Bloggarkiv

Dumskallarnas Konspiration: Det var Alma, den kinesiska censuren och jag…


Det låter som en dålig vits, men inför den stora Almas 6-årskalas kom plötsligt en påminnelse om vad verklig censur och övervakning vill säga, och hur diktatorers krinskärande av friheter och åtkomst kan få direkta följder även för den som befinner lååångt därifrån, i en globaliserad värld.

Obamas besök kom och gick, en icke-händelse om något, En intressant sak kom dock upp just dagarn kring och efter hans besök, närmligen att svenska organ som FRA, Försvarets Radioanstalt, samarbetar med amerikanska NSA i den världsomspännande övervaknignen av internet (bäst rapporteringen om NS finns på The Guardian, se vidare källistan längst ner i inlägget).

nsa shield natinal security agency symbol

Det var en händelse som såg ut som en tanke, för undertecknad hade jsut dagarna innan haft vad som verkar vara en liten sammanstötning med en annan internetövervakande entitet, nämligen den kinesiska internetcensuren. Det är en bitvis lite vindlande historia, men ändå talande på något sätt, för hur snaran dras åt internet mer och mer, och hur det faktiskt kan komma att påverka en i sin vardag.

Undertecknad gillar att göra presenter till systerdottern Alma. Inför hennes födelsedag var det t-tröjor och tryck och allt möjligt på gång. En sista liten sak var att trycka ut och rama in en bild jag målat föreställande disneyprinsessan Jasmin (se om vars tillblivelse i inlägget ”En Prinsessa för en Prinsessa”).

Ute i sista dagen som man alltid är, var kruxet dock att jag inte hade USB-minnet med bilden med mig när jag väl haltade in på Gallerix. Ett telefonsamtal hade dock gett för handen att det inte fanns några hinder för att trycka den direkt från den bild som jag lagt upp på nätet. Finemangos, så blir bloggen till praktisk nytta igen tänke man.

kvidevitt!

kvidevitt!

Men väl nere i tryck- och ramverkstaden kommer den otrevliga överraskningen.

”Det… går inte.”

”Vadårå?” Undrade jag.

Den stackars grafikern bad om ursäkt, men berättade att de hade problem med vissa hemsidor. Deras nätverk var nämligen levererad av en kinesisk internettjänst, och censurerade ibland sidor. Han lät mig se, och tryckte in paulusindomitus.wordpress,com, och googlade också efter sidan. Upp kommer en röd skylt som säger att sidan har spärrats med hänsyn till innehåll som är ”restricted” i enlighet med bestämmelser rörande innehåll. Och det var inte någon av googles vanliga barnfilter som var igång där inte.

”Ah men, testa bildsökning då?” Men nej, vid bildsökning fick man förvisso upp en lista på bilderna med ikoner, men man kunde inte länka vidare till sidan eller bilden i originalstorlek. Utan upp kommer den arga röda skylten.

”Det där är från vår näts driftbolag” säger grafikern. ”Deras servrar sitter i Kina någonstans.”

Sinnessjukt! Men det kan ju rimligen inte betyda annat än att… att…. min hemsida spärras av grund av dess innehåll, med hänsyn till kinesiska internetbestämmelser.  Det tog ett litet tag innan polletten trillade ner. Det jag hade stött pannan mot, mitt i Svedala år 2013, var inget mindre än den kinesiska ”Gyllene Skölden”.

jindùn gongchéng - The Golden Shield

jindùn gongchéng – The Golden Shield

Den Gyllene Skölden, på kinesiska jindùn gongchéng, är ett samlingsnamn på den enorma apparat som den kinesiska diktaturen byggt upp för att censurera internet för sitt lands alltmer internetvana befolkning. Genom en armé av censorer som genomsöker nätet, spion- och sökprogram och filter av alla de slag, understödda av krav på åtkomst av alla datafiler och allt innehåll hos leverantörer av tjänster och innehåll som får den nyligen omtalade NSA-skandalen att te sig som en valhänt amatör, skall kinas befolkning undanhållas information som riktar kritik mot den kinesiska regimen eller ifrågasätter statens politik och institutioner.

Saken är den, att denna blogg har skrivit om den Gyllene skölden, inte bara i själva bloggen utan också publicerat i externa tidskrifter och hemsidor (Utrikespolitiska Föreningens tidskrift Utblick). Även i några andra sammanhang har förhållanden i Kina tagits upp i kritiska artiklar, nyligen t.ex. apropå den märkliga arkitektoniska driftkuckun som utgörs av det Kinesiska regimorganet Folkets Dagblads penisliknande nya skyskrapa.

Det är sådant som garanterat skulle bannas om en kines skrev om det, i Kina. Men nu satt jag alltså här i Stockholm och kunde inte få ut en bild på en prinsessa.

Nu fick man möjlighet att litet smaka på en auktoritär verklighet – men svaret är förstås inte att ge sig, utan att bete som just en opositionell eller helt enkelt ofjättrad person skulle göra. Jag tänker inte låta mig hejdas av några diktaturskallar, varken här eller ännu mindre borta i Beijing.

På andra sidan gatan fanns ett internetkafé. Jag sprang över dit, Lånade en dator i tio minuter (killen vid disken höll på att skratta ihjäl sig när jag berättade) och öppnade min sida, och slangade ner bilden på ett annat inköpt USB-minne. Därefter gick jag tillbaka och fick min målning printad av en road grafiker som drog ut tre fina tryck snabbt och fint trots att det var stängningsdags.

jindùn gongchéng The Golden Shield den gyllene skölden banned by chinsese censorshipFuck You, Bejing. Dagen då ni kan hejda mig från att leverera till Alma är dagen då jag ligger i graven. Och att denna blogg befinns vara så kontroversiell för Kinas befolking i era diktaturhjärnor tar jag som ett äretecken. Det är således med lika delar stolthet och indignation som denna blogg nu räknar sig som bannlyst av den kinesiska censuren.

Anders Zorn, flickan på loftet - censurerad på Facebook

Anders Zorn, flickan på loftet – censurerad på Facebook

Den här lilla episoden bör få var och en att begunda problemet med övervakning och censur av nätet på riktigt, och hur verkan av den, även när den sker till synes långt borta får återverkningar här i vårt eget land. Man brukar ofta peka på den positiva verkan av nätets ihopkoppling, och att den ger möjligheter för folk i auktoritära länder att få del av information som de ananrs inte skulle få. Men det förutsätter en osagd förutsättning, och det är att innehåll, åtkomst och tjänster på internet har sitt säte i länder som är friare, relativt den censurerande parten. Men som också tagits upp tidigare här, med hänsyn till när Facebook censurerade bilder på kända konstverk, får eftergifter till censurerande krafter i andra länder spridningseffekter. För det tåget kan nämligen också gå åt andra hållet. När ett så stort och alltmer avancerat land som Kina utövar censur, eller självaste US of A tillämpar nätövervakning, så drabbas alla, långt utanför landets egna gränser. Då blir man varse baksidan med att vi alla är ihopkopplade.

Det kan också tjäna som en liten demonstration av vad i alla fall vissa av de som spanar mot terrorister vet – att för den som verkligen vill göra något utgör olika former av censur och övervakning mest ett irriterande besvär, men inget verkligt hinder. Så det smidigaste sättet funkar inte? Nå men då gör vi det på ett litet mindre smidigt sätt. Men det blir ändå gjort. Det gäller morbröder som vill trycka sina bilder, men också terrorister som vill spränga bomber.

