Kategoriarkiv: Tänk Om… Spekulationer & kontrafaktiska funderingar
En serie inlägg på temat spekulationer på vetenskaplig grund – vare sig det gäller vetenskap, teknik och sådant som kontrafaktisk historia (om sådant som inte blev av under det förgånga men kanske kunde inträffat och som ger ett intressant perspektiv på det som är).
Tänk Om… (2) Kontrafaktisk Historia som Litterär Genre
OK, så ett nazidominerat Europa blev aldrig av. För den vars grämelse är outhärdlig kan som vi sett i tidigare inlägg historien inte skänka mycket lindring, endast upplysning. Men kanske… kan man fördjupa sig i fantasins värld, och Tänk Om…
I första inlägget gavs en introduktion till Kontrafaktisk Historia i relation till historia som en vetenskaplig disciplin. Som synes, och trots att kontrafaktiska grepp fått ökad popularitet på sistone, är användbarheten av dess perspektiv begränsat om vi söker lära oss mer om den befintliga historien. Men det finns en annan arena där den kontrafaktiska historien spelat en större roll – nämligen som ett litterärt stilgrepp, en som växt upp till en hel genre inom både litteratur, bildkonst och nyare medier som film och dataspel.
En gråskala av Alternativ – Några definitioner och gränsdragningar
Som vi sett kännetecknas ett kontrafaktiskt scenario av att den utgår från kända händelser fram till skiljepunkten, The Departure Point. Efter den skiljande punkten tänker man sig nya händelser eller faktorer, som är definitivt icke faktiska, icke sanna. Varefter skildringen löper vidare med de påhittade förutsättningarna, vilka fortsätter göra den tänkta påföljande historien annorlunda, på allt mer påtagliga sätt.
Förutom i begränsade subgenrer (se nedan) är dock sådana fullt ut kontrafaktiska historier relativt ovanliga. Mycket vanligare är en modifierad, begränsat ”alternativ” historieskrivning, där man t.ex. låter en fiktiv person ta plats tillsammans med kända historiska aktörer och låter denne spela en viktig roll i kända skeenden, alternativt att man låter rollerna skifta ifråga om drivande händelser i historien. Men historiens bredare förlopp, själva de utfall som sedan ligger till grund för framtiden, ändras inte.
Den här sortens modifierad-men-inte-helt-omstöpt historia har anor som är äldre än både den moderna litteraturen och historievetenskapen – det var normen för äldre tiders historieskrivning, som hade moralistiska och uppbyggliga ideal högre upp på agendan än historismens strävan efter att veta vad som verkligen hände. 
När den moderna historiska romanen tog form på 1800-talet via författare som t.ex. Walter Scott eller Alexandre Dumas fortsatte de i den narrativa anda som premierar en bra intrig snarare än historisk korrekthet för en fiktiv berättelse. Och så har det fortsatt.
200 år senare ser vi i Jan Guillous böcker på svenska om Arn Tempelriddaren en mycket snarlik behandling av historiska förhållanden som Walter Scotts böcker ”Talismanen” och ”Ivanhoe”. Liksom i dessa stoppas en påhittad karaktär (Arn) in i slutet av 1100-talet, ett formativt skede i den svenska medeltida historien, och får spela en avgörande roll för att vissa historiska och storpolitiska skeenden blev som de blev. Guillou referar också till just ”Ivanhoe” i sin bok ”Tempelriddaren” i ett slags erkännande att man skriver inom samma tradition.
Den här sortens alternativ-historia-light behöver dock inte alltid motiveras av att man vill leka med storpolitikens styrande förändringar av historien. En annan användning av kontrafaktiska eller alternativa skeenden som bas för en berättelse ges av 
Hans Alfredsson i dennes roman Den Befjädrade Ormen. Han skildrar en slags omvänd atlantresa under 1000-talet, där en grupp indianer från den högtstående Toltekiska civilisationen i Centralamerika korsar haven österut till ett outvecklat och våldsridet Europa, och föreställer sig möte mellan civilisationerna före renässansen och de stora upptäcktsfärderna. Berättelsen är mer en studie i hur historien kan betraktas ur annorlunda perspektiv än en fullödig alternativ historieskrivning.
I sin iver att berätta en god historia eller lyfta fram vissa personer tar sig dock romaner, och ännu mer filmer, inte sällan så stora friheter med historieskrivningen att de driver iväg, ut över den rena historieförfalskningens kant. Detta är speciellt påtagligt i romaner som behandlar historiska händelser vilka ”förklaras” med hjälp av vittförgrenade intriger, i vilka historiska händelser regelmässigt omtolkas och förses med fiktiva och ockulta bakgrunder och inslag som ger dem annorlunda innebörd då de sker samt lägger grund till sentida konspirationer för att bevara hemligheterna. Detta grepp har växt så lavinartat att man skulle kunna tala om en egen subgenre, den ”Historiska Konspirationsromanen”.
”The Holy Blood and the Holy Grail”, en föregivet ”faktuell” bok som spekulerade om Jesus avkomma, låg troligen till grund för Browns ”Da Vinci-koden”.
Det kanske mest (ö)kända exemplet utgörs av Dan Browns bokproduktion, där genombrottsromanen ”Da Vinci-koden” är speciellt grov eftersom dess författare, som till råga på allt anklagats för att plagiera den bärande delen av sin berättelses alternativa kärna, påstod att den skildrade den ”sanna” historien om Jesus och Maria Magdalena, till olycka för envar som vill lära sig något om kristendomens ursprung och tidiga utveckling. .
Just detta att den ”sanna” historien i dessa böcker alltid är fördold, och vad den vidare världen tror har hänt är verklighetens historia gör att dessa alster snarare kan benämnas en ”hemlig historia” (Secret History) än en kontrafaktisk eller alternativ sådan. Beklagligtvis har detta angreppssätt på historien fått ökad spridning, och som synes visar riskerna med denna att man precis som i fallet med historieforskning bör uppmärksamma risken för ren historieförfalskning.
”Jud Süd” (1940), en av många Nazistiska filmer som utgår och förvränger ett verkligt historiskt skede – här i antisemitiskt syfte.
Återigen kan man anföra nazisternas behandling av historien som exempel. Nazistisk ideologi, baserad som den är på den helt ovetenskapliga idén om biologiska ”människoraser” och verkan av denna ”ras” för olika folkgruppers utveckling, närmast kräver en kraftig omredigering av historien, en där folks etniska påbrå är helt styrande för deras beteende och utvecklingen av stater och civilisationer.
Detta gav talrika avtryck inte bara i en förvriden form av ”historieforskning” (redovisad i bl.a. ”Härskarplanen”, se tidigare inlägg) utan i den propaganda och populärkultur som skapades under nazistisk hägn. En av flera nazistiska propagandafilmer tillkomna för att underblåsa antisemitism genom att skriva om historien så att problem och kriser i det förgångna kan skyllas på ”judarna” utgörs av filmen ”Jud Süß” från 1940.
En mer eller mindre grov remake av historien har alltså blivit stapelbara i den fiktiva historiska berättelsen. Det ligger delvis i romanens natur, där handling och händelseutveckling måste fogas in i en narrativ i vilken personliga perspektiv, inte rena fakta, ligger i centrum. Just det här spänningsfältet har i sig gett upphov till ett speciellt stilgrepp som inbegriper en form av kontrafaktisk historia.
Kontrafaktiskt som en Metahistoria
Ett finurligt, men också svårt sätt att närma sig kontrafaktiska idéer utan att helt ta steget ut i en annan värld är att beskriva den påhittade historien parallellt med den verkliga, som en ”historia-i-historien”. Med det menas att man tar in den som en fiktiv föreställning i en roman vars handling i övrigt utspelas i den ”verkliga” världen. Eller – gör den det? Den kontrafaktiska delen av narrativet sätter fingret på frågeställningen om hur historieskrivningen i sig blir till. Vad är det förflutna vi tror oss veta om… egentligen? Vad är sanning och vad är hjärnspöken? Brukad på det här sättet blir det kontrafaktiska inslaget ett sätt att skriva en slags metaberättelse om historien själv.
Någon som flera gånger utforskat det här gränslandet är Umberto Eco. Flera av hans böcker, senast ”Kyrkogården i Prag”, men i än högre grad ”Foucaults Pendel” har en uttryckligen påhittad, konspiratorisk alternativ historia som inslag i sina berättelser. Denna kontrafaktiska historia ihopvävd av berättelsens protagonister börjar under loppet av böckerna slita sig loss och att påverka aktörerna i den ”verkliga” världen. 
Till slut blir det mer och mer osäkert vad det var som faktiskt hände. Trots vissa litterära brister är ”Foucaults Pendel” bitvis mycket intressant om historierevisionismens och konspirationsteoriernas psykologi. Ett av dess citat förtjänar att upprepas – den utgör en varning för att okritiskt läsa in konspirationer och favoritkäpphästar i synen på det förgångna, och sammanfattar väl vad som utmärker en Stolle ifråga om världs- och historiesyn.
”För honom bevisar allt allting. Stollen har en fix idé och allt han råkar på använder han för att bekräfta den. Stollen känns igen på de friheter han tar sig när han tvungen att komma med bevis, och han tror att allting är snilleblixtar. Ni kanske tycker att det är konstigt, men förr eller senare kommer stollen dragande med tempelherrarna”.
Jose Saramagos Historien om Lissabons belägring är ett annat exempel på kontrafaktiskt inspirerad metahistoria. En översättare får en dag för sig att ändra i en viktig historisk händelse när han översätter en historiebok om Portugals historia: nämligen om hur det gick till när staden Lissabon erövrades från morerna år 1147. Men snart börjar han gå in sig i och betrakta sin hemstad Lissabon mer och mer utifrån egen berättelse snarare än verkligheten.
Metahistoriska berättelser med kontrafaktiskt inslag utgör en slags utflykter i ”Tänk Om”-land, men går inte riktigt hela vägen till att tänka sig en annorlunda verklighet. De kan kanske betraktas som en slags idéromaner, där var författarna vill trycka på är det undflyende draget i vad vi tror oss veta om sambandet till dåtiden.
Vissa Alternativ är mer Alternativa än andra
Kontrafaktiska berättelsen som litterär genre är på många sätt en kusin till Science Fiction-litteraturens framtidsvärldar. Båda delar arvet från ett avgörande ”Tänk Om…”, fast i det kontrafaktiska fallet projicerad på det förflutna, inte framtiden. Det här kan dock leda till en inte obetydlig grad av sammanblandning dem emellan. Genom att författare till kontrafaktiska scenarier arbetar utifrån ett perspektiv som explicit mynnar ut i en radikalt annorlunda historisk utveckling på många nivåer, och således en annorlunda värld, en alternativ verklighet, verkar det vara förhållandevis lättare att stoppa in fantastiska inslag som källan till den annorlunda tidslinjen, alternativt som ett sätt att få den annorlunda verkligheten att samverka med eller påverka vår verklighet.
Ett exempel utgörs av hela den s.k. Steampunk-genren som bygger på en slags retro-futurism, en alternativ teknisk utveckling utgående från 1800-talets tidiga industrialisering, dess teknik och framtidsvisioner, vilka projiceras framåt. Steampunk skulle kunna sägas vara en slags kontrafaktiska historier, men eftersom de också tänker sig fantastiska, inte sällan omöjliga teknologier med utgångspunkt från den viktorianska tidsåldern, bör man hellre betrakta dem som en form av science-fiction med tidig utgångspunkt, en fortsättning på Jules Vernes tänkta teknologiska landvinningar snarare än en form av kontrafaktiskt berättande.
En annan ofta förekommande Sf-trop i berättelser som kör med en förändrad historisk utveckling inbegriper tidsresor till och från vår samtid eller en nära framtid.
En författare som gjort sig ett namn på alternativ historia är Harry Turtledove. En av hans mest kända böcker, ”Guns of The South” (1992) illustrerar en kontrafaktisk historia med Sci-Fi-inslag då den vilar på premissen av just tidsresor som gör det möjligt för Sydstaterna i det amerikanska inbördeskriget att få tillgång till moderna handeldvapen – och därmed segra.
Ett närmast identiskt scenario med tidsresor som ger Sydsidan i inbördeskriget tillgång till modern krigsutrustning hade för övrigt tidigare publicerats (1984) av Harry Harrison, med titeln ”A Rebel In Time”
Mer nyligen har den outtröttlige Stephen King, som ju tidigare inte aktat för att korsa genregränser, utforskat just tidsresor och följderna av att ändra på historien för att skapa en ny kontrafaktisk verklighet, i romanen ”22/11 1963” där huvudpersonen skall försöka förhindra mordet på president John F Kennedy.
Vad de här fåtaliga exemplen syftar till är att visa på att kontrafaktiska scenarier rör sig i ett gränsland där övergången till Sci-Fi och allmänna fantasmagorier aldrig är långt borta. I det följande skall dock exempel tas upp på kontrafaktiska romaner utan inslag av vare sig Science Fiction, en radikalt annorlunda teknologisk utveckling, fantasy och andra sådana fantastiska företeelser.
Ett Axplock ur Litteraturens & Filmens kontrafaktiska historier
Den måhända långa presentationen ovan har delvis syftat till att skala av vad som utgör det centrala i kontrafaktiska historieberättelser. Man kan därvid konstatera att den renodlade kontrafaktiska romanen är en ännu så länge rätt smal genre. Vad som härnäst omedelbart faller i ögonen är att precis som i fallet med sina fackbokskusiner är genren klart överrepresenterad vad gäller scenarier som utgår från Andra Världskriget och Nazisterna. Denna historiens mest destruktiva konflikt, liksom den nästan osannolikt illvilliga nazistiska ideologin som tvunget måste nedkämpas, är förstås ett tacksamt ämne för kontrafaktisk historia, och har gett upphov till en kraftig slagsida till förmån för spekulationer om en annan utgång av kriget. Sammanställningen av exempel nedan är verkligen inte uttömmande utan utgör endast ett axplock, med prioritet åt böcker tillgängliga på svenska.
Först ut är således en svensk kontrafaktisk roman med Andra Världskrigsfond, skriven av tidigare nämnde Hans Alfredsson. I Attentatet i Pålsjö Skog föreställer han sig ett Sverige som blev indraget i Andra Världskriget och invaderas av Tyskland. Boken inbjuder till att fundera på hur ett invaderat Sverige svarat på en sådan kris, inte minst hur den konflikt mellan kollaboratörer och motståndsmän som ju realiserades i våra grannländer Danmark och Norge skulle ha kunnat te sig hos oss.
Under senare år har Tony Samuelsson skrivit ett par kritikerrosade böcker med uttalat kontrafaktiskt anslag: ”Jag var en Arier” och uppföljaren ”Kafkapaviljongen”. Båda tar sin utgångspunkt i ett Sverige som infogats i ett segerrikt Nazityskland och blivit en gynnad del av det nya ”Germanien”. 
Båda framställer hur ett Sverige sett ut iklädd en totalitär tvångströja, inte nödvändigtvis brutalt påtagen genom blodig invasion, men inte mindre tvingande för det. Stora delar av handlingen tilldrar sig 1976, då Sverige alltså under 40 år varit nazifierat. Framför allt är det kulturlivets villkor i en ideologiskt likriktande diktatur som ligger i fokus – hur författare fängslas, debatten stryps, undervisning och medier anpassats till en världsbild enligt nazismens kategorier.
Philip K Dick – Mannen i det Höga Slottet räknas som en kontrafaktisk klassiker. Den skildrar ett USA som ockuperats av Nazityskland och Japan vilka segrat i andra världskriget. Men precis som i verklighetens Kalla Krig blir segrarmakterna snart mer och mer antagonistiska gentemot varandra, och risken för en ny storskalig konflikt dem emellan ökar allt mer… Mitt i detta får protagonisterna nys om en mystisk författare som börjat röra upp vågor genom en fiktiv berättelse där de Allierade vann. Dick skruvar till det hela och har med ett alternativt verklighetslager till som det kontrafaktiska i sin fiktiva verklighet. Och lustigast av allt är att den alternativa verkligheten inte är vår verklighet heller.
Konspirationen mot Amerika av Philip Roth är en kontrafaktisk historia mot bakgrund av Nazismens framväxt under 30-och 40-talet. Den utgår från ett isolationistiskt Amerika som inte tar del i Andra Världskriget förrän långt senare än i verkligheten, och där antisemitismen stegras kraftigt under mellantiden. I denna historieskrivning tar en administration med flygarhjälten Charles Lindbergh som frontfigur, vars övergripande mål är att hålla Amerika utanför kriget, makten år 1940. Konspirationen mot Amerika utgör en mer sociologisk, kulturhistorisk kontrafaktisk berättelse, som genom att visa på att det trots allt fanns potential för en annorlunda utveckling sätter fingret på sådant som den hemvävda amerikanska antisemitismen – en högst reell företeelse.
Robert Harris – Faderland utgår från att Tyskland vann andra världskriget på såväl öst- som västfronten och kunde föra den Slutliga Lösningen till sin slutpunkt. 20 år senare utgörs det Kalla Kriget av konflikten mellan USA och Nazityskland, och i samband med att en amerikansk journalist besöker Berlin får en SS-kommissarie ledtrådar till vad som egentligen hände med Europas miljoner judar, en historia som helt nedtystats av regimen och är okänd för befolkningen och världen. 
Bakgrunden till Faderland utgörs av visionerna om det framtida Tyskland som inte minst SS gav uttryck för, men lånar också erfarenheter från framför allt Sovjetunionens utveckling för att måla upp den kusliga visionen av hur nazisternas omstöpning av Europa kunnat gå hela vägen. ”Faderland” filmades med Rutger Hauer i huvudrollen som SS-översten Xavier.
En företrädare för ett mer teknologicentrerat kontrafaktiskt perspektiv utgörs av ”V-S Day” av Allen Steele där det tyska raketprogrammet i ett tidigt skede omorienteras från missiler till bemannade raketer, vilket via diverse omständigheter leder till att en rymdkapplöpning sådan som skedde mellan USA och Sovjetunionen på 60-talet istället sker mellan USA och Nazityskland på 40-talet. Att rymdprogrammet var och har alltid varit en bisak till just utvecklingen av missilteknologi, och att en omställning dessutom skulle kräva en helt annan mentalitet hos naziledningen är detaljer som romanen lallar förbi…
En lite kul twist dock: just idén med nazister-i-rymden togs upp i filmen ”Iron Sky”. I vad som mest är en humoristisk drift med en kontrafaktisk historieskrivning har nazisterna här levt kvar i en koloni på.. månen. I filmen är för övrigt en figur starkt inspirerad av den amerikanska vicepresidentkandidaten Sarah Palin president i USA… En kontrafaktisk dystopi om något ( En recension av ”Iron Sky” kan läsas här på bloggen).
För att runda av nazi-temat: en annan nutida film som kanske kan nämnas apropå uttalat alternativa scenarier är Quentin Tarantinos ”Inglorious Basterds”, som i en mening är en slags Kontrafaktisk Historia eftersom dess plot, att Hitler och Nazistledningen mördas av ett allierat kommando, ju lyckas.
Ett helt annat fokus har den alternativa historien i Kim Stanley Robinsons ”The Years of Rice and Salt”. Bokens berättelser bygger på premissen att Digerdöden 1348 var speciellt dödlig för just Européer (lite som vissa eurasiska sjukdomar visade sig extra dödliga för de amerikanska urinvånarna) vilket leder till att Europa närmast töms på folk under högmedeltiden och inte kan spela den alltmer ledande roll världsdelen kom att inneha från renässansen och framåt. Istället tas den ledande rollen i världen över av Kina, Indien och den muslimska världen. Kina blir den stormakt som genomför motsvarigheten till de stora världsseglatserna och upptäcker Amerika, med den muslimska världen hack i häl…
Hur historien skulle ha artat sig om president John F. Kennedy inte mördats är en fråga som sysselsätter många 60-talsnostalgiska amerikaner: vi har redan sett hur Stephen King i sin ”22/11 1963” medelst tidsresor spekulerar i räddandet av Kennedy. I romanen ”Surrounded by Enemies” spekulerar författaren Bryce Zabel i hur ett misslyckat attentat skulle ha påverkat politiken och nationen USA 1963, med det underliggande budskapet att chocken och konspirationstänket som hörde eran till skulle varit annorlunda, men inte mindre än i verkligheten…
Den redan nämnde Harry Turtledove har förutom ”Guns of the South” skrivit flera romaner med en förändrad historia som huvudinnehåll. Längst tar han greppet med sin Southern Victory-serie, som bygger på premissen att sydsidan segrar i inbördeskriget och att konfederationen lever vidare, varefter historien får spinna vidare ända till 1940-talet. 
Förutom denna har han spottat ur sig en mängd böcker med kontrafaktiskt innehåll, som t.ex. ”Ruled Britannia” (där den spanska Armadan 1580 lyckas invadera England), liksom också en rad fantasyromaner starkt baserade på verkliga historiska förhållanden.
Harry Turtledove har också varit redaktör och medförfattare till flera antologier av kontrafaktiska noveller på engelska, senast ambitiöst benämnda ”the best Alternate History Stories of the 20th Century”. Dess blandning av möjliga scenarier med realistiskt anslag och sci-fi-inspirerade tidsreseberättelser spretar betänkligt, men ger en introduktion till genren och dess olika grepp och teman.
Att Spela mot Historien
Det kontrafaktiska anslaget på historien är alltså en rätt speciell, men på sistone växande genre. En bidragande anledning till detta är att greppet, kanske mer än inom ren bokutgivning, fått fäste inom spelvärlden – både inom klassiska brädspel och dataspel.
Ett översiktligt fågelperspektiv på historiska konflikter, alltid med en juste karta som underlag där pjäser kan flyttas runt och inta olika områden, passar för ett brädspels paradigm. Redan 1957 kom det ursprungligen franska spelet ”Risk”, där världen, indelad i olika sektorer, låg öppen för erövring för de spelsugna.
Ett liknande anslag, med världen indelad i territorier som skulle erövras hade ”Axis and Allies” från 1981. Här lockade spelet med ett uttalat kontrafaktiskt lockbete: att leva om ”spelet om Europa” och se om man kunde vinna Andra Världskriget på nytt, eller kanske ta Axelmakterna till seger?
Att vi i det mindre konfliktridna Sverige också kan ha smak för den här sortens spel där man kan erövra världen i alternativ historisk anda framgår att av framgångarna för ”Svea Rike” – ett spel där olika adelsätter konkurrerar om att etablera sig som dominanter över ett Norden under svensk dominans under stormaktstiden på 1600- och 1700-talet. Spelet har sedermera tagit steget över och blivit dataspel.
Just dataspelsvärlden kom att fördjupa kopplingen till kontrafaktisk historia i samband med att den tog upp tråden och vidareutvecklade de strategiska brädspelen, för att skapa några av de första klassiska s.k. strategispelen. Ett av de mer välkända tidiga spelen av denna typ var ”Civilization”, som tog upp och utvecklade strategi-brädspelens tidigare drag men gjorde spelet mer flexibelt och med större utrymme för spelarens handlingsutrymme. Därmed ökade det tidigare nämnda kontrafaktiska draget, i och med att man förstärkte möjligheten för en spelare att påverka händelseutvecklingen genom att leda en nation eller folk och därmed bli en aktör vid tillblivelsen av en annorlunda historia. Detta var något som utvecklarna snabbt insåg och gjorde till dragplåster för senare versioner av spelen.
Många liknande spel med möjligheten att spela ut och påverka världshistoriska skeenden i kärnan av sin spelidé har därefter följt, som det svenskproducerade ”Europa Universalis”, vilka utvecklade konceptet och tillåtit alltmer förfinade politiska relationer, handlingssätt och aspekter av styrning att komma med.
Fler och fler faktorer har lagts till och lagt grunden för nya framgångsrika spel, som ”Total War”-franchisen som lade till en slagfältssimulator vid sidan av strategiaspekten som möjliggjorde förstapersonsperspektiv på slagfält där man alltså kunde anföra sina trupper under realistiska förhållanden för en ännu mer påtaglig alternativ historisk utveckling.
Det är en händelse som ser ut som en tanke att ju mer förfinade spelen blivit, desto starkare har kopplingen till just möjligheten att spela med olika länders och civilisationers historia och förändra den. Numera har även spel från helt andra genrer än strategispelen hakat på trenden – ett illustrativt exempel utgörs av senaste versionen av det kultförklarade ”Castle Wolfenstein”. I senaste varianten, ”Wolfenstein: The New Order” är utgångspunkten att nazisterna segrat i andra världskriget – det klassiska kontrafaktiska scenariot, som vi sett ovan.
Olikt i fallet med riktiga historieböcker som tar upp denna ansats verkar således kontrafaktisk historia inte utsättas för någon bred kritik när den används som litterär anordning för att berätta en historia. Tvärtom – med tanke på dess popularitet även i nyare medier som dataspel kan man nog förvänta sig att detta grepp fortsätter att vinna insteg i olika former av populära framställningar som använder sig av historien på olika sätt. I fallet med fiktion säger själva det kontrafaktiska i sig väldigt lite om alstrens kvalitét. Som synes lånar sig greppet för spekulationer och rätt ytligt effektsökeri, som riskerar att inte bara bli banalt utan också sprida en felaktig syn på historien. Samtidigt kan man inte förneka att det i händerna på goda berättare som Philip Roth, eller närmare oss Hasse Alfredsson eller Tony Samuelsson, kan bli en fruktbar mekanism för att visa på företeelser med historiska implikationer på ett nytt sätt. Det är kanske just som ansats för att visa på mörkare sidor av våra samhällen, såsom de tre ovan nämnda författarna använder den, som den kontrafaktiska historien har sin största behållning. På det sättet ger kanske denna genomgång den i föregående inlägg omtalade historikern Richard J Evans rätt, fast i ett mer positivt ljus än han avser: kontrafaktiska historier kan, just genom att de tar in ett element av hur det inte är eller har blivit, visa oss på hur något faktiskt är i vår verklighet – något som vi annars inte skulle vilja kännas vid eller se.
*****************************************
←Se föregående inlägget ”Tänk Om…(1) Om Alternativ eller Kontrafaktisk Historia”
Samt ett tidigare Inlägg där eget bruk gjorts av ett Kontrafaktiskt Tema:
—————————————————————
Några Källor till Kontrafaktisk Historia
Granskade Böcker i detta inlägg:
- Alexandre Dumas se om författaren i http://en.wikipedia.org/wiki/Alexandre_Dumas, specifikt om ”De tre Musketörerna” och ännu mer ”Mannen med Järnmasken”, vars behandling av historien slirar rätt nära det kontrafaktiska, se http://en.wikipedia.org/wiki/The_Three_Musketeers och http://en.wikipedia.org/wiki/The_Vicomte_of_Bragelonne:_Ten_Years_Later
- Bryce Zabel: ”Surrounded by Enemies” (http://www.whatifkennedylived.com/)
- Dan Brown – ”Da Vinci-koden” (http://en.wikipedia.org/wiki/The_Da_Vinci_Code), ”Änglar och Demoner” (http://en.wikipedia.org/wiki/Angels_%26_Demons), ”Den Förlorade Symbolen”(http://en.wikipedia.org/wiki/The_Lost_Symbol)
- Hans Alfredssons: se ”Attentatet i Pålsjö Skog” anmälan för(http://www.dn.se/nyheter/sverige/hans-roar-och-oroar/) och ”Den Befjädrade Ormen” (http://sv.wikipedia.org/wiki/Den_befj%C3%A4drade_ormen)
- Harry Harrison: ”A Rebel in Time” (http://en.wikipedia.org/wiki/A_Rebel_in_Time)
- Harry Turtledove: om författaren och hans digra produktion se http://en.wikipedia.org/wiki/Harry_Turtledove, om hans ”Southern Victory”-bokserie i tio delar, om ”Ruled Britannia” se http://en.wikipedia.org/wiki/Ruled_Britannia, och om antologin han var redaktör till ”The Best Alternate History Stories of the 20th Century” se http://www.adlibris.com/se/bok/the-best-alternate-history-stories-of-the-20th-century-9780345439901
- Jan Guillous böcker om tempelriddaren Arn Magnusson: ”Vägen till Jerusalem” (http://sv.wikipedia.org/wiki/V%C3%A4gen_till_Jerusalem), ”Tempelriddaren” (http://sv.wikipedia.org/wiki/Tempelriddaren), ”Riket vid vägens slut” (http://sv.wikipedia.org/wiki/Riket_vid_v%C3%A4gens_slut) samt uppföljaren ”Arvet efter Arn” (http://sv.wikipedia.org/wiki/Arvet_efter_Arn)
- Jose Saramago: om ”Historien om Lissabons Belägring” se (http://en.wikipedia.org/wiki/The_History_of_the_Siege_of_Lisbon)
- Kim Stanley Robinsons ”The Years of Rice and Salt” (http://www.kimstanleyrobinson.info/w/index.php5?title=The_Years_Of_Rice_And_Salt)
- Michael Baigent, Richard Leigh & Henry Lencoln ”The Holy Blood and the Holy Grail” (http://en.wikipedia.org/wiki/The_Holy_Blood_and_the_Holy_Grail)
- Philip K Dick: ”Mannen i det Höga Slottet”, se http://en.wikipedia.org/wiki/The_Man_in_the_High_Castle
- Philip Roth: ”Konspirationen mot Amerika” se http://en.wikipedia.org/wiki/The_Plot_Against_America
- Robert Harris ”Faderland”: om boken http://en.wikipedia.org/wiki/Fatherland_(novel), om filmatiseringen med Rutger Hauer i huvudrollen se IMDB http://www.imdb.com/title/tt0109779/
- Sir Walter Scott – se om ”Ivanhoe” http://en.wikipedia.org/wiki/Ivanhoe, och ”Talismanen”i http://en.wikipedia.org/wiki/The_Talisman_(Scott_novel)
- Stephen Kings ”11/22/1963” se http://en.wikipedia.org/wiki/11/22/63, samt anmälan på http://www.dn.se/dnbok/bokrecensioner/stephen-king-2211-1963/
- Tony Samuelssons: ”Jag var Arier” se (http://sv.wikipedia.org/wiki/Jag_var_en_arier), anmälan på http://www.svd.se/kultur/litteratur/tank-om-nazisterna-hade-segrat_3381669.svd samt ”Kafkapaviljongen” se (http://sv.wikipedia.org/wiki/Kafkapaviljongen) och Anmälan på http://www.aftonbladet.se/kultur/bokrecensioner/article18574741.ab
- Umberto Eco: ”Begravningsplatsen i Prag”, se http://en.wikipedia.org/wiki/The_Prague_Cemetery, och anmälan i Dagens Nyheter http://www.dn.se/dnbok/bokrecensioner/umberto-eco-begravningsplatsen-i-prag/, och ”Foucaults pendel”, http://en.wikipedia.org/wiki/Foucault%27s_Pendulum, med recension (http://www.motpol.nu/oskorei/2009/04/19/umberto-eco-foucaults-pendel/)
Granskade Bräd- och Dataspel
- Risk: se http://en.wikipedia.org/wiki/Risk_(game)
- Axis and Allies: se http://en.wikipedia.org/wiki/Axis_%26_Allies
- Svea Rike: för brädspelet se http://sv.wikipedia.org/wiki/Svea_Rike_(br%C3%A4dspel) och som dataspel http://sv.wikipedia.org/wiki/Svea_Rike_(datorspel)
- Civilization series, för hela dataspelsseriens utveckling se http://en.wikipedia.org/wiki/Civilization_(series)
- Total War-spelen: från det första Total War:Shogun http://en.wikipedia.org/wiki/Total_War_(series) och http://www.totalwar.com/
- Europa Universalis http://en.wikipedia.org/wiki/Europa_Universalis
- Wolfenstein: The New Order http://en.wikipedia.org/wiki/Wolfenstein:_The_New_Order
Några spridda intressanta artiklar och texter på nätet i ämnet:
- Sveriges Radio har tagit upp kontrafaktisk historia i flera program. Vetenskapsradion Historia tar i http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/177421?programid=407 upp både kontrafaktiska perspektiv i historieforskningen och i relation till dataspel. Se också inslaget http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/52988?programid=3810&playaudio=3643293 i ”P1 Kosmo” 20111126 http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=3810&artikel=4820815
- Se artikel i Svenska Dagbladet om olika litterära genrer med relation till historisk utveckling som centralt inslag http://www.svd.se/kultur/understrecket/resor-till-varldar-som-inte-blivit-av_7386274.svd
Fora & Websajter om Kontrafaktisk Historia i litteraturen
- Artiklar på Wikipedia:
- Om Alternativ eller Kontrafaktisk Historia som en litterär genre, se ”Alternative History” på http://en.wikipedia.org/wiki/Alternate_history
- Om Steampunk som litterär subgenre se http://en.wikipedia.org/wiki/Steampunk
- Om ”Jud Süß” se http://en.wikipedia.org/wiki/Jud_S%C3%BC%C3%9F_(1940_film). Denna film från 1940 var en av flera nazistiska propagandafilmer tillkomna under propagandaministern Joseph Goebbels för att underblåsa antisemitism. Filmer har formen av en historisk skildring och skildrar i och för sig historiska händelser i det tyska furstendömet Würtemberg på 1700-talet, men medvetet förvanskade för att framställa den judiske antagonisten som alla olyckors orsak och som en nattsvart och liderlig skurk.
- Sajten Skalman.nu har en presentation av och ett forum om kontrafaktisk historia http://forum.skalman.nu/viewforum.php?f=43
- Se sajten ”Islam and Science Fiction” vars avdelning ”Alternative History” listar mängder av böcker som undersöker alternativa historier med fokus på den muslimska världen. Se http://www.islamscifi.com/category/alternative-history/
- Bloggen ”Okänd Idiot” har flera läsvärda inlägg om Kontrafaktisk Historia: se
Tänk Om… (1) Om Alternativ eller Kontrafaktisk Historia
Tänk om Hitler dött under attentatet i Wolfsschanze 1944? Tänk om Muhammed snubblat och spetsats på sin egen kroksabel i slaget vid Badr år 624? Tänk om Paulus förlist och dött på resa år 45 innan han hann styra upp den nya sekten kristendom? Tänk om… Är man intresserad av historia kommer man förr eller senare att grunna eller stöta på den där sortens frågor. De flesta gånger avfärdas det med en snabb förklaring av varför det skedde som det skedde. Men ibland vill vissa fortsätta gräva i den konstiga frågan: Tänk om… saker utvecklat sig annorlunda än vad som skedde? De som vill besvara den där undran sysslar med s.k. kontrafaktisk eller alternativ Historia (ibland också kallad Ukronier). En kontrafaktisk utforskning av historien tar sikte på vad som skulle ha kunnat bli följden om en känd händelse eller företeelse inte inträffat, och något annat istället hade hänt. Att fundera över t.ex. vad följderna blivit av någon av ingressens frågor och försöka utforska, så gott det går, vad som skulle ha kunnat vara i så fall, är det som utmärker det kontrafaktiska resonemanget.
Från en kontrafaktisk artikel i engelska Daily Mail 20090103: ”What if Russians HAD invaded us?”
Kontrafaktisk historia är sålunda ett slags tankeexperiment. Som sådan lånar den sig gärna för berättandet av historier som just genom avvikelsen från kända historiska förlopp vill visa på hur en annan, tänkbar verklighet faktiskt skulle kunnat ligga för handen, eller kanske belysa den befintliga samhällsutvecklingen ur ett annat perspektiv. Som vi skall se framöver har därför Alternativ Historia etablerat sig som en litterär genre inom framför allt den engelsktalande världen (där känd som Alternate History). Här skall vi dock börja med att betrakta kontrafaktisk historia i relation till professionell akademisk historieforskning.
Kontrafaktiskt vs den Vetenskapliga Historieforskningen
Även när ett skeende är fördolt i historiens dimmor utgörs historien som sådan av det som redan tilldragit sig, vilket i sig ger i alla fall potentiellt ett slags facit – ett före och efter, där vi kan undersöka och försöka ta reda på vad som hände och postulera orsakssamband med utfallet som grund. Den kontrafaktiska historien har dock definitionsmässigt inte hänt. För de som sysslar med historien som ett yrke, dvs professionella historiker verksamma i akademiska miljöer, utgör därför den kontrafaktiska historien en huvudvärk – ja många skulle säga att det är inte historia alls, utan bara fria fantasier. 
Ända sedan historien växte fram som en vetenskaplig disciplin har dess fokus legat på att ta reda på vad som faktiskt har hänt eller för att citera Historismens fader Ranke ”wie es eigentlich gewesen”. Det som därefter markerat utvecklingen är en balansakt av allt bredare omfång och bibehållen stringens i undersökningen av de historiska spåren, sådana som de kommer till oss i dokument, arkeologiska lämningar och kulturen i stort: sådant som redovisandet av källor; statistiska data och modeller; förekomsten av arkeologiska och andra materiella studieobjekt; öppen granskning och debatt från andra sakkunniga, m.m. Dessa syftar till att minska risken för misstag och att göra historien mer stabil som studieobjekt. 
Mycket, för att inte säga det mesta, av detta måste den kontrafaktiska ansatsen kasta överbord. Även den mest disciplinerade och strikta kontrafaktiska historien kommer till en punkt då man lämnar det faktiska förloppet (den s.k. Departure Point), varefter källorna upphör. Då återstår möjligen vissa sannolikhetsmodeller som stöd för vad som i övrigt är mer eller mindre nogräknade spekulationer. Det är troligen ursprunget till motviljan att ta in kontrafaktuella perspektiv i den seriösa historieforskningen. Det finns tillräckligt mycket osäkerhet om motiv och trätor om vad som lett till vad, utan att man dessutom drar in idéer om vad som inte hände.
Förintelseförnekelse, en ökänd form av historieförfalskning, se ”Denying the Holocaust”
Det kan verka inskränkt, men man bör ge akt på de vidare implikationerna. Även seriös, väl underbyggd historieforskning kan vara kontroversiell, och det är en del av historikerns uppgift, genom att utkräva ansvar för källor, redovisandet av fakta och resonemang, att hålla undan för avarterna av historieskrivning. Vi vet att under inflytande från olika former av ideologier kan tendentiösa och dåligt underbyggda föreställningar om vad som har hänt, vilka de relevanta aktörerna och vad orsaken till senare utveckling varit, bli helt felaktig, ja ren historieförfalskning, med svåra konsekvenser för samhället.
Om Nazisternas uppbyggande av en fiktiv historia med ras och arisk överlägsenhet som grund – se bl.a. ”Härskarplanen”
Det är en händelse som ser ut som en tanke, att sådan för politiska manipulationer eller indoktrinering framtagen ”historia”, inpyrd av idéer som t.ex. rasism, nationalism, religiösa hänseenden eller klasskampsideologi, ofta tar sin början i framställningar som spekulerar om vad som kunde ha hänt. MEN de som tillskyndar eller åtminstone tolererar kontrafaktiska historiescenarior saknar inte helt poänger. De kan påpeka: att analysera vad som faktiskt hänt utan att ens fundera på vad som kunde ha varit begränsar förmågan att värdera möjligheter och tillmäta vikt åt historiska processer. 
Kontrafaktiska resonemang kan hjälpa en att urskilja vad som var avgörande drivkrafter i ett skeende: genom att t.ex. tänka bort en faktor eller aktör kan man argumentera för hur viktig en enskild person varit, eller en enskild händelse (se, t.ex. Dick Harrisons fundering om Skotten i Sarajevo 1914, en klassisk ”Tänk Om”-kandidat). Rätt använt kan ett kontrafaktiskt anslag bli fruktbart även på det mer abstrakta planet genom att det kan bidra till att tolka ifrågasatta eller osäkra historiska fakta på ett icke-konventionellt sätt, och hjälpa till att belysa händelser ur ett bredare perspektiv. Det finns också ett värde i att peka på att historien inte är förutbestämd, utan faktiskt rymde samma sorts valmöjligheter som vi utan svårighet kan skönja i vår nutid. 
Många av dessa positiva aspekter på att tillåta sig visst kontrafaktiskt utrymme när man studerar den verkliga historien finns redovisade i boken ”Tänk om… nio kontrafaktiska essäer” som tar upp ett antal intressanta kontrafaktiska scenarier, som: Tänk om Alexander den Store inte dött 323 fKr och fortsatt sina erövringar? Tänk om Sverige förlorat slaget vid Lund 1676? Tänk om Araberna inte förlorat slaget vid Poitiers 732? Tänk om amiral Zheng He etablerat Kinesiska kolonier i Asien & Afrika vid sina stora flottexpeditioner 1405-1433 på ett manér liknande det européerna gjorde ett par generationer senare? osv. 
Det kanske mest vederhäftiga sättet att kliva in i de kontrafaktiska tassemarkernas gränszon är att spekulera om väl beskrivna förlopp där det fanns dokumenterade planer på alternativa handlingssätt och framtidsvisioner redan då det begav sig – som av någon anledning inte blev av. Ett exempel på detta rör t.ex. krigsplaner som inte förverkligades, som när Norman Longmate undersöker de verkliga, befintliga planerna på hur Nazityskland tänkte sig att besegra och invadera Storbritannien efter det s.k. ”Slaget om Storbritannien” under 1940. Genom att studera hur planerna gick snett och vad som behövts för att de skulle haft framgång och peka på möjliga svårigheter längre fram beträder Longmate definitivt det kontrafaktiska gränslandet, samtidigt som han utgår från de verkliga förhållandena och kontrasterar det med de misslyckade planerna.
Albert Speers Grosse Halle i tänk framtida Berlin
Sådana dokumenterade planer och framtidsvisioner i samtiden har förstås också inspirerat författare av rent fiktiva kontrafaktiska framställningar. Hitler och hans chefsarkitekt Albert Speers planer för ombyggnaden av Berlin och SS tanke på en nyordning av ett etniskt rensat Östeuropa bildar t.ex. bakgrundsmiljön för Thomas Harris ”Faderland”. Philip K Dicks ”Mannen i det Höga Slottet” drog inspiration från de olika scenarier av hur axelmakterna kunde tänkas invadera USA som spreds vid tiden för USAs inträde i kriget. Mer om dessa böcker i ett annat inlägg.
LIFE mag 1942 – Pearl Harbor revisited – plan for Japanese Invasion of America (publicerad i Daily Mail)
Vad även de mer positiva betraktarna vidgår är att den som vill ta med det kontrafaktiska som ett verktyg i sin låda måste ge akt på många svåra gränsdragningsproblem. Även när de avvikelser man postulerar kan motiveras och göras trovärdiga, och inskränker sig till sådant som KUNDE ha hänt under förutsättningarna, kan den s.k. ”fjärilseffekten” göra att de avvikelserna snabbt kan växa sig stora. Så hur långt skall man låta dem gå, och därmed sätta den efterföljande utvecklingen på en helt oöverblickbar väg?
Timothy Venning har skrivit en serie böcker om avgörande skeenden i den engelska historien där han också behandlar alternativa utvecklingar, förutom en mer vidhängande kontrafaktisk studie om romarrikets fall
En viktig aspekt att ha med sig när man betraktar mer fria historiska betraktelser är vilken historiesynen som scenariot bygger på. Som den alltid närvarande spänningen mellan strukturella vs aktörscentrerade perspektiv. Numera strävar de flesta seriösa historiker att lägga en solid strukturell grund för sina slutsatser även när de tar en individs historia under beaktande, men frågan om aktörernas roll för storskaliga samhällsförändringar förblir kontroversiell. Historikern Peter Englund som beträtt båda dessa synsätt i sitt skrivande har därvid påpekat att även den mest geniale fältherren verkar inom logistikens och de materiella förutsättningarnas trånga bur av järn. Englund har också själv örfilat kontrafaktiskt harvande i gamla fältslag genom att påpeka hur lite koll och översyn fältherrar och ledare hade, i ”Myten om Fältherren” (från den läsvärda essäsamlingen ”Förflutenhetens landskap”). Det är dock ett faktum att Kontrafaktisk historia ofta tar sin utgångspunkt i klassisk politisk historia med ett ganska snävt perspektiv – fokus ligger på statsbildningarna, den militära politiken och de ledande politiska aktörernas göranden. Inte sällan är det en påtagligt individcentrerad historia, kretsande kring enskilda makthavare och snillen, eller ibland enstaka tekniska landvinningar och detaljer, från vilka stora förändringar för historien härleds. Mer kulturantropologiska och idéhistoriska perspektiv tenderar därvid att falla vid vägkanten, helt enkelt för att de är mindre överskådliga och därmed lånar sig sämre för en alternativ berättelse som bygger på händelser (även om det finns undantag – se t.ex. Philip Roths ”Konspirationen mot Amerika”).
Några av militärhistorikern Peter G. Tsouras många böcker med kontrafaktiskt tema, de flesta runt 2:a världskriget. Jämförelser även mellan de olika böckerna visar på problemet med att avlägsna sig för mycket från enskilda händelser och deras Departure Point – Vissa, som behandlar ett visst slag, kan hålla sig hyfsat vederhäftiga, medan varianterna som tar ett mer heltäckande alternativt perspektiv på hela konflikten är mycket mer spekulativa.
Den här formen av historieskrivning, som gärna vill bortse från mer övergripande historiska processer och strukturer, bär med sig en tendens till ideologisk kantring när det gäller många alternativa scenarier. En av historikern Richard J Evans främsta argument när han kritiserar kontrafaktisk historia i sin bok ”Altered Pasts: Counterfactuals in History”(2014) är just att många av scenarierna har en tydlig tendens, företrädesvis av politiska sympatier till höger, vilket färgar av sig på deras tänkta scenarier. Det här sätter fingret på vad som är en mer subtil variant på den ovan nämnda tendensen att det kontrafaktiska historieperspektivet är sårbart för olika former av ideologisk snedvridning. Evans är hård mot det kontrafaktiska anslaget, och inte utan rätt – i den anglosaxiska världen kan man kring många, om inte flertalet scenarier, tydligt skönja antingen en form av önsketänkande eller lusten att berätta en underhållande ”skräck-historia” som grund för spekulationerna. Som han påpekar är Fransmän eller Ryssar inte speciellt begivna på ”Tänk om Nazityskland vunnit och invaderat…”-genren, eftersom de mycket väl vet hur det tedde sig. Och det var ingen lustig historia. Men kanske är han alltför kategorisk när han också frånkänner rent fiktiva framställningar med kontrafaktiskt anslag deras möjliga värde, speciellt med tanke på att som han själv påpekar, ”kontrafaktisk historia säger oss mer om vår egen värld än om de som den försöker skildra”. Det borde föranleda insikten att en roman har andra syften än bara att berätta en korrekt historia, även när de gör ymnigt bruk av historiska detaljer för sin miljö. Hur den kontrafaktiska historien har brukats som just litterär genre blir föremålet för nästa blogginlägg på detta tema.
***********************************
Se nästa inlägg på temat Kontrafaktisk Historia: ”Tänk Om (2)… Kontrafaktisk Historia som litterär genre”→
Se tidigare också Inlägg med Kontrafaktiskt Tema:
——————————————–
Några Källor om Kontrafaktisk Historia
Behandlade böcker och deras författare
- ”Tänk om… nio kontrafaktiska essäer” var den första seriösa genomgången av kontrafaktiska scenarier som jag tog del av, given av en omtänksam vän som känner till mina knasigheter. Den finns även i en speciell version enkom för medlemmar av Svenskt Militärhistoriskt Bibliotek, försedd med ett ytterligare scenario – undertiteln på denna utgåva är således ”Tio kontrafaktiska essäer”.
- Peter Englund är ingen vän av kontrafaktiska spekulationer, men tar i sina böcker ofta upp både valmöjligheterna och trycker på det faktum att många avgöranden i historien skett under röriga och oöverblickbara förhållanden med extremt dåligt faktaunderlag från alla inblandade, något som indirekt slår mot kontrafaktiska anslag som vilar på att de ledande aktörerna vetat om vad de gör och kunnat styra utvecklingen. Se t.ex. essäsamlingarna ”Förflutenhetens Landskap” och ”Brev från Nollpunkten” och böcker som ”Ofredsår” och ”Den Oövervinnerlige”.
- Deborah Lipstadt ”Denying the Holocaust” (1993) är en dräpande vidräkning med förintelseförnekande inom främst pro-nazistisk och högerextrem historieskrivning. Lipstadt stämdes av förintelseförnekaren och Hitlerapologeten David Irving för att han omnämndes som just historieförnekare och pro-nazist, en stämning som sistnämnde förlorade. Lipstadt bistods i rättegången av bl.a. Richard J. Evans, se nedan.
- Richard J Evans ”Altered Pasts: Counterfactuals in History” gav upphov till en intressant debatt i Storbritannien, där den kontrafaktiska historieskrivningen är mycket mer populär än hos oss. Se t.ex. anmälan i The Telegraph 20140416 (http://www.telegraph.co.uk/culture/books/bookreviews/10767153/Altered-Pasts-by-Richard-J-Evans-review.html) och The Guardian 20140417 (http://www.theguardian.com/books/2014/apr/17/altered-pasts-counterfactuals-in-history-review). I samma tidning skrev Evans en egen dräpande krönika mot kontrafaktisk historia, http://www.theguardian.com/books/2014/mar/13/counterfactual-history-what-if-waste-of-time. Det kan noteras att Richard J. Evans var en av dem som drog till storms och påvisade den ökände ”historikern” David Irvings nazivänligt revisionistiska och historieförfalskande tendenser, vilket redovisades i boken ”Lying About Hitler” från 2001.
- Norman Longmate inspirerades till sin bok”If Britain had fallen” (2004) av en brittisk TV-serie från 1972 med samma namn. Bokens första del beskriver tyskarnas planer för hur Storbritannien skulle besegras och underkuvas i början av andra världskriget, men går sedan vidare och i tämligen dramatiserad stil beskriver i flera essäer hur livet i ett nazi-ockuperat Storbritannien kunde ha tett sig.
- Jim Bresnahan ”Refighting the Pacific War” (2011) består av en serie studier av olika stridshandlingar under andra världskrigets Stilla Havs-teater. Fokus ligger på enskilda slag, och om under omständigheterna möjliga annorlunda med diskussioner om hur detta skulle ha kunnat påverka efterföljande skeenden. Anslaget är begränsat, och Bresnahan undviker att spekulera i stora, vidhängande scenarier som t.ex. att Japanerna kunde ha vunnit.
- Timothy Venning, med doktorat i historia från Kings College, London, har efter framgång med boken ”If Rome hadn’t Fallen” där han reflekterar över hur världen sett ut om Romarriket inte fallit som den gjorde, producerat en hel serie böcker ”An Alternative History of Britain”. I dem undersöker han period för period avgörande skeenden i den engelska historien med konsekvent bruk av kontrafaktiska scenarier för att visa på vilka alternativ som kunde legat för handen.
- ”If Rome hadn’t fallen” (2011)
- ”An Alternative History of Britain: The Anglo Saxon Age” (2013)
- ”An Alternative History of Britain: Normans and Early Plantagenets” (2014)
- ”An Alternative History of Britain: The Hundred Years War” (2013)
- ”An Alternative History of Britain: The War of the Roses” (2013)
- ”An Alternative History of Britain: The Tudors” (2014)
- Peter G Tsouras har skrivit och varit redaktör för ett antal böcker med kontrafaktiskt anslag, de flesta med fokus på andra världskriget, men även andra viktiga historiska konflikter som ”Dixie Victorious” och ”Cold War Hot om kalla kriget. Några tar upp fullskaliga scenarier som t.ex. om Japan segrat i Stillahavskriget (”Rising Sun Victorious”), medan andra koncentrerat sig på enskilda händelser, framför allt fältslag, som ”Disaster at Stalingrad”, ”Gettysburg – An Alternate History” mfl. Se http://en.wikipedia.org/wiki/Peter_G._Tsouras för en mer komplett bibliografi.
- ”Gettysburg – An Alternate History” (1997)
- ”Dixie Victorious” (2006)
- ”Third Reich Victorious” (2012)
- ”Rising Sun Victorious” (2012)
- ”Disaster at Stalingrad” (2013)
- ”Disaster at D-Day”(1994)
- ”Battle of the Bulge – Hitlers Alternate Scenarios” (2004)
- ”Cold War Hot” (2003
- Heather Pringle ”Härskarplanen: Himmlers jakt på det Ariska ursprunget” (2007) redogör för den medvetna strävan från Himmlers SS-organisation att förvanska historien i enlighet med sin ideologiska övertygelse om den ”ariska rasens” överlägsenhet och det förmodat ”ariska” ursprunget till snart sagt varje form av högre kultur runt om i världen.
Några spridda intressanta artiklar och texter på nätet i ämnet:
- Sveriges Radio har tagit upp kontrafaktisk historia i flera program. Vetenskapsradion Historia tar i http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/177421?programid=407 upp både kontrafaktiska perspektiv i historieforskningen och i relation till dataspel. Se också inslaget http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/52988?programid=3810&playaudio=3643293 i ”P1 Kosmo” 20111126 http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=3810&artikel=4820815
- Se Gunnar Håkansons examensuppsats om kontrafaktisk historia, http://dspace.mah.se/bitstream/handle/2043/10843/GunnerdalH%c3%a5kanssonOhistorisktM%c3%b6g.pdf?sequence=1
- Apropå kontrafaktisk historia i allmänhet och kristendomen i synnerhet, http://asebeia.wordpress.com/2011/10/10/kontrafaktisk-historia-och-kristendomen/
- En diskussion om Kontrafaktisk Historias för- och nackdelar finns i http://incoming-fireforaffect.blogspot.se/2012/05/alternate-history-useful-tool-or-waste.html
- Bokanmälningar & artiklar i Svenska Dagbladet
- Se om historievetenskapens utveckling i en http://www.svd.se/kultur/understrecket/historien-ar-inte-vad-den-har-varit_1123411.svd.
- Anmälan av Richard J Evans bok ”Altered Pasts: Counterfactuals in History” http://www.svd.se/kultur/understrecket/nar-onsketankandet-tar-over-historien_3532734.sv
- Dick Harrisons scenario om första världskriget (http://www.svd.se/kultur/dick-harrison-det-hade-hant-om-skotten-i-srajevo-aldrig-avlossats_3665896.svd) Denna blogg förhåller sig kritiskt till Harrisons scenario: brister i sin analys av både tidsandan och aktörernas bakomliggande intressen och mentalitet. . Harrison väljer medvetet att bortse från de starka krafter inom inte minst Tysklands militära etablissemang som ville se ett krig, som var helt inställda på att en konflikt skulle bryta ut och med aktivistiskt sinnelag såg till att ta första steget. Utan mordet på ärkehertigen är det troligt att kriget inte hade kommit just då, 1914. Men tryckkokaren skulle ha fortsatt att koka, och de olösta intresse-, koloniala och expansionistiska konflikterna hade gett alltför många tillfällen till en sammanstötning som till tänderna rustade makter låtit rusa iväg för att göra det troligt att någon storskalig konflikt aldrig någonsin skulle äga rum. Hans scenario är alltför tydligt präglad av de läxor som just de två världskrigen lärt oss, projicerade bakåt till den tidens aktörer, och en alltför rosig och önsketänkande syn på att stormaktspolitik och social utveckling sker på rationella grunder. Det, borde historien ha lärt honom, är långt ifrån säkert.
- Artiklar i engelska Daily Mail
- Se kontrafaktiskt scenario om en sovjetisk invasion av Storbritannien 20090103: ”What if Russians HAD invaded us?”
- Se publicering av de tänkta invasionskartor som det spekulerades om i LIFE magasin 1942 http://www.dailymail.co.uk/news/article-2032699/What-Nazis-invaded-America-Maps-published-1942-Life-issue-detailed-plans-Hitler-invasion-U-S.html
Det finns flera forum på nätet där folk diskuterar kontrafaktiska scenarier – ett urval:
- Skalman.nu har ett forum om kontrafaktisk historia, http://forum.skalman.nu/viewforum.php?f=43
- Althistory.wikia är en Wiki runt kontrafaktisk historia som tar upp olika scenarier, i de flesta fall med kartor som illustrerar skillnader. Se http://althistory.wikia.com/wiki/Main_Page. Det finns en underavdelning på svenska också http://sv.althistory.wikia.com/wiki/Alternate_History_Wiki
- Alternatehistory.com är ett gäng forum där medlemmarna kommenterar på olika scenarier och delger varandra kritik och olika perspektiv på föreslagna alternativ, http://www.alternatehistory.com/
- AlternateHistoryHub är en kanal på Youtube som presenterar olika kontrafaktiska scenarie med animationer och kartor. Anslaget är förstås mycket översiktligt och oftast humoristiskt, med gott om knasiga alternativa hugskott: således samsas ”What if 9/11 never Happened?” med ”What if Godzilla was Real?”
Alla Drabbningars Moder del 1: En bilds tillblivelse från historiens dimmor
Inför att min käre vän Björn nyligen fyllde ett runt och jämnt årtal bestämde jag mig för att skapa en gåva som förhoppningsvis skulle vara värdig hans oförlikneliga förtjänster och förkroppsliga en del av dem men också uttrycka min tacksamhet till honom. Björn har mer än någon deltagit och stöttat mig i vad som är skrivandet av en episk berättelse, ännu i sitt vardande, och är representerad i densamma som en av dess huvudkaraktärer, den store krigaren Yakane.
Det finns ett avsnitt i den berättelse som jag skriver, med arbetsnamnet ”Alla Drabbningars Moder”¹. I centrum står ett enormt fältslag, ett som skall avgöra framtiden för mellanöstern i min fiktiva värld. I detta slag intar Yakane en avgörande plats, och jag bestämde mig för att återge honom där i en tavla för Björn, hans andlige fader.
Först en liten historielektion…
Det främsta särdraget för min fiktiva värld A’ratauma är att dess företeelser i varje fall motsvaras av företeelser i vår egen värld, med en liten twist förstås, för att tillåta mig att ändra historien eller helt enkelt något litet bända på förutsättningarna. Den är, som påpekats för mig, en slags kontrafaktisk historia fast förklädd till fantasyromanform.
Mamluck i full rustning, 1700-t
Bakgrunden till ”Alla Drabbningars Moder” utgörs dock av en konfrontation som egentligen aldrig skedde, men som mycket väl kunde ha skett, och som många förväntade sig. Ca år 1300 stod striden över dominansen av mellanöstern mellan Mamluckernas Rike, herrarna av Egypten, Syrien och Arabien, och det i Persien baserade Ilkhanatet, det mongoliska världsrikets sydvästra utlöpare. Dessa utkämpade många slag i det tillstånd av närmast permanent krig som rådde mellan 1260 och 1303. Den största av dessa, 2:a slaget vid Hims år 1281, såg trots att det var en väldig drabbning ändå inte de två rikenas arméer stå mot varandra i sin maximala styrka².
Mamluckriket & Ilkhanatet i början av 1300-talet
Ilkhanatet höll inne en del av armén då de fruktade anfall i sin flank från sina egna mongoliska syster-riken, Gyllene Horden i norr och Djagatai-khanatet i nordöst. Och mamlukernas armé hade ännu inte nått sin högsta punkt av mordisk effektivitet och storlek – det skedde just årtiondet därefter, under vilken de systematiskt kastade ut korstågarna, med kulmen 1291 då de slutgiltigt undanröjde korstågsrikena i det heliga landet. Som saken utvecklade sig kom aldrig någon lika stor sammandrabbning till stånd. Mamlukerna fortsatte sin svit av segrar mot begränsade mongolarméer (vid alla utom ett tillfälle, slaget vid Wadi al-Khazindar 1299), tills ett allt mer försvagat Ilkhanat slöt fred år 1322.
Om ett avgörande förintelseslag mellan dessa två stormakter hade skett i verkligheten hade världens utveckling kunnat se mycket annorlunda ut. Hade mongolerna segrat och krossat hela mamlukarmén hade mellanöstern kunnat vara samlat i ett rike som till utsträckningen skulle varit som en större version av det antika Persiens Världsrike, istället för att vara uppdelat mellan konkurrerande regionala stormakter. Det är inte troligt att t.ex. Ottomanska riket hade utvecklats som det gjorde – men Konstantinopel skulle sannolikt fallit ändå, kanske till en till Islam omvänd Storkhan, vars mångfalt mäktigare härar tågat in i Grekland och Balkan på 1300-talet… Och omvänt, om hela mongolarmén förintats och skingrats ordentligt hade mongolernas rike i väst fallit samman flera generationer tidigare än vad som annars varit fallet, och Persien, Anatolien och Mesopotamien kastats in i kaos och uppror och legat vidöppna för omgivande riken, inte minst ett mamlukrike som ännu var i tillväxt och aggressivt.
A’ratauma år 1000: Kiralatet & Karakhanatet
Yakane i Österled tar sikte m Bågen
Nå. I ”Alla Drabbningars Moder” kommer tudjuterna, min berättelses mongoler, i full kraft med hela armén ledd av sin härskare Karakhanen, mot Kiralatet, motsvarigheten till mamlukernas rike, för en avgörandets dag. I en enda kampanj skall slavkrigarna i Kiralatet undanröjas och alla Imans kärnländer läggas under en enda hand, den store Khanen Hilai. Yakane står på den andra sidan. Han befinner sig i onåd, och är skild från det som kommer att vara den huvudsakliga krigsteatern i mellersta Aram (se karta). Via en mängd förvecklingar och hisnande manövrar lyckas han få med sig den duglige guvernör som beordrats att få honom dödad och hela hans provinsarmé för att ansluta sig till huvudhären.
Väl där kommer Yakane i spetsen för styrkan in som en undsättning i sista ögonblicket, för slaget mot det övermäktiga Karakhanatet går illa. Rakt in i fiendens flank rider han, åtföljd av de främsta, under ett regna av pilar. Under en otrolig slakt tar han tillbaka Kiralatets Sandjak, dess krigsflagga, men skärs av och omringas av enheter ur khanens kesig, elitvakten. Mitt ibland dem, omgiven av hundratals fiender, reser han flaggan för att kalla Kiralatets krigare till samling och motattack.
Så såg idén ut. Frågan var – hur skulle det gestaltas?
——————————————————–
Andra inlägg i serien ”Alla Drabbningars Moder”
Se nästa del ”Alla Drabbningars Moder Del 2: En hjälte för en hjälte” →
Mamluckerna har här tidigare berörts i en mängd sammanhang, se tråden ”Mamluckerna /Mamluks”
¹ Själva titeln ”Alla Drabbningars Moder” är ett som jag legat och sugit på i över 20 år. Inför USA-alliansens anfall på Kuwait i första Gulfkriget 1990-1991 kallade Saddam Hussein det förestående kriget umm al-ma‘ārik (أم المعارك), ”Alla Drabbningars Moder”. Som saker utvecklade sig blev det något av ett antiklimax, Saddams mångomskrutna armé hade aldrig någon chans och besegrades snabbt. Namnet förblev dock hos mig, och jag fann den passande för den kontrafaktiska klimaktiska striden mellan min berättelses två stormakter (se http://en.wikipedia.org/wiki/Gulf_War#Etymology).
² Se bl.a. ”Mongols and Mamluks: The Mamluk-Īlkhānid War, 1260-1281” av Reuven Amitai-Preiss, Cambridge University Press 1995; ”Homs, second battle of” i The Cambridge Encyclopedia of Islam 2:a uppl. vol. 3 (H-Iram), 1971; samt Wikipedia, Second Battle of Homs (http://en.wikipedia.org/wiki/Second_Battle_of_Homs).
Den mongoliska expeditionsarmén som skickades mot Syrien 1280 och besegrades av mamlukerna vid 2:a slaget vid Hims bestod enligt källorna av ca 80 000 mongoler och dessas allierade. Säkra siffror för mamlukarmén saknas, men uppskattas till någonstans mellan 50 000-60 000 man. Beräkningar som velat nyansera källmaterialet landar på siffror runt ca 50 000 mongoler mot ca 25-30 000 mamluker.
Tänk om… skolmassakrer & gevärsfynd som ger kalla kårar
På fredagen kom en notis från TT . I Malmöförorten Heleneholm hittades en älgstudare med kikarsikte samt en hagelbössa på taket till ett skolområde där något i stil med 1200 elever går. Tankarna gick till namn som Columbine, Virginia Tech och Newtown: hade man uppdagat upptakten till en mordisk skolskjutning på svensk mark?
Polisen anser det uppenbarligen vara ett reellt hot, och under fredagen evakuerades eleverna i Heleneholmsskolan, Heleneholmsskolans förskola och Munkhätteskolan. I dagsläget utreder polisen vem vapnen kunde ha tillhört, och under helgen verkar inget avgörande ha skett. Det kan vara vad som helst som triggat det hela, och bilden kompliceras av att det är ett område med så många olika sorts barn som går: det finns inte mindre än fyra skolor i omedelbar anslutning till varandra på området där vapnen hittades.
Se rapporteringen vid detta inläggs publicering:
- Svenska Dagbladet http://www.svd.se/nyheter/inrikes/algstudsare-och-hagelgevar-pa-skola_7998892.svd
- Skånskan http://www.skanskan.se/article/20130315/MALMO/130319773/1162/-/vapen-hittat-pa-skolomrade
- Laholms Tidning http://www.laholmstidning.se/article/20130315/MALMO/703159955/1004/-/skolan-ta-er-darifran
- Sveriges Radio http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=96&artikel=5476010
- Polisens Webbplats http://www.polisen.se/Aktuellt/Pressmeddelanden/Skane/Vapen-antraffat-gamla-Lararutbildningens-lokaler-pa-Heleneholm-i-Malmo/
Det är förstås lysande om det uppdagas att det aldrig var någon risk att vapnen skulle komma till användning, att det hela var ett fånigt misstag eller practical joke… men tyvärr, redan det faktum att vapnen återfanns där de var, öppnar en avgrund av föreställningar, och den hemska insikten slår en – när kommer det att hända här? Och tyvärr, allt pekar på att frågan är just när, inte om. I Malmö uppdagades 2004 långt gångna planer på ett skolmassmord, se http://www.sydsvenskan.se/malmo/16-aring-planerade-skolmassaker/.
Skolmassakerns eller school shooting är ett fenomen som finns i hela världen, men ingenstans mer så än det handeldvapendränkta USA , vilket framgår med all tydlighet av varje uppställning av skolmasskrer över åren. som t.ex (jämför med listor över andra länder i http://en.wikipedia.org/wiki/School_shooting).
Det som händelser som dennna bör få en att vakna till är dock att det inte finns något unikt med vårt land som för all tid utesluter den här formen av storskaliga mord. Vi har haft mördade stats- och utrikesministrar, massmord med automatvapen vid Stureplan och i Falun, serieskyttar som Lasermannen och Peter Mangs i Malmö nyligen. Så frågan är hur länge vi kan vara förskonade från skolmassakrer, som påpekades i Hallandsposten liksom SRs ”Skolministeriet”, vilka efter den hemska Skolmassakern i Jokela i Finland 2007 gick ut och frågade sig om det kunde hända här (http://hallandsposten.se/asikter/ledare/1.1877708-viktigt-vara-vaksam-aven-har respektive http://www.ur.se/Produkter/150161-Skolministeriet-Skolmassaker-kan-det-handa-i-Sverige), finns det likheter med näraliggande länder som haft den här sortens vidriga dåd. Finland har haft två, på bara några få år (förutom Jokela, även Kauhajoki 2008).
Inspirationen från främst USA finns där, och den vitt spridda rapporteringen och numera också ymniga publiceringen av mördarnas egna videos och bilder, tillgängliga för var och en, gör att de kommer allt närmare, de här massmorden. Även hos oss saknas inte obalancerade, mobbade eller trasiga individer som får tag på vapen, eller till och med planerar en gruvlig hämnd eller utfall i de miljöer där de känner att det passar bäst, med många oskyldiga döda som följd. Att man inte skulle skjuta barn hos oss borde endast de mest naiva tro, efter Breiviks lilla demonstration vid Utöya.
Vad gör vi den dagen det sker? Kommer vapenlagarna att hamna i fokus, eller debatten handla om ”galningar” som vi kan avfärda? Kommer xenofoberna reagera med ryggmärgen och skylla även det på invandringen? Kommer mobbning bristen på lärare i ett allt barnfientligare och kallare samhälle att få lite tid? Skall vi börja bygga stora staket runt skolorna och installera metalldetektorer? Detta var vad som snurrar i huvudet på undertecknad när dessa rader skrivs. Och vetskapen om att ingen vet, att det finns få givna svar. medan fruktan får grepp över en, och dagen då gråtande, lamslagna föräldrar och chockade barn hukar med ljus över mördade kroppar kommer närmare. Eller finns det något vi kan göra för att förhindra det?
Se det anknutna inlägget ”Dumskallarnas konspiration: Under tiden, i South Dakota...”→
—————————————————-
Den mest berömda av skolskjutningar på senare år är kanske i Columbine High School i USA 2004, dels för att den fastnade på bild medan de två mördarna gick runt i byggnaden, dels för dess massiva och utdragna förlopp, med en hel skola under belägring medan 12 lärare och elever sköts till döds och många fler skadades . 
Den skjutningen kom också snabbt att bli en av de som gav upphov till mest politisk diskussion, även om konreta åtgärder i vanlig ordning lyste med sin frånvaro. Dokumentärfilmaren Michael Moore hade Columbine som bakgrund till sin studie över det moderna USAs baksida i sin Oskarsbelönade dokumentär ”Bowling for Columbine”. 
Regissören Gus van Sant hade också uppenbart Columbine som inspiration för sin film om sista dagen före en fiktiv skolmassaker, ”Elephant”. Värst ifråga om antalet offer var dock morden vid Virginia Tech 2007 , följt av Newtown-skolan i Connecticut i december i fjol.
Se allmänt om skolmassakrer, med en uppställning land för land ( dock utan USA, som har för många)i http://sv.wikipedia.org/wiki/Skolmassaker, med den större engelska artikeln http://en.wikipedia.org/wiki/School_shooting. För en amerikansk fasaväckande lista, se http://en.wikipedia.org/wiki/List_of_school_shootings_in_the_United_States
Intressant om Framtiden för Stockholms Trafikkaos
Den luttrade befolkningen i Sveriges centrum och enda Storstad har i åratal intalats att bortom näääästa stora projekt väntar en högteknologisk, tidshållande snabb färd genom gröna ängar beströdda med futuristiskt skinande byggnader i en blomstrande Metropol…
Fan tro´t.
DN i sin pappersupplagas stockholmsdel STHLM, slog i helgen till med en faktiskt rolig illustration av den mer troliga realiteten, en pastisch av Munchs ”skriet” som drog till sig denna bloggs uppmärksamhet. Innehållet motsvarade väl det visuella, ett riktigt ”Framtidsnummer” med flera intressanta artiklar och även inlägg om framtidens kollektivtrafik och tillväxt (Döm om förvåningen när det visade sig att artikeln ifråga inte dök upp i webbupplagan).
Förutom bra grafik och en berömvärt tydlig punkt-för-punkt-uppställning av viktiga knäckfrågor, så får man som läsare en konkret bild av hur svårt det är att planera inför framtiden, hur beslutssystemen på många sätt är illa rustade för långsiktighet och mer vida samhällsekonomiska kalkyler.
”[…] Centralstationen blir en besvärlig flaskhals omkring 2025 även om pendeltågen försvunnit […]
Fram till 2025 lär Stockholm ha växt med närmare en halv miljon invånare. Det är en bit kvar till 2025 men om centralstationen och bangården ska byggas om måste det ske direkt efter Citybanan invigning 2017 för att det inte ska skapa kaos i tågtrafiken.
– Och skall bangården byggas om 2017 måste Trafikverket få ett politiskt besked 2013 för att ombyggnaden skall hinna planeras […]
Se kartan och den tillhörande grafiken nedan, som illustrerar framtida utmaningar för bara några av innerstadens trafikanläggningar med omfattande behov av satsningar de närmaste deccennierna
Den där är knappast rolig läsning, men nyttigt tillnyktrande. Förutom tillväxten i befolkning och trafik spökar geografin för den kära huvudstaden, byggd på öar med mängden broar som är i svårt behov av reparationer. Det här framkom också i en artikel i samma tidning nyligen, där det påpekades att även en sådan glest bebodd, men välbesökt stadsdel som Djurgården är svårt ansatt av trafikproblem, som kan kräva dyra T-banesträckningar för att åtgärdas.
Om det här andas för mycket betongentusiasm, så gavs dock också gott om utrymme för en mer skeptiskt lagd röst i Thorbjörn Axelssons debattinlägg i det ovannämnda numret av DN.
Stockholm med sina vattenrum, promenadstråk och parker är en av världens mest attraktiva stadsmiljöer. Men det är en miljö som ständigt hotas av nya byggprojekt. Det finns en bortre gräns för hur mycket förtätning en stad klarar av utan att viktig livskvalitet äventyras
Som påtalats i flera inlägg här på denna blogg (senast om nya stationsbyggnader), bör man ha begränsat tålamod med de ofta svårt konservativt lagda antimoderniserarna i vår stad, vilka stundtals är helt renons på egna visioner för staden annat än att säga nej till allt nytt. Men Thorbjörn har en poäng, som varnar för att tillskyndarna av nya projekt inte är opåverkade av lockropen från lobbygrupper av byggherrar vilka sällan eller aldrig vill ta ansvar för helheten och livskvalitén för de som skall bebo den växande staden. Detta är något som den som likt undertecknad vill förnya, den som vill se staden växa, måste ta ställning till och erkänna, inte sopa under mattan.
Nu har förstås den andra Stockholmstidningen, Svenska Dagbladet, också skrivit om Stockholms växtvärk. Häromåret tog man t.ex upp inflyttningen till stockholm, som bara fortsätter och överträffar alla kalkyler, med fokus på hur de nya Stockholmarna ser ut och deras relation till sin stad (se ”Vilka Är ni” med tillhörande grafik). Vad som framgår där är hur annorlunda de miljöer är som bebos av nya invånare, dessa nära 40 000 nya Stockholmare som varje år dras till Huvudstaden. Det här är inget unikt huvudstadssfenomen, utan gäller också de mindre städerna Malmö och Göteborg (inte minst förstnämnda växer numera mycket snabbt) men det är mer akut i Stockholm, vilket också gör det till ett mer betydande problem för riket i sig, med tanke på att Huvudstadsregionen är motorn i den svenska ekonomin och navet för tja, det mesta vad gäller tillväxt och expansion.
Vad själva definitionen av Stockholm är blir till slut också något osäker. I en webdiskussion nyligen landade undertecknad att man allra minst måste se till hela länet för att diskutera frågor om tillgänglighet, boende och tillväxt. Detta är också den definition av staden som stämmer överens med hur andra storstadsområden bedöms internationellt. Att det vidare Metropolitanska områdets hänger intimt ihop med de sammanhållande kommunikationerna framgår av Landstingets kartsida.
Att frågan om Stockholms tillgänglighet och utveckling når mycket längre än stadskärnan är något som har politiska implikationer för andra än Stockholms kommun eller regionens (länets) beslutsfattare, som framgår av t.ex Vision Stockholm Nordost, ett samarbete för bättre trafiklösningar, boende och etablering av arbetsplatser mellan norrortskommunerna Danderyd, Täby, Österåker, Vaxholm, Vallentuna och Norrtälje – se en länk till deras dokument via Täby kommuns sajt.
Det är viktigt att hålla detta faktum, att Stockholm ständigt växer, att det är en oöverblickbar och ständigt förändrande miljö, i bakhuvudet när man diskuterar konkreta problem. Stockholms växande förorter behöver t.ex. inte bara fler kommunikationer med centrum, utan mellan sig – därav t.ex idén med upp till dussinet nya stombusslinjer som togs upp i Svd. Att sådana beslut tyvärr ofta släpar efter får inte minst de Stockholmare som utsätts för långa väntetider och stopp i den livsnödvändiga trafiken smaka på. Bristen på marginaler leder till att sådant som är helt förutsägbart, som väder -och årstidsvariationer, förvandlas till ”snökaos” och ”problem med lövhalka”. Hur allmäna de problemen blivit framgår t.ex. av SvDs tjänst ”Väntekartan”.
Denna blogg är starkt för en tillväxt för Stockholm, men med hänsyn till stadens särart. Frågan om Stockholms tillväxt och hindren för dessa är en svår balansakt. En föränderlig, växande storstadsmiljö som ständigt moderniseras tilltalar de förändringssugna och även de som söker tjäna på förändringar, och å andra sidan har Stockholm unika värden i form av historia, landskap, livskvalité och kultur i dess vidaste bemärkelse. Förändring är oundviklig i en växande kropp, och önskvärd, men man bör också vara klar över priset för detta och de problem och utmaningar som omvälvningarna ställer oss inför.
*****************************************’
Se tidigare inlägg om byggande och infrastruktur i Stockholm i tråden Stockholm, bl.a.
https://paulusindomitus.wordpress.com/2010/05/04/ny-arkitektur-kan-ocksa-bli-fel/
————————————————————–
- Artiklar i Dagens Nyheter
- Artiklar i Svenska Dagbladet
- Se också artikel i Nacka-VärmdöPosten 2011, http://www.nvp.se/Arkiv/Artiklar/2011/03/Nackabilister-varst-drabbade-av-koer/
- Lite allmän information om några aktuella infrastrukturprojekt i Stockholm i Wikipedia
- Om Förbifart stockholm http://sv.wikipedia.org/wiki/F%C3%B6rbifart_Stockholm
- Om Slussen http://sv.wikipedia.org/wiki/Slussen
- Om Citybanan http://sv.wikipedia.org/wiki/Citybanan
- Om Stockholms Lokaltrafik http://sv.wikipedia.org/wiki/Storstockholms_Lokaltrafik
- Om Stockholms pendeltåg http://sv.wikipedia.org/wiki/Stockholms_pendelt%C3%A5g
- Om Stockholm Tunnelbana http://sv.wikipedia.org/wiki/Stockholms_tunnelbana
- Om Stockholms utsträckning http://en.wikipedia.org/wiki/Metropolitan_Stockholm#Metropolitan_Stockholm
- Se Stockholms Lokaltrafiks sajt om tänkta utbyggnadsprojekt för Stockholms Kollektivtrafik se
- Nätverket YIMBY, som står för en kraftigt utökad central stadskärna, har Stockholms byggprojekt som sitt ämne, och alltför många inlägg för att listas här – se http://www.yimby.se/
- Dokumentet om Vision Stockholm Nordost, innefattande Danderyd, Täby, Österåker, Vaxholm, Vallentuna och Norrtälje http://www.taby.se/Global/StockholmNordost/StockhomNordost_lowres_F3.pdf, hittades via politikern Michaela Fletchers blogg http://michaelafletcher.wordpress.com/2013/02/08/stockholm-nordost-framtid-framgang-framkomlighet/
- Folkpartiets Anna Starbrink http://annastarbrink.wordpress.com/category/trafik/ har ockås skrivit om infrastrukturfrågor på sin blogg
- Bloggaren Lars Lundqvist (http://llundqvist.wordpress.com) har skrivit tankvärt om Stockholms framtid och kollektivtrafik, se bl.a.
- http://llundqvist.wordpress.com/2012/11/22/del-5-samhallsekonomisk-lonsamhet-har-det-nagot-varde/
- http://llundqvist.wordpress.com/2012/11/20/del-4-vad-behover-vi-och-vad-ska-vi-bygga-for-trafiklosningar/
- http://llundqvist.wordpress.com/2012/11/19/del3-urban-spawl-kontra-fortatning/
- http://llundqvist.wordpress.com/2012/11/17/3-miljoner-i-stockholm-2032-om-svarigheten-med-befolkningsprognoser/
Tankar om Kleopatra, skönhet, kvinnor och ”ras” (del 1)
I samband med Elizabeth Taylors död för inte så länge sedan kom jag att tänka på framställningen av Kleopatra i konsten, framför allt i modern visuell gestaltning sådan den möter oss i TV, och Kleopatrafigurens märkliga och krokiga relation till kvinnlig skönhet.
Det första som slår en ifråga om Kleopatra är vilket kulturellt allmängods historien om hennes liv blivit. Figuren verkar kunna tas upp av hög som låg, i alla genrer och tonarter, med positiv likväl som negativ spin. Jag har funderat på hur dessa avbildningar och porträtteringar förhåller sig till hur en Kleopatra verkligen kunde tänkas se ut. Och det visar sig att det inte är en speciellt originell undran, som framgår redan vid en titt i http://en.wikipedia.org/wiki/Cleopatra_VII.
Verklighetens Cleopatra
Det intressanta, som inte direkt slår en, är att det verkar finnas en kontrovers huruvida Kleopatra hade en egyptiers etniska drag. Kleopatra hade härstamning av grekiska (makedonska) förfäder, ymnigt blandade med persisk adel främst på den kvinnliga sidan. Några av de kvinnliga släktingarna förblir inte helt säkrade och det kunde rimligen antas att några av de där kunde vara högättade egyptier. Se en artikel nyligen om just de här familjebanden – http://www.svd.se/nyheter/inrikes/nya-ron-om-kleopatras-harkomst_2603375.svd. Så naturligtvis har grekofiler och Egyptofiler eller afrikanister respektive velat kidnappa den uppburna och berömda drottningen som ”sin”. Se t.ex. http://en.wikipedia.org/wiki/Ancient_Egyptian_race_controversy och http://en.wikipedia.org/wiki/Population_history_of_Egypt, och webdiskussionen i http://marquee.blogs.cnn.com/2010/06/17/backlash-over-angelina-jolie-as-cleopatra/.
Det som komplicerar det hela är att även om en byst sådan som den här ser väldigt, tja ”realistisk” ut är den gjord efter hennes död, och präglad av de greko-romerska stilideal som hänger runt dess tillblivande. Att Kleopatra skulle se ut så är ungefär lika troligt som att hon skulle se ut tja, som i den mer afrikanskt präglade bilden.
Mer intressant är det faktum att många av hennes tidigare ättlingar gifte sig och skaffade barn trots mycket nära släktskap. Kleopatra var dotter till grekiskättade Ptolemeiska dynastin, som praktiserade ingifte i kunglig Egyptisk tradition. Syskon- och kusinäktenskap har den biologiska effekten, förutom att öka risken för genetiska sjukdomar att framträda, att förstärka typiska familjedrag. Stora näsor, framträdande eller försvinnande hakor och annat är legio bland kusin- och syskonäktenskapens ätteläggar (Mest berömd i det hänseendet är den Habsburgska dynastin med sin berömda habsburgska näsa, som bars som kännetecken efter 1500-talet).
Det har spekulerats, och tillgängliga urkunder i form av avbildningar nära eller under hennes tid verkar visa på, att Kleopatra såg ut som en ganska normal ung kvinna i den regionen, med en en sådans vanliga drag – en markerad näsa, mörka, stora ögon – och varför inte?
En artikel i Dailymail tar upp egyptologen Sally Ann Ashtons försök att komma fram till ett realistiskt utseende för Kleopatra, baserat på en datoranimerad behandling av alla tillgängliga någorlunda samtida urkunderna, som mynt, byster mm. http://www.dailymail.co.uk/sciencetech/article-1095043/Sorry-Liz-THIS-real-face-Cleopatra.html. Resultatet är intressant, men det är viktigt att minnas att det ändå är en approximation, och spekulativt – det finns inget sätt för oss att veta exakt hur någon från den tiden sett ut, bara att komma närmare med informerade gissningar.
Hela diskussion är som synes något nattstånden och många av dess gamla inlägg bär i sig, uttalad eller inte, den illaluktande idén om människoraser som grundligt krossats av modern genetik. Totalt sett torde Kleopatra haft ett rätt typiskt Mediterreant utseende, av blandad härstamning som hon var.
Den andra konflikten, som är tydlig är att mågna vill ”rädda” myten om Kleopatras stora skönhet. Det vilar dock på en väldig bokstavlig idé om att någon som skildrats som lockande och förförisk måste ha varit en exceptionell, och också universellt, vacker person även med våra mått. Vilket inte bara verkar osannolikt, men också tämligen ytligt. Förmågan att resonera och övertala, vilket verkar ha varit Kleopatras forte, skulle inte hindrats av att hon såg normalt bra ut – var hon frisk och hälsosam skulle hon redan av det ha framstått som kvinnligt lockande och attraktiv för de som umgicks med henne. Speciellt med tanke på att hon var tidens rikaste kvinna.
Våra Moderna bilder av Kleopatra
Nu är tyvärr myter och framställningar, och möjligen den manliga fantasin, mer ytlig än så, och vi behöver kanske framställa Kleopatra som enormt vacker enligt vår tids preferenser för att identifiera henne som lockande och förförisk. Detta är något som var där redan från början, och med den allt kraftigare betydelsen av bilder och visuella uttryck som utvecklingen av fotografi, film och TV och nu Internet innebar förstärktes den norm som säger att Cleopatra måste avbildas som otroligt snygg. Det borde därför inte förvåna, att när man tittar på vilka som spelat Cleopatra på film så är det en veritabel parad av anmärkninsgsvärt vackra kvinnor – egentligen utan undantag, bara gradskillnader.
Se den rätt digra listan i http://en.wikipedia.org/wiki/Cultural_depictions_of_Cleopatra_VII
Några Kleopatror genom åren: Monica Bellucci, Leonor Varela, Elizabeth Taylor, Gina Torres, Claudette Colbert, Vivien Leigh
Även med den här begränsningen fnns det dock ett antal olika traditioner eller riktingar i hur Kleopatra avbildas – och de säger alla en del om vår syn på etnicitet, kvinnor och även töjbarheten i skönhetsbegreppet. Jag har själv sett eller studerat ett par närmare, och i följande delar går jag igenom dem som olika sätt att porträttera den gudinneförklarade drottningen.
Klicka bild för nästa del →
”Bilder av Kleopatra – Bilder från Hollywoods Guldålder (del 2)”
I en diskussion på ancient history på About.com tas frågan om Kleopatras utseende upp i artikeln http://ancienthistory.about.com/cs/cleopatrabio/a/cleopatraappear.htm, som också har ett bildspel med bilder från lite olika epoker och genrer.
About.com tog också upp boken ”Cleopatra: from History to Myth” för anmälan och recension i http://ancienthistory.about.com/library/weekly/aa090401a.htm. Boken tar upp just hur redan samtiden anpassades bilden av drottningen till hennes olika roller. Boken finns på Amazon, och också bokus http://www.amazon.com/Cleopatra-Egypt-History-Susan-Walker/dp/0691088357, Bokus http://www.bokus.com/bok/9780691088358/cleopatra-of-egypt/ och Adlibris http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=0691088357.
Stacy Schiff skrev i Huff Post Books en artikel på liknande tema som detta, visade det sig – se http://www.huffingtonpost.com/stacy-schiff/cleopatra-images-wrong_b_781099.html#s178220&title=1Cleopatra_coin_80. Stacy Schiff är författare till en bok om Kleopatra, ”Cleopatra – A Life”, som är söker återupprätta drottningen och visa på vad vi vet om hennes många manövrer och politiska drag, samt hennes persons mer intellektuella sida. Boken finns på Amazon förstås (http://www.amazon.com/Cleopatra-Life-Stacy-Schiff/dp/0316001929), liksom Bokus och Adlibris (http://www.bokus.com/bok/9780316001922/cleopatra-a-life/ och http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=0316001929), på de två sisntnämnda också översatt till svenska (http://www.bokus.com/bok/9789170281723/kleopatra-ett-liv/ och http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=9170281726)
En annan bok om Kleopatra är ”Kleopatra : Egyptens sista drottning” Joyce Tyldesley http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=9170920834
Ett galleri
med flera hundra olika bilder av Kleopatra finns i http://www.fotosearch.com/photos-images/cleopatra.html
Anakronistiska Infall – hjälm
Fantasins vägar är outgrundliga.
Eller kanske inte. För när jag fick se en bild på Svenska herrhockeylandslagets förstemålvakt Henrik Lundqvists hjälm (se nedan) så gick min tanke direkt inte till ”undrar hur det går för oss i premiärmatchen, och hur är det med hans form…” och annat sådant strunt, utan:
”De påminner om föregångarna till de svenska rytterihjälmarna från Karl X Gustafs tid, när det svenska stålet verkligen bet…”
Stefan Livs och Henke Lundqvist's hjälmar
En liten historisk återblick är dock på sin plats.
De svenska rytterihjälmarna under stormaktstiden kom naturligtvis till oss på samma väg som mycket annat civiliserat, nämligen via Tyskland. De södra tyska staterna hade efter att ha slagits möra av den tidens supermakt, det Ottomanska riket, delvis kommit att imitera sina fruktade muslimska motståndare. En av de saker de kopierade var den ottomanska hjälmen shishak, som de på tyskt manér uttalade Zischägge. Shishak utvecklades i sin tur av ottomanerna från mina favoriter mamlukernas hjälmar.
Mamlukhjälmen var anpassad för en beriden krigare som behärskade alla vapen, dels den fruktade mamlukiska bågen, världens bästa, samt de mer konventionella svärd, klubbor, lansar, sköld osv. Hjälmen måste därför vara lätt, inte begränsa synfältet och inte hindra huvudets rörelser, samtidigt som den gav maximalt skydd. Då världens främsta vapensmeder före 1400 residerade i Damaskus löste man detta med glans, vilket visas av att alla mamlukerna slogs mot kopierade dem, från timuriderna till ottomanerna (se nedan).
Turkiska och Iranska hjälmar av mamluk-typ
Mamlukhjälmens huvudskål var smidd i ett stycke med gravyrer och ibland räfflor för maximal hållbarhet och lätthet. Den hade ett nerfällbart nässkydd, och kombinerades ofta med en aventail (nack-och hakskydd) av ringbrynja eller lameller, som täckte bärarens ansikte så bara ögonpartiet var exponerat.
Nu är mina preferenser som de är och därför tog mig denna lilla tour de force genom historien från ishallarna i Vancouver tillbaka till egyptens heta sand, med tanken som Stephen King menar man aldrig skall sluta fråga sig:
”Vore det inte kul om… ”
Jag kladdade snabbt till en hjälm med ansiktskydd i lamell och ringbrynjenackskydd, som jag tror att en amir på 1400-talet inte skulle skämts för att bära.
Imaginär Mamluk Shishak från hockeyhjälm
Indomitus.blog 