Kategoriarkiv: Djur & Naturteckningar
Träningsteckning (4:2) – Den Sköna stegras med färg
En teckning av två stridbara karaktärer i krigisk pose fick efter mycket om och men färg på sig, och växte ut till en slags karaktärstudie med gröna landskap och en märklig stjärnhimmel som fond.
I ett tidigare inlägg i denna serie skildrades en skiss utförd i mjuk grafit, föreställande hur min berättelses främsta hjälte, den oförvägna Kati, börjar träna under den bistre krigaren Yakane, något som kompliceras att de två fattat tycke för varandra, bara för att splittras innan deras relation hann komma någonstans.
Kati till Häst, Yakane till fots träning
Jag gillar den där teckningen, framför allt för dess uttryck: den visar förhoppningsvis på viktiga aspekter av figurernas karaktärer samtidigt som den lyfter fram hurdana de ter sig – och är hyfsat porträttlik. Den var således en stark kandidat för färgläggning – men det ställde isf. krav på att färgläggningen åtminstone skulle vara hjälpligt noggrann och rättvisande för dess syften.
Först måste en bakgrund som passade läggas till. Miljön jag tänkte mig när jag ritade de två var något i stil med nordöstra Frankrike, mot Ardennerna till. En del kikande runt på bilder från regionen gav mig underlag för en översiktlig teckning av ett landskap av uppodlade fält, genombrutna av skogsdungar och med kullar och låga berg som inramning.
Därefter tog långa nätter med mycket slit för mina oprofessionella målarfingrar vid, med bildredigaren GIMP som fotboja. Som tidigare började jag med grundfärgerna för bildens olika delar, och lade fast en passande kontrast mellan figurerna och den gröntonade bakgrunden. Det vidare målningsarbetet kom att delas upp i tre delar: först figurerna, sedan landskapet och sist himlen.
För figurerna, det som krävde mest detaljer, tog det långa jobbet vid med att hitta hudtoner, skuggor, högdagrar och andra målade effekter på deras skepnader och kläder för att göra dessa levande. Därnäst var det dags att ge variation och skuggor till landskapet. Även här saknades inte potentiella detaljer att grotta ner sig i, och speciellt gräset samt stenarna i förgrunden tog sin tid: för förstnämnda fick man bilda sig lite i skapandet av handgjorda mönster; stenarnas textur skapades däremot mer för hand med många lager av fläckar, skuggor och sprickor ovanpå varandra. Den senare blev OK, medan gräset lämnat en del kvar att önska.
En viktig detalj för att visa på den speciella miljön var stjärnhimlen. Den har skymtat i bakgrunden även i tidigare målningar (se t.ex. här och här), men den här gången ville jag framhäva den i all sin märklighet. Himlen i Landet Bortom, det keltiskinspirerade land bortom verklighetens rand där Kati och Yakane befinner sig, domineras inte av en sol med en stor måne samt många små och ljussvaga stjärnor som i den vanliga världen. Nej istället påminner den närmast om utsikten nära centrum av en galax, med otaliga stjärnor av olika storlek och färg som bildar en massiv matta av ljus.
Utgående från foton från stjärnhopar målade jag en ansamling stjärnor i olika färger (för att kunna skilja dem åt) ovan en himmelsblå bakgrund. Ovanpå det lade jag på ett lager där de rödmålade stjärnorna försågs med färgutbrott med ”nova”-redskapet i GIMP: det förändrade helt färgskalan och gav upphov till de mjuka övergångar från blått, rött och gult som eftersträvades. Därefter lade jag för hand på ljus lyster för alla de övriga stjärnorna. Ovanpå det lades ett lager från ljusblå gående mot vitt, för att simulera den suddighet som atmosfären skulle ge. Sist lade jag på två lager med ”moln”-redskapet respektive ”Fast Brus” för att få fram färgskiftningar liknande molnighet – i en miljö med många ljuskällor skulle vanliga, reflekterande moln släppa igenom ljus på ett annat sätt än i vår himmel.
Sammanlagt blev bilden av stjärnhimlen mycket stor, så stor att den fick GIMP att krascha – vilket inte är lätt. Med alla delarna på plats påbörjades den sista fasen – att få himmel, landskap och figurer att samverka och fungera som en enhet, och att justera färgskala, värme och toning för bilden i sin helhet. Den här post-produktionsfasen handlar mycket om ljusbehandling – inte mitt forte tyvärr. Sålunda spenderades mycket tid på att prova, förkasta och lägga på varianter av ljustoningar som sepia, matta, varma och kalla ljuslager, skuggförstärkningar, toningar mm i olika lager. Detaljer förfinades och rensades upp också på var och en av bildens tre delar, såväl figurer, stjärnhimmel och landskap. När träsmaken blivit lite väl torr i munnen bestämde jag mig till slut för att sätta stopp. Resultatet kan ses nedan.
Kati & Yakane stridsträning m stegrande häst färglagd
Med allt meck som ägnades den kan man konstatera att bilden i bästa fall måste anses…ojämn. Gräset skulle kunna vara mycket bättre, man skulle säkerligen vinna på att dra några varv till på figurernas hudkulörer, integreringen av den underliggande teckningen med målningen är sådär… Men trots allt är jag nöjd med hur den mer eller mindre färdiga tavlan blev, dess tekniska eller hantverksmässiga kvalitéer åsido. Dessa var alltid a means to an end, som man säger, ämnade att lyfta fram figurernas karaktärer, attityd och framtoning, för att i någon mån fånga deras anda. Såtillvida finner jag den lyckad. Yakanes ärrade men raka hållning, hans minspel som är mångtydigt trots sitt sammanbitna utanverk, och gesten som är vagt hotfull och bemästrande utan att vara yvig – allt det kontrasterar med Katis energiska, rörliga skepnad, alltid med ett starkt, omisskännligt uttryck där hon sveper fram, alltid på väg framåt, oförskräckt och okuvlig.
———————————————–
Fler studier av figurer för min fiktiva värld A’ratauma finns i galleriet
”Galleri för A’ratauma”
← Se tidigare inlägg på denna teckning, ”Den Sköna gör sitt Intåg”
Träningsteckning (11:3) – Bättre Fly än illa Fäkta 2 i målad miljö
Så till slut blev den klar (?), teckningen av två stridande och fäktande hjältinnor, och försågs med en miljö och omgivningar målade för att passa deras uppgörelse.
Som nämndes i förra inlägget hade detta alster i raden av träningsteckningar nått dithän att det var dags att förse den med en passande omgivning för envigen mellan de två kombattanterna, mina hjältinnor Kati och Corinna. Denna scen utspelas i ett skogslandskap, där raviner och floder klyver den kulliga och bitvis klippiga terrängen. Den grundläggande kladden för bilden gav en översiktlig idé av miljöns huvuddrag – en stenbro över en klyfta med en forsande flod i botten.
Det framgick snabbt att omgivningarna måste göras mycket större i relation till de två stridande figurerna för att ge en rättvisande bild av miljön.
Jag bestämde mig också tidigt för att bakgrunden borde utföras i delvis annan teknik än figurerna av de två stridande. Som framgått i tidigare inlägg gjordes dessa som en tuschad teckning för att därefter målas med akvareller. Men för ett målat landskap ville jag låta akvarellfärgernas lite slumpartade och varierade ytskikt mer prägla bildens karaktär, fast utan att konturer och linjer helt försvann.
För att åstadkomma det bestämde jag mig för en annorlunda tågordning. Som bas (1) lades ett mer utförligt grundlager än vad som är brukligt, för att därefter (2) målas i akvareller, och till sist (3) fyllas på med tecknade element och linjer.
Först (1) lades huvuddragen i miljön fast med tydliga skuggor och linjer. För det valdes akvarellpennor. Dessa har två fördelar: dels passar pennelementet för att skissa fram miljön; men än viktigare, så rinner inte deras färg åter när de väl torkat in, och kan därför läggas som bas för att sedan målas över utan att ”blöda” in i de senare pålagda färgerna.
Sedan var det dags för huvudnumret: akvarellmålningen (2), vars svårregerliga och rinnande färger passar bra för miljöer där man mer är ute efter ett intryck än detaljerad återgivning.
Kati & Corinna bakgrund akvarell
På mitt stadium av fumlande är alla bilder en slags övningar och inlärningsepisoder, men det är bara att bejaka det och gärna prova olika varianter av tekniker. Sålunda blötte jag först papperet längs forsen under bron, vilket gav den blötare och rinnigare effekt som passar för att likna åsynen av vatten (s.k. wet-on-wet-teknik). Det hela blev OK på det hela taget, det rätta intrycket finns iaf. där.
Målningen scannades in och bearbetades därefter i GIMP: färgbalansen försköts åt det mörkare hållet, och vissa skuggor och toner förstärktes för att renodla motivets sökta effekt. Det gav en fungerande akvarellmålning för det sista steget, vilket var att förse målningen med tuschlinjer så att den kom närmare teckningen av mina två stridande, och därefter foga samman de två elementen.
Kati & Corinna fäktas på stenbron akvarell & tusch
Genom att tuscha miljöns huvudlinjer i efterhand försköts som synes bakgrundens prägel av renodlad målning närmare anblicken av en färglagd teckning, men förhoppningsvis utan att känslan av akvarellfärgernas ljusa och varierade skiftningar helt förlorats. Sammansmältningen av de två innefattade ytterligare meckande med färgskalor, och läggande på av sådant som de stridandes skuggor på marken och andra sådana detaljer (se utsnittet till vänster).
Den färdiga, hopfogade bilden blev således en hybrid av teckning och akvarellmålning med en del digitalt pålagda inslag. Ett riktigt mishmash av tekniker, som helt säkert kan förbättras med tiden, för det saknas förstås inte saker att kritisera och irritera sig på. Känslan av djup i bilden blev inte alls tillräckligt markerad – jag hade sett framför mig ett fall på kanske 20-40 meter ner i klyftan, som till synes är mycket grundare. Eller är det skalan som är fel? Akvarellmålningens ljusa lätthet förtar också något av bildens dramatik, även om det skall föreställa mitt på dagen så är det som om färgskalan saknar…tyngd. Eller nåt.
Men jag är… försiktigt nöjd, även på det här stadiet. Bilden ger ändå en skymt av en intressant och dramatisk scen, och har ett värde för mig genom att bara finnas där: den förblev inte bara en tanke, påkommen efter blick på fotot av två fäktare, utan tog ändå steget över, till platsen där mina hjältinnor lever och strider, och blev en del av det. Av Bortom.
PS. I en attack av pyssleri meckade jag för första gången lite med GIF-animering för att se om man inte kunde få en effekt snarlik utzoomning av bilden – resultatet blev riktigt anskrämligt, men ändå lite kul (se ovan). Det måste finnas mycket bättre sätt att göra det där – men det får bli en senare historia…
****************************
Fler studier av figurer för min fiktiva värld A’ratauma finns i galleriet
”Galleri för A’ratauma”
⇐ Se tidigare inlägg för denna bild, ”Träningsteckning (11:3) – Bättre fly...”
Träningsteckning (11:2) – Bättre Fly än illa Fäkta 2 får färg
En tecknings väg på väg till en enkel men mer skildrande målning fortsätter, och två kvinnliga kombattanter får lite färg på sig.
I förra inlägget skildrades hur den senaste i raden av träningsteckningar inspirerade av stridsövningar, i det här fallet fäktning, tog sin början från ett foto av två tävlande fångade mitt i fäktningens karaktäristiska snabba utfall. På den baserades en teckning som visade på mina två hjältinnor Kati och Corinna sedda från en liknande vinkel och i snarlik pose.
Den teckningen fick snabbt karaktären av en slags storyboard till en scen i mina berättelser, där vad som börjat som en slags övning eller tävling mellan de två håller på att utvecklas mer till en envig där Kati, nederst på bilden, just har träffat Corinna med ett hårt slag över ansiktet.
I det första stadiet blev teckningen någorlunda klar i och med att den tuschades (se till höger).
Men redan här var den satt på vägen att bli en del i en större helhet, där bakgrund och färgläggning skulle ingå. Vägvalet för denna större illustration föll till slut på en kombination av tusch och akvarellfärg, och parallellt med att jag började skissa och måla bakgrunden som de två figurerna skulle ingå i, förberedde jag en målad variant av de två stridande själva.
Kati & Corinna uppifrån akvarell
Genom att trycka in konturerna med en smal trästav genom ett mellanskikt av karbonpapper överfördes teckningens baslinjer till akvarellpapper. Sedan var det bara att svabba på. Min målningsteknik är nästan obefintlig och akvarell passar egentligen inte speciellt bra som teknik för att måla personer – akvarellens särart skulle dock framför allt komma till sin rätt för den omgivande bakgrunden. Efter att ha friskat upp erfarenheterna från några tidigare kladdar och försök fick jag i alla fall fram en färgskala som åtminstone inte förtörnade blicken för mycket och dög som färgläggning för detta delavsnitt.
Akvarellen scannades sedan in och genom bildbehandlingens magi kunde den kombineras med den tidigare tuschteckningen som en bild där de två elementen låg som skilda lager – se nedan.
Kati & Corinna uppifrån akvarell & tusch
Som vanligt noterade jag hur akvarellens bleka färger i någon mening ”kom bort” och blev ännu mer urlakade och mindre distinkta när de scannades in och kontrasterades med de skarpa linjerna i en teckning. Som tur är erbjuder bildbehandlingsprogrammen möjlighet att i någon mån åtgärda det där. Men det skulle bli en senare fråga, för först måste omgivningen och miljön till den större bild som den hjälpligt färglagda teckningen skulle ingå i som del, skapas. I nästa inlägg kommer det och färdigställandet av vad som börjat som en enkel teckning av fäktande att skildras.
****************************
Fler studier av figurer för min fiktiva värld A’ratauma finns i galleriet
”Galleri för A’ratauma”
Träningsteckning (11:1) – Bättre Fly än illa Fäkta 2
Inspirerad av sportfäktningens värld kom en teckning som satte en fäktningsstrids snabba stötar och utfall i en naturskön och dramatisk miljö.
Den här gången var det ett foto av två kvinnliga fäktare fångade mitt i samtidiga utfall, sedda från en vinkel snett uppifrån, som satte fart på fantasin. Den passade in i den kontinuitet som skildras i min serie av träningsteckningar som tidigare visats här, där de två kvinnliga protagonisterna Kati och Corinna ömsom tränar ihop och drabbar samman. Tankarna gick till en scen där de två utkämpar vad som börjar som en slags träningsmatch, men som snart urartar i en envig till det bittra slutet.
Jag kladdade fram en variant av mina två stridare satta i en översiktlig vy av den miljö där envigen utspelade sig, en klippa som bildar en slags stenbro över en klyfta med en forsande flod på botten.
Det stod snart klart att bilden bestod av två delar som delvis föll isär: dels de två stridande, dels landskapet och miljön. Hur de två senare skulle förenas var en fråga som än så länge fick läggas på is. Jag beslöt mig för att börja med de två sköna fäktarna.
Först skissade jag fram figurerna i hård blyerts, med fokus på kroppsställning och rätt återgivande av perspektiv och betraktelsevinkeln. Detaljer som klädveck, skuggning och annat lades på med vanlig HB-blyertspenna, i en linjerad, typiskt ”tecknad” stil. Kati och Corinna slåss med käppar och har inga kroppsskydd, och den smäll som Corinna därmed får av Kati med käppen måste framgå av hennes uttryck.
Redan då hade jag börjat luta åt att tuscha den där som en delvis egen, färdig teckning som kunde stå enskilt, och först därefter foga in den i den större, sammansatta bilden med bakgrund som en enhet. Blyertsteckningens linjer belades med artliner-penna i radierna 0,005-0,5 mm, och resultatet blev som nedan.
Som den står fram har teckningen förhoppningsvis inte helt tappat inspirationskällans rörelse. Valet av tusch för de två huvudpersonerna tvingade dock fram ett ställningstagande för fortsättningen – det måste rimligen innebära att även bakgrunden måste tuschas – vilket faktiskt inte var vad jag hade tänkt. Hur bilden till sist gjordes klar och fogades samman med sin bakgrund framgår i nästa inlägg.
****************************
Fler studier av figurer för min fiktiva värld A’ratauma finns i galleriet
”Galleri för A’ratauma”
Träningsteckning (10) – Bättre Fly än illa Fäkta (?)
Under en sommar med endast några dagars ledig tid mellan jobb o träning har inte mycket publicerats. Men figur -och designstudier har fortsatt under sena nätter – som en serie teckningar inspirerade av bilder från sportfäktningens värld.
Under arbetet med de här tidigare publicerade träningsteckningarna blickade jag ganska brett på olika sporter och stridskonster för figurernas kroppsställningar och känsla av rörelse. En av de discipliner som återkom var fäktsport, eller sportfäktning som jag föredrar att kalla det.
Trots att sportfäktning har avlägsnat sig väldigt mycket från den stridsorienterade kamp mellan svärdskämpar som utgjort Fäktningen under mer än 4000 år, är dess dynamiska, snabba utfall tacksamma som inspirationskälla för avbildandet av träning av svärdshantering. En av de bilder som fastnade för min näthinna var ett foto på sportfäktare. Bildens behållning, tycktes det mig, är att den fångar en situation av stark obalans mellan parterna, där den ena är helt överlägsen. Jag föreställde mig att den knäböjande parten satsat allt på ett utfall som inte slutat väl…
Tanken föranledde en snabb minneskladd – för det är en situation som passar utmärkt för relationen mellan två av protagonisterna i mina berättelser, när den otåliga och kanske lite väl ivriga Kati börjar övas av den storvuxne stridsmannen Yakane. Redan på klotterstadiet lade jag på mera rörelse för den upprättstående Yakane, för att trycka på att han inte står så statiskt utan måste ta ett snabbt steg åt sidan.
Kladden mynnade ut i en skiss i hård blyerts, där detaljerna kunde mejslas fram. För att understryka Yakanes kontroll över situationen lades detaljen till att han tagit tag i Katis käpp samtidigt som han klivit åt sidan och satt sin egen stav mot hennes strupe.
Direkt på skissen fixerades konturerna och de viktigaste linjerna med halvhård (2B) blyerts, medan skuggor, detaljer och nyanser lades på med mjukare (6-9B) blyertspennor. Med hjälp av stompfer, dvs utsmetare av papper, gjordes övergångarna mjukare och något mer gradvisa. Resultatet kan ses nedan.
Teckningen… funkar iaf. De viktigaste och inspirerande idéerna från originalfotot med fäktarna blev överförda, och den ger hjälpligt en aning om den tänkta situationen som den är tänkt att illustrera. Båda protagonisterna känns väl igen och ger ett rättvisande kroppsligt intryck, eller vad man ska säga. Den läggs således till den växande högen av bilder som visar på träning i stridskonster för karaktärerna. Kanske får den färg på sig så småningom.
****************************
Fler studier av figurer för min fiktiva värld A’ratauma finns i galleriet
”Galleri för A’ratauma”
Träningsteckning (2:2) – En vapensyster får lite färg
Lite lek med färgläggningsverktygen i GIMP har lett till att en del teckningar har fått färg pixlat på sig de senaste månaderna.
Under några veckor har jag har passat på att leka lite med färgverktygen så att flera av teckningarna på temat stridsträning fått målade bakgrunder. Avsikten var att utforska färgskalor och prova sig fram för hur teckningar skulle se ut i en mer bearbetad kontext, snarare än att eftersträva något slags ”färdigt” resultat. Men lite i taget har ändå mixtrandet lett till att vissa av teckningarna fått mer av en karaktär av mer fullödiga illustrationer.
Corinna och Yakane tränar bågskytte från häst
Först ut har varit en bild som tidigare redovisats, ”En Vapensyster Tränas Upp”, som visar på en av mina berättelsers protagonister, stridsmannen Yakane och hans kvinnliga adept och landsmaninna Corinna. Teckningen visar hur Yakane börjat träna Corinna i furusiyya, deras hemlands stridskonster (inspirerat av verklighetens mamlucker), och dess centrala inslag närstrid och bågskytte till häst.
Redan när jag ritade den bilden hade jag en ide till bakgrund: att de skulle stå vid ett grunt ställe eller övergång till en flod, kanske med berg eller skog bakom. Landskapet skulle vara grönt och frodigt, inspirerat av naturen i norra Frankrike vid ardennerna, vilket geografiskt motsvarar den region där scenen utspelar sig. Jag tittade därför på några foton och gjorde en snabb skissteckning på en sådan miljö vid ett vattendrag.
Därefter lades bakgrund och figurer samman i sina respektive positioner i landskapet. Yakane står alltså i vatten som når till fotknölarna, medan Corinna rider fram och tillbaka längs vattenbrynet och skjuter på denne med trubbiga övningspilar. Idén är att Yakane vadar över det grunda vattnet, som saktar ner honom och ger Corinna möjlighet att avfyra flera pilar på tämligen nära håll: detta är en stridsteknik som finns dokumenterad för verklighetens mamlucker.
Först ut för själva färgläggningne var att var att finna basfärgerna för bilden, med början i bakgrunden- olika nyanser av grönt och vattnets och himlens färg. Först därefter lade jag på de färglagren för bildens huvudfigurer.
En detalj som krävde speciell eftertanke vid målningen av figurerna var mönstren på Yakanes och Corinnas kläder. Landet Bortom, den plats som de befinner sig på, är präglad av keltiskt inspirerad kultur. Ett sätt detta gestaltas på är att de kläder och tyger som figurerna förser sig med där är vävda med tartans, dvs vad som vi kallar ”skotskrutiga” mönster.
Corinnas favoritfärg är blå. Därför försåg jag henne med en blågrön tartan som jag också personligen gillar, nämligen det som bärs av det Kungliga Skotska Höglandsregementets 3:e bataljon, känt som The Blackwatch. För Yakane letade jag länge och väl efter ett passande mönster. Han har en dragning åt mörka, gärna svarta kläder, och till sist fann jag ett tartan-mönster som passade, med gultonade ränder på en antracitgrå fond (se bild till höger).
Sedan gällde det att skapa en passande mönstermall och lägga på dem på figurerna, varefter man med böj -och töjverktygen drog ut mönstret så att det överensstämde med de ritade vecken och hur kläderna lade sig – ett riktigt slitgöra, men i sammanhanget klart värt det. Det är inte bara snyggt, utan lyfter också fram platsens särart och också denna speciella period i min berättelse, där alla huvudkaraktärer klär sig enligt Landets sed.
Färglager på färglager lades så på varandra med olika lägen för multiplicering, överlagring med mera, för att finna på rätt nyanser. På dessa lades så ett antal lager av målade ljuseffekter, som extra skugga och högdagrar, blänk för metalliska ytor med mera. Jag vände och vred lite extra på sådant som jag inte övat mycket på tidigare, som vattnets skiftningar och blänk, glansen på gräs och lövverk med mera.
Ett av de mest påfallande märkligheterna i Landet Bortom är dess himmel, som inte är upplyst av en enda dominerande sol, utan av otaliga närliggande stjärnor, närmast som om man befann sig i centrum av ett stjärnkluster. Med hjälp av supernovaverktyget lade jag därför på ett antal olikfärgade stjärnexplosioner i bakgrunden.
Yakane & Corinna övar vid vadstället – färg stadium3
Bilden ovan visar på det senaste stadiet av färgläggningsprocessen, där jag lekt mig mätt på olika tekniker – för stunden. Den känns ännu inte helt…tja färdig blir man ju aldrig, men inte riktigt framme än. Mer effekter av blänk och speglingar från och på vattnet behövs känns det som, och kanske mer variation av vissa ytlager och mer målning av träd och växtlighet. Ljuset kan säkert förbättras också, bilden ser lite, tja kall ut än så länge. Men det ser lovande ut, och ger i alla fall en slags aning om landskapet och miljön i denna viktiga del av berättelsen.
Fler studier av figurer för min fiktiva värld A’ratauma finns i galleriet
”Galleri för A’ratauma”
——————————————-
För en introduktion av Mamluckerna, elitkrigare i Egypten och Syrien under medeltiden, se https://en.wikipedia.org/wiki/Mamluk och https://en.wikipedia.org/wiki/Furusiyya
Om skotskrutiga mönster eller tartan, de traditionella mönstren för keltiska folk sedan åtminstone för-romersk tid, se https://en.wikipedia.org/wiki/Tartan
Om den historiska arméenheten The Black Watch, i våra dagar utgörande 3e Bataljonen av Royal Regiment of Scotland inom den Brittiska armén, se https://en.wikipedia.org/wiki/Black_Watch
Träningsteckning (8) – Färgläggning av en Kämpe som reser sig
En teckning av min hjältinna Kati får en serieteckningsbehandling och färg på sig.
Kati reser sig – Blyertsteckning
I förra inlägget i denna serie illustrerades hur den oförvägna och stridbara Kati efter en särskilt hård omgång reser sig med blodad panna och står redo att åter möta sina motståndare.
Jag var rätt nöjd med den bilden och dess inte helt okomplicerade pose, och att, trots frånvaron av direkt förlaga, den håller en rimlig likhet till aktrisen /modellen Rebecca Ferratti, inspirationen för min Kati. Tämligen omgående började jag arbeta på en målad variant.
För den valde jag dock att avvika från den blyerts -& grafitbaserade teckningen, och kanske för att man läst mycket mer serier på sistone, byta genre på själva teckningsstilen till en mer inspirerad av serietecknings-estetik.
Med tracing-papper lade jag ut konturerna och de djupaste skuggorna med tuschpensel. På ett separat lager lade jag ut det blod på hennes ansikte som jag utelämnat på blyertsteckningen. Så fick man fram en mer ren och avskalad inramning för den färg som sedan läggs på och får uttrycka det som blyertsens gråskala tidigare burit upp.
Men sålunda avskalad kom lusten att fylla ut bilden med en komplett inramning – dvs en iscensättning med bakgrund. I min berättelse sker delar av Katis träning i närheten av ett fält med menhirer, stora uppställda stenstoder karaktäristiska för den keltiska civilisationen och som tros ha haft en religiös och kultisk innebörd för dem. Med några foton som förlagor lade jag med tuschpenseln ut några höga, uppresta stenar på en gräsplätt under en molnbeströdd himmel.
Katis figur lades sedan framför bakgrunden för att finna en bra position. Sedan var det dags att lägga ut basfärgerna för Kati såväl som fondobjekten, som utgångsläge för att börja målningen.
En del pysslande för att hitta rätt kulörer för de olika lagren av skuggor, mörka och ljusa toner, rena högdagrar och andra skiftningar tog därefter vid, varefter dessa målades på och modifierades och mjukades upp eller skärptes.
Mest omsorg lades förstås på Katis figur och skiftningarna i hennes ansikte och hud, och sådant som blåmärken och småsår från rapp och slag. Men även fonden gavs en seriös behandling, som t.ex. stjärnhimlen – en av de mest utmärkande dragen för Landet Bortom, där Kati med sällskap befinner sig, är att himlen inte domineras av en enda sol, utan av ett täcke av stjärnor av vilka många lyser som små solar på himlen som därmed får en lätt disigt färgskiftande, lite drömlik karaktär. Resultatet kan ses nedan.
Trots en del invändningar och kvardröjande brister i den där – t.ex. blev överlagren för blåmärken inte riktigt bra, för rosalila – så var den ändå värd besväret, och fyller sitt syfte att berätta mer, ge en mer fyllig bild och fördjupad kontext för den anslående Katis vedermödor.
****************************
Fler studier av figurer för min fiktiva värld A’ratauma finns i galleriet
”Galleri för A’ratauma”
Träningsteckning (7) – Arising, eller Att Resa Sig
Serien av teckningar som kombinerar karaktärsstudier med avbildning av träning och stridsövningar fortsätter med en vision av hur någon reser sig, mot oddsen, trots smärta, och förblir utmanande, förblir obetvinglig.
Kati Slagen men inte besegrad färglagd
Den här teckningen följer omedelbart på den i förra inlägget i denna serie, där Kati, en av mina berättelsers karaktärer, ser upp från marken där hon ligger blodig och nerslagen vid ett tillfälle under den gruvliga träning som hon underkastar sig. Fokus där låg på den vredgade och obesegrade blicken som kontrast till det blod och den i övrigt nedslagna, bokstavligt talat, ställning som hon befinner sig i.
Det som bilden inte visar är när Kati i nästa stund på darriga ben och med käppen i krampaktigt grepp reser på sig och ser ut mot sina plågoandar, tränaren Yakane och dennes adept Corinna, trotsigt redo för ännu en omgång. Den visionen av okuvligt trots, av en vilja som inte bara framhärdar utan reser sig igen, och igen, bara väntade på att födas fram. I ett utkast jobbades ställningen för en sådan bild fram, med prövning av olika grepp och sökande av rätt vinklar.
Med det utkastet som grund påbörjades en riktig teckning.
Jag gick mer metodiskt och gradvis fram än normalt, och försökte akta mig för att rusa iväg i förväg på någon detalj. Den här bilden bygger på en mer sammansatt och invecklad kroppsställning, både anatomiskt och perspektivmässigt, än den föregående. Allt måste bli rätt och passa ihop – helheten var det viktiga. Först lades konturernas linjer ut. och innanför dem de första skissdragen till figurens skuggning och klädveck med ytterst ljus (4H) blyerts.
Kati reser sig – mjuk blyerts på hud
Efteråt var det dags för skuggning och ifyllning med mjukare grafit (5B-9B). Jag började med ansiktet och alla hudpartier – förstnämnda måste förstås ges extra omsorg, eftersom ansiktets uttryck måste vara tydligt och omisskännligt samtidigt som bilden måste försöka uppnå en åtminstone någorlunda porträttlikhet med förlagan till Katis unika utseende, den anslående Rebecca Ferratti. Ytterligare detaljer som rapp och blåmärken lades gradvis på för att få bilden med att överensstämma med den närmast föregående.
Under arbetets gång uppstod vissa avvikelser som ofta sker med en frihandsteckning (som t.ex att ansiktet tenderade att bli lite horisontellt utdraget, och benen drogs in), men den metodiska uppbyggnaden av bilden gjorde att dessa kunde upptäckas och åtgärdas i samband med att teckningen scannades in. Den mer eller mindre färdiga teckningen kan ses nedan.
Kati Arising – reser sig blyertsteckning
Jag avstod medvetet att lägga på det blod på ansiktet som utgjort en karaktäristisk del av den föregående bilden, delvis av sentimentala skäl. Jag gillade bilden och ansiktet såsom de blev, och ville inte förstöra uttrycket genom att lägga på en massa blod på min vackra hjältinna. Dessutom hade jag under arbetets gång redan bestämt mig för att fortsätta med en målad variant – där kunde blodet läggas på.
Jag blev nöjd med teckningen i alla fall. Den fångar förhoppningsvis det jag söker efter: skönheten, styrkan och envetenheten hos min hjältinna, som kan slås ner men aldrig någonsin ger upp.
****************************
Fler studier av figurer för min fiktiva värld A’ratauma finns i galleriet
”Galleri för A’ratauma”
Träningsteckning (6) – You can Hit but Never Break Me
Serien av teckningar på temat träning tar fokus på förmågan att uthärda, förbli utmanande och okuvligt beslutsam inför smärta och förnedring.
Såsom förut illustreras detta med scener från mina berättelsers A’ratauma. Det framgick i förra inlägget i denna serie hur den oförvägna Kati tvingat sitt ex, krigaren Yakane, att träna henne i stridskonsterna. Denne svarar genom att försöka avskräcka henne med hårdheten och obönhörligheten i sin träning, och Kati får som en följd dagligen ta kopiösa mängder stryk från Yakane och dennes mer erfarna elev Corinna. Katis viljestyrka och envetenheten i hennes karaktär sätts på ett avgörande prov, men trots förödmjukelsen låter hon sig inte knäckas. Istället skärps hennes vilja än mer, slipas av vreden och förbittringen och smärtan till en fruktansvärd egg som skulle utkräva sin hämnd.
Rebecca Ferratti
Ett av de många utkasten kring det här skeendet sökte just fånga den där inre drivkraften och hur den skulle skymta fram även när Kati befinner sig på sin lägsta punkt. Katis utseende är som alltid inspirerat av min musa, den amerikanska aktrisen och modellen Rebecca Ferratti – men för den här bilden fanns egentligen inga förlagor, utan jag fick utgå från min känsla för hennes figur och ansikte i denna tänkta situation.
Skissen, tillkommen med enkel blyerts, artade sig trots svajig porträttlikhet oväntat lovande tack vare vad som måste betraktas som ett misstag: frestelsen att måla dit blod direkt med rödfärgen från ett nytt set mangapennor…
Trots , eller kanske tack vare, den märkliga färgblandningen blev intrycket starkt. Kati, blödande och liggande på marken efter att ha slagits när ännu en gång, ser upp på sina plågoandar. Det är i ögonen och det chockerande med blodet som rinner över hela ansiktet effekten uppstår. Ställningen blev också bra rent mekaniskt – det framgår förhoppningsvis att trots att hon slagits är på väg upp, mödosamt, sträckande sig efter sin käpp.
Jag bestämde mig för att göra en tuschad variant för påföljande målning. Med hjälp av genomskinlig film lades tuschlinjerna på plats… med blandat resultat. Papperet kom att inte ligga helt rätt, och ansiktets detaljer blev därför tämligen…sneda. Tack och lov märkte man det där, och efter att ha scannat in båda skisserna kunde det korrigeras med GIMPs hjälp i samband med färgläggningen. Sistnämnda gjordes i den numera brukliga tekniken med många överlagrade färger och ljus- och mörkerlager som kompletterar varandra.
Kati Slagen men inte besegrad färglagd
Det hela gick tämligen snabbt, men jag är faktiskt nöjd. Trots sina brister fångar den min sökta känsla, av en hjältinna som hur illa tilltygad hon än är, aldrig ger upp. Som reser sig, igen och igen. Och den låter också skymta fram den vrede som är i henne, som är en del av hennes brinnande väsen.
Min vän sade det väl, när han såg närbilden på hennes ansikte, och citerade en sång som han visste låg i bakhuvudet när jag ritade bilden.
Katis blick när nerslagen
”You can Hit, but Never Break Me – this is what I’m made of”
Det skulle kunna vara Katis valspråk. Hon är skön för min syn, ja den skönaste av alla – men där finns mycket mer att beundra, än enbart ögat möter.
****************************
Fler studier av figurer för min fiktiva värld A’ratauma finns i galleriet
”Galleri för A’ratauma”
———————————————
Sången ”Made Of” som det hänvisas till ovan var först bekant för mig från ursprungsversionen av Nause från 2011. Senare vann låten ny popularitet efter att den använts med god (om än något långsökt) effekt av Volvo för deras bilreklam, i en version sjungen av Viola Martinson. Den versionens kombination av texten tillsammans med den ljusa och nedtonade rösten gjorde intryck också på mig, och ledde mina tankar till min hjältinna. Kati har en ljus, flickaktig men tydligt beslöjad röst, och orden lyder närmast som en sammanfattning av hennes okuvliga anda: se texten med sången i länken nedan.
Träningsteckning (5) – Slagen, men inte Besegrad
Med träningsvärken malande i kroppen är det passande att återvända till serien av teckningar av stridsövningar som också visar på uppkomsten av den främsta stridaren i min inre världs länder.
När denna tråd lämnades i det förra inlägget denna serie, hade den sköna Kati anslutit sig till den träning som Corinna inlett under sin herre, krigaren Yakanes ledning – mot Yakanes vilja. Yakane och Kati hade inlett ett förhållande som sedermera avbrutits, och Katis inträngning i den träning som han delvis tagit sin tillflykt till för att komma över deras uppbrott kastar honom tillbaka till en storm av motstridiga känslor. Han saknar henne svårt men betraktar inte henne som en stridare, och vill inte dra in henne i den sidan av sin värld. Men han bär också på en vrede över hur saker utvecklats, riktad också mot henne för det förakt som hon verkar visa honom samtidigt som hon forsatt tränger sig på hans liv. Det här leder till ett beslut som visar sig avgörande. Istället för att vägra och bryta sitt löfte till Kati från tiden då de var på god fot, beslutar sig Yakane för att avskräcka henne från sin avsikt att öva upp sig för strid, genom att utsätta henne fullt ut för den stenhårda och obönhörliga träning som han utövar.
Flera utkast kom till för den där perioden av träning i syfte att bryta ner Katis vilja, och hittills har två av dem mynnat ut i mer genomarbetade teckningar.
I ett av utkasten, inspirerad av bilder från ett lajv på medeltidstema, föreställde jag mig Yakane och Kati övandes med påkar och sköld, då Yakane med sin sköld knuffar undan Kati så att hon flyger bakåt och faller närmast raklång till marken av kraften från den överlägset starkare Yakane.
Det utkastet var lovande, och mynnade ut i en skiss på Yakane hållande sin sköld av keltiskt snitt med sin tyngd tydligt bakom den. Han har ett halvt insteg, som om han är på väg framåt mot sin fallna motståndare med påken redo. Yakanes är fondfiguren, framför vilken Katis skepnad sedermera skissades fram, först på separat papper men sedan samlat.
Utmaningen med Katis figur utgörs av kombinationen av rörelse och perspektiv i bilden. Kati faller – men hennes fall är inte handlöst, hon behåller en slags samlad ställning med sköld och påk framför sig och benen ut mot sin motståndare, inte viftande åt alla håll. Vinklarna är dock ändå svåra såtillvida att hennes kropp är på väg nedåt och utåt i bilden, med armarna längs en delvis annan linje, och klädernas veckande och rörelse lägger till ännu ett knepigt element.
Utkastets grundläggande riktlinjer visade sig dock vara så pass gedigna att detaljer och skuggning (i mjuk blyerts 2b-6B) kunde hålla sig nära dem, och den samlade och upparbeta skissen ovan realiserar rätt väl den ursprungliga idén. Intrycket av en extremt ojämlik styrkefördelning så här i början av Katis träning går fram.
Den andra bilden visar på hur Corinna, som beordrats av sin läromästare och herre Yakane att inte hålla igen, motvilligt utsätter Kati för en hård lektion i en svärdsövning med påkar. Ett utkast hade förelegat flera år, som en snabb kladd inspirerad av en boxningsmatch. Det var ställningarna och fotarbetet som stod i centrum där.
Redan på kladdstadiet valde jag att lägga in ett lätt fågelperspektiv för bättre överblick av scenen: Kati som får rejält med spö av den mer erfarna Corinna. Utkastet lade grunden för en direktteckning i blyerts. och efter lite meckande med avstånd och detaljer i de tvås klädveck blev resultatet som nedan.
Båda är klara kandidater till ytterligare bearbetning och färgläggning – men så som de föreligger ger de där teckningarna i alla fall en slags insyn i hur begynnelsen av Katis stridsträning artar sig. Dag efter dag drillas hon hårt och skoningslöst i hårda fysiska övningar, där hon trots sin goda grundfysik ständigt kommer till korta – och varje dag avslutas med ett rejält kok stryk under sparringsessionerna. Ingen vettig människa skulle stå ut med det där: förr eller senare skulle smärtan och utmattningen och förnedringen ta ut sin rätt och den unga Kati ge upp. Eller?
Svaret, tänkte jag mig, skulle ha kunnat skönjas i Katis blick efter att hon för femtioelfte gången slagits blodig av Corinna.
Det där är inte någon som är knäckt eller besegrad. Yakane och Corinna skulle få smärtsam anledning att ångra sitt tilltag att försöka avskräcka henne, som inte låter sig kuvas, inte besegras i livet.
Fler studier av figurer för min fiktiva värld A’ratauma finns i galleriet
”Galleri för A’ratauma”
Träningsteckning (4) – Den Sköna gör sitt intåg
Först ut på det nya året kommer ett nytt inlägg i serien av teckningar där dristiga kvinnor och män tränar strid med eller utan vapen, eller hästar, eller… vadsomhelst. Stunden har kommit för den formidabla Kati att göra entré på stridens arena.
Såsom omtalats i tidigare inlägg i denna serie, har fram till denna punkt den förrymda palatsslavinnan Corinna börjat invigas i stridskonsterna av den fruktade krigaren Yakane. Den intressanta utforskning som dessa två inlett kompliceras dock svårt av den obetvingliga Kati.
I min berättelse hade hon och Yakane börjat inleda en romantisk relation en bit dessförinnan, och han hade i ett svagt ögonblick lovat Kati att träna stridskonster med henne – det var i själva verket ingivelsen till den träning som Corinna sedan inledde. Men deras kärlek kantrade därefter rejält, och Kati avvisade Yakane. Trots det dyker hon månader senare upp och tvingar Yakane att hålla sitt löfte trots den starka olust som finns kvar mellan dem.
Ursprunget till den här bilden var en extremt snabb positionskladd. En uppsutten Kati riktar vad som verkar vara ett spjut mot en storvuxen figur, uppenbart Yakane, som i sin tur håller en lång stav eller spjut mot henne.
Ingivelsen till den kom från minnet av en antik relief föreställande Alexander den Store i beriden strid mot perser. Den heroiska, framstörtande posen föreföll mig något återspegla Katis attityd när hon först börjar sin träning. Hon liksom stormar in och tränger sig på Yakane, utmanande denne.
Kati på stegrande häst
Den här bilden kom att utföras som en direktteckning i blyerts, ritad på A3 skisspapper direkt från den inledande skissen och sedan förfinad och nyanserad med mjuk grafit. Med Alexanderfrisen och några häststudier, delvis utförda på plats i stall som förstudier, växte teckningens huvudfokus fram. Kati håller upp sin spjutarm nästan rakt, medan hon håller in sin häst till stegrande ställning. Liksom Corinna i ett tidigare inlägg rider hon barbacka – men hon har starka ben.
Yakane håller ut käpp
På andra änden av teckningen står en figur som i alla avseenden skall vara motsatsen . Jag tänkte mig Yakane i en rak, nästan orörlig pose, med armen utsträckt i en ledig, närmast gäckande rak och precis ställning rakt mot den framstörtande Kati. Han min är bister, sammanbiten, i själva verket ovillig att delta i denna konfrontation. Kontrasten kunde inte vara större.
Teckningens grafit mjukades upp med stompfer, och efter inscanning lades spjuten i händerna på de två efter vissa smärre modifikationer av positioner och vinklar. Resultatet blev som nedan.
Kati till häst vs Yakane till fots – inledande träning
Jag gillar den där – speciellt Katis häst blev inte dum. Den fångar också en känsla av ett komplicerat samspel som yttrar sig i det fysiska. Den kommer troligen att målas och förses med en bakgrund vad det lider.
Fler studier av figurer för min fiktiva värld A’ratauma finns i galleriet
”Galleri för A’ratauma”
Träningsteckning (2) – En Vapensyster tränas upp
I en förmodern era där kavalleri var ett viktigt vapenslag omfattade träning för krig mer än de stridande och deras vapen. Studierna av folk och fä inbegripna i träning fortsätter med en illustration av en kvinnlig stridare i mellanösterns tradition av bågskytte till häst.
I första inlägget på detta tema omtalades hur övning och träning av stridskonsterna spelar en central roll i fantasyberättelserna om A’ratauma, och den första i en serie teckningar som visar på det introducerades. Dessa skildrar ett skede som tar sin början när Corinna, en förrymd palatsslavinna, inleder den långa och mödosamma vägen till att bli en riktig stridare under den stränge Yakane.
Yakanes pose m sköld & spjut utkast
En av skisserna till det där, tillkommen som en del av flera utkast fick mer blyerts på sig och utvecklades till en teckning av Yakane, tydligt inbegripen i någon form av sparring med stav/spjut. Frågan var vem det är han tränar med, och vad det är för övning de utför.
Mamluk Archery training, av Angus McBride
Efter en del tänk framstod det mest historiskt korrekta som närmast självklart. Yakane är en silahtâr, min motsvarighet till verklighetens mamlucker, de medeltida slavkrigare som besegrade såväl korstågare som mongoler. Corinna är också bördig från Kiralatet, silahtârernas hemland, och ingalunda en total novis i vapnens bruk. Som kvinna blir det dock en helt ny upplevelse för henne att öva sig enligt furusiyya, silahtârernas systematiska och krigsinriktade stridstekniker, som utgår från en grund av samlat och precist beridet bågskytte.
Corinna skjuter från häst – grundteckning
Det, tänkte jag mig, borde utgöra teckningens fokus: Corinna skjutandes ner på Yakane från hästryggen. Studier av ett flertal foton på sådan teknik gav en förhoppningsvis korrekt ställning och rörelseschema – det är viktigt att just skildringen av stridsteknikerna är nogsamt realistisk. Corinnas båge är av den dubbelböjda, sammansatta sort som såväl mamlucker som mongoler och andra asiatiska krigare brukade för strid. Hennes pilar är dock försedda med trubbig spets för övningens skull. Bilder av hästar i skritt och galopp hjälpte för att få till hästens detaljer och ställning.
Corinnas och Yakanes teckningarnas färdigställdes med mjuk blyerts i omfånget HB-8B, och smetades något ut m.h.a. pappersstoffer för att mjuka upp kolets grynighet. Därefter lades de samman i rätt skala, och efter mindre kompletteringar blev resultatet som nedan.
Corinna och Yakane tränar bågskytte från häst
En egenhet i den beskrivna handlingen, nämligen att de två befinner i Landet Bortom, en keltiskinspirerad saga-i-sagan-miljö som delvis står utanför tid och rum, gav upphov till den blandning som präglar många av bildens detaljer. Se t.ex. att Corinna rider barbacka: det beror på att stigbyglar inte används där. Även de kläder Yakane och Corinna bär (förutom hennes stövlar) är keltiskt präglade plaids och tunikor. Den brynja Yakane bär till skydd mot övningspilarnas stötar, är av bysantinsk typ, en kvarleva från Yakanes tjänst i mitt Fantasy-Bysans Aracanea. Hans kriegsmesser, det kurvade tyska svärd han bär vid höfterna, är likaså vittne till hans tidigare resor.
Det kan noteras att jag avstod från att rita in sådant som mönster och dekorationer på kläder o.d. Den här bilden kommer nämligen säkert att färgläggas vad det lider, och detaljer såsom ringbrynja och keltiska kläders vävda mönster eller tartan vinner på att målas snarare än ritas in. Jag kommer troligen också förse den med en bakgrundsmiljö.
Den där bilden visar, tänker jag mig, på ett bra sätt hur Corinnas träning till en fullfjädrad, om än något motvillig, krigare tar sin början under den stränge men noggranne Yakanes ledning. Under åren som följer utvecklas deras relation när Yakane formellt löser Corinna från sin överhöghet och de två smider en varm vänskap som så småningom går längre än så. Åren av övning och hennes fortsatta nit gör också Corinna till en stridare att frukta, som när stunden kommer kan dra ut i fält för att spela en central roll under sitt hemlands ödesstund (bl.a. behandlat i inläggsserien Corinna i Alla Drabbningars Moder).
… och därför skall vi hädanefter vara likar, Corinna. Du min Syster i Vapnen. Min Kaere-tāsh.
– Yakane
Så började det. Men snart nog skulle Corinnas och Yakanes träning utvidgas och bli sammantvinnad med en ännu viktigare protagonist – den obetvingliga Kati.
Fler studier av figurer för min fiktiva värld A’ratauma finns i galleriet
”Galleri för A’ratauma”
Krigets Odjur får färg
En av 2016s färgläggningsövningar – ”Krigets Odjur”, med den monstruöse Djaq-Chigin och hans olyckliga offer på slagfältet har fått lite färg på sig.
Det här en teckning som förevisade i flera inlägg redan 2011 (se ”Djaq-chigin – Odjuret”).
Djaq-chigin spetsar mongol t häst m mask
Bilden av den Djaq-chigin, den odödlige krigaren, förkroppsligandet av krigets och dödandets väsen, ingår i vad som numera är en svit bilder kretsande kring Alla Drabbningars Moder – kriget mellan Kiralatet och Karakhanatet, mellanösterns två stormakter i mina berättelser om A’ratauma – tvillingvärlden. Hans story har förändrats under vägen. Från att ha varit en av Kiralatets odödliga, har Djaq-chigin nu bytt sida – och står i Karakhanens tjänst. Bunden av en förtrollad mask och nära nog oförstörbar utgör han Karakhanens ultimate livvakt, men kastas också ut i kriget i svåra lägen: detta är dock förenat med stor fara, för bärsärken Djaq-chigin utför sina order blint, bokstavligt och utan hänsyn till vilken sida ett upplevt hinder står på.
Med hälsogudarnas hjälp kunde denna sommar teckningen liksom flera andra alster få lite uppmärksamhet igen, vilket var passande då dess motiv, den flerhundraårige krigaren Djaq-chigin genomgått flera förändringar över tiden – som sagts inte enbart av visuell art. Med datorns hjälp, jobbande i GIMP med flera lager färg och lite effekter, har tuschteckningen av den till tänderna rustade Djaq-Chigin fått en passande finish mot bakgrund av en rökfylld himmel. Hans omfattande men historiskt korrekta lamellrustning, med Pelusiens lejon som kännetecken, blev OK, liksom den stackars häst han spetsar tillsammans med ryttaren.
Fler bilder på den brutale Djaq-chigin kommer i framtiden: två av mina berättelses hjältinnor kämpar mot honom vid olika tillfällen, vilka kommer att bli föremål för egna teckningar och/eller målningar vad det lider.
Se fler bilder från A’ratauma i:
Galleri för A’ratauma
En ledsen Prinsessa – sista (?) bilden till Almas bok ”Hjärtespjutet”
Den var ju redan klar, och första testtrycket kom in i Oktober. Men, men, man kan alltid göra mer… Om en bild tillagd i efterhand i en redan färdig bok.
Undertecknad har omtalat sin svåra tendens för att dra ut på saker (se inlägg ”prokrastrinering eller uppskjutandets mani…”), och Almas stackars bok ”Hjärtespjutet” har sannerligen gett syn för sägen – samtidigt har den också definitivt brutit mot mönstret, eftersom den faktiskt blivit färdig.
Prinsessan Julia Hjärtespjutet bokomslag behandlad + text
Eller, ja på sätt och vis. Det första testtrycket kom ju in i September, men den var ju naturligtvis inte tänkt att vara klar då, utan mer ge en idé om hur boken kunde tänkas se ut, och om tryckarens pappers- och tryckkvalité höll måttet. Såtillvida var jag faktiskt väldigt nöjd – den fysiska kvalitén på trycket var utmärkt. Sålunda kunde det petiga arbetet med att göra en korrektur som tog fasta på hur texten faktiskt såg ut i verkligheten ta vid, och en hel del grafiskt arbete med utgångspunkt från testexemplaret följa.
Drakalfabetet Anfanger m Ram
Här har tidigare omnämnts att t.ex. anfanger med drakbokstäver lades till för avsnittens begynnelser. Det fanns förutom det en önskan från min sida att lägga till ytterligare illustrationer. Det visade sig dock mindre lämpligt än jag önskat – av rent grafiska skäl. Såsom avsnitten var skrivna var det avigt att trycka in mer bilder utan att dessa kom ur fas med texten. Till slut bestämde jag mig för att bara lägga till en fullskalig illustration till, för ett avsnitt som också skrivits om för ändamålet och fått lite mer tryck: en bild på Julia som är ledsen efter att hennes drake Pelle fördrivits från kungariket. Det här är en ganska komplicerad, men ur berättelsens synpunkt, viktig scen. Vad som hänt är att Draken Pelle har fördrivits, vilket är ledsamt nog. Men Julia tvingas också konfronteras med att hon under tiden som Pelle varit med dem nonchalerat de som hon brukar umgås med – sin häst Nadia framför allt, men också vänner och sin lillebror.
När jag tänkte mig handlingen visuellt såg jag Julias skepnad i olycklig pose, och som saken utvecklas, att hon blir tröstad av just de som hon faktiskt felat – för Albin och Nadia förlåter henne, och de vill inte att Julia skall vara så ledsen. Det där är ganska mycket att visa med en enda bild – inte för första gången önskade man att man var en animeringsstudio istället för en stackars amatör vid ett skrivbord. Men men, det är bara att bita ihop och försöka.
En tidig ideskiss för den där scenen fanns, i tusch. Jag bestämde mig dock för en närmare vinkel med fokus på prinsessans gråtna ansikte. Och för att markera dess sista-status, att göra den i en för mig ovan teknik: i täckfärg eller gouache, vattenfärger som till skillnad från akvareller inte är transparenta från början. Gouache är en teknik med mer potential än akvarell på så sätt att den bygger på precision ifråga om täckning, tonalitet och detaljmöjlighet – men också därför mindre förlåtande än den mer ouppstyrda akvarellen.
Julia är ledsen m Albin & Nadia tuschteckning
Precis som gjorts med flera tidigare försök kombinerades målning med en tydlig underliggande teckning. Med tuschpenna ritades den ledsna Julia fram – en studie av ett ansiktsuttryck som är svårt att göra rättvisa, men som jag hoppas får fram den unga hjältinnans känsla av otillräcklighet och förtvivlan åtminstone hjälpligt. Men där finns också lillebror och Nadia, vars närhet och stöd förhoppningsvis skall få Julia på fötter igen.
Julia är ledsen m Albin & Nadia Guachemålning
Konturerna till teckningen överfördes till målningspapper och det blev dags för penslarna. Gouache – färgen flöt fram bra, om än kanske lite matt: tanken var att reducera färgstyrkan något för att understryka den något sombra stämningen i bilden.
Så småningom var det dags att förena teckning och målning, som tidigare i GIMP-programmets lagerfunktioner.
Julia är ledsen m Albin & Nadia – bläck+Guache sammanfogad
Det blev ju inte helt illa, även om Julias blick kanske något tappade fokus av de små olikheterna mellan de olika ritformerna som lades på varandra, och intrycket av tårar inte helt gick fram. Det sökta intrycket uppnåddes i alla fall – att visa på Julias svåra och sorgsna stund då allt verkar gå henne emot, samtidigt som källor till tröst och förtröstan finns där runt henne för att lindra hennes ledsnad. Ett passande tillägg till den färdiga boken, som fördjupar och breddar motiven för bilderna och samspelar med texten
Som alltid, för Dig Alma
————————————————————–
Alla bilder av Prinsessan Julia finns samlade i
https://paulusindomitus.wordpress.com/paulus-indomitus-pablos-galleri/galleri-for-prinsessan-och-busdraken/
Tidigare inlägg på temat prinsessan Julia och hennes värld finns i tråden
Prinsessan Julia & Draken Pelle
Illustration m akvarell nr 2 – Amanda, Julia & Draken
Arbetet går vidare med att pröva på akvarellmålning för illustrationer för berättelsen om Julia och draken, denna gång med ett litet mer avancerat motiv…
Hatkärleken till de rinniga akvarellfärgerna överlevde ett första försök att använda dem för något vettigt, och snart var det alltså dags att skruva upp svårigheterna något lite för arbetet med den fina Almas bok, sagan om prinsessan Julia och draken.
I den idé till bild som jag hade var dock huvudpersonen för en gångs skull inte Julia och hennes drakkompis, utan Julias tidigare omnämnda vän Amanda (Amanda var motiv för min första kombinationskladd akvarell+teckning – se inlägget Om att kladda sig fram…).
Amanda teckning+akvarell
Motivet för bilden är vad som sker när Julia börjar hänga mer med sin drake – att folk tar avstånd, och även hennes kompisar vill eller får inte umgås med henne mer. Det där leder till en mycket ledsam händelseutveckling senare. I alla fall såg jag således framför mig hur Amanda dras iväg, runt ett hörn av någon okänd men bestämd vuxen, medan hon kluvet tittar efter Julia som vänskapligt går med sin fjälliga nya kompis.
Så… en snabb skiss för de viktigaste linjerna, och sedan var det dags att darra på färgen…
Den här gången glömde jag inte att blöta ner papperet innan jag började, för att akvarellens rinniga, oskarpa kvalitet skulle få komma mer till sin rätt. Resultatet är svårt nervpåfrestande, för det är mycket svårare att styra var färgen hamnar – vilket ju delvis är meningen. Färgerna ”blöder”, går in i varandra på ett sätt som blir både mer kladdigt men också mer levande, och nya nyanser uppstår mellan de pålagda kombinationerna. Amandas klänning, ännu en studie i renässanskläder, vann dock defintivt på det, liksom stenläggningen bakom henne.
För just stenmuren bakom Amanda vågades dessutom ett första försök med s.k. svamp-målning (sponge technique), att dutta med en uppblött tvättsvamp innan färgen torkat, med sikte på att göra stenen lite mer, tja stenig, och inte bara en likgrå platt massa.
Det blev väl…OK, inte någon fantastisk prestation, men (intalar jag mig) precis som i den tidigare redovisade bilden Julia & Nadia kikar runt ett hörn var målet en färglagd teckning snarare än en renodlad målning.
Här gjordes därför på samma sätt som tidigare, och skissen som låg till underlag rentecknades i tusch. Därefter lades de här två samman efter inscanning. I bildprogrammet GIMP putsade jag sedan de mest uppenbara skavankerna, som området under tejpen som höll fast papperet på den underliggande kartongen och så vidare.
Liksom vid tidigare tillfällen behövde färgskalan rättas till. Det verkar som om akvarellbilder ofta blir matta och livlösa av själva inscanningen (jag vet ärligt talat inte riktigt varför – kan det vara för det skarpa, kalla ljuset och de halvtranparanta färgerna?), och man måste således bildbehandla för återställa bildens färger till vad som syns i det fysiska originalet.
Vid arbetet med färgläggningen passade jag också på att leka lite med tonarterna och de kalla respektive varma (eg. blåa respektive röda) nyanserna i olika delar av målningen. Resultatet kan ses nedan.
Amanda Julia & Draken akvarell, tusch & färgbehandling
Så hade man alltså fått ner ännu en målad illustration. Som tidsbesparande alternativ till att färglägga helt i dator behåller det en viss fördel, men framför allt är det helt enkelt roligare att göra det själv i större utsträckning. Processen behåller sin tjusning för mig, och redan innan jag var klar hade jag börjat på fler andra, mer eller mindre avancerade motiv för fler akvareller.
————————————————————–
Alla bilder om och med Prinsessan Julia finns samlade i
https://paulusindomitus.wordpress.com/paulus-indomitus-pablos-galleri/galleri-for-prinsessan-och-busdraken/
Tidigare inlägg på temat prinsessan Julia och hennes värld finns i tråden
Prinsessan Julia & Draken Pelle
En tvekande första Storyboard m akvarell – Julia & Nadia kikar runt hörn
Tvekande i dubbel bemärkelse, dvs med darrande fingrar satt jag under April ner penseln för den första riktiga illustrationen för mer seriöst bruk målad i akvarell. Prinsessan Julia och hennes häst Nadia Smörblomma smyger sig inpå den omtalade ruskiga draken…
Här har tidigare redovisats hur en olycklig sjukdomsperiod trots allt kunnat nyttjas för att avancera lite i försöken att åstadkomma målning med akvarell.
Jag kommer aldrig att bli bra på det där, men målet är mer modest: att med egna händer hjälpligt kunna färglägga illustrationer till bokprojektet för Alma. Och från infektionsklinikens inre kom den första illustrationen som från början till slut var tänkt för och med mitt nygamla redskap.
Akvarell skiss av kikande häst & tjej…
Som första motiv ville jag ha en enkel och tydlig situation, där figurerna och deras uttryck plus en enkel förgrund utgör hela bilden. En scen valdes där prinsessan Julia och draken kikar runt en bergssida på spaning efter det omtalade monstret, eller vad det nu var, som Julia misstänkte hade knyckt kungarikets guld.
Ovanpå en enkel linjeskiss på mellantjockt (180g) akvarellpapper lades färgen ut. Min obefintliga teknik medger inte finlir som väl återgivna material, eller det här med ansiktsuttryck, alltid en känslig sak. Det är helt klart något man blir tvungen att jobba på och i någon mening lära sig göra på nytt. Men det var framför allt skiftningarna i Julias hudfärg, Nadias skinn och klippan i förgrunden som var viktigast att uppmärksamma för mig och mina tredskande penseltentakler.
Skiss Julia & Nadia kikar runt hörn tuschad
Det var hela tiden tanken att det här skulle vara en målad teckning, inte en ren målning. Parallellt med målningen togs således tag i själva teckningsdelen, och på ett separat papper tecknades blyertsskissens konturer med tuschpensel.
Därefter scannades tuschningen in och med bildredigeraren GIMPS hjälp fogades teckningen och målningen samman som olika lager.
Efterbearbetningen i dator medgav också en viss korrektion av problem som uppstått vid inscanningen: t.ex. förlorade akvarellen en del av sin lyster och blev för mörk och matt. Det här kunde åtgärdas med ett filter för optimering av just akvarellfärger. Resultatet när det hela kunde ansetts någorlunda färdigt, ses nedan.
Julia & Nadia kikar runt hörn – målning, tusch & behandlad
Det är ju inget konstverk direkt, men under förutsättningarna inte helt misslyckat. Själva blandningen av tekniker är fruktbar, och bidrar till att något lindra de många svagheterna i teknik hos färgläggningen: t.ex. stärkte det uttrycken i Julias och Nadias ansikten, så att de verkligen ser lite nervösa ut där de oroligt kikar runt. Samtidigt gillar jag mer och mer själva åsynen av den riktiga, egenhändigt pålagda färgen, kladdig som den är – dess organiska känsla, och detta att man själv, med egna händer tar tillbaka det viktiga elementet som ger bilderna liv.
Så… mera sådant lär det bli. Det kan rimligen bara bli bättre, och det ska det också – för Almas skull!
————————————————————–
Alla bilder av Prinsessan Julia finns samlade i
https://paulusindomitus.wordpress.com/paulus-indomitus-pablos-galleri/galleri-for-prinsessan-och-busdraken/
Tidigare inlägg på temat prinsessan Julia och hennes värld finns i tråden
Prinsessan Julia & Draken Pelle
Om att kladda sig fram med akvareller…
Även sjukdom och olyckor i ens närmsta krets kan lämna något fruktbart efter sig. Efter att ha spenderat merdelen av 3 månader fram och tillbaka från sjukhus fann jag mig lite överraskad ha avverkat ett helt vykortsblock med små… akvarellövningar.
Det var inget genomtänkt – mest ett alternativ till tummade pocketböcker eller fipplande med smartfånen för att avleda tankarna, slå ihjäl tid eller varva ner. I början av året hade jag bestämt mig för att börja använda pensel för att måla vissa av mina bilder (varav några visats i inlägg här). Som övning började jag därför med väldigt grova små ”färgteckningar” utförda på ett litet vykortsstort block akvarellpapper – vilket har fördelen är att man ta med sig sin lilla portabla färgburk o några penslar och måla lite varsomhelst när tillfälle erbjuds. Nu när man sent omsider börjar varva ner är det lite kul att gå igenom det där – de visar om inte annat att man kan utvinna något ur de mest hopplösa förutsättningar.
De första försöken handlade mycket om att alls få en känsla för hur färgen såg ut på papper och beter sig -samt att få den att hamna åtminstone i närheten av där man vill.
Sålunda kämpade man med att få ens darrhänta fingrar i styr och få fram något igenkännligt alls, och motiven kom i andra hand och var lite, ska vi säga oplanerade… Som en liten stuga med två äppelträd? Eller en gul häst? Varför inte? Grejen var att de var minimalt skissade, att själva färgen fick styra.
Framåt februari började jag satsa på litet mer medvetna motiv. Mest nöjd blev jag nog med ett vykort åt min favviskille Julian: med ett vagt minne av något presentkort jag sett någon gång fumlade jag fram ett sommarmotiv med en fiskande kille, en katt och en misstänksam… mås tror jag det är,
Framemot påsk var det dags att mer seriöst prova att färglägga teckningar med akvarell och alltså anpassa färgpalett och jobba på intilliggande färger – alltid ett problem med akvarell som vill ”blöda” mellan färger som ligger intill varandra. Och varför inte passa på att prova lite ”påskiga” motiv för de påskpysslande sötisarna Alma o Julian?
För Alma målade jag en lite mangainspirerad tjej-alv som målade ägg (som vi två gjort) och – inspirerad av kycklinggrejen – en urtidsfågel (Phorusrhacos) som fått sina vingar gulmålade av en busig kille till Julian.
Jag blev lite glad över de där – mixandet av olika färger verkade ta till sig bättre än jag trott mig om.
Det gav uppmuntran för att fortsätta på den vägen, och jobba mot målet att kunna egenhändigt färglägga teckningar snarare än att göra det helt i datorn.
De närmaste veckorna fortsatte jag med olika färgövningar tillämpade på gradvis mer avancerade teckningar. Ett tidigt exempel är en slags… jag vet inte, det ser närmast ut som en servitris på en ölhall, av armarna att döma. Här var prylen att göra något med bara de färgerna gult och rött.
Den onde Augustus – en karaktär för mitt pågående bokprojekt för den fina Alma – var en annan liknande övning i att ta fram en bild utifrån färgen, här i syfte att genom målning lägga tonvikten på figurens långa klädnader i olika nedtonade gråa och bruna nyanser.
Ännu en bit mer genomtänkt var att med färg ta fram en arbetsskiss för en annan figur från en av mina andra böcker. Det var en tänkt framtida akvarellmålning av Monomakh, en fruktad krigare och väring i tjänst hos ultimates, min berättelses motsvarighet till den byzantinske kejsarens garde av sådana nordiska killar i sin tjänst från 1000-talet och framåt.
Fram till april lade jag konsekvent på färg ovanpå ett minimalt eller helt obefintligt skissarbete, och de stödjande linjerna i vattenfasta pennor lades på i efterhand.
För några veckor sedan bestämde jag mig slutligen för att försöka akvarellmåla en mer seriöst menad skiss – det är en teckning på Amanda, kompis till Julia i mitt bokprojekt om Prinsessan och Draken. Med kalkerpapper överförde jag de viktigaste linjerna av teckningen, utförd i mjuk grafit, till akvarellpapper. Efter att målandet var klart lade jag helt enkelt teckningen ovanpå det målade. Resultatet kan ses nedan.
Det är lååååångt kvar till någon penselföring av acceptabelt snitt och att få till en jämnhet och konsekvent färgtillämpning. Men ett mål kommer i alla fall närmare – målandet börjar närma sig punkten där man kan använda den som grund för färgsättning av teckningar och annat som sedan förhoppningsvis städas upp i datorn. Trots den otrevliga inramningen så fick man alltså i alla fall med sig något från oändliga dagar av vaka, något som kommer att komma andra till del.
**********************************************
Mer bilder av Prinsessan Julia finns samlade i
https://paulusindomitus.wordpress.com/paulus-indomitus-pablos-galleri/galleri-for-prinsessan-och-busdraken/
Tidigare inlägg på temat prinsessan Julia och hennes värld finns i tråden
Prinsessan Julia & Draken Pelle
————————————————————–
- Väringagardet bestod av väringar, dvs nordbor, till övervägande del svenskar, och utgjorde den medeltida Östromerske /Bysantinske kejsarens livvakt från den kejsar Basileus II (d. 1025) regering fram till Östroms fall 1453. De var en fruktad och respekterad stridande enhet, kända för sin trohet intill döden. Se http://sv.wikipedia.org/wiki/V%C3%A4ringagardet eller den något fylligare http://en.wikipedia.org/wiki/Varangian_Guard
- Phorusrhacos var en jättelik, forntida köttätande fågel som levde i Sydamerika från ca 25 miljoner år sedan och i ett antal miljoner år därefter. Den kunde bli upp till 3 meter hög, och var den största köttätaren på sin tid. se http://sv.wikipedia.org/wiki/Phorusrhacos_longissimus
Havsdinosaurie & försök m vattenfärgspennor – för Julian (1)
Varje år har sina utmaningar, och årets verkar bli att lära sig hantera något som jag hittills hållit ifrån mig, nämligen akvareller och liknande medier. Ett tillfälle dök upp för att utforma en bild särskilt för ändamålet – via en dinosaurie till den fine Julian.
Först var det motivet. Julian gillar sina dinosaurier, och som ofta sker slant tungan på morbror som lovade att rita en. Sagt och gjort, och jag fick låna en fin bok av Julian för inspiration. Utrustad med den fastnade jag för en av mina gamla favoriter: den havslevande Mosasaurus som härjade i världshaven för ca 70-65 miljoner är sedan. Med sina femton meters simmande läbbighet och käftar som kunde sluka en människa hel var det en havets motsvarighet till Tyrannosaurus. Det var ett riktigt coolt monster det där. 
Nu var jag litet tänd, men mina första utkast kändes…trista, och jag hade ingen riktig idé om hur jag skulle gå vidare. Såsom många gånger skett inspirerat av storasyster Alma, kände jag att därför att det åter var dags att man lyfter sig själv och gör något helt annorlunda, något man inte provat förr.
Entré… akvarellpennor! För ett litet tag sedan införskaffades ett set om tolv, med sikte på att prova lite handgriplig färgläggning. Akvarellpennor ser ut som färgade blyertspennor, men har ett helt annat sorts pigment, som löses upp och smetas ut vid kontakt med vatten. Teoretiskt sett skall man kunna göra lite snygga skiftningar med dem. Jag har hittills bara kladdat lite och fyllt i någon teckning för att få en känsla för hur mycket färg pennorna ger, men nu försökte jag mig för första gången på att skapa en bild från scratch med akvarellpennor som huvudredskap.
Julians Mosasaurus akvarellpennor före vatten
Total nybörjare som man är, bestämdes att först göra ett målat utkast, för att pröva om det alls var någon idé med de där pennorna, och få en känsla för hur de ser ut på papper. Ett block med små, grova akvarellpapper för att göra vykort inskaffade och sedan började man förfärdiga en grov skiss… I det grova papperet syns raster och linjer väldigt tydlig, men jag var nöjd med ställningen för mosasauren, den ser lite slingrig och simmande ut. Nästa steg var att applicera vatten på färgen. Med påtagligt darr på manschetten blötte man penseln…
Julians Mosasaurus akvarellpennor efter vatten
Julians Mosasaurus akvarellpennor + tuschkant
Men se och häpna, det blev ju… inte helt katastrofalt. Färgerna flyter verkligen ut och blandas, och övergångarna passade särskilt bra för ett vattenlevande motiv. Lustigt – det var inte medvetet, men trots att den är ett riktigt monster till havsdjur så framstår den inte som så läskig, den ser snarare glad ut, och inte på ett elakt sätt… Det är ögonen tror jag, och att den inte ser så taggig och grov ut på ytan. Och det roliga är att det går snabbt, enormt mycket snabbare än mitt vanliga fumlande med färgläggning i dator. Så här bestämde jag mig för att den ska se ut, den tandglade mosasaurien för Julian. Sist provade jag också att göra lite efterarbete med vit vaxpenna för vissa högdagrar och återkastat ljus, samt tusch för konturen. Vaxkritan funkade bara så där, och för den fullskaliga bilden lutar det åt att man istället prövar att måla över med vitt, t.ex. med mer täckande gouachefärger.
Nu är det här bara ett utkast, en första skiss. Själva positionen kommer jag att behålla, men göra en mer fullständig teckning med riktiga skuggor och toner, vars konturer och huvuddrag får överföras på ett större akvarellpapper. Det finns också frågetecken om hur en mosasaurie egentligen såg ut, och frågan är om den inte liknade en krokodil och hade ett mer påtagligt fjälligt yttre, eller om den hade små fjäll som t.ex. en komodovaran. Oavsett vilket måste jag markera dess fjäll bättre än det väldigt släta skinn med fjäll som inte syns som utkastet ger intryck av. Detta allra första försök visar också att man förstås har tonvis att lära – för mig är det, förutom den nästan komiskt dåliga penselföringen, att få fjutt på hur laddad med vatten penseln måste vara. Förutom själva idén till bildens utformning var det förstås just färgerna, den akvarell-aktiga kvalitén som skulle prövas. Jag la märke till att är färgen väl smetats ut och torkat, sitter den rätt hårt – man kan inte utan vidare fortsätta att lägga på mer vatten. Några tutorials på nätet visar dock att det finns sätt att komma runt det där.
MEN för ett första försök måste jag säga mig vara lite nöjd. Akvarellpennor är ju en slags mellansteg mellan teckning och riktig akvarellmålning, och som just intro till vattniga medier fungerar de bra för en utpräglad tecknare som undertecknad. De passar utmärkt för en snabb färgläggning, och när man väl fått kläm på tekniken kan det säkert se acceptabelt ut. På det hela taget har det gett uppmuntran för att gå vidare, till en mer seriös teckning med påföljande målning av den vidunderliga mosasaurus, havsdjupens skräck.
För dig, Julian! 
Mera Nostalgi – Från Nazgul till en orientalisk amir?
Ännu en betraktelse över forna tiders alster som fått sig en ansiktslyftning på senare år.
Denna gång var det anblicken av en ryslig ringvålnad som via den egna fantasin fick inspirera anblicken av en övermänsklig orientalisk krigare, en Amir i min fantasivärld A’ratauma, hem för sådana figurer som Yakane, Jack och Corinna mfl. varom skrivits om tidigare här.
Många som liksom undertecknad fängslats av Tolkiens ”Sagan om Ringen” vet att Peter Jacksons hyllade filmer inte var det första försöket att föra över filmerna på bioduken. 1977 gjorde Ralph Bakshi ett första försök att visualiserad Sagan om ringen – som tecknad film. Här skall vi inte uppehålla oss vid hans alster, annat än att konstatera att när jag och en vän såg den under videons storhetstid på 80-talet både imponerades och irriterade vi oss på i stort sett samma saker som den sentida recensionen nedan.
Poängen är ett antal år senare, på 90-talet, fick jag syn på en illustration som hörde till den där animationens bildmaterial: en av nazgulerna, ringvålnaderna i historien, målad av illustratören och serietecknaren Mike Ploog.
Mike Ploog ring-wraith for Bakshi’s ”Lord of the Rings”
Kruxet var dock att jag bara såg den – jag fick aldrig lägga händerna på själva bilden, som hörde till förpackningen av en slags actionfigur. I efterhand måste man konstatera att det var tacksamt – hade jag kunnat skulle jag troligtvis bara ha ritat av den. Som det var nu gjorde den så pass mycket intryck att jag ur minnet gjorde en skiss, som istället blev en slags parafras på bilden – tydligt inspirerad av originalet, men eftersom jag inte mindes dess detaljer, föreställande något helt… annat.
Qasr-amir skiss fr. Mike Ploog för Bakshi
Mongolisk krigare
Och vad som kom ut var en skepnad som hörde hemma i min egen fantasivärlds domäner. Inspirerad av det medeltida Mamluckriket ritade jag en orientalisk krigare utstyrd i en lamellrustning sådan som den kunde burits av muslimska eller mongoliska tunga ryttarsoldater. Såsom är fallet med nästan allt som jag skapar fogade jag in den där bilden i ett vidare sammanhang, och bestämde mig för att det föreställde en amir (befälhavare) för det beryktade Qasr-gardet, mitt fantasirike Kiralatets elittrupper (från qasr, arabiska för torn, eller fort).
Som tidigare noterats i inlägget ”En kvinnlig krigare från Fantasy-orienten” gjorde jag åren runt 2000 en ansats i att ta tag i mitt gamla bildmaterial och bearbeta en del av det med sådant som jag lärt mig genom åren, speciellt målning i dator. Min Qasr-amir blev en av de teckningar som sålunda fick ett nytt liv, och de första stegen i min målning kan ses nedan.
Qasr-amir grundmålning
Den inspirerande bildens pose framträder fortfarande, för vad som i övrigt är en ganska realistisk återgivning av hur en välrustad mamluck på 1200-talets sista år kunde ha tett sig. Men man kan också ana en rest av mystisk övernaturlig prägel från ögonen – det passade i sammanhanget eftersom de farligaste av krigarna i Kiralatet inte riktigt är så där helt… mänskliga längre.
Som tidigare konstaterats blev dock litet av det där riktigt färdigt – tiden räckte inte till, och mitt fokus har aldrig stått i paritet med mängden av infall. Efter ett inledningsvis ganska ambitiöst försök att sätta färg på min mystiske amir försvann han in i hårddiskarnas glömska, förlorad för världen…
Men se, det är inte dött, det som kan bida för evigt. Och så kom det sig, att i en av dessa mina ständiga återkomster till vad som varit, väckte jag den nyligen till liv igen, den gestikulerande amiren på sin springare, för att experimentera och lära nya färdigheter med den nya tidens redskap.
Qasr-amir färglagd, skuggad & behandlad
Det var framför allt ifråga om skuggning och ljussättning som jag ville använda min orientaliske hårding . Senare års arbete med diverse bilder har resulterat i högre krav för hur man praktiskt ska åstadkomma sådant som återkastat ljus, högdagrar och blänk. Med GIMP experimenterade jag med varianter för djupare skuggsättning och försökte göra mig vinn om hur ljuset skulle ge upphov till blanka partier.
Till slut hade jag meckat och trixat mig fram till något som inte såg alltför anskrämligt ut. Det var inte meningen att göra bilden realistisk ifråga om uttryck – det är och förblir tydligt en teckning, med tydliga serietidningsmässiga drag. De historiska detaljerna, speciellt rustningen, är dock autentiska och gör rättvisa åt hur min syn på hur en medeltida orientalisk fantasykrigare kunde te sig. Han ser farlig och tung ut, amiren, och man tjafsar nog inte om att rida an dit han pekar, om man har vett.
Det är lustigt – det finns många bilder som jag känner mycket starkare för, men nu blev det den gamla nazgulparafrasen som står där med en försvisso inte så avancerad men ändå någorlunda färdig status.
Lite Nostalgia – En kvinnlig krigare från Fantasy-orienten…
En 20 år gammal teckning dammas av och får färg, till sist. En illustration av en ”kämpande syster”, den ursprungliga sköna krigaren för mitt fantasyrike i mellanöstern och modern till Yakane, Den Store Blodspillaren: sultanan Soleya.
I ett av dessa anfall av nostalgi som är något av ett adelsmärke för mig, plockades en blyertsteckning från tidigt 90-tal fram (jag tror det var 1993), föreställande en ryttarinna i full rustning och beväpning. ”Beväpnad Hurra¹” var ett av mina första mer fullskaliga försök att avbilda något som alltid varit närvarande i min fantasi: idén om den kvinnliga stridaren, här satt i en vagt mellanösterninspirerad miljö med tillhörande parafernalia. Den markerar också ett tidigt försök att avbilda en ryttare, uppsutten på en riktig häst.
Jag gillar den där teckningen. Hon ser cool och strong ut, min krigare, klädnader och rustning är tämligen funktionella och realistiska (det är iaf ingen ringbrynjebikini) och helheten något så när anatomisk korrekt…
Bilden innehåller förstås en ändå hel del historiska fel och konstigheter, alldeles bortsett från dess konstnärsmässiga brister. När den där teckningen gjordes hade de mer djuplodande studierna av det medeltida mellanösterns samhälle inte kommit igång på allvar än, och det syns. Den uppmärksamme lägger t.ex. märke till ett antal dödskallar utspridda som detaljer på kläder och rustningsdelar. Jag var mycket för dödskallesymbolen på den tiden, det var lite badass liksom.
Ack den ungdomen… jag har fortfarande en fäbless för denna närmast universella dödsymbol, men det tyglas numera av kunskapen av att i de flesta kulturer ansågs dödskallen bringa olycka eller melankoli och därför omgavs av tabun.
Studier av Dödskallevarianter ca 1992
Färgtest av Beväpnad Hurra ca 2000
Nåväl.
Efter några improduktiva år gjorde jag en första ansats till att återvända till ritande och skapande runt år 2000. Under mellantiden hade jag lärt känna bildbehandling i dator, och det var nu som många av mina teckningar scannades in, bland dem den orientaliska kvinnokrigaren. Under mellantiden hade jag kommit att betrakta den som en avbildning av den mytiska drottning Soleya, den här förut omtalade Yakanes mor, som i praktiken styrde Kiralatet, det orientaliska sultanatet i min fantasyvärld, fram till sin död. En av tillämpningarna för digital bildbehandling var att fuska i bildredigering, och de år av studier som tillkommit sedan teckningen gjordes föranledde vissa korrigeringar av detaljer som just dödskallarna, liksom annat som krigarens vapenbälte och hjälm.
Tyvärr var de första åren av stapplande användning av program som Photoshop också ytterst oskickliga sådana, bemängda med tekniska problem som gjorde att varje bild slukade enormt lång tid (se t.ex. inlägg om den första kompletta datormålade tavlan, Yakane som Kaela Mensha Khaine, ”Den blodhandade Guden”). Tidsbrist gjorde att de flesta blev kvar på ett slags ”kandidatstadium” för färdigställande efter att ha fått en första digital behandling. Kvinnokrigaren var en av dem: efter att ha bestämt den framtida färgskalan försvann den in i arkiven i sällskap med många andra, ofärdig, oförlöst…
Tills Nu. Under sista året har fler och fler av de gamla alstren plockats fram som ett slags referenser och träning i att ytterligare tillämpa olika former av yteffekter och skuggningar. Så ock med min stridande dam.
Soleya på sin springare skuggad & bearbetad
De grundläggande färgerna behölls därför, liksom de med nutida ögon grova redigeringarna, och inget gjordes för att ytterligare ändra på ursprungsbildens natur: en blyertsteckning av ganska enkelt snitt, med en sådans begränsningar i form av dammiga och ojämna linjer som löper kors och tvärs inom grova konturer. Jag avstod också från att ytterligare ändra på kvarvarande historiska tveksamheter – som att kogret för pilarna är fel, med en utbuktande form som skulle passa bättre för ett bågkoger, inte en för pilar vilka istället oftast var flaskformade eller raka.
Så baxades den alltså i något slags mål efter drygt 20 år, den stridbara damen på sin häst. Genant när man tänker på det egentligen. Men ändå, lite hurra på det. Det finns en tillfredställelse i att till slut få förverkliga en mental bild, och det är trots allt en som betyder något för mig och återkommer i allt jag sedermera gjort: bilden av den stridbara och respektingivande kvinnliga krigaren på sin springare.
¹ Av arabiska hurra = ”fri”. En Hurra är min benämning på en fri kvinna av mitt fantasy-sultanats krigarfolk. Olikt en halayik, motsvarigheten till verklighetens odalisker eller haremslavinnor (varom skrivits i flera inlägg, se etiketten ”odalisk”) omfattas en hurra inte av den vanliga, civila lagstiftningens sharia-lagar (på juridiska skulle vi säga att hon är ett självständigt rättssubjekt). Utmärkande för dem är ett frimodigt uppträdande, mest markant i att de liksom sina bröder rider, bär praktiska och icke hindrande kläder, och ibland till och med tränas i vapnens bruk.
Almas Bok: En Prinsessa byter färg och klockslag…
Arbetet fortskrider dag och natt för att bli klar med det stora projektet med Almas Bok, också omnämnd som Sagan om Prinsessan och Draken Pelle. En del av det återstående arbetet går ut på att foga in alla bilderna som gjorts, och se där fick vi syn på ett litet problem…
Det började för två år sedan som en enda teckning, utan historia bakåt (tack måste gå till den fina Felicia för att hon började fråga en massa om den där) och därmed sattes första fröet till idén att göra en hel berättelse, och sedermera en bok till den oförlikneliga Alma. Sedan dess har mer än 40 bilder och otaliga skisser producerats för Almas Bok. Arbetet har skett med många avbrott, inte minst p.g.a. en sjukdomssituation i familjen, och en hel del förstås förändrats både till och från. Nu, i sluttampen av det hela har det lett till vissa inkonsekvenser…
Med hjärtespjutet rider prinsessan ut för att leta efter Draken
En av bilderna som förevisats här förut (se inlägg) var ett slags experiment i ”snabbmålning” av en skiss. Den föreställde mer en idé än en händelse – tanken var att rita Prinsessan Julia när hon red från slottet där hon bor på väg ut för att leta efter draken som bara hon misstänker var den som knyckte rikets guld, och samtidigt visa på hennes hemmiljö, med borgen där hon bor och dess omgivningar.
Bilden i ursprungsfärger
Skissen över Julias relativt idylliska rike målades snabbt, i starka, rena färger i fullt dagsljus, som framgår till höger.
Men, och här uppstår inkonsekvensen – jag hade då inte riktigt tänkt igenom saken ordentligt. Om Julia red ut i fullt dagsljus skulle det vara folk ute – olikt på bilden. Och berättarmässigt var det också skumt. Så som berättelsen utvecklades måste Julia ta riksvapnet Hjärtespjutet lite i smyg, och ta sig från borgen utan att föräldrarna vet. Det där är ett busstreck som hon får sota för senare. Svaret, som jag nu inför slutförandet helt enkelt måste stå för, är att Julia måste ta spjutet under en mer diskret timma. Men det betyder att jag måste måla om bilden för att visa att prinsessan rider iväg i gryningen, när solens strålar målar landskapet i varma gulröda toner.
Nyligen tog jag tag i det där, vilket också gav mig chansen att jobba lite mer med ljuseffekter. Jag använde mig av de enklare redskapen i GIMP-programmet. Himlen gjordes om med en gradient från gul till en rödbrun färg, och olika former av gulaktiga färglager lades ovanpå de befintliga färgerna. Ett mörkt skugglager för att öka kontrasten lades också på, och sedan var det sudda-smeta-dra för hela slanten… Jag ville begränsa det hela tidsmässigt, så när det hela blev någotsånär OK, lät jag det stå. Resultatet kan ses nedan.
Julia rider ut i gryningen
Inläggen på berättelsen med den käcka Julia kan hittas på
Prinsessan Julia och draken Pelle
Bilderna till berättelsen finns samlade på
Galleri för Prinsessan Julia och Draken Pelle
Prinsessan Julia Rider Igen – med Lillebror Albin
En av de första mer realistiska teckningarna av Prinsessan Julia, frihandmålad med tuschpensel.
Som nämnt i ett tidigare inlägg om studier av renässanskläder, gav Medeltidsveckan i Visby 2012 mig en välbehövlig knuff för att styra upp mina bilder av den orädda prinsessan Julia, tillägnade min systerdotter Alma. En av de första studierna, som jag utförde på plats på Gotland, var en improviserad teckning med mina då ännu ovana tuschpenslar. Jag hade skaffat fram lite tjockare, mer absorbent papper för syftet (tuschpensel lämnar annars för stora avtryck, och kan smeta innan den torkar).
Motivet kom till mig från sällskapet – jag hade farit dit med den oförlikneliga Alma, Julias alter ego, och den likaledes fine Julian. Jag tänkte mig Julia ridande sin häst, Nadia Smörblomma, i full karriär. Med sig har hon lillebror – mycket busigt, men han vill så gärna vara med syster och göra allt spännande som hon gör…
Om det var för frånvaron av Internet, eller att jag verkligen var på gång – den blev otippat bra. Det är inte ofta man är nöjd med vad man gör, men den där kom rakt ut från hjärnan, helt utan förlagor, med ovana redskap… Jag måste tusan i mig återvända dit.
Hursomhelst kvalificerade sig teckningen till högen för ”Att Färgläggas Senare”. Och i år, när jag desperat försöker lägga just färg på de måååånga teckningarna av Julia för färdigställandet av boken om henne, var det dags. Det där är ett grannlaga jobb, iaf. med de taffliga redskap jag har tillgång till…
Först måste bilden göras svartvit. Därefter lägger man på grundfärgerna under det tecknade grundlagret. Julias kläder går företrädesvis i röda till lila nyanser, och den improviserade renässansanstuckna ridklädnaden är inget undantag. Sedan, i en mängd olika lager för mörkare och ljusare toner, en egen för målning av överliggande skuggor och en för högdagrar, försöker man få fram en snygg färgpalett som skapar volym för bilden.
-
- Svartvit Grund
-
- Grundfärger
-
- Skuggor & Toning
Till slut är det dags att montera bilden. Ett tonat bakgrundslager kunde snabbt skapas. En del jobb med kontrast och färgmättnad och påläggandet av olika effekter som lyster och mönster för att få fram känslan av tyg i kläderna fick komplettera det hela. Så nåddes en punkt där man kunde anse bilden vara något så när färdig.
Prinsessan, Smörblomma och Albin
För Alma och Julian tillika, jag hoppas ni skall gilla den!
*******************************************
Alla bilder av Prinsessan Julia finns samlade i
https://paulusindomitus.wordpress.com/paulus-indomitus-pablos-galleri/galleri-for-prinsessan-och-busdraken/
Tidigare inlägg på temat prinsessan Julia och hennes värld finns i tråden
Prinsessan Julia & Draken Pelle
Ormar, en häst och en födelsedags…get (?)
Det var Stockholms Kulturfestival (13-18 Augusti), en eftermiddag på Kulturhusets baksida, och bland alla pyssel- och ritbord med fina barn satt jag och prins Julian… Där fanns stora papper, och sex-puckslådor med vattenfärg, och min unge Herre ser upp på min frågande uppsyn och säger: ”Måla en häst! Och en orm. En blå. Eller Grön. En blå och en Grön.
Och en Get!”
Giv mig ett ord från dina läppar endast.
Det var således bara att begära ut ett A3-ark, grabba en målarlåda och börja pensla på, bland mysigt stoj och undrande blickar från de bredvidsittande som nog undrade vad den där store fabbrorn höll på med… Djuren gavs sin form och grundfärgerna lades på .
Det blev en smålustig återgång i barndom det där, men också till återupplevandet av en smärre frustration som man själv upplevde som barn. Det kan inte förväntas att så värst många vuxna tänker på det, men de där redskapen som man sätter i händerna på små barn, vilkas poänger är att de är lätta att hantera och troligen också billiga, har dock nackdelen att vara väldigt grova och inte speciellt lätta att jobba med. De där vattenfärgerna bär syn för sägen. Precisionen är lika med noll. Färgerna blandas i princip ingenting på papperet, de ”blöder” inte ens in i varandra utan blir bara en slaskig sörja om man inte närmast virtuost kan tillämpa torrpenselteknik. Vilket bara understryker att penslarna som våra små förses med, oherreminje, de är ungefär lika känsliga som en toaborste… men som övning och en liten självpedagogisk uppgift att göra saker på samma villkor som de små var det inte dumt.
Den berömda gotländska ”geten”
Målningens grundelement blev klara och fick torka medan vi gjorde annat en liten stund. Sedan var det dags att gå hem för dagen, men med den torkade grundmålningen kunde man sedan fortsätta hemma, där en liknande låda och rotborste väntade. Den som tycker att ”Geten” ser ut som en blandning av Gutefår och get har alldeles rätt – det är det som Julian menar med ”get” ända sedan ett besök på Gotland 2012, varefter ”Och en GET!” blivit ett stadigt inslag i tecknandet… Ja i alla fall.
Två ormar som kramas, en häst och en… slags gutefårsget
Hemma försökte jag mig på att göra lite finlir på den improviserade djurparken, så långt det nu gick, med torkad pensel som fick sprinkla omväxlande vitt och svart för att lägga högdagrar respektive skuggor… På min fumlighetsnivå kommer dock snart en gräns för hur mycket man kan göra, och det hela fick anses någorlunda färdigt. Papperet var dock svårt kladdigt av målarrester och helt knöligt av alla färglager – vattenfärger gör sådant med vanliga ark.
Nå – det kunde man fixa genom att scanna in och sedan trycka ut den. Sedan hamnade bilden i byrålådan några månader. Men nu till Julen, som snabbt åtföljs av Julians födelsedag, var det dags att trycka och rama in. Jag måste säga att jag kommit att gilla den, och hoppas Julian är nöjd – det var hans roliga idé med ormarna och hästen och den fåraktiga geten…
Sommarhund, eller att längta till annat väder…
Söndagens och Gårdagens usla väder fick mig att minnas en liten diskussion som jag hade med den söta Felicia apropå hundar med kläder… och var de helst skulle vilja vara, de stackarna.
Felicia och jag var ute och gick på väg till skolan en morgon sent förra vintern, jag tror det var någon gång i februari, och det var rövkallt. Fram på gatan struttar en hundägare med en liten korthårig bjäbbhund (Jag refererar gärna till alla hundar under typ Schäfer och Sibirisk Husky som bjäbbhund), förstås iklädd.. en söt rosa tröja.
”Ååååh vad söt!” säger Felicia som har en flickimage att jobba med, under 10 som hon är.
Jag säger inget men skrynklar ihop ansiktet och hon frågar omedelbart ”tycker inte du att den var söt?”
”Jag tycker ärligt talat mest synd om den…”. Det hör till saken att jag ser påklädning av djur som ett förnedrande fjanteri.
Men det hindrade inte oss från en intressant diskussion, där vi faktiskt agreed to disagree, och samtidigt erkände varandras poänger. Felicia fick klart för sig att hundar på våra breddgrader med kort sträv päls inte behöver se ut så, och skulle ha lång vinterpäls om de inte framavlats på annat vis, vilket hon förstod att jag fann förkastligt. Och jag erkände att i frånvaro av päls är det faktiskt juste att ta på den stackars jycken en tröja, eftersom den ju faktiskt måste ut och röra sig, hund som den är och inte en tamagotchi (någon som minns vad en tamagotchi var för någe?)
Dock kunde jag inte låta bli att driva lite om saken och poängtera att den stackars kortpänsalde hunden egentligen skulle vilja vara något helt annanstans, istället för att bära en fånig tröja skulle den hellre sippa drinkar på Bahamas…
Och eftersom man är skruvat funtad slog denna fåniga tanke rot, och med Felicia som jag var, musan till många av mina bilder, kom det sig mitt speciella tunnelbaneskisshäfte försågs med följande kladd på hemresan… (se vänster)
Lite på temat ”En bild säger mer än tusen ord”, vilket i själva verket är min vanliga tankeprocess – så där ser koncept ut i min skalle, låt vara att man förstås inte ofta plitar ner de miljoner bilder som går genom huvudet på en en vanlig dag…
Hunden som kom in från kylan eller något, skakar sin grogg och njuter av att sakan både lång päls och fånig tröja. Alright.
Sedermera satte jag lite snabb Photoshopfärg på den, varvid den stoppades i en digital byrålåda likt den stora majoriteten av mina bilder. Det var inte förrän igår, då det verkligen kändes ute i kylan, som jag drog mig den till minnes, troligen för att jag skulle vilja göra den där jycken sällskap just nu…
Med tack, som alltid, till Felicia som var med och inspirerade.
Livets Soundtrack – musik till Baba Yaga & häxor av Mussorgsky
Efter det delvis musikaliska debaclet med justitiemordet på Pussy Riot i Ryssland, som händelsevis sammanföll med förfärdigandet av en teckning på den ryska superhäxan baba Yaga (som man önskar borde besöka Putin och patriark Kyrill, två gubbjävlar som förtjänar att stekas på spett av denna människoätande hagga) drabbades jag av behovet att lyfta fram mer positiva saker med kopplingen Moder Ryssland-musik.
Det kom till mig som en märklig konflux av teman som antyddes i föregående inlägg med ryska teman (Dels om häxan Baba Yagas teckning och apropå den genomruttna ryska rättvisan och kyrkan som uppdagades av Pussy Riots oförvägna aktivister).
Häxor + Ryssland + Musik?
Vänta, det där har en behaglig doft av…Mussorgsky.
En av mina tidigaste favoritkompositörer var den ryske romantikern Modest Mussorgsky, som gav upphov till sådana härliga stycken som ”Natten på blåkulla” som bl.a. förekommer i filmen ”Fantasia” och tände mitt barnasinne.
I sitt stora samlingsverk ”Tavlor på en utställning” infogade Mussorgsky en bit som handlar just om Baba Yaga och hennes Hus på Hönsfötter. ”Tavlor på en Utställning” orkestrerades från Mussorgskys noter för piano av ingen mindre än Maurice Ravel. Det är en av mina favoritstycken sedan mer än 25 år, och låg i skivspelaren på repeat när jag läste bland annat ”Sagan om ringen”, för vilket den passar utmärkt, liksom för att skissa och rita på ryska motiv och sagor…
Hör nedan, ”The Hut on Hens Legs (Baba Yaga)” som låg i skvalpade i mitt bakhuvud som det dova och hotande omkvädet till häxan över alla häxor.
Mussorgskys romantiscism blandade häftiga infall och lätt dissonanta partier och fungerar utmärkt dels för att, som i modern filmmusik, bibringa en känsla, men håller en också i spänning och tvingar en att lystra till. Det är fantasieggande.
Hela ”tavlor på en utställning” kan höras nedan – den är ett fantastiskt plockepinn av teman, företrädesvis inspirerade av rysk historia och mytologi, med häxor, gnomer och segerrika tsarer i det gyllene Kiev…
”Natten på Blåkulla” (egentligen ”Natt på det Kala Berget”) är en annan av Mussorgskys utmärkta verk, och berör i högsta grad häxtemat. Se den något stympade och modifierade varianten som det sattes härliga bilder till i Disneys ”Fantasia”, med demoner som spexar under själve hin håles överinseende i en lustiger dans…
Olustigt nog mynnar i Disneys inledande festliga tappning av über-häxnatten ut i en kristen propaganda med en rätt trött visualisering av Schuberts i övrigt vackra Ave Maria – jag vet minst en hedning som det där måste orsaka hårresning på, och jag tror att jag håller med…
Mussorgsky rycktes bort för tidigt, men han gjorde mycket annat hörvärt som ”Khovanshina” med ”De Persiska Slavarnas Dans” och ”Boris Gudunov” med flera. Nastrovje till honom. Han skulle för övrigt troligtvis ha lett i njugg åt Pussy Riots tilltag mot en maktfullkomlig tsar Putin – som den kanske mest geniale och excentriske av de stora ryska kompositörerna var han ansedd som en tsarfientlig ”extremist” (han var t.ex. för avskaffandet av de ryska böndernas livegenskap), och hans stora opera ”Boris Gudonov” förbjöds i Tsarryssland.
En liten återblick på några bilders tillblivelse – Hallå Firren, Ormen Vera med mera.
Så här i sommarstiltjen som lagt sig även på denna blogg kan man ibland gå igenom sina papper och uppslag, lite slött kika på foton och annat som inte kommit och kanske frestas att…ge det en chans?
Ja, varför inte? Man är ju en sucker för nostalgi som alla andra, och min metod är i princip just det – ett ständigt ältande av det gamla, med övertygelsen att det säkerligen kan göras bättre. Som en av de som dök upp i upprensningen, ett i och för sig uselt foto taget med en gammal mobil, på den fiskfromade Ryggsäck som låg som förlaga till teckningen på ”Firren och Sjöhästen”-teckningen som jag gjorde åt Alma (behandlad i inlägget ”En liten Firre till Alma”).
Fisk från ryggsäck, med sjöhäst, färglagd
En annan liten bild som föll vid sidan av var mina provskisser för att få fram en söt Orm för den bedårande Alma, en händelse vilken beskrevs i inlägget https://paulusindomitus.wordpress.com/2012/07/06/en-liten-fredagsbild-ormen-vera-med-och-av-alma/
Ett intermezzo förstås, men det är intressant att se hur urvalet och ansatserna såg ut med tanke på att Alma själv fick välja vilken jag skulle gå vidare på. Min lilla dam hade skarpa åsikter om vilken av ormarna som var kille eller tjej också… De lite ”Knasigare” varianterna uppe i övre högra hörnet var killar och kunde kanske passa för ormen Olle. Men Veras anblick skulle vara från de mera eleganta och mjukt strömlinjeformade men ändå storögda försöken.
Så det så!
En genusintresserad person som undertecknad kunde spinna mycket på det där, men då, och även för ögonblicket, ville jag låta det vara… Rent estetisk hade Alma förstås rätt, och valde också från de varianter som tillåter det vidaste uttrycket och både är söta men också har möjlighet att göras lite läskiga. Och Vera, som är ”stor som basilisken i Harry Potter!” som den gode Jakob, en klok ung man påpekade när han fick se henne, kan inte bara vara Enbart söt och Gullig, som nedanstående lilla ”Behind-the-scenes”-snutt antyder…
Det slog mig förresten att Ormen Vera skulle bli ”Vera the Viper” på engelska. Apropå ingenting.
Nåväl, Sagan om Gudaormen Vera slingrar sig vidare…
Till sist en bild, inte av egen fatabur, som blev över från ett inlägg om Kristen fundementalistisk bildframställning (Dumskallarnas Konspiration: Mera Kreationist-Dinosurier) där Dinosaurerna vävs in i bibelberättelserna. Det är en parodi förstås, men en rätt rolig sådan, och definitivt båderoligare och mer trovärdig än bibelstoryn i sig, speciellt tolkad som s.k. young-earth creationists, det vill säga Kreationister som tror att jorden bara är under 10 000 år och som måste passa in allt vi vet och kan påvisa inom ramen för det…
Yahwe kunde förstås ordna med en haubits till Noa…varför inte? 🙂
En bild säger mer än 1000 ord – Lite tankar om Photoshop 2
En betraktelse runt korrigerande med Photoshop som börjar i det stora och slutar i det privata…
Apropå att forskare på Dartmouth college tagit fram en ny programvara som kan spåra och mäta spåren av digital fotoredigering kom jag att fundera lite på det här med bruket av fotoredigeringstekniker i offentligheten. Men det finsn förstås också numera ett växande privat bruk av fotoredigering. Redan här kan vi se att program som Photoshop verkar i en demokratiserande riktning.
I förra inlägget togs dels olika former av politiskt och religiöst men framför altl kommersiellt bruk av ”photosoppande” upp, och de risker och baksidor för synen på en realistisk människosyn och även synen på skönhet som ligger på lur.
Det är dock värt att notera, för de purister som menar att all efterbehandling av bilder är anatema, att en sådan syn på saken kan tappa kontakten med vad som är syftet med bilder. Om vi bortser från sådan förvrängning som sker av direkt kommersiella eller ideologiska motiv så kvarstår faktum att många vill att bilder tagna med kamera skall spegla hur det avbildade faktist ser ut vid ett givet tillfälle.
Men en kamera är inte ett öga, utan en apparat som arbetar med helt andra mekanismer och dessutom saknar de filter som vi själva har i form av hjärnfunktioner som styr fokus och uppmärksamhet. Ett foto, det vet alla som t.ex.tagit bilder i dåligt ljus, kan i själva verket ge en väldigt dålig representation av hur något ser ut, om måttet på att ”se ut” är vad det mänskliga ögat skulle uppfatta. I de här fallen kan man hävda att viss efterbearbetning i själva verket kan vara ett sätt att överkomma begränsningarna i mekanismen och visa mer ”verklighetstroget” hur någon verkligen ser ut.
Ett privat exempel kan illustrera detta. En välkänd effekt av fotoblixt i mörker är de sk ”rödögonen” – blixtens ljus gör att vi ser rätt in, genom ögat och ser de blodådror som ligger bakom ögat som en rödfärgning av iris. Helt vanliga kameror har länge haft olika funktioner som försöker komma till tals med denna effekt, som får envar fotograferat objekt att se ut som en vampyr. Men det är inte allt. Ett foto taget i skumt ljus, med fotoblixt, gör som regel de stackars avbildade mycket blekare än de skulle framstå för våra ögon i samma situation. Här kan efterbearbetning av färgerna med Photoshop tjäna för att återställa de färger som vi skulle se om vi stått i samma rum vid tillfället då fotot togs. Jämför exemplet ovan och nedan, på två fina sötnosar som fotobehandlades lite för att inte se ut som de rödögda lik som kameran ville få det till.
Skisser busdraken före av ”tvättning” av koldamm
Steg för Steg färgläggning Joel & Draken
Photoshop har dock vidare inplikationer än så. Förutom det enkla sträckande och ljusbearbetningen av enstaka bilder frestar den också med möjligheten att skapa sammansatta bilder som inte finns i enad, fysisk form, och foga ihop dem till en enhet. Men frågan är om man kan referera till det som bildmanipulation – snarare är det ett konstgrepp, eller en egen framställningsform inom bildskapandet. Min tavla till den fina Felicia ovan var en tidig sådan, sammansatt av dussintals olika objekt och teckningar som sedan färgmålades ”för hand” i Photoshop med hjälp av dess penselfunktioner.
Steg-för-steg färglager för Jake the Dragonslayer
Numera gör jag rutinmässigt ymnigt bruk av Photoshop som målnings- och sammansättningsverktyg. Serien av bilder på temat ”drake + pojke” med de coola killarna Joel ”den Unge” och Jakob ”Jake the Dragonslayer” är några senare exempel, som också visar på en speciella teknik som används – här kan man verkligen tala om en egen framställningsform för bildalster, med sina egna unika villkor.
Naturligtvis finns en gråzon även där. Photoshop kan användas för att ”rätta till” även sådana bilder i efterhand, och även här kan frågor ställas om autenticitet . Ett eget exempel är en tuschteckning, där jag efter att bilden färdigställts och monterats upptäckte en miss. Det handlade om vindriktningen, och vartåt gräset borde vaja. Notera att den i ursprungsbilden verkar blåsa åt motsatt håll som Yakanes kappa – det går ju inte.
Vind blåser mantel & gräs åt fel håll
Den bilden var redan från början ett collage av flera teckningar (se inlägget Yakane & en Claymore ), så att gå tillbaka och vända på gräset kändes inte som att sträcka sig speciellt långt.
Här kom åter syftet med bilden, att illustrera en viss händelse stiliserat men ändå trovärdigt, att stå över min egen privata bestämning av att den i en mening var ”färdig”. Och om man vill rätta till något som snett gräs, vad skulle hindra att man rätar till en sned näsa? Lustigt nog är det få som funderar i termer av ”fusk” i de lägena – antagligen för att ritade bilder inte har samma nimbus av att representera en slags ”genuin” verklighet som fotografier.
Det finns inga enkla svar. Som så mycket annat är photoshoppande eller efterbearbetning av bilder något som är neutralt i sig, och gör sig bäst i en sansad och medveten skala. Avarterna avslöjas enklast genom att vederbörande oftast inte vill stå för vad de gör eller mumlar bak grumliga skäl. Då bör man dra öronen åt sig, precis som alltid är fallet när ny teknik missbrukas eller vulgariseras. Den ungdoms- och smalhetshets som pågår överallt, alltmer uppstagat i det tysta med Photoshops hjälp är ett exempel på det senare – om man öppet gick ut och sade att ”vi är inte intresserade av våra fotoobjekt annat än som föremål för att få dem att se ut som anorektiska plastlik” skulle man inte få ta många bilder. Så man mörkar.
Men så länge det finns ett verkligt omdöme bakom, och syftet med vad som eftersöks utsägs klart, är det meningslöst och också ofruktbart att oja sig kategoriskt över vad som trots allt är ett språng framåt för möjligheterna att skapa nya och intressanta visioner. Photoshop är här för att stanna, och i var mans händer. Använt med måtta och hederligt är den ett fruktbart redskap.
←Se föregående inlägg ”[…] lite tankar om Photoshop 1”
En liten fredagsbild – Ormen Vera med och av Alma
Alma, min gryning, är en dam av oändliga påhitt. Och när vi lekte en dag för några veckor sedan kom hon på en lång och vindlande historia om den mäktiga ormen Vera, skogens skräck, men också väldigt snäll när hon vill…
Det var en vindlande historia som min underbara musa spann, en som också säkerligen skulle bli barnförbjuden dessutom. Det börjar med Ormen Olle som först var den elaka figuren som lever i skogen, ringlar runt och glufsar i sig (kram-)djuren. Men som fallet ju ofta är, tyckte Alma att skurken var roligare än de mesiga snällisarna, och Ormen Olle adlades till Huvudperso… eh orm, och en orgie av att äta allt under solen och skapa allmän IIIIH!-panik i den tänkta skogen utbröt under Almas handfasta ledning…
Men Olle är ju trots allt en kille, och lite ensidig uppenbarligen, så när Olle vid tillfälle hade ätit upp en campande tjej blev han dåsig, och fick svårt att äta maten, och där han låg och mådde illa hände något märklig… Olle öh, gav tillbaka maten så att säga, men vad som kom var inte vad han ätit, utan en glimrande, storögd…Ormtjej!
Woooho!
Ormen Vera kom förstås som sig bör att överträffa föräldern och blev en JÄTTEstor och JÄTTEstark magisk gudaorm som kunde prata med alla djur och människor, äta en truck om hon så ville, och allmänt härskade drottninglikt över sin skog. Men hon var en god och snäll dotter också. När Ormen Olle blev skröplig på ålderns höst stackarn, och en väldig storm med iskallt vatten kom över honom, låg han illa till. Men Vera, hon kunde motstå stormen, ringlade ut med ett paraply runt svansen, hämtade sin pappa och tog honom till grottan där hon kramade honom och höll honom varm.
Så kan det gå till, när ett lysande barns inspiration ges fria tyglar. Länge leve ormen Vera, som visar sin upphovsflickas halt. En stolt morbror återgav hennes anblick, under Almas överinseende, i tuschpensel och BIC-penna.
PS. Alma har en fantasi av mytologiska mått, för Veras tillblivelse påminner starkt om gudinnan Athenas födelse, som ju föddes direkt ur Zeus panna efter att denne, eh, ätit upp Metis, hennes mamma. Ingenting är som sagt mer barnförbjudet än barns fantasier i vårt märkliga samhälle.
Uppdatering: En återblick på Ormen Vera och hennes tillblivelse som tecknad figur finns i inlägget
https://paulusindomitus.wordpress.com/2012/07/20/en-liten-aterblick-pa-ormen-vera-av-och-med-alma/
************************************
Mer teckningar som tillkommit för och utifrån Almas lek finns i tråden
En liten söndagsteckning: En Prinsessa rider ut…
För Alma kommer en bild som jag alltid tänkte färglägga, av hennes Prinsessa Julia som i sin häst smörblomma och hjärtespjutet rider ut från sin borg…
Med hjärtespjutet rider prinsessan ut för att leta efter Draken
Lite trött och sliten efter lite galej på lördagen finns inget som lägger lisa på saker som ett litet test av ”snabbmålning”, som jag hoppas skall komma väl till pass. Framför allt för att sätta färg på de många bilderna med Julia och draken Pelle som ligger färdiga eller på skisstadiet.
En av de bilderna, som blev klar för en tid sedan, var en skiss på när prinsessan rider ut på sin häst och man får se lite hur hennes astridlindgrenland-söta kungarike ser ut…
Istället för att renteckna den så gick jag direkt till färgning av blyertsskissen, för att se hur det blev. Resutlatet är inte något fantastiskt men ändå. inte så dumt… Med en reducerad palett och utan att konstra med för många lager går det att få någorlunda hyfs på bilden ändå, även utan de klara linjer som en riktig tuschning skulle ge.
Senare kan man kanske efterbearbeta dem mer, om man så vill, och införa lite mer mjuka övergångar kanske…
Jag hoppas förstås att Alma skall gilla den.
Fler bildet och inlägg med den käcka Julia kan hittas på
En liten firre till Alma
Alma fick en Ryggsäck som ser väldigt rolig ut – den är formad som en stor blå fisk. ”Den där borde man ju rita” trillade ur mig, och den söta slog till som en kobra och önskade tillägg som en sjöhäst…
Själva teckningen utfördes snabbt med tuschpenna. Den blev rätt rolig, den där fisken ser ju kul ut. Sjöhästen blev också OK. Ännu en övning i lite barnanpassat ritande, och jag lade till lite havsbotten för sakens skull…
Hallå på dig där, pållen...
Men när den väl var färdig och presenterad, grunnade jag på om man inte borde färglägga den – den passar uppenbart för det.
Oook, varför inte, på med målarbyxorna… Eller kanske inte. Det slog mig, precis som i fallet med teckningen på Rödluvan, älvan och vargen som visats här tidigare, att det här kunde vara ett tillfälle att lära sig att bättre svinga programmet GIMPs möjligheter. Som mer av en självlärd photoshop-fumlare känns fortfarande GIMPS funktioner lite alien.
Vad som tilldrog sig min uppmärksamhet framför allt var hur man gör mönster och olika former av skuggade eller ljussatta partier och sedan böjer dem i programmet. I Photoshop finns den mycket tacksamma ”warp”-funktionen som dock saknas i GIMP. Istället fick jag använda mig av det mycket grövre perspektivverktyget till stora delar, och det var mycket krångligare, även om det säkert beror på att man är ovan och inte riktigt vet vad man gör…
Alma ville ha en röd och gyllene sjöhäst med glitter, nå jag lever för att tjäna dig, min ljuva…
Det som dock visade sig bli ett irritationsmoment var att få till ”vatten”-känsla till bilden, och det drog som vanligt ut på tiden. I slutändan är det tveksamt om det blev så bra, jag lade på lite vita effekter, ljusstrålar som strilar ner, en bruten vattenyta… men nä, det är fortfarande något som saknas. Men själva bilden är inte så illa ändå, och någon gång måste man ju sätta punkt…(sade överjaget med barsk röst).
Som alltid, puss till Alma, till vilken allt pris hör, och jag hoppas den faller henne i smaken.
