Kategoriarkiv: Arkitektur /Architecture
Fantasins Arkitektur – Myriadon
En vy över fantasimonumentet Myriadon i akvarell och bläck.
I det ständigt pågående arbetet med att illustrera landmärken och monument i Aracanea, en av de viktigaste städerna i mina drömmars fantasivärld Aratauma kom turen till Myriadon, vilken tidigare omtalats och förekommit i bakgrunden på andra illustrationer (se t.ex. inlägget Myriadernas Marsch (I)). Myriadon är Aracaneas motsvarighet till de vägmärken som stod i huvudstaden såväl i Rom (Milliarum Aureum) som Östrom/Bysantinska riket och markerade att vägnätet i deras imperier sammanstrålade där. I det senare fallet bestod million i Konstantinopel av en slags kvadrupel triumfbåge, vars design kom att bilda en slags utgångspunkt för min egen. Men flera andra idéer kom att fogas till.
Jag bestämde mig tidigt för att jag ville inkorporera en obelisk till Myriadon – romarna, både i väst och öst, var begivna på att frakta de imponerande monoliterna till sina städer – Egypten var ju också en del av såväl det antika som det senare bysantinska romerska riket. Under researchen av bilder och fakta om dessa stiftades bekantskap med de ursprungliga planerna på hur Washington-monumentet i Washington DC var tänkt att te sig (se nedan). Den där designen låg för min inre näthinna när min egen Myriadon kom till.
I en utforskande planskiss och utkast för frontvyn för en av de fyra monumentala ingångsbågarna kom de olika inspirationskällorna till det sammansatta monument som min Myriadon utgör samman.
Obelisken i mitten utgör i sig ”mittenstenen” och reser sig hela 63 m upp med basen. Från den utgår fyra monumentala portbågar i väderstreckens riktning, förenade i en ring av kolonner i två plan. Hela strukturen sitter på en upphöjd bas och breda trappor leder upp till dess grundplan. Designen är relativt avskalad, men saknar förstås inte utsmyckning.
Förutom de reliefer och utkarvade detaljer som pryder såväl obelisken som kolonnerna och andra delar av monumentet, flankeras trapporna av lejonstatyer, krigsbyte från Artanien (motsvarande Iran). På övervåningens balustrad står stora ryttarstatyer av forntida kejsare i brons, blickande ut över imperiets fyra väderstreck.
Ok, så vi har en plan. Därefter kunde vi gå vidare till en målad vy som ger en idé om hur monumentet faktiskt ter sig för en betraktare. Den viktigaste faktorn för en sådan vy är att få till ett fungerande perspektiv, och där måste man kompromissa med hur mycket man kan visa av objektets åsyn på en gång och ändå få det att se någorlunda trovärdigt ut.
I de första arbetsutkasten lade jag således fast horisonthöjd och betraktelsevinkel, liksom fokuspunkterna från vilka byggnadens linjer skulle löpa. Samma linjer vägledde också utformning och dimensioner för bakgrunden och dess byggnader, med Augustabergets och Nya Rikets kyrka antydda som siluetter i fjärran.
När grunddragen väl bestämts och saker fått sina relativa platser, vinklar och dimensioner, lades en riktig skiss ner på det tjockare papper som sedan skulle målas. Mer av sådant som kringfigurer och arkitektoniska detaljer började också läggas in. Impulsen att börja plita ner för mycket småttigt kunde väl inte helt undvikas, men i stort var det här mest en vägledning för färgläggningen.
Sedan var det dags för målning, vilken skedde i ink & wash-utförande, dvs akvareller kompletterade av bläckpenna, i det här fallet både med reservoarpenna och doppad stålpenna. I slutfasen kom jag att experimentera lite med just bläcksorterna och gick från svart kinesiskt bläck till vattenlöslig sepia som tunnades ut lite olika för att lägga på detaljer såsom hieroglyferna på obelisken och annat.
Och så här blev det hela. Jag är inte missnöjd, även om det finns mycket att förbättra förstås. Förutom de lite krokigt darrhänta linjerna, vilket dock inte är lika kritiska för en sådan här bild, stör jag mig på att perspektivet trots allt blev lite skevt mellan den högra och vänstra sidan av bilden.
Vådan av att ha för många samtidiga och tekniskt olika projekt, som gör att man lite för sällan återvänder till en och samma teknik, visade sig åter. Jag får inte riktigt kläm på själen i det som ska utgöra en ink & wash-bild, det ser fortfarande ut som en färglagd bläckteckning där linjerna dominerar lite för mycket istället för det mer atmosfäriska intrycket som en färgbaserad bild skulle ge.
Men, som jag säger till mina elever, bör det fullkomliga inte förhindra det goda. Ett åtminstone vägledande intryck för hur jag tänker mig mina berättelser Myriadon kom ändå till världen, och ännu en steg framåt tagits i bygget av en plats som från att bara ha funnits i tanken och fantasin, nu kan beskådas och därmed blir klarare, mer konkret, och i någon mening, mer verklig.
Förlagan till obelisken i mitten av Myriadon kommer från den s.k. ”ofärdiga obelisken”, en antik koloss som ligger på sin ursprungliga brottsplats i Aswan, Egypten. Den höggs ut under den stora kvinnliga faraon Hatshepsut och skulle, om den rests, varit nästan 42 meter hög och den största obelisken i Egypten.
Myriadernas Marsch (II)
Den andra i en uppsättning bilder inspirerade av Bysans, den grekiska finanskrisen 2009 och mer nyligen timade händelser i Ukraina.
I inlägget ”Myriadernas marsch (I)” beskrevs bakgrunden till en serie illustrationer av inre bilder där den utlösande faktorn bakom deras skapande var musiken till dokumentärfilmen ”Winter on Fire” som skildrade skeendet i den s.k. Euromaidan 2014 då Ukrainsk militär stormade det stora torget i Kyiv. Denna inspirerade mig till en analog scen i mina fantasyberättelsers stad Aracanea.
Scenens förgrundsperson är befälhavaren Yakane. Denne och hans män har utkommenderats att skydda ingången till det kejserliga palatset. I det stora Basilikon-torget framför fortsätter under kvällen tiotusentals människor att strömma till med sina ljus, mässande och sjungande i en slags stilla demonstration för att få de styrande att göra något åt stadens kris.
Och så, när solen sjunker bakom stadens siluett, får Yakane den order vars innehåll han fruktat. Ordern att gå till attack, och massakrera de obeväpnade massorna där nere.
Lyssnande på musiken när jag tänkte på det först 2015, var det inte en samlad vision, utan mer en serie intryck och närbilder av Yakane där han stod med sin order i handen som kom för mig. Jag föreställde mig t.ex. Yakane stående under en staty av kejsar Aracansus, en slags representation av den obevekliga härskarmakten, och Yakane som fårad, visande sin sanna ålder…
Den inre konflikten i ett avgörande ögonblick i en människas liv låter sig dock inte så lätt fångas i en enstaka illustration. När jag väl bestämde mig för att en mer genomarbetad form kom därför mycket att handla om att välja komponenter och sätta ihop dem till en meningsfull enhet.
Bl.a. valde jag att istället visa skeendet mer utifrån, med Yakane betraktande sin order, speciellt eftersom han inte ens behöver läsa den, med sina skarpa sinnen kan känna bokstävernas innebörd rakt igenom pergamentet. Det gav möjligheten att visa Yakane i helfigur i historiskt belagd bysantinsk rustning. Runt honom, som en slags illustration av hans tankar, började jag föreställa mig ansiktena hos hans överordnade, Mesazon megas logothetes (till vänster) och Eparchen, stadens Aracaneas prefekt (till höger), från vilka hans order kom. Först tänkte jag mig att dessa skulle ersätta kejsarens bild, men kom sedermera att bestämma mig för att kombinera dem alla.
Under arbetets gång tillkom fler och fler element. Som en slags motvikt till de maktens tvång som är ovan Yakane ville jag lägga in tankar på hans dam, den sköna Zoe, som Yakane ovetandes, också är närvarande i demonstrationen. Bilder av folkmassan, av byggnader i staden osv prövades också, men jag började undra om inte bilden skulle bli överbelastad.
Till slut bestämde jag mig dock för att inte älta mer utan skrida till verket med fokus på de viktigaste elementen. Som fundament la jag en skiss, som vad de gällde helfigurerna bara hade de viktigaste linjerna, medan porträtten av figurerna runt omkring hade lite mer detaljer, vilka dock sedan reducerades kraftigt med suddmassa.
Den utmaning som jag satte för mig var att göra bilden i gouache, dvs heltäckande vattenfärger. Det är en teknik som, även om den prövats förr, jag aldrig använt i full utsträckning till en så pass detaljerad och fullständig illustration. Det man våndades mest över i förväg var att bristande färdighet och vana i sådant som att åstadkomma mjuka övergångar och att förmedla någon slags känsla av volym skulle visa sig mest i porträtten – jag har aldrig riktigt gjort sådana förut i vattenfärg. Men några småövningar innan gav tydliga resultat, och de blev faktiskt inte så illa. Värre var det med materialrepresentationen, som t.ex i ringbrynjan Yakane bär, alltid en omständlig detalj, eller i bronsstatyn bakom, vilka saknar den metalliska känsla man skulle önska.
När de viktigaste elementen var på plats blev det mycket tydligare att det faktiskt fanns utrymme och något att vinna på att lägga till en del av de kringelement jag funderat på tidigare. Jag bestämde mig för att göra dem mer abstrakta för att inte plottra till bilden för mycket och störa förgrundsfigurernas prominens. En siluett av staden med den stora Frälsarkatedralen på ena sidan, myriadons obelisk och andra byggnader på den andra lades till, men enbart som skarpa konturer mot en sol under horisonten. Efter ytterligare tvekan fyllde jag också mellanrummet mellan stadssiluetten och bildens nederkant med en lite impressionistisk anblick av de många ljusen hos demonstranterna på torget.
Således och återigen var det hela en blandning av träff och miss. Inte minst de fundamentala baselementen, att applicera färger konsekvent och kunna lägga större heltäckande färglager jämnt, behöver mycket mer rutin och repetition. Jag är dock nöjd med porträtten: de två makthavarna är t.ex. hyfsat porträttlika sina förlagor (skådespelaren Joe Turkel och den grekiske politikern Andreas Papandreou respektive). Bilden av Zoe är inte lika bra ifråga om likhet (hon är inspirerad av legenden Sophia Loren), men effekten av det ljus hon håller i handen, en svår detalj som hade kunnat förstöra mycket, blev faktiskt inte så illa. Det är som vanligt – man blir bra på det man övar lite på. Helheten, som förstås kunnat utföras bättre av någon som vet vad den pysslar med, är på det hela taget inte så dumt. Den påminner lite om en filmposter, vilket faktiskt inte var något medvetet mål. Den uppnår också vad jag önskat, och bildar en slags brygga mellan själva anblicken av folkmassorna i första bilden och vad Yakane därefter gör.
Även om jag känner att den väl får betraktas som klar såsom en handmålad bild, så undrar jag… om man inte kunde göra något konstruktivt med den digitalt. Tiden får utvisa.
”Winter on Fire” kan ses gratis på Youtube” Netflix, som äger rättigheterna, har lagt ut filmen för alla på sin kanal, se länken ovan
Myriad från grekiskans μυριάς, myrias, är ursprungligen en beteckning på 10 000 enheter, men kom att att bli liktydigt med ett enormt, oöverskådligt eller oändligt antal. Det är i den senare meningen som namnet på Myriadon och Myriadernas marsch kom för mig.
Myriadernas Marsch (I)
Den första i en serie bilder inspirerade av nutidshändelser, speciellt kriget i Ukraina, men också folkliga protester, historien och – Musik.
År 2015, efter att protester i Ukraina tvingade fram avgången för den dåvarande ryskstödde presidenten, och inledde vad som skulle vara en period av öppen fientlighet mellan Ryssland och Ukraina vars kulmen nu utspelas för en chockerad omvärld, kom en dokumentärfilm, ”Winter on Fire” som skildrade skeendet i den s.k. Euromaidan 2014 då Ukrainsk militär stormade det stora torget i Kyiv.
Bland allt i den som gjorde starkt intryck kom dess soundtrack, med originalmusik av Jasha Klebe att slå rot varaktigt i mig, och förenades med tankar jag haft sedan finanskrisen i Grekland 2009, och som ofta är i mitt fall, gav inspiration till scener för mina berättelser. Musiken var det som slutgiltigt framkallade de klaraste bilderna i mitt inre.
När kriget nu, 2022 till sist kom till Ukraina, bestämde jag mig för att, dels i syfte att få utlopp för min frustration, dels för att i någon mån gripa den känsla av aktualitet och symbolism som kom över mig, skapa en storyboard-serie utifrån dessa visioner som jag jobbat med under åren.
Milljön för mina scener är Aracanea, min motsvarighet till Konstantinopel ca 1300 AD, vilken varit ett återkommande motiv för designarbete som tidigare förevisats här. Till exempel utformningen av ”Järnportarna” (Sidera Pyles), vilka utgör den stora ingången till kejsarens palatsområde. Det är från högt upp på Järnportarna som scenen först betraktas: sedan, i ett omkastat perspektiv, hamnar de direkt i blickfånget.
En annan byggnad som behövde designas noga var Ekklessia Sotiros, Frälsarens katedral – denna den största kyrkan i världen utgör ett central blickfång i hela Aracanea. Arbetet med utformningen av denna var ett grannlaga jobb, men en nödvändig förutsättning de scener som berörs här, då kyrkan utgör en dominerande del av bakgrunden, inte bara fysiskt men också andligt i någon mening.
En sista kreativ detaljstudie saknades, nämligen på den s.k. Myriadon, min motsvarighet till verklighetens Million som stod i Konstantinopel och i sin tur var en direkt imitation av Milliarum Aureum i Rom, som markerade mittpunkten för det Romerska vägnätet. Myriadon gav mig också namnet för scenen, med en hänsyftning till stycket ”March of the Millions” namn.
Myriadon i mitt Aracanea är en komplex struktur, som i sig också innehåller fler hänsyftningar och ett iögonfallande element i form av världens högsta obelisk, som står mitt i korspunkten och kring vilken en ring av triumfbågar strålar ut. Den där hade bara kommit till utkaststadiet, men även om Myriadon ger namn åt den här scenen, skulle den från mitt tänkta perspektiv vara i bakgrunden och inte ses i nära detalj.
Den scen som allt det här utgör bakgrunden till utspelas under en religiös högtid, Ljusfesten, motsvarande de ortodoxa traditionerna kring kyndelsmäss ungefär, då de troende tar med ljus som välsignas i kyrkan för bruk under resten av kyrkoåret. Ljusfesten inträder här just då det råder stor oro i staden på grund av den svåra ekonomisk kris som ett nyligen timat misslyckat krig lett till. Till råga på allt står man inför hot om belägring, samtidigt som kejsaren stängt in sig och är oanträffbar.
I det läget har orosstiftare bland de mer folkliga delarna av munkväsendet, ledande bland dem en tidigare avbildad figur, munken Phileotes, börjat piska upp stämningen för att utöva tryck på kejsarens hov. Historiskt var det här en typ av situation då ansamlandet av människoskaror, oavsett skäl, oroade makthavarna, eftersom det kunde tända gnistan som ledde till oroligheter och kanske t.o.m. uppror.
Det är således med mycket blandade känslor som jag tänkte mig att Yakane, scenens protagonist, ser ut i skymningen från Järnportarna där han och hans män stationerats, och betraktar myllret på Basilikon-torget där nedanför. Vad skulle Yakane skåda där han satt uppflugen? Det som ska stå i fokus för den här scenen är människomassorna – vilka kan räknas i minst 100 000-tal – och deras ljus.
Mitt första snabba kladd-utkast syftade till att ordna tankarna. Förutom de redan beskrivna delarna kan noteras den lilla tempelbyggnaden nära portarna, vilken normalt används för utropandet av kejserliga edikt och nyheter. Den och torget är omgivna av ett myller av ljus.
Utifrån utkastets idé följde en snabb linje -och positionsskiss, för att få en mer bestämd känsla för perspektivet och fokuspunkterna i bilden. Det var från dessa, modifierade, som jag lade ut de underliggande linjerna på akvarellpapper för målningen som skulle komma.
Jag lade på den sena kvällshimlen i akvarell, men i övrigt ville jag prova att använda främst vattenfärg av typen tempera (gouache). Den stora utmaningen skulle bli att få till ljuspunkterna, något som först framstod som hopplöst svårt att få till exakt och dessutom täckande nog att se ut som ljus.
Men, under prövningen av olika sätt, damp en ny oprövad idé ner: tänk om man, istället för att försöka måla punkterna över underliggande färg, försiktigt stänkte ut maskeringsvätska över sidan, och därefter fritt och ledigt målade runt de ansamlingar av små runda stänk som bildades? Craaazy stuff, men det testades, och när maskeringsdropparna så avlägsnades framträdde ett mycket tillfredställande mönster av helvita punkter som förblivit omålade. Med ytterst tunn akvarell i gula nyanser gavs dessa så varmare karaktär, samtidigt som området mellan dem gjordes mörkare med dito gråbruna och andra toner för kontrastens skull.
Flera övermålningar följde. Efter viss tvekan tog jag också till tuschpennor och fyllde försiktigt i vissa linjer, vilket förvandlade illustrationen till en Ink & Wash-målning.
Efter tidigare lärdomar då akvarell och vattenfärgsmålningar tenderat att bli väldigt bleka vid scanning meckade jag en del med digitaliseringen av bilden, med olika inställningar för att kompensera för ljuseffekter och kontrast. Nedan ses olika resultat över hela skalan från blek och alltför ljus till alldeles för mörk och mättad. Den nedersta blev mest rättvisande i relation till den fysiska målningen.
Oaktat motivet är det där inte mer än en ganska grov illustration som både saknar mycket av realistisk finess eller en bra akvarellmålnings impressionistiska övergångar. Men som storyboard funkar det: intrycket var det viktiga – av ljusen i skymningen i skuggan av staden och dess monument, och känslan av mycket folk. Samtidigt som det ska vara något stillsamt, stämningsfullt över det med alla ljus… Det är inte lätt att måla sådana folkmassor, och jag tycker nog ändå att det här var ett lyckat experiment. Och den är också bara ett steg – fler bilder från scenen följer.
”Winter on Fire” kan ses gratis på Youtube” Netflix, som äger rättigheterna, har lagt ut filmen för alla på sin kanal, se länken ovan
Myriad från grekiskans μυριάς, myrias, är ursprungligen en beteckning på 10 000 enheter, men kom att att bli liktydigt med ett enormt, oöverskådligt eller oändligt antal. Det är i den senare meningen som namnet på Myriadon och Myriadernas marsch kom för mig.
Fantasins Arkitektur (3)
Från teckning och målning av exteriör, till att designa och rita byggnaden, och tillbaka igen.
En snabb avslutning på närstudien av min egendesignade kyrka, Frälsarens katedral. Efter att ha ritat dess fasader, omkrets och markplan gjordes vissa diskreta modifikationer av den första exteriören i akvarell och bläck, för att komma till vyn nedan.
Det kunde verka som enormt merarbete för vad som trots allt är en lite upparbetad form av skiss. Men poängen var att skapa en förlaga, eftersom min katedral ju förut bara fanns i mitt sinne. Nu har den fötts till världen i åtminstone skissad och översiktlig form. Och genom att föra detta delmål i hamn till slut och tack vare det nedlagda arbetet har redan ett antal skisser på scener med kyrkans interiör, omgivningar och med den i bakgrunden kunnat skapas med mycket säkrare hand och klarare vision. Dessa kommer snart att dyka upp här vad det lider.
Fantasins Arkitektur (2)
Arkitekturdesignen av min egna katedral får en mer genomgripande behandling, och mynnar ut i en byggnadsstudie som står på egna ben.
Såsom framgick i inlägget Fantasins Arkitektur (1), hade arbetet på en skiss med min egendesignade kyrka Ekklesia Soritos (Frälsarkyrkan) lagt i dagen vissa avgörande brister i designen. Det rörde framför allt hur den imponerande toppstrukturen med dess många kupoler anknöt till en grundplan där allt faktiskt bars upp på ett vettigt sätt, och inte bara ”hängde i luften”.
För att etablera det elementet bestämde jag mig för att bokstavligen återgå till ritbordet och skapa en riktig grundplan för hela byggnaden. Baserad på studier av verkliga förlagor ritade jag, sektion för sektion, de bärande elementen som skulle möjliggöra för det enorma öppna rum som kupolerna bildade – det största täckta utrymmet i min värld.
Med grundplanen på plats skissades hela strukturen om från utsidan med de korrekta proportionerna och elementen som fördelade vikten korrekt återgivna.
Nöjd med skissen gick jag så vidare och tecknade in ytterlagren med tusch. Först takvyn, där de många kupolerna och de täckta taksegmenten ritades ut.
Därefter en tuschad sidovy för etablerandet av rätt siluett, sedd från väst.
Sist lades kortsidorna fast. Den södra (topp) respektive norra (nedre) skiljer sig åt betydligt. Den förstnämnda innehåller inte mindre än 3 ofullständiga kupoler, vilkas stödjande element dels täcks av kupolerna , vilka dock också vilar på varandra i en söder-mot-norr-gående axel. Svarande mot denna är den mycket mindre luftiga, av raka och diagonalt stödjande strukturer dominerade norra sidan. De behov som tvingade fram oregelbundenheten i byggnaden framgick nu mycket tydligare.
För att ytterligare tydliggöra de olikformade och lutande sektionerna i byggnaden och lägga in ett element av perspektiv trots de raka anblicksvinklarna bestämde jag mig för att lägga på färg på de tuschade vyerna.
Jag undlät att verka för maximal detalj i färgläggningen, utförd i akvarell och vit kulspetspenna: det var inte syftet. Förutom det ovan nämnda skulle den också främst etablera och fixera en färgskala för framtida vyer och teckningar.
Den färglagda skissen kom också visa sig ha andra fördelar. Som framgår tydligast av vyerna av kortsidorna gjorde färgläggningen av taken med sin blågröna ärgade brons i kontrast med de ljusa marmorväggarna ett mycket skarpare intryck av hur de olika sektionerna passade in i och delvis överlappade varandra. Det där tenderade att vara svårt att riktigt hålla isär när bilden var omålad.
Slutligen samlade jag ihop de olika planen och vyerna och lade dem, med enhetliga proportioner, samman i samling med pergamentmönster som bakgrund, för en slags komplett ritningsliknande bild som sammanfattade den arkitektoniska delen av designen så pass långt.
Det blev en detour som tog sin tid, men var till sist värt besväret. Problemen som hade framträtt tidigare, då jag gått för fort fram utan en tydlig bild av den underliggande strukturen, hade nu hjälpligt lösts. Och designarbetet hade också lite otippat frambringat ett eget visuellt resultat, som inte var obehagligt.
Fantasins Arkitektur (1)
Före den brutna handens period i oktober-november hade jag i veckor jobbat på ett projekt med långa anor: den första av lite djupare studier av arkitektur och miljöer för några av mina berättelser. I akt och mening att med friare och lättare hand kunna avbilda och skriva om dem, med visshet född ur intim bekantskap och därmed kunna se dem i deras fullhet, erfara de känslor som de känner, som skulle stå, och leva, där. Först ut blev min vision av den största katedralen i Aracanea, mina drömmars motsvarighet till Konstantinopel: Frälsarens Kyrka, Ekklesía Sotíros.
Redan tidigare, i inlägget Konceptdesign för kyrkor i Aracanea syntes mitt första utkast av hur denna viktiga byggnad kunde se ut.
Enkel som den är, innehåller den ändå en komprimerad idé av Frälsarkyrkans viktigaste drag: som den asymmetriska, sluttande progressionen av kupoler upp till den stora centrala, kombinerat med en sammanhållen design för de stora sidofasaderna.
Så jag började där – genom att göra en serie kladdar där jag försökte överföra min profil och frontalskiss till en perspektivbild från olika anblickspunkter – ett par exempel kan ses nedan.
Vad alla kladdarna snabbt visade på var att grunddesignen behövde modifieras – hela byggnaden blev för smal på ett sätt som skulle göra den instabil, speciellt i det seismiskt aktiva område där den är tänkt att vara byggd. Den behövde alltså breddas. Men då framhävdes det faktum att den stora gyllene mittkupolen bara har 2 sidokupoler att luta sig mot: framåt och bakåt. Lösningen, och största skillnaden mot originalplanen, var att låta den stora huvudkupolen flankeras av 4 istället för två dotterkupoler, vilka alltså skulle omge den i alla väderstreck.
Här borde man ha fäst dessa designbeslut i ett övergripande arkitektoniskt utkast, med en tydlig planlösning.
Uppfylld av dessa insikter började det klia i händerna och jag började skissa direkt på en tilltänkt vy av kyrkan sedd från en lätt sned vinkel som låter en betrakta åtminstone två av dess sidor i ett slags grodperspektiv, blickande från strax ovan markplan.
Målandet och tuschandet kom att förlöpa tämligen smidigt – jag fortsatte på mina försök att få till en wash and ink– bild, och la akvarellfärger på blyertsskissen. Därefter las linjerna på igen, fast denna gång i tusch med dopp-penna. Det hela såg nästan ut att oväntat snabbt bli någorlunda…färdigt.
Men här kom bristen på en tillräckligt färdig arkitektonisk planlösning tillbaka och bet en i rumpan. Ju mer jag skärskådade den där, desto mer blev det klart att något fortfarande inte var rätt. Tyngden i de fem toppkupolerna var fortfarande inte väl fördelad där de anslöt till varandra – de anslöt i själva verket knappt till varandra alls, vilket, om man har minsta hum om periodens arkitektur på den skalan, måste anses vara ett förbiseende. De massiva krafter som tyngden av en över 60 meter hög kupol medför måste förgrenas och förbindas, inte isoleras, i en struktur som också fördelar den sidledes och ger flexibilitet kombinerat med styvhet runt hela sfären. Verklighetens Hagia Sophia, den viktigaste av mina förlagor, bär syn för sägen och har fått sina bärande element förstärkta gång på gång efter att ha skadats av jordbävningar et ales – så den kom att få den massiva stödstruktur som vi kan se idag.
Det var motbjudande, men det skulle bli nödvändigt att ta steget tillbaka till punkten där jag borde ha gjort mer seriösa arkitektoniska skisser, och sedan om möjligt göra en retroaktiv korrektion på den närmast klara vy-studien.
A dirty job. But someone’s gotta do it.
Hur och hur det gick i nästa inlägg.
2 storyboards i akvarell & bläck
Gotland gav chansen att svinga akvarellen inte bara för blommor och friluftsmålning. När solen gick ner var det dags att sätta övningarna i tjänst för det Inre landskapet, och förhoppningsvis få en bättre glimt av de berättelser som utspelas där...
Det är ju många år sedan jag började göra en slags storyboards liknande de som används för att förbereda filmscener, för mina berättelser. Valet att mer koncentrerat öva på olika medier och tekniker för målning är också starkt motiverat av önskan att snabbare kunna få fram de där små målade illustrationerna (se tex detta tidigare inlägg), speciellt för omgivningar och miljöer. Det var på den linjen jag fortsatte, och för att inte fastna i den första utkast-fasen utgick jag från några gamla (10 år+) små A5-kladdar eller skisser till storyboards, ritade om dem med bläck i några fall, och koncentrerade mig på själva målandet och färgerna.
Till exempel scenen där en av berättelsens protagonister ser ut från Aracaneas murar, på almutamers, de män som ansamlas där ute. Jag ritade helt enkelt om den med stålbläckpenna (dopp), och sedan var det pensel på…
På det här tidiga stadiet handlar mycket fortfarande om att öva upp precisionen i de darrhänta fingrarna, liksom att få fram olika nyanser från en begränsad palett (här bara 12 färger). Ett par lager färg gav i alla fall lite liv åt en vy som när allt kommer kring bara kunnat föreställas, men inte setts.
Nästa bild, ännu en scen där protagonisterna är i förgrunden med en vy som sträcker sig långt runt omkring och bakom dem, började på ett tidigare stadium än den ovan: här fanns bara ett idéukast.
Jag hade dock försett utkastet för ”Jack & Yakane rider upp mot Apostlaberget” med anvisningar redan då det begav sig.
Nu följde jag tankarna bakom anvisningarna för en löslig blyertskiss av vad som i grunden är en slags panoramisk vy utifrån en av Aracaneas fattigare områden: de av enkla och något förfallna hus överhopade sluttningarna upp mot och kring den väldiga Apostlarnas kyrka.
Här kom fokus att ligga på ljuset och stämningen vid och efter målning. Den här scenen ska visa, i den realistiska stil som är berättelsernas signum, dels på stadens skiftande sidor och de slumartade förhållandena kring apostlaberget med en vy ut över staden mot prefektens palats som skymtar i bakgrunden. Dels på att protagonisterna träder in här som främlingar, iakttagna av omgivningar som är misstänksamma i bästa fall. Jag ansträngde mig att måla så matt och flytande som möjligt, och fattade stålpennan m tusch med så lätt hand som det någonsin gick.
En intressant sak hände vid digitaliseringen. Tidigare har här påtalats svårigheterna vid inscanning av akvarell p.g.a. färgernas transparanta natur, som gör att standardinställningar inte funkar väl och man måste testa sig fram med olika ljusstyrka, färg- och kontrastinställningar osv. Så även nu, där scanning gav tämligen olika färgval, med en av varianterna i en tydligt avmättad och gulnad version. Istället för att förbanna eländet valde jag denna gång att gå vidare och trycka plattan i botten s.a.s. och förstärka de särdragen. Effekten blev intressant, och passande för den atmosfär som var syftet med bilden.
Mina försök att måla vått-i-vått föll här inte väl ut utan bildade droppar på himlen och lite varstans. Ljuseffekten var vidare alldeles för antydd, och borde vara djärvare, tydligare på papperet. Det finns m.a.o. mycket som fattas, men som övning är det…OK. Det ger iaf. en idé av vad som sker, och visar också på tydliga vägar framåt.
Järnportarna -arkitekturdesign i Ink & Wash
Efter föregående inläggs startövningar för Ink & Wash, dvs skissande med bläckpenna (stål) och akvarell, var det dags att använda sig av de darrhänta fingrarna för ett åtagande med lite vidare syfte: att utforma en seriös arkitektskiss för mina drömmars Aracanea. Valet av motiv hade jag redan bestämt – att ta fram ett färdigt koncept för Sidera Pyles (koine: σιδήρέα πύλης), Järnportarna.
Järnportarna utgör den stora ceremoniella porten in till Purpurstaden, dvs det kejserliga palatsområdet i Aracanea. De spelar en viktig roll i berättelsen just i sin roll av passage, både symboliskt och som en fysisk barriär att vakta eller överkomma. Flera scener utspelar sig runt dem: både utanför, funderande på hur man träder in genom dem, men också innanför och på dem, försvarande dem mot intrång. Portarna intar vidare en symbolisk betydelse som gångjärn för både inre och yttre konflikter för protagonisterna. Sedan många år har jag därför funderat på exakt hur de skulle se ut i min värld.
Förlagan för järnportarna är Chalke-porten, ingången till det kejserliga palatset i Konstantinopel, vilken inte längre finns kvar i dagens Istanbul men finns beskrivna av bl.a. Prokopios på 500-talet.
Moderna arkeologer och historiker har gjort rekonstruktioner av Chalke genom åren. När jag skrev de delarna av berättelserna som utspelas runt dem, tog jag avstamp från dessa för mina första storyboards.
I bakhuvudet fanns dock alltid avsikten att skapa min egen version. Namnet ”järnportarna” kom för mig som en slags kontrast till de gyllene portar (se inlägg om dessa) som leder in till Aracanea genom dess mäktiga yttre murar. Liksom dem, och också med stöd av de senare källorna, tänkte jag mig snarare Järnportarna som en självständig byggnad, något mer än bara en slags triumfbåge in till kejsaren.
En detalj, inspirerad av redogörelser av vissa detaljer på portarna var att dessa skulle prydas av ett stort, gapande gorgon-huvud. Gorgoner, vars anblick förvandlar åskådaren till sten, har sedan antiken satts på byggnader för att skydda dem. Innebörden är tydlig: hit men inte längre.
Beväpnad med bra papper för omväxlings skull och med stålpenna och bläck i hand var det dags. Mån om att bejaka, snarare än att svettas, över bläckets vinda linjer, den lite oförutsägbara tjockleken och annat som förut skulle gett mig hjärnblödning, lade jag efter lite inledande skissande helt bort linjal och blyertspenna och gjorde det mesta direkt i bläck. Fram växte den mäktiga porten, understödd av fyra pelare på varje sida. På byggnadens främre hälft sitter två åttakantiga torn. Bakom dem höjer sig en upphöjd kupol i typisk bysantinsk stil.
Allt eftersom lade jag på mer detaljer, som religiösa statyer, en mosaik med den Numenska örnen osv. Högst upp ovan porten tronar en staty av portarnas beställare, kejsar Dominianus, hans hustru och hans mor, den ryktbara änkejsarinnan Anastasia. Byggnaden fick en närmast sakral karaktär, nästan som en slags kyrka, vilekt är passande för den upphöjda ställning som Arcaneas kejsare intar.
Efteråt var det dags för akvarellerna. Målningsbiten, som alltid varit och säkert kommer förbli min akilleshäl, drog ut på tiden men efter några timmar var det hela iaf passabelt. Idén var att fånga intrycket jag sökt i min fantasi, och föra den ner på papperet. Vilket kind of lyckades. Som en början är det iaf användbart. Mycket utspelas runt Järnportarna, och nu har jag efter många år till slut en ungefärlig idé om detaljer i omgivningen som både hjälper skrivande och vidare illustrationer.
All vår början bliver svår…bläck & akvarell
Ink & Wash, tekniken att göra snabba skisser i bläck och akvarell är en egen konstart i sig, med många olika inriktningar. På sistone har jag sneglat på dess användning bland designers, mattemålningsartister och arkitekter. Med några snabba penseldrag, understödda av välplacerade tuschlinjer, skapar man intrycket av en miljö, ett monument eller gatuscen. På sistone har jag gjort lite tester på området i syfte att kunna skapa mer av dessa motiv.
Många av mina bilder äger rum i min egenskapade värld och dess miljöer. Landet Bortoms sagolandskap, den stora staden Aracanea och det ännu väldigare Al-Kash m.fl. har fått bilda fond för många bilder. Många av de miljöer och arkitekturdesigner som gjorts för detta förtjänar att få en litet mer noggrann behandling. Ett antal skisser i blyerts, ibland kompletterade med mangapennor, på designer för miljöer, byggnader och liknande har gjorts genom åren. Men tiden har inte riktigt räckt till för att gå vidare till mer genomarbetade alster. Den relativt snabba och impressionistiska tekniken hos Ink & Wash skulle då passa perfekt för att utgöra en bro till bilder som betonar miljön, utan att slå över i rent landskapsmåleri.
Akvareller kombineras numera oftast med fina bläckpennor av modernt snitt, men det klassiska sättet bygger på användning av gammaldags stålpenna, doppad i bläckhorn. Det skall sägas att bruket av båda dessa tekniker utgör en inte obetydlig nackdel om man (som jag) är darrhänt.
Båda bygger på ytterst flödande, lösliga och okontrollerbara media: rinnande bläck respektive vattniga färger. Till det kommer ett rent psykologiskt handikapp: bristen på kontroll är oroväckande för någon med förkärlek för små pilliga detaljer och omtagningar i syfte att hitta den rätta linjen.
Senaste året har jag vid några tillfällen använt akvareller för att göra luddiga, mer obestämda bakgrunder till bilder. Nyligen bestämde jag mig för att göra en mer ingående serie tester av tekniken för att se om det kunde vara en framkomlig väg för mina syften genom att kombinera akvarell med gradvis svårare former av kompletterande linjeverktyg. Jag utgick från ett sammanhållande tema: skisserna föreställer alla scener i staden Aracanea, mina drömmars Konstantinopel, där den första av mina berättelser utspelas.
Först ut tog jag en över 10 år gammal skiss på en stadsmiljö, och målade på den. Skissen var i ett enkelt perspektiv från en gata, med Corinna, en av protagonisterna, dittecknad i förgrunden i efterhand.
Så vi smetade på färg i ett par två-tre lager… och det blev inte så bra. Färgen var för tjock, och enhetlig. Det hjälpte heller inte att papperet var tunt, vilket minskade uppsugningen och förmågan att skapa nyanser. Det hela måste mest räknas som en övning i att stadga handen.
Från den gjordes en ny skiss m smal bläckpenna, helt fritt, utan linjal. Akvarellarbetet underlättades av mycket bättre papper (220 g). Trots att jag återvände och lade på fler lager färg för att få mer skiftningar gick det hyfsat snabbt, och tog allt som allt 2 kvällar.
Nästan allt kan förstås förbättras: det fria skissandet i bläck gjorde att mycket ser lite vint och skevt ut, skuggor och ljusskiftningar är primitiva, osv. Det var dock ett klart fall framåt, och närmade sig den känsla jag sökt.
För den sista bilden fanns också en idéskiss sedan många år, föreställande en av Aracaneas yttre stadsdelar längs den Gyllene Vägen som leder in mot stadskärnan.
Här tog jag steget fullt ut och använde min nyinköpta stålpenna m kinesiskt dopp-bläck för den nya teckningen. Och se, bläcket var inte så svårkontrollerat som jag fruktat och hela upplevelsen artade sig till att bli riktigt behaglig.
Grundteckningen blev på det hela taget inte dum, med perspektivet mer upphöjt vilket möjliggjorde att skildra mer detaljer från den närmast lantliga miljön som råder precis innanför murarna, med stadskärnans kullar långt borta. Sedan kom färgen.
Här visade sig åter två problem. Ett rörde materialet: för stålpennans skull valde jag ett slätt, men åter för tunt papper, vilket gör färgen plattare och mindre nyanserad. Det andra var att jag åter bredde på lite för mycket, mest i meningen täckte för mycket. Min skräck för det vita, att låta områden vara, framstå här tydligt. Det gör att bilden till sist och syvende mer ser ut som en slags serietidningsillustration, om än lite i den franska stilen, än en ink & wash-bild.
Nå. Dessa tre första bilder, tillkomna på en vecka, gav ändå massor med nyttig input. Och lärdomar för framtiden, som:
- Välj konsekvent tjockast möjliga papper
- Använd mindre mängd färg, våga lämna mer vita fält och fyll inte i varje litet hörn
- Gör bläckskissen så fri och sparsmakad som möjligt – undvik för mycket detaljer som kan åstadkommas m färg istället.
- Använd mer olika färger, experimentera med kontrasterande färglager som ger skiftningarna mer liv.
Det är bara början. Fler bilder av den här typen är igång, och mer tekniker att utforska: som målning vått-i-vått, med papperet förblött. Vad gör det med bläcket, som ska vara vattenfast? Det finns bara ett sätt att få reda på det. Stålpennan är här för att stanna, känner jag – det var en uppenbarelse, och möjligen ett nytt favoritredskap för framtiden.
Ett hus, en Mile högt ? Och några mindre men imponerande försök…
Lite arkitekturnyheter som inspirerar till höga visioner för framtidens skyskrapor.
En artikel i alltid läsvärda The Economist låter meddela att en av de stora hindren för byggandet av riktigt groteskt höga hus verkar ha fått en lösning, och det från osannolikt håll. Det finska hissföretaget Kone har utvecklat en ny hisskabel (KONE ”Ultrarope”) med tillhörande anordning, som består av kolfiber inbäddad i en form av epoxymaterial, som är bråkdelen så tung men mycket hållbarare än de stålkablar som idag används för hissar.
De som är intresserade av höga hus vet att det här med hissen är en svårare nöt att knäcka än vad man först tror. Problemet sitter främst i att när en stålkabel förlängs blir den så pass tung – om den skall vara säker – att en allt större del av dess tensila styrka och också energiåtgången i hissen går åt till att lyfta kabeln, inte hisskorgen. En 400 meters stålkabel för hissar, t.ex. väger mer än 18 ton. Det här gör att kabelns egen tyngd till slut kommer allt närmare den punkt där man helt enkelt inte kan göra den längre – den kommer att gå av under tyngden från den egna massan.
Den lätta men starka kolfiberkabeln har inte det här problemet – själva kabeln väger bara strax över en tiondel av motsvarande stålkabel. Även räknande med de delar av hisskonstruktionen som trumman, liftanordning, bromsar med mera som inte kan ersättas med ultralätt material kommer en lång (exemplet är 400 meter) hissanordning att väga någonstans under 40% av nuvarande vikt – och mycket mindre än så kommer att utgöras av själva kabelns vikt.
Den senaste tidens uppsjö av riktigt ultrahöga hus, flera av vilka nämns i artikeln (se den jämförande uppställningen ovan) har löst det här genom att anlägga hissarna i ett slags trappsystem med nivåer med stora foajeer då man får kliva av och byta hiss för att komma längre upp. Med den nya kolfiberkabeln kommer hissarna inte bara att kunna löpa hela vägen, de kommer att kunna resa sig högre än några hissar gör idag. Troligen kommer man att behålla ett visst trappelement – om inte annat så för att det har funktionella skäl (moderna skyskrapor är nästan alltid funktionsuppdelade, med en del för lokaler, en för kontor och en annan sektion för bostäder – och det är rimligt att ha dem samlade på olika nivåer) – men förutom att dessa icke-fullängdshissar kommer att bli energisnålare kommer varje sektion att kunna göras större och man kommer att kunna komplettera dem med hissar som löper längs med hela sträckan, en avgörande fördel för evakuerings- och serviceändamål. Det här rör för övrigt inte bara superhöga strukturer – det finns minst 3000 byggnader runtom i världen, inklusive vår egen skatteskrapa, turning torso, kaknästorn med flera, som kommer att kunna dra fördel av lättare och energisnålare kablar.
I Saudiarabien har man nyligen påbörjat förarbeten för den största skyskrapan hittills: Kingdom Tower i Jedda, som skall bli en kilometer högt. Frågan är om den nya hisstekniken kommer att vara tillräckligt utprovad för att bli aktuell för det bygget: att döma av en pressrelease . Om så, kommer Kone i vårt finska grannland att kunna påräkna sig många beställningar, och vi se höghusen stiga allt högre, nu när detta hinder för deras uppstagande mot skyn slutligen överkommits.
Så – ta en sista titt på det som idag räknas som höghusens titaner. Snart får de sig sig omsprungna av hus som kanske är 2-3 gånger så höga. Med början i världens högsta byggnad till dags dato – Burj Khalifa i Dubai, 828 m högt, blir kanske det sista superhöghuset med traditionella hissar.
Den asiatiska giganten Taipei 101 Tower med sina 508 m lär snart få konkurrens i sin region – dess karaktäristiska design kan dock inget ta ifrån den.
Det nyligen färdigställda Abraj al-Bayt, också känd som Mecca Royal Clock Tower på 601 m, en del av renoveringen av den heliga staden Mecca som omtalats tidigt i denna bloggs existens (se inlägg här), får kanske nya grannar som överskuggar den. Allt är möjligt om oljepengarna fortsätter att rulla in till skrytbyggena vid Arabiska Gulfen.
I väst har byggandet av riktigt extremhöga hus inte alls samma attraktion som hos de mer nyrika staterna i t.ex. mellanöstern. Ett undantag från detta är dock strax avslutade Freedom Tower på 541 m inklusive sin toppspira, uppförd på platsen för World Trade Centers två torn, vilka som bekant förstördes i terroattentatet 11/9 2001… Kommer den att fortsätta hålla topplaceringen i väst, eller kommer de nya hissarna att möjliggöra mastigare hus även hos oss?
—————————————————
se andra artiklar på temat arkitektur och höga hus under tråden Arkitektur, t.ex.
För övrigt anser jag att alla hus över 50 m bör förstöras
Höga hus vid Klara, och det vanliga gnället
Studenttornet – Tankar kring ett möjligt hus Syskon
Ny arkitektur kan också bli Fel
——————————————————————–
Fler källor till nyheten om KONEs nya hisskabel:
- KONEs hemsida http://download.kone.com/ultrarope/index.htm och http://www.kone.com/corporate/en/solutions/products/Pages/default.aspx
- BBC om KONEs gruva där man testat kolfiberkabeln http://www.bbc.co.uk/news/world-europe-20504312
- The Register http://www.theregister.co.uk/2013/06/18/ultrarope_to_enable_1000_meter_buildings/
- Daily Mail http://www.dailymail.co.uk/sciencetech/article-2343059/Worlds-tallest-skyscrapers-set-double-height-elevator-company-develops-new-super-strong-rope-haul-lifts-top.html
- e-architect http://www.e-architect.co.uk/products/kone_elevator_technology.htm
- Futuretimeline http://futuretimeline.net/blog/2013/06/14.htm
Lite info om de högsta byggnaderna till dags dato ovan:
- Kingdom Tower (Saudiarabien) http://kingdomtowerskyscraper.com/och http://en.wikipedia.org/wiki/Kingdom_tower
- Burj Khalifa (Dubai) http://www.burjkhalifa.ae/en/ och http://en.wikipedia.org/wiki/Burj_Khalifa
- Taipei 101 (Taiwan) http://www.taipei-101.com.tw/index_en.htm och http://en.wikipedia.org/wiki/Taipei_101
- Mecca Royal Clock Tower (Saudiarabien) http://en.wikipedia.org/wiki/Mecca_Clock_Tower
- Freedom Tower (USA) http://www.nyc-tower.com/, och http://en.wikipedia.org/wiki/Freedom_tower
Dumskallarnas konspiration – Folkets Dagblad reser sig för det Nya Kina?
Eller – Kommunistpartiets Organ strävar mot falliska höjder!
Kommunistpartiets mediapotens är oöverträffad!
eller som en kinesisk kommentator skrev: Folkets Dagblad verkar vara på uppsving!
Eller någon andra av de otaliga skämt som kommer på beställning när man bygger ett hus som ser ut som nedan:
Som framgick av en artikel i Dagens Industri häromveckan, som märkligt nog inte återfanns på webupplagan (men klicka bilden nedan), har det kinesiska kommunistpartiets husorgan Folkets Dagblad (Rénmin Ribào) bestämt sig för att bygga sig ett falliskt huvudkvarter i det av stora hus alltmer präglade Beijings (Pekings) skyline.
Det här är ju naturligtvis ofrånkomligt att skämta om, speciellt i en så pass pryd kultur som det officiella Kina gärna ser präglar Mittens Rike. Tänk att dag efter dag gå förbi bygget av ett jättehus för att en dag inse att… ”vänta, kan det verkligen… Nää jag måste se i syne. En 150 meter hög penis?”
Det som dock gör den falliska byggnaden intressant utöver det rent puerila är hur myndigheterna i diktaturens Kina reagerat på de kommentarer och skämt som folk naturligtvis utbytt apropå huset. Som framgör av DI’s artikel är det flera saker som… sticker upp om uttrycket tillåts.
Till att börja med är det en DYR byggnad. Detta samtidigt som Folkets Dagblad är den främsta trumpetaren för den nye presidenten Xi Jinpingss antikorruptionskampanj, som tagit sikte på korruption inte minst i samband med olika former av byggen. Ändå reser man själva ett jättelikt skrytbygge.
För det andra dras det kinesiska kommunistpartiet med ett erkänt svårt pryderi. Som framgår av ett tidigare inlägg , som tog upp den s.k. ”Gyllene Skölden” eller ”The Great Firewll of China” om vilken skrivits om här, har humor på internet med rent obscen eller burlesk karaktär återkommande censurerats – en av de mest kända exemplen var ett skämt med namnet på dne kinesiska alpacan, vars namn också kan uttydas som ”knulla din morsa”.
Se ovanstående dokumentär om den kineiska censuren på nätet – och det var 5 år sedan. Det är värre nu.
SÅ när folk skämtat om huset och också ironiserat över det ovanstående (och skämten är i sammanhanget för övrigt ganska snälla och harmlösa) har den kinesiska internetcensuren med sedvanlig humorbefriad nit tagit på sig att hindra humor om sin egen beställda jättedildo.
Det är det som är mest frapperande – den totalt hjärndöda arrogans med vilken den totalitära staten går till väga. OK om de byggde en jättepenis till sin egen ära (eller kanske inte, men låt gå då), och stod för det. Typ, ”ja vi vet vad det ser ut som, men än se’n då?” Men så är det förstås inte. Efter att ha tröskats genom hela apparaten och formen för huset bestämts med sedvanliga dunkla processer (inget planöverklagande där inte) så reagerar den maktfullkomliga och därmed totalt humorbefriade apparaten med vrede över att folk påtalar det uppenbara, och i en attack av totalitärt pryderi vill man förbjuda folk att skämta om det. Som om de trodde att formen inte skulle märkas? Eller är det kanske ett utslag av kulturförnyelse, att bygga en modern variant av de fallosliknande stupa som återfinns i den hinduistiska och också buddistiska världen?
Vadå, nä jag ser inget utstickande här…
Sålunda har man, utan att mena det, byggt sig en illustration över hur tyranniets dumskallighet ser ut – först bygger man en jättefallos, sedan censurerar man de ofrånkomliga skämten om saken. Så ser tyranniets hjärndöda humorbefrielse ut. Som en jättekuk, som man måste låtsas inte se.
———————————————————
Några andra sajter som tagit upp den skyskrapan
- http://blog.seattlepi.com/hottopics/2013/05/03/china-tries-fails-to-censor-jokes-about-penis-shaped-skyscraper/
- http://www.independent.co.uk/news/world/asia/internet-critics-point-out-the-phallic-nature-of-chinas-peoples-daily-newspaper-new-headquarters-8603256.html
- http://beijingcream.com/2013/04/peoples-dailys-new-headquarters-is-more-than-a-little-phallic/
- http://www.trendhunter.com/trends/phallic-shaped
- http://www.vancouverobserver.com/taxonomy/term/23379/chinas-peoples-daily-erects-phallic-hq
- http://www.architizer.com/en_us/blog/dyn/85563/phallic-building-peoples-daily-news-china/
- http://www.therooster.com/blog/china-builds-phallic-skyscraper-then-censors-all-internet-searches-about-it
- http://blog.sfgate.com/hottopics/2013/05/03/china-tries-fails-to-censor-jokes-about-penis-shaped-skyscraper/
Om Folkets Dagblad, Rénmin Ribào, som är Kinas motsvarighet till Sovjets gamla Pravda se http://sv.wikipedia.org/wiki/Folkets_Dagblad, och den engelska http://en.wikipedia.org/wiki/People%27s_Daily.
Lite kul information om fallisk arkitektur finns i http://en.wikipedia.org/wiki/Phallic_architecture, Folkets Dagblads jättepenis är förstås inte den enda i sitt slag, se t.ex. Ypsilanti Vattentorn i Michigan USA, som vann den ärorika tävlingen om ”mest falliska byggnad”(!).
Dumskallarnas konspiration: Höga hus vid klara, och det vanliga gnället…
Ett nytt hus större än en friggebod skall byggas ovanför den ombyggda T-bane/tågstationen vid Klaragatan mitt emot centralstationen. Och genast kraxar olyckskorparna om att Stockholm blivit ett nytt Azerbadjan. Ett inlägg om arkitektur, som fått lite plats på sistone.
Som presenterats i bl.a. sidorna Arkitektur arkitektur.se/3xn-ritar-stockholmsstation, Byggnyheter http://www.byggnyheter.se/2012/11/klart-f-r-bygget-av-citybanans-nya-stationshus, och förstås nätverket för den som är intresserade av Stockholms utveckling och nybyggnation, YIMBY (http://uppsala.yimby.se/forum/thread.aspx?id=1272&sender=created), har ett förslag till nytt Stationshus och hotell mitt i Stockholm funnit nåd inför våra hariga kommunpolitiker som till slut och efter mycket handvridande tagit beslut till byggstart.
Det här bygget har stötts och blötts ett tag, och som envar som reser Stockholms centrala delar vet, så har ju det jätteprojekt som stationshuset är en del av kommit en bit på väg. Som vanligt är det dock de delar som syns, och som sålunda kan störa känsliga sinnen, som orsakar rabalder. Det absurda situationen är alltså att själva dragningen under jord där tåg och tunnelbanenedgångarna är tänkta att korsa varandra närmar sig färdigt stadium, men den byggnad som skall stå ovanför, den har ängsliga beslutsfattare inte kunnat slå fast än. Förrän nu, kantänka, även om man kan misstänka att klagotjuten kommer att valsa kring domstolar och andra instanser ända tills spaden sätts i jorden.
Det som förstås väcker ont blod är att man bestämt sig för att bygga ett nytt hus, detta säregna och misstänker man om man får tro kritikerna, halvt vansinniga idé i en stad. Med betoning på nytt – det är alltså inte en dålig pastisch på befintliga hus i kvarteren runt om.
Huset i fråga, som skall fylla den plats där den rätt anskrämliga Scandic Hotel rest sig, står på en av stadens mest attraktiva och centrala lägen. Ekonomisk logik ger därför att man försöker bygga en någorlunda effektiv, läs hög, byggnad på plätten. Flera förslag har presenterats, nedan ett av OMA Arkitekter.
OMAS förslags kan studeras på webbsidan http://afasiaarq.blogspot.com/2011/09/oma_19.html
En annan tänkt möjlighet var nedastående oregelbundna hus.
Det som tilldrog sig mer uppmärksamhet och som tröskades runt längst var ett liknande oregelbundet hus i ett något brutalistiskt utförande. Se nedan en kvällsvy samt den tänkta entrén till stationshuset.
Självklart har gnällspikarna lysande dagar. Förslagen har anklagats för att vara för stora, för fula, för konstiga, för moderna, för dominerande, för stora… (igen). Under tiden gjorde arbetarna sitt jobb, tunnlar drogs, berg sprängdes, linjer stod stilla, längre och längre ner sträckte sig tunnelormen i det enorma projekt som det innebär att gräva ut och binda samman flera kilometer tågspår mitt under en huvustad med tunnelbana, tåg och biltunnlar som korsar det, och sammanbinda det med befintliga kommunikationer. Men inget nytt stationshus i sikte.
Till slut fick Socialdemokraterna och Moderaterna i stadshuset som sagt nog, och spikade bygget. Men det faktum att man tagit beslut betyder förstås inte att allt är frid, för det finns alltid någon som tycker att just dennes behjärtansvärda och betydelsefulla åsikt skall föräras vetomakt. som framgått av rapporteringen i t.ex Metro (http://www.metro.se/nyheter/fp-rasar-mot-nya-stationshuset-helt-groteskt/EVHlkv!zojfjt5zVlPA/) som vet att förtälja att Fp, som stod utanför den uppgöralse mellan Moderater och Socialdemokrater som klubbade igenom huset, ”rasar”, och kastar vassa invektiv runt sig av typen:
Det finns en okänslighet hos både Moderaterna och Socialdemokraterna i ärenden som handlar om betong
Björn Ljung, gruppledare för Folkpartiet i stadsbyggnadsnämnden
Det där är gny i klassisk looserstil, och kanske inte värt att vidare kommentera.
Avgjort mer anmärkningsvärt, på grund av sina anspråk och sin arrogans, är en opinionsartikel i Svenska Dagbladet (http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/en-bit-av-stockholms-attraktion-forstors_7534594.svd). Det som gör den intressant är att i sistnämnda illustrerar Kerstin Westerlund Bjurström med nästan parodisk precision konservatismens mantra – allt gammalt och invant är Gott- det som är annorlunda och tvingar fram en förändring är Ont. Hon drar på sig Jesaja-dräkt och förkunnar sålunda:
”Med vad rätt låter vi en storskalig byggnad med arrogant och teknokratisk uppsyn så få dominera över ettmästerverk som det i varje detalj så fint ornamenterade Centralposthuset eller den månghundraåriga Klara kyrkogård med allt vad den innehåller av vårt gemensamma minne?”
Arrogant? Här snackar vi verkligen om att kasta sten i glashus.
Med vilken rätt låter sig en arrogant och tyckmycken konservativ insinuera att hon och hennes gelikar är smakens domare och sista instans? Som om det vore självskrivet att posthuset är ”ett mästerverk”. Verkligen?
Westerlund Bjurström tycks glömma i klassisk historielöshet att när det huset byggdes var det ett enormt hus som låg mot skalan i omgivningen. Samma argument hon framför kunde och kan anföras mot varje större byggnad i Stockholm. Eller tror hon att Kungliga Slottet, eller kyrkorna, eller Riksdagshuset, inte byggts med avsikt att projicera makt och ambitioner av annat slag än folks trevnad, eller en vacker och ren funktion? Tror hon att hennes omhuldade posthus, invigt av själve Kungen OskarII med pompa och ståt, medvetet byggd för att se ut som en medeltida borg, höjande sig över sin samtids omgivning, inte skulle dominera och gnugga in den statens makt och välde som den representerade, ”på omgivningens bekostnad”?
Åh nej, men det gills inte, eftersom hon vant sig vid och gillar det. Hon vill göra sin smak till norm, en förhärskande och förbjudande sådan. Så talar någon som samtidigt som hon vill göra sig till offer vill just härska över och dominera sin omgivning, desto mer försåtligt, för att inte säga falskt, genomfört i och med att hon gör sig till talesman för antydda ”högre” värden som skall övertrumfa vanliga processer.
När omgivningen, och en demokratisk planprocess, troligen en av de mest ängsliga och tungfotade i Världen går henne emot, har hon inget emot att jämföra Sverige, och Stockholm, med diktaturens Baku. Det är ett förtäckt sätt att säga att endast totalitära stater och härskare gör nya saker i stor omfattning. Och att det är vulgärt och demokratiskt suspekt att vilja ändra på skalan hos byggandet i en stad som är tio gånger större än när hennes arkitektoniska snuttefiltar byggdes, och fortsätter att växa med en kvarts miljon invånare per årtionde, med allt vad det innebär.
Det är så här det ser ut när bakåtsträvare försöker hävda sina värden, sin smak och sina preferenser såsom ”naturliga” eller på något sätt mer legitima – det är egentligen inte att argumentera alls, bara att peka på det befintliga och säga bra och bläää till det som skulle ändra på det, utan annat än en självpåtagen överhöghet.
Känn förtrycket på Klarabergsgatan
Till Westerlund Bjurström och alla hennes gelikar vill denna blogg säga – med sådana vänner behöver man inga fiender. Vi är t.ex. många som gillar posthuset, uppskattar dess arkitektoniska förebilder och ornamentfyllda fasader, mer så än det mesta av senare tids modernism. Vi är många som kan uppskatta stadens gemensamma minne, som kyrkogården. Det finns många invändningar att resa mot det framlagda husets utförande – det är i själva verket ganska trist, inte särskilt vare sig stilfullt eller nydanande.
Men vet ni vad? När allt är sagt och gjort kvarstår: Stockholm saknar hotellsängar. Innerstaden är inte speciellt tätbebyggd jämfört med andra, liknande städer, och dessutom svår att bygga hus på tack vare alla tunnlar. Marken är otroligt dyr. Argumenten för ett stort hus som kan täcka åtminstone några av de behoven är överväldigande och faller envar i ögonen.
Eller i alla fall de som saknar den arrogans och självtillräcklighet som krävs för att hävda att vår smak måste härska och ligga som en våt filt över utvecklingen i en växande stad, som endast långsamt försöker anpassa sig till den roll som Sveriges motor och hela regionens centrala nav, som är nödvändig för att Sverige skall kunna förbli ett värdigt, framgångsrikt samhälle.
Varje era har sina hus, och sin smak. Varför skulle denna tid och dess behov ständigt stå tillbaka för något som kom före? Man kan beundra och gilla, till och med föredra, förgångna yttringar av konst, kreativitet och byggande utan att kräva att världen skall stå stilla och frysa utvecklingen för den sakens skull.
PS
Och för att driva småhuskramarna att vända sig i sina burgna våningar, ta och kika in http://www.metro.se/noje/framtiden-for-stockholm-skyskrapor/EVHlfk!YyF4ocDsFW62/ eller ännu hellre http://stockholmprojekt.blogspot.se/p/hoghus.html. Bakåtsträvare rekommenderas att klicka och få en hjärnblödning.
———————————————-
Tidigare inlägg om arkitektur med fokus på Stockholm och höga hus
Om Studenttornet – tankar kring ett höghus syskon
Några bilder från Victoria Tower, Stockholms nya höghus
För övrigt anser jag att alla hus över 50 m bör förstöras
Ny Arkitektur kan också bli fel…
samt se tråden
Projekt Storyboards – Akvedukten i Aracanea
Storyboardprojekten forskrider, den här gången är det en tuschteckning föreställande ett landskap med en akvedukt, i en scen som utspelas i Aracanea, mitt fantasy-Konstantinopel.
Det är månbelyst natt på Apostlaberget i Aracanea. Yakane och Jack har varit ute och kidnappat ner en populär och stridbar predikant. Alldenstund denne har ett talrikt och ganska högröstat följe jagas Y & J över stock och sten och blir inringade vid den Stora Akvedukten. Där får Yakane en gaaalen idé…
Romersk akvedukt, Segovia, Spanien
Akvedukter är som vi vet en struktur som leder vatten i en täckt gång, över eller under jorden, från en högre liggande vattenkälla till sin destination.
De mest berömda (och talrika) varianten av förmoderna akvedukter är den romerska varianten av överjordsakvdedukt vars stora valv, korsande dalar och sträckande sig över sänkor på väg till sina mål finns utspridda över det romerska riket och höll deras stora städer och inte minst Rom med en vattenförsörjning som inte skulle se sin like igen förrän på 1700-talet. Stora, mäktiga och allmänt imponerande, speciellt med tanke på att de flesta byggdes för sisådär 1800 år sedan, är de ett tacksamt motiv för avbildning.
Valens Akvedukt, Istanbul
De flesta överjordsakvedukter gick genom landsbygden på väg till en stad. Väl innanför staden, eller ibland en bit före, leddes vattnet oftast ner i underjordisk akvedukt för sluttransport till fontäner och badhus. Men i dagens Istanbul, f.d. det kejserliga Konstantinopel, byggde man tvärtom en akvedukt, Valens akvedukt, som skar ovan jord rakt genom staden, korsande dess kulliga yttre delar för att ge färskvatten till det kejserliga palatsområde som låg längst ute på stadens halvö (se nedan i en rekonstruktion av stadens 10:e distrikt – som den såg ut för 1000 år sedan).
Valens akvedukt ger förstås en ursäkt för att ha en i mitt Aracanea (det är inte den enda, jag har förstås prackat på mit fantasy-Kairo Al-Kash en akvedukt också.) Impulsen att ha med den i en actionscen var förstås lika barnslig, och kom för mig när jag besökte ett sådant där sommarland med vattenfyllda gångar…
Vore det inte kul om… man kunde åka på en akvedukt som… som…en jättelik vattenrutschbana?
Idéer är till för att kladdas ner. En mycket mycket snabb blyertskludd gav den allmänna scenen. Men den antydde också något som kunde bli framtida problem – akveduktens utformning och vinkeln in i horisonten skulle behöva lite eftertanke, förutom det uppenbara mecket med att rita en miljon stenar…
Den blev därför jäsande några månader. Men som sommaren kröp fram kliade den alltmer, och en dag skred jag till verket beväpnad med hård skisspenna och BIC tuschpennor tjocklek från 0,05 till 0,5 mm.
Först gjorde jag förgrunden och stödlinjerna för akvedukten lades ut och in i horisonten. Som vanligt är perspektivet lätt att få tag på i teorin, men när man sedan skall sätta lite sten och volym på den uppstår problem. Så jag scannade in den ofärdiga skissen ifall akvedukten skulle bli extremt kass.
Sedan började jag fylla i själva akvedukten med tuschpenna. Man har ju fått en del övning på att rita stenar, genom dels konceptdesign och t.ex. Yakane & Jack vid Apostlakyrkan. I bakgrunden ritade jag in ytterst enkla konturer av hus, träd och gator på stadens kullar. På himlen några moln och en måne för att ursäkta att allt inte ligger i totalt beckmörker.
Som anat blev det till att mecka och korrigera flera av de sneda och vinda bärande pelarna … För att lyfta fram fullmånens sken lades en liten photoshop-effekt i form av inre och yttre lyster (inner & outer glow) och med ljuseffekter en olikfärgad, tonad himmel på.
Den tonade himlen fick dock bieffekten att resten av bilden såg platt och enhetligt belyst ut. Suck. Jaja, med lite ytterligare efterarbete, genom att göra förgrunden mörkare, kunde man få en önskad effekt genom att väldigt enkelt gå in på veck och utstående partier respektive skuggor med bränn/lys -verktyget, och skapa högdagrar och skuggade partier. Jag passade också på att lägga in ljuseffekter på facklor som visar på förföljarna som väntar vid foten av kullen, skymtande mellan trädgrenarna.
Nå. Det hela visade sig bli aningen mindre taffligt än man kunde frukta. Man blir förstås aldrig färdig när man jobbar så fragmenterat som undertecknad, t.ex. slog det mig att jag glömde stjärnor på himlen. Men det förstås, det kan varit molnigt högre upp… jaja det är inga konstverk det här, bara små kladdar för att visualisera en berättelse.
Mer av storyboards och koncept för en fantasyberättelse kan ses i fliken
Egna Bilder – Storyboards
FotbollsEM: Polen-Ukraina 2012, del 2 – Inte på en Grusplan Nära dig
Vi fortsätter titta på FotbollsEM, och efter en långrandig utflykt i historien är det dags för ett annat litet sidointresse, de små (?) fotbollsplaner som det hela spelas på…
Футбольних стадіонів – Stadiony piłkarskie
En av de viktigaste saker som krävs för ett modernt idrottsevenemang är förstås arenorna: dessa mäktiga vidunder i betong och stål, där glädje och prestationer och nationers stolthet kopulerar i skön förening…
En titt på kartan nedan visar på vilka städer som EM spelas i. Notera de stora avstånden – det inga små pluttnationer som det rör sig om. Från östersjöns stränder till Azov-sjön kust sträcker sig spelorterna.
Värdstäder med reservorter
Och lika stora som avstånden geografiskt varit, har också svårigheterna med att få allt på plats skilt sig.
I dagens fotbollsvärld är makten över arenornas utformning dock inte en fråga enbart för värdnationen. De stora fotbollsassociationerna, framför allt FIFA och UEFA, har mycket hårda krav som de ställer på nationerna för att ge dem lov att anordna fotbollsmästerskap, inte bara på storlek och antal sittplatser, utan också på utformning av vissa utrymmen, tillgång till goda kommunikationer med mera . Just sistnämnda har, som vi skall se längre fram, varit ett problem i främst Ukraina (se UEFAs regelverk i http://www.uefa.com/MultimediaFiles/Download/Regulations/uefaorg/Stadium&Security/01/48/48/85/1484885_DOWNLOAD.pdf).
Polen och Ukraina är länder där det spelas fotboll, kanske inte på den hägsta nivån, men ändå med en levande fotbollskultur. Så det finns förstås arenor redan. Inte många av dem uppfyllde UEFAS krav dock, och i slutändan blev 6 av 8 av arenorna nybyggen. Även de befintliga arenorna måste dock rustas upp betydligt. Så efter att beslutet om EM meddelades 2007 utbröt alltså en byggsexa av sällan skådat like i de två värdländerna, Polen och Ukraina.
Förutom de åtta reguljära värdstäderna, fyra i varje land, finns också reservarenor, ifall något skulle hända med huvudarenorna (Det kan låta långsökt, men t.ex skulle översvämningar kunna skapa kaos i flera av värdstäderna, speciellt i Polen). Med undantag från Chornomorets-stadion i Odessa var dessa befintliga stadiumanläggningar som ursprungligen var kandidater för att vara värdar, men som föll bort av en eller annan anledning. Även de har rustas upp och står klara för att ta emot EM-trupperna om något skulle hända.
Det är en imponerande kraftsamling som utvecklas, och det är svårt att inte bli motvilligt imponerad. Nedan kommer en förteckning med bilder över samtliga arenor i detta EM.
Städer och Arenor i Polen
- Warsawa – Nationalstadion – 50 000 sittplatser (http://en.wikipedia.org/wiki/National_Stadium_(Warsaw)
- Gdansk – PGE Arena – 40 000 sittplatser (http://en.wikipedia.org/wiki/PGE_Arena_Gda%C5%84sk)
- Wroclaw – Municipal Stadion – 40 000 sittplatser (http://en.wikipedia.org/wiki/Stadion_Miejski_(Wroc%C5%82aw)
- Poznan – Municipal Stadion – 40 000 sittplatser (http://en.wikipedia.org/wiki/Stadion_Miejski_(Pozna%C5%84)
Reservorter -och arenor i Polen
- Krakow – Henryka Reymana-stadion med 33 000 platser (http://en.wikipedia.org/wiki/Stadion_Miejski_in_Krak%C3%B3w)
- Chorosow – Stadion Slaski ca 56 000 platser (http://en.wikipedia.org/wiki/Silesian_Stadium)
Städer och Arenor i Ukraina
- Kiev – Olympiastadion – 60 000 sittplatser (http://en.wikipedia.org/wiki/Olimpiysky_National_Sports_Complex)
- Donetsk – Donbass Arena – 50 000 sittplatser (http://en.wikipedia.org/wiki/Donbass_Arena)
- Kharkiv – Metalist Stadion – 38 000 sittplatser (http://en.wikipedia.org/wiki/Metalist_Oblast_Sports_Complex)
- Lviv – Arena Lviv – 30 000 sittplatser (http://en.wikipedia.org/wiki/Arena_Lviv)
Reservorter -och arenor i Ukraina
- Odessa – Chornomorets Stadium – 34 000 sittplatser (http://en.wikipedia.org/wiki/Chornomorets_Stadium)
- Dniepropetrovsk – Dnipro Stadion – 31 000 sittplatser (http://en.wikipedia.org/wiki/Dnipro_Arena)
Priset för dessa glimrande fotbollstempel var högt, inte enbart i pengar: över 20 människoliv förlorades i den starkt upptrissade bygghastigheten (se http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/arenor-kostar-byggarbetare-livet_7177419.svd).
Efter en svår start, speciellt för Ukraina,verkar det dock som om både Polen och Ukraina färdigställde sina stadionanläggningar och att dessa klarat UEFAS krav. I Polen har tydligen det myckna byggandet lett till vissa positiva ekonomiska följder, medan de i Ukraina tyvärr mest verkar lämna ett arv av en hög skrytbyggen – för vad man skall göra med de enorma och toppmoderna arenorna i ett land där medelinkomsterna är så pass låg och folk inte har råd att nyttja dem får bli en fråga för framtiden?
Men till dess ser det iaf bra ut för spelet i EM, och när Sverige kliver ut idag på Kievs Olympiastadion mot just Ukraina kommer det förhoppningsvis att ske i faciliteter som har allt man kan önska.
Klicka bild för del 1 – ”Polen-Ukraina del 1 – I Begynnelsen”
***********************************
Se andra inlägg på temat fotbollsarenor och deras tillblivelse, både i Sverige och utomlands…
https://paulusindomitus.wordpress.com/2011/05/20/uppdaterat-om-stockholms-arenabyggen/
https://paulusindomitus.wordpress.com/2010/10/18/en-kort-aterblick-pa-stockholmsarenan/
https://paulusindomitus.wordpress.com/2010/08/09/fotbollsarenor/
https://paulusindomitus.wordpress.com/2010/07/26/fotbollsarenor-utblick-till-det-fjarran-arabien/
————————————————–
- Den utmärkta sajten Euro 2012 http://www.poland2012.net/ har fokus på arenorna men tar också upp just infrastrukturen – vägar, hotellbäddar och stadionas framskridande är topp på deras agenda. De har också ett frispråkigt forum, som är vida mer informativt än vad officella sidor som tex Uefas 2012-sida http://www.uefa.com/uefaeuro2012/index.html någonsin kan göra anspråk på.
- Skyskrapercity – tråd om förberedelserna inför euro 2012 har foton, kartor, planer och framskridanderapporter från vägar, arenor och kringanläggningar i Polen och Ukraina http://www.skyscrapercity.com/showthread.php?t=466744.
- Se Sveriges Radio, som har både listor, bildspel ; http://sverigesradio.se/sida/gruppsida.aspx?programid=2835&grupp=17101&artikel=4742525
- Aftonbladethar förteckningar och -reportage om problemen med byggena http://www.aftonbladet.se/sportbladet/kronikorer/kristinakappelin/article14763259.ab och http://www.aftonbladet.se/sportbladet/fotboll/landslagsfotboll/em2012/article13763300.ab
- På soccerlens kan man också se en förteckning över arenorna http://soccerlens.com/euro-2012-stadiums/91994/….
- Fotbollsem2012, se http://www.fotbolls-em2012.se/fotbollsem2012/fotbolls-em-2012-alla-arenor?gclid=COn3to-txbACFcotmAodhEHqWw
- Daily Mail har en mycket bra grafisk uppställning varifrån ett gäng bilder togs http://www.dailymail.co.uk/sport/football/article-2068025/Euro-2012-stadium-guide-Poland-Ukraine.html
Övriga sidor
- Fotbollskanalen http://www.fotbollskanalen.se/landslag/em-arenorna-i-ukraina-och-polen-kostade-20-liv/
- Bloggen Fotbollstvtider, http://www.fotbollstvtider.se/em-2012/arenor-em-fotboll-2012
- http://en.wikipedia.org/wiki/UEFA_Euro_2012 och http://sv.wikipedia.org/wiki/Europam%C3%A4sterskapet_i_fotboll_2012
- http://billsportsmaps.com/?category_name=ukraine
- http://www.uefa.com/MultimediaFiles/Download/Regulations/uefaorg/Stadium&Security/01/48/48/85/1484885_DOWNLOAD.pdf
- http://www.uefa.com/MultimediaFiles/Download/Regulations/uefa/Others/91/48/36/914836_DOWNLOAD.pdf
2012- Jordens Undergång…eller ett lyft för Polen & Ukraina? Om FotbollsEM 2012 del 1- Litet Historia
Nu kan mycket väl dessa saker sammanfalla, men vi sliter oss en liten stund från Mayakalenderns peyotevisioner till förmån för vad som kan bli den sista stora festen som förebådar undergången: EM 2012.
I en kort serie inlägg skall jag sammanfatta mina egna intryck av hur förberedelserna och upptakten till anordnandet av EM gått till. Först ut är en liten historisk tillbakablick och bakgrund till var denna preapokalyptiska karneval står. För sammankopplingen mellan just Polen och Litauen väcker den gamla historienerven här på Indomitus, och tvingar fram en liten utsvävning i medeltida skyar…
Polen och Ukraina – gamla parhästar
Ok, så det är inte ett solvarmt sprudlande Barcelona, men desto mindre bjuder ett fetarrangemang i den största sportens anda alltid på mycket kul. Och i Polens och Ukrainas fall är det lite kittlande att ALLT kommer att vara nytt. Inte bara Arenor. Vägar. Hotell. Rena stadskärnor. Frånvaron av ludna rövare med stridsvagn.
Det som dock inte är nytt är att Polen och Ukraina gör saker tillsammans eller samverkar om stora projekt. För under mer än 400 år, mellan 1386 till 1795 var de här två länderna i någon form av politisk union, efter 1569 som delar av en förbundsstat, det märkliga Polsk-Litauiska Samväldet, som länge var Europas till ytan största stat. Dess öden och äventyr är en fascinerande historia som är oförklarligt lite känt hos oss, som ändå är nära nästgårds. Ett faktum som inte går att förklara annat än med den usla historieundervisningen i skolan.
Polen samlar sig
Det medeltida Polen befann sig under 1200-talet i full feodal upplösning, och stod inför slutet av århundradet inför hot från omgivande knoppande statsbildningar som Tyska Orden i norr, kungariket Böhmen i söder, och den mongoliska Gyllene Horden i öst. I väst var de rikaste polska länderna, Schlesien och, formellt delar av det Heliga Tysk-Romerska kejsardömet och rov för den invecklade politiken där, snarare än i kungariket Polen. Men under en förvånansvärt kort tidsperiod efter sekelskiftet 1300 lyckades furstarna av Mazovien, med den blivande konungen Wladymir Lokietek i spetsen, det att samla Polens kärnländer till ett mer enhetligt rike som kunde börja hävda sina intressen, och under 1300-talets vidare lopp kunde kungariket under kung Kazimir III ”den Store” inte bara hålla sina fiender i schack utan också expandera.
Riket blomstrade genom ökad regional integrering och handel, bildandet av allt fler städer enligt tysk modell, och via inflyttningen av judiska bosättare som tacksamt fick skydd från de progromer som exploderade runtom i nordeuropa i efterdyningen av Digerdöden eller Den Stora Pesten 1348. Genom en historisk nyck kom Polen att drabbas förhållandevist lindrigt av denna mänsklighetens största katastrof i historisk tid. Polen verkade ha framtiden för sig i såväl politiskt, ekonomiskt som socialt hänseende.
Ukraina kommer in bakvägen via… Litauen?
Ukraina då? Jo, under tidigare medeltid, runt 1000-talet, var Ukraina centrum för den första ryska statsbildningen, det s.k. Kiev-riket, vilken var stark påverkad av nordiska farare på traden Östersjön-Konstantinopel. Kiev-väldet sönderslets av dynastiska strider på 1100-talet, och när mongolerna kom med sin svåremotståndliga hord 1240 var dess saga definitivt all. Framtida ryska stater kom att ha tyngdpunkten längre norrut, och så småningom kom mongolernas favoritunderhuggare, furstarna av Moskva, att samla det vi nu känner som Ryssland. Men det är en annan historia.
Ukraina och Kiev kom däremot att hamna i ett limbo – alltför nära den ukrainska stäppen och den Gyllene Hordens nomadiska överherrar för att kunna stiga upp själva. I skogarna långt uppe vid baltikum, i skydd bakom svårgenomträngliga träskmarker, levde dock på ett udda folk, Europas sista envetna hedningar, litauerna. Dessa hade under 1200-talet till skillnad från sina olyckliga brödrafolk pruserna, semgallerna, letterna och allt vad de hette, återkommande slagit tillbaka den till ”heligt krig” utklädda aggressionen från diverse korsriddarutstyrda outfits som Svärdsriddarorden och senare Tyska Orden.
Under sin första samlande storfurste Gediminas kom litauerna att bilda en hård, krigisk och ganska grälsjuk statsbildning, som när en viss terrorbalans nåddes med sina vid det laget blåslagna kristna grannfolk under 1300-talets första hälft, istället vände blicken österut. Där, i de mer perifera delarna av det forna Kievryssland fann Litauerna utlopp för sina kliande yxor, och kulmen för det s.k. Storhertigdömet Litauens expansion kom när man mot slutet av 1300-talet införlivade västra och centrala Ukraina, det gamla Kiev-rikets kärnländer, i sina domäner.
Storfurstendömet Litauen mellan 1200- och 1400-talet
Polen-Litauen förenas och blir Samväldet
En av de där sakerna som vidlåder monarkier är att helt godtyckliga saker som att någon drottning är ofruktbar eller en kungasnok har dåliga spermier kan rubba hela staten. I Polens fall saknades det en självklar tronarvinge efter Kasimir. Litauens Storhertig Jagiello (Jogaila) hade tidigare erbjudits att ingå personalunion med den Polska stat med vilken man fått allt fler gemensamma intressen och fiender. På villkor att han blev katolik förstås.
1386 ingicks detta första förbund, i vilken Litauen med tillhörande Ukraina förenades med Polen och framgent kom att ha gemensam monark. Men det var ett löst förbund, och de två staterna fortsatte att verka i var sina banor, med Polen vänd mer mot norr och väst, och Litauen mot söder och öster. Med tiden, och då samverkan av de två visade sig fruktbart (man krossade t.ex. gemensamt Tyska Ordens militära makt 1410 i det berömda slaget vid Grünwald) kom man att ingå i en allt närmare samfällighet. 1569 stadsfästes så Unionen i Lublin, genom vilket man skapade en riktig Förbundsstat, det Polsk-Litauiska Samväldet.
Samväldet är mycket intressant ur statsvetenskaplig synpunkt, för det erbjuder ett klart alternativ till den utveckling som kom att prägla de ledande västerländska staterna, som Frankrike, England och vårt eget Sverige. Det var en märklig konstruktion där den avgörande makten inte kom att ligga hos kronan, som saknade starka maktinstrument som en egen armé eller seriösa skattebaser.
Istället var makten samlad hos de stora adliga magnaterna som utövade den via de av adeln monopoliserade rådsförsamlingarna eller riksdagarna, sejm. Bönder och småfolk hade inte ens på papperet något att säga till om, och det enda ofrälse inflytande låg hos städerna, som också stod för en viktig del av skatteindrivningen. Städerna var dock mindre och inte så fria som i väst, så deras inflytande var begränsat. De polsk-litauiska riksdagarna kunde vara kaotiska tillställningar, för dels var deltagarna påverkade av de adliga later som inte nödvändigtvis lånar sig för rationella överväganden, dels fanns en utbredd veto-och talerätt som gjorde det mycket svårt att komma till beslut. Uttrycket ”Polsk Riksdag” för att beteckna en riktigt stökig sammanslutning kommer därifrån.
Ukraina, som utgjorde nära en tredjedel av samväldet hade inte någon egen sejm eller status som egen politisk enhet inom samväldet. Genom en förändring av den polsk-litauiska Samväldesfördragen kom Ukraina att ligga under ”Kronan”, dvs annekteras till Polen. I praktiken kom makten över dess territorier kom att övergå från litauiska till polska stormän. Det här var en viktig orsak till att Ukraina reste sig i serier av uppror från 1600-talet och framåt, varvid de upproriska vände sig till den närmaste vänligt (inte så vänligt, som det skulle visa sig) makten, det uppstigande Storfurstendömet Moskva. I själva verket kan man under stora delar av perioden 1500-1700 spåra konkurrensen mellan de två statsbildningarna Polen-Litauen och Moskva-Ryssland som den drivande politiska konflikten i östra Europa, med Sverige som Dark Horse och tillintetgörare av Polens förutsättningar att hävda sig.
Vi vet hur det gick till slut. Inte minst genom ingripande från vår egen Karl X Gustav, som slog Polen sönder och samman samtidigt som storhetmanen Bogdan Khmelnitsky reste upprorsfanan i just Ukraina, och sedan Karl XIIs ingripande och krig mot Ryssland med Polen-Litauen som språngbräda, blev Samväldet permanent försvagat. Ryssland tog Ukraina och införlivade i sitt Tsardöme, Preussen som tog över Sveriges roll som aggressiv militärmakt i centrala Europa tog de rika, västra riksdelarna. Österrike fick också lite rester. Efter 1795, efter upprepade styckningar av det forna storriket, upphörde Polen-Litauen att finnas till. Det där är något som speciellt polackerna aldrig har glömt.
Å så hoppar vi sisådär 200 år framåt…
Jaja, förutom några små, små incidenter som de napoleoniska krigen, industrialiseringen, första och andra världskriget samt Sovjetunionens uppgång och fall finns inga anledningar att dröja sig kvar vid den här lilla parentesen. Under flera tillfällen sedan 1795 har delar eller alla av de ingående regioner som beskrivits ovan samlats, alltid under främmande överhöghet. Nazityskland, och under längre tid Sovjetunionen höll dem som lydprovinser inom ramen för större politiska projekt. Men det är inte poängen. Utan att notera de intressanta skiljelinjerna mellan de länder som bildade Sammanväldet, och hur de utvecklats sedan just den sista överherremakten, Sovjetunionens, kollaps.
Polen & Ukraina, Samväldet och EM2012 värdstäder
Det moderna Polen och Litauen har konsekvent riktat sig västerut, och velat integreras i västliga sammanslutningar av oberoende stater. Polen är en medlem av NATO och av Europeiska Unionen. Dess institutionella utveckling har, speciellt i Polens fall, i stor utsträckning antagit de västerländska modellerna: demokratisk parlamentarism, flerpartisystem, funktionsindelningar av den lagstiftande, dömande och exekutiva makten och så vidare. Polens större befolkning har tillåtit det att spela en större roll visavi sin omvärld, även om denna tidvis varit av en mer obstruerande än konstruktivt slag. Hela tiden har dock Polen också behållit ett öga mot öst. Känslan av att stå inför hot om inflytande från Ryssland har aldrig varit långt borta. Både av den anledningen men också på grund av historiska och kulturella band har man stött Ukrainas självständighet från rysk hegemoni och närmande till väst.
Se om Polens utveckling inför VM i http://sverigesradio.se/sida/gruppsida.aspx?programid=2835&grupp=17101&artikel=4743134
Ukraina självt har dock vacklat. Som en integrerad del av Sovjetstaten sågs dess ”avfall” och självständighet som ett mycket större avfall från makthavarna i Kreml. Ukraina blev självständigt med en mycket mer sovjetisk ekonomisk struktur, och har liksom Ryssland ett kotteri av oligarker. Rysslands försök att göra Ukrainas ekonomi anhängig av ryska intressen samt de ohöljda inblandningarna i landets politik har också rönt vissa framgångar, och fördröjt den marsch mot väst som verkade kunna ta fart under det sena 1990-talet. Ukraina är idag, 2012, fortfarande paralyserat av dessa motsättningar: rättegången mot förra premiärminsitern Julia Tymoshenko och det kaos som vidlåder landets korruptionsridna politik, liksom den upplevda indelningen av landet i östliga ryskspråkiga, och västliga ukrainsktalande delar visar på detta.
(Om Ukraina i relation till dess EM-värdskap se http://www.sydsvenskan.se/varlden/bakom-fasaden-bakom-fasaden-pa-em-landet)
Landet Vitryssland fanns inte på Samväldets tid, men frågan är om inte det är till den eran de är på väg. Lukashenkos Vitryssland, Europas sista diktatur, är en sorglig historia där stalinism, personkult, censur och repression som kunde vara hämtad ur Sovjetunionen för 50 år sedan blivit kvar.
Är något av detta relevant? Vad man kan konstatera är att de politiska realiteterna, trots allt vad UEFA och andra liknande organ som IOK säger, spelar roll. Det de inte vill tillstå är vilken roll det spelar.
UEFA:s mindre transparenta sätt att arbeta är iaf. bättre än t.ex. FIFAs, vilket dock inte säger så mycket. Men så mycket har framgått av den hårda kritik som riktats mot värdländerna åren sedan beslutet att man kan sluta sig till att om Ukraina varit ett framgångsrikt lande med säg, samma BNP per kapita som Polen och än mer, en någorlunda utbyggd infrastruktur, hade landet självt kunnat stå som värdland. Det finns en levande fotbollskultur i landet, som nedanstående karta över klubbar visar.
Karta över Ukrainska Fotbollsklubbar
Det finns pengar, om än staten inte får del av dem och de mest hamnar i rövarbaroners händer. Som det föll sig nu, var det lägligt för de forna bundsförvanterna Polen och Ukraina att göra en gemensam bid för mästerskapen. Polen har de senaste deccennierna konsekvent varit en mycket stark förespråkare för Ukrainas närvande till väst, och sam-anordnandet av EM faller väl in i den traditionen.
Att UEFA under de förhållandena gärna gav Ukraina och Polen mästerskapen när saken avgjordes 2005 och 2007 togs också av många som en slags uppmuntran av framför allt Ukraina, och den väg som den dåvarande, västorienterade regeringen under Viktor Yushchenko såg ut att gå. Sedermera tog saker en annan vändning. Det visade sig att arbetena gick märkvärdigt trögt i den gamla sovjetrepubliken. UEFA blev tvungna att säga till på skarpen.
På senare år har det varit politiska problem som stått på dagordningen. Yushchenkos rival, den likaledes västvänliga återkommande premiärministern Julia Timoshenko, har kastats i fängelse anklagad för maktmissbruk under sin tid som premiärminiset. Tvivel om det rättsäkra i rättegången och sanningshalten i anklagelserna har väckts, och till skillnad från fallet i OS i Kina så tvekar denna gång inte politiker i väst, mest framträdande Angela Merkel men även andra, att använda EM som en markering av politiska ställningstaganden och kräva att Timoshenko friges. Flera har annonserat att de inte tänker närvara (se http://www.aftonbladet.se/sportbladet/kronikorer/kristinakappelin/article14763259.ab)
Så kan det gå. Den här lite svävande utflykten till historiens och politikens marker kan tjäna som påminnelse att inte ens frivolt bolltrillande försiggår i ett historiskt eller politiskt vakuum.
I del 2 av ”Fotbolls-EM2012 och Polen-Ukraina” skall vi titta närmare på de tempel helgade åt fotbollsguden som de två länderna rest.
klicka bild för nästa del: ”Polen-Ukraina 2012 del2 – Inte på en Grusplan nära dig”→
—————————————————————
- http://en.wikipedia.org/wiki/UEFA_Euro_2012 och http://sv.wikipedia.org/wiki/Europam%C3%A4sterskapet_i_fotboll_2012
- http://billsportsmaps.com/?category_name=ukraine
- Introduktion till Ukraina http://www.ukraine-international.kiev.ua/ukraine_today_kiev_history_economy.html#12 och förstås http://en.wikipedia.org/wiki/Ukraine.
- ”Baltic Worlds” artiklar utgivna av Södertörns Högskola, http://balticworlds.com/outside-the-arenas/
För intresserade av Polsk-Litauiska Samväldet kan flera artiklar på Wikipedia ge en introduktion,
- http://en.wikipedia.org/wiki/Polish%E2%80%93Lithuanian_Commonwealth
- http://en.wikipedia.org/wiki/History_of_Lithuania
- http://en.wikipedia.org/wiki/Grand_Duchy_of_Lithuania
- http://en.wikipedia.org/wiki/Poland_during_the_Jagiellon_dynasty
- http://en.wikipedia.org/wiki/History_of_the_Polish%E2%80%93Lithuanian_Commonwealth_(1569%E2%80%931648)
- http://en.wikipedia.org/wiki/History_of_the_Polish%E2%80%93Lithuanian_Commonwealth_(1648%E2%80%931764)
- http://en.wikipedia.org/wiki/Crown_of_the_Polish_Kingdom
Därefter kan man läsa t.ex.
- ”God’s Playground: A History of Poland Vol 1” av Norman Davies
- ”History of Poland” av A.Gleysztor, S. Kiernewicz, E.Rostworowski, J.Tazbir och H. Weeszyck
- ”The Cambridge History of Poland -to 1696” av W.F. Raddaway, J.H. Person, O. Valöecky och R. Byboski
- ”The Rise of the Polish Monarchy” av Paul W. Knoll
- ”A History of Ukraine” av Paul Robert Magocsi, finns även på Adlibris
- ”Ukraine -a History”av Orest Subtelny
Ildefonso Falcones – Katedralen vid Havet
Inför att Paulus Indomitus skall expandera med en ny sida för romanrecensioner kommer här ett första och tämligen fylligt tyckande om en bok som länge låg och väntade på att läsas, och förorsakade en hel del huvudbry och introspektion…
“Katedralen vid Havet” Ildefonso Falcones, Bazar Förlag, Stockholm 2006, Sv. Uppl. 666 s. – Roman
I det sena 1200-talets Katalonien föds en pojke efter ett övergrepp från en adelsman som sedermera tvingar fadern att fly med sin son Arnau och ta sig till den blomstrande handelsstaden Barcelona, den viktigaste staden i västra medelhavet. Pojken växer upp där, och i Ildefonso Falcones ”Katedralen vid Havet” (La Catedral del Mar) från 2006 får vi följa hans liv och öden från gömd flykting och hantlangare i ett katedralbygge upp genom samhällstegen till en uppburen position som rådsherre i Barcelona. Under vägen stöter vi på krig, pestens härjningar, inkvisitionen, romantiska förvecklingar, sociala orättvisor och religiösa konflikter och ges en ingående insyn i högmedeltidens Barcelona.
Dramatiserad Historiebok
Det finns en tendens hos ambitiösa författare av historiska romaner att vilja ge en komplett historielektion om den miljö där deras böcker utspelas. Något som är förståeligt. Med tanke på bristen på historiekunskaper hos moderna läsare är det närmast ett måste att förklara vissa historiska fakta som delar av berättelsen. Men samtidigt är det ett otyg. Stora stycken av fakta som läggs ovanpå narrativet för att förklara vad som händer bryter ens kontakt med handlingen och inkännandet med protagonisterna. Den ständiga hänvisningen till bakgrundsfakta aktualiserar också ett annat problem, nämligen att den skapar ett dokumentärt krav – eftersom fakta görs så framträdande blir det viktigt att få till dem rätt. De får således antingen hjälpa eller stjälpa läsupplevelsen.
Karta Medeltida Barcelona
Undertecknad har läst en del om just det medeltida Katalonien, med inriktning på just slutet av 1200-talet och framåt. I förstone är det ett plus. Man blir alltid glad när någon vill skriva om en period eller region som man har ett speciellt gott öga till. Men. Problemet är att man också hittar felen, eller förenklingarna. Falcones har inte så många rena faktafel. Men hans sätt att introducera vissa företeelser först på en viss given plats i handlingen känns konstig och ger i alla fall en historiskt inkorrekt bild– som till exempel fallet med inkvisitionen, som kommer in i handlingen påpassligt en bit in i boken. Men den katalanska inkvisitionen var en etablerad företeelse redan när handlingen i boken tar sin början och skulle ha uppmärksammats av envar som tillbringade mer än en kvart under den perioden. I boken dimper den plötsligt ner på ett väldigt konstigt sätt – historielektionen spelar författaren spratt. Istället för att jobba in fakta gradvis i små stycken i berättelsen måste han välja när han skall släppa sin stora trave historiekunskaper, och ducka för företeelser fram tills dess.
Santa Maria del Mar, bokens ”Katedral vid Havet”
Det kan verka petigt, men tyvärr är det här symtomatiskt för ett knippe brister som alla har att göra med Falcones svårigheter att göra en fullödig roman av sitt faktamässigt rika källmaterial.
När NEO i Matrix framstår som trovärdig och komplex… har man problem
Till att börja men är huvudkaraktären Arnau Estanyol märkligt färglös. Idén är att han skall vara en ”everyman” som vi skall identifiera oss med. Men ofta känns hans vacklan och allmänna tvehågsenhet lite… konstruerad. Han låter bli att handla, känns det som, just för att driva handlingen framåt. Och hans ädla drag är mer än lovligt naiva. Runtom honom utnyttjar folk varandra, ett knivskarpt ståndssamhälle råder och man måste trampa eller bli trampad på. Sociala relationer är starkt hierarkiska. Men Arnau glider som en slags modern ömsint man genom allt det där, lika godtrogen och renhjärtad som när han föddes, trots att han utsätts för trauman, trots att han är en social klättrare, trots att han har flera förhållanden.
Stora Rådets Sal, där Arnau också får säte i boken
Speciellt hans relationer till kvinnor och romans känns störande till slut, och också tämligen anakronistiska. Medeltiden var tvärtemot vad många tror en ganska pang-på-rödbetan period – det är först senare, under renässans och framför allt motreformationen, som den kristna sexuella traumatiseringen tog fart. Men Arnau står fri från tidens strömningar – trots att han är gift med en förvisso högfärdig men ändå snygg och ung adelsdam som inget mer vill än att bli befruktad av honom håller han munklikt på sig. Han är störtkär i sin superläckra myndling men låter bli att lägga an på henne ända till slutet för att… varför? Det är svårt att se annat än att författarens vilja att dra ut på berättelsen är det som styr här.
Det, och hans märkliga behov av en otadlig huvudperson. Vilket leder till nästa problem.
Either You Are with Us, or with the Terrori…I mean, the Noblemen
”Katedralen vid Havets” största brist är berättelsens svårt svart-vita världsbild, där hela samhällsgrupper karikeras för att passa in i mallen. De snälla stenbärarna av enklaste härkomst är allesammans rättrådiga, patriotiska och solidariska. De judiska köpmännen är hyvens män, och att de är rika tycks mest vara ett olycksfall i arbetet. Adelsmän däremot, även kvinnliga sådana, är utan undantag svin. En viss anti-aristokratisk bias är förståelig med tanke på den tidens sociala verklighet, men den närmast parodiska uppdelningen i goda och onda klasser framstår här mer än lovligt pamflettartad och motsägelsefull. Och onödig. För mellan utbrotten av goda-mot-de-onda-konflikt som vidlåder huvudpersonens mellanhavanden låter Falcones främst bifigurerna hantera mer komplexa situationer och ställningstaganden. Det gäller inte minst kvinnorna i berättelsen, som trots huvudpersonens fjortisromantiska ryck är mer än bara vackra staffagefigurer, och viktiga för och ofta drivande i handlingen.
1300-talsbild, synagogan i Barcelona
Men hela tiden tuffar hjälten Arnau på, ibland impulsiv och naiv men nästan alltid välvillig, vilket gör att lyckans växlingar känns väldigt påklistrade. Arnau stöter ideligen på folk som vill ge honom gåvor, krediter, adelsskap, rädda honom från inkvisitionen och vadhelst. Han gör inte mycket själv för något av det där – hans lycka är nästan enbart ett utslag av hans ädelmod som alla utom de nattsvarta skurkarna ser, och som får diverse välgörare att lyfta honom till en framstående position utan att Arnau behöver smutsa händerna som en verklig social klättring garanterat skulle ha medfört. Medan ”de onda” är jätteonda, vilket närmast nödvändiggör att de får sina rättmätiga straff.
Att den här enkelspåriga uppdelningen så präglar handlingen minskar spänningen och vanställer också den realism som Falcones på andra håll lägger så mycket krut på. Det förminskar också värdet av den fresk med personer ur många samhällslager som träder fram.
Jämförelser med Carlos Ruiz Zafón är svåra att komma ifrån, trots att vad som mest förenar dem är att de båda har Barcelona som en viktig fond för sina böcker. I Falcones bok är detta ännu mer uttalat än i Zafons böcker. Men trots att de utspelar sig i Barcelona som bakgrund är Zafóns böcker persondrivna, och det är med språkets och den spännande handlingen som han väver sitt nät av intriger i vilken staden träder fram och kommer till liv. Tyvärr är det där mycket mer grovhugget genomfört i ”Katedralen vid Havet”, med vilken Ildefonso Falcones velat göra en slags heltäckande, total exposé över det Medeltida Barcelona. På vissa sätt har han lyckats. Boken saknar sannerligen inte förtjänster – trots allt får man en ingående och mångfacetterad insyn i medeltidens Barcelona som ger mersmak, och lust att (åter) stifta bekantskap med källorna och fördjupa sig. Barcelona är en fascinerande stad, som alla som varit där kan intyga. Man lockas att återbesöka henne och ta en närmare titt på Santa Maria del Mar, den kyrka som byggdes helt av folket och återkommer som en slags samlingspunkt i ”Katedralen vid Havet”och gett boken dess namn.
Man önskar således att Falcones lagt mer vikt vid det litterära i sin bok – nu känns det ofta som om han suttit begravd bakom intressanta källor och faktaböcker som han bara måååste pressa in i boken. Vågar man hoppas att han kan släppa sin svart-vita TV i kommande böcker, vilka gärna får utspela sig i Barcelona, nu när han förhoppningsvis fått sin 666-sidiga föreläsning med sagokaraktär ur kroppen?
”Katedralen vid Havet” rekommenderas för alla som likt undertecknad vill läsa en roman som tar upp Medeltida kommanditbolag, inkvisitionsprocessens formalia och långradiga utläggningar av stenbärares skråregler före 1348. Andra läser den på egen risk.
Indomitus Betyg
Medelbetyg för gott försök
Fler bokrecensioner återfinns i Indomitus nya bokblogg:
https://paulusindomitus.wordpress.com/indomitum-librorum-2012/
**************************************
Några Kringfunderingar till ”Katedralen vid Havet”
Den här boken låg över 2 år i väntan, och tanken var ursprungligen att läsa den på originalspråket spanska först, för det är min erfarenhet att mycket av dialogers ton liksom tidskänsla är nästan omöjligt att behålla fullt ut i en översättning. Ingen skugga faller dock på Kajsa-Lisa Lönngrenn, den svenska översättaren, som jag vet måste haft en hel del att stå i med alla lokala och daterade uttryck. Historiska romaner bjuder på namn på historiska företeelser som måste förklaras och inte nödvändigtvis har en motsvarighet på det nya språkets breddgrader – som till exempel det katalanska insolvensförfarandet abatut, som det görs mycket av i boken, även om det finns många andra exempel. Ibland kunde man kanske önskat att översättaren vågat ta steget och helt enkelt brutit ut betydelsen av vissa uttryck – som t.ex. i fallet med Via Fora, som ju faktiskt bara var ett mönstringssystem för stadens borgares uppbåd och en företeelse som fanns i olika varianter i många länder och regioner på medeltiden. Varför inte bara kalla det ”allmän mönstring”?
Men, och det här är en poäng- man misstänker att den här tendensen föreligger redan hos författaren, vilken verkar ha drabbats av en svår förälskelse i sina källor. Och det oroade mig för jag är… likadan. Mycket av det som kritiseras om obalansen mellan fakta och litterär gestalning hos Falcones ovan är sådant som jag slår mig själv för och försöker få rätsida på i mitt eget skrivande. Man förstår att han vill berätta om allt underbart spännande som hände och att det blir lite långrandigt ibland. Jag delar hans begeistring av tiden och epoken till 100%. Så pass mycket att jag till min gränslösa fasa upptäckte att flera scener i boken på pricken skildrar sådant som hör till den berättelse jag själv skriver på, ibland på praktiskt taget samma platser. Det märks att vi har liknande källor och intressen, och det är bara att motvilligt gratulera den mer effektive Falcones som gjorde slag i saken.
Se min storyboard ”Kati inför inkvisitionen” nedan – i en scen som nästan kunde varit direkt tagen från ”Katedralen vid Havet, Grrrr…
Kati inför inkvisitionen med ljuseffekter och Mörker
Om Studenttornet – tankar kring ett möjligt hus syskon
Det var ett tag sedan det skrevs om arktiektur här, men påmint av lokalpress och det alltid alerta nätverket YIMBY kan vi kosntatera att ännu ett bygge verkar vara på väg ut för att det är för intressant – Studenttornet.
Planeringen av det där huset har nu en gång pågått ett tag. Det som var nytt var att det häromveckan, när det verkade som om huset skulle skrotas, överraskande fick nytt liv av att Oppositionsborgarrådet Tomas Rudin bland andra har väckt tanken att man kan ändra planläggningen till ett nytt läge vid Tanto. (Se http://tomasrudin.wordpress.com/2012/03/31/har-ar-ett-forslag-ett-vackert-studenttorn-till-soder/, samt http://www.yimby.se/2012/04/nytt-liv-for-studentornet_1245.html.
Med anledning av nyheten i Södermalmsnytt av http://www.direktpress.se/sodermalmsnytt/Nyheter/S-Flytta-tornet-till-Sodermalm/ togs en titt på arkitektkontorets (Utopia Arkitekter)
förslagshus Studenttornet med bilder (Se http://www.utopia.se/projekt/studenttornet/). Många som studerat det har funnnitdet effektivt, genomtänkt, anpassat för den speciella situationen hos studenter…och annorlunda.
S: Flytta tornet till Södermalm
En annan byggherre helt utan gestaltning av sitt förslag, för att säga det som YIMBY, fick dock uppdraget i kölvattet av en mycket märklig planprocess som helt oanmält kapade huset med 70 studentlägenheter Man kan man misstänka att andra än rent estetiska orsaker står bakom att bygget klubbades ner på den föreslagna platsen. Det kan vara någon hänvisning till sådant som buller, närheten till Nationalstadsprken, eller vad som helst. En sak som man kan konstatera är dock en tendens, som var och en som följt byggen i Stockholm ända från Söder Torn på medborgarplatsen, över det totala debaclet med Slussen, i Hornstull, Norra stationsområdet, Stadsbiblioteket och manifesterad många andra gånger, är hur byggprocessen i Stockholm närmast konspirerats fram för att hejda originella byggen. Det finns ingen ursäkt som man inte i slutändan kan ta till för att avstå. Det påtänkta bygget är för stort, för annorlunda, det passar inte in, det är för modernt, det är för… Med sådan pervers logik kan man förvandla även ett hus mest positiva egenskaper till en nackdel.
Det föreslagna huset har en viss skala – inte jättestor, inte på något sätt (det finns redan mycket större hus i Stockholm redan). Men det märks. Det har en egen närvaro redan i kraft av sin storlek. Det har ett intressant och för Stockholm annorlunda formspråk. Det är inte till för en privilegierad penningstark grupp utan faktiskt för allmänheten, för nationens framtid och uppfyller ett trängande behov. Inget av detta spelar dock någon roll. Det kan verka närmast stolligt, men den som studerar Stockholmsbyggen kan notera att nästan inget argument har så låg status som att påskina att något behövs för en bredare krets människor. Jag säger bara Slussen.
Det svider för en Stockholmspatriot, men varje gång den här sortens frågor kommer upp blir man, om man har minsta bildning och utblick, åter varse hur provinsiellt och slutet Stockholm kan vara. Redan en kort förteckning från höften ger vid handen att mängder av liknande eller besläktade byggen finns runtom i världen, både i asiatiska megastäder som hos våra mindre grannar. Det visar just på det axiom som lägger sig som en blöt filt över allt tal om att bygga vidare på vår stad. Studenttornet är milt annorlunda än normen i ett extremt konformt Stockholm. Men Status Quo är så cementerad i folks hjärnor att de tror att allt som avviker det minsta är marsianskt.
Som lagd åt estetiska funderingar tog sig denna blogg en titt på om det föreslagna huset faktiskt är så speciellt. Inte för att racka ner på det, tvärtom. Men för att få vettiga proportioner på diskussionen.
Det som främst utmärker Studenttornet är två saker. Dels
- dess höghusutförande, det är en byggnad med typisk stadskaraktär, vars form fötts för att passa markutnyttjandet i en Storstad. Samt
- Dess brutna och åtminstonde ytligt lätt assymetriska form (det är trots allt en cylinder, vi talar inte om en tetraheder ställt på ett hörn eller något annat tillnärmelsevis radikalt).
Det är framför allt sistnämnda som framstår som så oooh-aaah-nytt.
Nu är dock själva tanken på att bygga s.k. building block houses – hus som består av mer eller mindre oregelbundna block som inte bildar en slät, symmetrisk yta men i den större skalan förenas till en enhetlig form, inte något nytt.
Ett tidigt exempel på ett hus som ännu framstår som mer originellt än Studenttornet var den första som byggdes enligt konceptet ”kapsel”-arkitektur: ett hus som bestod av massor med små funktionsbestämda block (ett block- en lägenhet) kallade ”kapslar”. Huset ifråga var Nagakin Capsule Tower och står ännu i Tokyo. Det blev färdigt 1972. Det är 40 år sedan. Lägg märke till att Tokyo är en stad där det finns verkliga, objektiva skäl för att vara återhållsam med galna arkitektoniska hugskott – staden riskerar ständigt att drabbas av jordbävningar. Det verkar inte ha hindrat folk att tänka nytt. Se mer i
http://moreaedesign.wordpress.com/author/phamtammy/
Alltså – kapselhus är inte alls något revoltionerande nytt.
Den nya datorkraft som idag är tillgänglig har dock underlättat byggandet av sådana här oregelbundna strukturer, genom att man kan simulera och beräkna hur krafterna sprids genom strukturerna och hur de veckade eller kantiga ytorna fungerar som vidfång och annat.
Nu kan man i sitt inre redan höra invändningar av typen ” Tokyo är världens största stad, och där finns andra pengar och de är asiater och det är så annorlunda och…” jaaadajadajada.
Men, man kan göra annat med konceptet än bygga höga hus. I själva verket möjliggör uppbrytningen av den stora enheltiga strukturen som ligger inbäddad i själva ”kapsel”-konceptet att man kan leka och skoja till det. Bara som ett exempel på sådant kan tas från en stad som är mer i Stockholms storleksklass: Barcelona. Byggnaden Kafkas Castle i Barca visar vad som är möjligt. Det ser ut som en smart treårings legobyggen. Vad man än kan såga om det är det i alla fall inte tris.
(Se http://aedesign.wordpress.com/2011/08/31/kafkas-castle-2/)
”Men Barcelona, de är ju spanjorer, de har flamencon i blodet, deras eldiga temperaments hus passar inte våra breddgrader och…” äh shut up.
Låt oss då kika på det som mest liknar Stockholm som vi kan få fatt på. Alldeles nästgårds, i Danmark, landet med de många korna och grisarna, finns det här konceptet, företrätt i Tietgenkollegiet. Om hus kunde yngla av sig vore det här Studenttornets lite bredare storebror. Och det mest ironiska av allt? Det innehåller – just det. Studentbostäder. Tietgenkollegiet är en succé, och oerhört populärt. En titt på kollegiets hemsida ger en insyn i varför, och av vad som vore möjligt här hos oss om inte våra beslutsfattare satt med sina huvuden nerkörda i Bullerbyns dynga. (se http://tietgenkollegiet.dk/ och http://aedesign.wordpress.com/2012/01/27/tietgenkollegiet-copenhagen-denmark/)
Exemplen och varianterna kan staplas på varandra. Se till exempel Big Building Block Houses. Det här är Trähus som tar tillvara på block eller ”kapsel”-konceptet, ritade av danska arkitektfirman CCP-BO för bygge i – neeej inte Shanghai eller något annat skrämmande konstigt och stort utan…Kouvala i Finland.
(se mer i http://www.modernarchitectureconcept.com/big-blocks-architecture-building-of-ccp-bo-kouvola-finland/)
Ännu en nordisk variant visar hur man kan ta en trött estetik, i detta fall senare tids nyfunkis, och göra det till något som åtminstone inte tråkar ihjäl en med sin blotta existens. Exemplet är Modern Architectural Buildings Apartment av firman Lundgaard And Tranberg. Inte direkt några galna metropoliter. De här byggnaderna är av traditionellt snitt och inga renodlade ”kapsel”- hus, såtillvida att man kan tydligt se husets huvdform och där vissa av de ingånde enheterna sticker ut från den, men absolut inte alla. Husen har till och med den ”rent, ljust och fräscht”- finisch som envar trött medelklassperson i Sverige tror är en fullgod ersättning för smak. Kom igen.
(Se http://davinong.com/design/10483/modern-architectural-buildings-apartment-by-lundgaard-and-tranberg)
Betyder det här att man kan kasta alla lokala hänsyn överbord och annama ”kapsel”-tekniken husromhelst? Absolut inte. Men det visar att Studenttornet är fjärran från att vara den psykedeliska arkitektoniska nyfundighet som det kan låta som här hos hos. Det avviker lite grann, det inför ett nytt element i vår sävliga stad men varken skriker, krossar eller dominerar sin omgivning. Om huset som skulel byggas var sådom utkasett för det betydligt större blockhuset nedan, Sako Arkitekters hus BUMPS i Beijing, Kina, kunde man väl förstå att det restes betydligt fler och starkare invändningar. Men man skulle få plats med tre Studenttorn inuti det där huset. Minst. (Se http://www.archithings.com/bumps-building-by-sako-architects/2010/08/28)
Det kan vara värt att påminna om en sak. I en mening består exempelvis ett hus som Turning Torso (ritad av en spanjor), som kommit att bli det moderna byggnadsverk i Sverige som många projekt jämförs med, av en samling icke-identiska strukturer, låt vara att de här har en dynamik och linje som ger byggnaden dess eleganta skruvande rörelse.
Det är symptomatiskt, och upphör aldrig att orsaka gallfeber hos de som skulle vilja se att sådant kunde byggas i ”Skandinaviens Huvudstad” som politruckerna självbelåtet kallar vår stad, i tron att det betyder något om man inte också är beredd att agera som en sådan, att det där huset står i Malmö. Malmö.
På detta kommer den konservativa hjärnan och stelbenta byråkrater sin vana trogna att stänga ögon och öron och med idiotens envishet anse det irrelevant, att framåtskridande och kreativitet inte berör dem, och fortsätta bruka svepskäl för att odla sin ryggmärksreflex som intet har med rationella eller ens estetiska ställningstaganden att göra – att leta efter hinder och inte möjligheter. Politik är att vilja har det sagts. I så fall måste man sluta sig till att den översvalladne viljan tyvärr vara att allt skall förbli som det är, och intet nytt se dagens ljus.
*******************************************
Andra inlägg på temat Arkitektur finns under fliken Arkitektur
För byggen och hus i Stockholm se bla.
https://paulusindomitus.wordpress.com/2011/09/27/nagra-bilder-fran-victoria-tower-kistas-nya-hoghus/
https://paulusindomitus.wordpress.com/2010/08/09/fotbollsarenor/
https://paulusindomitus.wordpress.com/2010/05/04/ny-arkitektur-kan-ocksa-bli-fel/
————————————————————
Se också blogginlägget
Samt mer på YIMBY om Studenttornet
Bysantinska Studier – Konceptdesign för Kyrkor i Aracanea
En serie utkast till konceptdesign för mitt eget fantasykonstantinopel, det mäktiga Aracanea, specifikt dess mäktiga kyrkor, till hjälp för att skapa storyboards och skriva den berättelse som utspelas där.
Riddarborgen är för många den stereotypiska medeltida byggnaden. Detta är förståeligt, med tanke på medias framställning, den historieromantiska framställningen av riddare och av kungar, en projektering bakåt av 1800-talets just romantiska ideal. Men, speciellt för kristendomen, som ju verkade på resterna av det sammanfallande romerska riket, var detta ett faktum som kräver kraftig kvalifikation. Borgen var en viktig struktur, speciellt efter 1000-årsskiftet var den en symbol för den nya feodala ordningen. Men de framväxande städerna dominerades, liksom det andliga livet generellt, av kyrkorna. Alla som blickar ut över Gamla Stans kyrkospirobelamrade siluett kan börja ana det där – speciellt när man betänker att den största enskilda strukturen, det nuvarande Kungliga Slottet, kom på plats efter 1700.
Även i det Östromerska riket, a.k.a Bysans, som inte befann sig i samma sorts förfall, var detta sant. Där var statsmaktens sammanflätning med kyrkan av ett annat slag – framför allt för att det tja, fanns en stat kvar. Detta var fullständigt glasklart i den enda megastaden i kristendomen under mer än 500 år, Konstantinopel. Hela stadens indelning var markerad av de många kloster och helgedomar som gav namn åt de olika kvarteren och stadsdelarna, många av vilka tyvärr inte står kvar – förutom bränder och jordbävningar utsattes staden för stor förödelse under först det fjärde korståget 1204 och sedan efter den ottomanska erövringen 1452 då många kyrkor förstås fick ge vika för nybyggda moskéer. En vy över staden och beskrivningar över livet i det skulle alltså domineras av den allerstädes påtagliga närvaron av kloster och kyrkor.
Konstantinopel var fylld av mäktiga kyrkor, från de Heliga Apostlarna, till Hagia Eirene till Pantokratorns kyrka… och störst av dem alla var Hagia Sofia, kristenhetens största kyrka före byggandet av den nya Peterskyrkan i Rom. Hagia Sofia beställdes och byggdes på rekordtid av de framstående arkitekterna Isidorus och Antemius på order av den lätt megalomaniske kejsar Justinianus I under det östromerska rikets storhetstid på 500-talet, och var från början tänkt som just ett storvulet monument ”till Guds Ära” som man sade, men i första hand för att visa på Statens makt.
Jag har studerat Hagia Sofia mycket genom åren, som varje bysantinskt anstucken person. Dess imponerande anblick till trots, och det sinnrika utvecklandet av t.ex. pendentiv för att lyfta dess väldiga kupol, är dess nuvarande utseende inte helt och hållet avsiktligt. Den hade en mer ren fasad från början och de enorma stödstrukturerna runtom tillkom efter att jordbävningar raserade delar av kupolen inte långt efter dess byggande.
Hagia Eirene
Jag försökte tänka mig en liknande kyrka med en delvis annan fasad och utformning, men i samma tradition. Efter mönster från dess äldre ”systerkyrka” Hagia Eirene, vilken ockås tjänsgjord esom kejserlig kyrkna, gjordes flera snabba skisser, formaliserade i ett slags utkast till plan över fasaden från två håll. Skalan är densamma som för Hagia Sophia, men just de stora runda valven med många fönster fullföljdes efter Hagia Eirenes mönster, för att ge min egen Ekklesia Sotiros, Frälsarkatedralen, dess karaktär. Även jag lade till stödstrukturer, men samlade dessa på dess kortsidor, något som mycket väl också kunde ha gjorts på Hagia Sofia – i själva verket varnades det under dess konstruktionstid just om faran av en så hög kupol. Frälsarkatedralen i Aracanea byggdes kanske lite långsammare – mitt sätt att ge återupprättelse åt Isidorus och Antemius.
- Ekklesia Sotiros, Frälsarens Kyrka i Aracanea, utkast västra & södra fasaden
Hagioi Pantes
Från det supermaxade exemplet till ett mer konventionellt. Ett antal av de kyrkor som numera står, som just St:Peterskyrkan i Rom, är byggda uppepå kyrkor av äldre snitt. Jag funderade på hur man kunde göra en konventionell bysantinsk kyrka imponerande eller iögonfallande nog om man inte var beredd att ta de kreativa risker som just Justinianus tog. Jag föreställde mig att Aracaneas grundare kejsaren Aracansus förstås ville bygga en fet kyrka, men saknade de genier som sedermera smäckade upp Frälsarkatedralen. Hur göra? Tja man kunde, som t.ex Herodes gjorde när han satte upp det Nya Templet i Jerusalem före kristi förmodade födelse, sätta en traditionell konstruktion på ett jättefundament, och ”sträcka ut” den till dess maximala storlek inom ramen för vad strukturen kunde bära.
I sådana banor ritade jag, utifrån en mer vanlig kyrka som t.ex. Hagioi Pantes, min ”Det Nya Rikets” Kyrka, med ett överdimensionerat fundament med tillhörande ramp, och utsträckt och därför i behov av stödstrukturer, tronar uppe på en kulle och dominerar sin omgivning trots sin annars inte nydanande stil.
De Heliga Apostlarna i Konstantinopel
Slutligen en kyrka kring vilken mycket dramatik och action utspelar sig. Apostlabergets Kyrka, uppe på en kulle, är min tribute, om man så vill, till De Heliga Apostlarnas kyrka, som fordom stod på Konstantinopels fjärde kulle. Framträdande var dess kupolbeströdda tak, vilka sägs ha stått modell för bl.a. Markuskyrkan i Venedig. Planritningar och moderna datasimuleringar tar fasta på det där.
Modell av St:Johannes-kyrkan i Efesus
Jag studerade dem, men för min egen kyrkas fasad lånade jag en annan försvunnen storkyrka, St:Johannes kyrka i Efesos i nuvarande Turkiet. Dess fasad i tegel kombinerad med ljus sten tilltalar mig – jag gillar tegel och dess varma färg, och det finns också en viss enkelhet i det, som på sätt och vis kontrasterar och förmänskligar den annars monumentala skalan. Min Apostlabergets Kyrka har försetts med en rad stödpelare på sidorna för att skydda den just mot jordbävningar och möjliggöra en större mittkupol, som annars lätt skulle rasat, som ju först skedde med Hagia Sofias.
- Översiktlig fasadritning Apostlabergets Kyrka Östra & Södra sidan
Arbetet med de här arkitektoniska studierna och designen av byggnader syftar till att förfina och levandegöra visionen av Aratauma i min berättelse och de vidhängande storyboardsen. Man kan se utvecklingen från tidigt koncept, när själva grundidén till Apostlabergets siluett stakades ut nedan…
…till den mer detaljerade bild nedan, som blev möjligt tack vare mer noggranna studier. Jack och Yakane närmar sig kyrkan, och redan arbetet med bilden fick mig att trycka mer på den känsla av litenhet och åtföljande oro som framför allt den troende Jack känner för att stöta sig med de mäktiga munkarna däruppe…
Yakane och Jack inför Apostlabergets Kyrka
Bortom uppgången till den yttre gården, med sin massiva tegelgrund bak vilken kyrkans fasad sträckte sig mot himlen, skymtades de breda trapporna som ledde upp mot dess portar. Jack stannade till och såg uppåt mot de dubbla pelarraderna som bildade den yttre inhägnaden till gården framför huvudingången. Han vände sig oroligt mot sin befälhavare.
”Det kanske vore, ni vet, vist eller, tja praktiskt, att inte reta upp prästerna för mycket här i deras eget tempel herre, eller hur? Inte för att jag menar att ni inte skulle bete er vist eller praktiskt…” Han syntes påtagligt nervös på denna heliga plats vars makt låg i sådan öppen dager…
Flera av de kyrkor som stått modeller för mina egna små skapelser finns inte kvar idag. Det är ett medvetet val. En hyllning, om man så vill, och mitt sätt att ge dem nytt liv, i mitt egna Inre Landskap, tvillingvärlden A’ratauma. Där kan de för evigt stå, och vittna om den bysantinska civilisationens estetiska och andliga ideal, vilka bar arvet från det romerska riket under Europas skymningstid, intill dess att en renässans tog sin början som åter skulle göra Västern stort.
**************************
Se tidigare studier, teckningar och inlägg med fokus på bysantinsk arkitektur
Storyboard & Arkitekturdesign – Närstudie på Aracaneas Gyllene Port
Ännu ett litet nedslag i arbetet med att visualisera Aracanea, mitt fantasy-Konstantinopel. En liten arkitektonisk och designmässig detaljstudie av den Gyllene Porten.
Under arbetet med den stora perspektivbilden på Aracaneas stadsmur, den Gyllene Porten och dess kringstrukturer skapade jag en mer detaljerad skissstudie av porten själv. En mycket översiktlig version av den designen kom att hamna på den stora bilden, vars tema ju är vidare. Men det ledde tyvärr också till att porten själv kom i skymundan.
Aracanea och den Gyllene Porten - solnedgång m tillägg
Det kan låta insnöat, men som konstintresserad kunde jag, när jag en gång börjat fokusera på porten, inte låta bli att fundera över den, och även sedan den stora bilden började bli fördig kliade det i mig att utveckla hur en sådan struktur kunde tänkas se ut. Inga rester av den ursprungliga Gyllene porten återstår. Så det finns ett slags lockande vakuum där, som man själv kan fylla i.
Det saknas förstås inte konst och andra exempel att låta sig vägledas av. Som tidigare nämnts i det första inlägget om Den Gyllene Porten, fick denna ingång till staden sitt namn eftersom den enligt Notitia Urbis Constantinopolitanae var utsmyckad och guldfärgad. Som också sagts kom jag i min tur att påminna mig min studie på plats av baptisteriets port till El Duomo-katedralens dopkapell i Florens, den s.k. ”Paradisporten” (av Lorenzo Ghiberti, slutgjord 1422). Den innehåller fantastiska basreliefer som illustrerar Jesu Kristi liv.
Jag är inte den förste som inspirerats därvid – paradisporten dansade enligt uppgift också på designernas näthinna när de skapade den Stora Porten till Minas Tirith för filmen ”Sagan om Konungens Återkomst”.
Mina studier av bysantinska reliefer och väggmålningar gav en annan impuls, och också insikt i det karaktäristiska utseendet för bysantinska figuravbildningar av den här typen. Antingen det gäller trä, sten eller metallrelief finns det en rik skatt av vackra urkunder att studera. En av de som slog mig mer än andra var en relief med kristus och den hängde Judas – den liknade väldigt mycket min skiss och hur figurerna blir lite ”tomte”-aktiga, de trycks ihop lite i reliefformen när de inte får stå i egna nischer. Huvudet förstoras lite och kroppen blir lite knubbigare – precis som jag ritat.
Jag kikade lite på några förgyllda ikoner och framför allt en vacker bulgarisk bibel
Sålunda beväpnad med research och referenser skred jag till verket och gjorde en mer detaljerad teckning av de tio guldtäckta paneler som den stora mittenportalen innehåller. Upplägget är att fyra av penelerna ovan och under mittensektionen innehåller reliefer som avbildar viktiga personer, helgon och härskare i Aracanea. Figurerna är närmast i naturlig storlek – jag lade till en man i bysantinsk klädsel längst ner för att åskådliggöra skalan. Där finns hela den bysantinska topphierarkin representerad i tidstrogna dräkter från perioden mellan ca 500 och 1000 AD. Män, kvinnor, präster, biskopar och patriarker, kejsare och kejsarinnor i hovdräkt och vissa också i krigsmundering.
Mittenpanelerna avviker från de övriga i att de domineras av bilder av den Heliga Anna och Iannai Kyrios, min kristendomspastich dominismens centrala figurer. De är omgivna av ett par av Aracaneas forntida kejsare och kejsarinna som dedikerar porten till dem och ber om deras beskydd för staden. Inspirationen kom från flera bilder av dedikationer – men här handlade om kejsare som dedikerade sina verk åt Jungfru Maria. Se t.ex mosaiken i Hagia Sofia nedan med Konstantin I och Justinianus I som tillägnar jungfrun sina verk. 
Jag tuschade direkt på skissen med Zig-pennor av olika tjocklek, och tog också det lite riskabla beslutet att markera både det omgivande träets ådring som panelernas lätt kracklerade och åldrade yta med tusch. Resultatet blir en väldigt linjebaserad teckning, tät och dragen åt serieillsutration, med tydliga konturer på figurerna.
Men trots allt en av ….det bättre slaget. För att vara mig. Jag var nöjd. I nästan en hel vecka.
Men sedan blev det hela för mycket, och jag svek för det inre trycket, för att citera Cornelis i Hönan Agda.
Närstudie av Porta Aurea - Aracaneas Gyllene Port
En Gyllene port som inte är gyllene saknar liksom något. Så jag lade på färgen. Med bränning och blekning blev det inte dumt alls. Läggandet av färg i flera lager med lite borstliknande penslar gav en bra finnish. Med riktade ljuseffekter fick jag fram en sprucken och liksom krackelerad yta för framför allt de förgyllda partierna, och träets ådring.
Så. En arkitektonisk och konsthistorisk betraktelse kommen till liv. Så här ser en imponerande portal ut, dörren till den sofistikerade världsstaden Aracanea, Städernas Drottning, där den helige självhärskaren tronar i kejserlig purpur.
←Klicka för föregående ”Aracanea & Den Gyllene Porten Modifierad”
*********************************
Direkt anknutna länkar till inlägg på temat bysantinsk arkitektur, konst och framställning på denna blogg:
se också kategoriflikarna ovan eller länkar till andra inlägg på temat Bysantinska studier under samlingsrubrikerna
Storyboard & Arkitekturdesign – Aracanea & den Gyllene Porten Modifierad
Ibland är enda sättet att gå framåt att tjonga huvudet med all kraft rakt in i väggen. Aracanea & Den Gyllene Porten har varit ett sådant projekt. Från att ha varit en enkel tanke blev det en besatthet av detaljer, mardrömmar om murbruk och perspektiv som får plockepinn att likna…tja ingenting.
Det verkade först som en rätt enkel sak – att försöka åskådliggöra den fenomenala och imponerande stadsmuren runt det respektingivande Konstantinopel, säte för det Bysantinska riket. Denna stad står modell för mitt eget Aracanea, min Fantasy-Konstantinopel.
Från en enkel början har det närmast vuxit exponentiellt, och inbegripit många element av ritande, design och målande. Perfektionismen tar tag i en, och man börjar få svårt att avsluta det man börjat. Men varje sak har sin tid, och det här har tagit upp aaaaalldelles för länge av min.
En av de saker som jag ville få med kom från källorna. Under belägringar eller under krigstillstånd satte man upp katapulter, ballistor och andra krigsmaskiner på de största tornen. Jag är väl bekant med deras konstruktion , så jag designade en krigsmaskin av typen trebuchet för stadsmuren. En sådan är baserad på motviktsprincipen, och har en stor låda med stenar på upp till ett ton i ändan av en svängbar kastarm. Det gav en bra kick för eventuella projektiler, som kunde slungas ut hundratals meter. Ovan ses mina små designskisser för en passande maskin.
Efter den grundläggande designen ritade jag en maskin i rätt perspektiv, satte in den i rätt position och klonade den. Jag satte och in lite fler soldater och flaggor på samma sätt. Det som återstod var vissa detaljer, och rätta till vissa misstag, som färgsättning, skuggor som saknades och så vidare. Många detaljer måste fixas till – nedan kan man se vissa av de många elementen i bilden.
Jag rättade till skuggorna och vissa kanter, lade till lite mer blänk på statyer och högdagrar, och mixtrade en del med färgerna. Jag var inte inte helt nöjd med färgen på mitt första försök att få det att se ut som en solnedgång. Jag valde en starkare orange ton utan så mycket avmattning. Det ger bilden en varm ton som svarar bättre mot beskrivningen i min berättelse.
Jag är inte hundraprocentigt nöjd. Perspektivet gentemot figurerna i förgrundan ser lite…skum ut när jag nu ser på bilden. Vattnet är inte bra. Men huvudintrycket är rätt. Det ser ut som vad jag var ute efter, den mäktiga ingången till en stor civilisations centrum. Jag kommer nog att leka mer med den i framtiden, men den nuvarande versionen får nog betraktas som i praktiken avslutad.
←Klicka för förra ”Aracanea & Den Gyllene Porten Framskrider”
Klicka för nästa, ”Närstudie på Aracaneas Gyllene Port”→
****************************
Direkt anknutna länkar till inlägg på temat bysantinsk arkitektur, konst och framställning på denna blogg:
se också kategoriflikarna ovan eller länkar till andra inlägg på temat Bysantinska studier under samlingsrubrikerna
Bysantinsk /Ortodox Arkitektur
——————————————-
Läs mer om Konstantinopels försvarsverk, med en introduktion i Wikipedia: ”Constantinople” och ”Walls of Constantinople”, http://en.wikipedia.org/wiki/Constantinople och http://en.wikipedia.org/wiki/Walls_of_Constantinople
Några bilder från Victoria Tower, Kistas nya höghus
Med anledning av ett uppdrag nyligen fick jag tillfälle att jobba i Stockholms nyaste landmärke precis när det öppnade.
33 våningar och 120 meter hög, skinande blank reser den sig över Kistas dal…eller nåt.
Stockholm är inte bortskämt, det borde vara en allmänt erkänd åsikt, med höga hus. Vissa ser detta som en bra sak. Vissa är entusiaster för skyskrapor och kan inte få nog av dem.
Det är tyvärr, en löjlig och konstruerad motsättning det här, och påminner oss om hur mycket ovana vid storstaden som livsarena ändå dröjer sig kvar i Stockholm. Ett stort eller högt hus är som…vilket hus som helst. Är det snyggt eller välkosntruerat så är det. Är det fult och/eller ett fuskbygge så är det. Det som kan vara trixigt med skalan är inte så mycket det estetiska intrycket, som om huset är praktiskt att använda, väl anpassat för syftet. DET är något som däremot kan bli seriöst fucked up av vissa arkitekter och byggherar, som blir kära i sin jättepenis på ritbordet och inte ger de som skall vara i byggnaden eller de som drabbas av dess närvaro tillräcklig hänsyn. Stora brutala byggnader med enorma öppna ytor som inte kan användas till något och får besökaren att känna sig som en utsatt myra. Jättehus med för få parkeringar, eller motsatsen, omges av jättelika ödemarker av vägar och serviceareor som får allt utom huvudingången att kännas som en Cyberpunkisk dystopi. Det är sådant som ger stora hus dåligt rykte.
Varför detta utbrott? Nå, nyligen hade jag möjligheten att besöka och röra mig runt i en hög byggnad som fortfarande inte var riktigt färdig. Byggnaden ifråga var Victoria Tower i Kista, Stockholms senaste landmärke som invigdes nu i september. (se http://www.aftonbladet.se/resa/temaweekend/article13628499.ab och http://www.svd.se/resor/titta-in-i-nordens-hogsta-hotell_6474990.svd).
Scandic Hotel, hyresgästen, har redan installerat sig och driver hotellet fullt ut, men de översta våningarna är inte färdiga än, inte invändigt i alla fall. Det bäddar för några små snags här och var. Det får man såklart acceptera – en modern byggnad har alltid lite barnsjukdomar i början, att förvänta sig annat vore löjligt. På det hela taget verkar det fungera OK. Jag var själv där som en del av säkerhets- och brandskyddsdetaljen och passade på att titta runt och se mig runt i huset medan det fortfarande var just inte helt färdigt och arbeten pågick i vissa rum, vilket tillåter lite mer insyn än vad som annars vore möjligt.
Själva formspråket i hotellet är ganska snyggt, på det där diskreta och moderna sättet som ett nytt hotell är. Inredningen går i en ljus och minimalistisk stil utan att vara påträngande stajlad. Korridornerna är lite klaustofobiskt färjeliknande kanske, men det kan vara jag som är ovan. Det som slår en är också hur pass effektivt utnyttjat utrymmet är. Huset är högt och smalt, och varje våningsplan inte speciellt stort. Men rummen (de vanliga rummen alltså, inte några sviter) kändes rymliga och försedda med allt man rymligen kan begära som en modern affärsgäst, lobbyn var stor och öppen utan att kännas öde, och det var överhuvudtaget väldigt…svenskt lagom, på ett bra sätt. Inte för grandiost. Inte för litet och puttigt. Modernt. Rent. Luftigt.
Och hela tiden är man medveten om att själva huset har en lite annorlunda form. Inte bara att det är högt. Fasaden t.ex. består av trekantiga element, av vilka ett stort antal är fönster. Det blir man väldigt starkt påmind om även inne i byggnaden. På det sättet står husets utsida i förbindelse med insidan på ett mycket mer intressant sätt än om man bara gjort vanliga fönster, eller ens fönsterväggar.
Ur rent arkitektonisk synpunkt är Victoria Tower ovanlig såtillvida att byggnaden blev MER spejsad varefter byggprojektet fortskred. Det normala är ju att man börjar med en galet punkig vision som sedan skalas av bortom all igenkänning och slutar i en trist, amputerad sak som inte imponerar eller väcker nyfikenhet hos någon. (Se t.ex. en av mina favorithatexempel, ”Haglunds Pinne” på https://paulusindomitus.wordpress.com/2010/06/29/for-ovrigt-anser-jag-att-alla-hus-over-50-m-bor-forstoras/).
Det här syns tydligt i denna tidiga rendering av projektet från 2009: då var det ett högst ordinärt höghus, utan några speciella särdrag förutom höjden. Men när uppdraget gick till Gert Wingårdhs arkitektkontor, som ritade ett ”T” och lade till den snygga trekantsmosaiken och viola, det blev ett faktiskt iaf lite ovanligt hus, trots att de utstickande gavlarna kanske kunde varit lite längre ut (men det hade antagligen skapat vissa svårigheter med bärigheten i huset). Mycket ovanligt för Stockholmska förhållanden.(Bilden till vänster från tråd från Skyscrapercity http://www.skyscrapercity.com/showpost.php?s=53fc4b4efbae956ebb06bc08fe80b04f&p=16828321&postcount=1).
Totalintrycket på plats var att det här är ett hus som passar in i området, mycket väl kan fungera som det är tänkt, och som troligen kommer att fylla ett välbehövligt syfte av mer hotell-och konferensutrymme, samt har en passande modern form för det expanderande och dynamiska Kista.
Jag passade på att ta några bilder från byggarbetsplatsen under, för att visa hur huset upplevs från markplanet, med gradvist avslägnat perspektiv.
Och slutligen, så här syns Victoria Tower i en panoramisk vy över Kista
********************************
Tidigare blogginlägg här om intressanta Byggen i Stockholm:
—————————————
Mer om Victoria Tower:
- Nätverket JIMBY, som bevakar Stockholmsfrågor och byggande, har följt tillkomsten av Victoria Tower sedan bygget klubbades , se http://www.yimby.se/2009/03/120-meter-hogt-hotell-byg_712.html
- En kanske mindre positiv, men inte alltför gnällig syn på huset har http://bevarastockholm.blogg.se/2011/may/victoria-tower.html
- Byggbolaget PEAB http://www.peab.se/Bostader–projekt/Kommersiella-lokaler/Victoria-Tower-i-Kista1/
- Scandic Hotel http://www.scandichotels.se/Hotels/Countries/Sweden/Stockholm/Hotels/Victoria-Tower/
- Wikipedia http://sv.wikipedia.org/wiki/Victoria_Tower
Storyboard & Arkitekturdesign – Aracanea & den Gyllene Porten framskrider
Bilden med Aracaneas, mitt fantasy-Konstantinopels, murar och dess Gyllene Port har tuffat vidare. Efter att perspektiv, skala och de viktigaste strukturella mönstren och detaljerna kom på plats var det dags att måla vidare och lägga på färg på alla element i bilden.
Tack vare vare importerade penselfunktioner till Photoshop (adonihs respektive grass pencils) gick flera detaljer relativt smärtfritt att skapa, och tämligen likt att måla med riktiga penslar fast med möjlighet att sudda och korrigera. Mycket tacksamt.
En viss klurighet infann sig när jag skulle beräkna längden och vinkeln på alla skuggor. Det finns säkert färdiga actions eller applikationer som gör det där i senare versioner av Photoshop, men jag jobbar ju mer primitivt, så det krävde lite meck, eftersom det inte är helt okomplicerat att sidoskugga ett tvåpunktsperspektiv där det centrala objektet sträcker sig både över och under perspektivpunkt och horisontlinje. Men det hela fungerade till slut och gav en OK känsla. Lite synd var det att skuggan faller så mycket över den gyllene porten, men realism är vad det är.
Arbetet med skuggor gav målningens mer eller mindre ”rena” utseende, oaktat att många tillägg och korrigeringar förstås kan göras. Jag hade sedan tidigare tänkt mig en mer dämpad färgpalett, och nu var det bara att leka på. Flera utkast med olika former av renderingar och filtereffekter har därefter tillkommit.
Huvudspåret för mina eftermanipulationer var att få fram att scenen utspelar sig på kvällen. Jag använde ett fotofilter som används för att göra ljuset lite varmare, och renderade det hela med en omni-ljuseffekt för att få fram ett mer skiktat och riktat ljus och mjuka övergångar. Det här gav rätt färgkänsla. Ett varmt, men lite matt ljus ligger över himlen och färgar den kalla stenen. En överläggning med en effekt som påminner om en pensel med hårda borst gjorde att bilden ser lite mer målad ut, även om den fortfarande behåller vissa av grundteckningens detaljer och linjer.
Det är OK, men inte helt färdig än. Vattnet i vallgraven måste förbättras – jag är inte nöjd med min målning där. Portens relief och andra detaljer kan behöva förbättras, även om Porten också redan är ämne för en egen bild, där man ser figurerna och hantverket lite mer seriöst avbildade.
Enligt flera källor fanns det katapulter och ballistor uppe på murkrönen. Frågan är om man inte skall lägga till sådana. Dessutom måste murarna bemannas mer, de ser lite spöklikt ut däruppe. Några spjutspetsar osv som sticker upp ovan kreneleringen borde räcka. Och slutligen måste man nog skita ner hela bilden lite – det ser alldelles för rent och färgglatt ut. Och som vanligt kan man alltid justera och städa upp småmissar in absurdum – jag ser att munken i förgrunden liksom ena porten saknar skugga t.ex. Ooops. Tur att man har Photoshop.
←Klicka för föregående Inlägg om denna bild
Klicka för nästa inlägg om denna Bild→
Direkt anknutna länkar till inlägg på temat bysantinsk arkitektur, konst och framställning på denna blogg:
se också kategoriflikarna ovan eller länkar till andra inlägg på temat Bysantinska studier under samlingsrubrikerna
Bysantinsk /Ortodox Arkitektur
——————————————-
Storyboard & Arkitekturdesign – Aracanea & den Gyllene Porten
En storyboard som växte, via arkitektur -och konceptdesign till en illustration av den Gyllene Porten i Aracanea, mitt fantasy-Konstantinopel.
Aracanea, ”Staden av Guld”, huvudstaden i aracanska riket, fordom ett mäktigt imperium, nu reducerat till ännu ett kungarike. Men än står huvudstaden som den största staden i den doministiska (motsvarande kristna) världen, full av rikedomar (4:e korståget har inte slagit till…än) och hjärtpunkten för den östliga kyrkan, säte för Basileus, den helige kejsaren.
Konstantinopel var, speciellt före 1204 då de västliga kristna högg det i ryggen, ett sannskyldigt underverk att skåda. Jag har haft en tjugoårig crush på staden som den var då varför hela första delen av min berättelse ägnas åt dess imaginära motsvarighet Aracanea – staden är närmast den verkliga huvudrollsinnehavarinnan. Redan när jag bestämde mig för att fästa min vision av ett imaginärt förflutet i ord och bilder bestämde jag mig för att ge staden Aracanea en särskild behandling. Tillsammans med sina yngre systrar Al-Kash (Kairo), Amirah/Agrabah (Bagdad), Lacunia (Venedig) med några till skulle staden få en speciell, genomarbetad behandling, med design, arkitekturkoncept och miljöbeskrivningar av extra noggrant slag.
Först ut är dock Aracanea. Grundkonceptet var enkelt nog. Några av huvudkaraktärerna närmar sig staden. Redan här skall man få en aning av dess makt och majestät. I verklighetens Konstantinopel reste sig de enorma Theodosiska murarna (http://en.wikipedia.org/wiki/Walls_of_Constantinople) tredubbla och motstod varje attack från landsidan före de ottomanska kanonernas 1453. Jag kladdade en enkel konceptskiss för bilden för något år sedan, med muren och en ortodox munk i förgrunden (se ovan).
För att skänka en extra lyster bestämde jag mig för att inträdet i staden skulle ske genom den berömda ”Gyllene Porten” genom vilka kejsare återvände från kampanjer. Men den gyllene porten står inte kvar som förut – ottomanerna byggde på den till ett ännu större komplex, det berömda Yedikule, citadellet med de sju tornen, men dessa revs när stadsmurar slutgiltigt spelade ut sin roll som försvarsanläggningar på 1800-talet. Endast delar av de stora fyrkantiga tornen av ljus sten står kvar, men den ingick i en jättestor struktur vars schematiska grunddrag kan betraktas i bilden till ovan. Notera den tredubbla portanläggningen med en stor monumentalportal i mitten.
Dörrrarna till baptisteriet i Florens
Den här porten kallades ”Den Gyllene Porten” eftersom den enligt Notitia Urbis Constantinopolitanae var utsmyckad, och klädd eller kanske målad med guldfärg, ofta behängd med stora dekorativa gobelänger och tyger.
Relief av den palaiologiska dubbelörnen
Mina tankar gick dock till den bysantinskt inspirerade men också framåtsyftande och fantastiska ”Paradisporten” i baptisteriet (dopkapellet) till El Duomo i Florens, som jag haft förmånen att se och utforska på plats. Den är täckt av paneler med bronsreliefer som föreställer scener ur Jesus-historierna, gjorda i en underbar teknik med gradvis relief av Lorenzo Ghiberti (mellan 1401-1422). En annan grej som jag väldigt gärna ville trycka in var en väldig gyllene dubbelörn, symbolen för det Palaiologiska kejsarhuset som behärskade verklighetens bysantinska rike från 1259 till rikets erövring 1453. I min berättelse är den där dubbelörnen symbolen för hela kejsardömet.
Alla de här idéerna fördes ner till en väldigt översiktlig skiss koncentrerad på området runt porten, där jag lade fast några av de element som skulle vara med. Jag satte örnen på fyra elefanter, vilka också finns beskrivna i källorna. Här skulle de symbolisera de fyra väderstrecken, över vilken örnen sträcker sin överordnade och beskyddande makt, sin aegis.
Jag började tusha bilden lite lätt, med viss koncentration på porten, örnen och också munken som blev ganska bra, lite sådär lagom bitter och mörk och med ortodox-liknande parafernalia. Samtidigt blev det uppenbart att perspektiven i den där skissen var helt fel, och jag började pussla runt lite med elementen i Photoshop. Det var farligt nära att jag avslutat bilden där som en tushad skiss.
Men i takt med att jag skrev vidare på mina storys ville jag åter ta upp den där bilden – det skulle vara fint att bli klar med den lagom till att det första riktigt sammanhållna avsnittet blev klart. Jag återvände till ursprunget, att med bilden försöka ge en illustrationen av kejsardömets makt.
Genom att mecka runt lite i Photoshop kom idén tillbaka att ställa muren och försvarsverken i fokus – och genom att visa dem i en skalenlig perspektivskiss skulle redan proportionerna få fram min poäng. Men då måste man först förlänga muren och ändra perspektivet och…tusan det skulle bli körigt.
Men skam den som ger sig. Jag började i alla fall skissa lite på perspektivritningar av muren, och fann till slut en bra vinkel som kunde fungera genom att lägga ihop flera ritningar i ett litet pusselspel.
Tredje porten till Theodosius murar, Konstantinopel
Jag har foton och datorrenderingar av de flesta kvarstående delar av muren som tyvärr tilläts förfalla väldigt innan restaureringar kom igång på allvar på 80-talet. Konstantinopels murar var som sagts tredubbla, där en lägsta, enkel nivå närmast vallgraven, en högre mur bakom med torn som antingen var fyrkantiga eller runda. Redan där hade man en bastant anläggning nog för vilken som helst dåtida europeisk storstad.
Modell av en av tredje murens torn, Konstantinopel
Men den tredje, inre muren var det bästa – den var över fem (5) meter tjock och 12 meter hög, interfolierad med 96 torn av olika skepnad – fyrkantiga men också i form av pentagoner, hexagoner och oktagoner. De där tornen var ca 20 meter höga. De var byggda i sten med rader av tegel längs med hela sin sträckning, vilket gav ökad styrka mot jordbävningar. Allt var krenelerat – ytterligare en ”kul” detalj att ta hänsyn till, men det gjorde också muren intressantare och mer varierad.
Perspektivet var den stora utmaningen. Jag valde ett tvåpunktsperspektiv där man tittar på muren lite snett från sidan för att få fram effekten av att muren närmast tonar bort och försvinner i fjärran, och den mer detaljerade delen kunde också genom att stretcha och skeva min första skiss passas in den så att det såg vettigt ut: figurerna blev mindre och mindre, muren större och större, och intrycket av ett helt enkelt ofantligt bygge kom fram OK. Jag lade in tegelraderna också, vilket ökade komplexiteten.
Ett antal smådetaljer lades in, som kreneleringar och hörn och fler av Yakanes soldater efter sin befälhavare: Yakane själv trycktes från bildens periferi längre och längre in, och han fick också en litet mer rustad hast och andra tillägg.
Bysantinsk diptyk, Konstantinopel år 506
Ett större tillägg, på ren impuls, blev en väldig stenrelief på den inre ytan av det ena porttornen, med en väldigt enkel scen där kejsaren avbildas med hovmän bredvid sig. Idén kom från en typisk bysantinsk relief , och stilen från den tidiga (500-tal) bysantinska stilen där kejsaren var närmast en halvgud. De flesta sådana reliefer var små – men vore det inte kul om en bautarlief på var sida om porten såg ner på de ankommande och tog ner dem några pinnhål? Det skulle ha en väldigt ominös verkan.
Flera veckor såg bilden ut som en sannskyldig spaghetti med alla hjälplinjer som jag lade in i de dussintals olika lagren i Photoshop. Men saaaakta sakta sniglade det sig framåt.
Nästa steg var att lägga på ytlagren – stenläggningen på muren förutom tegelraden. Jag skapade en A4-stor mall av en handritad stenvägg från en verklig stenmur från perioden. Genom att vända den, spegla den osv kan man skapa en stor yta som draperas över bilden och dras ut med skevhets- och perspektivverktygen. Genom att lägga på lite skuggor och tvätta ytan med ”svamp”-rendering får man en yta som ser lite knagglig och ojämn ut och inte alltför regelbunden, och fungerar både på nära och större avstånd. Medan jag höll på med det där började jag mer och mer övertygas om att den där borde målas. Jag valde grundfärgerna och lade på medan jag ännu hade olika stadier av renderad stenläggning, och det såg ju…OK ut iaf.
Jag har sedermera fortsatt med infernot att lägga till alla detaljer. Den sista stora stöttestenen blir att lägga till effekterna av utomhusljus -och skuggor, och kanske välja någon annan form av rendering. Men det värsta är avklarat, och perspektivet och själva scenens utformning uppfyller förhoppningsvis min idé – intrycket av att stå på tröskeln till den väldiga, mäktiga och ointagliga Aracaneas portar.
Klicka för fortsättning ”Aracanea & Den Gyllene Porten Framskrider” →
*
Direkt anknutna länkar till inlägg på temat bysantinsk arkitektur, konst och framställning på denna blogg:
se också kategoriflikarna ovan eller länkar till andra inlägg på temat Bysantinska studier under samlingsrubrikerna
Bysantinsk /Ortodox Arkitektur
——————————————-
För introduktioner till Konstantinopels försvarsverk se
- Wikipedia: ”Constantinople” och ”Walls of Constantinople”, http://en.wikipedia.org/wiki/Constantinople och http://en.wikipedia.org/wiki/Walls_of_Constantinople
- http://www.historynet.com/ancient-history-walls-of-constantinople.htm
- http://www.bbc.co.uk/dna/h2g2/A455249
- Utgivarna av militariaböcker Osprey har förstås en bok om Konstantinopels försvarsverk i sin serie om fortifikationer: ”Walls of Constantinople”. Den finns att köpa på Ospreys egen hemsida http://www.ospreypublishing.com/store/book.aspx?bookcode=s759x. Boken finns också delvis tillgänglig på Googlebooks på adressen http://books.google.com/books?id=sVnXSObRUYIC&printsec=frontcover&hl=sv#v=onepage&q&f=false
Det fanns en Ytterligare ring av fortifikationer till Konstantinopels försvar som är mycket mindre välkänd, den s.k. Anastasiska Muren. Den sträckte sig hela 56 km (!) och ringade en en bra bit av sydöstra Thracien, där den kröp fram över landskapet likt en västlig kinesisk mur. De där befästningarna togs ur bruk efter 600-talet, troligen för att de inte gick att försvara lika effektivt som stadens egna befästningsverk, och tilläts sedan förfalla utom på vissa sektorer. Nutida arkeologer har intresserat sig för Anastasius murar, inte minst för deras koppling till Konstantinopels bevattningssystem, och inlett en mer systematisk utforskning av dem. Se bl.a.
Dumhet, inkompetens & Korruption i Solna – Sex åtalade för bestickning och medverkan till Mutbrott
Soppan med att Arenastaden runt nationalarenan verkar ha tillkommit i ett nära, korrupt samarbete mellan tjänstemän på Solna stad och byggherren till diverse projekt därute rullar vidare, än så länge med sex åtalade för bestickning och mutbrott.
Här har tidigare skrivits övervägande positivt om de nya stora arenorna i Stockholm, både på planeringsstadiet och under byggfasen (se de tidigare inläggen Fotbollsarenor, återblick på Stockholmsarenan och Uppdatering om Stockholms Arenabyggen). Mer och mer har dock oron för att något inte varit hundraprocentigt med projekteringen av bygget funnits där, och nu väcks åtal mot flera centrala aktörer som byggherren och ledande tjänstemän i Solna.
De detaljer som nu blir kända i och med åtalet solkar definitivt ner inte bara Nationalarenans och Solnas utan hela Sveriges anseende. Förvisso har fler och fler nu börjat inse att vi varit extremt blåögda när vi trott att vi här i Svedala skulle vara mer ”rena” än andra, mer öppet korruptionsridna länder. Men det är ändå talande att de som åtalats alla verkar tycka att vadå, allt är i sin ordning. Att höga kommuntjänstemän vid sidan av verkar som avlönade konsulter för bolag som är parter i politiska beslut som sagda tjänstemän har att ta ställningom, det är väl inget, verkar omkvädet vara. De skall förstås ha betalt för eventuella ”extraknäck”.
Mall of Scandinavia - en av de berörda projekt där Solnas kommuntjänstemän varit med och "konsulterat" samtidigt som de haft att fatta beslut
Som om sagda politikers extraknäck vore att sälja saft på fritiden. Varför tror herrar politiker att det finns regler för jäv? Hm? Har de givit en tanke till de principer som underligger idén att offentliga befattningshavare skall vara fristående från de privata intressen som kan beröras av deras publika, för allmänhetens bästa tillkomna beslut?
Detta är solklart fall av korruption i ordets moraliska, ursprungliga betydelse. Korruption, av latinets corruptio, fördärvelse, förstörelse eller förruttnelse, innebär, antingen den är politisk, bolagsbaserad eller mer snävt påverkar ordningsmakten (de tre vanligaste betydelserna) i grunden samma sak. Att den normala, fastlagda ordningen för beslut förvrids. I en demokratisk stat betyder det att beslut sker på sätt som strider mot de proklamerade idealen om transparens, granskningsbar nytta för folket, att vara kostnadseffektiva med medborgarnas pengar, och rent generellt vara för det allmänna bästa.
Se en sammanfattning av alla projektet med flera av turerna runt i http://sv.wikipedia.org/wiki/Swedbank_Arena
Konceptbilder från Nationalarenan och omgivningar
Hur ”nyttigt” hela arenaprojektet med kringområden än visar sig vara (vilket starkt kan ifrågasättas, speciellt med tanke på att den redan fördyrats ) innebär redan det faktum att beslutet fattats på ett uppenbarligen dunkelt sätt, där diverse privata intressen kunnat påverka ledande politiker att fatta ”rätt” beslut, att förfarandet är korrupt. Det skulle herrar kommuntjänstemän veta om de hade två gram moral i kroppen. Vem som helst förstår att det finns en intressekonflikt i att verka för medborgarnas bästa i en tradition av öppenhet och rågång mellan politiska beslut och andra, mer snäva intressen, samtidigt som man är avlönad att verka för (även om det bara är i en underlättande/rådgivande position) just en sådan part som har egna intressen av fattade politiska beslut. Och de vet det. Hela upplägget skvallrar om en vilja att undgå genomlysning, att verka i det fördolda.
Och om de nu åtalade inte inser att de har gjort minsta fel, vilket de menar sig inte gjort (se t.ex. Lars-Eriks Salminens ynkliga uttlanden i http://www.cisionwire.se/solna-stad/r/lars-erik-salminen-kommenterar-aklagare-alf-johansson-beslut,c9132526), ja även om de formellt skulle frias av åklagare som inte kan göra sitt jobb, borde de inse det tvivelaktiga i sitt agerande, och avsättas och hängas ut redan av den anledningen. Istället har de tillåtit sin girighet att solka ner ett beslut och projekt av stor betydelse inte bara för sin lilla kommun utan hela huvudstadsregionen, för idrottsverige och för staten Sverige som nation. Antingen är de här gynnarna öppna, rent korrupta mutkolvar eller inkompetenta att se till medborgarnas och samhällets intressen: princip- och ryggradslösa kräk som borde få respass å det snaraste, om inte värre.
Storhotellet vid planerade arenastaden
Jag drog mig till minnes en artikel av Niklas Ekdal som jag läste för 10 år sedan. Där myntar han ett uttryck som jag använt flera gånger sedan dess, ett som i mitt tycke på ett bra sätt vidgar betydelsen av korruption till att gälla mer än de öppna och grova mutor av maffiatyp som man kanske tänker på när man säger ordet. Han kallar det en ”inkompetensens korruption”, en blandning av beslut som tas bak slutna rum, om tysta samförstånd som aldrig vädras ut, av en ovilja att öppet redovisa motsättningar och intressekonflikter. Några citat ur artikeln:
”Den svenska konsensuskulturen, att låtsas vara överens trots att det finns verkliga konflikter, har också blivit effektivitetens fiende. […]”
”Offentlighetsprincipen har fått den växande baksidan att viktiga frågor aldrig sätts på pränt utan avhandlas muntligt i slutna rum. Den noggrannaste dokumentationen i offentliga sammanhang gäller kvitton och reseräkningar, vilket leder in den journalistiska granskningen i samma begränsade spår.”
”I de svenska kommunerna, där huvuddelen av den offentliga verksamheten ligger, genomförs ännu ingen revision värd namnet. En skara tappra kommunreportrar på lokaltidningarna räcker inte för att syna skruvarna och muttrarna i denna gigantiska apparat. […]”
Den där artikeln är, trots att den åldrats något och gällde andra beslut, väl värd läsning en dag som denna – den finns som av en händelse kvar ute på nätet, se http://estonia.kajen.com/DN_010805.html.
Under sådana förhållanden är skandaler sådana som de som rullats upp i Göteborg och och nu i Solna sorgliga men tyvärr knappast oväntade. Sedan Ekdals artikel skrevs borde det sluttande plan med statsminister Perssons bruk av regeringsplan, diverse makthavare i Göteborgs fiffel med tillstånd och kontrakt, Systembolagets provisioner med mera fått oss att inse allvaret i korruptionshotet: se sammanfattningen av den korruptionskultur som allt mer uppdagas i vårt land som sammanfattats av Fokus http://www.fokus.se/om/korruption/. Inte minst riskerar en sådan mut- och gentjänstkultur att undergräva förtroendet för hela det demokratiska systemet, och underblåsa missnöjespartier och populism av en sort som nu tyvärr även finns representerade i vår riksdag.
vy över delar av den tänkta Arenastaden
Frågan är var, inte om, någon lyfter på en sten och ser kommunala och andra gråsuggor och deras privata medlöpare och anstiftare ränna undan dagsljuset nästa gång. Medierna gör rätt i att granska de här affärerna mycket nogrannare, och också ställa berättigade frågor till lagstiftarna om hur de bestämmelser som skall skydda allmänheten och tilltron till demokratin kan göras mer vattentäta och omfattande.
—————————————————-
Många medier har förstås skrivit om Solnadebaclet ur många olika vinklar, och mer lär det bli.
- Aftonbladets ekonominyhetstjänst E24 hade flera artiklar i ämnet http://www.e24.se/business/fastighet-och-bygg/erik-paulsson-ingen-som-helst-felaktighet-i-detta_2859421.e24, http://www.e24.se/business/erik-paulsson-blir-mutatalad_2858559.e24, http://www.e24.se/business/fastighet-och-bygg/katastrof-for-paulssons-peab_2859593.e24
- De sex åtalade och åtalspunkterna i Dagens Industri: http://di.se/Default.aspx?sr=6&tr=289353&rlt=0&pid=237587__ArticlePageProvider&epslanguage=sv
- Andra artiklar i ämnet, dagarna efter åtalet är: i SvD http://www.svd.se/naringsliv/arenaskandalen-hotar-peabs-existens_6227855.svd, Realtid.se http://www.realtid.se/ArticlePages/201106/08/20110608105907_Realtid828/20110608105907_Realtid828.dbp.asp?sAction=lk, Sveriges Radio http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=4545486.
- Johanna Grafs blog i http://johannagraf.blogspot.com/2011/06/sa-traffade-skiten-flakten-till-slut.html är ett välkommet exempel på en politiker som tar bladet från munnen och kallar saker vid deras rätta namn – fler borde som hon sluta mumla och principiellt ta avstånd mot den här sortens upplägg oavsett hur själva rättsfrågan till slut landar.
- För en definition av begreppet Korruption se en introduktion i wikipedia: http://sv.wikipedia.org/wiki/Korruption, på engelska http://en.wikipedia.org/wiki/Corruption
- För mer intresserade finns flera böcker i ämnet – här skall nämnas Torstens Cars bok ”Korruption” – den finns tillgänglig på http://www.bok.nu/Thorsten_Cars/Korruption. En annan bra skrift om ämnet är antologin ”Korruption, maktmissbruk och legitimitet” (Red. Andreas Bergh), tillgänglig på Adlibris, http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=9113023233