Monthly Archives: april 2011

Mera Djaq-Chigin & Tigris of Gaul


Vidarebearbetning av min bild på Djaq-Chigin ”Odjuret” och fler bilder på den populäre karaktären i ”Gladiator”, den fruktade Tigris of Gaul.

Jag har börjat måla på min bild av Djaq-Chigin, ”Odjuret”, den dödligaste krigaren i min fantasyvärld A’ratauma. Det där kommer att ta sin tid, men som en liten teaser och på begäran kommer här lite fler bilder på en av de främsta imspirationskällorna, karaktären Tigris av Gaul från en av mina favoritfilmer, Ridley Scotts ”Gladiator”.

Tigris of Gaul är den store obesegrade gladiator som kastas ut mot hjälten Maximus i ”Gladiator”. Han spelades av Sven-Ole Thorsen, som fantasyentusiaster kan känna igen som Thorgrim, en av krigarna närmast skurken Thulsa Doom i ”Conan, Barbaren”.

Original & Rekonstruktion av turkisk ansiktsmask

Hans utstyrsel som Tigris är verkligen maximalt cool, och man önskar så smått att han hade gjort grus av Maximus… I verkligheten fick också Russell Crowe äta upp sin macho-nonchalans när de började träna tillsammans – han trodde det skulle bli lätt ”vadå det är bara film”, men när Sven-Ole var klar med honom och ett antal bandage senare insåg han att han måste skärpa sig…”Russell had much to learn about physical readyness” som Ridley Scott lakoniskt uttrycker det i ”Gladiators” extramaterial…

Men tillbaka till bilden. Jag har behållit lejonmotivet från Tigris hjälm för Djaq-Chigin – den är helt enkelt för häftig för att avvara. Men inför målningen  har jag något gjort om hjälmens mask något – den som föreligger i ursprungsbilden var en inte särskilt genomtänkt variant. Förlagan Tigris ansiktsmask ser dock som av en händelse väldigt lik ut något som skulle passa perfekt, nämligen en ansiktsmask av den sort som bars av turkiska stäppfolk (t.ex Oghuz-turkar & Petjeneger) på 900-1300-talet och som återfunnits i nuvarande Ukraina och östra Anatolien. De var vackert smidade med välgjorda ansiktsdetaljer, en verklig prydnad för de troligen högättade krigare som bar dem, och jag kommer att återkomma till dem. Men jag ville trycka på ett mer brutalt utseende – Djaq-chigins mask skall hålla honom tillbaka, den skyddar omgivningen från honom, inte tvärtom.

Inspirationen kom från en klassiker som jag förut använt, och som slår an en sträng hos envar som sett en skräckfilm – en hockeymask. Det är förstås Jason från ”Fredag den Trettonde”-filmerna som spökar. En tusen år gammal, åttafots Jason med rustning och en arsenal för en mindre armé – vem vill inte möta honom? Jag kladdade till en skiss som blev OK. Som en extra detalj satte jag bland annat kedjor på den: idén är att kedjorna skall hålla masken på plats stenhårt, eftersom den ingår i de återhållande besvärjelser som gör att Djaq-Chigin alls kan vistas utanför vadderade rum. Till och med för mina galna fantasy-mamlucker är han annars lite väl blodtörstig.

Hockeymaskdesign för Djaq-Chigin

Jag ersatte således huvudet på bilden med det nya med Photoshops hjälp. Det ser OK ut, men ironiskt nog har jag idag mycket bättre pennföring och scanningteknik än när ursprungsbilden ritades några år sedan, vilket syns som en diskrepans i hur fina linjerna är på det nya och det gamla. Jaja det kan förhoppningsvis åtgärdas när jag lägger på färgen.

Djaq-Chigin Odjurskrigaren med gammal & ny mask

←Se första inlägget – ”Djaq-chigin ‘Odjuret’

———————————————————

 Mer om Sven-Ole Thorsen i http://en.wikipedia.org/wiki/Sven-Ole_Thorsen och http://www.imdb.com/name/nm0861752/

Uppföljning om Spotify och Musiktjänster på Nätet


En fortsättning på inlägget om musiktjänster på nätet, med några fler tjänster som kan testas som alternativ eller komplement till Spotify.

Efter att tidningarna (bl.a i  DN http://www.dn.se/ekonomi/spotify-begransar-sin-gratisversion och Svd http://www.svd.se/naringsliv/kritik-mot-spotify_6094215.svd)och även Spotify själva publicerade att Spotify kommer att kraftigt begränsa den reklamfinansierade tjänsten skrev jag i https://paulusindomitus.wordpress.com/2011/04/20/dumskallarnas-konspiration-spotify-andra-musiktjanster-pa-natet/ om olika alternativ till Spotify i dagsläget. Det var tänkt som ett rent hugskott, men med tanke på lite tips jag fick och gammaldags nyfikenhet kommer här en uppföljare med några fler musiktjänster för strömmande musik som jag testat under den gångna veckan.

Jamendo http://www.jamendo.com/en/

Jamendo är en slags blandning av community och ren musiktjänst. Intressant är att de är varit originella och baserat några av sina tjänster på systemet med s.k. creative commons-licenser, en standard (eller grupp av standarder) för avgiftsfri delning av immateriellt material på nätet. Vilande på denna erbjuder Jamendo t.ex. fri nerladdning, vilket Besökare är fria att donera pengar till artisterna, och det finns valmöjligheter för att köpa musik, varvid artisterna får en större bit av kakan än de brukar få via skivbolagens hantering.

Medelbetyg för gott försök

Jamendo är uppenbarligen ett experiment än så länge, och närmast ensamma om att kunna ladda ner musiken både gratis och helt legalt.  Å andra sidan är katalogen klart begränsad:  en bit över 300 000 låtar är inte nog för att kännas täckande, och utan de stora bolagens och artisternas medverkan kommer Jamendo att få svårt att etablera sig som en riktigt välbesökt tjänst. Om Jamendo kan få draghjälp från några mer kända artister kunde de å andra sidan etablera sig som ett slags progressivt alternativ till betalsajterna – kanske lite smalare, men förhoppningsvis med tillräckligt stor katalog för att kunna fortsätta expandera. Jamendo får tummen upp för sin idé, som är ett verkligt alternativ till de skivbolagskramande betaltjänsterna, men det dras ner av det begränsade urvalet – men det är ett intressant försök, och förtjänar all uppmuntran.

(tack till Lennart O på http://siegetheweb.tumblr.com/ för tipset)

Napster

http://music.napster.com/napsterhomemain.htm;jsessionid=4088C218691C51442E7FC190E5226035

Någon som minns Napster? Fildelningstjänsten för framför allt musik som orsakade skivbolagen den första stora darren på 2000-talets början? Problemet var ju att Napster hade egna servrar som faktiskt innehöll det fildelade materialet. Till slut lyckade det därför bolagen att knäcka Napster juridiskt och tvinga den att betala licenser för materialet. Tjänsten levde dock vidare, förvandlad till en rak betaltjänst baserad på prenumeration för åtkomst till deras katalog, med inriktning på streaming snarare än nerlafddning. Deras trumfkort är just den stora katalogen – de anger själva sig ha över 12 miljoner låtar. Det kostar att komma åt för användare, dock inte så mycket – de har en mängd prenumerationsformer, där den billigaste varianten går loss på 50USD per år – drygt 330 SEK.

Frågan är hur användarvänlig tjänsten är – även för den fria en-veckas-pröva-på-varianten måste man registrera sig, det material som är omedelbart åtkomligt är begränsat till 25 lyssningar in alles. Napsters gränssnitt är omständligt och inte så smidigt, med pop-up-fönster och mycket sämre överblick än t.ex. Spotify. Men alltså billigare. Det skulle därför ha kunnat få medelbetyg som ett alternativ, billigare men inte radikalt annorlunda än Spotify kommer att bli. Men avsaknaden av möjligheten till den vidare avgiftsfria användning och lyssning som Spotify trots allt kommer att fortsätta erbjuda drar ner. Något riktigt alternativ till Spotify är det inte i dagens läge – utan mer utav samma sak, och trots det lägre priset, sämre.

LastFM http://www.lastfm.se/

Detta är en variant som är mer åt poddradiohållet, av vilka det endast är en av många. Det som utmärker LastFM är att tjänsten kan koordinera låtar från flera skilda spelare och musiktjänster, som Spotify med flera. Liksom Audiolize har den också viss öppning ut mot Youtube, så man kan lyssna på låtar därifrån. Man kan också skapa egna listor.

Ifråga om att lyssna på låtarna en och en, som ren musik, är den LastFm lite strulig – men den har en kul feature – man kan knacka in ett antal artister och låta den skapa en slags ”radiokanal” där slumpvisa låtar från dem och andra artister som passar ens profil kommer med. En slags shuffle-plus. Jag testade att skriva in några filmmusikprofiler och fick en mycket lyssnarbar samling förslag… intressant. Som ersättning för en tjänst där man själv styr sitt musikval är LastFM minst sagt undermålig – men för att likna musik som passar ens smak är tjänsten inte genomusel alls.
Men. Den är inte gratis, utan kostar 3 USD per månad (=36 USD, strax under 200 kr per år) efter en testperiod på 50 låtar. Det drar ner betyget.

———-

De varianter som jag testat är mycket olika till sin karaktär, som synes. EN sak som man dock alltid frågar sig är: har tjänsten tillgång till all den musik som jag vill eller skulle vilja ha? Eller annorlunda uttryckt – vad är storleken på den ”kritiska massan” ifråga om ifråga om mängden låtar som tjänsten kan erbjuda? Jag har tidigare hänvisat till en katalog på några hundra tusen som väl liten. Men hur många låtar måste det finnas för att det skall kännas, tja, bekvämt eller fylligt? En miljon? fem miljoner? tio miljoner? Speciellt om man ändå är beredd att betala en liten slant är ju detta en viktig fråga. Ingen tjänst kommer förstås att kunna täcka allt – speciellt för de med specialintressen finns det alltid luckor att fylla (själv har jag t.ex en fäbless för nyare filmmusik, Original SoundTracks, en ganska smal specialité)

När jag testat tjänsterna har jag genomfört en mycket ovetenskaplig sorts undersökning, som i princip går ut på att fråga efter några stora artister inom olika genrer för att se – t.ex. Hans Zimmer eller Ennio Morricone för filmmusik, Pavarotti eller Karajan för klassiskt/Opera, någon som Beyonce eller U2 för Pop/R&B, Ulf Lundell för ”Svenskt” osv. Och också något lite mer obskyrt – säg Wojchech Kilar (filmmusiken till ”Bram Stokers Dracula”). Får man upp träffar på alla tänker jag mig att det finns en vettig katalog med den mer eftersökta musiken. Ofta är kollen efter vissa låtar eller genrer i sig talande – skriver man in ”reaggeton” eller ”soundtrack” eller en låt som ”Mars, Bringer of War” och får få träffar vet man att det finns en viss tunnhet i katalogdjupet.

Det finns säkert ett annat, bättre sätt.

Det kan inte nog sägas att den här lilla jämförelsen inte heller är riktigt rättvisande, eftersom tjänsterna skiljer sig så pass mycket åt i fråga om upplägg. Något som krånglar till det där är att det kan finnas skillnad i vad som är tillgängligt kontra vad tjänsten erbjuder ifråga om egen katalog. Vissa har låtar enbart i ”mixad” form, inte som individuell musik. Vissa har stora egna kataloger med högkvalitéinspelningar. Vissa har öppningar ut mot andra tjänster eller vilar delvis på filer som andra laddat och kan således inte garantera någon kvalité alls, eller har begränsningar i hur man kan styra urvalet. Och så vidare.

Slutligen – en lustig följd av den här lilla exercisen är att Spotify gått rätt stärkt ur den – lusten att sluta med Spotify har i alla fall knappast ökat för mig. Det har äremot har viljan att testa andra tjänster. Också.

 ← se också föregående inlägg ”Spotify och andra musiktjänster på Nätet

———————————————————–

Mer om Jamendo kan läsas i http://www.wired.com/listening_post/2008/01/liveblog-the-cb/http://www.jamendo.com/en/ och
http://blogg.tkj.se/gratis-musik-jamendo/ samt förstås i http://sv.wikipedia.org/wiki/Jamendo, fylligare i http://en.wikipedia.org/wiki/Jamendo

Se mer om Creative Commons och deras system för licenser att använda material med olika grader av frihet på nätet i deras svenska sajt http://www.creativecommons.se/

Om LastFM kan man läsa i http://www.wired.com/listening_post/2008/01/liveblog-the-cb/

Jag hittade några lite mer aktuella listor på fria musiktjänster, som kan tjäna som vägledning: http://www.suite101.com/content/popular-music-streaming-websites-a201811 och http://www.google.com/Top/Arts/Radio/Internet/Music/

Bysantinska studier – Från romarrikets prefekter till Aracaneas Eparch


Eparchen, en mäktig potentat i mitt fantasy-Konstantinopel Aracanea designas till utseende och klädedräkt, med inblickar i den research och arbetet bakom att göra gestalten och allt som hör därtill autentiskt och trovärdigt i en bysantinskt inspirerad miljö.

Det börjar med en Prefekt

Prefektpalatset i Köln

Processen börjar med var scenen är satt: i mitt fantasy-Konstantiopel Aracanea. En mäktig potentat komplicerar där livet för huvudrollsinnehavaren Yakane (mer om vilken i tråden Yakane). Men vad för potentat? Det måste vara någon mycket mäktig, men inte så fjärran i den bysantinska stratosfären att det inte skulle vara troligt att Yakane kunde komma i kontakt med honom. Det uteslöt kejsaren själv, men också premiärministern Megas Logothetes, som inte skulle sänka sig att ha direkt kontakt med en simpel legoknekt. Men från mina romerska studier påminde jag mig en kandidat, en vars makt endast stod kejsarens efter i huvudstaden, och som hade fingrarna i både högt som lågt. Prefekten.

Prefekt var en gammal titel och funktion, från romerska rikets praefecti, som från början var de praktiskt ansvariga för romerska legioner och svarade för disciplin och straffutmätning. De kom senare att bli titel för ståthållare i prefekturerna, det senantika romerska rikets provinser. I Rom var stadsprefekten, Praefectus Urbi, den högste magistraten eller domaren och gavs alla befogenheter nödvändiga för att upprätthålla lag och ordning i staden, inklusive en slags ordförandeposition gentemot stadens gillen och korporationer (collegia). Hans makt ökade med fler och fler befogenheter tills han i praktiken blev Roms ståthållare eller borgmästare, endast underställd kejsaren själv.

Eparchen i Konstantinopel

När romerska rikets huvudsäte flyttades till Konstantinopel fick den nya huvudstaden en stadsprefekt (Eparchos) med samma position som prefectus urbi i det sena Rom: han var den högste representanten för lag och ordning och företrädde också kejsarmakten gentemot alla korporationer, från gillena och hela vägen upp till den nya Konstantinopolitiska Senaten, över vilken han presiderade. För det ändamålet uppgraderades ämbetet så att dess innehavare kom att räknas till illustres – den högsta rangklassen i den bysantinska senaten.

