Lite lek med färgläggningsverktygen i GIMP har lett till att en del teckningar har fått färg pixlat på sig de senaste månaderna.
Under några veckor har jag har passat på att leka lite med färgverktygen så att flera av teckningarna på temat stridsträning fått målade bakgrunder. Avsikten var att utforska färgskalor och prova sig fram för hur teckningar skulle se ut i en mer bearbetad kontext, snarare än att eftersträva något slags ”färdigt” resultat. Men lite i taget har ändå mixtrandet lett till att vissa av teckningarna fått mer av en karaktär av mer fullödiga illustrationer.
Corinna och Yakane tränar bågskytte från häst
Först ut har varit en bild som tidigare redovisats, ”En Vapensyster Tränas Upp”, som visar på en av mina berättelsers protagonister, stridsmannen Yakane och hans kvinnliga adept och landsmaninna Corinna. Teckningen visar hur Yakane börjat träna Corinna i furusiyya, deras hemlands stridskonster (inspirerat av verklighetens mamlucker), och dess centrala inslag närstrid och bågskytte till häst.
Redan när jag ritade den bilden hade jag en ide till bakgrund: att de skulle stå vid ett grunt ställe eller övergång till en flod, kanske med berg eller skog bakom. Landskapet skulle vara grönt och frodigt, inspirerat av naturen i norra Frankrike vid ardennerna, vilket geografiskt motsvarar den region där scenen utspelar sig. Jag tittade därför på några foton och gjorde en snabb skissteckning på en sådan miljö vid ett vattendrag.
Därefter lades bakgrund och figurer samman i sina respektive positioner i landskapet. Yakane står alltså i vatten som når till fotknölarna, medan Corinna rider fram och tillbaka längs vattenbrynet och skjuter på denne med trubbiga övningspilar. Idén är att Yakane vadar över det grunda vattnet, som saktar ner honom och ger Corinna möjlighet att avfyra flera pilar på tämligen nära håll: detta är en stridsteknik som finns dokumenterad för verklighetens mamlucker.
Först ut för själva färgläggningne var att var att finna basfärgerna för bilden, med början i bakgrunden- olika nyanser av grönt och vattnets och himlens färg. Först därefter lade jag på de färglagren för bildens huvudfigurer.
En detalj som krävde speciell eftertanke vid målningen av figurerna var mönstren på Yakanes och Corinnas kläder. Landet Bortom, den plats som de befinner sig på, är präglad av keltiskt inspirerad kultur. Ett sätt detta gestaltas på är att de kläder och tyger som figurerna förser sig med där är vävda med tartans, dvs vad som vi kallar ”skotskrutiga” mönster.
Corinnas favoritfärg är blå. Därför försåg jag henne med en blågrön tartan som jag också personligen gillar, nämligen det som bärs av det Kungliga Skotska Höglandsregementets 3:e bataljon, känt som The Blackwatch. För Yakane letade jag länge och väl efter ett passande mönster. Han har en dragning åt mörka, gärna svarta kläder, och till sist fann jag ett tartan-mönster som passade, med gultonade ränder på en antracitgrå fond (se bild till höger).
Sedan gällde det att skapa en passande mönstermall och lägga på dem på figurerna, varefter man med böj -och töjverktygen drog ut mönstret så att det överensstämde med de ritade vecken och hur kläderna lade sig – ett riktigt slitgöra, men i sammanhanget klart värt det. Det är inte bara snyggt, utan lyfter också fram platsens särart och också denna speciella period i min berättelse, där alla huvudkaraktärer klär sig enligt Landets sed.
Färglager på färglager lades så på varandra med olika lägen för multiplicering, överlagring med mera, för att finna på rätt nyanser. På dessa lades så ett antal lager av målade ljuseffekter, som extra skugga och högdagrar, blänk för metalliska ytor med mera. Jag vände och vred lite extra på sådant som jag inte övat mycket på tidigare, som vattnets skiftningar och blänk, glansen på gräs och lövverk med mera.
Ett av de mest påfallande märkligheterna i Landet Bortom är dess himmel, som inte är upplyst av en enda dominerande sol, utan av otaliga närliggande stjärnor, närmast som om man befann sig i centrum av ett stjärnkluster. Med hjälp av supernovaverktyget lade jag därför på ett antal olikfärgade stjärnexplosioner i bakgrunden.
Yakane & Corinna övar vid vadstället – färg stadium3
Bilden ovan visar på det senaste stadiet av färgläggningsprocessen, där jag lekt mig mätt på olika tekniker – för stunden. Den känns ännu inte helt…tja färdig blir man ju aldrig, men inte riktigt framme än. Mer effekter av blänk och speglingar från och på vattnet behövs känns det som, och kanske mer variation av vissa ytlager och mer målning av träd och växtlighet. Ljuset kan säkert förbättras också, bilden ser lite, tja kall ut än så länge. Men det ser lovande ut, och ger i alla fall en slags aning om landskapet och miljön i denna viktiga del av berättelsen.
Fler studier av figurer för min fiktiva värld A’ratauma finns i galleriet
——————————————-
För en introduktion av Mamluckerna, elitkrigare i Egypten och Syrien under medeltiden, se https://en.wikipedia.org/wiki/Mamluk och https://en.wikipedia.org/wiki/Furusiyya
Om skotskrutiga mönster eller tartan, de traditionella mönstren för keltiska folk sedan åtminstone för-romersk tid, se https://en.wikipedia.org/wiki/Tartan
Om den historiska arméenheten The Black Watch, i våra dagar utgörande 3e Bataljonen av Royal Regiment of Scotland inom den Brittiska armén, se https://en.wikipedia.org/wiki/Black_Watch
En ny djupdykning till arkiven av bortglömda bilder gräver upp vad som var en av mina bästa teckningar då, för ca 10 år sedan: min hjältinna Kati som knäböjande står i begrepp att spänna sin båge.
Trots att den tematiskt faller in i den period som nyligen gett upphov till många bilder och publicerats här på bloggen, av min berättelses protagonister i färd med övning och vapenlek, kom den här teckningen till för ca 10 år sedan, runt 2007. Då var den en av mina fram till dess mer seriösa försök att utan en direkt förlaga (alltså utan att helt sonika rita av ett motiv) få fram intrycket av mina berättelsers favoritkaraktär, den stridbara och vackra Kati.
Återskapat utkast Kati m båge olika poser
Sammanhanget till den här teckningen var att visa på Kati som övar med pil och båge (en variant av asiatisk sammansatt båge), under sin lärare Yakane. Den skulle ingå i ett collage med Kati i olika poser med båge – se det sedermera återskapade utkastet av de olika delbilderna.
För ungefär 5 år sedan förstördes alla inläsningar av teckningen just som jag tänkte publicera den, i en av dessa återkommande datakrascher som plågat undertecknad. Allt som visade på tidiga linjer, skisser och de extra lagren i den hopfogade och behandlade teckningen gick upp i rök.
Som tur var hade den ursprungliga teckningen, utförd i frihand med hård till medelmjuk blyerts (H-6B) på skisspapper bevarats bättre än jag trodde, skyddad i sitt undanstoppade block från den förstörelse som annars drabbat mången blyertsteckning. Tack vare det kan teckningen i sitt originalutförande, före färdigställande av detaljer, åter beskådas nedan.
Frihandsteckningar har svårt att undvika vissa brister i proportionerna, speciellt med en ställning som är komplex med många olika vinklar att ta hänsyn till. Trots att jag försökte vara noggrann var det också fallet här, vilket ledde till att jag mixtrade lite med den för ett par år sedan – men sedan kom andra saker i vägen. Men den var inte glömd: häromåret beslöt jag således att kombinera en ny inläsning av den fysiska teckningen med vissa modifikationer som jag lärt mig genom åren och som något rättar till de bristerna.
Rebecca Ferratti anno 1987
Viktigast var det ifråga om ansiktsdragen: de åskådliggör en klassisk nybörjarmiss, där man ger för stark emfas för de drag som mest står ut. Katis ögon och mun ritades ursprungligen således något litet för stora vilket ger ett intryck mer snarlik en karikatyr eller cartoon än av porträttlikhet med hennes utseendes förlaga – min ofta omtalade musa, den anslående Rebecca Ferratti.
Utan att lägga till eller dra av något tillämpade jag därför försiktigt fingerverktyget och justerade, drog och jämnade i ansiktet för att föra den närmare Rebeccas. Resultatet blev lite oväntat på flera sätt – uttrycket förändrades något, blev mer bestämt och blicken fastare ut mot betraktaren. Kombinerat med bättre bevarande av gråskalan och kontrasterna kom den ursprungliga blyertsteckningens skiftningar och skuggning fram mycket bättre.
När jag i år beslöt att publicera den gjorde jag några sista justeringar av bågens längd – det var allt. Ovan framstår nu bilden sådan som den först tänkts.
Med alla sina brister måste jag säga att den där teckningen har en speciell plats i mitt hjärta. Posen är bra, den gör Katis figur och utseende i alla fall hjälplig rättvisa, och det litet sammanbitna, bestämda uttrycket passande för henne i den aktuella situationen. Många detaljer, som hennes fattning av bågsträngen med tumgrepp, blev korrekta och värda den uppmärksamhet de gavs. Och viktigast är att trots att den var en av mina första försök, den i någon liten mån fångar vad jag ser framför mig när jag tänker på Kati.
PS. När den nu en gång blivit lite ”klar” måste den förstås färgläggas… det kan aldrig bli för mycket Kati.
****************************
Fler studier av figurer för min fiktiva värld A’ratauma finns i galleriet
En teckning av min hjältinna Kati får en serieteckningsbehandling och färg på sig.
Kati reser sig – Blyertsteckning
I förra inlägget i denna serie illustrerades hur den oförvägna och stridbara Kati efter en särskilt hård omgång reser sig med blodad panna och står redo att åter möta sina motståndare.
Jag var rätt nöjd med den bilden och dess inte helt okomplicerade pose, och att, trots frånvaron av direkt förlaga, den håller en rimlig likhet till aktrisen /modellen Rebecca Ferratti, inspirationen för min Kati. Tämligen omgående började jag arbeta på en målad variant.
För den valde jag dock att avvika från den blyerts -& grafitbaserade teckningen, och kanske för att man läst mycket mer serier på sistone, byta genre på själva teckningsstilen till en mer inspirerad av serietecknings-estetik.
Med tracing-papper lade jag ut konturerna och de djupaste skuggorna med tuschpensel. På ett separat lager lade jag ut det blod på hennes ansikte som jag utelämnat på blyertsteckningen. Så fick man fram en mer ren och avskalad inramning för den färg som sedan läggs på och får uttrycka det som blyertsens gråskala tidigare burit upp.
Men sålunda avskalad kom lusten att fylla ut bilden med en komplett inramning – dvs en iscensättning med bakgrund. I min berättelse sker delar av Katis träning i närheten av ett fält med menhirer, stora uppställda stenstoder karaktäristiska för den keltiska civilisationen och som tros ha haft en religiös och kultisk innebörd för dem. Med några foton som förlagor lade jag med tuschpenseln ut några höga, uppresta stenar på en gräsplätt under en molnbeströdd himmel.
Katis figur lades sedan framför bakgrunden för att finna en bra position. Sedan var det dags att lägga ut basfärgerna för Kati såväl som fondobjekten, som utgångsläge för att börja målningen.
En del pysslande för att hitta rätt kulörer för de olika lagren av skuggor, mörka och ljusa toner, rena högdagrar och andra skiftningar tog därefter vid, varefter dessa målades på och modifierades och mjukades upp eller skärptes.
Mest omsorg lades förstås på Katis figur och skiftningarna i hennes ansikte och hud, och sådant som blåmärken och småsår från rapp och slag. Men även fonden gavs en seriös behandling, som t.ex. stjärnhimlen – en av de mest utmärkande dragen för Landet Bortom, där Kati med sällskap befinner sig, är att himlen inte domineras av en enda sol, utan av ett täcke av stjärnor av vilka många lyser som små solar på himlen som därmed får en lätt disigt färgskiftande, lite drömlik karaktär. Resultatet kan ses nedan.
Trots en del invändningar och kvardröjande brister i den där – t.ex. blev överlagren för blåmärken inte riktigt bra, för rosalila – så var den ändå värd besväret, och fyller sitt syfte att berätta mer, ge en mer fyllig bild och fördjupad kontext för den anslående Katis vedermödor.
****************************
Fler studier av figurer för min fiktiva värld A’ratauma finns i galleriet
Serien av teckningar som kombinerar karaktärsstudier med avbildning av träning och stridsövningar fortsätter med en vision av hur någon reser sig, mot oddsen, trots smärta, och förblir utmanande, förblir obetvinglig.
Kati Slagen men inte besegrad färglagd
Den här teckningen följer omedelbart på den i förra inlägget i denna serie, där Kati, en av mina berättelsers karaktärer, ser upp från marken där hon ligger blodig och nerslagen vid ett tillfälle under den gruvliga träning som hon underkastar sig. Fokus där låg på den vredgade och obesegrade blicken som kontrast till det blod och den i övrigt nedslagna, bokstavligt talat, ställning som hon befinner sig i.
Det som bilden inte visar är när Kati i nästa stund på darriga ben och med käppen i krampaktigt grepp reser på sig och ser ut mot sina plågoandar, tränaren Yakane och dennes adept Corinna, trotsigt redo för ännu en omgång. Den visionen av okuvligt trots, av en vilja som inte bara framhärdar utan reser sig igen, och igen, bara väntade på att födas fram. I ett utkast jobbades ställningen för en sådan bild fram, med prövning av olika grepp och sökande av rätt vinklar.
Med det utkastet som grund påbörjades en riktig teckning.
Jag gick mer metodiskt och gradvis fram än normalt, och försökte akta mig för att rusa iväg i förväg på någon detalj. Den här bilden bygger på en mer sammansatt och invecklad kroppsställning, både anatomiskt och perspektivmässigt, än den föregående. Allt måste bli rätt och passa ihop – helheten var det viktiga. Först lades konturernas linjer ut. och innanför dem de första skissdragen till figurens skuggning och klädveck med ytterst ljus (4H) blyerts.
Kati reser sig – mjuk blyerts på hud
Efteråt var det dags för skuggning och ifyllning med mjukare grafit (5B-9B). Jag började med ansiktet och alla hudpartier – förstnämnda måste förstås ges extra omsorg, eftersom ansiktets uttryck måste vara tydligt och omisskännligt samtidigt som bilden måste försöka uppnå en åtminstone någorlunda porträttlikhet med förlagan till Katis unika utseende, den anslående Rebecca Ferratti. Ytterligare detaljer som rapp och blåmärken lades gradvis på för att få bilden med att överensstämma med den närmast föregående.
Under arbetets gång uppstod vissa avvikelser som ofta sker med en frihandsteckning (som t.ex att ansiktet tenderade att bli lite horisontellt utdraget, och benen drogs in), men den metodiska uppbyggnaden av bilden gjorde att dessa kunde upptäckas och åtgärdas i samband med att teckningen scannades in. Den mer eller mindre färdiga teckningen kan ses nedan.
Kati Arising – reser sig blyertsteckning
Jag avstod medvetet att lägga på det blod på ansiktet som utgjort en karaktäristisk del av den föregående bilden, delvis av sentimentala skäl. Jag gillade bilden och ansiktet såsom de blev, och ville inte förstöra uttrycket genom att lägga på en massa blod på min vackra hjältinna. Dessutom hade jag under arbetets gång redan bestämt mig för att fortsätta med en målad variant – där kunde blodet läggas på.
Jag blev nöjd med teckningen i alla fall. Den fångar förhoppningsvis det jag söker efter: skönheten, styrkan och envetenheten hos min hjältinna, som kan slås ner men aldrig någonsin ger upp.
****************************
Fler studier av figurer för min fiktiva värld A’ratauma finns i galleriet
Serien av teckningar på temat träning tar fokus på förmågan att uthärda, förbli utmanande och okuvligt beslutsam inför smärta och förnedring.
Såsom förut illustreras detta med scener från mina berättelsers A’ratauma. Det framgick i förra inlägget i denna serie hur den oförvägna Kati tvingat sitt ex, krigaren Yakane, att träna henne i stridskonsterna. Denne svarar genom att försöka avskräcka henne med hårdheten och obönhörligheten i sin träning, och Kati får som en följd dagligen ta kopiösa mängder stryk från Yakane och dennes mer erfarna elev Corinna. Katis viljestyrka och envetenheten i hennes karaktär sätts på ett avgörande prov, men trots förödmjukelsen låter hon sig inte knäckas. Istället skärps hennes vilja än mer, slipas av vreden och förbittringen och smärtan till en fruktansvärd egg som skulle utkräva sin hämnd.
Rebecca Ferratti
Ett av de många utkasten kring det här skeendet sökte just fånga den där inre drivkraften och hur den skulle skymta fram även när Kati befinner sig på sin lägsta punkt. Katis utseende är som alltid inspirerat av min musa, den amerikanska aktrisen och modellen Rebecca Ferratti – men för den här bilden fanns egentligen inga förlagor, utan jag fick utgå från min känsla för hennes figur och ansikte i denna tänkta situation.
Skissen, tillkommen med enkel blyerts, artade sig trots svajig porträttlikhet oväntat lovande tack vare vad som måste betraktas som ett misstag: frestelsen att måla dit blod direkt med rödfärgen från ett nytt set mangapennor…
Trots , eller kanske tack vare, den märkliga färgblandningen blev intrycket starkt. Kati, blödande och liggande på marken efter att ha slagits när ännu en gång, ser upp på sina plågoandar. Det är i ögonen och det chockerande med blodet som rinner över hela ansiktet effekten uppstår. Ställningen blev också bra rent mekaniskt – det framgår förhoppningsvis att trots att hon slagits är på väg upp, mödosamt, sträckande sig efter sin käpp.
Jag bestämde mig för att göra en tuschad variant för påföljande målning. Med hjälp av genomskinlig film lades tuschlinjerna på plats… med blandat resultat. Papperet kom att inte ligga helt rätt, och ansiktets detaljer blev därför tämligen…sneda. Tack och lov märkte man det där, och efter att ha scannat in båda skisserna kunde det korrigeras med GIMPs hjälp i samband med färgläggningen. Sistnämnda gjordes i den numera brukliga tekniken med många överlagrade färger och ljus- och mörkerlager som kompletterar varandra.
Kati Slagen men inte besegrad färglagd
Det hela gick tämligen snabbt, men jag är faktiskt nöjd. Trots sina brister fångar den min sökta känsla, av en hjältinna som hur illa tilltygad hon än är, aldrig ger upp. Som reser sig, igen och igen. Och den låter också skymta fram den vrede som är i henne, som är en del av hennes brinnande väsen.
Min vän sade det väl, när han såg närbilden på hennes ansikte, och citerade en sång som han visste låg i bakhuvudet när jag ritade bilden.
Katis blick när nerslagen
”You can Hit, but Never Break Me – this is what I’m made of”
Det skulle kunna vara Katis valspråk. Hon är skön för min syn, ja den skönaste av alla – men där finns mycket mer att beundra, än enbart ögat möter.
****************************
Fler studier av figurer för min fiktiva värld A’ratauma finns i galleriet
———————————————
Sången ”Made Of” som det hänvisas till ovan var först bekant för mig från ursprungsversionen av Nause från 2011. Senare vann låten ny popularitet efter att den använts med god (om än något långsökt) effekt av Volvo för deras bilreklam, i en version sjungen av Viola Martinson. Den versionens kombination av texten tillsammans med den ljusa och nedtonade rösten gjorde intryck också på mig, och ledde mina tankar till min hjältinna. Kati har en ljus, flickaktig men tydligt beslöjad röst, och orden lyder närmast som en sammanfattning av hennes okuvliga anda: se texten med sången i länken nedan.
Med träningsvärken malande i kroppen är det passande att återvända till serien av teckningar av stridsövningar som också visar på uppkomsten av den främsta stridaren i min inre världs länder.
När denna tråd lämnades i det förra inlägget denna serie, hade den sköna Kati anslutit sig till den träning som Corinna inlett under sin herre, krigaren Yakanes ledning – mot Yakanes vilja. Yakane och Kati hade inlett ett förhållande som sedermera avbrutits, och Katis inträngning i den träning som han delvis tagit sin tillflykt till för att komma över deras uppbrott kastar honom tillbaka till en storm av motstridiga känslor. Han saknar henne svårt men betraktar inte henne som en stridare, och vill inte dra in henne i den sidan av sin värld. Men han bär också på en vrede över hur saker utvecklats, riktad också mot henne för det förakt som hon verkar visa honom samtidigt som hon forsatt tränger sig på hans liv. Det här leder till ett beslut som visar sig avgörande. Istället för att vägra och bryta sitt löfte till Kati från tiden då de var på god fot, beslutar sig Yakane för att avskräcka henne från sin avsikt att öva upp sig för strid, genom att utsätta henne fullt ut för den stenhårda och obönhörliga träning som han utövar.
Flera utkast kom till för den där perioden av träning i syfte att bryta ner Katis vilja, och hittills har två av dem mynnat ut i mer genomarbetade teckningar.
I ett av utkasten, inspirerad av bilder från ett lajv på medeltidstema, föreställde jag mig Yakane och Kati övandes med påkar och sköld, då Yakane med sin sköld knuffar undan Kati så att hon flyger bakåt och faller närmast raklång till marken av kraften från den överlägset starkare Yakane.
Det utkastet var lovande, och mynnade ut i en skiss på Yakane hållande sin sköld av keltiskt snitt med sin tyngd tydligt bakom den. Han har ett halvt insteg, som om han är på väg framåt mot sin fallna motståndare med påken redo. Yakanes är fondfiguren, framför vilken Katis skepnad sedermera skissades fram, först på separat papper men sedan samlat.
Utmaningen med Katis figur utgörs av kombinationen av rörelse och perspektiv i bilden. Kati faller – men hennes fall är inte handlöst, hon behåller en slags samlad ställning med sköld och påk framför sig och benen ut mot sin motståndare, inte viftande åt alla håll. Vinklarna är dock ändå svåra såtillvida att hennes kropp är på väg nedåt och utåt i bilden, med armarna längs en delvis annan linje, och klädernas veckande och rörelse lägger till ännu ett knepigt element.
Utkastets grundläggande riktlinjer visade sig dock vara så pass gedigna att detaljer och skuggning (i mjuk blyerts 2b-6B) kunde hålla sig nära dem, och den samlade och upparbeta skissen ovan realiserar rätt väl den ursprungliga idén. Intrycket av en extremt ojämlik styrkefördelning så här i början av Katis träning går fram.
Den andra bilden visar på hur Corinna, som beordrats av sin läromästare och herre Yakane att inte hålla igen, motvilligt utsätter Kati för en hård lektion i en svärdsövning med påkar. Ett utkast hade förelegat flera år, som en snabb kladd inspirerad av en boxningsmatch. Det var ställningarna och fotarbetet som stod i centrum där.
Redan på kladdstadiet valde jag att lägga in ett lätt fågelperspektiv för bättre överblick av scenen: Kati som får rejält med spö av den mer erfarna Corinna. Utkastet lade grunden för en direktteckning i blyerts. och efter lite meckande med avstånd och detaljer i de tvås klädveck blev resultatet som nedan.
Båda är klara kandidater till ytterligare bearbetning och färgläggning – men så som de föreligger ger de där teckningarna i alla fall en slags insyn i hur begynnelsen av Katis stridsträning artar sig. Dag efter dag drillas hon hårt och skoningslöst i hårda fysiska övningar, där hon trots sin goda grundfysik ständigt kommer till korta – och varje dag avslutas med ett rejält kok stryk under sparringsessionerna. Ingen vettig människa skulle stå ut med det där: förr eller senare skulle smärtan och utmattningen och förnedringen ta ut sin rätt och den unga Kati ge upp. Eller?
Svaret, tänkte jag mig, skulle ha kunnat skönjas i Katis blick efter att hon för femtioelfte gången slagits blodig av Corinna.
Det där är inte någon som är knäckt eller besegrad. Yakane och Corinna skulle få smärtsam anledning att ångra sitt tilltag att försöka avskräcka henne, som inte låter sig kuvas, inte besegras i livet.
Fler studier av figurer för min fiktiva värld A’ratauma finns i galleriet
Först ut på det nya året kommer ett nytt inlägg i serien av teckningar där dristiga kvinnor och män tränar strid med eller utan vapen, eller hästar, eller… vadsomhelst. Stunden har kommit för den formidabla Kati att göra entré på stridens arena.
Såsom omtalats i tidigare inlägg i denna serie, har fram till denna punkt den förrymda palatsslavinnan Corinna börjat invigas i stridskonsterna av den fruktade krigaren Yakane. Den intressanta utforskning som dessa två inlett kompliceras dock svårt av den obetvingliga Kati.
I min berättelse hade hon och Yakane börjat inleda en romantisk relation en bit dessförinnan, och han hade i ett svagt ögonblick lovat Kati att träna stridskonster med henne – det var i själva verket ingivelsen till den träning som Corinna sedan inledde. Men deras kärlek kantrade därefter rejält, och Kati avvisade Yakane. Trots det dyker hon månader senare upp och tvingar Yakane att hålla sitt löfte trots den starka olust som finns kvar mellan dem.
Ursprunget till den här bilden var en extremt snabb positionskladd. En uppsutten Kati riktar vad som verkar vara ett spjut mot en storvuxen figur, uppenbart Yakane, som i sin tur håller en lång stav eller spjut mot henne.
Ingivelsen till den kom från minnet av en antik relief föreställande Alexander den Store i beriden strid mot perser. Den heroiska, framstörtande posen föreföll mig något återspegla Katis attityd när hon först börjar sin träning. Hon liksom stormar in och tränger sig på Yakane, utmanande denne.
Kati på stegrande häst
Den här bilden kom att utföras som en direktteckning i blyerts, ritad på A3 skisspapper direkt från den inledande skissen och sedan förfinad och nyanserad med mjuk grafit. Med Alexanderfrisen och några häststudier, delvis utförda på plats i stall som förstudier, växte teckningens huvudfokus fram. Kati håller upp sin spjutarm nästan rakt, medan hon håller in sin häst till stegrande ställning. Liksom Corinna i ett tidigare inlägg rider hon barbacka – men hon har starka ben.
Yakane håller ut käpp
På andra änden av teckningen står en figur som i alla avseenden skall vara motsatsen . Jag tänkte mig Yakane i en rak, nästan orörlig pose, med armen utsträckt i en ledig, närmast gäckande rak och precis ställning rakt mot den framstörtande Kati. Han min är bister, sammanbiten, i själva verket ovillig att delta i denna konfrontation. Kontrasten kunde inte vara större.
Teckningens grafit mjukades upp med stompfer, och efter inscanning lades spjuten i händerna på de två efter vissa smärre modifikationer av positioner och vinklar. Resultatet blev som nedan.
Kati till häst vs Yakane till fots – inledande träning
Jag gillar den där – speciellt Katis häst blev inte dum. Den fångar också en känsla av ett komplicerat samspel som yttrar sig i det fysiska. Den kommer troligen att målas och förses med en bakgrund vad det lider.
Fler studier av figurer för min fiktiva värld A’ratauma finns i galleriet
Kavalkaden av teckningar inspirerade av Bysans, eller Östromerska Riket, fortsätter med de mest berömda av rikets krigare, de sägenomspunna väringarna som bildade de östromerska kejsarnas elitgarde och livvakt under hundratals år.
Det var alltid ett mysterium för mig varför man inte läste mer om väringarna i skolan, för deras är en fascinerande story med direkt koppling till Sveriges historia under vikingatiden och sedermera. Svenska vikingar började under det senare 800-talet att fara i österled med det slutgiltiga målet att komma i kontakt med det legendariska Miklagård, deras namn på Konstantinopel, det Östromerska Rikets huvudstad. På vägen kom de att bilda allianser och etablera stödjepunkter längs västra Rysslands, Vitrysslands och nuvarande Ukrainas floder.
Vikingafärder i väst -och Österled – se rusernas områden i orange
Snart nog kom dessa ruser, som slaverna kallade dem, att gifta in sig i de lokala slaviska stammarnas elit, utses till skiljedomare och leda krigs- och försvarsstyrkor. Inom ett par generationer hade ätter av slavo-nordiska krigare satt sig i spetsen för de furstendömen som förenades i det första Rus, ursprunget till dagens Ryssland. Samtidigt fortfor de att dras till Konstantinopel, den största och rikaste staden i deras värld, inte sällan för att försöka erövra den: åren 860, 907 och 941 satte ruserna av i stora skaror för att försöka storma Östrom, bara för att slås tillbaka. Bysantinarna, alltid mycket sluga på diplomatins område, insåg dock tidigt att de stridslystna nordborna inte bara innebar en fara, utan också en möjlighet.
Illustration, krönika av Skylitzes från 1000-talet, där väringarna med sina karaktäristiska yxor bildar hedersvakt runt en bysantinsk kejsare.
Redan i ett fredsfördrag år 907 stipulerades att väringar eller varjager, som bysantinarna kallade ruserna, var fria att ta tjänst hos Kejsaren i Konstantinopel, och där kom de att utgöra ett så framgångsrikt och värdefullt inslag i den bysantinska hären att de 988 permanentades i en egen arméenhet, det s.k. väringagardet (grek. varangoi), ett elitgarde med uppgift att vakta kejsarens egen person. Detta fortfor de därefter med under minst 400 år, enligt visa källor ända in i 1400-talet.
Väringarna går inte att motstå för en historiofil, och i min berättelses motsvarighet till Konstantinopel, det gyllene Aracanea, finns följaktligen ett garde av nordbor kallade Ultimates, så benämnda efter Ultima Thule, det grekiska namnet på den Yttersta Norden. Att dessa skulle komma att bilda motiv för egna teckningar var närmast självskrivet.
Det kan dock vara på sin plats att åter vidgå att det inte bara är seriös historieresearch som utgör källsprånget för ens alster. Under 90-talet hade jag tagit intryck av superhjältefiguren Gladiator, som gästat Marvel-publikationerna X-men och Fantastiska Fyran. Gladiator är en extremt mäktig varelse, ledare för den kejserliga vakten i Shi’ar, ett utomjordiskt imperium som förekom ymnigt i X-men-serien.
Gladiator låg i bakhuvudet när jag sedermera skrev fram en av min berättelsevärld A’rataumas mest fruktade stridsmän, den s.k. Akolouthos eller befälhavaren för Nordmannagardet. Kommen från den yttersta Norden under namnet Valdemar, senare uttalat Volodymir, har denne överlevt i över 300 år och tjänat under talrika kejsare, och är numera känd som Monomakhos ¹, en närmast oövervinnerlig stridsmaskin med obrottslig lojalitet till Riket och den sittande kejsaren.
Monomakhos akvarell
När jag sent omsider kom att illustrera mina bysantinskt baserade nordmannakrigare blev det naturligt att Monomakhos kom att bli den förste att avbildas. Vid det här laget hade min ”metod” för illustrationer med historisk bas grundlagts: fastän de hör till vad som strikt talat är en fantasy-berättelse ligger tyngdpunkten på realism och ett exakt återgivande baserat på källorna och vetenskapliga rekonstruktioner (såsom redovisats i tidigare inlägg t.ex. bysantinska krigare del 1). Mitt första utkast, spontant tillkommen som en i raden övningar med akvarellpennor under 2015, vilade på mina hågkomster av urkunderna.
”Judas Kyss”, fresco Johanneskyrkan i Karsi Kilise från 1212, med varjager som romerska soldater.
Den var inte så dum som första steg den där, och jag beslöt att lägga den som grund för en framtida mer genomarbetad illustration – men inte före en seriös genomgång av källorna. Utkastet hade med den karaktäristiska stora stridsyxa som väringarna behöll från sitt för-bysantinska ursprung och som återges i flera fresker och illustrationer från perioden.
Bysantinskt krigarhelgon, Nerezi-kyrkan, Serbien
Under den mer sentida perioden runt år 1300 som utgör grundvalen för mina illustrationer hade verklighetens varjager i stort sett helt övergått till den omgivande bysantinska kulturens rustning och klädnad – om än av bästa snitt, för de var väl betalda – och det var således huvudspåret jag hade att följa för min bild.
Monomakhos teckning under arbete
Tidiga varjager företedde dock antagligen fler kännetecken från sin hemkultur, något som jag beslöt att ta med som en slags medvetna anakronismer för att visa på Monomakhos ålder och sammansatta karaktär. Med akvarellen som bas sattes grafitpennor (2H-8B) till verket, och en skiss växte gradvis fram, fick skarpare konturer, skuggning och detaljer.
Kombinationen av hans pose, parafernalia och detaljer i hans anblick ledde dock till problem, rent historiskt. Det höga håret, inspirerad av ovan nämnde Gladiators tuppkam, är en av dem: den visade sig vid ett närmare påseende vara något av en stridsfråga ifråga om autenticitet ². Samtidigt är Monomakhos renrakad, olikt de flesta varjager eller greker för den delen – det är en medveten avvikelse, som syftar till en mystisk koppling till de gamla legionerna i min berättelse som Monomakhos delar med andra stridsmän (se t.ex. ”Agent 007 i hans kejserliga majestäts tjänst”).
Monomakhos färdig teckning m detaljer
Den klara teckningen ovan innehöll mängder av detaljer, från mer utredda sådana som Monomakhos klivanion (fjällpansar), den ovala skölden, det korpformade smycket med mera, till sådana som potentiellt kunde bli helt fel, som t.ex. Monomakhos beväpning.
Monomakhos teckning sepiafärgad
Förutom yxan från utkastet valde jag att sätta ett annat omtalat vapen från Bysans, stridsskäran rhomphaia som skall ha burits av vissa gardesenheter. Eller, min tolkning av den, för det är omstritt hur rhomphaia egentligen tedde sig ³. Nåväl, sådana är den historiskt orienterade illustratörens vägskäl. Den här teckningen skapades redan från början för att få färg, så efter inscanning omvandlades den svartvita skissen till sepiatoner så att den bättre skulle kunna ligga till grund för en bild färglagd med överlagringsteknik.
Monomakhos basfärger
Först ut i den processen var att överföra det målade utkastets färgskala till teckningen. Resultatet, som synes till höger, fick bilda baslagret av färg, kompletterad med dels ljusa och mörkare toner, flera skikt av skuggor och blänk och extra kontrast och allt annat gött som gör en vettig färgläggning ovan serietidningsnivå…
Under vägen gjorde jag ett antal tillägg till den grundläggande teckningen, som Monomakhos mantels örndetalj, vilken också redan tidigare förelåg som ett akvarell, och överfördes till bilden. Den någorlunda färdiga bilden kan ses nedan.
På det hela taget är jag nöjd med vägvalet att satsa på realism och ändå hoppas att Monomakhos tyngd, styrka och farlighet skulle skina igenom. Man kunde frukta att Ultimates befälhavare skulle ha blivit nertyngd av all research och realism och istället satsat på intryck och framställt Monomakhos som ett helt orealistiskt supermonster till karl med flashiga bautavapen och coooola attiraljer. Men sådan är inte min håg. Monomakhos, kejsardömets väktare från Norden, fungerar både som en historiskt belagd illustration av våra förfäders ättlingar i Bysans och min fantasis Aracaneas odödlige gladiator, svuren att försvara imperiets undflyende strålglans under dess sista period av storhet.
⇐Se tidigare historiska illustrationer av bysantinska krigare i ”…(1) En Befälhavare för Aracanea”
Se också andra bilder för min fantasis värld, A’ratauma i
—————————————————————
¹ Monomakhos (μονομάχος) av mono makhos – ordagrant grekiska för ”En-stridaren” eller ”Envigaren”. Monomakhos användes också efter den romerska erövringen som grekisk översättning för latinets gladiator (ordagrant ”svärdsman”), och anknyter således till en av förlagorna för figuren.
² Några artiklar om vikingars utseende: se
³ Om Rhomphaia och olika tolkningar av dess design från källorna, se
…där ett gammalt projekt återupptas: en serie historiskt baserade illustrationer på bysantinska krigare för min berättelses fantasy-Konstantinopel Aracanea.
I flera tidigare inlägg har min fascination för Bysans eller det Östromerska Riket tagits upp. Sedan flera årtionden är det här en av mina favoritstudieobjekt, och förutom ett digert slukande av böcker på ämnet lett till en del egna alster i form av skisser, ritningar, studier av klädedräkter och utrustning från perioden mm.
Några exempel på bysantinskt inspirerade teckningar
I ljuset av ny litteratur som införskaffats bestämde jag mig under sommaren för att skaka fram några av de senaste två årtiondens studier av krigsmän från perioden från 1000-talet till början av 1300-talet (dvs århundradena före rikets slutgiltiga nerstigning inför fallet 1453), och ge dem en mer bearbetad form, dvs att skapa en serie egna, väl belagda historiska illustrationer.
Jag valde medvetet att avstå från att lägga de många moderna illustrationerna i mitt bibliotek som bas för mitt eget arbete – vitsen är ju att göra något eget och extrahera min personliga syn på Bysans krigsmän, utan för mycket influenser från andra uttolkare. 
Istället har jag försökt hålla mig nära de primära källorna, dvs bilder och avbildningar från perioden från 1200-talet till ca 1350 i form av illuminationer i manuskript, mosaiker och väggmålningar, reliefer och statyer – för att nämna de viktigaste (se t.ex. bokillustrationen från 1300-talet till höger). Som omtalats i inlägget ”Konstnärliga källor del 1” är dock sådana källor inte alltid så lätta att tolka – de kan vara otydliga eller, påverkade av samtida konventioner som lägger sig som ett filter som kan förvränga vår bild av de verkliga förhållandena under perioden. De är också ofta ofullständiga, och ger oss begränsade exempel och perspektiv på det avbildade.
E
n annan källa utgörs därför av trovärdigt och historiskt genomarbetade reproduktioner av samtida utrustning. Man måste dock se upp med att utan vidare acceptera de tolkningar som dessa reproduktioner bär på. Oaktat att de kan ge ett starkt intryck av äkthet kan de ofta vara väldigt spekulativa, och främst värde har därför sådan som iordningsställts av experter på områden, som t.ex. rekonstruktionen av en bysantinsk infanterisoldat ovan, av bysans-historikern Timothy Dawson.
Grunden för en del av bilderna jag hade i åtanke gick därför tillbaka till vad jag kallar mina ”bildanteckningar”. Genom åren har jag med några snabba penndrag försökt man fånga det viktigaste i en visuell idé eller intryck, som man sedan kan ta fram – en direkt motsvarighet till de skriftliga anteckningar som fyller ens bokhyllor. Nedanstående utgör ett hopklistrat kollage på en serie bildanteckningar av mina första studier av Bysans, från 90-talet, var och en av dem med en vidhängande mer detaljerad kladd som kunde användas som bas för en riktig teckning.
Studier bysantinska krigare
En av figurerna i den där kladden, en befälhavare med svärd och mantel till vänster om samlingens mitt, fick bli mitt första test case för de nya illustrationerna.
På den individuella kladden framgick hans rustning och klädedräkt lite tydligare – men också, vilket delvis är poängen, att man lärt en del sedan dess tillkomst. Hans hjälm, axelremmar och detaljerna i hans fransade kjol och underarmsskydd behövde tydligt uppdateras i ljuset av dessa fördjupade studier.
Oaktat att jag hade en rätt klar vision av hur de där detaljerna borde se ut och avbildas gick man ändå en runda bland de samtida illustrationerna, som t.ex. väggmålningen till höger. Där stötte man på lite otippat en av den historiske illustratörens dilemman: nämligen en detalj om vilket det råder skilda meningar om i bysantinska studier och tolkningen av källorna.
I det här fallet var det axel -och överarmskydden: debatten rör huruvida vad som avbildas i källorna är pteruges, en slags rörliga läderband bekanta redan från antiken; eller om de är raka metallband, fortsättningar från den bysantinska lamellrustningen klivanion som täckte bålen.
Det här är ett sådant läge då man som illustratör får chansen att bestämma hur den dåtid man skildrar egentligen såg ut. Mitt omdöme, efter att ha läst publikationer från flera parter och studerat källorna (se t.ex. den serbiska väggmålningen från 1295 som verkar visa på pteruges) är att läderfransarna fortsatte att brukas parallellt med järnbanden, och troligen återkom under 1200-talet. Jag beslöt att köra med dem snarare än metallvarianten.
Allt det där återspeglades i processen som kan ses i sina steg nedan.
…m återställd svärta
Först växte en skiss fram, fick skuggning, detaljer och en tydlig form. Den färdiga teckningen scannades sedan in och fick lite korrektion av den svärta som förloras under inläsningen.
Slutligen hade en riktig teckning av en bysantinsk befälhavare trätt fram – se den till höger. Den var inte dum den där, och nästa logiska steg, att färglägga den, kom därför naturligt.
Här kom åter den gamla kladdskissen till bruks igen – redan för flera år sedan hade en färgskala tagits fram för framtiden, med blåa toner som dominerade. Jag beslöt mig för att tillämpa det färgvalet på min teckning, med en mångfald överlagda semitransparenta färglager för önskad effekt. Bysantinarna var mycket förtjusta i mönster och brodyrer på sina kläder, så för att göra den mer autentisk lade jag under färgläggningens gång på mönstring för befälhavarens tunika, samt också gyllene detaljer på hans kjol av läderband. Förstärkning av mörka partier och högdagrar samt andra effekter för variation av nyanser på olika material lades därefter på.
Resultatet ovan var uppmuntrande. Det kan inte betvivlas att färdighet i användning av t.ex. Photoshop och dess 3D-baserade tekniker antagligen skulle kunna göra mycket för att förbättra resultatet, men det duger för mina förutsättningar. Det är en inte helt och fullt fotorealistisk look, men tillräckligt detaljerad och korrekt i sina detaljer för att fungera som illustration av en bysantinsk befälhavare under 1200-talet.
Se nästa del om historiskt inspirerade illustrationer på Bysans-temat i ”Bysantinska Krigare (2) – En Fantasy-väring i Österled”⇒
En kvick studie över en av mina berättelses karaktärer drog iväg, kompletterades med historisk research och fick slutligen lite färg på sig efter flera år i ”att göra”-högen.
Det här är ett typiskt exempel på hur skrivande, ritande och historisk research kompletterar varandra. I min berättelse om A’ratauma, ”Tvillingvärlden”, förekommer en karaktär vid namn Renata de Mazzatti, dotter till en annan figur, Claudio de Mazzatti (som förekommit i ett tidigare inlägg) men med en viktigare roll.
Renata-figuren var ursprungligen närmast direkt utlyft från ett historiskt Fantomenavsnitt ”Fången i Venedig” från 1986 (eg. ett omtryck fr. nr 2 1975), där den vackra och rådiga Renate di Mascarelli får Fantomen på kroken. Avsnittet inspirerade mig till ett rollspelsäventyr där en god väns rollspelskaraktär, den strulige Jack, fick träda in Fantomens ställe.
Ava Fabian
Oaktat att Fantomen är en tecknad serie, sökte min hjärna efter andra visuella inspirationer för att tänka sig den intressanta Renata, och kom så småningom att vila på ett utseende draget från den Italienättade amerikanska modellen/ skådespelerskan och utviksflickan Ava Fabian, som kom för mina ögon under andra hälften av 80-talet. Förutom sin uppenbara sex appeal verkade Ava passa såtillvida att förutom att hon lyckades slå mynt av sin skönhet längre än de flesta sådana modeller också hade framgångsrika affärer såsom krogverksamheter mm vid sidan av, och överhuvudtaget verkade vara en driftig person inom ramen för sin miljö.
Så som sker, fäste jag några av mina intryck av Renatafiguren på papper så småningom. Under 90-talet var man inte så noga med sådant som att bevara ordentliga utseendestudier, och mina ursprungliga blyertskisser har tyvärr sedermera gått förlorade.
Urkund klänningar 1300-tal
Det som fanns kvar var ett utkast av Renata i en formlös klänning. Flera år senare, på 2000-talet, kom den där i dagen när jag studerade medeltida klädedräkt, och blev en slags praktisk bas för minneskladdar… Resultatet blev en serie tuschskisser baserade på exemplar av senmedeltida (1300-tal) kläder, med Ava/Renata som modell. Helt spontant växte den ut till ett slags collage av henne i lite olika utstyrslar, med ett porträtt och även hennes far Claudio med på ett hörn.
Det var ju inte bortkastad tid den där, oaktat sin krokiga bana och obefintliga teknik. Porträttlikheten med Ava Fabian var det lite si och så med, men själva kläderna var ju inte dumma. Provisoriskt nöjd (finns det någon annan sort?) lade jag undan bilden, utan att annat än flyktigt funderande på om man inte borde fortsätta med den. Men lustigt nog upprepade sig historien med att Renatabilden knöt an till studier.
De Mazzattis vapensköld. Designen från familjens ättenamn -av mazza, (ital.) slagträ eller klubba. Renatas personliga variant har en röd ros.
I början av år 2016 ägnades en viss tid åt förkovran i heraldik och förmoderna symboler och emblem överhuvudtaget – och då kom som av en händelse den där bilden upp igen. Under arbetet med att förse riken, men också viktiga ätter och bemärkta personer med passande vapensköldar och emblem kom jag att påminnas om den bemärkta ätten de Mazzatti och utformade dess vapensköld (se ovan).
I samband med det kom jag att betrakta den gamla teckningen på Renata och hennes far, och den gamla Vore det inte Kul Om?-djävulen kom upp till ytan igen. Vore det inte kul att färglägga hela bilden, och kanske kombinera den med lite andra element? När en sådan tanke fått fäste i hjärnan är det bara en tidsfråga innan något sker, och vóila…
Förutom färgläggningen av Renata själv lade jag utöver hennes personliga vapensköld den mäktiga stadsstaten Lacunias emblem lite i bakgrunden för att visa på hennes hemort. Lacunia, motsvarande medeltidens Venedig, är en viktig plats i mina berättelser, och tanken kom för mig att ytterligare visa på dess betydelse för Renatas roll i handlingen genom att infoga en av mina kartor för min värld A’ratauma som bakgrund… Resultatet, efter lite micklande med färger och lagereffekter, kan ses ovan.
Se fler bilder från min fantasy-värld i:
Några egna historiska illustrationer på temat Almogávars.
Som framgick av inlägget ”De Spanska Härjarna del 1” var Almogávars namnet på en för sin tid ovanligt skickliga och framgångsrika krigare, hemmahörande i norra delen av den spanska halvön och stridande för alla de medeltida spanska kungarikena, från Portugal i väst till Kastilien-Leon i centern och Aragonien-Katalonien i öst.
I mina berättelser, utspelande sig i den fiktiva världen A’ratauma, ”tvillingvärlden”, har jag valt att benämna motsvarigheten till almugávars det snarlika Almutamers – roten är här arabiska al-mudammir (المدمر), ”härjare” (eng. ravager), för deras aggressiva krigsföringsstil.
Den första skissen, utförd i mjuk grafit, föreställer en erfaren och stridshärdad almutamer, som kombinerar almogavars klassiska utrustningsdetaljer som azcona-spjuten och cuytello-dolk med en eklektisk stil, typisk för en berest legosoldat. Förutom de tjocka benlädren, ett typiskt plagg hos almugavars för att skydda benen när man snabbt tog sig fram i stenig eller buskbemängd terräng, bär han fjällharnesk av läder. Denna är en bysantinskt inspirerad variant, med ett bältesharnesk över bröstet, och skulle varit något av det tyngsta en sådan här krigare normalt bar.
Hjälmen är intressant variant som avbildats i flera konstverk och historiska illustrationer av almugavars. Istället för att bilda en hel skål över skallen bestod den av ett slags galler av stålband över huvudet. Om designen påkallades av resursbrist ifråga om smide på högre nivå förtäljer inte källorna.
Från den första bilden växte skissandet ut med flera varianter på almutamers i varierande poser och vapen, förevisande flera av deras olika stridssätt.
Almutamers blyertskisser
Almutamers ursprung framgår av de typiska läder – och pälsdetaljerna från deras hemmiljö i bergen, och sådant som de macheteliknande coltell-knivarna som var almogavarens klassiska sidovapen. Den almutamer som står i begrepp att kasta sitt tunga kastspjut bär förutom den en mängd små kastspjut (dardos) i ett koger vid höfterna. Till skydd bär han en adarga-sköld i härdat läder, av nordafrikanskt ursprung men populär i hela den iberiska halvön.
Perpunt – stoppat läder för bål
Under de Sicilianska Aftonsångs-krigen 1282-1302, och senare även i Grekland, verkade almogavars under flera år i nära samröre med flottstyrkor, närmast som amfibietrupper. Strid på och från skepp ställer avståndsvapen i förgrunden, och almogavars anpassade sig till omständigheterna. Den armborstförsedde krigaren illustrerar detta. Utöver sitt armborst är han på den mer välrustade sidan, med en neddragen ringbrynjehuva (coif) som komplement till sin stålhjälm. På bålen bär han en tidig form av s.k. perpunt (fr. pourpoint), ett vadderat läderskydd som spreds från just Spanien och sedermera blev vanlig i hela västern.
Inom sin egen grupp var verklighetens almugavars en tämligen jämlik kommunitet, som valde sina ledare från gruppnivån och uppåt. Dessa ledde större avdelningar från hästrygg, och utsåg också beridna spanare och ordonnanser. Detta ledde till att almugavars utvecklade en hästburen gren – de förblev dock i allt väsentligt en infanteristyrka kompletterad av kavalleri, inte olikt de forna romerska legionerna.
Almutacen
När deras betydelse för krigföringen ökade började den aragonska kronan att gripa in i almogavars befälsstruktur, genom att bekräfta eller utse befälhavarna för deras expeditionsstyrkor, de s.k. adalid. Dessa kom snart att integreras i den spanska adeln.
För att illustrera detta gjorde jag en skiss av en Almutacén, en befälhavare för min berättelses almutamers, försedd med mer avancerad rustning, snarlik något av det senaste av vad en spansk adelsman i början av 1300-talet skulle ha burit.
Över en kort ringbrynja bär min almutacén en pansarskjorta (coat-of-plates), bestående av metallplåtar fastnitade under en läderväst överdragen av sammet. På armarna har han för sin tid moderna ledade vambraces (armbågs-och underarmskydd) av läder. På benen bär han lårhöga ridstövlar av bysantinsk typ, där övre delen kan fällas ner. I händerna har han en s.k. bracamarte, en spansk variant av Falchion, ett tungt huggsvärd populärt i hela västerlandet.
Så småningom infann sig lusten att färglägga de här skisserna. Som metod valde jag överlagringsteknik i dator, såsom man skulle göra med svartvita foton. Först ut var den första skissen, som fick bilda experimentgrund för det vidare arbetet ifråga om färgskala, antal lager och deras inriktning. Jag jobbar fortfarande med mus och inte ritplatta, så det blev en del petmeck med det där, speciellt när det gäller de viktiga högdagrarna. Färgerna är övervägande bruna och naturnyanser – passande för bergsmän utan vare sig tillgång eller användning för den skinande plåt som annars alltid får representera perioden.
Från den första figuren ovan byggde jag ut färgen för övriga, med lite olika klipp och varianter för hur de alla skulle fogas samman. Färgskalan skiftades åt att bli lite mindre mättad, men med mer skiftande färger. Almutacéns rustning och klädnad mest av alla förstås – denne skulle också troligen stå ut som den som kunde unna sig färgrikare klädnad, till skillnad från sina råbarkade underlydande.
Vid det här laget hade förstås tanken att göra en samlingsbild av de olika almutamers utkristalliserats tydligt, och jag började fundera på en lämplig komposition och bakgrund. Den detaljen löstes genom att ett stridsmärke eller flagga för Almutamers, sådana som oberoende förband började använda just under 1300-talet. Designen målades först för hand i akvareller, och fick sedan lite färgbehandling för att fogas samman med resten av elementen.
Så fogades allt samman, på en bakgrund av åldrat pergament för att passa med såväl färgskalan som epoken.
Almutamers Collage
Den blev ju inte så dum den där – den sammanfattar väl de intryck jag har fått av almugavars, inspirationen för min världs almutamers, som spelar en framträdande roll i min berättelses första del och även framgent kommer att dyka upp i denna turbulenta tidsålder, inspirerad av världen för 700 år sedan.
———————————
← För första delen på temat almugavars, se inlägget ”De Spanska Härjarna del 1”
För en introduktion till Almogavars, se artiklar på Wikipedia,
Uppsatser och längre bloggartiklar om Almogavars:
Böcker om perioden rörande Almogavars:
Det finns flera live-rollspelare som ägnar sig åt Almogavar-temat, de flesta förstås i Spanien. En ambitiös sådan är ”Compañía Almogávar de Zaragoza”, med events varje år. Flera av live-aktörerna i fotografierna ovan kommer från deras led. Deras hemsida (Almugabar.com) innehåller mängder av information om Almogavars, tillgängligt för alla spansktalande.
Den som inte kommer iväg på semester får istället ägna sig åt utflykter i sinnet. Senaste tidens läsning har sålunda fokuserat på det medeltida medelhavet – och på det sätt som tvångsklottraren funkar också gett upphov till några teckningar och färgläggning av skisser.
Först av alla, en märklig spansk företeelse kallade… Almogávars.
Almogávars betecknade ursprungligen band av soldater rekryterade bland den härdade befolkningen från bergen i norra Iberiska halvön, inte olikt andra höglandskrigare som skottarna, gascognarna/baskerna och Bysans akritai. Såsom hemmahörande i en delvis laglös och krigisk ursprungsmiljö hade de rykte om sig att vara benägna på lokala småkrig, oro och våldshandlingar, vilket kan ha varit motivet för deras namn, vars rot tros vara arabiska المغاور al-mughāwir, vilket ungefär betyder ”Upploppsmakare, Orosstiftare”.
Almogavar live-spelare m de Aragonska färgerna
Som en avvikelse från den dittillsvarande utvecklingen i Västeuropa, som framemot 1200-talet dragit starkt åt att hävda rytteriets vikt på slagfältet och förband dessa med adeln, den högsta samhällsklassen, tog monarkerna i Kastilien-Leon och Aragon-Katalonien, och senare även Portugal, villigt chansen att binda Almogávars band av fotsoldater till sig och mönstra dem för sina krigståg. Från slutet av 1100-talet och framåt finner vi därför regelbundet almogavers i de iberiska kungarnas tjänst, först mot morerna i södra Spanien och sedan vidare.
Almogavars i majorcas erövring ca 1230
Överallt visade sig almogávars trots sin lätta utrusning och blygsamma ursprung vara mycket effektiva mot en mängd olika motståndare, från fientligt infanteri till arabiskt rytteri, tunga feodala riddararméer, turkiska nomader och östeuropeiskt kavalleri. Under sina kampanjer blev de mer och mer organiserade, så att tids nog hela expeditionsstyrkor på tusentals almogavárs, understödda av egna beridna enheter, kunde sättas in i krig.
Den Katalanskt-Aragonska Expansionen 1200-1300-talet
Fastän de verkade för alla de spanska monarkierna kom almogávars att få en speciellt viktig roll i den Aragonska kronans expansion österut i medelhavet, då almógavars kom att utgöra en viktig komponent i alla konflikter med koppling till inte bara kronan utan också katalanska kommersiella intressen. Deras slagkraft blev känd för det vidare Europa när Sicilien kom under aragonska kronans makt efter 1280, vilket ledde till de s.k. ”Sicilianska Aftonsångs-krigen” (1282-1302), då de starkt bidrog till att slå tillbaka den franska invasionen av Aragón 1284-1285, framgångsrikt försvarade Sicilien och så när erövrade södra Italien från de angevinska kungarna av Neapel.
Tidskorrekt raggiga men glada Almogavar-lajvare
Det bör noteras att almogavars inte var någon homogen grupp. Flerdelen delade en viss gemensam kultur från sina högländer, men de kunde stamma från herdar, förrymda slavar, skogsmän, avdankade knektar, jordlösa bergsbönder med mera. Deras etnicitet var antagligen övervägande aragonskt, men där fanns också basker, katalaner, occitaner, andalusier mfl. En betydande andel var av muslimsk eller blandat ursprung, och de fortsatte att inkorporera folk där de for, så att italienare, greker, slaver och turkar kom att inlemmas i deras led. Deras identitet som självständiga krigare, inte underställda feodalherrar, var det som gav dem motivation och gruppsammanhållning, det och den legosoldatskultur som de bar med sig från sin rekryteringsregion i takt med att nya generationer av män kom iväg på krigståg.
Även om de alltid behöll vissa trohetsband till Aragonien började kompanier av almogavars framemot 1300-talet att bete sig allt mer självständigt, och snart nog hade de gjort sig bemärkta över hela medelhavet som skickliga och hänsynslösa legosoldater, vars göranden och deltagande i krig kom att inverka stort på flera staters utveckling. Speciellt allvarligt blev deras inblandning i det Östromerska/bysantinska rikets politik från 1303 och framåt.
Almogavars krigståg i Bysans på 1300-talet
Almogavers kom österut efter de sicilianska krigens slut i jakt på ett krig att ägna sig åt, och det hårt pressade Bysans muslimska fiender erbjöd en from förevändning till det. Saker började först väl, med flera otippade segrar i Mindre Asien: men sedan kom de efter övergrepp mot den grekiska befolkningen på kant med sin uppdragsgivare. Efter ett ömsesidigt utbyte av massakrer och förräderier satte de av, besegrade några av småstaterna på grekiska halvön och upprättade helt sonika en slags rövarsstat i Thessalien och Aten (1311-1390).
Almogavarer och deras befälhavare Roger de Flor paraderar för den bysantinske kejsaren Andronikos II Palaiologos 1303
Almogávars härjningar i Bysans bidrog starkt till dess försvagning och sönderfall under 1300-talet, och förebådade det kaos som senare tiders legosoldater, de ”Fria Kompanierna”, skulle bringa till Frankrike och Italien under 100-årskriget ett par generationer senare. Det förebådade också det vanrykte som almogavars med rätta drog på sig, inte bara för att återkommande bete sig ovanligt hänsynslöst och brutalt mot såväl sina fiender och den civilbefolkning som kom i deras väg, utan också för deras ovilja att anpassa sig till mer stabila och civila förhållanden. I Spanien ägnade sig t.ex. band av almogavars regelmässigt åt kidnappningar av muslimska undersåtar även under fredstid.
Almogávar rollspelare m lätta kastspjut
Almogávars verkade först som lätta förband av spjutmän, även brukande kastspjut (azcona) och mindre svärd, ibland kompletterat med armborst. Till skydd bar de sköld och lätt rustning, ofta bara päls och läderskydd – endast undantagsvis ringbrynja. Men de var väl klädda för växlande väder, kunde jaga, spana och röra sig diskret, och Almogávars kom således speciellt till sin rätt i samverkande smågrupper utövande gerillaliknande krigföring sådan som var vanligt i den oregelbundna och bergiga spanska miljön men också passade på t.ex Sicilien, Grekland m.fl. platser.
Illustration av Almogávars utrustning. Notera de föga ”ridderliga” vapnen, som slaktarkniven/kortsvärdet Coltell eller Cuytello, och Azcona, kastpjuten.
Med sin lätta beväpning och vana att snabbt ta sig fram över terrängen var de mycket rörliga och slog till snabbt och överraskande. Som legotrupper tog de också till sig utrustning och taktiska grepp från platser där de stred, och i de större grupper som opererade efter slutet av 1200-talet visade de sig kunna genomföra frontalattacker på öppna fält, brukande sådant som linjeformeringar, bildande häck, mm, och kunde därvid stå emot allt utom det tyngst rustade rytteri.
Almogavar sköldvägg
Almogavars fortsatte att strida i de spanska kungadömenas tjänst under 1400-talet, men stabiliseringen av gränsen mot det kvarvarande muslimska kungadömet Granada i söder, samt förändringen av krigföringen och den gradvisa återkomsten av effektiva infanterienheter i västerländska arméer under denna period gav mindre och mindre utrymme för deras särpräglade stridssätt och organisation.
Almugavar
Man hör ännu om Almogavars deltagande i de portugisiska kungarnas attacker i nordafrika, och Spaniens krig i södra Italien t.o.m. sekelskiftet 1500, men därefter försvinner de ur källorna som ett samtida fenomen.
Läsningen om de här stökiga killarna, i vilka jag förkovrade mig eftersom deras motsvarigheter förekommer i en av mina berättelser, inspirerade till flera skisser under resans gång – så funkar hobbykluddarens hjärna. Den första av flera blyertsskisser kan ses här till höger. Övriga kommer att redovisas i ett eget inlägg:
”De Spanska Härjarna -del 2” ⇒ 
För en introduktion till Almogavars, se artiklar på Wikipedia,
Uppsatser och längre bloggartiklar om Almogavars:
Böcker om perioden rörande Almogavars:
Det finns flera live-rollspelare som ägnar sig åt Almogavar-temat, de flesta förstås i Spanien. En ambitiös sådan är ”Compañía Almogávar de Zaragoza”, med events varje år. Flera av live-aktörerna i fotografierna ovan kommer från deras led. Deras hemsida (Almugabar.com) innehåller mängder av information om Almogavars, tillgängligt för alla spansktalande.
En försvunnen snabbakvarell dyker upp igen.
Att tappa bort prylar kan verkligen vara ett irritationsmoment. I slutet av förra året, när stapplandet med akvarellfärger pågick som bäst, gjorde jag flera ”snabbakvareller” direkt på akvarellblock. De flesta av de där scannades in – men en föll bort, och när den gjorde sig påmind i år kunde jag för allt i världen inte hitta originalet. Flera varv av frenetiskt letande gav inget resultat, men så, för några veckor sedan, kom den upp igen bland några lösblad från ett annat block. Lite hurra – för jag gillade den där.
Tanken med snabbakvarellgrejen är att se om man med några extremt snabba penseldrag kan fånga ett ögonblick, i det här fallet en tänkt scen, i flykten. Denna lilla bagatell till målning var inspirerad av en scen i en av mina berättelser, där de två kvinnliga protagonisterna Kati och Corinna har en pratstund i samband med att Corinna kommer med ett tygstycke för att torka sig med till Kati, som badar i en skogstjärn.
Den är inget speciellt för någon annan, men jag tyckte ändå det var ett slags framgångsrikt försök. Mitt i en tät skog, bland mossiga stenar på kanten av ett stilla vatten, står de tvås karaktär och sinnesstämning trots det enkla upplägget fram lite grann. Kati ser inte besvärad ut, hon är obehindrad av sin nakenhet och ser rakt på sin samtalspartner, medan Corinna har blicken något sänkt, som om hon var lite avig eller obekväm i situationen.
Den där snabba lilla kludden lovar trots allt lite grann – tanken är att producera fler av de där storyboard-aktiga småmålningarna till mina berättelser, både de om Prinsessan Julia som tillägnas Alma, men också för andra berättelser. Dess återfinnande får bli en passande återkomst till bloggen, som legat nere i flera månader då annat viktigare och tyvärr tristare fått dominera ens tid.
Bilderna på två spanska riddare för några av Almas vänner får ett stänk färg på sig.
Utformningen och det grundläggande skissandet av de två riddarna Jaron del Liral och Leonel de Monteal, som redovisats i föregående inlägget Olé på några 1300-talsriddare del 1, hade krånglat sig fram till målningsfasen. Det var hela tiden avsikten att måla dem i akvarell, dessa ännu för mig aviga färger. För den här sortens distinkta figurstudier med starka färger skulle det bli en övning i att jobba med skuggning och ljusläggning, samt att få fram känslan av metallytor.
Skiss Jaron del Liral
Först ut på banan var Jaron. Hans målning gick tämligen snabbt och smärtfritt – motivet är ganska enkelt och har ett konventionellt färg -och ljusschema, med hans jupon i klarrött och den gyllene örnen i vapenskölden bildande en stark kontrast mot hans rustnings kallare kulörer för ett klassiskt hjälteutseende (Det slog mig i efterhand att Jarons färger är identiska med det spanska landslaget i fotboll – ren tillfällighet, men passande på sitt sätt).
Jaron del Liral Akvarellmålad
Mest koncentration gick, förutom till ansiktets färgskiftningar, till att lägga grunden för de metalliska delarna i ringbrynjan respektive arm- och benskydden. Att lägga sistnämnda med de rinniga och undflyende akvarellerna var något av en pina, men den tidigare övningen med en mindre bild på Jaron (se föregående inlägg) kom väl till pass.
Leonel de Monteal Skiss
Näste man till färgning, Leonel, hade en mer dämpad färgskala och innebar en litet mer avancerad uppgift. Han är också mer metalltäckt, och för hans porträtt är spelet mellan ljusare och mörkare partier viktigare.
Leonel de Monteal akvarellmålad
Hans ansiktsuttryck är också mer tvetydigt – den erbjöd problem med dess nedslagna men samtidigt sinistra blick på svärdet, som skall föra tankarna på de mindre hedervärda dåd som han utfört med det i sin herres tjänst. Att färglägga ögonen med darrande fingrar var ett litet helvete, och lyckades väl inte helt.
Som tidigare omtalats mår akvarellfärger inte så bra av att läsas in med enkla standardscanners – som framgår av de här exemplen blir den bleka och lätt transparenta färgen matt och nyanslös, och får en slags överexponerad look.
Bildbehandling är därför nödvändig för att återställa färgen till sin naturliga glans och färgstyrka, liksom förstås för att ta bort smuts och fläckar runtom själva bilden. I sammanhanget använde jag mig också av verktygen i GIMP för att förstärka vissa kontraster och högdagrar, och efter en viss tvekan, av upplösningsverktyget för att göra färgövergångarna mjukare. Resultatet av reparationerna och bildbehandlingen blev som nedan.
Jarón del Liral akvarellmålad & slutbehandlad
Leonel de Monteal akvarellmålad & slutbehandlad
Mest fruktbar blev behandlingen för Leonel, vars ansikte och metallklädda gestalt till slut fick det uttryck jag sökt efter, det intryck av ruvande brutalitet i stillhet som passar karaktären.
Ett ord om att lägga ner den här sortens jobb för att ge till barn.
Någon påpekade att finliret med bilderna kanske var lite över huvudet för de unga mottagarna. Måhända, men det var viktigt för mig att de inte bara var generiska kluddar, utan föreställde någon som har lite mer bakgrund och karaktär. Det är mitt bestämda intryck att barn också, ofta mer än vuxna, kan ta till sig sådant som detaljer, kroppsspråk och ansiktsuttryck och ur dem bilda sig en uppfattning om andemeningen bakom dem. Vad frågan om själva ansträngningen och prestationens mängd anbelangar, kan jag inte acceptera synsättet att saker som görs till barn, även barn som man inte känner så väl, därför kan höftas fram och göras halvhjärtat. Snarare är det så, att barn, som inte fått sin kreativitet stympad än, och som oförställt kan gilla eller ogilla något, förtjänar det bästa vi kan göra. Jag skulle inte ens dragit ett enda penseldrag med akvarellerna om det inte vore för den oförlikneliga Alma, inte gjort mitt första porträtt om det inte vore för den fina Felicia. Utan Felix och Julian skulle inga dinosaurier sett dagens ljus under mina händer. Joel och Jakob har fått mig att lära nytt och göra teckningar och målningar som jag inte bara inte skulle ha gjort annars, jag skulle inte ha kunnat göra dem, utan de två. Jag är tacksam för den inspiration och entusiasm som de förmedlat till mig, och kan bara beklaga att det inte kan bli ännu mycket bättre, att saker tar sådan tid för att jag inte riktigt vet vad jag håller på med.
Hursomhelst, de färdiga målningarna trycktes ut och överlämnades, och fick ett glatt mottagande. Tacka Alma för det, grabbar.
——————————————————————-
← Se föregående inlägg ”Olé på några 1300-talsriddare (del 1)”
Om två målade historiska studier av spanska 1300-talsriddare, tillkomna för vänner till Alma. En dag på våren, när den oförlikneliga Alma skulle hämtas, utvecklade sig en längre tids sittning med henne och hennes kompisar då vi pratade om tecknande och pysslande och att lära sig nya saker. Och det föll sig så att flera ville pröva på att använda de akvarellpennor och precis inköpta vattenpennor – och att två av grabbarna, med Almas tillåtelse, fick sig lovade teckningar föreställande varsin riddare. Under de följande veckornas skissande, tecknande och sedan målande tog jag inte bara tillfälle till slipning av teckningsteknik och fördjupande av lite historiska studier. Utan också efter en möjlighet att inkludera de där bilderna i mina egna projekt och min egen tankevärld. Och så kom det för mig, att jag kunde ta upp några karaktärer från mina gamla rollspelstider med Björn och Johan och Patrik, vilka sedermera infogats i en av mina fantasyberättelser, och rita dem. De riddare som jag fastnade för verkar i Hesperien, min värld A’rataumas motsvarighet till Spanien, och har väldigt olika framtoning. 
Först ut var den ädle riddaren Jarón del Liral. Denne är närmast arketypen för en riddare av sin tid – en oöverträffad stridsman, hövisk och stark i sin hederskänsla, övertygad i sin tro. Inte för inte kallas han el caballero impecable, den perfekte, eller felfrie, riddaren. Nu är bilden inte så rosig alltigenom, och Jaron har mörkare moln på sin soliga yta. Men utåt sett, och för mitt syfte, passade han för att anslå en heroisk pose – vilket var vad som efterfrågats. En snabb skiss i tusch med honom hållande upp sin sköld och med svärdet i hand gav den rätta känslan. 
En mer uttalat mörk figur, på sitt sätt en motbild till Jaron, utgjordes av min näste riddare Leonel de Monteal. Leonel är en riddare i tjänst hos en av motsvarande Aragoniens största furstar. En fruktad sådan, för hans dödliga skicklighet har drabbat många som misshagat hans herre, och ingen som utmanat honom har levat länge. Under den servila och bistra ytan hyser dock Leonel en personlig tragedi, en olycklig kärlek till sin kusin som är gift med hans herre, och för vilkens skull han helt undertryckt sina egna ambitioner för att träda i sin herres tjänst. Jag meckade lite med en bild på en stridsman i en återhållen pose, men vars anblick och beväpning skulle meddela en hotfull närvaro.
Notera den förste riddaren i uppställningen av utveckling av plåtskydd
Båda de här riddarna skulle avbildas i rustning och utrustning som är karaktäristisk för sin period och region. Perioden i fråga utgörs av de första decennierna på 1300-talet, ibland kallad för transitionsperioden i militärhistoriska sammanhang, då den utmärks av diverse blandrustningar som förebådar den hela plåtrustningens definitiva genombrott mot slutet av samma århundrade. Olika former av plåtförstärkta läderrockar med namn som brigandine, coat-of-plates m.m. ökade då skyddet för bålen, samtidigt som stridshandskar av stål och längre arm-och benskydd av metall skyddade extremiteterna.
Exempel på coat-of-plates: fram- bak och insida
I just Spanien kom transitionskydd att bli speciellt populära och förblev i bruk parallellt med mer hela plåtrustningar långt in på 1400-talet. Det fanns en tradition av att spansk rustning drog mot den lättare skalan – dels för klimatets skull, men också beroende på sättet man slogs på. Inspirerade av terrängen och de mer lättrörliga muslimska motståndarna anammade ryttare i Spanien en stridsmetod kallad a la jinete, som inbegrep snabba förflyttningar, överfall och återtåg. För sådant passade de tyngsta formerna av rustning för män och hästar illa. 
När jag således drog fram de mjuka grafitpennorna för en mer seriös teckning av först Jaron och sedan Leonel såg jag till att utrusta dem med korrekt utstyrsel för en framgångsrik stridsman i Spanien åren strax efter 1300. Járon har en ganska traditionell uppsättning med heltäckande ringbrynja under en lång surcoat eller vapenrock. Under sistnämnda bär han dock en kort metallförstärkt läderväst, och hans armar skyddas av enkla plåtskenor över brynjan liksom hans skenben, med separata knäskydd. Mer speciell, och hemmahörande i Spanien, är den bevor som täcker hans axlar och hals. Denna är av härdat läder (sk cuir bouilli), förstärkt med underliggande plåtremsor framgår av nitarna. Leonel är som förut påtalats den mindre sympatiske av mina två riddare, och hans utseende och hållning ägnades lite mer omsorg. Hans ansikte ligger delvis i skugga och han betraktar sitt dragna svärd med vad som skall vara en kylig blick. Leonel har en toppmodern rustning för sin tid. Hans coat-of-plates sträcker sig över höfterna och har integrerade axelskydd, och både hans arm-och benskenor av stål har direktanslutna skydd för armbåge respektive knä. Underarmsskyddet går dessutom hela vägen runt armen, med små gångjärn på insidan, och kompletteras av stålhandskar. I linje med Leonels mer utvecklade rustning försåg jag honom också med ett modernare svärd med lite längre hjalt som möjliggör tvåhandsfattning (utan handskar) och med starkare avsmalning mot spetsen. 
Den uppmärksamme noterar kanske att jag inte markerade ut den ringbrynja som omtalas i båda de ovanstående bilderna -jag var nämligen lite osäkert hur bynja, alltid en trassligt och meckig detalj, bäst skulle tecknas in med tanke på framtida målning. Det kändes som om lite övning i att måla ringbrynja innan jag tog itu med de två huvudteckningarna skulle sitta fint. 
Förutom huvudbilderna gjordes därför parallellt en liten sidomålning ovanpå en snabb blyertsteckning på Jaron del Liral – Jag drog ner konturerna av Jarón, som verkar be hållande i sitt svärd, och med akvarellerna penslade jag på flera lager först mörk, vattnig färg och därefter det ljusare, mer blåaktiga stålet toppat med blänkande högdagrar. Efter utförd färgläggning kombinerade jag den första teckningen med målningen och anpassade ljusstyrkan hos respektive något och fick fram nedanstående bild. 
Det hela blev väl sådär – svårigheten ligger inte i att få fram själva känslan av metallen, men i att få blänk och skuggning, inklusive ringarnas hål, att ge intryck av att de följer kroppens buktningar och veck. Det var dock en nyttig övning inför målningen av mina två riddare. Hur de målarjobben föll ut kommer att framgå av nästa inlägg.
———————————————————–
Se fortsättningen i nästa inlägg ”Olé på några 1300-talsriddare (del 2)”→
Även sjukdom och olyckor i ens närmsta krets kan lämna något fruktbart efter sig. Efter att ha spenderat merdelen av 3 månader fram och tillbaka från sjukhus fann jag mig lite överraskad ha avverkat ett helt vykortsblock med små… akvarellövningar.
Det var inget genomtänkt – mest ett alternativ till tummade pocketböcker eller fipplande med smartfånen för att avleda tankarna, slå ihjäl tid eller varva ner. I början av året hade jag bestämt mig för att börja använda pensel för att måla vissa av mina bilder (varav några visats i inlägg här). Som övning började jag därför med väldigt grova små ”färgteckningar” utförda på ett litet vykortsstort block akvarellpapper – vilket har fördelen är att man ta med sig sin lilla portabla färgburk o några penslar och måla lite varsomhelst när tillfälle erbjuds. Nu när man sent omsider börjar varva ner är det lite kul att gå igenom det där – de visar om inte annat att man kan utvinna något ur de mest hopplösa förutsättningar.
De första försöken handlade mycket om att alls få en känsla för hur färgen såg ut på papper och beter sig -samt att få den att hamna åtminstone i närheten av där man vill.
Sålunda kämpade man med att få ens darrhänta fingrar i styr och få fram något igenkännligt alls, och motiven kom i andra hand och var lite, ska vi säga oplanerade… Som en liten stuga med två äppelträd? Eller en gul häst? Varför inte? Grejen var att de var minimalt skissade, att själva färgen fick styra.
Framåt februari började jag satsa på litet mer medvetna motiv. Mest nöjd blev jag nog med ett vykort åt min favviskille Julian: med ett vagt minne av något presentkort jag sett någon gång fumlade jag fram ett sommarmotiv med en fiskande kille, en katt och en misstänksam… mås tror jag det är,
Framemot påsk var det dags att mer seriöst prova att färglägga teckningar med akvarell och alltså anpassa färgpalett och jobba på intilliggande färger – alltid ett problem med akvarell som vill ”blöda” mellan färger som ligger intill varandra. Och varför inte passa på att prova lite ”påskiga” motiv för de påskpysslande sötisarna Alma o Julian?
För Alma målade jag en lite mangainspirerad tjej-alv som målade ägg (som vi två gjort) och – inspirerad av kycklinggrejen – en urtidsfågel (Phorusrhacos) som fått sina vingar gulmålade av en busig kille till Julian.
Jag blev lite glad över de där – mixandet av olika färger verkade ta till sig bättre än jag trott mig om.
Det gav uppmuntran för att fortsätta på den vägen, och jobba mot målet att kunna egenhändigt färglägga teckningar snarare än att göra det helt i datorn.
De närmaste veckorna fortsatte jag med olika färgövningar tillämpade på gradvis mer avancerade teckningar. Ett tidigt exempel är en slags… jag vet inte, det ser närmast ut som en servitris på en ölhall, av armarna att döma. Här var prylen att göra något med bara de färgerna gult och rött.
Den onde Augustus – en karaktär för mitt pågående bokprojekt för den fina Alma – var en annan liknande övning i att ta fram en bild utifrån färgen, här i syfte att genom målning lägga tonvikten på figurens långa klädnader i olika nedtonade gråa och bruna nyanser.
Ännu en bit mer genomtänkt var att med färg ta fram en arbetsskiss för en annan figur från en av mina andra böcker. Det var en tänkt framtida akvarellmålning av Monomakh, en fruktad krigare och väring i tjänst hos ultimates, min berättelses motsvarighet till den byzantinske kejsarens garde av sådana nordiska killar i sin tjänst från 1000-talet och framåt.
Fram till april lade jag konsekvent på färg ovanpå ett minimalt eller helt obefintligt skissarbete, och de stödjande linjerna i vattenfasta pennor lades på i efterhand.
För några veckor sedan bestämde jag mig slutligen för att försöka akvarellmåla en mer seriöst menad skiss – det är en teckning på Amanda, kompis till Julia i mitt bokprojekt om Prinsessan och Draken. Med kalkerpapper överförde jag de viktigaste linjerna av teckningen, utförd i mjuk grafit, till akvarellpapper. Efter att målandet var klart lade jag helt enkelt teckningen ovanpå det målade. Resultatet kan ses nedan.
Det är lååååångt kvar till någon penselföring av acceptabelt snitt och att få till en jämnhet och konsekvent färgtillämpning. Men ett mål kommer i alla fall närmare – målandet börjar närma sig punkten där man kan använda den som grund för färgsättning av teckningar och annat som sedan förhoppningsvis städas upp i datorn. Trots den otrevliga inramningen så fick man alltså i alla fall med sig något från oändliga dagar av vaka, något som kommer att komma andra till del.
**********************************************
Mer bilder av Prinsessan Julia finns samlade i
Tidigare inlägg på temat prinsessan Julia och hennes värld finns i tråden
————————————————————–
Om några lättfotade damer från kändisvärlden som ger oväntad inspiration till bild och skrift.
Saida, glädjeflicka i Aracanea
Ibland kan inspiration komma från oväntade håll. Jag skriver på en sammanhängande fantasyberättelse som utspelar sig i en medeltidsinspirerad (ca 1300) miljö, och där första delen tar plats i den stora staden Aracanea, en motsvarighet till det bysantinska rikets huvudstad Konstantinopel.
För persongalleriet där har intryck tagits från alla möjliga håll. Tidigare har här redovisats hur realitysåpakända Kim Kardashian, en s.k. ”socialite”, eller kändis som är känd för att.. tja den är känd (och för ett vidlyftigt leverne, en kategori som numera upptar mycket plats i medierna) fått ge form åt en lättfotad dan, eskortflickan Saida. (Kim har också omnämts här apropå visioner av Kleopatra).
Kim kom till prominens, så vitt man kan förstå, genom att festa och umgås med den beryktade Paris Hilton, arvtagerskan som dominerade skvallerspalternas och kändisbevakningens värld för några år sedan. Saida har liksom sin förlaga en slags gynnerska i den högre samhällssfären som introducerat henne in i noblessen – den karaktären måste också ges form. Vore det således inte kul om…
Effekten av detta hugskott kom att bli att en slags ”kändis”-persona inspirerad av Paris Hilton skrevs in i berättelsen. Denna dam, den i vissa kretsar beryktade Eleni Loforitza, är förmögen, har ett socialt följe, bjuds på de främsta festerna, och bär sig allmänt förfluget åt. Effekten på berättlsen blev ett antal intressanta förvecklingar och möjligheten att skildra lite bysantisnkt skörliv.
Tids nog ville jag dock ge henne ett visuellt avtryck också, och till den ändan kladdade jag ner en lätt skiss… Ännu ett litet experiment, helt och hållet utfört med rena kolstift och suddmassa på grovt, färgat papper.
I den grova skissen var jag inte ute efter samma porträttlikhet som i Saidas fall med Kim K – mer av ett allmänt intryck av en persona. Jag ville få fram känslan av någon som för sig lätt överlägset, av en boren elitperson som ser det naturligt att bli uppassad och få sina önskemål uppfyllda, gärna med ett nedlåtande småleende på läpparna. Eleni skall ha ett kroppspråk som utrycker en slags lätjefull likgiltighet.
Påklädning och klädtecknande anno 2011
Kläder och smycken tog jag ur minnet från några av studierna av autentiska bysantinska stola och andra kvinnoplagg, något av vilket tidigare redovisats i inlägg, t.ex här.
Halvnöjd med utkastet, speciellt med tanke på att det är första gången jag kladdar med rent kol för en figur med kläder på, bestämde jag mig för att gå vidare och rensa upp den där kladden, med en vag tanke om att kanske göra en färglagd illustration av den.
Eleni med reducerat koldamm
Skissen omgjordes till svartvit, och mycket suddande och utsmetande vidtog, Det rena kolets damm gör att papperets struktur står fram som ett stort, smutsigt tryck på teckningen. Jag lät det vara kvar i bakgrunden, men gjorde själva figuren ren.
Nödtorftigt rensad blev lusten att försöka färglägga den svår att motstå, och jag gjorde upp ett slags färgschema (se till vänster). Det jag hade i huvudet var inspirerat när proffs med lite bättre skills för fotobehandling gör, när de tar svartvita foton och färglägger dem (se exempel på vad jag talar om nedan). Sålunda jag bestämde med mig för att använda min kladdiga teckning som om det vore ett svartvitt foto, och lade på färglager och började mixtra med ljuset i GIMP.
Färglagt foto av Raquel Welch
Effekten av mitt fumlande med färgerna kan ses nedan. Det blev i alla fall inte helt misslyckat, med tanke på utgångsläget. Håret till exempel, fick i princip skapas från scratchär och blev väl inte så där jättebra. Överhuvudtager blev färgerna generellt rätt skrikiga, vilket förtar den sökta fotoliknande effekten.
Eleni Loforitza med klänning
Mycket bättre behärskande av hur man hanterar nyanser, skuggor, högdagrar, matta och blanka partier måste till för att det skall vara acceptabelt. Det är dock ett första försök, och med bäbissteg… Och under mellantiden har man iaf ett slags porträtt av en högboren, dryg men tämligen lättfotad dam i min fantasis stad Aracanea.
***********************************
En liten slutkläm – när den där bilden behandlades hade jag ännu inte inhandlat och sett den blodiga men intressanta TV-serien ”Spartacus – Blood and Sand”. Sedermera insåg jag med viss blandad förtjusning att Eleni Loforizas lätt slampiga figur och också uppenbarelse rätt mycket liknar karaktären Ilithyia (välspelad av Viva Bianca) i tv-serien. Se bara nedan – det visar på behovet av en sådan figur för att krydda till saker…
Mer bilder och illustrationer till min berättelse finns förutom på sina respektive inlägg och det allmänna galleriet på samlingssidan
Mer än en veckas bloggträda avbryts med lite designstudier av några religiösa personager i min berättelse. Det låter lite som en Bellmanhistoria (en norsk, en dansk och Bellman…) , men i min pågående berättelse snubblar man återkommande över företrädare för de stora religionerna, vilka kommer att spela en avgörande roll i de skeenden som styr historien.
Redan under den ursprungliga tid då det som nu växer till en sammanhängande berättelsesvit ännu var en serie rollspelskampanjer funderade jag över framtoningen hos religiösa karaktärer. En av de viktigaste vägvalen på den tiden var att jag gradvis rörde mig bort från det polyteistiska kaleidoskop som vidlåder många fantasyvärldar och införde en alltmer enhetlig och omfattande organisation för religioner som vidare studier övertygade mig om måste vara lika verklighetens stora monoteistiska troskomplex.
Religionens organisation och inflytande är en svår och känslig fråga för fantasy. Det är uppenbart att många, för att inte säga de flesta, fantasyförfattare och kreatörer betraktat det strypgrepp som främst den katolska kristendomen (fantasy varande, även i våra dagar, främst ett västerländskt fenomen) utövade över tanken som en begränsande faktor för sina historier, vars sagokaraktär inte sällan måste komma i konflikt med den verkliga medeltida världens förhållanden och begränsningar. Lösningen för många har varit att helt enkelt låtsas att det går att ha en feodal, medeltidsinspirerad värld utan kristendomen, och inte låtsas om att grundvalen för en sådan konstruktion är ett gapande hål, alternativt ersätta det med religiösa föreställningar som mer liknar polyteistiska pantheoner som den Nordiska eller grekiska. Vilket är inkonsekvent, men inte stör den som inte har realism som ett rekvisit för sin fantasiberättelse.
Det har dock jag. Sålunda svarar min världs dominism, både dess västliga Numeniska (katolska) del och den östliga Ekumenen (ortodox), mellanösterns Iman (Islam) och hamerna (mina judar) och dessas religiösa etablissemang nära mot sina verkliga förebilder. Och all handling och alla vändningar måste förr eller senare komma i kontakt, inte sällan i konflikt, med dess företrädare. Med tanke på religionens genomgripande roll är många av dess viktiga protagonister i handlingen, och måste ges ett personligt uttryck.
En av de första sådana studierna var Damién de Montesilla, primas över kyrkan i riket Salamora, motsvarande det medeltida Aragonska kungariket på Iberiska halvön. Han är som sådan överhuvud för dess vicarier, ledarna över de kyrkliga provinserna. Jag funderade på hur en hög kyrkofurste som han kunde tänkas framstå, och gick till… ja kyrkan. 
Sneglande på en renässanspåve, Leo X (1513-1521) alias Giovanni di Medici vilkens porträtt målades av Rafael tog jag fram en förvisso välgödd men hårdare kyrkofurste.
Utkasterna till skisser från 1990-talets rollspelande är en vittnesbörd om just den rörelse som då var i full sving, där han från att ha kommit in i handlingen som en överstepräst i en typisk fantasy-polyteism kommer ut som en… tja en ärkebiskop.
En annan viktig personlighet var tidigt den sarnonske legaten, företrädaren för Sarnon, den västliga kyrkans högsta auktoritet, Yvaine de Créres. Denne mäktige inkvisitor har sedermera växt till att blir en avgörande kugge över all handling i västerlandet och vidare under decennier av utspelad tid i väst, med en ödesdiger inblandning i vad som kommer att bli avgörande skeenden för huvudpersonerna i min berättelse.
Ursprungligen, för 18 år sedan eller så, var jag böjd att ge honom ett utseende inte olikt en korsning mellan romersk senator korsad med en riddare med en viss avlägsen porträttlikhet med Leon Trotsky, med vilken han hade vissa gemensamma karaktärsdrag. Så småningon har jag kommit att trycka mer på drag som hårdhet och fysisk närvaro, och en mer realistisk och tonsur näraliggande frisyr, som senare bilder visar.
De här tidiga försöken ger bakgrund till några av senare tiders övningar, av vilka ett par kan ses nedan. I ”Staden av Guld” som utspelas i den stora östliga staden Aracanea kommer en predikande munk Phileotes att spela en viktig bakgrundsroll. Phileotes tillhör en grupp av världsstormare och idealistiskt skolade predikande fattiga munkar som i parallel till den ortodoxa kristendomens hesychaster kommer att uttrycka opposition till den rådande ordningen i det östliga imperiet. Jag ville få fram dels hans oordnade, bohemiska persona som dock också rymmer den stridbare predikantens närvaro – Phileotes stora synd är som han själv medger, hans högmod, han ställer sig i främsta ledet för protesterna mot sin kyrkas närmande till väst och dess elits föga kristliga handhavande av rikets svåra ekonomiska sits.
Phileotes, predikande munk i Aracanea
En annan religiös figur med två ansikten, om man vill så, är rabbin Eliakim ben Solomon, som huvudpersonen i handlingen Yakane stiftar bekantskap med. Denne har under sin ärevördiga image av äldste för hamernas kommunitet i Aracanea också dunkla tendenser och utan att avslöja för mycket, ingriper på ett ytterst ovälkommet sätt i Yakanes förehavanden.
Eliakim ben Solomon
Alla de här studierna får som en intressant följdeffekt att man kommer de man avbildar närmare, lär känna deras uttryck och mimik, hurdana de framstår i sin omgivning, vilket är till stor hjälp för att beskriva dem och också leder en till att förstå deras sätt att agera och deras reaktioner. Vidare ger de upphov till studier av deras fysiska såväl som andliga miljö. Figuren Phileotes utformning t.ex, föranledde en djupare dykning ner i den bysantinska kyrkliga klädedräkten, om hesychismens teologiska spetsfundigheter och så vidare. Återigen, så befruktar det visuella det litterära, och fjärran från att utesluta eller ersätta varandra leder oss anblicken till det som man läser eller skriver om till en djupare förståelse för den inre värld dit man strävar.
Till sist, efter år, dagar och tandagnisslan är äntligen andra bilden i serien ”pojken och Draken” för två killar färdig. En stor ful röd drake stor inför att få näsan kliad av en ung hjälte.
Det är passande att det sker på min moders födelsedag, hon som är källan till allt gott som kommer ur dessa fingrar.
I föregående inlägget ”Jake the Dragonslayer del 1” visades den långa och mödosamma upptakten till att nå det utgångsläge för färgläggningen som syns nedan.
Landskap, Jake och Draken monterade före färgläggning
Den stora verkliga arbetsintensiva delen är dock målningen. Jag använder Photoshop, på ett tyvärr grovt amatörmässigt sätt, som målningsduk. Grovt, för att jag aldrig kunnat lösgöra mig från den grundläggande tendensen att faktiskt måla, med musrörelser och de inställda penslarna, det som synes. Riktiga Photsoshopproffs använder ”spår”, ”redigeringslager” och lagereffekter med 3D-karaktär för att göra sin grej. Sånt grannlåt behärskar inte jag, även om denna bild, som alla före den, gav möjlighet att i alla fall pröva en del mer avancerade tekniker.
På den vindlande utflykten till Photoshoppandets krokiga stigar kan bakgrunden tas upp först. Den består av 10 lager men skall inte detaljstuderas . Det räcker med att säga att vissa utmaningar aldrig riktigt kunde mötas. Min teknik för handmålning med musen som pensel drar åt det vattenfärgsaktiga hållet, och starkt beroende av lagerfunktionen i Photoshop för att skapa vissa mjukare övergångar. I den här bilden var det mer av ett problem än i ”Joel den unge och Draken”, eftersom bakgrunden är mer framträdande. Den färgpalett som resulterar kan inte utan vidare förlikas med den tuschpenslade bakgrundens starka linjer, och det stråk av serieteckning som vidlåder bilden i stort. Färgerna måste ges mer kontrast och mättnad, och element som ser alltför målade ut måste bringas att se mer ”tecknade” ut.
Genom att använda filter och olika bearbetning försökte jag få målade element att stå ut på ett sätt som passade mer för de skarpa linjer och konturer som utgjorde teckningens grundform. Gräset i förgrunden målades t.ex. i fyra lager, som till slut förenades och via ”sök kant”-verktyget ficks att se lite mer tecknade snarare än målade ut. Ett ”suddningslager” ämnad åt att skapa den matthet som sker med stora avstånd lades över och gjorde att det blev lite mer…dimmhöljt vid horisonten. Det blev rätt OK ändå, som bakgrund betraktat.
Men mest meck var det att måla förgrundsfigurerna. I ”Joel den Unge” visades hur man kan bete sig lite mer proffsigt och fullt ut dra fördel av lagerfunktionerna i Photoshop för att få fram mjuka skuggor och högdagrar. I praktiken innebär det att man målar bilden flera gånger, fast med olika färpaletter som sedan smälter ihop när man försiktigt försiktigt suddar sig ner genom lagren. Det är ett grannlaga arbete som kräver att man kommer ihåg vad som sitter i varje lager, och mycket tidsödande. Hur de här lagren läggs ovanpå varandra för att skapa den hela bilden är en dock process som jag fortfarande inte är van vid, och som jag tog ett slags serier av ögonblickbilder på för att minnas.
I galleriet ovan kan man se hur de olika lagren ser ut för sig. Jag finner de lite fascinerande, de övre lagren får en slags spöklig karaktär. De säger också något om hur kulörer egentligen ansluter till varandra och hur skiftande en färg, som vid en första åsyn ser väldigt klar och enhetligt ut egentligen är.
Nedan kan man se hur det hela utvecklar sig när lager läggs på lager och de olika färgsättningarna förenas.
Mycket av arbetet i Photoshop är kontraintuitivt. Till exempel hur ljusa och mörka partier samspelar. I en målning med t.ex. oljefärger skulle man lägga på det mörka först och sedan allt ljusare partier över, närmare och närmare betraktaren. Det stämmer också med den avbildade verkligheten där det ljusa är de utstickande, starkast belysta partierna, medan det mörka är det som hukar i skuggorna. Man testar sig fram för se vilket sorts ljus, varmt eller kallt, spritt eller riktat, som man vill använda.
I Photoshop är det tvärtom. Man måste bestämma sig för vilken färg de ljusa partierna skall ha från början, och inte väja för att det är väldigt skilt från de färger man vill skall dominera bilden till slut. Det första, alltså nedersta färglagret är alltså en matt dräkt av gul, gröna och ljusblåa nyanser.
Den unge hjälten själv utgör dock ett undantag. Bakgrundsfärgen till hans hy är starkt skär. Det beror på att man senare kommer att lägga på ett skuggande lager som får färgen att bli mattare. Det är ett kännetecken för mänsklig hud som lever, att det finns ett färgstarkare lager under även den ljusaste hy. Utan den ser personen ut som ett lik.
Ovanpå lägger vi sedan de mellantoner som är de som är tänkta att definiera färgsättningen. Rött för draken, mörkgrönt för Jakobs kilt osv. Vi suddar oss ner genom lagren och låter det ljusa underlagret skymta fram på de delar som sticker upp. Redan här skapas en känsla av volym.
I nästa lager målar vi bilden i de mörkare, skuggade partiernas färgskala och lägger på dem. Och suddar suddar suddar…Drakens veckade, skynkligt fjälliga hud kommer här mer och mer till sin rätt, och ryggkammen och Jakobs skjorta börjar här lyfta från sin enfärgade platthett
Den fjärde bilden visar det matta, ljust grå-lila-färgade lagret av ren skugga som läggs ovanpå resten. Den behövs för att ytterligare ta ner de ännu alltför grälla färgerna, och visa på den grådaskighet, alltså skillnaden i mättnad, inte bara ljusstyrka, som skapas av skuggor. Den måste följa skuggfärgspartiet noga, men spiller över även på ljusare partier som därmed, om man är omsorgsfull, får behövliga skiftningar som gör det hela mer levande. Skuggpartierna kan göras mer eller mindre mörka också, mer eller mindre intensiva. Med hjälp av brännverktyget får man en skiftning inte bara av skuggans djup, utan också intensitet.
Detta är som mest nödvändigt för den unge hjältens hy, för att undvika att han bara ser grisskär ut.
Till sist ser vi hur det hela ter sig i sammansättning.
I föregående inlägg skrevs om att den skotskt inspirerade bakgrunden fordrade att man utrustade den unge hjälten Jakob med skotska kläder med ett dito skotsktrutigt tyg. Det som i lekmäns ögon ser ut som ”rutigt” är dock ett rätt avancerat mönster med linjer och flera nyanser av de ingående färgerna i olika fält, som tillsammans bildar en unik och karaktäristisk s.k. tartan. I skottland har tartan-färgerna kopplingar till klanväsendet och olika grupper och sammanslutningar, ofta av militär typ som regementen. De bevakas av specialister alldeles precis som feodala vapensköldar. Att få till dem rätt är alltså en kitslig fråga.
The Black Watch vapensköld & Tartan-mönster
För den unge Jake valde som omnämnts den tartan som användes av det skotska regementet The Black Watch. Jake bär en kilt med en tillhörande fly plaid, en tvärgående mantel som bars över ena axeln i de skotska högländerna, som förstås har matchande färger. Grundfärgerna lades ursprungligen i olika lager som synts ovan. Men som framgår av hur mönstret egentligen ser ut blev det en mardröm att göra den helt rättvisa.
Men skam den som ger sig. Genom att måla med brutna linjer och över ett halvdussin lager över och under varandra samt använda ett ”tygfilter” skapades först ett mönster. Det draperades sedan omsorgsfullt varefter det böjdes och bändes över Jakes figur. Sedan lades samma skugglager på som hos draken, och några högdagrar. Till slut blev det inte så illa, om man kisar lite.
Slutbilden lades ihop. Skuggor och inramning lades till rätta, några få skönhetsfel som färg som hamnat över kanterna och så vidare fixades. Men nu är det dags att sätta stopp. Jakob måste få sin tavla någon gång, innan han bli lika gammal som på bilden, Jag hoppas att han gillar den.
←länk till föregående del ”Jake the Dragonslayer del 1”
Utseendestudiernas djupa brunn forsätter att ösa ur – några fler bifigurer till Aracanea
Mera olika ansikten från Aracanea är inriktad på några karaktärer som alla spelar viktiga roller delvis i bakgrunden. De här har påverkats av karaktärer med liknande roller i filmer som man sett – ¨på ett sätt är det, tänker jag mig, ofta så typisk ”typekasting”, att sätta en skådespelare till en viss karaktär i en film, går till. Man ser en karaktär i en film som man gillar, och jobbar från det. Jag försökte undvika fullständig porträttlikhet – det jag var mer ute efter var uttrycket, den känsla som deras anblick inger.
I den hierarkiskt ordnade värld som den bysantinskt inspirerade kultur som råder i Aracanea finns många människor som spelar oerhört viktiga roller i bakgrunden, i en tjänande roll. De två viktigaste av dessa är huvudkaraktären Yakanes samt hans dam Zoes närmastes tjänare: den förres kammarherre eller domestikos, den sluge Athames, och den senares livtjänarinna, den kloka Anna.
Athames roll i berättelsen är mycket viktig. I praktiken är det han som leder Yakanes stora hushåll och upprätthåller alla vardagliga kontakter med de många sökande, lakejer, leverantörer och fordringsägare som svärmar runt hans herre. Athames har det ekonomiska ansvaret för herrens militära hushåll, och måste trolla med knäna på ett alltmer avancerat sätt allteftersom hans herres ekonomiska situation blir allt mer ohållbar. Yakane lär sig för första gången att se värdet hos en civilist som Athames, och deras relation, om än präglad av skiljelinjen mellan herre och härskare ända till slutet, är ett av ömsesidig respekt.
Athames roll visavi Yakane liknar något den hos Posca gentemot sin herre Julius Caesar i HBOs serie ”Rome”. Posca spelas av Nicholas Woodeson, som i något föryngrad och än mer framträdande form fått bilda modell för Athames.
Se den enkla storyboarden ovan för Athames i relation till Yakane, och nedan till höger för Athames porträtt.
Den sköna Zoe, som presenterats mer fylligt i flera inlägg här innan, lutar sig å sin sida mycket på sin tjänarinna Anna, som i praktiken likt Athames sköter de löpande kontakterna med omgivningen och ser till sin härskarinnas hushåll. Deras är dock ett varmare band och Anna fyller också rollen som en slags modersfigur, eller ”tant” som Zoe kallar henne i mer intima situationer.
Annas uppenbarelse är inspirerad av den grekisk-amerikanska Olympia Dukakis, bekant från bl.a. filmen ”Mångalen” med Cher. Som delvis ansvarig för tillträdet till sin husmor är Anna kluven till Yakane och dennes relation till Zoe, och oroar sig för följderna av dennes våldsamma leverne och de politiska intriger han dras in i (se storyboard).
En karaktär som kommer att leda till oväntade kontakter är den från Salamora (motsvarande Katalonien) bördige Alfredo.
Han är en ung man som söker tjänst hos Yakanes kompani, och som kommer att åtfölja Yakane, Jack och de övriga i framtida händelser. Alfredo är en stilig yngling, men märkligt inbunden och samtidigt snarstucken, och kan ibland ge ett känsligt, lite osäkert intryck. Han har varit med ganska otrevliga saker och finner sig också utkastad ensam i den Aracanska miljön, avskild från sina landsmän. Det är sistnämnda som driver Alfredo att söka upp och så småningom ty sig till Yakanes sällskap.
Alfredos figur är lite lik den roll den fagre Vincent Perez spelar i ”Cyrano de Bergerac”. Jag ritade honom i helfigur, med en 1300-talsmundering som kombinerar västerländska och österländska element.
Vito är en annan av Yakanes män. Vitorio Luciano de Farese, som hans fullständiga namn lyder, påminner om Jack till kynnet och är en tämligen jovial natur och har olikt sin herre lätt för att tas med folk, men har inte samma framskjutna plats i Yakanes förtroende som Jack och hålls i stramare tömmar av sin befälhavare som ser med ogillande på hans många fruntimmersaffärer och tvångsmässiga kopulerande (Vito-karaktären är inspirerad av James Caans tolkning av Sonny i ”Gudfadern”-filmerna).
Här kan man se lite av utvecklingen av porträtt-tecknandet: Athames och Anna ritades för en tid sedan, i inledningen av de systematiska studierna av folk och fä i Aracanea, medan Vito är tillkommen senare, för bara någon månad sedan. En viss rutin har infunnit sig, och uttrycket som återspeglar personligheten har blivit tydligare känns det som.
*************************************
För en sammanställning av skisser och studier för min berättelse se
Ansikts-och porträttstudierna i Aracanea, mitt fantasy-Konstantinopel, fortsätter med ett litet collage av makthavare där vi även tar en titt på deras avancerade utstyrslar.
Den bysantinska maktapparat som ligger till grund för den väldiga Kafkaistiska labyrint som protagonisterna stångar pannan blodig mot hade en mängd viktiga funktionärer.
Aracaneas Eparch eller Prefekt, med sitt Signum
Här har tidigare skrivits om den mäktige eparchen, dvs Konstantinopels prefekt eller ståthållare. Dennes makt sprang från att han samtidigt var chef för rättsapparaten, ordningsmakten i huvudstaden och alla korporationer och gillen. I Konstantinopel var hans inflytande överallt närvarande, nära undersåtarna.
Men det fanns ännu mäktigare ämbetshållare inom den kejserliga riksförvaltningen. Två av dem spelar viktiga roller i min berättelses kulisser, och meriterade därför lite skiss-studier. Främst var den s.k. Logothetes tou Dromou, också känd som Megas Logothetes. Logothetes är ett bysantinskt uttryck som betyder ”förvaltare”, och Logothetes tou Dromou (”Vägarnas Förvaltare”) var ursprungligen chefen för kurirerna och posten. 
Det var ingen vanlig postgeneral vi pratar om. Som ansvarig för korrespondensen kom allt att gå via denne, och snart nog hade han fått en nyckelroll inom statsapapraten som ansvarig för främmande sändebud och gäster, vilket utökades till alla audienser…
När Bysans mer och mer kom att förlita sig på utländska legosoldater, vilka formellt sett var ”främmande gäster”, utsträcktes hans makt även över armén. Samtidigt en slags inrikesminister, spionchef och högste statssekreterare för förvaltningen – det var inte konstigt att Logothetes tou Dromou mot 1000-talet kom att kallas ”Den Store Logothetes”, och betraktas som en slags grå eminens i riket. Tänk ungefär den roll som kardinal Richeliu spelar i ”de tre musketörerna” av Alexandre Dumas och man får en aning.
Vi har bilder av logotheter bevarade, men i vanlig mening är det inte direkt realism som eftersträvas, även om vi förstås får vissa ledtrådar till deras uppenbarelse, som t.ex. en hovdräkts utsmyckning och snitt hos Theodor Mitochites (Logothetes tou Dromou i början på 1300-talet).
Jag försökte mig på en samlingsbild, där också den redan gjorda bilden på eparchen ovan kom med. Den föreställer, förutom Logothetes tou Dromou, också överbefälhavaren Megas Domestikos, samt två lägre tjänstemän, en lägre logothetes, samt en sekreterare, för att illustrera hur byråkrater på lägre nivå i den stora byzantinska apparaten kunde sett ut. Skissen fick en finish med tuschpenna och grå penselpenna för en lätt skuggning.
Allt är som sagt historiskt belagt, och ger en idé om hur de ofta tämligen utsmyckade och draperande byzantinska ämbetsdräkterna kunde se ut. En intressant sak är de knasiga huvudbonader som tycks ha präglat den bysantinska hovet i sen tid, och som är väl belagda i avbildningar som de ovan.
Bakom Logothetes står alltså Megas Domestikos, som var rikets formelle överbefälhavare för armén. Denna post innehades ofta av en släkting till kejsaren, men i mitt fall är innehavaren av ämbetet aristokraten Gregor Laskaris, vars roll blir viktig längre fram, när svåra tronstrider bryter ut i det sönderfallande Aracanea. Megas Domestikos är en representant för de stora ätternas makt och det militära etablissemanget, vilket syns på hans hovutstyrsel – den minner om en äldre, utsmyckad militär mundering sådan som t.ex från Chora-kyrkan i Istanbul till vänster (som för övrigt projekterades av Theodoros Metochites ovan).
Men hur visa hur en mäktig potentat personligen se ut?För Megas Logothetes fick jag inspiration av Joe Turkel, bekant för vissa som bartender i Stanley Kubricks ”The Shining”. 
Han spelade också rollen som den mäktige Tyrell i en av mina filmfavoriter, Riddley Scotts ”Blade Runner”. Båda de rolltolkningarna inspirerade min gestaltning av figuren både litterärt och visuellt.
I ett avsteg från de märkliga formerav ceremoniella hattar som logotheterna bar inför hovet tecknades därför denne mer diskret. Klädd i ceremoniell toga (logothetes var hade också senators rang) kunde hans inflytande och skugglika makt mer visas via ansiktet och dess antydan om en (hån-?)leende beräkning . Megas Domestikos är en mer hård och storväxt man, och växte fram mer spontant, och Eparchen, som inspirerats av en yngre Andreas Papandreou, är ju ritad sedan tidigare.
Samlingsbilden är gjord i vanlig skissgrafit, i mjukhet från 2H till 4B, med borttagning av repor & damm i Photoshop och viss anpassning av svart/vit-balansen för bättre återgivning.
De där porträtten och bilderna kan verka frivola, men de har gett en hel del input för att beskriva de personernas manér och personligheter, och i vanlig ordning har researchen kring dem stärkt detaljerna och närvarokänslan i berättelsen. Ett win-win på alla sätt, utom ett, tidsåtgångens…
***************************************
En introduktion till Bysantinsk kosnt som förlaga för teckningar finns i
Fler studier baserade på bysantinska förlagor finns under kategorin
—————————————————–
En introduktion till de Byzantinska vindlingarna av befattningshavare finns att tillgå i http://www.thefullwiki.org/Byzantine_aristocracy_and_bureaucracy
Med anledning av min födelsedag nyligen och lite reparationer av min ständigt krånglande utrustning förde jag över och städade upp lite filer från gamla datorer, inklusive lite bilder. Och fastnade i en nostalgisk betraktelse av två gamla diton…
En del diskussioner med den i forna seder och militaria väl insatte bloggkollegan Tannhauser (bå bloggen Hedniska Tankar) apropå ett inlägg om historiska tester och experiment (https://paulusindomitus.wordpress.com/2012/01/12/tung-metall-skyddar-men-kanske-inte-sa-bra-i-strid-om-experimentell-arkeologi/) har fått mig att åter uppmärksamma det sätt på vilket våra intressen dalar och stiger åter i vågor genom åren. Betraktande mina gamla bilder såg jag en utveckling av korsflödet eller överlappningen av flera sådana intressen. För teckning, för fantasy, och för historia. Rättare sagt mellanösterns medeltida historia, ännu mer specifikt det här ofta omnämnda mamluck-rikets historia. De ritades med bara några års skillnad, men man kan se en progression där.
1991 hade jag börjat läsa om de märkliga slavkrigarna för en rollspelskampanjs räkning. Jag visste inte speciellt mycket om orientens materiella kultur eller utrustning, och de olika perioderna av militär teknologi. Det här är pinsamt tydligt i mina första utkast till teckningar. Jag ritade helt enkelt västerländska riddare från den senare medeltiden, från 1400-talet och framå. Och satte på dem lite exotisk parafernalia som spetsiga hjälmar.
Idag kunde det vara generande att se att mycket av inspirationen kom från så opassande källor som star-wars-filmerna, japanska samurajrustningar med mera. Men sådan ser inspirationen ut, man jobbar med vad man har. De där utkasten visar graden av min okunskap och mitt dåvarande mentala bagage mer än något annat.
Men det där var en ungdomlig och ivrig tid, och mellan läsande av BSOAS-artiklar av David Ayalon om mamluckerna fanns där en känsla att man inte gjorde de där killarna rättvisa. Att lära sig visualisera tidens klädedräkt och detaljer i den region man mer och mer insåg såg rätt annorlunda ut blev en slags följeslagare till att bara ta in information i bokform.
Mina studier av Keffiyeh-dok från källor
1993 försökte jag göra en slags filmposterliknande bild, med element inspirerade av mamluckriket. Min ritteknik var då ännu mer grov och primitiv än nu, och dessutom ojämn. För de förra delarna, som hantverkaren, den stående krigaren-officeren i mitten och den skriftlärde eller domaren till höger samt förstås stadsbilden, är en slags ofullständig serieteckningsstil påtaglig. Där skymtar bristen på färdighet i att t.ex. rita kläder och fall för mer oformliga skepnader. För andra, som magdansösen och det beslöjade ansiktet i förgrunden hade jag foton som förlagor, och där finns också ett försök till mer känslig pennföring.
Idé filmposterliknande bild till Kiralatet
Vissa kompositionsidéer är dock bra – som staden i bakgrunden med floden som smälter samman med den beslöjade under. Idag skulle jag kunna använda en sådan idé men säkert ändra på hur de fogades samman. Bonden och hantverkaren, och den skriftlärde ulama, en muslimsk skriftlärd ”notabel”, som visar på andra samhällsklasser än mamluckerna själva borde också vara med. Men man kan notera att förutom magdansösen fattas kvinnor – dåligt i en bild som vill ge en känsla för ett helt samhälle.
Nattklubb, inte medeltid - den egyptiska dans-och filmstjärnan Samia Gamal
Och detaljerna kan förstås göra enormt mer korrekta med hänseende på historisk vederhäftighet. Magdansösen är i sig ett sådan exempel på klassisk modern orientalism. Inte för att magdans inte fanns i mellanöstern på den tiden, det är en urgammal konstform. Men en dåtida magdansös skulle inte ha haft vad som uppenbart är en slags BH på sig, och troligen inte bar mage eller så avslöjande kjol. Det där är en modern avart, mer för att beundra kvinnlig kurvatur är dansen i sig, och typisk för vår tid – den där kostymeringen uppstod i själva verket för en västerländsk magdanspublik på 1800-talet och framåt.
Födelsen
Något liknande gäller krigarna själva, där boven mer var en uppenbar fantasyskada, som den den svarta amiren i en för perioden icke-existerande rustning. Att han skulle se cool ut var det viktigaste för mig. Jag hade inte läst historia på universitetet än och fått den autenticitetsdille som jag nu kräver av mina bilder och illustrationer. Numera vet man också att även tidstrogen mundering kan se både cool och tja, tilltalande ut, som t.ex. i den nyare storyboarden ”Födelsen” (i ett annat inlägg).
Poängen är att användningen av de missledda inspirationerna trots allt kantar ett slags fall framåt – från något slags allmänna medeltidshårdingar framstår mamluckerna och deras rike som klart icke-västerländska: deras placering i mellanöstern är tydlig och klar. Intresset har vidgats från bara krigarna till samhället i stort, inklusive den större miljön. Och poängen var att det visar ett mentalt skifte – min hjärna började byta scen, och sökte efter sätt att i en mening sätta bo därute, bortom den vanliga fantasy-verkligheten i en sammanhållen miljö. Jag gillade alltid den där bilden, med åren mer för dess idé kanske, än dess bestående artistiska värde, som tyvärr är begränsad. Att det fanns många fel där tar inte bort att de ändå ledde framåt – och de blev trots allt gjorda, det här var före den tio år långa torka som skulle komma.
Kanske var man djärvare då – idag kan jag knappt dra ett streck utan att att läsa en specialiserad bok med urkunder för motivet. Det är ungdomens kaxighet som framträder. Och en dag som denna saknar man den, lite grann.
—————————————-
Ännu ett litet utdrag från mina studier av bysantinska kläder, parafernalia och möbler.
Motivet är åter Zoe, en kurtisan i Aracenea, mitt fantasy-Konstantinopel. Det specifika syftet var att öka insikten i hur den bysantinska miljön verkligen ter sig. Hur de långa klädnader som var typiska för bysans ser ut när man står upp och ner är vid det här laget någorlunda utrett, men hur är det med andra normala poser som i rörelse, eller när man sitter eller ligger ner? Hur faller de och formar sig när kroppen är böjd, vad skymtar fram under och hur framstår personen i de kläderna?
(Tidigare har bysantinska kläder presenterats i bl.a. inlägget https://paulusindomitus.wordpress.com/2011/03/27/studier-i-anatomi-utseende-zoe-del-1-bysans-medeltida-klader-barbara-carrera/, bland andra) . 
Zoe är en bildad och intelligent kvinna, så jag tänker mig henne gärna sittande vid en 1300-tals skrivpulpet, funderande på viktiga ärenden. En inspiration är den bildade Anna Komnene, som skrev det betydande verket Alexiaden om hennes fader den berömde kejsaren Alexios i Komnenos regeringstid. En av böckerna om henne visar på omslaget hur en högättad dam kunde te sig. Det verkade vara ett bra ställe att börja på.
Jag skissade Zoes kropps konturer på en stol, och började också skissa på hur möblerna skulle se ut. Några snabba tittar på dåtida möbler gav mig inspirationen för att skapa mina egna varianter, och efter några snabba konceptskisser tonade några hyfsat trovärdiga möbler fram.
Med position och rekvisita bestämda var det bara att jobba sig fram med själva huvudsaken – hur de långa klädnaderna faller och virar sig runt kroppen. Zoe bör en palla, den kvinnliga motsvarigheten till en toga, och över den en mantion, en mantel som virades runt armarna, lite som en stor sjal. På fötterna bär hon mjuka bysantinska skor med en öppning i mitten. Jag fick faktiskt inspirationen från en modern sko som efterliknar den gamla formen (fast med en modern sula). Det mörka håret är ordnat med pärlbeströdda band som ramar in en stor rund frisyr.
Veck för veck, med lite tittar i speglar med lakan och annat skoj växte fallen och skuggorna fram. Det blev mycket suddande, och jag valde därför mellanmjuka blyertspennor för min teknik – 2B-4B, och ett smalt grafitstift.
Zoe sitter vid sin pulpet i palla, mantion & läderskor
Det är märkligt, men det går inte att undvika: genom påverkan från den kristna religiösa ikonografin, som ofta framställer helgon och heliga figurer i den sortens kläder, förlänas bäraren en sorts sakral karaktär. Zoe framstår som strängare, striktare, mer vertikal, mer tanke än kropp. Hennes yppighet försvinner, ja hela hennes materiella varelse sublimeras av klädernas linjer och fall, hur de veckar sig och luftigt lägger sig över konturer… Det är lite fascinerande i sig.
Till slut blev det iaf en OK teckning – den fyller i alla fall syftet att hjälpa till att visualisera en kvinna i dåtidens Bysans som funderar över tingens ordning i utstyrsel passande hennes ställning.
**********************************
Mer om Zoe och byzantinska saker bl.a.
https://paulusindomitus.wordpress.com/2011/10/18/projekt-storyboards-zoe-trader-in/
——————————-
För en inblick i en bildad och fascinerande inblick i det medeltida Bysans kan man med fördel läsa själva Alexiaden, Anna Komnenas bidrag till världslitteraturen. Det utspelar sig under en extremt dramatisk tid för kejsardömet, när det verkar som om det bysantinska riket skulle gå under och erövras av fiender från alla håll, och Annas fader Alexios I Komenenos hade fullt upp med att hålla ihop sitt anrika Östromerska imperium. I öster fanns det mäktiga seldjukiska riket, som efter slaget vid Manzikert 1071 öppnade vägen för turkisk invandring i Anatolien (nuvarande Turkiet). I väst hotade de slemma normanderna, ledda av sådana osannolika figurer som äventyraren Robert Guiscard. Och 1096 kommer något som aldrig tidigare skådats, hopar av beväpnade trashankar från väst i tiotusenden, enligt uppgift för att ”befria” det Heliga Landet i Palestina, traskande rakt över det redan ansträngda Bysantinska Riket. det var det första korståget som slog till…
Det finns en bra introduktion till Alexiaden på svenska – ”Anna Komnenas Värld – Bysans på 1100-talet” kommenterad och utvald av Sture Linnér. Den finns på bokus (http://www.bokus.com/bok/9789174860856/anna-komnenas-varld-bysans-pa-1100-talet-alexiaden-i-urval/). Om Anna Komnena finns också ”Anna of Byzantium” av Tracy Barrett varifrån illustrationen ovan kommer. Den är tillgänglig på bokus http://www.bokus.com/bok/9780756901301/anna-of-byzantium/ och adlibris http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=0440415365). Lite mer om Anna Komnena på svenska finns i antalogin ”Kända Kvinnor” av Curt Sjöholm, tillgänglig bl.a. på Adlibris (http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=9188034836)
Min berättelses karaktärer Yakane och hans vapendragare Jack är i början av sina resor i det bysantinskt inspirerade Aracanea, där förstnämnde dragit ihop en styrka legosoldater av vinddrivna existenser från lite varstans runt det sammanfallande imperiet.
Jag bestämde mig en dag för att rita en liten skiss där jag samlade några av Yakanes underlydande soldater för att få en känsla för var de kunde tänkas komma ifrån. Det här avsnittet är en av de mer realistiska, och därför gick jag lite snabbt till källorna, vilket kan sammanfattas som…
En liten bakgrund till legoförband i Bysantinska Riket ca 800-1300
Bysantinsk tung Scutatoi
Bysantinska soldater
I verklighetens Konstantinopel och det bysantinska riket var legosoldater ordningen för dagen, och flera berömda regementen sattes upp, mest berömt det s.k. Väringagardet från 900-talet, ursprungligen bestående av väringar eller variager, dvs de ruser eller svear som börjat konsolidera territorier i öst runt orter som Nygård (Novgorod). Många till kom efter att ryktet spreds om att kejsaren nere i Miklagård (Konstantinopel) betalade en för dem god penning och gärna såg armstarka karlar från norr för att tjäna i sitt garde. Varangoi, väringarna, kom senare att omfatta alla sorters tillresta ”Nordmän”, en tämligen vid definition som kunde omfatta alla nordeuropéer. De tjänade kejsarna väl och fick ärebetygelser och ett rykte för lojalitet och ståndaktighet i strid, och blev så småningom ett av de centrala förbanden bland tagma, de stående direktavlönade i den centrala rörliga hären.
Mot 1000-talets senare del kom dock många fler sorts legosoldater av skiftande ursprung att mer och mer ta över som arméns starka förband, i takt med att riket skar ner på thema, de lokalt baserade avlönade arméenheterna. Dessa var mycket mer improviserade och lösliga förband, inte stående enheter, och kunde variera stort i effektivitet och sammansättning. Oftast var de etniskt homogena stridsgrupper av allierade och/eller underkuvade folk: turkar, stäppnomader från norr som kumaner och bulgarer, serber, kaukasier, armenier, normander från Sicilien liksom andra franker.
Den här processen skildras i min story. Dels finns det en motsvarighet till Varangoi i mitt Aracanea – de fruktade Ultimates (om varom mer skall skrivas senare). Yakane, som är en Mamluk tar dock det hela en bit längre genom att han kokar ihop ett legoförband med folk av alla möjliga folkslag. Endast duglighet och lydnad är måttstocken för den disciplinskadade Yakane.
Nedan ses hans adjutant Jack, en västerlänning från motsvarande Wales, en serb, en grek från Anatolien (motsvarande Turkiet) och en kaukasisk krigare från motsvarande Georgien/Abchasien när de står och ser kompetenta ut och stridsglada ut. Jag har gett dem övervägande bysantinsk utrustning, vars grundutförande är väl känd för mig och på vilka jag redan gjort vissa enklare skisser baserade på ett antal foton och bilder med tillräcklig autenticitet.
Tjoho, här kommer vi...
På lite traditionellt manér har jag satt dit prylar från olika länder för att visa på lite knasigt ursprung i blandningen av stilar. Jack har ett stort Claymore-svärd, hans knep för att verka mer skrämmande för sina motståndare. Milan från Raznien (=Serbien) med sin coola bandana och stoppade skydd spänner armborstet, Alexander har en klassisk tung fotsoldats sköld och rustning, och bakom står en Severier (typ Georgier) redo med bladen…För den sistnämnde tog jag lite härledning från en kul bild jag har på en kaukasisk dans…en knivig sådan.
Det blev ju en småkul konceptstudie i blyerts till slut, och en bra övning för framtida storyboards.
***************************
Några tidigare inlägg på temat avbildningar på bysantinska kläder och krigisk parafernalia, se
https://paulusindomitus.wordpress.com/2010/05/26/projekt-storyline-smoke-on-the%c2%a0water/
https://paulusindomitus.wordpress.com/2010/05/18/projekt-storyboards-grekerna-retirerar/
https://paulusindomitus.wordpress.com/2010/04/27/projekt-storyboards-legokaptenen/
—————————————————-
För mer om Varangoi, väringagardet, se t.ex boken ”The Varangians of Byzantium – An Aspect of Byzantine Military History”av Benedict Benedikz. Den finns på Bokus (http://www.bokus.com/bok/9780521217453/the-varangians-of-byzantium/)
Dick Harrison skrev om Harald Hårdråda, vikingakungen som började sin karriär som officer i den bysantinske kejsarens väringagarde i SvDs historieblogg. http://blog.svd.se/kunglighistoria/2010/04/19/harald-hardrade-i-grekland/
Tidningen Populär Historia tar upp väringarnas stridskonst i artikeln http://www.popularhistoria.se/artiklar/vikingarnas-stridskonst/
Bloggen Historiens Vingslag tog också upp väringgardet såg jag, med lite mer kött på benen än här http://historiensvingslag.blogspot.com/2010/03/varingergardet.html
Se Osprey Publishings kortfattade sammanfattningar med utmärkta illustrationer av periodens krigsmunderingar och metoder. På deras egen hemsida ospreypublishing.com finns bland annat:
Titlarna finns även tillgängliga på Amazon: sehttp://www.amazon.com/Varangian-Guard-988-1453-Men-at-Arms/dp/1849081794/ref=pd_bxgy_b_img_c, http://www.amazon.com/Byzantine-Armies-886-1118-Men-at-Arms-Heath/dp/0850453062 och http://www.amazon.com/Byzantine-Armies-AD-1118-1461-Men-at-Arms/dp/1855323478/ref=pd_bxgy_b_img_c
Dagens ämne, kära klass, är mängder av djur av skilda slag, med fina tjejer och prinsessor som matar eller vakar över dem…
Bland önskebreven som kom in var det ett intressant kluster som hade ett nog så fint och ganska självklart motiv.
Den första, som också blev klar först, kom från en tjej, som ville ha någon som såg litegrann ut som hon, och en iller. Hon hade själv haft en iller som husdjur. Det var en jättefin begäran, hur kunde jag säga nej? Illrar, illrar, de ser för roliga ut, söta och samtidigt lite slingrigt busiga, några googlingar och jag rockade på. Svårare var det med likheten, eftersomjag valde en ungdomsteckningsstil (en variant på sk. Komisk Äventyrsstil), som är svår att kombinera med exakt realism i framställningen. Men någotsånär, hoppas jag, och att dess allmänna miljö och stil faller sin motagarinna Milena i smaken.
Sedan fanns det två som var väldigt lika varandra. En tjej eller prinsessa skulle det vara, med massor av djur, ett mindre zoo i släptåg. Jag misstänker att det var en som kom på det där först, och en annan som lite grann snodde idén…nåväl.
Till den klipska Mariama, vars huvud en dag skall föra henne långt (Jag kunde inte låta bli att ge bildtösen lite liknande frisyr som tja, sin förlaga), ritade jag en ridande tjej till häst med alla djur omkring henne. Djuren är av så många slag så de har lite svårt att hålla ihop – men de försöker hjälpa varandra att hänga med, speciellt hundvalpen och kattungen som bär den stackars sköldpaddan på sina ryggar…
Till Delina en prinsessa. En prinsessa från nordafrika, från Meroe närmare bestämt. Hon har en lite ökenhundsaktig vovve som hon lugnar ner, och kattunge och chihuaha som ser lite avvaktade ut… Men ser man på väggen bakom ser man motiv som också skulle vara med – en drake, en orm, en häst och en ängel, fast som målningar-i-bilden (groovy). Jag valde den medeltida konstnärliga traditionen just från det här området mellan Nubien, Eritrea och Somalia för framställningen. Således är det en ängel, drake och riddare just från medeltiden och rätt plats, som är målade där.
Sist hade jag fått lite blodad tand, och det hela flöt på smidigt och medgav att lägga lite krut på en enkel men förhoppningsvis effektiv komposition. En västafrikansk prinsessa, med en hund och en kanin, och…fiskar. Jag kunde inte låta bli att skoja till det och ge prinsessan två pirayor istället för snälla guldfiskar. Prinsessan matar dem med köttbullar som hon tar ur en liten skål, och pirayorna ser inte helt avslappnade ut av var deras lilla runda skål är placerad… Idén till prinsessan var från Disneyfilmen ”Prinsessan och Grodan”, men i min egen tolkning förstås, som jag hoppas att Sainabo skall gilla.
Fler djur, änglar och kändisar och massor med annat är på gång, tills nästa gång…
←Se förra posten i serien Vikariens Irrfärder: ”[…] bilderna börjar pressas fram 2”
Se nästa post ”[…] bilderna pressas fram 4”→
Eparchen, en mäktig potentat i mitt fantasy-Konstantinopel Aracanea designas till utseende och klädedräkt, med inblickar i den research och arbetet bakom att göra gestalten och allt som hör därtill autentiskt och trovärdigt i en bysantinskt inspirerad miljö.
Prefektpalatset i Köln
Processen börjar med var scenen är satt: i mitt fantasy-Konstantiopel Aracanea. En mäktig potentat komplicerar där livet för huvudrollsinnehavaren Yakane (mer om vilken i tråden Yakane). Men vad för potentat? Det måste vara någon mycket mäktig, men inte så fjärran i den bysantinska stratosfären att det inte skulle vara troligt att Yakane kunde komma i kontakt med honom. Det uteslöt kejsaren själv, men också premiärministern Megas Logothetes, som inte skulle sänka sig att ha direkt kontakt med en simpel legoknekt. Men från mina romerska studier påminde jag mig en kandidat, en vars makt endast stod kejsarens efter i huvudstaden, och som hade fingrarna i både högt som lågt. Prefekten.
Prefekt var en gammal titel och funktion, från romerska rikets praefecti, som från början var de praktiskt ansvariga för romerska legioner och svarade för disciplin och straffutmätning. De kom senare att bli titel för ståthållare i prefekturerna, det senantika romerska rikets provinser. I Rom var stadsprefekten, Praefectus Urbi, den högste magistraten eller domaren och gavs alla befogenheter nödvändiga för att upprätthålla lag och ordning i staden, inklusive en slags ordförandeposition gentemot stadens gillen och korporationer (collegia). Hans makt ökade med fler och fler befogenheter tills han i praktiken blev Roms ståthållare eller borgmästare, endast underställd kejsaren själv.
När romerska rikets huvudsäte flyttades till Konstantinopel fick den nya huvudstaden en stadsprefekt (Eparchos) med samma position som prefectus urbi i det sena Rom: han var den högste representanten för lag och ordning och företrädde också kejsarmakten gentemot alla korporationer, från gillena och hela vägen upp till den nya Konstantinopolitiska Senaten, över vilken han presiderade. För det ändamålet uppgraderades ämbetet så att dess innehavare kom att räknas till illustres – den högsta rangklassen i den bysantinska senaten.
Eparken och kejsaren - från Skylitzes krönika
Prefekten var alltså direktansvarig för administrationen av Konstantinopel och dess närområde. Stadsprefektens ansvarssfärer, vilka alla sprang ur upprätthållandet av lag, ordning och service i staden, tolkades mycket brett och inkluderade som sagt regleringen och överinseendet av alla gillen, korporationer och offentliga institutioner, såsom ansvar för tillsättningen av lärare till Konstantinopels universitet och utdelningen av säd i staden. I den mellanbysantinska perioden (ca 750-1050) var eparchen den främste domaren i huvudstaden efter kejsaren själv. Inom hela rikets förvaltning kom han direkt efter megas logothetes, den högste ministern, i rang, på ungefär samma nivå som Logothetes tou Genikon, finansministern i det bysantinska systemet.
Arkelogisk skiss praetorium i Caesarea
Eparchens unika maktställning vilade på hans dubbla roll som dels en hög civil ämbetsman, dels en exekutiv makthavare med egna trupper och styrkor till sitt förfogande. Förutom murarnas garnisoner och kejsarens privata vakt var prefektens trupper de enda permaneta stående styrkorna i staden. Stadspolisen (taxiotai) och nattvakten (vigles) lydde under honom, liksom fängelserna av vilka det viktigaste var i de nedre nivåerna av hans stora residenskomplex, praetorium, vilken befanns centralt vid Konstantins Forum på huvudgatan mese, inte långt från kejserliga palatset.
För min berättelse studerade jag arkeologiska rekonstruktioner av prefektsbyggnader i romerska riket samt från utgrävningar och stadsplaner i nuvarande Istanbul, för att få fram ett troligt utseende för Eparchens stora komplex i mitt fantasy-Konstantinopel, Aracanea. Se ett utkast till enkel storyboard nedan”.
Praetorium, Eparchens Komplex i Aracanea
Därefter kom en hel förvaltning med underlydande subprefekter, bl.a.
Inför eparchen kallades huvudmännen, geitoniarchai och domarna (kritai) för stadens distrikt (regeonai, från lat. regiones), liksom parathalassites, hamnmästaren med ansvar för staden hamnar och stränder liksom för tullar, liksom inspektörer (epoptai), gillenas huvudmän (exarchoi) och marknadsinspektörerna boullotai, som likt muhtasiberna i Islams länder kontrollerade och satte eparchens sigill på varor, vikter och vågar på marknaderna.
Ovanstående gör att eparchen är perfekt som en makthavare som samtidigt är en skuggfigur över mer skumma göranden, och gör att man kan introducera sådant som lokala skurkar och maffior, och element ur deckar-thrillergenren till berättelsen. Den som sett den utmärkta TV-serien ”Rome” från HBO minns säkert framställningen av collegia, de lokala ordningsmännen, i principer oskiljbara från maffior, som härskade över Roms kullar i serien och som även pretendenterna Julius Caesar, Augustus och Marcus Antonius måste ta hänsyn till för att få staden att fungera. Eparchen är en sådan som kan sända en blodtörstig galning som Yakane ner för att handskas med slöddret, se t.ex. från ”Rome” när Lucius Vorenus påtvingar Aventin-kullens collegia sin vilja för vad jag talar om.
Själva faktum att eparchen spelar en roll i min berättelse innebär dock ett avsteg från verkligheten. Hans befogenheter försvann efter det fjärde korståget 1204 efter att redan tidigare varit på dekis, och när bysantinarna återtog Konstantinopel 1267 organiserades den sargade staden inte åter under en prefekt, och hela den ovasntående förvaltningen gav vika för entt mycket grövre och småskaligare system. Men i mitt Aracanea skedde inte det fjärde korståget, och den mellanbysantinska hierarkin, däribland den mäktige Eparchens ämbete, lever vidare i däst men stolt dekadens.
Amerikanska Hemvärnets Symbol
Eparchen bar en toga av senatorstyp, en s.k . toga praetexta som tecken på sitt ämbetes civila karaktär och position gentemot senaten. Hans klädedräkt följde ett karaktäristiskt färgschema, med en svart och vit tunika (chiton) som officiellt tecken på ämbetet (se bilden från Skylitzes ovan). Hans dräkt pryddes med brodyrer av den ”juridiska yxan”, de traditionella prefektyxorna som förekommer tillsammans med de bekanta spöknippena Faces, som symbolen för hans rättskipande makt. Denna symbol för rättskipning var också broderad på de kläder som bars av vissa av hans män och underlydande prefekter.
För mer om faces se tidigare inlägg om Sverigedemokratisk Symbolik. Värt att notera är att Eparchens symbol som så mycket annat romerskt överlevt och tagits upp av USA, och bland annat pryder det amerikanska nationalgardets emblem(se bilden).
Andreas Papandreou & Dimitra Leani
Jag grunnade länge på hur eparchen skulle se ut personligen. Skådespelare som Jürgen Prochnow, Anthony Quinn med flera passerade revy, men förkastades som alltför moderna och utan den rätta…grekiska prägeln. Som vanligt stirrade svaret en i ansiktet – jag hade omedvetet tänkt á la Hollywood, på alltför unga och fotogeniska förebilder. Det finns en bra förebild i vår nära nutid, en slug och listig maktspelare som också hade den klassiske åldrade potentatens aptit för yngre kvinnor – precis som min berättelses eparch. Nämligen Greklands f.d. premiärminister Andreas Papandreou. Under decennier byggde Papandrou upp sitt Pasok-parti till en mäktig klientorganisation som återkommande kunde ta makten i Grekland. Om hans arv kommer grekerna, just nu på gränsen, om inte förbi den, till statsbankrutt att diskutera länge än. Men ingen kan ta ifrån Papandreou hans skicklighet att manövrera sig till makten och behålla inflytande ända till slutet. En annan lustig parallell var att Papandreou på sin ålders höst fattade tycke för en yppig flygvärdinna, Dimitra Liani, och gifte sig med henne efter att ha haft henne som älskarinna i flera år – min Eparch har en liknande sådan affär. Jag hade inte nämnt honom, och som en liten blinkning gav jag därför honom namnet Andreas Dimitrianou.
Faces & Yxor för Eparchen, ordningsmaktens högste chef
Bilder på Papandreou finns, inte ymnigt men ändå, på nätet. Så i en blandning av tekniker, både blyerts och mjukt kol, tuschpennor och penslar gjorde jag flera bilder och utkast till hans utseende som fogades samman i ett collage. Ansiktsuttrycken är begränsade till de han skulle visa i sin ämbetssal – eparchen i min berättelse framstår som slug, men också eftertänksam och praktisk, ja krass, och trots sin ålder med en skarp blick och närvaro.
Baserat på prefektyxorna gjorde jag också en design av eparchens symbol med två korslagda faces-försedda yxor och satte den på hans kläder. Kläderna ja. Här har tidigare bysantins klädsel diskuterats, både allmänt och i samband med design för en kvinnas klädedräkt, och jag skall inte uppehålla mig vid det. Helt kort kan sägas att eparchen över sin svartvita chiton-tunika bär sin toga pratexta, senatorstoga. Jag broderade dem schematiskt men rikligt för att visa på hans rikedom och makt, med mönster från kyrkomålningar och bevarade bokillustrationer. På det hela taget är jag nöjd – lärorikt var det som vanligt, och det verkar (av mina sökningar på nätet iaf) också som om inte många har avbildat en eparch eller andra höga bysantinska ämbetshavare på sistone.
Aracaneas Eparch eller Prefekt, med sitt Signum
Andra inlägg på temat Bysantinska studier finns under samlingsrubrikerna
Bysantinsk /Ortodox Arkitektur
————————————————————–
På senare år har redovisningen av detaljstudier av bysans samhälle blivit oerhört mycket lättare tack vare wikipedia – sällan är detta påfund bättre tills in rätt än för studier av det bysantinska , om vilken man kan hitta en rik flora av artiklar. En kort lista av de citerade här innehåller:
”Prefektens bok” från 900-talet, som stadgade reglerna för de gillen som kom under stadsprefektens auktoritet, är en av de främsta källorna till Konstantinopels dåtida stadsliv. Se en introduktion till dess innehåll i http://en.wikipedia.org/wiki/Book_of_the_Prefect
För den som är mogen att gå vidare från Wikipedia rekommenderar jag som vanligt ”Byzantium, the Surprising Life of a Medieval Empire” av Judith Herrin, tillgänglig på Amazon, översatt till svenska med titeln ”Det Bysantinska Riket” på t.ex. Adlibris och Bokus. För hur huvudstaden kunde te sig hade jag behållning av Michael McLagans ”The City of Constantinople” som finns begagnad på Amazon. Konstantinopel och Bysans generellt skildras levande av John Julius Norwich i dennes serie om tre böcker
som rekommenderas varmt. De finns på såväl Bokus (http://www.bokus.com/bok/9780140114478/byzantium/, http://www.bokus.com/bok/9780140114485/byzantium/, http://www.bokus.com/bok/9780679416500/byzantium-iii-the-decline-and-fall/) som Amazon.
Den främsta källan till vår kunskap om byzantinska befattningshavare är arbetet Kletorologion, en lista över kejserliga ceremonier från den mellanbysantisnka perioden som sammanfattar alla ämbetshavare och titlar inom den månghövdade kejserliga hierarkin, skriven av ämbetsmannen Philoteos år 899 (under kejsar Leo VI ”den Vises” styre). Se http://en.wikipedia.org/wiki/Kletorologion för en introduktion av dess tillkosmt och betydelse. Själva Kletorologion finns tillgängling att läsa översatt till engelska tack vare John Bagnell Burys arbete från 1911, ”The imperial administrative system in the ninth century, with a revised text of Kletorologion of Philotheos” och finns tillgänglig via openlibrary http://openlibrary.org/books/OL7109086M/The_imperial_administrative_system_in_the_ninth_century och http://www.archive.org/details/imperialadminist00buryrich
En introduktion till Andreas Papandreou finns i http://en.wikipedia.org/wiki/Andreas_Papandreou
10 Apr
This gallery contains 10 photos.
Efter mina första studier av den sköna Sophia Lorens anlete var nästa steg kroppsstudier, en stöttesten i mina första försök till Zoes figur. Trots att Zoe förekommer under en begränsad del av berättelsen är förståelsen av kroppens form i hennes fall viktigare än för många andra på grund av den rådande klädedräkten, som utretts i […]
31 Mar
This gallery contains 8 photos.
Jakten på ett utseende till den bysantinska Zoe går vidare. Här redogörs för hur ett passande innehavare av Zoes mantel till slut hittades, i skepnad av en av de klassiska filmstjärnorna från 1950-talet och framåt. I första inlägget om jakten på Zoe skrev jag om de övergivna försöken att besätta figuren med aktrisen Barbara Carreras utseende, […]
27 Mar
This gallery contains 10 photos.
En dam av tvivelaktigt rykte, men av intagande skönhet, som vet väl att intrigera i den bysantinska världen och kan sätta såväl stalldrängar som kejserliga prefekter på plats. En sådan kvinna har jag sökt efter för en karaktär till min berättelse, den mystiska Zoe. Zoe är den som lärt krigskaptenen Yakane, en barbarisk otrogen utböling, att […]
12 Mar
This gallery contains 15 photos.
Kavalkaden av märkliga återkomster ifråga om kläder fortsätter, med en detalj som redan Terry Pratchett (”The Light Fantastic”)ironiserade över var märkligt populär inom Fantasy-genren. Nu är den här, och inte bara på gatflickor á la Pretty Woman. Den höga stöveln har gjort sin återkomst. Den höga stövelns definitiva återkomst på catwalken och snart på var kvinnas […]
Dracula - Bram Stoker
2666 - Roberto Bolaño
GULAG-Arkipelagen - Alexander Solsjenitsyn
Russia and the Russians - Geoffrey Hosking
Hans metoder e lite speciella...☺🙃
Uff... en hård lärare den där Yakane
Tack och kul att höra om dig hedningen - men jag måste nog ha en avvikande åsikt. Att vi har olika g
Favorithjältinna, menar du väl - för hon är ju onekligen av kvinnligt kön, det är ju det somm är poä
Tack, och trevligt att du gillade den - den har några år på nacken nu, men jag skulle tro att grundd
Intressant inlägg och kul att någon belyser ojämlikheten i Asien, inte för att förringa Afrika men A
Wow. tack för den Erik - kan naturligtvis vara en total slump, tysk o svensk flora överlappar ju för
http://www.tradera.com/item/292217/277974038/3-e-riket-reichsmutterdienst-blommor Beskrivning Insaml