Med anledning av det nytända bokprojektet ”Hjärtespjutet” (del 2) jämförs Illustrationer av två skilda rum, som den som ”läser” dem förhoppningsvis ska ge få helt olika intryck av…
Även mitt under rusningen för att färdigställa bokprojektet ”Hjärtespjutet” (del 1) åren 2014-15, lades grunden för en fortsättning, eftersom jag visste att historien skulle fortsätta. Flera av illustrationerna kom att präglas av detta, och fick hänsyftningar och kontraster som pekade framåt, både ifråga om motiv, detaljer och allmän stämning. En av de tydligaste exemplen kom att bli avbildningarna av de tronsalar som återfinns i del 1 och 2 respektive. De här två skapades i ett sammanhang, och även om det inte var ansikten från början, kom de att visuellt åskådliggöra kontrasten i styressätt och härskares attityd till sina riken och undersåtar som blir viktig i berättelsen.
Den första av dessa två, vilken hör till del 1 och färdigställdes 2015, tillkom som så mycket man gör, gradvist och närmast oavsiktligt. Motivet var från början inget rum eller miljö alls, utan ett idéutkast där jag tänkte på hur draken Pelle skulle se ut när han… skämdes.
Drottning Maral & Kung Kefas färglagda
Jag gillade den där, och tankarna gick av sig själva till hur en scen baserad med den i centrum skulle kunna te sig. På det här stadiet var redan mycket annat designarbete av karaktärer redan på väg, och den scen där Pelle skäms kom snabbt av befolkas – förutom Julia borde Drottningen och Kungen vara där, osv – och växte så spontant fram.
And so the stage was set: Draken Pelle har tagits tillbaka till staden av prinsessan Julia, för att lämna Nordanlandets guld och erkänna och be om ursäkt för sitt tilltag inför Drottningen, Kungen och hela rådet i Rikets Sal. Han skäms och står där med böjt huvud inför den stränga Drottningen och alla som stirrar medan Julia försöker förklara.
Tronsalen var närvarande i många andra bilder, och arbetet här kom så att ge skjuts åt en samlad och konsekvent utformning av miljön som också bar in i själva berättelsens handling. Redan på det här idéstadiet bestämde jag mig för att Rikets Sal, platsen för Drottningen och Kungens maktutövning, måste återspegla Nordanlandets styrelseskick och anda i någon mening.
Rikets Sal i Nordanlandet är tronsal för Kungen & Drottningen, och således en fin, högtidlig och också publik plats som måste rymma många. Men. I valkungadömet Nordanlandet svarar monarkerna inför riksrådet, folkförsamlingen och alla medborgare i stort, i full åsyn och offentlighet. Rikets Sal borde gestalta detta genom att vara en tillgänglig plats: öppen, ljus, utan avspärrningar. Stora fönster, åhörarplatser och en upphöjning för de ordförande monarkerna fyller en funktion och borde vara välgjorda, inte utan utsmyckning men framför allt med nyttan i fokus.
Det var med sådana tankar som jag fattade linjal och pennor och skred till verket. Perspektivet, en enkel tvåpunkt med horisontlinje vald för att ge maximal överblick var viktigt att få till rätt och det som tilldrog sig mest ansträngning. Meningen var att, trots bildens många figurer och allt som händer runtomkring, draken Pelle fortsatt skulle vara i centrum, inte bara med sin placering utan som fokus för allas betraktande, gestikulerande och kommenterande.
Bildens tydliga fokus och utformning gjorde arbetet med detaljerna mycket enklare. Såväl folket runtom omkring i salen som Drottningen och Kungen på podiet går i en stil baserad på sekelskiftet 1500 – utom Ärkeprästen i förgrunden, vars klädnad är ålderdomligare i sin design. Det pågående skrivarbetet medgav vissa preciseringar under bildens gång. Från början hade jag t.ex. tänkt att inte ha med någon form av vakter eller säkerhet alls: men såsom berättelsen utvecklats framstod det inte som så trovärdigt att man skulle låta en stor drake, även om den anfördes av rikets Prinsessa, bara kliva in i salen utan någon som höll öga på den. Bland annat.
Att den skulle färgläggas var givet, så tuschning gjordes direkt, och därefter var det dags att börja måla i datorn. Valet av grundfärger och valörer kom först.
Därefter lades en traditionell trio av lager för ljusa, mellan- respektive mörka valörer på, med extra lager för extra mörka skuggor respektive starka högdagrar. Därefter, driven delvis av utformningen av rummet såsom det kommit att te sig allt klarare, var det dags att försöka höja det hela med lite ljus. Åren runt 2015 hade jag knappt börjat få kläm på överliggande effekter av typen ljusstrålar och dylikt, och arbetet med denna och andra bilder för berättelsen kom att bidra med nya insikter och välbehövlig övning.
Draken Pelle & Julia inför Riksmötet färg behandlad
Resultatet av den här processen blev som synes ovan. Det är fortfarande en av de bättre illustrationerna för min berättelse i mitt tycke, och kom faktiskt att innehålla allt det som jag satte mig för att visa. Ja, mer än så. För just bildens totala förmedlade intryck, av en öppen plats, av närhet, med sorl och variation i såväl reaktioner som i allas agerande i situationen, vare sig de stirrar förvånat, småpratar, pekar eller avvaktar lite oroligt, liksom av privata relationer blandade med rikets styrelse, allt det tillsammans med själva utformningen gör helheten till mer än summan av delarna. Detta kom att framstå än klarare längre fram, när Julia träder inför en helt annan sorts tronsal, med ett annat sorts styre. Det arbetet, som påbörjades och tecknades parallellt med bilden ovan, kom dock att ligga i träda i sju år – och det är först nu, när del 2 åter plockats fram, som de två kommer att kunna jämföras.
För dig, Alma.
————————————————————–
Alla bilder av Prinsessan Julia finns samlade i
Tidigare inlägg på temat prinsessan Julia och hennes värld finns i tråden
Det var 2014 som jag till slut tog fram det ögonblick då prinsessan Julia höjde sitt Hjärtespjut och modigt mötte Draken utan att rygga tillbaka. En tillbakablick på en bild som blev lyckad och gav insikter för framtiden.
Vad gör man ansikte mot ansikte med en rasande drake? Stor som en elefant, med klor och vassa tänder höjde sig Draken morrande över prinsessan Julia som kommit för att hämta tillbaka kungarikets stulna guld. Hon blev rädd, hon var inte dum. Men hon flydde inte, utan höjde Hjärtespjutet i trots.
Den här bilden var viktig såtillvida att det är ett avgörande ögonblick i berättelsen om prinsessan Julia och Draken. Samtidigt var vid det laget det som då sker så klart för mina ögon, att det första steget från idé till tuschad teckning gick väldigt smidigt.
För en gångs skull hade jag också en redan klar idé över ett av just denna bilds viktigaste element, ljuset. Således valde jag teknik och graderingar mellan mörka och upplysta partier redan på teckningsstadiet.
Färgläggningen i dator skedde också enligt linjer som man börjat bli van med, i en 3-5 lager av färger från mörkare till ljusare. Färgskalan var redan klar från bokens övriga teckningar och gav få problem.
Men krutet, ja Hjärtat i den här bilden låg som sagt på den sista, avgörande effekten av ljuset från spjutet. Metoden jag valde kom att bestå av många lager av graderat lyster centrerat från spjutets spets, till vilken jag lade flera effekter av starburst-typ för att få de enskilda ljusknippen som ger det hela en känsla av kraft, liksom flera ringar för att genom intensitet och färg göra ljuset levande. En trevlig teknik som jag sett demonstrerad provades också här, och det var att komplettera ljuseffekten med en motsvarande, fast omvänd, stråleffekt av mörker. Denna lades in bakom ljuset och bildade en slags fördunklad transparant fond där ljuset inte sken rakt på, dvs i de områden som rimligtvis låg i ljusskugga.
Jag blev faktiskt väldigt nöjd med den där. Sina brister till trots ligger den mycket nära visionen av det ögonblicket som jag föreställt mig den.
Som framgår av berättelsens fortsättning så är Hjärtespjutets mäktiga ljus mycket mer än kraften att skada eller förstöra. När ljuset skingras har spjutet inte gjort draken illa, utan givit honom, och också Julia, något som gör att de kan lösa sina konflikter utan att slåss. Gåvan att förstå och förstås, att tala med varandra. Men det är en vidare historia…
Se mer bilder från Prinsessan Julias bokprojekt ”Hjärtespjutet” i
Jag skapade boken ”Hjärtespjutet” för Alma för några år sedan, komplett med text, illustrationer, grafik, anfanger och annat. Jag har uppmuntrats att jobba vidare på den fortsättning som hela tiden var tänkt att följa på den första boken, och passar på att göra en återblick till arbetet med att utforma en av bokens huvud….varelser, draken Pelle.
Knäckfrågan är förstås tid – men tiden finns för de som förmår utnyttja den. Jag drog mig till minnes detta medan jag granskade en teckning, sedermera målad, av Draken Pelle som hörde till första boken. Fastän det ändå blev ganska bra i slutet av dagen, är det också en studie i kass tidsanvändning.
Draken har legat och sovit siesta efter att ha dragit i sig några hundra hamburgare. Prinsessan Julia har spårat upp och smugit sig på honom. Då vaknar draken, vänder sig om och ryter…
Under arbetet med boken växlade jag medvetet mellan olika grepp och stilar. Idén var: låt scenen bestämma stilen. Det här skulle vara en realistiskt tecknad scen. Jag ville fånga det animaliska intrycket, rovdjuret i drakens åtbörder och pose – och faran i att störa honom.
Arbetet med grafitskissen flöt på anmärkningsvärt väl, och teckningen kom ut riktigt nära det jag strävade mot. För nära. Jag hade blivit överentusiastisk och låtit mig svepas iväg utan tanke på att den där skulle målas också. Det var vid den här tiden jag hade börjat kombinera teckningar med målning i vattenfärger, men i hur tusan skulle det gå till med en så pass detaljerad och nyansrik teckning, utförd på tunt skisspapper dessutom? Allteftersom arbetet m boken fortgick blev det en svettigare fråga. Det fanns egentligen ingen bra lösning, och vägen jag bestämde mig för blev en exposé i omvägar och ineffektivitet…
Vad jag bestämde var att föra ner hela draken till en slags linjebaserad teckning m.h.a. ritfilm (tracing paper). Dess konturer fördes därefter ner till traditionellt papper där jag målade på vattenfärgerna.
Efter det scannades allt, och målningslagret sammanfördes med den ursprungliga teckningen, för att först därefter få sin sammanfogade form i datorn, där jag anpassade målningen till teckningen och också lade på vissa detaljer och effekter.
Det hela hade tagit ohemult med tid – men resultatet var ändå inte så illa. Jag gillar den där bilden av Pelle. Han ser faktiskt lite farlig ut och som ett riktigt djur, inte bara den skojige kompisdrake som han annars ofta framstår som.
←Föregående inlägg om Hjärtespjutet : ”En ledsen prinsessa (…)”
*******************************************
Alla bilder av Prinsessan Julia finns samlade i
Tidigare inlägg på temat prinsessan Julia och hennes värld finns i tråden
Om en detalj för Almas bok, som efter att ha legat vilande nu bearbetats och fått lite uppiffning inför andra versionen av det tryckta provexemplaret: mitt alfabet bestående av en gymnastiserande drake som får bilda bokstäver.
Som redovisats i inlägget som rörde drakalfabetet när den först kom till, var idén att skapa lite kul och krusidulliga bokstäver som kunde brukas som dekorativa begynnelsebokstäver (s.k. anfanger), för Almas bok, som då ännu var på idéstadiet. Resultaten av mina första försök kan ses nedan.
De var mest tänkta som ett sidospår, en kul detalj, och inte alltför genomarbetade. Jag funderade rätt länge på att rita mycket mer detaljerade versioner. Det hamnade dock i bakgrunden med den stora arbetsbelastningen som färdigställandet av Almas bok ”Hjärtespjutet” innebar.
När boken sent omsider blev närmast klar, i meningen att texten och illustrationerna sattes ihop för en första testtryckning, kom dock mina drakanfanger tillbaka till mig. Inför den andra testtryckningen ville jag göra boken lite mer ornamenterad, och förutom vissa små grafiska detaljer så gick tankarna tillbaka till den ursprungliga idén att ha drakiska anfanger i varje avsnitt av berättelsen.
Då blev också en sak tydlig: insatta i boken var bokstäverna inte så stora att det var riktigt bra bruk av tiden att rita om dem med en massa smådetaljer som ändå inte skulle synas. Som tur var hade varje bokstav gjorts enskilt i ganska stor storlek, över tusen (1000) pixlar i höjd. Det gav en marginal för att förbättra framför allt färgläggningen.
Sagt och gjort. Jag lade på viss skuggning och bättrade på färgerna, vilket gjorde mycket för att få bokstäverna att se mer presentabla ut i den storlek som de skulle komma att ha i boken. Några tester lämnade dock känslan av att något saknades. Bokstäverna liksom hängde lite för mycket i luften och kändes mer som illustrationer än integrerade i texten. Efter lite research och tittande i medeltida handskrifter så slog det mig att man kunde råda bot på det där med en ram runt varje bokstav.
Fram med tuschpensel, in i scannern och voilá – det gjorde faktiskt en viss skillnad. Ramen liksom avgränsar småbildens arena, gör det tydligare att det inte är en liten kludilutt utan något som via just ramen, avgränsningen hör samman med det omgivande – dvs texten.
Så långt ser det inte dumt ut alls. Det skall bli intressant att se hur det ter sig i tryck, och det finns skäl att vara optimistisk. En annan sak är hur de kan tänkas se ut när man förstorar dem lite och sätter ihop dem till namn exempelvis. Jag funderar på att trycka en t-shirt med bokstäverna bildande namn…
Som alltid, för dig
————————————————-
←Se tidigare inlägg om drakalfabetet ”Ett Drakalfabet för Alma”
Sista veckan i Augusti, precis i tid för den underbaras födelsedag, blev den äntligen klar för ett tryckt testexemplar. Den första boken tillägnad Alma, ”Hjärtespjutet” är färdig efter års meckande och ritande. Sist ut före avslut var, passande nog, omslaget.
Dagen D närmade sig med stormfart, kulmen på flera månader (föregått av års skissande och mer sporadiskt illustrerande) där varje natt ägnats åt färdigställandet av bokens text och illustrationer, när det till sist var dags att bestämma sig för bokens omslagsbild.
Det kan i sammanhanget vara värt att påtala att min syn på bokomslag, ja omslag för medier av alla de slag, även på skivor (ni vet, sådana som man brukade spela, på apparater), sneglar på film – och teateraffischens estetik. Jag ville således med omslagsillustrationen ge en slags komprimerad, visuell ide av bokens tema och handling, helst med en eller flera av de bärande karaktärerna.
Det här hade förstås ägnats en del tanke redan, och flera kandidater hade övervägts och förkastats. Den idé som jag alltmer kommit att fastna för var att framhäva det magiska (?) Hjärtespjutets centrala roll i första delen – spjutet som talar till Julia, och utmanar henne, men också hjälper henne att överkomma svårigheter, och också står fram som en symbol för hennes påtagna roll som den som skrider till handling.
Den här idén hade konkretiserats längs två utkastidéer. Den första vilade på två närbilder på bokens viktigaste protagonister, Prinsessan Julia och Draken Pelle, med spjutet mellan dem (se ovan).
Skiss Prinsessan & Hjärtespjutet halvvägs
Den andra utgick från en scen i boken, där Julia kliver fram till spjutet som verkar tala till, kalla på henne (ett senare moment i den scenen har förevisats i inlägget ”Hjärtespjutet talar till Prinsessan”). I den står spjutet i sitt städ bakgrunden och Julia ses bakifrån i fågelperspektiv på ett sätt som ska förmedla en riktning, ett viktigt skeende eller val med spjutet i fokus.
Så småningom kom jag fram till att de här två inte uteslöt varandra, utan snarare stärkte sig sinsemellan. Sålunda skissade jag upp bilden med scenen som grund, med sikte på att infoga ansiktena på Julia och Pelle, spjutets blad och dess text, som en slags överlagd ”spökbild” hängande över bakgrunden som framgår av skissen under processens gång (se ovan till höger).
Den färdiga teckningen, utförd i mjuk grafit på A3, blev som synes nedan.
Belyst Julia & Hjärtespjut
Jag lät medvetet bli att rita in spjutspetsen mellan de två ansiktena, helt enkelt för att den redan ritats och fått en passande form för en tidigare bild på Julia (se till vänster), ursprungligen övervägd som ett möjligt bokomslag men sedermera vald som den sista stora illustrationen i boken. För det syftet passade dock närbilden av spjutspetsen inte in – men den kom istället väl till pass för omslaget. Den lyftes således helt sonika över med sin text på gaeliska skrivet med grekiska bokstäver och alla sina färger och lades in mellan Julia och Pelle i en passande skala.
Den monterade bilden blev som framgår till höger.
Sålunda färdig i sina beståndsdelar var det dags för målning. Med tanke på den stundande deadline och tillgången till min scanner begränsades möjligheterna mellan olika former av målning i dator.
Här kom valet av metod att bli en ny stöttesten. Skulle jag välja min traditionella ”flera-lager-under-teckning”-teknik (se t.ex. Joel den Unge & Lung-draken)? Den kan bli snygg, men har en inbyggd tendens att producera starka färger under starka konturlinjer som drar bilderna åt det serietidnings-aktiga hållet. Alternativt kunde man jobba med samma metod som den ovan nämnda ”Hjärtespjutet talar till Julia” eller bilden ”En Prinsessa Rustad för Strid”, där många överlagda transparenta lager skapar mer gradvisa övergångar mellan färg och monokrom grundbild, med mjukare nyanser. Resultatet blir mer fotolikt, men kräver mer arbete för att inte bli blekt och lite livlöst.
Precis som vid tidigare vägval beslöt jag mig för att inte välja, utan tillämpa vad jag lärt mig av båda metoderna, med slagsida åt överläggningsmetoden. Ovan en grundmålning av olika gråa toner lades således överliggande färger. Utan att ha tänkt igenom det lade jag först på kulörer som utgick från de normalt belysta färgerna för figurerna (se till vänster). Men det slog mig att det inte var riktigt… rätt.
Kanske påverkad av det stämningsfokuserade draget hos vissa filmaffischer valde jag att lägga starkare pregnans för mitt sökta intryck av bilden redan vid färgläggningens tidiga fas. Den färgskala jag således valde att tillämpa, speciellt för de överliggande ansiktena i bakgrunden, var mörk, åt det nattligt blåtonade med konnotationer av mystik och kanske kuslighet (se nedan).
Med den grunden kom den avslutande fasens vägval, som framför allt centrerade kring behandlingen och påläggandet av skuggor och ljuseffekter, naturligt. I huvudsak handlade det om att öka fokus på det väsentliga i bilden och stryka under den sökta stämningen. Skuggor lades in i bildens utkant och krypande in mot mitten, samtidigt som flera lager av glödande ljus utgående från spjutet kastades ut och målades in som reflexer och belysta områden i bildens centrum. Det gav bilden ett dominerande ljus vars kalla, lätt fluorescerande sken ytterligare skall öka känslan av mystik, och antyda något utomvärldsligt, kanske magiskt eller heligt… något sådant.
Detta att ha en klar riktning och tydlig ambition för hur den färdiga bilden skulle komma att te sig gav utrymme för fler och fler element och detaljer, som också fortsatte även efter det första ivägsända testtrycket. Således lades sådant på som en kastad skugga bakom Julias skepnad, och en slags ådring som jag tagit fram för fjällen och ger draken ett mer reptilaktigt utseende.
Det sista elementet i bilden var att lägga på titel och författarnamn. Jag valde bort alltför tillkrånglade eller extravaganta fonter till förmån för det tydliga och läsbara, påbättrad med lite kringarbete runt kanter och en lätt struktur. Det färdiga (nåja, än så länge iaf) resultatet kan ses nedan.
Prinsessan Julia Hjärtespjutet bokomslag behandlad + text
Jag var nöjd med bilden: den fångar in det mesta som jag strävade efter, relaterar som önskat med bokens innehåll och är inte anskrämligt ful eller skränig, förhoppningsvis. Det var en passande avslutning, och tålde att presenteras för sin musa och mottagare, den oförlikneliga Alma.
Nedan kan processens delar ses i sammanfattning.
För dig, Alma.
————————————————————–
Alla bilder av Prinsessan Julia finns samlade i
Tidigare inlägg på temat prinsessan Julia och hennes värld finns i tråden
Arbetet går vidare med att pröva på akvarellmålning för illustrationer för berättelsen om Julia och draken, denna gång med ett litet mer avancerat motiv…
Hatkärleken till de rinniga akvarellfärgerna överlevde ett första försök att använda dem för något vettigt, och snart var det alltså dags att skruva upp svårigheterna något lite för arbetet med den fina Almas bok, sagan om prinsessan Julia och draken.
I den idé till bild som jag hade var dock huvudpersonen för en gångs skull inte Julia och hennes drakkompis, utan Julias tidigare omnämnda vän Amanda (Amanda var motiv för min första kombinationskladd akvarell+teckning – se inlägget Om att kladda sig fram…).
Amanda teckning+akvarell
Motivet för bilden är vad som sker när Julia börjar hänga mer med sin drake – att folk tar avstånd, och även hennes kompisar vill eller får inte umgås med henne mer. Det där leder till en mycket ledsam händelseutveckling senare. I alla fall såg jag således framför mig hur Amanda dras iväg, runt ett hörn av någon okänd men bestämd vuxen, medan hon kluvet tittar efter Julia som vänskapligt går med sin fjälliga nya kompis.
Så… en snabb skiss för de viktigaste linjerna, och sedan var det dags att darra på färgen…
Den här gången glömde jag inte att blöta ner papperet innan jag började, för att akvarellens rinniga, oskarpa kvalitet skulle få komma mer till sin rätt. Resultatet är svårt nervpåfrestande, för det är mycket svårare att styra var färgen hamnar – vilket ju delvis är meningen. Färgerna ”blöder”, går in i varandra på ett sätt som blir både mer kladdigt men också mer levande, och nya nyanser uppstår mellan de pålagda kombinationerna. Amandas klänning, ännu en studie i renässanskläder, vann dock defintivt på det, liksom stenläggningen bakom henne.
För just stenmuren bakom Amanda vågades dessutom ett första försök med s.k. svamp-målning (sponge technique), att dutta med en uppblött tvättsvamp innan färgen torkat, med sikte på att göra stenen lite mer, tja stenig, och inte bara en likgrå platt massa.
Det blev väl…OK, inte någon fantastisk prestation, men (intalar jag mig) precis som i den tidigare redovisade bilden Julia & Nadia kikar runt ett hörn var målet en färglagd teckning snarare än en renodlad målning.
Här gjordes därför på samma sätt som tidigare, och skissen som låg till underlag rentecknades i tusch. Därefter lades de här två samman efter inscanning. I bildprogrammet GIMP putsade jag sedan de mest uppenbara skavankerna, som området under tejpen som höll fast papperet på den underliggande kartongen och så vidare.
Liksom vid tidigare tillfällen behövde färgskalan rättas till. Det verkar som om akvarellbilder ofta blir matta och livlösa av själva inscanningen (jag vet ärligt talat inte riktigt varför – kan det vara för det skarpa, kalla ljuset och de halvtranparanta färgerna?), och man måste således bildbehandla för återställa bildens färger till vad som syns i det fysiska originalet.
Vid arbetet med färgläggningen passade jag också på att leka lite med tonarterna och de kalla respektive varma (eg. blåa respektive röda) nyanserna i olika delar av målningen. Resultatet kan ses nedan.
Amanda Julia & Draken akvarell, tusch & färgbehandling
Så hade man alltså fått ner ännu en målad illustration. Som tidsbesparande alternativ till att färglägga helt i dator behåller det en viss fördel, men framför allt är det helt enkelt roligare att göra det själv i större utsträckning. Processen behåller sin tjusning för mig, och redan innan jag var klar hade jag börjat på fler andra, mer eller mindre avancerade motiv för fler akvareller.
————————————————————–
Alla bilder om och med Prinsessan Julia finns samlade i
Tidigare inlägg på temat prinsessan Julia och hennes värld finns i tråden
Prinsessan Julia och draken Pelle är tillbaka! Den här gången får man till sist se vad den unga prinsessans vågade plan med blixtar och magiska spjut leder fram till… väckandet av den Stora Drakmodern.
Det har varit ännu ett långt uppehåll, till följd av problem med trasigt tangentbord till datorn (då det visat sig att man fortfarande verkligen inte kan göra något vettigt på nätet utan sådan ), men nu är vi på banan igen. Och vad bättre än att fortsätta med bilderna av den våghalsiga prinsessan, skapade för projektet ”Almas bok”? Eller, tja, böcker, det blir minst två, på inrådan av tryckare som kontaktats…
Hursomhelst. I tidigare inlägg, (se ”Prinsessan Julia blixtrar till” och” Julia och Draken som Åskledare”) har vi sett hur Julia sätter sin livsfarliga plan i verket – att använda ett åskväder som en slags elchockbehandling för att väcka den döende drakmodern, Julias drak-kompis Pelles mamma. Se de tidigare bilderna nedan.
Stunden var kommen att behandla den dramatiska höjdpunkten i scenen. Idén som skulle förmedlas var enkel nog, som framgår av mitt idéutkast: efter att blixten har letts ner i drakmamman har Pelle tagit upp den skadade Julia. Bakom dem skulle den vederkvickta Drakmodern resa sig och veckla ut sina gigantiska vingar, en väldig, mörk gestalt som tornar upp sig mot bakgrund av blixtars sken i stormig natt…
Idékladden omvandlades till en grundskiss (m tuschpenna, tuschpensel och marker) som blev hyfsad nog för att gå vidare. Hon blev ganska badass, drakmamman, idel tänder och taggar och en oroande hungrig blick, ingen rund och kramgo teddyödla där inte.
Drakmamman Vaknar!
Kommen hit framgick dock ett dilemma. Bilden skall förmedla två intryck: dels hur STOR Drakmodern är, ett veritabelt levande berg av fjäll och taggar. Men också att hennes uppstigande kommer överrumplande: Julias och Pelles reaktion av förvåning och bävan är viktig för scenens effekt.
I idékladdens sneda grodperspektiv, med drakmodern som en mörk skugga bakom de två huvudfigurerna, gavs en övervikt för gestaltningen av Julias & Pelles reaktion. Drakmoderns storlek antyds bara, den framgår inte explicit. Tuschteckningen däremot lutade snarare åt att visa hur stor drakmodern är, dock med den oundvikliga effekten att Julias och Pelles figurer skjuts bort från centrum på betraktarens synfält och tappar i betydelse.
…och växer till sig…
Till slut valde jag att gå vidare med det mindre sofistikerade spåret att trycka på drakmammans storlek direkt i bilden. För att göra det sträcktes de sammanlagda teckningarna ut så att storleksförhållanden blev tydliga. Medan bildens svärta (som alltid går något förlorad vid inscanning) återställdes uppstod dock ett nytt vägskäl.
Ursprungligen hade jag inte tänkt färglägga den där bilden – idén var snarare att göra den än mer monokrom, med knivskarp kontrast lite i stil med en del av Frank Millers bilder som tidigare framhållits som inspirationskälla (se t.ex. inlägget ”Om Stilar för Känslolägen”). Den ursprungliga skissen som skulle bygga upp scenen passade för det, gjord i tusch som den var.
Men det är trots allt en bok för barn, och den där noir-stilen passar inte så bra för det. Färg kändes trots allt mer rätt. Och dessutom har jag faktiskt börjat så smått gilla färgläggning, detta som förut enbart var ett trälande gissel (det är fortfarande ett jävla skitjobb, men man kanske har blivit mer masochistisk med åren…).
Nåväl. Drakmodern och alla figurerna försågs med sina basfärger och en grundläggande skuggning, och hela teckningens grundläggande palett lades fast. Bakom drakmodern skulle de ljungande blixtarna lysa upp scenen med ett starkt motljus, vilket redan på det här stadiet framgår av ljusskiftningarna på den mörka natthimlen.
… och får färg och skugga…
Nästa steg var således att måla in blixtarna och återge skenet av dem dels på miljön, dels på figurerna. Här kom det arbete med ljus som jag förkovrade mig i inför projektet ”Alla Drabbningars Moder” väl till pass. Med flera lager av ljus längs skepnadernas konturer, förstärkt av ett extra skugglager på de icke upplysta ställena blev effekten av det dansande himmelsskenet inte så dumt.
…blixtar och ljussken arbetas in…
Till sist återstod den detalj som vållat mig huvudbry vid målandet av den föregående bilden i denna scen: regnet. Den tekniken som jag då lärde mig kom åter till bruk: i GIMP-programmet skapas flera lager av kontrasterande Brus som riktas, förlängs och sedan smetas & suddas ut så att man får de utdragna ljusa och mörka linjer som liknar regn. Dessa kompletteras med att man ritar in stänk och vatten som rinner på ytor där så är passande.
… och slutligen regn.
En nackdel med regneffekten är dock att den tenderar att göra bilden som helhet mer ljus igen – i en mening kändes färgpaletten i bildens tidigare stadium stämningsmässigt bättre, mörkare och mer kontrastrik liksom. Det där är något som jag troligen kommer att ta tag i före tryckning – alla bilders färg- och ljuspalett kommer att få en genomarbetning då. För stunden får nog den där sägas ha nått någon slags verkshöjd, och håller som en illustration av den mäktiga drakmoderns uppvaknande.
På sätt och vis utgör arbetet med ”Drakmodern Vaknar” ännu ett exempel på att en bild ibland får sitt eget liv, och under sitt färdigställande styr bort från den ursprungliga filmen-i-huvudet som lett till dess skapande. Tyvärr är det bitvis ofrånkomligt – man kan inte skildra allt med ett begränsat antal bilder, det är trots allt inte en serietidning eller animerad film utan en illustration till en bok. Som sådan ingår den i ett samspel med en text, och man får helt enkelt ibland välja vad som skall framgå mer av bilden och mer av texten.
Den blev alltså inte riktigt som jag först tänkt mig – men jag betraktar den nog inte som ett misslyckande därför. Intrycket som skall förmedlas, av det dramatiska återuppväckandet av den väldiga drakmodern, går förhoppningsvis fram. Och som alltid, är det i sista hand Alma som får bedöma om morbror fått till det.
*******************************************
Alla bilder av Prinsessan Julia finns samlade i
Tidigare inlägg på temat prinsessan Julia och hennes värld finns i tråden
Ännu en färglagd bild av sviten om Prinsessan Julia, skapad för den fina Alma. Dagens bilder visar vad som händer precis innan Julia tar en stor risk genom att agera åskledare med sitt magiska Hjärtespjut, för att bota sin drakkompis mamma.
Detta är en viktig punkt i berättelsen, när Julia som läst på om drakar får en idé medan hon betraktar blixtar och dunder i det bergiga landskapet där hennes vän draken Pelle försöker ta hand om sin svårt sjuka mamma, den Stora Drakmodern.
Drakar, har hon förstått, är varelser av luft och eld, vars krafter kommer från himlarna. Och hon minner sig om att alla varnades för att stå under kyrkspiror, ty de var högst och blixten kunde slå ned i dem… Så tar hennes djärva men farliga idé form. Hon och draken Pelle befinner sig på den högsta punkten runt omkring, och i sin ägo har hon det fantastiska och magiska hjärtespjutet. Så om hon kunde leda åskans kraft genom blixten ner i den döende Drakmodern.
Prinsessan Julia helar Drakmamma m blixt – behandlad
Tidigare har den första bilden i den här scenen, som kom till som en improviserad teckning utgjord med vaxkritor och sedermera fick behandling, förevisats i inlägget ”Prinsessan Julia blixtrar till”. Jag ville visa Alma den dramatiska höjdpunkten i scenen. Efteråt har flera teckningar föregått respektive följt på den där.
Den här bilden skall visa på själva sättet som de två går tillväga, med Julia lyftad högt ovan drakmodern av Pelle.
Konceptet kom snabbt och lätt, och överfördes till en rak teckning för tuschpenna. En del modifieringar öppnade upp för lite mer innehåll i bilden. Jag ville att det tveksamma och vågade i tilltaget skulle framgå, sida vid sida med den djärvhet som framför allt Julia visar upp.
Så draken Pelle fick en min och kroppsspråk som ska se distinkt… tveksammma ut, och man skall förhoppningsvis inse att han låtit sig övertalas till det här tilltaget. Julia med sin triumferande pose sträcker sig efter blixtens kraft, men kikar man närmare skall man se att också hon är kluven till vad hon gör…
Som teckning var det inte illa, men som illustration var det här en av de mer ofullständiga. För inte bara Prinsessans och Drakens miner och handling skulle skildras, men också den rasande blixtrande storm som gjorde den möjlig. Miljön med andra ord, var här avgörande. Sålunda blev det här en av de första som skulle färgläggas.
Efter färgläggningen av figurerna lades blixtarna på den mörka bakgrunden, och skenet från dem på de två målades in, samt mer skuggning. Sist jobbades jag på regneffekten, något som var nytt för mig. Jag ville skapa intrycket av fallande strålar över bilden, men inte så mycket så att det skymde motivet. Efter mycket micklande i GIMP-programmet med olika ljuseffekter fick jag fram en slags slöja av olikformade mönster som kunde läggas över bakgrund och figurer som dög. Jag kompletterade det med stänk längs konturerna av Julia, Pelle och drakmoderns kropp i bakgrunden.
Och voilá – Draken Pelle lyfter upp Julia, så att hon kan dra till sig blixten. En hjältinna, som använder sitt klokskap, och vars mod är sådan att riskerar sitt liv, inte för att slå ned utan för att hela, för att göra saker rätt igen. Det blev inte illa, inte illa alls. Jag hoppas Alma gillar den.
*******************************************
Alla bilder av Prinsessan Julia finns samlade i
Tidigare inlägg på temat prinsessan Julia och hennes värld finns i tråden
Några dagars mycket trevlig samvaro med den underbara Alma gav upphov till några bilder på hennes sago-alter ego,den modiga prinsessan Julia. En av dem är när vetgiriga Prinsessan efter att ha läst i böcker kommer på ett sätt att bota sin drak-kompis Pelles mamma.
Den elake trollkarlen Augustus har gjort en magi som försvagar och förtvinar drakar, och den stackars gamla drakmamman ligger på sitt yttersta till Draken Pelles förtvivlan. Men Drakar, läser Julia, är varelser av luft och eld. Så under en stormig natt leder hon ner blixten, den himmelska elden, ner i drakmamman för att om möjligt ge henne ny kraft och styrka. Hon använder sitt förtrollade Hjärtespjut som åskledare – en livsfarlig idé. Men hon är modig som få, den fina Julia. Och bara hon kunde göra det. Så…
Jag kom att tänka på den hopkurade Julia när hon fått blixten ner i spjutet – ögonblicket innan höll draken Pelle upp henne i luften, men stöten har knuffat bort honom och hon har fallit ner på drakmammans rygg.
Bilden gjordes snabbt, med väldigt enkla medel under Almas överinseende. Färgblyerts över en vanlig blyertsskiss fick konturerna förstärkta med svart tuschpensel. Papperet var färgat, i ljuslila, som jag tog lite spontant för att scenen utspelas i en mörk omgivning. Det skulle visa sig vara ett tursamt drag.
Efter att ha målat någorlunda klart med de tämligen grova och inte så färgstarka blyertspennorna och fått Almas godkännande scannades bilden in. Men som så ofta tyckte jag att den där kunde hyfsas till i datorn….
Och voila. Med Photoshops verktyg kunde färgerna förstärkas och förbättras, den ljusstarka blixten som löper ner i och genom spjutet läggas till, och annan behandling som lyfte fram teckningens styrka. För trots det väldigt enkla utförandet tycker jag nog ändå att den där har något bra i sig. Det är ställningen, tror jag, kroppens uttryck. Det syns att Julia gör något svårt och jobbigt, men det utan något våld eller annat aggressivt eller ens akrobatiskt.
Jag hoppas Alma gillar den. Fler av teckningarna från vår vecka på Gotland väntar på liknande behandling.
*****************************
Fler bilder på prinsessan Julia, hennes lillebror prins Albin och deras busiga drakkompis Pelle finns på
Till sist, efter år, dagar och tandagnisslan är äntligen andra bilden i serien ”pojken och Draken” för två killar färdig. En stor ful röd drake stor inför att få näsan kliad av en ung hjälte.
Det är passande att det sker på min moders födelsedag, hon som är källan till allt gott som kommer ur dessa fingrar.
I föregående inlägget ”Jake the Dragonslayer del 1” visades den långa och mödosamma upptakten till att nå det utgångsläge för färgläggningen som syns nedan.
Landskap, Jake och Draken monterade före färgläggning
Den stora verkliga arbetsintensiva delen är dock målningen. Jag använder Photoshop, på ett tyvärr grovt amatörmässigt sätt, som målningsduk. Grovt, för att jag aldrig kunnat lösgöra mig från den grundläggande tendensen att faktiskt måla, med musrörelser och de inställda penslarna, det som synes. Riktiga Photsoshopproffs använder ”spår”, ”redigeringslager” och lagereffekter med 3D-karaktär för att göra sin grej. Sånt grannlåt behärskar inte jag, även om denna bild, som alla före den, gav möjlighet att i alla fall pröva en del mer avancerade tekniker.
På den vindlande utflykten till Photoshoppandets krokiga stigar kan bakgrunden tas upp först. Den består av 10 lager men skall inte detaljstuderas . Det räcker med att säga att vissa utmaningar aldrig riktigt kunde mötas. Min teknik för handmålning med musen som pensel drar åt det vattenfärgsaktiga hållet, och starkt beroende av lagerfunktionen i Photoshop för att skapa vissa mjukare övergångar. I den här bilden var det mer av ett problem än i ”Joel den unge och Draken”, eftersom bakgrunden är mer framträdande. Den färgpalett som resulterar kan inte utan vidare förlikas med den tuschpenslade bakgrundens starka linjer, och det stråk av serieteckning som vidlåder bilden i stort. Färgerna måste ges mer kontrast och mättnad, och element som ser alltför målade ut måste bringas att se mer ”tecknade” ut.
Genom att använda filter och olika bearbetning försökte jag få målade element att stå ut på ett sätt som passade mer för de skarpa linjer och konturer som utgjorde teckningens grundform. Gräset i förgrunden målades t.ex. i fyra lager, som till slut förenades och via ”sök kant”-verktyget ficks att se lite mer tecknade snarare än målade ut. Ett ”suddningslager” ämnad åt att skapa den matthet som sker med stora avstånd lades över och gjorde att det blev lite mer…dimmhöljt vid horisonten. Det blev rätt OK ändå, som bakgrund betraktat.
Men mest meck var det att måla förgrundsfigurerna. I ”Joel den Unge” visades hur man kan bete sig lite mer proffsigt och fullt ut dra fördel av lagerfunktionerna i Photoshop för att få fram mjuka skuggor och högdagrar. I praktiken innebär det att man målar bilden flera gånger, fast med olika färpaletter som sedan smälter ihop när man försiktigt försiktigt suddar sig ner genom lagren. Det är ett grannlaga arbete som kräver att man kommer ihåg vad som sitter i varje lager, och mycket tidsödande. Hur de här lagren läggs ovanpå varandra för att skapa den hela bilden är en dock process som jag fortfarande inte är van vid, och som jag tog ett slags serier av ögonblickbilder på för att minnas.
I galleriet ovan kan man se hur de olika lagren ser ut för sig. Jag finner de lite fascinerande, de övre lagren får en slags spöklig karaktär. De säger också något om hur kulörer egentligen ansluter till varandra och hur skiftande en färg, som vid en första åsyn ser väldigt klar och enhetligt ut egentligen är.
Nedan kan man se hur det hela utvecklar sig när lager läggs på lager och de olika färgsättningarna förenas.
Mycket av arbetet i Photoshop är kontraintuitivt. Till exempel hur ljusa och mörka partier samspelar. I en målning med t.ex. oljefärger skulle man lägga på det mörka först och sedan allt ljusare partier över, närmare och närmare betraktaren. Det stämmer också med den avbildade verkligheten där det ljusa är de utstickande, starkast belysta partierna, medan det mörka är det som hukar i skuggorna. Man testar sig fram för se vilket sorts ljus, varmt eller kallt, spritt eller riktat, som man vill använda.
I Photoshop är det tvärtom. Man måste bestämma sig för vilken färg de ljusa partierna skall ha från början, och inte väja för att det är väldigt skilt från de färger man vill skall dominera bilden till slut. Det första, alltså nedersta färglagret är alltså en matt dräkt av gul, gröna och ljusblåa nyanser.
Den unge hjälten själv utgör dock ett undantag. Bakgrundsfärgen till hans hy är starkt skär. Det beror på att man senare kommer att lägga på ett skuggande lager som får färgen att bli mattare. Det är ett kännetecken för mänsklig hud som lever, att det finns ett färgstarkare lager under även den ljusaste hy. Utan den ser personen ut som ett lik.
Ovanpå lägger vi sedan de mellantoner som är de som är tänkta att definiera färgsättningen. Rött för draken, mörkgrönt för Jakobs kilt osv. Vi suddar oss ner genom lagren och låter det ljusa underlagret skymta fram på de delar som sticker upp. Redan här skapas en känsla av volym.
I nästa lager målar vi bilden i de mörkare, skuggade partiernas färgskala och lägger på dem. Och suddar suddar suddar…Drakens veckade, skynkligt fjälliga hud kommer här mer och mer till sin rätt, och ryggkammen och Jakobs skjorta börjar här lyfta från sin enfärgade platthett
Den fjärde bilden visar det matta, ljust grå-lila-färgade lagret av ren skugga som läggs ovanpå resten. Den behövs för att ytterligare ta ner de ännu alltför grälla färgerna, och visa på den grådaskighet, alltså skillnaden i mättnad, inte bara ljusstyrka, som skapas av skuggor. Den måste följa skuggfärgspartiet noga, men spiller över även på ljusare partier som därmed, om man är omsorgsfull, får behövliga skiftningar som gör det hela mer levande. Skuggpartierna kan göras mer eller mindre mörka också, mer eller mindre intensiva. Med hjälp av brännverktyget får man en skiftning inte bara av skuggans djup, utan också intensitet.
Detta är som mest nödvändigt för den unge hjältens hy, för att undvika att han bara ser grisskär ut.
Till sist ser vi hur det hela ter sig i sammansättning.
I föregående inlägg skrevs om att den skotskt inspirerade bakgrunden fordrade att man utrustade den unge hjälten Jakob med skotska kläder med ett dito skotsktrutigt tyg. Det som i lekmäns ögon ser ut som ”rutigt” är dock ett rätt avancerat mönster med linjer och flera nyanser av de ingående färgerna i olika fält, som tillsammans bildar en unik och karaktäristisk s.k. tartan. I skottland har tartan-färgerna kopplingar till klanväsendet och olika grupper och sammanslutningar, ofta av militär typ som regementen. De bevakas av specialister alldeles precis som feodala vapensköldar. Att få till dem rätt är alltså en kitslig fråga.
The Black Watch vapensköld & Tartan-mönster
För den unge Jake valde som omnämnts den tartan som användes av det skotska regementet The Black Watch. Jake bär en kilt med en tillhörande fly plaid, en tvärgående mantel som bars över ena axeln i de skotska högländerna, som förstås har matchande färger. Grundfärgerna lades ursprungligen i olika lager som synts ovan. Men som framgår av hur mönstret egentligen ser ut blev det en mardröm att göra den helt rättvisa.
Men skam den som ger sig. Genom att måla med brutna linjer och över ett halvdussin lager över och under varandra samt använda ett ”tygfilter” skapades först ett mönster. Det draperades sedan omsorgsfullt varefter det böjdes och bändes över Jakes figur. Sedan lades samma skugglager på som hos draken, och några högdagrar. Till slut blev det inte så illa, om man kisar lite.
Slutbilden lades ihop. Skuggor och inramning lades till rätta, några få skönhetsfel som färg som hamnat över kanterna och så vidare fixades. Men nu är det dags att sätta stopp. Jakob måste få sin tavla någon gång, innan han bli lika gammal som på bilden, Jag hoppas att han gillar den.
←länk till föregående del ”Jake the Dragonslayer del 1”
Mellan dumskallarnas konspiration fortgår skiftas blicken för en dag mot några bilder på den allt annat än dumma prinsessan Julia som med Draken Pelle gäckar de enfaldiga och gör rätt för sig….
Tidigare har prinsessan Julia letat rätt på draken Pelle som knyckte kungarikets guld. Efter att ha bett om ursäkt och lämnat tillbaka guldet får draken hjälpa till i kungariket och också chansen att göra lite nytta som kompensation…
Här lagar draken taket på borgtornet som han plockade bort för att komma åt guldet, påhejad av prinsessan. Här får man en liten bild av kungariket, som är ett ganska idylliskt ställe… den där kommer nästan helt säker målas också vad det lider.
Draken lagar prinsessans borg
Draken och Prinsessan Julia bli kompisar och draken ansluter sig till prinsessans fotbollsträning – det går dock inget vidare för honom, prinsessan är för duktig för hans störa gröna fötter…
Prinsessan dribblar bort draken
TJONG när Draken o Prinsessan spelar Fotboll
Det där slutar med att Pelle tar i lite för mycket och sparkar till bollen med Julia så hon flyger o far, och får lite dåliga konsekvenser, tyvärr. Pelle måste lära sig att han är stor och att ta det lugnt (se bild i tidigare inlägg till vänster).
En sak som Julia & Pelle senare kommer att utforska, efter att prinsessan lärt Draken att läsa, är diverse skrock och sagor. Här är det frågan om det är någon idé att pussa grodor om man vill ha en prins? Draken som förläst sig på sagor tycker det låter som en kul idé, men prinsessan är lite tveksam, och grodan är kanske inte så entusiastisk…
En PRINS? Verkligen?
Ja det står så här…pussar man grodan kan den bli en stilig prins!
Det är bäst att det är en Jätte-stilig prins tänkte prinsessan och såg skeptisk ut…
Den där sista tecknades med tuschpensel, som ett test av hur handföringen numera är, och det skuller verka som om fallet framåt fortsätter… Även den kommer troligen att målas vad det lider, men de kommer också förhoppningsvis passa sin unga musa Alma i smaken som färgläggningsteckningar…
***************************************
Fler bilder på prinsessan Julia och Draken Pelle finns dels under tråden
https://paulusindomitus.wordpress.com/category/egna-bilder-my-own-pictures/egna-figurer/prinsessan-julia-draken-pelle/samt i det egna galleriethttps://paulusindomitus.wordpress.com/paulus-indomitus-pablos-galleri/galleri-for-prinsessan-och-busdraken/
Mellan dumskallarnas konspirationer skjuts en liten studie i kreativa avvikelser in – en drake som blossar på ett litet misstänkt sätt på tjejtidningar…
Det är en av tecknandets men även skrivandets fördelar att man ibland prövar på diverse hugskott som inte nödvändigtvis är tänkta för vidare spridning. Det var fallet när jag apopå min pågående bildserie för ”Prinsessan & Draken” slogs av den gamla ”Vore det inte kul om…?”
Det roliga i sammanhanget är att prinsessan Julia är en tuff och smart tjej, som redan passerat tjejtidningsstadiet och istället läser, ähm, ”Krig och Fred”… så vad göra med alla dessa tidningshögar? Draken Pelle rullar ihop dem och använder ett ospecifierat blad från en stor säck som innehåll, och blossar på…
Han ser lite skönt avslappnad ut, Draken, och det slog mig inte förrän när den där blyertsskissen kommit en bra bit på väg att det kunde missförstås, vad är det för joint draken puffar på egentligen… och inför barn också. Fy. Den där skulle knappast få komma med i en präktig barnbok av idag, trots sitt kunskapsvurmande uppbyggliga budskap.
Men jag gillar den. Den har fått efterföljare, där Busdraken gör lite opassande saker med klurig min och grön uppsyn – de kommer säkert komma upp här vad det lider….
*************************************
Inscannade illustrationer till ”Prinsessan och Draken” -serien finns i tråden
samt samlat i galleriet under
Slutdatum är äntligen här för andra bilden i serien – ”pojken och Draken” för två killar, där en drake får smisk på stjärten i…Skottland?
I linje med traditionen om 56700846 sorger och bedrövelser har härdsmältor, program som inte passar, fan, hans moster och den ode demonen Dexter försökt hindra den andra av bilderna i min ”Pojken och Draken”-serie att bli färdig. Men som jag heroiskt (eller nåja…mer trött och frustrerad) vrålade ut en natt efter att juice och dator möttes nyligen…
”I N G E T skall hindra mig”
Joel den Unge och Draken i envig
Den här bilden startade liksom storebrors Joels ”Joel den Unge och Draken” som ett ospecifierat utkast som sedan anpassades för sin mottagare, och de första konceptskisserna har legat och skräpat i år. Det hela började enkelt nog på en skumpande buss i Bromma, med en av de simplaste och faktiskt kassaste idé-kladdarna på senare år. Men idén, idén är det viktigaste. Och som en slags ful ankunge kom den här att mogna som ett, öh, iaf prisvärt och inte alltför uselt vin… (?).
Nyckeln till att göra den här bilden annorlunda var draken. Och det var därför jag dök ner i mina gamla skisser, som just var olika varianter på hur man kan variera draktemat. Den här draken är väldigt olik Joel den Unges antagonist. Där denne stod inför att spetsa en orientalisk Lung-drake, en smidig, slingrande och väsande luftvarelse. Jake the Dragonslayers drake är en tung, massiv, rytande jordbunden skapelse. Den här draken skulle vara grov, ful, mer skräckinjagande än sin mer slingriga kusin. Familjens råbuse, på något sätt. För en första studie jobbade med jag med en vinkel lätt bakifrån som understryker drakens tyngd. Inspiration för detaljer kom från dels stegosaurus, dels ett krokodilhuvud. Framför den skulle den unge hjälten framstå som liten, men förstås oförskräckt. Jag jobbade lite på en slags positioner, och började lägga på lite tuschning på draken innan jag lade den åt sidan för ett tag.
Råskiss och koncept för Pojken och den stora dinosauriedraken
Det som tog mig en massa tid att värka fram var dock miljön- den skulle bestämma sådant som klädnader också, och bidrar hursomhelst mycket till känslan och färgskalan för bilden. Efter en del funderingar slog det mig att jag har en figur i min berättelse som kallas tja, just Jake, och som kommer från Skottland… Skottland är ju snyggt, landskapsmässigt, med hedar och berg, och så… men jag fruktade att kilt-grejen kanske inte skulle falla min unge mottagare på läppen… En kik i galleriet med ”Braveheart” och ”Rob Roy” och annat manligt och öh, hårigt, övertygade mig till slut om att Skottland ändå skulle vara bra, och vara tillräckligt olikt den orientaliska miljön hos Joel den Unge för att duga.
Under tiden hade jag fått direktiv om att den unge ville svinga en…yxa. Yxa? Inte typ svärd eller…neeej Yxa. Det var dock en originell idé, en yxa har på sätt och vis en brutalare framtoning och är inte lika heroisk som den vanliga medeltida parafernalia man ser. Som hos Joel tittade jag på lite bilder på den unge Jake och åldrade honom ett antal år, jag försökte föreställa mig honom i sina senare tonår, Det var inte lätt. Jake är yngre än sin bror, och var inte alls lika lätt att åldra. Dessutom har han, om det tillåts, ett speciellt, lite pillermariskt uttryck, en käck och skojfrisk glimt… jag tror att han antar utmaningar med en slags jävlaranamma, men utan att förlora känslan för det roliga, det måste hjälpa honom att vara bra på idrott… Jag ville försöka få det till att han var road av striden, att han närmast med ett skratt tog sig an den stora draken.
Efter att jag iaf stod ut med ett utkast ritade jag på med kilt och sash, de skotska högländernas traditionella klädnader. Jag bestämde mig utifrån ett eget skotsk klädesplagg jag inhandlade på plats för att mönstret skulle bli den skotska kungliga vaktstyrkan the Blackwatchs tartan eller traditionella skotskrutiga färger när det sedan blev dags för färgläggning.
Aaalright. Sedan började jag väldigt löst skissa på landskapet, men inget ville fästa ordentligt, tills…
tuschteckning landskap till pojken och draken
Jag har i ett tidigare inlägg här berättar om hur en japansk tuschpensel kom in i mitt liv, och inspirerad av Jakes tåga så ritade jag direkt på några streck upp en första tuschteckning av ett lanskap som jag snabbt bestämde mig skulle bli fond för Jake Drakdödarens dans med den fula draken…
Det skapade förstås problem också, för dess stil och teckningsteknik är helt skild från de tidigare gjorda teckningarna: dessa var skissade och sedan tuschade med pennor, medan bakgrunden är målad med pensel. Och skillnaden syns. Jaja, vi får se om målningen kan förlika de där tänkte jag.
Landskap, Jake och Draken monterade före färgläggning
Monteringen blev dock ett helt oförutsägbart problem, eftersom bilden växt och orsakade problem för min skraltiga utrustning, som envisades med att radera allt jag gjorde genom att hänga sig… Den värsta chocken kom dock när jag började färglägga och datorn först förstörde filen första gången vid överföring från GIMP till Photoshop, för att sedan krascha och dö juicedöden… Den som hade anlag för högt blodtryck hade funnit befrielsen i döden, men ack, sådan tur har inte jag, och eftersom det ändå lyckligtvis gick att rädda filinnehållet i datorn så fortsätter sysifosarbetet, vars sista färglagda stadium kommer i nästa inlägg på ämnet.
Några fler skisser och bilder till Almas ”Prinsessan & Draken”-berättelse, som tuffar på…
Efter att Draken kommer till kungariket och blir prinsessans kompis återstår dock att få lite folkvett i honom…
Som att draken inte kan gå runt och äta första bästa djur som han stöter på – han måste handla sin mat. Men som den lite präktga Julia inser, så är en drake en drake, även när den drar runt med en kundvagn…
När draken skall lära sig att umgås med folk är storleken alltid ett problem. När prinsessan spelar bort honom i fotboll så tjongar han till slut till bollen lite hårt, och prinsessan får en luftfärd…
TJONG när Draken o Prinsessan spelar Fotboll
Draken tänker inte på att han är väldigt stor och att människorna är ömtåliga – längre fram blir det tydligt varför.
Den här sortens incidenter kommer att få en avgörande följd för berättelsen, när folk blir rädda för en stor drake som går mitt i bland dem. Än så länge vågar ingen människa riktigt säga till draken, men det kommer… 
Prinsessans häst Smörblomma blir dock arg, och kallar draken för en Fjällig Klumpeduns…
Senare i boken blir dock allt bra och Draken får en puss…
De här bilderna skall alla färgläggas så småningom, för Almas boks skull.
För de inscannade bilderna i denna berättelse till dags dato, se sammanställning i galleriet
Några bilder för min serie Prinsessan och Busdraken.
Sedan flera veckor får jag inte igång min moderdator med tillhörande scanner. Det är otroligt irriterande, och vid det här laget har jag säkert 20 bilder som inte kan bli färdiga eller ens scannas in för närvarande.
Bland dem är flera bilder i serien ”Prinsessan och Bus-draken”, som jag ritar för den strålande Alma. Två av de där finns redan inscannade, om än inte speciellt upputsade ännu.
Först en skiss på Draken när han ser lite skamsen ut – den där skulle ingå i en större bild när han står inför Kungen och Drottningen och ska lämna tillbaka guldet han knyckt…
"Jag ville bara ha lite fint i min grotta som alla andra drakar..."
Efter det där får Draken hjälpa till att fixa saker och arbeta på slottet för att göra rätt för sig. Prinsessan tar sig an att visa draken runt och hur saker skall göras ”rätt”. Till slut gör draken, som vid det laget fått höra ”gör som jag” eller ”som jag säger” av den lite präktiga och förnumstiga Prinsessan en liten protest, fast med glimten i ögat…
Prinsessan har ju alltid en hårtofs. Skulle det inte vara kul om…?
"Men draken, det är ju en HÅRtofs!"
Den där håller på att färgläggas, bara jag kan få igång min moderdator…
För en inledning till historien som bilderna spinner runt se
Prinsessan och den Stygga Draken
Se föregående bilder i serien ”Prinsessan och Draken”
Galleri för Prinsessan och Busdraken
En paus från idioten Breivik: En liten sidoidé för berättelsen om Prinsessan och Draken – ett Alfabet av Drakar
Exempel på historisk Anfang
Det började som en idé till berättelsen om Prinsessan om Draken som jag gör till Alma – att ha Anfanger, stora illustrerade bokstäver, med draktema som början till olika avsnitt i storyn. Som historienörd är man ju förstås intressad av illuminerade skrifter, dvs färglagda handskrifter från medeltiden, före Gutenbergs tryckpress. De hade ofta dels marginalillustrationer, dels mer eller mindre stora Anfanger som en slags dekorationer. Anfangerna kombinerade element från kalligrafi och rena teckningar, och uppnådde så småningom en hög nivå av konstnärlig kvalité. Det ser mer än bara snyggt ut – anfanger kom att täcka stora delar av sina boksidor och utvecklades till en egen genre som överlevde in i boktryckararan där de gav upphov till de första uttalat dekorativa typsnitten.
I sann ”vore det inte kul om…?”-anda började jag klottra lite smådrakar som kunde se ut som bokstäver. De såg lite roliga ut, eftersom vissa bokstäver krävde att Draken flexade sig och intog ganska akrobatiska ställningar för att få fram dem. När man väl börjat klottra är det svårt att sluta. Några bokstäver blev tydligare än andra, så jag började mecka med dem, och det blev fler och fler, och…och…
Till slut hade hela Alfabetet dykt upp.
(tack Paloma för idén med bollar till draken för prickar)
Det är ju inte en så dum idé. Om man kisar lite ser man ju nästan vad de föreställer. Kommen så långt kastade jag lite färg på dem i Photoshoppen och…voila.
Hihihi. Barnsligt kul. Drakbokstäverna, eller någon variant av dem, kommer nog med i berättelsen. Man kan aldrig få för mycket drakar!
———————————————————-
Se nästa inlägg om drakalfabetet: ”Ett Drakalfabet för Alma 2”→
Nummer 4 av mina elevers bilder är en änglarnas uppenbarelse
När det var dags att skriva vad man ville ha för teckning hakade flera på det där, det märktes av hur de skrev in änglar och annat. Men två hade mer uttalade änglamotiv, och det är deras teckningar som kommer här.
Gabriel är förstås en Ärkeängel hos gud i den katolska traditionen, och viktig också i judendom och Islam. ”Guds Styrka”, som hans namn betyder, är en av de två änglar som nämns vid namn i de t kristna nya testamentet (den andre är Mikael, guds härförare). Under medeltiden och senare blev det vanligt att tänka sig att det är Gabriel som blåser i basunen när undergången som de kristna och även muslimerna ser fram emot kommer. (För de som inte likt undertecknad har en tvångsmässig ticks att läsa Biblen och Koranen regelbundet finns en liten intro till Gabriel i http://en.wikipedia.org/wiki/Gabriel och Mikael ihttp://en.wikipedia.org/wiki/Michael_(archangel).
Nu är den Gabriel jag lärde känna en mycket klipsk (om än lite strulig) kille, och han tog fasta på vad jag svamlade om där framme, och tänkte upp en hel liten scen, som han till och med gjorde en liten skiss av åt mig – en framtida chef tycker jag mig se… Scenen är ärkeänglarna Gabriel, och Mikael, som har en slags diskussion eller bråk, och mitt i allt en liten drake (?).
Ooook.
För att få lite stuns på scenen, som jag först ritade rakt framifrån, vände jag lite på vinkeln och tecknade det hela i grodperspektiv, och lade in en liten drake, inspirerad av den småttige Lung-draken Mushu i en av mina disneyfavoriter, ”Mulan”.
Det ser ut som om de två ärkeänglarna, guds härolder och allt det där, har en lite upphettad diskussion om det tillbörliga i att leka med små drakar…eller är det kanske den krigiske Mikael som helt enkelt vill filéa draken och Gabriel, sträng men lite snällare ändå, som säger… ”nä-e du…”? Det kan tolkas lite hursomhelst, och jag hoppas Gabriel kan uppskatta det – det var trots allt hans idé.
Isatou hade också ett ängeltema – hon ville ha två änglar, en kille och en tjej, som dansade. Fint, tyckte jag. Och då änglar kan flyga kan man tänka sig en slags flygande dans, en dans i luften skulle man kunna säga… vore inte det kul? Jag tyckte det, och gjorde en snabb skiss som fick godkänt. Efterföljande tuschning gav en helt OK bild, två fina änglar som svingar sig i luften, förhoppningsvis lite smäckert.
Jag såg till att kläderna stämde med lite plagg från bronsålder i mellanöstern för att tillfredställa mitt historienörderi. I efterhand ser man att jag måste haft isdans eller paråkning på skridskor någonstans i bakhuvet. Precis som hos Gabriel-bilden är vingarna, av bekant Nike- inspirerat stuk, ett litet helsicke, så mycket fjädrar…
Hursomhelst. Hoppas ni gillar de där, Gabriel och Isatou.
Nästa grupp teckningar är på kändisar som jag ritat till några av eleverna.
←Se förra posten i serien Vikariens Irrfärder: ”[…] bilderna börjar pressas fram 3”
Se nästa post i serien ”[…] bilder pressas fram 5 – Rihanna, Lil’Wayne & En diskussion om kvinnlig fägring”→
Dagens ämne, kära klass, är mängder av djur av skilda slag, med fina tjejer och prinsessor som matar eller vakar över dem…
Bland önskebreven som kom in var det ett intressant kluster som hade ett nog så fint och ganska självklart motiv.
Den första, som också blev klar först, kom från en tjej, som ville ha någon som såg litegrann ut som hon, och en iller. Hon hade själv haft en iller som husdjur. Det var en jättefin begäran, hur kunde jag säga nej? Illrar, illrar, de ser för roliga ut, söta och samtidigt lite slingrigt busiga, några googlingar och jag rockade på. Svårare var det med likheten, eftersomjag valde en ungdomsteckningsstil (en variant på sk. Komisk Äventyrsstil), som är svår att kombinera med exakt realism i framställningen. Men någotsånär, hoppas jag, och att dess allmänna miljö och stil faller sin motagarinna Milena i smaken.
Sedan fanns det två som var väldigt lika varandra. En tjej eller prinsessa skulle det vara, med massor av djur, ett mindre zoo i släptåg. Jag misstänker att det var en som kom på det där först, och en annan som lite grann snodde idén…nåväl.
Till den klipska Mariama, vars huvud en dag skall föra henne långt (Jag kunde inte låta bli att ge bildtösen lite liknande frisyr som tja, sin förlaga), ritade jag en ridande tjej till häst med alla djur omkring henne. Djuren är av så många slag så de har lite svårt att hålla ihop – men de försöker hjälpa varandra att hänga med, speciellt hundvalpen och kattungen som bär den stackars sköldpaddan på sina ryggar…
Till Delina en prinsessa. En prinsessa från nordafrika, från Meroe närmare bestämt. Hon har en lite ökenhundsaktig vovve som hon lugnar ner, och kattunge och chihuaha som ser lite avvaktade ut… Men ser man på väggen bakom ser man motiv som också skulle vara med – en drake, en orm, en häst och en ängel, fast som målningar-i-bilden (groovy). Jag valde den medeltida konstnärliga traditionen just från det här området mellan Nubien, Eritrea och Somalia för framställningen. Således är det en ängel, drake och riddare just från medeltiden och rätt plats, som är målade där.
Sist hade jag fått lite blodad tand, och det hela flöt på smidigt och medgav att lägga lite krut på en enkel men förhoppningsvis effektiv komposition. En västafrikansk prinsessa, med en hund och en kanin, och…fiskar. Jag kunde inte låta bli att skoja till det och ge prinsessan två pirayor istället för snälla guldfiskar. Prinsessan matar dem med köttbullar som hon tar ur en liten skål, och pirayorna ser inte helt avslappnade ut av var deras lilla runda skål är placerad… Idén till prinsessan var från Disneyfilmen ”Prinsessan och Grodan”, men i min egen tolkning förstås, som jag hoppas att Sainabo skall gilla.
Fler djur, änglar och kändisar och massor med annat är på gång, tills nästa gång…
←Se förra posten i serien Vikariens Irrfärder: ”[…] bilderna börjar pressas fram 2”
Se nästa post ”[…] bilderna pressas fram 4”→
Två drakar blir klara (det är mycket drakar här)
Bilderna fortsätter att bli klara. Själva ordningen i ritandet är lite av ett problem, eftersom jag föredrar att rita lite tematiskt – drakar först, sedan alla änglar osv. Men jag lovade en liten kort lista elever att de skulle få sina bilder först. De där två ordningarna står i konflikt med varandra, det är ett som är klart, och min lösning har varit att förvisso göra skisserna tematiskt, men färdigställandet mer enligt min lilla lista.
Först och snabbast, men inte helt lätt faktiskt, var en bild som baserad på den nyligen avslutade färglagda bilden Joel den Unge och Draken. Den där draken, en orientalisk lung, fick en duktig elev se och han gillade den. Klart han skall ha den då, men först måste den göras individuell – Joels bild var för Joel, och det vore fel att bara duplicera den. Vad jag gjorde var att behålla främst kroppen, men modifiera och rita om vissa delar. Ett nytt huvud mer vänt mot betraktaren skapades, och baserad på en minnesbild av ett ormhuvud ritades den med öppet gap och måååånga tänder. Bakdelen, som saknades i originalet lades till, och jag gjorde också om fjäll och ryggfenor något. Det där tog mycket klippande och klistrande och användande av av ritfilm och Photoshop, men resultatet blev inte så dumt, och tillräckligt förändrad, trots att den underliggande bilden ligger där. Den draken blev ännu mer slingrande och ormlik, vilket på sått och vis är passande: drakar kallades ju också lindormar i det gamla Norden. Hoppas mr I gillar den.
Med huvudet inne på draktemat tog jag fram några utkast som jag redan jobbat på. Jag hade tänkt förändra draken i min berättelse (det är den drake som min hjältinna Corinna möter i bilden Corinna och Draken) för att passa in i den efterföljande berättelsen och dialogen som är i min bok – framför allt ville jag göra den mer hotfull. I det arbetet hade jag kikat på en mängd inspirationskällor: dels rymdmonstret i Alien-filmerna, dels dinosaurien Ceratosaurus (som liknade den berömda Tyrannosaurus Rex, men med beniga utväxter och vad som liknar ett horn på huvudet), och förstås ormar. Sedermer hade jag övergivit det för en annan idé, men de skisserna kom nu väl till pass.
Det föreliggande bakgrundsarbetet gjorde det lätt att snabbt rita en skiss som sedan tuschades. Det där är en mer djurisk och hotfull, slukande drake än den ursprungliga Corinna-draken, främst tror jag, för att käftarna är mer framträdande, och också för dess position, lutad framåt som för att sönderslita de olyckliga som kommer i dess väg.
Till dig Alex – jag hoppas den är läbbig nog.
Härnäst kommer bilder på tjejer med djur – ett helt batteri av de där är färdiga eller i sluttampen.
←Se förra posten i serien Vikariens Irrfärder: ”Vikariens irrfärder – bilderna börjar pressas fram 1”
Nästa del i serien – ”[…] bilderna pressas fram 3” →
Ännu en bild med mitt populära ämne drakar – här återser vi en orientalisk drake, Lung, och den unge hjälten Joel.
Det är passande att jag nu färdigställt Joels bild, eftersom han är delvis att tacka för den mest populära bilden, ja det mest populära innehållet överhuvudtaget på denna blogg – bilden ”Corinna och Draken” med åtföljande inlägg, vilken han själv var med om att utforma.
Corinna och Draken
I samband med att jag gjorde Joels bild tog jag fram ett antal studier av olika drakar. Även sedan tidigare hade jag studerat de kinesiska drakarna lung för bilden ”Prinsessan Felicia”. Jag hade också fått påstötningar för att rita nya sådana bilder för andra personer, och dessutom börjat på ett projekt med en hel historia med drak-tema åt Alma, fast i en mer komisk-äventyrserieinspirerad stil. De studierna togs fram för detta tillfälle när jag förra året började grunna på om man inte skulle ta och göra en bild till Joel.
Skiss för pojke och Lung-drake
Det redan genomtänkta upplägget var okomplicerat, en bild med sidovy där en ung hjälte står öga mot ögat mot en lung som slingar och närmast springer fram på luften, som är karaktäristiskt för de ormliknande lung-drakarna. Jag tuschade draken direkt på den ursprungliga skissen, och det blev rätt bra, han ser verkligen hal och slingrande ut, och inte alltför snäll. Mer som, ”nu kommer jag och äter upp dig!”
Den viktiga innovationen var att föra in Joel som min unge hjälte. Jag beslöt mig efter studier av några foton att göra honom lite äldre, det skulle bli mer passande med tanke på den krigiska posen och hur jag ville framställa en slank, men ändå stark och oförfärad yngling, lite i grekisk hjältetradition (se Perseus, Belloforon, Theseus mfl.). Det hela gick dock oväntat smidigt, Joel visade sig lätt att tänka sig som lite äldre, kanske för att jag hade hans far Björn att jämföra med. Hans dräkt är en lite obestämd enkel tunika, som lika gärna kunde bäras i det antika grekland med också i Kina – den breda gördeln är en typisk detalj, som jag lade till för att ge lite lokalfärg. Spjutet är dock grekiskt – jag hade de spartanska spjuten i filmen ”300” för min inre blick, men inte så säreget att det inte passar in här.
Joel den Unge, med sitt spjut
Nåväl, som vanligt gick därefter en tid och andra projekt kom i vägen, men jag fortsatte att ha bilden i bakhuvudet. Det som fattades för att göra den till mer än bara en enkelt teckning av en pojke och en drake var en vettig bakgrund. Och för några månader sedan studerade jag lite kinesiska landskapsmålningar och voila – kinesisk drake borde förstås bekämpas i en kinesisk miljö! Jag drog upp riktlinjerna för en bakgrundsteckning som var passande, en slags trädgårdsliknande miljö med några slingriga träd, mossbevuxna stenar och en liten stenbro över en bäck. Nu är det här förstås långt ifrån en riktig kinesisk landskapsmålning, vilkas karaktäristiska estetik och utsökta penselföring helt undslipper mig, men det var i alla fall något, och beredde vägen för slutfasen – själva målandet.
Bakgrund i Kinesisk stil, Joel & Lung
Steg för Steg färgläggning Joel & Draken
Tyvärr är det också den mest arbetskrävande fasen, och med min uppmärksamhetströskel likt en myggas drog det ut på lååång tid och många spridda sessioner. Det var också en läroupplevelse eftersom jag bestämde mig för att absolut inte köra min kladdiga och halvdana normala teknik med färgerna på ett och samma plan, som om datormålning vore en variant av måålning på kanvas. Nej, åtminstone för protagonisterna, Joel och Draken, bestämde jag mig för att försöka mig på riktig Photoshop–målningsteknik där man gör fullt bruk av lagerfunktionen. Sålunda lägger man färgerna i skilda toner i olika lager under den rentecknade ofärgade bilden, med mörka färglager nederst och ljusa överst, Sedan suddar man bort de ljusa lagren med lätta penslar för att få fram de gradvisa övergångarna där man ser de mörkare, underliggande partierna framträda som skuggorna i hud och fjäll. Jag lade också på ett extra skugg- och glanslager med en lite rökig mörk transparans, för att ge ytterligare skugga och ljusare, blänkande vita transparanser för att ge lyster åt fjällen och annat.
Det blev inte så illa som man kunde befara.
Joel och Draken med bakgrund
För bakgrunden gjorde jag mer som jag brukar och målade det hela i färdiga lager, med de längs bort först, sedan lager på lager med träd, vatten och mossbevuxna stenar tills det hela såg, tja skapligt ut. En del mixtrande med färgskalor och färgmättnad gav en bild som trots vissa kontrastproblem får fram det jag var ute efter – ett spännande möte i medias res av en ung hjälte och en drake med rätt sorts slingrigt rörelsemönster. Jag lade på lite dis och dimma runt draken för att framhäva den mot bakgrunden och understrycka dess lite himmelska natur – kinesiska drakar är varelser kopplade till väta och himmel, mer så än europeiska som kopplas mer till grottor och eld.
Joel den Unge och Draken i envig
Nyligen bestämde jag mig för att sätta punkt för det hela – det blev en OK hybrid av teckning och målning, inte dumt med tanke på allt. Jag hoppas Joel gillar den. Under arbetet på den där bärjade jag också skissa på en bild på samma tema åt hans lillebror Jakob – men med en helt annan sorts drake, och en annan design i allmänhet. Den bilden blir nästa i drak-serien.
—————————————————-
Mer om Kinesiska drakar och deras symbolik kan man läsa om på t.ex. Wikipedia, http://en.wikipedia.org/wiki/Chinese_dragon. Wikipedia har förstås också en introduktion till kinesisk konst i allmänhet, http://en.wikipedia.org/wiki/Chinese_art
Jag drog en viss indirekt inspiration till min bild från den rikt illustrerade boken ”Drakar, Gudar och Andar i den Kinesiska Mytologin” av Tao Tao Liu Sanders, med många fina bilder av Johnny Pau. Den är en del av en hel serie med berättelser från mytologier runtom i världen, samtliga vilka rekommenderas varmt. De ges tyvärr inte ut mer på svenska, men finns att köpa begagnade lite här och var (se tex http://www.prisjakt.nu/bok.php?p=1164542 och http://www.bokborsen.se/Tao+Tao+Liu+Sanders+(Text)++Johnny+Pau+(Bild)-bok-till-salu-17468021_1.htm). Nya exemplar finns att få tag på på engelska via Amazon, http://www.amazon.com/Dragons-Spirits-Chinese-Mythology-Mythologies/dp/0805237992
Några exempel på det fina kinesiska landskapsmåleriet kan man se i t.ex
23 02
Detta galleri innehåller 6 bilder.
Det började med en bild i Clear-line för Alma, av en prinsessa. Med Felicias hjälp blev det en prinsessa som läxar upp en drake, och så fortsatte det hela ända tills… Det var en gång… en busig drake. Han hade hört att en riktig drake har massor med guld och annat fint i sin grotta. Nu […]
Efter att ha skissat, börjat måla så smått på draken och bestämt mig för Felicia som sagoprinsessan var det sent omsider dags att börja arbetet med att montera och verkligen börja måla bilden. Som tidigare nämnts var bilden redan i obalans, draken var närapå färdig, medan det bara fanns en extremt översiktlig idé, föga mer än en kladd, på borgen och den övriga bakgrunden.
Jag hade bara en tidigare erfarenhet av en bild av den här magnituden – där hade arbetet startat med en skiss gjord på en liten lapp. Målning hade börjat nästan direkt, med en udda teknik: jag missbrukade Photoshop och bokstavligen målade för hand i datorn. För hand? Genom att använda musen som pensel med de vattenfärg- och oljefärgspenslar som finns som verktyg i datorns palett fick jag fram en grundmålning som såg ut som om den gjorts för hand. Sedan kunde man använda olika effekter som lager, ljussättning med mera direkt på bilden – den sorts bildbehandling som Photoshop egentligen är gjord för. Färgerna blir snygga, men det är tyvärr ett extremt opraktiskt sätt att arbeta på. Det skulle komma att visa sig på flera otrevliga sätt.
Först började vad jag nu kallar ett färgtest – jag prövade fram de grundläggande färgerna för figurerna i bilden. Redan här uppstod problem. När jag målat in figurernas grundfärger började jag måla skyarna. Genom att titta på bilder på moln och solnedgångar fick jag snart fram en överraskande bra himmel. I en typisk Pablo-attack blev den dock nästan färdig långt före övriga bilden, innan jag ens visste hur övriga landskapet skulle se ut. Det var andra gången, dessförinnan hade draken rusat i förväg. Nu stod jag där med en långt gången himmel som hovrade över en bakgrund som i övrigt bara var lite linjer. Och som dessutom hade ett stort hål i mitten, eftersom jag inte ens hade skissat den delen i avvaktan på monteringen. Nu fick jag jobba ikapp, och bestämde mig för en liten genväg. Jag hade en generell idé om att bakom prinsessan skulle en rad taggiga berg bilda horisontlinjen. Men jag hade inte skissat bergen någonstans. Hur skulle det se ut? Jag gick igenom mitt fotobibliotek (400 000+ bilder) och hittade ett par snygga berg. Jag klippte ut dem ur fotot ifråga och klistrade in dem för att se hur det skulle se ut. Vid det här laget såg det hela ungefär ut som nedan.
Bakgrund, Färgtest och början på himmel
Det var otroligt mycket jobb kvar, men jag tog mig an det hela med sikte på att bli klar årskiftet 2007. Samtidigt som delar fick färg på ett lite oplanerat jobbade jag mycket på att förbättra skisserna som låg under. Då slog katastrofen till.
Problemet med min obefintliga teknik vid denna tid var att mängden lager och information i bilden var för stor. Mycket mer än vad datorn egentligen klarade. Av någon nu oklar anledning målade jag bilden i A1-format 1200 dpi – den är ENORM, om den trycktes i säg 150 dpi skulle den täcka ett helt rum. Datorn klarade det inte, och hängde sig konstant. Ändå fortsatte jag, med ständiga frustrerade utbrott när timmars arbete försvann. Tills en dag, transformatorn gav upp och ett elfel slaktade hela min installation. Efter att ha skrikit och förbannat alla gudar lyckades jag rädda det mesta av datan. Men bilden hade blivit förstörd – informationen om lagren hade korrumperats och bilden hade plattats till, utan målningslagren, och flera av skisslagren var fördärvade. Månaders arbete var förstört. Vad som återstod var monteringsbilden ovan och mina första skisser på papper.
Fruktansvärt. Demoraliseringen var total, jag närmade mig inte bilden på månader. Men man bryter ihop och kommer igen. Det var bara att ta tag i det. Jag skaffade en ny transformator, byggde om burken och kickade igång arbetet, den här gången med massor av back-ups av bilden olika stadier – en rutin som grundlades för framtiden och som slukar mycket utrymme men bevarar ens sinnesfrid och blodtryck. Och nu skulle inget få rusa iväg, utan bli jämt och fint fördelat.
Med en mer metodisk process började jag nu måla direkt på de åter inscanande skisserna. Jag gjorde om bakgrunden, med mer detaljer innan färgläggning, som ändå blev en pärs. Att måla en skogs alls träd är inte en inspirerande sysselsättning. Men penseldrag för penseldrag växte bildens helhet fram. Att försöka få till ett färgporträtt av Felicia med min usla teknik var en förödmjukande upplevelse. Trots allt slit blev resultatet lite halvdant – man kan ana vem det är om man kisar lite, men det är ingen superbra likhet. Klänningen blev dock fin. Sammanbrottet för datorn fick en annan effekt – eftersom bilden fick tas om från de första skisserna blev teknikerna för djuren olika, och den där spretigheten i underlag sken igenom. Gripen och enhörningen har grund i blyertskisser som försetts med bläcklinjer i en slags mellanstil av realistisk och serietecknad stil. Draken var som nämnts ritad i en slags spontan tuschstil. Borgen vilade på en grovskiss. Medan Prinsessan å andra sidan var mycket mer av en ren målning.
Prinsessan Felicia, Drake, Grip, Enhörning i Solnedgång - Målad
Men att bli färdig var det viktiga. Efter flera veckor var målningen klar i sin grundform. En lång fas av efterarbete började. Himlen fick en sol som ligger bakom Prinsessan i förgrunden och ger en fin varm belysning. Borgen försågs med en stenväggstextur. Trollspöet fick en liten lysande spets längst ut. Jag målade försiktigt på dimmor över landskapet för mer sagolik effekt, med ett skimmer från den lågt stående solen. Och med noggrann påmålning av fler och fler lager färg och ljus blev det hela ändå OK.
Till slut kom dagen då den skulle tryckas – valet föll på ett kanvastryck uppspänd på ram, vilket gav en snygg textur och äkta tavel-känsla. Det hade varit en lärorik upplevelse, men efter ett års förvecklingar kunde Felicia till slut få sin bild. Hennes reaktion gjorde det värt allt strul.
Att hamna på ett sidospår. Att inte se skogen för alla träd. Att grotta ner sig i detaljer. Det är ett öde som kan drabba alla, med eller utan pleonasmer. Halvvägs in i Prinsessan Felicia-projektet tilldrog sig en del lite väl mycket uppmärksamhet, vilket fick en märklig effekt på slutresultatet: Draken.
2 Lung-Drakar vid Kinesiska Muren
Som nämnts tidigare är draken en lung, en kinesisk drake. I det gamla Kina är lung den främsta av fyra lyckobringande mytologiska djur (de övriga är Fenixfågeln, Enhörningen och Sköldpaddan). Åtminstone efter Kinas enande år 221 fKr. under den förste kejsaren Qin Shi Húangdi står draken i direkt förhållande till kejsaren och riket, och symboliserar kejsarens majestät och makt.
Det var en ren ingivelse att ha en lyckobringande lung liksom ormlikt dansande i luften till prinsessan Felicias uppvaktning. Ibland är det nya befriande – jag hade aldrig ens ritat av en lung, än mindre själv designat en. Men nu flöt det hela på ruskigt lätt, och efter en blick på några lung och med ovanligt stadig hand skissades och tuschades en original-lung fram.
Skiss & Design Lung-Drake
Ormande i luften, respektingivande men inte skräckinjagande. Snygg men inte prålig. Jag blev lite för nöjd med mig själv. Det slog mig inte att jag annamat en tuschbaserad teknik, inte olik den ursprungliga kinesiska (och inte helt olik tex manga-seriers). Men jag var upprymd och började genast måla draken, innan resten av bilden alls var redo.
Lung -Färglagd
Med hjälp av skal-tekniken och penselfunktionerna i Photoshop målade jag draken i all sin färggrannhet (där kan man snacka om Photoshoppad bild, hehe). På experimenthumör som man var testades en kul relief-funktion, som gav penseldragen lite volym. Efter att skuggat och målat fjäll efter fjäll blev resultatet riktigt bra.
För bra. Man kunde nämligen konstatera att Draken sprungit iväg till en helt egen bild i sin egen rätt. Den var nu klart appart från hur resten av bilden skulle se ut, både i stil och färgskala. Jag stillade oron med att det säkert skulle kunna åtgärdas i slutändan. Men det skulle inte bli som jag trodde.
Det var en gång, för länge, länge sedan…
Året var 2007. Den sagolika Felicia ville en dag att den skumme farbror Pablo skulle rita en prinsessa åt henne. Med röd klänning, en enhörning…och en drake, och ett fint slott… och så vidare. Jaaavisst säger man då, föga anande vad man tagit på sig. Det blev inledningen på en årslång kamp, och en av mina allra första försök att måla porträtt och tavlor med stora sammansatta motiv. Ibland förtvivlade man – halvvägs in förstördes allt arbete med färgerna och då var gråten inte långt borta. Men den blev till slut färdig, och kunde så småningom levereras till sin inspirerande beställarinna. Under vägen lärde jag mig enormt mycket, och lade grunden till ett mer strukturerat arbetssätt som hängt med in i framtiden.
Första Koncept Felicias Bild
Hur skulle det hela se ut? Prinsessan var det viktiga, men det fanns flera andra motiv. Iställer för att bara börja skissa direkt gjorde jag därför ett koncept, ett nytt, ja just koncept för mig på den tiden. Runt en prinsessa i lång klänning skissades konturerna av en drake och enhörning in. I bakgrunden en borg högt uppå en klippa. Jag bestämde mig redan då för en kinesisk drake, en Lung: de är lyckobringande snarare än läskiga, och bilden skulle andas en positiv känsla var min tanke. Jag kunde inte undvika att springa i förväg och börja rita på prinsessans kläder. Inspirationen var från antika togor för högborna damer av patricierätt, men jag designade om den med en slags slitsade ärmar av mer högmedeltida snitt. Det ser lite, tja bysantinskt ut, så jag tittade på bysantinska kejserliga kronor och skapade en tiara med en liten pendang framför pannan.
Det stående konceptet avslöjade att det skulle bli en märklig obalans i bilden – för att få plats med allt måste prinsessan stå ocentrerat, vid sidan av mittlinjen och skulle inte bli bildens fokuspunkt. Det var inte bra. Jag bestämde mig för att rita en liggande bild istället, med prinsessan helt dominerande i mitten. Det skapade ett tomrum – för att få symmetri i bilden ville jag ha 2 figurer på ömse sida med prinsessan i mitten. Draken och enhörningen, slottet och…vad? Efter lite tanke påminde jag mig en fin bild jag såg för flera år sedan av min personliga favorit bland mytologiska djur, gudarnas budbärare Gripen. Den har fördelen dessutom av att vara en flygande best och kan läggas varsomhelst i bilden. Jag skissade, fyllde i med lite hård blyerts och ordnade dem runt prinsessan enligt nedan.
Prinsessa, Drake, Grip & Enhörning Skiss
Jag lade en trollstav i händerna på prinsessan, hon har förstås magiska krafter (naturligtvis), och gjorde den lite krokigare än de vanliga Harry Potter-aktiga som numera är regeln. Så långt kommen artade sig det hela bra. Jag lade mycket krut på en dynamisk design för skepnaderna runt mittfiguren. Speciellt draken, som fick en tuschfinish av ren entusiasm.
Felicia- skissförsök
Men sakta i backarna. Huvudpersonen, prinsessan, måste gå först. Jag började fundera på mer detaljer till henne. Då fick jag en idé som jag inte funderat på från början. Tänk om man skulle…nä men det gick inte, det hade jag aldrig gjort. Verkligen. På över 30 år hade jag aldrig seriöst försökt rita en person som jag kände. Men för min lilla musa… ville jag i alla fall försöka. Som det visade sig gick det inte så illa. Ett par skisser senare hade jag i alla fall en fungerande likhet framför mig. Felicia skulle bli sagoprinsessan.
Som jag skrivit om i tidigare inlägg försökte jag förra året att bli bättre på att rita med s.k. ”klar linje” (Clear Line), något jag kallade ”Cartoon”- eller serieteckningsteknik. Det är enkla, snabbt gjorda teckningar utan skuggning och utan rastrering. Klara, enkla linjer dominerar. Barn gillar sådana, de passar också för färgläggning med kritor, och de tar inte en evighet att få fram – också en bonus för små sötnosar med mycket spring i benen.
Nåväl, det hela verkar inte helt bortkastat, för några dagar sedan plitade jag snabbt ner en liten bild till den ljuvliga Alma, min systerdotter. Vi hade just sett ett barnprogram där det pratades om drakar som hoppade hopprep -Alma gillar drakar, och genast vaknade djävulen i mig:
”Vore det inte kul om…”
På ort och ställe drog jag fram min platta och kladdade ner följande bild av en västerländsk drake och en Lung, en kinesisk drake, med Alma som kritiker och ritandes egna alster.
Drakar med Hopprep till Alma
En sommar lovade jag den äldste sonen till några av mina vänner att rita en drake. Han är inne på sådana, och ville ha en ryslig, röd, eldsprutande drake. Typ Smaug i ”Bilbo”. Nåväl, jag satte mig ner och började fila på en drake.
en drake
Det var en intressant utmaning. Drakar har ju en gedigen historia, redan den mesopotamiska Enuma Elish omtalar det stora odjuret Tiamat, av vilken guden Marduk skapade världen. Det var 5000 år sedan. Genom årtusendena har draken fått stå för faran, det monstruösa hotet som en hjälte måste besegra. Med fantasy, och inte minst Tolkiens mäktiga drake Smaug i hans första bok Bilbo, fick draken en renässans. Fantasy har dock skapat sina egna konventioner och flertalet avbildade drakar skrämmer numera inte någon, avbildas antingen som passiva eller saknar den djuriska framtoning, den vildhet som ett stort rovdjur borde ha. Det är inte konstigt att de numera påfallande ofta förekommar som riddjur i berättelser. Å andra sidan ritas drakar ibland som rena djur, som en överdimensionerad ödla. Det är inte heller rätt, en drake är ju en intelligent varelse, och bör ha syfte och medvetenhet i sin framtoning. Många i övrigt mycket skickliga illustratörer som Garland (se bilden) går i någon av de fällorna, som i mitt tycke gör draken mindre hotfull och märkvärdig.
Ett annat problem är att sätta scenen. Att bara rita draken verkade lite…trist. Drakens hotfulla närvaro och blotta storlek framhävs bäst när man sätter den i en scen med människor som jämförelseobjekt. Och från mina egna historier finns just ett sådant tillfälle, med en drake. En av mina hjältinnor som jag ofta ritar är den vackra Corinna.
1300-talshuvor m knapp
Corinna är en oförvägen och modig kvinna, som inte tvekar att ta till vapen i en era då sådant inte var vanligt. I en episod hjälpte hon sin blivande man att dräpa en drake i dennes lya. Hon klev orädd fram och störde draken genom att kasta sitt svärd i dess mun just då den skulle drabba dem med sin mördande eld. Den scenen beslöt jag mig för.
Ridstövlar
Corinnas klädedräkt orsakade en djupdykning i arkiven och på nätet. Att avbilda hjältinnor iklädda en slags ringbrynjebikini som ursäkt för att visa deras kroppar är något som irriterar mig starkt. Men att regelmässigt sätta en helrustning på hjälten känns inte heller rätt – metallrustningar användes på slagfält och torneringar, och sällan annars. Corinna torde vara klädd i grova färdkläder, för att röra sig obehindrat i terrängen. Inspiration från replikor av 1300- och 1400-talskläder var inte svårt att få tag i.
Design för Corinnas kläder.
Corinna och draken skiss
Som koncept var det inte dumt, inte dumt alls, och skissen kunde användas för vidare arbete. Bilden måste tänjas och göras vidare. Jag valde att förstora skissens drake och måla dess vingar i sin helhet och lade ut riktlinjerna till en slags bakgrund.
Corinna & Draken utökad skiss
Förutom Corinna och draken lade jag in lite rekvisita i bilden. Några djurkadaver fungerade väl, och efter några tittar på nätet hade jag lite skallar och döda kor och getetr att rita av. Jag ville också ha med rester av tidigare olyckliga besökare, som det inte gått så bra för. En hög med dödskallar i förgrunden och liket efter en död krigare som fått hjärtat utslitet gav en touch av att den har draken inte är att leka med.
Rester hos Draken
Sedan var det bara att lägga in skissen i Photoshop och måla. Draken skulle vara röd, och jag lade på en ljusare gul färg för dess buk. Hela kroppan var täckt av fjäll, så med kloningsverktyget skapade jag en template där de runda fjällen liksom stod ut, inte helt olika små bölder på kroppen. Ljuseffekterna med riktade ljus tillät att jag kunde testa vilken ton som skulle målas på varje del. Ljuskällan i detta fall var drakens eld, som jag jobbade en hel del med, för att få fram den lätt genomskinliga känslan. Corinnas kläder målades i mörka bruna och svarta nyanser – passande för läder. Motljuset från drakens eld krävde ljusare kanter, och att man lade uppmärksamhet vid Corinnas kastade skugga. Bakgrunden målades helt och hållet med pensel med oljefilter, det fanns inte mycket till skiss där. Jag gjorde den mörk för att förstärka intrycket från drakens eld och starka färger, men lät lite ljus bryta in genom några öppningar för att bildens totalintryck inte skulle bli för nattsvart. . Man anar de spridda resterna under och bakom draken, målade i matta färger för att inte dra uppmärksamhet från huvudbilden. Resultatet kan skådas nedan.
Jag har sedermera gjort ett antal studier och vidarebearbetningar av olika detaljer med koppling till den där scenen:
En närstudie av Corinnas vildmarksstövlar, som en del av en serie om förekomsten av just höga stövlar i bilder och andra sammanhang(klicka bilden)→
Carl von Clausewitz "Om Kriget"
Richard Overy - War: a history in 100 battles
Robin Dunbar - Samvaro, skvaller och språkets uppkomst
hehehe, menar du typ den här https://upload.wikimedia.org/wikipedia/commons/5/5c/Aska_in_Hagebyh%C3%
Den första bilden erinrar ju lite om "Guldgubbarna" från Sveriges och Danmarks tidiga folkvandringst
Tack Karak! Har en backlog som är rätt betydande med bilder att publicera och skriva om, kommer mer
Vackert konstverk! Mycket genomarbetat och professionellt utfört.
Utmärkt arbete, som alltid! Och som alltid högst inspirerande. Underbar målning på alla vis.
I enjoyedd reading your post
Ja, det är intressant att Anna Komnena et ales känner ett behov att påpeka att pelekyphoroi, dvs "Yx
"Pellikoforoi Varangoi" alltså de yxbeväpnade väringarna, men helt säkert använde de mångahanda vape
Välkommen till min blogg, vars tema främst är visuella uttryck och skapande. Tidigare berördes också ofta andra teman såsom politik, religions- och samhällsdebatt.
Gillar (eller ogillar) du något, ge gärna feedback! Man kan sätta stjärnor ("Rate This") vid inläggen, "Gilla" längst ner vid inläggets slut. Och kommentera förstås - jag läser alla kommentarer så fort jag hinner.
/Pablo, alias Paulus Indomitus
För kontakt angående beställningar/
for inquiring about comissions, contact:
paulus.indomitus@gmail.com
Indomitus.blog 
