Category Archives: Media & Rapportering /Media and Coverage

En liten Sommarteckning


En snabbt tillkommen och färdigställd bild, passande nog av den tidiga sommarens viktigaste figur, min favoritseriehjälte Mirakelkvinnan.

Det var veckan efter premiären som jag och Julian satt och tecknade lite vid skrivbordet: han satsade på Pokemons, medan undertecknads skolblyertspenna drog upp linjerna till den figur som upptagit sig mest uppmärksamhet på sistone (och tacksamt nog, välförtjänt så); superamazonen Diana, alias Wonder Woman, Mirakelkvinnan.

Trots sin tillkomst, helt fritt, närmast lite tankspritt och utan direkt förlaga, var kladden inte fullständigt utan kvalitéer: den andas åtminstone handlingskraft med Diana mitt i språnget svingande sitt svärd. Tack vare det, och att man lovade Julian, undgick den det öde som delas av 90% av de där snabba skisserna: nämligen att förbli som sådan.

Således gick jag vidare, och väl hemma drog jag fram blocket med tracing paper, genomskinligt teckningspapper, för att se om det kunde bli något av kladden. Med några ögonkast på hur Mirakelkvinnan ter sig ut i spelfilmen drog jag upp en OK, inte alltför detaljerad men ändå proportionerlig tuschteckning direkt ovanför skissen. Stilen, en serietidnings-teckning av klassiskt snitt, var tämligen given och utfördes snabbt, utan några korrigeringar.

Kommen så långt var det ingen mening med att avbryta flödet, så varför inte måla den? Under en kväll tillämpades det vid det här laget standardiserade målningsförfarandet med tre grundlager färg (bas-mörk-ljus) ovanpå varandra med några ytterligare lager för ljuseffekter på bilden. Resultatet blev som synes nedan.För att vara så kvickt framtagen blev den faktiskt OK, den där bilden. Som påtalats i ett tidigare inlägg om Mirakelkvinnan gillar jag verkligen den senaste iterationen av hennes dräkt, med dess tydliga drag av en slags antik rustning samtidigt som den ändå pekar tillbaka på den klassiska dräktens färgskala. Så tjo och hurra för Diana, som gav upphov till denna snabbt tillkomna men inte helt oanvändbara övning.

Filmen ”Wonder Woman”, som i skrivande stund visas på biograferna, vars bakgrund i seriefiguren presenterats och också recenserats här på bloggen, rekommenderas varmt.


Mer om Wonder Woman/Mirakelkvinnans tillkomst och historia i https://en.wikipedia.org/wiki/Wonder_Woman

 

Mirakelkvinnan! (2) – Wonder Woman (2017)


I fredags hade den länge emotsedda filmen ”Wonder Woman” äntligen premiär. Den första full-budget actionfilmen med fokus helt på en kvinnlig superhjälte – passande nog med den första Superhjältinnan – Mirakelkvinnan.

OBS! läsare varnas för att denna recension kan innehålla Spoilers som kan avslöja delar av filmens handling/innehåll.

Som omtalats i det tidigare inlägget ”Mirakelkvinnan! (1)” har det gått 75 år sedan figuren skapades för att göra en fullt budgeterad film med henne i huvudrollen. Processen kring skapandet kring den här sålunda gränsöverskridande filmen har också varit hårt bevakad och utdragen. Wonder Woman fick en slags förintroduktion i och med att hon framträdde i förra årets ”Batman v Superman”, och hennes framträdande ansågs vara en av höjdpunkterna i en film som annars fick utstå mycket kritik och delade åskådarna. Redan då var det bestämt att Mirakelkvinnan skulle få sin egen film, och när den första trailern släpptes i det stora seriekonventet Comic-con förra sommaren började förväntningarna verkligen stiga.

Wonder Woman Comic-con trailer

”Wonder Woman” är en klassisk Förhistoria-film, som i en sammanhållen historia berättar bakgrunden till huvudpersonen. Det hela börjar med att flickan Diana växer upp som dotter till drottningen av Amazonerna, ett odödligt folk, bestående av enbart kvinnliga krigare dolda från världen bortom tid och rum. Trots motstånd från sin mor tränas hon i stridskonsterna, tills en dag Amazonernas isolering bryts när ett flygplan störtar utanför deras ö, åtföljd av förföljande trupper.

Wonder Woman Official ”Origin” (3rd) Trailer

Året är då 1917, och första världskriget rasar, som den störtande piloten Steve Trevor avslöjar efter att Diana räddat honom. Hon förfäras över vad han berättar om krigets grymheter och kopplar det till amazonernas myter om den onde krigsguden Ares, och bestämmer sig helt sonika för att hjälpa och följa Steve tillbaka till världen för att bekämpa vad hon tror är krigsgudens inflytande på männens värld.

Tillsammans tar de sig till London för att inse att kriget står vid en vändpunkt: fredsförhandlingar är på gång, men det finns krafter som motsätter sig krigets slut, vilket leder till att Diana, Steve och en grupp kompanjoner hamnar mitt i skyttegravskrigets och gaskrigföringens helvete. Här får Diana sitt elddop och framträder öppet med sina övermänskliga krafter för att dels försöka hjälpa civilbefolkningen men också stoppa hela kriget. Därifrån tar berättelsen flera turer, som inte skall avslöjas här, med klimax i en finalscen där mycket av vad Diana trott ställs på huvudet samtidigt som hon får ta till alla sina krafter mot sin mäktiga motståndare.

Wonder Woman är som synes en ganska rak historia, stadigt förankrad i dels klassisk hjältemyt liksom flera av superhjältegenrens grundläggande drag.

Gal Gadot & Patty Jenkins

Men just därför, och för att utförandet tillåter sig att fylla vad som är en ofta återberättad historia med karaktärer som man känner något för, samtidigt som dialog, actionscener och miljöerna är välgjorda, blir ”Wonder Woman” en klart sevärd och njutbar film.

Största äran för det måste gå till regissören Patty Jenkins som gör ett mycket bra jobb med att berätta en sammanhållen historia, balansera de mytiska och historiska/realistiska inslagen, skildra actionsekvenserna och mest av allt få fram det bästa ur sina skådespelare.

Gal Gadot, som spelar titelrollen, gör det nämligen mycket bra. Det märks att hon tagit rollen på allvar och att arbetet med det fysiska iklädandet av figuren, med en uppenbart vältränad Gal som också har ett välspelat minspel för känslolägen, burit frukt. Hon gör den handlingskraftiga och godhjärtade men också ofta naiva Diana närmast oemotståndlig: och det är uppenbart för den som sett många intervjuer och bakom-scenen-inslag att det är Gal Gadots egna intagande personlighet som låtits skina igenom, vilket också visar sig inte minst i oväntat bra timing för de komiska inslagen. Många oroade sig för Gal Gadots förmåga att leverera repliker så att brytningen inte stör rytmen – men det gör hon galant.

Men även i övriga roller gör många ett bra jobb. Dianas sidekick, piloten Steve Trevor görs av Chris Pine – som  porträtterar en mycket bra understödjande roll, såväl filmiskt som i storyn, och har ett mycket bra samspel med Gal Gadot. Även de som har mindre exponering, som Lucy Davis i rollen som sekreteraren Etta Candy, samt Dianas & Steves krigskamrater, gör sina roller väl och på ett sätt som driver historien framåt. De äldre amazonerna i Connie Nielsens och Robin Wrights skepnad förtjänar också att nämnas: de gör kanske det starkaste intrycket under den begränsade tid de är på duken, och inte minst porträtterar de en sällan sedd karaktärstyp, nämligen mogna, erfarna kvinnliga patriarker som också kan kicka rumpa med de bästa.

Just hur dess action fördelats och regisserats är något som lyfter filmen oväntat mycket. Flera av scenerna, som när Amazonerna  slåss mot tyska marinsoldatet och när Diana röjer sig genom ingenmanslandet mellan fiendelinjerna och rensar upp en by från ett regemente tyskar är underbara. Mycket tanke och god koreografi har uppenbarts lagts ner på att framhäva den nära, personliga hand-mot-hand-striden, och det är vackert och väl filmat också, ja föredömligt i valet att istället för att slakta scener med många korta och snabba klipp (utmärkande för dåliga actionfilmer) så tar kameran ofta ett steg tillbaka och låter en få se hela skeendet i all sin våldsamma skönhet.

Det ganska omfattande bruket av Slow-motion är något som omtalats. Det sker dock på ett intressant sätt och är inte godtyckligt. Regissören Patty själv har delgett att tanken var att konsekvent skildra striden från Dianas och amazonernas synpunkt och ge en känsla för hur stridsscenen skulle se ut från en överlägsen, övermänsklig stridares perspektiv.

Filmens estetik gäller förutom dess bildspråk också själva designen, vilket i en film som denna, med både fantasy-, superhjälte- och historiska periodinslag är viktig. Seriers formspråk låter sig inte utan vidare föras över till spelfilm utan att bli fånig, men här har man lyckats. Filmens mytiska värld siktar inte på strikt realism: idén verkar ha varit hur skulle det ta sig om sagor och hjältemyter klev ut i vår värld. Uppgiften att visualisera koncept som amazoner, skyttegravskriget, det industrialiserade & mekaniserade väst och inte minst Mirakelkvinnans dräkt och framträdande lyckas och känns både snygga och passande.

Wonder Woman – Rise of the Warrior (final) Trailer

Wonder Woman avviker i sin genre genom att den inte tvekar att ta livet av personer som vi lärt känna och gilla. Paradoxalt nog dock finns ifråga om våldet i filmen ett smärre irritationsmoment: frånvaron av blod, som förtar effekten av att denna film är en av de tydligaste anti-krigsfilmerna i sin genre. Hollywood bär ett tungt ansvar för att över decennierna ha gjort speciellt sin amerikanska hemmapublik väldigt okänsligt för krigets blodiga realitet. Här är faktiskt en film som väldigt tydligt bär ett budskap om att krig är ont – men sedan duckar för just de slafsiga bitarna Samtidigt inser man att det är för att filmen skall kunna vara PG-13, dvs ha en lägre åldersgräns (närmast motsvarande vår 11-årsgräns i vuxens sällskap)

En annan skönhetsfläck rör filmens slutakt:  det är något som skorrar där, en viss ryckighet parat med vissa förutsägbara, i superhjältefilmer ofta upprepade moment som gör att slutet känns mindre fullödigt. Ares, filmens huvudantagonist, framträder som en slags fallen Satansfigur, inte olik Lucifer i Miltons ”Paradise Lost”. Det är dock något av ett försummat tillfälle. Hade man stramat upp hans pessimistiska klarsyn istället för att satsa så mycket på maffiga effekter i slutstriden hade konfrontationen mellan honom den naivt godhjärtade Diana kunnat bli riktigt intressant. Det är synd, för det finns mycket bra där också, som striden med general Ludendorff (f.ö. en verklig person) och Dianas och Trevors sista samtal.

Det är intressant att notera är att trots att kritiken överlag varit mycket positiv, så kvarstår i alla fall här i Sverige en slags blind fläck ifråga om vad det egentligen är som porträtteras, dvs insikt i grundmaterialet till de här filmerna – nämligen serier. Filmer baserade på serier har ett speciellt paradigm: till skillnad från filmer baserade på romaner har de redan en visuell förlaga, och dessutom är serier löpande, och uppdateras därför ständigt, följande sin tid och dess skiftningar ifråga om hur saker visualiseras på ett sätt som t.ex. böcker inte gör. Belackarna av t.ex. Mirakelkvinnans dräkt i dess moderna tappning har uppenbart inte insikt i vilka som är källorna för figurens utformning i sin helhet.

För undertecknad var ”Wonder Woman” en väldigt stark och känslomässigt gripande upplevelse, förstärkt att det faktum att filmen kommit att belastas med närmast orimliga förväntningar. Mirakelkvinnan ingår i DCs stall av hjältar med kollegor som Batman, Stålmannen m.fl. och de senaste åren har filmerna med förlagets hjältar varit allt annat än fullträffar. Till det kommer elementet att actionfilmer med kvinnliga protagonister haft svårt att göra sig gällande (m undantag för ”Hungerspelen”). Det är därför med en suck av lättnad som man redan ett par minuter in i filmen, när den lilla söta barn-Diana vill haka på amazonernas träning, satt där med fuktiga ögon. Och det skedde flera gånger om. Att filmen är vacker, har snygga stridscener parade med bra interaktion mellan karaktärerna och trycker på elementet av personlig utveckling hos sin hjälte gör den sevärd i min uppfattning. Till det kommer för mig, och troligen många Mirakelkvinnan-fans att dessa byggstenar framhäver att Diana i Gal Gadots tappning ger liv åt ett ideal, en bild av hur en hjälte ser ut som borde efterliknas och som jag längtat efter så länge minnet sträcker sig. Tack således till Gal Gadot, Patty Jenkins och de övriga för en se- och minnesvärd film.

Betyg: Tummen upp

****************************

← För det tidigare inlägget på temat se ”Mirakelkvinnan! (1) en historia om bondage & hårdkokta kvinnokrigare

Ett tidigare inlägg i denna blogg berörde Mirakelkvinnans dräkt i en vidare kontext: se Den Malplacerade Baddräkten (5:2) – Baddräkter på vift i superhjältevärlden

Se mer om filmen ”Wonder Woman” i:

Mirakelkvinnan! (1) – en Historia om Bondage & Hårdkokta Kvinnokrigare


Den 2:a juni har Wonder Woman, den första fullskaliga superhjältefilmen med en kvinnlig hjälte som protagonist, premiär. Men vem är Wonder Woman, eller Mirakelkvinnan, som vi kallar henne här?

Undertecknad håller Mirakelkvinnan som sin favorithjälte, och ser med stor spänning fram emot filmens premiär. Det verkade därför passande att lite översiktligt titta på bakgrunden och utvecklingen av denna ikoniska hjältinna, som fyllde 75 år i fjol.

Det var 1941, mer än 75 år sedan, som Mirakelkvinnans upphovsman William Moulton Marston med tecknaren Harry G. Peter först presenterade figuren Wonder Woman, Mirakelkvinnan.

Marston var i sig en intressant figur. Som ung hade han forskat på nya tillämpningar på det s.k. systoliska blodtryckstestet, som låg till grund för polygrafen, mer känd som lögndetektorn, och han blev en av de främsta tillskyndarna av användningen av denna apparat.  Marston hade ett starkt engagemang för den tidiga kvinnliga frigörelserörelsen, de s.k. suffragetterna, och hade tidigare publicerat sina tankar på hur en populär gestaltning av en idealiserad kvinnofigur skulle kunna te sig och syfta till att sprida en föredömlig syn på såväl kvinnor som personliga egenskaper. I samband med tillkomsten av sin seriefigur var Marston uttrycklig i sin ambition att göra henne till en ”perfekt” kvinna, sinnebilden för de kvinnor som enligt Marsten borde styra världen. Marston skall f.ö. först velat kalla figuren ”Wonder Ma”, mirakelmamman, men kom på andra tankar.

Wonder Woman, Mirakelkvinnan på svenska, blev alltså namnet på den stridbara, atletiska och övermänskligt starka seriefigur som 1942 fick premiär i ”Sensation comics”. Både figuren och bakgrunden till hennes krafter och karaktär skilde sig då ut sig från andra superhjältar. Dels för att hon var kvinna, men Marston drog dessutom inspiration från klassisk mytologi och gjorde Diana, som är Mirakelkvinnans dopnamn, till en slags avläggare till de grekiska gudarna och gudinnorna. I serien beskrevs hennes hemort som en dold ö där amazonerna, de kvinnliga krigarna i den grekiska litteraturen, höll sig undan från männens värld. Hennes är också en gudomlig födsel, där hon skulpterades fram i lera och ingöts liv av de grekiska gudinnorna som försåg henne med visdom, snabbhet, styrka och ståndaktighet, liksom med diverse parafernalia som hennes Magiska Lasso, som tvingar den som fångas i den att berätta sanningen.

Mirakelkvinnan lanserades just under den period när USA fullt ut gick med i andra världskriget, något som förstås kom att prägla hennes äventyr och framtoning. I sin patriotiskt inspirerade utstyrsel och flygandes runt på sitt osynliga flygplan kom hon under de tidiga åren nästan alltid att slåss mot nazister o.d., inte sällan sida vid sida med amerikanska trupper, precis som sin manliga motsvarigheter Stålmannen, Captain America m.fl.

Som väntat vållade Mirakelkvinnan snart kontrovers, och hotades såväl av censur för att visa för mycket hud samtidigt som hon anklagades för att vara ”lesbisk” och manhaftig, och förleda ungdomen om kvinnors plats i samhället. Det här speglar en dubbelhet som fanns där från början, i mötet mellan en stark, på mänga sätt progressiv kvinnogestalt och en sexuellt och ur kvinnligt frigörelseperspektiv hämmad kultur – som dessutom blev mer konservativ under 1950-talet.

Följden blev att Mirakelkvinnan, hur föregivet stark och kapabel hon var, ofta hamnade i situationer där hon måste räddas av andra, och att ett enligt tidsandan mer ”korrekt” trånande efter sin manliga sidekick Steve Trevor kom att dominera hennes personlighet. Mirakelkvinnan var den första och länge enda kvinnliga medlemmen i den tidiga superhjältegruppen Lagens Väktare (Justice Society) men det är talande att hon då främst tjänstgjorde som gruppens – sekreterare.
En lustig detalj som inte uppmärksammades förrän senare var Mirakelkvinnans koppling till bondage, som Marston själv praktiserade med sin fru och älskarinna. Som en följd av det kom den tidiga Mirakelkvinnan osannolikt ofta att hamna i ställningen att vara uppbunden på diverse intrikata sätt…

På 1960-talet skedde en relativ nedgång för superhjältegenren, vilket i Mirakelkvinnans fall ledde till att hon mer och mer porträtterades enligt inspiration från den växande detektiv- och agent-genren. Hennes dräkt och ursprung trycktes tillbaka för mer realistiska äventyr – vilket också ledde till att hon ett tag förlorade sina superkrafter och blev en slags detektiv som bekämpade brott med sin stridsträning och skarpsinne.

Bara det faktum att Mirakelkvinnan fanns och kunde ta plats bredvid grabbarna gav dock möjligheter och när tidsandan växlade fick Mirakelkvinnan åter ett uppsving. I en intressant vändning med klara politiska och ideologiska förtecken kom den ledande feministen Gloria Steinem att reagera på att den mest framträdande superhjältinnan förlorat sina krafter och sin särart, och i en berömd artikel och dito framsida vid lanseringen av kvinnomagasinet Ms. Magazine 1972 propagerade hon för att Mirakelkvinnan skulle återges hela sin forna glans som ikonisk superhjälte. Det här återlanserade Mirakelkvinnan som en feministisk idol – om än en fortsatt tvetydlig och kontroversiell sådan.

Den bestående dubbelheten i synen på Mirakelkvinnan illustrerades när hon för första gången tog steget över till rörliga medier, porträtterad av Lynda Carter i en TV-serie som gick åren 1975-1979. Mirakelkvinnan porträtterades där åter som formidabel, superstark och snabb, men kostymen hon bär var en åtsmitande baddräktliknande historia med blixtlås på ryggen: ett klassiskt exempel på en look som sätter figurframhävande och mycket bar hud framför varje form av praktiska hänsyn. Mirakelkvinnan i Lynda Carters uppenbarelse blev inte desto mindre populär, och för många den dominerande versionen av hur Diana tog sig ut ända in i våra dagar.

En bestående vändning kom på 80-talet när serien fick en välbehövlig nytändning under den skicklige tecknaren och serieskaparen George Pérez, vars detaljerade och utförliga teckningsstil inspirerat många, inte minst undertecknad. Under Perez kom Mirakelkvinnans prominens som en av de allra mäktigaste seriehjältarna fullt ut till sin rätt: Mirakelkvinnan blev superintelligent, starkare än någonsin, kunde nu själv flyga och överleva de svåraste skador, med mera.

Ifråga om bakgrund och stories trycktes det ännu tydligare på kopplingen till grekisk mytologi, vilket också återspeglades i hjältinnans karaktär som fick en klassisk inramning som sedermera blivit bestående. Mirakelkvinnan blev något av en ”tidsresenär”, främmande för vår värld liksom Stålmannen – men istället för att komma från en annan planet kom hon från en annan era, förankrad i antikens hjälteberättelser och ideal. Hennes uppdrag till världen är att skipa fred och bekämpa ondska, och hennes läggning tydligt pacifistiskt, trots hennes krigiska fostran. Mirakelkvinnan blev sålunda en kvinnlig hjälte i de klassiska heroernas tradition, kommen för att frälsa en modern värld hotad av Kalla Kriget. Den här Mirakelkvinnan blev kanonisk också såtillvida att den kom att projiceras bakåt, och anses nu ha ersatt de olika varianterna av Mirakelkvinnan från andra världskriget och framåt.

Mirakelkvinnan har fortsatt att utvecklas under 2000 talet, och har omstöpts och återlanserats flera gånger under hägnet av de återkommande generella omgörningarna av DCs seriestall, som t.ex. New 52, DC Rebirth mm.

Hennes relation till andra hjältar och syn på män och romans har pendlat mellan tämligen avståndstagande till mer intresserad. Under New 52-serien t.ex. kom hon 2012 att lämna sin mänsklige sidekick och romans Steve Trevor för att inleda en romans med självaste Stålmannen.

Hennes krigarroll har skärpts, såtillvida att hon mer och mer framställs som en direkt avläggare till de klassiska grekiska hjältarna inte bara i fråga om karaktär men också i hennes roll som krigarkvinna med svärd och sköld i hand: vissa framställningar visar henne som tämligen stridsbenägen, , liksom också benägen på att ta en ledande, proaktiv roll för att bekämpa motståndare och rätta till orättvisor.

En av de mer notabla förändringarna är att hennes ursprung gjorts om så att Dianas magiska födelse från lera visade sig vara en lögn, berättad för att dölja att hon i själva verket är en halvgud, frukten av en förening mellan hennes mor, Amazondrottningen Hippolyte, och överguden Zeus själv. Det här höjde henne till än mer tydligt gudalik status, och sedermera kom hon att ta en av sina klassiska fienders, krigsguden Ares/Mars plats och blev således Krigets Gudinna.

Serier är en visuell konstform, och det kan också vara intressant att notera hur Mirakelkvinnans dräkt, hand i hand med övriga förändringar, speglat tidsandan och tryckt på olika sidor av karaktären. Wonder Womans ursprungsdräkt var inspirerad av samtidens baddräkter och showdräkter för kvinnliga akrobater – vilket är i princip var samma sak. Med tanke på den tidsera som såg henens födelse hägrade antagligen också dåtidens populära Pin-up-konst som amerikanska stridspiloter satte på utsidan av sina plan som lyckomaskotar.

Under 60-talet övergav som påtalats dräkten, men den fick en återkomst på 1970-talet, och förblev sedan som den figurnära klassiska utstyrsel som dominerat fram till 2000-talet (se nedan).

Under de senaste 10 åren har dock flera olika varianter testats, med varierande resultat. Kanske som ett svar på den ofta ställda, och motiverade, frågan på varför en alltmer tydligt krigisk karaktär skulle vara så oskyddad och springa runt med så mycket bar hud har flera mer påklädda och rustade varianter lanserats – men de har inte riktigt tagit.

I ett drag som verkar ha tagit inspiration från researcharbetet till filmen ”Batman v Superman: Dawn of Justice” (2016) där Mirakelkvinnan först presenterades för biopubliken gick serieskaparna tillbaka till en utstyrsel som klart anknyter till den klassiska dräkten, men med en mycket välfunnen twist. De har designat om dräkten baserat på de lätta rustningar som hopliterna, de antika grekiska krigarna, bar (det enda lilla felet skulle kanske vara avsaknaden av axelskydd, men det få man överse med…). Kombinerat med de tidstypiska vapen som Mirakelkvinnan allt oftare syns bära blir det en mycket bra och passande dräkt, som tydligt anknyter till hennes karaktär.

Som synes ger gestalten Mirakelkvinnan en intressant inblick i tidens strömningar. Varianter och förändringar genom åren både ifråga om ursprung, karaktär, krafter och kraftnivå, hennes syn på romans med mera har pendlat fram och tillbaka. Den ursprungliga Mirakelkvinnan hade övermänskliga krafter men belades snabbt med en konventionell kvinnoroll. Senare förlorade hon sina krafter och superhjältekostymering men blev mer självständig, för att sedermera återfå sin superhjältestatus, och bli mer tydligt stridbar och upphöjd ifråga om både ledarroll och gudomliga status. Skaparna till den stundande filmen har haft att ta ställning till dessa skilda framställningar när de nu skapar sin version, som troligen kommer att få ett starkt inflytande på hur figuren omtalas och framställs allt framgent.

Demo för Mirakelkvinnans dräkt i ”Batman vs Superman” (2016)

Det kan vara värt att påpeka att Mirakelkvinnan ännu förmår röra upp känslor och kontroverser, på skilda håll. I samband med figurens 75-årsfirande i fjol framfördes idén, som vann brett stöd, att göra figuren till en slags ikon eller ”ambassadör” för Förenta Nationerna som symbol för kampen för kvinnors rättigheter. Men kampanjen stötte på patrull från diverse håll, som dels menade att figuren är ”för sexualiserad” (läs lättklädd) och ”kulturellt Okänslig”. Efter två månader lade FN ner kampanjen. Strax därefter påpekades det närmast självklara faktum att Mirakelkvinnan och hennes amazon-systrar rimligen måste se positivt på homosexuella, i alla fall lesbiska, relationer givet att de bebor en ö endast befolkad av kvinnor. Detta föranledde breda medier såväl som en storm av kommentarer i sociala medier (de flesta dock positiva). De här två exemplen visar att Mirakelkvinnan som figur har en laddning och utgör en intressant projektionsyta för olika versioner av hur en hjälte, kvinna och förebild kan se ut, ännu 75 år efter sin tillkomst.

”Wonder Woman” har premiär den 2a Juni i år. Då återkommer denna blogg med en recension av filmen.

****************************

Ett tidigare inlägg i denna blogg berörde Mirakelkvinnans dräkt i en vidare kontext: se Den Malplacerade Baddräkten (5:2) – Baddräkter på vift i superhjältevärlden

——————————————

Mer om Wonder Woman/Mirakelkvinnans tillkomst och historia, se bl.a.

Om turerna kring Mirakelkvinnans utnämning till FN-ambassadör, se

Om kontroversen kring Mirakelkvinnans sexuella läggning se bl.a.

 

Dumskallarnas konspiration – en ljusglimt i Juletider från… Saudiarabien ?


I ett dystert Sverige av idag där politiskt käbbel, xenofober och fjantar av alla kulörer förmörkar ett redan mulet klimat kommer helt otippat en glimt av ljus från av alla ställen… Saudiarabien.

Det skall först påtalas att sådan är den schizofrena verkligheten i Saudiarabien att en trendkänslig befolkning använder den senaste tekniken för att fråga ”experter” om tolkningen av medeltida religiösa bestämmelser. Experter som de miljoner frågande förväntar sig skall vara lika medeltida som sina bestämmelser.

Historien börjar med ett f.d. befäl för den religiösa polisen i Saudiarabien, en del av vilken utgörs av de tidigare här på bloggen hudflängda mutaween, sedlighetspolisen som skall upprätthålla landets absurda lagar avseende t.ex. kvinnors klädsel. Det är värt att trycka på före detta, för herrn ifråga, en viss Ahmad Aziz Al Ghamdi, har gått vidare och är numera en rättslärd med rätt att utge fatwas, religiöst auktoritativa utslag och tolkningar av religiös lag, hos oss känt som sharia. Som sådan konsulteras han av de rättroende, numera allt oftare via moderna tjänster som Twitter.

sheikh ahmed aziz al ghamdi

shejk Ahmad Aziz al Ghamdi

 

För några veckor sedan gav den rättslärde svar på en fråga från en kvinnlig troende via just Twitter. Den löd:

Är det tillåtligt att ha bilder av sig själv på sociala medier (t.ex. Facebook) utan niqab, dvs heltäckande ansiktsslöja?

Jomenvisst! Svarade Shejk al Ghamdi. Det hör till saken att han sedan flera år stått fram som en av de mer liberala rättslärda i denna fråga, kontroversiell för sitt motstånd mot inskränkningar av kvinnors rättigheter. Nu avgav han det som en officiell tolkning ämnad för en bredare allmänhet att Niqab, den heltäckande slöjan som är obligatorisk i offentligheten för kvinnor i Saudiarabien faktiskt inte har något riktigt stöd i religiös lag. Den omnämns ingenstans i koranen eller hadith-litteraturen. Tvånget att bära sådan skulle alltså i själva verket vara en lokal bestämmelse och sedvana, och inte religiöst försvarbar på samma sätt som en mer ”normal” slöja för enbart håret.

Då tog det hus i helvete. Shejk al Ghamdis utslag spreds entusiastiskt och han fick massvis med stöd, men också mothugg från det knarriga strata som bebor det saudiska kungadömet.  Istället för att ta sikte på hans korantolkning, eftersom denna är… korrekt, försökte sig hans motståndare på klassisk hedersmobbning (dessvärre oftast ytterst verksamt i en hederskultur som Saudiarabien), där omkvädet  verkade vara att ”Al Ghamdi försöker vara modern, men sådär skulle han inte säga om det gällde hans dotter… eller fru”. Såsom f.d. Sedlighetspolis och kommen från konservativ stock kunde han förstås inte på riktigt stå för sådana hädiska tankar.

Eller?

Döm om moralknastrarnas fasa när Herr al Ghamdi den 13e december plötsligt dyker upp på den mest populära pratshowen i kungariket, där han leende låter sig intervjuas om kontroversen, öppet vidtalar sin underliggande syn på saken, och  bredvid honom sitter… hans… hans maka (ve och fasa!). Utan slöja (skam på torra land!). Med smink! (vik hädan, Satan!). Som för att riktigt gnugga in det hela presenterade herr al Ghamdi och tog sedan bestämt bakstätet till sin uppenbarligen vältaliga och smarta fru, som själv fick berätta om familjens situation och hur deras söner redan fått svårigheter på grund av sin faders mer balanserade åsikter.

Herr al Ghamdi har redan fått stöd från det allra högsta håll i den muslimska rättslärda världen: ledande män från universitetet Al-Azhar i Kairo har i ovanligt skarpa ordalag riktat sig mot hans kritiker och öppet vidtalat de som ”riktar anklagelser mot ledande rättslärda” (dvs Al Ghamdi) som ”okunniga” och den f.d. högste imamen bet t.om. av med att säga till belackarna, apropå bärandet av niqab: ”välj ni vad ni vill [bära], men håll sedan truten”. Från hans eget hemland är dock de religiösa auktoriteterna mycket mer fördömande, och han riskerar att bli avsatt och belagd med munkavle – eller värre.

Den här kontroversen visar att verkligheten kan vara svårt förtörnande för den som vill måla världen i svart och vitt, oavsett vilken sida man kommer ifrån. Shejk Al Ghamdi är ingen liberal frifräsare med våra mått, och lär inte dyka upp i en pride-parad nära Riyadh. Han är en konservativ man, med fötterna djupt i den islamiska rättsvetenskapens mylla. Men det finns antagligen många likasinnade rättslärda som vill men inte vågar säga som det är: att man med en ganska enkel exeges kan komma fram till att mycket av den skriftliga tolkning som trumpetas ut från överspänt och fundamentalistiskt håll i mellanöstern står på mycket lös sand. En bredare insikt om detta skulle svepa iväg sådant som saudiernas niqabtvång, kör-och rörelseförbud för kvinnor, och otaliga andra inskränkningar som drabbar inte bara kvinnor utan alla som måste se sina liv kringskurna av den förstelnade wahhabism som är det saudiska religiösa etablissemangets credo.

De mer tillåtandes arv är i själva verket ett starkare, rikare sådant – de första århundradena efter Koranens nedtecknande och framväxten av den islamiska jurisprudensen, det som idag bildar madhab, de ortodoxa rättsskolorna, och den övriga korpus som underligger sharia, var en tid av debatt, och av allt starkare krav på stringens och urskiljning vid studiet av religionen. Det är en händelse som ser ut som en tanke, att det var när denna pluralistiska och rationalistiska prägel stäcktes efter 1000-talet som Islam började sin gradvisa glidning ner i förtorkad, bakåtsträvande och vetenskapsfientlig grinighet som man ännu inte hämtat sig ifrån.

isis-flag & supporters

Det är också värt att se att den här affären sker mot bakgrund av de alltmer oroväckande händelserna norr om arabiska halvön, där barbarerna i ISIS bidragit till att ge Islam en nattsvart image inte bara externt, utan även i den muslimska världens kärnländer. Talibanerna i Afghanistan, som trots allt är ett randland i den islamiska världen, kunde inte riktigt röra om på samma sätt som halshuggarnas framfart i Syrien och Irak. Sistnämna har gett folk i mellanöstern en fruktansvärd glimt av hur en radikalt reaktionär samhällsordning byggd på islamisk grund skulle kunna bli verklighet nära dem.

10 variations of the hijab in Syria

Slöjor i Syrien före inbördeskriget – notera variationen jmf med Saudiarabiens niqab (”ninjan”)

Niqab-kontroversen blottar en spricka mitt i sunni-islams religiösa hjärtland Saudiarabien som måste vara välkommen och visar att det finns, förvisso ortodoxa men ändå sansade, röster som inte är beredda att låta religionen användas som argument för vilken godtycklig idioti som helst. De inser att de stockkonservativa lallarna i Saudiarabiens etablissemang genom att hålla fast vid sina solkiga och ingalunda självklara tolkningar riskerar att störta hela regionen i fördärvet. Det är i det ljuset som man kan bli uppmuntrad av en sådan som Abdul Aziz al Ghamdi, som vågar ta risken att sticka ut i denna fråga och stå för det.

Om till och med en gammal islamisk moralpolis som herr al Ghamdi kan drabbas av någon slags blixtnedslag av sans på mognare dar, öppet dissa det mäktiga religiösa etablissemang som han själv tillhör och bana vägen för en mer sansad hållning ifråga om klädsel, och i  förlängningen kvinnors och privatpersoners rättigheter, då finns det kanske hopp.

*****************************************

Se ett tidigare inlägg om ”muslimsk” slöja:

En bild säger mer än 1000 ord… om slöja i mellanöstern

—————————————————

Läs mer om Niqab-affären på:

Om politiska kompasser och andra orienteringshjälpmedel…


Valdagen 2014 är över , och Sveriges politiska styresmän -och kvinnor har utsetts för nästa fyraårsperiod… Eller kanske inte. Många är de som tvärsäkert vet vad de skall rösta på. Men en stor skara av oss hade det inte så lätt, och tvekade och funderade in i det sista, och kanske förbi det. Vi behövde hjälp för att orientera. Och se, från mediesidors och statsvetares parnass kom den i vår nöd… Den Politiska Kompassen.

I efterdyningarna av ett av de mest osäkra och motsägelsefulla valen på länge skall det erkännas att undertecknads intresse för politik knappt rörde sig en tum från sina vanliga spår – det vill säga, från studier av Statsvetenskap, konstitutionell Historia och annat mer abstrakt än dagspolitiskt käbbel. Men en sak drog till sig vår blick: de Politiska Kompasser som medier med självaktning numera ståtar med. Detta intresse kommer sig av svårigheten att på konsekvent och något så när objektivt förutsäga och mäta politiska sympatier på ett koncist sätt.

Political_Spectrum2Det har länge stått klar att den traditionella vänster-höger-skalan i politiken (ursprungligen från den Franska Nationalförsamlingens placering från 1789 och framåt) inte räcker till för att rättvisande visa på politiska rörelsers och sympatiers bredd och relation till varandra. Således har sentida politiska tänkare arbetat med olika skalor med flera axlar, exempelvis som den till höger.

Political Compass chartDen politiska kompass som undertecknad uppmärksammades på före förra valet är av denna typ. Den internationella Politiska Kompassen – The Political Compass, på http://www.politicalcompass.org, fokuserar dels på den klassisk vänster-höger-indelningen av ekonomisk kollektivism kontra liberalism, och i den andra mellan Frihetlighet kontra Auktoritär karaktär i politiken (se http://en.wikipedia.org/wiki/Political_compass / http://sv.wikipedia.org/wiki/Politisk_kompass).

Upphovsmännen konstruerade ett omfattande frågeformulär som var och en kan fylla i för att finna sin placering i det politiska landskapet. De många frågorna är indelade i 6 olika avdelningar, och utgörs dels av frågor, dels av stadganden som den svarande har att ta ställning till, på en 4-gradig skala mellan ”Tar starkt Avstånd från” (Strongly disagree) och ”Håller Starkt Med” (Strongly Agree). Frågorna har uppdaterats flera gånger genom åren – i dagsläget ser första delen av formuläret ut som nedan.

Political Compass Questien Sheet 1

Frågorna spänner över ett stort antal områden och tar upp sådant som ekonomi, statens roll, jämlikhet, sexualitet, integritet, könsfrågor och mycket annat som kan vara relevant i den politiska debatten.

Vad man kan säga om The Political Compass är att den är ett fruktbart instrument för att mäta ideologisk hemvist. Den ger en överblick på vilka grundhållningar i politiken, vilka tendenser som dominerar det politiska tänkandet hos en person eller rörelse (om man t.ex. tar ett partiprogram och kör den genom testet).

Undertecknads senaste placering på The Political Compass

Undertecknads senaste placering på The Political Compass

Undertecknad tog testet 2010, och flera gånger sedan dess. Genomgående har man hamnat i rutan för Left libertarian eller Frihetlig Vänster, mer eller mindre ut till vänster skall sägas.

Alla former av tester av den här typen har vissa grundläggande problem. En är frågan om hur många svarsalternativen är. Att bara säga ja/nej skulle uppenbart öka graden av godtycke i testet när den som tar det tvingar sig att bortse från grader av medhåll/motstånd. Men att ha många svarsalternativ ger å andra sidan tolkningsproblem för var gränsdragningarna för de olika alternativen. De flesta tester har därför en kompromiss, med mer än ett sorts ”gillande/ogillande”, vilket ger en minst 4-gradig skala för att gradera sympatier.

Det finns också problem vid överföringen av politikkompasser av den här typen till partipolitiska ställningstaganden. The Political Compass är tydligt uppbyggd kring principiella frågor och fundamentala ställningstaganden: dess syfte är att placera den som gör testet på en skala som mäter väldigt övergripande dimensioner i politiken. Realpolitiska sakfrågor tenderar ofta att vara mycket mer mångtydiga, vilket gör det till en tolkningsfråga om var de kan placeras på en skala, även en som har fler än en dimension. Fokuseringen på principfrågor och politisk grundhållning är i en mening inte riktigt realistisk för hur man skulle förhålla sig till en verklig valsituation, eller vilka lösningar man skulle stödja och plädera för i ett visst politiskt landskap.

Så hur, kan man undra, ser de till våra svenska förhållanden mer ”specialanpassade” politiska kompasserna ut? Ger de måhända en mer korrekt bild av sympatierna hos den som tar testet? För att ta reda på det tog undertecknad de tre mest besökta politiska testerna i svensk valrörelse och jämförde deras frågor, metod och utfall.

Aftonbladet skryter med att ha ”Sveriges mest träffsäkra Valkompass”, hur de nu mäter det (se http://www.aftonbladet.se/nyheter/valaret2014/riksdag/Valkompassen/). De använder sig av en variant av den politiska kompassen, bestående av 30 frågor eller påståenden, vilka inte indelats i några tydliga kategorier, vilket i förstone gör att Aftonbladets test framstår som lättast att fylla i.

Aftonbladet Politisk Kompass frågeformulär 1

Men djävulen bor som bekant i detaljerna. Aftonbladets frågeformulär har 6 svarsalternativ, inklusive ett ”neutralt” alternativ som varken är för eller emot, och en egen ruta för ”ingen uppfattning”. Det kunde verka erbjuda fler nyanser. Men frågan inställer sig: vad innebär ”varken/eller”? Betyder det att man kan leva med vilket som helst av utfallen, både ja och nej? Eller att man har en egen lösning på det problem som frågan tacklar, fast man inte instämmer i formuleringen av frågan/påståendet såsom det står? I en konsensuskultur som vår, där många vill vara ”lagom” eller känner sig kluvna, bäddar det för förvirring och att många fyller i den ”Neutrala” rutan i mitten för att undvika ett ställningstagande.

Ett annat frågetecken framgår när man får ut resultatet, och rör hur viktningen av de olika frågorna gått till, och hur trolig de angivna sympatierna verkligen är. När undertecknad får testet ser det i förstone likt ut axlarna hos The Political Compass (se till vänster), om än lite annorlunda träffpunkt. Det kan bero på att axlarna ser lite annorlunda ut, och är omvända i någon mening. Aftonbladets Y-axel är Progressiv/Konservativ, inte frihetlig/auktoritär.

Aftonbladet politiska landskapetDen är också tydligt anpassad till svenska förhållanden – skrev man in de svenska partiernas lösningar till sakfrågor hamnar ingen speciellt lång till höger. Alla, även de mest nyliberala av våra partier, accepterar det Svenska Folkets uppslutning kring Allmän Välfärd. I alla fall om de vill ha något att säga till om.

Men den sammanställning av vilket parti någon med denna profil torde rösta på är skum. Visst, det är inte helt uppåt väggarna att miljöpartiet kunde vara mest lik en sådan uppfattning.

Aftonbladet politisk kompass resultatMen ser man till den detaljstudie av som hör till, som visar ”Antal Frågor där du och partierna tycker Lika respektive Olika” noterar undertecknad att man var överens med Miljöpartiet i 9 av 30 frågor. Det är ca 30%. Så en 30% överenstämmelse gör en alltså till en klar miljöpartist. Aftonbladet ger inte någon analys av hur det där kan komma sig, och problematiserar inte att det visar att deras sätt beskriva sympatier skevar på något sätt.

Det är synd, för just den där skevheten är intressantare än man tror, och säger något om förhållandet till politiken som varken Aftonbladet eller andra medier, eller partierna själva för den delen, gärna vill låtsas om.

SR & SVT Politisk Kompass Frågeformulär 1Sveriges Radios/Sveriges Television Politiska Kompass stod näst i tur. Dess frågeformulär delar in sina påståenden på hela 9 kategorier, var och en med 4 grader av medhåll /avståndstagande, plus möjligheten att ange ”ingen åsikt”.

SR & SVT Politisk Kompass ResultatSRs/SVTs kompass har med en viktig värdemätare – en egen ruta för att markera att frågan är Viktig för den som tar ställning. Det här är ett element som fångar in en viktig distinktion för att finna just hur central den frågan är för väljaren. Samtidigt komplicerar den beräkningen gentemot andra frågor och ökar graden av subjektivitet för placeringen i det partipolitiska landskapet. Varför en fråga upplevs som viktig kan vara ideologiskt, men också helt subjektivt, och skilja sig från varför ett parti anser att den är viktig – så frågan om vilken vikt detta ges i relation till partierna kan leda till missförstånd om i vilken grad man håller med det parti som anger detta som en bärande fråga.

Den här risken framgick också av resultatet av det tagna testet. Visst, vänsterpartiet delar man många frågor med ifråga om hur viktiga de är, men deras fyrkantiga svar på samma samhällsproblem lämnar en hel del övrigt att önska till och med när man vill hålla med dem.

Dagens Nyheter & Svenska Dagbladet  har en gemensam politisk kompass – vilket i sig är intressant (se http://www.dn.se/valet-2014/gor-dagens-nyheters-valkompass/ och http://www.svd.se/nyheter/valet2014/3492856.svd).

DN & SvDs Politiska Kompass formulär fråga 1

DN & SvD Politisk Kompass resultatLiksom SR/SVTs valkompass har påståendena 4 åsiktsalternativ + en ”ingen åsikt”. Frågorna är inte indelade i synliga kategorier. Varje fråga har en vidhängande rullmeny där man kan få höra ett slags destillat av åsikter för och emot påståendet, för klarläggandets skull. Rakt och rätt enkelt, och på slutet får man en skala om vilka partier som ligger närmast en.

Men det är inte slut därmed. Speciellt för det här testet är att DN/SvD efter att man fått sitt resultat erbjuder en slags ”förfining” av densamma. I den efterfrågas särskilt vilka 3 frågor som är Viktigast för en, och man får också fylla i förtroende för partiledarna samt vilket parti man minst skulle kunna tänka sig att rösta för. Den där förfiningen tar sikte på själva röstningshandlingen – för, som de själva säger, det är mer än bara våra åsikter om frågor och ideologi som till slut kan bestämma vad vi röstar på. Personerna kan spela roll, och vissa partier kan iofs vara nära våra åsikter i vissa frågor men samtidigt ha element som diskvalificerar dem i våra ögon.

DN & SvD Politisk Kompass resultat +förtroendejustering1Att denna extra viktning spelar roll framgår av undertecknads eget tagande av testet – beroende på förtroendet för frontgestalterna stuvas det om bland partierna i tabellen. Förändringarna är på det hela taget korrekta – undertecknad saknar t.ex. förtroende för vänsterpartiets ledning, och  Sverigedemokraterna faller förstås helt bort som alternativ.

Resultatet av alla de tre politiska testerna är att undertecknad fick var och en av de tre vänsterpartierna i topp i någon av dem. Så vad de ”avslöjar” är alltså att man ligger mer eller mindre till vänster i politiken.

Stoppa pressarna, liksom.

Så – vad kan man lära av detta?

Till att börja med att Politiska Kompasser som åtminstone är någorlunda vettigt utformade inte saknar användningsområde. Några som pekat på Political-Compass-modeller som ett instrument som kan belysa det politiska landskapet är ledande företrädare för Piratpartiet, ett parti som bl.a. kännetecknas av att det inte kan beskrivas väl utifrån en placering i traditionell Höger-Vänster-skala. Se Bloggen Opassande som skrivit intressant om dimensioner i politiska sympatier och aktivism (se http://opassande.se/2014/05/29/hoger-vanster-fungerar-inte-som-enda-forklaringsmodell-i-dagens-politiska-verklighet/) samt Christian Engström ( http://christianengstrom.wordpress.com/2014/07/06/piratpartiets-ideologi-den-politiska-kompassen/). Båda har med en illustration som är belysande för inte bara hur partierna hamnar på det flerdimensionella landskapet, men också visar dem som en slags areor, dvs att de spänner över en yta på landskapet, istället för att bara utgöra punkter eller nedslag på skalan.

Svenska Politiska Partier i Political Compass-modell

Men därutöver bör man notera är att de där testernas pålitlighet är, och måste vara, begränsad. Deras träffsäkerhet beror inte bara på antalet frågor, som de försöker dra ner för att fler skall göra testerna, utan på hur de tolkar svaren till förmån för det ena eller det andra partiet. Även med två skalor är det ibland luddigt varför en viss fråga anses visa på sympatier till höger eller vänster, eller uppåt/neråt i frågan om frihetlighet. Många frågor framstår tvärtom som applicerade på det politiska landskapet genom en sorts interpolation – man har läst in en frågas bestämning på höger-vänsterskalan beroende på vilket parti som driver frågan, eller hur själva sakfrågan formuleras.

Politiska Kompasser har notoriskt svårt att ta in en annan sak, nämligen: vilka tror vi står pall för att syssla med oförutsedda problem? Världsomspännande recessioner, krig, flyktingströmmar, miljöförstöring, pandemier och naturkatastrofer – alla påverkar de oss, mer eller mindre direkt. Att fundera på om ens representanter står redo för hårda, verkliga kriser, sådant som man inte bara kan snacka bort, måste vara en faktor att ta med i beräkningen.

Frågan om förtroende kommer in här. Det finns de som skulle hävda att ideologin är viktigast, att det skulle vara ytligt att fråga sig vilka personer som representerar oss i folkförsamlingen. Men så hårdraget är detta i sig ett naivt och ytligt förhållningssätt. Måhända lever vi ett alltför skyddat och ordnat liv här i vår fredliga avkrok, men världen och skeendena i den större verkligheten är ofta sådant som man inte väljer. Fråga bara alla flyktingar som flyr från krig till våra gränser, eller de som förlorade jobben i någon av de senaste 20 årens återkommande finansbubblor -och kollapser.

Flera av testerna ovan försöker i någon mån skall komma till rätta med bristerna i att försöka bestämma politiska sympatier enbart utifrån sakfrågor, och adderar element av angelägenhetsgrad, antipati och ideologi för resultatet. Detta är tydligt i SR/SVTs politikompass, med ideologiska frågor som en egen avdelning samt möjligheten att fylla i att en fråga är viktig för en. Även DN/SvD tar upp frågan om vikt, om än med en annan metod, och kombinerar det med frågor om förtroende.

Men även så, kan frågorna inte sällan halta. Som Political Compass, men inte någon av de svenska testerna vidgår, syftar många av påståendena i formulären till att provocera fram en reaktion. Political Compass kan kosta på sig detta, eftersom de söker just ideologisk hemvist. Men tillämpat på partipolitiska distinktioner blir ett sådant förfaringssätt instängande och begränsande för den politiska fantasin.

Ett eget exempel kan belysa detta. En av frågorna i Aftonbladets test var ”Borde RUT avskaffas?”.  Problemet är att man emfas faktiskt kan svara både JA och NEJ på en sådan fråga, utan att för den skull ha angivit politisk hemvist, som testet vill ha det till.

JA den borde definitivt avskaffas som den är idag, en pervers särlagstiftning som snedvrider skattesystemet för en godtyckligt vald tjänst.

Men i den principiella frågan om huruvida det borde vara förfärande dyrt att inköpa sådana tjänster kan svaret lika gärna vara ett lika starkt NEJ – snarast borde särlagarna ses som förspel till en allmän sänkning av moms och beskattning av tjänster.

Den samlande principen för att  kunna ange båda dessa svar har inget med partipolitik att göra, utan vilar på om man är motståndare till olika former av särlagstiftning på skatteområdet. Undertecknad är en sådan, och sålunda stark motståndare till såväl ROT som RUT som Värnskatten. Men det innebär därmed inte till att man måste vara motståndare till vad de hafsverken syftar till att åstadkomma.

Här kan vi skymta ett vidare problem, ett som inte direkt beror på politiktesterna men som dessa belyser. Det är tendensen hos det politiska etablissemanget, med vilket menas alla partier, hjälpta av medierna, att kränga politik som om dessa vore sneakers, i färdiga politikpaket där principiella frågor och sakfrågor blandas huller om buller, vad som är grundläggande och vad som är detaljer inte blir riktigt klarlagt, samtidigt som alla försöker mörka sådant som intressen (som i särintressen) som kan vara nog så viktiga för deras handlingssätt.

Politiktesterna, som oavsett hur välgjorda de är mäter ens medhåll till fixa positioner och åsikter, stärker i detta sammanhang tendensen att se politiska vägval som något färdigt, som vi bara har att ta emot eller köpa, som om det vore en produkt snarare än utövandet av offentlig makt och ansvar. Sålunda utgör de ingen ersättning, utan närmast ett alibi, för att undvika att själv bilda sig och ta ställning i de stora frågor som berör ett storskaligt samhälle som vårt.

Politik handlar förvisso om idéer, men i även, minst lika mycket, om problemlösning. Vilka problem vill vi syssla med de närmaste åren?
Sett i det ljuset framgår det också att det är viktigt med avlösning i politiken, och varför VAL är så viktiga. När en viss maktgrupp, läs parti/partier haft chansen i ett antal år, så kan man tydligt se att de ägnar sig främst åt vissa speciella problem, medan andra får ligga på fäfot, och inte sällan gro till sig och förvärras. En medveten samhällsmedlem borde därför, oavsett vilka ideologiska perspektiv den har, efterfråga förändringar inom politiken efter viss tid – det är enda sättet för perspektiven att skiftas så att problem som helt enkelt inte kommer att åtgärdas ordentligt under en viss regim, ägnas tillbörlig uppmärksamhet. Samt att hålla våra styresmän -och kvinnor på alerten. De vilka regerar på vår nåder, och som mycket mer än idag borde ständigt påminnas att de är satta där de är för att genomdriva folkets vilja.

Forna tiders grekiska medborgare i de första demokratierna hade en upphöjd syn på sig själva i den politiska processen, och närmast betraktade sin egen person som ett parti som skulle sitta i sin polis, sin stadsstats styrelse, och frågade: vilken av de här andra skulle MITT PARTI vilja regera ihop med?  Även en modern väljare kan ta tillvara denna anda och se sig själv som en deltagare, inte en konsument, med egna förslag på lösningar av problemen, och först därefter jämka ihop dessa egna åsikter med de etablerade partiernas. Snarare än att bara heja på den ena eller den andra som en banal supporter, frågar sig en medveten medborgare: vilka partiers idéer, problemformuleringar och lösningar stämmer mest överens med mina egna – och vilka gör definitivt inte det?

De flesta medborgare är kloka nog att inse att inget parti till 100% kan representera deras åsikter i alla frågor. Att politik också handlar om förmåga att styra landet, att göra rätt sorts avvägningar och kompromisser, ibland om så abstrakta saker som att saker görs i en viss anda. Det är med andra ord mer än en checklista över frågor staplade på varandra. En medborgare som dessutom har genomtänkta egna åsikter kan se igenom vilseledande eller  ytliga vägval inom politiken, vilka inte sällan baseras på andra faktorer än vad politikerna i alla partierna försöker lyfta fram. Detta är i längden det enda värnet mot populister som spelar på våra låga impulser, liksom mot skitsnackande insuttna politrucker som nedlåtande talar till oss som om vi vore undersåtar, inte herrar i vårt eget land.

Det är ironiskt att pga. olika omständigheter i det längsta framstod det som ytterst osäkert om undertecknad själv skulle komma att kunna rösta. Speciellt eftersom man sett till att flera människor som inte tänkte delta i valet, pga. brist på bekantskap med vårt system, kommit iväg för att göra det. Det hade varit trist. Men, som saken nu utvecklade sig, så fick man rösta, trots allt – Hurra!

——————————————–

Aftonbladets valkompass finns på http://www.aftonbladet.se/nyheter/valaret2014/riksdag/Valkompassen/. Om hur den är utformad, se http://www.aftonbladet.se/nyheter/article19109562.ab

Sveriges Radio / Sveriges Televisions valkompass hittas i http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=4657&artikel=5898392. Dess tillkomst tas upp i http://www.svt.se/nyheter/val2014/sa-har-gjorde-vi-kompassen

 

 

Lite Fredagsmys – Sveriges vägar säkrast i världen?


Under de senaste 12 månaderna har 263 personer omkommit och 2 637 skadats svårt i vägtrafikolyckor. Det låter, och är också hemskt. Men för ett land av Sveriges storlek, biltäthet och befolkning är det samtidigt mycket goda siffror – i själva verket innebär det att svenska vägar är säkrast i världen.

Den tilltagande säkerheten på de svenska vägarna har ägt rum samtidigt som fler och fler människor befinner sig i trafiken, befolkningstätheten ökat, och åldern för när man får börja köra sänkts – allt sådant som stående för sig verkar åt andra riktningen, och har stark potential att öka olycksbenägenheten. Ändå går mängden dödsfall ner, både i absoluta tal och som andel av befolkningen. Den välrenommerade tidskriften The Economist tar upp detta faktum, och ställer sig frågan: How has Sweden done it?

The Economist Why Sweden has so few road deaths - 26 Feb 2014

Se länk här

Artikeln är översiktlig, men får med ett antal viktiga faktorer. Den starka emfasen på säkerhetsaspekten vid vägbyggen och omläggningar, utformningen av sådant som nykterhetslagstiftning och hastighetsregler, att det i de mer tätbefolkade delarna erbjuds goda och relativt effektiva alternativ samt att polisen är relativt pigg på att genomdriva trafikreglerna är några av faktorerna. Allt som allt är det den sammansatta bilden, inte någon enskild åtgärd utan en gradvis förändring som håller i sig över tid, som gör skillnad. Från 2009, t.ex. är minskningen 18% färre döda per 100 000 invånare. Mätt längre bakåt blir skillnaden bara större.

Visst finns det ett bra utgångsläge, i en kultur där koncensus respekteras, där det finns ett tryck på personligt ansvar i åtföljandet av samhälleliga normer och måttlighet traditionellt ansetts vara ett eftersträvansvärt ideal. Några har pekat på bilparkens relativt höga kvalitet som en annan bakomliggande faktor. Men detta är något som Sverige inte är ensamt om – hela nordvästra Europa har de sakerna mer eller mindre gemensamt, liksom Kanada, Japan och åtminstone delar av nordöstra USA. Trenden att premiera trafiksäkerhet mer har också rötter som går längre tillbaka än 1997 års  ”nollvision” – se t.ex. det vida bruket av säkerhetsbälten, och de relativt måttliga farterna på många svenska vägar. Men även detta är en internationell trend.

Vad man kan se är att i Sverige har de goda förutsättningarna understötts av en serie politiska beslut, tillkomna i en miljö med en samlad vilja av att verka konsekvent i en viss riktning. Och den där riktningen är vad som känns lite mysigt att tänka på. För den har som underliggande princip att vi inte accepterar att det skall vara förenat med livsfara att ge sig ut på vägarna. Att folks liv faktiskt är värda något, och att om vi gemensamt plöjer ner några av våra gemensamt poolade miljarder i säkra vägar och individuellt saktar ner lite på farten, drar på oss bältet, och skippar bilen efter några öl… räddar det liv.

Trafikskylt vuxen m barn d51

Ibland, bara ibland, kan det vara lite berättigat att låta någon klappa en på axeln – också kollektivt. Till skillnad från många inbillade, symboliska och allmänt obetydliga orsaker som folk tar till för att känna stolthet över sitt land tycker jag det här är en sådan sak med rätta får en att känna sig stolt över att vara svensk.

———————————————————-

The Economists artikel finns på http://www.economist.com/blogs/economist-explains/2014/02/economist-explains-16?fsrc=scn/fb/wl/bl/ee/whyswedenhassofewroaddeaths

Transportstyrelsens Olycksstatistik http://www.transportstyrelsen.se/sv/Press/Statistik/Vag/Olycksstatistik/

Trafikanalys, som analyserar och samlar in statistik för vägar m.m. http://www.trafa.se/Statistik/Vagtrafik/Vagtrafikskador/

Artikel om trafiksäkerhet på Svenska Wikipedia  http://sv.wikipedia.org/wiki/Trafiks%C3%A4kerhet

Dumskallarnas Konspiration: Det var Alma, den kinesiska censuren och jag…


Det låter som en dålig vits, men inför den stora Almas 6-årskalas kom plötsligt en påminnelse om vad verklig censur och övervakning vill säga, och hur diktatorers krinskärande av friheter och åtkomst kan få direkta följder även för den som befinner lååångt därifrån, i en globaliserad värld.

Obamas besök kom och gick, en icke-händelse om något, En intressant sak kom dock upp just dagarn kring och efter hans besök, närmligen att svenska organ som FRA, Försvarets Radioanstalt, samarbetar med amerikanska NSA i den världsomspännande övervaknignen av internet (bäst rapporteringen om NS finns på The Guardian, se vidare källistan längst ner i inlägget).

nsa shield natinal security agency symbol

Det var en händelse som såg ut som en tanke, för undertecknad hade jsut dagarna innan haft vad som verkar vara en liten sammanstötning med en annan internetövervakande entitet, nämligen den kinesiska internetcensuren. Det är en bitvis lite vindlande historia, men ändå talande på något sätt, för hur snaran dras åt internet mer och mer, och hur det faktiskt kan komma att påverka en i sin vardag.

Undertecknad gillar att göra presenter till systerdottern Alma. Inför hennes födelsedag var det t-tröjor och tryck och allt möjligt på gång. En sista liten sak var att trycka ut och rama in en bild jag målat föreställande disneyprinsessan Jasmin (se om vars tillblivelse i inlägget ”En Prinsessa för en Prinsessa”).

Ute i sista dagen som man alltid är, var kruxet dock att jag inte hade USB-minnet med bilden med mig när jag väl haltade in på Gallerix. Ett telefonsamtal hade dock gett för handen att det inte fanns några hinder för att trycka den direkt från den bild som jag lagt upp på nätet. Finemangos, så blir bloggen till praktisk nytta igen tänke man.

kvidevitt!

kvidevitt!

Men väl nere i tryck- och ramverkstaden kommer den otrevliga överraskningen.

”Det… går inte.”

”Vadårå?” Undrade jag.

Den stackars grafikern bad om ursäkt, men berättade att de hade problem med vissa hemsidor. Deras nätverk var nämligen levererad av en kinesisk internettjänst, och censurerade ibland sidor. Han lät mig se, och tryckte in paulusindomitus.wordpress,com, och googlade också efter sidan. Upp kommer en röd skylt som säger att sidan har spärrats med hänsyn till innehåll som är ”restricted” i enlighet med bestämmelser rörande innehåll. Och det var inte någon av googles vanliga barnfilter som var igång där inte.

”Ah men, testa bildsökning då?” Men nej, vid bildsökning fick man förvisso upp en lista på bilderna med ikoner, men man kunde inte länka vidare till sidan eller bilden i originalstorlek. Utan upp kommer den arga röda skylten.

”Det där är från vår näts driftbolag” säger grafikern. ”Deras servrar sitter i Kina någonstans.”

Sinnessjukt! Men det kan ju rimligen inte betyda annat än att… att…. min hemsida spärras av grund av dess innehåll, med hänsyn till kinesiska internetbestämmelser.  Det tog ett litet tag innan polletten trillade ner. Det jag hade stött pannan mot, mitt i Svedala år 2013, var inget mindre än den kinesiska ”Gyllene Skölden”.

jindùn gongchéng - The Golden Shield

jindùn gongchéng – The Golden Shield

Den Gyllene Skölden, på kinesiska jindùn gongchéng, är ett samlingsnamn på den enorma apparat som den kinesiska diktaturen byggt upp för att censurera internet för sitt lands alltmer internetvana befolkning. Genom en armé av censorer som genomsöker nätet, spion- och sökprogram och filter av alla de slag, understödda av krav på åtkomst av alla datafiler och allt innehåll hos leverantörer av tjänster och innehåll som får den nyligen omtalade NSA-skandalen att te sig som en valhänt amatör, skall kinas befolkning undanhållas information som riktar kritik mot den kinesiska regimen eller ifrågasätter statens politik och institutioner.

Saken är den, att denna blogg har skrivit om den Gyllene skölden, inte bara i själva bloggen utan också publicerat i externa tidskrifter och hemsidor (Utrikespolitiska Föreningens tidskrift Utblick). Även i några andra sammanhang har förhållanden i Kina tagits upp i kritiska artiklar, nyligen t.ex. apropå den märkliga arkitektoniska driftkuckun som utgörs av det Kinesiska regimorganet Folkets Dagblads penisliknande nya skyskrapa.

Det är sådant som garanterat skulle bannas om en kines skrev om det, i Kina. Men nu satt jag alltså här i Stockholm och kunde inte få ut en bild på en prinsessa.

Nu fick man möjlighet att litet smaka på en auktoritär verklighet – men svaret är förstås inte att ge sig, utan att bete som just en opositionell eller helt enkelt ofjättrad person skulle göra. Jag tänker inte låta mig hejdas av några diktaturskallar, varken här eller ännu mindre borta i Beijing.

På andra sidan gatan fanns ett internetkafé. Jag sprang över dit, Lånade en dator i tio minuter (killen vid disken höll på att skratta ihjäl sig när jag berättade) och öppnade min sida, och slangade ner bilden på ett annat inköpt USB-minne. Därefter gick jag tillbaka och fick min målning printad av en road grafiker som drog ut tre fina tryck snabbt och fint trots att det var stängningsdags.

jindùn gongchéng The Golden Shield den gyllene skölden banned by chinsese censorshipFuck You, Bejing. Dagen då ni kan hejda mig från att leverera till Alma är dagen då jag ligger i graven. Och att denna blogg befinns vara så kontroversiell för Kinas befolking i era diktaturhjärnor tar jag som ett äretecken. Det är således med lika delar stolthet och indignation som denna blogg nu räknar sig som bannlyst av den kinesiska censuren.

Anders Zorn, flickan på loftet - censurerad på Facebook

Anders Zorn, flickan på loftet – censurerad på Facebook

Den här lilla episoden bör få var och en att begunda problemet med övervakning och censur av nätet på riktigt, och hur verkan av den, även när den sker till synes långt borta får återverkningar här i vårt eget land. Man brukar ofta peka på den positiva verkan av nätets ihopkoppling, och att den ger möjligheter för folk i auktoritära länder att få del av information som de ananrs inte skulle få. Men det förutsätter en osagd förutsättning, och det är att innehåll, åtkomst och tjänster på internet har sitt säte i länder som är friare, relativt den censurerande parten. Men som också tagits upp tidigare här, med hänsyn till när Facebook censurerade bilder på kända konstverk, får eftergifter till censurerande krafter i andra länder spridningseffekter. För det tåget kan nämligen också gå åt andra hållet. När ett så stort och alltmer avancerat land som Kina utövar censur, eller självaste US of A tillämpar nätövervakning, så drabbas alla, långt utanför landets egna gränser. Då blir man varse baksidan med att vi alla är ihopkopplade.

Det kan också tjäna som en liten demonstration av vad i alla fall vissa av de som spanar mot terrorister vet – att för den som verkligen vill göra något utgör olika former av censur och övervakning mest ett irriterande besvär, men inget verkligt hinder. Så det smidigaste sättet funkar inte? Nå men då gör vi det på ett litet mindre smidigt sätt. Men det blir ändå gjort. Det gäller morbröder som vill trycka sina bilder, men också terrorister som vill spränga bomber.

**********************************************

Tidigare inlägg som tar upp Kina i viss längd

Om Censur på Internet – Kinas Gyllene Sköld

Dumskallarnas konspiration – Folkets dagblad reser sig för det Nya Kina

Kinas fattigdomsbekämpning har också berörts i Artikeln ”Om Fattigdom del 3 – Fattigdom i Asien

—————————————————————

Lite artiklar om de senaste avslöjanden aom NSAs nätvervakning:

 

Dumskallarnas konspiration – Folkets Dagblad reser sig för det Nya Kina?


Eller – Kommunistpartiets Organ strävar mot falliska höjder!

Kommunistpartiets mediapotens är oöverträffad!

eller som en kinesisk kommentator skrev: Folkets Dagblad verkar vara på uppsving!

Eller någon andra av de otaliga skämt som kommer på beställning när man bygger ett hus som ser ut som nedan:

Folkets Dagblad Peoples daily HQ

Som framgick av en artikel i Dagens Industri häromveckan, som märkligt nog inte återfanns på webupplagan (men klicka bilden nedan), har det kinesiska kommunistpartiets husorgan Folkets Dagblad (Rénmin Ribào) bestämt sig för att bygga sig ett falliskt huvudkvarter i det av stora hus alltmer präglade Beijings (Pekings) skyline.

Obscent Skrytbygge Folkets Dagblad Kina penisformat hus

Det här är ju naturligtvis ofrånkomligt att skämta om, speciellt i en så pass pryd kultur som det officiella Kina gärna ser präglar Mittens Rike. Tänk att dag efter dag gå förbi bygget av ett jättehus för att en dag inse att… ”vänta, kan det verkligen… Nää jag måste se i syne. En 150 meter hög penis?”

Peoples daily Folkets dagblad skyskrapa 7772685112_1c008554f7_bDet som dock gör den falliska byggnaden intressant utöver det rent puerila är hur myndigheterna i diktaturens Kina reagerat på de kommentarer och skämt som folk naturligtvis utbytt apropå huset. Som framgör av DI’s artikel är det flera saker som… sticker upp om uttrycket tillåts.

Till att börja med är det en DYR byggnad. Detta samtidigt som Folkets Dagblad är den främsta trumpetaren för den nye presidenten Xi Jinpingss antikorruptionskampanj, som tagit sikte på korruption inte minst i samband med olika former av byggen. Ändå reser man själva ett jättelikt skrytbygge.

För det andra dras det kinesiska kommunistpartiet med ett erkänt svårt pryderi. Som framgår av ett tidigare inlägg , som tog upp den s.k. ”Gyllene Skölden” eller ”The Great Firewll of China” om vilken skrivits om här, har humor på internet med rent obscen eller burlesk karaktär återkommande censurerats – en av de mest kända exemplen var ett skämt med namnet på dne kinesiska alpacan, vars namn också kan uttydas som ”knulla din morsa”.

Se ovanstående dokumentär om den kineiska censuren på nätet – och det var 5 år sedan. Det är värre nu.

SÅ när folk skämtat om huset och också ironiserat över det ovanstående (och skämten är i sammanhanget för övrigt ganska snälla och harmlösa) har den kinesiska internetcensuren med sedvanlig humorbefriad nit tagit på sig att hindra humor om sin egen beställda jättedildo.

Det är det som är mest frapperande – den totalt hjärndöda arrogans med vilken den totalitära staten går till väga. OK om de byggde en jättepenis till sin egen ära (eller kanske inte, men låt gå då), och stod för det. Typ, ”ja vi vet vad det ser ut som, men än se’n då?” Men så är det förstås inte. Efter att ha tröskats genom hela apparaten och formen för huset bestämts med sedvanliga dunkla processer (inget planöverklagande där inte) så reagerar den maktfullkomliga och därmed totalt humorbefriade apparaten med vrede över att folk påtalar det uppenbara, och i en attack av totalitärt pryderi vill man förbjuda folk att skämta om det. Som om de trodde att formen inte skulle märkas? Eller är det kanske ett utslag av kulturförnyelse, att bygga en modern variant av de fallosliknande stupa som återfinns i den hinduistiska och också buddistiska världen?

Vadå, nä jag ser inget utstickande här...

Vadå, nä jag ser inget utstickande här…

Sålunda har man, utan att mena det, byggt sig en illustration över hur tyranniets dumskallighet ser ut – först bygger man en jättefallos, sedan censurerar man de ofrånkomliga skämten om saken. Så ser tyranniets hjärndöda humorbefrielse ut. Som en jättekuk, som man måste låtsas inte se.

———————————————————

Några andra sajter som tagit upp den skyskrapan

Om Folkets DagbladRénmin Ribào, som är Kinas motsvarighet till Sovjets gamla Pravda se http://sv.wikipedia.org/wiki/Folkets_Dagblad, och den engelska http://en.wikipedia.org/wiki/People%27s_Daily

Lite kul information om fallisk arkitektur finns i http://en.wikipedia.org/wiki/Phallic_architecture, Folkets Dagblads jättepenis är förstås inte den enda i sitt slag, se t.ex. Ypsilanti Vattentorn i Michigan USA, som vann den ärorika tävlingen om ”mest falliska byggnad”(!).

Satkärringen, Diktatorn och Muslimen….


Det låter som en Bellmanhistoria, eller hur? Sedan man i påskas varvat sjukhusbesök och assistentpass,  och med den tid och ork som varit över velat träffa lite andra människor och kanske skriva lite på sin bok, har det varit lite dött på bloggen. Man kunde förstås ge sig på att högintressanta saker skulle ske under den tiden.

Vid sådana här tillfällen måste man konstatera att bloggande och annat internet-socialt stryker på foten – det är knappt man hinner läsa tidningar. En liten greatest-hits från de gångna två veckorna skulle till exepmpel innehålla…

margaret-thatcher_1725675c

Järnladyn Margaret Thatcher andades ut sin sista suck häromveckan och begravs när detta skrivs. Tidningarna har varit fyllda av hyllningar, och nyliberaler av alla schatteringar fick tillfälle att åter hissa flaggan för denna deras stora förkämpe. I deras annaler kommer kvinnan som krossade den brittiska fackföreningsrörelsens makt och inledde en era av privatisering och avreglering alltid att ha en framskjuten plats. Vi andra kan dock hålla oss för skratt.

Nyliberalismens radarpar: Thatcher & Reagan

Som feminist kan man inte annat än vara kluven för tanten. Hon var viljestark, envis och skicklig. Hon nådde toppen på sitt samhälle och visade med all tydlighet hur en stark kvinna kan reducera de mest arroganta och makthungriga män till fjantar. OK, mera sådant. Men det sved alltid att den som gjorde det där var ett sådant nyliberalt, chauvinistiskt och diktaturkramande cyniskt kräk. Man kan förstås försöka trösta sig med att det också hjälper till att lyfta fram poängen att även kvinnor kan vara hårdhudade svin, och har samma rätt till det som någon karlsnok. Man måste betänka att världen har varit fylld av cyniska maktmän sedan Uruks dagar, och ingen höjer på ögonbrynen över det. Men det räckerliksom inte riktigt ända fram. För spegelbilden är trots allt att om Thatcher varit en snubbe hade man avskytt henne helhjärtat.

Thatcher och Mandela - Inte längre terrorist, tydligen.

Thatcher och Mandela – Inte längre terrorist, tydligen.

Oavsett var man står ifråga om ekonomisk politik borde redan hennes ohöljda stöd av diktatorer som Augusto Pinochet i Chile och Sydafrikas Apartheid (Nelson Mandela var under hela 80-talet benämnd ”terrorist” av Thatcher) rendera henne en mörk plats i varje historiebok – de regeringarna legitimerades och kunde rimligen hålla sig kvar vid makten längre just på grund av en sådan som Thatcher.  SÅ kvinna eller inte, så är det med ett ”Faaar åt helvete kärring!”, som man får säja adjö till denna djupt osympatiska men icke desto mindre historiska figur. 

.

Thatcher ”Käre vän”, slaktaren från Chile, Augusto Pinochet

north korea-kim-jong-unNordkorea har på sistone skramlat med sina kärnvapen och överrustade armé som sambadansare skakar rumpa på Karnevalen, och hela världen har synts hålla andan. Här på bloggen har tidigare skrivit en del om den Nordkoreanska bisarrokratin och dess märkliga yttringar på främst propagandaområdet (se t.ex här och här).

korea military balance 2013 koreanska halvön militär balansDet som gör Nordkorea exceptionellt är, förutom närvaron av kärnvapen (som trots allt inte är unikt på något sätt – instabila och/eller aggressiva andrarangsnationer som Israel och Pakistan har haft sådana i årtionden utan att någon gör på sig i byxorna för det), det faktum att landet är så pass stängt och isolerat, och dess statskick ett så knasigt amalgam av gammal paleokommunistisk diktatur och konfuciansk dynasti. Vi vet inte ens om det är den nominelle ledaren Kim-Jong Un som verkligen styr och ställer, kan bara gissa oss till vad som försiggår i huvudet på ledarsgarnityret där. Men det nuvarande skeendet är typiskt på många sätt för överaggressiva och grälsjuka smånationer genom tiderna. Jag påminner mig Peter Englunds ord om den gryende stormakten Sverige inför inträdet till trettioårskriget (1618-1648) i hans moderna klassiker ”Ofredsår”, när han påpekar att den som satsat på militär styrka förr eller senare går omkring med kliande nävar och likt en pugilist letar efter problem att lösa med våld eller hot – helt enkelt för att det är det enda de kan.

Nordkorea är isolerat, utfattigt, efterblivet och knappt fungerande som nation. Det enda de har är sina till tänderna rustade fångvaktare, läs armén, och dess ledning i Pyongyang. Det är uppenbart att det är rätt mycket som de skulle vilja önska från omvärlden, och vad är det enda de har att komma med? Jo, militära hot – före massförstörelsevapnens tid hade de säkerligen gått till attack, men nu vet de att de skulle utplånas från jordens yta om de verkligen försökte något. Hotet mot omvärlden är ägnat att skapa fruktan, men om inte Nordkoreas ledning bestämmer sig för kollektivt självmord bör man bemöta det med den beredskap och iskalla lugn och förakt som är det enda vapnet mot en grälsjuk mobbare. På det sättet är omvärldens fruktan mer av ett hot än Nordkoreanernas egna göranden och skrän.

north_korea_kim_jung_un_2012_4_13 military

Här i Sverige har Socialdemokraterna börjat blåsa upp sig för nästa val, och kompromissmaskinen mellan det stora partiets falanger har väl haft sina måttfullt komiska poänger, som köttbenet den nye (nåja) ledaren Stefan Lövén gav ungdomsförbundet apropå tiden för stöd till unga arbetslösa. Knappt hade ombuden kommit hem från partikongressen, nyjäsande och självgoda över att åter få dominera nyhetsflödet förrän debaclet med Omar Mustafa exploderade i ansiktet på dem.

Den nu riksbekante Omar, ordförande i Islamiska Förbundet, valdes otippat in i socialdemokraternas partystyrelse vid partistämman nyligen. Nästan omedelbart kom det dock fram att han presiderat över att antisemiterbjudits in och fått tala i Sverige, och att hans organisation tolererar  en kvinnosyn som inte rikitg funkar med en modern syn på alla människors lika värde. Panik utbröt, och mindre än en vecka senare fick han avgå, under förnedrande former.

omar mustafa i moske

Det verkar ha blivit en konstant i svenskt inre liv just nu, fixeringen vid de således groteskt uppförstorat betydelsebärande muslimerna. Snubblandet, fördomarna och det allmänt valhänta och provinsiella sättet att förhålla sig till denna förvisso speciella men egentligen fullt hanterbara minoritet i landet Sverige imponerar inte, och vilka utom just sossarna kunde bjuda på ett sådant talande praktexempel på hur gamla reflexer, okunskap, naivitet och allmän dumskallighet kan mötas? Islamofoberna åsido, så borde någon ha vittjat Omar Mustafa från början och insett att hans organisation har ett problematiskt förhållande till inte bara vissa synpunkter på staten Israels existens, utan, vilket rimligen får anses viktigare, en modern syn på framför allt kön, sexualitet och sexuella preferenser. Vad det här mest är ett uttryck för är Socialdemokratins underliggande korporativism – Omar är en makthavare inom en allt viktigare intressegrupp med beröringspunkter med socialdemokratiska gräsrötter. Gott så. Men i dessa dagar av lätt research via google och sociala media borde sossarna förstått att välja någon med mindre kopplingar till en organisation som inte, trots alla bedyranden, har någon klar syn på vilka stater som borde få finnas eller jämställdhet mellan könen. Det lär inte saknas socialt progressiva, engagerade muslimer i socialdemokratins fångtsvatten. Men lik förbannat gick man och valde in Omar Mustafa, helt enkelt för att han företräder ett organiserat intresse, inte för att han skulle vara lämpligast, och det utan någon önskan att frösvara honom när besvärande fakta kom fram. Nu får de stå där med dumstruten, naturligtvis renons på en riktig insikt till hur det kunde bli så fel. Många muslimer lär bli irriterade, xenofoberna och islamofoberna får vatten på sin kvarn, och man framstå för alla som idioter som fortfarande inte lärt sig utse sina representatner på ett vettigt sätt.

Världen snurrar obönhörligt vidare. Som för att fortsätta belysa dumhetsfyrverkeriets paradgren i Svedala, har muslimer nu fått rätt att sända ut traditionell Fredagsbön över en sjö bredvid en köplada där ingen bor, bredvid en tunnelbanebro. Jaha? Men bli inte förvånad om  att de halvkvädna och mer eller mindre specifikt islamfientliga gnällvisorna kommer att spinna ända upp i Högsta förvaltningsdomstolen över detta, samtidigt som överfromma hjon på andra sidan förstås kommer att tolka polisens tillstånd för att ansöka om begafonbröl av kall till jihad mitt i storstadskvarter… Vänta och se bara. Är det något debatten om Islam, vad det nu  än anses vara, bevisar, är att den siste dumskallen sannerligen inte är född.

———————————————–

Om Omar Mustafa

Om Margaret Thatcher

Om Nordkorea och Kim Jong-Un

Dumskallarnas konspiration: Under Tiden, i South Dakota…


Den här var bara för mycket…Om ett beslut som är nästan genialiskt i sin närmast fullständiga idioti.

Som svar på den senaste storskaliga skolmassakern (Newton i fjol) har South Dakotas beslutsfattare pressat igenom ett lagförslag på att beväpna lärarna i skolorna, vilka framledes skall förhöra matteläxan med handeldvapen ”för elevernas säkerhet”.

teacher equipment south dakota guns textbooksHäromdagen skrevs här om hur fyndet av en älgstudsare och en hagelbrakare på ett skolområde i Heleneholm satte igång ovälkomna funderingar på om vi snart kunde se fram mot en skolmassaker av den sort som USA tyvärr är alltför bekanta med. En ljusstråle i dysterheten är dock att hur illa vi i Sverige än skulle hantera än sådan situation är risken lika med noll att vi skulle sjunka till det avgrundsdjup av total stupiditet som jänkarnas vapenkultur återkommande tar dem till.

South Dakota governor Dennis Daugaard signing armed teacher bill

Armed teacher stickerSom rapporterats i DN och en mängd andra källor (se. t.ex NY Times, The Guardian, The Raw Story mfl.) har lagstiftarna i delstaten South Dakota bestämt sig för att introducera School Sentinels, ”Skolväktare”, lärare som skall få gå runt beväpnade på skolområdena och bära med sig handeldvapen i klassrummet. Guns in schoolBeslutet, som klubbades igenom i det republikanskledda (surprise!) statsfullmäktige utsträcker sig också till att alla vapenägare skall kunna ta med sig sina vapen till obevakade allmänna byggnader, som bibliotek, kontor osv. Än så länge undantas studentbostäder och idrottsarenor, men det kommer.

Olika former av vapenrestriktioner_1Att ägna sig åt oreflekterat USA-bankande är något som denna blogg tar bestämt avstånd ifrån. Men det är svårt att inte se att något djupt sjukt vidlåder det amerikanska samhället när man behandlar vissa frågor. Attityden till vetenskap, till kvinnors rättigheter och till dödsstraff är sådana frågor. Och vapenfrågan är tyvärr en annan. Stora delar av USAs befolkning tror alltså, påhejade av världens största vappenlobby och skrupellösa politiker, att man uppnår mindre våldsdåd om man ökar mängden och tillgängligheten av dödliga vapen i samhället. Fakta är i vanlig ordning fruktlösa för att övertyga de som intar denna ståndpunkt om motsatsen, trots att dessa är tämligen entydiga.

Jämför t.ex uppställningen i raden av kartor ovan. Notera hur de delstater som åtminstone har ett hum av kontroll över vem som får köpa automatkarbiner, vem som får gå beväpnad på gator och torg utan att behöva ange orsak (det är det som är innebörden i ”Concealed Weapon”), som kräver ID-kontroll vid vapenmässor eller som kräver kundregister (denna gaaaalna åtgärd) av vapenhandlare som av en magisk tillfällighet återfinns bland de delstater som har den lägsta andelen döda i vapenrelaterade brott nedan.

state ranking gun laws

Och kan någon förvånas av att studier av vapenbestämmelser i USA pekar klart på att stater som har striktare vapenlagar och lägre andel vapenägare som regel (regel, inte utan enstaka undantag) har färre vapenrelaterade våldsdåd?  Kasta en snabb titt på uppställningen nedan.

Gun death rates vs Gun Ownership fr Violance Policy Center

LA: Louisana, MS: Mississpi, AK: Arkansas, AL: Alabama, NV:North Virginia
HI: Hawaii, RI: Rhode Island, MA: Massachussets, CT: Connecticut, NY: New York

Det är inte så att det saknas kunskap eller på sina håll en rationell och faktabaserad debatt i USA i denna fråga: två i högen av genomgångar av den amerikanska debattens aktörer och vilka delstater som har vilka sorts lagar är t.ex http://blogs.kqed.org/lowdown/2013/02/22/are-states-with-tough-gun-laws-actually-safer/ och http://www.propublica.org/article/graphing-the-great-gun-debate.

karta rassegregation USAs grundskolor

Men förutom det uppenbara faktum att det finns en svårartad brist på bildning och att relevant information endast når en selekt publik (som följaktligen oftast landar för hårdare vapenkontroll), så finns rent kulturella och sociologiska faktorer som underlättar för vapenlobbyns manipulationer. Förutom den allmänna attityden av skepsis mot staten som ordnande makt i samhället och den märkliga form av individualism som får folk att sällan se längre bort än sina egna privata angelägenheter, finns där element som klass- och klassklyftor som uppenbart göder vissa sektorers av den amerikanska befolkningens syn USA_income_inequality 2000-2006 inkomstskillnaderEn snabb blick på vapenkartorna ovan korsrefererad med en titt på var USAs fattigaste, mest segregerade regioner med minst välfärd finns, ger en intressant överlappande bild. Det är i de socialt otrygga, segregerade, av sociala klyftor ridna konservativa Södern och USAs inre ”hjärtland” som friheten att köpa en kulspruta för hemmabruk utan att någon ställer frågor är som störst.

Den här överensstämmelsen gäller för övrigt hela USA som nation i ralation till resten av världen. USA är unikt ojämlikt med enorma klassklyftor och i avsaknad av fungerande välfärdsanordningar såsom allmän sjukförsäkring, jämfört med andra av världens rika länder.   _42812111_gun_deaths_glob_map416

… och som en händelse som ser ut som en tanke, en titt ovan visar att jämför man USAmed andra i-länder står det ut som det som har mest vapenrelaterat våld. USA inte alls det våldsammaste landet i världen – för det får man söka sig till stater som Sydafrika, Colombia eller Venezuela. Men dess nivå skjutgalet våld ligger i paritet med dess brist på välfärd – som tyvärr är stor.

(Se amerikanska vapenlagar mot några andra länder med avseende på vapenköp http://hamptonroads.com/2008/03/map-us-gun-laws-vs-world och http://news.bbc.co.uk/2/hi/americas/6562529.stm om den amerikanska kulturen och lagstiftningen gentemot resten av världen.)

Gun Laws, the global Picture Från The Virginan PilotSådana jämförelser tjänar också till att visa på att även i de fall där vapenförespråkarna har gnuttan av en poäng, som när de t.ex. pekar på att i Schweiz en stor del av befolkningen är beväpnad som del av det landets värnpliktsförsvar, så kvarstår den vapenlobbystinkande missuppfattningen att man alltså kan släppa på alla kontroller och låta folk ha vapen överallt, närsomhelst och utan någon som helst uppsikt.Comparison firearms deaths US the world 2000 UNVad fallet Schweiz illustrerar är nämligen att man kan upprätthålla en välbeväpnad population utan våldsexplosioner, om man kombinerar det med strikta bestämmelser och personkontroll. Inte motsatsen.

Men det här är bara elakt, öh, förtal menar den som vill krama sin Colt om natten till varje pris. Även om det innebär tiotusentals döda varje år – ett veritabelt mindre krig som pågår år efter år och, som skolmassakrerna visar, inte skonar någon.

Ironierna och man-tar-sig-för-pannan-fakta är för många för att ta upp här. Som det faktum att South Dakota som av en händelse rankas sist av alla USAs femtio delstater på utbildningsområdet. Förvånad någon? Inte?  Men nu när  läraren kan backa upp sin auktoritet med en Beretta vid hölstret, är det snart fixat!

Sandy Elementary school Newron schoolchildren school shooting skolmassaker←Se föregående inlägg ”Tänk Om… skolmassakrer och Gevärsfynd som ger kalla kårar.

———————————————————-

Några Källor:

Tänk om… skolmassakrer & gevärsfynd som ger kalla kårar


På fredagen kom en notis från TT .  I Malmöförorten Heleneholm hittades en älgstudare med kikarsikte samt en hagelbössa på taket till ett skolområde där något i stil med 1200 elever går. Tankarna gick till namn som Columbine, Virginia Tech och Newtown: hade man uppdagat upptakten till en mordisk skolskjutning på svensk mark?

Polisen anser det uppenbarligen vara ett reellt hot, och under fredagen evakuerades eleverna i Heleneholmsskolan, Heleneholmsskolans förskola och Munkhätteskolan. I dagsläget utreder polisen vem vapnen kunde ha tillhört, och under helgen verkar inget avgörande ha skett. Det kan vara vad som helst som triggat det hela, och bilden kompliceras av att det är ett område med så många olika sorts barn som går: det finns inte mindre än fyra skolor i omedelbar anslutning till varandra på området där vapnen hittades.

Avspärrning Heleneholmskolan 1

Se rapporteringen vid detta inläggs publicering:

Det är förstås lysande om det uppdagas att det aldrig var någon risk att vapnen skulle komma till användning, att det hela var ett fånigt misstag eller practical joke… men tyvärr, redan det faktum att vapnen återfanns där de var, öppnar en avgrund av föreställningar, och den hemska insikten slår en – när kommer det att hända här? Och tyvärr, allt pekar på att frågan är just när, inte om. I Malmö uppdagades 2004 långt gångna planer på ett skolmassmord, se http://www.sydsvenskan.se/malmo/16-aring-planerade-skolmassaker/.

karta skolmassakern Sandy Hook i Newton 20121215

Skolmassakerns eller school shooting är ett fenomen som finns i hela världen, men ingenstans mer så än det handeldvapendränkta USA , vilket framgår med all tydlighet av varje uppställning av skolmasskrer över åren. som t.ex  (jämför med listor över andra länder i http://en.wikipedia.org/wiki/School_shooting).

skolmassaker Jokela finlandDet som händelser som dennna bör få en att vakna till är dock att det inte finns något unikt med vårt land som för all tid utesluter den här formen av storskaliga mord. Vi har haft mördade stats- och utrikesministrar, massmord med automatvapen vid Stureplan och i Falun, serieskyttar som Lasermannen och Peter Mangs i Malmö nyligen. Så frågan är hur länge vi kan vara förskonade från skolmassakrer, som påpekades i Hallandsposten liksom SRs ”Skolministeriet”, vilka efter den hemska Skolmassakern i  Jokela i Finland 2007 gick ut och frågade sig om det kunde hända här (http://hallandsposten.se/asikter/ledare/1.1877708-viktigt-vara-vaksam-aven-har respektive http://www.ur.se/Produkter/150161-Skolministeriet-Skolmassaker-kan-det-handa-i-Sverige), finns det likheter med näraliggande länder som haft den här sortens vidriga dåd. Finland har haft två, på bara några få år (förutom Jokela, även Kauhajoki 2008).

devilonlaptop-saari-myspace-auvinen_skolmassakern i Kauhajoki

Inspirationen från främst USA finns där, och den vitt spridda rapporteringen och numera också ymniga publiceringen av mördarnas egna videos och bilder, tillgängliga för var och en, gör att de kommer allt närmare, de här massmorden. Även hos oss saknas inte obalancerade, mobbade eller trasiga individer som får tag på vapen, eller till och med planerar en gruvlig hämnd eller utfall i de miljöer där de känner att det passar bäst, med många oskyldiga döda som följd. Att man inte skulle skjuta barn hos oss borde endast de mest naiva tro, efter Breiviks lilla demonstration vid Utöya.

Sandy Elementary school Newron schoolchildren school shooting skolmassaker

Vad gör vi den dagen det sker? Kommer vapenlagarna att hamna i fokus, eller debatten handla om ”galningar” som vi kan avfärda? Kommer xenofoberna reagera med ryggmärgen och skylla även det på invandringen? Kommer mobbning bristen på lärare i ett allt barnfientligare och kallare samhälle att få lite tid? Skall vi börja bygga stora staket runt skolorna och installera metalldetektorer? Detta var vad som snurrar i huvudet på undertecknad när dessa rader skrivs. Och vetskapen om att ingen vet, att det finns få givna svar. medan fruktan får grepp över en, och dagen då gråtande, lamslagna föräldrar och chockade barn hukar med ljus över mördade kroppar kommer närmare. Eller finns det något vi kan göra för att förhindra det?

Sandy Hook elementary school remembarence ceremony 2012

Armed teacher stickerSe det anknutna inlägget ”Dumskallarnas konspiration: Under tiden, i South Dakota...”→ 

 

—————————————————-

bowling_for_columbine_02 svensk affischDen mest berömda av skolskjutningar på senare år är kanske i Columbine High School i USA 2004, dels för att den fastnade på bild medan de två mördarna gick runt i byggnaden, dels för dess massiva och utdragna förlopp, med en hel skola under belägring  medan 12 lärare och elever sköts till döds och många fler skadades . columbine surveillance video capture1 school shooting skolmassakerDen skjutningen kom också snabbt att bli en av de som gav upphov till mest politisk diskussion, även om konreta åtgärder i vanlig ordning lyste med sin frånvaro. Dokumentärfilmaren Michael Moore hade Columbine som bakgrund till sin studie över det moderna USAs baksida i sin Oskarsbelönade dokumentär ”Bowling for Columbine”. Gus Van Sant - ElephantRegissören Gus van Sant hade också uppenbart Columbine som inspiration för sin film om sista dagen före en fiktiv skolmassaker, ”Elephant”. Värst ifråga om antalet offer var  dock morden vid Virginia Tech 2007 , följt av Newtown-skolan i Connecticut i december i fjol.

Virginia Tech school shooting Cho Seung-Hui

Se allmänt om skolmassakrer, med en uppställning land för land ( dock utan USA, som har för många)i http://sv.wikipedia.org/wiki/Skolmassaker, med den större engelska artikeln http://en.wikipedia.org/wiki/School_shooting. För en amerikansk fasaväckande lista, se http://en.wikipedia.org/wiki/List_of_school_shootings_in_the_United_States

Trosskallarnas konspiration – Habemus Papam och (ännu) en diktatorkramare till påve


Överraskande snabbt nådde igår de inlåsta kardinalerna i det kollegium som väljer en ny påve för katolska kyrkan sitt beslut, och när den vita röken skingrats hade valet fallit på…. en kollaboratör till den blodiga militärdiktaturen i Argentina, kardinal Jorge Bergoglio, Buenos Aires ärkebiskop.

TV4 - Världen har fått en ny Påve 20130313

Påvevalet proklameras vid Peterskyrkan

Efter att ha valt chefen för inkvisitionen, kardinal Joseph Ratzinger som påve förra gången, och det kommit ut att man i decennier gömt undan världens största pedofilring inom sin personal, och i vanliga ordning dragits in i finansskandaler, känns det som om kardinalerna den här gången måste kliat sig på huvudet ännu några varv och tänkt:

”Hur kan vi toppa det här, och välja någon som ännu starkare visar vår kyrkas totala moraliska kollaps?

”Jag vet! Vi tar någon som i maktposition stod bredvid en av de blodigaste diktaturerna på årtionden och inte sade ett knyst om att sagda styre mördade tusentals människor, inklusive några av hans egna kollegor, och kidnappade och sålde de mördades barn som kotletter. Som sedan gömde mördarna när rättvisan till slut började komma efter dem…”

”Lysande! Men, hihi, kan vi verkligen komma undan med det?”

”Hohooo våra får till medlemmar lär i alla fall hålla käften, det har vi just sett till. Och han ser ut som en snäll farbror. De säger att han tog bussen till jobbet – se där har vi en excentrisk mysgubbe som flocken kan ta till sina hjärtan…”

Kardinalerna såg säkert till att strössla lite floskler på det där, men huvudkontentan är óvedersäglig. Den nye påven, jesuiten Jorge Bergoglio, med påvenamnet Franciskus I, lät inte bara bli att agera mot den blodiga argentinska militärjuntan 1976-1983, vars omfattande kränkningar av de mänskliga rättigheterna kyrkan väl kände till , utan godkände att några av dess hantlangare gömdes undan från undersökningar, som framgår av en artikel i The Guardian. Den Argentinska militärjuntan, om någon nu minns det, bedrev ett ”Smutsigt Krig” mot sin opposition under sina år vid makten, speciellt ökänt för bruket att låta tusentals av sina meningsmotståndare ”försvinna” genom arkebusering, utslängande från flygplan i Atlanten, tortyr till döds och andra bruk som Jorge Bergoglio då inte hade mycket att invända mot.

Argentine Military Junta

Den som hoppas på något slags förmänskligande av den katolska kyrkans doktrin lär således få vänta. Jorge Bergoglio var också en rabiat motståndare till progressiva och folkliga stömningar inom sin egen kyrka på 60 -och 70-talet, och grundare till en reaktionär organisation, ”Förbund och Frigörelse ”, en slags systerorganisation till det mer beryktade Opus Dei. Han var och är en inbiten socialkonservativ, mot aborter förstås, men har gått utöver det gått till öppen attack mot sitt lands, Argentinas, försök att distribuera preventivmedel och kraftigt motsatt sig samkönade äktenskap.

Se också inslaget på The Real News sajt http://therealnews.com/t2/index.php?option=com_content&task=view&id=767&Itemid=74&jumival=9868

Den nye påvens hemvist i Latinamerika (han är den förste utomeurpeiske påven på 1000 år) kan synas vara symptomatisk för tendensen att kyrkans framtid mer och mer ligger utanför den Gamla Världen – på gräsrotsplanet åtminstone, för Jorge Begoglio är en stadigvarande del av den gamla hierarkin, och den roll som han spelade i sitt hemlands svåra stund under diktaturen är inte uppmuntrunde för bedömningen av hans eller hans kyrkas moraliska reflexer. Det är en kväljande ironi att många av de som firar i Argentina idag, att många av de som fyller kyrkbänkarna där nere (mest äldre tanter) i många fall har direkt känning av Jorge Bergoglios brist på ryggrad, mod och moralisk kompass i form av försvunna, torterade och på annat sätt drabbade släktingar under militäråren.

De Försvunnas mödrar protesterade då liksom nu på Buenos Aires 5:e Maj-torg för att få svar på vad som skett deras släktingar

De Försvunnas mödrar protesterade då liksom nu på Buenos Aires 5:e Maj-torg för att få svar på vad som skett deras släktingar

Här skall istället den fråga hållas levande, som blåste upp ordentligt under den föregående påven, om hela denna enorma, oerhört rika men korrumperade, med diverse diktatorer samverkande reaktionära apparat har något existensberättigande. Om valet av påve är något att gå efter, är svaret fortsatt… Nej.

Se en tidigare postad debatt ”Är Katolska Kyrkan en Kraft för det Goda?”

Tidigare inlägg om den katolska kyrkan och påvedömet på denna blogg, se tråden Katolska Kyrkan, bl.a.

https://paulusindomitus.wordpress.com/2012/04/23/om-vatikanens-pest-och-motstand-inom-den-katolska-kyrkan/

https://paulusindomitus.wordpress.com/2011/12/01/en-bild-sager-mer-an-1000-ord-om-dumskallekonspirationen-paven-imamen-och-benetton/

https://paulusindomitus.wordpress.com/2011/01/27/en-bild-sager-mer-an-1000-ord-om-religionens-humorbefrielse/

——————————————————–

Trosskallarnas lättkränkta konspiration (Jag är KRÄNKT! del 3)


Här har tidigare skrivits om hur moderna samhällen vars ryggrad mjuknat till förmån för en hållningslös och konsumistisk egennytta odlar lättkränkta människor. Men inga postmoderna konsumismkälkborgare, rasister och patriarkala misogyner, inga höger- eller vänstertomtar har gjort konsten att bli ”kränkt” till en så utvecklad och integrerad del av en ideologi som Religionens tillskyndare.

Religiös lättkränkhet

Religionen erbjuder många utgångar för att bli kränkt som medlem av en grupp, och utgör i dagsläget den viktigaste formen av masskränkhet, globalt sett. Det finns flera anledningar till det.

En uppenbar är att organiserade religioner med utvecklade dogmsystem har en mycket tydlig uppdelning av vilka som är ”inne” och ”ute”. De som är på insidan av gruppen sitter på sanningen. Det här skapar automatiskt en känsla av särskild utvaldhet, en speciellt uppgift i tillvaron som fanbärare för en universell sanning som andra måste pådyvlas ”för sitt eget bästa”, och att man har rättigheter som andra inte har. En sådan attityd kan inte annat än öka på benägenheten att se angrepp och kritik av den egna positionen som en synd, som en hädelse eller som en kränkning av heliga bud och lagar. Vissa grupper tar konsekvenserna av denna tendens, i grunden en oförmåga att hantera kritik, och sluter sig inåt, isolerar sig. Medan andra tar till mer aggressiva toner mot de som inte tror som de eller följer den egna trosuppfattningen.

Årets Match! Westboro-stollar vs Ku Klux Klan-dårar!

Kränker bäst som kränks mest

När en religion uppnått en viss maktposition i samhället kan dess snarstuckenhet vidare ofta ses försvara de privilegier som den traditionellt sett åtnjutit. Ofta får en sådan syn draghjälp av den som är konservativ eller vill utnyttja traditionens argument mot vad de ser som ovälkomna förändringar av samhället.

Ta Irland, där mediafigurer regelmässigt avkrävs offentliga ursäkter för att ha ”kränkt” den katolska hierarkin i landet  när de påtalar hur det katolska greppet om landets utbildningssystem och hälsodebatt sätter tillbaka samhällsutvecklingen. Detta i det nordeuropeiska land där kyrkan har haft starkast ställning, och där kritik av densamma med automatik har politiska implikationer. Och där på sistone det avslöjats hundratals fall av övergrepp på barn inom katolska kyrkans organisation – övergrepp som tystades ner.

Det är i det ljuset som man kan se Kristnas kränkhet i frågor som t.ex. debatten om skolavslutningar i Sverige. Se hur prästskallarna i Hässleholm tycker sig ha rätt att surna till för att det uppenbara faktum att Sverige har haft en förkristen historia påtalas i en kyrka.  .

Religiös snarstuckenhet utgör också ofta en form av ”utökad” hedersbaserad lättkränkhet, kopplad till förvisso stora men snävt definierade grupper, som nation eller etnicitet. En tolkning av religionen som gör sådant till den viktigaste basen för identiteten kommer, kopplad som den ofta är till tribalistiska och hedersbaserade strukturer, att vara känslig för olika former av provokationer och se kritik, satir och debatt som en anledning att bli kränkt.

Lite muslimska orcher....(?)

Lite muslimska orcher….(?)

Både de som hojtar om kränkningar och de som medvetet vill frammana en sådan reaktion vet och spelar på detta. Olika grupperingar inom den muslimska världen är de som just nu oftast tar till att reagera med våld mot upplevda kränkningar, något som de som hatar eller föraktar muslimer gärna kittlar. Och militanterna, de vill ju så gärna bli kittlade. Så kan en spiral av kränkningar, medvetna och spontana, skruvas upp till de sanslösa  reaktioner som omgärdade publicerandet av den s.k.  ”muhammed-filmen” om vilken skrevs om här på bloggen, och den tilltasslade härva av provokationer och våldsamt anstucken lättkränkhet som vidlade den.

...och de kränkta kräver dödstraff

…och de kränkta kräver dödstraff

Mulimska kränkhetsproffs är i ropet just nu, men de är sannerligen inte ensamma. Intressanta exempel på detta kan fås från Indien, ett land där det gjorts olagligt att just Kränka religionen i ett missriktat försök att dämpa religiösa stridigheter. Vilket dock mynnat ut i att alla traditioner , kristna, muslimer, polyteistiska hinduer, sikher och fan och hans moster närmast tävlar i hur man kan bli kränkt och använda lagen som tillhygge mot hädelse.

Melbourne Hindu Protest

Inte sällan är rollerna där ombytta mot vad vi i väst är vana vid: se t.ex. indiska katoliker som stämmer och skränar om att de ”kränkts” av en film där en präst säljer lotter och leker med nattvarden – och det är inte första gången. Det där skojas om i en rolig bloggpost som pekar på hur irriterande det kan vara för Hinduerna att de traditionellt sett inte uppmärksammas lika mycket och får färre tillfällen att bli kränkta, vilket dock inte hindrar ultrahinduerna i Shiv Sena att t.ex bli kränkta av teateruppsättningar, baddräkter och… Alla Hjärtans Dag (?)

Shiv Sena hindu protests vs valentine day cards alla hjärtans dag

Religiöst anstuckna intoleranter svingar på så sätt sin lättkränkhet som ett vapen mot andra trosföreställingar eller de som helt enkelt inte delar deras tabun. De är likt andra lättkränkta måna om att utmåla sig som offer för yttre fiender eller fientliga skeenden, och även så svepande företeelser som en ”gudlös modernitet” kan göras till måltavla för deras lättkränkta små känslor. Det hör närmast till normen för religiös lättkränkhet att vända på steken i alla lägen och göra sig själva till måltavlan för kränkningar, så att man kan svepa runt och kränka tillbaka. Muslimer och kristna är mycket begivna på det där, och i länder där de får statlig hjälp resulterar detta i uppenbara rättsövergrepp.

pussy-riot in saviour cathedral vladimir Putin patriarch Kiryill

Exemplet Indien ovan är långt ifrån ensamt: man kan t.ex se Rysslands Pussy Riot-skandal om varom här skrivits, där de anklagade fälldes för att ha manat till ”religiöst hets”. Att de som kunde känna sig kränkta i detta fall var Vladimir Putin , och den korrupte patriarken av den rysk-ortodoxa kyrkan som utnyttjat kyrkorummet för att stödja sin patron Putin, inte tron eller religionen, spelade ingen roll.

Ett annat i högen av sådana fall där myndigheter låtit lagstifta till stöd för religionens lättkränkta känslor kan tas från Filippinerna, där medlemmar i ett begravningståg som passerade genom en katolsk kyrkogård fälldes för att ha ”kränkt religiösa känslor” i enlighet med landets lag.

Just Katolska kyrkan har utvecklat en annan variant av det till där till en obscen konstform, nämligen att antyda att varje form av kritik av dess göranden och låtanden är en form av potentiell kränkning, för att sedan, med den mest perverterat falska ödmjukhet säga sig ”förlåta” de kritiker som påpekar belagda och uppenbart vidriga övergrepp som kyrkan gjort sig skyldig till.

Roger Mahony false forgiveness arrogance

På ett större politiskt plan kan man notera hur katolska kyrkans förespråkare menar att Obama i USA ”kränker” katoliker när han i sitt redan urvattnade förslag till mer allmän sjukförsäkring kräver att även Katolska Arbetsgivare faktiskt måste ställa upp med försäkring av mödravård, inklusive preventiv vård och aborter, i sina sjukförsäkringar eller räknas som om de diskriminerar mot en viss grupp (kvinnor) och därmed förlorar statligt stöd. Katolska organisationer kräver ett undantag från lagstiftningen att erbjuda heltäckande sjukförsäkring till sina anställda. De vill hävda sin rätt att stå utanför lagen och själva kränka kvinnor genom att försvåra för dem att kontrollera sin fruktsamhet och fatta beslut som rör deras hälsa, samtidigt som de har mage att påstå sig vara ”kränkta” och att regeringen för ett ”krig mot Tron”för att de inte får fortsätta diskriminera.

Benetton_Unhate_catholic POPE påve kiss kyss sheik AL-TAYEB

Inte sällan är viljan att bli kränkt för sakens egens skull skrattretande, som i den totala avsaknaden av humor – se t.ex det ”kränkta” skränet kring Benettons kampanj där de lät olika makthavare, inklusive påven och en Mulla, pussa varandra (också i tidigare inlägg).

Lika lite rimlighet och reson är igång när turkiska muslimer känner sig ”kränkta” på grund av en legomodells utformning. Det skulle kunna framhävas att det finns ett drag av kolonialt tänk bakom att den onde Jabba och hans planet framställs som ett orientalistiskt dekadent laglöst territorium, om vilket man skulle kunna föra en diskussion om kulturella stereotyper.

Lego Starwars Jabba the Hut Hagia Sophia

Men det är en mycket vidare och allmän poäng än att peka på en viss moské- som inte ens passar för syftet. Ayasofya, som idioterna pekar ut som förlagan för den onda borgen, är inte ens en moské numera, det är ett museum. Innan det var en moské var det en kyrka. Ayasofya är dessutom inte lik modellen för tre öre – den är mer lik… säg Globen och dess anhängande höghus.

Det tragikomiska är förstås ofta blandat med en kväljande käsnla, som i fallet med de ultraortodoxa  judar som kränks i sina känslor och sin misogyni av att se kvinnor i offentligheten, och som inte duckar för att i sovjetisk anda retuschera verkligheten eller helt enkelt gå till attack och blatant just kränka unga skolflickor, eller palestinier, eller alla som har öppet på lördag, eller… listan är oändlig. Och om någon undrar om katolska präster är de enda att bli ”kränkta” när deras brott avslöjas, så tänk om, se t.ex. hur ”kränkta” hassidiska judar blir när deras ledare fälls för att ha sexuellt förgripit sig på en ung kvinna i åratal. Kränkande, var ordet.

ISRAEL PALESTINIANS ultraorthodox jew girl

För sådan är den religiösa kränkningsbenägenheten. Dess bärare bryr sig inte om att de därmed avslöjar hur sårbar deras övertygelse är, dess oförmåga att samexistera på lika villkor med andra. Den religiösa hjärnan har tvärtemot lärt sig att betrakta detta som en dygd – ett tecken på trosnit, och döljer sin ynklighet genom att gorma högt och hota istället, tagande sig den självklara rätten att kränka andra. Och att bli kränkt ånyo, när man sätter stopp för dem.

Pakistan muslim protest offended kränkt muhammad film

Inte sällan kan det religiösa och moderna navelskådandets lättkränkhet sammanfalla.

Jag minns väl en diskussion på arbetet med en inte särskilt devot, men ändå nominellt kristen. Han hade inga problem med att skämta om muslimers fasta före ramadan. Men hans egna släktingars kristet motiverade fastetraditioner, de var minsann en helt annan sak. Han ville ha medhåll och förvånades över att jag sa att det var väl hugget som stucket, påpekande att för en som står utanför sådana trosföreställningar är den enes rit lika mycket vidskepelse som en annan. Det var tragiskt hur lätt det var för honom att svara, stött:

 ”Så får du inte säga. Det är kränkande”

Jaså verkligen? Man kan inte annat än beklaga att en i övrigt intelligent människa fått sina känselspröt och sin sensibilitet förvrängd på det sättet.

Respekt i Snorre Sturlassons Heimskringla - Hildur ber konung Harald om nåd för sin son Gånge-Rolv←Se tidigare inlägg i serien ”Jag är Kränkt! Del 2 Heder och respekt i dumskallarnas konspiration

Med speciellt tack till Tannhauser för Hässleholmsfallet och Kimmen för den turkiska legodispyten 🙂

¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤

Se tidigare inlägg på temat religiös snarstuckenhet och kränkningsbenägenhet

Om Trosskallarnas konspiration och sekularisering i skolan https://paulusindomitus.wordpress.com/2012/12/16/trosskallarnas-konspiration-om-sekularisering-tro-i-skolan/

Om Pussy Riot

Om Korruption och religiös hysteri vs kvinnliga punkrockare del 1

Den Ryska Omertá-kyrkan, uppföljning av Pussy-riot-farsen

Om Benetton och Påven

en-bild-sager-mer-an-1000-ord-om-dumskallekonspirationen-paven-imamen-och-benetton/

Om Muhammad-filmerna

om-att-kritisera-religios-fanatism-forsvara-yttrandefrihet/

——————————————————-

Tidningsartiklar och länkar

Jag är KRÄNKT! – del 2: Heder och Respekt i dumskallarnas konspiration


Här har tidigare skrivits om hur moderna samhällen vars ryggrad mjuknat till förmån för en hållingslös och konsumistisk egennytta odlar lättkränkta människor. Men en vilja att lätt blikränkt är förstås inte begränsad till sådana  miljöer.  I den andra änden av skalan finns den lätthet att bli kränkt som odlas i samhällen med små, tätt sammanknutna kommuniteter – den kränkhet som odlas av tribalistiska samhällen med hedersmentalitet .

Mycket har skrivits om hederskulturer och följden av sådanas sätt att värdera människor. Här skall nämnas hur de underligger en benägenhet att lätt bli kränkt.

Heder, en kränkningskänslig valuta

Respekt i Snorre Sturlassons Heimskringla - Hildur ber konung Harald om nåd för sin son Gånge-Rolv

I det forna sverige var heder och respekt bärande för samhällsordningen – bild från http://cornelius.tacitus.nu/heimskringla/index.htm

Heder, detta amalgam av mottagande av andras respekt, självvärdering, status, prestige och följandet av vissa gruppbeteenden, är en anordning för social kontroll. Det är en grundläggande och ursprunglig mekanism i samhällen med klara gränser för inre och yttre tillhörighet, och en sammanhållning baserad på personliga band sådana som släkt eller familjeband. Även i situationer med en svag statsmakt och en avsaknad av allmäna fora som en fri press, en allmän skola osv, fortfar de gamla kommunitetsbanden att utgöra en säkerhet för individerna och bilda grunden för deras självförståelse. Heder som grundplåt för personligheten är således förknippad med en intim och klart avgränsad grupptillhörighet, inom vilken utkristalliserats mer eller mindre snäva gränser för beteendet och vad som är ett ”hedervärt” agerande, en internaliserad känsla av vad som skänker social valuta inom gruppen.

(hör t.ex på presentationen av boken ”Irrande Falk” Jabil Ahmad från Afghanistan, en region som aldrig byggt upp moderna statsstrukturer)

Heder vilar således väldigt mycket på det yttre skenet, hur man framstår för andra, till skillnad från en förvissning och säkerhet om den egna personligheten som i huvudsak baseras på egna prestationer, förmåga och egenvärde. Den bygger också upp en värdering av personligheten som tar in allt som har samband med självet. Den kommer att omfatta inte bara hur man själv beter sig, utan alla som kan associeras med en. Inklusive sådant som ligger eller borde ligga utom ens egen kontroll, som ens familjemedlemmars privata val.

Duellen - hävdandet av heder draget till sin spets

Heder är således något måste hela tidens försvaras, och är benäget att bli skadat och förminskat när de gamla strukturerna löses upp eller utsätts för yttre tryck – som i ett modernt samhälle. Modernisering kan under en övegångsfas se en uppgång i hedersvåld då den gamla tidens snarstuckna kränkbarhet måste levas ut i ett samhälle under omvandling. Detta var också historiskt fallen i våra samhällen när dessa industrialiserades och moderniserades – många hedersrelaterade bruk levde kvar, och de gamla feodala, hedersbaserade hierarkierna bet sig länge fast.

Ådalen 1931

I ett modernt samhälle ersätts hedersstrukturers yttre normerande verkan av mer demokratiska anordningar baserade på människors lika värde och på en starkare roll för offentliga institutioner. Detta är ingenting som skett gratis utan krävde lång kamp: att ersätta gamla hederskodexar med sådant som lag, ordning och välfärdsinstitutioner är något som många hade skäl att motsätta sig.

Hederns inre styrande kvalitéer å andra sidan, ger i ett någorlunda mänskligt samhälle vika för sådant som självförverkligande, individualitet, fritt val och en inre moralisk kompass, av var och ens samvete och rättskänsla. Att bygga upp och navigera sin självkänsla i ett sådant samhälle kräver en helt annan strategi än i en hederskultur – personligheten måste själv utveckla egenskaper som kan sammanfattas som värdighet eller integritet, vilka kommer att bilda ett inre skelett, en tålig struktur i självets kärna.

En persons integritet kan självklart kränkas. Men den står kvar, den rivs inte ner av att den kränks, och om den är väl uppbyggd kommer den att skänka kraft att motsätta sig övergrepp. Under sådana förutsättningar fungerar däremot heder, å andra sidan, på många sätt om en otymplig och sårbar rustning som, när den väl penetrerats, inte lämnar självet något skydd, och inget alternativ än att slå ut i desperation.

Aftonbladet hederskulturenDet är i det ljuset som man bör förstå den vedervärdiga lättkränkhet som yttrar sig som utfall mot de som brister i s.k. ”respekt” mot någons heder, och s.k. hedersmord i extrema fall, men som är närvarande som en osynlig tvångströja över alla, i grupper där medlemmarna bevarar heder som en styrande princip för sitt värde och självförståelse.

Det finns förstås en tydlig maktaspekt här. Den som är högre upp i den sociala hierarkin har större svängrum, och kapslar in de som anses vara hans underlydande som beståndsdelar i sin heder. Medan de underlydande måste tassa på tå och ta i inte bara sina egna önskningar utan också sin överherres heder i sitt beteende. Det hierarkiska draget yttrar sig också genom att det paradoxalt nog ger outtalat tillstånd att kränka andra, inom och utom den egna hederspyramiden, om de är längre ner på hedersstegen.

Dottern som vill leva sitt eget liv, träffa vilka hon vill, och tillåter sig ett mått av självständighet gentemot gruppmedlemmar som förväntar sig kunna kontrollera hennes val, kränker således verkligen de övriga familjemedlemmarnas heder, deras status och förståelse av egenvärde både inom gruppen, men också, eftersom det har internaliserats, inför dem själva. De har byggt upp en självrespekt som bygger på att de kan kontrollera, läs förtrycka, andra människor som de är associerade med för sin egen psykiska balans skull.

Fadime Sahindal

Respekt och den lättkränkta hedern

Den som bygger sin självkänsla på att omgivningen tassar på tå kring den baserat på outtalade normer och hederstänkande kan inte ta många steg utan att bli ifrågasatt i ett modernt, individbaserat samhälle. Den lever, medvetet eller omedvetet, med ett ständigt tryck på sig att hävda sin heder och inhösta tecken på underordning, ofta kallat för ”respekt”.

tommy zethreus stureplanmorden aftonbladet löpsedelDet här är förklaringen till den pervertering av respektbegreppet som automatiskt åtföljer hederstänkande. Respekt, på svenska ursprungligen med konnotationer som vördnad, beundran, att se upp till någon, kommer istället att inordnas i den hierarkiska människosyn som vidlåder hederstänkandet, och urartar snabbt till en ambition på att bemötas underdånigt och krav på undfallenhet från omgivningen. Det är därför kriminella, ligister, osnutna tonåringar och allsköns översittare kräver ”respekt” för sig och sina handlingar. Det de önskar är att omvärlden skall acceptera att ingå i en hederspyramid med dem högt upp, där den vars heder måste tas hänsyn ges ”respekt”, i praktiken rätt att kränka och förtrycka sin omgivning.

Underkastelse och respektRespekt kommer att likställas med fruktan. Men vi vet innerst inne att den man fruktar, bär man också motvilja och hat till. Respekt är inte något man kan kräva- det ges till den som förtjänar det, annars är det bara ett naket tvång. Kravet på respekt kommer således att förgifta även nära, varma relationer inom familjer och vänskapskretsar. Den bygger upp en potential till våld och repressalier, till hänsynslöst beteende gentemot de som är lägre ner på stegen eller inte behövs tas hänsyn till.

”Heder” och ”respekt” som mekanismer existerar således inte bara inom stamstrukturer eller i primitiva samhällen utan även under mer upplysta, rörliga och konstruktiva samhällsanordningar. Kanske kan de aldrig helt utrotas, eftersom de hänger samman med underkuvande och rangordning, och alltså ständigt talar till vår mobbarinstinkt, vår vilja att bemäktiga sig omgivningen. Det är tankvärt att begreppet ”Heder” i Sverige används ymnigt i idrottssammanhang, där konfrontationen och besegrandet av en motståndare står i centrum. Från en sådan måhända inte uppenbart destruktiv manifestation sträcker sig dock hederstänkandet likt en mörk soppa som kokar under ytan ut i olika sammanhang.

EMhuliganer

Kvinnomisshandel.De hundratusentals kvinnor och barn som hukar under förtryckande och dominerande partner vet in på benen priset för att brista i ”respekt” inför den översittare som ger sig rätten att styra över deras liv och kräva fotskrap. Grupperingar som agerar delvis i marginalen faller lätt tillbaka på hederstänkande: notera hur en idrottshuligan reagerar om man ringaktar hans (för det är nästan alltid en han) lag eller dess symboler. Kriminella strukturer, som ju systematiskt bryter mot samhällets normer, bygger upp en redan från början förgiftad hedersprincip som en billig ersättning för de krav som det civila samhället ställer på medborgarna.

Hur sköra alla dessa strategier baserade på heder är, framgår tydligt av att dess utövare är oerhört lättkränkta, och att de ytterst vilar på våld och en självpåtagen rätt att kränka andra för den egna positionens skull.

Shakespeares "Othello" skildriar den lättväckta kränkhet som kan förvandla en älskad till mördare

Shakespeares ”Othello” skildriar den lättväckta kränkhet som kan förvandla en älskad till mördare

Detta visar med all tydlighet hur heder som styrande anordning står i motsättning till principer som människors lika värde, ett umgänge baserad på positiva känslor, och integritet. Den underbygger ett system av sociala relationer där den som anses som mindre hedervärd eller mindre viktig i hierarkin systematiskt kränks, inte bara i sin självbestämmelse utan också som en del i att hamra in den styrandes makt.

Den skapar också lättkränkta, i grunden osäkra och infantila personligheter som ytterst vill detaljstyra vad de kan av sin omgivning för att försäkra sig om att deras egen självbild inte raseras och de inte står där värdelösa inför sin grupp. Hela strukturen måste underkännas i ett samhälle där var och en har ett omistligt värde, och där frihet, och var en ens vilja och val tillmäts betydelse.

En variant av ”utökad” hedersbaserad lättkränkhet är en snarstuckenhet kopplad till förvisso stora men snävt definierade grupper, som nation eller religion. Detta kommer att tas upp i nästa inlägg på temat ”Jag är Kränkt”.

Kränka från SAOLPakistan muslim protest offended kränkt muhammad film←Se förra delen i ”Jag är Kränkt! dumskallarnas konspiration […] del 1

Se Nästa del ”Jag är Kränkt! – del 3, Trosskallarnas lättkränkta konspiration”→

¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤

Om begreppet heder rent språkligt http://g3.spraakdata.gu.se/saob/show.phtml?filenr=1/94/183.html

Se http://jinge.se/allmant/hedersvald-bra-artiklar-i-aftonbladet.htm

Dumskallarnas konspiration…”särintressen” och enveckasförsvaret


Om  en statsministers försägelse, som avslöjar en grumlig syn på staten, på rikets säkerhet och om hur maktfullkomligheten smyger sig på den som styr för länge.

ÖB Sverker GöransonDen senaste veckan har debatten rasat om Sveriges försvarskapacitet och Reinfeldts märkligt klumpiga uttalande i efterbörden av att ÖB Sverker Göranson, (vilket senare bekräftades av Försvarsminister Karin Enström) slagit fast att försvaret kan stå emot ett punktanfall på en plats i en vecka. Typ. Med lite hjälp. 

Vissa, som min bloggkollega Tannhauser, på bloggen  ”Hedniska Tankar”  har varit enormt affekterade och instämt i rop på att Fredrik Reinfeldt skall avgå. Tannhauser tar det lite personligt, kanske förståeligt med tanke på hans bakgrund. Men även mer distanserade sinnen måste dra öronen åt sig över vad Reinfeldts kommentar öppnar för inblickar ifråga om perspektivet hos honom och hans klick av ledande regeringsmedlemmar.

Varför är det så bestickande med att vifta bort kritik av Försvarets försvarsförmåga med att det springer ur ”ett särintresse”?

Försvarsminister Karin EnströmI svenskt politiskt språk, påverkat som det är av koncesus och samsyn av vad som är statens roll, finns en viktig dikotomi, mellan vad som anses vara ett särintresse och det allmänna intresset. Sistnämnda ses som något som är allmänt omfattat och en överskridande nyttighet, medan ”särintresse” har drag av själviskt egenintresse från en från det allmänna fjärmad grupp. Att det här förhållandet gäller över det politiska spektrat kan noteras av att ett liknande rabalder kunde höras när Göran Persson som finansminister utropade att Facket bara var ett särintresse bland andra, vilket fler än undertecknad påmint sig. (Se sydsvenskan,  Svd med flera) 

Göran Persson förlustnatten 2006Men däri har de båda Fel, Reinfeldt syns det mig, i än större grad än Persson. Vad försvaret än är, är det inte ett särintresse, det är en av de mest fundamentala åtagandena för en Stat som man kan tänka sig. Det behöver man inte vara en fan av Hobbes ”Leviathan” för att inse, vilket framgår väl av de förundrade kommentarerna från ledarredaktioner från runt hela landet (se längst ner på inlägget). Försvarets funktion är unik, det garanterar själva statens fortlevnad, kan bara bedrivas av staten, och är också något som kommer alla medborgare till del, för att inte nämna också springer ur allas ficka. Mer allmänt än så kan det inte gärna bli.

Reinfeldt verkar dock ha gjort en freudiansk felsägning och råkat yppa vad han egentligen tycker, nämligen att försvaret inte är så angeläget för honom. Fram skymtar den arrogans och tilltagande överlappning av de egna preferenserna med statens som ofta omärkligt (fast ibland faktiskt ganska tydligt) men obönhörligt smyger sig in när man haft makten alltför länge. Jämförelsen med Göran Persson ovan är här också motiverad. Man börjar sätta likhettecken mellan sig själv, sina egna prioriteringar och statens uppgifter.

I försvarets fall är det, oavsett vad man anser om behovet av ett sådant, särskilt bestickande. För detta allmänna intresse är också särpräglat, på så sätt att det mer än många andra intressen bestås med ett särskilt uppdrag som kan användas som måttstock för dess tillstånd. Världen över sysslar de som har att bestämma sina staters försvar i en någotsånär transparant miljö med frågor av typen: Vad skall försvaret klara av att göra?

Försvara hela landet under överskådlig tid? Eller bara delar av det, eller bara en begränsad tid? Mot alla fiender eller bara en viss? Skall det vara ett renodlat defensivt försvar eller skall man kunna gå till angrepp? Skall man kunna operera under flera stridsskådeplatser? Hur snabb skall mobilisering kunna ske? Skall man kunna samverka med andra? Och så vidare och så vidare.

Se där frågor vars svar, vilken bestäms av ansvariga, civila politiker i demokratiska länder, sammantagna avgör hur försvaret skall bedömas ifråga om hur det uppfyller sitt uppdrag. De som ställer och skall ställa de kraven skall vara de folkvalda – att undanhålla detta ansvar för folkrepresentationen skulle utgöra ett element av militärt styre över ett avgörande politikområde. Men militären, som har sakkunskapen, skall å sin sida redogöra sanningsenligt för hur man planerar att leva upp till kraven som ställs på dem.

Ett särintresse ställer upp sig

I nuläget har försvarets främsta representanter öppet påtalat vad de klarar av med de resurser och den organisation de har att verka med. Detta tycker vår statsminister tydligen inte om. Uppenbarligen är det faktum att detta redovisas öppet, vilket ledet till diskussioner huruvida man får förändra försvarets deklarerade målsättning eller eljest skjuta till resurser, föranlett statsministern att blotta en sida  av sig och en syn på staten som är värd all kritik.

Flera saker står ut: dels är det är oerhört svagt, och ett tecken på maktfullkomlighet, att faktum att man får verkligheten beskriven för sig föranleder en att döma ut ett vitalt allmänintresse som något suspekt och egennyttigt. För det andra avslöjar det en betänklig syn på vad staten är, och vad dess uppdrag består i. Det mynnar också ut i att regeringschefen tydligen tror att försvaret är något som man kan hyvla i hur som helst, utan att behöva svara för följderna.

Och det här gäller oavsett vad man anser i själva sakfrågan om försvarets budget. Många som vill spela över Reinfeldts fadäs menar att ”man inte skall märka ord”. De glömmer att det vi pratar om inte är ett ord, utan ett helt begrepp, laddat och avslöjande för personens syn på en av politikens grundvalar. Vad Reinfeldt, i stället för att försäga sig, kunde ha sagt, med ett uns av mindre självtillräcklig mentalitet, är att försvaret förvisso är ett vitalt intresse, men har sin plats bredvid andra sådana. Det är inte avgörande eller överflyglar alla andra hänsyn. Hade han sagt det, vilket i alla fall täcker in in del av vad han menar, hade han stått på mycket mer stadig mark, och dessutom kunnat delta i en viktig diskussion utan dumstrut.

fredrik reinfeldt statsminister

Vi är rätt många i Sverige som anser att vi skall ha ett försvar som faktiskt kan, tja, försvara landet, och då helst mer än en vecka, om inte annat så för den geopolitiska tyngd som det innebär att faktiskt kunna ställa upp med vapen i hand de gånger de krävs, inte bara för direkta hot mot det egna landets utan för andra angelägna uppdrag. så som fredsbevarande uppdrag med mera. Hans och hans kohorters sätt att visa att de inte delar denna syn, och dessutom slår ut mot var och en som har mage att påtala det, bådar inte gott för Landet. Denna blogg önskar att fler skall komma ihåg det där, nästa gång det är dags för allmänna val.

————————————–

Blandat ur kommentarer om Reinfeldt och Försvarsfrågan i medier…

… och några Bloggar med lite olika vinklar på saken

Jag är KRÄNKT! – det nygamla vapnet i dumskallarnas konspiration del 1


Om Kränkning – ett begrepp och också en attityd som det gått våldsam inflation i. En vän postade en skön bild av Berglin.Kränkt - Berglins-2012-12-29_997508a_1 Det där satte igång lite replikväxling, inte om vädret men om driften med just användandet av begreppet ”kränkt”. Var och varannan verkar märkligt benägen att vitt och brett utge sig för att vara sig ”kränkt” numera. En snabb Googling visar att tidningar, webforum och andra medier svämmar över av kränkta, mer eller mindre motiverade.

Camilla Henemark

claes borgström

Ovanstående exempel är alla direkt från Googles sökning på ”kränkt” den 29 Januari 2013. Och det fanns många fler.

I Sverige är de lättkränkta Kung och media och politiker deras glädjefulla slavar…

”K”, citat från internetdiskussion

Medias benägenhet att hävda och i praktiken uppmuntra till att den-och-den känner sig kränkta, och som en följd deras roll i att begreppet Kränkning och Kränkt devalveras är som synes omfattande. Notera att i åtminstone ett av fallen ovan (Sydsvenskans) har det otvivelaktigen skett ett övertramp som motiverar begreppet ”kränkning”. Vilket dock visar på faran. För när begreppet sätts tillsammans med de andra, mycket mer tveksamma fallen, minskar, inte ökar, kränkningens betydelse. Hela konceptet nedgraderas när det spelas ut så ymningt att ”kränkt” blir liktydigt med typ arg, eller frustrerad. Vadan detta överutnyttjande av vad som till helt nyligen var ett starkt kringskuret, och endast i extrema fall använt begrepp?

Det moderna navelskådandets lättkränkhet

Kränkningbenägenheten är i ett modernt samhälle som vårt oupplösligen förbunden med subjektiviseringen av fenomen. Dvs att man mer och mer väljer att fokusera på hur någon eller några känner inför händelser, och på känslosvallet i sig, snarare än på deras verkliga omständigheter, styrande faktorer och samband, och dessas innebörd. Ett exempel: en auktoritetsperson som t.ex. en polis går utöver sitt uppdrag och trakasserar eller förtrycker någon de kommer i kontakt med. Den vinkel som tenderar att alltmer ta över är att offret känner sig kränkt. Vilket mycket väl kan vara sant, i ett privat, personligt perspektiv. Men med förlov till alla de som har drabbats av det är det ändå ett underordnat element i ett mycket större, mer sammansatt problem. Polisen är en publik, offentlig funktion, en makt som skall värna om samhället och medborgarnas väl och ve, och ett repressivt eller diskriminerande uppträdande från dess representanter innebär ett Maktmissbruk, ett fegt svek mot hela den ordning som samhället bygger på, realiserat i och med kränkningen av en individ.

Man kan se det som en avart av den postmoderna existensen. Istället för kritiskt ifrågasättande ersätts en analys av förhållanden av ett fluff där allt kan tolkas som man vill och alla vinklar är lika relevanta, där det blir omöjligt att prioritera värderingar och sakförhållanden. Den enda ledstjärnan blir känslan, hur något upplevs, till nackdel för vidare aspekter. En ram för tänkandet bildas, där ingen åberopar högre värden utanför inviden, en individ som inte är beredd att offra något eller se till större sammanhang. Det är ett förhållningssätt som passar den individuella konsumtionens, konformistiska självtillfredställelsens skit-i-andra-samhälle. När anpassligheten är högsta ideal, och djupare principer och en oförmåga eller ovilja att hävda universella eller fundamentala värden är norm, får människor lätt ett enormt smalt fokus där de egna önskningarna görs till universums mening och centrum. Den som verkar i en sådan tankeram får lite eller inget stöd i sitt medvetande för att skilja mellan verkliga oförrätter å ena sidan, och otur, livets allmänna svårigheter eller helt enkelt en skillnad i åsikt å den andra. En försåtlig, underförstådd tendens smyger sig in, att man skulle ha rätt att slippa bli irriterad eller utmanad. En sådan infantiliserad kälkborgare blir snar att gnälla på att de är ”kränkta” så fort något går dem emot, eller de utsätts för någon form av ringaktning eller bakslag som de med sina ytliga perspektiv inte har något svar på. Det räcker med att de förbigås för befordran, eller att man inte gillar färgen på deras bil.

[…] som smartskaftet imorse som i metro var KRÄNKT (och ARG) för att personen blev erbjuden 75 kr i h för ngt assistensjobb.. eh jaha? Ta inte jobbet då…

”K”, citat från Internetdiskussion

Denna sorts kränkningsbenägenhet har också det farliga kännetecknet att blanda bort korten och jämställa alla aktörer. Vem som helst kan känna sig kränkt, och ens benägenhet behöver inte innefatta några parametrar som ställer det relation till det egna uppträdandet. Sålunda kan den som faktiskt kränker lika gärna själv ta på sig kränkningskostymen som ett försvar för att man diskriminerar, tystar, hatar och hotar sin omgivning. Det är i det ljuset kan man t.ex se många hobbyhatares, t.ex. internettrolls verksamhet. Som ett utslag för den ömhudade reaktionen från någon som anser att det blotta faktum att andra vågar yttra sig, eller påpeka något som man ogillar, är en kränkning. Och som legitimerar att man själv far ut med okvädningsord eller hot, eller värre. Not sure if Kränkt or just trolling_1 Det är värt att lägga märke till att det mer sällan är folk som verkligen blivit kränkta i djupet av sina rättigheter och sitt människovärde som publikt skränar om det eller viker ut sitt sargade inre. Epidemin i kränkningsbenägenhet kan så ses som ett fenomen för den som ömtåligt har någon form av privilegium att slå vakt om, eller för den osäkert ömhudade, två grupper som förenas i att de hellre skyltar med sin sårade indignation eller ägnar sig åt aggressiva utfall än att argumentera i sak eller framlägga en konstruktiv poäng.

Den här formen av lättkränkhet är ett tämligen nytt och modernt massfenomen: under tidigare historiska perioder (före slutet på 1800-talet) var det endast en mycket liten del av befolkningen som i kraft av sin rikedom och sina privilegier kunde göra anspråk på att vara så lättstötta. Men andra mekanismer, baserade på begrepp som ”heder” och ”respekt”, fanns till hand för de som ville känna sig kränkta, och dessa lever också kvar än idag. Genom kulturella möten och i takt med att samhället liberaliserats och rört sig bort från forna tiders tillåtande av vissa förtryckarmekanismer har dessa kränkhetens inkörsportar åter kommit att aktualiseras. Det är om dem, om den vilja att känna sig ”kränkt” inom ramen för hederstänkande och krav på en speciell ”respekt” som nästa inlägg på detta tema handlar om.

—————————————————-

Respekt i Snorre Sturlassons Heimskringla - Hildur ber konung Harald om nåd för sin son Gånge-RolvNästa del: Jag är KRÄNKT! Om Heder och ”Respekt” →

Andra sidor om Kränkning

Trosskallarnas konspiration – Om sekularisering & Tro i Skolan


Frågan om skolavslutningar och andra samlingar som inom ramen för den svenska skolans verksamheter sker i kyrkor har under 2012 seglat upp som en något märkligt återkommande käpphäst.

Man kan naturligtvis fråga sig varför detta känns så angeläget nu. Med tanke på hur ljumt, för att inte säga obefintligt kristna de flesta som gnäller är, framstår det som rätt tydligt att den kyrkliga kopplingen är mer en slags symbol än en troshandling. För vissa (men absolut inte alla) representerar avslutningar i kyrkor eller närvaror av präster ett slags band till en tänkt tradition, som man av någon anledning vill slå vakt om. Denna oro för en tradition som man förut knappast sett som så viktig kan i sin tur utnyttjas av de som vill nyttja frågans symbolvärde som en täckelse för att föra fram en agenda. Det kan vara främlingsfientlighet (”det är muslimernas fel att vi inte får fira i kyrkan”), det kan vara snöda egenintressen (prästen: ”uh, mitt jobb är i fara”), det kan faktiskt vara religiös tro (”klart man skall samla menigheten i Guds hus med välsignelse och allt, det är ju SANNINGEN”) eller en slags allmän konservativ vurm, en nostalgi efter något som representerar forna tiders skick och sed. Eller en kombination. Många av de som tagit till orda representerar en eller flera av ovanstående, inte sällan insvept i dunkelt tal och tryfferat med logiska felslut eller halvkvädna visor, som framgår av P1s ”Människor och Tro – Skall skolan gå i Kyrkan”.

Adventsfirande i Kyrkan

För denna blogg blev sammanblandningen av motiv klarast i ett annat medium. SvDs Maria Ludvigsson i en ledare och Antje Jackelén biskop i Lund på tidningens debattplats Brännpunkt kom den 2:a december att bilda en märklig  apologetisk duo. Märkligt för att man inte väntar sig sådant i Sverige. Det har mer en reminiscens av bananrepublik, där någon tidningsmakthavare och biskopen sitter och snackar ihop sig över hur man skall fortsätta förtrycka den fruktplockande plebsen. Och likt dessa kom de fram till en fiende, orsaken till vissa svårigheter som vidlåder de stapplande och på dekis stadda institutioner som dessa båda representerar, vilken i Sveriges fall skulle vara… sekulariseringen. Eller ”sekularismen” som de säger. Från det utgångsläget firade sedan de båda av en bokstavlig kanonad av vilseledande snack och nödtorftigt insvept vurm för en teokratiskt präglad fostran och oförståelse för de principer som bär upp en sekulär, demokratisk och inkluderande  samhällsordning.

Som det här med ”sekularism”. Genom att behänga strävan efter ett samhälle där staten inte springer en viss kyrkas eller sekts ärenden , exempelvis genom att staten låter bli att indoktrinera ungdomen i en viss sekts världsbild och dogmer, med ett ”ism”, skapar de illusionen att sekulariseringen är en slags genomgripande ideologi med dolda ärenden på sitt imaginära partiprogram. Eller det uppenbara och genomtuggade  bedrägeriet att ”sekularism” i sig utgör en slags trosföreställning. Det kunde knappast bli mer  idiotiskt och vilseledande.

Sekularisering är inte en tro, lika lite som skallighet är en hårfärg. Det en process, inte en självständig världsbild eller politisk ideologi. Processens enda effekt och verkande princip, det enda som kunde kallas dess mål eller syfte är att skilja religionens makt från den allmänna, offentliga makten. Det är dess enda ärende. Allt annat är snömos som Maria Ludvigson och de som motsätter sig ett sådant åtskiljande vill blanda bort korten med. Om det beror på intill enfald gränsande okunnighet eller medvetet val, är inte lätt att avgöra.

Tokstollevarning om t.o.m. DENNE man är mer sekulär än du...

Tokstollevarning om t.o.m. DENNE man är mer sekulär än du…

Många tillskyndare av en sekulär samhällsordning  är nämligen religiösa. Självaste ärkebiskopen Anders Wejryd framstår t.ex som ett under av sekulärt sinnelag jämfört med Jackélen och Ludvigsson när han entydigt slår fast att skolan och kyrkan är separata institutioner vars ärenden förvisso kan kombineras, men inte blandas ihop. Inga troshandlingar skall därför riktas gentemot barn som har skolplikt. Han passar också i sammanhanget på att upplysa de historielöäsa ”traditions”-vurmarna att avslutningar och sådant i kyrkan ingalunda är en särskilt urgammal sed, utan ett ganska nytt påfund.

americans_united for the separation of church and state_1Ännu tydligare är detta i det mest religiösa av alla moderna länder, USA, ett land som dock ifråga om lagstiftning är mer sekulärt än Sverige. Där har dock organisationer som Americans United for the separation of Church and State fullt sjå med att slå tillbaka just det slags smygande indoktrinering i statens regi som Abrahamson och Jackelén förordar, och försvara statens sekulära karaktär. Den organisationens ordförande Barry Lynn är dock… en pastor, framstående ledare i The United Church of Christ. Den som skulle berätta för honom att han tyr sig till en annan ”tro” än kristendomen, får nog bereda sig på en verbal bitchslap som heter duga.

Barry Lynn executive director americans united for the separation of church and state

Barry Lynn

Hans argument för sekulära värden, ett som Maria Abrahamsson och biskopen skulle fatta om de verkligen menade något med sitt tal om ”andlighet” och religionens roll, är att endast ett sekulärt organiserat samhälle kan skydda allas lika rätt till religionsutövning.

Det är kanske där skon klämmer. Ludvigsson försvarar i sin ledare att samma institution, i närvaro av samma lärare som lär barnen plus och minus, rättsstavning och vad som är verklighetens beskaffenhet skall ha som stående inslag till att dra iväg barnen till en religiös kultplats, och uppmuntra att de leds att delta i en viss sekts religiösa riter. För vad som präglar den verksamhet som åsyftas. dvs skolan. är att den är offentlig verksamhet, till råga belagd med tvång för barnen att deltaga.

Maria Ludvigson och biskopen vill inte ha lika rätt till religiönsutövning. De propagerar för en EN sekts, en viss trosriktnings primat och att denna skall skyddas och främjas av det allmänna, av staten, gentemot Barn vilka under skolpliktens insegel skall inympas vissa i dogmer inpyrda traditioner.

Det skulle väl kunna vara komiskt, om det inte präglades av ett så frånstötande hyckleri. Varenda ett av Ludvigssons och Jackeléns argument och grundlösa beskyllningar lätt kan  kännas igen för den som är lite insatt, som hämtade från USAs debatt om religionens roll. Där brukar många av dem dock anföras mot Ateister – och som även de också då är mestadels felaktiga, sitter ännu sämre mot de som verkar för ett sekulärt samhälle och inte alls originellt.

Maria_Ludvigsson_ledarbild_1Som det klassiska grepp att kalla sekularister ”ängsliga”, ”fobiker” och med en egen ”sekularismens bekännelse”. Tala om projektion. Som om det inte vore religionens kohorter som är ängsliga, rädda för att deras länge icke ifrågasätta privilegium att få sig religiöst präglade ceremonier serverade som vore de helt naturligt och en omistlig del av kulturen skall naggas i kanten. Denna närmast desperata nervositet framgår med all tydlighet när Ludvigsson råkar avslöja att hon är motståndare till att alls ifrågasätta religionens roll i samhället

Församlingarna utgör en viktig del av civilsamhället och att ifrågasätta deras roll är också att ifrågasätta en oumbärlig samhällssfär

Maria Ludvigsson, Svd Ledare 2/12 2012

Ooook. Religionens roll får alltså inte ifrågasättas. Den skall vara helt skyddad från kritik. Det här framhävdes för övrigt av att något genmäle till hennes ”debatt”-artikel inte var möjlig. Svagheten i argumentationen var väl för uppenbar för att utsättas för kritik, kanhända. Var det Iran vi var i, eller står hon verkligen för det där? Ledsen Ludvigsson. Så länge vi lever i ett fritt samhälle, är det av avgörande vikt att ifrågasätta just sådant som religionens roll, och inga kryptoauktoritäa fasoner i världen kommer att hindra det.

Det är ironiskt, att Maria Ludvigsson verkar i en publikation som annars brukar slå sig för bröstet som valfrihetens och individens banerförare. Man inte ifråga om att religiösa kulthandlingar skall innympas i våra barn med offentliga medel och under skoltvångets hägn. Nej då är det Love it or Leave it som gäller. Vilket blir ännu mer verklighetsfrämmande när man ser, som nedan, att de flesta faktiskt inte firar avslutning i kyrkan redan.

Sveriges Radio Enkät julavslutning skolan

Delvis borde vi vara tacksamma över Ludvigssons och Jackeléns utsagor. Det är sällan vargtassen skymtar fram så tydligt under fårfällen hos trons försvarare i våra samhällen, olikt deras kollegor i mindre lyckosamma stater som säg, Polen eller Ryssland, där dessa fortfarande tycker sig ha rätt att kräva att staten skall vara hörsam på deras speciella religiösa agendor vid utövandet av offentlig makt.

En gång var religionen inympad med vårt utövande av medicinen.  Med all undervisning i historia och samhällsämnen, ja all utbildning överhuvudtaget, även sådan som gällde vad vi skulle kalla i naturämnen. Själva den politiska diskursen var präglad av hänvisningar till ”Guds ordning”, tämligen ensidigt riktat mot progressiva eller nya tankar. När biskoparna dikterade samhällsordningen var även andra former av kristendom för mycket för dem att tåla, och förföljdes. Så ser ett samhälle ut, där Allt är inbäddat i en ”kristen kontext”.

Mänsklighetens expansion ifråga om vetande, empati, i utökade rättigheter och frihet och rättvisa för alla. vårt moderna tänkande om religionsfrihet, om könen och kvinnans frigörelse, om barns rättigheter, dödsstraff och rättsväsendet överhuvudtaget, har utvecklats i direkt trots mot en förhärskande religions bud, och av skiljandet från de offentliga, gemensamma institutionerna från religiösa organisationers och dessas doktriners grepp.

Det är det som är innebörden av begreppet Sekularisering.

Att detta är en process där man tvingas ge upp något, det är förstås klart. Och måhända är priset för högt att betala för den som ser sin egen maktställning hotad, eller är beroende av nostalgiska tillbakablickar till en svunnen era av endräktigt sjungande av samma psalmer på en mässa för sin sinnesfrids skull. 

Men för samhället i stort kan det vi till äventyrs har mist i monolitiskt, enhetligt tänkande och på religiös dogm baserade normer, inte mäta sig med vad som vunnits av att vi dragit vetande, politik, rättvisa och sexualmoral från den organiserade, med staten sammangifta religionens grepp. En personlig reflektion skulle också vara att den trygghet som en sådan anordning kunde skänka inte är värd att ha, nej utgör en förolämpning för en fritänkande individ. Och ovärdigt ett samhälle där människor umgås som jämlikar, utan behov av att från barndomen, dolt i statens verksamhet och med traditionens försåtliga argument pådyvla varandra sina egna trosföreställningar, kulthandlingar och riter.

Se också inlägget om religiöst motiverad undervisning i den svenska skolan

Dumskallarnas Konspiration: Kreationism i Sverige

—————————————————-

P1’s ”Människor & Tro” har bäst tagit upp debatten om tro i skolan

Maria Ludvigssons ledare i SvD:

Antje Jackelén utgör ett paradexempel på att även den mest liberalt tänkande person kan förvridas av sin religion, eftersom den ändå måste försvara sin sekts sanning och hur angeläget det är att man åtminstone tror på någonting, helst dennes egna religion. Eftersom det är grunden för hennes egen verksamhet. Hennes syn på sekularism har hon tidigare gett uttryck för http://www.sydsvenskan.se/opinion/aktuella-fragor/sverige-har-ett-samtalsklimat-om-religion-som-inte-gagnar-tillvaxt/. Det där är en försåtlig figur – för i ett samhälle som det svenska är staten, som mycket riktigt inte är liktydig med samhället, inbegripet i alla aktiviteter, men vad Antje et consortes vill är att skapa en frizon, där man kan säga – HÄR skall staten inte vara sekulär, utan aktivt stödja en viss form av organiserad kult. Det är intressant att namnet på hennes artikel i pappersversionen var ”Staten ligger i krig med sig själv”, vilket skippades för det mer offermentalitetsbetonade http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/unga-far-signalen-att-kyrkan-kan-vara-farlig_7718446.svd

Tannhauser på bloggen ”Hedniska Tankar” bidrar med det intressanta perspektivet av vad en ännu äldre tros företrädare har att säga om kristna och deras totalitärt anstuckna vurm för just sina ceremonier. Se t.ex

Camilla Grepe har i sin blogg en intressant sammanfattning av vissa av principfrågorna i denna debatt i http://camillagrepe.blogspot.se/

…Och så en hyllning till Laetitia Casta


I inlägget om H&Ms julreklam togs faktum upp att 2012s underklädesmodell för vinterkampanjen är den bedövande vackra aktrisen/modellen Laetitia Casta. Denna blogg håller sedan lång tid henne som en ikon avv fullfjädrad skönhet, och en liten hyllnings-spin-off syns alltså vara på sin plats…

Undertecknad är inte odelat positiv, för att säga det milt, över H&M och för den delen andra klädkedjors tapetsering av busskurer, gator och torg med sina annonser, som framgått av inlägget ”Julen närmar sig med Snö, första Advent och…underkläder?”.

Laetitia Casta H&M lingerie christmas campaign Laetitia Casta 7

Laetitia Casta knitted dress LC_hqcity_010Laetitia Casta PhotoMEN med detta sagt, finns det faktiskt inga politiska eller andra sådana abstrakta hänsyn som kan ta bort faktum att Laetitia Casta, årets H&M- modell, är en välkommen figur på de  platser där reklam som visar människor med mer eller mindre kläder borde få förekomma. Sådan är skönhetens kraft, att den transcenderar andra hänsyn ibland.

Laetitia Casta Laetitia%20Casta%20_Specchio%2012-1999%20Italy_%20(1)Laetitia Casta candid photo2Laetitia Casta är en fransk modell och skådespelerska. Hennes fina och sensuella drag gav henne skjuts till en internationell modellkarriär inom klädesindustrin och snart också kosmetik och andra anknutna annonssegment. Under sent 90-tal kunde man se henne bära alla former av utstyrslar, från haute couture till minismå bikinis.

LAETITIA CASTA VICTORIA'S SECRET FASHION SHOW IN NEW YORK 1997Laetitia har en inom modeindustrins ramar mer kurvig och hälsosam figur – hon räknas trots sin uppenbara slankhet som ”yppig” i den världen. Trots industrins märkliga beröringsskräck med den mer fullödiga kvinnlighet som är hennes, gjorde den överlägsna attraktionens obönhörliga kraft snart Laetitia till en favorit som underklädes- och baddräktsmodell, och hon väckte beundran och uppseende  för sin figur i sådana publikationer som Victoria’s Secret och Sports Illustrated (se nedan).

Laetitia Marie Laure Casta nude studies

Laetitia Casta Cosmopolitan 15014_casta2910_122_462loVälrenommerade fotografer som Herb Ritts, Annie Leibovitz mfl. rusade till för att fånga hennes uppenbarelse och hon blev förståeligt nog en given favorit för nakenstudier, samtidigt som hon fortsatte att vinna anseende med uppdrag för franska kosmetik -och modehus och liknande prestigefyllda engagemang.

Laetitia Casta i Sports Illustrated Swimsuit edition 1998

Laetitia Casta Hamptons magazineLaetitia Casta Laetitia Casta Bazaar 1Som modell har Laetitia numera snart sagt alla meriter som alls är möjliga, och har förekommit i över 100 tidningsomslag och varit många stort uppslagna kampanjers första figur. Hon är högt hållen av fotografer av både kommersiellt och också konstnärligt slag, Dominique Isserman dedikerade en t.ex. hel bok med foton av henne.

Laetitia Casta on Dominique Issermann exhibition 50684_Laetitia3_123_182lo

Reportrar utan gränser Laetitia CastaI Frankrike har hennes skönhet tagit henne utöver skönhetsindustrins ramar och förlänat henne en ikonstatus. Laetitia blev i slutet på 90-talet  i en öppen omröstning av de 15 000 i de Franska Borgmästarnas Förbund (ung. motsvarande Kommunförbundet) vald att stå modell för nya och framtida statyer av Marianne, den franska symbolen för republiken och den Franska Nationen (motsv. Moder Svea  i Sverige).

Laetita Casta modeling for marianne bust mar6

Fransmännen tar sin moderlandssymbol på allvar: Marianne har avbildats på betydande kosntverk, mest känd kanske Eugene DelacroixLa Liberté”, och sålunda kommit att förknippas med den franska andan och de värden som sedan Franska Revolutionen och de många resningarna sedan dess finns inlagda i den franska republiken.

Eugene Delacroix - La Liberte - Marianne

Laetitia Casta Vanity Fair 95038_vfi1_122_966loMarianne står därför staty i nära nog varje fransk stad, hennes byst pryder otaliga offentliga byggnader, hon är på regeringens logga och emblem…Laetitas anblick är alltså stoff för evigheten, som andra förlagor för Marianne före henne, såsom Brigitte Bardot, Catherine Deneuve mfl.

Laetita Casta Brigitte Bardot Gainsbourg

Laetita Casta Falbala Asterix & Obelix contre Cesar 01Det är en händelse som ser ut som en tanke att Laetitia också har porträtterat just Brigitte Bardot i filmen Gainsbourg (om den franske sångaren med samma namn), en roll för vilken hon fick fina recensioner. Laetitia har gjort en lyckad gradvis övergång till skådespelerska, först i små roller som Falbala i ”Asterix & Obelix möter Caesar”, men sedermera med allt tyngre och mognare stoff.

Laetitia casta 26picture LorealHon är ingen ung flicka längre, Laetitia, hon har fött barn och utvecklat sig. Men hennes lockelse som modell är oförminskad, hennes sensualitet förändras men består. H&M är bara att gratulera att fått henne som frontfigur för sin kampanj, som oavsett om man anser om den som fenomen, sålunda ländas lite klass och den förtrollning som endast en överskridande skönhet som Laetitias kan ge.

laetitia_casta_01

Andra behandlingar av problematiska liksom inspirerande visoner av skönhet, samt hyllningar av denna bloggs musor, finns under tråden

Pris och Lov för de Skönaste  

——————————————————–

Om Laetitia Casta:

Julen närmar sig, med Snö, första advent och…underkläder?


Snön har kommit, liksom första advent, och med de första tryckta annonserna från H&Ms julkampanj på underkläder vet man – Julen är över en när som helst.  En liten fundering kring underklädesreklam generellt, och en liten utvikning om årets julmodell, den sköna Laetitia Casta.

Undertecknad märker, troligen eftersom denne är djupt insnöad i egna utseende -och skönhetsstudier för närvarande, att antennerna är mer ute än vanligt för det sensuella och sköna, som kanske väcker (ännu) mer funderingar än annars.

HMs kampanj, som närmast blivit en tradition drog därför rätt lätt igång vissa tankar. Laetitia Casta Laetitia Casta H&M lingerie collection F_W 2012_13 01

Numera brukar den föregås av vinterkläderkampanj i annonstavlor, men den mer lättklädda huvudkampanjen förekommer redan i tryckta medier som morgontidningar. Den första reaktionen är en viss glädje, det måste tillstås. Frontfigur för underkläderna i år är den utomordentligt vackra Laetitia Casta (se länk till H&Ms sida om årets julmodell). Det är en jämförelsevis snygg kampanj, ganska nedtonad och beslöjad, med en viss atmosfär.

 Så feministisk denna blogg är, är den dock också präglad av en viss fäbläss för kvinnlig skönhet som tvingar en att vara vaksam på sina impulser och spontana reaktioner. Och faktum att Laetitia är en underbart vacker modell bör inte tillåtas skymma det faktum att inte bara H&Ms underklädeskampanjer ställer en del intressanta frågor på sin spets- om skönhet, om gemmensamma värderingar och ideal om densamma, om kommersialism och det offentliga rummet. Bland annat.  

Claudia Schiffer & Naoimi Campbell

De invändningarna som ibland luftas i samband med reklam för underkläder och badkläder har dock en tendens att spreta något. Reklam som visar lättklädda människor väcker alltid känslor, i slutändan för att de alltid innehåller den kittlande kopplingen till sexualitet som åsynen av en människas figur väcker. H&M har varit mycket smarta därvidlag, och utnyttjar de gränser som finns, och väljer ibland medvetet att provocera. Många tidigare underklädeskampanjer har således dragit på sig en hel del eld och kritik, från olika håll.

 Men det finns också en hopblandning av motiv här, som tror jag, också är svår att lösgöra från en sorts dold dagordning eller låsning för vissa – som kanske inte ens är medvetna om det själva.

HM kampanjer  -Anna Nicole Smith, Cindy Crawford, Claudia Schiffer

(HM har vunnit ryktbarhet inte utan Norge också http://www.abcnyheter.no/livet/2012/02/20/har-du-savnet-disse)

En vanlig och motiverad kritik av den negativa verkan av klädreklam är att modellerna är väldigt smala. Där finns onekligen en poäng. Som man ibland får förklara för folk, är detta dock inte så mycket en medveten konspiration för att förstöra kvinnors liv, utan vilar på en annan människoföraktande impuls, nämligen att klädmodeller inte är där för sin, dvs bärarens skull. Modellerna är artefakter för att sälja, eller i pret-a-porter-cirkusens fall, visa upp kläder. De är således vandrande klädhängare, och modeskapare som t.ex. Karl Lagerfelt är ganska öppenhjärtliga i den frågan. Att en sådan syn kan betraktas som kvinnofientlig kan många fler än Anja Karlsson, som fick böter för att vandalisera HM-affischer, tycka (Anja Karslsson fick böter för att kvadda affischtavlor med Claudia Schiffer http://www.sourze.se/default.asp?ItemId=10096239. Se också http://www.expressen.se/kvp/hms-julkampanj-far-kritik—igen/ och ungvänster http://ungvanster.se/2001/12/14/nej-till-kvinnofornedrande-reklam/)

HM Modell fälls artikel

Vad de inte skulle vidgå är förstås att de anar, de vet i sina ruttna hjärtan att en människas skönhet vida övergår vad ens det mest välsydda klädesplagg inrymmer. Och att modeller med en kvinnlig beauté som var för påträngande helt ställer deras varor i skuggan. Få som ser en riktigt vacker, sensuell och åtråvärd människa bryr sig i första taget om vad hon bär, modeonanistet får ursäkta. Samtidigt skall dock modellerna vara, tja snygga, tilldragande. Det är en balansgång, men en där den inbyggda driften mot en hårt tuktad, instrumentell och inte alltför översvallande form av skönhet, läs en avmagrad sådan, ständigt tar överhanden. I en hänsynslös och profitgirig miljö leder detta till ständig risk för excesser. H&M själva blev t.ex påkomna med att datormanipulera bilder för vissa annonser på sin hemsida, så att alla såg sådär tunna, klonat släta och inte alltför avvikande personliga ut.

H&M body cloning web ad

(Om HMs retuschering http://www.fotosidan.se/cldoc/h-m-datoranimerar-modeller.htm och http://www.aftonbladet.se/wendela/article14028743.ab)

Det finns en brasklapp här, och det är att skönhetsindustrin också mer och mer kommit att sammanflätas med celebritetsfenomenet, där klädtillverkarna och olika former av kända personligheter ömsesidigt stärker sina varumärken genom att låna av varandras lyskraft och prestige. En celebritet är inte nödvändigtvis stöpt i klädindistrins mall, i alla fall inte från början, och dens särart är i en mening just den råvara som skall kapitaliseras på.

Samtidigt är påverkan från industrins bärande ideal och människosyn mycket stark. Många kändisar finner att de måste ”göra om sig”, lyfta, bleka och operera sig ganska rejält för att stanna i den trots alla bedyranden och tomma löften hårt mallade och likriktade skönhetsindsutrins hägn.

Salma Hayek hm-ad-001Trots detta kan man notera att celebriteterna ur rent utseendesynpunkt bidrar till att bredda bilden. Det är trots att skillnad på barbielookalikes som Claudia Schiffer och, säg, Salma Hayek.

H&Ms fall är också intresssant också för att de dragit på sig eld när de rent utseendemässigt strövade rätt långt från cat-walkens benrangel. Minnesgoda kommer nog ihåg att kedjan fick utstås minst att lika mycket, om inte mer, spott och spe när den avgjort voluminösa Anna Nicole Smith bar HMs underkläder och fyllde stadens gator med sina provokativa poser.

Anna-Nicole-Smith-HM-1993

Notera  att hela poängen med underkläder olika former av detaljer är till för att  egga, genom framhävandet av kroppens attribut. Men i ANS fall var modellen för ”porrig”, för översvallande, vänstermänniskorna ondgjorde sig över den ”sterotypa ” kvinnobilden av en pudding som vill egga upp män sexuellt osv osv.

H& M darrade till lite på vägen till banken, men såg förstås till att lägga mer potentiellt farliga delar av kritiken på minnet. De har inte gått vidare med så öppet sexuella modeller sedan dess, utan valt den säkrare rutten att staga upp sexiga kändisar eller mer traditionella modeller, då och då lite tillspetsat med vissa något som retar upp litet grand.

(Tex var julmodellen borta ett år…http://tjejspaning.wordpress.com/2011/12/16/ingen-julreklam-for-underklader-fran-hm …men hon återkom http://www.barometern.se/noje_o_kultur/mingel/hm-aterupplivar-julmodellen(54223).gm)

Cindy Crawford Hm ad annonsOm man bryter ner motståndet mot HMs underklädesannonsering kan den grovt sett sägas ta sikte på antingen

a) användningen av kvinnokroppar i reklam överhuvudtaget och under alla förhållanden, eller

b) försäljningen av underkläder som ett satans eller kapitalismens förtryckande påfund eller

c) om det finns något speciellt bestickande eller översexueliserande/exploaterande i just HMs reklam eller

d) det kanske är så att HMs reklam bara utgör ett exempel att sikta på för en kritik som gäller annonsering och motstånd mot reklam och dess negativa och snedvridande effekter för samhällslivet i ett större perspektiv

a), b) och d) tycks mig, det måste jag säga, kryddad med åtminstone en liiiten bit verklighetsflykt och överspändhet. Oavsett vilka argument man anför längs linjen ”det är exploaterande att se människokroppar” eller ”raffiga underkläder är förnedrande” och dylikt återstår vissa svårruckade fakta.

Ryanair-Cabin crew calendar

Billigt, det är vad Ryanair själva säger sig vara

Vi är människor. och vissa produkter, inklusive under- och badkläder, skall faktiskt sitta på människor. Denna rimliga och logiska koppling gör att det är skillnad på att avbilda en brud i bikini som gör reklam för något helt annat, som bilar eller elverktyg eller vad som helst som inte har någon koppling till mer eller mindre klädd uppenbarelse, inte vänder sig till en kundgrupp med direkt koppling till den uppenbarade figuren osv. å ena sidan, och å den andra visa en kvinna i bikini som exponeras i plagget som just är produkten som saluförs. Sammanhanget, inte mängden hud, är det som avgör.

Den skillnaden blir uppenbar redan när man byter det fotograferade objektet mot en…man, som i HMs David Beckham-kampanj. Det är rimligt att hävda, inom vissa ramar,  att HUR den avbildade ser ut kan vara problematiskt, men inte, om man accepterar att reklam finns, ATT en människa iförd just de lätta kläder som reklamen vill promovera, avbildas.

David Beckham H&M UnderwearOm ens kritik är bredare och tar sikte på just reklamen i sig, på kommersialiseringen av  offentligheten och de ofrånkomliga snedvridande effekterna på samhället, så blir det dock mer sammanhållet och konsekvent. Då måste man dock i konsekvensens namn minst lika mycket kritisera annan form av reklam som inte har samma ofrånkomliga behov av att avbilda människor.

Medvetet vilseledande reklam som kostat miljoner livet

Medvetet vilseledande reklam som kostat miljoner livet

Reklam som innehåller barn, reklam eller annonser för bostäder, reklam som anspelar på stereotyper – det finns mycket som är förvridande och sprider dåliga memer runt sig, och för den ickepuritanskt anstuckne är knappast en reklam för en negligé som visar just en kvinna iklädd en sådan som det mest anmärkningsvärda exemplet. För de som till äventyrs inte vill erkänna att reklamen kan utgöra ett hot eller ens problem för samhället finns bara ett ord: tobaksreklam.

Sådan kritik kan dock vara mycket svårare att formulera. Det kan finnas olika skäl till det. Det kan vara en mycket mer djärv och obekväm position att inta för många som vill lufta sina farhågor. Liberala feminister t.ex. vill ogärna fullt ut göra kopplingen mellan kommersialism och exploatering. Många mer vänsterinriktade underklädesannonskritiker har en självbild av att vara djärvt obundna och mot en slags pornoifiering av samhället – men har ofta svårt att ta in att denna vy tillåts riva distinktionerna så att själva anblicken av människokroppen traumatiseras.

Isabeli Fontana H&M 01

Ibland kan man misstänka att en del av de mer än lovligt fåniga turer kring just HMs kampanjer just är egenyttiga utnyttjanden av slagkraften hos själva den kampanj som man kritiserar. Som när de fick kritik av Cancerfonden för att en modell, den brasilianska Isabeli Fontana, var ”för solbränd” för att vara riktigt hälsosam (se http://www.svd.se/naringsliv/branscher/handel-och-tjanster/cancerfonden-kritiserar-hms-bikinimodell_7187385.svd). Ursäkta? Kvinnan är brasilianska. Snarare borde undra varför skönhetsindustrin, från ett land på 20o miljoner invårare, varav ca 80-90 % är mulatter i någon form, väljer att lyfta fram de blekaste och mest vita människor de kan hitta. Solbränd Isabeli Fontana-episoden illustrerar att kontroversen runt vissa av H&Ms annonser närmast blivit ett spel som alla aktörer tycker sig ha något att tjäna på http://komunik.se/2012/05/11/hm-gor-upplagg-och-cancerfonden-smashar/.

Anna Nicole Smith affischer

Företeelsen i sig är mycket mer problematiskt än motivet

astra-sexist ad 2

Något med spritreklamen verkar locka fram det värsta ur reklammännen…

 Denna blogg är av synpunkten att det är en skenfäktning att så haka upp sig på just HMs kampanjer. Vad som borde vara det verkliga målet för kritik av reklamens skadeverkningar är det stora utrymme som reklam tillåts ta i det offentliga rummet, och att skepsisen borde riktas mot annonsering och spridandet av kommersiell propaganda överhuvudtaget. Tvärtemot vad dess tvetungade understödjare påstår är reklamens  främsta syfte att desinformera och få kunder att fatta impulsiva och illa informerade beslut, inte att handla rationellt eller övertänkt.

Sexist-Ads Burger King

…men å andra sidan kan även burgerkedjor vara puerila också.

Den ständigt pågående utmatningen av kommersiella budskap har också många andra dåliga effekter, som stadsfästandet av en syn på att allt är till salu, att samhällets viktigaste värden är sådana som kan köpas och säljas, dvs mätas i pengar, osv osv. Denna blogg är definitivt emot en sådan krass och snäv människosyn, och skulle därför se med behag på en kraftigt inskränkt rätt att sätta upp reklambudskap i offentliga utrymmen såssom i gemensamt ägd infrastruktur, offentliga byggnader, och också att sätta skarpa och hårda ramar för utgivandet och distributionen av reklamen via medier och direkt till människors hem.

(Se en politiker som talar om just reklam om det offentliga rummet – med förhoppning om att andan skall leda till mindre sexism i förlängningen http://blogg.vk.se/lundgren/2011/10/10/sexism-i-offentliga-rummet-327774)

På Sitt Eget hus kan de iofs få sätta upp en sådan affisch...

På Sitt Eget hus kan de iofs få sätta upp en sådan affisch…

MEN reklamen kan i slutändan inte förbjudas helt utan att totalt trampa på omistliga värden som yttrandefrihet och näringsfrihet. Således kommer det alltid att finnas gråzoner. Vi måste erkänna vissa gränsdragningar, och att vissa kopplingar är mer godtyckliga än andra. Att förbjuda eller resa sig mot att en tillverkare av klädesplagg att ens visa plaggen i användning (dvs på kropp som bär den) oavsett fotonas natur, framstår därvid som en orimlig inskränkning.

Vilket är varför HMs kampanj I SIG inte borde vara måltavla för aggression, snarare vissa detaljer hos den och det faktum att vi måste se  den överallt, inklusive när vi åker tunnelbana, väntar på bussen eller vad det nu är.

Se också tidigare inlägg om anknutna ämnen:

Om Photoshopping i reklam ”…Lite tankar om Photoshop 1

Om sexistisk reklam Robotvodka: funderingar kring en Smaklös (?) kampanj…

Om Mode & Kläder, se tråden Modernt Mode / Modern Fashion

——————————————-

Lite löst och blandat om H&Ms kampanjer och underklädeskampanjer generellt http://www.dagensmedia.se/asikter/kronikor/article63489.ece

En arbetsrapport från Institutionen för Journalistik  & Masskommunikation, Göteborgs Universtiet av Eva Berglie ”Jakten på Lycka” går systematiskt igenom H&Ms underklädes -och baddräktskampanjer och reaktionen och debatten kring dessa. Finns på nätet se http://www.jmg.gu.se/digitalAssets/1284/1284224_nr22.pdf

Dumskallarnas konspiration: Höga hus vid klara, och det vanliga gnället…


Ett nytt hus större än en friggebod skall byggas ovanför den ombyggda T-bane/tågstationen vid Klaragatan mitt emot centralstationen. Och genast kraxar olyckskorparna om att Stockholm blivit ett nytt Azerbadjan. Ett inlägg om arkitektur, som fått lite plats på sistone.

Som presenterats i bl.a. sidorna Arkitektur arkitektur.se/3xn-ritar-stockholmsstationByggnyheter http://www.byggnyheter.se/2012/11/klart-f-r-bygget-av-citybanans-nya-stationshus, och förstås nätverket för den som är intresserade av Stockholms utveckling och nybyggnation, YIMBY (http://uppsala.yimby.se/forum/thread.aspx?id=1272&sender=created), har ett förslag till nytt Stationshus och hotell mitt i Stockholm funnit nåd inför våra hariga kommunpolitiker som till slut och efter mycket handvridande tagit beslut till byggstart.

Det här bygget har stötts och blötts ett tag, och som envar som reser Stockholms centrala delar vet, så har ju det jätteprojekt som stationshuset är en del av kommit en bit på väg. Som vanligt är det dock de delar som syns, och som sålunda kan störa känsliga sinnen, som orsakar rabalder. Det absurda situationen är alltså att själva dragningen under jord där tåg och tunnelbanenedgångarna är tänkta att korsa varandra närmar sig färdigt stadium, men den byggnad som skall stå ovanför, den har ängsliga beslutsfattare  inte kunnat slå fast än. Förrän nu, kantänka, även om man kan misstänka att klagotjuten kommer att valsa kring domstolar och andra instanser ända tills spaden sätts i jorden.

Vasagaten-klarabergsgatan kv Orgelpipan före ombyggnad Stockholm scandic hotel

Det som förstås väcker ont blod är att man bestämt sig för att bygga ett nytt hus, detta säregna och misstänker man om man får tro kritikerna, halvt vansinniga idé i en stad. Med betoning på nytt – det är alltså inte en dålig pastisch på befintliga hus i kvarteren runt om.

Huset i fråga, som skall fylla den plats där den rätt anskrämliga Scandic Hotel rest sig, står på en av stadens mest attraktiva och centrala lägen. Ekonomisk logik ger därför att man försöker bygga en någorlunda effektiv, läs hög, byggnad på plätten. Flera förslag har presenterats, nedan ett av OMA Arkitekter.

oma arkitekter förslagStationshus Orgelpipan Stockholm

OMAS förslags kan studeras på webbsidan http://afasiaarq.blogspot.com/2011/09/oma_19.html

En annan tänkt möjlighet var nedastående oregelbundna hus.

Nattvy förslag kvarteret orgelpipan jotell & stationshus

Det som tilldrog sig mer uppmärksamhet och som tröskades runt längst var ett liknande oregelbundet hus i ett något brutalistiskt utförande. Se nedan en kvällsvy samt den tänkta entrén till stationshuset.

Scandic Continental ny Stationshus Stockholm

Självklart har gnällspikarna lysande dagar. Förslagen har anklagats för att vara för stora, för fula, för konstiga, för moderna, för dominerande, för stora… (igen). Under tiden gjorde arbetarna sitt jobb, tunnlar drogs, berg sprängdes, linjer stod stilla, längre och längre ner sträckte sig tunnelormen i det enorma projekt som det innebär att gräva ut och binda samman flera kilometer tågspår mitt under en huvustad med tunnelbana, tåg och biltunnlar som korsar det, och sammanbinda det med befintliga kommunikationer. Men inget nytt stationshus i sikte.

 Scandic Continental ny Stationshus Stockholm entreTill slut fick Socialdemokraterna och Moderaterna i stadshuset som sagt nog, och spikade bygget. Men det faktum att man tagit beslut betyder förstås inte att allt är frid, för det finns alltid någon som tycker att just dennes behjärtansvärda och betydelsefulla åsikt skall föräras vetomakt. som framgått av rapporteringen i t.ex Metro (http://www.metro.se/nyheter/fp-rasar-mot-nya-stationshuset-helt-groteskt/EVHlkv!zojfjt5zVlPA/) som vet att förtälja att Fp, som stod utanför den uppgöralse mellan Moderater och Socialdemokrater som klubbade igenom huset, ”rasar”, och kastar vassa invektiv runt sig av typen:

Det finns en okänslighet hos både Moderaterna och Socialdemokraterna i ärenden som handlar om betong

Björn Ljung, gruppledare för Folkpartiet i stadsbyggnadsnämnden

Det där är gny i klassisk looserstil, och kanske inte värt att vidare kommentera.

Avgjort mer anmärkningsvärt, på grund av sina anspråk och sin arrogans, är en opinionsartikel i Svenska Dagbladet (http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/en-bit-av-stockholms-attraktion-forstors_7534594.svd). Det som gör den intressant är att i sistnämnda illustrerar Kerstin Westerlund Bjurström med nästan parodisk precision konservatismens mantra – allt gammalt och invant är Gott- det som är annorlunda och tvingar fram en förändring är Ont. Hon drar på sig Jesaja-dräkt och förkunnar sålunda:

”Med vad rätt låter vi en storskalig byggnad med arrogant och teknokratisk uppsyn så få dominera över ettmästerverk som det i varje detalj så fint ornamenterade Centralposthuset eller den månghundraåriga Klara kyrkogård med allt vad den innehåller av vårt gemensamma minne?”

Arrogant? Här snackar vi verkligen om att kasta sten i glashus.

Med vilken rätt låter sig en arrogant och tyckmycken konservativ insinuera att hon och hennes gelikar är smakens domare och sista instans? Som om det vore självskrivet att posthuset är ”ett mästerverk”. Verkligen?

Westerlund Bjurström tycks glömma i klassisk historielöshet att när det huset byggdes var det ett enormt hus som låg mot skalan i omgivningen. Samma argument hon framför  kunde och kan anföras mot varje större byggnad i Stockholm. Eller tror hon att Kungliga Slottet, eller kyrkorna, eller Riksdagshuset, inte byggts med avsikt att projicera makt och ambitioner av annat slag än folks trevnad, eller en vacker och ren funktion? Tror hon att hennes omhuldade posthus, invigt av själve Kungen OskarII med pompa och ståt, medvetet byggd för att se ut som en medeltida borg, höjande sig över sin samtids omgivning, inte skulle dominera och gnugga in den statens makt och välde som den representerade, ”på omgivningens bekostnad”?

Åh nej, men det gills inte, eftersom hon vant sig vid och gillar det. Hon vill göra sin smak till norm, en förhärskande och förbjudande sådan. Så talar någon som samtidigt som hon vill göra sig till offer vill just härska över och dominera sin omgivning, desto mer försåtligt, för att inte säga falskt, genomfört i och med att hon gör sig till talesman för antydda ”högre” värden som skall övertrumfa vanliga processer.

När omgivningen, och en demokratisk planprocess, troligen en av de mest ängsliga och tungfotade i Världen går henne emot, har hon inget emot att jämföra Sverige, och Stockholm, med diktaturens Baku. Det är ett förtäckt sätt att säga att endast totalitära stater och härskare gör nya saker i stor omfattning. Och att det är vulgärt och demokratiskt suspekt att vilja ändra på skalan hos byggandet i en stad som är tio gånger större än när hennes arkitektoniska snuttefiltar byggdes, och fortsätter att växa med en kvarts miljon invånare per årtionde, med allt vad det innebär.

Det är så här det ser ut när bakåtsträvare försöker hävda sina värden, sin smak och sina preferenser såsom ”naturliga” eller på något sätt mer legitima – det är egentligen inte att argumentera alls, bara att peka på det befintliga och säga bra och bläää till det som skulle ändra på det, utan annat än en självpåtagen överhöghet.

Känn förtrycket på Klarabergsgatan

Känn förtrycket på Klarabergsgatan

Till Westerlund Bjurström och alla hennes gelikar vill denna blogg säga – med sådana vänner behöver man inga fiender. Vi är t.ex. många som gillar posthuset, uppskattar dess arkitektoniska förebilder och ornamentfyllda fasader, mer så än det mesta av senare tids modernism. Vi är många som kan uppskatta stadens gemensamma minne, som kyrkogården. Det finns många invändningar att resa mot det framlagda husets utförande – det är i själva verket ganska trist, inte särskilt vare sig stilfullt eller nydanande. 

Men vet ni vad? När allt är sagt och gjort kvarstår: Stockholm saknar hotellsängar. Innerstaden är inte speciellt tätbebyggd jämfört med andra, liknande städer, och dessutom svår att bygga hus på tack vare alla tunnlar. Marken är otroligt dyr. Argumenten för ett stort hus som kan täcka åtminstone några av de behoven är överväldigande och faller envar i ögonen.

Eller i alla fall de som saknar den arrogans och självtillräcklighet som krävs för att hävda att vår smak måste härska och ligga som en våt filt över utvecklingen i en växande stad, som endast långsamt försöker anpassa sig till den roll som Sveriges motor och hela regionens centrala nav, som är nödvändig för att Sverige skall kunna förbli ett värdigt, framgångsrikt samhälle.

Varje era har sina hus, och sin smak. Varför skulle denna tid och dess behov ständigt stå tillbaka för något som kom före? Man kan beundra och gilla, till och med föredra, förgångna yttringar av konst, kreativitet och byggande utan att kräva att världen skall stå stilla och frysa utvecklingen för den sakens skull.

PS

Och för att driva småhuskramarna att vända sig i sina burgna våningar, ta och kika in http://www.metro.se/noje/framtiden-for-stockholm-skyskrapor/EVHlfk!YyF4ocDsFW62/ eller ännu hellre http://stockholmprojekt.blogspot.se/p/hoghus.html. Bakåtsträvare rekommenderas att klicka och få en hjärnblödning.

———————————————-

Tidigare inlägg om arkitektur med fokus på Stockholm och höga hus

Om Studenttornet – tankar kring ett höghus syskon

Några bilder från Victoria Tower, Stockholms nya höghus

För övrigt anser jag att alla hus över 50 m bör förstöras

Ny Arkitektur kan också bli fel…

samt se tråden

Stockholm

Dumskallarnas konspiration: om att få sin inre rasist avslöjad


Förra veckan fick Sverigedemokraterna löpa gatlopp när det, genom det osannolikt korkade tilltaget att filma sin egen dynga, kommit fram något om vilka SDs toppfigurer egentligen är.

Det kan vara värt, för de många turernas skull, att ta en liten sammanställning. Först, en kompilation från de delar från den omtalade filmens som släppts hittills.

Genom de avsnitt och reportage som Expressen de senaste dagarna låtit brisera, och som helt vilar på inspelningen som de inblandade själva gjorde, har vi alltså till sist fått en insyn i SD-topparnas föreställningsvärld och människosyn, deras oredigerade spontana reaktionër och instinkter och hur de ser kopplingen mellan dessa och sin politiska ideologi.

För det är faktiskt inget mer mer omstörtande eller komplicerat än så, som skett.

Allt annat är kringsnack.

Hat och Motvilja som Grundläggande Idé

Vad Kent Ekeroth och och Erik Almqvist gett uttryck för är inget som är perifert och apart, utan själva kärnan, den böjliga men omistliga ryggraden i sina föreställningar om människan och samhället. De ser sig själva som en medveten elit i vårt land med rätt att definiera, helt utanför Lag och andra kriterier som inte passar dem, vilka som är riktiga, legitima medlemmar av samhället. Kriterier som är extremt luddiga i kanten och helt och hållet bygger på antipati, på vad man INTE är.Det är det som är kärnan i deras tal om ”Det här är Mitt Land”.

Almqvist tar sig rätten att peka ut vilka som får vara svenskar och inte. […]  Soran Ismail säger att han tycker om Sverige och att Sverige är hans land. Det är ju detta som är själva målet med integration.

Och det är detta Sverigedemokraterna hatar.

De vill inte att invandrarna ska bli en del av Sverige. De vill ha ett tudelat samhälle så att det blir lättare att kapa av de delar som inte hör till det ”riktiga” Sverige.

Hanne Kjöller i DN 20121116  

 

Erik ger tummen upp för Hora, trots allt

Förutom det dagisbarnaktiga i tilltalet (”Nä-ä det är inte din sandlåda det är MIN ”) bör speciellt de som kan känna sig det minsta tilltalade av behovet att dra upp den där sortens gränser notera att de  helt godtyckliga, och går långt utöver att ringakta nyligen ankomna medlemmar av samhället. Bakom talet om ”svenskfientlighet” kan vad som helst dölja sig, och Ekeroth & Almqvists Sverigedemokratiska gäng väntar heller inte länge med att kalla en kvinnlig meningsmotståndare för ”Hora”. Så mycket för deras kvinnosyn. Det är lustigt att Almqvist själv motionerat för förbud för invandrare att kalla svenska kvinnor hora. Men det är klart, HAN har ju helt andra rättigheter, tycker han och Sverigedemokraterna i vilkas namn motionen lades.

Med ett juste järnrör tänkte Kent slå världen med häpnad

Hyckleri. småsinthet, självförhävdelse och förakt för de som avviker från deras norm, eller vägrar dansa efter deras pipa. Så ser de styrande principerna ut i de här männens Sverige. Det kan vara värt att komma ihåg. Deras språkbruk och våldsbenägenhet är en avspegling av deras och deras meningsfränders verkliga jag, och de gör det tydligt att i ett Sverige där de styr skall man ”passa sig jävligt noga” för att säga emot dem eller höja rösten mot dem på gatan. De ser själva ingen gränslinje mellan sina små hatfyllda egon på salongsfyllan och deras partis ideologi och avsikter. Och varför skulle de? Så, just som de, ser fascism på svenska ut i vår tid, och snubbarna har hittills nödtorftigt lyckats dölja det, inte bara för allmänheten utan för många som lurats att sympatisera med dem.

Lägg märke till att inget av det här är speciellt nytt – själv kom man omedelbart att tänka på den granskning som Sveriges Radio gjorde av Sverigedemokraterna 2009, då den beryktade fyllefesten med Palmehat och annan trevlig jargong på en Finlandsbåt kom fram. Hör bl.a. http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=1316&artikel=2747224 och http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=1316&artikel=2728776)

(Hela granskningsserien finns på en samlingssida http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=1602&artikel=5348461)

Det är många som har haft anledning att misstänka att mången SD:ares interna landskap ser ut på det här sättet. Var och en som tillbringat någon tid med sådana (Undertecknad har haft förmånen att få se det inbäddad, under det att lallarna förträngt att man inte var en av dem) vet att de förr eller senare glömmer sig och ger luft åt fördomar som de inte nödvändigtvis vill stå för i dagsljuset. Reaktionen inom partiet bär syn för sägen. Det finns en stark falang som inte vill att de avslöjade  gynnarna ens skall få de milda sanktioner som de nu fått (de har ju inte sparkats ur partiet eller ens riksdagen än). Varför skall de straffas alls? tänker de. De har ju bara varit ärliga. Så där tycker vi ju, egentligen.

Lögnen som Livsluft

Följdriktigt med den ynklighet som vidlåder de påkomne mobbaren och översittaren har ci de senaste dagarna sett de avslöjade SD:arna orma och slingra sig som bara någon som ertappats med händerna i syltburken men vägrar erkänna kan. Redan har de motsagt varandra och tagit tillbaka vad de sagt inte bara i en första vända utan dag för dag (se http://www.expressen.se/nyheter/forre-sd-medlemmen-finns-ingen-rattvisa/).

Det behöver kanske inte pekas ut att sanningen har fått stå tillbaka i försöken att rädda vad som räddas kan. De motiv t.ex skräcken för det ensamma fyllot med mera,som de själva angett för sina handlingar, har redan avslöjats som lögner.

(se t.ex.  http://www.dn.se/nyheter/politik/sd-toppar-bluffar-om-gangsterkoppling, och http://www.svd.se/nyheter/inrikes/radda-sd-man-skrattar-pa-ny-film_7674448.svd)

Vad som är verkligt och rimligt verkar inte spela någon som helst roll för de här typerna, utan allt handlar om hur man framstår, inte vad som de facto är sant. Det är inte konstigt – hela den grundläggande idén att motvilja och utestängning, det som utgör kärnan i deras världsuppfattning, kan kläs upp och framställas som en acceptabel position, bygger på lögnen inte bara som metod, utan som en grundläggande attityd till verkligheten.

Det är en KONSPIRATION säger jag!

De som vill försvara SD, eller bara instämmer i att xenofobi och en uteslutande syn på nationen och samhället är legitima inslag i ett politiskt projekt, letar nu förstås med ljus och lykta på andra sätt att skylla ifrån sig nu när deras representanter avslöjats som ynkliga lögnhalsar. Det borde därför inte förvåna att man tagit upp en av de äldsta av alla knep, nämligen…konspirationen.

Sålunda går snacket nu som så att det är de etablerade medierna som ”förvränger” saken, det hela är en konspiration från de mörka makter som fått skrämselhicka av att SD på sistone fått växande stöd i opinionsundersökningar med mera.

Foliehattarna är redan på. Hör t.ex  Ny Demokratis gamle byfåne Ian Wachtmeister, som agerat i en slags rådgivande roll åt SDs pertiledare Jimmy Åkesson, förklara att avslöjandet om att SD-topparna är kvinoohatande våldsbenägna rasister och lögnare skulle vara ett beställningsjobb av ”etablissemanget” i P1:s Studio Ett fredag 16 november – http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=1637&artikel=5348477

Det är roande, det är det, att få se SD:arna ränna runt i välförtjänt panik över vad deras avslöjade unkna inre ställt till med. Frågan är vad det kommer att få för resultat. Det är trots allt två år kvar till nästa val. Minnet är ofta kort, och i det här fallet kommer SD och deras tillskyndare att leta febrilt efter sådant som kan distrahera allmänheten eller ge intryck av att det hela var en isolerad engångshändelse. Vi får väl se.

Men än så länge kan man fnissa åt att uteslutningens och hatets kolportörer fått litet huvudbry. Det är mer passande än annars att runda av med Hitlerparodin ”Krismöte hos SD”, vilken troligen är mer sann, rent idémässigt, än vad man någonsin skulle vilja.

———————————————————

Se tidigare inlägg om en hatpräglad idévärld och hur Sverigedemokraterna passar in där, i samband med en serie inlägg om roten till Anders Behring Breivik, massmördaren från Norges,  föreställningsvärld,

https://paulusindomitus.wordpress.com/2012/07/22/guilt-by-association-eller-samma-andas-barn-hogerpopulister-och-anders-behring-breivik/

https://paulusindomitus.wordpress.com/2011/08/23/mordaren-i-norge-6-motviljans-retorik-som-forutsattning-for-terrorn/

samt i en egen tråd, som fokuserat på SD:Sförhållande till Symboler och symbolism,

Sverigedemokraterna

————————————————-

Några artiklar och källor

Robotvodka – funderingar kring en smaklös (?) kampanj och robotar som symboler.


Svedka Vodkas nyligen uppmärksammade kampanj utgör ett fall värt att skärskåda av hur unkna fördomar och krass cynism kan yttra sig i annonssammanhang, och  innehåller en intressant blandning av rå kommersialism, Science fiction, sexism, snygg design och allmän krasshet.

Det finns alltså snören att dra i där, alldeles bortsett det faktum att det förstås är reklamen vi pratar om, och att hela det intryck och den image som kampanjen satsar på är en bluff, och dess design stulet allmängods. Sanningen är ju att grundbulten i Svedka Vodkas existens är att det är ett lågprisalternativ till prestigemärken som Absolut. Det ”intellektuella” problemet, om man kan använda sådana ord i reklamsammanhang, är hur man samtidigt ser till att sola sig i andras glans genom att parasitera på det ”svenska” varumärket och dess gedigna premium-air, samtidigt som man framställer sig som lite skojigare, lite ”busigare”.

Annonsskallarna i byrån Bensimon Byrne Lands har satsat på det beprövade medlet att ”sexa till” sin budgetprodukt, och framhäva den med halvskojiga  nonsensbildtexter av den sort som förekommer på engelska herrtidningar och andra anspelningar på sex. Dett har de korsat med en futuristiskt ”cool” image. En möjlig orsak till sistnämnda är att om man helt öppet haft hänsyftningar till ”trophy wives” och ”party machines” med bilder på riktiga lättklädda kvinnor hade antagligen reaktionerna varit ännu mer avståndstagande än vad som nu är fallet. Nu har man ett plastat fikonlöv att dra över sig i form av att sexobjekten (i alla fall det huvudsakliga) klätts ut till…robotar.

En bildnörd kan göra vissa observationer av rent estetiskt och bildhistoriskt slag, så tillåt en liten utvikning.

Den uttalade återkomsten för robotar som metafor för en framtid, en som i detta fall var skrämmande och omänsklig, efter en viss nedgång under 70-talet, var filmen ”Terminator”. Visst hade robotar förekommit i moderna filmer även dessförinnan, notera t.ex ”Star Wars”, men som bifigurer. I ”Terminator” stod roboten, och den skarpa kontrasten gentemot det mänskliga, i centrum. Det var en hotfull vision, men visuellt slående i och med den skelettliknande designen av robotens kropp, samtidigt människolik men också främmande och annorlunda.

En mer komplex relation till robotarna kan ses t.ex. i filmen”I, Robot”. Dess allerstädes närvarande robotar är mycket lika Svedkakapmanjens rent grafiskt, med sin blandning av metall och plastdetaljer, och har troligen bildat den senares huvudsaklig inspirationskälla. I ”I, Robot” är robotar inte dödsbringande per se utan en vardaglig del av det framtida samhället – hotet kommer när robotarna vill ta över och själva sköta det samhälle som de ändå utför allt arbete i.

En  lustig sak är att den enda service som INTE omnämns som övertagen av robotar i ”I Robot” är sex. Annorlunda är det i AI – där letar sig robotifieringen in i människans intima sfär och tillhandahåller kosntgjorda barn och…sexrobotar. exponent för det senare är figuren ”Gigolo Joe” (spelad av Jude law), en av filmens behållningar.

En annan variant på samma tema som ”I Robot”, med ett mer komiskt inslag, utgörs av filmen ”Bicentennial Man” med Robin Williams. Den bygger på på en roman av Isaac Asimov, som utvecklade robottemat som vehikel för att skriva om existensiella frågor inom Science-Fiction. Filmens anslag är också att peka på gränserna för det mänskliga, och gränsdragningen till maskinen.

Det kan verka vara en liten sak, men i samtliga ovanstående, och faktiskt nästan varje användning av robottemat av vikt, är poängen att roboten just Sliter sig. Den överkommer sin begränsning, sitt syfte, och blir ett eget subjekt. Det kan tolkas som ett hot, som i ”Terminator”-filmerna, alternativt en existensiell utmaning (med filmer som AI, Bladerunner, Bicentennial man m.fl.). Eller båda, som i ”I robot,” men också den andra ”Terminator”-filmen.

Det är här som man kan återvända till Svedkakampanjens användande av det snodda robottemat. För vad de syftar till är förstås raka motsatsen. Den idé som de blinkar med och talar till är tvärtom den önskan, som ryms i mången mans hjärta, att ha en egen slav i sängkammaren. En som INTE sliter sig.

Den stereotypa föreställning som bildar inkörsport är förstås att poängen med kombinationen kvinnor och drinkar är… sex. Det är ju iofs inte speciellt upprörande. Men den vidare bearbetningen av idén med robotar legitimereratt kvinnor jämförs med en Maskin. En vars syfte är till inte för sin egen utan för någon annans skull, som inte har en egen vilja, som kan nyttjas hursomhelst, som saknar egenvärde…

Nå, det kan ju slå en och annan kvinna, och andra med för den delen, det ju är så många män har sett dem. Och vill se på dem, även nu. Och vill fortsätta se dem.

Som slavar.

Genom en falsk, hycklande ironi så kan man komma undan med mycket i form av unkna idéer – inte minst just misogyna attityder. Som all humor i den sorts kampanjer som utnyttjar stereotyper, och både försöker stryka gamla fördomar medhårs och försöka hålla sig ”ironiskt” cool till dem. Den här sortens i praktiken uppklädda blondinskämt är ett typiskt översittargrepp – mobbares ”humor” har alltid den där dubbelheten i sig. Den ger dock mindre bra vibbar för den som inte är med på skämtet.

Därav den avsmak och den kritik som drabbat kampnajen och påtalats som cynisk av många även i den mycket råare och mer sexistiska miljön i USAs marknader. Svedka Vodka är förstås bara en i mängden, och det finns värre exempel – se t.ex. Stil Vodkas annons med tävling på temat ”Vinn en rysk postorderfru”. Höhöhö. Eller kanske inte.

Det verkar vara något med just Spritannonser som tar fram skithögen i reklammännen. Det är inte så konstigt kanske, eftersom just sprit anses vara något av reklamens premiumdivision, tillsammans med sådant som parfymer. Det är produkter som talar till människans fåfänga och dåliga omdöme, där image är allt. Där blir följdaktligen de värden som utgör reklamens värld som allra tydligast , där bedrägeri poserar som smartness och cynism som kaxighet, och måttstocken pekuniär framgång och inget annat. Och Svedkas kampanj, trots all den kritik den fått även i det tämligen luttrade amerikanska annonsklimatet, är framgångsrik.

Det återstår därför att se om Lantmännen gör något annat än försöker vifta bort det faktum att en produkt som de är delaktiga i sysslar med den här formen av marknadsföring.

——————————————————–

En ofrivillig återkomst till dumskallarnas konspiration…


”Just when I think i’m out, they pull me back again!” (Michael Corleone, ”Gudfadern 3”)

Dumheterna har staplats i sådana enorma högar under september att det bokstavligen förstummade denna blogg och dess skapare.

För ett par veckor sedan togs det medvetna beslutet att minska ner på bredden och djupet (om sådant finns) av vad som behandlas här på bloggen. Och se det visade sig direkt: om dagsaktuell politik och analyser av brännande frågor skulle få styra skulle man suttit 24/7 och tuggat fradga över den o-tro-liga våg av stupiditet som verkade dra över världen under september 2012.

Som det här med ”Muhammedfilmen” och de påföljande reaktionerna.

Hela affären fyller mig med äckel och styrker, om det nu alls var möjligt att göra det än mer, undertecknads avsmak för religiöst anstuckna aktörer med politiska ambitioner (vilket de till sist och syvende alltid har). Det som borde vara frapperande för alla betraktare är i hur uppenbar symbios dessa visar sig leva med varandra, oavsett vilken sida de står på. Alla målar upp ett ”hot” i form av motsidans folk, som de sedan använt för att hetsa upp sig själva till hänsynlöst och allmänfarligt beteende.

Den usla filmjäveln, eller snarare pekoralet ”The Innocense of Muslims”, låg ute i 2 månader innan vad som är en till religiös grupp förklädda våldsverkare i Libyen hänvisade till den inför ett attentat i Libyen den 11e september mot den i amerikanska legationen i Benghazi (vad som egentligen hände där i Benghazi när USAs ambassadör bragdes om livet är forfarande inte helt utrett). Analyser av hur föroppet först seglade upp finns i t.ex. BBC http://www.bbc.co.uk/news/world-middle-east-19606155 & USNews http://www.usnews.com/news/articles/2012/09/12/how-innocence-of-muslims-spread-around-the-globe-and-killed-a-us-diplomat, http://www.dn.se/Stories/stories-nyheter/stories-varlden/protesterna-mot-usa,

Sedan brakade helvetet löst, filmen kom på allas läppar, fradgatuggande turbanbärare överallt tog upp det och piskade upp en helt förutsägbar frenesi kring saken. En månad senare hade 75 personer dött i Libyen, däribland i regelrätta strider med amerikansk ambassadpersonal.

”The Innocence of muslims”

För den som stannat upp och tänkt lite har dock bilden kommit att få många intressanta schatteringar, tyvärr nästan ingen uppmuntrande till en början. Det gällde även de som med rätta fördömde det nästan genialiskt idiotiska i att någon manar till våld för att de inte gillar EN FILM (?).

Eller film och film. Den video som sprids på Youtube är ju uppenbarligen ett hafsverk av värsta kalkontyp, och så dåligt gjord att ingen som ser den en sekund kan tro att en seriös ambition ligger bakom den utom dess rena provokationsverkan. Det verkar som om  det överhuvudtaget inte är en film som sådan utan snarare en slags hopklippt trailer för vad som anges vara en framtida fullängdsfilm. Vilken kraftigt kan betvivlas existera,med tanke på att den gjordes under falska förespeglingar, utan att ens de inhyrda skådisarna visste vad de gjorde (se t.ex.http://www.guardian.co.uk/film/filmblog/2012/sep/17/innocence-of-muslims-demonstration-film och http://www.dn.se/nyheter/varlden/skadespelare-ursinniga-efter-anti-muslimsk-film).

När det sedan snart visade sig att högerextrema islamhatare i USA stod bakom ”filmen” (folk som Steve Klein eller Terry Jones, en fundamentalistisk mediehorande predikant som häromåret offentligt brände koraner eller ), folk som är fullt medvetna om hur motsidans våldsamt anstuckna stollar kan och kommer att reagera (de känner väl sig själva egna och sina egna våldsstollar), blir slutsatsen ofrånkomlig.

De vill att dessa skall göra det.

Det här är en avgörande faktor, som många av de som senare grät krokodiltårar och tog stora ord som ”yttrandefrihet” i sin mun gärna glömde.

Young Turks om några av filmens backare

Yttrandefriheten är naturligtvis ett centralt värde här som i alla kontroversiella diskussioner. Men hotet mot vad yttrandefriheten skall skydda, utbytet av tankar och idéer, och förverkligandet av varje individs tanke och person, kommer inte alls bara från de intoleranta och censurerande fundamentalister och pöbelhetsare som tacksamt ikläder sig skurkrollen. Hotet från yttrandefriheten kommer också från de som använder den som cover för att illvilligt utpeka de som de hatar utan någon distinktion. Och som cyniskt agerar för att tvinga till sig sympati från de som måste stå upp för det fria ordet när konflikten väl blir av.

Cyniskt också för att det är så totalt hänsynslöst mot de som drabbats av deras idiotiska spratt.

Som det här att det finns en svag men icke desto mindre belagd koppling till vissa koptiska personager förutom högen av rabiata ”counterjihad”-drägg som mindre oväntat visat sig ligga bakom filmtilltaget. Men ingen grupptog avstånd avstånd från rullen snabbare än just kopterna, som mycket väl känner till sina trosfränders utsatta läge i Egypten och vet att en sådan koppling kommer att tas upp, inte av Egyptens befolkning i stort, men av en liten klick salafister som nu desperat försöker göra sig breda inte bara i Egyptens utan i stora delar av den muslimska mellanösterns stapplande post-revolutionära miljö.

Som al-Jazeera mycket tidigt påtalade skulle just reaktionerna på den filmen bli ett intressant test för de nya regimer som den arabiska våren lämnat efter sig.

Det Muslimska Brödraskapet i Egypten, många av vilkas ledare vi vet tog stark anstöt av filmen, bestämde sig mycket snabbt för att agera pragmatiskt – helt i linje med vad som kunde förväntas om man känner deras utveckling (se tidigare blogginlägg här från innan de kom till makten). I den bubblande häxkittel som dagens Egypten är har presidenten och ledarna manar till lugn. Inga storskaliga progromer mot kopter, inga stora demonstrationer av den sort som vi såg i samband med störtandet av diktatorn Mubarak.

Hur mångfacetterad saken är visas att det samtidigt utspelat sig frånstötande scener i Pakistan, där våldsmanande religiösa ledare inte aktat för att medvetet röra ihop några idioters provokation med USA och väst i allmänhet, proklamerat en speciell ”Älska din Profet”-dag (jo det låter som ett skämt, men är sant) samt utlysa skottpengar på regissör och andra inblandade, i en dubbelt ironisk upprepning av Salman Rushdie-affären (dubbelt eftersom Rushdie just kommit ut med sin biografi om åren under jord efter den fatwa som riktade mot honom för den till skillnad från föreliggande film läsvärda Satansverserna). USAs president och utrikesminister såg sig föranlåtna att rikta sig till Pakistanierna för att upplysa om att idiotfilmen inte har med USAs policy att göra, vilket möjligen kan påverka opinionen där, men knappast övertyga de övertygande fundamentalistiska stollarna.

Om Obamas och Hillary Clintons meddelanden till Pakistan

Men om vi skiftar blicken till Libyen, där de första stora våldsutbrotten skedde, får man åter en intressant kontrapunkt till den idiotiska story som counterjihadister och jihadister tillika verkar så överens om att man vill måla upp. Innan månaden ens var till ända hade de många Libyerna som insett skadan för sitt land stormat högkvarteren för extremister och miliser i Banghazi som var ansvariga för det första våldet mot amerikanerna (Aftonbladet  http://www.aftonbladet.se/senastenytt/ttnyheter/utrikes/article15489787.ab mfl). Något som även vanliga medborgare insåg hotade själva Libyens position och internationella förhållanden. För att inte tala om att de snabbt insåg att om våldsstollarnas beväpnade miliser kunde tillåtas göra det där skulle deras land efter att ha kastat Khadaffi över ända skulle bli till ett jävla Libanon av beväpnade banditer och kaos. Och så skall man ändå komma ihåg att miliserna på många håll var de som upprätthöll lag och ordning. Lybiernas bortkörande av dem signalerar en önskan att faktiskt riskera något (se http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=5304719).

Libyerna gick man ur huse för att bokstavligt driva bort idioterna från sina gator, sina städer. Jihadisterna kastades ut ur Benghazi där de haft sitt fäste, och den svajiga staten grep tillfället i flykten för att avskaffa religiöst anstuckna miliser, ja, fria beväpnade grupper överhuvudtaget (se SR http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=5281620). Så har de al-Qaidainspirerade stollarna skjutit sig i foten, och det är gott så.

Se mer i t.ex http://www.aljazeera.com/news/africa/2012/09/201292112314438851.html

Hur bra passar den verkligheten in i den imbecilla ”Islam vs Väst”-diskurs som båda sidors byfånar desperat försöker pressa in sina befolkningar i?

Låt det vara tydligt. Inget ursäktar det utnyttjande av provokatörer som intoleranter och fundamentalister inom Islam som vill hävda sina religiösa normer med hot om våld gjort till sitt signum. Vi bör förakta dem och deras anhang med all själ och kraft, och glädjas åt de framgångar som noterats för dessas motståndare och vedersakare, och notera att makten hos folket när det agerar i sitt eget intresse överträffar allt som hysteriker och dyngspridare i väst någonsin kunnat göra mot våldets och intoleransens skäggbärare, vare sig i mellanöstern eller någon annanstans.

Dumskallarnas konspiration – En inhägnad stad bara för kvinnor? Njaaaää


Tänk er att man bor i världens mest repressivt kvinnofientliga och könssegregerade samhälle, men behöver få ut mer folk på arbetsmarknaden, män som kvinnor. Och att av sistnämnda det finns gott om de som behöver försörja sig själva, och dessutom för att kvinnor i ofta, i detta samhälle, paradoxalt nog är mer benägna att arbeta än män.

Så, lättar vi då lite på våra kvinnahatande tokerier och tillåter kvinnor att själva verka i samhället? Arbeta för egen vinning? Verka i det offentliga?

ELLER bygger  vi istället en egen, separat och kliniskt avspärrad zon där kvinnor bakom murar kan sadlas för produktionen, utan risk för att stöta på män eller få intrycket att de har några rätt- och friheter i samhället i övrigt? Det skulle definitivt vara en möjlighet.

I alla fall om samhället i fråga är könsapartheids tokiga skyltfönster och bokstavliga Mecka, nämligen våra egna glada vapenkunder i  kungadömet Saudiarabien. De har insett att de behöver få fler kvinnor i arbete. Och för drygt en vecka sedan sipprade rapporter in i ett otal nyhetskällor att de vill lösa problemet inte genom att slappna av på sina benhårda lagar som förbjuder kvinnor att göra typ…något, och istället bestämt sig för att bygga en hel Stad för bara kvinnor. Den föreslagna staden, ”Al-Ahsa Industristad 2” närai Hofuf, en av flera tilltänkta, skall syssla med läkemedel-, textil -och livsmedelsproduktion. Löpande band och allmänna utrymmen skulle vara helt och hållet förbehållna kvinnor.

Det visade sig…inte riktigt vara hela sanningen.

Läser man projekteringsrapporten från den saudiska myndigheten ser man att det som föreslås är något mindre sensationellt, nämligen att man skall bygga en industriell zon med kvinnor särsklit i åtanke. Här skall den totala könssegregation som saudiernas wahhabistiska styre påbjuder råda, men poängen är att snarare än att därför stänga kvinnor ute skall speciella produktionhalalr, kontor och sådant göras i ordning för kvinnor. De kommer alltså att få egna sektioner, hermetiskt separerade från männens, där kvinnor kan umgås i en exklusivt kvinnlig miljö. Inte riktigt en kvinnostad. Mer, en stad med kvinnofabriker, kvinnokontor, kvinnorrekreationsanläggningar och kvinnofaciliteter. Liksom, får man förmoda, kvinnliga förmän eller lägre chefer, fast det är mer osäkert.

befintlig indstribebyggelse i al-Ahsa 1

Det här är frukten av många initiativ som tas från saudiska kvinnor med inflytande och affärsintressen i kungadömet, och som tvingat fram åtgärder som underlättar på kvinnor på arbetsmarkanden utan att rucka på saudisk lag. De menar säkert väl, de ambitiösa saudiskorna, och även om de inte gjorde det skulle det ändå ha en poäng. Att låta kvinnor jobba i textrilindustrin är kanske inte vad vi skulle kalla en fantastisk frihet, men tyvärr säger det något om Saudiarabien att denna uppenbara apartheid framstår som mer benign än det nästintill totala könsförtryck som hittills varit norman.Det kan vara värt att komma ihåg hur ”särskiljning” av könen nästan alltid verkar när det sker under hägnet av en misogyn kultur. På denna blogg har tidigare uppmärksammats de återkommande olyckor och tragiska dödsfall som skett i ett Saudiarabien som konsekvent upplåter faciliteter av låg standard åt kvinnor eller flickor, och som när olyckan väl är framme har kadrer som skall hindra räddningsarbetare och allmänhet från att rädda just kvinnor eftersom det skulle utsätta dem för kontakt med män (se ”Hellre en död flicka än en utan slöja…”).

De nya städernas ”kvinnosektorer” riskerar att hamna i samma kategori. Nu verkar dock planerna i Saudiarabien ändå vara bättre än t.ex. sådana där fabriker, s.k. Sweat shops där anställda kvinnor är inlåsta och verkar under odrägliga förhållanden, vilka återfinns runtom i främst låglöneländer dit västerländska tillverkare numera gärna förlägger sin produktion (som t.ex Apple, se blogginlägg ”Steve Jobs & bleed – Apples mörka baksida”)

Som the Guardians blog ”Shortcuts” påpekar trots tidingens egna halvanka, är gapet mellan kvinnors rättigheter och deras kvalifikationer så stora i ett Saudiarabien där numera väldiga mängder kvinnor har högre utbildning men är nekade tillträde till arbetsmarknaden, att blotta möjligheten att tjäna egna pengar och verka utanför hemmet kan innebära ett steg framåt. Även under hägnet av wahhabismens piska. Vi får väl se.

PS: Det kan vara intressant att notera just hur många nyhetssajter som var snabba att plocka upp storyn med en hel Stad för Kvinnor istället för att fokusera på den mer blygsamma, verkliga men ändå intressanta storyn. Det är uppenbart att idén slår an en sträng och sätter igång fantasin, och man undrar om det inte är lite gammaldags orientalistiska haremsfantasier som ligger och spökar här också. Som framgår i ironisk  form i ”The Young Turks” inslag på ämnet, se nedan.

Inte en superseriös, men ändå lite kul behandling av ämnet ”Saudisk kvinnostad”

——————————————————–

Lena Anderssons kolumn i förra lördagens DN (”kvinnan som komplement”), för övrigt en mycket välskriven sådan där hon tar itu med den allmänt spridda, sannerligen inte bara islamsikt anstuckna, idén om att se könen och framför allt kvinnorna som ”komplementära”, fäste denna bloggs uppmärksamhet på ”kvinnostads”-storyn. Hon hade förvisso läst Guardians överdrivna rapportering, men hennes poäng handlade inte om det utan om just särartstänkande, och står på sin egen merit, som Humanistbloggen korrekt påpekade.

Källor till de faktiska planerna på en könssegregerad industristad:

Övriga Källor:

Bye Bye Behring – inget bloggande för dig


Massmördarn Breivik fick den dom som alla, inklusive han själv, ville ha. Norrmännen och alla som tvingats följa hans hånleende sittning under 13 månaders process kan säga: Nu slipper vi se honom.

Good riddens, som man säger

Fast jag vet inte. Möjligen kan mördaren faktisk få något att gnälla på som torkar bort flinet. Det har framgått att mannen hade tänkt sig att sitta av sin tid i fängelse med bloggning och fri tillgång till dator, som om livstids fängelse för 77 mord vore en vilsam retreat… Men frågan är om inte polisen som låtit honom ha dator etc. tar ifrån honom den nu, (se http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=5245103)

Breivik kan nu inte sättas tillsammans med andra fångar. Det vore i praktiken samma sak som en dödsdom. Så frågan är öppen, eftersom han medgavs tillgång till dator (inklusive med internetaccess) som en form av kompensation för det (se bl.a. http://www.expressen.se/nyheter/sa-blir-breiviks-liv-i-fangenskap/). Det finns inget straff ”livstid i isoleringscell”, varken i Sverige eller Norge. Och det är gott. Det är inte en fråga att bara vifta bort.

Jag anser nog att Breivik bör få ha en dator. UTAN mer internetuppkoppling än andra maxisäkerhetsfångar. Låt honom skriva ut sina inkrökta tankar i sin ensamhet, låt honom begrunda ödsligheten i det straff som han så hett åstundade för sig själv som ett bevis på att han inte är galen. Lika hett, som jihadister önskar sig martyrskap. Då lär han inte le så mycket.

Hans isolering är självvald. Han har själv gjort en mytologisk sak av att han är den ensamme stridaren. Dessutom är frågan högst påkallad om inte en Breivik som tillåts kommunicera med eftervärlden en masse via nätet kan utgöra en fara för rikets säkerhet. Om inte hela världens. Om någon förtjänat ett epitet som mänsklighetens fiende är Breivik långt fram i kön. Och han har demonstrerat bortom allt tvivel att han vill ha uppmärksamhet för sig och sina tankar, och söker finna och också odla liksasinnade. Det bör han inte få.

Även med Breivik borta är följderna av hans handlingar förstås tyvärr än mer uppenbart förödande. Hundratals, ja tusentals människor är direkt påverkade av hans massmord. En hel nation är traumatiserad. Alternativt kommer att försöka förneka, och inget lära. Rättsväsende och ordningsmakt har en hel del på sin tallrik att begrunda för år framöver.

Men hej då Breivik. Denna blogg är ändock glad att slippa behöva ägna mer tid åt dig som person.

Om jag har en förhoppning, är det att ensamheten skall bli som ett gift i dina ådror, sakta droppande ner och frätande på ditt medvetande intill den dag, då du skall inse vad du gjort. Den dagen kommer du icke vilja leva mer. Då kan du få gå, och lämna detta liv som du gjort outhärdligt för så många människor. Inte förr.

Inte förr

***********************************

Under taggen ”Anders Behring Breivik” nedan finns ett tiotal tidigare inlägg i Breivik-fallet, eller se också

https://paulusindomitus.wordpress.com/tag/anders-behring-breivik/ 

—————————————————–

Mediakällor:

Dumskallarnas Konspiration – Ryska Omertá-kyrkan, uppföljning av Pussy Riot-farsen


Fällande dom och två års fängelse blev den inte oväntade domen för de tre punktjejerna i aktionsgruppen Pussy Riot, för ”huliganism motiverat av religiöst hat” efter att ha sjungit mot president Putin i Frälsarkatedralen i Moskva.

Här har tidigare frågan tagits upp i serien ”Dumskallarnas konspiration” – extra passande i detta fall (se  ”…Om korruption och auktoritär Hysteri vs Kvinnliga Ryska Punkrockare”). För det är verkligen korkat att dra till sig uppmärksamheten till sin egen auktoritära hysteri på det sättet som de ryska maktkomplexen stat-kyrka-rättväsen nu gjort.

Så maktfullkomliga har politruckkomplexet blivit att den stora uppmärksamheten i utländska media kom oväntat för dem. På ett sätt har hela processen nu inklusive domen, kommit att bli en temperaturmätare över tillståndet i Ryssland av idag, ett Ryssland där politiker, kyrkomän och rättsapparat visat sina rätta färger.

En rekapitulering av vad hela saken rör sig om, för de som till nöds vill blanda bort korten eller har svårt att tygla sina misogyna tendenser.

Den rysk-ortodoxe patrarken Kyrill uppmanade, från sin position som den ryska kyrkans övehuvud och från Frälsarkatedralen, folk att rösta på Vladimir Putin som president. Detta strider mot både den ruska kyrkans ordning och den ryska konstitutionen. Några dagar senare, i slutrycket av det ryska presidentvalet, mitt under omfattande protester mot det svårartat ofria och riggade sätt som valet gått till på, äntrade de tre damerna i aktionsgruppen Pussy Riot frälsarkatedralens Altardel och framförde låten ”Jungfru Maria, fräls oss och fördriv Putin”. Det var det.

Nu döms de till två års fängelse för ”svårt brott mot allmän ordning” och ”hat mot troende”. Vi snackar om ett Ryssland där hatbrott av verkligt slag, mot minoriteter av olika slag, breder ut sig allt mer, där journalister mördas utan att någon åker fast och nynazister öppet kan tåga på gaotrna. Men nej, det är de unga småbarnsmammorna som sjunger punklåtar som skall klämmas åt.

Pussy Riots lilla spex och följderna av den är en ögonöppnare på många sätt, framför allt eftersom den så obarmhärtigt avslöjar det inblandade institutionernas sanna natur. Få kan ha haft många illusioner om rättsväsendets integritet eller Putinsregimens tolerans mot kritik. Nu har den förmodat oberoende Rysk-ortodoxa kyrkan avklätts, förevisats i allt sitt krälande kryperi för den ryska staten, vars auktoritära reflexer det delar och stödjer. Återigen visar det sig hur en kyrklig struktur föhåller sig till makten när den får chansen.

Och som vanligt är det de som tror som borde protestera mest. För vad patriarken och kyrkans hierarki ägnade sig åt, och som Pussy Riot satte fingret på med sin protest, det skall rätteligen kallas hädelse. Vad har stöd för en gammal KGB-politruck att göra i det allra heligaste? Vad har kyrkan att göra med en övermakt som förtrycker och tvingar opposition till tystnad? Och att sälja nådemedlen, för världsliga eller timliga fördelar, är en svårt synd. En neslig brasa väntar den korrupte patriarken och hans anhang om deras kristna myter skulle visa sig sanna.

Den oheliga alliansen mellan kyrkan, en auktoritär, endast till skenet demokratisk statsmakt, dirigerade domstolar och en omfattande korruption når sitt apex med fällandet av de tre. Ingen må mssta sig på domesn innebörd, som är HÅLL KÄFTEN. Protestera itn emot makten. Tryck inte på den maktens korruption där stat och kyrka går hand i hand.

Med Pussy Riot-domen står den ryska statens, kyrkans och rättväsendet fram i all sin ynkliga nakenhet av ekande tomt godtycke, stinkande av illegitim makt under den gyllene masken.

Se föregående inlägg i denna fråga -”…Om korruption och auktoritär Hysteri vs Kvinnliga Ryska Punkrockare

—————————————————-

Några Pressröster