Eparken och kejsaren - från Skylitzes krönika

Prefekten var alltså direktansvarig för administrationen av Konstantinopel och dess närområde. Stadsprefektens ansvarssfärer, vilka alla sprang ur upprätthållandet av lag, ordning och service i staden, tolkades mycket brett och inkluderade som sagt regleringen och överinseendet av alla gillen, korporationer och offentliga institutioner, såsom ansvar för tillsättningen av lärare till Konstantinopels universitet och utdelningen av säd i staden. I den mellanbysantinska perioden (ca 750-1050) var eparchen den främste domaren i huvudstaden efter kejsaren själv. Inom hela rikets förvaltning kom han direkt efter megas logothetes, den högste ministern, i rang, på ungefär samma nivå som Logothetes tou Genikon, finansministern i det bysantinska systemet.

Eparchens Förvaltning

Arkelogisk skiss praetorium i Caesarea

Eparchens unika maktställning vilade på hans dubbla roll som dels en hög civil ämbetsman, dels en exekutiv makthavare med egna trupper och styrkor till sitt förfogande. Förutom murarnas garnisoner och kejsarens privata vakt var prefektens trupper de enda permaneta stående styrkorna i staden. Stadspolisen (taxiotai) och nattvakten (vigles) lydde under honom, liksom fängelserna av vilka det viktigaste var i de nedre nivåerna av hans stora residenskomplex, praetorium, vilken befanns centralt vid Konstantins Forum på huvudgatan mese, inte långt från kejserliga palatset.

För min berättelse studerade jag arkeologiska rekonstruktioner av prefektsbyggnader i romerska riket samt från utgrävningar och stadsplaner i nuvarande Istanbul, för att få fram ett troligt utseende för Eparchens stora komplex i mitt fantasy-Konstantinopel, Aracanea. Se ett utkast till enkel storyboard nedan”.

Praetorium, Eparchens Komplex i Aracanea

 Under sig hade Eparchen en egen månghövdad administration med underlydande chefer för de olika verksamhetsområdena. Direkt under eparchen i dennes organisation och närmast denne i en assisterande position kom:
  • logothetes tou praitoriou, eparchens egen logothetes (förvaltare), som var direktansvarig för fängelserna, därefter
  • Symponos, som var ansvarig för kontakt med gillena.

Därefter kom en hel förvaltning med underlydande subprefekter, bl.a.

  • nykteparchos, ”nattprefekten” ansvarig för nattvakten vigles,
  • praitor tou demoi (praetor plebis) som med 20 soldater och 30 brandmän var ansvarig för eldsläckning,
  • quaesitor, som jagade och kontrollerade den ofta svårkontrollerade invandringen till huvudstaden från provinserna och övervakade allmän sedlighet, sexualbrott och kätteri.

Inför eparchen kallades huvudmännen, geitoniarchai och domarna (kritai) för stadens distrikt (regeonai, från lat. regiones), liksom parathalassites, hamnmästaren med ansvar för staden hamnar och stränder liksom för tullar, liksom inspektörer (epoptai), gillenas huvudmän (exarchoi) och marknadsinspektörerna boullotai, som likt muhtasiberna i Islams länder kontrollerade och satte eparchens sigill på varor, vikter och vågar på marknaderna.

Ovanstående gör att eparchen är perfekt som en makthavare som samtidigt är en skuggfigur över mer skumma göranden, och gör att man kan introducera sådant som lokala skurkar och maffior, och element ur deckar-thrillergenren till berättelsen. Den som sett den utmärkta TV-serien ”Rome” från HBO minns säkert framställningen av collegia, de lokala ordningsmännen, i principer oskiljbara från maffior, som härskade över Roms kullar i serien och som även pretendenterna Julius Caesar, Augustus och Marcus Antonius måste ta hänsyn till för att få staden att fungera. Eparchen är en sådan som kan sända en blodtörstig galning som Yakane ner för att handskas med slöddret, se t.ex. från ”Rome” när Lucius Vorenus påtvingar Aventin-kullens collegia sin vilja för vad jag talar om.

Själva faktum att eparchen spelar en roll i min berättelse innebär dock ett avsteg från verkligheten. Hans befogenheter försvann efter det fjärde korståget 1204 efter att redan tidigare varit på dekis, och när bysantinarna återtog Konstantinopel 1267 organiserades den sargade staden inte åter under en prefekt, och hela den ovasntående förvaltningen gav vika för entt mycket grövre och småskaligare system. Men i mitt Aracanea skedde inte det fjärde korståget, och den mellanbysantinska hierarkin, däribland den mäktige Eparchens ämbete,  lever vidare i däst men stolt dekadens.

Eparchens klädedräkt och tecken

Amerikanska Hemvärnets Symbol

Eparchen bar en toga av senatorstyp, en s.k . toga praetexta som tecken på sitt ämbetes civila karaktär  och position gentemot senaten. Hans klädedräkt följde ett karaktäristiskt färgschema, med en svart och vit tunika (chiton) som officiellt tecken på ämbetet (se bilden från Skylitzes ovan). Hans dräkt pryddes med brodyrer av den ”juridiska yxan”, de traditionella prefektyxorna som förekommer tillsammans med de bekanta spöknippena Faces, som symbolen för hans rättskipande makt. Denna symbol för rättskipning var också broderad på de kläder som  bars av vissa av hans män och underlydande prefekter.

För mer om faces se tidigare inlägg om Sverigedemokratisk Symbolik. Värt att notera är att Eparchens symbol som så mycket annat romerskt överlevt och tagits upp av USA, och bland annat pryder det amerikanska nationalgardets emblem(se bilden).

Min berättelses Eparch av Aracanea

Andreas Papandreou & Dimitra Leani

Jag grunnade länge på hur eparchen skulle se ut personligen. Skådespelare som Jürgen Prochnow, Anthony Quinn med flera passerade revy, men förkastades som alltför moderna och utan den rätta…grekiska prägeln. Som vanligt stirrade svaret en i ansiktet – jag hade omedvetet tänkt á la Hollywood, på alltför unga och fotogeniska förebilder. Det finns en bra förebild i vår nära nutid, en slug och listig maktspelare som också hade den klassiske åldrade potentatens aptit för yngre kvinnor – precis som min berättelses eparch. Nämligen Greklands f.d. premiärminister Andreas Papandreou. Under decennier byggde Papandrou upp sitt Pasok-parti till en mäktig klientorganisation som återkommande kunde ta makten i Grekland. Om hans arv kommer grekerna, just nu på gränsen, om inte förbi den, till statsbankrutt att diskutera länge än. Men ingen kan ta ifrån Papandreou hans skicklighet att manövrera sig till makten och behålla inflytande ända till slutet. En annan lustig parallell var att Papandreou på sin ålders höst fattade tycke för en yppig flygvärdinna, Dimitra Liani, och gifte sig med henne efter att ha haft henne som älskarinna i flera år – min Eparch har en liknande sådan affär. Jag hade inte nämnt honom, och som en liten blinkning gav jag därför honom namnet Andreas Dimitrianou.

Faces & Yxor för Eparchen, ordningsmaktens högste chef

Bilder på Papandreou finns, inte ymnigt men ändå, på nätet. Så i en blandning av tekniker, både blyerts och mjukt kol, tuschpennor och penslar gjorde jag flera bilder och utkast till hans utseende som fogades samman i ett collage. Ansiktsuttrycken är begränsade till de han skulle visa i sin ämbetssal – eparchen i min berättelse framstår som slug, men också eftertänksam och praktisk, ja krass, och trots sin ålder med en skarp blick och närvaro.

Baserat på prefektyxorna gjorde jag också en design av eparchens symbol med två korslagda faces-försedda yxor och satte den på hans kläder. Kläderna ja. Här har tidigare bysantins klädsel diskuterats, både allmänt och i samband med design för en kvinnas klädedräkt, och jag skall inte uppehålla mig vid det. Helt kort kan sägas att eparchen över sin svartvita chiton-tunika bär sin toga pratexta, senatorstoga. Jag broderade dem schematiskt men rikligt för att visa på hans rikedom och makt, med mönster från kyrkomålningar och bevarade bokillustrationer. På det hela taget är jag nöjd – lärorikt var det som vanligt, och det verkar (av mina sökningar på nätet iaf) också som om inte många har avbildat en eparch eller andra höga bysantinska ämbetshavare på sistone.

Aracaneas Eparch eller Prefekt, med sitt Signum

Andra inlägg på temat Bysantinska studier finns under samlingsrubrikerna

Bysans /Bysantinska Riket

Bysantinsk /Ortodox Arkitektur

Bysantinska Kläder

————————————————————–

På senare år har redovisningen av detaljstudier av bysans samhälle blivit oerhört mycket lättare tack vare wikipedia – sällan är detta påfund bättre tills in rätt än för studier av det bysantinska , om vilken man kan hitta en rik flora av artiklar. En kort lista av de citerade här innehåller:

”Prefektens bok” från 900-talet, som stadgade reglerna för de gillen som kom under stadsprefektens auktoritet, är en av de främsta källorna till Konstantinopels dåtida stadsliv. Se en introduktion till dess innehåll i http://en.wikipedia.org/wiki/Book_of_the_Prefect

För den som är mogen att gå vidare från Wikipedia rekommenderar jag som vanligt ”Byzantium, the Surprising Life of a Medieval Empire” av Judith Herrin, tillgänglig på Amazon, översatt till svenska med titeln ”Det Bysantinska Riket” på t.ex. Adlibris och Bokus. För hur huvudstaden kunde te sig hade jag behållning av Michael McLagansThe City of Constantinople” som finns begagnad på Amazon. Konstantinopel och Bysans generellt skildras levande av John Julius Norwich i dennes serie om tre böcker

  • Byzantium – the Early Centuries
  • Byzantium – the Apogee” och
  • Byzantium – the Decline and Fall”,

som rekommenderas varmt. De finns på såväl Bokus (http://www.bokus.com/bok/9780140114478/byzantium/, http://www.bokus.com/bok/9780140114485/byzantium/, http://www.bokus.com/bok/9780679416500/byzantium-iii-the-decline-and-fall/) som Amazon.

Den främsta källan till vår kunskap om byzantinska befattningshavare är arbetet Kletorologion, en lista över kejserliga ceremonier från den mellanbysantisnka perioden som sammanfattar alla ämbetshavare och titlar inom den månghövdade kejserliga hierarkin, skriven av ämbetsmannen Philoteos år 899 (under kejsar Leo VI ”den Vises” styre). Se http://en.wikipedia.org/wiki/Kletorologion för en introduktion av dess tillkosmt och betydelse. Själva Kletorologion finns tillgängling att läsa översatt till engelska tack vare John Bagnell Burys arbete från 1911, ”The imperial administrative system in the ninth century, with a revised text of Kletorologion of Philotheos” och finns tillgänglig via openlibrary http://openlibrary.org/books/OL7109086M/The_imperial_administrative_system_in_the_ninth_century och http://www.archive.org/details/imperialadminist00buryrich

En introduktion till Andreas Papandreou finns i  http://en.wikipedia.org/wiki/Andreas_Papandreou

En dag att minnas armenierna och de ortodoxa kristna i Mindre Asien

Indomitus Betygsskala

Om det Muslimska Brödraskapet del 2 – utveckling efter Mubaraks Fall

En efterklok idé – Mubarak som en modern Farao

Dumskallarnas konspiration – Spotify & Andra musiktjänster på Nätet

Baba Yaga, en rysk superhäxa

Om den arabiska våren – fokus Det Muslimska Brödraskapet 1

Studier i Anatomi & Utseende – Zoe del 3: ”En Kvinnlighet av Episka Proportioner”

Dumskallarnas konspiration – Om att skjuta eller inte skjuta med Gripen

%d bloggare gillar detta: