Bloggarkiv

Om Fattigdom del 6 – Fattigdom i Latinamerika


Del 6 i artikelserie om Fattigdomen tar upp

FATTIGDOMEN I LATINAMERIKA

(Denna Artikelserie ingår i en följetong av artiklar/inlägg om Fattigdom – se kategorin: Om Fattigdom i Världen)

Det som präglar fattigdomen i Latinamerika, en annan kontinent som ofta lyfts fram som säte för extrem fattigdom, är att stora inkomstklyftor och en hård klasstruktur kännetecknar även de mer avancerade länderna, samtidigt som många lever i mycket svåra förhållanden. Många latinamerikanska stater har vidare haft råvarubaserade ekonomier, med de hinder och frestelser som det innebär för att inkomsterna från landets exporter inte kommer bredare folklager till del.

Den klassiska latinamerikanska fattigdomsmiljön är den utarmade landsbygden, där många inte har tillgång till egen jord och/eller tillgång till möjlighet att driva ett jordbruk som det går att försörja en familj med. Landägandet i Latinamerika har alltsedan den spanska kolonisationen varit starkt koncentrerad i en mycket liten klick landägare, och den normale bonden är en arrendator som desperat försöker skrapa ihop till sitt arrende, alternativt lever på marginalen av de bästa jordarna med problem att få tillräcklig avkastning för sig och sin familj. Utbyggnaden av elektricitet, tillgång till rinnande vatten, skolor och grundläggande hälsovård är svårt eftersatt i de flesta latinamerikanska landsbygdsregioner, och det är inte märkligt att de senaste decennierna miljoner brutit upp och dragits till städerna.

Andelen fattiga bland latinamerikas landsbygdsbefolkning 1980-1999

Runt de växande städern ahar den andra klassiska fattigdomsmiljön uppstått, den oändliga kåkstadens. Miljoner människor trängs ihop på olagligt uppbyggda bostäder av ifrågasättbar kvalité och begränsad tillgång till social service, framlevande sina liv som lågavlönade arbetare eller i lågstatusyrken, eller i värsta fall på tiggeri, småfiffel, prostitution eller ren brottslighet.

Det finns stora skillnader mellan hur man tacklar dessa problem och den fattigdom som åtföljer, även mellan de mer utvecklade och välmående länderna på kontinenten. Tre fall illustrerar detta väl.

Tre Latinamerikanska Fallstudier av Klassklyftor och Fattigdom

Argentina har historiskt sett varit ett medelinkomstland och välmående för att vara Latinamerika. 2009 låg knappt 2,4 % av befolkningen under 2 USD-gränsen, även om 30% av befolkningen lever under landets egna fattigdomsgräns. De 10 % rikaste konsumerar 29,5% av landets inkomster – 17 gånger mer än de fattigastes 1,7%. Det lämnar dock nästan 70% av inkomsterna till befolkningens bredare lager och medger alltså ändå en medelklass att räkna med. Tyvärr tenderar ojämlikhet och också fattigdomen i Argentina att återkomma cykliskt som en följd av illa skött ekonomisk politik (2002 inställde landet sina betalningar av utlandsskulden). Alla regeringar misstänks allmänt fuska med siffrorna vad gäller fattigdomsnivån, inflationen och tillväxten. Den Argentisnka politiken har varit en härd av cynism och utbredd korruption, dess partiväsende, domstolars oberoende och det civila samhället svagt, alla faktorer som hittills omintetgjort utvecklingen mot en minskad fattigdom på lång sikt.

Brasilien, Sydamerikas jätte, hade 2009 3,8 % av sin befolkning under världsbankens gräns för livshotande fattigdom, och dess fattigaste tiondel har inkomster på bara 14 kr om dagen och 1,2 % av landets konsumtion & inkomst, en 35e-del av den rikaste tiondelens som slukar 42,5 % av landets resurser. Totalt 26% av befolkningen ligger under den officiella fattigdomsgränsen, återspeglande faktum att Brasilien är ett oerhört ojämlikt land med en stor och utsatt underklass. Med tanke på att landet har över 200 miljoner invånare blir det ca 7,5 miljoner som lever på svältgränsen och över femtio miljoner utfattiga i ett land med stora naturrikedomar och en utvecklad industri, som uppenbarligen lämnar stora delar lottlösa.

Chile, det första latinamerikanska OECD-landet, har 12-15% av befolkningen under den officiella fattigdomsgränsen (ner från över 25% på 1990-talet), och ingen mätbar del under världsbankens fattigdomsgräns. Nästan ingen svälter således ihjäl i det alltmer välmående Chile, som också saknar sådant som Brasiliens enorma kåkstäder. Men klasskillnaderna är ändå djupa, starkare än t.ex. i Argentina. De rikaste drar in och gör av med 42,5% av inkomsterna – 28 ggr mer  än de fattigaste tiondelens andel på 1,5% av landets BNP, och lika mycket som i det mer akut fattiga Brasilien. Koncentrationen av landets rikedom till en högre medel- och överklass matchas av en utsatt underklass som även om den inte svälter ihjäl framlever ett mycket knappt liv.  

Faktorer som försvårat bekämpningen av fattigdom är att de flesta Latinamerikanska stater under 1900-talet upplevde kortare eller längre perioder med auktoritära diktaturer av militär typ. Så var fallet med alla tre ovanstående länderna, ett faktum som inte bidragit till att minska fattigdomen. Militärdiktaturerna har i nästan samtliga fall varit stödda av lokala makteliter och den lilla överklassklick som funnits, och inte direkt prioriterat fattigdomsbekämpning. Om man bortser från fåtalet auktoritära socialist- eller kommunistdiktaturer, har auktoritära regimer i Latinamerika regelmässigt stötts av exploatörer och utländska intressenter från utvecklade länder, företrädesvis hemisfärens mäktigaste nation, USA, vilket inte bidragit till att stärka staternas makt över sina egna resurser, tillgångar eller till en långsiktig ekonomisk politik. Istället har sistnämnda präglats av antingen protektionism eller eftergifter till utländska intressen.

Ännu värre har dock situationen varit i de länder som förutom den skriande ojämlikheten och diktaturen haft att tampas med blodiga inbördeskrig och kampanjer från mordpatruller mot befolkningen. De små länderna i Centralamerika och deras jordbruksbaserade ekonomier fungerade länge som USAs och västs egen frukt- och kaffebod. men den fattiga befolkningen El Salvador (37,8%), Honduras (65%), och Nicaragua  (48%) tvingades dessutom utstå rent folkmordiska kampanjer och krig under tjugo års tid före 1990-talet som drog ner dem i ytterligare armod, och spädde på fruktan för svält med fruktan för att torteras och dödas av dödspatruller. Precis som i fallet Afrika kan krig kan inte annat än att förvärra fattigdomen och fördröja alla åtgärder som skulle kunna vidtas för att lätta på dess härjningar. Folk tvingas fly sina hem, de många skadade, torterade och lemlästade kan inte arbeta, män förs bort och kan inte bidra till hushållens inkomster osv. Och alla former av samhällstjänster som undervisning och sjukvård undergrävs.

Många av dessa krig avslutades på 1990-talet genom en serie av fredsavtal, vilket lättar på bördan för befolkningen. En kvardröjande konflikt som också har bäring på just fattigdomsproblemet och inkomstklyftorna i världen  är tydligast i Colombia (40% fattiga), där inbördeskriget mellan den terroristiska FARC-gerillan och lika brutala regeringsstyrkor aldrig tagit slut. Colombia är på samma gång den största producenten av coca och världens största leverantör av rent kokain, och genom inbördeskriget också blivit främsta frontlinjen i USA’s ”krig mot Narkotikan” som också spiller över på länder som Peru och Bolivia. Men det kriget riskerar att bli till ett krig mot just de fattiga, som inte har någon realistisk alternativ gröda att leva på i de avlägsna och underutvecklade regioner där den mesta odlingen sker.

För de flesta latinameriskanska länder följs en turbulent inre politisk utveckling och påfallande ojämlikhet i ekonomisk politik och välståndsfördelning åt av faktum att många av länderna klassiskt sett varit starkt skuldsatta och/eller beroende av utländska investeringar, vilket begränsat handlingsutrymmet för reformer och en ekonomisk politik ägnad åt att lyfta upp större befolkningssegment ur fattigdomen.

Det är en kuslig påminnelse för de länder i Europa idag som finner sig utkämpande liknande konflikter med kreditorer och/eller korrupta eliter. Exemplet Argentina 2001 t.ex, tas regelmässigt upp som en parallell till den nuvarande skuldkrisen i Grekland.

Både före och efter att diktaturer och/eller inbördeskrig kommit och gått har de latinamerikanska samhällenas demokratiska utveckling varit påfallande svagt. Populistiska politiker, korruption, kortsiktiga eliter och en allmän uteslutning av stora delar av befolkningen på främst landsbygden från beslutsfattandet har lett till föga jämlika eller välfärdsinriktade samhällen, med konsekvensen att en endemisk fattigdom bitit sig fast.

De senaste dussinet år har glimtar av en ny utveckling kunnat skönjas, där större grupper gjort sin röst hörd i politiken i länder som Bolivia, Peru och Ecuador. I Brasilien, regionens jätte har sedan flera mandatperioden en lätt vänsterinriktad politik något kunna lindra den mest skriande fattgdomen, vilket också varit fallet med det land som utvecklats mest fördelaktigt  i fattigdomshänseende, Chile. Trots en del positiva tecken återstår frågan om de ännu många miljoner människor som lever på existensens rand i denna viktiga region kan se framtiden an med tillförsikt.

←Klicka på bild för del 5 av Serien: Fattigdomen i Mellanöstern 

 

———————————————————–

Allmänna källor i Urval

Om Fattigdom del 4 – Fattigdom i Afrika


Del 4 i artikelserie om Fattigdomen tar upp

FATTIGDOMEN I AFRIKA (Exkl. Nordafrika)

Afrika Söder om Sahara

Afrika är för många i Väst blivit själva sinnebilden för fattigdom i världen. En bild som även om den långt ifrån är fullständig eller ens riktigt rättvis, tyvärr har viss fog för sig. Afrika är den just nu fattigaste kontinenten.

Afrika var under europeiska kolonialmakters grepp fram till efter andra världskriget. Olikt i de latinamerikanska länderna som koloniserades tidigare och mestadels blev självständiga under 1800-talet, skedde förutom i Sydafrika ingen storskalig inflyttning av vita inbyggare som bildade nya, självständiga eliter. Kolonialmakterna såg till att ta för sig av regionens rikedomar i form av råvaror och behöll ett visst grepp om ländernas ekonomier även efter avkoloniseringen. I många länder söder om Sahara fick demokratiska styresformer liten eller ingen chans att utvecklas efter den brådstörtade befrielsen, och de nya lokala eliter som tog över hade sällan ett brett demokratiskt mandat eller möjlighet att främja sina länders utveckling. I många av länderna har de nya styresmännen visat sig vara korrupta, och berikade sig själva på sina länders bekostnad.

från Le Monde Diplomatique http://mondediplo.com/maps/inequalitymdv51

Det finns ibland en tendens att överförenkla den effekt som koloniseringen av Afrika fick, och att dra ut linjerna till nutiden samtidigt som man fråntar de lokala styresmännen och underskattar de lokala och unika konflikternas roll i utvecklingen eller bristen därav. Vad man däremot kan hävda är att i Afrika fick koloniseringen en speciellt djävulsk eftereffekt. Genom att lokala riken och strukturer krossades och koloniseringen tog formen av fjärrstyrd plundring utan stor inflyttning av kolonisatörer (det är ingen slump att Sydafrika är det rikaste landet i regionen – det enda land med en stor vit minoritet som på plats fick ett intresse i landets framtid) skapades ett historiskt unikt vakuum i de flesta afrikanska länder när kolonierna avvecklades. De stater som då uppstod var i nästan samtliga fall ytterst svaga, flertalet med en bristande infrastruktur, icke-existerande tillgång till utbildning och sjukvård på lokal nivå, och olösta konflikter av stam- och regionkaraktär som kolonisatörerna lagt locket på men inte löst, samtidigt som modellen för utvinning av ländernas kapital och resurser vilar på att dessa skall föras ut ur landet och kontrolleras av en liten klick. Det är kombinationen av dessa faktorer som gjort Afrikas fattigdom så skriande skarp och endemisk i så många fall.

Många afrikanska länder är fångna i problemet med råvarubaserade ekonomier – mycket litet av högteknologisk eller avancerad tillverkning eller tjänsteproduktion sker söder om Sahara. En låg utbildningsnivå, oftast bristande infrastruktur och dessutom en väldigt skelettartad förvaltning för att verkligen styra ett land effektivt utgör andra starka hinder. Som om det inte vore nog den enorma AIDS-epidemi som drabbat kontinenten efter 1980-talet har ytterligare försvårat försök att minska fattigdomen, genom att kräva resurser och slå särskilt svårt mot den unga vuxna, mest produktiva delen av befolkningen.

Krigets Förbannelse

Många gånger har de godtyckligt dragna kolonialgränserna utan hänsyn till etniska indelningar eller gamla motsättningar skapat grogrund för våldsamma konflikter och förvärrat av kampen om kontroll över naturrikedomar. Avgrundsexemplet Rwanda där ett folkmord ägde rum så sent som på 1990-talet är bara ett i raden. Krig och inbördeskrig har där och på andra platser omintetgjort befolkningens försök att överleva på egen hand. I t.ex. Västafrika, Uganda, Angola liksom i Demokratiska Republiken Kongo har mordiska krigsherrar skapat enorma flyktingströmmar och avfolkat hela landsändar.Mörkrets Hjärta – Demokratiska Republiken Kongo

Kongo har 71% av befolkningen under fattigdomsgränsen, i land där medelinkomsten är endast 180 dollar om året. DR Kongo såg sin BNP per capita sjunka katastrofalt mellan 1970 och år 2000, från 392 USD/person till 127 USD per person. Efter att ha plundrats blint av envåldshärskaren Mobutu Sese Seko och tagits över av rebeller med endast marginellt mindre korrupta ledare, drogs landet in i striden mellan Hutus och Tutsier i folkmordets Rwanda. Åren före 2004 blev Kongo skådeplatsen för ”Afrikas Första Världskrig”, ett inferno där alla omgivande stater ingrep. 5 miljoner människor omkom i striderna som trots ett fredsavtal inte är helt över än. En och en halv miljon traumatiserade internflyktingar, sjukdomar och en ödelagd landsbygd bidrar till att DR Kongo fortsätter vara plågat av fattigdom, detta trots att det jättelika landet har varje upptänklig naturresurs, stora vattenvägar och ett klimat som kunde ge rika skördar. Men det är oerhört svagt sammanhållet – landsändarna förbinds med varandra av få och tidvis usla vägar, statens närvaro är oftast en ren fantasi, och kvarvarande band av tungt beväpnade plundrare gör ännu regionen osäker.

Liberia – Krigsherrar & korrupt exploatering omintetgör rikedomar

Se Dokumentären ”Liberia: an Uncivil War”, http://www.docurama.com/docurama/liberia-an-uncivil-war/