**********************************************

Tidigare inlägg som tar upp Kina i viss längd

Om Censur på Internet – Kinas Gyllene Sköld

Dumskallarnas konspiration – Folkets dagblad reser sig för det Nya Kina

Kinas fattigdomsbekämpning har också berörts i Artikeln ”Om Fattigdom del 3 – Fattigdom i Asien

—————————————————————

Lite artiklar om de senaste avslöjanden aom NSAs nätvervakning:

 

Dumskallarnas konspiration – Folkets Dagblad reser sig för det Nya Kina?


Eller – Kommunistpartiets Organ strävar mot falliska höjder!

Kommunistpartiets mediapotens är oöverträffad!

eller som en kinesisk kommentator skrev: Folkets Dagblad verkar vara på uppsving!

Eller någon andra av de otaliga skämt som kommer på beställning när man bygger ett hus som ser ut som nedan:

Folkets Dagblad Peoples daily HQ

Som framgick av en artikel i Dagens Industri häromveckan, som märkligt nog inte återfanns på webupplagan (men klicka bilden nedan), har det kinesiska kommunistpartiets husorgan Folkets Dagblad (Rénmin Ribào) bestämt sig för att bygga sig ett falliskt huvudkvarter i det av stora hus alltmer präglade Beijings (Pekings) skyline.

Obscent Skrytbygge Folkets Dagblad Kina penisformat hus

Det här är ju naturligtvis ofrånkomligt att skämta om, speciellt i en så pass pryd kultur som det officiella Kina gärna ser präglar Mittens Rike. Tänk att dag efter dag gå förbi bygget av ett jättehus för att en dag inse att… ”vänta, kan det verkligen… Nää jag måste se i syne. En 150 meter hög penis?”

Peoples daily Folkets dagblad skyskrapa 7772685112_1c008554f7_bDet som dock gör den falliska byggnaden intressant utöver det rent puerila är hur myndigheterna i diktaturens Kina reagerat på de kommentarer och skämt som folk naturligtvis utbytt apropå huset. Som framgör av DI’s artikel är det flera saker som… sticker upp om uttrycket tillåts.

Till att börja med är det en DYR byggnad. Detta samtidigt som Folkets Dagblad är den främsta trumpetaren för den nye presidenten Xi Jinpingss antikorruptionskampanj, som tagit sikte på korruption inte minst i samband med olika former av byggen. Ändå reser man själva ett jättelikt skrytbygge.

För det andra dras det kinesiska kommunistpartiet med ett erkänt svårt pryderi. Som framgår av ett tidigare inlägg , som tog upp den s.k. ”Gyllene Skölden” eller ”The Great Firewll of China” om vilken skrivits om här, har humor på internet med rent obscen eller burlesk karaktär återkommande censurerats – en av de mest kända exemplen var ett skämt med namnet på dne kinesiska alpacan, vars namn också kan uttydas som ”knulla din morsa”.

Se ovanstående dokumentär om den kineiska censuren på nätet – och det var 5 år sedan. Det är värre nu.

SÅ när folk skämtat om huset och också ironiserat över det ovanstående (och skämten är i sammanhanget för övrigt ganska snälla och harmlösa) har den kinesiska internetcensuren med sedvanlig humorbefriad nit tagit på sig att hindra humor om sin egen beställda jättedildo.

Det är det som är mest frapperande – den totalt hjärndöda arrogans med vilken den totalitära staten går till väga. OK om de byggde en jättepenis till sin egen ära (eller kanske inte, men låt gå då), och stod för det. Typ, ”ja vi vet vad det ser ut som, men än se’n då?” Men så är det förstås inte. Efter att ha tröskats genom hela apparaten och formen för huset bestämts med sedvanliga dunkla processer (inget planöverklagande där inte) så reagerar den maktfullkomliga och därmed totalt humorbefriade apparaten med vrede över att folk påtalar det uppenbara, och i en attack av totalitärt pryderi vill man förbjuda folk att skämta om det. Som om de trodde att formen inte skulle märkas? Eller är det kanske ett utslag av kulturförnyelse, att bygga en modern variant av de fallosliknande stupa som återfinns i den hinduistiska och också buddistiska världen?

Vadå, nä jag ser inget utstickande här...

Vadå, nä jag ser inget utstickande här…

Sålunda har man, utan att mena det, byggt sig en illustration över hur tyranniets dumskallighet ser ut – först bygger man en jättefallos, sedan censurerar man de ofrånkomliga skämten om saken. Så ser tyranniets hjärndöda humorbefrielse ut. Som en jättekuk, som man måste låtsas inte se.

———————————————————

Några andra sajter som tagit upp den skyskrapan

Om Folkets DagbladRénmin Ribào, som är Kinas motsvarighet till Sovjets gamla Pravda se http://sv.wikipedia.org/wiki/Folkets_Dagblad, och den engelska http://en.wikipedia.org/wiki/People%27s_Daily

Lite kul information om fallisk arkitektur finns i http://en.wikipedia.org/wiki/Phallic_architecture, Folkets Dagblads jättepenis är förstås inte den enda i sitt slag, se t.ex. Ypsilanti Vattentorn i Michigan USA, som vann den ärorika tävlingen om ”mest falliska byggnad”(!).

Eftertankens kranka blekhet? – Om Samtals- och Diskussionstonen på Nätet


På senare tid har man för omväxlings skull diskuterat intressanta principfrågor i medierna. Det hela har föranletts av att flera stora nyhets-sajter har drabbats av insikten att kommentatorsfält och nätfora även i deras egna publikationer kommit att präglas av en subkultur som kan vara problematisk, och kom till ytan efter Anders Behring Breiviks terrordåd i Norge. Då exploderade efter ett par dagar aktivitet på nätet som antingen tog mördaren i försvar, eller beskyllde offren eller medierna eller politikerna för blodsutgjutelsen. Insikten om att det finns en hel undervegetation av aggressiva och främlingsfientliga fora, bloggar och hemsidor började då också sjunka in.

(Om ökningen av rasistiska hemsidor och samtalstonen på nätet se t.ex.P1 medierna ”konsten att kapa ett debattforum” http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=2795&artikel=4665435, http://www.dn.se/nyheter/sverige/stor-okning-av-rasistiska-hemsidor, http://expo.se/2011/fordubbling-av-rasistiska-sajter-pa-internet_4235.html, http://www.svd.se/nyheter/inrikes/judar-och-muslimer-diskrimineras_6406469.svd, http://www.levandehistoria.se/files/Antisemitism%20och%20islamofobi.pdf)

För den som är närvarande på internet och gör utflykter i den djungel av diskussionssidor, dedikerade och mer öppna fora samt läser och ibland deltar i diskussioner på nätet är detta inget nytt. Men uppenbarligen har många etablerade medier aldrig haft en genomtänkt idé eller överblick över utvecklingen i nätets nya möjligheter till gensvar och åsiktyttringar. I Sverige kan man se en parallell mellan de stora medieorganisationernas lite senkomna insikt och de etablerade politiska partiernas reaktion på t.ex. högerpopulism. Länge ville man hålla för näsan och ignorera det där, man åberopade svepskäl som att man inte skall ge stollarna uppmärksamhet osv. Några, som Johan Croneman, vidrörde det där snabbt efter Breivik-morden i en läsvärd artikel där han tryckte på behovet av långsiktighet och en principiellt grundad position i det offentliga samtalet (http://www.dn.se/kultur-noje/kronikor/johan-croneman-det-ar-inte-konstigt-att-medierna-demoniserar-anders-behring-brei). Björn Wiman påpekade nyligen i DN söndag 110904 (http://www.dn.se/kultur-noje/bjorn-wiman-nathatet-ar-inte-det-enda-exemplet-pa-digital-dumskallighet) också på att det finns vidare mekanismer i omlopp : en tendens till åsiktspolarisering, ett lättköpt ”för eller emot”-tänkande i hela samhället, som näthatet är ett uttryck för och som också måste bekämpas.

