Bloggarkiv

Bye Bye Behring – inget bloggande för dig


Massmördarn Breivik fick den dom som alla, inklusive han själv, ville ha. Norrmännen och alla som tvingats följa hans hånleende sittning under 13 månaders process kan säga: Nu slipper vi se honom.

Good riddens, som man säger

Fast jag vet inte. Möjligen kan mördaren faktisk få något att gnälla på som torkar bort flinet. Det har framgått att mannen hade tänkt sig att sitta av sin tid i fängelse med bloggning och fri tillgång till dator, som om livstids fängelse för 77 mord vore en vilsam retreat… Men frågan är om inte polisen som låtit honom ha dator etc. tar ifrån honom den nu, (se http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=5245103)

Breivik kan nu inte sättas tillsammans med andra fångar. Det vore i praktiken samma sak som en dödsdom. Så frågan är öppen, eftersom han medgavs tillgång till dator (inklusive med internetaccess) som en form av kompensation för det (se bl.a. http://www.expressen.se/nyheter/sa-blir-breiviks-liv-i-fangenskap/). Det finns inget straff ”livstid i isoleringscell”, varken i Sverige eller Norge. Och det är gott. Det är inte en fråga att bara vifta bort.

Jag anser nog att Breivik bör få ha en dator. UTAN mer internetuppkoppling än andra maxisäkerhetsfångar. Låt honom skriva ut sina inkrökta tankar i sin ensamhet, låt honom begrunda ödsligheten i det straff som han så hett åstundade för sig själv som ett bevis på att han inte är galen. Lika hett, som jihadister önskar sig martyrskap. Då lär han inte le så mycket.

Hans isolering är självvald. Han har själv gjort en mytologisk sak av att han är den ensamme stridaren. Dessutom är frågan högst påkallad om inte en Breivik som tillåts kommunicera med eftervärlden en masse via nätet kan utgöra en fara för rikets säkerhet. Om inte hela världens. Om någon förtjänat ett epitet som mänsklighetens fiende är Breivik långt fram i kön. Och han har demonstrerat bortom allt tvivel att han vill ha uppmärksamhet för sig och sina tankar, och söker finna och också odla liksasinnade. Det bör han inte få.

Även med Breivik borta är följderna av hans handlingar förstås tyvärr än mer uppenbart förödande. Hundratals, ja tusentals människor är direkt påverkade av hans massmord. En hel nation är traumatiserad. Alternativt kommer att försöka förneka, och inget lära. Rättsväsende och ordningsmakt har en hel del på sin tallrik att begrunda för år framöver.

Men hej då Breivik. Denna blogg är ändock glad att slippa behöva ägna mer tid åt dig som person.

Om jag har en förhoppning, är det att ensamheten skall bli som ett gift i dina ådror, sakta droppande ner och frätande på ditt medvetande intill den dag, då du skall inse vad du gjort. Den dagen kommer du icke vilja leva mer. Då kan du få gå, och lämna detta liv som du gjort outhärdligt för så många människor. Inte förr.

Inte förr

***********************************

Under taggen ”Anders Behring Breivik” nedan finns ett tiotal tidigare inlägg i Breivik-fallet, eller se också

https://paulusindomitus.wordpress.com/tag/anders-behring-breivik/ 

—————————————————–

Mediakällor:

Guilt by Association eller Samma Andas Barn? Högerpopulister och Anders Behring Breivik


Årsdagen av terroristen Anders Behring Breiviks massmord är här. En betraktelse över några lösa trådar i bevakningen av denne, vad som hänt sedan dess och hur debatten kommit att förändras – om den har det.

Är det verkligen ett år sedan? På ett sätt känns det som igår. Fast på ett annat som en evighet sedan – framför allt den senaste tidens täta rapportering av rättegången mot massmördaren gör att en viss utmattning infinner sig, inte för själva händelsens skull utan för den mediala bevakningen.

Nyligen rapporterades kring Framskrittspartiets återuppsving i norska opinionsundersökningar. En artikel av Gellert Tamas, ”Den Ensamme Galningen är också en Terrorist” tog också upp  kopplingen mellan olika idiologiskt drivna ”ensamma” terrorister och samhällsklimatet. Frågor som tagits upp här tidigare, men som lämnade kvar några mer eller mindre lösa funderingar och den berättigade frågan om beröringspunkterna mellan en terrorist som Breivik och de som delar hans idéer och samtidigt agerar som representanter för mycket vidare grupper än stolliga extremister, ja som har gjort det till sin sak att föra ”nationens” intressen i det offentliga samtalet.

(Sista inlägget i serien om Breivik den gågnen var https://paulusindomitus.wordpress.com/2011/08/23/mordaren-i-norge-6-motviljans-retorik-som-forutsattning-for-terrorn/, i vilken motvilja och hat som samhällsfenomen togs upp, med exempel från bland annat ex-Jugoslavien.)

Hatets retorik bereder väg för Terroristen

En av de första saker som bereder vägen för våld är ett hotfullt språk. Lasermannen John Ausonius är ett tydligt exempel på detta – han har själv medgivit att han såg Ny Demokratis utfall mot invandrare och romer som legitimerande för de åsikter han omfattade och som han senare kom att omsätta i mordisk handling. Likadant är det med Breivik. Det är märkligt att detta behöver påpekas och ändå stöter på motstånd. Vi har inga problem att se problemet med  ett politiskt parti som f.d. Herri Batasuna (ETAs politiska gren), vilken uskuldar och har ett delansvar för det våldsamma ETAs dåd. Likadant var det i Nordirland (där Sinn Fein dock lyckats reformera sig bort från våldsromantiken), och så är det ännu i t.ex Palestina, där man på goda grunder misstror de som hejar på terrordåd mot civila israeler.

I en mer fredlig situation är dock ansvaret liknande, bara mer subtilt. För att ta ett iögonfallande exempel: i USA hade man efter Arizonaskjutningen en diskussion om detta med våldsamt språk och symbolism. Bland annat togs  Sarah Palins idiotiska måltavlekarta upp som ett exempel på ett bildspråk som stadsfäster en syn på politiska motståndare som präglas av våld (från http://twitter.com/#!/sarahpalinusa/status/10935548053)

Commonsense Conservatives & lovers of America: ”Don’t Retreat, Instead – RELOAD!” Pls see my Facebook page.”

Frågan är inte Sarah Palin aktivt hetsar till att skjuta motståndare -det gjord ehon inte. Utan att den där måltavlebilden är illustrativt för ett oeftergivligt krav hos motviljans språk – den lever på måltavlor. Något att frukta. Något att hata.  

Samtida västerländska ideologier som rider på okunskap och skräck har, efter att antikommunism fallit av vägen och öppen antisemitism blivit icke salongsfähigt, bestämt sig för Islam som det stora hatobjektet. Nu finns det mycket att invända mot alla religioner, speciellt sådana som blir redskap för en politisk agenda. Högerkristendom, hindunationalism, shintonationalister (i Japan), ultraortodox judendom, muslimsk fundamentalism… de är alla ideologier som kan och skall sättas åt, om man bryr sig om ett pluralistisk, demokratisk och inkluderande samhälle. Men tyvär finns det inte dem som tvekar att ta steget från befogad kritik till att medvetet så skräck i befolkningar, och som bygger upp en antagonism som tar sikte på hela grupper av människor.

Sådan retorik göder motviljans ensamma terrorister. I dagens uppkopplade och medialt utspelande värld finns den överallt: från den hatpropaganda som nätet tyvärr kryllar av, men också i gradvis mer uttunnad form ända in i folkförsamlingarnas kamrar. På toppnivån är det hatiska språkbruket ofta mindre uttalat, med olika koder och omskrivningar, men ändå inte speciellt subtilt. Motvilja och antipati som massfenomen är sällan det, och kan ändå rätt lätt packas upp.  

Hotfulla bilder och uttryck i Norden

Även här i Norden har dock språkbruket och bildspråket förråats, främst genom att frammana hotbilder. Moderna medier ger gott om möjlighet att göra det på ett sätt som trycker på mer eller mindre medvetna tolkningsmönster. Se t.ex. SverigeDemokraternas valfilm (http://www.youtube.com/watch?gl=SE&v=XkRRdth8AHc) nedan.

Notera den hotfulla tonen, den mörka musik- och ljussättningen och dramaturgin i filmen – ett klassiskt exempel på skräckpropaganda. Den är förstås fullständigt löjeväckande i sin huvudtes. Det finns inga samhällsföreteelser som inte kunde ställas mot varandra med en sådan absurd, konstlad motsättning. Varför inte JAS-plan mot dagisplatser? Det skulle varit exakt lika sant. Ingen som inte redan vill se världen i sådana ”vi-och-de”-termer kommer att övertygas av en sådan film. Filmens egentliga budskap är inte att övertyga – det är stryka folks redan befintliga fördomar medhårs och att man till att handla i enlighet med sina fördomar, att rösta och ge makt till vissa individer som kommer att realisera konsekvensen av antipatin mot en grupp människor.

Xenofoba och motviljebaserade rörelser  bjuder på talrika exempel på hur man kan hårdra en företeelse så att den framstår som hotfull. Ett talande exempel  är acceptansen och framförandet av ett uttryck som xenofoba ofta undslipper sig: att Europa, eller enskilda länder, håller på att ”Islamiseras”. Den figurens popularitet är av ganska nytt datum, men har trängt djupt ner i den invandringsfientliga och vulgärnationalistiska diskursen i västeuropa, och brukas öppet av Sverigedemokraterna i Sverige, Framskrittspartiet i Norge, Dansk Folkeparti med flera.

I efterdyningarna av terrordådet i Norge, speciellt efter att det uppdagats att mördaren hade en klar agenda med manifest och allt, så aktualiserades den diskussionen i olika medier.

Grundbultarna bakom idén om att Europa håller på att ”islamiseras” är två (2). 

Det här är alltså den hotbild som döljer sig bakom Sverigedemokraters tal om ”islamisering” av Sverige.Ett av många exempel är Björn Söder, SDs partisekreterare, som fruktar en islamistisk revolution i Sverige. (http://www.svd.se/nyheter/inrikes/sd-sverige-kan-bli-som-iran_5344291.svd). SD hade tänkt hålla en konferens i riksdagen om islamisering, men bokade av det hela efter att Breivik tog det hela lite väl långt, kantänka. Men givetvis utan att erkänna någon som helst koppling mellan deras problemformulering och Breiviks dåd.

Dansk Folkeparti mumlar förstås också om Islamisering i tid och otid – se t.ex. när en danskminister deltar i Ramadan-middag (http://www.vl.no/verden/article93276.zrm).

Tag betäckning, det är bara 3 år kvar!

Ute i Europa är islamiseringsidén levande och framträdande, och har t.o.m försetts med ett eget dystopiskt framtidsscenario, det s.k ”Eurabia” där delar eller hela Europa ”tas över” av ”muslimer” och kommer att bilda del av ett internationellt ”Kalifat” där man offrar barn till Mecka…eller vad de stackars islamofoberna haschat ihop.

Det samtidigt lustiga och otäcka med den där haschmardrömmen är att den fyller den extremt användbara syftet av att vara något att projektera på vad man än är emot, i alla fall från högerhåll. Att en sådan som Breivik, öppet xenofoba outfits som Vlaams Belang i Flandern använder sig av den är kanske inte så konstigt, men se hur t.ex. en katolsk konservativ sajt (http://federation-pro-europa-christiana.org/wordpress/?p=2170) – vars egentliga käpphäst är ogudaktigheten och det faktum att europeer idkar barnbegränsning och individuell rätt till sin kropp via t.ex preventivmedel och abort – får islamspöket att funka som en hotbild också för sina syften.

Om att distansera sig och förneka samtidigt

”The lady doth protest too much, methinks.”

William Shakespeare (Hamlet), Akt 3, scen 2, rad 254

Som vi kan se bereder en terrorist som Breivik de xenofoba populistpartierna ett problem. De vill gärna behålla sina idéer som bygger på hot och rädsla, men inte förknippas till en massmördare. De slår harmset ifrån sig kopplingen till Breivik som en konspiration av medierna och andra partier. Men samtidigt har de dock försiktigt tassat tillbaka på ett sätt som visar att de mycket väl förstår relationen mellan deras eget tal och deras ideologis svans av extremister.

Notera att man därmed paradoxalt nog kan använda sig av Breivik för att hålla fast, snarare än ta klart avstånd från, hans idéer. Resonemanget går ut som följer. Eftersom Breivik är så pass extrem, kan man lätt mena att man inte alls är som han, man förespråkar inte massmord och så vidare. Man har ingenting med en sådan som Breivik att göra. Ingenting alls. Det förhållande att man liksom Brevik oroar sig över ett islamiskt övertagande av nordiska länder är en ren tillfällighet, liksom motståndet mot diverse folkgrupper på basis av deras etnicitet. En ren tillfällighet.

Den här formen av avståndstagande med ett ”men” efter är ett universellt fenomen och vida spritt – även högeranstuckna på ställen som inte rimligen hade med Norden eller Norge att göra kände uppenbarligen ett behov av att tvaga sina händer efter att Breivik kastat en skugga på hörn i deras föreställningsvärld som inte tål för mycket belysning.

Ett exempel är den föraktansvärde Bill O’Reilly som satte det främsta krutet i bevakningen av Breivikdådet inte på dådet i sig, utan på sin märkliga balansakt att dels dela Breiviks islamhat och att framföra sin egen konspirationsteori om att liberala media ”hatar kristna”. Se

http://www.youtube.com/watch?v=Z3_DEp–J8c&feature=related

Mitt favoritcitat från Bill O’Reillys karaktäristiskt babbliga nonsensinslag, närmast genialiskt i sin totala falskhet och felaktighet:

No-one believing in Jesus, commits mass murder

Bill har tydligen missat de senaste tvåtusen årens litania av oöverträffad mordiskhet i just det kristna västerlandet…

Från den australienska konservativa sajten australianconservative hörs samma indignerade protest, och man hänvisar till en essä i Quadrant Magazine som avvisar hela förekomsten av högerextrem terrorism: http://www.quadrant.org.au/blogs/qed/2011/08/the-myth-of-right-wing-terrorism.

Om att generalisera skuld – för andra, men inte för oss

En av de tendenser som väcker förakt för företrädare från t.ex SD eller Framskrittspartiet är deras dubbla standard ifråga om motviljans språkbruk. Trots sin image av att ”ta bladet från munnen” och säga saker som de etablerade partierna inte ”vågar” ta upp, slingrar de sig minst lika snabbfotat när det, som efter Breiviks dåd, dök upp frågor om deras egen bakgrund och idéer. Det de utan vidare utsätter andra för, är de inte beredda att utsättas för själva. Som framgått av ovan är de tydligen väldigt känsliga för att utsättas för sammankopplingne med Breivik – vilket är ironiskt för rörelser som gjort svepande generaliseringar till sin livsluft.

Just norska Framskrittspartiet ger en uppvisning av ovannämnda förhållande. Efter att de tvingades erkänna att, Jo, de hade nog använt sig av Breivikfiguren”en smygande islamisering av Norge”, deklarerade Siv Jensen  och Knut Hanselman, kommunalråd för Framskrittspartiet, att de tänkte tona ner sin retorik. Men samtidigt höll de bestämt fast vid synpunkterna bakom (”Det är alltigenom en uttrycksfråga” somKnut Hanselman sade). Siv Jensen distansierade sig alltså från Breiviks retorik, men på den direkta frågan om hur hon nu upplever det att utsättas för exakt samma behandling som brukar drabba alla muslimer när det sker terrordåd från den kanten slingrar hon sig som en OS-gymnast. 

– Når dere har kommet med utfall mot muslimer og islamister, så har mange moderate muslimer følt at dere også angriper dem. Kan du forstå at de føler seg stigmatisert på samme måte som noen nå har forsøkt å stigmatisere Frp på grunn av én muslimhaters terroraksjon?

– Nå ber dere meg å gå inn i de spørsmålene som jeg har avstått fra å gå inn i, sier hun, og lover å ta debatten når tiden er moden.

– Jeg kommer ikke til å dukke unna ubehagelige debatter

Från intervju i Aftonposten 2 Aug 2011

Det har gått ett år, men Siv Jensen har inte sagt ett pip i frågan. Fremskrittspartiet har dock lagt lock på sina islamofoba  tendenser, hjälpta på sistone av att en ny måltavla för xenofoba tirader dykt upp i skepnaden av… romer. De skall visst ”deporteras” ur Norge en masse.

Och då är ändå Fremskrittspartiet den minst rabiata av xenofobins topppartier i Norden, med en vidare bas av genuint protestparti än både Sverigedemokraternas och Dansk Folkeparti, något som t.ex expo genomlyser i artikeln http://expo.se/2011/viktigt-att-peka-pa-skiljelinjerna_4207.html.

Lena Sundström pekade på den ynklighet som vidlåder att gnälla på andras generaliseringar när de är lika ens egna – och dessutom på att klagan är direkt felaktig. Se artikeln ”Så skapas en Fiende”:

”Efter attentaten i Oslo och Utøya försöker Sverigedemokraterna nu även vilseleda diskussionen och blanda bort korten genom att försöka hävda att alla som ifrågasätter partiets hårda antimuslimska retorik gör samma slags generaliseringar som de själva blir anklagade för. Att man genom att koppla Sverigedemokraternas fiendebild till Anders Behring Breiviks fiendebild gör samma sak som när man kopplar ihop 11 september med världens alla muslimer.

Så är det naturligtvis inte. Skall man följa Sverigedemokraternas och Dansk folkepartis logik och retorik skulle Anders Behring Breivik kopplas till kristendomen i stort, och Svenska kyrkan i synnerhet. Till Göran Hägglund och alla bis­kopar i Sverige. Men också med de sekulära skandinaver som inte ens är troende, men som fortfarande vill fira påsk, jul eller bröllop. Man skulle hävda att det kristna korset är en symbol för att man stöttar en våldsreligion. En symbol att jämföra med ett hakkors. För Sverigedemokraterna är inte en religion. Det är ett politiskt parti i Sveriges riksdag som driver en mycket medveten politik och retorik som går ut på att islam är det största hotet mot västvärlden. Det är inte ett ”invandringskritiskt” parti. Det är ett parti som anser att muslimerna föder för många barn, och svenskarna för få.”

Minnet är ofta kort, men mindre än ett år har gått från att det  underjordiska danska nätverket ORG uppdagades, ett knippe högerextremistiska terrorceller som kartlade ”landsförrädare” i syfte att motverka invandring, och med kopplingar till såväl Danskt Folkeparti som våldamma högerextrema grupper. (Se http://politiken.dk/indland/ECE1357122/den-danske-hoejrefloej-er-infiltreret-af-hemmeligt-netvaerk/ rapporterat av Expo http://expo.se/2011/hemligt-danskt-natverk-avslojat_4222.html).

Så kan också trapporna se ut som tripp-trapp-trull leder från oansvarigt skitsnack om folkgrupper via hemliga sammanslutningar till massmord på motståndare.

Kan radikala rörelser avsvära sig våld?

En av de viktigaste läxorna av de senaste årens extremsitiska våld borde vara, oavsett vad vissa psykologer desperat försöker göra gällande, att våld inte nödvändigtvis är en funktion av psykopati eller andra abnorma tillstånd. Psykopatens våld är svår att förutse eller helt skydda sig mot – men den överväldigande majoriteten extremt våld i samhället sker av ”vanliga ”, mentalt tillräkneliga människor, och det inkluderar politiskt våld. Samtidigt är våldsutövning, även i stor skala, inte i sig tillräckligt för att göra en terrorist. Gellert Tamas har också en svårrubbad argumentation för att det även i skymningslandet av personlighetsstörda stollar finns ett ideologiskt element, och sociala faktorer som spelar in.

Notera att båda lägren, höger som vänsterextrema, har sina mordiska stollar. Just nu har den krypobruna högern, men som påpekats tidigare finns det liknande tendenser som slumrar på den andra sidan. Man kan också påminna sig t.ex. mordet på Pim Fortuyn i Holland. Oavsett vad man tyckte om sistnämndes xenofoba retorik är det ett föraktansvärt terrordåd att ta livet av en folkvald politiker, och mördarenVolkert van der Graaf inte bättre än en Mihajlovic, en annan politiskt anstucken stollemördare.

Det är en svårt masochistisk sak, men som undertecknad regelbundet gör, att besöka hatsajter. Men bra för självförtroendet, för när man ser hur rädda, ynkliga och paranoida de människorna är kan man inte annat än tycka synd om deras små egon, som kräver sådana hatuppblåsta konstruktioner för att stå ut med det frukt-ans-värda moderna pluralistiska samhället. Som Karl-Ove Knausgård väl påpekar i en betraktelse i DN idag.

Våld är ett element för sig i utövandet av terrorism, skild från men överlappadne ideologi,  extremism och stollighet. Den gror, precis som kriminellt våld i miljöer där våld tolereras eller inte beivras tillräckligt, ges status eller rättfärdigande av någon betydande del av befolkningen eller i en subkultur som i sin tur omges av andra som delar dess värderingar.

Sådant politiskt våld beivras enligt alla erfarenheter bäst av de som är nära de som begår det. Det enda sättet politiska partier kan visa att de tar utbrott av politiskt våld på allvar är således att de tar otvetydigt avstånd från allt våld från sina sympatisörer, även de mer perifera, och inte kommer med halvkvädna ursäkter eller tillåter att representanter, speciellt sådana i ledande eller ansvarsställning, svänger sig med våldsurskuldande snack, eller ägnar mer tid åt att beklaga sig för att de får ögonen på sig, istället för att faktiskt göra något. Tyvärr är vårt eget xenofoba parti inte vuxet denna roll. Motviljan mot och det tunt förklädda föraktet mot ”de andra” sitter för djupt i dem, för att på allvar och otvetydigt släcka det hatets mummel som göder extremismerna  i deras periferi.

Det är i det sammanhanget värt att påminna om att vissa aktörer faktiskt haft verklig självinsikt och tagit ansvar för sin del av debatten i Breivik-fallet. Se t.ex. norska Hoyres ungdomsförbund som rätt långt från vad Utøya handlat om rannsakade sina mer grova antivänstertirader (http://arbetarbladet.se/nyheter/utrikes/1.3796505-slut-med-slagordet-hellre-dod-an-rod). På samma sätt som IRAs nerläggande av vapnen trots många hack och extremutbrott lett till en stabilisering av situationen på Nordirland och en fredlig republikanism, så bör också de som t.ex. är kritiska till Sveriges invandringspolitik axla sitt ansvar för att deras budskap inte färgas av rasistiska övertoner, eller inlindat motstånd mot en viss grupp människor.

Auktoritärt & xenofobt – JOBBIK vid makten i Ungern

Och vad det omgivande samhället har att göra är att inte tolerera aggressivt och människoföraktande bullshit. Oavsett ideologi eller partitillhörighet,och oavsett om man får inkryggernas favoritvapen, epitetet ”politiskt korrekt” på sig,  måste de som manar till våld, men också de som bygger sin argumentation på fruktan vars grunder inte kan ledas i bevis, ansättas med vassa frågor, med ständiga påminnelser om konsekvenserna av vad de håller på med.

 ***********************************

Tidigare inlägg om Anders Behring Breivik, Oslodåden och Politiskt Våld

https://paulusindomitus.wordpress.com/2011/07/24/mordaren-i-norge-1-om-stollighet-vald-och-extremism-i-dodlig-kombination/

https://paulusindomitus.wordpress.com/2011/07/25/mordaren-i-norge-2-om-extremism-som-orientering-for-stollen/

https://paulusindomitus.wordpress.com/2011/08/10/mordaren-i-norge-3-valdet-ger-terroristen-men-vad-ger-upphov-till-valdet/

https://paulusindomitus.wordpress.com/2011/08/10/mordaren-i-norge-4-breivik-en-extrem-man/

https://paulusindomitus.wordpress.com/2011/08/12/mordaren-i-norge-5-anabola-och-psykopati-forklaring-till-breiviks-vald/

https://paulusindomitus.wordpress.com/2011/08/23/mordaren-i-norge-6-motviljans-retorik-som-forutsattning-for-terrorn/

————————————————-

Några artiklar och källor

Mördaren i Norge 6 – Motviljans retorik som förutsättning för Terrorn


En månad har gått sedan Anders Behring Breivik utförde sina bestialiska dåd i Oslo och Utöya.
Tidigare har här några av huvudspåren i vad som framkommit om den norske massmördaren och terroristen Anders Behring Breivik gåtts igenom, samt den debatt, eller flertal debatter, som kom igång med orsak av hans groteska dåd. Och just det faktum att dessa dåd nu blivit ämne för en vidare diskussion om samhället har adderat en dimension runt Anders Behring Breivik och hans massmord som går bortom individuella orsakssamband och spekulationer om uppsåt, och det är språkets och den samhälleliga diskursens makt. Hur man skall tala om Brevik och hans likar? Hur definierar man deras ideologi och drivkrafter? Och vilket sorts språk inspirerade och genljöd i mördarens inre, när han satte sin mordiska avsikt i rörelse?

En diskussion om språket i samband med terror och våld har tagits upp här förr, efter Arizona-skjutningarna i januari i år – se https://paulusindomitus.wordpress.com/2011/01/12/ett-ord-kan-saga-mer-an-mangen-bild/och https://paulusindomitus.wordpress.com/2011/01/16/nar-hatet-och-motviljan-dominerar-det-offentliga-samtalet/. Förutom terroristbegreppet så är frågan vad samtalstonen eller diskursens språkbruk har på effekt på individer. Min föga originella tes var att förekomsten av våldsamt offentligt språkbruk, eller ett språkbruk som bottnar i hot och tvång och ytterst (men ofta omskrivet) har våld som bottenplatta alltid bör vara ett varningstecken som förebådar våldsamma dåd.

Det har påpekats tidigare här att varje form av större idétradition, som socialism, nationalism, ekologism, konservatism, etniskt särartstänkande, liberalism, religioner av alla sorter och kulörer, kan förvridas åt våldsamma och övervägande negativt orienterade uttryck. En stollig världsbild och tillgång till extremism tar en långt på vägen. Men även om det man tror på förordar våld finns en individuell tröskel som varje person måste överskrida. Inte nödvändigtvis för sig själv – i själva verket är de mekanismer som river de sista hindren mot det extrema våldet av samma sort som de som bygger upp dem: det är grupprocesser, och kommer främst till uttryck i social interaktion och språk.

Den här diskussionen är delvis av gammalt slag, och väl genomforskad ifråga om t.ex. agitationen under tredje riket, där såväl språket som illustrationer som judekarikatyrer anses å ena sidan vara både talande och just illustrativt, men å andra sidan också hetsande och framkallande och spridande av ett klimat där våld blev lättare att genomföra mot utpekade grupper som med språkets hjälp först avklätts sin mänsklighet. Politiskt våld sker aldrig i ett vakuum, och först måste man skapa en berättelse, ett språk, där man själv är hjälten, den hatade fienden inte värd annat än förakt. Sådana berättelser sporrar vidare till handling genom att i en mening kasta ut en utmaning, för den ”djärve” att svara på. Någonting som sporrar den våldsbenägne eller äretörstande, och ger hans våld inte bara mening utan också status.

En av de snällare bilderna från den ökända tidningen der Stürmer, nazistpartiets propagandaorgan kan illustrera detta. Den antisemitiska hatskriften ser sig som en båld riddare som stolt men bistert, med svärdet i hand, reser sig mot de judiskt kroknästa och ynkliga plutokraterna, som i sin kabal samlats i slutna rum för att konspirera mot och suga ut det tyska folket. Exakt så såg sig Behring också, och med automatvapen, anabolapumpade muskler och ett sanningens manifest reste han sig mot de nutida konspiratörerna, slog dem till marken i deras eget hus. Förutom att konspirationen bestod i tonåriga ungdomar på kollo hos ett demokratiskt politiskt parti.

Bilden visar inget blod. Inget öppet våld. Men det ligger där, tydligt under ytan, och manar till efterföljelse. Det är extra tydligt på grund av att det är illustrerat – men grundkoderna, innebörden hos de olika elementen och i stämningen var lagda sedan lång tid. Nazisterna var inte ensamma, men framträdande i bruket av just av symboler och illustrationer, de var mästare på ett slags rått och kraftfullt bildspråk som bar många betydelser i sig och illustrerade en knippe väl identifierbara idéer. Många fler exempel på karikatyrer och artiklar av denna typ kan ses i t.ex. http://www.bytwerk.com/gpa/lustige.htm ).

Redan i språket finns många begrepp som på samma sätt är laddade med våldsamma innebörder, men där våldet i sig förblir outsagt. Se t.ex. uttryck som utgår från ”förräderi”. En förrädare är det värsta som man kan tänka sig, den ultimate svikaren, förtjänt av det yttersta av straff – det är därför t.ex. landsförräderi i krigstid i det längsta (t.om. 1973 i Sverige) straffades med döden. I politiska sammanhang legitimerar således begreppet rättfärdigt våld mot den som förråder fosterlandet, nationen eller den nationella gemenskapen. Inom rasistisk och vit-maktmiljö är följaktligen avledningar på förräderi, som ”landsförrädare” och ”rasförrädare” en stapelvara och så vanligt i xenofobiska bloggar över hela spektrat, från Sverigedemokratsympatisörer till extrema nazister, att det närmast gått inflation i det. Vilket envar som googlar orden omedelbart kan se.

Rasförrädares koncentrationslägermärke

”Rasförrädare” är ett annat hatiskt begrepp, speciellt i att det pekar ut en speciell sfär där ett tvång skall råda, med hot om våld för avvikare: det sexuella området. Det kommer från Nazityskland, där det hade en specifik betydelse: ”rasförrädare” var benämning på ”ariska” kvinnor som hade sexuella relationer med judiska män i strid mot de nazistiska raslagarna. Dessa deporterades till koncentrationsläger, där de hade en egen symbol som uttryckte deras ”brott” (http://sv.wikipedia.org/wiki/M%C3%A4rken_f%C3%B6r_f%C3%A5ngar_i_nazistiska_koncentrationsl%C3%A4ger). Det kan vara värt att komma ihåg – den som associerar sig med folk som använder sådana begrepp umgås alltså med människor som potentiellt vill förpassa de som har relationer med ”fel” folkgrupp till koncentrationsläger.

Våldsromantik, om nu någon trodde det, är inte begränsad till högerns mörkare vrår, bland xenofoberna och extremhögern. Den grasserar även på den andra sidan, och har där en anrik historia av begrepp som i fel miljö kan inbjuda till våld och övergrepp, och en egen variant av hyllning av våld och drastisk handling. Jag glömmer aldrig Emile Zolas illustration av detta i ”Germinal”, med ord som han sätter i munnen på anarkisten Souvarine, denne som föraktar arbetarnas försök att organisera sig fackligt för bättre arbetsförhållanden. Hans botemedel för kapitalismens rovdrift av arbetarna är istället

(Från den franska filmen ”Germinal” från 1993)

För de som i likhet med mig har knackiga franskakunskaper, lyder slutklämmen om målet för aktioner

”[…] anarki, alltings slut, då hela världen skall dränkas i blod och renas i eld… Då får vi se” (min översättning)

Och i slutet av ”Germinal” är det mycket riktigt så att Souvarine placerar sin bomb, och det är arbetarna som dör. Ett sådant handlingssätt är intill förväxling lik den moderne terroristen, en Muhammed Atta eller Anders Behring Breivik.

Den yttersta vänstern har således också begrepp som inte så lite påminner om extremhögerns ifråga om att öppna portarna för våld. Att sådana här begrepp snabbt kittlar de som har våldsfantasier framgår t.ex. av diskussioner runt begrepp som ”klassfiender” som på ett forum som socialism.nu snabbt exalterar gott om folk som känner sig föranledda att visa upp sina låga impulser. Se vidare https://www.socialism.nu/index.php?s=5786a5fb350580a2647ffae87ef1f2a.

I vissa fall använder man exakt samma ord – se t.ex. ”Folkförrädare” som brukades friskt i sovjetunionen och som också nyttjas av extremhögern – det som förändras är inte mycket, extremnationalister åsyftar förräderi mot den etniska nationen, medan stalinister menade förrädare mot statens intressen såsom företrädare för arbetarklassen. Men båda skall förstås våldsamt ”åtgärdas”.

För den som hamnar i vägen för de där våldsamma renhetsivrarna blir det närmast irrelevant var idéerna kommer ifrån: se t.ex. http://kontrovers.se/arkiv/kam/100116-01-kam.html, och en ofrivilligt komisk illustration av vänster/högerbruk av ”f-”ordet med en typiskt förvirrad användning av rasbegreppet kan ses i det högerextrema forumet  Nordisk.nu, se http://www.nordisk.nu/showthread.php?t=21706&page=1.

Det här kan göras övertydligt, genom att lyfta en äkta replik från en wannabee-vänstertok, och se hur lite som krävs för att göra den rumsren på högerextrema fora.

Först originalcitatet:

”En brat från lundsberg kan jag mycket väl se som en klassfiende som jag inte bangar på att boxa på, men jag är väl medveten att ett knäckt borgarnäsben inte per automatik betyder något som helst samhällsomvälvande.”

blir med en högermakeover

”En muslim från Rosengård kan jag mycket väl se som en rasfiende som jag inte bangar att boxa på, men jag är medveten om att en knäckt kroknäsa inte per automatik betyder något som helst samhällsomvälvande”

En muslim eller bördig från mellanöstern som går på Lundsberg (de är inte många, men de finns) lär inte tycka att det är någon större skillnad vem av de två falangerna som knäcker hennes näsa. Vilket är korrekt.

Det finns uppenbarligen de som förstår implikationerna av det där språkbruket och försöker distansera sig från de mer extrema tolkningarna av sådant sätt att stämpla vad man bekämpar – men viljan att hålla fast vissa hävdvunna begrepp är uppenbarligen stark, liksom viljan att alltid vilja trycka på att ”vårt” eventuella våld är en form av självförsvar mot våldtäktsaraber eller polisbrutalitet. Se t.ex. hur en skribent som verkar inom en tradition av frihetlig socialism som inspirerar den utomparlamentariska vänstern idag slingrar sig när han talar om legitimt kontra illegitimt våld http://autonomakarnan.motkraftblogg.net/2009/05/06/klassfiendens-vara-eller-icke-vara/

Nu skall man inte därmed säga att alla är lika goda kålsupare, även ute på extremismens gungfly. Som det påpekats i en kommentar här på bloggen är vissa extremismer åtminstone under vissa perioder mer inriktade på just våld å person än andra, och statistiken över genomförda terrorbrott från Eurostat visar det tydligt ). Det har gjorts en sak av att terrorn som drabbat Norge den här gången inte kom från salafister, de förväntade gärningsmännen. Men ifråga om våldsamhet är det just Högerextremister och jihadister som idag hyser ett märkligt själarnas möte (under 60-och 70-talet skulle röda terrorister varit mer framträdande). För de förstnämnda är våldet en fetisch i sig – arvet från nazismens språk sipprar ner till dem och dess maning till kamp och totala lösningar genomsyrar deras tankevärld. För salafistiska jihadister är det perverterade religiösa budskapet och dess maning till martyrskap och heligt krig som spökar. Och båda säger sig göra det ”i självförsvar” mot de angripande horderna av ”andra”.

Så ser konfrontationens och hetsens språk ut, och följderna av att de släpps lösa är kända. Det är en sak att plädera för självförsvar. Att stå upp och försvara sina värden och medmänniskor kan vara en hedersam handling, speciellt när det sker motvilligt. Men det krävs förberedelser, det krävs en ”startsträcka” för att  i förväg bereda sig att gå ut och aktivt jaga eller våldsamt anfalla motståndare, även den som är en djupt känd antagonist. Den som är våldsbenägen från början kommer lättare till den punkten, men det finns en vid gråskala av mottagliga, som står beredda att hetsa upp sig och de sina för en våldsam konfrontation, och deras främsta förbederelse är ett sinne som krökts och förberetts med ett språk som har resonans hos andra, hos den egna gruppen. Det finns en anledning till att hot-och krigsmetaforer är så omistliga redan i förstadiet till extremism, när man just påbörjat resan till hat och våld. Liknelserna vid krig, vid strid för livet mot en ondsint fiende, möjliggör extrema åtgärder. Drar man ut konsekvenserna av detta kan även vanliga män begå mord och övergrepp.

Slobodan Milosevic inför avskaffandet av Kosovos autonomi 1989

Jugoslaviens sönderfall illustrerar detta väl. Det föregicks före 1991 av ett decennium av spirande nationalism, av alltmer oförsonligt tal och gester, av chauvinism för den egna etniska gruppen och misstänkliggörande och nedvärdering av ”de andra”. Före 1980 skulle de flesta jugoslaver inte ha vetat om de skulle bli arga eller hånfullt skratta åt den som påstått att de olika folkgrupperna snart skulle mörda, fördriva och stoppa varandra i koncentrationsläger i tiotusental. Ett dussin år senare var det ingen som skrattade längre.

Men det var inte en plötslig epidemi av psykopati som slagit till, inte ens en statskupp som öppnade flodportarna. Utan den smygande processen hos demagoger och lokala eliter som blåste på motsättningar i samhället och som tolkade dem i en viss riktning, utan hänsyn till vad de kunde leda till. Slavenka Draculik har beskrivit den nedstigningen i helvetet väl i flera av sina böcker, framför allt essäsamlingen ”Balkan Express”. Hon pekar i en mängd konkreta exempel på hur misstänkliggörandet och missunsamheten blev regel mellan landets invånare, och hur nationaliteten blev allt viktigare som identitetsmarkör, det enda som betydde något. Den brygden var avgörande för att mobilisera en hel generation att ta till vapen mot sina grannar och landsmän. Behovet av att hitta ett sätt, ett språk för att dehumanisera ”de andra” bar ända in till ögonblicket för morden och våldtäkterna. Slavenka berättar i texten ”Konsten att Döda” (http://www.dn.se/kultur-noje/konsten-att-doda) att soldater i färd att begå folkmord i ex-Jugoslavien först hade en slags ”hatseanser” (som de filmade) där de allt mer aggressivt förnedrade sina fiender inför varandra för att underlätta de stundande övergreppen, och i förlängningen morden.

De serbiska soldaterna på videon gör det för sin egen skull, talar om för sig själva och varandra att männen framför dem är muslimer, som inte är människor. […] Förnedring är bästa sättet att skapa den rätta distansen.

Lägg märke till att t.ex. Serbiens Slobodan Milosevic kom från en föregivet ”socialistisk” idémiljö – det spelade dock föga roll för innehållet eller följderna av hans nationalistiska hets. Anders Behring Breivik identifierar sig, förutom som nationalist, som kulturkonservativ, kristen och sionist (något som t.ex. högerextremistiska forum haft många knasiga funderingar om). Fenomenet är inte på något sätt begränsat till västeuropa och den rika världen – en av de mest konfliktridna och av intolerant retorik drabbade länderna i världen är Indien – och som påpekas i P1:s OBS nyligen är det ingen slump att Breivik ser med gillande på indiska nationaliströrelser som BJP och Shiv Sena och dessas islamfientliga och antimulitkulturalistiska tirader som eldat upp en månghövdad svans av extremister genom åren. Hör programmet på http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=503&artikel=4653609.

Allt är accidenser, för att tala med Aristoteles. Essensen är hatet, tron på den avgörande konflikt som kastar hänsynen åt sidan, och det våld som föds därur. Och det är fenomen som kan prägla många.

För att masstillverka ”Breivikare” krävs dock en lång uppförsbacke, en stigning som sker gradvis och börjar i det föregivet ”normala” offentliga samtalet. I tillvänjningen vid kränkande och illvilligt tal, i en ständig övning och bekräftelse av att det är OK att låta sig ledas av fördomar och förnedrande stereotyper. Det här är den vidare offentlighetens spelplan, politikens och de breda folkrörelsernas, numera också nätens forum och kommentatorsfältens. Det är i denna offentlighet som den första ronden mellan det öppna, toleranta samhället och dess fiender sker. Tonläget där blir på många sätt en slags audition och också en exponent för de drifter och idéer som de ruvande extremisterna sedan tar till sina slutgiltiga konsekvenser.

Föregående Inlägg om terrorattackerna i Norge: Mördaren i Norge 5 – Anabola och Psykopati förklaring till Breiviks Våld?

————————————————–

Några som analyserat och plockat sönder Breiviks manifest och världsbild, och granskat hans inspirationskällor är bl.a. Lars Fr H Svendsen som pekar på det reaktionära draget i Breiviks idéer. http://www.svd.se/kultur/understrecket/de-obegripliga-dadens-tanklosa-manifest_6360126.svd och Mattias Gardell, ”Om Terroristens Logik” http://www.aftonbladet.se/kultur/article13391464.ab. Anders Gustafsson diskuterar i Dagen om Breiviks relation till sin självpåtgna identitet som ”kristen” http://www.dagen.se/dagen/article.aspx?id=272940. Den militaristiska attityden hos Breivik tas upp av t.ex. http://www.svd.se/nyheter/inrikes/vart-samhalle-foder-terrorismen_6376356.svd.

Om förekomsten av hatbrott och hatpropagandas potential även i frånvaro av Breivikarmassakrer se http://www.svd.se/opinion/brannpunkt_6370824.svd

Frågan om framväxten av intolerans på nätet som en kittel där intolerans och extremism kan gro och växa till tas upp i http://www.svd.se/opinion/brannpunkt_6385734.svd

Om det normaliserade hatet skriver Ingrid Hedström: http://www.dn.se/nyheter/livsfarligt-nar-hatet-normaliseras

Zaramis är en annan bloggare som tagit upp många faktorer med i Breivik-fallet – http://www.zaramis.nu/blog/2011/07/29/terrorismens-orsaker-2/

Ola Larsmo tar också upp Slavenak Drakulics ”Konsten att döda” i en intressant liknelse, där han pekar på vissa tendenser i den moderna tonen på nätet http://www.dn.se/kultur-noje/essa/ola-larsmo-sa-kan-spraket-bana-vag-for-massmord. Se också http://www.aftonbladet.se/kultur/article13473196.ab.

Om nazistisk propaganda i der Stürmer http://en.wikipedia.org/wiki/Der_St%C3%BCrmer och andra publikationer före och under kriget, finns för den som vill fördjupa sig en utmärkt samlingssida, http://www.calvin.edu/academic/cas/gpa/ww2era.htm med massor av underavdelningar som tal, serieteckningar, artiklar med mera.

Slavenka Drakulić har skrivit flera böcker som berör förhållanden på Balkan under och efter det Jugoslaviska sammanbrottet i början av 90-talet. Se bland annat Balkan Express och Inte en fluga förnär: krigsförbrytare inför rätta.

Om Emile Zola för 2000-talet, se http://pubs.socialistreviewindex.org.uk/isj96/birchall.htm

Mördaren i Norge 5 – Anabola och Psykopati förklaring till Breiviks Våld?


Om Breiviks Våld kopplad till Psykopati eller Drogbruk

När Breivik greps och nyheterna om hans inställning till saker och ting blev kända infann sig hos vissa av oss (se föregående inlägg)  en oro för att han skulle avfärdas som en totaltokig psykopat. Det finns förstås de som skulle vara angelägna att avfärda Breivik som sinnesjuk: bland dem förutsägbart nog de vars idéer han mest delade, den xenofoba högern. Men där finns också en vidare vilja att se mannen som ett monster, som någon som är helt och fundamentalt trasig och annorlunda. Det temat överlappar med vad Johan Croneman skriver om (se länk ovan).

Det verkade delvis besannas de första dagarna efter våldet där advokaten först reste frågan. Många tyckare skyndade till – men de var ändå förvånansvärt nyanserade. De pekade på en del tvångsmässiga drag och personlighetsstörningar. Men trots att Breivik var tydligt excentrisk har attityden varit att vänta med att utkora honom till klinisk psykopat i lagens bemärkelse. Sten Levander avviker något, men inte helt heller. Insikten om att det är en svår fråga och att dådens brutalitet delvis skymmer sikten för utredningen verkar i alla fall spridd hos svenska bedömare.

Debatten om Breiviks eventuella galenskap är högt spekulativ men vad man kan ta till sig, som också utredarna tagit fasta på, är att han sannolikt inte lider vad som förut kallats psykopatisk eller antisocial personlighetsstörning, liksom svår psykisk sjukdom eller svåra vanföreställningar av typen schizofreni eller paranoid psykos. Breivik var en någorlunda fungerande samhällsmedborgare, han uppvisar förmåga att planera, att vänta, att kontrollera sina impulser tills stunden är inne. Och han har sakta och gradvis byggt upp en världsbild som passar in med hans handlingar. Hans världsbild är inkrökt och Stollig, men utan bisarra inslag av typen Röster, mystiska Energier eller Strålningar. Han stämmer helt enkelt inte in på profilen för en psykopat oförmögen att avvakta eller ta ansvar, gripen av oemotståndliga impulser, eller skadad i sin kognition.

Själv kom jag tidigt att tänka på David Finchers berömda film ”Seven” och den utmärkta framställningen av den övertygade massmördaren utförd av Kevin Spacey. På något sätt tror jag att Breivik liknar Spaceys figur, fast troligen mindre samlad.

För att medverka med en egen spekulation skulle jag inte förvånas om det visar sig att Breivik uppvisar starka drag av narcissism – hans manifest och sätt att presentera sig uppvisar alla drag av ett uppblåst ego, grandiositet och en överdriven syn på sin egen betydelse. Nå, nu är han betydelsefull. Det är smärtsamt, men innan det går upp för Breivik hur resten av hans liv som en av världens mest hatade män kommer att te sig, varav 20 av dem i fängelse (maxstraffet i Norge är 21 år) kommer han troligare att känna sig mer viktig och betydelsefull än någonsin före i sitt patetiska liv. Det skulle han då knappast vara ensam om, men det har inte direkt bäring på hans våldsamma handlingar. Narcissismen samexisterar med våldsamma impulser, men någon direkt koppling till våldsam extremism springer inte ur extremism. Det är mer av en kuriosa, en pusselbit i mördarens sinne, men troligen inte en grundförklaring.

Ett litet sidospår. Det kan vara intressant att notera att  verkan av svårt psykiskt sjuka på befolkningen och dess våldsanvändning i stort uppskattas till ca 5% i en studie som utfördes med just data från vårt kära Sverige.

”Overall, the population attributable risk fraction of patients was 5%, suggesting that patients with severe mental illness commit one in 20 violent crimes.”

Kontentan är att den vanliga kommentaren ”det är ju sjukt” när man påtalar våldsdåd är missvisande – våld är mindre förknippad med psykisk sjukdom i klinisk mening än vi vill tro. Det spelar in, speciellt för kvinnor enligt studien, men våldsdåd skulle fortfarande förekomma ymnigt utan påvisade svåra psykiska sjukdomar.

Breivik Driven av Anabola Steroider?

Ett liknande spår som fått en del press är frågan om hur Breiviks rapporterade bruk av Anabola Steroider bidrog till hans våldsdåd, och antingen eldade på hans affressivitet paranoia, byggde upp honom fysiskt och i beslutsamhet eller förstärkte hans förmåga att ”gå över gränsen” och utföra ett dåd han annars inte kunnat göra.

Emma Löfgren skriver i en kort men intressant artikel i DN tisdag den 2 Augusti ”Anabola hjälpte honom att Döda” där hon citerar Harrison G. Pope, framträdande forskare i ämnet anabola steroider.

Det här anknyter till att våldsmän och torpeder ibland  tar droger som just steroider, eller rohypnol inför våld. Forskningsläget är lite splittrat om hur generellt fenomenet med extremt ökad aggression vid Anabola-användning (s.k. Roid Rage) är, och det skulle verka som om de som drabbas av psykotiska effekter av anabola steroider uppvisar en ökad benägenhet för våld även utan steroider – steroiderna skulle alltså s.a.s.  knuffa dem över gränsen (se några artiklar & källhänvisningar under roid rage)

De aggressionshöjande effekterna av steroider kan däremot förstås underlätta utövandet av massivt våld även om man inte blir vansinnig. Statistiken här är klarare: förekomsten  av steroider är uppenbarligen överrepresenterad vid brott. Men frågan kvarstår om det är steroiderna i sig som leder till fler brott, eller om den som skulle begå brott ändå gärna tar steroider för att e.g. bli starkare. (Se längst ner på sidan för nägra hänvisningar steroider + våld)

Ännu en liten utvikning: det är intressant att notera att en av de mer noggranna studierna pekar på samma relation mellan anabola steroider som för svår psykisk sjukdom för kvinnor i ralation till brott – kvinnor som begår våldsbrott har större sannolikhet att vara steroidpåverkade än män. Från sammanfattningen av resultaten:

Study results suggest that AASs (Androgena Anabola Steroider, min förklaring) do not function as a proximal trigger for violence but still involve an increased risk for violence in users of illicit drugs. These findings also suggest that AAS use is highly overrepresented in women who commit crimes.”

Precis som i studien om psykisk sjukdom ser man att en kvinnlig våldsbrottsling är alltså mer sannolikt är psykisk sjuk eller pillerknaprande än en man, vilket skulle tyda på att kvinnor behöver en högre grad av påverkan från abnorma psykiska tillstånd för att ta till våld.  Det skulle kunna synas bekräfta en misstanke som förstås funnits länge, att män har en lägre tröskel för våld, helt enkelt är mer våldsbenägna än kvinnor. Forskningsläget kommer troligen att kasta mer och mer ljus på det där sambandet.

Det kommer att blir intressant att se hur Breivik tar nertaggningsperioden som brukar infinna sig efter en koncentrerad form av Anabolamissbruk. Polisen måste hålla ett noga öga på honom och ha beredskap för att han förösker begå självmord då, alternativt se till att han medicineras för att minska risken på de effekter som kan inträda när man plötsligt drar undan steroidmattan för honom.

Men så vitt vi kan se är effekterna av Anabola Steroider alltså inte sådana att de fritar än person från ansvar från brottsliga handlingar som de ändå skulle ha begått. Breivik var, så vitt det rapporterats, heller inte under inflytande från det slags psykotiska effekter av Anabola steroider som benäms ”roid rage”: han var medveten om sina handlingar. Detta gör hans Anabolabruk snarare  till en försvårande omständighet, i alla fall vad gäller ansvarsfrågan, och också ifråga om uppsåt. Eftersom han planerade att göra det och därefter tog anabola, som en del av sin planering.

Hur konstigt det än kan låta pekar det faktum att Breivik drog anabola steroider också på att Breivik inte är psykopat på det sätt som vissa skulle vilja göra gällande. De skyddsmekanismer mot vidriga dåd som folk har finns nämligen där även inom honom. Han vet innebörden av det han skall göra, och det är inte heller resultatet av en dålig impulskontroll. I själva verket har han mycket bestämt, mycket medvetet sett till att göra sig än mer hatisk och våldsdriven inför sitt dåd. Det gör anabolaspåret till ännu en intressant detalj, men antagligen inte ett bärande drag i varför Breivik utförde sitt terrordåd.

←Föregående inlägg om terrorattacken i Norge

https://paulusindomitus.wordpress.com/2011/08/10/mordaren-i-norge-4-breivik-en-extrem-man/

Nästa Inlägg om terrorattacken i Norge→

https://paulusindomitus.wordpress.com/2011/08/23/mordaren-i-norge-6-motviljans-retorik-som-forutsattning-for-terrorn/

————————————————–

Diskussionerna om mentala tillstånd eller sjukdomar springer ur de diagnostiska kriterierna i amerikanska psykologsamfundets tongivande publikation DSM-IV, Diagnostical and Statistical Manual.

Samt att köpa som kurslitteratur för de flesta psykologutbildningar – se

För en introduktion till Psykopati, utöver de diagnostiska kriterierna i DSM-IV finns många sajter på nätet tar upp psykopati. För introduktioner se t.ex.

Om Narcissism – Utgångspunkten för narcissistisk personlighetsstörning är DSM-IV-kriterierna för mentala sjukdomstillstånd. Hjälp att tolka dem finns, förutom presentationen på wikipedia

roid rage

steroider + våld

Se studier om Anabola och Brottslighet  

Mer information om Anabola Steroider:

Om Body Dysmorphic Disorder http://www.bddcentral.com/

Relevanta pressröster

Mördaren i Norge 4 – Breivik en Extrem MAN?


Terroristvåld som en utlöpare av Manlig våldspraktik

En tråd som kanske inte getts tillräcklig uppmärksamhet , men som förekommit lite vid sidan av i främst terapeutiskt och feministiskt präglade blogginlägg, är påpekandet att Breiviks våld är ett slags maxivariant på manligt våld, och att man kan betrakta hans terror som en återkommande instans av män som tar det aggressiva draget i manligheten till extrema höjder.

Se t.ex inslaget ”Det var en ung Man Igen” i http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=478&artikel=4620485, många blogginlägg tar upp sambandet kvinnosyn & våldsbenägenhet hos Breivik på många olika sätt http://salig.bloggagratis.se/2011/07/24/5884682-anders-behring-breivik/, http://alltomjamstalldhet.se/?p=989,  http://inga.blogg.se/2011/july/anders-behring-breivik-kvinnosyn.html osv.

Det är ett intressant påpekande, och får en viss relevans när man i Breiviks manifest kan läsa om hur misogynt och reaktionärt han ser på könsrollerna i samhället. I själva verket verkar han lika anti-feministisk som anti-socialdemokrat eller antimuslim.

Det är inte fruktbart att här ta upp den riktning inom studier av manligt våld i hemmet elller våldtäkter som benämner sådana övergrepp i sig för ”terrorism” – dels för att det är en felaktig etikett enligt undertecknad, dels för att vi redan dragit upp  snävare definition av Terrorism, vilken som element förutsätter en förvriden, stollig världsbild och en extremistisk ideologisk inriktning förutom våldet.

Det här hindrar dock inte att man skulle kunna passa in Breiviks ruvande, icke-impulsiva våld i ett mönster av systematiskt, manligt förtryckande våld utövad för att återställa en hotad manlighet som passar för en feministisk analys.

I ”September 11 and Male Violence” (http://www.nikk.no/September+11+and+Male+Violence.9UFRvM52.ips) framlägger Maud Eduards sin syn på kopplingen mellan manligt våld generellt och storskaliga våldsdåd av terroristtyp utifrån en genuspräglad analys.

”However, threatened masculinity, men’s right to have access to women and the questioning and denial of women’s freedom of action, is in my opinion what links between global terrorism and an individual man’s killing of ”his” woman. […]

What is universal is the “culture” of male violence; that factors such as men’s frustrations, the need to control and that threatened masculinity are ”permitted” to express themselves in violence on all levels: on personal, collective (explicit or implicit), national and global levels. This hegemonic masculinity is an underestimated global problem, with repercussions for women’s conditions, democracy and peace in the world.”

Det är sant att ett inre liv präglad av en lätthet att bruka våld för att lösa motsättningar också lätt kan spilla över utåt, speciellt om man upplever sin identitet som man hotad av tänkta fiender. Manligheten är en mycket skör konstruktion i de styckena, och hundratusentals män bara i vårt land (det är mestadels män) slår sina partners, eller pucklar på varandra på krogen eller våldtar på ett sätt som antyder att deras våld är kopplad till deras manliga självbild. Det kan utan vidare kombineras med en förvriden världsuppfattning parad med extremism.

Breiviks misogyni och manliga självömkan är dock bara en av flera trådar i en väv där de bärande delarna är nationalism, xenofobi och islamofobi. Det är helt enkelt inte det mest framträdande draget i hans världssyn. På ett privat plan har det heller inte visats, trots hans förtryckarinställning mot kvinnor och villighet att utnyttja prostituerade, att Breivik har en historia av våldtäkt eller kvinnomisshandel, ja av våld överhuvudtaget.

I den vidare frågan, om tesen att manlighet är den alltigenom dominerande orsaken till våldsutövning, har detta svårt att stå emot det faktum att Våld , trots allt, inte är ett manligt monopol. Kvinnor runtom i världen utövar våld mot t.ex. barn, och även mot sina partner, vilket på senare tid blivit föremål för mer forskning.

Michel Kimmel, som gjort mycket för att skingra myten, spridd inte minst hos vissa ”mansgrupper”, att våld i hemmet fördelar sig rätt likt mellan kvinnor och män, inskärper icke desto mindre att en betydande del av våldet i nära relationer utövas av kvinnor – se hans ”‘Gender Symmetry’ in domestic violence” från 2002

”[…] violence as an expression of family conflict is somewhat less than symmetrical but would include a significant percentage of women. I would hypothesize that including assaults and homicides by ex-spouses, spousal homicide, and sexual assault, the gendered ratio of male perpetrated violence to female-perpetrated violence would be closer to 4:1. On the other hand, violence that is instrumental in the maintenance of control—the more systematic, persistent, and injurious type of violence—is overwhelmingly perpetuated by men, with rates captured best by crime victimization studies.   More than 90% of this violence is perpetrated by men.”(s.27)

Den här observationen av att män dominerar våldsutövandet, men långtifrån är ensamma om den, kan överföras också till terroristiskt våld. Ett betydande antal kvinnor har deltagit/deltar i terroristiska dåd och grupperingar något som uppmärksammats på sistone, inte minst mot bakgrund mot kvinnors deltagande i självmordsbombningar i mellanöstern och ställen som Ryssland och Kaukasus (se http://en.wikipedia.org/wiki/Female_suicide_bomber). Se ett urval artiklar i ämnet – http://www.csmonitor.com/USA/2010/0407/Jihad-Jamie-and-the-black-widows-Why-women-turn-to-terrorism, http://www.drtomoconnor.com/3400/3400lect03a.htm, http://www.terrorism-info.org.il/malam_multimedia/English/eng_n/html/women_terror_e.htm med flera.

Kvinnliga terrorister var temat för ett intressant program från Al-Jazeera-programmet ”Everywoman”: ”Women as Terrorists” – se del 1 (av 2) nedan.

http://www.youtube.com/watch?v=eSpH0wtwRzs

Länk till del 2 – http://www.youtube.com/watch?v=Up1yxJv8IkI&feature=relmfu

Anders Breivik har det gemensamt med majoriteten av män i världen i att han tog sin tillflykt och tillät sig att hysa fantasier där våld eller aggression står i centrum – om hämnd, om dominans, eller bara för spänningens skull, som en ”kul grej”. Men denna testosterondrivna impuls lyckas de flesta män numera styra i mer konstruktiva eller i alla fall harmlösa banor. Detta är en viktig anledning till att våldet i samhället minskat de senaste århundradena. Sistnämnda faktum är något som konstigt nog ofta glöms bort. Toleransen för och utövandet av våld har verkligen blivit mindre i fredstid, vilket är värt att hålla i bakhuvudet, som t.ex. den framstående Psykologen Steven Pinker  redogör för i den sevärda presentationen nedan.

http://www.youtube.com/watch?v=ramBFRt1Uzk&playnext=1&list=PLAAD760E2C6B8DE8E

Aggressivitet, förutsättningen för våld, detta område av mänsklig aktivitet där män dominerar men som de alltså inte är ensamma utövare av, har getts mängder med utlopp av mer harmlös karaktär – notera de många aktiviteter av aggressivt men roande slag som idrott, jakt, paintball, kampsporter osv. Kanaliseringen av den aggressiva impulsen i sådant kan vara nyttig, om den bidrar till att minska den utövade, skadliga och våldsbenägna aggressionen i samhället – speciellt om den utövas över könsgränserna. Män kan ha sådana aktiviteter gemensamma med många kvinnor, som befinner sig i en god position att vittna om att det minsann inte bara är män som vill tjonga till sin motståndare – fråga en kvinnlig idrottare om inte den inre aggressiviteten måste kanaliseras och undertryckas i vissa situationer.

Spåret med ett specifikt ”manligt” våld, och det faktum att de mest extrema och våldsamma våldsyttrignarna generellt sett utövas av män äralltså  en observation som är intressant och värd att hålla i bakhuvudet, men även om kopplingen kan synas bestickande, är det trots allt en inte oviktig skillnad i skala och inriktning mellan privat våld och storskalig terrorism. Observationen att män tar till våld för att värna sin manlighet riskerar också att bli så svepande att den blir en truism – det skulle kunnat vara ett huvudmotiv, men det är något som bör utforskas från fall till fall, och verkar vara ett sidospår i Breiviks fall.

Vi har alla dunkla drifter, men det krävs specifika, och viktigare saker att fokusera på, än ett könsligt eller ens genuskonstruerat grundtillstånd för att göra en Man till terrorist.

En intressant övergång från mansspåret är medias spekulationer om inte Breivik, som själv uppgett att han knaprade Anabola Steroider (syntetiskt manligt könshormon) var påverkad av drogförstärkt aggression och att det var avgörande för hans dåd. Eller om han helt enkelt var psykotisk och s.a.s ”naturligt hög” på mordiska tankar och impulser? Det är temat för nästa inlägg.

Föregående inlägg om terrorattacken i Norge

https://paulusindomitus.wordpress.com/2011/08/10/mordaren-i-norge-3-valdet-ger-terroristen-men-vad-ger-upphov-till-valdet/

Nästa inlägg om terrorattacken i Norge

https://paulusindomitus.wordpress.com/2011/08/12/mordaren-i-norge-5-anabola-och-psykopati-forklaring-till-breiviks-vald/

—————————————————–

Om en introduktion av kopplingen mellan våld i nära relationer och kön se http://en.wikipedia.org/wiki/Domestic_violence#Gender_aspects_of_abuse

Michael S Kimmel ”‘Gender Symmetry’ in domestic violence” i VIOLENCE AGAINST WOMEN, Vol. 8 No. 11, November 2002, tillgänglig på nätet på http://www.xyonline.net/sites/default/files/Kimmel,%20Gender%20symmetry%20in%20dom.pdf

För en bred och balanserad diskussion om kvinnors roll i våldsamma konflikter, och relation till maskulinitet se ”States of conflict: gender, violence, and resistance” av Susie M. Jacobs, Ruth Jacobson & Jen Marchbank, kan förhandsgranskas på nätet i GoogleBooks http://books.google.com/books?hl=sv&lr=&id=tzLKEX3WlhwC&oi=fnd&pg=PA1&dq=feminist+analysis+male+violence+terrorism&ots=248T5O5Uv5&sig=taBYr3BhS8Te1CWjsDMMOjAt8JM#v=onepage&q&f=false

boken finns att anskaffa på Amazon – http://www.amazon.com/States-Conflict-Gender-Violence-Resistance/dp/1856496562

Det är delvis en avstickare, men Steven Pinker rekommenderas för alla med intresse av psykologi på skärningspunkten mellan det sociala och det medfödda. Hans viktigaste forskningsfält rör språket, men han har också producerat föreläsningar och böcker som berör anknutna ämnen som våld, det mänsklgia medvetandet, vad som står bakom religiösa föreställingar, med mera. Hans a history of violence är egentligen en kortversion på en längre föreläsning i mänet, som rekommenderas i sin helhet: se

En introduktion till Steven Pinker finns i Wikipedia http://en.wikipedia.org/wiki/Steven_Pinker. Hans mest betydande verk, ”The Blank Slate” är mycket läsvärd. Den finns på Amazon http://www.amazon.com/Blank-Slate-Modern-Denial-Nature/dp/0670031518, på Adlibris http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=0142003344 och bokus http://www.bokus.com/bok/9780142003343/the-blank-slate-the-modern-denial-of-human-nature/.

Mördaren i Norge 3 – Våldet ger Terroristen, men vad ger Upphov till Våldet?


Reflektioner om Den Norske Terroristen, med fokus på hans relation till Våld.

I efterdyningarna av de mordiska terrordåden i Norge har här skrivits en del om vissa aspekter av mordiska terrordådet i Norge: om nödvändigheten av en Stollig världs- och människoförståelse; och om hur sådan stollighet blir en farlig brygd när man kombinerar det med Extremism, betraktad som en praktik snarare än en ideologi.

Men en sak har legat och gnagt, och det är var just hur det Våld som en Anders Behring Breivik utövar kommer in. Det kan låta som det mest uppenbara och enkla att uttala sig om, och många medier gör det också. Men eftersom våld är en så mångskiftande företeelse är det i själva verket svårt att ringa in våldets roll i stolliga extremisters terrordåd. Kunskaper och research får en att fara åt alla möjliga håll – från psykologi till statsvetenskap, från religiösa studier till säkerhetspolitik. Det är ett mischmasch. Det återspeglas i rapporteringen som lite famlande tagit upp många trådar.

Mycket återstår förstås ännu att luska ut om Breivik, utredningen går vidare och sedan kommer rättsprocessen att uppdaga ytterligare detaljer. Frågan om Breivik var ensam eller hade medhjälpare är en sådan faktor som kan förändra bilden. Det kan inte hjälpas att en del nedan därför är av delvis spekulativ karaktär, och kanske visar sig förhastat. Oaktat det har jag känt ett behov av att samla ihop mina intryck av denna omvälvande händelse så här lite i efterdyningen av den massiva rapporteringen de första veckorna.

Breivik Terroristen – inte så apart som man vill tro

Första dagarna var det förstås, delvis på grund av den mer eller mindre omfattade överraskningen att den mordiske terroristen var en vit blondin, mycket spekulationer om gärningsmannens grupptillhörighet. Tidigare har här postats ett inslag från CNN, som är värt att kika på igen för att visa den tidiga diskussionen där det konsekvent talades om den extrema våldsamma vit-makt-miljön och ”grupper”.

http://www.youtube.com/watch?v=Tvpiz2n_qLc

Det är en naturlig reaktion, påspädd av 11 september 2001, att se sig om efter enkla samband till grupper och större strukturer. Lika naturligt är det att i avsmak och fasa ta avstånd från mördarens person och framställa honom som mycket apart och speciellt ond. Johan Croneman skrev en intressant krönika om det där: http://www.dn.se/kultur-noje/kronikor/johan-croneman-det-ar-inte-konstigt-att-medierna-demoniserar-anders-behring-brei.

Han har definitivt en poäng, Croneman. Och efter några veckor kan man konstatera att det sensationalistiska anslaget har fått stor plats i vad som skrivits om Breivik, och draget att göra honom till ett slags förvirrat UFO stärkts.

I tidigare inlägg här på bloggen har det framförts att våld och politisk extremism underlättas av vad som kallats den ”extremistiska praktiken” – valet att handla på ett utagerande och aggressivt sätt, riktat mot snarare än för något, och framför allt utanför de demokratiska processerna och spelreglerna. Det sista är avgörande för just skillnaden mellan t.ex. våldsam terrorism och den osmakliga populism som kanske delar de grundläggande premisserna men inte praktiken.

Andra har haft liknande tankar, men kanske med en något annorlunda udd. Croneman ovan är ett exempel. Salam Karam kallar det dominerande draget i de våldsamma extremisternas världsbild, och ett som är kännetecknande för inte bara Anders Breivik  utan de som delar hans ideologi. Detta dominerande drag är ”Hatet mot Demokratin” vilken enligt Karam definierar extremister, och leder till att våld per definition blir en favoriserad taktik för dem (från SvD http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/hatet-mot-demokratin_6347282.svd):

”[…] de ser människan enbart som ett medel för att uppnå ett mål, ett ”högre gyllene” samhälle som bara eliten kan förstå. Därför kan människor offras i kampen att uppnå politiska mål. De hatar demokrati för att de tror att det är fullt legitimt att bruka sig av lögner, manipulering och våld för att uppnå sina mål. Därför är våld, snarare än argument, anti-demokraternas favoritmetod.”

Han har en poäng, och det är definitivt en grundsten för terrorism i demokratiska länder. Men det finns dock extremister som utför aktioner i liten eller obefintlig skala, utan att det kan kallas terrordåd, speciellt i mindre fria samhällsordningar. Och det finns trots allt många som inte fullt ut omfattar demokratiska principer, som en Sverigedemokrat eller Wahhabist, som inte kan likställas med en Breivikare. Hatet mot demokratin kan vidare inte utan vidare sägas vara den bärande impulsen i auktoritära länder, där hatet i första hand kan vara riktat mot de styrande, inte mot ett icke-existerande demokratiskt styrelseskick. ETAs terror, som kom igång under Francos fascistiska regim, är ett exempel på sistnämnda.

Leif GW Persson är inne på det konkreta spåret när han skriver om hur sådana som Breivik kan stoppas – hans är ett väldigt polisiärt sätt att se på saken, men intressant, i det att även om man medger att Breivik är stollig eller rentav tokig, så kan man med ett systematiskt arbetssätt komme en bra bit på väg mot att hejda sådana som han han – våldsverkare som Breivik uppvisar trots allt vissa mönster som går att känna igen, menar Leif GW i http://www.expressen.se/kronikorer/gw/1.2514605/leif-gw-persson-sa-stoppar-vi-kryp-som-anders-behring-breivik

Lisa Bjurwald författade 2010 rapporten ”Extremhögern i Europa” (http://fores.se/assets/201/fores_pp_extremh%C3%B6gern_i_europa.pdf) som brett visar på den parallella utvecklingen av främlingsfientliga, antimuslimska och antisemistiska idéer i Europa. Hon pekade på att element i extremhögern tenderade att kopiera den autonoma vänsterns nätverksstruktur. Sådana ”fria nationalister” utgör små, lokala grupper eller individer vilka kan agera självständigt utan direkta kopplingar till t.ex. högerextrema rörelsers ungdomsförbund, och utgör ett reellt hot mot sina motståndare, till vilka inte bara hör invandrare eller muslimer utan också poliser, journalister, antifascistiska aktivister och andra meningsmotståndare (s.10). Breivik utgör ett exempel på en sådan självgående extremist, som via nätet kan ta kontakt med andra men själv sätter sina planer i verket utan behov av en större organisation.

Samma slutsats drar professorn i Statsvetenskap vid Politihögskolan i Oslo, tillika experten på rasistiskt våld och terrorism Tore Björgo, vars rapport ”Right-Wing and Racist Terrorism” (http://academic.udayton.edu/race/06hrights/waronterrorism/racial03.htm) pekar ut den nya taktiska doktrinen från amerikanska högerextremister, som han sammanfattar sålunda:

You know who the enemy is, you know what you are against, so get out and start
attacking. Act alone or in very small groups, without any central organisational
structure that the authorities could uncover.”

Se nedanstående klipp från amerikansk public-service-TV (PBS) som drar ut olika aspekter olika trådar kring extremism och högerextremism i relationen till Breiviks dåd, och vad som är karaktäristiskt för de mer extrema våldsyttringarna.

http://www.youtube.com/watch?v=yorwcn3jJuk

Intressant nog visar Säkerhetspolisen sig ha en beteendevetenskapligt vittfamnande ingång till relationen Våld-extremism. Den svenska säkerhetspolisen har publicerat ett antal texter om extremism som faller under deras vakthållning, varav flera är förvånansvärt tankvärd och nyttig läsning. I ”Våldsam politisk Extremism” (s. 40ff) kan man läsa om deras definition av vad en våldsam politisk extremist är.

Extremistmiljöerna benämns som extrema eftersom de inte accepterar den grundläggande politiska normen i Sverige, att politiska mål skall förverkligas genom en demokratisk process som bygger på allas lika rätt att föra fram sina åsikter, att alla accepterar resultatet av fria val och att det därför är oacceptabelt att begå brott för att protestera mot eller på annat sätt påverka den demokratiska processen.”

(http://www.sakerhetspolisen.se/download/18.5bf42a901201f330faf80002541/valdsampolitiskextremism.pdf)

I skriften ”Våldsbejakande Islamistisk Extremism i Sverige” (2010) tar SÄPO upp forskningsläget om hur människor radikaliseras (s. 33ff) med en medvetet vid syn på hur radikaliseringsprocesser ser ut generellt. Rapporten ringar in vissa grundläggande faktorer som gör att folk går från att vara extremister eller ha en apart världsbild generellt till att bli fullfjädrade terrorister. De konstaterar att:

”[…] den huvudsakliga orsaken till att unga söker sig till extremism i olika former ofta handlar om sociala och känslomässiga orsaker, snarare än det ideologiska innehållet.”(s.34)

Det som förenar vit-maktrörelser, autonoma nätverk, våldsbejakande islamistiska grupper, ungdomsgäng, fotbollshuliganer och i viss mån religiösa sekter är att de alla kan erbjuda någon form av bekräftelse, skydd, tillhörighet och adrenalinkickar”(s.35)

SÄPO hänvisat till att i studier

”[…] konstateras dock att radikaliseringsprocesserna för personer som dömts för terroristbrott långt ifrån alltid var en naturlig och linjär förflyttning från att ha radikala åsikter till att bli våldsbejakande. Vad som utmärkte de som blev våldsbejakande var istället att deras radikaliseringsprocess karakteriserades av grupptryck, våldskultur och en hederskod inom gruppen där våld var en väg till högre status.” (s.36)

(se http://www.sakerhetspolisen.se/publicerat/rapporteramnesvis/valdsbejakandeislamistiskextremism/valdsbejakandeislamistiskextremismisverige.4.34ffc68f1235b740c0680005424.html)

SÄPO tar på flera ställen upp tråden att

Ideologin spelar en betydande roll i radikalisering, men är för de flesta personer som radikaliseras inte den avgörande faktorn.”

grundförutsättningarna för att en person ska radikaliseras är dock att det finns världsbejakande ideologier i personens omgivning eller som man kommer i kontakt med via internet.” (s.38-39)

Vad som avses är att vilken ideologin i sig är, antingen det är militant veganism, nazism eller islamism, inte är vad som spelar mest roll för om extremisten blir våldsam. Det avgörande är att ideologin böjts att bli just våldsbejakande, tillsammans med de faktorer av gruppbildning, karismatiska ledare och andra sociala faktorer som kommer att betyda mest för den enskilde individen.

Jag tror att SÄPO gör en rimlig avvägning och är tillräckligt vida i sin utblick samtidigt som de är behåller en viss stringens i sina definitioner.  Använder man deras utgångspunkter är Breivik måhända speciell på vissa sätt, och definitivt anmärkningsvärd i att han verkligen utförde sina massiva dåd i så stor skala – de flesta planerade terroristplotter materialiseras ju aldrig. Men han är inte så apart att han är en isolerad företeelse, en aktör sui generis. I själva verket faller han in i ett mönster som är tillräckligt generellt för att man skall kunna dra paralleller med många andra: det finns  en hel subgrupp av terroristtyper (”grubblaren”) som passar väl in på vad vi vet om Breiviks profil.

Det kan också vara värt att hålla i bakhuvudet att politiskt våld befinner sig på en gråskala som kan överlappa eller gränsa till rena krigshandlingar eller beväpnad kamp. Sådan kamp kan ibland ha sitt berättigande i extrema lägen: De sydafrikanska befrielseorganisationen ANCs militära gren Umkontho We Ziswe praktiserade t.ex. i flera år attacker mot medlemmar av den sydafrikanska apartheidapparaten och dess kollaboratörer, för vilket de benämndes terrorister av USA. Gerillarörelser som reser sig mot ”fel” fiender eller regimer blir i själva verket regelmässigt benämnda ”terrorister”. Trots att andra begrepp som ”assymetrisk krigföring” uppfunnits för att komma bort från det där förblir det ibland en stridsfråga vilka som skall benämnas ”terrorister”, vilket framgår när man talar om väpnade grupper i mellanöstern som t.ex. Libanons Hizbollah, som har en väldigt specifik fiende (Israel) som de för krig men också genomför terrordåd mot.

Det är ett stående inslag att extremister liknar sig själva vid just sådana motståndsrörelser eller krigförande parter som utför liknande dåd – det ingår i deras militaristiska världsbild och är stapelvara, från de röda terroristerna i Rote Armee Fraktion, Al-Qaida, Vitt Ariskt Motstånd, ETA eller vad man nu vill. Det gör också Breivik, som ser sig själv som del av en större ”motståndskamp” mot ”förrädarna” i staten.

I kraft av sin syn på våld, sin ideologi, sin envetna fokus på fiender och svartvita världsbild, är Breivik således inte otypisk för en extremistisk terrorist. Det är tillvägagångssättet, och det faktum att han rodde iland med sitt dåd, som gör honom speciell. Hur han kunde göra det, och vad som drev honom den sista biten till att verkligen genomföra massmord på ungdomar i en sådan ohygglig skala, är något som det spekulerats mycket om. Förklaringar som mental sjukdom,  drogmissbruk, övergrepp, och sociala faktorer är bara några som dragits fram i media, och som skall ägnas en lite närmare titt i det följande.

Föregående inlägg om Terrorattacken i Norge

https://paulusindomitus.wordpress.com/2011/07/25/mordaren-i-norge-2-om-extremism-som-orientering-for-stollen/

Nästa Inlägg om Terrorattacken i Norge

https://paulusindomitus.wordpress.com/2011/08/10/mordaren-i-norge-4-breivik-en-extrem-man/

————————————————–

SÄPOs hemsida om Politisk Extremism http://www.sakerhetspolisen.se/forfattningsskydd/politiskextremism.4.3b063add1101207dd46800055430.html

Statistik om terroristattacker i Europa 2010, från många olika rörelser som separatister, högerextremister, islamister med flera

https://www.europol.europa.eu/sites/default/files/publications/te-sat2011.pd

The Colbert Report om dumskallekonspirationen och Al-Qaida-tåget


Medan jag plöjer SÄPO-publikationer för att skriva om extremistvåld måste man ju roa sig lite också…

The Colbert Reports högersatir är en passande hyllning till alla de modiga, omdömesgilla människor, medier, bloggare, twittrare och andra pundhuvuden som inte kunde vänta en sekund från att dådet blev känt tills de grötmyndigt förkunnade kopplingen till Al-Qaida.

http://www.colbertnation.com/the-colbert-report-videos/393042/july-25-2011/norwegian-muslish-gunman-s-islam-esque-atrocity

Tack till Meta för länken

Sidan har ibland kapacitetsproblem, men jag hittade en bootleg-variant på Youtube

Några har vid det här laget uppmärksammat , ska vi säga missarna, i nyhetsrapporteringen under fredagen, något som orsakakt en viss, inte alltför omfattande men klart berättigad ruelse:

http://www.dn.se/kultur-noje/kronikor/johan-croneman-man-far-skammas

Resume tar också upp The Colber Report apropå spekulationsbingon på fredagen- se http://www.resume.se/nyheter/2011/07/27/medier-far-svidande-kritik/

Svd hade en bra reflektion till skillnaden i reaktion på norsk vs islamisk terrorist http://www.svd.se/nyheter/utrikes/terroristen-ar-blond-och-kristen_6350334.svd, och hade också ett positivt motexempel till de snabbkraxande kråkorna  http://blog.svd.se/mellanostern/2011/07/24/ge-den-mannen-medajl/

The Colbert Reports hemsida är på http://www.colbertnation.com/

Mördaren i Norge 2 – Om Extremism som Orientering för Stollen


Anders Behring Breivik, den norske terroristen med över 90 liv på sitt samvete, är inte färdig med oss. Rapporterna om hans uppträdande under hans första dag inför rätta tyder på att han fortsätter att agera enligt sin ”plan”, som han lagt upp under flera år. Den visar också på hans medvetna extremism.

(se tidigare inlägg om Mördaren i Norge: https://paulusindomitus.wordpress.com/2011/07/24/mordaren-i-norge-1-om-stollighet-vald-och-extremism-i-dodlig-kombination/ och https://paulusindomitus.wordpress.com/2011/07/23/en-norsk-mardrom-utan-slut/)

Här har tidigare pekats på att även om Anders Breivik är en avvikande typ så är han ingen Galning. Snarare kan han klassas som en Stolle, en person med en inkrökt och enkelspårig verklighetssyn som desvärre inte är helt ovanlig. Men stollighet räcker förstås inte.

Den andra av de avgörande faktorerna bakom storskaliga och våldsamma dåd av Anders Breiviks typ, är rätt lätt att få syn på – att han är en extremist. Hans världsåskådning är ju uppenbart radikal, och lösgör sig från normerna för inte bara politisk diskurs utan för vanliga sociala normer överhuvudtaget.

Många hakar dock upp sig här, och fäster sig vid enskilda inslag i extremisternas idéer. Men det finns extremister av alla schatteringar: extrema xenofober, vänsterextremister, fascister, miljövänner, fundamentalister, extrema antifascister, extrema liberaler… Det här är inte att säga att alla ideologier lämpar sig lika väl för extremism. Vissa tankemönster lånar sig lite lättare, de har s.a.s. byggt in en beredvillighet att acceptera och inkorporera extremism i sina trossatser. Men de flesta bredare idétraditioner, vare sig de är religioner eller politiska åskådningar, har en kanon som är tillräckligt vid för att rymma en bredd av impulser, där den som vill kan hitta bördig mark för extremistiska varianter. Sålunda stödjer sig kristna eller muslimska extremister på samma bibel eller koran som deras djupt fredliga och solidariska trosfränder. För den som vill vara extrem kan en ideologi alltid böjas, låt vara att vissa budskap måste bändas lite mer på för att bli brukbara för extremism.

Det som är extremismens kärnegenskap är att det handlar mindre om vad man tror på, utan hur man tror på det, och de slutsatser man drar om relationen till konkret handling. Extremister, vare sig de är Djurens Befrielsefront, AFA, Vit Makt-grupper, religiösa extremister, vänsterextremister eller något annat, är radikala aktivister – de går från ord till aktioner. Och aktionerna kännetecknas av att vara drastiska och ha starka destruktiva drag, de är riktade mot något, snarare än för. Den här tendensen till antipati, till hat mot motståndarna som inte sällan etiketteras som ”förrädare” eller ”ohyra” kännetecknar extremism som slår över i våld.

Extremism är ett fenomen på randen mellan det privata och det sociala – den lever av en växelverkan mellan individer som av egna anledningar dras till extrema medel, samtidigt som den ger dem en grupp av likasinnade att ty sig till, inte sällan förenade av ett upplevt hot från en annan grupp som man motsätter sig. De annars isolerade extremisterna finner alltså näring i varandras bekräftelse, liksom i att ha en gemensam fiende att rikta sina frustrationer och sitt hat mot. Det gör dem oftast beroende av att någon auktoritetsfigur eller bredare rörelse tar upp eller framför delar av deras tankegods, vilket ger dem legitimitet och känslan av att representera en bredare ”sak”, som nationen, rasen eller klassen eller tron. Det här samspelet är anledningen till att man bör vara vaksam på grupper som Sverigedemokraterna, apologeter för salafister eller i en annan era de många vänstersekter som spred sina grumliga idéer i samhället. De kanske inte själva planterar bomber eller skjuter av folk. Men de utgör ”överjaget” för att uttrycka sig freudianskt, toppen på isberget för extremistiska tendenser, och rationaliserar och ger eldunderstöd till de grupper eller individer som är beredda att ta budskapet hela vägen.

Den högerextrema miljön är ett paradexempel av denna sorts struktur. Till och med en på ytan skojfrisk rörelse som Ny Demokrati kan fylla den ursäktande funktionen – exemplet med John Ausonius, ”lasermannen” på 90-talet bär syn för sägen. Den tilltalagande öppna främlingsfientligheten i samhället, vars banérförare var de två pajasarna Ian och Bert, gav enligt hans egen utsago honom stöd i hans tanke på att ”något måste göras”. Han visste att det fanns andra grupper som tog det hela längre, den då verksamma VAM-rörelsen  var ett exempel, liksom den tidens Sverigedemokrater som var mer öppet rasistiska. Så kan den ensamme krigaren eller den lilla extremgruppen göra sig till talesmän för ett större intresse. Det är för övrigt detta att deras dåd har en publik, samhällstillvänd sida, som skiljer dem från seriemördarens privata våldsgärningar. Här kan vi se faran för hela samhället av att extremistiska tendenser tillåts breda ut sig eller i vissa fall, Nazityskland är det klassiska exemplet, dominera samhällsordningen.

Samtidigt är extremister, speciellt våldsamma sådana, förstås alltid i en mening randfigurer – deras drastiska attityd fungerar inte väl i det vidare samhället. Isolering kan ibland vara själva skälet till att de antar en extremistisk syn.

Men det är viktigt att notera att i ett samhälle som präglas av andra, mer positiva idéer är de flesta extremister faktiskt inte våldsamma, i alla fall inte oftast. Många rasister, bolsjeviker, miljötomtar eller fundamentalister samlas i sina lokaler varje vecka för att mumla till varandra om samhällets förfall och den rena trons eller klasskampens eller raskrigets förträfflighet. De kan utföra aktioner av olika typ. Men så länge de inte stollar ur, så länge deras extrema ideologi behåller band till verkligheten, och de själva någon form av koppling till positiva sociala normer, blir de inte terrorister. Den som måste hämta barn på dagis, umgås med sin flickvän eller hälsa på sin gamla mamma kan ha radikala idéer både enskilt och i grupp, utan att massakrera sina medmänniskor.

Här har tidigare nämts filmen ”Three Kings”, som förvisso är en komedi men som visar på många aspekter av extremistfenomenet. Där kan man se skillnaden mellan de våldsbenägna amatörterroristerna och den djupt fundamentalistiske men trots allt fredlige brodern till en av attentatsmännen som förvisso låser in sin fru i skrubben när andra män är i huset men aldrig skulle dra på sig bombbältet. Det krävs ännu en ingrediens, nämligen att hat och våld görs till viktiga och bärande delar av den extremistiska praktiken för att portarna verkligen skall öppnas för massakrer av Ander Behring Breiviks typ.

Om stollighten ger den intellektuella grunden, extremism kanaliserar det privata gentemot det sociala så är den känslomässiga och tredje avgörande faktorn bakom dåd sådana som Norgemördarens den hatiska och våldsamma fantasin, som skall vidröras i nästa del av Mördaren i Norge.

Föregående Inlägg om Terroristattacken i Norge:

https://paulusindomitus.wordpress.com/2011/07/24/mordaren-i-norge-1-om-stollighet-vald-och-extremism-i-dodlig-kombination/

Nästa Inlägg om Terroristattacken i Norge:

https://paulusindomitus.wordpress.com/2011/08/10/mordaren-i-norge-3-valdet-ger-terroristen-men-vad-ger-upphov-till-valdet/

———————————————

Se DN om Högerextremism i Sverige http://www.dn.se/nyheter/sverige/svensk-nazistretorik-liknar-breiviks och http://www.dn.se/kultur-noje/debatt-essa/dilsa-demirbag-sten-nar-ett-samhalle-star-och-vager

SvD om extremismens spiral, http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/vi-maste-orka-se-det-intraffade-i-sitt-sammanhang_6344008.svd och http://www.svd.se/nyheter/utrikes/attentaten-liknar-inget-annat_6343784.svd,

Sveriges Radio hade en mängd inslag om spridningen av högerpopulistiska partier tigare i vår, vilka nu fått kulsig aktualitet. Se http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=1637&artikel=4273608. Länk till Gunnar Bolins reportage: http://sverigesradio.se/api/radio/radio.aspx?type=db&id=2829238&codingformat=.m4a&metafile=asx. Länk till intervju med Lasse Denchik, professor i socialpsykologi (Roskilde Universitet) http://sverigesradio.se/api/radio/radio.aspx?type=db&id=2829406&codingformat=.m4a&metafile=asx

Expo benar också ut vexälverkan men också skillnaderna mellan extrema tendenser i allmänhet och terrordåd. http://expo.se/2011/_4194.html

Se också Sydsvenska Dagbladets chatt med Expo om atttentaten. http://www.sydsvenskan.se/varlden/article1516758/Chatta-med-Expo-om-attentaten-i-Norge.html

Se en introduktion om John Ausonius, alias Lasermannen, i http://sv.wikipedia.org/wiki/John_Ausonius. För en fördjupad bild rekommenderas Gellert Tamas prisade bok ”Lasermannen – En berättelse om Sverige”. Den finns på adlibris (http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=917037211X), och bokus (http://www.bokus.com/bok/9789170372117/lasermannen-en-berattelse-om-sverige/) och liksom på välsorterade bokhandlar i pocket, ljusbok och andra medier.

Den berömde psykologen Erich Fromm beskrev i portalverket ”Flykten från friheten” om strävan efter hierarki och renhet som drar folk till extrema rörelser. Den finns på bokus – http://www.bokus.com/bok/9789127037076/flykten-fran-friheten/

Hanna Arendt har skrivit väl om samspelet mellan individen och totalitära strukturer – se intro i http://sv.wikipedia.org/wiki/Hannah_Arendt. I den berömda ”Den Banala Ondskan”, som alla bör läsa, visar hon på hur en extrem omgivning kan göra den mest skinntorre och fyrkantige byråkrat till en folkmördare. Den finns översatt på bokus (http://www.bokus.com/bok/9789171730527/den-banala-ondskan/) och adlibris (http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=9171730524)

Mördaren i Norge 1 – Om Stollighet, Våld och Extremism i Dödlig Kombination


Så var det bevisat – mördardåren i Norge är en extremistisk Stolle. Många kanske säger – men det visste vi väl redan? Snubben är ju en uppenbart galen psykopat, jag menar, han har dödat över 90 personer i iskallt uppsåt?

(första inlägg om den Norske Terroristen https://paulusindomitus.wordpress.com/2011/07/23/en-norsk-mardrom-utan-slut/)

Här menas dock inte stolle som i galen. Norska förhörsledare verkar inte tycka att Anders Breivik är galen, inte i klinisk mening. Och detsamma kan sägas om många som gjort sig skyldiga till liknande dåd. Det finns en skillnad mellan en sådan som säg, Osama bin Laden, Timothy McVeigh och nu också Anders Breivik liksom andra som utför avancerade terrordåd å ena sidan och den som dödar folk i enskilda, psykotiska vansinnesdåd, inklusive seriemördare, å den andra. Den här skillnaden mellan Stollen och psykopaten kan vara intressant att kika på, ja nödvändig om vi skall lära något av det vidriga norska dådet.

Umberto Ecco lägger, i den utmärkta ”Foucaults Pendel” fast en bra definitionen på en vad som utgör en Stolles attityd.

”För honom bevisar allt allting. Stollen har en fix idé och allt
han råkar på använder han för att bekräfta den. Stollen känns igen på de
friheter han tar sig när han tvungen att komma med bevis, och han tror att
allting är snilleblixtar. Ni kanske tycker att det är konstigt, men förr eller
senare kommer stollen dragande med tempelherrarna”.

En vän påpekade just det sista idag med viss gusto – för det visar sig att Anders Breivik är riden av just idéer om tempelriddarna, den konspiratoriska stollens favoritfigur sedan hundratals år tillbaka. Ajajaj, Stollevarning i nejden.

länk till Anders Breiviks video

En stolles idéer kännetecknas av sin inkrökta och långsökta karaktär, samtidigt som de är väldigt enkelspåriga. Allt, varje företeelse i samhället, hänvisas och ordnas in i den fixa idéens prisma. Genom den ser Stollen på allt i sin omgivning färgat i ett enhetligt ljus.Det här möjliggör en märklig syn på vad som utgör ”bevis” för någonting, och vad som är adekvata kopplingar eller antaganden.

Stollar kan vara intelligenta nog, och tror sig ofta vara sofistikerade och upplysta i meningen att de ser något som andra inte inser – de kan s.a.s ”genomskåda” den världsbild som andra människor ordnar sina liv efter. Är de vältaliga kan det låta förföriskt likt kritiskt tänkande eller en insiktsfull dissidents utifrånperspektiv. Men den kritik och skepsis som stollen tillämpar mot andras berättelser eller fakta går upp i en rök av grumliga samband och obevisade påståenden när de skall redogöra för grunderna i sin centrala tes om hur saker egentligen hänger samman.

Vi lever i en era där sådant som konspirationsteorier kan få en spridning som de aldrig förut haft, via Internet. TV-serier som ”X-files” eller regissörer som Oliver Stone har glorifierat den okonventionellt tänkande hjälten som ”genomskådar” traditionella förklaringar till anmärkningsvärda händelser eller fenomen. Stollens attityd kan sägas börja där, i känslan av det finns ”something out there”, ett osett samband som just han skall avslöja.

Som regel är dock stollarna mycket mindre självständiga än vad de tror. Deras idéer är till överväldigande del varianter på gamla och deskrediterade enkelspåriga tankespår. Som antisemitism, UFO- eller rasteorier till exempel. Eller vurmen för hemliga samfund, kulter och sekter från tidigare historia, som frimurarna och tempelriddarna. Notera att Anders Breivik prickar av nästan alla de där. Stollen är trots sin upplevda individualism en ”följare”, inte en ledare. Undantag som Adolf Hitler, som hade klara stolliga drag, snarast bekräftar denna regel. Stollen finner och hakar upp sig på ett samband, och ställer sedan alla sina tankeprocesser i den sakens tjänst. Det är delvis därför som konspirationsteorier är sådana favoriter bland dem, och också varför många stollar, när man skrapar lite på dem, uppvisar totalitära tendenser. De behöver en heltäckande förklaring för att skingra den osäkerhet och mångfacetterade verklighet som de har svårt att stå ut med. Sådana människor ställer sig i tjänst under saken, antingen de själva tycker sig styra sina handlingar eller drivs framåt av en stark ledare.

Filmaren Max Blumenthal som följt den kristna extremhögern i dess hemland USA har beskrivit det väl, den psykologiska bakgrunden till att stolliga rörelser på den kristna högerkanten kan bli så starka och dra till sig olika sorters individer.

Det är lustigt, men det slog mig så fort uppgifter om Breiviks idéer kom fram att UNA-bombaren (som Breivik under söndagen visade sig ha plagierat) utgör ett exempel på en terroristisk stolle som var åtminstone delvis originell. Men han är ett undantag, och de flesta stollar är tämligen harmlösa och kufar snarare än terrorister. Ett exempel på stollig världsåskådning är ”jorden går under NU”-rörelserna som skrivits om här förut. Notera att de där människorna är just stolliga, men inte nödvändigtvis farliga för sin omgivning.

Det här är en viktig sak att minnas. Det har här varnats för att avfärda Anders Breivik som galen. Det är standard vid massiva våldsdåd, utom förstås när förövaren är muslim. Är Breivik obalanserad? Javisst. Han är ju en stolle. Men han är inte en klinisk galning, han har kunnat försörja sig, prata med folk osv. Han har planerat sitt dåd länge, och gått systematiskt till väga, han har pluggat in sig på litteratur och tänkare som fördjupat hans världs- och människosyn. Få av de som nu uttalar sig om hans förmenta ”galenskap” skulle ha kunnat peka ut honom i en line-up för en vecka sedan, det är ett som är klart. Sure, att hävda att Breivik hade ”tvångsmässiga drag” (http://www.dn.se/nyheter/varlden/manifestet-visar-att-personen-har-tydliga-tvangsmassiga-drag) är något av en truism, men att som Lars Lindström kalla Breivik för ”europas galnaste terrorist” som om det sade oss något är att abdikera från sitt ansvar som debattör (se http://www.expressen.se/nyheter/1.2508674/lars-lindstrom-tempelriddaren-ar-europas-galnaste-terrorist).

Breiviks stollighet skapade den inkrökta enkelspårigheten, en världsbild med hemliga sällskap, muslimska och marxistiska konspirationer och rasism. Men man kan när som helst ta ut någon ur valfri busskö som delar flera eller alla de teorierna. Undertecknad har befunnit sig i rum av välklädda gentlemän där alla mer eller mindre omfattade tron på den Vita rasens överlägsenhet, judernas perfida kontroll och islams behov av dödshjälp. De har inte dödat någon. Mer och starkare doningar krävs för att få fram en skjutande tempelriddarwannabe. Det behövs en extremistisk praktik att fästa den stolliga mentaliteten vid. Och extremism är, som jag skall hävda i nästa del av Mördaren i Norge, tyvärr tillgänglig i större doser i ett samhälle som släpper fram hat, motvilja och utestängande som accepterade grunder för det offentliga samtalet.

Nästa Inlägg om Terristattacken i Norge:

https://paulusindomitus.wordpress.com/2011/07/25/mordaren-i-norge-2-om-extremism-som-orientering-for-stollen/

——————————————

Mer om Anders Behring Breiviks manifest i

Citat från  ”Foucaults Pendel”. Umberto Ecco 1994. Brombergs, Stockholm (övers. E.
Alexandersson)

För mer om de psykologiska grunderna till att ta till sig stolliga samhällsteorier se

En Norsk Mardröm utan slut


Nu några timmar efter explosionen börjar en slags ofattbar klarhet tona fram från Norge. Den stora explosion som ödelade delar av innerstaden i Oslo verkar, trots att minst 7 dödsoffer krävdes och de materiella skadorna var enorma, ha varit den mindre av en märklig tandem av terror och våld igår. Av vad som hittills framgått tog sig alltså en (1) beväpnad man, identifierad som Anders Behring Breivik, förklädd till polis ut på ön Utöya. Beväpnad med flera handeldvapen började han jaga och systematiskt massakrera de ungdomar som samlats där på sommarläger i Socialdemokratiska partiets regi. Samme man misstänks för att ha placerat ut bomben eller bomberna som briserade i centrala Oslo. 0900 släppte polisen offertalet 84 dödsoffer – men det kan troligen komma att stiga.

http://www.expressen.se/nyheter/1.2507598/anders-behring-breivik-32-misstanks-for-attackerna-i-norge

Det är fasaväckande bilder och nyheter som kom fram under natten. Och givet omständigheterna är det en oväntad gärningsman. Det verkar alltså som om en högerextremistiskt anstucken, islamfientlig egenföretagare i trädgårdsbranschen med legala vapentillstånd efter att ha mejslat ut en extrem ideologi bestämt sig för att handla, enligt någon förvriden logik. Mina tankar gick redan under fredagen till Oklahoma-bombaren Timothy McVeigh, han som ödelade en federal byggnad med en bilbomp i Oklahoma City 1995. (se http://en.wikipedia.org/wiki/Oklahoma_City_bombing).

McVeigh hade koppling till den amerikanska milisrörelsen och de antifederala strömningar som är starka där. Men i Norge?

I själva verket är Behring den fruktansvärda manifestationen av en trend som behandlats här i bloggen just i samband med två andra brott med politiska förtecken som något liknar galningens framfart på Utöya:

  1. skottlossningen i Arizona nyligen där en beväpnad högerdåre angrep en amerikansk politiker, Gabrielle Gifford men också dödade mängder av omkringstående, däribland barn.
  2. Peter Mangs, den usle s.k. ”Malmöskytten” som drog runt och terroriserade Malmö och sköt och dödade oskyldiga människor helt godtyckligt på stadens gator under månader

se: https://paulusindomitus.wordpress.com/2011/01/16/nar-hatet-och-motviljan-dominerar-det-offentliga-samtalet/

Jag är säker på att Anders Behring skulle ha haft mycket att vara överens med dessa sina likasinnade. För deras idéer är inte bara snarlika, de är också produkten av en förråing av samhällsdebatten. En som tillåter främlingsfientlighet, fördomar mot religioner, homosexuella eller motståndare överhuvudtaget, motvilja mot invandrare och en hänsynslös hantering av människor baserat på deras etnicitet. Genom att tillåta att dessa attityder numera kan svingas helt öppet, utan mothugg, att de ges säte i våra parlament, genom detta får man Anders Behringar, liksom vi fick en John Ausonius.

Ett exempel på högerextrem diss på Norge för dess ”islamvänlighet” – från sajten Libertydwells.com

Utan att överdriva vad polisiärt arbete kan göra mot individer som är så pass extrema och agerar själva, så har säkerhetstjänsten i Norge och förhoppningsvis också hos oss anledning att ta sig en tankeställare. Det har rätt länge påtalats att hotet från högerextremismen i Norden helt kommit av sig under den rådande ”kampen mot terrorismen” med dess monomana fokus på muslimska terrorister.

(den som vill bilda sig något om den verkliga terrorsituationen i Europa kan ta del av Europols senaste rapport från 2009  https://www.europol.europa.eu/content/press/eu-terrorism-situation-and-trend-report-te-sat-2011-449)

Men oavsett om det är en vedervärdig högerextremist som agerat ut sina antimultikulturella fantasier måste man säga att det inte spelar någon som helst roll för värderingen av själva handlingarna. Detta är fullständigt groteska dåd, riktade mot försvarslösa, till råga på allt inte ens vuxna, människor. Om man tänker sig hur det måste ha sett ut blir det ännu värre, då inser man att dåren måste ha laddat om många gånger, och att han bokstavligen hade en människojakt på de panikslagna ungdomar som var inlåsta ute på ön med honom.

Genom att ge sig på barn och ungdomar har han inte bara dödat sina offer – han har ödelagt livet för hundratals människor – hur många föräldrar och syskon kommer att framleva sina liv som skuggor av sina jag, för evigt undrande, drömmandes mardrömmar om hur slutet måste tett sig för deras älskade söner och döttrar, hukande i snåren, panikslaget drivna av monstret skoningslöst bakom sig. Och de som överlevt detta kommer att leva med ärren i år, kanske för alltid.

FÖR VAD? Vilket syfte, vilket möjligt ändamål tänkte sig svinet ge skjuts åt med sitt obscena massmord? Att dissa multikulturen? Chickanera de medier vilka inte tillräckligt attackerar Islam?

I efterdyningarna av chocken och fylld av hat mot den vidrige som utfört detta avgrundsdjupa brott vill jag också peka på den latenta tendensen att direkt ge sig ut i långa resonemang om hotet från Islam osv som direkt kom fram efter dådet. Det är många som avslöjat sin beredvillighet att anklaga en viss folkgrupp eller trosriktning för allt ont här i världen, sin latenta önskan att det skulle varit en Abdullah så att de öppet kunde kasta sina fördomar och etniska bias omkring sig. Exakt samma tendens var manifest 1995 i Oklahoma, före 9/11 2001, så alla brasklappar om att det skulle finnas skäl för sådana xenofoba utfall att direkt peka ut en viss grupp faller i skräphögen.

Samma idéer som i detta fall verkat driva, just det, gärningsmannen.

Med sådana vänner behöver våra öppna, demokratiska samhällen här i Norden inga andra fiender.

Jag fruktar att detta i fortsättningen kommer att verka så att det trycks på att mannen var ”en ensam dåre”, en ”galning” osv osv, och att man förklarar hans handlande på rena psykiska grunder.

Så låt det bli skrivet på näsan på alla som verkar behöva det. Anders Breivik är en Massmördande TERRORIST. Varken mer eller mindre. Låt det bli en väckarklocka för alla som vill sätta etiketter, mer drivna av hat mot andra än av omtanke om våra samhällen och våra framtida generationer, vad de än vill säga.

Och låt vårt broderfolk Norge bli en varning för framtiden – vi är lika, och har liknande frågor att ta ställning till. Vi gör båda rätt, och det är vår plikt, att motarbeta och konfrontera och i möjligaste mån utrota al-Qaida, Lashkar-e Taiba och andra muslimska terroristiska outfits. Men vi bör inte glömma att det finns lika många hembrygda terrorister, Anders Breivikare och Peter Mangar där ute, krypande under sina stenar, lyssnande på samhällsdebatten, väntande på tillräckligt höga signaler på att vad de tror på är legitima åsikter, så att de kan kasta sitt urskillningslösa våld mot oss alla.

Jag har ingen flaggstång i min trädgård. Så tillåt mig att hala flaggan på halv stång här i mitt digitala hem. En broderlig hälsning med det djupaste deltagande går till det norska folket, släktingar och anförvanter till de som direkt drabbats av denna tragedi.

******************************

Andra inlägg om terrorism på denna blogg

https://paulusindomitus.wordpress.com/2011/01/12/ett-ord-kan-saga-mer-an-mangen-bild/

https://paulusindomitus.wordpress.com/2011/01/16/nar-hatet-och-motviljan-dominerar-det-offentliga-samtalet/

https://paulusindomitus.wordpress.com/2011/05/02/en-dumskalle-mindre-off-usama-goes-till-fordomelse-och-evardelig-eld/

————————————————

<span>%d</span> bloggare gillar detta: