Månadsarkiv: juni 2013
Supergiraffen flyger igen!
Tillbaka från midsommarfirande avtäcks att en hjälte från förra året fått nytt liv: den mäkte Kapten Faffa, mästare på Faffarate, Giraffen av stål, snabbare än ett plan och godare än en superbanan…
Kapten Faffa Returns!
Det handlar om ett litet projekt som jag satte igång juli förra året, inspirerad av de studsmattehoppande Jakob & Joel och deras kramdjur. De gav uppslaget för den osannolike supergiraffen Kapten Faffa, som redovisats i ett tidigare inlägg här…
Kapten Faffa drabbades tyvärr av ett oblitt öde som den kommit att dela med alltför många av mina målade alster – den förstördes av en crash i min Photoshop-installation, när filen blivit för stor för datorn att hantera säkert. Kvar blev en platt kopia, det vill säga utan den lagerstruktur som skulle behövas för att på ett smidigt sätt färglägga och rendera bilden.
Gråt och tandagnisslan följde, inte bara för den utan för alla andra bilder som gått samma väg de senaste månaderna…. Snyft, jag hade velat ge fler av de bilderna i julklapp.,..
Nu kan man slås ner hårt, ja ända ner i marken. Men ändå skall jag resa mig, för att kämpa för den goda ölen… erh saken. Sedermera har det senaste halvåret väldigt mycket präglats av en hemsk hälsovårdssituation för en kär anhörig. Men även i den kallaste vintern och bland sjukhuskorridorer, mellan avbrutna powernaps medan jag vaktade min moders liv försökte jag hålla min egen livslåga igång med lite skapande, och kanske, med att återuppväcka det som jag kunde. För balansens skull, liksom.
En av de sålunde nyuppväckta bilderna var Kapten Faffas. Så småningom började jag om med att skilja på de förstörda lagren och återskapa färg och ljus i GIMP, och sakta så sakta kom under våren den lilla giraffen av stål (?) tillbaka i full kulör, och lite skuggning och highlights och andra effekter lades på…
Ta-daaaa!
Jag sparade några sista detaljer och lade på sista handen ute på landet, i närvaro av bildens andliga upphovsmän Jakob & Joel, och vi bestämde att nu får den vara… färdig!
Yes! iväg till ramaffären snabbt innan datorn tar den! Jakob & Joel sade sig ab-so-lut inte vara för stora för bilder på deras kramdjur i trikåer, så jag hoppas de skall gilla den, och Jakob åtminstone verkade redan inspirerad att uppfinna en ärkefiende till den lurviga flygaren.
←Se första Inlägget med kapten Faffa, ”Det är en fågel, det är ett plan…”
Se mer om bilder i Galleriet
Glad Midsommar
En fest som alltid legat högst upp på mitt hjärtas rangskala, Sveriges sanna märkesdag, att fira i Roslagens famn på den blommande ö, omgiven av kära vänner… I år delvis fördunklad av häsloproblem i familjen och en omänsklig arbetsbörda som följd- men sådant är livet, och det är å andra sidan värmande att så många vill unna en att få ta ledig just denna dag av dagar.
Den roande bloggkollegan Tannhauser publicerade nyligen några betraktelser (se 1 och 2)över midsommaren med tidvis ursinniga försök att tvätta denna uppenbart förkristna fest fri från de kristnas kladdiga händer. Gott så, han går förstås andra ärenden, asatroende som han är, men man kan väl sympatisera med delar av hans ansats, även om man, som undertecknad, är en sekulär person och lämnat diverse gudar och trosföreställningar av slikt slag under och bakom sig. Men det, och faktum att det in i det sista såg ut som om mitt eget midsommarfirande skulle förloras i år som följd av ett utmattande och sorgligt utnyttjande av undertecknads omsorger om en kär anhörig, inspirerade mig att fästa i ord vad som är mig kärt med denna högtid.
Ett firande är ändå ett firande, aldrig bättre än den anda som vidlåder den, något som Midsommar understryker extra väl. Undertecknad föraktar flaggviftning och chauvinism av alla de slag, vare sig den är sportslig, nationell, religiös eller i annan form. Därför är Midsommar på många sätt ett välkommet undantag från de flesta andra bemärkelsedagar och helger, som kapats och halats för antingen den ena eller andra ”saken”. Midsommar är från början, och i tacksamt nog även fortfarande på de flesta sätt, samma som ett firande av sommarsolståndet. Årets längsta dag, med mest livgivande ljus åt oss , i denna vår kalla och mörka del av världen. Och som biologin ser ut är det också en bra dag att ha som riktpunkt för diverse sådant som odlande och mycket annat.
Midsommar är således ett astronomiskt faktum och finns allt utanpåverk förutan. Det har en kärna av realitet som är oomkullrenkelig i sig. I hägnet av detta tämligen religionsfria firande av ett verkligt förhållande, behöver ingen fjantig frälsare eller gudar göra sig besvär, och ingen snävt definierad nationalism eller subkultur eller partikulär rörelse kan äga firandets form och innebörd, vad de småaktiga än må säga. Detta gör midsommar befriande som en allmänmänsklig tidpunkt då man firar något som till sin kärna står över skiljelinjer, och alltså kan omfattas av ett flertal, det utesluter endast några få extrema randexistenser som nykterister eller paniskt dansfobiska människor, liksom förstås religiösa fundamentalister.
Visst, den omges av ett visst nationalistiskt, eller skulle man kanske säga, fosterländskt romantiskt, skimmer, men denna är mild och inbjudande och framför allt spontan, olikt så mycket annat som kidnappas för vad som oftast är ensidiga och oftast inte speciellt inspirerande manifestationer av närheten till det mångsidiga fenomen som är ett land, en nation i vår tid.
Men viktigare än färger och yttre åtbörder, och de riter som vi väljer för vår samhörighet, det som verkligen är dyrbart, ja heligt även för den mest ideologiskt och religiöst likgiltiga person är sambandet mellan människor, här i vårt land och , och dess kultur, sådan som den är i denna historiska tidpunkt. För undertecknad, som likt få andra här haft förmånen att välja vilken kultur, vilket land som verkligen mest vinner mest genklang med hjärtat, är det dessa inre värden som står i fokus på midsommarafton och dess grannar bland dagar.
Personligen kom för länge sedan, när jag gjorde transitionen till att bli förbunden med detta vårt fina land, midsommar att fylla en alldeles särskild plats. Det var i goda vänners sällskap, helt otvunget men med djupa rötter i tradition och kultur av sång, mat och sällskap, som mina egna rottrådar fick fäste i vår mylla. Midsommar är för mig min helg över alla helger och en födelsestund som inte står min födelsedag efter. För det var där, mellan sill och nubbe och sena recitationer av Evert Taube, som kärleken till mina vänner växte, transcenderade det individuella, och blev kärlek till Landet Sverige, det land som nu också blev mitt, vars portar storslaget öppnats upp för mig.
Så är denna dag en hamn för själen, ett ständigt återvändande till det bästa som människa och natur kan uppbåda, av vänskap, tillit och omtanke, av att bli välkomnad och uppskattad som medmänniska, en kort stund glädjande sig över det förbiilande ljusets högtid i det oändliga mörkret.
Vacker och ljus, med värme, kärlek och löftet om en framtid att glädjas åt. Det kan synas långsökt, men jag finner ingen bättre illustration av denna dag är dess motsvarighet bland människor, Alma, min själ och bärare av din förmoders gåvor och det främsta av allt som är förbundet med min varelse.
Till Björn, Ola och ni andra – jag har startat min färd, snart möts vi igen i Roslagen, under blomsterprytt tak! Och till alla önskar jag en Glad midsommar!
——————————————————
Om midsommar: http://sv.wikipedia.org/wiki/Midsommar, på engelska http://en.wikipedia.org/wiki/Midsummer, se även http://sv.wikipedia.org/wiki/Midsommar_i_Sverige,
Rena grekiskan… en rättelse och efterarbete för En Bysantinsk agent-fantasi
Ack min medeltidsgrekiska är alls icke vad den borde vara, och därför smyger sig ibland fel in… i fallet med illustrationen av de bysantinskt baserade ”Änglalika Budbärarna” uppmärksammades jag på det där samtidigt som jag förbättrade bilden.
I inlägget ”En bysantinsk fantasi (?) – agent 007 i hans kejserliga majestäts tjänst” postades min egen illustration av de dolska och bistra angeliaforoi underrättelsemännen i det bysantinska riket, vilka förekommer i min fantasyberättelses motsvarighet till Konstantinopel, det stora Aracanea.
Angeliaforoi, de ”Angeliska Budbärarna”, kejserliga spioner och mördare
Tyvärr blev det fel vid transkriberingen av deras grekiska namn ἀγγελιαφόροι i själva illustrationen- rätt är Angeliaforoi (prefixet Angelia– betecknande ”angelisk”, änglalik eller ängel-aktig budbärare) inte Angeloiforoi (Angeloi varande änglar i plural, dvs det skulle bli ”änglars budbärare” eller något sådant) som det stod’på bilden. Det där är sådant som lätt händer när man hanterar termer på andra språk än de man behärskar.
Rätt skall vara rätt, så det var bara att ändra… Jag tvivlar inte på att min berättelse, som innehåller många sådana benämningar på saker på månghanda tungomål, varav många med andra alfabet, är tryfferad med snarlika fel. Envar som kan rätta och vägleda mig därvid är varmt välkommen att göra så.
Som så ofta sker passade jag förstås på att, förutom rättningen, grotta ner mig i lite efterbehandling, aldrig nöjd som jag är i hur bilderna blir. Så jag mjukade upp bildens linjer, ändrade lite på färgkurvan för att göra den lite mörkare och mindre blank och lite andra sådana korrigeringar med GIMPs hjälp, och ser man på, bilden blev iaf behagligare att se på skärmen.
Angeliaforoi, De Angeliska Budbärarna, korrigerad & modifierad
Så – rättstavat och förbättrat men med samma mordiska innehåll kommer version 1.1 av Angeliaforoi – de angeliska budbärarna. Flera liknande konceptbilder för Aracanea ligger i pipen.
←Klicka för ”En bysantinsk fantasi – agent 007 i hans kejserliga majestäts tjänst”
Se andra poster på temat Bysans i tråden
Bysantinska Riket / Byzantine Empire
Se bilden i sitt sammanhang med andra illustrationer för min berättelse på bildsamlingssidan
Galleri för A’ratauma / The A’ratauma Gallery
——————————————–
En referens som borde varit med på föregående inlägg (har också sedermera lagts till) är Francis Dvorniks standardverk ”Origins of Intelligence Services: The Ancient Near East, Persia, Greece, Rome, Byzantium, the Arab Muslim Empires, the Mongol Empire, China, Muscovy”. Virginia Military Institute har lagt upp avsnittet om bysans, se http://www.vmi.edu/uploadedFiles/Faculty_Webs/HIST/SheldonRM/Courses/Restricted/Dvornik%203.pdf.
En bysantinsk fantasi (?) – Agent 007 i hans kejserliga majestäts tjänst
En betraktelse över bysantinska spioner och hemliga agenter, som inspirerade till teckning och skrivande…
Under min research kom jag för några år sedan att snubbla över texter om underrättelsemän i den sena Rom och vad som sedermera blev det östromerska, bysantinska imperiet. Insynen i ett helt system av mördare, hemliga agenter och spioner i detta avancerade förmoderna välde som tyvärr inte omtalas så mycket hos oss som det förtjänar, har sedermera kommit till användning och gett upphov till uppslag för min berättelse, liksom även stoff för några bilder.
En kort bakgrund. I det växande Romerska Riket framträdde flera sorters funktioner kopplade till underrättelser för den romerska armén, många sprungna ur vidare företeelser kopplade till det romerksa samhället och den romerska rätten. Där fanns t.ex.
- Arcani utförde operationer, ofta bakom fiendens styrkor, och kan jämföras med vissa nutida specialförband
- Peregrines var anlitade kontraspioner mot motståndares spanare, och var oftast, om inte alltid, icke-romare – Peregrines var annars namnet på icke-romerska bosättare i riket, vilka saknade fulla medborgerliga rättigheter.
- Delatores var faktinsamlare längs vägarna, en slags hemliga spanare – deras namn kommer från den romerska rättens ”anklagare” eller ”angivare”, se Delatores i denna vidare bemärkelse
- Frumentarii var från början underhållstrupper men kom att bli ens slags militär polis
Sistnämnda s.k frumentarii ”underhållsmän” är av särskilt intresse. De kom att bilda ett rikstäckande system med militära kurirer och underrättelsemän, ordnande under en speciell centurion i varje legion. Dessa länkade samman sädestilldelningen och arméernas men även staden Roms försörjning. De vägledde och vaktade också prominenta gäster i Rom. De var alltså samtidigt kurirer och ansvariga för försörjning & underhåll, centrala uppgifter inom post –och vägnätet i imperiet, vilket också gjorde dem anvädnbara som kejserliga spioner. Så småningom kom frumentarii att centraliseras och få ett eget högkvarter i Rom, utrustat med fängelser och tortyrrum. De hade vid det laget blivit en sannskyldig hemlig polis.
Frumentarii avskaffades formellt under kejsar Diocletianus tid, men deras funktioner överfördes till de effektivare agentes in rebus, ”de som handhar saker”, som lydde under den inflytelserike Magister Officiorum ”Ämbetenas Magister” varifrån de fick sitt grekiska namn μαγιστριανοί, magistrianoi, ”magistermännen”. Magister Officiorum blev så småningom den mäktigaste ämbetsmannen i det tidiga bysantinska riket, med kontroll över rangrullorna och tillträdet till kejsaren. Därefter fick han också ansvar för kejsarens säkerhet, och så småningom också befälet över kejsarens livvakt. Därmed kom han att få en väldig makt, på en gång kombinerande funktionen som minister för både inre och yttre säkerhet, befälhavare för de elitförband som dvaldes i palatset, liksom makt över vilka som träffade kejsaren. I hägnet av Magister officiorums växande makt kom agentes in rebus att växa till en slags stat i staten, och bli ett mäktigt politiskt vapen med möjlighet att förvisa, utpressa och mörda politiska motståndare. Deras missbruk av sin makt gjorde dem hatade och fruktade. De fick öknamnet ἀγγελιαφόροι, angeliaforoi, eller ”de angeliska” eller ”änglalika”- den som vill kan notera parallelerna med t.ex. moderna stormakters underrättelsetjänster som börjar överträda sina befogenheter.
Agentes in Rebus försvann till slut på 800-talet när ämbetet magister officiorum monterades ner. De funktioner som hade med kurirväsende, vägbevakning och underhåll av trupperna att göra övertogs av den nye ämbetsmannen Logothetes tou dromou. Men behovet av deras ”tjänster” måste ha kvarblivit. Och när Logothetes tou Dromou, ”kännaren av vägar” under de följande hundra åren steg till prominens och blev den mäktigaste ministern, med många av de befogenheter som fordom hållits av Magister Officiorum, kan man fråga sig hur behovet av spioner och speciella agenter tillfredställdes. Man vet att Logothetes tou dromou förfogade över budbärare som hade hand om underrättelser och inkvartering till hären, men används också som spioner och övervakare av tullar och rörelser in och ut ur huvudstaden Konstantinopel. Logothetens män sändes också för att ”eskortera” bannlysta män och även att genomdriva kejsarens makt mot kyrkans män. Källorna omnämner inte att dessa utgjorde en speciell kår, men att en betrodd kärntrupp av män verkade i dessa ärenden, det kan man nog vara rätt säker på.
Funktionärer i Aracaneas med Logothetes tou dromou längst fram
I min berättelses värld A’ratauma har jag därför låtit Angeliaforoi, ”de angeliska budbärarna”, fortleva som ett namn för palatsets underättelsetrupper, vilka, tänker jag mig, fullgör liknande uppgifter som fordom agentes in rebus, om än mer diskret. De utgör en skugga av makten som tillför ännu ett lager av hot och okänd fara i det förrädiska gungfly som utgörs av mitt Aracanea, den dekadenta huvudstaden i vad som förut varit ett stort imperium
Jag har förstås fått en bild i mitt huvud av dessa bistra agenter i deras olika uppenbarelser som kurirer, vakter och utsända mördare. En första kladd gav så småningom upphov till en tuschteckning, och växte lite oförhappandes till en färglagd bild.
Senromerska soldater i rekonstruktion
Kläder och utrustning är hämtad från en mängd historiska källor. Min tanke var att angeloforoi hämtar sitt stuk från en äldre tid, från minnet av en senromersk armé som i praktiken försvunnit i det sammanbrakande arakanska riket, min motsvarighet till bysans.
Som fullt utrustade vakter har de därför en blandning av tidstypisk (motsvarande bysantinskt 1300-tal) och ålderdomlig utrustning, med detaljer som försvunnit ur bruk i den borttynande kejserliga armén, såsom långa brynjor och sådant som mer hör en senromersk krigare till, än en medeltida bysantinare.
I sina mer diskreta ”civila” kläder är angeloforerna klädda oklanderligt korrekt, men med vissa kännetecken på sitt resande – de bär således långa resmantlar över sina tunikor, höga läderboots och tjockare övertunikor, men vissa detaljer avslöjar ändå deras speciella ställning, som bandet över bröstkorgen på en av de avbildade, den lilla påsen för stylus och pimpsten (för att kunna ta meddelanden) och så vidare. De måste, tänker jag mig, trots allt ha stått ut, eftersom de hämtas från yngre kavalleriofficerare och kunde kanske tänkas göra samma intryck på sin omgivning som den gängse bilden av FBI-män som under Hoover-tiden struttade runt i prudentliga kostymer. Bistra och olycksbådande.
Efter att Yakane, om varom här skrivits förut, haft en konfrontation med dem som så när kostat honom livet, får han veta av sin följeslagerska Zoe vilka han har emot sig.
”Då och då slår män till som inte verkar frukta någon, mot sådana som tror sig vara säkra och kunna påräkna sig högt beskydd. Höga ämbetshållare som gjort sig till fiender med fel makthavare, konkubiner som vet för mycket, även, sägs det, kyrkomän som i hemlighet smider ränker mot kejsaren. Även ledarna för underjorden aktar sig för dem: de fruktar lika mycket som några andra att släpas bort på okända grunder, för att aldrig ses till igen.”
Tushteckningen med flera exempel på utstyrslar på dessa fruktade men undflyende motståndare lades ihop och försågs med lite texter, jag var inne på ett slags inormationsstuk. Sedermera färglade jag bilden i GIMP, och resultatet av hela denna konceptövning kan ses nedan…
Klicka för efterbehandling och rättelse av bilden ”Rena Grekiskan -En rättelse och Efterbearbetning för en Bysantinsk agent-fantasi”→
Se andra poster på temat Bysans i tråden
Bysantinska Riket / Byzantine Empire
Se bilderna ovan i sitt sammanhang av illustrationer för min berättelse i galleriet
Galleri för A’ratauma / The A’ratauma Gallery
——————————————–
Det finns flera bra Wikipediartiklar om bysans på ämnet, se t.ex.
- http://en.wikipedia.org/wiki/Frumentarii
- http://en.wikipedia.org/wiki/Agentes_in_rebus
- http://en.wikipedia.org/wiki/Magister_officiorum
- http://en.wikipedia.org/wiki/Logothetes_tou_dromou
Några böcker på som tar upp ovanstående teman:
- Francis Dvorniks standardverk ”Origins of Intelligence Services: The Ancient Near East, Persia, Greece, Rome, Byzantium, the Arab Muslim Empires, the Mongol Empire, China, Muscovy”. Virginia Military Institute har lagt upp avsnittet om bysans, se http://www.vmi.edu/uploadedFiles/Faculty_Webs/HIST/SheldonRM/Courses/Restricted/Dvornik%203.pdf.
- Artiklar i ”the Oxford Dictionary of Byzantium” Alexander Kazhdan, (Ed.) (1991), Oxford Dictionary of Byzantium, Oxford University Press
- ”Ruling the Late Roman Empire” av Christopher Kelly, Harvard University Press 2009
- ”Every-day Life in the Byzantine Empire” av Tamara Talbot Rice, 1967
En bild säger mer än tusen ord… en fredagskväll
Gräsklippning, nattjobb och anhörigvård lägger hämsko på bloggandet, men det här var bara så talande…
För vad skall man säga?
En fredagkväll i vårens sista natt den sista maj ser man detta på bussterminalens rundel…
Fredags(ratt)fylla?
Lönehelg?
Sommarstök?
Dumskallekonspirationen slår till med förortsrally vid bussens vändzon?
Ack, kärt barn har många nämn…
Indomitus.blog 