Category Archives: Bilder att Färglägga

Bilder ritade i företrädesvis clear-line stil, lämpliga för färgläggning.
OBS! avlägsna inte ursprungsmärkning/logotype vid kopiering eller mångfaldigande. Se mer om villkoren för användning i riktlinjerna i https://paulusindomitus.wordpress.com/about/

Träningsteckning (7) – Arising, eller Att Resa Sig


Serien av teckningar som kombinerar karaktärsstudier med avbildning av träning och stridsövningar fortsätter med en vision av hur någon reser sig, mot oddsen, trots smärta, och förblir utmanande, förblir obetvinglig.

kati-slagen-men-inte-besegrad

Kati Slagen men inte besegrad färglagd

Den här teckningen följer omedelbart på den i förra inlägget i denna serie, där Kati, en av mina berättelsers karaktärer, ser upp från marken där hon ligger blodig och nerslagen vid ett tillfälle under den gruvliga träning som hon underkastar sig. Fokus där låg på den vredgade och obesegrade blicken som kontrast till det blod och den i övrigt nedslagna, bokstavligt talat, ställning som hon befinner sig i.

kati-reser-sig-arising-insp-rebecca-ferratti-utkastDet som bilden inte visar är när Kati i nästa stund på darriga ben och med käppen i krampaktigt grepp reser på sig och ser ut mot sina plågoandar, tränaren Yakane och dennes adept Corinna, trotsigt redo för ännu en omgång. Den visionen av okuvligt trots, av en vilja som inte bara framhärdar utan reser sig igen, och igen, bara väntade på att födas fram. I ett utkast jobbades ställningen för en sådan bild fram, med prövning av olika grepp och sökande av rätt vinklar.

Med det utkastet som grund påbörjades en riktig teckning.

kati-reser-sig-arising-insp-rebecca-ferratti-linjeskissJag gick mer metodiskt och gradvis fram än normalt, och försökte akta mig för att rusa iväg i förväg på någon detalj. Den här bilden bygger på en mer sammansatt och invecklad kroppsställning, både anatomiskt och perspektivmässigt, än den föregående. Allt måste bli rätt och passa ihop – helheten var det viktiga. Först lades konturernas linjer ut. och innanför dem de första skissdragen till figurens skuggning och klädveck med ytterst ljus (4H) blyerts.

kati-reser-sig-arising-insp-rebecca-ferratti-grafit-pagaende

Kati reser sig – mjuk blyerts på hud

Efteråt var det dags för skuggning och ifyllning med mjukare grafit (5B-9B). Jag började med ansiktet och alla hudpartier – förstnämnda måste förstås ges extra omsorg, eftersom ansiktets uttryck måste vara tydligt och omisskännligt samtidigt som bilden måste försöka uppnå en åtminstone någorlunda porträttlikhet med förlagan till Katis unika utseende, den anslående Rebecca Ferratti. Ytterligare detaljer som rapp och blåmärken lades gradvis på för att få bilden med att överensstämma med den närmast föregående.

Under arbetets gång uppstod vissa avvikelser som ofta sker med en frihandsteckning (som t.ex att ansiktet tenderade att bli lite horisontellt utdraget, och benen drogs in), men den metodiska uppbyggnaden av bilden gjorde att dessa kunde upptäckas och åtgärdas i samband med att teckningen scannades in. Den mer eller mindre färdiga teckningen kan ses nedan.

kati-reser-sig-arising-insp-rebecca-ferratti-grafit-kol

Kati Arising – reser sig blyertsteckning

Jag avstod medvetet att lägga på det blod på ansiktet som utgjort en karaktäristisk del av den föregående bilden, delvis av sentimentala skäl. Jag gillade bilden och ansiktet såsom de blev, och ville inte förstöra uttrycket genom att lägga på en massa blod på min vackra hjältinna. Dessutom hade jag under arbetets gång redan bestämt mig för att fortsätta med en målad variant – där kunde blodet läggas på.

Jag blev nöjd med teckningen i alla fall.  Den fångar förhoppningsvis det jag söker efter: skönheten, styrkan och envetenheten hos min hjältinna, som kan slås ner men aldrig någonsin ger upp.

****************************

Fler studier av figurer för min fiktiva värld A’ratauma finns i galleriet

Galleri för A’ratauma

Träningsteckning (6) – You can Hit but Never Break Me


Serien av teckningar på temat träning tar fokus på förmågan att uthärda, förbli utmanande och okuvligt beslutsam inför smärta och förnedring.

Såsom förut illustreras detta med scener från mina berättelsers A’ratauma. Det framgick i förra inlägget i denna serie hur den oförvägna Kati tvingat sitt ex, krigaren Yakane, att träna henne i stridskonsterna. Denne svarar genom att försöka avskräcka henne med hårdheten och obönhörligheten i sin träning, och Kati får som en följd dagligen ta kopiösa mängder stryk från Yakane och dennes mer erfarna elev Corinna. Katis viljestyrka och envetenheten i hennes karaktär sätts på ett avgörande prov, men trots förödmjukelsen låter hon sig inte knäckas. Istället skärps hennes vilja än mer, slipas av vreden och förbittringen och smärtan till en fruktansvärd egg som skulle utkräva sin hämnd.

Rebecca Ferratti Promo 02

Rebecca Ferratti

Ett av de många utkasten kring det här skeendet sökte just fånga den där inre drivkraften och hur den skulle skymta fram även när Kati befinner sig på sin lägsta punkt. Katis utseende är som alltid inspirerat av min musa, den amerikanska aktrisen och modellen Rebecca Ferratti – men för den här bilden fanns egentligen inga förlagor, utan jag fick utgå från min känsla för hennes figur och ansikte i denna tänkta situation.

Skissen, tillkommen med enkel blyerts, artade sig trots svajig porträttlikhet oväntat lovande tack vare vad som måste betraktas som ett misstag: frestelsen att måla dit blod direkt med rödfärgen från ett nytt set mangapennor…

kati-nedslagen-skiss

Trots , eller kanske tack vare, den märkliga färgblandningen blev intrycket starkt. Kati, blödande och liggande på marken efter att ha slagits när ännu en gång, ser upp på sina plågoandar. Det är i ögonen och det chockerande med blodet som rinner över hela ansiktet effekten uppstår. Ställningen blev också bra rent mekaniskt – det framgår förhoppningsvis att trots att hon slagits är på väg upp, mödosamt, sträckande sig efter sin käpp.

kati-nedslagen-tuschJag bestämde mig för att göra en tuschad variant för påföljande målning. Med hjälp av genomskinlig film lades tuschlinjerna på plats… med blandat resultat. Papperet kom att inte ligga helt rätt, och ansiktets detaljer blev därför tämligen…sneda. Tack och lov märkte man det där, och efter att ha scannat in båda skisserna kunde det korrigeras med GIMPs hjälp i samband med färgläggningen. Sistnämnda gjordes i den numera brukliga tekniken med många överlagrade färger och ljus- och mörkerlager som kompletterar varandra.

kati-slagen-men-inte-besegrad

Kati Slagen men inte besegrad färglagd

Det hela gick tämligen snabbt, men jag är faktiskt nöjd. Trots sina brister fångar den min sökta känsla, av en hjältinna som hur illa tilltygad hon än är, aldrig ger upp. Som reser sig, igen och igen. Och den låter också skymta fram den vrede som är i henne, som är en del av hennes brinnande väsen.

Min vän sade det väl, när han såg närbilden på hennes ansikte, och citerade en sång som han visste låg i bakhuvudet när jag ritade bilden.

Katis blick när nerslagen

Katis blick när nerslagen

You can Hit, but Never Break Me – this is what I’m made of

Det skulle kunna vara Katis valspråk. Hon är skön för min syn, ja den skönaste av alla – men där finns mycket mer att beundra, än enbart ögat möter.

****************************

Fler studier av figurer för min fiktiva värld A’ratauma finns i galleriet

Galleri för A’ratauma

———————————————

Sången ”Made Of” som det hänvisas till ovan var först bekant för mig från ursprungsversionen av Nause från 2011. Senare vann låten ny popularitet efter att den använts med god (om än något långsökt) effekt av Volvo för deras bilreklam, i en version sjungen av Viola Martinson. Den versionens kombination av texten tillsammans med den ljusa och nedtonade rösten gjorde intryck också på mig, och ledde mina tankar till min hjältinna. Kati har en ljus, flickaktig men tydligt beslöjad röst, och orden lyder närmast som en sammanfattning av hennes okuvliga anda: se texten med sången i länken nedan.

Träningsteckning (5) – Slagen, men inte Besegrad


Med träningsvärken malande i kroppen är det passande att återvända till serien av teckningar av stridsövningar som också visar på uppkomsten av den främsta stridaren i min inre världs länder.

När denna tråd lämnades i det förra inlägget denna serie, hade den sköna Kati anslutit sig till den träning som Corinna inlett under sin herre, krigaren Yakanes ledning – mot Yakanes vilja. Yakane och Kati hade inlett ett förhållande som sedermera avbrutits, och Katis inträngning i den träning som han delvis tagit sin tillflykt till för att komma över deras uppbrott kastar honom tillbaka till en storm av motstridiga känslor. Han saknar henne svårt men betraktar inte henne som en stridare, och vill inte dra in henne i den sidan av sin värld. Men han bär också på en vrede över hur saker utvecklats, riktad också mot henne för det förakt som hon verkar visa honom samtidigt som hon forsatt tränger sig på hans liv. Det här leder till ett beslut som visar sig avgörande. Istället för att vägra och bryta sitt löfte till Kati från tiden då de var på god fot, beslutar sig Yakane för att avskräcka henne från sin avsikt att öva upp sig för strid, genom att utsätta henne fullt ut för den stenhårda och obönhörliga träning som han utövar.

yakane-tacklas-kati-m-skold-utkastFlera utkast kom till för den där perioden av träning i syfte att bryta ner Katis vilja, och hittills har två av dem mynnat ut i mer genomarbetade teckningar.

I ett av utkasten, inspirerad av bilder från ett lajv på medeltidstema, föreställde jag mig Yakane och Kati övandes med påkar och sköld, då Yakane med sin sköld knuffar undan Kati så att hon flyger bakåt och faller närmast raklång till marken av kraften från den överlägset starkare Yakane.

yakane-tacklar-m-skold-skissDet utkastet var lovande, och mynnade ut i en skiss på Yakane hållande sin sköld av keltiskt snitt med sin tyngd tydligt bakom den. Han har ett halvt insteg, som om han är på väg framåt mot sin fallna motståndare med påken redo. Yakanes är fondfiguren, framför vilken Katis skepnad sedermera skissades fram, först på separat papper men sedan samlat.

Utmaningen med Katis figur utgörs av kombinationen av rörelse och perspektiv i bilden. Kati faller – men hennes fall är inte handlöst, hon behåller en slags samlad ställning med sköld och påk framför sig och benen ut mot sin motståndare, inte viftande åt alla håll. Vinklarna är dock ändå svåra såtillvida att hennes kropp är på väg nedåt och utåt i bilden, med armarna längs en delvis annan linje, och klädernas veckande och rörelse lägger till ännu ett knepigt element.

yakane-kati-tackling-traning-resize

Utkastets grundläggande riktlinjer visade sig dock vara så pass gedigna att detaljer och skuggning (i mjuk blyerts 2b-6B) kunde hålla sig nära dem, och den samlade och upparbeta skissen ovan realiserar rätt väl den ursprungliga idén. Intrycket av en extremt ojämlik styrkefördelning så här i början av Katis träning går fram.

skisser-kati-corinna-svardstraning-sparringDen andra bilden visar på hur Corinna, som beordrats av sin läromästare och herre Yakane att inte hålla igen, motvilligt utsätter Kati för en hård lektion  i en svärdsövning med påkar. Ett utkast hade förelegat flera år, som en snabb kladd inspirerad av en boxningsmatch. Det var ställningarna och fotarbetet som stod i centrum där.

Redan på kladdstadiet valde jag att lägga in ett lätt fågelperspektiv för bättre överblick av scenen: Kati som får rejält med spö av den mer erfarna Corinna. Utkastet lade grunden för en direktteckning i blyerts. och efter lite meckande med avstånd och detaljer i de tvås klädveck blev resultatet som nedan.

corinna-kati-svardtraning-forsta-sparr-korr

Båda är klara kandidater till ytterligare bearbetning och färgläggning – men så som de föreligger ger de där teckningarna i alla fall en slags insyn i hur begynnelsen av Katis stridsträning artar sig. Dag efter dag drillas hon hårt och skoningslöst i hårda fysiska övningar, där hon trots sin goda grundfysik ständigt kommer till korta – och varje dag avslutas med ett rejält kok stryk under sparringsessionerna. Ingen vettig människa skulle stå ut med det där: förr eller senare skulle smärtan och utmattningen och förnedringen ta ut sin rätt och den unga Kati ge upp. Eller?

Svaret, tänkte jag mig, skulle ha kunnat skönjas i Katis blick efter att hon för femtioelfte gången slagits blodig av Corinna.

kati-slagen-men-inte-besegrad-narbild-plus

Det där är inte någon som är knäckt eller besegrad. Yakane och Corinna skulle få smärtsam anledning att ångra sitt tilltag att försöka avskräcka henne, som inte låter sig kuvas, inte besegras i livet.

Fler studier av figurer för min fiktiva värld A’ratauma finns i galleriet

Galleri för A’ratauma

En stukad Prinsessa


En prinsessa med ont i foten får sina fiskar varma av sin paranta mamma

På snabb tur-och-retur från sjukhuset och i ett försök att rensa hjärnan, en liten post från illustrationerna till första boken om Prinsessan Julia och draken Pelle.

Bilden nedan är från en episod del 1, ”Hjärtespjutet”, där Prinsessan Julia, efter att ha fått sig en törn medan hon spelar fotboll, kvicknat till och vill stiga upp. Hennes mamma, drottningen Maral (varom mera i posten En Kung & en Drottning för Prinsessan i ett Sagosverige) vill dock få ett ord med i laget, och grälar på sin oförsiktiga dotter som tror att hon kan spela fotboll all in med en drake…

Drottningen lägger om Prinsessan Julias fot

Drottningen och Prinsessan Julia stukad fot

Förutom att visa på ett specifikt skeende var tanken att något fånga den ibland komplicerade mor-dotter-relationen. Prinsessan ska alltså framstå som ledsen, men ändå ursäktande sig och idén som ledde till att hon gjort sig illa. Maral å sin sida är synbart frustrerad på dottern, och släpper här tillfälligt på sin annars väldigt värdiga och samlade framtoning för en okaraktäristisk utskällning.

När väl scenen stod fram sökte jag fånga huvuddragen i vad som måste kallas min spontana, rätt serietidningsaktiga stil med tusch i korta linjer och vissa detaljer i figurerna framför en schablonartad fond. Relationen och också kontrasten mellan de två skall förhoppningsvis framgå och ges eftertryck av skillnaden i klädedräkt, där framför allt drottningens renässansklänning ger ökad pondus till hennes utspel, gör den mer, tja, drottning-lik. Bilden färglades i GIMP, och fick viss efterbehandling av skuggor och blänk.

Med tanke på hur snabbt det gick blev resultatet faktiskt inte så dumt. Uttrycken och gesterna kom nära det jag föreställt mig för inledningen av scenen. Den kan läggas till i raden av fruktbara försök tillkomna för den fina Almas skull, för vilken den är gjord.

 ————————————————————–

Alla bilder av Prinsessan Julia finns samlade i

https://paulusindomitus.wordpress.com/paulus-indomitus-pablos-galleri/galleri-for-prinsessan-och-busdraken/

Tidigare inlägg på temat prinsessan Julia och hennes värld finns i tråden

Prinsessan Julia & Draken Pelle

Almas Bok: Julia steg upp i arla sin ungdoms gryning…


… fast kanske inte fuller av ångst och kval som Stiernhielm velat ha det. På årets sista dag ser vi prinsessan Julia sträcka sig mot en ny morgon.

Det är den illustration som inleder min berättelse om prinsessan Julia, tillägnad min musa Alma. Det är gryning, och vår prinsessa, som precis vaknat, gäspar stort i sin säng och gör sig redo för en ny dag. Själva konceptet var väldigt klart i mitt huvud, så pass att jag efter de enklaste grundlinjer realiserade den direkt med tuschpensel.

Prinsessan Julia vaknar på morgon

GÄÄÄÄÄÄSP!

Den gör mig lite glad den där: med väldigt enkla medel fångar den in centrala idén, och stilen blev helt spontant något av en lite sötare variant på min normala. En lustig sak kan noteras, och det är hur Julias ålder tenderar att variera mellan olika teckningar – här ser min prinsessa klart yngre ut än t.ex. tuschteckningen där hon rider med sin lillebror. Den gjorde mig på gott humör, och sålunda lade jag till en liten referens åt betraktaren: postern.

Iron Maiden best of the beast album cover skivomslagJulia är ju typ 13-14 år, och som sådan har hon förstås en poster på sina idoler på väggen. En liten tuffing som hon är tänker jag mig att hon har en dragning åt 80-talshårdrock… och favvisbandet? Iron Maiden förstås, ett band som kanske mer än många andra lånat uttryck från skräck- och fantasygenrens estetik. Och vars namn ju betyder… Järnjungfru, redan det lite småskoj i sammanhanget, vilket dock knepas till ytterligare av att iron maiden också omnämns som benämning på medeltidens mytiska kyskhetsbälten. Från hehe till oops, lite osmakligt… men sådan är en gång en historienörds humor…

Jaja. Så småningom kom tiden för att måla den gäspande sötnosen.

Prinsessan Julia vaknar på morgon color

Julia gäspar på morgon färglagd & bearbetad

Jag hade som för andra målningsarbeten under senare år fördel av att ha litet något lärt mig att hantera ljus, och således fick bilden en ganska trevlig finish och känns som morgonstund utan att vara för överarbetad eller dra för mycket åt det realistiska.

Den började med ett leende och slutar med detsamma. Som avslutning på året är den dubbelt passande – imorgon är ett nytt år, och Almas bok om Julia är nu färdig, faktiskt för andra gången. På uppmaning av tryckare och kontakter med grafikstudios delade jag i Augusti upp boken till två, vilket lett till mer arbete, som förhoppningsvis skall göra det färdiga dubbelt så bra. Nu har den omarbetade texten och flera nya bilder åter samlats och redigerats, och föreligger i en tryckbar version.

Det är med optimism som denna blogg således hälsar Alma, släkt, vänner och alla andra:

GOTT NYTT ÅR!

 ***********************************

Inläggen på berättelsen med den käcka Julia kan hittas på

Prinsessan Julia och draken Pelle

Bilderna till berättelsen finns samlade på

Galleri för Prinsessan Julia och Draken Pelle

En Kung & en Drottning för Prinsessan i ett Sagosverige


Årets näst sista inlägg är ett porträtt på den här omtalade prinsessan Julias mor och far, Drottningen Maral och Kung Kefas, regenter över Nordanlandet.

När jag började organisera de spridda bilderna och tablåerna för prinsessan Julia, tillägnad den ljuva Alma, talades det först väldigt löst om hennes familj. Alma var först med att påpeka att prinsessan Julia måste ha en lillebror – och så gjorde lillprins Albin entré. Men även en sagoprinsessa behöver förstås en mamma och pappa, och tanken låg och puttrade under 2013, tills jag slutligen tog itu med en mer organiserad design och utformning av mitt sagorikes regenter, tillika Julias föräldrar.

Utkast Julias mamma & pappa - Kung Kefas & Drottning Maral

Kladdutkast för Drottningen & Kungen

Det hela skedde som ofta är, gradvis. Under Almas danslektioner och på bussar och tåg framträdde två utkast för vardera Drottningen och Kungen som blev ovanligt lovande, och som i ett tidigt skede fångade figurernas ställning, allmänna framtoning och grundläggande design, inspirerad av renässanstidens klädedräkt. Parallellt med att bilden av de två klarnade kom också deras namn, som pekar på relationen till de verkliga personer som utgör deras förlagor: Drottning Maral och Kung Kefas.¹

Med kladdarna som underlag åkte ZIG-pennorna fram för en tuschteckning med mer noggranna kläddetaljer och porträtt. Figurernas framtoning renodlades också och deras respektive poser jämkades ihop så att de håller i varandras händer, förenade som de är som regenter men också som man och hustru.

Drottning Maral & Kung Kefas teckning

Drottning Maral & Kung Kefas teckning

Jag ville också framhäva fördelningen av deras roller i teckningen. Drottningen axlar en mer öppet majestätisk och befallande persona, medan Kungen agerar mer naturligt och subtilt, en garant för stabilitet och trygghet för både kungariket och sin familj. Marals långa, raka hållning ges eftertryck av att hon verkar stå ett steg framför Kefas, och även hennes kläders design samt Hjärtespjutet länder henne en slags ökad resning. Kefas pondus är av ett annat slag, där han står naturligt bredaxlad i sin rika kungliga klädedräkt med maktens insignier verkar han förankra, skänka kraft och trygghet åt sin uppburna maka.

Härnäst var det dags för färgläggning. Men parallellt med det jobbade jag lite på en detalj – nämligen riksvapnet eller en flagga eller symbol för kungariket Nordanlandet där Maral och Kefas är regenter. Nu är förstås Nordanlandet ett slags fantasysverige, ett som jag ville skulle vara möjligt att känna igen. Sålunda borde den påminna om verklighetens flagga.

SolhjärtatEn detalj gav sig rätt lätt: korset i flaggan, en religiös symbol, byttes ut mot den religiösa brukssymbolen i min berättelses ersättning för kristendomen, som utgörs av en sol. Jag gillar faktiskt solen mer än dess motsvarighet i vår verklighet och finner de kristnas fäbless för att ha ett avrättningsinstrument som tecknet för sin tro…osmaklig. En sol är trots allt något positivt, och har också fördelen att faktiskt… finnas.

Flagga hängandeMen flaggan borde också innehålla hjärtat, som drottningen Marals ätt fört in i rikets ikonografi – det är från hennes linje som det förtrollade Hjärtespjutet kommit till Nordanlandet. Som av en händelse passar färgschemat hos Sveriges flagga nästan bättre för den valda designen – det  gula är just de rätta färgerna för en sol, det gyllene hjärtat och en krona, och mot en blå fond som kan symbolisera havet, eller kanske himlen. Resultatet blev ett krönt hjärta kombinerat med en strålande sol, gul på blå bakgrund.

Drottning Maral & Kung Kefas basfärger

Drottningen & Kungen basfärger

Redan innan flaggan förelåg hade dock färgschemat för drottningen och kungen jobbats fram. Jag lade mer tid än annars på den, inte minst för att göra rättvisa åt min design av broderade och färgrika kläder av renässanssnitt. Dessutom bär också färgerna på vissa innebörder för figurerna. Därför valde jag en kejserlig purpur för drottningen: ingalunda färglös men mörk och sober, svarande mot hennes starka och mer strikta auktoritet. Mer färgstark är däremot kungens klädnad, där kulörerna delvis inspirerades av karolinska uniformer med gult, blått, vitt och svart. Över det en guldbroderad pälsbrämad rock i en varm vinröd färg för kontrast. De många snirkliga gulddetaljerna skulle bli ett litet helsicke, men sådan var nu en gång renässansens praktklädnader.

För den sista fasen kom alla extra lager med skuggningar, blänk, högdagrar, djupskugga, mörkare och ljusare nyanser, bakgrund osv.

Drottning Maral & Kung Kefas färglagd resized

Drottning Maral & Kung Kefas behandlad

Oooch – voilá! Det blev ju… inte dumt alls. De ser kungliga ut, Maral och Kefas, passande respektingivande föräldrar till den hjältemodiga Julia. Jag hoppas att den skall falla såväl Alma som hennes mamma och pappa i smaken.

***************************************************

¹ Not om Kungens och Drottningens namn. Kefas respektive Maral är ett slags ordlekar baserade på namnen på de högst verkliga personer som dessa figurer är inspirerade av. Jag har velat hedra mina kära inspiratörer genom att behålla deras namn, uttryckta på sätt som ger uttryck för de höga tankar som jag hyser om dem båda.

Maral är gammal mongoliska och betyder ”duva”. Världserövrarfolket mongolerna stammade tillbaka sitt ursprung på ”Den Grå Vargen” Börte Chino och hans maka, ”den Sköna Duvan” Qo’ai Maral, representanten för det sköna och fria, som himlens Gud, överguden Tengri, förordnade att ge ursprung till det folk som skulle erövra ”allt under himlen”. Duvan var alltså deras motsvarighet till  Eva, urmodern (Enligt mongolernas ”Den Hemliga Historien” § 1). Duvan har vidare symboliska konnotationer även i den kristna religionen, då den utgör förkroppsligandet av den Heliga Ande, en av den treeniga kristendomens manifestationer för Gud (Markusevangeliet 1:10). I den latinska världen har den blivit ett populärt namn, i dess spanska form, Paloma. Skön, gudomlig och moderlig – ett passande namn för en Drottning, modern till min hjältinna Julia, Hjärtespjutets bärare.

Kefas, som varje seriös kristen vet, är ursprunget till namnet på en av apostlarna, den främste av dem för katolikerna. Kefas betyder ”klippa” på arameiska, den orubbliga klippa som evangeliernas Jeshua (Jesus) riktar sig till när han talar om grundvalen för sin framtida rörelse, eller kyrka (se Matteusevangeliet 16:18). På grekiska blir kefas/klippa Petra, roten till Petros som i sin tur fått sina många varianter som Peter, Pjotr, Pedro… eller Petter. Ett värdigt namn för Julias fader, den klippa som hon kan stödja sig på och lära av inför sina våghalsiga äventyr.

———————————————————–

Alla bilder av Prinsessan Julia finns samlade i

https://paulusindomitus.wordpress.com/paulus-indomitus-pablos-galleri/galleri-for-prinsessan-och-busdraken/

Tidigare inlägg på temat prinsessan Julia och hennes värld finns i tråden

Prinsessan Julia & Draken Pelle

Mer kladd med vattenfärger – för Julia och Draken


En underbar sak som barn för med sig är återupptäckten av okomplicerade nöjen. Som att kladda med vattenfärger. Efter många målarsessioner med Alma & Julian slog det mig – varför inte ta en del av de där för att kanske göra något lite mer sammansatt – som illustrationer till Almas bok?

Det var en händelse som såg ut som en tanke. Just färgläggningen av de över 60 illustrationerna som gjorts för arbetet med Almas bok om prinsessan Julia och hennes vänner är en enorm flaskhals för projektet.

Barnvattenfärger 6 puckar + penselDe teckningarna är gjorda med alla möjliga tekniker, så varför inte prova vattenfärger, som jag och barnen ju använt tillsammans? De är snabba och enkla att tillämpa, och trots att de är grova ser en handmålad bild alltid mer organisk, liksom mänskligare ut… En orsak fanns det ju förstås: vattenfärger är fruktansvärt rinniga och svåra att kontrollera, inte minst för en darrhänt lallare som undertecknad, vars penselföring inte ens en Parkinsonpatient skulle avundas. Tidigare har jag använt vattenfärger för att lägga vissa odetaljerade illustrationsdetaljer (se här t.ex.), men en hel bild? Brrr… Men vad tusan, det kunde iaf. vara värt ett försök.

Jag valde ett riktigt enkelt motiv för mitt experiment. Det är scenen när prinsessan Julia drar på sig sin ridrustning för att ge sig ut efter den mystiska… vad det nu är som rövar bort får och kungarikets guld. Hennes lillebror prins Albin som kommer för att se vad storasyster håller på med tittar storögt på.

Julia rustar sig vattenfärg

Julia rustar sig vattenfärg

Mitt handlag är som sagt inte det bästa, och det jag har allra svårast för är att måla med så bestämda och raka penseldrag att sådant som konturer och detaljer blir bra. Så jag bestämde mig i princip från början för att dela upp saken så att konturerna och färgerna målades var för sig, på separata papper. Jag gjorde den mest översiktliga av linjeskisser och överförde den på akvarellblad med hjälp av karbonpapper. Sedan var det bara att smeta på…

Ovan själva färgmålningen i vattenfärger, och nedan konturmålningen, gjord med tuschpensel.

Julia tar på rustning

Sedan förenades de två elementen genom att de scannades in och lades ovanpå varandra, och vóila, en målad teckning. Tjohooo!

Julia rustar sig sammanslagna

Julia rustar sig sammanslagna

Eller ja, tjo i alla fall. Men det var iaf inte helt hopplöst, och jag beslöt mig att fuska lite i GIMP och lägga på lite skuggning och högdagrar i en enkel efterbehandling.

Julia rustar sig behandlad

Julia rustar sig behandlad

De tydliga spåren efter penselns kanter och ojämnheten i färgernas spridning var det jag ville åt, och ger bilden en annan karaktär än mina vanliga helt datormålade varianter. Det gick oxå hyfsat snabbt och smidigt, och idén att måla separat och sedan lägga ihop fick det att iaf inte alltför anskrämligt ut.

Jag bestämde mig för att det var ett fall framåt det där, och kom sedermera att göra fler försök med liknande teckningar. De kommer att dyka upp här också och förhoppningsvis skall en utvecklingskurva kunna skönjas -med övning skall jag nog kunna få till en vettig målning med de rinniga färgerna före pensionen.

*******************************************

Alla bilder av Prinsessan Julia finns samlade i

https://paulusindomitus.wordpress.com/paulus-indomitus-pablos-galleri/galleri-for-prinsessan-och-busdraken/

Tidigare inlägg på temat prinsessan Julia och hennes värld finns i tråden

Prinsessan Julia & Draken Pelle

Almas Bok – Julia & Drakmodern Vaknar


Prinsessan Julia och draken Pelle är tillbaka! Den här gången får man till sist se vad den unga prinsessans vågade plan med blixtar och magiska spjut leder fram till… väckandet av den Stora Drakmodern.

Det har varit ännu ett långt uppehåll, till följd av  problem med trasigt tangentbord till datorn (då det visat sig att man fortfarande verkligen inte kan göra något vettigt på nätet utan sådan ), men nu är vi på banan igen. Och vad bättre än att fortsätta med bilderna av den våghalsiga prinsessan, skapade för projektet ”Almas bok”? Eller, tja, böcker, det blir minst två, på inrådan av tryckare som kontaktats…

Hursomhelst. I tidigare inlägg, (se ”Prinsessan Julia blixtrar till” och” Julia och Draken som Åskledare”) har vi sett hur Julia sätter sin livsfarliga plan i verket – att använda ett åskväder som en slags elchockbehandling för att väcka den döende drakmodern, Julias drak-kompis Pelles mamma. Se de tidigare bilderna nedan.

Utkast Drakmamman vaknarStunden var kommen att behandla den dramatiska höjdpunkten i scenen. Idén som skulle förmedlas var enkel nog, som framgår av mitt idéutkast: efter att blixten har letts ner i drakmamman har Pelle tagit upp den skadade Julia. Bakom dem skulle den vederkvickta Drakmodern resa sig och veckla ut sina gigantiska vingar, en väldig, mörk gestalt som tornar upp sig mot bakgrund av blixtars sken i stormig natt…

Idékladden omvandlades till en grundskiss (m tuschpenna, tuschpensel och marker) som blev hyfsad nog för att  gå vidare. Hon blev ganska badass, drakmamman, idel tänder och taggar och en oroande hungrig blick, ingen rund och kramgo teddyödla där inte.

Drakmamman Vaknar!

Drakmamman Vaknar!

Kommen hit framgick dock ett dilemma. Bilden skall förmedla två intryck: dels hur STOR Drakmodern är, ett veritabelt levande berg av fjäll och taggar. Men också att hennes uppstigande kommer överrumplande: Julias och Pelles reaktion av förvåning och bävan är viktig för scenens effekt.

I idékladdens sneda grodperspektiv, med drakmodern som en mörk skugga bakom de två huvudfigurerna, gavs en övervikt för gestaltningen av Julias & Pelles reaktion. Drakmoderns storlek antyds bara, den framgår inte explicit. Tuschteckningen däremot lutade snarare åt att visa hur stor drakmodern är, dock med den oundvikliga effekten att Julias och Pelles figurer skjuts bort från centrum på betraktarens synfält och tappar i betydelse.

Prinsessan & Draken - Drakmamman Vaknar dimensionerad

…och växer till sig…

 

Till slut valde jag att gå vidare med det mindre sofistikerade spåret att trycka på drakmammans storlek direkt i bilden. För att göra det sträcktes de sammanlagda teckningarna ut så att storleksförhållanden blev tydliga. Medan bildens svärta (som alltid går något förlorad vid inscanning) återställdes uppstod dock ett nytt vägskäl.

Frank Miller Sin City MarvUrsprungligen hade jag inte tänkt färglägga den där bilden – idén var snarare att göra den än mer monokrom, med knivskarp kontrast lite i stil med en del av Frank Millers bilder som tidigare framhållits som inspirationskälla (se t.ex. inlägget ”Om Stilar för Känslolägen”). Den ursprungliga skissen som skulle bygga upp scenen passade för det, gjord i tusch som den var.

Men det är trots allt en bok för barn, och den där noir-stilen passar inte så bra för det. Färg kändes trots allt mer rätt. Och dessutom har jag faktiskt börjat så smått gilla färgläggning, detta som förut enbart var ett trälande gissel (det är fortfarande ett jävla skitjobb, men man kanske har blivit mer masochistisk med åren…).

Nåväl. Drakmodern och alla figurerna försågs med sina basfärger och en grundläggande skuggning, och hela teckningens grundläggande palett lades fast. Bakom drakmodern skulle de ljungande blixtarna lysa upp scenen med ett starkt motljus, vilket redan på det här stadiet framgår av ljusskiftningarna på den mörka natthimlen.

... och får färg och skugga...

… och får färg och skugga…

Nästa steg var således att måla in blixtarna och återge skenet av dem dels på miljön, dels på figurerna. Här kom det arbete med ljus som jag förkovrade mig i inför projektet ”Alla Drabbningars Moder” väl till pass. Med flera lager av ljus längs skepnadernas konturer, förstärkt av ett extra skugglager på de icke upplysta ställena blev effekten av det dansande himmelsskenet inte så dumt.

...blixtar och ljussken arbetas in...

…blixtar och ljussken arbetas in…

Till sist återstod den detalj som vållat mig huvudbry vid målandet av den föregående bilden i denna scen: regnet. Den tekniken som jag då lärde mig kom åter till bruk: i GIMP-programmet skapas flera lager av kontrasterande Brus som riktas, förlängs och sedan smetas & suddas ut så att man får de utdragna ljusa och mörka linjer som liknar regn. Dessa kompletteras med att man ritar in stänk och vatten som rinner på ytor där så är passande.

... och slutligen regn.

… och slutligen regn.

En nackdel med regneffekten är dock att den tenderar att göra bilden som helhet mer ljus igen – i en mening kändes färgpaletten i bildens tidigare stadium stämningsmässigt bättre, mörkare och mer kontrastrik liksom. Det där är något som jag troligen kommer att ta tag i före tryckning – alla bilders färg- och ljuspalett kommer att få en genomarbetning då. För stunden får nog den där sägas ha nått någon slags verkshöjd, och håller som en illustration av den mäktiga drakmoderns uppvaknande.

På sätt och vis utgör arbetet med ”Drakmodern Vaknar” ännu ett exempel på att en bild ibland får sitt eget liv, och under sitt färdigställande styr bort från den ursprungliga filmen-i-huvudet som lett till dess skapande. Tyvärr är det bitvis ofrånkomligt – man kan inte skildra allt med ett begränsat antal bilder, det är trots allt inte en serietidning eller animerad film utan en illustration till en bok. Som sådan ingår den i ett samspel med en text, och man får helt enkelt ibland välja vad som skall framgå mer av bilden och mer av texten.

Den blev alltså inte riktigt som jag först tänkt mig – men jag betraktar den nog inte som ett misslyckande därför. Intrycket som skall förmedlas, av det dramatiska återuppväckandet av den väldiga drakmodern, går förhoppningsvis fram. Och som alltid, är det i sista hand Alma som får bedöma om morbror fått till det.

*******************************************

Alla bilder av Prinsessan Julia finns samlade i

https://paulusindomitus.wordpress.com/paulus-indomitus-pablos-galleri/galleri-for-prinsessan-och-busdraken/

Tidigare inlägg på temat prinsessan Julia och hennes värld finns i tråden

Prinsessan Julia & Draken Pelle

Almas Bok: Mer färgläggning – En Drake lägger tak


Slutstrecket närmar sig, dagen är nära då Almas bok skall avtäckas, och fler och fler bilder har fått sin slutform och färgläggning. Dagens bild är en teckning på Draken Pelle, som reparerar det tak han själv plockade ner när han stal kungarikets guld… 

Den här teckningen har förelegat i över ett år (se inlägg), men nu var det dags att stänka lite färg på den. Påhejad av Julia har Draken Pelle börjat sin ”rehabilitering” genom att laga taket på slottet. Bildens perspektiv, högt ovan marken, var förstås medvetet vald för att erbjuda en vy över landskapet, och huvudmotivet förutom Pelle var bergen, dalarna och skogarna i Prinsessans rike.

Draken lagar prinsessans borg

Draken lagar prinsessans borg

Tuschteckningen ifråga, utförd i en ganska klar linjestil, passade inte för alltför petig färgläggning. Renhet, översiktlighet och en viss idyllisk stämning var ledorden i arbetet. Samt snabbhet. Med GIMP skred jag till verket.

Det är lustigt – det skeva och lätt överdrivet skarpa fågelperspektivet framträder mer när man lagt på färg, vilket förtog lite av känslan av att man ”tittar ner” längs med borgtornet. En viss ojämnhet i noggrannheten av färgläggningen är också rätt tydligt – jag började grotta ner mig i Draken Pelles fjäll och skuggning. Det här stirra-på-ett-träd-och-missa-hela-skogen-syndromet är typiskt för mig, men jag samlade mig iaf.

Draken lagar Borgens tak färglagd

Lite Pyssel med takpannor… här gäller det att hålla tungan rätt i mun.

På det här stadiet är det viktigare att bli färdig med de över 40 bilderna än att göra var och en av dem till ett konstverk, men jag tycker ändå att den där blev ganska OK, och behöll lite av sagoaktighet i sig. Den visar också på ett viktigt skeende i boken, när Pelle och prinsessan blir vänner. Jag hoppas att Alma skall gilla den, det är trots allt hennes åsikt som räknas, inte min.

Inläggen på berättelsen med den käcka Julia kan hittas på

Prinsessan Julia och draken Pelle

Bilderna till berättelsen finns samlade på

Galleri för Prinsessan Julia och Draken Pelle

 

Alla Drabbningars Moder del 3… om en krävande Flagga


Arbetet och skisserna till målningen Alla Drabbningars Moder hade kommit igång. Men så som ofta sker, uppstod ett oväntat hinder. Denna gång var det inte ett tekniskt problem, eller en kreativ härdsmälta. Utan en annan klassiker: att skaparen grottar ner sig i en detalj som ges helt oproportionerlig betydelse och får hela ekipaget att sakta ner till snigelfart…

I mitt fall var den fatala detaljen en flagga. Eller rättare sagt, mitt fantasyrike Kiralatets, , sandjak, eller krigsfana.

Se föregående delar i ”Alla Drabbningars Moder” här (1) och här (2).

Tyvärr var de inte analfabeter

1200-tals illustration av muslimska banér och militärmusiker

1200-tals illustration av muslimska banér och militärmusiker

Inom den medeltida muslimska världen intar skrift, och dess avläggare kalligrafi och textbaserad ornamentik en mer framskjuten plats än i västerlandet. Militära symboler och flaggor är inget undantag från denna regel. Källorna ger ett antal exempel på flaggor och banér från perioden, och det är påfallande att de ofta innehöll text, antingen det fanns någon annan symbol med eller inte. Inte sällan var det citat ur koranen, men också andra former av slogans och markörer som gav sanktion åt de egna aspirationerna. Speciellt de Osmanska sultanerna hade ett överflöd av bombastiska titlar, men fenomenet var väl känt, ja till och med föremål för löje, redan under det senare 1000-talet¹.

Bukhara-sultanatets banér

Bukhara-sultanatets banér

För Kiralatets sandjak tänkte jag mig en liknande sådan blandning av motiv, inte minst för att det också gav tillfälle för att framhålla vissa mer eller mindre subtila poänger. Kiralatets symbol är en örn (Se inlägg om Yakanes tatueringar) och den måste förstås vara med. Runt den, symbolen för riket, tänkte jag mig titlar, beskrivande sultanens maktsfär. Samt religiösa åberopanden förstås, de kan en totalitär potentat med närmast universella anspråk inte undvara. Samtidigt ville jag också ha med något som tryckte på den totala åtskillnaden mellan härskarfolk och befolkning, som i min lätt fantasy-aktiga variant av historien intar rent mystiska proportioner, och som var enkom riktad till kiralatets silahtârer, slavkrigarna.

Alla Drabbningars Moder -första utkast flaggdesign

Problemet med en sådan potent symbol är dock att allt har en innebörd. Det framgår av att flaggan genomgick ett antal förändringar som synes av några exempel på designarbetet.

Alla Drabbningars Moder - flaggskiss

Utkast grunddesign Kiralatets Sandjak

Efter att först ha tänkt på en design som ställde de religiösa inslagen först, landande jag till slut på en variant som satte ett tecken för sultanen främst. Centralt i flaggan satte jag örnen, inramad av härskarens makttitlar med inriktning på territoriell utsträckning. Längst ut, på pennants, tungor till flaggan (numera förekommande främst på örlogsflaggor) – indirekt pekande på det religiösa motivet är en bisak, satte jag korancitat.

Först, närmast stången satte jag in en inringad kalligrafi med en insignia, ett slags sigill, som kännetecknar det som härskarens flagga. . Sultanens sigill består av en variant av orden ”Guds Skugga på Jorden”, en av titlarna för de osmanska storsultanerna (i formen  ظل الله في العالمzill Allah fi’l-alem) . Här var det dags att ta fram google translate:

Shadow of God on Earth

ظلالله على الأرض

tugra parts calligraphy Inspirerad av tughra, sultansigillen från osmanska riket, skapade jag en slags kalligrafisk, starkt vertikal form att skriva orden. Den här lilla övningen framhävde dock en fatal brist i min bildning – det här med arabiskan.

Jag kan inte arabiska.

Araber, araber, araber…

Hur tusan skall man skapa en slags historiskt försvarbar illustration på medeltida mellanöstern-tema om man inte behärskar det ledande språket?  Jag har förstås läst tiotusentals sidor litteratur om regionen, koranen, poesi, sida-vid-sida-dokument utan och innan – men i slutändan är man beroende av översättningar. Alla ogudaktiga eder som min ateisthjärna kunde komma på for genom luften när det sjönk in att man måste åtminstone kunna skriva på arabiska för att komma någonvart med min bild.

Den jävla Björn. Allt det här var hans fel.

arabic-calligraphyJaja. Jag hade 3 månader på mig, så det var bara att bita ihop. Bokstav för bokstav, alif, ba, ta… Det hör till saken att man är darrhänt, och att arabiska bokstäver bäst kommer till sin rätt utförda med pensel. Samt att de skrivs från höger till vänster. Hela block av papper hänvisades till papperskorgens skärseld medan jag desperat försökte få ordning på bokstäverna… Det är en snygg skrift, det är bara att ge de det, men knepig att få till för den som måste bokstavera sig fram med händer som en alkis på torken. De första försöken var en ren förolämpning av profetens folk.

Efter några veckors ångest var det dags att greppa koranen och försöka sig på lite seriösa övningar – med koranens hjälp. Den sura som närmast satte sikte på var inledningen till al-fatiha, som inleder Koranen. Det har alltid varit min favorit, och min egen, nedanstående variant av den är en ofta åberopad bön i min berättelse.

”All pris och lov hör Gud till,  Den barmhärtige, förbarmaren / Universums herre, härskare på den yttersta dagen! / Dig dyrkar vi och dig ber vi om hjälp / Led oss på den rättfärdiga vägen”

All praise be to Allah

The compassionate, the merciful

ruler of the World, master of the day of Judgement.

Thee do we worship, and thee do we ask for guidance.

Lead us on the righteous path

ولله الحمد لله رب العالمين،

والرحمن الرحيم

. حاكم العالم، والماجستير من يوم القيامة

 .إياك نعبد وإياك نسأل للاسترشاد بها

تقودنا على درب الصالحين

Satt på flaggans runda tungor blev det hela till slut som följer:

Kiralatets Sandjak - tungor för flaggan m variant av Fatiha

Kiralatets Sandjak – tungor för flaggan m variant av Fatiha

Närmast var det dags för inringningen var det dags för Kiralens olika titlar och hävdandet av makt, mer med sikte på estetiska kvalitéer än rent idiomatiska. En hel del fick bokstaveras tecken för tecken, eftersom många av namnen på riken och regioner är egna påhitt.

Sword of Iman,Defender of the Faith,

Ruler of lower and upper Kime,

Overlord of Aram,

Guardian of the Holy Cities,

King of the continents

السيف إيمان

ملك القارات

حاكم السفلي والعلوي عمرو

أفرلوردآرام

الوصي على المدن المقدسة

المدافع عن الإيمان

Tillsammans med tugra-kalligrafin blev det hela som nedan:

Inringad kalligrafi och omkretsande trontitlar för Sultanen/Kiralen

Inringad kalligrafi och omkretsande trontitlar för Sultanen/Kiralen

islamic_calligraphy_lionAlright. Efter att ha fått positiv feedback från saudiskt skolade muslimer i bekantskapskretsen var det läge att ta tag i den svåraste biten. Under arbetet med skriften hade en idé slagit rot: ”vore det inte kul om…” örnen själv bestod av skrift, i den muslimska kalligrafiska ornamenttraditionen?

calligraphy_emblem_mughal Tränade kalligrafer kunde använda sig av den flytande formen i de arabiska bokstäverna för att skapa former av djur, abstrakta mönster, vad som helst. Mycket vackert, men enormt svårt eftersom det måste göras med långa svepande penseldrag för att bli snyggt, och man måste veta vilka delar av bokstäverna man skall dra ut för att det fortfarande skall vara läsbart.

En ytterligare komplikation var att det kom för mig att texten i örnen rimligen måste vara esoterisk, dvs inte tillgänglig för vem som helst. Den borde rikta sig endast till silahtârerna, inte till reaya, skocken av den vanliga arabisktalande befolkningen. Tex skriven på ett annat… språk.

Åh nej. Inte igen.

…och så blandar sig turkarna i leken

Ii-Murad hatt-i-humayun osmanli

Hatt-i-humayun, kejserligt edikt på osmanli

Verklighetsbakgrunden var mamluckernas bruk av Kipchak-turkiska som internt språk – i min berättelse har jag gett silahtârerna ett eget språk, quli, till stor del baserad på atrakiska. Den skrivs dock med arabiska tecken – återigen inspirerat av osmanska riket, vars förvaltningsspråk, osmanli , var en form av oghuz-turkiska skriven med arabisk skrift. Nattmanglingar med lexika på osmanli korsade med google translate till och från turkiska gav nedanstående form för den legend som skulle bilda formen för örnen – det är ett sorts deklaration av mystiskt slag, för merge, de odödliga ”jägarna” bland krigarfolket, om vad som är deras syfte i livet – total lydnad mot sina herrar, att sändas för att döda, ett dödande som de betraktar som rättfärdigat av den starkes lag.

We are the Hunters Biz Mergelar

بيز ميرگلار

Masters of the way of death Ölüm yolu ustalari

ولوميولووستالاري

Slayers of Armies Ordularin Katiler

وردولارينخاتيلير

Eaters of the Weak Zayif yiyenler

ظاييفيييينلير

So only the strong may survive Güçlü hayatta böylece

عوچلوهاياتتابويليجي

As decreed by Tarafindan karar gibi

طارافيندانكارارگيبي

The lord of hosts Ordularin Bayisi

وردولارينباييسي

Ruler of the World Mare alamnin

ماريالامنين

Den där trevliga lilla slagdängan fördelades sedan på en form som kunde bilda en figur, enligt nedan

Quli-inskriptionen på kiralatets sandjak

Sedan var det dags att greppa tuschpenseln. Efter färre försök än väntat tonade nedanstående figur fram:

Alla Drabbningars Moder - Örnkalligrafi ottoman turkish eagle calligraphy

Den där var jag verkligen nöjd med, med tanke på min penselföring. Ett original-kalligrafiskt verk av en darrhänt lallare som inte behärskar någon av de två språken den är skriven på. Även blinda hönor kan finna ett korn och allt det där…

Less is more – för en gångs skull

Alla Drabbningars Moder - FärgskissMed de olika elementen någotsånär på plats var det frågan om deras sammansättning, vilket förde över på några färgtester. Jag tog tag i vattenfärgerna för detta – de hade gett mersmak efter arbetet med bakgrunden till tavlan (se nästa inlägg). De vanligaste färgerna för Kiralatets symboler och även kiswa, deras uniformer, är gul, röd, vit och svart, med röd och svart som vanligaste grundfärgerna.

islamic flag sunsetEfter lite spekulativa tester gick jag till slut tillbaka till den enkla, rena kontrasten mellan svart och vitt som är standard i nutida islamiska flaggor – även med risk för en viss anakronism (även om banér under medeltida tid företer de två grundfärgerna) passar det i sammanhanget, där ett dolt budskap är omgjort med religiös imansk symbolik och fraseologi. Det är också… snyggt. Less is more och allt det där…

Så. Något dussin veckor in på meckandet med den osnutna flaggan, som vid det laget blivit den största dörrstoppen för min tavlas färdigställande, samlade jag ihop elementen och med hjälp av Photoshop och min vid det här laget slitna tuschpenna slutförde jag arbetet med en flagga med idel otrevligt innehåll, men som jag med viss stolthet kan hävda blivit ett litet verk i sin egen rätt.

Alla Drabbningars Moder - flagga monterad arabisk kalligrafi & örn arab calligraphy & Eagle design

 

Det var en lärorik upplevelse, och numera kan man staka sig fram på arabiska bokstav för bokstav åtminstone. Men det hade tagit våldsamt mycket tid, och klockan tickade – endast några veckor var kvar till deadline, födelsedagsbarnets festdag, och det var myyyycket kvar att göra…

—————————————————————

Andra inlägg i serien ”Alla Drabbningars Moder

föregående:                                                             nästa:

Yakane & Kiralatets Sandjak skiss

Alla Drabbningars Moder - Monterade vattenfärglager←”(del 2) … En Hjälte för en hjälte

”(del 4) …Ett Kladdigt Landskap”→

 

¹Se Amin Maalouf, ”Korstågen enligt Araberna” s.xx

 

Alla Drabbningars Moder del 1: En bilds tillblivelse från historiens dimmor


Inför att min käre vän Björn nyligen fyllde ett runt och jämnt årtal bestämde jag mig för att skapa en gåva som förhoppningsvis skulle vara värdig hans oförlikneliga förtjänster och förkroppsliga en del av dem men också uttrycka min tacksamhet till honom. Björn har mer än någon deltagit och stöttat mig i vad som är skrivandet av en episk berättelse, ännu i sitt vardande, och är representerad i densamma som en av dess huvudkaraktärer, den store krigaren Yakane.

Det finns ett avsnitt i den berättelse som jag skriver, med arbetsnamnet ”Alla Drabbningars Moder”¹. I centrum står ett enormt fältslag, ett som skall avgöra framtiden för mellanöstern i min fiktiva värld. I detta slag intar Yakane en avgörande plats, och jag bestämde mig för att återge honom där i en tavla för Björn, hans andlige fader.

Först en liten historielektion…

Det främsta särdraget för min fiktiva värld A’ratauma är att dess företeelser  i varje fall motsvaras av företeelser i vår egen värld, med en liten twist förstås, för att tillåta mig att ändra historien eller helt enkelt något litet bända på förutsättningarna. Den är, som påpekats för mig, en slags kontrafaktisk historia fast förklädd till fantasyromanform.

Mamluck Mamluk full armor 1700s

Mamluck i full rustning, 1700-t

Bakgrunden till ”Alla Drabbningars Moder” utgörs dock av en konfrontation som egentligen aldrig skedde, men som mycket väl kunde ha skett, och som många förväntade sig. Ca år 1300 stod striden över dominansen av mellanöstern mellan Mamluckernas Rike, herrarna av Egypten, Syrien och Arabien, och det i Persien baserade Ilkhanatet, det mongoliska världsrikets sydvästra utlöpare. Dessa utkämpade många slag i det tillstånd av närmast permanent krig som rådde mellan 1260 och 1303.  Den största av dessa, 2:a slaget vid Hims år 1281, såg trots att det var en väldig drabbning ändå inte de två rikenas arméer stå mot varandra i sin maximala styrka².

Mamluker & Ilkhanatet ca 1300

Mamluckriket & Ilkhanatet i början av 1300-talet

Ilkhanatet höll inne en del av armén då de fruktade anfall i sin flank från sina egna mongoliska syster-riken, Gyllene Horden i norr och Djagatai-khanatet i nordöst. Och mamlukernas armé hade ännu inte nått sin högsta punkt av mordisk effektivitet och storlek – det skedde just årtiondet därefter, under vilken de systematiskt kastade ut korstågarna, med kulmen 1291 då de slutgiltigt undanröjde korstågsrikena i det heliga landet. Som saken utvecklade sig kom aldrig någon lika stor sammandrabbning till stånd. Mamlukerna fortsatte sin svit av segrar mot begränsade mongolarméer (vid alla utom ett tillfälle, slaget vid Wadi al-Khazindar 1299), tills ett allt mer försvagat Ilkhanat slöt fred år 1322.

mamluk vs mongol

Om ett avgörande förintelseslag mellan dessa två stormakter hade skett i verkligheten hade världens utveckling kunnat se mycket annorlunda ut. Hade mongolerna segrat och krossat hela mamlukarmén hade mellanöstern kunnat vara samlat i ett rike som till utsträckningen skulle varit som en större version av det antika Persiens Världsrike, istället för att vara uppdelat mellan konkurrerande regionala stormakter. Det är inte troligt att t.ex. Ottomanska riket hade utvecklats som det gjorde – men Konstantinopel skulle sannolikt fallit ändå, kanske till en till Islam omvänd Storkhan, vars mångfalt mäktigare härar tågat in i Grekland och Balkan på 1300-talet… Och omvänt, om hela mongolarmén förintats och skingrats ordentligt hade mongolernas rike i väst fallit samman flera generationer tidigare än vad som annars varit fallet, och Persien, Anatolien och Mesopotamien kastats in i kaos och uppror och legat vidöppna för omgivande riken, inte minst ett mamlukrike som ännu var i tillväxt och aggressivt.

A'ratauma 1000 AD Stater, Imperier, Floder & Städer - Fokus på Kiralatet & Karakhanatet

A’ratauma år 1000: Kiralatet & Karakhanatet

Yakane i Österled tar sikte m Bågen

Yakane i Österled tar sikte m Bågen

Nå. I ”Alla Drabbningars Moder” kommer tudjuterna, min berättelses mongoler, i full kraft med hela armén ledd av sin härskare Karakhanen, mot Kiralatet, motsvarigheten till mamlukernas rike, för en avgörandets dag. I en enda kampanj skall slavkrigarna i Kiralatet undanröjas och alla Imans kärnländer läggas under en enda hand, den store Khanen Hilai. Yakane står på den andra sidan. Han befinner sig i onåd, och är skild från det som kommer att vara den huvudsakliga krigsteatern i mellersta Aram (se karta). Via en mängd förvecklingar och hisnande manövrar lyckas han få med sig den duglige guvernör som beordrats att få honom dödad och hela hans provinsarmé för att ansluta sig till huvudhären.

Väl där kommer Yakane i spetsen för styrkan in som en undsättning i sista ögonblicket, för slaget mot det övermäktiga Karakhanatet går illa. Rakt in i fiendens flank rider han, åtföljd av de främsta, under ett regna av pilar. Under en otrolig slakt tar han tillbaka Kiralatets Sandjak, dess krigsflagga, men skärs av och omringas av enheter ur khanens kesig, elitvakten. Mitt ibland dem, omgiven av hundratals fiender, reser han flaggan för att kalla Kiralatets krigare till samling och motattack.

Så såg idén ut. Frågan var – hur skulle det gestaltas?

——————————————————–

Andra inlägg i serien ”Alla Drabbningars Moder

Alla Drabbningars Moder - Yakane muslim warrior w war flag standoffSe nästa del ”Alla Drabbningars Moder Del 2: En hjälte för en hjälte” →

 

Mamluckerna har här tidigare berörts i en mängd sammanhang, se tråden ”Mamluckerna /Mamluks


¹ Själva titeln ”Alla Drabbningars Moder” är ett som jag legat och sugit på i över 20 år. Inför USA-alliansens anfall på Kuwait i första Gulfkriget 1990-1991 kallade Saddam Hussein det förestående kriget umm al-ma‘ārik (أم المعارك), ”Alla Drabbningars Moder”. Som saker utvecklade sig blev det något av ett antiklimax, Saddams mångomskrutna armé hade aldrig någon chans och besegrades snabbt. Namnet förblev dock hos mig, och jag fann den passande för den kontrafaktiska klimaktiska striden mellan min berättelses två stormakter  (se http://en.wikipedia.org/wiki/Gulf_War#Etymology).

² Se bl.a. ”Mongols and Mamluks: The Mamluk-Īlkhānid War, 1260-1281” av Reuven Amitai-Preiss, Cambridge University Press 1995; ”Homs, second battle of” i The Cambridge Encyclopedia of Islam 2:a uppl. vol. 3 (H-Iram), 1971; samt Wikipedia, Second Battle of Homs (http://en.wikipedia.org/wiki/Second_Battle_of_Homs).

Den mongoliska expeditionsarmén som skickades mot Syrien 1280 och besegrades av mamlukerna vid 2:a slaget vid Hims bestod enligt källorna av ca 80 000 mongoler och dessas allierade. Säkra siffror för mamlukarmén saknas, men uppskattas till någonstans mellan 50 000-60 000 man. Beräkningar som velat nyansera källmaterialet landar på siffror runt ca 50 000 mongoler mot ca 25-30 000 mamluker.

 

Prinsessan Julia Rider Igen – med Lillebror Albin


En av de första mer realistiska teckningarna av Prinsessan Julia, frihandmålad med tuschpensel.

Som nämnt i ett tidigare inlägg om studier av renässanskläder, gav Medeltidsveckan i Visby 2012 mig en välbehövlig knuff för att styra upp mina bilder av den orädda prinsessan Julia, tillägnade min systerdotter Alma. En av de första studierna, som jag utförde på plats på Gotland, var en improviserad teckning med mina då ännu ovana tuschpenslar. Jag hade skaffat fram lite tjockare, mer absorbent papper för syftet (tuschpensel lämnar annars för stora avtryck, och kan smeta innan den torkar).

Prinsessan Julia & Albin på Nadia Smörblomma realistisk resizeMotivet kom till mig från sällskapet – jag hade farit dit med den oförlikneliga Alma, Julias alter ego, och den likaledes fine Julian. Jag tänkte mig Julia ridande sin häst, Nadia Smörblomma, i full karriär. Med sig har hon lillebror – mycket busigt, men han vill så gärna vara med syster och göra allt spännande som hon gör…

Om det var för frånvaron av Internet, eller att jag verkligen var på gång – den blev otippat bra. Det är inte ofta man är nöjd med vad man gör, men den där kom rakt ut från hjärnan, helt utan förlagor, med ovana redskap… Jag måste tusan i mig återvända dit.

Hursomhelst kvalificerade sig teckningen till högen för ”Att Färgläggas Senare”. Och i år, när jag desperat försöker lägga just färg på de måååånga teckningarna av Julia för färdigställandet av boken om henne, var det dags. Det där är ett grannlaga jobb, iaf. med de taffliga redskap jag har tillgång till…

Först måste bilden göras svartvit. Därefter lägger man på grundfärgerna under det tecknade grundlagret. Julias kläder går företrädesvis i röda till lila nyanser, och den improviserade renässansanstuckna ridklädnaden är inget undantag. Sedan, i en mängd olika lager för mörkare och ljusare toner, en egen för målning av överliggande skuggor och en för högdagrar, försöker man få fram en snygg färgpalett som skapar volym för bilden.

Till slut är det dags att montera bilden. Ett tonat bakgrundslager kunde snabbt skapas. En del jobb med kontrast och färgmättnad och påläggandet av olika effekter som lyster och mönster för att få fram känslan av tyg i kläderna fick komplettera det hela. Så nåddes en punkt där man kunde anse bilden vara något så när färdig.

Prinsessan, Smörblomma och Albin

Prinsessan, Smörblomma och Albin

För Alma och Julian tillika, jag hoppas ni skall gilla den!

*******************************************

Alla bilder av Prinsessan Julia finns samlade i

https://paulusindomitus.wordpress.com/paulus-indomitus-pablos-galleri/galleri-for-prinsessan-och-busdraken/

Tidigare inlägg på temat prinsessan Julia och hennes värld finns i tråden

Prinsessan Julia & Draken Pelle

För den som är Värdig, Oförfärad och Obetvingad… Renässansprinsessan och Hjärtespjutet


En av de första teckningar som de tidigare nämnda studierna av renässanskläder mynnade ut i – design för en klänning i en scen för prinsessan Julia när hon begrundar över sitt magiska spjut.

I den historia som jag skriver åt den fina Alma, berättelsen om Prinsessan Julia, är det här är en av de mer bärande ögonblicken. Prinsessans vän, draken Pelle, har fördrivits från kungariket, och Julia ställs, när hon protesterar, inför antydningar att hon inte kan vara en prinsessa om hon umgås med ett monster som draken.

Skiss Julia m Hjärtespjutet resizeJulia förstår att det där är ett illa dolt hot. ”Bete dig normalt – annars stöter vi ut dig”. Hon går till sina föräldrars tronrum och tar ner det magiska Hjärtespjutet, som gått i arv i hennes kungliga ätt, och begrundar sitt val: skall hon följa förväntningarna och låtsas som om en orättvisa inte begåtts? Eller ställa sig på sin vän drakens sida, och riskera att mista sin upphöjda plats, och göra sig till ovän med alla?

Den första skissen tog sikte på silhuetten och den allmänna hållningen hos prinsessan. Förutom klänningens grundläggande utformning ligger fokus också på spjutet självt – jag hade aldrig riktigt gjort någon design för den.

Den vidare teckningen fylldes i med mjuk blyerts i spannet 2b-8b, som gav möjlighet till skiftningar inom ramen för det svart/vita. Den här sortens teckning är en av anledningarna till att jag lagt ner tid på att skissa och studera renässanskläder, och gav mig möjlighet att få till en egen, och någorlunda korrekt, design på en tidig 1500-talsklänning och tillhörande huvudbonad.

I bakgrunden ritade jag, bakom föräldrarnas tronstolar, en rad av höga, spröjsade fönster liknande kyrkofönster, för att antyda en slags högstämd… tja stämning. Resultatet kan ses nedan.

prinsessan Julia och Hjärtespjutet resize

Notera det långa bandet som slingrar sig runt spjutbladet. Den skall innehålla en text som omtalar hjärtespjutets kraft. I sin lydelse på svenska består den av en slags vers, som har bäring på den situation som prinsessan befinner sig i:

För den som är Värdig/ej förfäras, ej betvingas/skall hjärtats kraft, väldig/ofjättrad ur själen bringas

Den inskriptionen ska skrivas in, men det blir en senare affär, eftersom språket den är uttryck på är walesiska, fast skrivet med grekiskt alfabet. Det kan låta konstigt, men det har sin logik…

På det här stadiet är den OK, måste jag säga. Även om den var tänkt som en svartvit illustration från början har den där teckningen så pass mycket potential att det jag bestämt mig för att gå vidare och färglägga den.  Det kommer att behövas en del arbete först, framför allt med att släta ut och jämna till koldammet som är varje (mjuk-)blyertstecknings förbannelse. Men det blir det värt, om Alma gillar den.

*******************************************

Alla bilder av Prinsessan Julia finns samlade i

https://paulusindomitus.wordpress.com/paulus-indomitus-pablos-galleri/galleri-for-prinsessan-och-busdraken/

Tidigare inlägg på temat prinsessan Julia och hennes värld finns i tråden

Prinsessan Julia & Draken Pelle

En pojke rider på dinosaurie 3… för Julian


Den skuttande dinosaurien rider igen. Eller… ja. Julians dinosaurie förses med en bakgrund för att bli en bild man kan rama in…

Prins Albin rider på Dina Dinosaurien

Prins Albin rider på Dinosaurien

I föregående inlägg har de tidigare stadierna av bildens centrala motiv, prinsen på sin glada dinosaurie, visats från tuschteckning till färglagda figurer. Det var dags att löpa linan ut och föra det hela vägen i mål, och infoga bilden på prins Albin och hans snälla dinosaurie i en tecknad bakgrund och färglägga den.

Prins Albin rider sin Dinosaurie - färglagd

Prins Albin rider sin Dinosaurie – färglagd

Först var det frågan om hur en sådan bakgrund skulle se ut. Ofta brukar man bara rita en slags djungel, ganska ofta med något vulkanutbrott vid horisonten. Och visst, det måste vara ganska grönt och frodigt i bakgrunden, om inte annat så för att man skulle kunna ge bilden lite färglyster.

Till slut tog jag lite mentala bilder av sådana där klippstoder som man ser på vilda västern-filmer och tecknade in dem bland några buskar mot ett kulligt landskap. Med GIMPs hjälp satte jag in Albin och dinosaurien i teckningen. Nedan kan man se figurerna insatta i bakgrundsmiljön som den såg ut med endast konturer och skuggor.

Prins Albin & Dina Dinosaurien m bakgrund ofärgad

Sen var det dags för färg. Målningen blev lite dominerad av grönt och brunt tycker jag så här i efterhand. Man borde egentligen lägga till blommor eller något liknande, ärligt talat. Frågan är om man inte får krupp senare och lägger till dem. Det är fördelen med att jobba med färg i datorn (eller nackdelen om man vill bli slutgiltigt färdig med något).

Jag tror jag skall fråga Julian – och jag kan gissa vad han säger… (”Blommor! Jaaaa! Och en Get!”)

Prins Albin & Dina Dinosaurien färg monterad

På strövtåg bland klippor och grönt…

Prins Albin rider sin Dinosaurie - färglagd

←För föregående inlägg om denna bild se ”En Pojke Rider på en Dinosaurie 2…”

 

En pojke rider på dinosaurie 2… för Julian


Så många saker förloras i tiden… drygt ett år sedan var det Storasyster Alma, den Gudomliga Mön, föreslog en figur till den saga som jag gör åt henne, en lillebror till prinsessan Julia. Albin skulle han heta, och när Almas egen lillebror tillfrågades ville han rida på en Dinosaurie…

I ett tidigare inlägg berättades det om förhistorien till Julians första bild,  en glad dinosaurie och dito gosse på hans rygg… (se nedan). Den tecknades snabbt och oväntat smidigt och utan missöden med den japanska tuschpenseln, och si, blev inte så illa alls…

Prins Albin rider på Dina Dinosaurien

Prins Albin rider på Dinosaurien

Den där bilden skulle alltid bli färglagd, något annat var det inte frågan om. Själva valet av dinosauriens färg löstes raskt av Julian på hans alldeles egna sätt. Julian gillar Grönt och blått (se t.ex. ormarna i bilden ”Geten, hästen och ormarna”).

Den skulle vara… Grön. OCH Blå. Grönblå. Eller Blågrön.

Ooook… Grönblå var det…

Med min reservhäst för målning, det fria bildbehandlingsprogrammet GIMP, började jag lägga grundfärgerna och jobba med skiftningarna. Så småningom uppkom idén att låta bilden gå hela varvet runt så att säga – idén till dinosaurien hade ju fått från en T-shirt, och tanken kom att göra ett t-shirttryck av Pojken på Dinosaurien. Mot slutet av året var det bestämt – tillsammans med en annan dinosaurieteckning skulle det bli två t-shirts (GRÖNA förstås) och en tavla med bakgrund också vad det led…

Nu sitter bilden nedan på en egen T-shirt (tack vare de juste grabbarna på T-shirt Bar). Om Julian låter mig fota den ska vi visa den här, tillsammans med den färdiga tavlan med bakgrund.

Till finaste killen – Julian! Jag hoppas du gillade den!

Prins Albin & Dina Dinosaurien färg

Hoppla!

Prins Albin rider på Dina Dinosaurien

←För föregående inlägg om denna bild se ”En Pojke Rider på en Dinosaurie…”

Prins Albin & Dina Dinosaurien färg monteradFör efterföljande inlägg om denna bild se ”En Pojke Rider på en Dinosaurie 3…”→

 

Supergiraffen flyger igen!


Tillbaka från midsommarfirande avtäcks att en hjälte från förra året fått nytt liv: den mäkte Kapten Faffa, mästare på Faffarate, Giraffen av stål, snabbare än ett plan och godare än en superbanan…

Kapten Faffa Returns!

FaffaDet handlar om ett litet projekt som jag satte igång juli förra året, inspirerad av de studsmattehoppande Jakob & Joel och deras kramdjur. De gav uppslaget för den osannolike supergiraffen Kapten Faffa, som redovisats i ett tidigare inlägg här

Kapten Faffa drabbades tyvärr av ett oblitt öde som den kommit att dela med alltför många av mina målade alster – den förstördes av en crash i min Photoshop-installation, när filen blivit för stor för datorn att hantera säkert. Kvar blev en platt kopia, det vill säga utan den lagerstruktur som skulle behövas för att på ett smidigt sätt färglägga och rendera bilden.

Kapten Faffa med och för Joel & Jakob B&W 300dpiGråt och tandagnisslan följde, inte bara för den utan för alla andra bilder som gått samma väg de senaste månaderna…. Snyft, jag hade velat ge fler av de bilderna i julklapp.,..

Nu kan man slås ner hårt, ja ända ner i marken. Men ändå skall jag resa mig, för att kämpa för den goda ölen… erh saken. Sedermera har det senaste halvåret väldigt mycket präglats av en hemsk hälsovårdssituation för en kär anhörig. Men även i den kallaste vintern och bland sjukhuskorridorer, mellan avbrutna powernaps medan jag vaktade min moders liv försökte jag hålla min egen livslåga igång med lite skapande, och kanske, med att återuppväcka det som jag kunde. För balansens skull, liksom.

En av de sålunde nyuppväckta bilderna var Kapten Faffas. Så småningom började jag om med att skilja på de förstörda lagren och återskapa färg och ljus i GIMP, och sakta så sakta kom under våren den lilla giraffen av stål (?) tillbaka i full kulör, och lite skuggning och highlights och andra effekter lades på…

Kapten Faffa supergiraff med och för Joel & Jakob färglagd publ

Ta-daaaa!

Jag sparade några sista detaljer och lade på sista handen ute på landet, i närvaro av bildens andliga upphovsmän Jakob & Joel, och vi bestämde att nu får den vara… färdig!

Yes! iväg till ramaffären snabbt innan datorn tar den! Jakob & Joel sade sig ab-so-lut inte vara för stora för bilder på deras kramdjur i trikåer, så jag hoppas de skall gilla den,  och Jakob åtminstone verkade redan  inspirerad att uppfinna en ärkefiende till den lurviga flygaren.

Kapten Faffa med och för Joel & Jakob B&W 300dpi←Se första Inlägget med kapten Faffa, ”Det är en fågel, det är ett plan…”

 

Se mer om bilder i Galleriet 

En Fyll-i-kläderna-bild lever sitt eget liv… För Felicia, del 2


 Fyll-i-kläderna-bilden av en tjej från en av Felicias målarböcker färgbehandlas och avslutas

Som tidigare berättats fick jag en sådan där siluettbild för en sådan där tjejig målarbok att behandla av Felicia en kväll, och jag gjorde som jag plägar, dvs ritade om den och satte på lite mer handlingskraftig och medeltida utrustning på henne. I förra inlägget framgick det hur den bilden blev efter att jag satt tusch på den, och sedan mitt val av färgskala.

Hur en sådan färgskala kan fås att se ut när man med Photoshops hjälp behandlat den med bränning och flera lager färg, högdagrar och skuggor framgår nedan…

Måla-på-kläder: En krigisk fantasytjej, renderad

För den fina Felicia, som jag hoppas skall gilla den. 

Själv är jag nöjd med den sansade tidsåtgången – övning ger färdighet, och jag börjar iaf bli lite van vid flerlagerprincipen nu, så att hyfsade resultat kan uppnås någotsånär snart med en bild som är tydlig och begränsad i utförandet. Hela processen från tuschad skiss till färglagd och behandlad bild kan ses nedan.

PS. Det här är också en rätt kul grej att göra med barn som gillar att rita om  manvågar släppa loss dem med en laptop och Photoshop. En av mina invändningar mot de i mitt tycke begränsade och begränsande ”plattorna” ute på marknaden är att de än så länge inte (mig veterligen) kan köra några rimliga ritprogram som Photoshop, Illustrator eller GIMP. Vilket är synd, för så fort de stackars tingestarna kan användas för att skapa och behandla något vettigt torde de passa jättebra för att göra sådant här, bättre faktiskt än en bärbar (de har ju touchscreen).

Klicka bild för att se det tidigare inlägget:

←”En fyll-i-kläderna-bild lever sitt eget liv…(del1)

För fler bilder på Feclicias krigartjej, som jag sedermera kom att identifiera med en existerande sagofigur, se stora galleriet eller :

Galleri för Prinsessan och Busdraken

Sommarhund, eller att längta till annat väder…


Söndagens och Gårdagens usla väder fick mig att minnas en liten diskussion som jag hade med den söta Felicia apropå hundar med kläder… och var de helst skulle vilja vara, de stackarna.

Felicia och jag var ute och gick på väg till skolan en morgon sent förra vintern, jag tror det var någon gång i februari, och det var rövkallt. Fram på gatan struttar en hundägare med en liten korthårig bjäbbhund (Jag refererar gärna till alla hundar under typ Schäfer och Sibirisk Husky som bjäbbhund), förstås iklädd.. en söt rosa tröja.

”Ååååh vad söt!” säger Felicia som har en flickimage att jobba med, under 10 som hon är.

Jag säger inget men skrynklar ihop ansiktet och hon frågar omedelbart ”tycker inte du att den var söt?”

”Jag tycker ärligt talat mest synd om den…”. Det hör till saken att jag ser påklädning av djur som ett förnedrande fjanteri.

Men det hindrade inte oss från en intressant diskussion, där vi faktiskt agreed to disagree, och samtidigt erkände varandras poänger. Felicia fick klart för sig att hundar på våra breddgrader med kort sträv päls inte behöver se ut så, och skulle ha lång vinterpäls om de inte framavlats på annat vis, vilket hon förstod att jag fann förkastligt. Och jag erkände att i frånvaro av päls är det faktiskt juste att ta på den stackars jycken en tröja, eftersom den ju faktiskt måste ut och röra sig, hund som den är och inte en tamagotchi (någon som minns vad en tamagotchi var för någe?)

Dock kunde jag inte låta bli att driva lite om saken och poängtera att den stackars kortpänsalde hunden egentligen skulle vilja vara något helt annanstans, istället för att bära en fånig tröja skulle den hellre sippa drinkar på Bahamas…

Och eftersom man är skruvat funtad slog denna fåniga tanke rot, och med Felicia som jag var, musan till många av mina bilder, kom det sig mitt speciella tunnelbaneskisshäfte försågs med följande kladd på hemresan… (se vänster)

Lite på temat ”En bild säger mer än tusen ord”, vilket i själva verket är min vanliga tankeprocess – så där ser koncept ut i min skalle, låt vara att man förstås inte ofta plitar ner de miljoner bilder som går genom huvudet på en en vanlig dag…

Hunden som kom in från kylan eller något, skakar sin grogg och njuter av att sakan både lång päls och fånig tröja. Alright.

Sedermera satte jag lite snabb Photoshopfärg på den, varvid den stoppades i en digital byrålåda likt den stora majoriteten av mina bilder. Det var inte förrän igår, då det verkligen kändes ute i kylan, som jag drog mig den till minnes, troligen för att jag skulle vilja göra den där jycken sällskap just nu…

Med tack, som alltid, till Felicia som var med och inspirerade.

En Fyll-i-kläderna-bild lever sitt eget liv… För Felicia


NÄR den fine Felix fyllde år (hurra! 5 år!) grabbade hans syster som med viss rätt känner ett visst ägande tag i mig och stuffade ner mig med några målarböcker för flickor där färdiga siluetter kan förses med kläder som man själv ritar dit.

Hennes egna alster var väldigt fina. Men hon ville minsann att jag också skulle göra det där.

”Men då måste jag få göra det på, öh, mitt sätt”

”OK då” sade hon med en menande blick

Felicia, hon känner mig alltför väl. Jag började således skissa med hård blyerts ovanpå de ljusa konturlinjerna och voila…

Eller vänta nej. Ingen Voila. För… jag ändrade storlek på huvudet. Och gav siluetten större höfter, och sedan skissades kläder  över som helt förändrade konturerna. och när det var färdigt skulle de nya linjerna målas med tuschpenna.  Ett svärd dök upp från ingenstans…

Efter att således ha följt min inre drift ett tag såg det hela ut som en krigartjej /fantasyprinsessa av mer stridbart slag, med en bekväm och lätt men ända rustning av kyllertyp på sig (Om någon Tvingade mig att rita en modern tjej skulle hon garanterat ha ett svärd också, eller åtminstone sparka eller slå på något). Jag är ingenting om inte förutsägbar i de styckena. Nu gillar Felicia mina sagotjejer så…

Pappa Ola scannade in, och hemma kunde jag inte låta bli att åtminstone ändra lite mer på proportionerna, för i början såg huvudet ut som en enorm pumpa med pyttesmå ben, med tefat till ögon värdiga en alien från Mars. Nu blev det iaf en slags ordning på en kropp som såg ut som en clear-line-variant av serieäventyrshjältinna.

Inte vilken hjältinna som helst för övrigt. För som ögon blev mer och mer mandelformade och ögonbrynen bestämda och krökta som på en någon som minsann har lynne, en mun som vet att tala såväl som ge en fin kyss, och mörkt lockigt hår, så tonade åter mina hjältinnor från mitt rike Bortoms värld fram, de som avspeglas  i Kati och Corinna från min berättelse. Eller, som mest här, Almas prinsessa Julia. För visst är det hon. Sådan är lystern från Alma, min gryning, som skiner över allt som jag vidrör.

Förutsägbar som sagt. Så är det att vara fängslad av något somär större än en själv. Jag tror att Felicia förlåter mig det.

Jag började kladda lite med Photoshop för att hitta en vettig färgskala. Utan animus kan jag ändå säga att den rosa uniform som är standard för tjejhjältar inte är min första preferens. En lite mörkare utstyrsel med naturfärger och dovare toner får bilda grundfärgerna. För jag går nog vidare med den där och ger den flerlagerbehandlingen för att få fram skuggor, lyster och högdagrar.

Det är en fågel, det är ett plan…nej det är en supergiraff?


Inspirerad och dirigerad av den påhittige Jakob med hjälp av storebror Joel ser en ny Superhjälte dagens ljus: Kapten Faffa! Kramgod, rund och superstark flyger vår flygande giraff in för att hejda de elaka…

Några supertrevliga dagar i Juli studsade i runt på studsmattan i sällskap med kramgiraffen Faffa, och medan denna flög runt som en vante mellan oss tre studsiga grabbar kom Jakob på att Faffa nästan verkade flyga runt som en…en…superhjälte! Jaaaa… tänk om Faffa var en superhjälte, och flög runt och klädde dummisar och räddade folk och…och…

”Lysande!” sade jag och Joel ”men vad ska den öh…heta?”

Superfaffa? hahaha nej

Stålfaffa! hihihi neeej, han är ju MJUK!

Faffaman? Ne-hee! KAPTEN FAFFA!

Å han skall ha röda byxor o blå mantel o ha ett märke som det står, öh ”KF” på! Och vara mästare på Faffarate! (en spännande kampform som bygger på studsar och kast tydligen)

Jääättebra tyckte jag, och vore det inte kul om… man ritade den?

Så på natten efter togs pennorna fram, Faffa lades på bordet och vips så hade vi en flygande kramisgiraff…

Sedermera lade jag på lite toning med mangapennor, och sedan lades ett första lager färg på…

Det där är en mycket enkel färgläggning, i praktiken utan skuggning utom det underliggande svartivta lagrets, och utan effekter. Jakob och Joelmåste förstås tycka till om färgschemat, innan man går vidare. Sedan kan Kapten Faffas fantastiska äventyr ta sin början i full färg!

Kapten Faffa supergiraff med och för Joel & Jakob färglagd publSe avslutningen av arbetet med Kapten Faffa – ”Supergiraffen flyger Igen!”→

En liten fredagsbild – Ormen Vera med och av Alma


Alma, min gryning, är en dam av oändliga påhitt. Och när vi lekte en dag för några veckor sedan kom hon på en lång och vindlande historia om den mäktiga ormen Vera, skogens skräck, men också väldigt snäll när hon vill…

Det var en vindlande historia som min underbara musa spann, en som också säkerligen skulle bli barnförbjuden dessutom. Det börjar med Ormen Olle som först var den elaka figuren som lever i skogen, ringlar runt och glufsar i sig (kram-)djuren. Men som fallet ju ofta är, tyckte Alma att skurken var roligare än de mesiga snällisarna, och Ormen Olle adlades till Huvudperso… eh orm, och en orgie av att äta allt under solen och skapa allmän IIIIH!-panik i den tänkta skogen utbröt under Almas handfasta ledning…

Men Olle är ju trots allt en kille, och lite ensidig uppenbarligen, så när Olle vid tillfälle hade ätit upp en campande tjej blev han dåsig, och fick svårt att äta maten, och där han låg och mådde illa hände något märklig… Olle öh, gav tillbaka maten så att säga, men vad som kom var inte vad han ätit, utan en glimrande, storögd…Ormtjej!

Woooho!

Ormen Vera kom förstås som sig bör att överträffa föräldern och blev en JÄTTEstor och JÄTTEstark magisk gudaorm som kunde prata med alla djur och människor, äta en truck om hon så ville, och allmänt härskade drottninglikt över sin skog. Men hon var en god och snäll dotter också. När Ormen Olle blev skröplig på ålderns höst stackarn, och en väldig storm med iskallt vatten kom över honom, låg han illa till. Men Vera, hon kunde motstå stormen, ringlade ut med ett paraply runt svansen, hämtade sin pappa och tog honom till grottan där hon kramade honom och höll honom varm.

Så kan det gå till, när ett lysande barns inspiration ges fria tyglar. Länge leve ormen Vera, som visar sin upphovsflickas halt. En stolt morbror återgav hennes anblick, under Almas överinseende, i tuschpensel och BIC-penna.

PS. Alma har en fantasi av mytologiska mått, för Veras tillblivelse påminner starkt om  gudinnan Athenas födelse, som ju föddes direkt ur Zeus panna efter att denne, eh, ätit upp Metis, hennes mamma. Ingenting är som sagt mer barnförbjudet än barns fantasier i vårt märkliga samhälle.

Uppdatering: En återblick på Ormen Vera och hennes tillblivelse som tecknad figur finns i inlägget

https://paulusindomitus.wordpress.com/2012/07/20/en-liten-aterblick-pa-ormen-vera-av-och-med-alma/

************************************

Mer teckningar som tillkommit för och utifrån Almas lek finns i tråden

https://paulusindomitus.wordpress.com/category/egna-bilder-my-own-pictures/for-vanner-familj-for-friends-family/alma/

Fifi Förgätmigej, veckans fylla-i-teckning…


På diametralt andra änden av recensionen av ”Parfymen” igår men ändock i doftandets tecken kom jag att tänka på en liten färgifyllnadsteckning som jag gjorde åt Julian och Alma… På blomsterfiguren Fifi Förgätmigej

Den ursprungligen brittiska barnTV-serien Fifi och Blomsterfröna har blomman Fifi Förgätmigej som lustig huvudfigur. Eller ja, lustig och lustig, hon är extremt präktig och rejäl på det där typiska förnumstiga sättet som barnfigurer mest måste vara förr, men världen av småkryp och trädgårdsväxter som hon bebor ser i alla fall skojig och välgjord ut. Ett plus är också att själva figurerna är Stop-motion-animerade istället för tecknade eller dataanimerade. Jag tror det gör något speciellt för den väldigt hemvävda och lite småputtriga känsla som genomsyrar serien och bidrar till dess appeal för barn.

Fifi Förgätmigej och Humla

I sammanhnget valde jag att snabbt, mycket snabbt medan barnen somnade en kväll, rita Fifi och en av bifigurerna, den inte alltför smarte Humla, med tuschpenna från en reklambild för dockor eller jag vet inte vad… Ett litet test av speed-teknik för en blandning av crosshatch och clear-line, som jag nog tycker blivit i alla fall lite bättre de senaste åren… Den passar ju att färglägga den där, och tack vare Petter som scannade mitt lilla kludd så hoppas jag att de små sötisarna kan sätta lite blomsterprakt i den.

Bilden kan ses med andra bilder för barn under sektionen ”Barn- & Ungdomsteckningar” i Galleriet

https://paulusindomitus.wordpress.com/paulus-indomitus-pablos-galleri/

Tjejkraft, Feminism & Art Nouveau – för Alma


En symbol för en ung kvinna, eller flicka, eller en äldre också, om den så vill, med lite Art Noveau-influenser från förra seklets början.

Den internationella kvinnodagen kom och gick. Såsom distinkt rätt oentusiastisk inför de flesta sådana ”dagar” måste jag dock säga att om den där dagen har någon fortjänst är det möjligen att i artiklar och press påminna om att resten av året distinkt INTE är någon kvinnodag, och om allt skit som mänsklighetens bättre hälft får stå ut med runtom i världen. Några av de där artiklarna företedde feminismens symbol, Venus-symbolen med en näve i. Den kämpande kvinnans symbol, tecknet för den som inte låter sig trampas på, som kräver sin rätt. Jag har alltid gillat den. Och som ofta sker, strålade den alltid närvarande kraften från en 4-årig Musa ut, passande nog, och jag fick en busig idé…

Vore det inte kul om…

…man kunde göra en variant på den där symbolen som såg lite snygg ut? Och som den Bedårande Alma kunde tänkas tycka om?

En snabb skiss senare var det tydligt vartåt det barkade. Jag var tydligen (?) influerad av Art Nouveau, den dekorativa konstform som förekom ymnigt på bland annat affischer och tryck i början av 1900-talet och en av vilkens portalfigurer Alphonse Mucha jag studerat (se ovan).

Prince logo.svgKommer någon ihåg ”artisten som brukade heta Prince”? Jag vet inte om det var för att killen stollade ut ett tag och ersatte sitt namn med en symbol (se ovan). Den där symbolen, som ibland benämns ”Kärlekssymbolen” är ju inte helt olik Venussymbolen. Prince orsakade en viss förvirring med sitt ”namn”, men satte bland annat den på flera gitarrer som hade symbolens roliga krull…

Det här åskådliggör hur konstiga idéer och influenser perkulerar i en tok som undertecknads hjärna, och ut kom en liten teckning….

Jaja, det är på ett sätt litet kitschigt, jag menar blommor & blad till en kvinnosymbol? Inte revolutionerande stuff. Och den knutna näven framstår inte så tydligt, eftersom blommönstren gör det svårt att urskilja inre linjer. Men totalintrycket är ju…ändå rätt snyggt. Dekorativt liksom. Och när jag visade det första tuschade utkastet för Alma sa hon ”Jaaaa! Den vill jag ha!”. Hon överraskar en ständigt. Jag hade inte riktigt väntat mig en sådan entusiasm för en delvis abstrakt symbol. Men den är ju ganska klurig, lite som en Mandala, som ju är populära för barn nu . Alma är bekant med sådana och sa promt att hon ville fylla i den… och frågade om den gick att ”göra i annan färg”.

Annan färg? Hon tog orden ur munnen på mig, för jag hade redan börjat  fingra på olika varianter. Under borttagandet av smuts från första utkastet hade jag på kul testat att invertera den (se ovan). Och det som jag sedermera kom att jobba med var en blandning av inverterad och vanlig bild, där kanterna är som de ritats, med svart penna på vit bakgrund, medan ”fyllningen” är inverterad, med vita streck på svart. Den sammanlagda bilden erbjöd rätt mycket strul faktiskt, än en gång kom den bristande Photoshop-tekniken fram, för jag kunde inte få bort en ”vit kant” mellan de olika lagren. Det blev till att platta ut bilden och fixa allt för hand…och följa varenda blomblads kontur med fingret så att det inte syntes att bilden klistrats ihop. Stön. Men men, vad gör man inte…

Almas tal om ”färg” var klart värt att följa upp, och jag testade ett antal varianter av grundbilden med färg. Först röd, men varför inte grön eller magenta? Nedan kan några ses. Jag måste nog säga att jag gillar den röda bäst.

I slutändan blev det där som vanligt mycket mer jobb och pulande än vad man tänkt. Vissa lär sig aldrig. Men resultatet är ju ändå litet småkul. En blommig feminism, en behagfull stridis symbol. Söt och bestämd på samma gång. Som en liten tjej jag känner. Det slog mig att det ju är en symbol, en som man kan förete lite här och var…Och vore det inte kul om… man satte den där på en T-shirt till Alma?

Jaaa vicken bra idé…. (fortsättning lär följa)

En pojke rider på dinosaurie… för Julian


Den enastående Alma har dedikerats många teckningar, men hennes fina bror Julian skall inte vara sämre han. Och med en sådan fin  syster får man ju mycket hjälp. Alma insisterade på att prinsessan Julia i bildsviten ”Prinsessan o Draken” skulle ha en lillebror, prins ALBIN.

Albin. Klockrent.

Inspirerad av en T-shirt med en dinosaurie som Julian har, lyftes således bläckpenseln och såsom vägledd av min musas gudalika kraft kom snabbt en teckning i serieteckningsstil som jag blev… faktiskt nöjd med.

Dina dinosaurien träffar Albin på när han och syster Julia kommer till en öde ö, och rask och skojig som han är vill han förstås rida på henne…

Jag hoppas du tycker om den Julian. Den där passar att förglägga, undrar vilken färg dinosauren får då?

Prinsessan Julia och Lillprins Albin! Sålunda skall de två ut på spännande tecknade äventyr, så länge morbror har liv och hjärta och kan lyfta en penna.

Prins Albin & Dina Dinosaurien färgFör följande inlägg om denna bild se ”En Pojke rider på Dinosaurie 2…”→

Fler bilder Prinsessan Julia & Draken Pelle


Mellan dumskallarnas konspiration fortgår skiftas blicken för en dag mot några bilder på den allt annat än dumma prinsessan Julia som med Draken Pelle gäckar de enfaldiga och gör rätt för sig….

Tidigare har prinsessan Julia letat rätt på draken Pelle som knyckte kungarikets guld. Efter att ha bett om ursäkt och lämnat tillbaka guldet får draken hjälpa till i kungariket och också chansen att göra lite nytta som kompensation…

Här lagar draken taket på borgtornet som han plockade bort för att komma åt guldet, påhejad av prinsessan. Här får man en liten bild av kungariket, som är ett ganska idylliskt ställe… den där kommer nästan helt säker målas också vad det lider.

Draken lagar prinsessans borg

Draken och Prinsessan Julia bli kompisar och draken ansluter sig till prinsessans fotbollsträning – det går dock inget vidare för honom, prinsessan är för duktig för hans störa gröna fötter…

Prinsessan dribblar bort draken

TJONG när Draken o Prinsessan spelar Fotboll

Det där slutar med att Pelle tar i lite för mycket och sparkar till bollen med Julia så hon flyger o far, och får lite dåliga konsekvenser, tyvärr. Pelle måste lära sig att han är stor och att ta det lugnt (se bild i tidigare inlägg till vänster).

En sak som Julia & Pelle senare kommer att utforska, efter att prinsessan lärt Draken att läsa, är diverse skrock och sagor. Här är det frågan om det är någon idé att pussa grodor om man vill ha en prins? Draken som förläst sig på sagor tycker det låter som en kul idé, men prinsessan är lite tveksam, och grodan är kanske inte så entusiastisk…

En PRINS? Verkligen?
Ja det står så här…pussar man grodan kan den bli en stilig prins!
Det är bäst att det är en Jätte-stilig prins tänkte prinsessan och såg skeptisk ut…

Den där sista tecknades med tuschpensel, som ett test av hur handföringen numera är, och det skuller verka som om fallet framåt fortsätter… Även den kommer troligen att målas vad det lider, men de kommer också förhoppningsvis passa sin unga musa Alma i smaken som färgläggningsteckningar…

***************************************

Fler bilder på prinsessan Julia och Draken Pelle finns dels under tråden

https://paulusindomitus.wordpress.com/category/egna-bilder-my-own-pictures/egna-figurer/prinsessan-julia-draken-pelle/samt i det egna galleriethttps://paulusindomitus.wordpress.com/paulus-indomitus-pablos-galleri/galleri-for-prinsessan-och-busdraken/

En barn-(o)tillåten Drake m Prinsessa?


Mellan dumskallarnas konspirationer skjuts en liten studie i kreativa avvikelser in – en drake som blossar på ett litet misstänkt sätt på tjejtidningar…

Det är en av tecknandets men även skrivandets fördelar att man ibland prövar på diverse hugskott som inte nödvändigtvis är tänkta för vidare spridning. Det var fallet när jag apopå min pågående bildserie för ”Prinsessan & Draken” slogs av den gamla ”Vore det inte kul om…?”

Det roliga i sammanhanget är att prinsessan Julia är en tuff och smart tjej, som redan passerat tjejtidningsstadiet och istället läser, ähm, ”Krig och Fred”… så vad göra med alla dessa tidningshögar? Draken Pelle rullar ihop dem och använder ett ospecifierat blad från en stor säck som innehåll, och blossar på…

Han ser lite skönt avslappnad ut, Draken, och det slog mig inte förrän när den där blyertsskissen kommit en bra bit på väg att det kunde missförstås, vad är det för joint draken puffar på egentligen… och inför barn också. Fy. Den där skulle knappast få komma med i en präktig barnbok av idag, trots sitt kunskapsvurmande uppbyggliga budskap.

Men jag gillar den. Den har fått efterföljare, där Busdraken gör lite opassande saker med klurig min och grön uppsyn – de kommer säkert komma upp här vad det lider….

*************************************

Inscannade illustrationer till ”Prinsessan och Draken” -serien finns i tråden

https://paulusindomitus.wordpress.com/category/egna-bilder-my-own-pictures/egna-figurer/prinsessan-julia-draken-pelle/

samt samlat i galleriet under

https://paulusindomitus.wordpress.com/paulus-indomitus-pablos-galleri/galleri-for-prinsessan-och-busdraken/

En liten firre till Alma


Alma fick en Ryggsäck som ser väldigt rolig ut – den är formad som en stor blå fisk. ”Den där borde man ju rita” trillade ur mig, och den söta slog till som en kobra och önskade tillägg som en sjöhäst…

Själva teckningen utfördes snabbt med tuschpenna. Den blev rätt rolig, den där fisken ser ju kul ut. Sjöhästen blev också OK. Ännu en övning i lite barnanpassat ritande, och jag lade till lite havsbotten för sakens skull…

Hallå på dig där, pållen...

Men när den väl var färdig och presenterad, grunnade jag på om man inte borde färglägga den – den passar uppenbart för det.

Oook, varför inte, på med målarbyxorna… Eller kanske inte. Det slog mig, precis som i fallet med teckningen på Rödluvan, älvan och vargen som visats här tidigare, att det här kunde vara ett tillfälle att lära sig att bättre svinga programmet GIMPs möjligheter. Som mer av en självlärd photoshop-fumlare känns fortfarande GIMPS funktioner lite alien.

Vad som tilldrog sig min uppmärksamhet framför allt var hur man gör mönster och olika former av skuggade eller ljussatta partier och sedan böjer dem i programmet. I Photoshop finns den mycket tacksamma ”warp”-funktionen som dock saknas i GIMP. Istället fick jag använda mig av det mycket grövre perspektivverktyget till stora delar, och det var mycket krångligare, även om det säkert beror på att man är ovan och inte riktigt vet vad man gör…

Alma ville ha en röd och gyllene sjöhäst med glitter, nå jag lever för att tjäna dig, min ljuva…

Det som dock visade sig bli ett irritationsmoment var att få till ”vatten”-känsla till bilden, och det drog som vanligt ut på tiden. I slutändan är det tveksamt om det blev så bra, jag lade på lite vita effekter, ljusstrålar som strilar ner, en bruten vattenyta… men nä, det är fortfarande något som saknas. Men själva bilden är inte så illa ändå, och någon gång måste man ju sätta punkt…(sade överjaget med barsk röst).

Som alltid, puss till Alma, till vilken allt pris hör, och jag hoppas den faller henne i smaken.

Om att lära nytt – ny målningspensel för tuschteckning


Ibland får även vuxna människor uppleva den upplyftande och barnalika upplevelsen att lära sig något annorlunda och öppna nya dörrar för sina intressen. Sedan en tid har jag börjat fuska med en sådan nyhet: att teckna genom att måla med tuschpensel.

Fast – vadå nytt? Läsare av denna blogg kan påminna sig att undertecknad redan för nästan 2 år sedan mumlat om tuschning. Det kan framstå som en mindre skillnad, men så här är det.

När man gör klart, eller rentecknar, med fina bläck- och penselpennor har man ett underlag i form av en mer eller mindre färdig blyertsskiss. Bläckpennor, även penselpennor, har fasta spetsar. Fina pennor av typ ZIG för att kunna göra smådetaljer har hårfina, större penselpennor som Faber-Castells Mangapennor har en bredare spets och möjlighet att variera flödet av bläcket för en mer penseldragsaktig action.

En av mina första teckningar i den sistnämna renteckning+penselpenna-stilen kan ses i t.ex. i hästen här (se inlägg), eller  nedanstående studie av mina två hjältinnor Kati och Corinna.

2 vackra kvinnor står beredda -en studie i tusch

Men en riktig pensel, med strån, är trots allt en annan sak. En riktig pensel ger omedelbart utslag när man byter vinkel mot papperet eller hostar till. Minsta skälvning kan lösgöra stora droppar eller oavsiktliga breda stråk av bläck – som inte kan suddas ut. Man har inget jämnt flöde av bläck inom en linje heller, utan man måse se upp med sådant som rinnighet och droppighet. Det är nästan omöjligt att göra linjer som är jämna över hela sin längd. Och att mecka med smådetaljer likaledes krångligt.

Om man är darrhänt, som undertecknad, är en pensel något att se upp för.

Men man skall inte backa för det svåra, om det måste göras. Senare tiders försök att göra tuschade bilder med mycket svärta (se exempel) har övertygat mig om nödvändigheten i att gå vidare med bättre användning av penslad tuschteknik.

Mitt allra första försök var i en slags clear-line-variant. Jag hade berättat för sötnosen men matstrularen Alma om ”Biffätarna”, som skyddade drottningen mot hemska skurkar för att få henne att äta och det där föll i god jord.

Det är där allt nytt, allt som skall ge frukt, börjar – med kärlek.

Mina svårartat klumpiga händer greppade penselskaftet efter att ha gjort en underliggande skiss, och…kladdade fram en Wimby-gubbe?

Tja, all vår början bliver svår.

I det följande lekte jag varje dag med tuschning av halvfärdiga utkast och skisser för att få en känsla för penselns dynamik och hur handen kändes. Samt se skillnaden mot vanlig bläckning.

Vissa barnsjukdomar kom tillbaka förstås, det är typiskt när man jobbar med ett nytt medium. Mitt undermedvetnas reträttposition är en slags halvrealistisk serietidningsstil, det har tidigare omnämnts. Det blev åter väldigt tydligt.

Troll, tuschpensel och penna

Efter ett par försök hade jag dock börjat få lite kläm på penseldjäveln. Det sitter lika mycket i det inre som det fysiska. Man vill inte, skall inte vilja göra exakt samma som med andra former fast mer. Nej. Ett annat medium lyfter fram andra saker. Den djupa svärtan, den skarpa kontrasten, linjer som är mer levande och varierade. Att lära sig förstå dem innebär att det inre ögat måste skifta sitt fokus, bygga skepnader med delvis andra instrument. Även när man kombinerar, som mitt lilla troll där jag tog till fin ZIG på några få ställen.

Precis som bläck i sig innebär att man måste överge de gradvisa övergångar som blyerts och mjuka kolstift kan skänka, så innebär övergången till pensel att en viss, tja impressionism gör sig gällande. Skuggor och ljus som är skarpt åtskilda blir bärande element, och en eller några få skarpa linjer får företräde framför den småskaliga crosshatching som tunnare bläckpenna möjliggör. Det är linjerna som kommer att skapa mest problem, det känner jag på mig.

Den sista utmaningen var att direkt måla något helt och klart direkt i tusch. Med bara det mest spöklika av utkast, bara några linjer, för vad jag ville ha som fond till en pågående målning, som jag haft problem att skapa en vettig bakgrund till.

Den är till en pojke – och som så ofta förr ger det, och tanken ”vore det inte kul om…” modet att helt sonika skrota det gamla spåret och bryta ny mark, göra något annorlunda, att ta språnget åter och möta nemesis, det vita papperet, utan ursäkter och utan fruktan.

Det är första gången som jag någonsin för ett landskap direkt ner på papperet utan skiss. Det är inget stordåd. Men nytt. För mig. Och förhoppningsvis skall den vara till glädje för min unge mottagare.

PS: Ett speciellt och varmt tack till Ola, för hjälp med inscanning av mina många kladdar och utkast, av vilka endast ett urval finns här.

En liten Julteckning – Almas Rödluva och Morbrors streckgubbar del 2


Ingen nedrans frossbrytning och kokande feberpanna skall få hejda fortsättningen av historien om Almas variant på Rödluvan. Sedermera ritad med en älva och en varg i bakgrunden – numera också med lite färg påstänkt, i denna tid då det är passande med röda kläder.

OK – så teckningen i klara linjer blev klar för ett tag sedan. Nu var det dags att kasta lite färg på den där, alltmedan jag påminde mig slutet på Almas variant på Rödluvan.

—————————————

fter att Älvan låtit rödluvan ta med sig några av de förbjudna äpplena för att ta till dennas sjuka mormor, smet den tjuvlyssnande vargen iväg i förväg. Snabb som han var kom han före rödluvan till Mormors hus.

Knack knack!

”Veeem där?” sade Mormor som lagt sig för att vila

Här fann Alma att vidare dialog mellan vargen och mormor var alldeles onödig, och körde en ren rak action där vargen bara störtade in och ”GROOOOFF!” – åt upp stackars mormor helt sonika. Sedan lade han sig för att smälta maten i Mormors säng, och snarkade så väggarna skakade.

Efter ett tag kom Rödluvan fram. Hon knackade på dörren så vargen vaknade.

”Hallå Mormor? Är allt bra?”

Mums, efterrätt, tänkte vargen. Men han var fortfarande lite mätt, så han drog på sig mormors nattmössa och lade sig under täcket efter att ha släckt alla ljus. Rödluvan kommer in, och frågar varför det är så mörkt.

”Å, det är för att jag är så sjuk att jag har ont i ögonen…” sade vargen. ”Kom närmare lilla vän”

”Oj vad mörk din röst låter mormor!”

”HRRRMMMHRAHARKELHARKEL Ja, är för att jag är så sjuk att jag blivit alldeles hes!”

”Jag har plockat äpplen till dig, så att du kan göra äppelpaj! Jag kan hjälpa dig…” sade rödluvan som gått närmare i mörkret. ”Oj vilka stora tänder du har mormor!”

”Det är för att jag skall kunna äta upp dig!” sade vargen och kvickt som ett skott öppnade han sitt stora gap och svalde rödluvan i ett nafs!

Här tyckte Alma att det var lite antiklimax på historien och verkade vilja backa bandet… Tills morbror undrade lite försynt… ”Men älvan då?”

”Ja! Just det! Sedan kommer älvan flygande för att äta paj… hon har sitt magiska spö med sig!”

Och när hon fick syn på vargen som lagt sig för att sova igen blev hon jätte-jätte-arg.

”Hörrudu! Vad har du gjort med rödluvan och mormor?” frågade älvan strängt (Jag tror i alla fall det var strängt, för Alma skrattade bara). Vargen försökte smita och älvan började jaga runt honom i stugan med en väldig fart! KRASCH, BOOOM SMASH! Alma visade livligt med handdockorna hur vargen fick väldigt med smörj av älvan, som sköt på honom med sitt spö och sedan hängde upp vargen i ett traäd tills han berättade vad han gjort.

”Nä-ä! Dumma dig!” Älvan använde trollspöet och trollade så att vargen blev alldeles grön och illamående, och i ett huj kom först rödluvan och sedan mormor upp!

Älvan berättade vad som hade hänt och blev presenterad för den stackars vimmelkantiga mormorn. Men efter ett litet tag kändes det bättre, och tillsammans började de laga den bästa äppelpaj som man någons hört maken om i den Stora Skogen. Älvan låt sig väl smaka, och tillsammans hade de en jätterolig picknick ute i skogen.

”Är det slut nu?” Frågade jag.

”Ja!” blev svaret först men sedan kom Alma på sig ”Men först flyger älvan ikapp vargen…” (som smitit under tiden), varpå följde lite mer Krasch-boom-pang. ”Och sedan trollar älvan vargen till fängelse!”

Hahaha! Jättebra, ja, jo i fängelse med vargen bara…

Så. Slutet gott, allting gott. Och någorlunda färdig tycker jag nog att den teckningen blev. Få se om man gör en till, kanske när älvan jagar vargen…

Till dess: Gott Slut till alla sagobitna! Och mest av allt till Alma.

← Föregående del ”Almas Rödluva och Morbrors Streckgubbar del 1”

 

——————————————

Om Den klassiska Sagan om Rödluvan och Vargen och hur den varierats genom åren, se http://en.wikipedia.org/wiki/Little_Red_Riding_Hood

Almas Rödluva och Morbrors streckgubbar del 1


En ringa hyllning till den gudomliga musan Alma, som med hjälp av en fin dockteater från sin Mormor tog rödluvans story och gjorde en actionfylld fantasyextravaganza med äppelpaj på slutet.

Dockteatern har en liten scen som man bygger ihop, och 6 stycken figurer som man kan trä på små händer eller två vuxenfingrar. Bland dem finns en varg, en rödluva, en älva, en prinsessa, en prins och en drake. Idag valde Alma rödluvan, och lade på vargen förstås, och prinsessan fick vara mormor. Jag trodde att nu blir det klassisk rödluvan här, för den kunde ju Alma förstås, hon var ju mer än tre-och-ett halvt, gunås. Men sedan skulle absolut en Älva vara med…

”En dag var rödluvan ute och gick, och hon kom till den förbjudna skogen, och då kom en älva (?), och hon flög ner och SMACK BOOM, PJONG PJONG!!”

”Ehhh, vad hände? Förbjuden skog?” sade jag och bad henne förklara för mig.

”Jo, morbror, du förstår att…”

et var en gång… en förtrollad skog. Mitt i skogen fanns det ett förbjudet träd, där älvorna bestämde och folk inte fick göra hursomhelst. I skogen fanns det också en varg, och folk var rädda för att gå dit.

Men Rödluvan, hon gick ändå genom skogen. För hennes mormor, som var gammal och sjuk, bodde alldeles vid utkanten av den. Rödluvan ville hälsa på henne för att göra henne glad. Mormor bakade också väldigt goda kakor och godsaker som Rödluvan fick.

Design och Studier för Rödluvan, Älvan och den Sygga Vargen

En dag gick Rödluvan i skogen och letade äpplen. Hon tänkte ta dem till Mormor, så att hon kunde laga en äppelkaka. Mormors äppelkaka var det godaste som fanns tyckte Rödluvan. Men alla äpplena var slut på de vanliga platserna. Rödluvan gick djupare och djupare in i skogen… Tills hon stötte på ett JÄTTEFINT äppelträd, med de bästaste äpplen som någonsin setts.

Rödluvan plockade äpplena, men då fick hon se en underbar ljus skepnad som flög genom luften, och svävade och dansade runt trädtopparna… (Alma demonstrerade det med en mycket speciell älvaboogie…). Och älvan, hon såg minsann att en klumpedump till människa plockade deras förbjudna frukt. (Och här var Alma mer…ähm, våldsamt lagd och ville först att Älvan skulle skjuta Rödluvan med sin stav och hänga henne upponer i trädet… till jag enkelt undrande frågade om inte det skulle göra Älvan till en ganska Elak typ)

Så älvan dök ner och viftade med trollstaven och sa – ”Du FÅR inte plocka våra äpplen, dumma dig! Nu du, skall jag förvandla dig till en…en…

(en vadå, undrade den mysande morbrorn. En…kamel? neeej. En elefant? Neeeej! En Krokodil? Neeeej du fattar ju inte morbor! OK… en groda då? Jaaa!”)

…En stor ful groda med prickar!”

”Nej snälla, det vill jag inte”, sade Rödluvan, som var rädd, för hon visste att älvan kunde trolla och göra vadsomhelst nästan. ”Säg EN orsak till att du inte ska ha smörj för att du tar våra äpplen”. ”Men jag tar dem ju inte till mig. De är till min mormor, som är sjuk och ensam i en stuga i skogen”. (Rödluvan var väldigt snäll, sade jag. Och Modig. Men Alma visade sin finurliga sida också.) ”Min mormor gör äppelpaj åt oss med äpplena. Du kan också få. Den är jätte-jättegod! Den bästa som finns!”

Skisser på Vargen

Älvan gillade äppelpaj.

Och hon såg på Rödluvan att hon talade sanning. Så älvan lät Rödluvan plocka älvaäpplena, på villkor att hon också fick smaka äppelpajen när mormor gjort den. Rödluvan tackade jättemycket och gav Älvan en beskrivning  av vägen till Mormor.

Men de två var inte ensamma i skogen. För lurande i buskarna hade Vargen som alla var rädda för suttit och lyssnat på deras samtal. Nu smög han snabbt iväg, i riktning mot mormors hus…

Fortsättning följde.

Jag var väldigt imponerad av Almas story. Den var mycket bättre än originalet, sade jag. Vet du, den borde jag rita. ”Jaaaa!”

Dåså Alma, sagt och gjort.

Jag gjorde några blyertskisser och försökte ta fram en bra Rödluva, och sedan på ivrig uppmaning älvan. De tuschades och överfördes till dator via inscannad ritfilm. De olika elementen med bakgrund, rödluva och älva, först med och sedan utan stora fjärilsvingar kom så gradvis på plats. Jag skissade också på vargen som tjuvlyssnade i bakgrunden, och började foga ihop bitarna.  Det fogningsarbetet gjorde jag i GIMP, det fria alternativet till Photoshop, och jag passade min vana trogen att försöka lära mig något medan jag ändå höll på. Bilden med Rödluvan och Älvan (fast utan vargen)visar ungefär hur den färdiga bilden skulle se ut.

Jag tänkte först bara göra svartvita teckningar för att Alma själv skulle måla dem. Men allteftersom arbetet fortgick frågade jag Alma om jag inte fick göra en version med färg också, så hon kunde se hur jag tänkte mig det hela, ungefär.

Det fick jag. I nästa del avslöjas hur hela sagan avslutades och hur den färdiga målade bilden till Alma, till vilken all pris och lov hör, blev.

Se nästa del av ”Almas Rödluva och morbrors streckgubbar del 2″→

——————————————

Om Den klassiska Sagan om Rödluvan och Vargen och hur den varierats genom åren, se http://en.wikipedia.org/wiki/Little_Red_Riding_Hood

%d bloggare gillar detta: