Kategoriarkiv: Conan the Barbarian – the Comic
Den Malplacerade Baddräkten (5:5) – Rustad med Tanga
Genom den långa resan som följt de vilsekomna baddräkterna i olika konstiga miljöer har vi till slut kommit till det kanske mest punschiga och paradoxala av alla knasvarianter – Baddräkter som Rustning.
Rustningsbikinin
Det bästa av det värsta har sparats till sist. Av alla de absurda varianterna av bikinis på avvägar måste trots allt den märkliga företeelsen rustningsbikini ta priset. 
Rustningsbikinin är en bikini eller snarlikt baddräktsplagg som lämnar större delen av kroppen bar, samtidigt som den består av material, nästan alltid metalliska, som faktiskt skulle ha använts för förmoderna kroppsskydd. Vanligast är olika former av ringbrynja, även om rena smidda plåtvarianter och lamellskydd och metallfjällsutstyrslar också förekommer. 
Det här är som synes en variant som framför allt tillämpats på det kön som det verkar helt nödvändigt att exponera i onödan – dvs kvinnor. Rustningsbikinin är en manifestation av ett halvkvädet försök att korsa flera kulturella impulser som redan tagits upp i tidigare inlägg i denna serie: 
Rent estetiskt finns de tidigare beskrivna kopplingarna till orientalism och/eller ”primitivism”, som gör exponerandet av kvinnor i underliga varianter på bekanta plagg acceptabel. Det där läggs ovanpå en slags vriden form av feministisk impuls, nämligen den i väst ökade förekomsten av en”tuff brud” i berättelser som skall visualiseras, dvs en kvinna som i motsats till det klassiska våpet svingar vapen och förmodat kan röra sig och slåss. Och som alltså behöver ett slags… skydd. Sist, och viktigast av allt, kommer en stor portion sexistisk kommersialism. Här uttryckt som en vilja att avtäckt visa upp en tilltalande kvinnas kropp till varje pris, samtidigt som man låter materialet i de pyttesmå plaggen ha en illusorisk koppling till verkliga, praktiska anordningar för skydd av en stridande. Som synes står de där olika impulserna i direkt motsatsställning till varandra på flera punkter – styrande blir då till slut det högsta direktivet, att anspelningar på sex säljer, vilket då undanröjer alla invändningar av praktiskt eller logiskt slag. 
Rent tematiskt är rustningsbikinin en form av den orientalistiska fantasybikinin, och sprang från samma källsprång. Flera av exemplen som nämnts tidigare i inläggen om Anakronismer och Fantasybikinis respektive faller även in i rustningsbikini-trenden, som vi skall se. Den dök först upp i serietidningar, fantasymagasin -och bokomslag, utförd av samma illustratörer som populariserade fantasybikinin rent allmänt. 
Den speciella knorren att rustningsbikinin bärs av en föregivet kompetent eller stridbar kvinna istället för en mer realistisk rustning fick sin definitiva form genom en fantasyhjältinna, som i efterhand framstår som mer stilbildande än någon annan när det gäller att legitimera den, nämligen… Röda Sonja, den kvintessentiella rustningsbikinibärerskan. Röda Sonja fick sitt genombrott i serietidningarna baserade påConan Barbarens fiktiva universum från 1970-talet och framåt. Hon är en slags kvinnlig motsvarighet till Conan med sitt svärd, sammanbitna uppsyn och ländkläde – i Röda Sonjans fall ersatt med en bikini av små runda metallplattor. 
Röda Sonja-karaktären i sig utgör ett sammelsurium av de motstridiga idéer som vidlåder fantasyhjältinnor. Hon är nästan alltid smartare och skickligare slagskämpe än sin omgivning. Hennes humör är eldigt – vilket hennes utseende med det röda håret på något sätt ska framhäva, i ett eko av äldre tiders vidskepelser om rödhåriga fruntimmer… Men lustigt nog, trots att hon är ett sådant uppenbart ögongodis och under alla berättelser är föremål för mäns stirrande och mer eller mindre oförskämda närmanden, är det uttalat att ett villkor för att hon kan vara just så självständig och stridsduglig att hon inte inlåter sig på romans, relationer – eller sex. Hon är med andra ord samtidigt översexualiserad med sin bisarra outfit och drömkropp, samtidigt som hon framställs som avgjort okvinnlig i allt utom sin skepnad, med karaktärsdrag som annars är förbehållna …tja, män. Fast en man som inte vill ha sex. Eller hur det nu var. 
Men åter till munderingen. Röda Sonja-karaktären kom att bli en slags tydlig vägvisare, inte bara för fantasy-aficionados som till höger, för idén att snygga-tuffa-brudar kan kastas in i svärdslek med en metalltanga. Tyvärr bidrog detta ytterligare till att det sattes ett slags likhetstecknet mellan exponering och sexig tuffhet, något som redovisats ifråga om anakronistiska och fantasy/sci-fi -bikinis överhuvudtaget, och förstås också gällde rustningsbikinin. Detta oaktat den uppenbara motsättningen mellan att faktiskt vara en stridare och utsätta sig för skador omedelbart borde väcka alarmklockor ifråga om de här munderingarnas lämplighet. Det är en sak att ha en kurtisan eller hovslav i små kläder – men en krigisk kvinna? Som faktiskt behöver skydd? 
Liksom i den allmänna fantasybikinins barndom är det tydligt att man kan släppa loss mer om man kan etablera ett större avstånd i tid och rum. Ett exempel kan beses i fantasyserien Xena Warrior Princess. Det är ironiskt att den annars i allt väsentligt rimligt klädda Xena också måste sägas inneha något slags pris för total fånighet när hon på utflykt i fjärran östern dras på en slags samuraj-rustnings-bikini. På samma sätt lever likhetstecknen mellan exotism och önsketänkande exponering ifråga om skyddsutrustning när Raquel Weisz och Patricia Velasquez fäktas ifärda stridsbikinis i ”The Mummy Returns”: de anses uppenbarligen som så pass fjärran i tiden att de tillåts att driva in till rustningsbikiniland. 
Det uppenbart absurda kan ändå ha verkat litet återhållande för bruket av rustiningsbikini inom film och Tv-världen där den faktiskt inte blivit lika spridd som inom andra medier. Detta är tydligt när man jämför med rollspel -och dataspelsvärlden som hakade på illustratörstrenden, först för omslag och konvolut till spelen. 
Étt tag såg varannat omslag till dataspel ut som en kvarleva från slutet av 1970-talet med kvinnliga svärdmöer iklädda olika former av minimalistiska bikinirustningar. 
Uppenbart var detta främst en form av ögonfång – kopplingen till själva innehållet i spelen var oftast skral, för att inte säga obefintlig. Det var främst en PR-ploj, brukbart för affischer och reklamplakat. Utvecklingen inom dataspelsvärlden med förbättrad grafik tog så småningom mikrorustningarna av baddräktssnitt in i själva spelen, med bekanta knasiga effekter. Detta blev närmast övertydligt när grafiken tillät verklighetstrogen framställning ur mångahanda vinklar. Som i fallet för spelet Skyrim och dess öh, rustnings-g-sträng? 
Rustningsbikinin med sina konnotationer av både sexighet och ”tuffhet” som trop har dock av lätt insedda anledningar fått spridning vida utöver sin ursprungsgenre. 
Den kommersiella Musikvärlden exempelvis har alltid sneglat på andra subkulturer, och att den även tar till sig fantasy -eller sagovärldars estetik är stundtals uppenbart. Exemplet med Jennifer Lopez här verkar t.ex. klart påverkat av samma impulser som metallbikinin i ”Stjärnornas Krig”. 
Ännu tydligare är påverkan från återkomsten av storskaliga filmer som utspelar sig i antik tid som tog fart efter de stora framgångarna för ”Gladiator” och mixade in rustningsbikiniestetiken för att visa på stridbarhet blandad med sex appeal, som i fallet med den Pepsireklam som ståtade med inte mindre än tre populära sångerskor: Beyonce Knowles, Pink och Britney Spears respektive. Alla iförda vad om inte – rustningsbikinis. 
Andra gånger har estetiken fogats in med andra subkulturella markörer, som i fallet med Rihanna som när hon lanserade sig som mer ”vågad” och självständig artist mixade symboler från punken, förstärkt med en minimal ringbrynjebyxa för att visa sin nya tuffa-men-sexiga attityd. Man kan dock konstatera att trenden att spöka ut sångerskor i konstiga skrotbikinis i någon mån börjat förlora sin mening. I den allmänt mer burdusa populärkultur som växer fram i skuggan av nät och nya kommunikationsformer är det inte säkert att en sådan blandad symbol som rustningsbikinin fyller samma roll.
Rustningsbikinin vid vägs ände?
Just detta med rustningsbikinins dumhet för det syfte som materialen i plaggen borde ha har förstås dragit på sig berättigad kritik från de som inser de sexistiska och misogyna associationerna som den är behäftad med. Porträtteringar av kvinnliga stridande fantasyhjältinnor har på senare tid glidit bort från rustningsbikinin, och istället framhävt stridande hjältinnor i mer realistiska rustningar, som t.ex. ”Game of Thrones” Brienne av Tarth, spelad av Gwendoline Christie. Att en motreaktion sent omsider börjat visa sig även i dataspelsvärlden framgår t.ex. i fallet med spelet Divinity som såg sig föranledd att modifiera utseendet på sina kvinnliga stridande avatarer efter synpunkter från spelare som reagerade på det uppenbart fåniga i att kvinnliga karaktärer för spelarna visualiserades som barmagade puddingar medan dito manliga såg ut som stridsvagnar. 
Andra, företrädesvis unga kvinnor, väljer att skratta snarare än gråta åt eländet, som i fallet med videoklippet nedan…
Det där är ju kul, och trycker på själva skevheten i att det just är kvinnliga stridare som behängs med de fåniga ”rustningarna”. På internet finns också ett antal bildmontage på samma tema. 
Det är tydligt att många fantasydiggare, kanske inte minst de kvinnliga, är medvetna om de dubbla budskapen och spretande impulserna bakom utformningen av vad som blivit en vitt spridd företeelse, och kan leka med de olika signalerna som de skickar.
Trots att ett visst uppvaknande alltså sker på de arenor där rustningsbikinin förevisats, är det kanske alltför optimistiskt att den kan slutgiltigt anses ha kastats på historiens sophög. Dess lockelse och kittlande anspelningar kommer antagligen alltid att finnas där, redo att plockas upp för den som vill exploatera den grundläggande mänskliga längtan efter sexuell stimulans, som kan utnyttjas kommersiellt. Det verkar troligt inom överskådlig tid att gång efter annan en kvinnlig hjältinna spökas ut i en tanga av skavande ringbrynja eller plåt istället för att förses med en vettig och ändamålsenlig rustning.
—————————————————————————–
Se Andra inlägg på temat baddräktbärandets historia under serien
Den Malplacerade Baddräkten
←Se tidigare inlägg: Del (5:4) ”…på Vift i Framtid & Sagoland”
- Om bikinirustningens framväxt i illustrationsvärlden http://www.dancingbadger.com/poser/fantasy_armor.htm
- se röda-sonja-dockans hemsida http://jbwid.com/gij88.htm
- Mer om Röda Sonja-figurens historia finns i http://en.wikipedia.org/wiki/Red_Sonja
- En slags historia över bikinin som har med fantasi- och knasvarianterna likväl finns http://www.energy-dimension.com/a-brief-history-of-the-bikini/
- För en parad av knasiga outfits för actionbruden Xena, spelad av Lucy Lawless, se http://www.fanpop.com/clubs/xena-warrior-princess/picks/results/408850/out-xenas-outfits-which-one-like-best
- Se sajten tvtropes teori om den kvinnliga fantasykroppens osårbarhet sådan den framstår av deras rustningar… Kul visualiserat på http://tvtropes.org/pmwiki/pmwiki.php/Main/ChainmailBikini
- Se om dataspelsutvecklare som faktiskt tog till sig en diskussion om det där med designen av deras illustrationer av rustade män respektive kvinnor http://www.gameskinny.com/kkczj/developer-ditches-metal-bikini-due-to-community-response
- Se collegehumorvideo om rustning http://www.collegehumor.com/video/6550847/female-armor-sucks
Jag skyller på min Kusin – Conan Barbabaren i 2¼D
NEJ det var inte ett stavfel – Jason Momoa känns nämligen ungefär lika farlig som Barbapappa i sin roll som den senaste inkarnationen av Robert E. Howards mäktige svärdssvingare Conan.
Regi: Marcus Nispel
Med: Jason Momoa, Rose McGowan, Stephen Lang, Ron Pearlman, Rachel Nichols m.fl.
Det är ironiskt, med tanke på namnet, att Fantasy-genren speciellt inom film är något av det mest fantasibefriade och genomexploaterade man kan ta del av inom populärkulturen: en ändlösa räcka monster, lättklädda muskulösa herrar och halvnakna kvinnor, våld och taskig rekvisita vars huvudsakliga syfte är att krama ur sin publik mer pengar. Det här vet man som biobesökare, och den som liksom undertecknad i formbar ålder råkat snubbla över några av de få intressanta verken (som ”Sagan om ringen” förstås, men också ”Narnia-böckerna”, numera också George R Martins alster – och Robert E Howards ”Conan”-böcker) och därefter fått en svaghet för Fantasy utan att vara ett freak eller fan utvecklar därför med åren tjock hud och ett kraftfullt filter med tillhörande varningslampor för att kunna njuta av sin guilty pleasure.
Jag har således inga illusioner eller förväntningar när jag bänkar mig med några yngre medbesökare för att se ”Conan”. Musiken smattrar igång, och en djup stämma som påminner starkt om Morgan Freemans börjar jiddra om fallna imperier och demonmasker och jadajada. OK, det är standard. Sedan smäller det igång, Conan föds på ett slagfält, sedan raskt över till ett idylliserat Cymmerien där Conan redan som pojke slaktar ett dussin vilda fiender som gått vilse från ”den siste Mohikanen”. Oooook. Det är blodigt men effektivt, och har nästan, vågar jag säga det, en liten psykologisk twist – den unge Conan vill lite för mycket, hans stridsvilja gränsar till det neurotiska, vilket en bekymrad fader noterar mellan sina rönnbärsvisdomar om is och eld som stålets hemlighet. En sekund vågar man nästan hoppas på att i alla fall få se en halv film.
Men tyvärr, sedan anländer de riktiga skurkarna för att bränna ner byn, och filmen försvinner bort i ett träsk av återanvända klichéer, oinspirerande fäktscener och allmän trötthet som den aldrig reser sig från.
Det här är en riktigt usel film, om man ens kan kalla den det. Det är mest en räcka försök till actionscener trädda på varandra, majoriteten närmast identiska, och samtliga (utom den i barnaåren) plottriga och sönderklippta. Inte ens den yeah-faktor av snygg brutalaction som skulle kunna ge filmen behållning får man alltså. Varken skurkar, rekvisita eller stora mass-scener är tillräckligt intressanta eller omsorgsfullt gjorda för att lyfta den obefintliga historien. Den som sett fullängdstrailern har i princip sett hela filmen – eller snarare, filmen är en enda lång trailer…fast i ultrarapid.
Att ”Conan” saknar varje form av konsekvent plot eller vettig dialog är kanske inte förvånande – men den har inte ens några kul one-liners eller korthuggna uttalanden av den form som gav ”Conan Barbaren” från 1982 en viss behållning. Handlingen saknar varje form av logik även i det lilla – efteråt kunde ingen av mitt sällskap lista ut vad Conan egentligen gjorde på slutet för att hela den onda grottborgen skulle rasa ihop?
En del snack före filmen hängde samman med valet av huvudrollsinnehavare, och en del ögonbryn höjdes när Jason Momoa (mest känd från ”Stargate Atlantis”) bestämdes för rollen som Conan. Rolltillsättningen verkar ha snurrat kring atletisk kroppsbyggnad och en delvis okänd, formbar persona som inte skulle vara i vägen för en tolkning av karaktären.
Men ack, det funkar inte. För en roll med så få repliker, som lever så mycket på närvaro och fysisk karisma funkar Jason inte – hans hårdhet känns antingen påklistrad eller helt enkelt osympatisk, och det blir lite schizofrent – antingen är han bara blodtörstigt monoman eller så väntar man sig att han skall vända sig om och avfyra ett tandkrämsleende så att vi inser att det egentligen är en lång drömfrekvens i Baywatch Hawaii (där Jason började sin karriär). Det är inte det att han inte blänger hela tiden, eller ser mesig ut eller strider illa (sistnämda gör han verkligen inte, hans fysik och träning är troligen bättre för strid än en anabolad Arnold – hade de låtit bli rippningen hade det nästan varit trovärdigt), eller inte talar med mörk, hes stämma. Men han saknar närvaro, saknar…”det”.
Arnold hade det, iaf i ”Conan Barbaren”, något hårt men ändå med en slags galghumoristisk glimt i ögat, som tog honom bortom hans lite knasiga kroppshydda och rollens brutalitet. Och han kan leverera one-liners. När Jason firar av ett ”Jag lever, jag älskar, jag dräper” och den kvinnliga karaktären direkt dånar före klippet till en tam sexscen blir man bara trött.
Kvinnlig karaktär ja. Rachel Nichols som filmens ”kvinna-i-nöd” Tamara är i sammanhanget det största våpet jag sett i en fantasyfilm på decennier. Conan-filmerna från 80-talet hade trots sin grabbighet starka kvinnor i varje film – Valeria i ”Conan Barbaren”, Grace Jones tokkrigare i ”Conan Förgöraren” och Röda Sonja i ”Barbarernas Hämnd”. Rachel Nichols får begränsa sig till att skrika och bli bortrövad filmen igenom, med några få sparkar mot onda hejdukar som enda eget bidrag till sin räddning. Hon får inte ens döda den onda häxan (en bortom igenkänning aliensminkad Rose McGowan), annars ett klassiskt sätt för kvinnliga karaktärer att visa lite tåga.
Att filmen medvetet spelar på misogyna strängar blir klart när de enda ropen på bifall under visningen hörs i salongen – från grabbgäng som hejar på när Conan kör med Rachels figur, binder och lägger munkavle på henne för att hejda hennes babblande. Bra jobbat – wahabister i Saudi kunde inte gjort sitt kvinnoförakt tydligare.
3D? Var då?
Ett ord om den påstådda ”3D”-kvalitén i filmen. Alltsedan ”Avatars” fantastiska nya bruk av tekniken har ju biomarknaden rusat att släppa filmer med etiketten 3D – det gör att man kan locka folk till biograferna ånyo, (iaf tills en 3D-standard för TV utkristalliseras) och ta mer betalt. Men ”Avatar” framstår mer och mer som ett närmast unikt fall, och denna film stadsfäster ytterligare den lurendrejarstämpel som ”3D”-etiketten alltmer präglas av. Det enda den har gemensamt med Avatar är Stephen Langs närvaro. Djupkänslan i bilden är bedrövlig för att inte säga obefintlig, och det är helt uppenbart att filmen är helt konventionellt filmad med i efterhand pålagda ”3D”-effekter. Dessa inskränker sig till att man delat upp bilden i skikt, ungefär som en Photoshop-bild och lagt dem på varandra i lager med olika effekter för att simulera en viss, liten vinkelskillnad – ljusår ifrån ”Avatar” där varje liten detalj var ett eget renderat objekt filmat ur 20 olika vinklar, och där man tog hänsyn till detta vid själva scenuppbyggnaden och kameraåkningen.
En enda kort liten stridsscen kan inte rädda en timmes och 45 minuters uttråkning, så tyvärr åker bottenbetyget fram: Usel.
———————————-
Info om Conan 2011 http://www.imdb.com/title/tt0816462/
För den som vill ha en Conan med lite drag rekommenderas istället böckerna. En räcka av Robert E Howards originalhistorier finns tillgängliga på t.ex. Adlibris, http://www.adlibris.com/se/searchresult.aspx?search=quickfirstpage&quickvalue=conan+howard&title=conan+howard&fromproduct=False, eller Bokus – se http://www.bokus.com/cgi-bin/product_search.cgi?search_word=conan&language=&subject=&binding_normalized=&price_interval=&print_year=&rank_order=ranking_desc&campaign_tags=&avail_stat=&delivery_time_interval=&age_group=&search_word_small_path=&keywords=&publisher=&read_by=&title=&authors=&isbn=&search_word1_sel=&search_word1=&search_word2=&search_word2_sel=&exclude_word_sel=&exclude_search_word=&SAB=&print_year_from=&print_year_to=&num_pages_from=&num_pages_to=&weight_from=&weight_to=&exclude_avail_stat_21=&exclude_avail_stat_31=&exclude_avail_stat_41=&exclude_no_pict=&exclude_no_short_desc=&exclude_special_sortiment=&bokvideo=&present=&provlas=&recension=&price_from=&price_to=&country=&lagerrea=&nyhet=&forhandsboka=&kommande=&ac_used=no&search_word_small=conan+howard
Från ”Förintelsens Timme”, teckning John Buscema & Alfredo Alcala
Conan gav också på 70-talet 80-talet upphov till flera överföringar till seriemediet, vilket lockade några av genrens toppkrafter, som John Buscema, Alfredo Alcala, Walter Simonson, Barry Windsor-Smith mfl. Ett noga urval av dessa, speciellt de som baseras direkt på ursprungshistorierna (helst i svartvitt) är ännu njutbar seriekonst. Det finns flera samlingsutgåvor, tillgängliga på t.ex bokus som, ”Savage Word of Conan” http://www.bokus.com/bok/9781593078386/savage-sword-of-conan/ och http://www.bokus.com/bok/9781840238914/chronicles-of-conan-song-of-red-sonja-and-other-stories/.
Och måste man se en film, är ”Conan Barbaren” från 1982 åtminstone en uthärdlig upplevelse, med en ung Arnold som med tung tysk brytning levererar Djinghis Khan-citat. Filmen finns att köpa överallt, även matvarubutiker.
Var är The Guvernator när man Behöver honom?
Studier i Anatomi & Utseende – Yakane: en man från många platser
Inför slutförandet av skisserna av Yakane måste hans först porträtt benas ut. Hur ser vår muskulöse vän ut i ansiktet?
Det här är del 4 i en serie studier om utseende & anatomi – santliga delar kan studeras under Studier i Anatomi & Utseende: Yakane.
Den sista punkten att reda ut centrerar kring Yakanes porträtt. Som sades i första inlägget i denna serie är Yakane en salig blandning av etniciteter: hans far är en motsvarighet till jude, hans mor en blandning av asiatiska och gamla indoeuropeiska folk. Det här borgar för en spännande mix av drag, som under åren inspirerat till flera skisser – se collaget här som samlar arbetet med skisser och koncept på 90-talet.
Skisser Yakanes ansikte från 90-talet
Det här bakgrundsarbetet, som bildade utgångångspunkt för vidare studier, visade huvuddragen i Yakanes visage. Han är således mörk i huden och har djupt liggande ögon som skuggas av en framträdande ögonbrynslinje, och från vars sammanlagda mörker linjer och rynkor strålar ut . Hans kindben är starka och han har markerad mun. Han bär, som seden är i hans land och klass, oftast håret långt.
Som synes av teckningarna finns (trots att jag använde kolpenna) en klar seriestil där i form av vissa detaljer som inte är realistiska – speciellt sättet att visa på Yakanes djupt liggande ögon är bristfälligt. Hans etnicitet är förvisso obestämbar, men dragen saknar något, en viss verklighetsanknytning. Och bilderna är alla i samma stenhårda läge utan mycket till uttryck, även om Yakane förvisso inte är de stora minernas man.
Klassisk Conan av John Buscema & Alfredo Alcala
En sak som slår mig är att utförandet och framtoningen påminner en del om Conan Barbaren, vilket inte är konstigt eftersom Conans främsta tecknare John Buscema & Alfredo Alcala och deras stämningsfulla balans av ljus och skugga var en viktig inspirationskälla. Man måste dock konstatera att jag helt enkelt inte var tillräckligt bra tecknare för att få fram alla de nyanser och detaljer som skulle vara med.
Genom åren har olika förlagor för ett mer realistiskt utseende för Yakane övervägts, men förkastats. Nu var ett avgörande nödvändigt.
"The Rock" i "Scorpion King"
Och se, där fanns faktiskt någon som dykt upp sedan Yakane skapades och åtminstone delvis kunde användas för ett närmare betraktat och mer realistiskt utseende vilken kom närmare min inre bild. Denne osannolike någon var fribrottaren, numera skådisen Dwayne ”The Rock” Johnson.
Närbild Dwayne Johnsson "The Rock"
Jag fick vetskap om honom efter äventyrsfilmerna ”The Mummy Returns” och ”The Scorpion King” (sistnämnda kom, trots sin bristande kvalité också att inspirera ett annat utseende, i form av den vackra Kelly Hu – mer om det i framtiden). Dwaynes skådespelarinsats skall lämnas därhän, men han har ett säreget utseende och närvaro med sin blandning av polynesier och vit nordeuropéättling, och han kan vara både en tämligen hotfullt stor och kraftig karl, men också slappna av och verka sympatisk. Hans anletsdrag och överskridande etniska drag passade som inspiration för ett något modifierat och mer konsekvent utseende för Yakane.
Några tidiga utkast hjälpte till att skärpa tankarna, och en vidarebearbetning med blyerts och kol blev oväntat bra – jag byggde ut den med fler huvudpositioner till en komplett detaljstudie ur olika vinklar, som kan betraktas nedan.
Yakanes ansikte
I rent övermod försökte jag mig till och med på lite minspel – inte mitt forte kan man lugnt säga, och resultatet blev därefter. Roligast är den i nedre högra hörnet som skulle visa Yakane som ser rädd eller orolig ut men där han snarast ser ut att stå inför att få skäll av sin käresta, hehe. Den viktigaste skillnaden mellan Yakane och en vanlig man som Dwayne skall ligga runt ögonen, där den förres skall vara djupt liggande och ge ett hotfullt intryck. Ljuset noterades mer än vanligt – det är den som är nyckeln till hur Yakane skall verka skrämmande och omänsklig i vissa situationer. En annan sak är ärren på ansikte och hals, vilka ger en föraning till de än mer omfattande skadorna och ärrbildningarna på hela kroppen.
Det här är ett ansikte man kan jobba med – nu återstod det sista (och denna undersöknings huvudsak) – att förvandla skisserna för hela kroppen till en färdig studie.
←Föregående: ”Yakane -Redan de Gamla Grekerna”
Nästa del:”Yakane – Början på Slutet”→
Indomitus.blog 