Sanningen är dock också att överblick, en aktiv närvaro på nätet kräver personella resurser, och att stå för något på annat än ledarplats innebär också ansvar – knappast honnörsord för medieorganisationer som alltmer styrs från sina ekonomiavdelningar. Eller för den delen för många redaktörer och journalister som i diskussioner med intoleranter eller bara genom att påtala innebörden i vissa ställningstaganden och yttranden måste ta risken att anklagas för elitism och göra sig obekväma med grupper av potentiella läsare (se kritiken på detta tema i SvD 110802 http://www.svd.se/kultur/kulturdebatt/ansvaret-har-forskingrats_6362456.svd)

Anonymitet + brist på moderation + frustration + konspirationstänkande = nätmobb?

Det är knappast någon hemlighet att en av avigsidorna med sociala medier och internetkonversation generellt är att de odlar en slags icke-reflekterande stil. Det här är inget som är unikt för nätet – lyssnare av t.ex. P1’s ”Ring P1” kan uppleva det där live. Möjligheten att få komma till tals, att få ge uttryck för djupt kända frustrationer och omedelbarheten i ett medium sammanfaller ofta till att stollighetsfaktorn ökar, samt att man blottar sina dunkla och inte sällan mindre smickrande åsikter och antipatier.

Men nätet erbjuder helt andra och vidare möjligheter att uttrycka sig destruktivt. Det finns helt uppenbart en risk för att anonymiteten, närvaron av likasinnade och den allmänna bristen på hyfs på nätet gör att mobbaren, översittaren i en väcks till liv, påeldad av känslan av att samtidigt vara ett offer (antifeministiska bloggar och sajter t.ex har det som orrubligt axiom, att det är de stackars männen det är mest synd om i vårt samhälle) och det lite yrvakna konstaterandet att man nu har en megafon för att offentliggöra sin djupt kända antipati mot vad det nu är.

I sammanlänkade chattar är det således lätt att en mobbningsring kommer igång. På diskussionsforum kan ibland de mest bisarra konspirationer eller motbjudande fördomar bli stapelvara i hägnet av den anonymitet och brist på social kontroll som skiljer nätkontakt mot riktiga konversationer. Det är bara att besöka fora som Flashback för att få sig serverad djupt oroande tecken på en total brist på empati och hänsyn mot andra – och det finns mycket värre fall. Och bloggare kan ostört spy sin galla över vad som nu irriterar dem. Lockelsen i det sistnämnda är något som även undertecknad har känt. Det finns något där, som talar till det mindre eftertänksamma i oss alla – en inbjudan till excess i affekt, att vräka ur sig inlägg i vrede. Men det är också något som man måste motsätta sig. En rättmätig harm eller kritisk polemik med stark udd får aldrig bli liktydigt med hatiskt tal.

Många sajter och bloggar lever dock nästant helt och hållet på just en negativ attityd och uppmuntrar i en mening affektfyllda uttalanden – oftast i en viss riktning, mot ett speciellt mål. Jag skulle inte kunna lista mängderna av bloggar som till största delen är MOT mot invandrare, mot feminism, mot vänstern, mot regeringen, mot muslimer, mot vadsomhelst. Facebook-diskussioner och inlägg på fora kan snabbt rusa iväg iväg längs sådana spår. Otrevligt nog är det standard att näthatet både slickar uppåt och sparkar neråt – utfallen riktas mot någon som upplevs som underlägsen, om inte annat så i ett slags moraliskt hänseende, samtidigt som nätmobbaren vill ha sympati eller förståelse för hur dum eller förtjänt av attacker måltavlan är.

Den agressive näthataren bör inte tolereras

Vad är lösningen? Att införa en starkare moderation av kommentatorsfält är ett svar. Men det är inte tillräckligt. På ett sätt är det ett tecken på ett misslyckande, ett kollektivt misslyckande för alla som har en stadig närvaro på nätet. Man kan, som Mattias Anderson påtalar i SVTs blogg http://blogg.svt.se/plus/2011/02/nathatet/ önska sig att alla skall vara snälla mot varandra och agera som de själva vill bli agerade mot. Det är sympatiskt men tyvärr, så funkar inte social kontroll och grundläggandet av goda seder i verkligheten.

För att citera Sam Harris, författaren till ”The End of Faith” så behöver vi som komplement till goda föresatser en slags ”konversationell intolerans” mot personangrepp, fördomar, utfall och dumheter rent allmänt. Hör en av hans genomgångar av det där med hänvisning till religiöst bullshit i klippet nedan

http://www.youtube.com/watch?v=hXg-yy-riEg&feature=results_video&playnext=1&list=PLF89A02A9AED8B161

Det handlar inte om att tysta eller censurera folk. Men att peka ut idiotier och nagla fast de som sprider dynga omkring sig, och få vederbörande att känna på konsekvenserna för sina ogenomtänkta och idiotiska handlingar, även i konversationer på nätet. I denna anda, vilken denna blogg helt står för, kan det vara på sin plats att ta bladet från munnen när det gäller de som gillar att bre ut sig och framföra hot, hat, fördomar och tillmälen på nätet.

Till att börja med är var och en som anonymt framför en åsikt som är menad att skada och peka ut någon annan människa eller grupp feg och ynklig. Det här skall inte blandas ihop med t.ex. meddelarskydd och Lex Maria-anmälningar. Den som påtalar missförhållanden som utgör lagbrott eller skadar andra har rätt att begära skydd för sig om den kan frukta repressalier – det är därför sådana uppgiftslämnares anonymitet är skyddad av lag. Sådana skyddade meddelanden kännetecknas också av att de inte sker rakt ut i offentligheten utan via en speciell procedur, som är ägnad att skerställa att någon, antingen det är en redaktion eller socialstyrelsen eller liknande, kan efterforska beskyllningarna, utreda deras vederhäftighet och bestämma sig att därefter vidta rättshandlingar på basis av informationen. Men bortsett från de fall där det finns en överhängande risk att komma  till skada på det sättet är andan i svensk lag med rätta motståndare till att man vitt och brett anklagar eller baktalar andra – det är därför förtal eller förolämpning är brott.

Det här utgör inget hindet för den som har en legitim anledning att kritisera någon, eller vill föra en hårdhudad polemik. Notera t.ex. debattklimatet i länder som Storbritannien eller USA, där förtalslagarna är vida hårdare än hos oss – det hindrar inte att tonen både kan vara mer antagonistisk och mer sofistikerad, och att man kan ta heder och ära av varandra under ordnade former. Se t.ex. vad Christopher Hitchens framför om populisterna inom den amerikanska ”Tea Party”-rörelsen.

http://www.youtube.com/watch?v=An6CeNRCBvo

Hårda ord – men han står öppet för sitt avståndstagande från Tea party-lallarna. Ingen kan beskylla Hitchens för att vara feg (speciellt med tanke på hur många av de han kritiserar i klippet som är vapenägare). Kontrastera det med den ynkrygg som tar sig rätten att kasta vidrigheter utan hänsyn omkring sig, men för sig själv vill ha totalt skydd mot att ta konsekvenserna av sina handlingar.

Näthatarens feghet visar sig inte bara genom att den vill dölja sig själv, utan också kontrasten till vad de vågar säga när de tror att ingen kan komma åt dem jämfört med när de umgås i mer blandade sällskap. I allmänna fora mixar näthataren ofta sina utfall med dunkelt tal, med många ”wink wink – you know what I mean” för att citera Monthy Python. Etiketter som kan betyda lite vadsomhelst, dunkla anspelningar till anekdoter, missförstådda fakta, rent nonsens och bristande logik blandas till en svårgenomtränglig soppa. Meningen är aldrig att faktiskt upplysa om något, eller verkligen föra ett resonemang som går att nysta upp – bara att ge utlopp för en destruktiv anda, och dra ner omgivningen till samma låga nivå av projektioner och antipati som lallaren själv befinner sig på. 

Ett intressant exempel är det som det hånleende trollet nedan ger prov på. Han är ovanlig såtillvida att han efter en flerårig karriär av destruktuv nättillvaro nu träder fram i ljuset. Men lägg märke till hur viljan till en kvarts berömmelse inte döljer fegheten i hans attityd. Efter att ha deklarerat att åsikter borde vara fria och helt obundna av några hänsyn tillstår han öppet att han inte har mod att stå upp för sin dynga IRL – då skulle det kunna bli efterräkningar gubevars.

http://svtplay.se/v/2521860/agenda/del_2_av_17 (ca 28 minuter in i programmet)

En annan sak som går igen hos näthatarna är självömkan. Näthatare beskyller regelmässigt andra på ett svepande sätt, och gnäller samtidigt för att den inte får yttra sig, för att vara offer för konspirationer, intriger eller illvilliga skeenden, att vara nertryckt av närsamhället, staten, kapitalet eller den ”politiskt korrekta” pressen. (Sistnämnda är en särskilt patetisk figur som älskas av högertroll -och hatare och kommer vid tillfälle att bli föremål för ett eget inlägg här). Önskan att vara ett offer, och att ens hat och aggressiva utspel på något sätt är motiverade trots att de sker på nätet och anonymt istället för ansikte mot ansikte är mycket stark. Den som kastar dynga på andra är ofta själv mycket känslig och kitslig och tolkar gärna in förolämpningar i alla former av invändningar – men tvekar inte att misstänkliggöra och håna andra.

Det är kanske inte så konstigt att sådana halvfigurer sällan är beredda att ta in andra perspektiv än sina egna. De har sitt lilla utbrott att göra, sin dynga att sprida, och gillar inte att få det påpekat att de har fel, eller kanske inte ser till hela bilden, eller beter sig hänsynslöst. Den här bristen på konsekvens, eller hyckleri för att uttrycka det mer grovt, tar sig också uttryck i att man ger sig själv rättigheter i sitt språkbruk som man inte medger andra. Det är helt OK för säg ett manshatande feministtroll, eller dess vida vanligare motpart, den misogyna tönten, att dra alla medlemmar av motsatt kön över en kam, men så fort man påpekar det absurda i detta kryper de ihop i försvarsställning eller ballar ur och börjar sprida hot, ovett och otidigheter kring sig som omedelbart skulle föranleda ett samtal till polis eller psykakut om det skedde i en verklig konversation.

Sent omsider, och motiverat inte minst av Anders Behring Breivik, terroristen som till stora delar verkade och interagerade med andra via nätet, har pendeln svängt, och  kommentatorsfälten har hamnat i fokus, som framgår inte minst av tidningarnas egna deklarationer och åtgärder inom mediekommentarsvärlden: se bl.a. http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=1120&artikel=4670618, http://www.resume.se/nyheter/2011/08/29/dn-stanger-ocksa-kommentar/, http://deepedition.com/2011/08/30/tystnaden-efter-kommentarsfalten/, http://www.sydsvenskan.se/kultur-och-nojen/article1522255/Den-goda-lasarkontakten.html,   http://www.dn.se/blogg/redaktionsbloggen/2011/08/29/darfor-stanger-vi-kommentarsfalten-tillfalligt/ osv. Ordet för dagen att man måste ”moderera” nätdiskussionerna. ”Tvärnit i kommentarsfälten” som P1 medierna har som rubrik i http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=2795&artikel=4677352.

Nu är inte avsikten att säga att alla som har en djupt känd, radikal eller ens extrem åsikt tillhör den undervegetation av nättöntar som detta inlägg vänder sig mot. Man bör ha en viss respekt för den som även när den framför åsikter som man invänder starkt mot, gör det öppet, och t.ex. organiserar sig och publikt framträder med sina synpunkter. Deras åsikter kanske inte är mer smakfulla än trollets. Men de verkar offentligt, och om de desutom har disciplinen och viljan att ta konsekvensen av sina uttalanden så är de lika mycket en del av det offentliga rummet som vem som helst. Det har dessutom en omedelbart återhållande verkan, att folk kan se dem och värdera dem öppet.

Det är anonymiteten samt missförståndet att man har någon slags rätt att få sprida sin dynga oemotsagd som är den dåliga kombinationen. Och för att motverka detta är det dags att dels göra det tydligt att den som vill komma till tals måste vara beredd att stå med sitt namn, om inte annat inför mediets redaktörer, för sina uttalanden, och verkar inom klara och konsekventa gränser för ton och tilltal. Dels måste både redaktörer och debattörer börja ta sig an med att skingra den idé som alltför länge gjort sig gällande: att man på nätet olikt i all annan mänsklig interaktion, har en slags mänsklig rättighet att inte bli emotsagd eller få det påpekat för sig i klara ordalag vilken låg och människofientlig attityd man som hatare har.

———————————–

Om Ring P1 har skrivits en hel del, oftast kort till stöd för den ena eller den andra åsikten, som ju programmet inbjuder till. Lite mer allmänt hållna artiklar från lite olika perspektiv:

Det har även skrivits en bok i ämnet: Karin Nordbergs ”Ring P1 – Folkhememts nya Röster”. Den anmäldes i Forskning och Framsteg nr. 2 2007 (se http://www.folkbildning.net/fb-forskning/medlemsskrifter/FoF_2-07_P1.pdf). Boken finns att få tag på i t.ex.Bokus http://www.bokus.com/bok/9789170553448/ring-p1-folkhemmets-nya-roster/ och Adlibris http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=9170553440

Facebook – Artikel i Utblick och vidare funderingar, del 3. Censur och Kontroll


Sista delen av artikeln om Facebook som publicerades i kortare form i Utblick 2/2011, där de brännbara frågorna om kontroll över kommunikation, brott mot användarvillkoren och censur togs upp.

Kontroll av kommunikation och Motreaktioner

Facebook har vuxit extremt snabbt de senaste åren, och således blivit en måltavla för kritik från många olika håll, på samma sätt som andra stora IT-företag. Från konspirationsteorier till berättigad kritik av olika funktioner och vägval från företagets sida har olika former av motreaktioner till facebooks utbredning uppstått runtom i världen. Motståndet till Facebook tenderar i praktiken att lägga sig längs 2 huvudlinjer:

  1. Fördumningsargument – att facebook är en onödig, kommersiellt inriktad ploj som stjäl folks fritid, premierar en ytlig, tillrättalagd form av kommunikation osv osv.
  2. Storebrorsargument – att facebook är en kanal för censur, kontroll och gör individen sårbar ur integritetssynpunkt, ingår i övervakning, och att Facebook själv har ohejdade expansionsplaner.

Ett tidigt exempel på den första varianten var när vissa brittiska studenters motstånd mot hela ”social-tjänst”-fenomenet som rapporterades redan 2008. De sociala nätverken uppstod ju ursprungligen i högskolevärlden – vad studenterna reagerade på var de många komersiella plojar och events som kom att åtfölja de numera etablerade internetföretagens försök att ”värva” ungdomar på campus.

(http://www.timesonline.co.uk/tol/life_and_style/education/student/student_life/article3152120.ece)

En annan variant är upprop för att avsluta Facebook- konton som framförs av bland annat rörelsen ”Quit Facebook Day” (http://www.quitfacebookday.com/) och som nådde sin kulmen år 2010. Hittills har sådana aktioner haft ringa effekt – idén att man skulle bojkotta Facebook på någon slags allmän eller principiell basis har antagligen samma chans till framgång som att försöka hejda utbredningen av Windows på sin tid. Vad som skulle krävas är alternativ till Facebook.

Mer bitande, och med gensvar hos viktigare grupper av användare av IT-tjänster, är därför att Facebook, likt andra stora aktörer som Microsoft på sin tid, anklagats för att dra nytta av en dominerande ställning för att utestänga eventuella rivaler. Det har rapporterats på diverse fora på internet att vissa meddelanden tenderar att ”försvinna” i samtal och meddelanden över Facebook, och att hänvisningar och länkar till olika kontroversiella gruppers Facebook-grupper ”tas bort” på nätet. (Se http://current.com/technology/92826725_make-facebook-angry-and-they-ll-censor-you-into-oblivion.htm)

Jan Fredrikson bedyrar att man inte har några sådana filter, och att det skulle bryta mot företagets strävan om öppenhet att diskutera fritt på Facebook. ”Så länge användare och annonsörer följer de regler som finns officellt dokumenterade på sajten”.

Det här har varit företagets linje hela tiden, och Facebook har som visats (i del 2 i denna artikel) haft viss framgång med hålla en rågång mot staters och andra kommersiella aktörers inblandning i sina tjänster och användaruppgifter.

Men oron kvarstår, och aktuliseras då och då av nya incidenter. Se t.ex. facebooks reaktion på den avledda sidan ”Lamebook”, som tar upp roliga eller dråpliga inlägg och diskussioner på Facebook (http://www.lamebook.com/). Facebook skulle ha kunnat betrakta sidan som en form av ”tribute”, och i vart fall insett att sidan knappast skadat facebook som varumärke utan snarast presenterar tjänsten som en area där smålustiga och komiska saker sker. Men så gjorde man inte, utan på typiskt humorbefriat amerikanskt-copyright-juridiskt manér valde man att blockera all trafik till Lamebook (Facebooks hantering omtalades bl.a. i http://current.com/1sn454c).

Facebooks agerande gentemot sina allt fler och mångskiftande användare är således en källa till konflikter. Det är ironiskt att Facebook, som lyfts fram som ett instrument för fritt meningsutbyte och hyllats av demonstranter från Sanaa till Marrakech, själva censurerar sina användare och tar bort eller blockerar material på sin tjänst.

Facebooks hantering av Användarvillkoren

Anklagelserna om censur har framför allt tagit fasta på Facebooks tillämpning av sina användarvillkor. Hotet från sådant som misstänkt barnpornografi (Facebook har ju en åldergräns på 13 år) eller mordhot som kan sättas i verket via FB ses som det värsta hotet mot varumärket. Det är, enligt Facebook, för att undvika att dränkas av pornografi och motverka en brutalisering av umgänget på tjänsten som man har valt att tolka användarvillkoren för tjänsten väldigt strikt. Facebooks instrument för att åtgärda brott mot användarvillkoren har generellt sett varit att spärra uppläggningen av nytt material eller avsluta konton. Facebook avlägsnar varje dag någonting runt 20 000 profiler från sin tjänst för brott mot användarvillkoren, främst för spridande av skräppost och annat olämpligt material samt brott mot åldersgränserna.

Någon diskussion om att använda sig av t.ex. säkerhetsinställningarna som ett styrinstrument för olika former av material som läggs upp och som potentiellt kan anses som stötande av vissa användare är dock inte aktuell för Facebooks sida. När detta kommer på tal framkallar det inledningsvis en viss krampaktighet från deras representants sida. ”Information som strider mot användarvillkoren hör inte hemma på Facebook oavsett hur individer ställt in sina säkerhetsinställningar. Facebook har utformat tydliga regler för användningen. De handläggare som avgör huruvida åtgärder ska tas mot inkommnade anmälningar utgår från dem.”

Jan Fredriksson fortsätter med att berätta att handläggningen av brotten mot användarvillkor är centraliserad, samlad till två enheter i Palo Alto respektive Dublin, som kikar igenom dem och avgör om de skall leda till olika följder. De teamen administrerar alltså tiotusentals ärenden som kan leda till uteslutning, per dag.

Politik, Muhammed, Nakenhet, Homosexuell Kärlek – ett axplock av konflikter för Facebook

Oftast rör sig kontroverser runt Facebook om specifikt material eller snarare reaktioner till sådant, och kan då ha beydande effekt. För att få vetskap om stötande innehåll är Facebook beroende av att folk anmäler bilder eller länkar, vilka sedan prövas mot reglerna. Men sådana anmälare, som kan befinna sig var som helst i världen, kan ha en syn på det anmälda materialet som i sig kan leda, och har lett, till problem.

I Pakistan t.ex. begärdes det att hela tjänsten skulle spärras av i efterdyningarna till Muhammedkarikatyrkontroversen, eftersom länkar fanns som pekade mot de tidningar och andra som visat teckningarna ifråga (t.ex. Jyllandsposten). De bilderna var inte olagliga eller kunde anses vara hets, och de befann sig inte ens på Facebooks egen sida. Ändå riktades krav, och en hätsk reaktion, mot Facebook.

En annan kontrovers var de anmälningar om uppvigling till våld som uppstod kring Facebooksidan ”Palestinian Intifada” och föranledde Facebook att stänga av sidan. Nya sidor på samma tema har dock kommit upp, och satt Facebook i den obekväma sitsen att övervaka att en viss, av många omfattad, politisk åsiktsriktning inte skall få förekomma på dess tjänst utan att totalförbjuda och därmed dra på sig kritik, och möjligtvis stämningar, från alla håll. Damned if you do, damned if you don’t.

(se http://www.theatlanticwire.com/technology/2011/03/facebooks-middle-east-censorship-problem/36186/).

Många har misstänkt att rädslan för att röra upp en opinion (konservativ sådan) och möjliga stämningar ligger bakom en incident nyligen i Sverige och Danmark där bilder av konstverk föreställande nakenhet från så långt tillbaka som hundra år sedan (det aktuella fallet rörde en målning av Anders Zorn) togs bort och användaren spärrades. Men andra lika nakna konstverk släpps igenom, helt enkelt för att de inte anmäls.

Miljoner människor publicerar semesterbilder på Facebook med alla möjliga nakna saker i bild, från badande med minimalt med kläder till sakral konst, Där finns t.ex  en egen Facebookgrupp tillägnad studien av Michelangelos berömda David, världens mest berömda manliga nakenstaty. Om Zorn skall omges av restriktioner åpå Facebook, varför inte David? Det finns berättigade frågor om Facebooks policy – dess tilld et yttre ”raka” principer kracklererar snabbt när man börjar granska hur olika fall bedöms.

Godkänd kyss enligt Facebook...

Som av en ironisk händelse kom dagen efter min intervju Facebook att lyfta bannlysningen av en engelsk grupp där det fanns ett foto av två (påklädda) män som kysser varandra. Bilden hade förstås anmälts, och tagits ner – men omprövades, eftersom den inte kunde sägas bryta mot reglerna. Men trots att homosexualitet hos många framkallar minst lika stort avståndstagande som vanhelgelse, bestämde sig trots allt Facebook för att där var det inte i deras intresse av att framstå som homofoba. Men det är inte alltid lätt för en utomstående att skönja den principiella linjen bakom att en 100-årig dalkulla bannlyses men inte den ännu naknare David, eller att kyssande unga män skulle vara känsligare än män och kvinnor som hånglar halvnakna.

...men kanske inte den här?

Jag frågar Jan Fredrikson om det inte en finns en risk att godtycke kommer att råda? Och en risk för okynnesanmälningar som får konsekvenser för informationsutbyte som är helt ofarligt? Museer och utbildningsanstalter som vill upplysa om sin verksamhet kan i ett sådant system rankas bredvid pedofiler. Jan Fredriksson medger att intresset av att administrera en så stor sida med användare över hela världen trots allt kan komma att leda till att vissa beslut ifrågasätts.

”Vi måste vara väldigt, väldigt noga med att hålla på användarvillkoren, och i princip ha ingen tolerans mot överträdelser, eftersom det är enda sättet att upprätthålla en så stor tjänst, med så många användare”

Mer om Facebook och dess tveksamma inställning till egen censur av material och länkar finns bl.a. i http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=478&artikel=4488968, http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=1646&artikel=4463163. Att det också provocerat fram en slags motreaktion framgår också av inlägget på denna blogg https://paulusindomitus.wordpress.com/2011/03/24/nytt-fran-dumskallarnas-konspiration-facebooks-censurbyra-och-zorn/, som intressant nog aktualiserats av Fotografiska Museets utställning med  Robert Mapplethorpe, se http://www.thelocal.se/34590/20110627/http://www.mediesverige.se/2011/06/23/fotografiska-utmanar-facebooks-censur/ och Svds Jenny Maria Nilssonn apropå Facebooks prydhet i http://www.svd.se/kultur/tramsig-prydhet_6282712.svd

Hur är det med säkerheten och integritetskyddet för anknutna länkar och annat externt material?

”Facebook hanterar innehållet på plattformen. Facebook förutsätter att de webbsidor som vill vara förknippade med sajten följer de villkor som finns.” säger Jan Fredriksson, men medger också att Facebook för säkerhets skull håller sig med vissa filter gentemot material som via automatisk länkning postas på en Facebook-sida från andra sidor, filter som kan tänkas rensa bilder eller inkommande texter baserade på olyckliga ordval, oavsett vilket det faktiska innehållet är.

(Undertecknad har själv varit med om att helt oskyliga länkar, t.ex till bilder från Vitorio de Sicas film ”Giftas på Italienska” censurerats, se ett annat exempel på censurerade länkar i http://www.theusr.org/p/58)

Facebook som vapen mot privatpersoner

Facebooks dilemma ifråga om censur tydliggörs av flera uppmärksammade händelser och tillfällen där det tvärtom varit just den allmänna åtkomsten och tillgänligheten av information på Facebook som ställt till problem. Frågorna om åtkomst på Facebook har aktualiserats av en mängd rättsfall och övergrepp som skett mot olika privatpersoner på sistone. De här händelserna kretsar kring det missbruk eller de negativa reaktioner som kan följa av all information som numera, påhejat av Facebook själva, läggs upp på tjänsten.

Facebook har gått mot att allt mer upplagt material ska vara tillgänglig, inte bara för de som har åtkomst till tjänsten utan även andra. Detta framkallade starka protester t.ex. när Facebook lanserade sin uppdaterade version med nya säkerhetsinställningar (s.k. ”Privacy Settings”), där användare förlorade kontroll över vad som var synligt av hans eller hennes Facebook-konto från nätet, samt förmågan att dölja visst innehåll även från ”vänner” inifrån tjänsten. Säkerhetsinställningarna, som skulle kunna användas för skikta innehållet i en profil och folks kontakter har dock tvärtom marginaliserats och förlorat i styrka.

Följande sammanställning från the Electronic Frontier Foundation (http://www.eff.org/), som bevakar frågor om integritet på nätet, listar utvecklingen av Facebooks säkerhetsinställningar och integritetsskydd och kommer till slutsatsen med tiden eroderats – se https://www.eff.org/deeplinks/2010/04/facebook-timeline

I en liten avstickare kunde man fråga sig hurivuda en sådan skiktning borde undersökas mer av Facebook själva då det är en ofta citerad anledning till att folk slutar använda Facebook. De som ”trappar av” från Facebook anger ofta att mängden meddelanden från alla ”vän”-kontakter gör tjänsten helt oöverskådlig och fylld av nonsens, från vilket man mödosamt och tidsödande måste plocka upp de få guldkornen.

Men vad som uppmärksammats mer är följderna av att vem som helst kan gå in i en Facebookprofil och titta på alla foton m.m. som läggs upp där. Och reagera på dem, ibland på drastiska sätt. Drev och trakasserier av olika slag är ett välkänt fenomen på MSN Messanger, men numera finns exempel även Facebook – se t.ex det Facebook-drev som startats mot den iofs klandervärde rektorn på en skola där mobbning mot en elev kunde fortgå (klicka på bilden för länk)

Ett fall av rena trakasseriern är det nyligen avslutade rättsfallet där ett par flickor som hämnades på socialsekreterare genom att lägga upp en falsk, komprometterande Facebook-profil. Sveriges Television. De fälldes för ofredande och dömdes till ungdomsvård (se http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=4570981, Svd http://www.svd.se/nyheter/inrikes/ungdomsvard-for-falsk-facebookprofil_6277886.svd, DN http://www.dn.se/nyheter/sverige/ungdomsvard-for-falsk-facebookprofil, Smålandsposten http://www.smp.se/nyheter/vaxjo/flickorna-hamnades-pa-socialsekreterare(2837381).gm?utm_source=feedburner&utm_medium=feed&utm_campaign=Feed%3A+smp-nyheter+%28SMP+Nyheter%29).

Det nyligen avslutade (efter min intervju) ”Rektor-målet” här i Sverige är det kanske tydligaste fallet: en rektor som lade upp privata bilder på Facebook sparkades för att dessa skulle göra honom ”olämplig” som ansvarig för en skola. Rektorn fick rätt i domstol, dvs. det ansågs att arbetgivaren inte haft rätt att sparka honom enbart med härledning från hans facebook-profil. Men det har slutgiltigt satt luppen för vilka följder publiceringar på Facebook kan få. Frågan rapporterades ymnigt när utslaget nyligen kom: se i Sveriges Radio http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=98&artikel=4569947, http://sverigesradio.se/sida/default.aspx?programid=1646, och http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=4570981, DN http://www.dn.se/nyheter/sverige/dom-om-rektors-facebook, Aftonbladet http://www.aftonbladet.se/nyheter/article11880305.ab, Expressen http://www.expressen.se/nyheter/1.2479149/forsta-facebook-malet-avgjort, Norrländska Socialdemokraten http://www.nsd.se/nyheter/artikel.aspx?ArticleId=6239743

Insikten att facebooks bedömningar av dessa frågor kan komma att upplevas av många som en form av censur och att oväntade situationer kan uppstå som kan utmana deras sätt att förhålla sig till frågor om integritet och säkerhet tycks dock ändå finnas på sina håll inom Facebook. Jan Fredriksson nämner själv problemen med minnessidor, dvs. Facebookprofiler som tillhör människor som har dött. Det där har varit en stridsfråga i USA, där anhöriga har menat att Facebook inte velat avsluta sidor som tillhört döda personer (klicka bild för Länk till Facebooks egen blog om frågan)

”Det där är inte lätt. Till vem skall vi ge rätten att ta ner någon annans konto, och styrka att den är död? Är det maken eller andra nära släktingar? Och hur kan vi veta att den personen verkligen är den närmaste, och inte andra invänder?”

Mot slutet kom vårt samtal att kretsa kring frågan om inte Facebook skulle kunna tänka sig att satsa på en mer… tja, mänsklig process, en handläggning där t.ex. anmälda också kan ges tillfälle att bemöta en anmälan, folk identifiera sig och man kanske kunde ta mer hänsyn till var den som lägger upp respektive invänder mot innehåll finns. På det svarar Jan Fredrikson lite svävande:

”Joo – men samtidigt pågår en utveckling – vem vet hur det hela ser ut om några år.”

Först efter att min intervju med Jan Fredriksson avslutats slog det mig att det sista uttalandet kunde avse både en utveckling av normerna för kommunikation på nätet eller en teknisk utveckling som tillåter mer grannlaga hantering.

Jag tog dock farväl med insikten att det inte bara är för att många människor lokalt, men spritt över världen, använder tjänsten som man kan peka på dess betydelse för en ökad globalisering. Genom sitt blotta sätt att fungera, med sina annonser och sina användarvillkor, sina funktioner och sitt identifierande av användarna, förenar Facebook folk över världen på mer subtila sätt. Och att det är värt att hålla ögonen på. Vare sig i Kairo eller LA, i Göteborg eller Valparaizo, kommer olika syn och regleringar kring hädelse, sexualitet, integritet och död att komma i kontakt med Facebooks regler och dess ambitioner att växa, och innesluta så många som möjligt i sin famn där vi alla kan finna varandra och bli ”vänner” på nätet .

←klicka bild för föregående del ”Facebook – Artikel i Utblick och vidare funderingar, del 2. Kriser, Katastrofer och Statsingripanden

———————————————

Lång och relativt bred i anslaget som Facebook-artikeln var, fanns det frågor som inte togs upp. En är de senaste rönen och observationerna kring hur upplagda utrop brukar vara rätt ytliga rent allmänt – svåra frågor om religion, klass, hur man egentligen mår eller verkliga problem i livet är, om inte frånvarande, så starkt underrepresenterade. Facebook utvecklas därmed till ett skyltfönster för ett glättigt och tillrättalagt liv med idel positiva poster blandat med möjligen lite gnäll på vädret och en missad buss. En annan sak är Faceboook-användandet på arbetstid, som då och då tas upp som en distraherande sak som sägs sänka effektiviteten. Dessa och ett flertal frågor om facebook-vanor tas upp i t.ex SR-programmet http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=1637&artikel=4555726. Allmänt om jobb & privatliv och Facebooks inverkan på det behandlas också i http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=3824861.

Om censur på Internet – Kinas ”Gyllene Sköld”


En liten inblick i en växande del av nätet där övervakningen och censuren tagits längre än någon annanstans – den åtkomst och de Internetresurser som är tillgänliga från Folkrepubliken Kina.

Den här artikeln uppkom som en sidostudie vid tillkomsten av flera artiklar om Internets roll för publikation i Utblick, och finns i kortare version i http://www.utblick.org/.

Kina byggde på 1990-talet upp ett jättelikt sammanhängande system av filter och spärrar för bruket av Internet. Detta projekt, kallat jīndùn gōngchéng (金盾工程) ”Projekt Den Gyllene Skölden”, har resulterat i den mest effektiva regimen för censur och kontroll över innehållet och åtkomsten av Internetmaterial i hela världen. Den omfattar alla hemsidor stationerade inom Kina, på kinesiska domäner och servrar runtom i världen, och även den trafik som färdas längs med kinesiska ISPs, in i Kina. Enda sättet att undvika skölden är att ha en direkt satellitlänk.

jindùn gongchéng – The Golden Shield

”Den Gyllene Skölden”, ibland också refererad till på engelska som ”The Great Firewall of China” är mer sofistikerad än bara en vanlig brandvägg, och baseras dels på sökbegrepp, dels bannlysta sajter och portaler, bruket av kinesiska skrivtecken osv. Den drabbar olika internettjänster olika. Högst effekt har den på de tjänster som är baserade inom Kina och som kan beordras installera mjukvara som integreras i tjänsternas funktionalitet. Den är mindre drabbande gentemot kinesiska varianter av internationella sökmotorer som Google, Yahoo osv, men påverkar också dem – annars får de inte verka i China överhuvudtaget, inte ens från Hong Kong, där t.ex Google varit stationerade sedan 2010.

Om man söker och klickar ett begrepp som censureras på en sådan utländsk sida, som ”massakern på Himmelska Fridens Torg” får man troligtvis ett meddelande om att det är ”fel på sidan” eller ”sidan finns inte” om innehållet är uttalat krtiskt mot regeringen eller behandlar sådant som t.ex. mänskliga rättigheter. Söker man i bildsökningen får man irrelevanta bilder – bilden på söktjänsten ”städas”, men funktionerna i sig slås inte ut.

Google i Kina innan de gick med på att verka censurerade inom ramen för Google.cn

Kinesiska tjänster som Baidu (den största söktjänsten i Kina, större än Google) drabbas mycket värre, och är totalt i händerna på censuren – om man t.ex. skriver in ”Massakern i Himmelska Fridens Torg” på han-kinesiska får man inte en enda träff – både nät – och bildsökande visar ingenting.

När det gäller bloggande och uppläggning av webbsidor drabbas kineserna på liknande sätt. De stora bloggmaskinerna som Blogspot och WordPress är oftast blockerade och kan inte ens nås av kineserna, på grund av de många kritiska bloggarna där. Istället finns även här inhemska bloggplattformar som Youkou och Sina.com som har strikta regler och filter för innehåll som publiceras. På samma sätt ligger uppläggning av Websidor från någon inuti Kina oftast i inhemska sidor. Totalt fanns det 2010 uppskattningsvis mellan 30 och 40 miljoner kinesiska bloggare. Där ligger censurens tyngd på bloggtjänstleverantörerna, som är privata bolag. Dessa har sedan på olika sätt implementerat censuren i sina tjänster, men tolkat på många olika sätt – på vissa försvinner inlägg som innehåller vissa ord ut i etern och syns aldrig till igen. På andra tas potentiellt ”känsliga” bloggposter ner efter en kort tid. På så sätt får regeringen de privata aktörerna att agera å sina vägnar, och dessa i sin tur använder diverse svepskäl för sin övervakning och censur, som även användare i väst kan känna igen: censuren anges ske för användarnas bästa, för att skydda mot skräpmajl- och meddelanden, mot virus, mot barnfientligt innehåll med mera.

Den kinesiska statens censur sträcker sig ut även till den fysiska hårdvaran. Regeringen stramade 2002 upp reglerna för Kinas hundratusentals internetkaféer – de skall i fortsättningen ofördröjligen registrera sig, och ett villkor är att de installerar programvara som innehåller blockeringar för hundratusentals webbsajter, loggar all trafik och kopplar den till användarkonton. Alla former av publika internetleverantörer inklusive internetkaféer måste hålla på användaruppgifter och personuppgifter för alla sina kunder minst 60 dagar tillbaka och på förfrågan överräcka sådana uppgifter till myndigheterna när de så beordras.

Förutom den preventiva delen är förstås den repressiva sidan, följderna av att bryta mot reglerna, mycket hårda. Att inte tillämpa censurbestämmelserna är alltid förknippat med risk att ens verksamhets stängs ner, och ägarna beläggs med dryga böter. För individuella aktörer är straffet för att medvetet försöka kringgå eller bryta mot censuren fängelse, och numera är även dödsstraff i straffskalan, när ett visst beteende på internet jämställs med uppvigling till terrorism och för vissa liknande fall.

The Great Firewall of China

Det kinesiska systemet är alltså under ständig utveckling. Graden av stränghet i hur reglerna tillämpas varierar i enlighet med den allmänna kinesiska politikens ebb och flod. Under OS i Beijing t.ex, släpptes mycket mer trafik lös, men den stramades åt igen efter spelen. Det som är konstant är att ”sköldens” räckvidd tenderar att växa och växa, och återfinns i fler och fler sfärer av internetanvändningen. Det är denna förmåga att hålla jämna steg med utvecklingen av tjänster och användarmöjligheter som är det verkligt unika med den Kinesiska ”Gyllene Skölden”.

Det är intressant att det inte alls är omöjligt att skriva kritiskt om förhållanden i Kina – bara man inte på ett substantiellt sätt kritiserar regeringen eller anordnar samhällkritik via t.ex internetgrupper eller fora som syftar till handling eller konkreta protester. Skämt, satir och råa parodier har däremot mycket större chans att klara sig genom spärrarna. Det har lett till att kritik på nätet har fått en ton som påminner en del om den svarta humorn i det forna sovjetunionen, överförd till cyberrymden.

Småfräcka provokationer är legio – en fånig sång om en Alpaca blev 2009 otroligt populär på nätet, antagligen för att djurets namn påminner om ett kinesiskt uttryck för ”knulla din morsa” – på så sätt kunde man irritera prydhet, censorer och få sig ett småflabb på en gång.

Annat är svartare: när CCTV, det centrala, och förstås genomcensurerade, kinesiska TV-bolagets högkvarter riskerade att förstöras i en förödande eld spreds omedelbart massor av videos, bilder och annat på internet som hånade och skadeglatt frossade i den föraktade kanalens potentiella förstörelse. Så satir och fräckisar kan absolut avhandla lokala eller begränsade företeelser, men om man försöker organisera sig seriöst eller gör en tydlig politisk analys av en händelse slår censuren direkt till och spärrar innehållet.

Hur framtiden ser ut för den Gyllene Skölden är svårt att sia om – den katt-och-råtta-lek som myndigheter, privata aktörer och användarna spelar har nu pågått över ett decennium, och ser inte ut av avta. De som skulle tro att internet i sig skulle kunna demokratisera världen gör dock klokt i att studera det kinesiska exemplet, och också den roll som västerländska företag spelar när de anpassar sig och hukar sig för den kinesiska statens repression. Människorättsanhängare bör också ge akt på tendensen att lägga ut censuren ”på entrepenad” hos privata aktörer, tjänster och leverantörer, och hänvisningarna till att man begränsar yttrandefrihet och integritet för användarnas skull, för att skydda barn osv. Den krypande självcensur som blir följden, liksom bristen på ansvarstagande för att det offentliga samtalet inskränks, borde vara en anlägenhet för långt fler än de förtryckta kineserna.

Pablo Fuentes Leiva

Den här artikeln (i redigerad form) och andra om internationella förhållanden kan läsas online hos http://www.utblick.org/ och http://www.utrikespolitiskaforeningen.se/webbtidning.html. Fler artiklar finns också i tidningen Utblick, Utrikespolitiska Föreningens tidning. Missa inte nr 2 2011, med fokus på nätet och globala skeenden.

————————————————————-

Mer om Internetcensur i Kina kan man bland ta del om i:

  • Den utmärkta tjänsten ForaTV som redan 2009 sände ett minnesvärt samtal med kännarna av internetanvändning Rebecca McKinnon och Evgeny Morozov, http://fora.tv/2009/02/10/The_Future_of_Freedom_in_the_Internet_Age. Sistnämnde är också aktuell med boken ”The Net Delusion -the Dark Side of Internet freedom” som vållat en del debatt i USA eftersom Evgeny, luttrad vitryss som han är, raljerar med de internet-utopister som ser utvecklingen av tex sociala tjänster som en entydigt positiv och befriande kraft. Boken finns tillgänglig på Amazon (http://www.amazon.com/Net-Delusion-Dark-Internet-Freedom/dp/1586488740/).
  • Amnesty International publicerade för några år sedan en rapport om Kinas internetcensur från ett yttrande- och åsiktsfrihetsperspektiv. Den börjar bli lite ålderstigen men visar ändå på ett sammanhållet sätt hur den kinesiska åsiktscensuren hänger ihop. Se  www.amnestyusa.org/document.php?lang=e&id=50A38A55EB758C0C80256C72004773CD
  • En annan klärläggande publikation från samma tid, då konturerna av Kinas internetcensur började bli klara, är en rapport från i serien Rights and Democracy, från det Kanada-baserade International Centre för Human Rights and Democratic Developmenthttp://www.dd-rd.ca/site/_PDF/publications/globalization/legislationInternetChinaEng.pdf Rapporten visar hur Internetbestämmelserna anknyter till Kinas interna bestämmelser och redan existerande censur.
  • Det har det senaste åren, speciellt efter och i samband med Kina-OS, skrivits en hel del om Kinas censurbestämmelser i publikationer runtom i världen – ett litet urval artiklar innefattar t.ex.
%d bloggare gillar detta: