Kategoriarkiv: All vår början bliver Svår
Tester av nya tekniker och redskap för att rita och måla
Ursa Minor
En poster helt utförd med färgpennor (artist pencils) av en oförvägen hjältinna, ridande en grottbjörn i vintrigt landskap.
It was long overdue, kunde vara överskriften till att Miriam fick sitt porträtt, liksom hennes bröder fått före henne. Under pandemins tidevarv 2021 tog en idé form, delvis inspirerad av omständigheterna, som till slut satte bollen i rullning. Många hinder skulle behöva överkommas, och det var inte förrän en bra tid efter årsskiftet som bitarna började falla på plats ifråga om tillvägagångssätt och val av medium.
Idén var enkel nog – ett porträtt av Miriam, svärd i hand, ridande på en grottbjörn. Det hela skulle utspelas i ett vintrigt landskap – det passade dels med björn-motivet, dels skulle det ge en bra kontrast färgmässigt. Konceptskisserna med val och design av de olika elementen flöt ut väldigt naturligt vilket sporrade tanken, som bara skärptes med tiden, att göra det hela helt och hållet i ett av de traditionella medier som man tränat på de sista åren, inklusive alla yt – och ljuseffekter för färg och nyanser.
Fast – vilket?
Ända sedan jag först plockade upp Artist Pencils, dvs färgpennor av blyertstyp, har förhoppningen som också bekräftats varit att det är ett bra medium för sådana plottriga och vildvuxna texturer som päls, bark o.d (se t.ex. här och här). Med en jättestor björn centralt i bilden kunde det hela till slut inte bli något annat. Sålunda skreds det till verket, med lager på lager på lager, från ljust till gradvis mörkare, som synes nedan.
Vrålande jättebjörnar i all ära, men bildens protagonist är ju ändock vår ridande hjältinna. Även om själva figursättningen och hennes utstyrsel stod klar nog för mig var förstås porträtteringen först en huvudvärk som drogs ut i sedvanlig ångestprokrastinering – tills en dag, efter en resa med Björnen som bär henne, hon kom för mig med klarhet som stadgade darriga fingrar.
Färgpennor är som sagts ett tidsödande men på många sätt underbart redskap – för vissa motiv. Vad de absolut inte passar bäst för är dock också klart: stora, täckande ytor i avsaknad av avgränsningar eller smådetaljer, speciellt om de har tydliga men väldigt gradvis skiftande färger. Såsom en färgskiftande himmel. Det finns dock råd, ett som man som av en händelse övat på tidigare, t.ex. i arbetet med att försöka göra porträtt med färgpennor, nämligen tillämpning av lösningsmedel som ett sätt att mjuka upp de hårda linjer och den rastrering som är en oupplöslig del av färgpennornas effekt.
Jag gjorde så även här, först för förgrundsfigurerna, med tillfredställande resultat. Men det bleknade mot utmaningen att göra samma sak över den stora yta som utgjordes av himlen som täckte hela övre delen av bilden. En himmel som till råga på allt skulle stjärnbeströs samtidigt som morgonsolen steg ovan trädtopparna och skapade en lysande gryningseffekt över delar av bilden.
Hur denna första utflykt i landskaps/himmelsmålning med pennorna fortskred kan ses ovan. Väl kommet så här långt fanns ingen riktig återvändo. Under några febrila nätter i september kom saker och ting till slut ihop sig. Det färdiga resultatet kan ses nedan.
Det var tillfredställande att bli klar med det här projektet, som dragit ut så pass på tiden och innehållit flera helt nya moment att försöka hantera under sitt lopp. Det finns mycket att lära av och förbättra, inte minst himmelselementet visar hur mycket som återstår att bemästra. Under resans gång kom också vissa modifieringar att ske av t.ex. huvudfigurernas relativa storlek i bilden – hade jag varit strikt realistisk hade vår björnryttarinna bara synts som en liten puckel på den enorma besten. Trots att inga tillägg gjorts digitalt i bilden kom också inscanning att utvecklas till en tidsödande post-produktion, eftersom den var för stor för min utrustning i ett stycke och fick fogas samman digitalt i sammanlagt 4 delar. Men trots allt som är ofullständigt, allt som kan och måste bli bättre, är det nog utan att skämmas som den björnridande prinsessan kan överräckas till sin musa, som jag hoppas ska tycka om den.
För dig, Miriam
(och din Björn ;-))
Skin tones – jorden runt med en hudnära övning
”En grek, en indier och en jurchen gick in på en bar….” Så skulle vid första påseende en historia börja som vilade på en serie övningar för att förbättra en klart underutvecklad förmåga att få till användbara småporträtt i akvarell.
Det är en av flera sidoövningar som jag börjat göra parallellt med att jag försöker mig på andra projekt, nyligen t.ex. ”Myriadernas Marsch II” (se länk) och andra (än så länge oredovisade) målningar, där porträtt i akvarell som delar av en större komposition är viktiga element.
Det hela består helt enkelt i att i ett svep göra flera parallella småporträtt enbart med vattenfärger, kanske 5×8 cm var, där eventuella underliggande skisser först suddats bort. Poängen är att konsekvent öva upp målningstekniken och få till identifierbara porträtt och också öva på olika sorts utseenden, så att ens personer ser unika och individuella ut.
Jag tog tillfället att slå flera flugor i en smäll, och bygga vidare på något som aldrig är fjärran från mitt sinne – arbetet på att ge utseende för fler av de hundratals figurer som passerar revy i mina berättelsers värld Aratauma. Således valde jag som tema ”Potentater och Krönta Huvuden”, dvs monarker och furstar för mina småporträtt, och för att också få övning att ta fram olika typer av hudfärger från olika regioner av världen, bestämde jag mig för att göra dem i grupper av tre, där ingen i gruppen fick komma från samma sfär som de andra.
Det hela började som jag brukar, med tecknade skisser i blyerts. Dessa bygger förstås på förlagor, men ganska löst, eftersom form och allmänna drag snarare än exakt porträttlikhet var syftet. Skisserna är därför medvetet enkla och med få detaljer, en hjälp för att visualisera karaktärerna.
Sedan suddades skisserna helt sonika helt ut med knådgummi. Det där är ett grepp som förut gett mig kalla kårar, men nu skulle tamigtusan ingenting hindra en…
Eller, i alla fall inte alltför mycket. Den första gruppen blev som synes ändå väldigt ”tecknings-aktig”, med lite för skarpa mörka linjer och något för avmätta färger – både Zama Raja och Yelü Ayan ser lite mer grådaskiga ut än jag först lade märke till. Flera proportionsfel blev det också, med ögon som är olika stora… Det där är typiskt när man s.a.s. inte kan avhålla sig från att försöka teckna med penseln. Men det var ändå bättre än väntat såtillvida att de mäktiga männens personligheter trots allt svävar över dem, från Zama Rajas intensiva anblick till den kylige och ogenomtränglige Yelü Ayan.
För de nästa två trio-grupperna bestämde jag mig dels för att ta med huvudbonader och utstyrslar i större utsträckning, samt för att hålla skisserna ännu mer enkla och utkastbetonade för att ytterligare minimera deras inflytande efter utsuddning. Inga linjer, var det sagt. Förlagorna och den egna fantasin skulle få styra, med skuggor och färgtoner som bärande element.
För de två tillkommande grupperna valdes blandade utseenden inspirerade från dels: Västafrika respektive Etiopien; västra respektive södra Ryssland; centrala Indien samt Indonesien.
Den andra gruppen blev klart mer färgrik än den första, som önskat, och är tydligt en från början till slut målad uppsättning bilder. De har förstås andra brister än den första, som att frånvaron av linjer och öga för nyanser gjorde dem lite lösa i konturer, detaljer och vissa övergångar. Men det var förväntat, och för nästa grupp hade jag det i åtanke.
Den tredje gruppen liknar mest av allt det som jag strävar efter. Den är fortfarande färgstark, men har fått lite mer nyanser, mer detaljer och bättre närvaro av ljusa och mörka kontraster. Det finns mycket att förbättra förstås, till exempel bättre behandling av skillnader mellan kalla och varma nyanser, bättre återgivning av skillnader i material osv. Jag fick nästan bita mig i handen för att inte börja överarbeta och ”rätta till” de små bilderna ovan men lyckades hejda mig, åtminstone för tillfället. Nu när man fått blodad tand så är det bättre att fortsätta med fler serier på samma och liknande teman, och att gradvis förbättra sina färdigheter.
Jag fann det här vara en bra övning för området porträtt – bilderna är tillräckligt stora för att tillåta vissa detaljer, men så pass små att de tvingar en att fokusera på det övergripande, och fånga huvuddragen i vad som gör ett utseende unikt och säreget. Stora porträtt med känsla och många detaljer är ännu en bra bit bort, men det här ger ett nytt förtroende för att måla figurstudier och folk i scener där ansikte och ett specifikt och/eller identifierbart utseende utgör ett av flera element, och är ett klart fall framåt när det gäller att åstadkomma innehåll baserat på färg som grund, snarare än färglagda teckningar.
Något om förlagor till bilderna ovan. Urvalet skedde från ett stort antal färg -och svartvita foton, målningar och urkunder, av såväl kläder som personer jag hade som inspiration för olika detaljer. Starkast inflytande från: en staty av den grekiske filosofen Antisthenes; den indiske skådespelaren Ranveer Singh; en mongolisk operasångare vars namn jag trots eftersökningar inte kunde bli säker på; den nigerianske skådespelaren Hakeem Kae-Kazim; den polsk-ryske generalen Konstantin Rossokovsky; den italienske skådespelaren Marcello Mastroianni; den indisk-brittiske skådespelaren Millind Soman; den etiopiske artisten Henok Dinku, den sovjetiske diktatorn Josef Stalin, och den indonesiske skådespelaren Joe Taslim.
ᠰᠦᠷᠡᠨ – En mongolisk fitness-polisprinsessa?
Föremålet för en av fjolårets första försök att göra en teckning direkt i bläckpensel, kompletterad m stålpenna, var en illustration av en ung dam, löst baserad på en verklig historisk person – en mongolisk prinsessa.
Rent teknisk var utmaningen att ta sig an en fullvärdig illustration med alla dess vederhäftiga detaljer, utan att först göra teckningen i blyerts – några få hjälplinjer skulle räcka och sedan skulle det vara bläckdags direkt. Något påverkad av tidigare tuschade teckningar med kinesiska motiv, samt att jag haft flera mongoliska elever som jag knutit an till, valde jag en karaktär från en av mina berättelser, den tudjutiska (motsv. mongoliska) krigarprinsessan Suren.
Suren är baserad på en verklig förlaga, den mongoliska prinsessan Khutulun, som levde ca 1260-1306 och var dotter till Kaidu khan, kusin och rival till den mer berömde Khubilai khan, härskare över mongolriket och bekant från Marco Polos reseberättelser.
Det var när jag läste just Marco Polo som jag fick vetskap om henne, och jag sparade undan henne i medvetandets bakficka för framtida bruk. Khutulun utmärkte sig som en framstående krigare, ryttare och brottare och kom att bli sin faders favorit, så pass att hon lyckades utverka ett intressant villkor för att giftas bort: friare måste besegra henne i brottning. Det gjorde de aldrig, trots många försök. Hon ledde många gånger sin faders styrkor till seger, och Kaidu verkade i slutet av sitt liv för att hon skulle ta över ledarskapet över hans rike vid hans död – men hennes bröder vägrade acceptera det, och utmanövrerade henne från makten efter faderns död.
Nåväl, för utstyrsel och utrustning för min Suren finns numer ett ymnigt bildbibliotek att tillgå, både av primärkällor och senare tiders filmatiseringar osv. Några snabba nedslag i kläder, utrustning, frisyrer från perioden och regionen säkerställde bildens äkthet.
Men sedan var det frågan hur Suren skulle se ut…i sig själv. Jag önskade undvika prylen med att att bara kasta mongoliska kläder på en fotomodell eller aktris av odistinkt ”asiatiskt” utseende. Min Suren är vacker förstås, men måste ha fysisk kompetens som är rimlig för en krigande, ridande skönhet från stäppen. Men se det fanns någon i bakfickan även här. Batbuyan Sugarsuren är en mongolisk polis och fitness-utövare vars bild kom för min näthinna för några år sedan. Hon skulle passa, till och med namnet är likt…
Sist ut, men inte obetydligt i sammanhanget, var att få till Surens häst rätt. Teckningen nedan kan tyckas ha lite märkliga proportioner – men jag gick faktiskt på beskrivningar av de historiska mongoliska hästarna, vilka hade påfallande stort huvud, ganska korta kraftiga ben och ymnigt hovskägg. Det var på dessa hästar – tåliga, kompakta och anpassade för temperaturer ner till -40 C, inte några ömtåliga fullblod av modernt snitt – som mongolerna under Djingis Khan red ut för att erövra världen.
Mina valda verktyg var doppad stålpenna i kombination med bläckpensel – två nemesis ifråga om min egen förmåga till precision.
Trots det blev teckningen i stora drag faktiskt nästan lite otäckt snabbt gjord. Jag blir alltid orolig när saker går för lätt, och börjar förvänta mig att något fatalt misstag ska ske. Och det gjorde det också – i ett ganska känsligt läge. När Surens ansikte skulle göras misslyckades jag helt med att kontrollera bläckflödet – det visade sig att det bildats torkade rester på stålpennan, och tillsammans med darrhänthet blev det hemskt.
Men men, det är bara att bryta ihop och komma igen. Jag samlade mig och gjorde ett försök till, lite större än bildens övriga proportioner, alldeles bredvid. Och se, nu blev det inte så illa. Sedan kopierade jag bilden på gammaldags sätt, anpassade storleken och klistrade bokstavligen in det mer lyckade ansiktet och gjorde klart övergången med bläck.
Det var nästan medeltida, men kändes konstigt nog ändå tillfredsställande på något sätt. Som bläckteckningsövning hade det ju ändå gått OK…kind of. Ännu ett fall framåt. Fixandet av missgreppet hade gått smidigt och utan att behöva manipulera bilden digitalt annat än för att ta bort fogar och smuts. Den där lägger sig definitivt på listan över bilder som borde få någon form av färgbehandling vad det lider.
- Suren eller Süren kan betyda flera saker – ”förtrollande”, ”majestätisk”, ”charmerande” är några av översättningarna, som verkar kretsa kring idén om ”betagande”, en vars närvaro och anblick inverkar på alla som ser på henne. Därför valde jag det. Surens namn är skriven i mongolisk skrift i rubriken högst upp. Den borde dock representerats vertikalt – mongolisk skrift löper uppifrån och ned. Se https://en.wikipedia.org/wiki/Mongolian_script.
- Den historiska Khutulun, vars namn betyder ”Skinande Måne” är belagd från flera samtida källor, förutom Marco Polo den persiske krönikören Rashid al-Din, som skrev en av de främsta historiska verken om det mongoliska Ilkhanatet i Persien men också tog upp den vidare mongoliska världens göranden. För mer om henne se t.ex. https://en.wikipedia.org/wiki/Khutulun eller https://www.rejectedprincesses.com/princesses/khutulun. Khutulun har förekommit i flera böcker och filmatiseringar, bland annat Netflix-serien ”Marco Polo”, och blev föremål för en egen film från 2019, ”Khutulun – Warrior Princess” – se trailern nedan:
Ett litet bläckporträtt på vägen…(m. Sophia Loren)
Under förberedelserna för en målning kom en skiss som inte skulle användas till nytta ändå för en liten övning i porträtteckning med bläckpenna.
Jag gör ofta många designutkast och skisser till mer genomarbetade teckningar och målningar, speciellt när det är fråga om teckning av figurer i rörelse och/eller i vinklar som avviker från frontalperspektiv. Under utformningen av ett valt utseende ur olika vinklar väljs vissa alternativ naturligt bort – inte alltid för att de är undermåliga, men för att de helt enkelt inte blir rätt för min bild. Det där brukade orsaka mig ångest, när OK utkast eller idéer på teckningar inte kom till användning. På sistone har jag dock försökt få nytta även av dessa bortvalda utkast för övningar i de olika rit- och målningstekniker jag försöker förbättra mig i att använda.
Nästa bild i serien ”Myriadernas Marsch” (se om del I här) skulle innehålla flera ansikten. Ett av dem är figuren Zoe, vars anblick är inspirerad av den legendariska Sophia Loren, specifikt hur hon tog sig ut i den berömda mastodontfilmen ”Det Romerska Rikets Fall” (1964)
Utmaningen för min skiss låg, förutom rimlig porträttlikhet, i att återge Sophias fascinerande och unika skönhet i de två perspektiv jag vacklade mellan, antingen snett underifrån, (grodperspektiv) eller uppifrån (fågelperspektiv). Till slut valde jag det sistnämnda – men det kändes synd att kasta bort den skiss på Zoe underifrån, blickande uppåt, som jag jobbat fram.
Sålunda tog jag tillfället i akt att jobba lite på min teknik för bläckteckning med reservoarpenna, vid vilken jag fortfarande är väldigt ovan. Och så skred jag till verket med min Lamy Safari All-star.
Ursprungsskissen var inte speciellt stor, mindre än 15 cm, så detaljgraden var begränsad. För klädvecken funkade reservoarpennan bra – men för de allra allra minsta detaljerna, som vissa linjer i ansiktet, speciellt runt kinder, ögon och mun, blev jag ändå tvungen att använda en finare penna (Micron 0.05). Det kan åter noteras att man måste tänka på att uttrycket blir lidande, eller i.a.f. behöver framhävas på lite andra sätt, när man förlorar gråskalan och enbart måste använda sig av linjer, hur fina de än är. Där finns det definitivt en del att förbättra. För att vara en slags detour, en övning på vägen, så känns det dock på det hela taget ändå som ett fall framåt, och att vanan vid reservoarpennans bläckflöde och gensvar fortsätter att utvecklas positivt.
Vägen till ett porträtt 2021
Ett årsbokslut av 2021s försök att teckna porträtt med färgpennor
När jag bestämde jag mig för att försöka vidga arsenalen av tekniker för teckning & målning var färgpennor en av de utvalda för att dessa har fördelar för vissa motiv, nämligen hår och päls. Sagt och gjort, kom mina första äventyr i färgpennornas rike att handla om diverse djurporträtt och bilder (se tidigare inlägg). Men under 2021 bestämde jag mig för att gå vidare, och prova på att använda färgpennor för mänskliga porträtt. Efter en lite slumpmässig början med diverse kladdar och skisser samt användning av mixade metoder, kom jag att återvända till testporträtt med vissa gemensamma drag, tre av vilka visar på utvecklingen under året.
Urvalet motiveras dels för att de gjordes i samma storlek, A5, och på liknande papperskvalité. Deras fotoförlagor var vidare i liknande fotokvalitet och efterbehandling ifråga om färg och ljussättning. En lite avvikande anledning, men viktigt för mig, är att alla tre har varit och fortfarande är tänkta förlagor för anblicken av karaktärer i mina berättelser.
Första försöket kom som sagt spontant, som ett led i premiären för mina ansatser att rita hudtoner. Övningen bestod i att rita bollar med olika hudtoner, från blek till mer solbränd brun hudton, användande sig av samma 5 grundfärger (gul, orange, röd, svart och lite vinröd). I varje boll försöker man göra gradvisa övergångar av ljus (belyst) till mörk (skuggad) nyans. Efter att ha pysslat med det ett tag ville jag dock i typisk stil testa att tillämpa det, och jag gjorde en skiss för att applicera övningen på vad jag var ute efter.
Min valda modell, den sköna italienskättade Gianna Amore, har ett iögonfallande och voluminöst hårsvall, ett element som jag ville ha med för att öva på specifikt. Skissen var snabb, inte särskilt välgjord och gör absolut inte Gianna rättvisa. Jag ursäktade mig med att fokus låg på färghanteringen, och porträttlikhet och proportioner fick stå i bakgrunden.
Såsom kunde förväntas var värdet av detta första försök snarast att identifiera misstag än obefintliga kvalitéer. Tydligast ifråga om missar var nog att jag ritade in färgen på en för tydlig och teckningsaktig skiss, vars svarta grafit lyser igenom färgerna. Färgmixen var vidare totalt obalanserad – ömsom för gul eller orange. Det rastermönster som pennor alltid lägger sig på papperet med är så iögonfallande att det närmast påminner om en gammal TV-bild än något handgjort. Och så vidare och så vidare. Det var lite modfällande, ärligt talat. Men det är bara att bryta ihop och komma igen.
Nedslag nummer två tillkom senare på våren. Även här var håret ett viktigt element, med skillnaden att modellen Laura Richmond var rödhårig, en hårfärg vars ljuskiftningar och toner jag ville utforska för en parallellt pågående bild (se inlägget ”Landet Bortom – Sidherna 1”). Med lärdomen från första gången i bakhuvudet gjordes nu en mycket mer mjuk och sparsmakad skiss.
Jag arbetade även här med en begränsad skala av grundfärger: 6-7 pennor i bandet från gul, orange, rött, brunt – samt svart.
Resultatet var ett klart fall framåt, inte bara resultatmässigt, utan ifråga om att än tydligare identifiera utmaningar för framtiden. Delar av hårsvallet, där ljuset faller på det, blev t.ex. inte hemskt. Samtidigt blev det tydligt att ett problem som jag noterat i mina djurstudier kvarstod och snarast stod ut än mer: mitt val av pennor, darrhänthet och brist på teknik resulterade i en bristande förmåga att få de olika färgerna att smetas ut (och blandas) mjukt. Rastermönstret från pennorna förblev klart urskiljbart: inte ens lätt förtunning kunde få bort det, och jag märkte att försök att blanda samman färgerna med mer lager och utsmetningsstift snart började skada papperet.
Mitt slutgiltiga nedslag är från slutet av 2021. Här ökades den interna utmaningen genom valet av den ljuva Cristy Thom som förlaga, dels för hennes drömlika skönhets skull, del för skiftet i färgskala. Cristy är av blandad sydostasiatisk härkomst och har en mer varierad hudton. Min ovana trogen gick jag lite överbord med skissen, och fick sudda en hel del.
Denna gång utgick jag från en bredare färgskala på runt ett dussin olika pennor, vilka också redan från början bestod av mer specifika färgtoner, som ljus och mörk ockra, amra, tonade nyanser av gult, rött, brunt och grått – samt svart och vitt.
Förmågan att hantera ljus och högdagrar är och förblir ett problem för mig, men här är ljuset och dess effekt på valörerna, trots primitivt, på det hela taget inte katastrofalt återgivet, varken på hy eller hår. Man kan dock konstatera att trots att färgblandningen blivit bättre under året har jag fortfarande en högst begränsad förmåga att minska rastermönstret från pennorna, liksom att konsekvent få tonerna att övergå i varandra. Jag misstänker att det delvis rör sig om min okunskap om den bästa ordningen och styrkan för att lägga på de olika lagren. Resultatet är som synes tämligen slumpmässigt – vissa delar ser klart bättre ut än andra. Mitt ständiga problem med för hårt tryck och för många omtagningar kvarstod också, här speciellt tydligt längs haklinjen, som blev helt uppruggad.
En besläktad men delvis ny blunder kom också i dagen när jag tillämpade förtunning av färgerna. Det skedde antingen lite för klumpigt eller sent i hanteringen – eller båda. Hur som helst kom koldamm och smuts att blandas med förtunningsvätskan och bildade en grådaskighet och fläckar som fördunklade och drog ner porträttet.
Ett intressant nygammalt problem återkom också, nämligen svårigheter att få till inscanningen. Flera försök gav gång på gång antingen för ljus eller för grådaskig och/eller för grynig bild. Till slut tvingades jag använda inställningar med en lätt oskarp mask och utöva lite efterarbete på Cristy’s porträtt för att hitta en acceptabel digital visningsbild.
Den här lilla tematiska retrospektiven illustrerar famlandet framåt för att hitta en acceptabel nivå för ett bestämt mål – de är nedslag i vad som bara är förberedelser för större, fullvärdiga porträtt som jag efter den träning som bilderna åskådliggör börjat tackla, och som kommer att vara en av huvudlinjerna för projekt under det nya året 2022.
- Faber-Castell polychromos, de färgpennor som använts för teckningarna ovan, har fördelen att vara väldigt formfasta och behöver inte vässas så ofta utan behåller sin spets. De har också god färgäkthet, och sitter väldigt bra på papperet. Deras hårdhet gör dock att de inte mixas så lätt, och att rastermönstret som blir av penna på pappersyta blir svårare att få bort, ens med förtunning. En olycklig följd, iaf för en nybörjare som undertecknad, är att papperet tar skada tidigare i hanteringen.
- Papperet jag använde för det första porträttförsöket var Dekorima Aquarelle 240g, och för de övriga Daler-Rowney Smooth Heavyweight 220g.
- Som förtunning använde jag dels Metalimo Fine Art förtunning, samt Winsor & Newton Balsamterpertin.
- Modellerna för fotoförlagorna till porträtten hämtades från klassiska Playboy magazine.
- Gianna Amore fotograferades för utgåvan i augusti 1989.
- Laura Richmond var modell september 1988.
- Cristy Thom avporträtterades för februarinumret 1991
2 storyboards i akvarell & bläck
Gotland gav chansen att svinga akvarellen inte bara för blommor och friluftsmålning. När solen gick ner var det dags att sätta övningarna i tjänst för det Inre landskapet, och förhoppningsvis få en bättre glimt av de berättelser som utspelas där...
Det är ju många år sedan jag började göra en slags storyboards liknande de som används för att förbereda filmscener, för mina berättelser. Valet att mer koncentrerat öva på olika medier och tekniker för målning är också starkt motiverat av önskan att snabbare kunna få fram de där små målade illustrationerna (se tex detta tidigare inlägg), speciellt för omgivningar och miljöer. Det var på den linjen jag fortsatte, och för att inte fastna i den första utkast-fasen utgick jag från några gamla (10 år+) små A5-kladdar eller skisser till storyboards, ritade om dem med bläck i några fall, och koncentrerade mig på själva målandet och färgerna.
Till exempel scenen där en av berättelsens protagonister ser ut från Aracaneas murar, på almutamers, de män som ansamlas där ute. Jag ritade helt enkelt om den med stålbläckpenna (dopp), och sedan var det pensel på…
På det här tidiga stadiet handlar mycket fortfarande om att öva upp precisionen i de darrhänta fingrarna, liksom att få fram olika nyanser från en begränsad palett (här bara 12 färger). Ett par lager färg gav i alla fall lite liv åt en vy som när allt kommer kring bara kunnat föreställas, men inte setts.
Nästa bild, ännu en scen där protagonisterna är i förgrunden med en vy som sträcker sig långt runt omkring och bakom dem, började på ett tidigare stadium än den ovan: här fanns bara ett idéukast.
Jag hade dock försett utkastet för ”Jack & Yakane rider upp mot Apostlaberget” med anvisningar redan då det begav sig.
Nu följde jag tankarna bakom anvisningarna för en löslig blyertskiss av vad som i grunden är en slags panoramisk vy utifrån en av Aracaneas fattigare områden: de av enkla och något förfallna hus överhopade sluttningarna upp mot och kring den väldiga Apostlarnas kyrka.
Här kom fokus att ligga på ljuset och stämningen vid och efter målning. Den här scenen ska visa, i den realistiska stil som är berättelsernas signum, dels på stadens skiftande sidor och de slumartade förhållandena kring apostlaberget med en vy ut över staden mot prefektens palats som skymtar i bakgrunden. Dels på att protagonisterna träder in här som främlingar, iakttagna av omgivningar som är misstänksamma i bästa fall. Jag ansträngde mig att måla så matt och flytande som möjligt, och fattade stålpennan m tusch med så lätt hand som det någonsin gick.
En intressant sak hände vid digitaliseringen. Tidigare har här påtalats svårigheterna vid inscanning av akvarell p.g.a. färgernas transparanta natur, som gör att standardinställningar inte funkar väl och man måste testa sig fram med olika ljusstyrka, färg- och kontrastinställningar osv. Så även nu, där scanning gav tämligen olika färgval, med en av varianterna i en tydligt avmättad och gulnad version. Istället för att förbanna eländet valde jag denna gång att gå vidare och trycka plattan i botten s.a.s. och förstärka de särdragen. Effekten blev intressant, och passande för den atmosfär som var syftet med bilden.
Mina försök att måla vått-i-vått föll här inte väl ut utan bildade droppar på himlen och lite varstans. Ljuseffekten var vidare alldeles för antydd, och borde vara djärvare, tydligare på papperet. Det finns m.a.o. mycket som fattas, men som övning är det…OK. Det ger iaf. en idé av vad som sker, och visar också på tydliga vägar framåt.
All vår början bliver svår… plein-air akvarell & snabbmålning
På resa till Gotland i somras togs akvarellerna med, för att få lite nödvändig övning på försöken till målande. Dels blev det några scener för mina berättelser, men vädret och de lantliga omgivningarna inbjöd också till lite kladdande i klassisk plein air-stil (friluftsmåleri), något jag sällan gjort tidigare.
För någon som alltid haft någon sorts realism som måttstock är akvarell en av de allra värsta psykbryt man kan utsätta sig för, speciellt om man saknar talang för det. Att man inte kan kontrollera det som hamnar på papperet, färgerna ständigt blöder in i varandra och sedan blir helt annorlunda när de torkar, för att att inte nämna att ens darrhänthet gör alla linjer till serpentiner med noll precision… Och ändå, ändå… det måste gå. För det som jag på sikt vill åstadkomma måste det göras, trots att man vill strypa sig själv.
I akt och mening att göra i alla fall små urgröpningar i den massiva muren av inkompetens, valde jag att måla under tidspress och med minimala resurser i form av palett eller annan utrustning – ute i det fria, sittande framför motiven. Med målet att svettas fram något på mindre än 25 minuter pressades några snabbmålningsövningar fram av blommor på altanen…
Parallellt jobbade jag med större motiv, i form av friluftsmålning av omgivningar och landskap. Här kunde jag inte stå emot önskan att förbättra linjer och gränsdragningar med bläck när färgerna väl torkat. För att bibehålla det allmänna anslaget valde jag dock att inte använda moderna bläckpennor utan tog till klassisk stålpenna med doppat bläck.
Det är talande när man finner de mycket mer komplicerade målningarna av större omgivningar enklare att göra än småkladdarna av blommor på altanen. Förstnämnda är mer planerade, och medger att man döljer bristen på precision med duttande som antyder snarare än exakt återger detaljer. Däremot visar sig andra brister, som svårigheten att få med proportioner rätt när man inte kan hala fram linjalen/mätverktyget vid behov utan måste uppskatta från rent ögonmått. Jaja, ytterligare poster i listan på saker att förbättra. Men det det finns bara ett sätt att göra det på. Och det är helt enkelt att Göra det.
All vår början… bläck-porträtt
Ibland kan brådska, även om den är självpålagd, vara nyttig. Nyligen ville jag, trots lite tid över från jobb, göra något för en vän som fyllde år. Och så bestämde jag mig för att prova något helt nytt som jag studerat på sistone, men aldrig gjort: ett porträtt i den klassiska kinesiska tekniken inkwash’ anda.
Inkwash innebär kort och gott att man använder det bläck och penslar som används för klassisk ostasiatisk kalligrafi, och målar med dem. Själva bläcket torkar snabbt och blir då vattenfast, men genom att blanda den med vatten i olika mängd innan man lägger på den kan man skapar en monokrom bild med olika mjuka skiftningar av gråskala.
Prylen är att det måste gå snabbt och utan tvekan. Redskapen är mycket enkla – i princip bara två penslar, en tjockare och en tunnare, båda med god uppsugning, men vars förmåga att göra detaljer helt och hållet vilar på målarens handlag och följsamhet i penselrörelserna. När bläcket väl ligger på papperet är det finito, inga omtagningar. Teknikens dygder drar mot enkelhet över smådetaljer, flöde istället för pillande, och helhetsintryck snarare än millimetrisk exakthet. Den tvingar en att se till det centrala, det viktigaste.
Inte riktigt min vanliga kopp té – men just därför ville jag verkligen prova. Jag fuskade litet också, ska det sägas. Istället för två penslar hade jag en medelstor, för ändamålet inköpt kinesisk pensel som jag använde för nästan allt, och för de få tunna svarta linjerna i ansiktet tog jag till min nya favvis, bläck-stålpennan.
Efter att ha gjort en ytterst schematisk dragning av linjer för ansiktet, var det bara att lägga på lager på lager av uttunnat bläck, torka, sedan en till. Själva torkningarna tog mycket mer tid, flera timmar totalt, än målandet i sig. Sistnämnda gick förvånansvärt snabbt. Att arbeta med nyanserna i det olika uttunnade lagren kom också tämligen naturligt.
En intressant upptäckt var att torkningen under olika ljus och värme drog målningen åt lite bruna-gula nyanser som skiftade mot sepiatoner snarare än helt avmättat svart-vit. När bilden snart nog kändes klar, förstärkte jag detta i datorn – jag behövde ändå städa upp den, för papperet skrynklades betydligt av all vätska. Genom att öka temperaturen lite, något som man för övrigt kan göra au naturelle, stärktes det bruntonade draget.
Så. Resultatet ovan är…faktiskt inte dumt. För att vara den första. Lite primitiv, och skiftningarna kunde göras mjukare, men den har ändå…något. Det hjälper förstås att det inspirerande motivet lyser igenom även mitt stappliga nybörjarhandlag. Inte för att porträttlikheten är hundraprocentig på något sätt, men jag hoppas man inte tycker att jag helt vanärat henne. Och jag är glad att ha vågat mig på något nytt, som gav klar mersmak för framtiden.
Så, för dig Jennie – och grattis.
Återblick – Draken Pelle vaknar å ryter
Jag skapade boken ”Hjärtespjutet” för Alma för några år sedan, komplett med text, illustrationer, grafik, anfanger och annat. Jag har uppmuntrats att jobba vidare på den fortsättning som hela tiden var tänkt att följa på den första boken, och passar på att göra en återblick till arbetet med att utforma en av bokens huvud….varelser, draken Pelle.
Knäckfrågan är förstås tid – men tiden finns för de som förmår utnyttja den. Jag drog mig till minnes detta medan jag granskade en teckning, sedermera målad, av Draken Pelle som hörde till första boken. Fastän det ändå blev ganska bra i slutet av dagen, är det också en studie i kass tidsanvändning.
Draken har legat och sovit siesta efter att ha dragit i sig några hundra hamburgare. Prinsessan Julia har spårat upp och smugit sig på honom. Då vaknar draken, vänder sig om och ryter…
Under arbetet med boken växlade jag medvetet mellan olika grepp och stilar. Idén var: låt scenen bestämma stilen. Det här skulle vara en realistiskt tecknad scen. Jag ville fånga det animaliska intrycket, rovdjuret i drakens åtbörder och pose – och faran i att störa honom.
Arbetet med grafitskissen flöt på anmärkningsvärt väl, och teckningen kom ut riktigt nära det jag strävade mot. För nära. Jag hade blivit överentusiastisk och låtit mig svepas iväg utan tanke på att den där skulle målas också. Det var vid den här tiden jag hade börjat kombinera teckningar med målning i vattenfärger, men i hur tusan skulle det gå till med en så pass detaljerad och nyansrik teckning, utförd på tunt skisspapper dessutom? Allteftersom arbetet m boken fortgick blev det en svettigare fråga. Det fanns egentligen ingen bra lösning, och vägen jag bestämde mig för blev en exposé i omvägar och ineffektivitet…
Vad jag bestämde var att föra ner hela draken till en slags linjebaserad teckning m.h.a. ritfilm (tracing paper). Dess konturer fördes därefter ner till traditionellt papper där jag målade på vattenfärgerna.
Efter det scannades allt, och målningslagret sammanfördes med den ursprungliga teckningen, för att först därefter få sin sammanfogade form i datorn, där jag anpassade målningen till teckningen och också lade på vissa detaljer och effekter.
Det hela hade tagit ohemult med tid – men resultatet var ändå inte så illa. Jag gillar den där bilden av Pelle. Han ser faktiskt lite farlig ut och som ett riktigt djur, inte bara den skojige kompisdrake som han annars ofta framstår som.
←Föregående inlägg om Hjärtespjutet : ”En ledsen prinsessa (…)”
*******************************************
Alla bilder av Prinsessan Julia finns samlade i
https://paulusindomitus.wordpress.com/paulus-indomitus-pablos-galleri/galleri-for-prinsessan-och-busdraken/
Tidigare inlägg på temat prinsessan Julia och hennes värld finns i tråden
Prinsessan Julia & Draken Pelle
All vår början bliver svår…bläck & akvarell
Ink & Wash, tekniken att göra snabba skisser i bläck och akvarell är en egen konstart i sig, med många olika inriktningar. På sistone har jag sneglat på dess användning bland designers, mattemålningsartister och arkitekter. Med några snabba penseldrag, understödda av välplacerade tuschlinjer, skapar man intrycket av en miljö, ett monument eller gatuscen. På sistone har jag gjort lite tester på området i syfte att kunna skapa mer av dessa motiv.
Många av mina bilder äger rum i min egenskapade värld och dess miljöer. Landet Bortoms sagolandskap, den stora staden Aracanea och det ännu väldigare Al-Kash m.fl. har fått bilda fond för många bilder. Många av de miljöer och arkitekturdesigner som gjorts för detta förtjänar att få en litet mer noggrann behandling. Ett antal skisser i blyerts, ibland kompletterade med mangapennor, på designer för miljöer, byggnader och liknande har gjorts genom åren. Men tiden har inte riktigt räckt till för att gå vidare till mer genomarbetade alster. Den relativt snabba och impressionistiska tekniken hos Ink & Wash skulle då passa perfekt för att utgöra en bro till bilder som betonar miljön, utan att slå över i rent landskapsmåleri.
Akvareller kombineras numera oftast med fina bläckpennor av modernt snitt, men det klassiska sättet bygger på användning av gammaldags stålpenna, doppad i bläckhorn. Det skall sägas att bruket av båda dessa tekniker utgör en inte obetydlig nackdel om man (som jag) är darrhänt.
Båda bygger på ytterst flödande, lösliga och okontrollerbara media: rinnande bläck respektive vattniga färger. Till det kommer ett rent psykologiskt handikapp: bristen på kontroll är oroväckande för någon med förkärlek för små pilliga detaljer och omtagningar i syfte att hitta den rätta linjen.
Senaste året har jag vid några tillfällen använt akvareller för att göra luddiga, mer obestämda bakgrunder till bilder. Nyligen bestämde jag mig för att göra en mer ingående serie tester av tekniken för att se om det kunde vara en framkomlig väg för mina syften genom att kombinera akvarell med gradvis svårare former av kompletterande linjeverktyg. Jag utgick från ett sammanhållande tema: skisserna föreställer alla scener i staden Aracanea, mina drömmars Konstantinopel, där den första av mina berättelser utspelas.
Först ut tog jag en över 10 år gammal skiss på en stadsmiljö, och målade på den. Skissen var i ett enkelt perspektiv från en gata, med Corinna, en av protagonisterna, dittecknad i förgrunden i efterhand.
Så vi smetade på färg i ett par två-tre lager… och det blev inte så bra. Färgen var för tjock, och enhetlig. Det hjälpte heller inte att papperet var tunt, vilket minskade uppsugningen och förmågan att skapa nyanser. Det hela måste mest räknas som en övning i att stadga handen.
Från den gjordes en ny skiss m smal bläckpenna, helt fritt, utan linjal. Akvarellarbetet underlättades av mycket bättre papper (220 g). Trots att jag återvände och lade på fler lager färg för att få mer skiftningar gick det hyfsat snabbt, och tog allt som allt 2 kvällar.
Nästan allt kan förstås förbättras: det fria skissandet i bläck gjorde att mycket ser lite vint och skevt ut, skuggor och ljusskiftningar är primitiva, osv. Det var dock ett klart fall framåt, och närmade sig den känsla jag sökt.
För den sista bilden fanns också en idéskiss sedan många år, föreställande en av Aracaneas yttre stadsdelar längs den Gyllene Vägen som leder in mot stadskärnan.
Här tog jag steget fullt ut och använde min nyinköpta stålpenna m kinesiskt dopp-bläck för den nya teckningen. Och se, bläcket var inte så svårkontrollerat som jag fruktat och hela upplevelsen artade sig till att bli riktigt behaglig.
Grundteckningen blev på det hela taget inte dum, med perspektivet mer upphöjt vilket möjliggjorde att skildra mer detaljer från den närmast lantliga miljön som råder precis innanför murarna, med stadskärnans kullar långt borta. Sedan kom färgen.
Här visade sig åter två problem. Ett rörde materialet: för stålpennans skull valde jag ett slätt, men åter för tunt papper, vilket gör färgen plattare och mindre nyanserad. Det andra var att jag åter bredde på lite för mycket, mest i meningen täckte för mycket. Min skräck för det vita, att låta områden vara, framstå här tydligt. Det gör att bilden till sist och syvende mer ser ut som en slags serietidningsillustration, om än lite i den franska stilen, än en ink & wash-bild.
Nå. Dessa tre första bilder, tillkomna på en vecka, gav ändå massor med nyttig input. Och lärdomar för framtiden, som:
- Välj konsekvent tjockast möjliga papper
- Använd mindre mängd färg, våga lämna mer vita fält och fyll inte i varje litet hörn
- Gör bläckskissen så fri och sparsmakad som möjligt – undvik för mycket detaljer som kan åstadkommas m färg istället.
- Använd mer olika färger, experimentera med kontrasterande färglager som ger skiftningarna mer liv.
Det är bara början. Fler bilder av den här typen är igång, och mer tekniker att utforska: som målning vått-i-vått, med papperet förblött. Vad gör det med bläcket, som ska vara vattenfast? Det finns bara ett sätt att få reda på det. Stålpennan är här för att stanna, känner jag – det var en uppenbarelse, och möjligen ett nytt favoritredskap för framtiden.
Landet Bortom – Sidherna (I)
Det skulle bli enkelt – en teckning i klassisk crosshatch-teknik, färglagd old school med akvareller. Och det började bra – men sedan närmast förstördes bilden av fummel och problem med utrustning.
I förra inlägget omtalades de odödliga sidherna i Y Tìr eller ”Landet Bortom”, en keltiskainspirerad fantasyvärld. De äldsta sidherna är ättlingar till några av de första bosättarna i den världen och har åtminstone en 1500 år på nacken när man stöter på dem. Vid det laget tillhör de en slags splittrad folkspillra, aldrig mer än några få på samma plats och ofta i rörelse, som dock alltid bemöts med stor aktning och bävan av den vanliga mänskliga befolkningen. I en magiskt påverkad värld finns det en hel del övermänskligt som de här odödliga kan lära och ta till sig under sitt långa livsspann, och de utgör oftast eliten av vad de än väljer att ägna sig åt. De ges därför företräde eller i alla fall en motvillig respekt och kan om de så väljer spela en framträdande roll i olika sammanhang. Sidher som valt att slå sig ner på en plats intar oundvikligt en dominerande ställning, oavsett vilken roll de utövar i övrigt – antingen de verkar som barder, politiker eller krigare.
Idén om sidherna och deras värld utkristalliserades för många år sedan. Flera bilder har gjorts och även förevisats här som utspelas i Landet Bortom, men de har alltid haft protagonisterna i berättelsen som fokus, och dessa är främlingar där. Men till dags dato hade jag gjort få bilder av sidherna själva, eller några andra för Y Tìr infödda element för den delen, förbi idéstadiet. Dags att rätta till det, och i ett anfall av otålighet drog jag fram ett gammalt idéutkast och började rita.
Utkastet var extremt grundläggande, ämnat åt att ge siluett och linjer för de historiska utstyrslarna, vilka nu är så pass välkända för mig från år av research att det drev mig att bli lite djärv. Normalt skulle jag gå vidare och göra en åtminstone halvfärdig teckning i blyerts innan jag vågade mig på bläcket. Nu utmanade jag mig själv genom att skapa allt, detaljer osv, direkt i tusch & bläck.
Den stora darren skulle komma med ritandet av figurernas ansikten, det visste jag. Så bara för att psyka mig, gjorde jag det först på varje figur. Jag hade en fördel – de här figurerna är så pass levande och tydliga för mitt inre att förebilder för deras ansikten i flera fall valts och låg för mina ögon sedan år tillbaka.
Rhona Mitra 
Alyssa Sutherland 
Angie Everhart 
Tom Hiddleston
Att rita med bläck i crosshatch-teknik efter att under lång tid ha pysslat med att lära sig nya och annorlunda tekniker var lite som att komma hem. Relativt snabbt och utan mycket tvekan flöt bilderna ner en efter en, och på mindre än ett dygn var de där.
Alright. Uppfylld av hur lätt det gått, gick jag direkt över till att måla med akvarellerna, för vilka konturerna från utkastet redan överförts. Jag gjorde en bakgrund i matta toner och började lägga på successiva lager för figurerna. Och det såg lovande ut.
sidherna akvarellmålning 
missmatch målning vs teckning
Men övermod går före fall. I brådskan glömdes det bort att figurerna modifierats under själva tuschtecknandet, med små förändringar i position och utsträckning/längd. Resultatet var att målning och teckning inte passade ihop, vilket jag inte märkte förrän målningen började närma sig klarhet. Till det kom att jag misslyckades att scanna in målningen (vilket alltid är komplicerat pga. akvarells semitransparenta natur) med en jämn färgskala. Ovan till höger syns debaclet som var bilden på det här stadiet. Utsikten att behöva ägna åtskillig tid åt en föga upphetsande fix och hopfogning av en bild som börjat närmast lekande lätt var… deprimerande.
Bilden lades åt sidan för ett tag, men efter att ha laddat med lite framgång i andra projekt återkom jag nyligen till den. Som misstänkt var det ett förödande trist slitgöra – men så betalar vi för våra synder, eller nåt. Till slut stod de mer eller mindre klara, inte riktigt som jag tänkt men nära nog.
De första sidherna hade äntligen fått sin bild, med iaf. något av sin anda och personlighet i kroppsspråk och ansiktsuttryck. Beltan är en tystlåten, bister krigare och enstöring. Ycifim, ”den Kvicka” hennes motsats; social och klurig, ännu relativt ny i sin odödlighet. Iriasan, ”Den Brinnande” är en av Landets främsta krigare, en heroisk tusenårig gestalt. Silaín är en av Landet Bortoms främsta rådsherrar, subtil med fingret på ödets puls; alltid framsynt, alltid eftertänksam. Det där är inga spetsörade självlysande alver, utan mer jordnära, luttrade överlevare i en hård och långt från sagolik värld.
Processen var stökig och tog en helt oacceptabel lång tid. Det mest trista var att ambitionen att så mycket som möjligt köra old school utan att använda digitala verktyg gick om intet av behovet att sträcka och foga samman teckning och färg. Efterskuggning -och högdagrar, som jag tänkt göra för hand, fick här läggas in digitalt på den hopfogade bilden. Men som alltid kan problemen också vara en lärorik erfarenhet. Nästa gång ska jag vara mycket mer noggrann med de olika momenten, och i förväg testa färger och scanning med förbestämda inställningar. En sak är säker: det blir mer bilder från Landet Bortom, både med och utan sidherna.
Sidherna bygger framför allt på en av de två mytologiska idéer som utgjorde basen för bl.a. J.R.R. Tolkiens utveckling av Elves/Alver med en hel uråldrig mythos runt dem – kelternas Aos sí eller tuatha de danann, ett gudalikt folk från urtiden (den andra var de besläktade germaniska elfr/alferna). Se lite om dessas förlagor nedan
En Tigermamma
En jubileumspresent som förvandlades till krya-på-dig-hälsning
Det var i samband med ett jubileum som jag gjorde nedanstående frihandsteckning för en vän som är, tja lite tokig i tigrar. Redan då sade jag till henne att ”den där kommer att färgläggas en dag, när jag ehm, lärt mig hur man gör…” Jag tyckte inte att min dåvarande enda teknik för att måla, mitt märkliga fumlande med akvareller, fungerade för motivet som jag föreställde mig det och var värdigt mottagaren.
Som saker skedde, har man senaste året börjat fuska så smått i en teknik som passar väl för att måla/färglägga päls på djur – mina numera kära Faber-Castell polychromos-pennor.
En hälsorelaterad incident rörande den kära mottagaren av bilden fick mig att lägga annat åt sidan och ta tag i det där. Dags att göra något nyttigt.
Jag tog skissen och gjorde en kopia av den i en jordig sepiaton, och började sedan måla den med polychromos-pennorna, ljusare färger först, sedan allt mörkare, lager på lager, hårstrå för hårstrå…
Tigrar är verkligen vackra djur, men hårresande, bokstavligen, tidsödande att måla med sin varierade färgteckning på pälsen. Men det är vad man har nätter till. Halvvägs igenom såg de iaf rimligt, tja inte helt förskräckliga ut.
Som vanligt, måste man säga vid det här laget, hade jag dock tagit till ett för tunt papper för de många lagren färg, för att inte tala om tillämpningen av blender och lösningsmedel på partier där jag ville få färgerna att smälta samman. En mättnad och hotfull knölighet började rätt snart infinna sig. Jag skaffade på mig några extra pennor från Caran d’Aches Luminance-serie, de bästa i världen för ljusa kulörer, för sluttampen.
När papperet trots nedtejpning började se ut som en pestsmittad pizza var det dags att sätta p. Jag svepte med lite akvarellpenna över partierna utanför figurerna, för att få det att likna snö lite grann i alla fall. Nu såg den åtminstone snarlik ut som jag hade föreställt mig den från början. Och kunde överräckas, ont om länge, till sin passande mottagare, sannerligen en tigermamma med ungar i egen rätt. Ett litet tecken på min uppskattning, och alla välgångsönskningar jag kan uppamma.
För dig, Mary.
Ellie
Mitt tredje djurporträtt med färgpennor var en bild av Julians och Almas lilla Border Collie, Ellie.
Efter mina två försök (se Pixie och Fairy-bilderna) av gradvis mer avancerad användning av mina Faber-Castell Polychromos -pennor ville jag gå all out och försöka mig på en ren färgpenneteckning/målning, utan hjälp av några andra tekniker.
Den första skissen i hård 2H tog sikte på proportionerna, som sig bör. Vis (nåja) efter tidigare erfarenheter valde jag ett mer tåligt papper, 180 g. Även om den här teckningen inte skulle förses med något målat underlager ville jag inte att materialet skulle bli en faktor den här gången.
Med proportionerna på plats fattade jag pennvässaren och min Walnut Brown och började skissa på päls och detaljer. På en kort stund växte en trevlig skiss av Ellie fram. Allt flöt på bra tyckte jag – lite för bra, som det skulle visa sig
Med skissen på plats var det dags för färgerna. Ellies färgschema är tämligen monokrom och domineras helt av den svartvita pälsen. Det passade bra, för vid det här laget hade jag fortfarande bara Polychromos grundset med tio pennor – plus en udda färg, en Derwent Light ochra som jag skaffade för Fairy-bilden. Den är väldigt användbar för att skänka en lätt varm ton på vita/ljusa ytor, såväl som för att att ge lite lyster även under mörkare partier med glänsande delar på en ojämn textur som t.ex. päls.
Efter två-tre lager av pälsfärg lade jag på lite lösningsmedel för att delvis lösa upp färgpennornas ”dammighet” och lite ojämna, fläckvisa utbredning. Här framgick dock ett problem, som ytterst berodde på den underliggande skissen. Den var för tät, för detaljerad. Så när färgerna löstes upp och blandades, Ellie fick en lätt röd-rosa underton som framför allt sken fram på de ljusa partierna, men också på skuggorna runt hennes konturer Det var inte bra. Jag fick lägga på fler lager färg, med och utan efterföljande lösningsmedel för att försöka styra bort det från det röda till det mer monokroma med en mer grå-gul lyster, som bättre motsvarar Ellies färger.
Till slut satte jag stopp – det skulle inte bli mycket bättre. Återigen är det en lärande erfarenhet – jag måste bli mer återhållsam med skissen i framtiden. Tecknarmentaliteten att gå fram för mycket och göra en för ”färdig” skissteckning är något som ytterligare måste begränsas. Men för ett tredje försök är det i alla fall inte helt misslyckat.
För Dig, Julian.
Fairy the Horse
Sent omsider – hur arbetet med Lindas lilla Pålle hittade ner till min andra djurbild (dittills) utförd med polychromos-färgpennor.
Sedan flera år har jag funderat på att teckna/måla en bild av min fina kusin Lindas häst Fairy. Som en del av försöket att lära sig använda färgpennor bestämde jag mig efter den relativa framgången med Almas sötiskanin Pixie (se föregående inlägg här) för att skrida till verket.
Efter att ha markerat konturer i lätt blyerts gjordes själva skissen i Walnut Brown. Till skillnad från skisser i vanlig blyerts eller andra svartvita grafitmedia, handlar det när man ska jobba med färgpennor om att det är ja, själva färgerna som ska ge detaljerna.
För någon som regelmässigt tenderar att dra iväg och börja fylla i fler och fler detaljer och skuggning blev det här en övning i att vara extremt återhållsam.
I nästa steg gjorde jag precis som i min första bild ett avsteg från färgpennorna och lade på ett lager med akvarellfärg för att etablera den underliggande basfärgen. I det här fallet ljus orange för de mörkare partierna och ljus gul för övriga.
Med den här tekniken får man snabbt ett mer heltäckande lager som både ger nyans och bildar kontrast mot de mörkare nyanserna i pälsen som man lägger ovanpå.
Efter att ha lagt på täckmassa runt Fairys konturer lades även bakgrundens akvarellbas på. I den här bilden ska bakgrunden bara vara just…bakgrund, och medvetet mindre noggrant och realistiskt utförd.
Efter att ha avlägsnat täckmassan var det dags att börja teckna på riktigt, med start i de mörkare partierna.
Här har de första lagren av mörka och ljusa nyanser tecknats in. Med tillgång till bara 10 basfärger användes förutom Walnut Brown i princip bara svart, vitt, Cadmium Yellow, Light Ochra och Burnt Ochra.
En sak framgick tydligt vid det här laget – papperet skulle bli ett problem. Det var helt enkelt för tunt för de tekniker jag använde (bara 100 gram/kvm), och veckade sig betänkligt av akvarellfärgerna. Det började också snabbt gå sönder i de områden där jag behövt lägga på flest lager färg.
Arbetet fortlöpte dock, med lager på lager på lager… lite utsmetning med blenderpenna och sedan ett lager till… De mattare och också mer upplysta områdena började så småningom framträda.
Jag provade också med att lägga på förtunningsmedel för att ytterligare mjuka upp färgövergångarna. Lite detaljer till bakgrunden började också läggas in, för att göra kontrasten med Fairy mjukare.
Så fortlöpte det hela. I princip kunde man hållit på hur länge som helst, om inte papperet satt tämligen definitivt stopp eftersom det inte kunde absorbera mer färg längre. Och efter det sista momentet, där jag använde skalpellen med darriga fingrar för att framhäva vissa riktigt ljusa linjer, höll teckningen bokstavligen på att falla sönder på ett antal ställen. Jag fick reparera det hela genom att smälta ner lite pappersmassa och lägga på som ett slags klister på de ställen som var mest drabbade.
Så blev det hela till slut – min andra teckning med färgpennor.
För dig, Linda.
Havsörnens flykt del 3
Havsörnens Flykt del 3
Målningen var avklarad, men det grafiska återstod – och visade sig vara intressant och lärorikt också.
En del av uppdraget som föranledde akvarellmålningen med örnar över ett landskap hade som bärande del att skapa en uppsättning grafiska framställningar på samma bas, Tänkta att användas som en slags familjeemblem, innehållande beställarens familjenamn, skulle denna svartvita grafik kunna brukas för tryck och sättas på diverse objekt. Utmaningen men också det intressanta med den här delen av arbetet såsom jag lade upp det var släktskapet med den stora målningen samtidigt som det här i grunden är en annan visuell framställningsform än en målad bild. Men medan en teckning eller målning med syfte att vara stående i och för sig själv kan vara så dekorativ eller sammansatt som artisten förmår, måste en slags symbolisk logga eller emblem av den här typen, tänkt att företes i många storlekar och sammanhang, sätta kvaliteter som tydlighet, tryckbarhet och snabb identifikation i förgrunden.
En del av arbetet var redan gjort, i och med att jag under skissandet av de huvudsakliga objekten, örnarna och martallen, berett tuschvarianter på dessa. De kompletterades med att jag spårade och lyfte fram kustlinjen för målningen i datorn, samtidigt som en tuschvariant på skog och marker togs fram och monterades vart eftersom i lite olika konstellationer. Redan på det här stadiet framgick det att emblemet inte kunde ges en form analog till den stora målningens. Proportionerna för bildens motiv var helt fel i mindre skala, och framför allt landskapet förlorade sin karaktär samtidigt som örnarna ber ut sig på för stor plats. Motiven flyttades runt i diverse fyrkanter, rundlar och ovaler och i samråd med beställaren kom vi fram till den slutliga formen.
Ett fält på emblemet behövde lämnas tomt för att skriva in beställarens namn: i det här fallet utrymmet under den första örnen. Vid det här laget hade vi en del meck fram och tillbaka med typsnitt och fontstorlek. Men vid sidan av arbetade jag också på något litet extra, som inte ursprungligen ingått i uppdraget. En variant av den grafiska bilden färglades för att få fram en färggladare variant med en palett passande för tryck. Det blev faktiskt inte illa, och så vitt jag förstår blev min beställare glatt överraskad.
Så hade tre bilder blivit resultatet av arbetet på det här uppdraget. Det var mycket lärorikt på många sätt: en sak är att det har gett mig smak för de tekniker som jag under arbetets gång dykt in i, en annan att min övergripande arbetsprocess visade sig fruktbar för att generera resultat även fast slutprodukterna skilde sig en del från varandra ifråga om stil och avsikt. Ytterligare en är att det gett mersmak för att avbilda och designa djurbilder, och flera sådana verk ligger i pipen redan och är på väg att bli färdiga.
Havsörnens flykt del 2
Uppdraget med Örnar över ett skärgårdslandskap målas
Som tidigare påtalats i förra inlägget, hade, när det kom till att måla bilderna i det här uppdraget, jag bestämt mig för att välja teknik mer förutsättningslöst, baserat på vad som passade motivet istället för detaljer som om jag gjort det förut eller visste vad jag höll på med…
Tre tekniker stod fram som passande för örnmotivet. Den översta , som jag är mest bekant med, är helt enkelt en blyertsskiss övermålad med akvarell. Det gör bilden mer exakt ifråga om form och detaljer – men samtidigt skymtar pennlinjerna under igenom. Den andra var att måla hela bilden från grunden i akvareller, med polychromos, eller färgpigmentpennor som överlager för att lägga till detaljer. Det är en mycket mer riskabel teknik ifråga om de övergripande detaljerna och proportionerna, men ger också en mer ren målad bild där färgerna står fram obesudlade och starka.
Den tredje var att lägga grunden med akvarellpennor, och ovan dem lägga till mycket av färger och linjer polychromos. Det är en teknik som efter den inledande akvarellpennmålningen har en hög detaljgrad – men inte är riktigt lika färgstark, och grynigheten i polychromospennorna tillkommer som ett extra problem som måste åtgärdas i efterhand.
Jag bestämde mig för nummer två, oaktat att det är den som jag aldrig förut utgått från. Således lade jag alla skisser och förteckningar åt sidan – dess blev nu rena studier istället för att ligga under den målade bilden.
Med ren akvarell, kompletterad med en liten finish av polychromos-pennor för riktigt fina detaljer, målade jag först örnarna och sedan martallen. Sisitnämnda lade jag i hörnet på vad som sedan skulle bli landskapsdelen för den kompletta bilden – för kommen så här långt var det dags att börja jobba på bakgrunden.
Jag hade en ganska exakt idé om hur bakgrunden skulle te sig, men detaljerna i monteringen av hela bilden med dess olika komponenter var ändå ett viktigt steg för att anlända till rätt känsla och intryck för helheten. Via en serie kladdar, färgprover för landskapet och monteringsmallar målade jag fram en bakgrund som stämde med det sökta uttrycket. Med martallen som ett slags ankare i nedre högra hörnet målade jag med akvareller fram en skärgård som fond, med mina tuschteckningar av örnarna som en slags urklipp över för att t.ex. lägga horisontlinjen mm.
Som vanligt inträffade något oväntat – papperet för bakgrunden höll inte för de många lager vattentung färg jag lade på och skadades, med omfattande missfärgning som följd. Tack och lov kunde det hela räddas upp genom att jag scannade in landskapsmålningen och kunde reparera det hela i datorn. Det hade inte inte varit min avsikt att göra bruk av det för annat än ren montering, men så som det skedde var det trots allt tur att man iaf. har viss erfarenhet av bildbehandling. Resultatet kan skådas nedan.
Och så leddes min första mer storskaliga tavla i akvarell mot sitt slut. Det finns oändligt mycket mer att lära och förbättra, men definitivt ett stort fall framåt för mig.
Havsörnens flykt del 1
Ett rituppdrag med många aspekter ledde till ett antal mycket lärande upplevelser där jag bestämde mig för att prova på och fördjupa mig i nya tekniker rit- och målningstekniker.
Uppdraget var dels att måla en tavla föreställande två örnar över ett svenskt kustlandskap, dels att utifrån den framställning skapa två uppsättningar mer grafiska bilder som kunde brukas som emblem eller logotyper för min uppdragsgivare.
Det här uppdraget inskärpte åter vikten i ett grundläggande förberedelsearbete och kommunikation som jag också sökt ha som ledstjärna i tidigare mer arbetsintensiva verk. Att så otvetydigt som möjligt försöka fånga in hur slutprodukterna skulle te sig. Hur dessas ”känsla” i framställningen skulle frammanas. Tonvikten på det här stadiet ligger på övergripande design och disposition i bilden. Ett antal utkast och idéskisser löpte fram och tillbaka (se några exempel t.v.) och gradvis växte det hela fram och missförstånd kunde benas ut.
Redan på det här stadiet började jag skapa ett antal skisser i blyerts på huvudmotivet – örnarna. Redan deras fysiska form, med de stora vingarna som kan variera så mycket i form och vinkel, kan uttrycka många budskap och jag ville bekanta mig med dem i mitt sinne för att få fram rätt form. Det är ingen slump att örnar är klassiska motiv i ikonografi och heraldik. De är starka symboler som kan stå för kraft, frihet, majestät, elegans…
Det var till stor hjälp att beställaren var kunnig och bidrog med goda idéer och även förlagor ifråga om motiven. Det gav en välkommen motivation att öka ambitionsnivån utan att förlora sikte på det viktigaste: att försöka fånga vilken känsla och uttryck man vill att de ska inge.
Så småningom utkristalliserades de varianter som skulle ligga till grund för bilden. Vid det här laget hade idén om två tämligen olika skepnader fått fäste – min tanke var att variationen skulle förstärka bildens uttryck. Den första att få färdig form kan ses nedan, och byggde direkt på en fotograferad förlaga.
För den andra byggde jag fram en helt egen örnskepnad, inte byggd på någon enda förlaga, för att hitta en unik passande vinkel för vingarna och rörelsen hos den stora rovfågeln.
Ett intressant önskemål var att bilden skulle innehålla en framställning av en martall i kustlandskapet. Även här tog jag flera fotografier och skapade utifrån dem en skiss för att fånga idén jag sökte för ett träd med unik karaktär, växande på stenig ö ute på randen till havet.
Utifrån de här blyertsskisserna tecknade jag med bläckpenna upp varianter i klara linjer utan skuggning och detaljer. Dessa skulle sedan ligga till grund för arbetet med det stiliserade emblem/logotyp som skulle bli det parallella resultatet med designarbetet.
Så långt löpte saker ungefär som det kunde förväntas. Men under kommunikationen med beställaren och designarbetets gång hade jag kommit att bestämma mig för att frångå vad som skulle varit min normala arbetsprocess. Mer och mer kändes det, att för att göra motiven rättvisa och ta bilden till nästa nivå, så skulle jag låta motiven bestämma tekniken, istället för att böja motiven efter vad jag var bekväm med ifråga om målning. Det skulle öppna upp nya perspektiv.
Pixie – för Alma
I augusti gjordes den första teckningen/målningen med färgpennor till slut, av den söta Pixie för att fira Alma på hennes födelsedag,
Den här målningen tillkom ursprungligen då den stackars Pixie avled 2018. Då var tanken att göra en slags akvarellmålning på en blyertskiss. Skissen tillkom, och jag började reka efter hur man bäst skulle kunna måla på den utan att grafiten smetades ut för mycket.
Men sedan blev det som ofta förr, stopp. Jag visste inget säkert och bra sätt att inte förstöra bilden om jag började måla direkt på den, och jag började dessutom tvivla på valet av teknik, speciellt för att få fram intrycket av den mjuka och fina pälsen. Andra saker kom i förgrunden, och skissen blev liggande.
Under sommaren 2020, då jag jobbade på några beställningsverk, bestämde jag mig: inför Almas födelsedag i Augusti skulle Pixiebilden bli den första riktiga teckningen med det för mig nya mediet Polychromos-pennor, dvs blyertslikande pennor med färgpigment. De skulle enligt sakkunniga, vara mycket bra för just min stöttesten – pälsen. Blyertskissen lades åt sidan och jag började om från början.
För Alma är endast det bästa nog. Nya pennor, det bästa papper mina pengar kunde köpa, och all kunskap som jag kunde tillgodogöra mig. Tack och lov för Youtube – när man är helt grön är det tacksamt med alla tips man kan få. Från Kirsty Partridge, en konstnär som jag började följa för ändamålet, kom idén att lägga en lätt undermålning i akvarell för att underlätta färg -och tonskiftningar innan man började med de små små penndragningarna. Sakta, lager för lager, växte pälsen fram. Jag prövade att mjuka upp papper och färg med lösningsmedel, ännu en av Kirsty’s tips, och det funkade trots darrhänthet som skulle genera en parkinsonpatient. Nya lager, nya lager. Fixativ, och ännu fler lager. Skalpell, för att lägga på enstaka ljusa hårstrån genom att skrapa bort några mikrometer färg på ytan. En lätt akvarellmålad bakgrund – och så var det färdigdags.
För Dig Alma
Slutet på Början: Yakane Får Färg (Studier i Anatomi & Utseende)
”Too many endings, man, too many endings” lär Jack Nicholson ha sagt när han fick frågan om varför han missade sista halvtimmen (!) på ”Sagan om Konungens Återkomst”. Han trodde filmen i princip var slut när ringen förstördes. Då tyckte jag han var tokig, men jag börjar inse hans poäng på sätt och vis…
Det var för länge sedan dags att runda av min första publicerade rendezvous i anatomins gränsland. Studierna av starka män, skador och karlar i rörelse får en slags slutpunkt i den nionde delen av studier i Anatomi för design av Yakane, en figur för mina berättelser.
”Slutet” på denna studie i mänsklig anatomi för att rita en fiktiv figur hade kunnat förläggas redan när skisserna var klara och monterade, och vad som mer eller mindre en ”färdig” uppsättning teckningar låg för handen (se till vänster). Men neeeej jag var bara tvungen att rendera hela bilden och sedan försöka färglägga den på något sätt…
Frågan var bara hur. För saken är den att jag inte visste hur man skulle göra det på en nivå som låg i nivå med själva teckningarna. Flera försök att få fram Yakanes hudtoner och hur ljuset skulle verka på dem ändade i den digitala papperskorgen.
Yakane i Sepiatoner
Sedan kom andra projekt och omständigheter att uppta min tid – och Yakane fick bida. De där tidiga försöken var dock inte helt bortkastad tid. Det under arbetet med färgläggning som jag först prövade på draget med att omvandla en teckning till sepiafärger innan vidare färgläggning sker – en idé dragen från riktig målning med guache-färger (se till höger).
Någon gång 2015 kom jag slutligen att plocka fram Yakane-teckningen för att tillämpa en del av det jag lärt mig om färgläggning under mellantiden (precis såsom bilden ”Yakane & Nuray” skildrad i inlägget ”Ljus & Skugga med Strypar-Yakane”).
Basen för Yakanes hudtoner
Det här arbetssättet förutsätter en större mängd lager, och att man håller reda på deras påverkan sinsemellan. Med den sepiatonade teckningen som bas lades 5 lager för hudfärger i olika toner, liksom för håret, ovanpå varandra med överläggningsteknik. Som gradvisa filter lägger sig då färgerna som hinnor som kastar olika nyans på de underliggande lagren och som samverkar med varandra. Viktigast av allt, och det som jag framför allt var nyfiken på att tillämpa, är vad man lärt om effekten av ljus på de olika figurerna och hur tonerna förändrades och skapade en känsla av volym.
Ljus, mörker och ljusriktning för Yakane
Det här kan göras på många olika sätt: till höger kan de samlade ljus-och mörkerbehandlingarna ses som de framstår lagda ovanför färglagren utan den grundläggande teckningen.
Först lades flera lager skuggor med olika matthet, samt högdagrar på de underliggande färgerna. De olika figurerna har olika ljuskällor – på bilden indikeras dessa via pilarna, som underlättade för mig att måla belysta och skuggade partier på rätt sida och avstånd från ljuskällan. Men ljus ändrar inte bara färgen på de ytor de direkt lyser på. Den skapar också sådant som blänkande partier runt figurernas siluett på vissa sidor, och s.k. återkastat ljus, som syns som en ljus rand på områden som annars är i djup skugga men som mottar ljus som återkastats från närliggande former.
Vid sidan av de övergripande behandlingarna och målningen av ljus & mörker behandlades speciella partier, såsom Yakanes ögon, tatueringar, ärren mm, på för var och en anpassat sätt. Dessas färgläggning fick egna lager, i flera fall försedda med egna former av skugg- och kanteffekter för att visa av dessa bryter av från de omgivande hudpartierna. Alla tekniker var sådant som prövats tidigare i olika bilder – men här samlades de ihop och tillämpades systematiskt på collaget av olika figurer och poser.
Det sammanlagda resultatet kan skådas ovan. Som ett kvitto på att man lärt sig något får man vara nöjd – avsikten denna gång var inte att bryta ny mark utan att på ett målinriktat sätt använda sig av vilka tekniker och effekter som visat sig vara fruktbara tidigare och tillämpa dem. Volymen, intrycket av Yakanes stora och kraftfulla kroppshydda står fram väl, tycks det mig, och detaljer som de många ärren, brännskador, ådror mm återges såsom jag skulle ha föreställt mig dem.
Det här redovisade sättet att avverka en serie av studier kan verka omständligt, och slutresultatet inte motsvara alla de referenser och grubblerier som anförts under mina rapporter av vad som varit en rätt lång process. Men jag vet inte hur man annars borrar sig till kärnan av saker, och lär sig ett och annat på vägen. Genom denna har en solid grund lagts för de många storyboards och teckningar med Yakane som följde och ännu ligger på lut – de kommer lättare fram ur ritbordet nu, som om de visste till vilken slags mål de är på väg. Och flera utkast till utvikningar av teman som tagits upp som hastigast utvecklades vidare, inte minst i studier av andra figurers utseende, såsom Yakanes sidekick Jack, samt karaktärerna Kati och Corinna, med flera.
Ett särskilt tack går till vännen och Yakanekaraktärens skapare Björn för ett intressant studieobjekt som drivkraft.
De tidigare delarna i denna serie kan studeras i den sammanfattande tråden
”Studier i Anatomi & Utseende: Yakane”
Studier av andra figurer för min fiktiva värld A’ratauma finns i galleriet
”Galleri för A’ratauma”
———————————————
←Föregående: ”Yakane, Början på Slutet 2”
PS. Raden ”slutet på början” igenkänns förstås av den kunnige som ett något bombastiskt men ändå för tillfället passande citat av Winston Churchill (1942):
”Now this is not the end. It is not even the beginning of the end. But it is, perhaps, the end of the beginning.”
Ett Drakalfabet för Alma 2
Om en detalj för Almas bok, som efter att ha legat vilande nu bearbetats och fått lite uppiffning inför andra versionen av det tryckta provexemplaret: mitt alfabet bestående av en gymnastiserande drake som får bilda bokstäver.
Som redovisats i inlägget som rörde drakalfabetet när den först kom till, var idén att skapa lite kul och krusidulliga bokstäver som kunde brukas som dekorativa begynnelsebokstäver (s.k. anfanger), för Almas bok, som då ännu var på idéstadiet. Resultaten av mina första försök kan ses nedan.
De var mest tänkta som ett sidospår, en kul detalj, och inte alltför genomarbetade. Jag funderade rätt länge på att rita mycket mer detaljerade versioner. Det hamnade dock i bakgrunden med den stora arbetsbelastningen som färdigställandet av Almas bok ”Hjärtespjutet” innebar.
När boken sent omsider blev närmast klar, i meningen att texten och illustrationerna sattes ihop för en första testtryckning, kom dock mina drakanfanger tillbaka till mig. Inför den andra testtryckningen ville jag göra boken lite mer ornamenterad, och förutom vissa små grafiska detaljer så gick tankarna tillbaka till den ursprungliga idén att ha drakiska anfanger i varje avsnitt av berättelsen.
Då blev också en sak tydlig: insatta i boken var bokstäverna inte så stora att det var riktigt bra bruk av tiden att rita om dem med en massa smådetaljer som ändå inte skulle synas. Som tur var hade varje bokstav gjorts enskilt i ganska stor storlek, över tusen (1000) pixlar i höjd. Det gav en marginal för att förbättra framför allt färgläggningen.
Sagt och gjort. Jag lade på viss skuggning och bättrade på färgerna, vilket gjorde mycket för att få bokstäverna att se mer presentabla ut i den storlek som de skulle komma att ha i boken. Några tester lämnade dock känslan av att något saknades. Bokstäverna liksom hängde lite för mycket i luften och kändes mer som illustrationer än integrerade i texten. Efter lite research och tittande i medeltida handskrifter så slog det mig att man kunde råda bot på det där med en ram runt varje bokstav.
Fram med tuschpensel, in i scannern och voilá – det gjorde faktiskt en viss skillnad. Ramen liksom avgränsar småbildens arena, gör det tydligare att det inte är en liten kludilutt utan något som via just ramen, avgränsningen hör samman med det omgivande – dvs texten.
Så långt ser det inte dumt ut alls. Det skall bli intressant att se hur det ter sig i tryck, och det finns skäl att vara optimistisk. En annan sak är hur de kan tänkas se ut när man förstorar dem lite och sätter ihop dem till namn exempelvis. Jag funderar på att trycka en t-shirt med bokstäverna bildande namn…
Som alltid, för dig
————————————————-
←Se tidigare inlägg om drakalfabetet ”Ett Drakalfabet för Alma”
Olé på några 1300-talsriddare (2)
Bilderna på två spanska riddare för några av Almas vänner får ett stänk färg på sig.
Utformningen och det grundläggande skissandet av de två riddarna Jaron del Liral och Leonel de Monteal, som redovisats i föregående inlägget Olé på några 1300-talsriddare del 1, hade krånglat sig fram till målningsfasen. Det var hela tiden avsikten att måla dem i akvarell, dessa ännu för mig aviga färger. För den här sortens distinkta figurstudier med starka färger skulle det bli en övning i att jobba med skuggning och ljusläggning, samt att få fram känslan av metallytor.
Skiss Jaron del Liral
Först ut på banan var Jaron. Hans målning gick tämligen snabbt och smärtfritt – motivet är ganska enkelt och har ett konventionellt färg -och ljusschema, med hans jupon i klarrött och den gyllene örnen i vapenskölden bildande en stark kontrast mot hans rustnings kallare kulörer för ett klassiskt hjälteutseende (Det slog mig i efterhand att Jarons färger är identiska med det spanska landslaget i fotboll – ren tillfällighet, men passande på sitt sätt).
Jaron del Liral Akvarellmålad
Mest koncentration gick, förutom till ansiktets färgskiftningar, till att lägga grunden för de metalliska delarna i ringbrynjan respektive arm- och benskydden. Att lägga sistnämnda med de rinniga och undflyende akvarellerna var något av en pina, men den tidigare övningen med en mindre bild på Jaron (se föregående inlägg) kom väl till pass.
Leonel de Monteal Skiss
Näste man till färgning, Leonel, hade en mer dämpad färgskala och innebar en litet mer avancerad uppgift. Han är också mer metalltäckt, och för hans porträtt är spelet mellan ljusare och mörkare partier viktigare.
Leonel de Monteal akvarellmålad
Hans ansiktsuttryck är också mer tvetydigt – den erbjöd problem med dess nedslagna men samtidigt sinistra blick på svärdet, som skall föra tankarna på de mindre hedervärda dåd som han utfört med det i sin herres tjänst. Att färglägga ögonen med darrande fingrar var ett litet helvete, och lyckades väl inte helt.
Som tidigare omtalats mår akvarellfärger inte så bra av att läsas in med enkla standardscanners – som framgår av de här exemplen blir den bleka och lätt transparenta färgen matt och nyanslös, och får en slags överexponerad look.
Bildbehandling är därför nödvändig för att återställa färgen till sin naturliga glans och färgstyrka, liksom förstås för att ta bort smuts och fläckar runtom själva bilden. I sammanhanget använde jag mig också av verktygen i GIMP för att förstärka vissa kontraster och högdagrar, och efter en viss tvekan, av upplösningsverktyget för att göra färgövergångarna mjukare. Resultatet av reparationerna och bildbehandlingen blev som nedan.
Jarón del Liral akvarellmålad & slutbehandlad
Leonel de Monteal akvarellmålad & slutbehandlad
Mest fruktbar blev behandlingen för Leonel, vars ansikte och metallklädda gestalt till slut fick det uttryck jag sökt efter, det intryck av ruvande brutalitet i stillhet som passar karaktären.
Ett ord om att lägga ner den här sortens jobb för att ge till barn.
Någon påpekade att finliret med bilderna kanske var lite över huvudet för de unga mottagarna. Måhända, men det var viktigt för mig att de inte bara var generiska kluddar, utan föreställde någon som har lite mer bakgrund och karaktär. Det är mitt bestämda intryck att barn också, ofta mer än vuxna, kan ta till sig sådant som detaljer, kroppsspråk och ansiktsuttryck och ur dem bilda sig en uppfattning om andemeningen bakom dem. Vad frågan om själva ansträngningen och prestationens mängd anbelangar, kan jag inte acceptera synsättet att saker som görs till barn, även barn som man inte känner så väl, därför kan höftas fram och göras halvhjärtat. Snarare är det så, att barn, som inte fått sin kreativitet stympad än, och som oförställt kan gilla eller ogilla något, förtjänar det bästa vi kan göra. Jag skulle inte ens dragit ett enda penseldrag med akvarellerna om det inte vore för den oförlikneliga Alma, inte gjort mitt första porträtt om det inte vore för den fina Felicia. Utan Felix och Julian skulle inga dinosaurier sett dagens ljus under mina händer. Joel och Jakob har fått mig att lära nytt och göra teckningar och målningar som jag inte bara inte skulle ha gjort annars, jag skulle inte ha kunnat göra dem, utan de två. Jag är tacksam för den inspiration och entusiasm som de förmedlat till mig, och kan bara beklaga att det inte kan bli ännu mycket bättre, att saker tar sådan tid för att jag inte riktigt vet vad jag håller på med.
Hursomhelst, de färdiga målningarna trycktes ut och överlämnades, och fick ett glatt mottagande. Tacka Alma för det, grabbar.
——————————————————————-
← Se föregående inlägg ”Olé på några 1300-talsriddare (del 1)”
Olé på några 1300-talsriddare (1)
Om två målade historiska studier av spanska 1300-talsriddare, tillkomna för vänner till Alma. En dag på våren, när den oförlikneliga Alma skulle hämtas, utvecklade sig en längre tids sittning med henne och hennes kompisar då vi pratade om tecknande och pysslande och att lära sig nya saker. Och det föll sig så att flera ville pröva på att använda de akvarellpennor och precis inköpta vattenpennor – och att två av grabbarna, med Almas tillåtelse, fick sig lovade teckningar föreställande varsin riddare. Under de följande veckornas skissande, tecknande och sedan målande tog jag inte bara tillfälle till slipning av teckningsteknik och fördjupande av lite historiska studier. Utan också efter en möjlighet att inkludera de där bilderna i mina egna projekt och min egen tankevärld. Och så kom det för mig, att jag kunde ta upp några karaktärer från mina gamla rollspelstider med Björn och Johan och Patrik, vilka sedermera infogats i en av mina fantasyberättelser, och rita dem. De riddare som jag fastnade för verkar i Hesperien, min värld A’rataumas motsvarighet till Spanien, och har väldigt olika framtoning. 
Först ut var den ädle riddaren Jarón del Liral. Denne är närmast arketypen för en riddare av sin tid – en oöverträffad stridsman, hövisk och stark i sin hederskänsla, övertygad i sin tro. Inte för inte kallas han el caballero impecable, den perfekte, eller felfrie, riddaren. Nu är bilden inte så rosig alltigenom, och Jaron har mörkare moln på sin soliga yta. Men utåt sett, och för mitt syfte, passade han för att anslå en heroisk pose – vilket var vad som efterfrågats. En snabb skiss i tusch med honom hållande upp sin sköld och med svärdet i hand gav den rätta känslan. 
En mer uttalat mörk figur, på sitt sätt en motbild till Jaron, utgjordes av min näste riddare Leonel de Monteal. Leonel är en riddare i tjänst hos en av motsvarande Aragoniens största furstar. En fruktad sådan, för hans dödliga skicklighet har drabbat många som misshagat hans herre, och ingen som utmanat honom har levat länge. Under den servila och bistra ytan hyser dock Leonel en personlig tragedi, en olycklig kärlek till sin kusin som är gift med hans herre, och för vilkens skull han helt undertryckt sina egna ambitioner för att träda i sin herres tjänst. Jag meckade lite med en bild på en stridsman i en återhållen pose, men vars anblick och beväpning skulle meddela en hotfull närvaro.
Notera den förste riddaren i uppställningen av utveckling av plåtskydd
Båda de här riddarna skulle avbildas i rustning och utrustning som är karaktäristisk för sin period och region. Perioden i fråga utgörs av de första decennierna på 1300-talet, ibland kallad för transitionsperioden i militärhistoriska sammanhang, då den utmärks av diverse blandrustningar som förebådar den hela plåtrustningens definitiva genombrott mot slutet av samma århundrade. Olika former av plåtförstärkta läderrockar med namn som brigandine, coat-of-plates m.m. ökade då skyddet för bålen, samtidigt som stridshandskar av stål och längre arm-och benskydd av metall skyddade extremiteterna.
Exempel på coat-of-plates: fram- bak och insida
I just Spanien kom transitionskydd att bli speciellt populära och förblev i bruk parallellt med mer hela plåtrustningar långt in på 1400-talet. Det fanns en tradition av att spansk rustning drog mot den lättare skalan – dels för klimatets skull, men också beroende på sättet man slogs på. Inspirerade av terrängen och de mer lättrörliga muslimska motståndarna anammade ryttare i Spanien en stridsmetod kallad a la jinete, som inbegrep snabba förflyttningar, överfall och återtåg. För sådant passade de tyngsta formerna av rustning för män och hästar illa. 
När jag således drog fram de mjuka grafitpennorna för en mer seriös teckning av först Jaron och sedan Leonel såg jag till att utrusta dem med korrekt utstyrsel för en framgångsrik stridsman i Spanien åren strax efter 1300. Járon har en ganska traditionell uppsättning med heltäckande ringbrynja under en lång surcoat eller vapenrock. Under sistnämnda bär han dock en kort metallförstärkt läderväst, och hans armar skyddas av enkla plåtskenor över brynjan liksom hans skenben, med separata knäskydd. Mer speciell, och hemmahörande i Spanien, är den bevor som täcker hans axlar och hals. Denna är av härdat läder (sk cuir bouilli), förstärkt med underliggande plåtremsor framgår av nitarna. Leonel är som förut påtalats den mindre sympatiske av mina två riddare, och hans utseende och hållning ägnades lite mer omsorg. Hans ansikte ligger delvis i skugga och han betraktar sitt dragna svärd med vad som skall vara en kylig blick. Leonel har en toppmodern rustning för sin tid. Hans coat-of-plates sträcker sig över höfterna och har integrerade axelskydd, och både hans arm-och benskenor av stål har direktanslutna skydd för armbåge respektive knä. Underarmsskyddet går dessutom hela vägen runt armen, med små gångjärn på insidan, och kompletteras av stålhandskar. I linje med Leonels mer utvecklade rustning försåg jag honom också med ett modernare svärd med lite längre hjalt som möjliggör tvåhandsfattning (utan handskar) och med starkare avsmalning mot spetsen. 
Den uppmärksamme noterar kanske att jag inte markerade ut den ringbrynja som omtalas i båda de ovanstående bilderna -jag var nämligen lite osäkert hur bynja, alltid en trassligt och meckig detalj, bäst skulle tecknas in med tanke på framtida målning. Det kändes som om lite övning i att måla ringbrynja innan jag tog itu med de två huvudteckningarna skulle sitta fint. 
Förutom huvudbilderna gjordes därför parallellt en liten sidomålning ovanpå en snabb blyertsteckning på Jaron del Liral – Jag drog ner konturerna av Jarón, som verkar be hållande i sitt svärd, och med akvarellerna penslade jag på flera lager först mörk, vattnig färg och därefter det ljusare, mer blåaktiga stålet toppat med blänkande högdagrar. Efter utförd färgläggning kombinerade jag den första teckningen med målningen och anpassade ljusstyrkan hos respektive något och fick fram nedanstående bild. 
Det hela blev väl sådär – svårigheten ligger inte i att få fram själva känslan av metallen, men i att få blänk och skuggning, inklusive ringarnas hål, att ge intryck av att de följer kroppens buktningar och veck. Det var dock en nyttig övning inför målningen av mina två riddare. Hur de målarjobben föll ut kommer att framgå av nästa inlägg.
———————————————————–
Se fortsättningen i nästa inlägg ”Olé på några 1300-talsriddare (del 2)”→
Illustration m akvarell nr 2 – Amanda, Julia & Draken
Arbetet går vidare med att pröva på akvarellmålning för illustrationer för berättelsen om Julia och draken, denna gång med ett litet mer avancerat motiv…
Hatkärleken till de rinniga akvarellfärgerna överlevde ett första försök att använda dem för något vettigt, och snart var det alltså dags att skruva upp svårigheterna något lite för arbetet med den fina Almas bok, sagan om prinsessan Julia och draken.
I den idé till bild som jag hade var dock huvudpersonen för en gångs skull inte Julia och hennes drakkompis, utan Julias tidigare omnämnda vän Amanda (Amanda var motiv för min första kombinationskladd akvarell+teckning – se inlägget Om att kladda sig fram…).
Amanda teckning+akvarell
Motivet för bilden är vad som sker när Julia börjar hänga mer med sin drake – att folk tar avstånd, och även hennes kompisar vill eller får inte umgås med henne mer. Det där leder till en mycket ledsam händelseutveckling senare. I alla fall såg jag således framför mig hur Amanda dras iväg, runt ett hörn av någon okänd men bestämd vuxen, medan hon kluvet tittar efter Julia som vänskapligt går med sin fjälliga nya kompis.
Så… en snabb skiss för de viktigaste linjerna, och sedan var det dags att darra på färgen…
Den här gången glömde jag inte att blöta ner papperet innan jag började, för att akvarellens rinniga, oskarpa kvalitet skulle få komma mer till sin rätt. Resultatet är svårt nervpåfrestande, för det är mycket svårare att styra var färgen hamnar – vilket ju delvis är meningen. Färgerna ”blöder”, går in i varandra på ett sätt som blir både mer kladdigt men också mer levande, och nya nyanser uppstår mellan de pålagda kombinationerna. Amandas klänning, ännu en studie i renässanskläder, vann dock defintivt på det, liksom stenläggningen bakom henne.
För just stenmuren bakom Amanda vågades dessutom ett första försök med s.k. svamp-målning (sponge technique), att dutta med en uppblött tvättsvamp innan färgen torkat, med sikte på att göra stenen lite mer, tja stenig, och inte bara en likgrå platt massa.
Det blev väl…OK, inte någon fantastisk prestation, men (intalar jag mig) precis som i den tidigare redovisade bilden Julia & Nadia kikar runt ett hörn var målet en färglagd teckning snarare än en renodlad målning.
Här gjordes därför på samma sätt som tidigare, och skissen som låg till underlag rentecknades i tusch. Därefter lades de här två samman efter inscanning. I bildprogrammet GIMP putsade jag sedan de mest uppenbara skavankerna, som området under tejpen som höll fast papperet på den underliggande kartongen och så vidare.
Liksom vid tidigare tillfällen behövde färgskalan rättas till. Det verkar som om akvarellbilder ofta blir matta och livlösa av själva inscanningen (jag vet ärligt talat inte riktigt varför – kan det vara för det skarpa, kalla ljuset och de halvtranparanta färgerna?), och man måste således bildbehandla för återställa bildens färger till vad som syns i det fysiska originalet.
Vid arbetet med färgläggningen passade jag också på att leka lite med tonarterna och de kalla respektive varma (eg. blåa respektive röda) nyanserna i olika delar av målningen. Resultatet kan ses nedan.
Amanda Julia & Draken akvarell, tusch & färgbehandling
Så hade man alltså fått ner ännu en målad illustration. Som tidsbesparande alternativ till att färglägga helt i dator behåller det en viss fördel, men framför allt är det helt enkelt roligare att göra det själv i större utsträckning. Processen behåller sin tjusning för mig, och redan innan jag var klar hade jag börjat på fler andra, mer eller mindre avancerade motiv för fler akvareller.
————————————————————–
Alla bilder om och med Prinsessan Julia finns samlade i
https://paulusindomitus.wordpress.com/paulus-indomitus-pablos-galleri/galleri-for-prinsessan-och-busdraken/
Tidigare inlägg på temat prinsessan Julia och hennes värld finns i tråden
Prinsessan Julia & Draken Pelle
En tvekande första Storyboard m akvarell – Julia & Nadia kikar runt hörn
Tvekande i dubbel bemärkelse, dvs med darrande fingrar satt jag under April ner penseln för den första riktiga illustrationen för mer seriöst bruk målad i akvarell. Prinsessan Julia och hennes häst Nadia Smörblomma smyger sig inpå den omtalade ruskiga draken…
Här har tidigare redovisats hur en olycklig sjukdomsperiod trots allt kunnat nyttjas för att avancera lite i försöken att åstadkomma målning med akvarell.
Jag kommer aldrig att bli bra på det där, men målet är mer modest: att med egna händer hjälpligt kunna färglägga illustrationer till bokprojektet för Alma. Och från infektionsklinikens inre kom den första illustrationen som från början till slut var tänkt för och med mitt nygamla redskap.
Akvarell skiss av kikande häst & tjej…
Som första motiv ville jag ha en enkel och tydlig situation, där figurerna och deras uttryck plus en enkel förgrund utgör hela bilden. En scen valdes där prinsessan Julia och draken kikar runt en bergssida på spaning efter det omtalade monstret, eller vad det nu var, som Julia misstänkte hade knyckt kungarikets guld.
Ovanpå en enkel linjeskiss på mellantjockt (180g) akvarellpapper lades färgen ut. Min obefintliga teknik medger inte finlir som väl återgivna material, eller det här med ansiktsuttryck, alltid en känslig sak. Det är helt klart något man blir tvungen att jobba på och i någon mening lära sig göra på nytt. Men det var framför allt skiftningarna i Julias hudfärg, Nadias skinn och klippan i förgrunden som var viktigast att uppmärksamma för mig och mina tredskande penseltentakler.
Skiss Julia & Nadia kikar runt hörn tuschad
Det var hela tiden tanken att det här skulle vara en målad teckning, inte en ren målning. Parallellt med målningen togs således tag i själva teckningsdelen, och på ett separat papper tecknades blyertsskissens konturer med tuschpensel.
Därefter scannades tuschningen in och med bildredigeraren GIMPS hjälp fogades teckningen och målningen samman som olika lager.
Efterbearbetningen i dator medgav också en viss korrektion av problem som uppstått vid inscanningen: t.ex. förlorade akvarellen en del av sin lyster och blev för mörk och matt. Det här kunde åtgärdas med ett filter för optimering av just akvarellfärger. Resultatet när det hela kunde ansetts någorlunda färdigt, ses nedan.
Julia & Nadia kikar runt hörn – målning, tusch & behandlad
Det är ju inget konstverk direkt, men under förutsättningarna inte helt misslyckat. Själva blandningen av tekniker är fruktbar, och bidrar till att något lindra de många svagheterna i teknik hos färgläggningen: t.ex. stärkte det uttrycken i Julias och Nadias ansikten, så att de verkligen ser lite nervösa ut där de oroligt kikar runt. Samtidigt gillar jag mer och mer själva åsynen av den riktiga, egenhändigt pålagda färgen, kladdig som den är – dess organiska känsla, och detta att man själv, med egna händer tar tillbaka det viktiga elementet som ger bilderna liv.
Så… mera sådant lär det bli. Det kan rimligen bara bli bättre, och det ska det också – för Almas skull!
————————————————————–
Alla bilder av Prinsessan Julia finns samlade i
https://paulusindomitus.wordpress.com/paulus-indomitus-pablos-galleri/galleri-for-prinsessan-och-busdraken/
Tidigare inlägg på temat prinsessan Julia och hennes värld finns i tråden
Prinsessan Julia & Draken Pelle
Om att kladda sig fram med akvareller…
Även sjukdom och olyckor i ens närmsta krets kan lämna något fruktbart efter sig. Efter att ha spenderat merdelen av 3 månader fram och tillbaka från sjukhus fann jag mig lite överraskad ha avverkat ett helt vykortsblock med små… akvarellövningar.
Det var inget genomtänkt – mest ett alternativ till tummade pocketböcker eller fipplande med smartfånen för att avleda tankarna, slå ihjäl tid eller varva ner. I början av året hade jag bestämt mig för att börja använda pensel för att måla vissa av mina bilder (varav några visats i inlägg här). Som övning började jag därför med väldigt grova små ”färgteckningar” utförda på ett litet vykortsstort block akvarellpapper – vilket har fördelen är att man ta med sig sin lilla portabla färgburk o några penslar och måla lite varsomhelst när tillfälle erbjuds. Nu när man sent omsider börjar varva ner är det lite kul att gå igenom det där – de visar om inte annat att man kan utvinna något ur de mest hopplösa förutsättningar.
De första försöken handlade mycket om att alls få en känsla för hur färgen såg ut på papper och beter sig -samt att få den att hamna åtminstone i närheten av där man vill.
Sålunda kämpade man med att få ens darrhänta fingrar i styr och få fram något igenkännligt alls, och motiven kom i andra hand och var lite, ska vi säga oplanerade… Som en liten stuga med två äppelträd? Eller en gul häst? Varför inte? Grejen var att de var minimalt skissade, att själva färgen fick styra.
Framåt februari började jag satsa på litet mer medvetna motiv. Mest nöjd blev jag nog med ett vykort åt min favviskille Julian: med ett vagt minne av något presentkort jag sett någon gång fumlade jag fram ett sommarmotiv med en fiskande kille, en katt och en misstänksam… mås tror jag det är,
Framemot påsk var det dags att mer seriöst prova att färglägga teckningar med akvarell och alltså anpassa färgpalett och jobba på intilliggande färger – alltid ett problem med akvarell som vill ”blöda” mellan färger som ligger intill varandra. Och varför inte passa på att prova lite ”påskiga” motiv för de påskpysslande sötisarna Alma o Julian?
För Alma målade jag en lite mangainspirerad tjej-alv som målade ägg (som vi två gjort) och – inspirerad av kycklinggrejen – en urtidsfågel (Phorusrhacos) som fått sina vingar gulmålade av en busig kille till Julian.
Jag blev lite glad över de där – mixandet av olika färger verkade ta till sig bättre än jag trott mig om.
Det gav uppmuntran för att fortsätta på den vägen, och jobba mot målet att kunna egenhändigt färglägga teckningar snarare än att göra det helt i datorn.
De närmaste veckorna fortsatte jag med olika färgövningar tillämpade på gradvis mer avancerade teckningar. Ett tidigt exempel är en slags… jag vet inte, det ser närmast ut som en servitris på en ölhall, av armarna att döma. Här var prylen att göra något med bara de färgerna gult och rött.
Den onde Augustus – en karaktär för mitt pågående bokprojekt för den fina Alma – var en annan liknande övning i att ta fram en bild utifrån färgen, här i syfte att genom målning lägga tonvikten på figurens långa klädnader i olika nedtonade gråa och bruna nyanser.
Ännu en bit mer genomtänkt var att med färg ta fram en arbetsskiss för en annan figur från en av mina andra böcker. Det var en tänkt framtida akvarellmålning av Monomakh, en fruktad krigare och väring i tjänst hos ultimates, min berättelses motsvarighet till den byzantinske kejsarens garde av sådana nordiska killar i sin tjänst från 1000-talet och framåt.
Fram till april lade jag konsekvent på färg ovanpå ett minimalt eller helt obefintligt skissarbete, och de stödjande linjerna i vattenfasta pennor lades på i efterhand.
För några veckor sedan bestämde jag mig slutligen för att försöka akvarellmåla en mer seriöst menad skiss – det är en teckning på Amanda, kompis till Julia i mitt bokprojekt om Prinsessan och Draken. Med kalkerpapper överförde jag de viktigaste linjerna av teckningen, utförd i mjuk grafit, till akvarellpapper. Efter att målandet var klart lade jag helt enkelt teckningen ovanpå det målade. Resultatet kan ses nedan.
Det är lååååångt kvar till någon penselföring av acceptabelt snitt och att få till en jämnhet och konsekvent färgtillämpning. Men ett mål kommer i alla fall närmare – målandet börjar närma sig punkten där man kan använda den som grund för färgsättning av teckningar och annat som sedan förhoppningsvis städas upp i datorn. Trots den otrevliga inramningen så fick man alltså i alla fall med sig något från oändliga dagar av vaka, något som kommer att komma andra till del.
**********************************************
Mer bilder av Prinsessan Julia finns samlade i
https://paulusindomitus.wordpress.com/paulus-indomitus-pablos-galleri/galleri-for-prinsessan-och-busdraken/
Tidigare inlägg på temat prinsessan Julia och hennes värld finns i tråden
Prinsessan Julia & Draken Pelle
————————————————————–
- Väringagardet bestod av väringar, dvs nordbor, till övervägande del svenskar, och utgjorde den medeltida Östromerske /Bysantinske kejsarens livvakt från den kejsar Basileus II (d. 1025) regering fram till Östroms fall 1453. De var en fruktad och respekterad stridande enhet, kända för sin trohet intill döden. Se http://sv.wikipedia.org/wiki/V%C3%A4ringagardet eller den något fylligare http://en.wikipedia.org/wiki/Varangian_Guard
- Phorusrhacos var en jättelik, forntida köttätande fågel som levde i Sydamerika från ca 25 miljoner år sedan och i ett antal miljoner år därefter. Den kunde bli upp till 3 meter hög, och var den största köttätaren på sin tid. se http://sv.wikipedia.org/wiki/Phorusrhacos_longissimus
All vår början bliver svår… med Döden i akvarell
Under en olycklig senvinter med sjukdom i familjen avleddes tankarna genom att man vågade sig på akvareller. Första försöket inspirerades av en idé given mig av den fina Felicia: det är vår gamla vän Döden, iklädd en kvinnlig gestalt.
Arbetet med ett bokprojekt för den kära Alma har sporrat mig att en efter en ta mig an en mängd stilgrepp och tekniker som jag undvikit i alla år: allt för att förbättra mig och komma till ett sätt att färglägga och färdigställa hennes bok på ett sätt som är värdigt henne.
Akvarellfärger tillhör en av dessa tidigare tabun eftersom jag är darrhänt och min penselteknik och hantering av blöta förger ungefär är lika känslig som hanteringen av en lie. Tiden har dock kommit att greppa de trilskande stråna med sina rinniga kulörer och sadla dem i vår tjänst. Beväpnad med ett juste set från Winsor & Newton (12 halvkakor), plus några bra mårdhårspenslar, skreds det till verket.
Liemannen rider fram och kallar de döda till strid.
Det är passande att jag för mitt första försök för en större bild i akvarell drog från en idé som en annan framstående musa till många av mina alster sedan flera år, den påhittiga Felicia, kommit på, och som berör Döden.
Jag hade tidigare avbildat Döden i en bild tillägnad vännen Johan (se inlägget ”Jag är Döden, och jag har länge vandrat vid din sida…”). Den gången var det på traditionellt, medeltidsinspirerat manér som en ridande lieman, det grinande skelettet i kåpa med sitt redskap lien i högsta hugg.
Felicias take på döden som hon delgav mig för ett par år sedan, var att dock att hon hade tänkt sig en Död där hälften var levande och tydligt identifierbar som en flicka eller ung kvinna. Den andra hälften var mer, tja död, och endast skelettet kvarstod på klassiskt liemannamanér.
(Eller skall man i detta fall säga… Liekvinna? Liefru? Liedam?)
Jaja. Jag tyckte i alla fall att det var en intressant idé, en variation som dessutom minde mig något om vissa representationer av gudinnan Hel i den nordiska mytologin, härskarinnan över den nedrigare delen av dödsriket, som i Æddan nämns som till hälften förvriden och liksom… förgjord på ena sidan. Den andra var en ung gudinnas – hon var ju guden Lokes dotter.
Jag gjorde en liten minneskladd som anteckning för Felicias fabulerande. Den låg sedan bidande bland mina många andra utkast och lösa idéer… till nu, då den togs fram och lades till grund för min akvarellutmaning.
Poängen med min självpåtagna uppgift var att jag faktiskt skulle börja tillämpa akvarellen så tidigt som möjligt. Utifrån mitt utkast gjorde jag därför en ytterst översiktlig skiss, där endast de mest grundläggande kant- och huvudlinjerna fick vara kvar – jag fick bita mig i handen för att inte fylla i några detaljer med blyerts. Istället markerade jag huvudlinjerna med vattenfasta bläckpigment och fortsatte därefter med akvarellpennor (tidigare nämnda i inlägg om bild till Julian) för att märka ut skuggor och olika skiftande partier. Grejen med dem är att de skulle komma att integreras i den målade bilden när de väl blöttes ner. Sedan var det dags att doppa penseln och börja måla. Resultatet kan ses nedan.
Döden från Felicia, Akvarellpennor + Akvarell
Efteråt pustade man ut, det skall erkännas. Det blev ju inte så illa, faktiskt, för första gången. Några partier, som delar av himlen och Dödens luggslitna mantel blev faktiskt nästan OK. Framför allt gick det oväntat snabbt, själva grejen med riktiga färger är att det tvingar en att ta beslut och bestämma sig för den ena eller andra detaljen eller färgen. Det sporrar ens beslutsamhet, låt vara att min förmåga ligger lååångt under min vision för den här bilden. Eller vilken annan som helst bild, för den delen.
En annan fördel med att själv ordna målningen-i-sig är, att förutom att det är tusan så mycket smidigare än att färglägga i bildbehandlingsprogram, så gör det att kan man använda sistnämnda till det som det faktiskt är till för: att behandla en mer färdig bild. Min lilla jungfruresa på akvarellens vatten förlöpte förvisso oväntat väl, men det hindrade inte att det fanns mycket man kunde förbättra. Som den blev ser den t.ex inte speciellt skrämmande ut -framför allt blev målningen för bleksiktig, den saknade den svärta och starka kontrast som vore mer passande för motivet.
Den halvlevande Döden enl. Felicia – Efterbehandlad
Sålunda körda jag i en dag bilden genom GIMPs olika filter, och passade för sakens skull på att lära mig en del även där, framför allt om användningen av s.k. lagermask för att få fram rätt toner för den blixtrande himlen respektive den mörka döden. Lagom diskret också – för jag ville att bildens handmålade kvalitet skulle bestå. Till slut landande jag på en rimlig punkt för efterbehandlingen av denna min första akvarelliska resa.
För dig Felicia – undrar just vad du säger om din lilla fantasi så här ett par år efteråt?
——————————————————————-
Se mer om gudinnan Hel i t.ex. http://sv.wikipedia.org/wiki/Hel_(gudinna) eller http://en.wikipedia.org/wiki/Hel_(being)
Se mer bilder av den utmärkte illustratören Giovanni Caselli i http://www.giovannicaselli.com/
Havsdinosaurie & försök m vattenfärgspennor – för Julian (1)
Varje år har sina utmaningar, och årets verkar bli att lära sig hantera något som jag hittills hållit ifrån mig, nämligen akvareller och liknande medier. Ett tillfälle dök upp för att utforma en bild särskilt för ändamålet – via en dinosaurie till den fine Julian.
Först var det motivet. Julian gillar sina dinosaurier, och som ofta sker slant tungan på morbror som lovade att rita en. Sagt och gjort, och jag fick låna en fin bok av Julian för inspiration. Utrustad med den fastnade jag för en av mina gamla favoriter: den havslevande Mosasaurus som härjade i världshaven för ca 70-65 miljoner är sedan. Med sina femton meters simmande läbbighet och käftar som kunde sluka en människa hel var det en havets motsvarighet till Tyrannosaurus. Det var ett riktigt coolt monster det där. 
Nu var jag litet tänd, men mina första utkast kändes…trista, och jag hade ingen riktig idé om hur jag skulle gå vidare. Såsom många gånger skett inspirerat av storasyster Alma, kände jag att därför att det åter var dags att man lyfter sig själv och gör något helt annorlunda, något man inte provat förr.
Entré… akvarellpennor! För ett litet tag sedan införskaffades ett set om tolv, med sikte på att prova lite handgriplig färgläggning. Akvarellpennor ser ut som färgade blyertspennor, men har ett helt annat sorts pigment, som löses upp och smetas ut vid kontakt med vatten. Teoretiskt sett skall man kunna göra lite snygga skiftningar med dem. Jag har hittills bara kladdat lite och fyllt i någon teckning för att få en känsla för hur mycket färg pennorna ger, men nu försökte jag mig för första gången på att skapa en bild från scratch med akvarellpennor som huvudredskap.
Julians Mosasaurus akvarellpennor före vatten
Total nybörjare som man är, bestämdes att först göra ett målat utkast, för att pröva om det alls var någon idé med de där pennorna, och få en känsla för hur de ser ut på papper. Ett block med små, grova akvarellpapper för att göra vykort inskaffade och sedan började man förfärdiga en grov skiss… I det grova papperet syns raster och linjer väldigt tydlig, men jag var nöjd med ställningen för mosasauren, den ser lite slingrig och simmande ut. Nästa steg var att applicera vatten på färgen. Med påtagligt darr på manschetten blötte man penseln…
Julians Mosasaurus akvarellpennor efter vatten
Julians Mosasaurus akvarellpennor + tuschkant
Men se och häpna, det blev ju… inte helt katastrofalt. Färgerna flyter verkligen ut och blandas, och övergångarna passade särskilt bra för ett vattenlevande motiv. Lustigt – det var inte medvetet, men trots att den är ett riktigt monster till havsdjur så framstår den inte som så läskig, den ser snarare glad ut, och inte på ett elakt sätt… Det är ögonen tror jag, och att den inte ser så taggig och grov ut på ytan. Och det roliga är att det går snabbt, enormt mycket snabbare än mitt vanliga fumlande med färgläggning i dator. Så här bestämde jag mig för att den ska se ut, den tandglade mosasaurien för Julian. Sist provade jag också att göra lite efterarbete med vit vaxpenna för vissa högdagrar och återkastat ljus, samt tusch för konturen. Vaxkritan funkade bara så där, och för den fullskaliga bilden lutar det åt att man istället prövar att måla över med vitt, t.ex. med mer täckande gouachefärger.
Nu är det här bara ett utkast, en första skiss. Själva positionen kommer jag att behålla, men göra en mer fullständig teckning med riktiga skuggor och toner, vars konturer och huvuddrag får överföras på ett större akvarellpapper. Det finns också frågetecken om hur en mosasaurie egentligen såg ut, och frågan är om den inte liknade en krokodil och hade ett mer påtagligt fjälligt yttre, eller om den hade små fjäll som t.ex. en komodovaran. Oavsett vilket måste jag markera dess fjäll bättre än det väldigt släta skinn med fjäll som inte syns som utkastet ger intryck av. Detta allra första försök visar också att man förstås har tonvis att lära – för mig är det, förutom den nästan komiskt dåliga penselföringen, att få fjutt på hur laddad med vatten penseln måste vara. Förutom själva idén till bildens utformning var det förstås just färgerna, den akvarell-aktiga kvalitén som skulle prövas. Jag la märke till att är färgen väl smetats ut och torkat, sitter den rätt hårt – man kan inte utan vidare fortsätta att lägga på mer vatten. Några tutorials på nätet visar dock att det finns sätt att komma runt det där.
MEN för ett första försök måste jag säga mig vara lite nöjd. Akvarellpennor är ju en slags mellansteg mellan teckning och riktig akvarellmålning, och som just intro till vattniga medier fungerar de bra för en utpräglad tecknare som undertecknad. De passar utmärkt för en snabb färgläggning, och när man väl fått kläm på tekniken kan det säkert se acceptabelt ut. På det hela taget har det gett uppmuntran för att gå vidare, till en mer seriös teckning med påföljande målning av den vidunderliga mosasaurus, havsdjupens skräck.
För dig, Julian! 
Mera vattenfärger – Julia skäller på Draken
Som redovisades i ett tidigare inlägg har de små sötnosarna Alma och Julian gett mig mersmak för att använda vattenfärgspuckar för att färglägga bilder till berättelsen om Julia och Draken, en saga tillägnad den fina Alma. Efter ett första försök var det i höstas dags för att försöka sig på att måla den fjälliga draken.
Föremålet för bilden är en diskussion som följer på att Julia har hittat draken som stulit kungarikets guld. Efter att ha satt honom på plats och också gjort så att han kan prata, bannar hon honom för att han tagit rikets guld och befaller honom å det skarpaste att lämna tillbaka det.
Metoden jag följde var samma som i den tidigare redovisade Julia tar på sig rustning. Först gjorde jag ett enkelt utkast med tuschpenna, och med kalkerpapper förde jag ner dess konturer på akvarellpapper. Sedan greppades penseln och en snabb färgläggning av utkastet tog vid.
Poängen med just att försöka sig på draken med de extremt grova och tämligen klumpiga puckarna var att pröva just hur pass flyhänt man kunde bli. Draken har ju sin fjällighet och även i övrigt hade motivet fler detaljer som krävde lite mera handlag än det förra, första försöket.
Som saken utvecklade sig blev jag faktiskt lite positivt överraskad. Någon hjärnkirurg blir man aldrig, men något mindre tecken på ens fingerdarr är närvarande i bilden med dess fjäll osv. än vad jag i förstone skulle ha trott.
Julia grälar på Draken om guldet vattenfärg
Julia Grälar på Draken om Guldet
Efter det lade jag ihop det målade bladet med det tecknade utkastet för en samlad bild, med tydligt tecknade kanter men präglad av det penselmålade elementet.
Härnäst var det dags för en lätt bildbehandling, med påläggandet av lite skuggor och högdagrar. Speciellt sistnämnda på Drakens fjäll och prinsessans harnesk gör väldigt mycket med enkla medel för att få bilden att se bättre ut.
Julia grälar på Draken – behandlad
Voilá – en drake som stukat tar emot lite räfst och rättarting från en prinsessa som ser distinkt respektingivande ut.
Jag håller på att utveckla ett riktigt gillande för de där: de är mycket roligare att måla än bara i dator, de blir hyfsat bra och själva den organiska looken är behaglig på något sätt. Så det kommer nog att bli
———————————————
←Föregående inlägg om vattenfärger: ”Mera kladd med vattenfärger – för Julia & Draken”
*******************************************
Alla bilder av Prinsessan Julia finns samlade i
https://paulusindomitus.wordpress.com/paulus-indomitus-pablos-galleri/galleri-for-prinsessan-och-busdraken/
Tidigare inlägg på temat prinsessan Julia och hennes värld finns i tråden
Prinsessan Julia & Draken Pelle
Mer kladd med vattenfärger – för Julia och Draken
En underbar sak som barn för med sig är återupptäckten av okomplicerade nöjen. Som att kladda med vattenfärger. Efter många målarsessioner med Alma & Julian slog det mig – varför inte ta en del av de där för att kanske göra något lite mer sammansatt – som illustrationer till Almas bok?
Det var en händelse som såg ut som en tanke. Just färgläggningen av de över 60 illustrationerna som gjorts för arbetet med Almas bok om prinsessan Julia och hennes vänner är en enorm flaskhals för projektet.
De teckningarna är gjorda med alla möjliga tekniker, så varför inte prova vattenfärger, som jag och barnen ju använt tillsammans? De är snabba och enkla att tillämpa, och trots att de är grova ser en handmålad bild alltid mer organisk, liksom mänskligare ut… En orsak fanns det ju förstås: vattenfärger är fruktansvärt rinniga och svåra att kontrollera, inte minst för en darrhänt lallare som undertecknad, vars penselföring inte ens en Parkinsonpatient skulle avundas. Tidigare har jag använt vattenfärger för att lägga vissa odetaljerade illustrationsdetaljer (se här t.ex.), men en hel bild? Brrr… Men vad tusan, det kunde iaf. vara värt ett försök.
Jag valde ett riktigt enkelt motiv för mitt experiment. Det är scenen när prinsessan Julia drar på sig sin ridrustning för att ge sig ut efter den mystiska… vad det nu är som rövar bort får och kungarikets guld. Hennes lillebror prins Albin som kommer för att se vad storasyster håller på med tittar storögt på.
Julia rustar sig vattenfärg
Mitt handlag är som sagt inte det bästa, och det jag har allra svårast för är att måla med så bestämda och raka penseldrag att sådant som konturer och detaljer blir bra. Så jag bestämde mig i princip från början för att dela upp saken så att konturerna och färgerna målades var för sig, på separata papper. Jag gjorde den mest översiktliga av linjeskisser och överförde den på akvarellblad med hjälp av karbonpapper. Sedan var det bara att smeta på…
Ovan själva färgmålningen i vattenfärger, och nedan konturmålningen, gjord med tuschpensel.
Sedan förenades de två elementen genom att de scannades in och lades ovanpå varandra, och vóila, en målad teckning. Tjohooo!
Julia rustar sig sammanslagna
Eller ja, tjo i alla fall. Men det var iaf inte helt hopplöst, och jag beslöt mig att fuska lite i GIMP och lägga på lite skuggning och högdagrar i en enkel efterbehandling.
Julia rustar sig behandlad
De tydliga spåren efter penselns kanter och ojämnheten i färgernas spridning var det jag ville åt, och ger bilden en annan karaktär än mina vanliga helt datormålade varianter. Det gick oxå hyfsat snabbt och smidigt, och idén att måla separat och sedan lägga ihop fick det att iaf inte alltför anskrämligt ut.
Jag bestämde mig för att det var ett fall framåt det där, och kom sedermera att göra fler försök med liknande teckningar. De kommer att dyka upp här också och förhoppningsvis skall en utvecklingskurva kunna skönjas -med övning skall jag nog kunna få till en vettig målning med de rinniga färgerna före pensionen.
*******************************************
Alla bilder av Prinsessan Julia finns samlade i
https://paulusindomitus.wordpress.com/paulus-indomitus-pablos-galleri/galleri-for-prinsessan-och-busdraken/
Tidigare inlägg på temat prinsessan Julia och hennes värld finns i tråden
Prinsessan Julia & Draken Pelle
All vår början – En bysantinsk kändis inspirerad av realityTV får färg
Om några lättfotade damer från kändisvärlden som ger oväntad inspiration till bild och skrift.
Saida, glädjeflicka i Aracanea
Ibland kan inspiration komma från oväntade håll. Jag skriver på en sammanhängande fantasyberättelse som utspelar sig i en medeltidsinspirerad (ca 1300) miljö, och där första delen tar plats i den stora staden Aracanea, en motsvarighet till det bysantinska rikets huvudstad Konstantinopel.
För persongalleriet där har intryck tagits från alla möjliga håll. Tidigare har här redovisats hur realitysåpakända Kim Kardashian, en s.k. ”socialite”, eller kändis som är känd för att.. tja den är känd (och för ett vidlyftigt leverne, en kategori som numera upptar mycket plats i medierna) fått ge form åt en lättfotad dan, eskortflickan Saida. (Kim har också omnämts här apropå visioner av Kleopatra).
Kim kom till prominens, så vitt man kan förstå, genom att festa och umgås med den beryktade Paris Hilton, arvtagerskan som dominerade skvallerspalternas och kändisbevakningens värld för några år sedan. Saida har liksom sin förlaga en slags gynnerska i den högre samhällssfären som introducerat henne in i noblessen – den karaktären måste också ges form. Vore det således inte kul om…
Effekten av detta hugskott kom att bli att en slags ”kändis”-persona inspirerad av Paris Hilton skrevs in i berättelsen. Denna dam, den i vissa kretsar beryktade Eleni Loforitza, är förmögen, har ett socialt följe, bjuds på de främsta festerna, och bär sig allmänt förfluget åt. Effekten på berättlsen blev ett antal intressanta förvecklingar och möjligheten att skildra lite bysantisnkt skörliv.
Tids nog ville jag dock ge henne ett visuellt avtryck också, och till den ändan kladdade jag ner en lätt skiss… Ännu ett litet experiment, helt och hållet utfört med rena kolstift och suddmassa på grovt, färgat papper.
I den grova skissen var jag inte ute efter samma porträttlikhet som i Saidas fall med Kim K – mer av ett allmänt intryck av en persona. Jag ville få fram känslan av någon som för sig lätt överlägset, av en boren elitperson som ser det naturligt att bli uppassad och få sina önskemål uppfyllda, gärna med ett nedlåtande småleende på läpparna. Eleni skall ha ett kroppspråk som utrycker en slags lätjefull likgiltighet.
Påklädning och klädtecknande anno 2011
Kläder och smycken tog jag ur minnet från några av studierna av autentiska bysantinska stola och andra kvinnoplagg, något av vilket tidigare redovisats i inlägg, t.ex här.
Halvnöjd med utkastet, speciellt med tanke på att det är första gången jag kladdar med rent kol för en figur med kläder på, bestämde jag mig för att gå vidare och rensa upp den där kladden, med en vag tanke om att kanske göra en färglagd illustration av den.
Eleni med reducerat koldamm
Skissen omgjordes till svartvit, och mycket suddande och utsmetande vidtog, Det rena kolets damm gör att papperets struktur står fram som ett stort, smutsigt tryck på teckningen. Jag lät det vara kvar i bakgrunden, men gjorde själva figuren ren.
Nödtorftigt rensad blev lusten att försöka färglägga den svår att motstå, och jag gjorde upp ett slags färgschema (se till vänster). Det jag hade i huvudet var inspirerat när proffs med lite bättre skills för fotobehandling gör, när de tar svartvita foton och färglägger dem (se exempel på vad jag talar om nedan). Sålunda jag bestämde med mig för att använda min kladdiga teckning som om det vore ett svartvitt foto, och lade på färglager och började mixtra med ljuset i GIMP.
Färglagt foto av Raquel Welch
Effekten av mitt fumlande med färgerna kan ses nedan. Det blev i alla fall inte helt misslyckat, med tanke på utgångsläget. Håret till exempel, fick i princip skapas från scratchär och blev väl inte så där jättebra. Överhuvudtager blev färgerna generellt rätt skrikiga, vilket förtar den sökta fotoliknande effekten.
Eleni Loforitza med klänning
Mycket bättre behärskande av hur man hanterar nyanser, skuggor, högdagrar, matta och blanka partier måste till för att det skall vara acceptabelt. Det är dock ett första försök, och med bäbissteg… Och under mellantiden har man iaf ett slags porträtt av en högboren, dryg men tämligen lättfotad dam i min fantasis stad Aracanea.
***********************************
En liten slutkläm – när den där bilden behandlades hade jag ännu inte inhandlat och sett den blodiga men intressanta TV-serien ”Spartacus – Blood and Sand”. Sedermera insåg jag med viss blandad förtjusning att Eleni Loforizas lätt slampiga figur och också uppenbarelse rätt mycket liknar karaktären Ilithyia (välspelad av Viva Bianca) i tv-serien. Se bara nedan – det visar på behovet av en sådan figur för att krydda till saker…
Mer bilder och illustrationer till min berättelse finns förutom på sina respektive inlägg och det allmänna galleriet på samlingssidan
