Kategoriarkiv: Världen

Poster med bäring på regioner från runt om i världen

En Ny (-gammal) Värld del 2 – Om Kartritandets Historia


Om kartor –  från antiken till begynnelsen av den Moderna Epoken, från Väst till Öst – och tillbaka igen.

Det var verkligen ett bra tag sedan, men sent omsider blev det dags att ta upp tråden för ett ämne som upptagit undertecknads tid som en del av arbetet med att skildra en fiktiv, förmodern eras geografi och som anknyter till ett tidigare inlägg: funderingar och tankar kring en av mina favoritobjekt ur historien – nämligen historiska kartor.

Kartan i Medvetandet

Kinesisk Karta ancient-chinese-anomalous-maps

Äldre Kinesisk Karta

Något som direkt slår moderna betraktare är att kartor från före den moderna epoken verkar…fel. Man ser knappt vad de föreställer, storleken på landmassorna är konstig, hela länder och världsdelar fattas ofta. Så hur kunde kartorna vara till någon nytta?

Först måste man minnas att förmoderna människors förmåga att exakt eller objektivt skapa sig en bild av sin omvärld i stor skala var begränsad, och att de därför hade inte samma upplevelse av avstånd och geografisk utsträckning som vi. De betraktade sin värld utifrån mer strikt mänskliga perspektiv – upplevelsen av avstånd och rum mättes utifrån hur snabbt det gick att ta sig fram med tidens färdmedel, inte i neutrala termer. Uttryckt på ett annat sätt – det fanns inget ”fågelperspektiv” som kunde korrigera de missuppfattningar av avstånd som är ofrånkomliga i ett läge där man hela tiden rör sig sakta längs själva landytan.

13th C apocalypse map asia & africa

Kristen 1200-talskarta av Asien & Afrika från Apokalyps, m Edens lustgård längst i öst

Det här gör att kartorna får en delvis annan innebörd – för oss är själva relationen mellan de många utmärkta platserna oftast den viktigaste egenskapen hos en karta. Men för äldre tiders kartor är själva ansamlingen och listandet av landmärken på ett mer visualiserat sätt i sig ofta den viktigaste poängen. Kartan blir i sig mer av ett slags listande av platser i ett diagram, inte olikt moderna tunnelbane- och tågkartor som inte heller har realistiska avstånd mellan de viktiga punkterna som främsta mål. Till det kom också att vad vi skulle kalla kulturella eller ideologiska förhållanden kunde prägla framställningen av kartor; hur viktig en plats eller region var berodde på dess ekonomi och/eller symboliska kapital, vilket tenderade att påverka detaljgrad och centrering av kartorna.

Mapa Mundi 1300 AD map karta

Världskarta ca 1300 – syntes mellan ptolemeisk geografisk karta och kristen ”Kosmisk” karta m Jerusalem i centrum

Kartor påverkades ofta också ofta av ideologiska faktorer som satte en religiöst eller kulturellt korrekt världssyn, eller en strävan att visa en ordning av världen som var meningsfull i relation till den rådande världssynen, före en ”objektivt” korrekt geografi. Gränsdragningen mellan de här faktorerna var dessutom inte så uttalad – det framgår t.ex. av att man ofta skildrade periferin av kartors motiv  som skådeplats för diverse mytologiska landmärken eller monster.

Vidare var kartor, och själva vanan att betrakta världen med en dylik referens, något som var förbehållet en ytterligt snäv krets av människor. Det var under upptäckternas tid och uppvarvningen till den europeiska upplysningen och imperialismen som kartor blev självklara referenser för en vidare personkrets. Dessförinnan var kartor något som nästan bara intellektuella och deras furstliga sponsorer ofta kom i kontakt med. Det betyder inte att kartor inte uppskattades eller saknade syfte även för en vidare krets, om de kunde få tag i dem: till exempel producerades resekartor, som t.ex. de på romerska vägar, eller av pilgrimsleder osv. Dessa var nyttiga artefakter – men så pass sällsynta att de flesta som skulle behövt dem för krig, resor eller förvaltning måste klara sig utan dem. Och det gjorde de också, eftersom kartor inte präglade deras syn på världen som de gör för oss.

Romersk vägkarta peutinger-table-map-Rome to sicily

Romersk Vägkarta

Season of the witch medieval-maps

Nicolas Age pekar på kartor i 1300-talspastichen ”Season of the Witch”

Det här är något som många nutida berättelser med ”historisk” prägel får om bakfoten vilket framgår av otaliga böcker, filmer och TV-serier, och deras benägenhet att ”smuggla in” kartor i handlingen och låta kreti och pleti hantera och agera utifrån dem. Detta torde ha varit enormt sällsynt i en förmodern verklighet, och utgör till stor del ett tankefel.

Game Of Thrones Map-Featured-050715

En av många kartfunderingar i den medeltidsinspirerade fantasyserien ”Game of Thrones”

Studiet av  kartor  är dock i sig ett rikt och fascinerande forskningsfält. Och för den som till äventyrs är intresserad av den verkliga historien utgör den tidiga kartografins historia, före den moderna teknologins och navigationens ankomst, en svåremotståndlig lockelse. En som går bortom studiet av gamla tiders kvarlevor – kartor har estetiska kvalitéer och kan vara mer eller mindre vackra som konstverk. Och som all konst, kan de också säga oss oväntat mycket om de människor som velat fästa en vision om sin omvärld på pränt med kartors hjälp. Något som framgår redan av en kort exposé av några viktiga hållpunkter i kartritandets historia.

Redan de gamla Grekerna…

Den grekiska civilisationen får ofta utgöra startpunkten för västerländska skildringar av världshistoriens utveckling – som om det inte funnits tidigare riken och kulturer annorstädes, flera med en rik historia tusentals år före de oborstade inbyggarna på några öar och bergiga kuststräckor runt egeiska havet kammade till sig.

När det gäller kartografi är dock detta grepp mindre omotiverat än i de flesta fall, vilket till viss del beror på just den grekiska kulturens begynnelse. Grekerna var inte de första kartritarna, men de fann sig splittrade, utspridda i olika konkurrerande statsbildningar, och dessutom tvingade att befatta sig med sjöfart och resande under framväxten av sina många stadsstater på ett sätt som stimulerade försök att visuellt skildra avstånd och färdvägar mellan deras spridda bosättningar längs östra medelhavet. Det här bidrog antagligen till att utveckla ett öga för detaljer parat med en ambition att återge världen såsom de verkligen fick intrycket att den var.

Grek kartor Homeros Hecateos Strabo Ptolemeus maps 900 BC-160 AD

Utvecklingen av Grekiska kartor från Homeros 900 FKr till Ptolemeios 160 EKr

Grekisk kartografi fick ytterligare skjuts av att det antika Hellas, som stiftat bekantskap med det väldiga Persiska Världsriket på 500-talet FKr, under Alexander den Store erövrade denna och därmed stora delar av den civiliserade världen från Egypten till Hindus. Efter det tog den grekiska studiet av den vidare världens geografi fart, och under de följande århundradena kom den hellenistiska, grekiskt påverkade kultursfären att producera en mängd seriösa kartografer som försökte återge den då kända världens geografi  – iaf så exakt som tidens mentalitet medgav. Att sistnämnda är viktigt att hålla i åtanke framgår av kartornas fokus och perspektiv. Östra medelhavet förblir centralt och mest noggrant återgivet, med en avtagande nivå av exakthet ju längre bort därifrån man kommer. Med ökande kunskap förskjuts dock centrum något, och en ökande insikt blir tydlig: att yttervärlden är mycket större och mer varierad än vad de tidiga grekerna kunde ha föreställt sig.

Pompeianus Mela world map karta 60 AD

Romersk Karta av Pompeianus Mela ca 60 EFkr

Den här utvecklingen fortsatte efter att den grekiska världens ersattes, eller kanske snarare övertogs, av det likaledes kosmopolitiska Romarrikets aegis. Kulmen av antik geografi nåddes således under Romarriket med sådana kartritare som Ptolemaios. Dennes världskarta var så detaljerad, vid och omfattande i sin ambition att avbilda all den för romarna och grekerna kända kunskapen om geografi att den blev en standard som kom att överleva romarrikets fall och som både västerlandets, den ortodoxa världens och viktigast av allt, Islams karografer och geografer utgick från i över 1000 år.

Muslimerna tar över Stafettpinnen

Byzantine Greek world map from Ptolemy's first (conic) projection -Codex Vaticanus Urbinas Graecus 82, Constantinople c 1300

Bysantinsk karta från Ptolemeios i konisk projektion

Muslimerna erövrade stora delar av det Östromerska riket och kunde tämligen direkt inkorporera dessas geografiska och kartografiska kunskaper för sitt växande imperium. Intresset för kartografi i den muslimska världen hade dock också andra rötter. Dess andliga centrum i Mecka, mot vilken de troende dagligen hade att vända sig varhelst de befann sig i det vidsträckta kalifatet, inympade i muslimerna en särskild relation till ett ”långt bort” som både var avlägset men också ständigt närvarande, och ett behov av att ta ut avstånd och riktning dit. Att en rättroende helst skulle företa sig en Hajj, en pilgrimsresa till den heliga staden, ökade bara på detta.

Al_Masudi's_Map_of_the_World 871-957 CE karta

Världskarta av Al-Masudi 871-957 EKr

Uppsättandet av det abbasidiska Kalifatet i Bagdad 750 AD sammanföll med den gyllene eran av muslimsk vetenskap, då lärda och skrifter från när och fjärran ansamlades i Bagdad och andra centrala orter, och lärdomscentra som ”Vishetens Hus” etablerades för att översätta och bygga vidare på den kunskap som dittills uppnåtts. En av dessa vetenskaper var kartografin, och parallellt fanns också ett stort intresse för angränsande vetenskaper som navigationskonst och astronomi.

TabulaRogeriana 1154 based on al-Idrisi _upside-down textoriented

Tabula Rogeriana fr. 1154 baserad på al-Idrisi (upp och ner)

Kalifatet hade en distinkt fördel när det gällde att samla in och förvalta just de grekiska framstegen på olika områden. Stora stycken av den hellenistiska världen hade hamnat under dess spira, och det saknades under de första århundradena inte intellektuella som behärskade de relevanta språken.

Ottoman World map miniature 1583AD

Ottomansk världskarta 1583 (upp o ner)

Sålunda bevarades och förfinades de antika kartografernas verk, till vilken de islamiska lärde kunde bidra med det väldiga arabiska imperiets geografiska insikter. Även efter det abassidiska kalifatets förfall och skingrandet av de centrala muslimska lärdomscentra fortsatte en hög nivå av kartografisk ambition att upprätthållas.

Piri Reis ottoman atlantic map 1513 piri_dunya

Piri Reis Atlantkarta m sydamerikansk kustlinje 1513

Det turkiska Ottomanska Rikets uppstigande till en världsmakt under 1500-talets första år såg ett återuppsving för muslimsk kartografi. Ottomanska sjöfarare som Piri Reis mfl. införlivade allt mer detaljer och exakta angivelser från sina vittfamnande expeditioner i ottomanernas tjänst, från indiska oceanen till södra Afrika – och dessutom en beredvillighet att ta till sig de nya upptäckter som västerländska sjöfarare som Columbus lagt i dagen.

Det ottomanska rikets definitiva nedgång som stormakt på 1700-talet fick dock se den egna kartografiska traditionen gå samma väg, och inhemska ottomanska kartor fick så småningom vika för de allt mer exakta västerländska kartverken.

Det kosmiska Indien

Hur lyckosamt för världen Islams bevarande och utvecklande av antikens kartografi var framgår tydligt när man jämför med en annan högkultur som skulle ha kunnat utveckla denna vetenskap, nämligen Indien. Indien bidrog förvisso indirekt till inte bara geografins utan alla moderna vetenskaper genom sina landvinningar på det matematiska området, som utvecklingen av det moderna decimala nummersystemet. Men, och detta var inte ett isolerat fenomen, det kom främst att bli andra, framför allt araberna/muslimerna från kalifatets tid och framåt, som kom att bruka dessa insikter på ett praktiskt sätt. Detta omfattade även kartografin.

Jain cosmic map

Jainistisk Kosmisk karta 1500-talet

Merdelen av de inhemska Indiska kartor som levt kvar till idag har ett helt annat fokus: nämligen på kalendrar och astronomi, för konstellationerna och andra kosmiska landskap snarare än den materiella världen.

Det fanns geografiska kartor även i Indien, men bruket av övergripande storskaliga verk med ambition att korrekt återge geografiska data i visuell form, såsom världskartor, hade aldrig den spridning som de fick i västerlandet eller islams värld.

Mughal-riket i norra Indien 1732

Mughal-riket i norra Indien 1732

Vad som återstår från 1500-talet och framåt som vi skulle känna igen som ”riktiga” kartor är av begränsad art, både till storlek och syfte. Sålunda finner man några spridda exemplar för militära kampanjer, för folk & -landräkningar och andra sådana småskaliga  bruk; men av större verk jämförbara med den muslimska och västerländska ansatsen finns mycket lite inhemskt kvar. Det är först med ankomsten av framför allt muslimsk kartografi till Indien som regionala och storskaliga kartor börjar produceras i större skala.

Indo-Islamic world map, Muhammad Sadiq Isfahani, Jaunpur 1646–47

Indo-islamisk karta av Ifahani, 1646

Fjärran Östern

Det anses numera, och på goda grunder, oftast inte fruktbart att tala om ”Fjärran Östern” som en indelning av världen. Men att denna enorma region, innefattande Japan, Koreahalvön och Kina trots sina stora inre variationer, liksom västerlandet och islams värld delade en delvis sammanhållen intellektuell kultur kan heller inte gärna förnekas. Detta framgår till exempel på det kartografiska området, där man till skillnad från Indien utvecklade en praktiskt inriktad och omfattande tradition av  storskalig kartografi.

För regionens gigant, det väldiga ”Mittens Rike”, låg Kina i centrum – förstås. Den kulturella och geopolitiska drive som kännetecknas av de återkommande centralt styrda imperier som präglat Kinas historia framgår tydligt av de kartor som bevarats från 1100-talet och framåt. Detta särdrag gav goda incitament för att visuellt återge de många städerna och viktiga vattenlederna, med fokus på att återge de interna förhållandena i vad som sågs som den centrala, relevanta delen av världen, dvs. Kina.

China and the Barbarian Countries. Engraved in stone in Fuchang in about 1136

Kinesisk karta, Fuchang 1136

Kinas kartografiska utblick fick en skjuts framåt efter mongolrikets instiftande och sedermera erövring av Kina under 1200-talet, inte helt olikt vad som var fallet med grekernas utökade världsbild under den hellenistiska eran. Men till skillnad från grekerna, som hur vitt de än kom att sträcka sig ändå var akut medvetna om att de bebodde endast en mindre bit av den kända världen, var Kina med sin imperietradition och sin väldiga och mer sammanhållna geografi och befolkning mindre benäget att skifta fokus från sitt eget kärnområde till en vidare värld.

Da Ming Hu Yu Ti – kinesisk Indienkarta ca 1390

Det var inte så att Kineserna var omedvetna om en vidare värld därute – enstaka kartor över t.ex. Indien visar att de hade tillgång till data för att visualisera världen bortom sin egen sfär. De var bara inte speciellt… intresserade av vad som låg bortanför Mittens Rike med dess satelliter.

Det är ett vittnesbörd över den kinesiska tankemässiga dominansen över ”sin” region, att denna inställning att betrakta världen utifrån deras något snäva stormaktsperspektiv kom att prägla även Korea och Japan, riken och kulturer med egen kartografisk tradition. Dessa byggde mycket på kinesiska förlagor, men kom att utöka dem med mer detaljer kring sina egna närområden, och rent generellt genom att tydligare återspegla sådant som kustlinje och öar utanför det kontinentala fastlandet. Trots det kom arvet från den kinacentrerade världsbilden att ligga kvar som ett slags inlandstillvänt fokus – det kan t.ex. noteras på hur noggrant flodernas utsträckning är inritade i den koreanska kartan nedan, något som skvallrar om dess syfte och prioriteter.

Korean General Map Of Distances And Historic Capitals ca1470

Koreansk världskarta 1470

Japan, som i större utsträckning än Korea dessutom led av en slags inhemsk inåtvändhet, inte minst till följd av dels attackerna från mongolerna på ön på 1270 -och 80-talen samt den starka begränsning av kontakter med yttervärlden som blev följden av Tokugawa-shogunatets instiftande på 1600-talet, fortsatte inte desto mindre att producera nyttiga kartverk. Att de trots sin relativa isolering var beredda att ta till sig ny information om och av yttervärlden framgår t.ex. av nedanstående karta från 1600-talet, som har en mycket vidare utsträckning än kinesisk-inspirerade kartor traditionellt haft, inkluderande Indien och persiska viken.

Japanese 17th C Map East Asia & India

Japansk 1600-talskarta över Östasien och Indien

Trots den höga nivån och brett förankrade traditionen av inhemsk kartografi som sprang från denna region, kan man sammanfattningsvis se att även denna så småningom fick ge vika för den mer vittfamnande och expansiva tradition som anlände från västerlandet från och med den tidigmoderna epoken och framåt.

Kinesisk karta Matteo_Ricci_Far_East_Map 1602

Kinesisk karta 1602 kopierad av Matteo Ricci

Sistnämnda understöddes av en allt mer ambitiös strategisk och vetenskaplig grundval, som efter att ha inkorporerat vad som var nyttigt från andra högkulturer, sammanfogade dessa till den allt mer precisa och exakta kartografi som utgör basen för dagens kartor.

Tillbaka till Västerlandet

Medeltida Karta Map Tavola_di_Velletri 1430 AD

Tavola di Velletri, italiensk karta 1430 AD (upp och ner)

Mellan senantiken och högmedeltiden beskrev kartografin, som mycket annat i väst, en utveckling av först skarp nedgång, då den antika världens skrifter och kunskap delvis skingrades och den intellektuella kultur som dessa vilade på ersattes av annorlunda världsbild, för att sedan åter expandera utifrån en ny platå.

Ptolemy_cosmographia_1467_-_arabian_peninsula

Zamoyski-kodexen (1467), ptolemeisk karta m uppdaterad arabisk halvö

Flera faktorer möjliggjorde för detta kulturella avstamp. Den avgörande kontakten med islams kartografer och återupptäckten av de antika geograferna sammanföll med en tid av politiska omvälvningar då Europas horisonter breddades och öppnades upp för en större värld, först efter mongolernas erövringar på 1200-talet och sedan med sökandet av nya vägar österut vilka oförhappandes ledde till upptäckten av en helt ny världsdel – Amerika.

Ptolemeisk karta uppdaterad för Norden – se dock hur Grönland tänktes hänga ihop m Ryssland. Från Zamoyski-codexen 1467

Ptolemeisk karta uppdaterad för Norden – se dock hur Grönland tänktes hänga ihop m Ryssland. Från Zamoyski-codexen 1467

Liksom tidigare grekerna hade västerlandet under dessa förhållanden och fas av sin utveckling närmast en fördel i att vara splittrat i konkurrerande riken och maktområden. Dessa hade olika inriktning och intressesfärer – men delade en gemensam intellektuell horisont som därmed breddades åt flera olika riktningar samtidigt.

Fra Mauro världskarta 1459 AD (upp och ner)

Fra Mauro världskarta 1459 AD (upp och ner)

Medeltida kartor utveckling Medieval world Maps_1

Utveckling av Västerländska kartor 1320-1459

Mångfalden ökade vidare möjligheterna för patronskap, dels av de färder och den utforskning som bildade basen för intresset av den vidare världen, dels incitament för att skapa sig överblick av de nya horisonter som öppnade sig. Upptäckaren Christofer Columbus är ett talande exempel: han var genuesare, verkade först bland de maritimt expanderande portugiserna, för att sedan byta patron till de spanska härskarna när han inte kunde få utlopp för sin ambition i Portugal. Utrustad med det senaste av världskartor, som felaktigt uppskattade storleken på den eurasiska landmassan (se t.ex. Behaim nedan), reste han ut i det väldiga blå och snubblade över en helt ny kontinent – som han till råga på allt envist vägrade tro var något annat än Ostindien till sin död.

Martin Behaims världskarta från 1493, uppdaterad 1507

Martin Behaims världskarta från 1493, uppdaterad 1507

Columbus och många andra lyckosamma resandes strävanden återspeglade också en intellektuell kultur på uppbrott, där nyfikenhet och en tämligen aggressiv expansionslusta tilläts ta sig nya uttryck och premieras på ett sätt som tidigare inte skulle varit fallet. Det bidrog till att ett fokus på upptäckter och radikal uppdatering av vad man dittills känt till kom att prägla den nya europeiska vågen av kartritande, vilket gavs ytterligare skjuts av att man tog sig till platser som man dessförinnan antingen aldrig hört talas om (som Amerika), eller varit avskurna från (som Indiska Oceanen).

Nicolay de Caveri, circa 1505

Världskarta av Nicolay de Caveri 1505 med nya kontinenter

Breddningen av Västerlandets världsbild var speciell i och med att den kom att domineras av färder på havet, något som i jämförelse med en mer inlandsbunden utblick gav ytterligare incitament, inte bara åt kartritande utan av anknutna kunskapsfält, som navigationskonst och astronomi. En slags dominoeffekt uppstod där de fysiska upptäckterna och därpå följande kartografiska visualiseringarna av dessa stramades upp och drev på en allt snabbare och bredare utveckling av alla vetenskaper: ett tydligt exempel är letandet efter en säker metod att mäta longitud på världshaven, en utmaning som drog in några av världens främsta hjärnor i flera sekler och markerades av parallella framsteg inom kronografi, astronomi, geografi och mekanik.

Alla dessa faktorer möjliggjorde för västerlandets utforskare och kartografer att sträcka sig ut och bli den civilisation som blev först med att bese och visualisera hela världen, både bildligt och sedan även konkret. När västerlandet gick in i upplysningseran hade man skaffat sig ett nästan oöverkomligt försprång i kunskap och förmåga att mäta upp världen, något som blev tydligt i den totala dominans som västerländska kartverk kom att få, och återspeglade den dominans som västerlandet kom att få som den första verkligt globala civilisationen mot andra hälften av 1700-talet.

Världskarta1507 AD world map

Världskarta ca 1507 EKr.

—————————————————————————–

Om några berömda kartor i kartografins historia, se t.ex.

  • Claudius Ptolemaios och dennes kartor, som kom att dominera världsbilden i väst, se Wikipedia: Ptolemy och Wikipedia: Geography (Ptolemy)
  • Tabula Rogeriana var en beskrivning av den då kända världen med tillhörande karta, av den arabiske geografen al-Idrisi, tillkommen 1138-1154. Se Wikipedia: Tabula Rogeriana.
  • Martin Behaim och dennes berömda världsglob, på vilken han projicerade en uppdaterad Ptolemeisk karta, föregick upptäckten av America och bildade kulmen av den medeltida kartografin, se Wikipedia: Martin Behaim
  • Globus Jagellonicus från 1510 är den äldsta existerande jordgloben med den Amerikanska kontinenten, se Wikipedia: Globus Jagellonicus

Om navigationskonstens historia se https://en.wikipedia.org/wiki/History_of_navigation

Om resande och kartografi i den klassiska västerländska eran se https://en.wikipedia.org/wiki/Travel_in_Classical_antiquity

Om Christofer Columbus och betydelsen av upptäckten av Amerika:

Om utvecklingen av världskartor, se Evolution of the World Map

Många fina exempel på förmoderna kartor finns på Bloggen ”Ancient World Maps

Om utveckling av en Islamisk Kartografi:

Se om Indisk Kartografi under medeltiden se Artwis.com – Cartographic tradition of India

Studiet av historiska kartor bjuder ännu på en del kartografiska kontroverser om vad kartorna egentligen avbildar eller syftar på – och vissa har t.o.m. storpolitiska implikationer till denna dag. Se några exempel nedan:

En helt (?) Ny Värld del 1 – Om Kartor i Fantasyvärldar


En serie på temat kartor, deras användning, utformning och design, för att avsluta i några egna alster. Först en kritisk utblick på kartor i litteraturen, närmare bestämt inom fantasy-genren.

Jag gillar kartor. En bra karta ger information som kan hjälpa en att orientera sig i en oklar situation eller reda ut motstridiga intryck, och kan väcka nyfikenhet på det som ligger utanför det som är känt för en redan. Kartor har också en relation till makt: dels genom att visa och välja mellan viktiga företeelser och bena ut gränser för inflytande; men de har också medvetet brukats som instrument för att hävda anspråk och mana till krig och konflikter. De kan samtidigt vara väldigt snygga – kartors estetiska värde skall inte underskattas, och många är sannskyldiga konstverk, lika mycket gjorda för att pryda palats och offentliga rum som för att upplysa.

Det finns alltså goda skäl för berättelser, och i förlängningen litteratur i allmänhet, att göra bruk av kartor. Kartor kan ge ökad konkretion till en litterär framställning, något som blir särskilt värdefullt om handlingen utspelar i en obekant verklighet, uppdiktad eller inte, med många geografiska markörer i texten. Då kan en karta förankra handlingen och karaktärerna i en sammansatt och sammanhängande miljö som därmed får fastare konturer, och som tillåter läsaren att vidga perspektiven och förstå de mer vida implikationerna av storskaliga skeenden som t.ex. krig eller konflikter i handlingen. Och så vidare.

Det är dock bara i vissa genrer som ovanstående argument fått brett genomslag. Ett exempel på en litteraturkategori med acceptans för kartor är ungdomslitteratur. Det ”pedagogiska” draget får där ostört matcha de unga läsarnas tänkta behov av att ”kolla upp” var saker är och därmed sätta dem i kontext, och antas ge en uppmuntran att läsa vidare.

Neverland Peter Pan JM Barrie Map karta

Karta till JM Barries ”Landet Ingenstans”, miljön till berättelserna om Peter Pan (utvecklad mellan ca 1904-1928)

Barn- och ungdomsböcker har dessutom generellt tillåtits behålla en mer öppen attityd till att lyfta fram visuella inslag som komplement till en text – och en karta är ju en form av illustration. Detta framhävs också av att kartor i ungdomsböcker ofta är utsmyckade med diverse miniatyrbilder och andra dekorativa drag, samt inte sällan vackert och tydligt färglagda.

Map of Oz karta trollkarlen från Oz Frank L Baum

Karta för Landet Oz för Frank Baums ”Trollkarlen från Oz” (1900)

Treasure island Skattkammarön map karta Robert Louis Stevenson

Robert Louis Stevensons egen karta till ”Skattkammarön” (1883)

En annan men ofta överlappande genre där kartor varit vanligt förekommande är historiska romaner, där den har gamla anor ända från 1800-talets framväxande marknad av äventyrslitteratur för såväl vuxna som barn och ungdomar. Förekomsten av kartor inom den historiska genren utgör ett erkännande av att dessa är ett hjälpmedel för att orientera sig i en miljö som antingen kan vara en uppdiktad del av berättelsen, alternativt behandlar många orter som är viktiga för var berättelsen utspelar sig eller var aktuella under dess period, men som idag kan kännas obekanta för moderna läsare, antingen för att de är främmande och ”exotiska”, alternativt fallit i glömska och obemärkthet.

Conn Iggulden Map gengis Khan Bones of the Hills Bergens Väktare

Karta till ”Bergens Väktare” av Conn Iggulden (2008) från bokserien ”Erövraren”om Djingis Khan och mongolernas välde på 1200-talet

Exemplet ovan är för övrigt demonstrativt för att de här kartornas syfte är mer av en snäv referens jämfört med barnlitteraturens: ju mer vuxentillvända böckerna är, desto mer mer avskalade och instrumentella tenderar deras kartor att vara, med det utsmyckande dragen och färgerna mestadels frånvarande.

De två ovanstående exemplen ger en ingång till varför den genre där kartor kanske fått sitt allra största genomslag varit den framväxande fantasy-litteraturen, eller närmare bestämt i de subgenrer av fantasy som utspelar sig i helt uppdiktade miljöer. I än större grad än i historiska romaner utgör sådana världar miljöer annorlunda än de vi känner, där de orter eller geografiska enheter som vi annars kunde använda som hållpunkter ofta helt saknas. Många gånger intar just den uppdiktade världen en förgrundsplats i berättelsen – och för sådana mer utbyggda fantasivärldar är kartan närmast ett måste för att orientera sig bland vad som annars kan bli en ogenomtränglig massa av namn och platser.

Utifrån författarens perspektiv är kartornas huvudsakliga syfte alltså att orientera läsaren i den fiktiva verkligheten, och genom att bidra med en sålunda förklarad miljö hjälpa en följa författarens historia, avsikten med dennes berättelse. Men en bild sägs ju säga mer än tusen ord, och i den information som inryms i kartornas design och omfattning finns också andra mindre avsiktliga omständigheter som kartorna lägger i dagen. Det kan därför vara på sin plats att närmare skåda själva kartornas utformning, för att peka på vissa särdrag som förekommer hos många fantasykartor, enskilt eller ibland överlappande.

Shannara world Map Terry Brooks

karta för Terry Brooks ”Shannara”-trilogi från 1977 och framåt

En av de vanligaste kännetecknen för fantasykartors estetik är deras avsteg från moderna topografiska konventioner och mer abstrakta framställningsformer till förmån för avbildande symboler för geografiska och topografiska företeelser, som grupper av små berg för att föreställa bergskedjor, grupper av träd för skog osv. Det här greppet har tydliga arkaiserande avsikter – det skall skänka betraktaren känslan av något ”ålderdomligt”. I själva verket såg förmoderna kartor inte ut så – det är ett nästan helt och hållet modernt grepp med rötter mer i barnboksillustrationer och dito kartor än befintliga medeltida eller antika kartor.

Det är inte alla fantasykartor som följer den här mallen – se exempelvis kartan till Robert Jordans ”The Wheel of Time”-böcker (På svenska ”Sagan om Drakens Återkomst”, 1990-2013), som är påtagligt ”topografisk” och modern i sitt utförande. En annan avstickare är kartorna till Robert E Howards ”Conan”-serie (se längre ned).

The Wheel of Time Map robert Jordan karta

Många fantasykartor är tämligen begränsade i sin omfattning, främst för att handlingen i de gestaltade berättelserna likaledes är förlagd till en begränsad region, inte sällan bara ett enda ”land” eller rike. Det här är mest påtagligt för fantasyriken med barn & ungdomar som målgrupp, men är vanligt även för ”vuxenfantasy”. Ett exempel ur högen är Stephen Donaldsons ”Krönikorna om Thomas Covenant” från 1977 och framåt: i sin grundform utgör den ett typiskt exempel på en kompakt och ”lokal” ram för handlingen och den för läsaren presenterade världens beskaffenhet.

"Landet" i Stephen R Donaldson böcker om Thomas Covenant

”Landet” i Stephen R Donaldson böcker om Thomas Covenant

Karta för C.S. Lewis värld Landet Narnia (1949-1954) med omgivningar

Karta för C.S. Lewis värld Landet Narnia med omgivningar

Ett drag som ofta åtföljer mer geografiskt begränsade fantasylandskap på karta är en ”enkelriktad” geografi, vänd helt och hållet i en enda riktning. I sådana miljöer är fantasylandet ofta omgivet av amorfa, diffusa trakter avgränsade av någon bergskedja eller ödemark, inte sällan en stor öken i söder eller isbelagt trakt i norr. Inom dessa ramar för utbreder sig då det beskrivna landet eller länderna ut sig, inte sällan med en kuststräcka som återstående geografisk avgränsare. Att det här är förekommer inte bara hos småskaliga kartor framgår t.ex. av grunddragen till kartan som illustrerar C.S. Lewis Landet Narnia-värld (1949-1954) .

Även mer storskaliga fantasyvärldar framstår ofta som påtagligt kompakta och kontinentala i sin grunddesign, i meningen att den mängd stora och medelstora öar, bukter och vikar, innanhav och sund som sätter sin prägel på vår världs geografi inte sällan till stora delar är frånvarande. Man kan fråga sig om detta beror på kartritarens brist på intresse för geografi eller en begränsad utblick av andra orsaker. Men tendensen är tydlig: fantasyvärldars omfång och kustlandskap är ofta mycket mindre varierade än den verkliga världens geografi, och det här draget är förekommande över ett brett spektrum av fantasyvärldar, även sådana som direkt knyter an till vår verklighet. Kartan över Robert E Howard till böckerna om Conan Barbaren (från 1932 och framåt) kan tjäna som exempel: den bygger på skisser av författaren själv och avbildar den ”Hyboriska världen”, vars länder och riken alla förhåller sig direkt till motsvarigheter i den verkliga världen. En väldigt… hoptryckt och utslätad sådan.

Conan Hyborian age map Robert E Howard marvel karta

Robert E Howards ”Hyboriska Värld”

(Notera att denna karta avviker från den ”avbildade” stilen – den består enbart av gränslinjer och text med rikena färglagda för att skilja dem åt: dess slagsida stark åt det politiska, med fokus på städer och stater.)

Den kompakta världsnormen verkar ha gett upphov till en motreaktion bland vissa författare, speciellt sådana som också bryter mot andra normer på fantasyns område. Ett exempel är Michael Moorcocks värld till böckerna om Elric av Melniboné nedan).

The Young kingdoms elric of melnibone Michael Moorcock map karta

The Young Kingdoms – skådeplats Michael Moorcocks böcker om Elric av Melniboné

Ett ännu mer påtagligt exempel bland tongivande fantasyverk utgörs av Ursula K LeGuins kartor till hennes ”Övärlden”-trilogi (från 1968 och framåt). Ursula K LeGuin skall själv ha ritat de första utkasten – och hon utformade sin Övärld som en dramatiskt annorlunda miljö, starkt avvikande från den kompakta och kontinentala normen. Hennes berättelser utspelas istället i en värld utformad som en arkipelag av många små öar.

Övärlden Ursula K LeGuin earthsea_map karta

Ursula K LeGuins Övärld

Det kan noteras att den här skillnaden i geografi motsvaras av en skillnad av mer allmänt slag: nämligen att LeGuin på flera punkter avviker från den rådande normen att basera sin fantasyvärlds kulturella och etniska miljö på europeiska förbilder – snarare tycks invånarna i hennes värld ha mer paralleller med en slags avancerade polynesier eller indonesier.

Ingen diskussion om fantasygenrens världsbyggen bottnar ordentligt utan att ta upp den monumentala betydelse som J.R.R. Tolkiens mäktiga verk haft, och detta gäller även kartor. Framväxandet av Arda, Tolkiens värld, skedde under en mycket lång tidsrymd från redan innan den första publicerade berättelsen ”The Hobbit” (”Bilbo, en Hobbits äventyr” på svenska) 1936 och var därefter stadd i ständig utveckling fram till dennes död 1971 – och bortom i själva verket, då mycket av hans ofullgångna material redigerades och sammanställdes av hans son fram till 1996.

Tolkiens Midgård middle-earth-thrors-map Bilbo KartaRedan från början visade Tolkien att han insåg kartors möjligheter. Hans första bok, ”Bilbo – En Hobbits Äventyr” inte bara har kartor till berättelsen utan också i den: i klassisk skattsökarstil börjar det hela med att dvärgarna företer en karta som visar vägen till Ensamma Berget – och som läsaren också kan se, således bildande en bro mellan narrativet och läsarens egna intryck.

Tolkiens Midgård wilderland mörkmården BilboNär Tolkien sedermera gick vidare och utökade sin fantasivärld anlitade han utbildade militära kartografer för att färdigställa småskaliga såväl som storskaliga kartor till sin ringtrilogi.

Ifråga om design kan man konstatera att många av de troper som redan tagits upp är närvarande i böckerna, som bruket av föreställande element för att markera sådant som berg, skogar med mera. Tolkiens värld är vidare en tämligen ”kompakt” värld: även fast kusterna inte saknar variation är frånvaron av viktiga öar och halvöar påfallande, och landmassan är samlad i en två stora och kompakta jättekontinenter, med undantag för det tämligen kortlivade Numenor under andra Åldern.

Tolkiens Midgård LotRmap

Något som borde framgå av exemplen hittills och som skiljer ut fantasykartor från mer realistiska dito är att de tenderar att blanda kategorier av element som skall förevisas på kartan. Miljömässiga företeelser som berg, skogar och öknar, samt hydrologiska sådana som floder och sjöar, blandas ofta friskt med mänskliga kulturella objekt som städer, fästningar och ruiner, politiska indelningar av riken och territorier, samt inte sällan etnografiska, som folkslag allt på samma ställe. Den här bristen på systematik bottnar främst i utrymmesbrist förstås – samt att kartan ju ska vila på vad som är relevant i berättelsen – att det då blir lite blandade kort gör ofta inte så mycket.

Man kan se en viss utveckling av många av de här troperna över tid. Ett exempel kan ses på kartan över David Eddings ”Belgariad”-värld från 1989 och framåt. Den faller in i kategorin av väldigt jord-lika världar kulturellt sett. Dess geografi består inte av en utan två kompakta kontinentrektanglar som står sida vid sida åtföljda av ett hav. Det här visar ändå på en viss utveckling rent geografiskt – trots den kompakta grundstrukturen finns det betydande öar och inbuktningar på båda kontinenterna. Designen är också baserad på topografi och undviker avbildande fantasytroper som små ritade världskedjor – något som verkar bli populärt på senare tid.

David Eddings Belgariad Map karta

Map the_south_a_clash_of_kings George R Martin A Song of Ice and Fire kartaAnvändningen av fantasykartor fortsätter att utvecklas in i våra dagar. Dagens fantasynestor George R Martin har en mängd kartor till sin romansvit A Song of Ice and Fire. Utformningen av hans romanvärld,  det västliga Westeros och Sommarhavet i sydöst där merdelen av handlingen utspelar sig, erbjuder en välkommen variation från de stora klonkiga kuber till länder och kontinenter som fantasykartor annars haft att avbilda. George R Martin har i själva verket gjort en sak av att lyfta fram inte bara geografins roll, utan andra materiella förhållanden som klimat, resvägar och farbarhet vilka spelar framträdande roller i hur handlingen i böckerna utvecklas. Och sällan har väl behovet av just kartor varit så stark som i dennes böcker med sina många parallella handlingstrådar åtskilda åt av stora avstånd.

The World of A Song of Ice and Fire map George R Martin karta

Exemplet ovan utgörs av postern till A Song of Ice and Fire, och utgör en väldigt snygg variant av ”topografiskt” inriktad karta – själva böckerna är försedda med mer klassiska svartvita kartor med små träd och annan fantasybuskis.

En intressant utveckling på fantasykartans område utgör för övrigt av TV-serien baserad på böckerna. Där görs det en sak av kartan på ett för undertecknad väldigt tilltalande sätt genom introt till varje avsnitt. Det här utgör ett nytt sätt att greppa kartans syfte, ett som också lyfter fram de estetiska möjligheterna med en snygg karta som kompanjon till själva läsar- eller i det här fallet, tittarupplevelsen.

Redigerad kompilation av intron för avsnitt i säsong 1-4

Ovan har främst anledningarna till att alls ha med kartor och hur dessa då utformats berörts. Men det bör noteras att det också finns författare och läsare som menar att kartor i någon mening står i motsatsställning till läsupplevelsen i och med att bläddrandet i kartor avbryter flödet i -och tar en ur det pågående föreställandet av skeenden baserade på själva läsandet. Detta är en legitim invändning, men synes också begränsad till en tämligen snäv läsart, och bygger på en underskattning av läsarens förmåga att ”stanna kvar” i handlingen även fast man avbryter för att kolla in kartan. Man kan lika gärna vända på det och påtala att för den som vill och kanske har ett större behov av ett makroperspektiv – ett som författern för övrigt inbjuder till genom att alls ha geografiska markörer – så är frånvaron av en karta för att orientera sig svårt irriterande och att det tar en ur handlingen och gör det svårt att läsa vidare obehindrat.

En sak som kartorna kanske oavsiktligt bidrar till att klargöra är hur mycket fantasyförfattarna arbetar utifrån sin syn på vår egen verklighet och dess fysiska -och kulturgeografi – något som dock också lyfter fram vissa problematiska tendenser. En av de tydligaste är en partiskhet för västerlandet i fantasybyggena, en form av insmugglad orientalism om man så vill. Att den fantasy som får spridning i den övervägande västerländska målgruppen har ett västligt, eurocentriskt fokus är förstås inte förvånande, och till det kommer att många fantasyförfattare, även de som skissar upp en värld med viss detaljgrad för sina berättelser, vill begränsa sig, och inte öda tid på platser långt bortom där handlingen utspelar sig. Men det brukar tyvärr inte ända där. I en mycket stor mängd fantasyberättelser där en vidare värld förekommer utgör andra regioner snarast en slags kringströdd kuriosa som omger de (västliga) länder som verkligen spelar roll, mer för att skapa kontrast än inympade med egenvärde. Mer ofta än inte är västerns länder de enda som är välordnade, och också teknologiskt och socialt överlägsna – vilket brukar synas på kartorna vars namn blir mer godtyckliga, förskjuts i sina kategorier, förses med en vag eller mindre avancerad geografi osv. ju längre öst- och söderut man kommer.

Efter denna genomgång av kartritandets fundamenta inom fantasy tas i nästa inlägg serien greppet på relationen mellan kartor och rollspel.

——————————————————–

Om Kartor i Fantasy-genren gnerellt se Bookriot – On Maps in fantasy

Om kartors betydelse i litteratur se artikel i the New Yorker The New Yorker – The Allure of the Map

Om kartor i ungdomslitteratur , se Maps in Literature for youth

Den utmärkta bloggartikeln ”Here Be Cartographers: Reading the Fantasy Map” av Nicholas Tam riktar också ett kritiskt ljus på kartritande.

Se Wikipedia-artikel om mer om Den Hyboriska Världen i vilken berättelserna om Conan Barbaren utspelar sig – en viktig instans av de avvägningar när man skapar en litterär geografi starkt inspirerad av verkliga förhållanden men ändå…annorlunfa

En mängd artiklar på Wikipedia tar upp Tolkiens världsbygge – för geografin och även kartritande kan man med fördel börja på artikeln ”Middle-earth

 

 

Dumskallarnas konspiration – en ljusglimt i Juletider från… Saudiarabien ?


I ett dystert Sverige av idag där politiskt käbbel, xenofober och fjantar av alla kulörer förmörkar ett redan mulet klimat kommer helt otippat en glimt av ljus från av alla ställen… Saudiarabien.

Det skall först påtalas att sådan är den schizofrena verkligheten i Saudiarabien att en trendkänslig befolkning använder den senaste tekniken för att fråga ”experter” om tolkningen av medeltida religiösa bestämmelser. Experter som de miljoner frågande förväntar sig skall vara lika medeltida som sina bestämmelser.

Historien börjar med ett f.d. befäl för den religiösa polisen i Saudiarabien, en del av vilken utgörs av de tidigare här på bloggen hudflängda mutaween, sedlighetspolisen som skall upprätthålla landets absurda lagar avseende t.ex. kvinnors klädsel. Det är värt att trycka på före detta, för herrn ifråga, en viss Ahmad Aziz Al Ghamdi, har gått vidare och är numera en rättslärd med rätt att utge fatwas, religiöst auktoritativa utslag och tolkningar av religiös lag, hos oss känt som sharia. Som sådan konsulteras han av de rättroende, numera allt oftare via moderna tjänster som Twitter.

sheikh ahmed aziz al ghamdi

shejk Ahmad Aziz al Ghamdi

 

För några veckor sedan gav den rättslärde svar på en fråga från en kvinnlig troende via just Twitter. Den löd:

Är det tillåtligt att ha bilder av sig själv på sociala medier (t.ex. Facebook) utan niqab, dvs heltäckande ansiktsslöja?

Jomenvisst! Svarade Shejk al Ghamdi. Det hör till saken att han sedan flera år stått fram som en av de mer liberala rättslärda i denna fråga, kontroversiell för sitt motstånd mot inskränkningar av kvinnors rättigheter. Nu avgav han det som en officiell tolkning ämnad för en bredare allmänhet att Niqab, den heltäckande slöjan som är obligatorisk i offentligheten för kvinnor i Saudiarabien faktiskt inte har något riktigt stöd i religiös lag. Den omnämns ingenstans i koranen eller hadith-litteraturen. Tvånget att bära sådan skulle alltså i själva verket vara en lokal bestämmelse och sedvana, och inte religiöst försvarbar på samma sätt som en mer ”normal” slöja för enbart håret.

Då tog det hus i helvete. Shejk al Ghamdis utslag spreds entusiastiskt och han fick massvis med stöd, men också mothugg från det knarriga strata som bebor det saudiska kungadömet.  Istället för att ta sikte på hans korantolkning, eftersom denna är… korrekt, försökte sig hans motståndare på klassisk hedersmobbning (dessvärre oftast ytterst verksamt i en hederskultur som Saudiarabien), där omkvädet  verkade vara att ”Al Ghamdi försöker vara modern, men sådär skulle han inte säga om det gällde hans dotter… eller fru”. Såsom f.d. Sedlighetspolis och kommen från konservativ stock kunde han förstås inte på riktigt stå för sådana hädiska tankar.

Eller?

Döm om moralknastrarnas fasa när Herr al Ghamdi den 13e december plötsligt dyker upp på den mest populära pratshowen i kungariket, där han leende låter sig intervjuas om kontroversen, öppet vidtalar sin underliggande syn på saken, och  bredvid honom sitter… hans… hans maka (ve och fasa!). Utan slöja (skam på torra land!). Med smink! (vik hädan, Satan!). Som för att riktigt gnugga in det hela presenterade herr al Ghamdi och tog sedan bestämt bakstätet till sin uppenbarligen vältaliga och smarta fru, som själv fick berätta om familjens situation och hur deras söner redan fått svårigheter på grund av sin faders mer balanserade åsikter.

Herr al Ghamdi har redan fått stöd från det allra högsta håll i den muslimska rättslärda världen: ledande män från universitetet Al-Azhar i Kairo har i ovanligt skarpa ordalag riktat sig mot hans kritiker och öppet vidtalat de som ”riktar anklagelser mot ledande rättslärda” (dvs Al Ghamdi) som ”okunniga” och den f.d. högste imamen bet t.om. av med att säga till belackarna, apropå bärandet av niqab: ”välj ni vad ni vill [bära], men håll sedan truten”. Från hans eget hemland är dock de religiösa auktoriteterna mycket mer fördömande, och han riskerar att bli avsatt och belagd med munkavle – eller värre.

Den här kontroversen visar att verkligheten kan vara svårt förtörnande för den som vill måla världen i svart och vitt, oavsett vilken sida man kommer ifrån. Shejk Al Ghamdi är ingen liberal frifräsare med våra mått, och lär inte dyka upp i en pride-parad nära Riyadh. Han är en konservativ man, med fötterna djupt i den islamiska rättsvetenskapens mylla. Men det finns antagligen många likasinnade rättslärda som vill men inte vågar säga som det är: att man med en ganska enkel exeges kan komma fram till att mycket av den skriftliga tolkning som trumpetas ut från överspänt och fundamentalistiskt håll i mellanöstern står på mycket lös sand. En bredare insikt om detta skulle svepa iväg sådant som saudiernas niqabtvång, kör-och rörelseförbud för kvinnor, och otaliga andra inskränkningar som drabbar inte bara kvinnor utan alla som måste se sina liv kringskurna av den förstelnade wahhabism som är det saudiska religiösa etablissemangets credo.

De mer tillåtandes arv är i själva verket ett starkare, rikare sådant – de första århundradena efter Koranens nedtecknande och framväxten av den islamiska jurisprudensen, det som idag bildar madhab, de ortodoxa rättsskolorna, och den övriga korpus som underligger sharia, var en tid av debatt, och av allt starkare krav på stringens och urskiljning vid studiet av religionen. Det är en händelse som ser ut som en tanke, att det var när denna pluralistiska och rationalistiska prägel stäcktes efter 1000-talet som Islam började sin gradvisa glidning ner i förtorkad, bakåtsträvande och vetenskapsfientlig grinighet som man ännu inte hämtat sig ifrån.

isis-flag & supporters

Det är också värt att se att den här affären sker mot bakgrund av de alltmer oroväckande händelserna norr om arabiska halvön, där barbarerna i ISIS bidragit till att ge Islam en nattsvart image inte bara externt, utan även i den muslimska världens kärnländer. Talibanerna i Afghanistan, som trots allt är ett randland i den islamiska världen, kunde inte riktigt röra om på samma sätt som halshuggarnas framfart i Syrien och Irak. Sistnämna har gett folk i mellanöstern en fruktansvärd glimt av hur en radikalt reaktionär samhällsordning byggd på islamisk grund skulle kunna bli verklighet nära dem.

10 variations of the hijab in Syria

Slöjor i Syrien före inbördeskriget – notera variationen jmf med Saudiarabiens niqab (”ninjan”)

Niqab-kontroversen blottar en spricka mitt i sunni-islams religiösa hjärtland Saudiarabien som måste vara välkommen och visar att det finns, förvisso ortodoxa men ändå sansade, röster som inte är beredda att låta religionen användas som argument för vilken godtycklig idioti som helst. De inser att de stockkonservativa lallarna i Saudiarabiens etablissemang genom att hålla fast vid sina solkiga och ingalunda självklara tolkningar riskerar att störta hela regionen i fördärvet. Det är i det ljuset som man kan bli uppmuntrad av en sådan som Abdul Aziz al Ghamdi, som vågar ta risken att sticka ut i denna fråga och stå för det.

Om till och med en gammal islamisk moralpolis som herr al Ghamdi kan drabbas av någon slags blixtnedslag av sans på mognare dar, öppet dissa det mäktiga religiösa etablissemang som han själv tillhör och bana vägen för en mer sansad hållning ifråga om klädsel, och i  förlängningen kvinnors och privatpersoners rättigheter, då finns det kanske hopp.

*****************************************

Se ett tidigare inlägg om ”muslimsk” slöja:

En bild säger mer än 1000 ord… om slöja i mellanöstern

—————————————————

Läs mer om Niqab-affären på:

Om politiska kompasser och andra orienteringshjälpmedel…


Valdagen 2014 är över , och Sveriges politiska styresmän -och kvinnor har utsetts för nästa fyraårsperiod… Eller kanske inte. Många är de som tvärsäkert vet vad de skall rösta på. Men en stor skara av oss hade det inte så lätt, och tvekade och funderade in i det sista, och kanske förbi det. Vi behövde hjälp för att orientera. Och se, från mediesidors och statsvetares parnass kom den i vår nöd… Den Politiska Kompassen.

I efterdyningarna av ett av de mest osäkra och motsägelsefulla valen på länge skall det erkännas att undertecknads intresse för politik knappt rörde sig en tum från sina vanliga spår – det vill säga, från studier av Statsvetenskap, konstitutionell Historia och annat mer abstrakt än dagspolitiskt käbbel. Men en sak drog till sig vår blick: de Politiska Kompasser som medier med självaktning numera ståtar med. Detta intresse kommer sig av svårigheten att på konsekvent och något så när objektivt förutsäga och mäta politiska sympatier på ett koncist sätt.

Political_Spectrum2Det har länge stått klar att den traditionella vänster-höger-skalan i politiken (ursprungligen från den Franska Nationalförsamlingens placering från 1789 och framåt) inte räcker till för att rättvisande visa på politiska rörelsers och sympatiers bredd och relation till varandra. Således har sentida politiska tänkare arbetat med olika skalor med flera axlar, exempelvis som den till höger.

Political Compass chartDen politiska kompass som undertecknad uppmärksammades på före förra valet är av denna typ. Den internationella Politiska Kompassen – The Political Compass, på http://www.politicalcompass.org, fokuserar dels på den klassisk vänster-höger-indelningen av ekonomisk kollektivism kontra liberalism, och i den andra mellan Frihetlighet kontra Auktoritär karaktär i politiken (se http://en.wikipedia.org/wiki/Political_compass / http://sv.wikipedia.org/wiki/Politisk_kompass).

Upphovsmännen konstruerade ett omfattande frågeformulär som var och en kan fylla i för att finna sin placering i det politiska landskapet. De många frågorna är indelade i 6 olika avdelningar, och utgörs dels av frågor, dels av stadganden som den svarande har att ta ställning till, på en 4-gradig skala mellan ”Tar starkt Avstånd från” (Strongly disagree) och ”Håller Starkt Med” (Strongly Agree). Frågorna har uppdaterats flera gånger genom åren – i dagsläget ser första delen av formuläret ut som nedan.

Political Compass Questien Sheet 1

Frågorna spänner över ett stort antal områden och tar upp sådant som ekonomi, statens roll, jämlikhet, sexualitet, integritet, könsfrågor och mycket annat som kan vara relevant i den politiska debatten.

Vad man kan säga om The Political Compass är att den är ett fruktbart instrument för att mäta ideologisk hemvist. Den ger en överblick på vilka grundhållningar i politiken, vilka tendenser som dominerar det politiska tänkandet hos en person eller rörelse (om man t.ex. tar ett partiprogram och kör den genom testet).

Undertecknads senaste placering på The Political Compass

Undertecknads senaste placering på The Political Compass

Undertecknad tog testet 2010, och flera gånger sedan dess. Genomgående har man hamnat i rutan för Left libertarian eller Frihetlig Vänster, mer eller mindre ut till vänster skall sägas.

Alla former av tester av den här typen har vissa grundläggande problem. En är frågan om hur många svarsalternativen är. Att bara säga ja/nej skulle uppenbart öka graden av godtycke i testet när den som tar det tvingar sig att bortse från grader av medhåll/motstånd. Men att ha många svarsalternativ ger å andra sidan tolkningsproblem för var gränsdragningarna för de olika alternativen. De flesta tester har därför en kompromiss, med mer än ett sorts ”gillande/ogillande”, vilket ger en minst 4-gradig skala för att gradera sympatier.

Det finns också problem vid överföringen av politikkompasser av den här typen till partipolitiska ställningstaganden. The Political Compass är tydligt uppbyggd kring principiella frågor och fundamentala ställningstaganden: dess syfte är att placera den som gör testet på en skala som mäter väldigt övergripande dimensioner i politiken. Realpolitiska sakfrågor tenderar ofta att vara mycket mer mångtydiga, vilket gör det till en tolkningsfråga om var de kan placeras på en skala, även en som har fler än en dimension. Fokuseringen på principfrågor och politisk grundhållning är i en mening inte riktigt realistisk för hur man skulle förhålla sig till en verklig valsituation, eller vilka lösningar man skulle stödja och plädera för i ett visst politiskt landskap.

Så hur, kan man undra, ser de till våra svenska förhållanden mer ”specialanpassade” politiska kompasserna ut? Ger de måhända en mer korrekt bild av sympatierna hos den som tar testet? För att ta reda på det tog undertecknad de tre mest besökta politiska testerna i svensk valrörelse och jämförde deras frågor, metod och utfall.

Aftonbladet skryter med att ha ”Sveriges mest träffsäkra Valkompass”, hur de nu mäter det (se http://www.aftonbladet.se/nyheter/valaret2014/riksdag/Valkompassen/). De använder sig av en variant av den politiska kompassen, bestående av 30 frågor eller påståenden, vilka inte indelats i några tydliga kategorier, vilket i förstone gör att Aftonbladets test framstår som lättast att fylla i.

Aftonbladet Politisk Kompass frågeformulär 1

Men djävulen bor som bekant i detaljerna. Aftonbladets frågeformulär har 6 svarsalternativ, inklusive ett ”neutralt” alternativ som varken är för eller emot, och en egen ruta för ”ingen uppfattning”. Det kunde verka erbjuda fler nyanser. Men frågan inställer sig: vad innebär ”varken/eller”? Betyder det att man kan leva med vilket som helst av utfallen, både ja och nej? Eller att man har en egen lösning på det problem som frågan tacklar, fast man inte instämmer i formuleringen av frågan/påståendet såsom det står? I en konsensuskultur som vår, där många vill vara ”lagom” eller känner sig kluvna, bäddar det för förvirring och att många fyller i den ”Neutrala” rutan i mitten för att undvika ett ställningstagande.

Ett annat frågetecken framgår när man får ut resultatet, och rör hur viktningen av de olika frågorna gått till, och hur trolig de angivna sympatierna verkligen är. När undertecknad får testet ser det i förstone likt ut axlarna hos The Political Compass (se till vänster), om än lite annorlunda träffpunkt. Det kan bero på att axlarna ser lite annorlunda ut, och är omvända i någon mening. Aftonbladets Y-axel är Progressiv/Konservativ, inte frihetlig/auktoritär.

Aftonbladet politiska landskapetDen är också tydligt anpassad till svenska förhållanden – skrev man in de svenska partiernas lösningar till sakfrågor hamnar ingen speciellt lång till höger. Alla, även de mest nyliberala av våra partier, accepterar det Svenska Folkets uppslutning kring Allmän Välfärd. I alla fall om de vill ha något att säga till om.

Men den sammanställning av vilket parti någon med denna profil torde rösta på är skum. Visst, det är inte helt uppåt väggarna att miljöpartiet kunde vara mest lik en sådan uppfattning.

Aftonbladet politisk kompass resultatMen ser man till den detaljstudie av som hör till, som visar ”Antal Frågor där du och partierna tycker Lika respektive Olika” noterar undertecknad att man var överens med Miljöpartiet i 9 av 30 frågor. Det är ca 30%. Så en 30% överenstämmelse gör en alltså till en klar miljöpartist. Aftonbladet ger inte någon analys av hur det där kan komma sig, och problematiserar inte att det visar att deras sätt beskriva sympatier skevar på något sätt.

Det är synd, för just den där skevheten är intressantare än man tror, och säger något om förhållandet till politiken som varken Aftonbladet eller andra medier, eller partierna själva för den delen, gärna vill låtsas om.

SR & SVT Politisk Kompass Frågeformulär 1Sveriges Radios/Sveriges Television Politiska Kompass stod näst i tur. Dess frågeformulär delar in sina påståenden på hela 9 kategorier, var och en med 4 grader av medhåll /avståndstagande, plus möjligheten att ange ”ingen åsikt”.

SR & SVT Politisk Kompass ResultatSRs/SVTs kompass har med en viktig värdemätare – en egen ruta för att markera att frågan är Viktig för den som tar ställning. Det här är ett element som fångar in en viktig distinktion för att finna just hur central den frågan är för väljaren. Samtidigt komplicerar den beräkningen gentemot andra frågor och ökar graden av subjektivitet för placeringen i det partipolitiska landskapet. Varför en fråga upplevs som viktig kan vara ideologiskt, men också helt subjektivt, och skilja sig från varför ett parti anser att den är viktig – så frågan om vilken vikt detta ges i relation till partierna kan leda till missförstånd om i vilken grad man håller med det parti som anger detta som en bärande fråga.

Den här risken framgick också av resultatet av det tagna testet. Visst, vänsterpartiet delar man många frågor med ifråga om hur viktiga de är, men deras fyrkantiga svar på samma samhällsproblem lämnar en hel del övrigt att önska till och med när man vill hålla med dem.

Dagens Nyheter & Svenska Dagbladet  har en gemensam politisk kompass – vilket i sig är intressant (se http://www.dn.se/valet-2014/gor-dagens-nyheters-valkompass/ och http://www.svd.se/nyheter/valet2014/3492856.svd).

DN & SvDs Politiska Kompass formulär fråga 1

DN & SvD Politisk Kompass resultatLiksom SR/SVTs valkompass har påståendena 4 åsiktsalternativ + en ”ingen åsikt”. Frågorna är inte indelade i synliga kategorier. Varje fråga har en vidhängande rullmeny där man kan få höra ett slags destillat av åsikter för och emot påståendet, för klarläggandets skull. Rakt och rätt enkelt, och på slutet får man en skala om vilka partier som ligger närmast en.

Men det är inte slut därmed. Speciellt för det här testet är att DN/SvD efter att man fått sitt resultat erbjuder en slags ”förfining” av densamma. I den efterfrågas särskilt vilka 3 frågor som är Viktigast för en, och man får också fylla i förtroende för partiledarna samt vilket parti man minst skulle kunna tänka sig att rösta för. Den där förfiningen tar sikte på själva röstningshandlingen – för, som de själva säger, det är mer än bara våra åsikter om frågor och ideologi som till slut kan bestämma vad vi röstar på. Personerna kan spela roll, och vissa partier kan iofs vara nära våra åsikter i vissa frågor men samtidigt ha element som diskvalificerar dem i våra ögon.

DN & SvD Politisk Kompass resultat +förtroendejustering1Att denna extra viktning spelar roll framgår av undertecknads eget tagande av testet – beroende på förtroendet för frontgestalterna stuvas det om bland partierna i tabellen. Förändringarna är på det hela taget korrekta – undertecknad saknar t.ex. förtroende för vänsterpartiets ledning, och  Sverigedemokraterna faller förstås helt bort som alternativ.

Resultatet av alla de tre politiska testerna är att undertecknad fick var och en av de tre vänsterpartierna i topp i någon av dem. Så vad de ”avslöjar” är alltså att man ligger mer eller mindre till vänster i politiken.

Stoppa pressarna, liksom.

Så – vad kan man lära av detta?

Till att börja med att Politiska Kompasser som åtminstone är någorlunda vettigt utformade inte saknar användningsområde. Några som pekat på Political-Compass-modeller som ett instrument som kan belysa det politiska landskapet är ledande företrädare för Piratpartiet, ett parti som bl.a. kännetecknas av att det inte kan beskrivas väl utifrån en placering i traditionell Höger-Vänster-skala. Se Bloggen Opassande som skrivit intressant om dimensioner i politiska sympatier och aktivism (se http://opassande.se/2014/05/29/hoger-vanster-fungerar-inte-som-enda-forklaringsmodell-i-dagens-politiska-verklighet/) samt Christian Engström ( http://christianengstrom.wordpress.com/2014/07/06/piratpartiets-ideologi-den-politiska-kompassen/). Båda har med en illustration som är belysande för inte bara hur partierna hamnar på det flerdimensionella landskapet, men också visar dem som en slags areor, dvs att de spänner över en yta på landskapet, istället för att bara utgöra punkter eller nedslag på skalan.

Svenska Politiska Partier i Political Compass-modell

Men därutöver bör man notera är att de där testernas pålitlighet är, och måste vara, begränsad. Deras träffsäkerhet beror inte bara på antalet frågor, som de försöker dra ner för att fler skall göra testerna, utan på hur de tolkar svaren till förmån för det ena eller det andra partiet. Även med två skalor är det ibland luddigt varför en viss fråga anses visa på sympatier till höger eller vänster, eller uppåt/neråt i frågan om frihetlighet. Många frågor framstår tvärtom som applicerade på det politiska landskapet genom en sorts interpolation – man har läst in en frågas bestämning på höger-vänsterskalan beroende på vilket parti som driver frågan, eller hur själva sakfrågan formuleras.

Politiska Kompasser har notoriskt svårt att ta in en annan sak, nämligen: vilka tror vi står pall för att syssla med oförutsedda problem? Världsomspännande recessioner, krig, flyktingströmmar, miljöförstöring, pandemier och naturkatastrofer – alla påverkar de oss, mer eller mindre direkt. Att fundera på om ens representanter står redo för hårda, verkliga kriser, sådant som man inte bara kan snacka bort, måste vara en faktor att ta med i beräkningen.

Frågan om förtroende kommer in här. Det finns de som skulle hävda att ideologin är viktigast, att det skulle vara ytligt att fråga sig vilka personer som representerar oss i folkförsamlingen. Men så hårdraget är detta i sig ett naivt och ytligt förhållningssätt. Måhända lever vi ett alltför skyddat och ordnat liv här i vår fredliga avkrok, men världen och skeendena i den större verkligheten är ofta sådant som man inte väljer. Fråga bara alla flyktingar som flyr från krig till våra gränser, eller de som förlorade jobben i någon av de senaste 20 årens återkommande finansbubblor -och kollapser.

Flera av testerna ovan försöker i någon mån skall komma till rätta med bristerna i att försöka bestämma politiska sympatier enbart utifrån sakfrågor, och adderar element av angelägenhetsgrad, antipati och ideologi för resultatet. Detta är tydligt i SR/SVTs politikompass, med ideologiska frågor som en egen avdelning samt möjligheten att fylla i att en fråga är viktig för en. Även DN/SvD tar upp frågan om vikt, om än med en annan metod, och kombinerar det med frågor om förtroende.

Men även så, kan frågorna inte sällan halta. Som Political Compass, men inte någon av de svenska testerna vidgår, syftar många av påståendena i formulären till att provocera fram en reaktion. Political Compass kan kosta på sig detta, eftersom de söker just ideologisk hemvist. Men tillämpat på partipolitiska distinktioner blir ett sådant förfaringssätt instängande och begränsande för den politiska fantasin.

Ett eget exempel kan belysa detta. En av frågorna i Aftonbladets test var ”Borde RUT avskaffas?”.  Problemet är att man emfas faktiskt kan svara både JA och NEJ på en sådan fråga, utan att för den skull ha angivit politisk hemvist, som testet vill ha det till.

JA den borde definitivt avskaffas som den är idag, en pervers särlagstiftning som snedvrider skattesystemet för en godtyckligt vald tjänst.

Men i den principiella frågan om huruvida det borde vara förfärande dyrt att inköpa sådana tjänster kan svaret lika gärna vara ett lika starkt NEJ – snarast borde särlagarna ses som förspel till en allmän sänkning av moms och beskattning av tjänster.

Den samlande principen för att  kunna ange båda dessa svar har inget med partipolitik att göra, utan vilar på om man är motståndare till olika former av särlagstiftning på skatteområdet. Undertecknad är en sådan, och sålunda stark motståndare till såväl ROT som RUT som Värnskatten. Men det innebär därmed inte till att man måste vara motståndare till vad de hafsverken syftar till att åstadkomma.

Här kan vi skymta ett vidare problem, ett som inte direkt beror på politiktesterna men som dessa belyser. Det är tendensen hos det politiska etablissemanget, med vilket menas alla partier, hjälpta av medierna, att kränga politik som om dessa vore sneakers, i färdiga politikpaket där principiella frågor och sakfrågor blandas huller om buller, vad som är grundläggande och vad som är detaljer inte blir riktigt klarlagt, samtidigt som alla försöker mörka sådant som intressen (som i särintressen) som kan vara nog så viktiga för deras handlingssätt.

Politiktesterna, som oavsett hur välgjorda de är mäter ens medhåll till fixa positioner och åsikter, stärker i detta sammanhang tendensen att se politiska vägval som något färdigt, som vi bara har att ta emot eller köpa, som om det vore en produkt snarare än utövandet av offentlig makt och ansvar. Sålunda utgör de ingen ersättning, utan närmast ett alibi, för att undvika att själv bilda sig och ta ställning i de stora frågor som berör ett storskaligt samhälle som vårt.

Politik handlar förvisso om idéer, men i även, minst lika mycket, om problemlösning. Vilka problem vill vi syssla med de närmaste åren?
Sett i det ljuset framgår det också att det är viktigt med avlösning i politiken, och varför VAL är så viktiga. När en viss maktgrupp, läs parti/partier haft chansen i ett antal år, så kan man tydligt se att de ägnar sig främst åt vissa speciella problem, medan andra får ligga på fäfot, och inte sällan gro till sig och förvärras. En medveten samhällsmedlem borde därför, oavsett vilka ideologiska perspektiv den har, efterfråga förändringar inom politiken efter viss tid – det är enda sättet för perspektiven att skiftas så att problem som helt enkelt inte kommer att åtgärdas ordentligt under en viss regim, ägnas tillbörlig uppmärksamhet. Samt att hålla våra styresmän -och kvinnor på alerten. De vilka regerar på vår nåder, och som mycket mer än idag borde ständigt påminnas att de är satta där de är för att genomdriva folkets vilja.

Forna tiders grekiska medborgare i de första demokratierna hade en upphöjd syn på sig själva i den politiska processen, och närmast betraktade sin egen person som ett parti som skulle sitta i sin polis, sin stadsstats styrelse, och frågade: vilken av de här andra skulle MITT PARTI vilja regera ihop med?  Även en modern väljare kan ta tillvara denna anda och se sig själv som en deltagare, inte en konsument, med egna förslag på lösningar av problemen, och först därefter jämka ihop dessa egna åsikter med de etablerade partiernas. Snarare än att bara heja på den ena eller den andra som en banal supporter, frågar sig en medveten medborgare: vilka partiers idéer, problemformuleringar och lösningar stämmer mest överens med mina egna – och vilka gör definitivt inte det?

De flesta medborgare är kloka nog att inse att inget parti till 100% kan representera deras åsikter i alla frågor. Att politik också handlar om förmåga att styra landet, att göra rätt sorts avvägningar och kompromisser, ibland om så abstrakta saker som att saker görs i en viss anda. Det är med andra ord mer än en checklista över frågor staplade på varandra. En medborgare som dessutom har genomtänkta egna åsikter kan se igenom vilseledande eller  ytliga vägval inom politiken, vilka inte sällan baseras på andra faktorer än vad politikerna i alla partierna försöker lyfta fram. Detta är i längden det enda värnet mot populister som spelar på våra låga impulser, liksom mot skitsnackande insuttna politrucker som nedlåtande talar till oss som om vi vore undersåtar, inte herrar i vårt eget land.

Det är ironiskt att pga. olika omständigheter i det längsta framstod det som ytterst osäkert om undertecknad själv skulle komma att kunna rösta. Speciellt eftersom man sett till att flera människor som inte tänkte delta i valet, pga. brist på bekantskap med vårt system, kommit iväg för att göra det. Det hade varit trist. Men, som saken nu utvecklade sig, så fick man rösta, trots allt – Hurra!

——————————————–

Aftonbladets valkompass finns på http://www.aftonbladet.se/nyheter/valaret2014/riksdag/Valkompassen/. Om hur den är utformad, se http://www.aftonbladet.se/nyheter/article19109562.ab

Sveriges Radio / Sveriges Televisions valkompass hittas i http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=4657&artikel=5898392. Dess tillkomst tas upp i http://www.svt.se/nyheter/val2014/sa-har-gjorde-vi-kompassen

 

 

Den malplacerade baddräkten (del 5:2) – Baddräkter på vift i Superhjältevärlden


Medan sommarsol fortsätter steka utanför fönstret fortsätter genomgången av baddräkternas märkliga utflykter i fantasins värld. Idag skall vi ta en titt på en märklig företeelse – nämligen den ymniga förekomsten av baddräkter i den tecknade serievärlden, specifikt bland efterkrigstidens kostymerade superhjältar. Speciellt eftersom de ofta bär sin badbyxa utanpå sin övriga kostym.

 Superhjälte(bad)dräkten

I nästa exempel kan vi se hur populärkulturen inspireras av verkligheten. I första inlägget i denna serie om baddräkter (Att dölja eller dra blicken till bananen…) påpekades att utvecklingen av den manliga baddräkten var kopplad till vattensporter. På samma sätt var de första speedobärarna av efterkrigstidens superhjältar simmare eller hade någon slags kopppling till idrott, med eller utan vatten.

tarzan of the apes -bild-6Tarzan var en tidig hjälte som började väldigt lättklädd, med enbart ett höftskynke. Och som vi sett kom Johnny Weissmüller, som ju var pionjär för den rena badbyxan för män, att spela rollen – i Tarzan-filmerna kunde filmproducenterna låta honom släppa loss och enbart ikläda sig höftskynken. Man kan undra vad denna dubbelexponering gjorde för att stadsfästa den manliga badbyxan utan topp – den publik som vant sig vid att se simsstjärnan i enbart höftskynke måste ju inte ha tyckt det konstigt att se simmare med lika små plagg efter ett tag. Såsom av en händelse kom dock skynkena snabbt att transformeras till ett slags korta badbrallor av läder eller päls. .

Sub-Mariner Prince Namor 1968 nr 1Samtidigt, och nu pratar vi sent 30-tal/tidigt 40-tal, kom superhjältarna på scenen. Och se, åter som ett tidigt tecken var en av dessa den simmande superhjälten Sub-mariner, också känd som prins Namor. Denne var en slags halvamfibisk karl som spenderade mycket tid i vatten, och kunde fortsätta den lättklädda trenden.

Ingen lyfter skrot i badbrallor som Stålis

Ingen lyfter skrot i badbrallor som Stålis

Med början på 1940-talet började allt fler superhjältar bära små badbyxor som en del av sin kostym. Det som i förstone kan verka skumt är att de bar dem ovanpå hela dräkter. De första mer välkända hjältarna, som Stålmannen, Läderlappen mfl, sedermera samlade på förlaget DC comics, bar mycket tydligt en slags speedos eller tighta shorts ovanpå sina dräkter, ofta i en utstickande färg .

Barnes Quality Circus of the World 1930sDet är dock inte så knasigt som det kan verka. Enligt en av Stålmannens legendariska redaktörer Julius Schwartz var Stålmannens liksom många av Blixt Gordons utstyrslar åren runt 2:a världskriget direkt inspirerade av dåtidens akrobatkostymer. Dessa var tighta, och ofta åtföljda av en översittande kortbyxa, antagligen för att hindra snoken under från att ringla runt för mycket…

Det här fick snabbt spridning. Man kan misstänka att när det väl etablerats fyllde den där kortbyxan andra behov: nämligen att man kunde avbilda hjältarna i väldigt kroppsnära klädnad, egentligen med full insyn över kroppens muskulatur – förutom i skrevet (och bröst för kvinnor).

Batman svingar över Gotham i baddräkt

Batman svingar över Gotham i baddräkt

Det blev närmast en universell konvention att superhjältars dräkter i princip ser påmålade ut, inte som riktiga kläder (notera t.ex. som i Batmans mundering) och då erbjuder den extra kortbyxan ett sätt för att förklara varför man inte ritar in putningar i de nedre regionerna… eller bröstvårtor.

Rustade hjältar behöver förstås en Järnbralla...

Rustade hjältar behöver förstås en Järnbralla…

Även om det konkurrande förlaget Marvel och dess serieuniversum (m baddräktslösa hjältar som Spindelmannen & Hulken bland sin uppställning) inte på samma sätt hakade på baddräktstrenden, finns flera lustiga exempel där också – som de metallspeedos som förstås hör till Järnmannens (Iron Man) metallrustning…

Redo att försvara rättvisan i randiga speedos och läderboots!

Redo att försvara rättvisan i randiga speedos och läderboots!

Ett annat lustigt exempel är den likaledes tidiga hjälten Fantomen med sin randiga tanga ovanpå trikåerna. Ett faktum som blir än mer komiskt med tanke på Fantomenserien sträcker sig bakåt i tiden, och visar den nuvarande Fantomens förfäder och deras historiska äventyr – alla klädda i samma randiga badbrallor. Dessa förfäder måste alltså rimligen ha uppfunnit speedon redan under 1500-talet 🙂

Blixt_Flash Gordon 1939 Queen friaÄven kvinnliga hjältinnor kom att få utstyrslar baserade på baddräkter, främst hela sådana. Berättelser inom sci-fi/fantasy gick i bräschen – se t.ex. rymdhjälteserien Blixt Gordon, där hjälten, som också ofta var badbyxeklädd, i varannan episod snubblade över en baddräktsbärande prinsessa eller dylikt som förstås föll pladask för honom. Inte ens arktiskt klimat fick som synes hejda baddräktsbärandet…

Ett tidigt exempel på baddräktsinspiration var också en av de mer framstående kvinnliga hjältinnornas, Mirakelkvinnans utstyrsel. Sedd i sin helhet är det tydligt att den är en variant av den hela baddräkten, och följer som synes också dess utveckling i någon mån, från den tidiga, lite längre på 40-talet till en lågt skuren med närmast tangaliknande gren framåt 70-talet.

wonderwoman mirakelkvinnan suit development

Sheena Queen of the JungleMirakelkvinnan oaktat var baddräktande mycket mindre påtagligt under superhjältarnas stora era. Det användes också påtagligt ofta för att markera en slags brist på civilisation, eller måhända sedesamhet (se om pälsverksbikinin i nästa inlägg), inte olikt den tidiga Tarzanfigurens (notera f.ö. den kvinnliga skurken i Tarzanbilden längre upp). Kanske var det trycket från den censur som serierna stod under hela denna tid.

vampirella #1 1969Det fanns förstås undantag från regeln, som t.ex. ”Vampirella” från 1969, där huvudkaraktären är en vampyr som springer runt i en förvisso ”hel” men minimal röd baddräkt. Men man kan notera att Vampirella-karaktären avvek från normen för en seriefigur – hon är en slags antihjälte, och passar sålunda in ovan nämnda mall för exponerade seriefigurer genom att vara mindre än normalt ”sedesam” eller civiliserad.

Regeln var dock klar: man såg få superhjältinnor i bikiniliknande utstyrslar förrän framåt 90-talet.

Lady_Death_vs_Vampirella Chaos ComicsMan kan därefter notera en utveckling som åtföljer den allmänna samhällsutvecklingen, om än på lite kringelkrokiga vägar. Lägg märke till Vampirella, som f.ö. fick en nytändning på 90-talet. Då var hon ett udda och inte riktigt rumsrent fenomen. Trettio år senare hade pendeln svängt. Vampirella hade då fått sällskap med en hel samling av baddräktsklädda bikinibrudar till hjältinnor och skurkinnor.

Se exemplet nedan på ett  galleri av superbrudar från Image Comics. Baddräktsinspirationen är, direkt eller indirekt, ganska utbredd, men kan också se inspiration från andra impulser- av orientalism, av underkläder, från S&M-scenen med mera.

Women of Image Comics Magdalena Angelus Lara Croft Witchblade

En intressant detalj ovan, den mörkklädda hjältinnan längst ut i vänster, sammanfattar de olika trenderna.

The Magdalena jw Year V Comics Art Wall thong outfitDet är den trosnitiska hjältinnan ”Magdalena”, först uppdykande som motståndare i serien ”Darkness”. Hon är en superkatolsk, närmast helig gestalt med krafter kopplade till den kristne gudens död på korset, och hennes utstyrsel skall leda tankarna till en blandning av en nunnas och en modern soldat eller SWAT-polis, med läder och band som också leder tankarna till kinky från S&M-scenen. Det var dock inte tillräckligt, och senare kom man att skapa en variant där den Heliga Magdalena springer runt och bekämpar ondska i nunnekåpa. lädertopp och… tanga.

Avengers West Coast Marvel Annual 4 1989 coverDet finns en tendens för 2000-talets hjältinnor och kvinnliga seriefigurer att fortsatt vara utstyrda i små och avslöjande outfits. Nakenhet är fortfarande kontroversiellt och kommersiellt problematiskt – men behövs heller inte. Det är ett tidens tecken att moderna superhjältinnor är mer utstuderat sexualiserade. Genom valet av vinklar, det ständiga tryckandet på synlig hud, förföriska åtbörder mm samt ibland en hudnära och/eller minimal utstyrsel behöver inte serier, även om de riktar sig till en bredare publik, avstå från sex appeal som försäljningsargument.

Marvel Swimsuit Special 1994 sub-marinerDetta sker numera mer självmedvetet – både Image Comics, Marvel och andra har anammat idén om att deras serier bär på ett potentiellt sexigt innehåll, vilket understryks att de genom åren publicerat supplement där deras figurer styrs ut i mer än normal avslöjande och ”sexiga” utstyrslar – dvs baddräkter. Så har små baddräkter således gått från att vara en lite småknasig konvention till att få en innebörd i serievärlden som mer liknar den i den verkliga världen – som accessoarer för att locka med nödtorftigt skylda kroppar.

*******************************

Se andra inlägg på temat baddräktbärandets historia i serien

Den Malplacerade Baddräkten

Raquel Welch one million years poster (5) ultimate fur bikini pälsMata Hari 1906←”Del 5:1 – Baddräkter på vift i Orienten

Del 5:3 – Baddräkter på vift i Filmisk Urtid”→

—————————————————

 

Apropå varför stålmannen m.fl. bär kalsonger utanpå kläderna, se t.ex.

Den malplacerade baddräkten (del 5:1) – Baddräkter på vift i Orienten


Förra sommarens betraktelser över baddräkter verkar ha fallit många läsare på läppen, och det kan vara passande att knyta ihop betraktelserna över badkläder på vift genom att rikta blickarna till fantasins badstrand… eller kanske till badstranden-i-fantasin, och nosa lite på den ibland rätt skumma  spridning badkläder fått i kulturen och konsternas värld….där anakronismer, tokeri och vouyerism samsas i en salig röra.

Efter att ha tröskat baddräkternas äventyr och framväxt i tre tidigare inlägg (se delarna 1, 2 & 3) vet vi att dessa plagg redan i sin verkliga miljö har en historia att berätta, om sensualism och sportighet och att dra ögonen till sig, och mycket mera. Men även det som finns i tanken och fantasin har förstås en historia. Mindre uppenbar vid ett första ögonkast, kan sådana idéer icke desto mindre ha intressanta effekter på hur och vad vi ser (eller inte ser) omkring oss. Baddräkten, med dess många möjliga associationer och suggestioner, är en sådan tingest som kan dyka upp på de mest knasiga ställen och märkliga former, och i några inlägg skall jag ta upp några exempel på vilsekomna baddräkter som kan roa och irritera om vartannat…

Orientalismens Inflytande

Dance of the Almeh Jean Leon Gerome

När Européerna började lägga under sig större delen av världen frammemot 1700-talets slut fick de en jättelik projektionsyta för diverse fantasier som de inte riktigt kunde leva ut i sin egen civilisation.

Harem Dancers by Fabio FabbiDet fanns sedan långt tillbaka en rent litterär tradition att falla tillbaka på, där man var van vid att hänvisa till mellanöstern och Islams värld (liksom också den förkristna antiken, speciellt romarriket) såsom en mer eller mindre depraverad kulturell sfär. Inom speciellt de visuella konsterna kom denna tendens, sedermera benämnd orientalism att få stor spridning.

ETheodore Chasseriau - Le Harem, 1851uropéer började köpa stora målningar av magdansande slavinnor, badande odalisker, nakensovande konkubiner, med mera. En del av målarna ifråga var grundliga och såg till att måla många detaljer som omgivningar, inredning och annat rätt och med teknisk finess – män som Jean Leon Jerome, Ingres, Chassériau m.fl. Men mycket var rent snask, till för att förse viktorianskt drabbade gentlemän med lite dräggelmaterial i en exotisk miljö.

Bellydance erotic card ca 1900Detta kom ytterligare att stärka den befintliga trenden och prägla vår bild av det sinnliga och depraverade österlandet och dess ofta förslavade lockande kvinnor i sina obefintliga eller endast lätta kläder.

Den här visuella tropen fortlevde in i fotografins ålder, vilket framgår av det sena 1800-talets och tidiga 1900-talets erotiska kort och andra alster.

Mata Hari 1906Dessa dagar såg begynnelsen för den moderna masspublicerade pornografin, påfallande ofta med bilder på ”orientaliskt” klädda damer, inte sällan prostituerade eller hålldamer (se t.ex. i s.k. ”Franska Vykort”). Mest berömd, med många efterföljare, var den fala danserskan och kurtisanen Mata Hari, vars framföranden under förkrigstiden utmärktes just av den orientalistiska inramningen.

Magdans belly_dancer_latin_quarter_NY_1953En konkret följd av det där blev att ”Orientaliska” företeelser som magdans (trots att denna historiskt nästan alltid utövats i samkönade sällskap, och med kläder) snart att paras med sådant som burlesque, i praktiken strippning, om inte ren porr och prostitution. Notera att det här är innan bikinin eller ens vettiga BH’s ens fanns.

Så vad har det här med baddräkter att göra? Jo, att när speciellt de delade baddräkterna för kvinnor kom på 1950-talet så ”åter-importerades” de västerländska missuppfattningarna av sådana plagg som den indiska choli (en överdelsklädnad som lämnar magen bar) saris och saronger, samt företeelser som magdans och sammanblandades med de små badklädernas estetik.

how-to-belly-danceDetta kryddades med en god dos sexism även med hänseende på kvinnor i allmänhet, som framgår av den här talande produkten ”Hur Du dansar magdans för din Man och Hans Vänner…” Urgh.

Någon skulle kunna hävda att man lika gärna kan se en koppling till BHns utveckling, vilket delvis är sant.

Men notera att det här är plagg som bärs öppet och publikt, inte privat och under kläderna, och deras publika roll gör dem mer kopplade till den likaledes publika baddräktens bärande. Dessutom var och är själva utformningen oftast mer i baddräktsstil – för att nödtorftigt skyla strategiska kroppsdelar, inte främst bära upp och stödja som en BH.

Det är inom fiktiva framställningar av sago- och fantasikaraktär som orientalismen kommit att få sitt starkaste och mest varaktiga genomslag, och detta gäller kanske särskilt den malplacerade baddräkt som på omvägar gjorts till en slags exotisk accessoar för att markera orientaliskt parfymerad sensualism.

Belly Dancing in 'Khartoum'1966En manifestation av denna modenyck som kan verka överraskande är att inte bara västerlänningar utan faktiskt märkligt nog också människor från t.ex. arabvärlden) tror att den orientalistiska ”exotiska” bikinibeklädnaden har något att göra med mellanösterns kultur, något som f.ö. tidigare berörts här i annat inlägg.

Samia Gamal i egyptisk nattklubb på 50-talet.

Samia Gamal i egyptisk nattklubb på 50-talet.

Under tryck från det starka kulturella inflytandet från väst åren runt och efter andra världskriget, möjligen också för att befordra kommers och turism, anammade arabiska och turkiska länders kulturscener den  orientalistiska bikinin och började själva pusha den. Som t.e.x framgår av att den kanske mest berömda av egyptiska magdansöser, sedermera filmstjärnan Samia Gamal, dansade iförd kreationer som inte skulle varit malplacerade på Mata Hari 40 år tidigare…

Det här har stärkt den orientalistiska bikinins cred så att den numera är närmast allenarådande: Vare sig i det gigantiska Kairos magdansscen, på kurser i orientalisk dans eller vilken libanesisk restaurang som helst i världen har man de senaste 20-30 åren kunnat se samma sak: ”mag-” dans utförd av någon lättklädd nymf med höftskynke och en med utsmyckningar (ofta metalliska) behängd… just det, bikinitopp.

Modern Bellydance

Så förhärskande har det missbruket blivit att den kommit att prägla även sådana framställningar av Orienten som rimligen borde vara försiktiga med sexuella antydningar – se till exempel prinsessan Jasmin i Disneyfilmen ”Aladdin” och hennes axelbara topp, misstänkt lik en baddräktsöverdel av 50-talssnitt.

Aladdin princess Jasmin

Det kan alltså vara bra att minnas den där vilsekomna bikinitoppen, glittrig eller inte – vi kommer att möta den igen.

************************************

Se Andra inlägg på temat baddräktbärandets historia under serien

Den Malplacerade Baddräkten

Redo att försvara rättvisan i randiga speedos och läderboots!

För nästa del om Baddräkter på vift ”(5:2) – Baddräkter på vift i Superhjältevärlden”→

Alla Drabbningars Moder del 3… om en krävande Flagga


Arbetet och skisserna till målningen Alla Drabbningars Moder hade kommit igång. Men så som ofta sker, uppstod ett oväntat hinder. Denna gång var det inte ett tekniskt problem, eller en kreativ härdsmälta. Utan en annan klassiker: att skaparen grottar ner sig i en detalj som ges helt oproportionerlig betydelse och får hela ekipaget att sakta ner till snigelfart…

I mitt fall var den fatala detaljen en flagga. Eller rättare sagt, mitt fantasyrike Kiralatets, , sandjak, eller krigsfana.

Se föregående delar i ”Alla Drabbningars Moder” här (1) och här (2).

Tyvärr var de inte analfabeter

1200-tals illustration av muslimska banér och militärmusiker

1200-tals illustration av muslimska banér och militärmusiker

Inom den medeltida muslimska världen intar skrift, och dess avläggare kalligrafi och textbaserad ornamentik en mer framskjuten plats än i västerlandet. Militära symboler och flaggor är inget undantag från denna regel. Källorna ger ett antal exempel på flaggor och banér från perioden, och det är påfallande att de ofta innehöll text, antingen det fanns någon annan symbol med eller inte. Inte sällan var det citat ur koranen, men också andra former av slogans och markörer som gav sanktion åt de egna aspirationerna. Speciellt de Osmanska sultanerna hade ett överflöd av bombastiska titlar, men fenomenet var väl känt, ja till och med föremål för löje, redan under det senare 1000-talet¹.

Bukhara-sultanatets banér

Bukhara-sultanatets banér

För Kiralatets sandjak tänkte jag mig en liknande sådan blandning av motiv, inte minst för att det också gav tillfälle för att framhålla vissa mer eller mindre subtila poänger. Kiralatets symbol är en örn (Se inlägg om Yakanes tatueringar) och den måste förstås vara med. Runt den, symbolen för riket, tänkte jag mig titlar, beskrivande sultanens maktsfär. Samt religiösa åberopanden förstås, de kan en totalitär potentat med närmast universella anspråk inte undvara. Samtidigt ville jag också ha med något som tryckte på den totala åtskillnaden mellan härskarfolk och befolkning, som i min lätt fantasy-aktiga variant av historien intar rent mystiska proportioner, och som var enkom riktad till kiralatets silahtârer, slavkrigarna.

Alla Drabbningars Moder -första utkast flaggdesign

Problemet med en sådan potent symbol är dock att allt har en innebörd. Det framgår av att flaggan genomgick ett antal förändringar som synes av några exempel på designarbetet.

Alla Drabbningars Moder - flaggskiss

Utkast grunddesign Kiralatets Sandjak

Efter att först ha tänkt på en design som ställde de religiösa inslagen först, landande jag till slut på en variant som satte ett tecken för sultanen främst. Centralt i flaggan satte jag örnen, inramad av härskarens makttitlar med inriktning på territoriell utsträckning. Längst ut, på pennants, tungor till flaggan (numera förekommande främst på örlogsflaggor) – indirekt pekande på det religiösa motivet är en bisak, satte jag korancitat.

Först, närmast stången satte jag in en inringad kalligrafi med en insignia, ett slags sigill, som kännetecknar det som härskarens flagga. . Sultanens sigill består av en variant av orden ”Guds Skugga på Jorden”, en av titlarna för de osmanska storsultanerna (i formen  ظل الله في العالمzill Allah fi’l-alem) . Här var det dags att ta fram google translate:

Shadow of God on Earth

ظلالله على الأرض

tugra parts calligraphy Inspirerad av tughra, sultansigillen från osmanska riket, skapade jag en slags kalligrafisk, starkt vertikal form att skriva orden. Den här lilla övningen framhävde dock en fatal brist i min bildning – det här med arabiskan.

Jag kan inte arabiska.

Araber, araber, araber…

Hur tusan skall man skapa en slags historiskt försvarbar illustration på medeltida mellanöstern-tema om man inte behärskar det ledande språket?  Jag har förstås läst tiotusentals sidor litteratur om regionen, koranen, poesi, sida-vid-sida-dokument utan och innan – men i slutändan är man beroende av översättningar. Alla ogudaktiga eder som min ateisthjärna kunde komma på for genom luften när det sjönk in att man måste åtminstone kunna skriva på arabiska för att komma någonvart med min bild.

Den jävla Björn. Allt det här var hans fel.

arabic-calligraphyJaja. Jag hade 3 månader på mig, så det var bara att bita ihop. Bokstav för bokstav, alif, ba, ta… Det hör till saken att man är darrhänt, och att arabiska bokstäver bäst kommer till sin rätt utförda med pensel. Samt att de skrivs från höger till vänster. Hela block av papper hänvisades till papperskorgens skärseld medan jag desperat försökte få ordning på bokstäverna… Det är en snygg skrift, det är bara att ge de det, men knepig att få till för den som måste bokstavera sig fram med händer som en alkis på torken. De första försöken var en ren förolämpning av profetens folk.

Efter några veckors ångest var det dags att greppa koranen och försöka sig på lite seriösa övningar – med koranens hjälp. Den sura som närmast satte sikte på var inledningen till al-fatiha, som inleder Koranen. Det har alltid varit min favorit, och min egen, nedanstående variant av den är en ofta åberopad bön i min berättelse.

”All pris och lov hör Gud till,  Den barmhärtige, förbarmaren / Universums herre, härskare på den yttersta dagen! / Dig dyrkar vi och dig ber vi om hjälp / Led oss på den rättfärdiga vägen”

All praise be to Allah

The compassionate, the merciful

ruler of the World, master of the day of Judgement.

Thee do we worship, and thee do we ask for guidance.

Lead us on the righteous path

ولله الحمد لله رب العالمين،

والرحمن الرحيم

. حاكم العالم، والماجستير من يوم القيامة

 .إياك نعبد وإياك نسأل للاسترشاد بها

تقودنا على درب الصالحين

Satt på flaggans runda tungor blev det hela till slut som följer:

Kiralatets Sandjak - tungor för flaggan m variant av Fatiha

Kiralatets Sandjak – tungor för flaggan m variant av Fatiha

Närmast var det dags för inringningen var det dags för Kiralens olika titlar och hävdandet av makt, mer med sikte på estetiska kvalitéer än rent idiomatiska. En hel del fick bokstaveras tecken för tecken, eftersom många av namnen på riken och regioner är egna påhitt.

Sword of Iman,Defender of the Faith,

Ruler of lower and upper Kime,

Overlord of Aram,

Guardian of the Holy Cities,

King of the continents

السيف إيمان

ملك القارات

حاكم السفلي والعلوي عمرو

أفرلوردآرام

الوصي على المدن المقدسة

المدافع عن الإيمان

Tillsammans med tugra-kalligrafin blev det hela som nedan:

Inringad kalligrafi och omkretsande trontitlar för Sultanen/Kiralen

Inringad kalligrafi och omkretsande trontitlar för Sultanen/Kiralen

islamic_calligraphy_lionAlright. Efter att ha fått positiv feedback från saudiskt skolade muslimer i bekantskapskretsen var det läge att ta tag i den svåraste biten. Under arbetet med skriften hade en idé slagit rot: ”vore det inte kul om…” örnen själv bestod av skrift, i den muslimska kalligrafiska ornamenttraditionen?

calligraphy_emblem_mughal Tränade kalligrafer kunde använda sig av den flytande formen i de arabiska bokstäverna för att skapa former av djur, abstrakta mönster, vad som helst. Mycket vackert, men enormt svårt eftersom det måste göras med långa svepande penseldrag för att bli snyggt, och man måste veta vilka delar av bokstäverna man skall dra ut för att det fortfarande skall vara läsbart.

En ytterligare komplikation var att det kom för mig att texten i örnen rimligen måste vara esoterisk, dvs inte tillgänglig för vem som helst. Den borde rikta sig endast till silahtârerna, inte till reaya, skocken av den vanliga arabisktalande befolkningen. Tex skriven på ett annat… språk.

Åh nej. Inte igen.

…och så blandar sig turkarna i leken

Ii-Murad hatt-i-humayun osmanli

Hatt-i-humayun, kejserligt edikt på osmanli

Verklighetsbakgrunden var mamluckernas bruk av Kipchak-turkiska som internt språk – i min berättelse har jag gett silahtârerna ett eget språk, quli, till stor del baserad på atrakiska. Den skrivs dock med arabiska tecken – återigen inspirerat av osmanska riket, vars förvaltningsspråk, osmanli , var en form av oghuz-turkiska skriven med arabisk skrift. Nattmanglingar med lexika på osmanli korsade med google translate till och från turkiska gav nedanstående form för den legend som skulle bilda formen för örnen – det är ett sorts deklaration av mystiskt slag, för merge, de odödliga ”jägarna” bland krigarfolket, om vad som är deras syfte i livet – total lydnad mot sina herrar, att sändas för att döda, ett dödande som de betraktar som rättfärdigat av den starkes lag.

We are the Hunters Biz Mergelar

بيز ميرگلار

Masters of the way of death Ölüm yolu ustalari

ولوميولووستالاري

Slayers of Armies Ordularin Katiler

وردولارينخاتيلير

Eaters of the Weak Zayif yiyenler

ظاييفيييينلير

So only the strong may survive Güçlü hayatta böylece

عوچلوهاياتتابويليجي

As decreed by Tarafindan karar gibi

طارافيندانكارارگيبي

The lord of hosts Ordularin Bayisi

وردولارينباييسي

Ruler of the World Mare alamnin

ماريالامنين

Den där trevliga lilla slagdängan fördelades sedan på en form som kunde bilda en figur, enligt nedan

Quli-inskriptionen på kiralatets sandjak

Sedan var det dags att greppa tuschpenseln. Efter färre försök än väntat tonade nedanstående figur fram:

Alla Drabbningars Moder - Örnkalligrafi ottoman turkish eagle calligraphy

Den där var jag verkligen nöjd med, med tanke på min penselföring. Ett original-kalligrafiskt verk av en darrhänt lallare som inte behärskar någon av de två språken den är skriven på. Även blinda hönor kan finna ett korn och allt det där…

Less is more – för en gångs skull

Alla Drabbningars Moder - FärgskissMed de olika elementen någotsånär på plats var det frågan om deras sammansättning, vilket förde över på några färgtester. Jag tog tag i vattenfärgerna för detta – de hade gett mersmak efter arbetet med bakgrunden till tavlan (se nästa inlägg). De vanligaste färgerna för Kiralatets symboler och även kiswa, deras uniformer, är gul, röd, vit och svart, med röd och svart som vanligaste grundfärgerna.

islamic flag sunsetEfter lite spekulativa tester gick jag till slut tillbaka till den enkla, rena kontrasten mellan svart och vitt som är standard i nutida islamiska flaggor – även med risk för en viss anakronism (även om banér under medeltida tid företer de två grundfärgerna) passar det i sammanhanget, där ett dolt budskap är omgjort med religiös imansk symbolik och fraseologi. Det är också… snyggt. Less is more och allt det där…

Så. Något dussin veckor in på meckandet med den osnutna flaggan, som vid det laget blivit den största dörrstoppen för min tavlas färdigställande, samlade jag ihop elementen och med hjälp av Photoshop och min vid det här laget slitna tuschpenna slutförde jag arbetet med en flagga med idel otrevligt innehåll, men som jag med viss stolthet kan hävda blivit ett litet verk i sin egen rätt.

Alla Drabbningars Moder - flagga monterad arabisk kalligrafi & örn arab calligraphy & Eagle design

 

Det var en lärorik upplevelse, och numera kan man staka sig fram på arabiska bokstav för bokstav åtminstone. Men det hade tagit våldsamt mycket tid, och klockan tickade – endast några veckor var kvar till deadline, födelsedagsbarnets festdag, och det var myyyycket kvar att göra…

—————————————————————

Andra inlägg i serien ”Alla Drabbningars Moder

föregående:                                                             nästa:

Yakane & Kiralatets Sandjak skiss

Alla Drabbningars Moder - Monterade vattenfärglager←”(del 2) … En Hjälte för en hjälte

”(del 4) …Ett Kladdigt Landskap”→

 

¹Se Amin Maalouf, ”Korstågen enligt Araberna” s.xx

 

Alla Drabbningars Moder del 1: En bilds tillblivelse från historiens dimmor


Inför att min käre vän Björn nyligen fyllde ett runt och jämnt årtal bestämde jag mig för att skapa en gåva som förhoppningsvis skulle vara värdig hans oförlikneliga förtjänster och förkroppsliga en del av dem men också uttrycka min tacksamhet till honom. Björn har mer än någon deltagit och stöttat mig i vad som är skrivandet av en episk berättelse, ännu i sitt vardande, och är representerad i densamma som en av dess huvudkaraktärer, den store krigaren Yakane.

Det finns ett avsnitt i den berättelse som jag skriver, med arbetsnamnet ”Alla Drabbningars Moder”¹. I centrum står ett enormt fältslag, ett som skall avgöra framtiden för mellanöstern i min fiktiva värld. I detta slag intar Yakane en avgörande plats, och jag bestämde mig för att återge honom där i en tavla för Björn, hans andlige fader.

Först en liten historielektion…

Det främsta särdraget för min fiktiva värld A’ratauma är att dess företeelser  i varje fall motsvaras av företeelser i vår egen värld, med en liten twist förstås, för att tillåta mig att ändra historien eller helt enkelt något litet bända på förutsättningarna. Den är, som påpekats för mig, en slags kontrafaktisk historia fast förklädd till fantasyromanform.

Mamluck Mamluk full armor 1700s

Mamluck i full rustning, 1700-t

Bakgrunden till ”Alla Drabbningars Moder” utgörs dock av en konfrontation som egentligen aldrig skedde, men som mycket väl kunde ha skett, och som många förväntade sig. Ca år 1300 stod striden över dominansen av mellanöstern mellan Mamluckernas Rike, herrarna av Egypten, Syrien och Arabien, och det i Persien baserade Ilkhanatet, det mongoliska världsrikets sydvästra utlöpare. Dessa utkämpade många slag i det tillstånd av närmast permanent krig som rådde mellan 1260 och 1303.  Den största av dessa, 2:a slaget vid Hims år 1281, såg trots att det var en väldig drabbning ändå inte de två rikenas arméer stå mot varandra i sin maximala styrka².

Mamluker & Ilkhanatet ca 1300

Mamluckriket & Ilkhanatet i början av 1300-talet

Ilkhanatet höll inne en del av armén då de fruktade anfall i sin flank från sina egna mongoliska syster-riken, Gyllene Horden i norr och Djagatai-khanatet i nordöst. Och mamlukernas armé hade ännu inte nått sin högsta punkt av mordisk effektivitet och storlek – det skedde just årtiondet därefter, under vilken de systematiskt kastade ut korstågarna, med kulmen 1291 då de slutgiltigt undanröjde korstågsrikena i det heliga landet. Som saken utvecklade sig kom aldrig någon lika stor sammandrabbning till stånd. Mamlukerna fortsatte sin svit av segrar mot begränsade mongolarméer (vid alla utom ett tillfälle, slaget vid Wadi al-Khazindar 1299), tills ett allt mer försvagat Ilkhanat slöt fred år 1322.

mamluk vs mongol

Om ett avgörande förintelseslag mellan dessa två stormakter hade skett i verkligheten hade världens utveckling kunnat se mycket annorlunda ut. Hade mongolerna segrat och krossat hela mamlukarmén hade mellanöstern kunnat vara samlat i ett rike som till utsträckningen skulle varit som en större version av det antika Persiens Världsrike, istället för att vara uppdelat mellan konkurrerande regionala stormakter. Det är inte troligt att t.ex. Ottomanska riket hade utvecklats som det gjorde – men Konstantinopel skulle sannolikt fallit ändå, kanske till en till Islam omvänd Storkhan, vars mångfalt mäktigare härar tågat in i Grekland och Balkan på 1300-talet… Och omvänt, om hela mongolarmén förintats och skingrats ordentligt hade mongolernas rike i väst fallit samman flera generationer tidigare än vad som annars varit fallet, och Persien, Anatolien och Mesopotamien kastats in i kaos och uppror och legat vidöppna för omgivande riken, inte minst ett mamlukrike som ännu var i tillväxt och aggressivt.

A'ratauma 1000 AD Stater, Imperier, Floder & Städer - Fokus på Kiralatet & Karakhanatet

A’ratauma år 1000: Kiralatet & Karakhanatet

Yakane i Österled tar sikte m Bågen

Yakane i Österled tar sikte m Bågen

Nå. I ”Alla Drabbningars Moder” kommer tudjuterna, min berättelses mongoler, i full kraft med hela armén ledd av sin härskare Karakhanen, mot Kiralatet, motsvarigheten till mamlukernas rike, för en avgörandets dag. I en enda kampanj skall slavkrigarna i Kiralatet undanröjas och alla Imans kärnländer läggas under en enda hand, den store Khanen Hilai. Yakane står på den andra sidan. Han befinner sig i onåd, och är skild från det som kommer att vara den huvudsakliga krigsteatern i mellersta Aram (se karta). Via en mängd förvecklingar och hisnande manövrar lyckas han få med sig den duglige guvernör som beordrats att få honom dödad och hela hans provinsarmé för att ansluta sig till huvudhären.

Väl där kommer Yakane i spetsen för styrkan in som en undsättning i sista ögonblicket, för slaget mot det övermäktiga Karakhanatet går illa. Rakt in i fiendens flank rider han, åtföljd av de främsta, under ett regna av pilar. Under en otrolig slakt tar han tillbaka Kiralatets Sandjak, dess krigsflagga, men skärs av och omringas av enheter ur khanens kesig, elitvakten. Mitt ibland dem, omgiven av hundratals fiender, reser han flaggan för att kalla Kiralatets krigare till samling och motattack.

Så såg idén ut. Frågan var – hur skulle det gestaltas?

——————————————————–

Andra inlägg i serien ”Alla Drabbningars Moder

Alla Drabbningars Moder - Yakane muslim warrior w war flag standoffSe nästa del ”Alla Drabbningars Moder Del 2: En hjälte för en hjälte” →

 

Mamluckerna har här tidigare berörts i en mängd sammanhang, se tråden ”Mamluckerna /Mamluks


¹ Själva titeln ”Alla Drabbningars Moder” är ett som jag legat och sugit på i över 20 år. Inför USA-alliansens anfall på Kuwait i första Gulfkriget 1990-1991 kallade Saddam Hussein det förestående kriget umm al-ma‘ārik (أم المعارك), ”Alla Drabbningars Moder”. Som saker utvecklade sig blev det något av ett antiklimax, Saddams mångomskrutna armé hade aldrig någon chans och besegrades snabbt. Namnet förblev dock hos mig, och jag fann den passande för den kontrafaktiska klimaktiska striden mellan min berättelses två stormakter  (se http://en.wikipedia.org/wiki/Gulf_War#Etymology).

² Se bl.a. ”Mongols and Mamluks: The Mamluk-Īlkhānid War, 1260-1281” av Reuven Amitai-Preiss, Cambridge University Press 1995; ”Homs, second battle of” i The Cambridge Encyclopedia of Islam 2:a uppl. vol. 3 (H-Iram), 1971; samt Wikipedia, Second Battle of Homs (http://en.wikipedia.org/wiki/Second_Battle_of_Homs).

Den mongoliska expeditionsarmén som skickades mot Syrien 1280 och besegrades av mamlukerna vid 2:a slaget vid Hims bestod enligt källorna av ca 80 000 mongoler och dessas allierade. Säkra siffror för mamlukarmén saknas, men uppskattas till någonstans mellan 50 000-60 000 man. Beräkningar som velat nyansera källmaterialet landar på siffror runt ca 50 000 mongoler mot ca 25-30 000 mamluker.

 

Glad Midsommar


En fest som alltid legat högst upp på mitt hjärtas rangskala, Sveriges sanna märkesdag, att fira i Roslagens famn på den blommande ö, omgiven av kära vänner… I år delvis fördunklad av häsloproblem i familjen och en omänsklig arbetsbörda som följd- men sådant är livet, och det är å andra sidan värmande att så många vill unna en att få ta ledig just denna dag av dagar.

Den roande bloggkollegan Tannhauser publicerade nyligen några betraktelser (se 1 och 2)över midsommaren med tidvis ursinniga försök att tvätta denna uppenbart förkristna fest fri från de kristnas kladdiga händer. Gott så, han går förstås andra ärenden, asatroende som han är, men man kan väl sympatisera med delar av hans ansats, även om man, som undertecknad, är en sekulär person och lämnat diverse gudar och trosföreställningar av slikt slag under och bakom sig. Men det, och faktum att det in i det sista såg ut som om mitt eget midsommarfirande skulle förloras i år som följd av ett utmattande och sorgligt utnyttjande av undertecknads omsorger om en kär anhörig, inspirerade mig att fästa i ord vad som är mig kärt med denna högtid.

midsommarstångEtt firande är ändå ett firande, aldrig bättre än den anda som vidlåder den, något som Midsommar understryker extra väl. Undertecknad föraktar flaggviftning och chauvinism av alla de slag, vare sig den är sportslig, nationell, religiös eller i annan form. Därför är Midsommar på många sätt ett välkommet undantag från de flesta andra bemärkelsedagar och helger, som kapats och halats för antingen den ena eller andra ”saken”. Midsommar är från början, och i tacksamt nog även fortfarande på de flesta sätt, samma som ett firande av sommarsolståndet. Årets längsta dag, med mest livgivande ljus åt oss , i denna vår kalla och mörka del av världen. Och som biologin ser ut är det också en bra dag att ha som riktpunkt för diverse sådant som odlande och mycket annat.

Midsommar är således ett astronomiskt faktum och finns allt utanpåverk förutan. Det har en kärna av realitet som är oomkullrenkelig i sig.  I hägnet av detta tämligen religionsfria firande av ett verkligt förhållande, behöver ingen  fjantig frälsare eller gudar göra sig besvär, och ingen snävt definierad nationalism eller subkultur eller partikulär rörelse kan äga firandets form och innebörd, vad de småaktiga än må säga. Detta gör midsommar befriande som en allmänmänsklig tidpunkt då man firar något som till sin kärna står över skiljelinjer, och alltså kan omfattas av ett flertal, det utesluter endast några få extrema randexistenser som nykterister eller paniskt dansfobiska människor, liksom förstås religiösa fundamentalister.

Midsommar FOLKDANSVisst, den omges av ett visst nationalistiskt, eller skulle man kanske säga, fosterländskt romantiskt, skimmer, men denna är mild och inbjudande och framför allt spontan, olikt så mycket annat som kidnappas för vad som oftast är ensidiga och oftast inte speciellt inspirerande manifestationer av närheten till det mångsidiga fenomen som är ett land, en nation i vår tid.

Men viktigare än färger och yttre åtbörder, och de riter som vi väljer för vår samhörighet, det som verkligen är dyrbart, ja heligt även för den mest ideologiskt och religiöst likgiltiga person är sambandet mellan människor, här i vårt land och , och dess kultur, sådan som den är i denna historiska tidpunkt. För undertecknad, som likt få andra här haft förmånen att välja vilken kultur, vilket land som verkligen mest vinner mest genklang med hjärtat, är det dessa inre värden som står i fokus på midsommarafton och dess grannar bland dagar.

Midsommarstång MalmköpingPersonligen kom för länge sedan, när jag gjorde transitionen till att bli förbunden med detta vårt fina land, midsommar att fylla en alldeles särskild plats. Det var i goda vänners sällskap, helt otvunget men med djupa rötter i tradition och kultur av sång, mat och sällskap, som mina egna rottrådar fick fäste i vår mylla. Midsommar är för mig min helg över alla helger och en födelsestund som inte står min födelsedag efter. För det var där, mellan sill och nubbe och sena recitationer av Evert Taube, som kärleken till mina vänner växte, transcenderade det individuella, och blev kärlek till Landet Sverige, det land som nu också blev mitt, vars portar storslaget öppnats upp för mig.

Så är denna dag en hamn för själen, ett ständigt återvändande till det bästa som människa och natur kan uppbåda, av vänskap, tillit och omtanke, av att bli välkomnad och uppskattad som medmänniska, en kort stund glädjande sig över det förbiilande ljusets högtid i det oändliga mörkret.

Alma med blomsterkrans

Vacker och ljus, med värme, kärlek och löftet om en framtid att glädjas åt. Det kan synas långsökt, men jag finner ingen bättre illustration av denna dag är dess motsvarighet bland människor, Alma, min själ och bärare av din förmoders gåvor och det främsta av allt som är förbundet med min varelse.

Till Björn, Ola och ni andra – jag har startat min färd, snart möts vi igen i Roslagen, under blomsterprytt tak! Och till alla önskar jag en Glad midsommar!

——————————————————

Om midsommar: http://sv.wikipedia.org/wiki/Midsommar, på engelska http://en.wikipedia.org/wiki/Midsummer, se även http://sv.wikipedia.org/wiki/Midsommar_i_Sverige,

Dumskallarnas konspiration – Folkets Dagblad reser sig för det Nya Kina?


Eller – Kommunistpartiets Organ strävar mot falliska höjder!

Kommunistpartiets mediapotens är oöverträffad!

eller som en kinesisk kommentator skrev: Folkets Dagblad verkar vara på uppsving!

Eller någon andra av de otaliga skämt som kommer på beställning när man bygger ett hus som ser ut som nedan:

Folkets Dagblad Peoples daily HQ

Som framgick av en artikel i Dagens Industri häromveckan, som märkligt nog inte återfanns på webupplagan (men klicka bilden nedan), har det kinesiska kommunistpartiets husorgan Folkets Dagblad (Rénmin Ribào) bestämt sig för att bygga sig ett falliskt huvudkvarter i det av stora hus alltmer präglade Beijings (Pekings) skyline.

Obscent Skrytbygge Folkets Dagblad Kina penisformat hus

Det här är ju naturligtvis ofrånkomligt att skämta om, speciellt i en så pass pryd kultur som det officiella Kina gärna ser präglar Mittens Rike. Tänk att dag efter dag gå förbi bygget av ett jättehus för att en dag inse att… ”vänta, kan det verkligen… Nää jag måste se i syne. En 150 meter hög penis?”

Peoples daily Folkets dagblad skyskrapa 7772685112_1c008554f7_bDet som dock gör den falliska byggnaden intressant utöver det rent puerila är hur myndigheterna i diktaturens Kina reagerat på de kommentarer och skämt som folk naturligtvis utbytt apropå huset. Som framgör av DI’s artikel är det flera saker som… sticker upp om uttrycket tillåts.

Till att börja med är det en DYR byggnad. Detta samtidigt som Folkets Dagblad är den främsta trumpetaren för den nye presidenten Xi Jinpingss antikorruptionskampanj, som tagit sikte på korruption inte minst i samband med olika former av byggen. Ändå reser man själva ett jättelikt skrytbygge.

För det andra dras det kinesiska kommunistpartiet med ett erkänt svårt pryderi. Som framgår av ett tidigare inlägg , som tog upp den s.k. ”Gyllene Skölden” eller ”The Great Firewll of China” om vilken skrivits om här, har humor på internet med rent obscen eller burlesk karaktär återkommande censurerats – en av de mest kända exemplen var ett skämt med namnet på dne kinesiska alpacan, vars namn också kan uttydas som ”knulla din morsa”.

Se ovanstående dokumentär om den kineiska censuren på nätet – och det var 5 år sedan. Det är värre nu.

SÅ när folk skämtat om huset och också ironiserat över det ovanstående (och skämten är i sammanhanget för övrigt ganska snälla och harmlösa) har den kinesiska internetcensuren med sedvanlig humorbefriad nit tagit på sig att hindra humor om sin egen beställda jättedildo.

Det är det som är mest frapperande – den totalt hjärndöda arrogans med vilken den totalitära staten går till väga. OK om de byggde en jättepenis till sin egen ära (eller kanske inte, men låt gå då), och stod för det. Typ, ”ja vi vet vad det ser ut som, men än se’n då?” Men så är det förstås inte. Efter att ha tröskats genom hela apparaten och formen för huset bestämts med sedvanliga dunkla processer (inget planöverklagande där inte) så reagerar den maktfullkomliga och därmed totalt humorbefriade apparaten med vrede över att folk påtalar det uppenbara, och i en attack av totalitärt pryderi vill man förbjuda folk att skämta om det. Som om de trodde att formen inte skulle märkas? Eller är det kanske ett utslag av kulturförnyelse, att bygga en modern variant av de fallosliknande stupa som återfinns i den hinduistiska och också buddistiska världen?

Vadå, nä jag ser inget utstickande här...

Vadå, nä jag ser inget utstickande här…

Sålunda har man, utan att mena det, byggt sig en illustration över hur tyranniets dumskallighet ser ut – först bygger man en jättefallos, sedan censurerar man de ofrånkomliga skämten om saken. Så ser tyranniets hjärndöda humorbefrielse ut. Som en jättekuk, som man måste låtsas inte se.

———————————————————

Några andra sajter som tagit upp den skyskrapan

Om Folkets DagbladRénmin Ribào, som är Kinas motsvarighet till Sovjets gamla Pravda se http://sv.wikipedia.org/wiki/Folkets_Dagblad, och den engelska http://en.wikipedia.org/wiki/People%27s_Daily

Lite kul information om fallisk arkitektur finns i http://en.wikipedia.org/wiki/Phallic_architecture, Folkets Dagblads jättepenis är förstås inte den enda i sitt slag, se t.ex. Ypsilanti Vattentorn i Michigan USA, som vann den ärorika tävlingen om ”mest falliska byggnad”(!).

Satkärringen, Diktatorn och Muslimen….


Det låter som en Bellmanhistoria, eller hur? Sedan man i påskas varvat sjukhusbesök och assistentpass,  och med den tid och ork som varit över velat träffa lite andra människor och kanske skriva lite på sin bok, har det varit lite dött på bloggen. Man kunde förstås ge sig på att högintressanta saker skulle ske under den tiden.

Vid sådana här tillfällen måste man konstatera att bloggande och annat internet-socialt stryker på foten – det är knappt man hinner läsa tidningar. En liten greatest-hits från de gångna två veckorna skulle till exepmpel innehålla…

margaret-thatcher_1725675c

Järnladyn Margaret Thatcher andades ut sin sista suck häromveckan och begravs när detta skrivs. Tidningarna har varit fyllda av hyllningar, och nyliberaler av alla schatteringar fick tillfälle att åter hissa flaggan för denna deras stora förkämpe. I deras annaler kommer kvinnan som krossade den brittiska fackföreningsrörelsens makt och inledde en era av privatisering och avreglering alltid att ha en framskjuten plats. Vi andra kan dock hålla oss för skratt.

Nyliberalismens radarpar: Thatcher & Reagan

Som feminist kan man inte annat än vara kluven för tanten. Hon var viljestark, envis och skicklig. Hon nådde toppen på sitt samhälle och visade med all tydlighet hur en stark kvinna kan reducera de mest arroganta och makthungriga män till fjantar. OK, mera sådant. Men det sved alltid att den som gjorde det där var ett sådant nyliberalt, chauvinistiskt och diktaturkramande cyniskt kräk. Man kan förstås försöka trösta sig med att det också hjälper till att lyfta fram poängen att även kvinnor kan vara hårdhudade svin, och har samma rätt till det som någon karlsnok. Man måste betänka att världen har varit fylld av cyniska maktmän sedan Uruks dagar, och ingen höjer på ögonbrynen över det. Men det räckerliksom inte riktigt ända fram. För spegelbilden är trots allt att om Thatcher varit en snubbe hade man avskytt henne helhjärtat.

Thatcher och Mandela - Inte längre terrorist, tydligen.

Thatcher och Mandela – Inte längre terrorist, tydligen.

Oavsett var man står ifråga om ekonomisk politik borde redan hennes ohöljda stöd av diktatorer som Augusto Pinochet i Chile och Sydafrikas Apartheid (Nelson Mandela var under hela 80-talet benämnd ”terrorist” av Thatcher) rendera henne en mörk plats i varje historiebok – de regeringarna legitimerades och kunde rimligen hålla sig kvar vid makten längre just på grund av en sådan som Thatcher.  SÅ kvinna eller inte, så är det med ett ”Faaar åt helvete kärring!”, som man får säja adjö till denna djupt osympatiska men icke desto mindre historiska figur. 

.

Thatcher ”Käre vän”, slaktaren från Chile, Augusto Pinochet

north korea-kim-jong-unNordkorea har på sistone skramlat med sina kärnvapen och överrustade armé som sambadansare skakar rumpa på Karnevalen, och hela världen har synts hålla andan. Här på bloggen har tidigare skrivit en del om den Nordkoreanska bisarrokratin och dess märkliga yttringar på främst propagandaområdet (se t.ex här och här).

korea military balance 2013 koreanska halvön militär balansDet som gör Nordkorea exceptionellt är, förutom närvaron av kärnvapen (som trots allt inte är unikt på något sätt – instabila och/eller aggressiva andrarangsnationer som Israel och Pakistan har haft sådana i årtionden utan att någon gör på sig i byxorna för det), det faktum att landet är så pass stängt och isolerat, och dess statskick ett så knasigt amalgam av gammal paleokommunistisk diktatur och konfuciansk dynasti. Vi vet inte ens om det är den nominelle ledaren Kim-Jong Un som verkligen styr och ställer, kan bara gissa oss till vad som försiggår i huvudet på ledarsgarnityret där. Men det nuvarande skeendet är typiskt på många sätt för överaggressiva och grälsjuka smånationer genom tiderna. Jag påminner mig Peter Englunds ord om den gryende stormakten Sverige inför inträdet till trettioårskriget (1618-1648) i hans moderna klassiker ”Ofredsår”, när han påpekar att den som satsat på militär styrka förr eller senare går omkring med kliande nävar och likt en pugilist letar efter problem att lösa med våld eller hot – helt enkelt för att det är det enda de kan.

Nordkorea är isolerat, utfattigt, efterblivet och knappt fungerande som nation. Det enda de har är sina till tänderna rustade fångvaktare, läs armén, och dess ledning i Pyongyang. Det är uppenbart att det är rätt mycket som de skulle vilja önska från omvärlden, och vad är det enda de har att komma med? Jo, militära hot – före massförstörelsevapnens tid hade de säkerligen gått till attack, men nu vet de att de skulle utplånas från jordens yta om de verkligen försökte något. Hotet mot omvärlden är ägnat att skapa fruktan, men om inte Nordkoreas ledning bestämmer sig för kollektivt självmord bör man bemöta det med den beredskap och iskalla lugn och förakt som är det enda vapnet mot en grälsjuk mobbare. På det sättet är omvärldens fruktan mer av ett hot än Nordkoreanernas egna göranden och skrän.

north_korea_kim_jung_un_2012_4_13 military

Här i Sverige har Socialdemokraterna börjat blåsa upp sig för nästa val, och kompromissmaskinen mellan det stora partiets falanger har väl haft sina måttfullt komiska poänger, som köttbenet den nye (nåja) ledaren Stefan Lövén gav ungdomsförbundet apropå tiden för stöd till unga arbetslösa. Knappt hade ombuden kommit hem från partikongressen, nyjäsande och självgoda över att åter få dominera nyhetsflödet förrän debaclet med Omar Mustafa exploderade i ansiktet på dem.

Den nu riksbekante Omar, ordförande i Islamiska Förbundet, valdes otippat in i socialdemokraternas partystyrelse vid partistämman nyligen. Nästan omedelbart kom det dock fram att han presiderat över att antisemiterbjudits in och fått tala i Sverige, och att hans organisation tolererar  en kvinnosyn som inte rikitg funkar med en modern syn på alla människors lika värde. Panik utbröt, och mindre än en vecka senare fick han avgå, under förnedrande former.

omar mustafa i moske

Det verkar ha blivit en konstant i svenskt inre liv just nu, fixeringen vid de således groteskt uppförstorat betydelsebärande muslimerna. Snubblandet, fördomarna och det allmänt valhänta och provinsiella sättet att förhålla sig till denna förvisso speciella men egentligen fullt hanterbara minoritet i landet Sverige imponerar inte, och vilka utom just sossarna kunde bjuda på ett sådant talande praktexempel på hur gamla reflexer, okunskap, naivitet och allmän dumskallighet kan mötas? Islamofoberna åsido, så borde någon ha vittjat Omar Mustafa från början och insett att hans organisation har ett problematiskt förhållande till inte bara vissa synpunkter på staten Israels existens, utan, vilket rimligen får anses viktigare, en modern syn på framför allt kön, sexualitet och sexuella preferenser. Vad det här mest är ett uttryck för är Socialdemokratins underliggande korporativism – Omar är en makthavare inom en allt viktigare intressegrupp med beröringspunkter med socialdemokratiska gräsrötter. Gott så. Men i dessa dagar av lätt research via google och sociala media borde sossarna förstått att välja någon med mindre kopplingar till en organisation som inte, trots alla bedyranden, har någon klar syn på vilka stater som borde få finnas eller jämställdhet mellan könen. Det lär inte saknas socialt progressiva, engagerade muslimer i socialdemokratins fångtsvatten. Men lik förbannat gick man och valde in Omar Mustafa, helt enkelt för att han företräder ett organiserat intresse, inte för att han skulle vara lämpligast, och det utan någon önskan att frösvara honom när besvärande fakta kom fram. Nu får de stå där med dumstruten, naturligtvis renons på en riktig insikt till hur det kunde bli så fel. Många muslimer lär bli irriterade, xenofoberna och islamofoberna får vatten på sin kvarn, och man framstå för alla som idioter som fortfarande inte lärt sig utse sina representatner på ett vettigt sätt.

Världen snurrar obönhörligt vidare. Som för att fortsätta belysa dumhetsfyrverkeriets paradgren i Svedala, har muslimer nu fått rätt att sända ut traditionell Fredagsbön över en sjö bredvid en köplada där ingen bor, bredvid en tunnelbanebro. Jaha? Men bli inte förvånad om  att de halvkvädna och mer eller mindre specifikt islamfientliga gnällvisorna kommer att spinna ända upp i Högsta förvaltningsdomstolen över detta, samtidigt som överfromma hjon på andra sidan förstås kommer att tolka polisens tillstånd för att ansöka om begafonbröl av kall till jihad mitt i storstadskvarter… Vänta och se bara. Är det något debatten om Islam, vad det nu  än anses vara, bevisar, är att den siste dumskallen sannerligen inte är född.

———————————————–

Om Omar Mustafa

Om Margaret Thatcher

Om Nordkorea och Kim Jong-Un

Johanna den Vansinniga – ”Den Förfördas Hemlighet / El Pergamino de la Seduccíon” av Gioconda Belli


”El Pergamino de la Seducción” Gioconda Belli 2005, Editorial Seix Barral, Barcelona, 331 s. /”Den Förfördas Hemlighet” Gioconda Belli, Norstedts Förlag (Svensk utgåva 2007), 348 s.

Den föräldralösa tonårsflickan Lucia utmanas av den mystiska historieläraren Manuel som lockar henne till en märklig övning –  att gestalta själen och tankarna hos den spanska 1500-talsdrottningen Johanna ”den Vansinniga” av Kastilien. Vad som från början framstår som en kittlande lek sätter igång nya tankar hos Lucia, som lär känna sig själv, sina egna känslor och sina passioner, samtidigt som en mer hotfull och mörk sida i historien alltmer klarnar för henne. Trådar till det förgångna uppdagas, och  det visar sig att den oskyldiga leken döljer ett sökande efter den påstått vansinniga drottningens hemligheter ,som kan få ödesdigra konsekvenser i nutiden.

Gioconda Belli -  El Pergamino de la Seduccion Gioconda Belli har med ”Den förfördas hemlighet” på ett plan valt att gestalta det som ibland kallas ”empatisk läsning” bland historiker – förmågan att skåda en urkund utifrån sin tids kunskap och föreställningar, och så få syn på den tankevärld som ligger bakom det skildrade, och skildringen i sig. På vägen kan den mer filosofiskt lagde få insikter både i den mänskliga naturen och de olika krafter och föreställningar som formar en människa och en viss tidsepok. Av detta görs mycket i ”de förfördas hemlighet”, när den mognande Lucia jämför sitt eget öde med den spanska 1500-talsdrottningens.

Gioconda Belli - Den Förfördas HemlighetDen senares levnadsöde bjöd därtill på starka intryck: hon var ovanligt bildad för sin tid och korresponderade med sin tids intellektuella; en hel radda av henens syskon dog och hon blev mycket otippat arvinge till den spanska (kastilianska) kronan; hon erfor ovanligt nog en häftig romans med den man med vilken hon ingick ett tidstypiskt arrangerat äktenskap, och denne var ingen mindre än Filip av Flandern, huset Habsburgs arvprins: hennes förhållande var icke desto mindre stormigt, då hennes man satte sig före att usurpera hennes rätt till den kastilianska tronen; han dog ung, varvid Johanna istället låstes in av sin egen far; förhållandet till barnen var också problematiskt, och som om det inte vore nog satt hon decennier inspärrad och det fanns starka tvivel på hennes mentala hälsa.

Juana la Loca Felipe el Hermoso Johanna av Kastilien Filip den SköneSom man kunde vänta sig är elementet av historieboksroman starkt. Men i det här fallet sker det medvetet och utgör i själva verket en del av handlingen. Det är en av dess poänger att huvudkaraktären Lucia, och med henne läsaren, skall lära känna historien för att så kunna avslöja glimtar av något som Lucias ciceron genom seklernas dimmor söker efter. Metoden för att uppnå detta är en som alla som spelat rollspel lätt kan identifiera sig med. De reflektioner som Lucia gör av sammanträffandena i sitt eget och den renässansdrottningens liv framstår därvid som rimliga och intressanta på så sätt att det säger något om både det specifika för människans tillstånd och vad omständigheterna medger, samtidigt som det allmänmänskliga också står fram, något som historieundervisningen ofta missar – att forntidens människor var personer lika oss, om än i en annan tid och formade av andra förhållanden. Det där gör Gioconda Belli bra.

juana la loca de castilla som hertiginna av FlandernPå det viset blir ”den Förfördas Hemlighet” en tribut till fantasins och föreställningsförmågans kraft. För visst är det så, att vi med empatins hjälp och genom att tänka oss in i dåtidens människor, kan få en skymt av förgångna eror, tider och platser andra än våra. Det är i själva verket det kraftigaste som står oss till buds. Skrifter och arkeologiska fynd kan hjälpa oss. Men till sist och syvende är det bara genom att betrakta forntidens folk som riktiga, helgjutna människor som vi kan överbrygga gränserna och skåda bortom det som är här och nu

Juana the Mad Johanna den vansinniga Juana la locaBoken har ett påtagligt feministiskt anslag, i och med att den belyser hur snedvriden historieskrivningen blir när de svårt misogyna krönikörer och skriftställare som dominerar den nerskrivna historien måste ta upp en kvinna. Farao Kleopatra, Kejsarinnan Theodora av Östrom, Drottning Elizabeth I, Katarina den Stora… listan över mäktiga kvinnor som icke desto mindre förtalas av historien på ett eller annat sätt kunde göras lång. Det här är något som gällt  även för Sverige, där ju vår egen drottning Kristina under långa perioder omgärdats av svårartat dålig press. Johanna ”den vansinniga” är just en sådan där figur som lånar sig för förtal och illvillig porträttering – trots, eller kanske just för sin avgörande roll som bärare av två dynastiers förhoppningar och ambitioner regerade hon aldrig i egen rätt, utan blev redan under sin livstid berövad sina rättigheter som Kastiliens drottning och fick se andra, först sin make, sin fader och sedan sin son, regera i hennes namn medan hon låstes in och skuffades undan i Tordesillas.

Johanna porträtterad av Pilar López de Ayala

”Den Förfördas Hemlighet” är en intressant bok och variant på historisk roman med handling som pågår både i nutid och det förgångna på ett sätt som ger mängder av historisk information utan att det känns tradigt – tvärtom står historien fram som just så spännande och fantasieggande som den ju faktiskt kan vara. Kanske framstår bokens huvudperson som lite väl snabbt mognande av sin fantasiutflykt – men en viss komprimering av hennes mentala process får man kanske räkna med. Möjligen är upplösningen lite väl abrupt och känns inte så integrerad i den historiska framställningen – det skulle ha varit kul om Gioconda Belli kunnat bygga en starkare direkt länk mellan slutet och bokens båda tidstrådar. Det känns som något av en antiklimax, men mer skall inte sägas här. ”Den Förfördas Hemlighet” rekommenderas för läsare av historiska romaner, speciellt för den som gärna ser ett högintressant kvinnoöde problematiseras och ägnas eftertanke.

Indomitus Betyg

Tummen upp

Tummen upp

Se fler bokrecensioner på sidan

INDOMITUM LIBRORUM

******************************

En reflektion om språk: ”Den Förfördas Hemlighet/El Pergamino de la Seduccíon” är ännu en bok läst på både svenska och spanska, dessutom högläst i sin helhet på sistnämnda spårk. Spanska känns definitivt mer rätt – det handlar trots allt om en spansk drottning. Och det finns också där, de avlägsna spåren efter en språklig gemenskap.  För de med möjlighet är detta en övning som rekommenderas – bra böcker kan defintivt bära en sådan omläsning, och det ger en djupare inblick i både boken i språkens egenart att sålunda se en bok ur två språkliga perspektiv. Med tack till min far, vars svenska upplaga jag först läste, min morbror, som lånade mig den spanska upplagan, och min mor, som lärt mig läsa och att bibehålla mitt första språk, och för vilken jag nu får äran att läsa, när hennes ögon sviker henne.

————————————————–

KSG153808Se mer om Johanna ”den Vansinniga” av Kastilien, en intressant historisk figur, även om undertecknad första gången fick nys om henne i en buskisartad komedi på spanska från 1983, tror jag. I Spanien är Johanna en ännu levande och omdebatterad figur, och filmer, dokumentärer och böcker ges ut om henne. Som det spanska Habsburgshusets stammoder och den som födde en fantastisk ättelägg av kejsare, drottningar, kungar och prinsessor (Hennes två söner Karl och Ferdinand blev Tysk-romerska kejsare, , under vilka Spanien upplevde sin tid som en världsmakt som inleddes under Karl V av Habsburg, ”i vars välde solen aldrig gick ner.”) kom hon att spela en avgörande historisk roll, om än inte som regerande drottning i egen rätt.

Introduktioner för Johanna av Kastilien finns förstås på Wikipedia: se

För den som vill fördjupa sig är en av de senaste biografierna boken “Juana la loca, la cautiva de Tordesillas” av Manuel Fernández Álvarez,(Förlag: Editorial Espasa-Calpe, S.A. upplaga juni 2010 ISBN: 9788467034578)

Dumskallarnas konspiration: Under Tiden, i South Dakota…


Den här var bara för mycket…Om ett beslut som är nästan genialiskt i sin närmast fullständiga idioti.

Som svar på den senaste storskaliga skolmassakern (Newton i fjol) har South Dakotas beslutsfattare pressat igenom ett lagförslag på att beväpna lärarna i skolorna, vilka framledes skall förhöra matteläxan med handeldvapen ”för elevernas säkerhet”.

teacher equipment south dakota guns textbooksHäromdagen skrevs här om hur fyndet av en älgstudsare och en hagelbrakare på ett skolområde i Heleneholm satte igång ovälkomna funderingar på om vi snart kunde se fram mot en skolmassaker av den sort som USA tyvärr är alltför bekanta med. En ljusstråle i dysterheten är dock att hur illa vi i Sverige än skulle hantera än sådan situation är risken lika med noll att vi skulle sjunka till det avgrundsdjup av total stupiditet som jänkarnas vapenkultur återkommande tar dem till.

South Dakota governor Dennis Daugaard signing armed teacher bill

Armed teacher stickerSom rapporterats i DN och en mängd andra källor (se. t.ex NY Times, The Guardian, The Raw Story mfl.) har lagstiftarna i delstaten South Dakota bestämt sig för att introducera School Sentinels, ”Skolväktare”, lärare som skall få gå runt beväpnade på skolområdena och bära med sig handeldvapen i klassrummet. Guns in schoolBeslutet, som klubbades igenom i det republikanskledda (surprise!) statsfullmäktige utsträcker sig också till att alla vapenägare skall kunna ta med sig sina vapen till obevakade allmänna byggnader, som bibliotek, kontor osv. Än så länge undantas studentbostäder och idrottsarenor, men det kommer.

Olika former av vapenrestriktioner_1Att ägna sig åt oreflekterat USA-bankande är något som denna blogg tar bestämt avstånd ifrån. Men det är svårt att inte se att något djupt sjukt vidlåder det amerikanska samhället när man behandlar vissa frågor. Attityden till vetenskap, till kvinnors rättigheter och till dödsstraff är sådana frågor. Och vapenfrågan är tyvärr en annan. Stora delar av USAs befolkning tror alltså, påhejade av världens största vappenlobby och skrupellösa politiker, att man uppnår mindre våldsdåd om man ökar mängden och tillgängligheten av dödliga vapen i samhället. Fakta är i vanlig ordning fruktlösa för att övertyga de som intar denna ståndpunkt om motsatsen, trots att dessa är tämligen entydiga.

Jämför t.ex uppställningen i raden av kartor ovan. Notera hur de delstater som åtminstone har ett hum av kontroll över vem som får köpa automatkarbiner, vem som får gå beväpnad på gator och torg utan att behöva ange orsak (det är det som är innebörden i ”Concealed Weapon”), som kräver ID-kontroll vid vapenmässor eller som kräver kundregister (denna gaaaalna åtgärd) av vapenhandlare som av en magisk tillfällighet återfinns bland de delstater som har den lägsta andelen döda i vapenrelaterade brott nedan.

state ranking gun laws

Och kan någon förvånas av att studier av vapenbestämmelser i USA pekar klart på att stater som har striktare vapenlagar och lägre andel vapenägare som regel (regel, inte utan enstaka undantag) har färre vapenrelaterade våldsdåd?  Kasta en snabb titt på uppställningen nedan.

Gun death rates vs Gun Ownership fr Violance Policy Center

LA: Louisana, MS: Mississpi, AK: Arkansas, AL: Alabama, NV:North Virginia
HI: Hawaii, RI: Rhode Island, MA: Massachussets, CT: Connecticut, NY: New York

Det är inte så att det saknas kunskap eller på sina håll en rationell och faktabaserad debatt i USA i denna fråga: två i högen av genomgångar av den amerikanska debattens aktörer och vilka delstater som har vilka sorts lagar är t.ex http://blogs.kqed.org/lowdown/2013/02/22/are-states-with-tough-gun-laws-actually-safer/ och http://www.propublica.org/article/graphing-the-great-gun-debate.

karta rassegregation USAs grundskolor

Men förutom det uppenbara faktum att det finns en svårartad brist på bildning och att relevant information endast når en selekt publik (som följaktligen oftast landar för hårdare vapenkontroll), så finns rent kulturella och sociologiska faktorer som underlättar för vapenlobbyns manipulationer. Förutom den allmänna attityden av skepsis mot staten som ordnande makt i samhället och den märkliga form av individualism som får folk att sällan se längre bort än sina egna privata angelägenheter, finns där element som klass- och klassklyftor som uppenbart göder vissa sektorers av den amerikanska befolkningens syn USA_income_inequality 2000-2006 inkomstskillnaderEn snabb blick på vapenkartorna ovan korsrefererad med en titt på var USAs fattigaste, mest segregerade regioner med minst välfärd finns, ger en intressant överlappande bild. Det är i de socialt otrygga, segregerade, av sociala klyftor ridna konservativa Södern och USAs inre ”hjärtland” som friheten att köpa en kulspruta för hemmabruk utan att någon ställer frågor är som störst.

Den här överensstämmelsen gäller för övrigt hela USA som nation i ralation till resten av världen. USA är unikt ojämlikt med enorma klassklyftor och i avsaknad av fungerande välfärdsanordningar såsom allmän sjukförsäkring, jämfört med andra av världens rika länder.   _42812111_gun_deaths_glob_map416

… och som en händelse som ser ut som en tanke, en titt ovan visar att jämför man USAmed andra i-länder står det ut som det som har mest vapenrelaterat våld. USA inte alls det våldsammaste landet i världen – för det får man söka sig till stater som Sydafrika, Colombia eller Venezuela. Men dess nivå skjutgalet våld ligger i paritet med dess brist på välfärd – som tyvärr är stor.

(Se amerikanska vapenlagar mot några andra länder med avseende på vapenköp http://hamptonroads.com/2008/03/map-us-gun-laws-vs-world och http://news.bbc.co.uk/2/hi/americas/6562529.stm om den amerikanska kulturen och lagstiftningen gentemot resten av världen.)

Gun Laws, the global Picture Från The Virginan PilotSådana jämförelser tjänar också till att visa på att även i de fall där vapenförespråkarna har gnuttan av en poäng, som när de t.ex. pekar på att i Schweiz en stor del av befolkningen är beväpnad som del av det landets värnpliktsförsvar, så kvarstår den vapenlobbystinkande missuppfattningen att man alltså kan släppa på alla kontroller och låta folk ha vapen överallt, närsomhelst och utan någon som helst uppsikt.Comparison firearms deaths US the world 2000 UNVad fallet Schweiz illustrerar är nämligen att man kan upprätthålla en välbeväpnad population utan våldsexplosioner, om man kombinerar det med strikta bestämmelser och personkontroll. Inte motsatsen.

Men det här är bara elakt, öh, förtal menar den som vill krama sin Colt om natten till varje pris. Även om det innebär tiotusentals döda varje år – ett veritabelt mindre krig som pågår år efter år och, som skolmassakrerna visar, inte skonar någon.

Ironierna och man-tar-sig-för-pannan-fakta är för många för att ta upp här. Som det faktum att South Dakota som av en händelse rankas sist av alla USAs femtio delstater på utbildningsområdet. Förvånad någon? Inte?  Men nu när  läraren kan backa upp sin auktoritet med en Beretta vid hölstret, är det snart fixat!

Sandy Elementary school Newron schoolchildren school shooting skolmassaker←Se föregående inlägg ”Tänk Om… skolmassakrer och Gevärsfynd som ger kalla kårar.

———————————————————-

Några Källor:

Trosskallarnas konspiration – Habemus Papam och (ännu) en diktatorkramare till påve


Överraskande snabbt nådde igår de inlåsta kardinalerna i det kollegium som väljer en ny påve för katolska kyrkan sitt beslut, och när den vita röken skingrats hade valet fallit på…. en kollaboratör till den blodiga militärdiktaturen i Argentina, kardinal Jorge Bergoglio, Buenos Aires ärkebiskop.

TV4 - Världen har fått en ny Påve 20130313

Påvevalet proklameras vid Peterskyrkan

Efter att ha valt chefen för inkvisitionen, kardinal Joseph Ratzinger som påve förra gången, och det kommit ut att man i decennier gömt undan världens största pedofilring inom sin personal, och i vanliga ordning dragits in i finansskandaler, känns det som om kardinalerna den här gången måste kliat sig på huvudet ännu några varv och tänkt:

”Hur kan vi toppa det här, och välja någon som ännu starkare visar vår kyrkas totala moraliska kollaps?

”Jag vet! Vi tar någon som i maktposition stod bredvid en av de blodigaste diktaturerna på årtionden och inte sade ett knyst om att sagda styre mördade tusentals människor, inklusive några av hans egna kollegor, och kidnappade och sålde de mördades barn som kotletter. Som sedan gömde mördarna när rättvisan till slut började komma efter dem…”

”Lysande! Men, hihi, kan vi verkligen komma undan med det?”

”Hohooo våra får till medlemmar lär i alla fall hålla käften, det har vi just sett till. Och han ser ut som en snäll farbror. De säger att han tog bussen till jobbet – se där har vi en excentrisk mysgubbe som flocken kan ta till sina hjärtan…”

Kardinalerna såg säkert till att strössla lite floskler på det där, men huvudkontentan är óvedersäglig. Den nye påven, jesuiten Jorge Bergoglio, med påvenamnet Franciskus I, lät inte bara bli att agera mot den blodiga argentinska militärjuntan 1976-1983, vars omfattande kränkningar av de mänskliga rättigheterna kyrkan väl kände till , utan godkände att några av dess hantlangare gömdes undan från undersökningar, som framgår av en artikel i The Guardian. Den Argentinska militärjuntan, om någon nu minns det, bedrev ett ”Smutsigt Krig” mot sin opposition under sina år vid makten, speciellt ökänt för bruket att låta tusentals av sina meningsmotståndare ”försvinna” genom arkebusering, utslängande från flygplan i Atlanten, tortyr till döds och andra bruk som Jorge Bergoglio då inte hade mycket att invända mot.

Argentine Military Junta

Den som hoppas på något slags förmänskligande av den katolska kyrkans doktrin lär således få vänta. Jorge Bergoglio var också en rabiat motståndare till progressiva och folkliga stömningar inom sin egen kyrka på 60 -och 70-talet, och grundare till en reaktionär organisation, ”Förbund och Frigörelse ”, en slags systerorganisation till det mer beryktade Opus Dei. Han var och är en inbiten socialkonservativ, mot aborter förstås, men har gått utöver det gått till öppen attack mot sitt lands, Argentinas, försök att distribuera preventivmedel och kraftigt motsatt sig samkönade äktenskap.

Se också inslaget på The Real News sajt http://therealnews.com/t2/index.php?option=com_content&task=view&id=767&Itemid=74&jumival=9868

Den nye påvens hemvist i Latinamerika (han är den förste utomeurpeiske påven på 1000 år) kan synas vara symptomatisk för tendensen att kyrkans framtid mer och mer ligger utanför den Gamla Världen – på gräsrotsplanet åtminstone, för Jorge Begoglio är en stadigvarande del av den gamla hierarkin, och den roll som han spelade i sitt hemlands svåra stund under diktaturen är inte uppmuntrunde för bedömningen av hans eller hans kyrkas moraliska reflexer. Det är en kväljande ironi att många av de som firar i Argentina idag, att många av de som fyller kyrkbänkarna där nere (mest äldre tanter) i många fall har direkt känning av Jorge Bergoglios brist på ryggrad, mod och moralisk kompass i form av försvunna, torterade och på annat sätt drabbade släktingar under militäråren.

De Försvunnas mödrar protesterade då liksom nu på Buenos Aires 5:e Maj-torg för att få svar på vad som skett deras släktingar

De Försvunnas mödrar protesterade då liksom nu på Buenos Aires 5:e Maj-torg för att få svar på vad som skett deras släktingar

Här skall istället den fråga hållas levande, som blåste upp ordentligt under den föregående påven, om hela denna enorma, oerhört rika men korrumperade, med diverse diktatorer samverkande reaktionära apparat har något existensberättigande. Om valet av påve är något att gå efter, är svaret fortsatt… Nej.

Se en tidigare postad debatt ”Är Katolska Kyrkan en Kraft för det Goda?”

Tidigare inlägg om den katolska kyrkan och påvedömet på denna blogg, se tråden Katolska Kyrkan, bl.a.

https://paulusindomitus.wordpress.com/2012/04/23/om-vatikanens-pest-och-motstand-inom-den-katolska-kyrkan/

https://paulusindomitus.wordpress.com/2011/12/01/en-bild-sager-mer-an-1000-ord-om-dumskallekonspirationen-paven-imamen-och-benetton/

https://paulusindomitus.wordpress.com/2011/01/27/en-bild-sager-mer-an-1000-ord-om-religionens-humorbefrielse/

——————————————————–

Michal Glowinski – En Svart Tid


”En Svart Tid” av Michal Glowinski – historien om ett barn på flykt undan Nazisterna i det ockuperade Polen

”En Svart Tid” Michal Glowinski 1998, J & Z Publikationer, Stockholm (2002), 156 s. – Roman

Michal Glowinski - En Svart Tid

Mycket av det som skrivs och framför allt framställs visullet om Förintelsen, i TV och film, fokuserar på det mest groteska, det som av goda anledningar blivit emblematiskt för Förintelsen: koncentrationslägren, framför allt dödslägren med sina gaskamrar och sorteringsköer.

Michal Glowinski visar i sin bok ”En Svart Tid” dock på situationen för den som ”slapp undan” i meningen att de inte kom iväg till utrotningslägren. Hans familj, som först forslats till svälten och den långsamma döden i Warsawas Ghetto, samlas upp för avresa till Treblinka, men lyckas under en tågförsening smita iväg. Den unge Michal göms ensam undan och förlorar därefter kontakten med sin familj. Sedan tar en flerårig tillvaro vid som gömd och familjelös pojke på drift i krigstidens Polen.  Hur den märkliga existensen under hot om omedelbar utrotning i ett ockuperat och sedan krigsridet land tedde sig för ett ensamt barn är huvudspåret i boken.

Jewish children bearing the yellow star of David”En Svart Tid” är en annorlunda ögonvittnesskildring. Den består av skärvor av intryck, enskilda ögonblick och händelser uppträdda efter varandra i den ordning de skedde.  Michal Glowinski undviker medvetet att sammanfoga bitarna med tänkta övergångar och annan utfyllnad. Autenticiteten är enormt viktig för honom, och han vill verkligen inte säga mer än vad han verkligen tycker sig minnas, och har mängder av förbehåll även till det. Det är den unge Michals perspektiv och den period under vilket de utspelar sig som får utgöra en samlande tråd.

Omsorgen om att inte säga mer än vad han faktiskt minns skänker tyngd till de enskilda episoderna. Metoden aktualiserar dock frågan – kunde inte Michal skrivit mer av en roman genom att fylla ut luckorna fiktivt?

Glowinski tar själv tag i frågan och svarar på den medan han går från det ena minnet till nästa. På så sätt utvecklar sig boken till en slags skriven dialog med läsaren. Och snart nog blir det lite som att ha en numera åldrad man framför sig, som medan han berättar sinna minnen kliar sig på huvudet och återkommande beklagar vad han inte kommer ihåg, samtidigt som han ibland tillåter sig att tala om sådant som han fått veta i efterhand. För sådant är ju också minnet, uppbyggt av ögonblick, inte en sömlös kontinuerlig ström, snyggt förpackad med passande början, mitt och slut.

warsaw ghetto wall mur förintelsenAnsatsen har alltså klara förtjänster. Genom att bara redovisa det han själv såg, att vara försiktig med att anta sådant som han inte kunde veta då det begav sig, sjunker mycket in omärkligt, som detaljer i periferin i ett brokigt foto. Sedan kan läsaren själv dra slutsatser av de många skilda intrycken och notera vissa företeelser.

En, kanske den viktigaste av dessa förhållanden, är den totala utsatthet och maktlöshet som den unge Michal lever under, gödd av den ständiga och fundamentala skräcken för att bli angiven av det omgivande polska samhället. Här bildar Michal Glowinskis bok en länk i en ny del av kedjan av hågkomster om Förintelsen.

Warsaw ghetto, January 1942 Pedestrian bridge gångbro Chlodna Street_1I det kommuniststyrda Polen var man mycket noga med att undvika att tala om det polska samhällets delaktighet i Förintelsen och de företeelser i samhället som möjliggjorde den närmast totala utrotningen. Den egna antisemitismen, kollaborationen, det faktum att de jagade judarna så sällan kunde påräkna sig skydd och hjälp från omgivningen. Narrativet låg helt på att man själva var offer, och den judiska folkgruppens särart utplånades till förmån för den allmänna och intetsägande etiketten ”mördade polacker” i alla sammanhang.

warsaw GHETTO holocaust Förintelsen_1Efter kommunistregimens fall har diskussionen om polackernas medverkan till Förintelsen tagit fart, speciellt efter publicerandet av genomlysningar av massakrer där så gott som inga tyska trupper deltog såsom pogromerna i Jedbawne (1941) och Kielce (1946). Nya platsundersökningar med modern teknik, nogrannare katalogisering och undersökning av kvarblivna och ibland undangömda skrifter och dokument med mera, samt en i sammanhanget lovvärd ansträngning av polska myndigheter att efter den debatt som bröt ut på 2000-talet få fram en mer heltäckande, om inte alltid så smickrande bild av Förintelsens realiteter, har gjort att bilden av denna oerhörda period i Polens historia klarnat betydligt.

”En Svart Tid” är på sitt sätt den totala antiheroiska redogörelsen. Förutom att trycka på det vardagliga och småskaliga i allt som skedde, är Michal Glowinski ärlig med att inte framställa sig själv i någon positiv dager, ens som särskilt klipsk eller insiktsfull (annars ett stående problem med autobiografiska skildringar) varken som barn eller därefter. Den unge Michal rör sig runt som en slags automat, dag för dag släpar han sig fram utan någon överblick eller vidlyftigare tankar. Hans öde låg helt i andras händer, men nyfikenhet på den vidare världen, på kunskap allmänt, låg i träda. Han var som stumnad.

Warsaw Ghetto Children barn Förintelsen

Beskrivningen av sinnet som försänkt i ett slags totalt tunnelseende liksom förstås det historiska skeende som beskrivs kunde leda tankarna till böcker som ”Mannen utan Öde” av Imre Kertesz. Likheterna inskränker sig dock till temat. ”En Svart Tid” är en annan sorts bok, mycket mer av en öppet splittrad redogörelse med plågsamma minnen, utan de litterära kvalitéer som vidlåder t.ex. Kertesz. Den är drabbande på ett annat sätt med sitt kompromisslösa vidgående av minnets tillkortakommanden och brist på dramatisering av den ytterst vardagliga sidan i vad som, om man bara lyfter perspektivet ett pinnhål, var ofattbart grymma år av terror.

För den som vill läsa en annorlunda bok om dessa skeenden som tidvis kan tyckas söndertjatade, en minutiöst ärlig, utlämnande och trots sitt lågmälda anslag fascinerande bit historia, rekommenderas Michal Glowinskis, ”En Svart Tid”.

Tummen upp

Tummen upp

Med tack till professor Kazimiera Ingdahl på Slaviska Institutionen, Stockholms Universitet

Fler Bokrecensioner kan läsas på samlingssidan

https://paulusindomitus.wordpress.com/indomitum-librorum-2012/

——————————————————————

”En Svart Tid” utkom 2001 och är f.n. ute ur tryck. Den kan dock fås tag i på Bokbörsen (http://www.bokborsen.se/Glowinski-Michal/En-Svart-Tid/133017)

För några vidgade eller fördjupade perspektiv på Förintelsen och judeförföljelserna i Polen se t.ex:

För en introduktion om Warsawas judiska ghetto, där mer än 400 000 människor trängdes ihop på en yta av knappt 3 kvadratkm åren 1940-1943, se

Om förintelselägret Treblinka, där över 800 000 judar (254 000 från Warsawaghettot) mördades och vars spöke hänger över delar av boken, se

En ”Svart Tid” anmäldes i Svd: http://www.svd.se/kultur/litteratur/minnen-fran-en-svart-tid-i-gettot_26451.svd

Plan Treblinka Bundesarchiv_Bild_183-F0918-0201-001,_KZ_Treblinka,_Lageplan_(Zeichnung)_II

Dumskallarnas konspiration…”särintressen” och enveckasförsvaret


Om  en statsministers försägelse, som avslöjar en grumlig syn på staten, på rikets säkerhet och om hur maktfullkomligheten smyger sig på den som styr för länge.

ÖB Sverker GöransonDen senaste veckan har debatten rasat om Sveriges försvarskapacitet och Reinfeldts märkligt klumpiga uttalande i efterbörden av att ÖB Sverker Göranson, (vilket senare bekräftades av Försvarsminister Karin Enström) slagit fast att försvaret kan stå emot ett punktanfall på en plats i en vecka. Typ. Med lite hjälp. 

Vissa, som min bloggkollega Tannhauser, på bloggen  ”Hedniska Tankar”  har varit enormt affekterade och instämt i rop på att Fredrik Reinfeldt skall avgå. Tannhauser tar det lite personligt, kanske förståeligt med tanke på hans bakgrund. Men även mer distanserade sinnen måste dra öronen åt sig över vad Reinfeldts kommentar öppnar för inblickar ifråga om perspektivet hos honom och hans klick av ledande regeringsmedlemmar.

Varför är det så bestickande med att vifta bort kritik av Försvarets försvarsförmåga med att det springer ur ”ett särintresse”?

Försvarsminister Karin EnströmI svenskt politiskt språk, påverkat som det är av koncesus och samsyn av vad som är statens roll, finns en viktig dikotomi, mellan vad som anses vara ett särintresse och det allmänna intresset. Sistnämnda ses som något som är allmänt omfattat och en överskridande nyttighet, medan ”särintresse” har drag av själviskt egenintresse från en från det allmänna fjärmad grupp. Att det här förhållandet gäller över det politiska spektrat kan noteras av att ett liknande rabalder kunde höras när Göran Persson som finansminister utropade att Facket bara var ett särintresse bland andra, vilket fler än undertecknad påmint sig. (Se sydsvenskan,  Svd med flera) 

Göran Persson förlustnatten 2006Men däri har de båda Fel, Reinfeldt syns det mig, i än större grad än Persson. Vad försvaret än är, är det inte ett särintresse, det är en av de mest fundamentala åtagandena för en Stat som man kan tänka sig. Det behöver man inte vara en fan av Hobbes ”Leviathan” för att inse, vilket framgår väl av de förundrade kommentarerna från ledarredaktioner från runt hela landet (se längst ner på inlägget). Försvarets funktion är unik, det garanterar själva statens fortlevnad, kan bara bedrivas av staten, och är också något som kommer alla medborgare till del, för att inte nämna också springer ur allas ficka. Mer allmänt än så kan det inte gärna bli.

Reinfeldt verkar dock ha gjort en freudiansk felsägning och råkat yppa vad han egentligen tycker, nämligen att försvaret inte är så angeläget för honom. Fram skymtar den arrogans och tilltagande överlappning av de egna preferenserna med statens som ofta omärkligt (fast ibland faktiskt ganska tydligt) men obönhörligt smyger sig in när man haft makten alltför länge. Jämförelsen med Göran Persson ovan är här också motiverad. Man börjar sätta likhettecken mellan sig själv, sina egna prioriteringar och statens uppgifter.

I försvarets fall är det, oavsett vad man anser om behovet av ett sådant, särskilt bestickande. För detta allmänna intresse är också särpräglat, på så sätt att det mer än många andra intressen bestås med ett särskilt uppdrag som kan användas som måttstock för dess tillstånd. Världen över sysslar de som har att bestämma sina staters försvar i en någotsånär transparant miljö med frågor av typen: Vad skall försvaret klara av att göra?

Försvara hela landet under överskådlig tid? Eller bara delar av det, eller bara en begränsad tid? Mot alla fiender eller bara en viss? Skall det vara ett renodlat defensivt försvar eller skall man kunna gå till angrepp? Skall man kunna operera under flera stridsskådeplatser? Hur snabb skall mobilisering kunna ske? Skall man kunna samverka med andra? Och så vidare och så vidare.

Se där frågor vars svar, vilken bestäms av ansvariga, civila politiker i demokratiska länder, sammantagna avgör hur försvaret skall bedömas ifråga om hur det uppfyller sitt uppdrag. De som ställer och skall ställa de kraven skall vara de folkvalda – att undanhålla detta ansvar för folkrepresentationen skulle utgöra ett element av militärt styre över ett avgörande politikområde. Men militären, som har sakkunskapen, skall å sin sida redogöra sanningsenligt för hur man planerar att leva upp till kraven som ställs på dem.

Ett särintresse ställer upp sig

I nuläget har försvarets främsta representanter öppet påtalat vad de klarar av med de resurser och den organisation de har att verka med. Detta tycker vår statsminister tydligen inte om. Uppenbarligen är det faktum att detta redovisas öppet, vilket ledet till diskussioner huruvida man får förändra försvarets deklarerade målsättning eller eljest skjuta till resurser, föranlett statsministern att blotta en sida  av sig och en syn på staten som är värd all kritik.

Flera saker står ut: dels är det är oerhört svagt, och ett tecken på maktfullkomlighet, att faktum att man får verkligheten beskriven för sig föranleder en att döma ut ett vitalt allmänintresse som något suspekt och egennyttigt. För det andra avslöjar det en betänklig syn på vad staten är, och vad dess uppdrag består i. Det mynnar också ut i att regeringschefen tydligen tror att försvaret är något som man kan hyvla i hur som helst, utan att behöva svara för följderna.

Och det här gäller oavsett vad man anser i själva sakfrågan om försvarets budget. Många som vill spela över Reinfeldts fadäs menar att ”man inte skall märka ord”. De glömmer att det vi pratar om inte är ett ord, utan ett helt begrepp, laddat och avslöjande för personens syn på en av politikens grundvalar. Vad Reinfeldt, i stället för att försäga sig, kunde ha sagt, med ett uns av mindre självtillräcklig mentalitet, är att försvaret förvisso är ett vitalt intresse, men har sin plats bredvid andra sådana. Det är inte avgörande eller överflyglar alla andra hänsyn. Hade han sagt det, vilket i alla fall täcker in in del av vad han menar, hade han stått på mycket mer stadig mark, och dessutom kunnat delta i en viktig diskussion utan dumstrut.

fredrik reinfeldt statsminister

Vi är rätt många i Sverige som anser att vi skall ha ett försvar som faktiskt kan, tja, försvara landet, och då helst mer än en vecka, om inte annat så för den geopolitiska tyngd som det innebär att faktiskt kunna ställa upp med vapen i hand de gånger de krävs, inte bara för direkta hot mot det egna landets utan för andra angelägna uppdrag. så som fredsbevarande uppdrag med mera. Hans och hans kohorters sätt att visa att de inte delar denna syn, och dessutom slår ut mot var och en som har mage att påtala det, bådar inte gott för Landet. Denna blogg önskar att fler skall komma ihåg det där, nästa gång det är dags för allmänna val.

————————————–

Blandat ur kommentarer om Reinfeldt och Försvarsfrågan i medier…

… och några Bloggar med lite olika vinklar på saken

Sverige: De Otrognas Rike?


Flera diskussioner på nätet och annorstädes har fäst uppmärksamheten på en högintressant men retsamt undflyende fråga: hur religiöst eller icke religiöst är egentligen vårt kära Svedala, detta nya 2013?

Det där är förstås en sådan där bedrägligt enkel fråga som egentligen inte går att svara helt och hållet på, eftersom man kan ha olika definitioner av de olika svaren, och dessutom varierar det ju så mycket mellan olika platser, samhällsgrupper och sammanslutningar.

Just därför kan det vara fruktbart att bena ut några distinktioner.

Kyrkoanslutning vs Ateister?

Den första, som drabbar en direkt när man rör sig bland de enklaste siffrorna, är att om man räknar anslutning till en viss kyrkorganisation som tecken på religiositet, ja då är Sverige ett tämligen religiöst, kristet land. En majoritet av befolkningen, 2/3, är ju anknuten till den Evangeliska Lutherska Kyrkan, dvs Svenska Kyrkan. Detta är den sortens siffror som återfinns på t.ex. Wikipedias artikel ”Religion in Sweden”, eller de sammanfattningar som redovisas av det internationella opinionsundersökningsinstitutet PEW (tabellen ”Gobal Religions”)

Även en detaljerad karta kan mest visa vilken religion som dominerar

Men som envar kan förstå, så är mängden människor som är anslutna till en tills nyligen Statlig kyrkoorganisation, något som i princip skedde automatiskt vid födseln, inte nödvändigtvis synonymt med att dessa verkligen är Kristna. Betraktar sig verkligen de kyrkoanslutna personerna som troende på Jesus Kristus, Jahwe, arvssynden, frälsning och den övriga kristna parafernalian? Knappast, som andra undersökningar visar. Modellen att räkna anslutna fungerar bara i länder som USA, där anslutning är frivillig eller i alla fall inte påbjuden av staten. I länder med statskyrkor som fått statlig tvångsmakt och kollektivanslutning under århundraden blir dock detta sätt att räkna starkt missvisande för hur religiöst präglat landet är, eller hur viktig religionen är i människors liv – om den betyder något alls.

World of Religion National Post 2012

En annan sak som också blir märklig av att räkna kyrkoanslutningar är de otroendes skara. När man räknat ihop alla anslutna till kyrkor så uppstår en restpost. Tillsammans med folk som öppet tar avstånd från religionen, dvs proklamerade ateister, så får man det som kallas ”oanslutna/unaffiliated” i undersökningar. Ofta är det dessa man räknar när man skall få fram de som inte tror,som t.ex. ateismens siffror och statistik i wikipedia.

De icke-troende i Världen

De icke-troende i Världen

Men ovanstånde poäng om de anslutna har effekt även här. Det är uppenbart att många av de kollektivanslutna medlemmarna till kyrkan inte alls tror på dess religiösa budskap. Mängden ateister som dväljs inom dessa skaror kan vara mycket stor.  Den trots sitt namn utmärkta publikationen Christian Science Monitor anför just detta, apropå ett antal undersökningar som visar att mängden proklamerade icke-troende växer. De verkliga siffrorna är med all sannolikhet mycket större ändå eftersom mängden ateister alltid har ett stort mörkertal, inte minst för att begreppet är missförstått och många drar sig för att ange det som sin syn på religion (se diagrammet om ”självidentifikation” av ateister från PEW, liksom  http://redcresearch.ie/wp-content/uploads/2012/08/RED-C-press-release-Religion-and-Atheism-25-7-12.pdf och http://www.wingia.com/web/files/richeditor/filemanager/Global_INDEX_of_Religiosity_and_Atheism_PR__6.pdf).

PEW atheists in america identification

Samhällets Värderingar och Sekulära prägel

Svårt som det redan är att få tag på mängden troende finns också andra parametrar för att få fatt på religionens roll och styrka i samhället. Frågan är hur mycket religionen tillåts prägla samhällslivet, och hur stark dess närvaro är i statens normer och organisation.

Karta över Värderingar enligt World Values Survey 2006

Karta över Värderingar enligt World Values Survey 2006

World Values Survey, ett internationell organisation som följer just värderingar, har ett anslag som tar sikte inte på religiositeten direkt, men följer hur traditionella, och gruppbetonade värderingar står sig gentemot rationella, sekulära och av individualism och självförverkligande präglade värderingar. Den starka sekulära tendensen i det svenska samhället framstår tydligt i deras undersökningar. Sverige står i själva verket ut som närmast som ett ytterlighetsland i detta hänsende. som framgår av World Values Surveys värderingsdiagram ovan (2006). 

Eurobarometer View of Religion 2005

Liknande resultat får man av Eurobarometerns återkommande opinionsundersökning , en europeisk studie där man också ställer direkta frågor om religionens roll, och där Sverige också ligger vid eller nära toppe ifråga om icke-religiositet (se http://ec.europa.eu/public_opinion/archives/ebs/ebs_225_report_en.pdf, sidan 9). Det här resultatet om den allmänna synen på religionen framgår även av andra undersökningar. Tämligen samstämmigt framstår Sverige som anmärkningsvärt skeptisk och avståndstagande till religion. Se t.ex IPSOS- studien om inställning till religion som togs upp i Humanistbloggen på frågan: har religion en God eller Negativ inverkan generellt? 80% av svenskarna angav av de främst såg religion som ett problem, inte en välsignelse.

IPSOS survey is religion_good_bad_2010

En studie som tar upp de religiösa inslagen som trots allt finns kvar i den sekulära svenska staten, ifråga om lagar och andra institutionella anordningar är ”Religion and the Secular State in Sweden” av Maarit Jänterä-Jareborg. Den visar, exempel för exempel, att trots att befolkningen är mycket litet religiös, i detta fall kristen, så har förhållandet att Sverige haft en egens statskyrka och att religionen tillåtits prägla vissa politikområden gjort att ett antal rester av religiöst inflytande hänger kvar i lagar och regelverk, angående familjelagstiftning, död, begravning osv, trots att befolkningen och samhället lämnat den teologiska och värderingsmässiga grunden för dessa långt bakom sig.

Denna genomgripande tendens i Sverige, vilken kan verka paradoxal med tanke på just vår f.d. statskyrkas medlemstal och de många traditioner med kristen prägel som lever vidare i sekulariserad form är vid det här laget välkänd utomlands. Den omtalas till och med när Sverige presenteras utåt som land, se t.ex. artikel på webbsajten Sweden.se som öppet omnämnder att religionen i Sverige blivit sekulerariserad, och främst lever inte vidare som traditioner men spelar liten roll som världsåskådning och tro.

Antalet troende i NordEuropa

Antalet troende i NordEuropa

I USA har den starka folkliga förankringen för sekulära värden och den allmänna viljan att hålla nere religionens roll uppmärksammats. USA är formellt sett ett mer sekulärt land, med starkare konstitutionella spärrar för hopblandning av stat och kyrka (våra skolavslutningar i kyrkan skulle t.ex vara helt olagliga där, vilket förvånar många), samtidigt som USA på folkplanet är det troligen mest religiösa i-landet i världen. Många sekulära tillskyndare har börjat uppmärksamma det där – se t.ex. ateistportalen Atheistnexus artikel. Den amerikanske sociologen Phil Zuckerman studerade Danmark och Sverige specifikt som länder med en mycket låg religiositet men en levnadsstandard och välbefinnande väl över hans eget USA, något som för amerikaner framstår som en paradox. Hans studie (publicerad i ) mynnade också ut i boken ”Society Without God”, anmäld i bl.a. http://www.nytimes.com/2009/02/28/us/28beliefs.html?pagewanted=all&_r=0 . Se också intervju nedan.

Så vilka slutsatser kan vi dra för Sverige? Det är trots allt ganska uppmuntrande. Siffrorna och statistiken ger en rätt samstämmig bild av ett land vars sekularisering är långt gången, och att trots att 2/3 är medlemmar i den f.d. statliga kyrkan, så är andelen som faktiskt inte har någon religiös tillhörighet eller är uttalade ateister ungefär lika stor, dvs en kvalificerad majoritet. Mindre än en fjärdedel av befolkningen verkar ta religionen på allvar och tror på dess grundläggande dogmer, ungefär lika många som är uttalat Gudlösa och inte tror på något övernaturligt överhuvudtaget. Ännu bättre är att religionen och dess roll tryckts tillbaka starkt, och spelar liten roll för folks värderingar och beslutsfattande, vilket av allt av döma sammanfaller med det välstånd och den rationella tendensen i samhällen som mentalt befriat sig från religionens ok och kan söka lösa problem på ett praktiskt sätt.

4 § Såsom 2 § i 1809 års regeringsform uttryckligen stadgar, att Konung alltid skall vara av den rena evangeliska läran, sådan som den, uti den oförändrade Augsburgiska bekännelsen, samt Uppsala mötes beslut av år 1593, antagen och förklarad är, sålunda skola ock prinsar och prinsessor av det kungl. huset uppfödas i samma lära och inom riket. Den av kungl. familjen som ej sig till samma lära bekänner, vare från all successionsrätt utesluten. Lag (1979:935).

Den Svenska Successionsordningen (1810:926, 4§) från Lagen.nu

Det återstår ännu vissa traditionella och institutionella ankungar (se t.ex den svenska successionsordningen, som gör en viss religion tvingande för statschefen), vilket är att vänta av ett land där staten och religioner var sammantvinnade. Paradoxalt nog är således staten formellt något mindre sekulär än t.ex det starkt troende USA. Det där är något för den icke-troende, sekulära majoriteten att ta tag i – och det sker också, om än med små steg, som det senaste årens debatter om skolavslutningar osv. givit vid handen.

top 50 most non-religious nations

Icke desto mindre är det uppenbart av underlaget att den som vill sätta likhetstecken mellan t.ex. de sjunkande men ännu höga medlemstalen i Svenska Kyrkan, och att majoriteten av sveriges befolkning skulle vara ”kristen” i något meningsfullt hänseende, far med osanning.Vi kan tvärtom hävda att vi har den minst traditionsbundna, mest sekulära och icke-religiösa, självförverkligande  befolkningen av alla uppmätta länder i världen.

Är det en källa till stolthet? För en tillskyndare av sekularism som undertecknad, definitivt. Men även den mer religiöst böjde borde betänka vad det där säger. För vad det antyder är att även icke-sekulära värderingar, som sådana baserade på religion, verkar i en starkt antiauktoritär kultur, och inte finner sitt uttryck främst genom tvång och klantraditioner, utan att inslaget av ärligt övertygade, autonoma människor som antar sådana värderingar är högt. Sådan är det sekulära samhällets dubbla fördel – den skyddar inte bara från religion utan ger också alla möjligheter att själva välja sin tro, i avsaknad av en specifik religions teokratiska förtryck.

 Se andra inlägg på temat religion i Sverige

Se kommentar till frågan om skolavslutning i kyrkor och SvDs proteokratiska debattinlägg: ”Om Sekularisering och Tro i Skolan

Om SD och religiösa inslag vid riksdagens öppnande

Om Religiöst grundad tro på Häxeri och Svartkonst i Sverige, historiskt och idag, ”Om tron på häxor, böner och Andeutdrivning som dödar” del 1, respektive del 2  och  ”Mer om häxeri och religiöst grundad tortyr av barn

Många exempel på religiösa övertramp och klavertramp finns under tråden ”Dumskallarnas Konspiration

————————————————–

Gud finns nog inte 090610 Swedish Atheist Bus Campaign Humanisterna

En liten film på julafton…


…i och för sig för året-om-bruk, men kanske extra passande under dessa tider.

En av mina favoriter på sista åren – komikern och den politiske kommentatorn Bill Mahers
Religulous”, en av de bästa filmerna i genren. Några små faktafel i uppräkningen av Jesus-paralleller och en litet för okritisk intervju med den vedervärdige Geert Wilders tar inte bort det allmänna budskapet och faktum att anslaget är helt…rätt. Bibelns evangelier är numera bara 4, men dumhetens många evangelier är oräkneliga. Skratt är det bästa botemedlet

Och kom ihåg, som Umberto Ecco påminner oss om i ”Rosens Namn” – löje och hån är det de gravallvarliga, livrädda trosskallarna fruktar mest.

Så ta några glöggar och skratta åt trosskallarnas konspiration!

God Jul på Alla!

(Ehrm, nej vänta, en jävligt Dålig Jul på, låt mig se, Joseph Ratzinger, Kim Jong-Un, Vladimir Putin, Alexander Lukaschenka, Bashar al-Assad… äsch strunt, i det)

Monica Bellucci w christmas bling

Dumskallarnas konspiration: Höga hus vid klara, och det vanliga gnället…


Ett nytt hus större än en friggebod skall byggas ovanför den ombyggda T-bane/tågstationen vid Klaragatan mitt emot centralstationen. Och genast kraxar olyckskorparna om att Stockholm blivit ett nytt Azerbadjan. Ett inlägg om arkitektur, som fått lite plats på sistone.

Som presenterats i bl.a. sidorna Arkitektur arkitektur.se/3xn-ritar-stockholmsstationByggnyheter http://www.byggnyheter.se/2012/11/klart-f-r-bygget-av-citybanans-nya-stationshus, och förstås nätverket för den som är intresserade av Stockholms utveckling och nybyggnation, YIMBY (http://uppsala.yimby.se/forum/thread.aspx?id=1272&sender=created), har ett förslag till nytt Stationshus och hotell mitt i Stockholm funnit nåd inför våra hariga kommunpolitiker som till slut och efter mycket handvridande tagit beslut till byggstart.

Det här bygget har stötts och blötts ett tag, och som envar som reser Stockholms centrala delar vet, så har ju det jätteprojekt som stationshuset är en del av kommit en bit på väg. Som vanligt är det dock de delar som syns, och som sålunda kan störa känsliga sinnen, som orsakar rabalder. Det absurda situationen är alltså att själva dragningen under jord där tåg och tunnelbanenedgångarna är tänkta att korsa varandra närmar sig färdigt stadium, men den byggnad som skall stå ovanför, den har ängsliga beslutsfattare  inte kunnat slå fast än. Förrän nu, kantänka, även om man kan misstänka att klagotjuten kommer att valsa kring domstolar och andra instanser ända tills spaden sätts i jorden.

Vasagaten-klarabergsgatan kv Orgelpipan före ombyggnad Stockholm scandic hotel

Det som förstås väcker ont blod är att man bestämt sig för att bygga ett nytt hus, detta säregna och misstänker man om man får tro kritikerna, halvt vansinniga idé i en stad. Med betoning på nytt – det är alltså inte en dålig pastisch på befintliga hus i kvarteren runt om.

Huset i fråga, som skall fylla den plats där den rätt anskrämliga Scandic Hotel rest sig, står på en av stadens mest attraktiva och centrala lägen. Ekonomisk logik ger därför att man försöker bygga en någorlunda effektiv, läs hög, byggnad på plätten. Flera förslag har presenterats, nedan ett av OMA Arkitekter.

oma arkitekter förslagStationshus Orgelpipan Stockholm

OMAS förslags kan studeras på webbsidan http://afasiaarq.blogspot.com/2011/09/oma_19.html

En annan tänkt möjlighet var nedastående oregelbundna hus.

Nattvy förslag kvarteret orgelpipan jotell & stationshus

Det som tilldrog sig mer uppmärksamhet och som tröskades runt längst var ett liknande oregelbundet hus i ett något brutalistiskt utförande. Se nedan en kvällsvy samt den tänkta entrén till stationshuset.

Scandic Continental ny Stationshus Stockholm

Självklart har gnällspikarna lysande dagar. Förslagen har anklagats för att vara för stora, för fula, för konstiga, för moderna, för dominerande, för stora… (igen). Under tiden gjorde arbetarna sitt jobb, tunnlar drogs, berg sprängdes, linjer stod stilla, längre och längre ner sträckte sig tunnelormen i det enorma projekt som det innebär att gräva ut och binda samman flera kilometer tågspår mitt under en huvustad med tunnelbana, tåg och biltunnlar som korsar det, och sammanbinda det med befintliga kommunikationer. Men inget nytt stationshus i sikte.

 Scandic Continental ny Stationshus Stockholm entreTill slut fick Socialdemokraterna och Moderaterna i stadshuset som sagt nog, och spikade bygget. Men det faktum att man tagit beslut betyder förstås inte att allt är frid, för det finns alltid någon som tycker att just dennes behjärtansvärda och betydelsefulla åsikt skall föräras vetomakt. som framgått av rapporteringen i t.ex Metro (http://www.metro.se/nyheter/fp-rasar-mot-nya-stationshuset-helt-groteskt/EVHlkv!zojfjt5zVlPA/) som vet att förtälja att Fp, som stod utanför den uppgöralse mellan Moderater och Socialdemokrater som klubbade igenom huset, ”rasar”, och kastar vassa invektiv runt sig av typen:

Det finns en okänslighet hos både Moderaterna och Socialdemokraterna i ärenden som handlar om betong

Björn Ljung, gruppledare för Folkpartiet i stadsbyggnadsnämnden

Det där är gny i klassisk looserstil, och kanske inte värt att vidare kommentera.

Avgjort mer anmärkningsvärt, på grund av sina anspråk och sin arrogans, är en opinionsartikel i Svenska Dagbladet (http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/en-bit-av-stockholms-attraktion-forstors_7534594.svd). Det som gör den intressant är att i sistnämnda illustrerar Kerstin Westerlund Bjurström med nästan parodisk precision konservatismens mantra – allt gammalt och invant är Gott- det som är annorlunda och tvingar fram en förändring är Ont. Hon drar på sig Jesaja-dräkt och förkunnar sålunda:

”Med vad rätt låter vi en storskalig byggnad med arrogant och teknokratisk uppsyn så få dominera över ettmästerverk som det i varje detalj så fint ornamenterade Centralposthuset eller den månghundraåriga Klara kyrkogård med allt vad den innehåller av vårt gemensamma minne?”

Arrogant? Här snackar vi verkligen om att kasta sten i glashus.

Med vilken rätt låter sig en arrogant och tyckmycken konservativ insinuera att hon och hennes gelikar är smakens domare och sista instans? Som om det vore självskrivet att posthuset är ”ett mästerverk”. Verkligen?

Westerlund Bjurström tycks glömma i klassisk historielöshet att när det huset byggdes var det ett enormt hus som låg mot skalan i omgivningen. Samma argument hon framför  kunde och kan anföras mot varje större byggnad i Stockholm. Eller tror hon att Kungliga Slottet, eller kyrkorna, eller Riksdagshuset, inte byggts med avsikt att projicera makt och ambitioner av annat slag än folks trevnad, eller en vacker och ren funktion? Tror hon att hennes omhuldade posthus, invigt av själve Kungen OskarII med pompa och ståt, medvetet byggd för att se ut som en medeltida borg, höjande sig över sin samtids omgivning, inte skulle dominera och gnugga in den statens makt och välde som den representerade, ”på omgivningens bekostnad”?

Åh nej, men det gills inte, eftersom hon vant sig vid och gillar det. Hon vill göra sin smak till norm, en förhärskande och förbjudande sådan. Så talar någon som samtidigt som hon vill göra sig till offer vill just härska över och dominera sin omgivning, desto mer försåtligt, för att inte säga falskt, genomfört i och med att hon gör sig till talesman för antydda ”högre” värden som skall övertrumfa vanliga processer.

När omgivningen, och en demokratisk planprocess, troligen en av de mest ängsliga och tungfotade i Världen går henne emot, har hon inget emot att jämföra Sverige, och Stockholm, med diktaturens Baku. Det är ett förtäckt sätt att säga att endast totalitära stater och härskare gör nya saker i stor omfattning. Och att det är vulgärt och demokratiskt suspekt att vilja ändra på skalan hos byggandet i en stad som är tio gånger större än när hennes arkitektoniska snuttefiltar byggdes, och fortsätter att växa med en kvarts miljon invånare per årtionde, med allt vad det innebär.

Det är så här det ser ut när bakåtsträvare försöker hävda sina värden, sin smak och sina preferenser såsom ”naturliga” eller på något sätt mer legitima – det är egentligen inte att argumentera alls, bara att peka på det befintliga och säga bra och bläää till det som skulle ändra på det, utan annat än en självpåtagen överhöghet.

Känn förtrycket på Klarabergsgatan

Känn förtrycket på Klarabergsgatan

Till Westerlund Bjurström och alla hennes gelikar vill denna blogg säga – med sådana vänner behöver man inga fiender. Vi är t.ex. många som gillar posthuset, uppskattar dess arkitektoniska förebilder och ornamentfyllda fasader, mer så än det mesta av senare tids modernism. Vi är många som kan uppskatta stadens gemensamma minne, som kyrkogården. Det finns många invändningar att resa mot det framlagda husets utförande – det är i själva verket ganska trist, inte särskilt vare sig stilfullt eller nydanande. 

Men vet ni vad? När allt är sagt och gjort kvarstår: Stockholm saknar hotellsängar. Innerstaden är inte speciellt tätbebyggd jämfört med andra, liknande städer, och dessutom svår att bygga hus på tack vare alla tunnlar. Marken är otroligt dyr. Argumenten för ett stort hus som kan täcka åtminstone några av de behoven är överväldigande och faller envar i ögonen.

Eller i alla fall de som saknar den arrogans och självtillräcklighet som krävs för att hävda att vår smak måste härska och ligga som en våt filt över utvecklingen i en växande stad, som endast långsamt försöker anpassa sig till den roll som Sveriges motor och hela regionens centrala nav, som är nödvändig för att Sverige skall kunna förbli ett värdigt, framgångsrikt samhälle.

Varje era har sina hus, och sin smak. Varför skulle denna tid och dess behov ständigt stå tillbaka för något som kom före? Man kan beundra och gilla, till och med föredra, förgångna yttringar av konst, kreativitet och byggande utan att kräva att världen skall stå stilla och frysa utvecklingen för den sakens skull.

PS

Och för att driva småhuskramarna att vända sig i sina burgna våningar, ta och kika in http://www.metro.se/noje/framtiden-for-stockholm-skyskrapor/EVHlfk!YyF4ocDsFW62/ eller ännu hellre http://stockholmprojekt.blogspot.se/p/hoghus.html. Bakåtsträvare rekommenderas att klicka och få en hjärnblödning.

———————————————-

Tidigare inlägg om arkitektur med fokus på Stockholm och höga hus

Om Studenttornet – tankar kring ett höghus syskon

Några bilder från Victoria Tower, Stockholms nya höghus

För övrigt anser jag att alla hus över 50 m bör förstöras

Ny Arkitektur kan också bli fel…

samt se tråden

Stockholm

Dumskallarnas konspiration: om att få sin inre rasist avslöjad


Förra veckan fick Sverigedemokraterna löpa gatlopp när det, genom det osannolikt korkade tilltaget att filma sin egen dynga, kommit fram något om vilka SDs toppfigurer egentligen är.

Det kan vara värt, för de många turernas skull, att ta en liten sammanställning. Först, en kompilation från de delar från den omtalade filmens som släppts hittills.

Genom de avsnitt och reportage som Expressen de senaste dagarna låtit brisera, och som helt vilar på inspelningen som de inblandade själva gjorde, har vi alltså till sist fått en insyn i SD-topparnas föreställningsvärld och människosyn, deras oredigerade spontana reaktionër och instinkter och hur de ser kopplingen mellan dessa och sin politiska ideologi.

För det är faktiskt inget mer mer omstörtande eller komplicerat än så, som skett.

Allt annat är kringsnack.

Hat och Motvilja som Grundläggande Idé

Vad Kent Ekeroth och och Erik Almqvist gett uttryck för är inget som är perifert och apart, utan själva kärnan, den böjliga men omistliga ryggraden i sina föreställningar om människan och samhället. De ser sig själva som en medveten elit i vårt land med rätt att definiera, helt utanför Lag och andra kriterier som inte passar dem, vilka som är riktiga, legitima medlemmar av samhället. Kriterier som är extremt luddiga i kanten och helt och hållet bygger på antipati, på vad man INTE är.Det är det som är kärnan i deras tal om ”Det här är Mitt Land”.

Almqvist tar sig rätten att peka ut vilka som får vara svenskar och inte. […]  Soran Ismail säger att han tycker om Sverige och att Sverige är hans land. Det är ju detta som är själva målet med integration.

Och det är detta Sverigedemokraterna hatar.

De vill inte att invandrarna ska bli en del av Sverige. De vill ha ett tudelat samhälle så att det blir lättare att kapa av de delar som inte hör till det ”riktiga” Sverige.

Hanne Kjöller i DN 20121116  

 

Erik ger tummen upp för Hora, trots allt

Förutom det dagisbarnaktiga i tilltalet (”Nä-ä det är inte din sandlåda det är MIN ”) bör speciellt de som kan känna sig det minsta tilltalade av behovet att dra upp den där sortens gränser notera att de  helt godtyckliga, och går långt utöver att ringakta nyligen ankomna medlemmar av samhället. Bakom talet om ”svenskfientlighet” kan vad som helst dölja sig, och Ekeroth & Almqvists Sverigedemokratiska gäng väntar heller inte länge med att kalla en kvinnlig meningsmotståndare för ”Hora”. Så mycket för deras kvinnosyn. Det är lustigt att Almqvist själv motionerat för förbud för invandrare att kalla svenska kvinnor hora. Men det är klart, HAN har ju helt andra rättigheter, tycker han och Sverigedemokraterna i vilkas namn motionen lades.

Med ett juste järnrör tänkte Kent slå världen med häpnad

Hyckleri. småsinthet, självförhävdelse och förakt för de som avviker från deras norm, eller vägrar dansa efter deras pipa. Så ser de styrande principerna ut i de här männens Sverige. Det kan vara värt att komma ihåg. Deras språkbruk och våldsbenägenhet är en avspegling av deras och deras meningsfränders verkliga jag, och de gör det tydligt att i ett Sverige där de styr skall man ”passa sig jävligt noga” för att säga emot dem eller höja rösten mot dem på gatan. De ser själva ingen gränslinje mellan sina små hatfyllda egon på salongsfyllan och deras partis ideologi och avsikter. Och varför skulle de? Så, just som de, ser fascism på svenska ut i vår tid, och snubbarna har hittills nödtorftigt lyckats dölja det, inte bara för allmänheten utan för många som lurats att sympatisera med dem.

Lägg märke till att inget av det här är speciellt nytt – själv kom man omedelbart att tänka på den granskning som Sveriges Radio gjorde av Sverigedemokraterna 2009, då den beryktade fyllefesten med Palmehat och annan trevlig jargong på en Finlandsbåt kom fram. Hör bl.a. http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=1316&artikel=2747224 och http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=1316&artikel=2728776)

(Hela granskningsserien finns på en samlingssida http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=1602&artikel=5348461)

Det är många som har haft anledning att misstänka att mången SD:ares interna landskap ser ut på det här sättet. Var och en som tillbringat någon tid med sådana (Undertecknad har haft förmånen att få se det inbäddad, under det att lallarna förträngt att man inte var en av dem) vet att de förr eller senare glömmer sig och ger luft åt fördomar som de inte nödvändigtvis vill stå för i dagsljuset. Reaktionen inom partiet bär syn för sägen. Det finns en stark falang som inte vill att de avslöjade  gynnarna ens skall få de milda sanktioner som de nu fått (de har ju inte sparkats ur partiet eller ens riksdagen än). Varför skall de straffas alls? tänker de. De har ju bara varit ärliga. Så där tycker vi ju, egentligen.

Lögnen som Livsluft

Följdriktigt med den ynklighet som vidlåder de påkomne mobbaren och översittaren har ci de senaste dagarna sett de avslöjade SD:arna orma och slingra sig som bara någon som ertappats med händerna i syltburken men vägrar erkänna kan. Redan har de motsagt varandra och tagit tillbaka vad de sagt inte bara i en första vända utan dag för dag (se http://www.expressen.se/nyheter/forre-sd-medlemmen-finns-ingen-rattvisa/).

Det behöver kanske inte pekas ut att sanningen har fått stå tillbaka i försöken att rädda vad som räddas kan. De motiv t.ex skräcken för det ensamma fyllot med mera,som de själva angett för sina handlingar, har redan avslöjats som lögner.

(se t.ex.  http://www.dn.se/nyheter/politik/sd-toppar-bluffar-om-gangsterkoppling, och http://www.svd.se/nyheter/inrikes/radda-sd-man-skrattar-pa-ny-film_7674448.svd)

Vad som är verkligt och rimligt verkar inte spela någon som helst roll för de här typerna, utan allt handlar om hur man framstår, inte vad som de facto är sant. Det är inte konstigt – hela den grundläggande idén att motvilja och utestängning, det som utgör kärnan i deras världsuppfattning, kan kläs upp och framställas som en acceptabel position, bygger på lögnen inte bara som metod, utan som en grundläggande attityd till verkligheten.

Det är en KONSPIRATION säger jag!

De som vill försvara SD, eller bara instämmer i att xenofobi och en uteslutande syn på nationen och samhället är legitima inslag i ett politiskt projekt, letar nu förstås med ljus och lykta på andra sätt att skylla ifrån sig nu när deras representanter avslöjats som ynkliga lögnhalsar. Det borde därför inte förvåna att man tagit upp en av de äldsta av alla knep, nämligen…konspirationen.

Sålunda går snacket nu som så att det är de etablerade medierna som ”förvränger” saken, det hela är en konspiration från de mörka makter som fått skrämselhicka av att SD på sistone fått växande stöd i opinionsundersökningar med mera.

Foliehattarna är redan på. Hör t.ex  Ny Demokratis gamle byfåne Ian Wachtmeister, som agerat i en slags rådgivande roll åt SDs pertiledare Jimmy Åkesson, förklara att avslöjandet om att SD-topparna är kvinoohatande våldsbenägna rasister och lögnare skulle vara ett beställningsjobb av ”etablissemanget” i P1:s Studio Ett fredag 16 november – http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=1637&artikel=5348477

Det är roande, det är det, att få se SD:arna ränna runt i välförtjänt panik över vad deras avslöjade unkna inre ställt till med. Frågan är vad det kommer att få för resultat. Det är trots allt två år kvar till nästa val. Minnet är ofta kort, och i det här fallet kommer SD och deras tillskyndare att leta febrilt efter sådant som kan distrahera allmänheten eller ge intryck av att det hela var en isolerad engångshändelse. Vi får väl se.

Men än så länge kan man fnissa åt att uteslutningens och hatets kolportörer fått litet huvudbry. Det är mer passande än annars att runda av med Hitlerparodin ”Krismöte hos SD”, vilken troligen är mer sann, rent idémässigt, än vad man någonsin skulle vilja.

———————————————————

Se tidigare inlägg om en hatpräglad idévärld och hur Sverigedemokraterna passar in där, i samband med en serie inlägg om roten till Anders Behring Breivik, massmördaren från Norges,  föreställningsvärld,

https://paulusindomitus.wordpress.com/2012/07/22/guilt-by-association-eller-samma-andas-barn-hogerpopulister-och-anders-behring-breivik/

https://paulusindomitus.wordpress.com/2011/08/23/mordaren-i-norge-6-motviljans-retorik-som-forutsattning-for-terrorn/

samt i en egen tråd, som fokuserat på SD:Sförhållande till Symboler och symbolism,

Sverigedemokraterna

————————————————-

Några artiklar och källor

Val i USA – men spelar det verkligen någon roll vem som vann?


Ett samtal med en polare på fick ge sista knuffen för en fråga som under natten till Onsdag skulle kommm att avgöras: Gör det någon skillnad vem som blir USAs president de närmaste fyra åren?

Äntligen är långbänken och den utdragna valkampen över, och förhoppningsvis kan amerikanarna och i förlängningen resten av världen se framtiden an och faktiskt ta tag i saker – för det paradoxala med val är ju att många saker hamnar på is när den hårda kampen väl drar igång. Detta val var också ytterligt jämnt, även om det fanns en lätt, lätt fördel för Obama, mest beroende på det amerikanska systemet med elektorsröster från varje delstat (amerikanernas röstar ju inte direkt på sin president, om någon nu trodde det)

Så här såg Huffingtons valkarta och balansräkningen över möjliga elektorsröster ut på tisdagsmorgonen:

 

http://elections.huffingtonpost.com/2012/romney-vs-obama-electoral-map.

Det här valet har varit intressant på ett nytt sätt, eftersom spelreglerna ändrades genom Citizens United-utslaget i Högsta Domstolen som tillåter obegränsade donationer till s.k ”stödfonder” för kandidater – vilka snart nog materialiserades i de sk PACs (Political Action Committees) blev större än någonsin. Högern har aldrig haft några problem med att man köper val på det här sättet, men Obama är inte mindre hycklande än att, trots att han på papperet är emot sådana donationer, satt upp egna ”SuperPACs”. Alla sidor måste framgent än mer än förr söka stöd hos de superrika donatorer som dominerar de där pengakranarna, och årets val var det första test-caset. Några säkra siffror finns inte än, men det uppskattas att mer pengar än någonsin satsats i år – drygt 6 Miljarder dollar/35 Miljarder kronor.

(Se t.ex. http://cnn.com/video/?/video/bestoftv/2012/11/06/exp-early-romans-berman-ad-spending.cnn, http://www.france24.com/en/20121031-Superpacs-dominate-TV-advertising och http://en.wikipedia.org/wiki/United_States_presidential_election,_2012)

Detta har förstärkt en tendens som gör amerikanska val allt mer fixerade på just hjärndöd och osaklig TV-reklam – det är just sådant man kan köpa för den form av insamlade medel som numera är tillåtna.

Men vad var egentligen skiljelinjerna mellan de två kandidaterna? En liten genomgång nedan ger en antydan om de verkliga skiljelinjerna i amerikansk politik sådan som de lyfts fram i valkampanjen

Skatter & Ekonomi

Ekonomin Obamas tid inleddes med en djup recession som ärvdes från förra administrationen och vars återhämtning varit påfallande svag, med över 8% öppen arbetslöshet under perioden. Obama har plöjt ner 800 miljardet Dollar i räddningspaket för bilindustrin och räddandet av finanssektorns aktörer Romney vill ha lägre skatter, mindre regleringer, en budget i balans och mer handelsavtal för att stimulera tillväxt. Han ville delvis ersätta offentliga arbetslöshetsersättningar med ”arbetslöshetssparkonton”. Ville lätta upp de regleringar som pålades finanssektorn efter dess sammanbrott under 2008. Ville lätta på regler för bokföring och kontroller av medelstora företag.
Energi- och Miljöpolitik Stoppade tillfälligt ny oljeborrning efter det enorma oljeutsläppet från BPs oljerigg i Mexikanska Gulfen men därefter tillskyndat nya oljeletning. Har infört strängare krav på förbränning av bränsle och oljeutsläpp, liksom de första regleringarna för drivhusgaser och kvicksilverutsläpp från kraftverk. Har stött utbyggnad av kärnkraft och förnybara bränslen. Har dock misslyckats med att få sitt eget parti med på begränsning av kolutsläpp. Romney. För fritt fram att borra i både atlantens och Stilla Havets kontinentalsockeln, liksom i arktis och Alaska. Vill avskaffa ”begränsningar” för utvecklign av kol-, naturgas –och kärnkraftverk, och påskydna utbuggnad av redan befintliga borrningsanläggningar. Skeptisk till förnybar energi, som han menat ännu inte är kostnadseffektiv och vars klimateffekter han ansett vara ”okända”.
Skatter Vill höja skatten för förmögna medborgare och ha en minsta skattesats på 30%, men har förlängt Bush-erans skattesänkningar för inkomsttagare under 200 00o USD (1,5 milj. Kr) Vill tillåta en högsta skattesats på 39,6 %, en höjning med drygt 4%, och höja skatten på aktieutdelningar och finansiella inkomster för de mest förmögna. Hälsovårdsreform skulle förmånsbeskatta de mest förmånliga hälsovårdsförsäkringarna. Har rekord i olika former av skattesänkningar under sin mandatperiod, men många av dessa är tidsbegränsade. Romney ville behålla Bush-erans skatteminskningar för alla, och minska skatter med ytterligare 20%, med en högsta skattesats på 28%, och en minsta skattesats på 8%. Vill minska avdrag för de rikaste. Skatt på kapitalvinster och utdelningar skulle avskaffas inkomsttagare under 200 000 USD (1,5 milj kr) och företagsskatter minskas till 25%. Har inte vidare angett vilka avdrag eller program som skulle få skäras ner för att täcka kostnaderna för skattesänkningarna.

Det Offentliga

Skuldsättning Obama lovar att skära 4 triljoner (4000 miljarder) Dollar äver 10 år, vilket skulle innebära höjd kapitalbeskattning, högre skatter på hushåll över 250 000 dollar i inkomst, minst 30% skatt med mera. Har misslyckats med att halvera det budgetunderskott han ärvde från Bush-eran, och har 4 år av över 1 triljon eller mer i budgetunderskott. Romney lovade att skära 500 miljarder om året av den federala budgeten, begränsa utgifterna i budgeten till under 20 % av USAs ekonomi och balansera budgeten till 2020, men var ytterst ospecifik i hur det skulle gå till. Skelle samtidigt öka militärutgifterna, minska sjukvårdsprogrammet Medicare med 716 miljarder och minska skatter. Ville skriva in krav på balanserad budet i konstitutionen.
Hälsovård Obama genomförde en historisk utökning av täckningen av sjukvårdsförsäkringen som förbjuder att vägra försäkring till de med tidigare kända hälsoproblem, skattesubventioner till de som har svårt att klara premier och hjälp till småföretag att erbjuda försäkring osv, dock utan att bryta upp den grundläggande privata grunden för USAs system. Reformen godkändes efter mycket osäkerhet av USAs Högsta Domstol. Romney införde under sin tid som guvernör i Massachusetts sjukvårdsreformer som var starkt lika Obamas, men blev under kampanjen stark motståndare av densamma, som han lovat avskaffa. Mot federal reglering av sjukförsäkringen, och har istället föreslagit visst skydd mot att mista befintlig försäkring vid arbetslöshet, riktade skattesänkningar och en utökning av system med privat sjukförsäkringssparande istället.
Pensioner Har inte presenterat breda lösningar för finansieringen av USAs pensionssystem, men föreslagit förändringar i indexeringer gentemot inflationen som skulle minska underskottet med upp till 25 % på lång sikt. Vill behålla nuvarande system för folk över 55 men höja pensionsåldern för yngre och koppla loss pensioner från inflationsindexering för mer välbeställda.
Utbildning Har infört skattesänkningar på 10 000 USD för högskolekostnader över 4 års tid, utökat olika former av riktade stöd för college-kostnader. Riktat lättnader för delstaterna för kostnader för Bush-erans ”No Child left-Behind”-program riktad till svaga elever och områden och stött olika program med miljarder dollar för olika utbildningssatsningar. Har stött uppstramning av kontroller för No Child Left Behind-programmet, men också menat att den federala regeringen borde ha mindre kontroll över utbildningen. Ville öka det privata inslaget i studentlånsystemet och menade att ökat studiestöd fick studieavgifternaa tt öka.

Sociala -och ”Värderings”-Frågor

Här är skiljelinjerna kanske som störst – republikanernas drift allt längre åt höger de senaste decennierna har gjort att dessa frågor kommit i förgrunden när det gäller inrikespolitiken, även de ofta är väldigt spedifika eller gäller en minoritet av medborgarna. Samtidigt ligger en stor del, den konkreta politiken på de här områdena, hos andra maktcentra än den federala politiska nivån. USAs långt gångna ”juridifiering” av politiken, representerad inte minst av det domstolsutslag, Roe vs Wade, som gav amerikanska kvinnor rätt till friare abort, är ett talande exempel. Mycket ligger också på delstatsnivå. Här är det alltså i stora delar fråga om symbolpolitik och indirekt påverkan. Störst genomslag har skillnaderna för amerikanska kvinnor, där valet är rätt klart mellan större kontra mindre inflytande över sin kroppsliga integritet och tillgång till mödravård.

Abort och Sexualpolitik:  Obama erkänner kvinnors rätt att själva välja abort. Hans sjukförsäkringsreform gör det otillåtet att ta bort kostnader för reproduktiv hälsa & preventivmedel för anställdas sjukförsäkringar Romney motsätter sig kvinnors rätt till abort utom vid incest, våldtäkt och överhängande livsfara för modern. Ville att domen i USAs HD som ger kvinnor rätt till abort i hela USA (Roe vs Wade) rivs upp och lovade att tillsätta HD-domare som gör så. Ville avbryta federal finansieringen av Planned Parenthood, programmet för mödravård och reproduktiv hälsa.
Homosexuellas Rättigheter:  Obama stöder samkönade äktenskap. Under hans tid har förbudet för öppet homosexuella att verka i militär avskaffats. Motståndare till Defense of Marriage act från George W Bushs tid, som hindrar  federalt erkännande av samkönade äktenskap och tillåter att delstater an vägra erkänna sådana äktenskap Romney är motståndare till samkönade äktenskap och för ett heltäckande federalt förbud, också mot samkönade partnerskap om dessa liknar äktenskap.
Immigration:  Obama har gett direktiv av barn till papperslösa invandrare inte skall deporteras och tillåtas söka arbetstillstånd. Hans större lagförslag, som röstades ner av den republikanska kongressen, skulle ha gett unga papperslösa i universitet och i militären en rätt till medborgarskap. Under Obamas tid har dock rekord satts i mängd av deporterade papperslösa invandrare. Vill åstadkommande en heltäckande migrationslagstiftning Romney ville satsa på förstärkning av ”muren” mellan USA & Mexico, vill instifta kontrollapparat för arbetsgivare som skulle straffbelägga de som anställer ”icke-auktoriserade icke-medborgare”. Ville avskaffa visering för barn och makar till papperslösa invandrare, men kunde tänka sig att ge medborgarskap till invandrare som enrollerar sig i USAs armé. Skulle också presentera en heltäckande migrationslagstiftning.
Vapen: Obama inte agerat för att begränsa vapentillgången, och rätten att bära dolda vapen har utökats under hans tid. Har antytt, men inte agerat, för att återinföra ett förbud för privatpersoner att köpa vapen av typen militära automatkarbiner. Romney motsätter sig starkare vapenkontroller, men har tidigare stött automatkarbinsförbudet.

Utrikespolitik

I utrikespolitiken, som är det som angår resten av världen, är skiljelinjerna inte alls lika påtagliga som om sociala frågor. Båda kandidater tar det för givet att USA ger sig rätten att ingripa runtom i världen och använda vapenmakt där så anses nödvändingt. Se ABC News andra valdebatt om utrikespolitik mellan de två och listan på några punkter nedan.

Krig Obama har trappat  ner kriget i Irak och dragit undan de flesta men inte alla trupper därifrån, stärkte först truppstyrkorna i Afghanistankriget men har sedermera börjat trappa ner även där. Godkände flygvapeninsats i Libyen som bidrog till att störta Muammar Khadaffi. Har med kongressen överenskommit med stora nedskärningar i Armén och Marinkåren nästa årtionde. Romney hade 2014 som slutdatum för Afghanistankriget. Föreslår en höjning av militärutgifterna, med över 100 miljarder extra till Pentagons budget. Har kritiserat kongressens överenskommelse med Obama om nedskärningar som skulle slå till om man inte kan komma överens om nästa års budget.
Terrorism Godkände den insats som hittad och dödade Usama bin Laden, och satt slut för ”hårda” förhör av misstänkta, men har i stort fortsatt med Bush-erans terrorbekämpning, inklusive internering i Guantanamo Bay, som han lovat att stänga. Bruket av fjärrstyrda robotar för riktade ”avrättningar” och bombningar av terrorister i t.ex Jemen och Pakistan har utökats kraftigt. Efter attacken mot USAs ambassad i Benghazi, Libyen, har satt frågetecken på underrättelsens fortsatta förmåga att bedöma hot. Är emot konstitutionella rättigheter för utländska terrormisstänkta. Motsatte sig uteslutande av tortyr och s.k. ”water-boarding”  av terrormisstänkta.
Utrikespolitik Motsätter sig militär attack mot Iran i den nära framtiden, men håller alla utvägar öppna för att hindra Iran att skaffa kärnvapen. Har inte engagerat sig i Syrien såsom i Libyen. Har inte gjort starka försök att medla mellan parterna i Israel-palestinakonflikten trots att han öppet kritiserat Israel för dess byggande av ”bosättningar” på ockuperat palestinskt territorium har dessa fortsatt under hans tid, och Motsätter sig utpekandet av Kina som ”manipulatör av penningvärdet” men försökt få till sanktioner mot Kina för ”ojusta handelsmetoder” Har uttryckt sig mer hotfullt gentemot Iran och antytt mer godkännande visavi en Israel-ledd attack  mot Irans kärnenergianläggningar. Har pläderat frö att identifiera och beväpnade ”allierade” styrkor i Syriens inbördeskrig utan att lova direkt amerikanskt väpnat stöd. Lovar mer militärt stöd till Israel och har ställt sig nära Israels premiärminister Netanyahu. Har öppet deklarerat att Ryssland är USAs ”Geopolitiska fiende nr.1” och hotat att stämpla Kina som en manipulatör av penningvärdet och att införa vidsträckta handelssanktioner mot landet.

Den f.d Översten Wilkerson, en republikan för övrigt, med insyn i amerikansk utrikes -och strategisk politik, belyser en del av dessa nyansskillnader i utrikespolitiken.

Som synes är det mest en skillnad i ton och framfusighet i användandet av den amerikanska supermaktens militära och strategiska maktmedel och inblandning i omvärldens politik mellan de två kandidaterna.

Florida, sorgebarnet i röstsammanhang, och dess rösträkning var inte färdigt i skrivande stund, men 05.18 svensk tid stod det ändå klart att Obama hade vunnit en betryggande seger och med råge fått ihop de tillräckliga 270 elektorrösterna.

Se första delen av Obamas segertal ovan

Denna blogg står, liksom nästan alla i vårt land, i de flesta frågor lååångt långt till vänster om den starkt högervridna amerikanska politiska diskursen. Frågor om fattigdom, ojämlikhet, om samhällets understöd, om fackliga rättigheter med mera hamnade som vanligt långt ned på agendan och låg förvisso som en slags Elefant i rummet över krisens amerika. Överhuvudtaget måste man åter konstatera att amerikanska val är en starkt enögd form av kampanjpolitik, och att stora väljargrupper lämnas i ovetskap om vad som stundar.  Obama är sannerligen ingen ”progressiv” politiker, ingen hjärtevarm försvarare av de utsatta eller ens en speciellt originell politisk aktör. Snarare en slags försiktigt mixtrare av befintliga strukturer. De som har haft mest anledning att tacka, än så länge i alla fall, för hans politik har varit finanssektorn och de industrier som hans regering hållit under armarna. Vi får se vad som stundar de närmaste åren. Sjukvårdsreformen har inte kickat in än t.ex., och kan på sikt innebära en lättnad för många människor.

Trots det blir svaret på titelfrågan nog JA – det spelar en viss skilnad, men mest på ett negativt sätt. Hur otillfredsställande än situationen under Obama är, ser det sannerligen ut som alternativet inte bara var värre, utan öppet destruktivt.

———————————————————–

Läs mer om valkampanjen och rapporetringen kring olika sakfrågor i

Om Fattigdom del 6 – Fattigdom i Latinamerika


Del 6 i artikelserie om Fattigdomen tar upp

FATTIGDOMEN I LATINAMERIKA

(Denna Artikelserie ingår i en följetong av artiklar/inlägg om Fattigdom – se kategorin: Om Fattigdom i Världen)

Det som präglar fattigdomen i Latinamerika, en annan kontinent som ofta lyfts fram som säte för extrem fattigdom, är att stora inkomstklyftor och en hård klasstruktur kännetecknar även de mer avancerade länderna, samtidigt som många lever i mycket svåra förhållanden. Många latinamerikanska stater har vidare haft råvarubaserade ekonomier, med de hinder och frestelser som det innebär för att inkomsterna från landets exporter inte kommer bredare folklager till del.

Den klassiska latinamerikanska fattigdomsmiljön är den utarmade landsbygden, där många inte har tillgång till egen jord och/eller tillgång till möjlighet att driva ett jordbruk som det går att försörja en familj med. Landägandet i Latinamerika har alltsedan den spanska kolonisationen varit starkt koncentrerad i en mycket liten klick landägare, och den normale bonden är en arrendator som desperat försöker skrapa ihop till sitt arrende, alternativt lever på marginalen av de bästa jordarna med problem att få tillräcklig avkastning för sig och sin familj. Utbyggnaden av elektricitet, tillgång till rinnande vatten, skolor och grundläggande hälsovård är svårt eftersatt i de flesta latinamerikanska landsbygdsregioner, och det är inte märkligt att de senaste decennierna miljoner brutit upp och dragits till städerna.

Andelen fattiga bland latinamerikas landsbygdsbefolkning 1980-1999

Runt de växande städern ahar den andra klassiska fattigdomsmiljön uppstått, den oändliga kåkstadens. Miljoner människor trängs ihop på olagligt uppbyggda bostäder av ifrågasättbar kvalité och begränsad tillgång till social service, framlevande sina liv som lågavlönade arbetare eller i lågstatusyrken, eller i värsta fall på tiggeri, småfiffel, prostitution eller ren brottslighet.

Det finns stora skillnader mellan hur man tacklar dessa problem och den fattigdom som åtföljer, även mellan de mer utvecklade och välmående länderna på kontinenten. Tre fall illustrerar detta väl.

Tre Latinamerikanska Fallstudier av Klassklyftor och Fattigdom

Argentina har historiskt sett varit ett medelinkomstland och välmående för att vara Latinamerika. 2009 låg knappt 2,4 % av befolkningen under 2 USD-gränsen, även om 30% av befolkningen lever under landets egna fattigdomsgräns. De 10 % rikaste konsumerar 29,5% av landets inkomster – 17 gånger mer än de fattigastes 1,7%. Det lämnar dock nästan 70% av inkomsterna till befolkningens bredare lager och medger alltså ändå en medelklass att räkna med. Tyvärr tenderar ojämlikhet och också fattigdomen i Argentina att återkomma cykliskt som en följd av illa skött ekonomisk politik (2002 inställde landet sina betalningar av utlandsskulden). Alla regeringar misstänks allmänt fuska med siffrorna vad gäller fattigdomsnivån, inflationen och tillväxten. Den Argentisnka politiken har varit en härd av cynism och utbredd korruption, dess partiväsende, domstolars oberoende och det civila samhället svagt, alla faktorer som hittills omintetgjort utvecklingen mot en minskad fattigdom på lång sikt.

Brasilien, Sydamerikas jätte, hade 2009 3,8 % av sin befolkning under världsbankens gräns för livshotande fattigdom, och dess fattigaste tiondel har inkomster på bara 14 kr om dagen och 1,2 % av landets konsumtion & inkomst, en 35e-del av den rikaste tiondelens som slukar 42,5 % av landets resurser. Totalt 26% av befolkningen ligger under den officiella fattigdomsgränsen, återspeglande faktum att Brasilien är ett oerhört ojämlikt land med en stor och utsatt underklass. Med tanke på att landet har över 200 miljoner invånare blir det ca 7,5 miljoner som lever på svältgränsen och över femtio miljoner utfattiga i ett land med stora naturrikedomar och en utvecklad industri, som uppenbarligen lämnar stora delar lottlösa.

Chile, det första latinamerikanska OECD-landet, har 12-15% av befolkningen under den officiella fattigdomsgränsen (ner från över 25% på 1990-talet), och ingen mätbar del under världsbankens fattigdomsgräns. Nästan ingen svälter således ihjäl i det alltmer välmående Chile, som också saknar sådant som Brasiliens enorma kåkstäder. Men klasskillnaderna är ändå djupa, starkare än t.ex. i Argentina. De rikaste drar in och gör av med 42,5% av inkomsterna – 28 ggr mer  än de fattigaste tiondelens andel på 1,5% av landets BNP, och lika mycket som i det mer akut fattiga Brasilien. Koncentrationen av landets rikedom till en högre medel- och överklass matchas av en utsatt underklass som även om den inte svälter ihjäl framlever ett mycket knappt liv.  

Faktorer som försvårat bekämpningen av fattigdom är att de flesta Latinamerikanska stater under 1900-talet upplevde kortare eller längre perioder med auktoritära diktaturer av militär typ. Så var fallet med alla tre ovanstående länderna, ett faktum som inte bidragit till att minska fattigdomen. Militärdiktaturerna har i nästan samtliga fall varit stödda av lokala makteliter och den lilla överklassklick som funnits, och inte direkt prioriterat fattigdomsbekämpning. Om man bortser från fåtalet auktoritära socialist- eller kommunistdiktaturer, har auktoritära regimer i Latinamerika regelmässigt stötts av exploatörer och utländska intressenter från utvecklade länder, företrädesvis hemisfärens mäktigaste nation, USA, vilket inte bidragit till att stärka staternas makt över sina egna resurser, tillgångar eller till en långsiktig ekonomisk politik. Istället har sistnämnda präglats av antingen protektionism eller eftergifter till utländska intressen.

Ännu värre har dock situationen varit i de länder som förutom den skriande ojämlikheten och diktaturen haft att tampas med blodiga inbördeskrig och kampanjer från mordpatruller mot befolkningen. De små länderna i Centralamerika och deras jordbruksbaserade ekonomier fungerade länge som USAs och västs egen frukt- och kaffebod. men den fattiga befolkningen El Salvador (37,8%), Honduras (65%), och Nicaragua  (48%) tvingades dessutom utstå rent folkmordiska kampanjer och krig under tjugo års tid före 1990-talet som drog ner dem i ytterligare armod, och spädde på fruktan för svält med fruktan för att torteras och dödas av dödspatruller. Precis som i fallet Afrika kan krig kan inte annat än att förvärra fattigdomen och fördröja alla åtgärder som skulle kunna vidtas för att lätta på dess härjningar. Folk tvingas fly sina hem, de många skadade, torterade och lemlästade kan inte arbeta, män förs bort och kan inte bidra till hushållens inkomster osv. Och alla former av samhällstjänster som undervisning och sjukvård undergrävs.

Många av dessa krig avslutades på 1990-talet genom en serie av fredsavtal, vilket lättar på bördan för befolkningen. En kvardröjande konflikt som också har bäring på just fattigdomsproblemet och inkomstklyftorna i världen  är tydligast i Colombia (40% fattiga), där inbördeskriget mellan den terroristiska FARC-gerillan och lika brutala regeringsstyrkor aldrig tagit slut. Colombia är på samma gång den största producenten av coca och världens största leverantör av rent kokain, och genom inbördeskriget också blivit främsta frontlinjen i USA’s ”krig mot Narkotikan” som också spiller över på länder som Peru och Bolivia. Men det kriget riskerar att bli till ett krig mot just de fattiga, som inte har någon realistisk alternativ gröda att leva på i de avlägsna och underutvecklade regioner där den mesta odlingen sker.

För de flesta latinameriskanska länder följs en turbulent inre politisk utveckling och påfallande ojämlikhet i ekonomisk politik och välståndsfördelning åt av faktum att många av länderna klassiskt sett varit starkt skuldsatta och/eller beroende av utländska investeringar, vilket begränsat handlingsutrymmet för reformer och en ekonomisk politik ägnad åt att lyfta upp större befolkningssegment ur fattigdomen.

Det är en kuslig påminnelse för de länder i Europa idag som finner sig utkämpande liknande konflikter med kreditorer och/eller korrupta eliter. Exemplet Argentina 2001 t.ex, tas regelmässigt upp som en parallell till den nuvarande skuldkrisen i Grekland.

Både före och efter att diktaturer och/eller inbördeskrig kommit och gått har de latinamerikanska samhällenas demokratiska utveckling varit påfallande svagt. Populistiska politiker, korruption, kortsiktiga eliter och en allmän uteslutning av stora delar av befolkningen på främst landsbygden från beslutsfattandet har lett till föga jämlika eller välfärdsinriktade samhällen, med konsekvensen att en endemisk fattigdom bitit sig fast.

De senaste dussinet år har glimtar av en ny utveckling kunnat skönjas, där större grupper gjort sin röst hörd i politiken i länder som Bolivia, Peru och Ecuador. I Brasilien, regionens jätte har sedan flera mandatperioden en lätt vänsterinriktad politik något kunna lindra den mest skriande fattgdomen, vilket också varit fallet med det land som utvecklats mest fördelaktigt  i fattigdomshänseende, Chile. Trots en del positiva tecken återstår frågan om de ännu många miljoner människor som lever på existensens rand i denna viktiga region kan se framtiden an med tillförsikt.

←Klicka på bild för del 5 av Serien: Fattigdomen i Mellanöstern 

 

———————————————————–

Allmänna källor i Urval

Guilt by Association eller Samma Andas Barn? Högerpopulister och Anders Behring Breivik


Årsdagen av terroristen Anders Behring Breiviks massmord är här. En betraktelse över några lösa trådar i bevakningen av denne, vad som hänt sedan dess och hur debatten kommit att förändras – om den har det.

Är det verkligen ett år sedan? På ett sätt känns det som igår. Fast på ett annat som en evighet sedan – framför allt den senaste tidens täta rapportering av rättegången mot massmördaren gör att en viss utmattning infinner sig, inte för själva händelsens skull utan för den mediala bevakningen.

Nyligen rapporterades kring Framskrittspartiets återuppsving i norska opinionsundersökningar. En artikel av Gellert Tamas, ”Den Ensamme Galningen är också en Terrorist” tog också upp  kopplingen mellan olika idiologiskt drivna ”ensamma” terrorister och samhällsklimatet. Frågor som tagits upp här tidigare, men som lämnade kvar några mer eller mindre lösa funderingar och den berättigade frågan om beröringspunkterna mellan en terrorist som Breivik och de som delar hans idéer och samtidigt agerar som representanter för mycket vidare grupper än stolliga extremister, ja som har gjort det till sin sak att föra ”nationens” intressen i det offentliga samtalet.

(Sista inlägget i serien om Breivik den gågnen var https://paulusindomitus.wordpress.com/2011/08/23/mordaren-i-norge-6-motviljans-retorik-som-forutsattning-for-terrorn/, i vilken motvilja och hat som samhällsfenomen togs upp, med exempel från bland annat ex-Jugoslavien.)

Hatets retorik bereder väg för Terroristen

En av de första saker som bereder vägen för våld är ett hotfullt språk. Lasermannen John Ausonius är ett tydligt exempel på detta – han har själv medgivit att han såg Ny Demokratis utfall mot invandrare och romer som legitimerande för de åsikter han omfattade och som han senare kom att omsätta i mordisk handling. Likadant är det med Breivik. Det är märkligt att detta behöver påpekas och ändå stöter på motstånd. Vi har inga problem att se problemet med  ett politiskt parti som f.d. Herri Batasuna (ETAs politiska gren), vilken uskuldar och har ett delansvar för det våldsamma ETAs dåd. Likadant var det i Nordirland (där Sinn Fein dock lyckats reformera sig bort från våldsromantiken), och så är det ännu i t.ex Palestina, där man på goda grunder misstror de som hejar på terrordåd mot civila israeler.

I en mer fredlig situation är dock ansvaret liknande, bara mer subtilt. För att ta ett iögonfallande exempel: i USA hade man efter Arizonaskjutningen en diskussion om detta med våldsamt språk och symbolism. Bland annat togs  Sarah Palins idiotiska måltavlekarta upp som ett exempel på ett bildspråk som stadsfäster en syn på politiska motståndare som präglas av våld (från http://twitter.com/#!/sarahpalinusa/status/10935548053)

Commonsense Conservatives & lovers of America: ”Don’t Retreat, Instead – RELOAD!” Pls see my Facebook page.”

Frågan är inte Sarah Palin aktivt hetsar till att skjuta motståndare -det gjord ehon inte. Utan att den där måltavlebilden är illustrativt för ett oeftergivligt krav hos motviljans språk – den lever på måltavlor. Något att frukta. Något att hata.  

Samtida västerländska ideologier som rider på okunskap och skräck har, efter att antikommunism fallit av vägen och öppen antisemitism blivit icke salongsfähigt, bestämt sig för Islam som det stora hatobjektet. Nu finns det mycket att invända mot alla religioner, speciellt sådana som blir redskap för en politisk agenda. Högerkristendom, hindunationalism, shintonationalister (i Japan), ultraortodox judendom, muslimsk fundamentalism… de är alla ideologier som kan och skall sättas åt, om man bryr sig om ett pluralistisk, demokratisk och inkluderande samhälle. Men tyvär finns det inte dem som tvekar att ta steget från befogad kritik till att medvetet så skräck i befolkningar, och som bygger upp en antagonism som tar sikte på hela grupper av människor.

Sådan retorik göder motviljans ensamma terrorister. I dagens uppkopplade och medialt utspelande värld finns den överallt: från den hatpropaganda som nätet tyvärr kryllar av, men också i gradvis mer uttunnad form ända in i folkförsamlingarnas kamrar. På toppnivån är det hatiska språkbruket ofta mindre uttalat, med olika koder och omskrivningar, men ändå inte speciellt subtilt. Motvilja och antipati som massfenomen är sällan det, och kan ändå rätt lätt packas upp.  

Hotfulla bilder och uttryck i Norden

Även här i Norden har dock språkbruket och bildspråket förråats, främst genom att frammana hotbilder. Moderna medier ger gott om möjlighet att göra det på ett sätt som trycker på mer eller mindre medvetna tolkningsmönster. Se t.ex. SverigeDemokraternas valfilm (http://www.youtube.com/watch?gl=SE&v=XkRRdth8AHc) nedan.

Notera den hotfulla tonen, den mörka musik- och ljussättningen och dramaturgin i filmen – ett klassiskt exempel på skräckpropaganda. Den är förstås fullständigt löjeväckande i sin huvudtes. Det finns inga samhällsföreteelser som inte kunde ställas mot varandra med en sådan absurd, konstlad motsättning. Varför inte JAS-plan mot dagisplatser? Det skulle varit exakt lika sant. Ingen som inte redan vill se världen i sådana ”vi-och-de”-termer kommer att övertygas av en sådan film. Filmens egentliga budskap är inte att övertyga – det är stryka folks redan befintliga fördomar medhårs och att man till att handla i enlighet med sina fördomar, att rösta och ge makt till vissa individer som kommer att realisera konsekvensen av antipatin mot en grupp människor.