Liberia är ett annat land som slitits sönder av krig som driver befolkningen i misären. Liberia är en av världens fattigaste länder med 63,8% av befolkningen under fattigdomsgränsen. Framför allt dess utbildningssystem och hälsovårdssystem blev fullständigt sönderslaget av de blodiga åren av krig och bortrövande av vad som sedermera blev barnsoldater. Sådana fattigdomsindikatorer som barnadödlighet och läskunnighet steg som en följd till oerhörda nivåer, över det vanliga för regionen. Decennier av krig i och runt huvudstaden Monrovia förstörde också mycket av transportkapaciteten vilket omintetgjort effektivt bruk av landets stora järnfyndigheter, samt hindrat tillgång till timmer och diamanter. Liberia försöker nu bygga upp ett utbildningsväsen igen och mildra effekterna av den dåliga sjukvården genom att återuppbygga läkarstationer och lokala skolor. Liberias krigsherrar, bland dem den brutale krigsherren Charles Taylor, står nu inför rätta inför en FN-tribunal. Men dessa ansträngningar försvåras av osäkerheten kring om freden håller och om den politiska processen stabiliterats nog, och också av att handel och transporter kan komma igång. Många intressenter, utländska och inhemska, drog nytta av kaoset under krigsåren och Libera har det t.ex oerhört svårt att säkerställa att inkomsterna från landets naturresurser når statskassan: korruptionen är djup och utbredd.

Charles Taylor arrested. Photo: Mathew Elavanalthoduka/UNMIL, 29 March 2006

Krig och Svält som blir endemisk – Etiopien

På andra sidan kontinenten stod Etiopien framför allt under 80-talet fram som den ultimata symbolen för extrem svält och fattigdom. Sedan dess har den gamla regimen bytts ut, vissa förbättringar i infrastruktur och distribution utförts. Men ändå har svält återkommit flera gånger på 90- och 2000-talet. Enligt världsbankens siffror är i dagsläget 39% av Etiopiens 80 miljoner invånare fattiga, och fortfarande djupt sårbara för uteblivna monsunregn som när som helst kan föra omfattande svält tillbaka. Etiopien har trots detta fortsatt att använda delar sina knappa resurser till en mycket stark militärmakt, och har legat i flera krig de senaste decennierna mot Eritrea och Somalia. I dagsläget är Etiopien i den märkliga situationen att vara den ledande militärmakten i nordöstra Afrika samtidigt som tiotals miljoner bönder i framför allt provisner alltjämt lever en dagsranson från dödlig svält.

Krig är inte den enda orsaken till fattigdom dock. Det som ibland lett utomstående besökare att tappa modet inför Afrika är att även länder där krig inte brutit ut på länge uppvisar deprimerande svårigheter att resa sig från fattigdom. Ofta är dock den ”civila” karaktären även i dessa länder delvis illusorisk – exemplen från två av Afrikas potentiellt mäktigaste länder kan illustrera detta.

Nigeria – Rikedom som ingen ser av

Afrikas befolkningsjätte med 155 miljoner invånare illustrerar väl problemet med råvaruekonomin och en korrupt, repressiv elit. Nigera har mestadels styrts av militärdiktatorer, numera av ex-generaler som dock behåller sina band med militären, och det demokratiska underskottet i landet är påfallande. Flera inbördeskrig har flammat upp som ytterligare förvärrar situationen. Landet är ridet av regionala konflikter, och på senare år har en allt starkare motsättning mellan den norra, muslimska delen av landet och den mer heterogena södern blivit skönjbar, med terrordåd, ”terroristbekämpning” och progromliknande upplopp som lett till en ökad polarisering. 70% av dess invånare lever under fattigdomsgränsen, och en medellivslängd på bara 47,5 år, visar att livet är hårt, fattigt och svårt för en stor del av befolkningen. Nigeria visar med all klarhet ett av Afrikas dilemman – landet saknar sannerligen inte rikedomar, med stora oljefyndigheter, jordbruksmark och annat som kunde komma folket till del – ändå lever mer än 2/3-delar i armod, medan pengarna från oljeexporten strömmar in till ett litet segment av befolkningen. Runt de stora städerna, speciellt huvudstaden Lagos, har enorma slumområden växt upp utan rent drickvatten, avlopp eller bra tillgång till elektricitet eller ens vettiga vägar. I Nigers delta, genom vilken pipelines med oljan går, har befolkningen ofta bara sett till effekterna av förgiftning och oljeutsläpp från det Svarta Guldet.

Sydafrika Reser sig från Apartheid – men till vad?

Sydafrika är naturligtvis anmärkningsvärt för sin speciella historia av rasåtskillnad. Landets ökända och brutala Apartheid-styre där de vita lade beslag på all makt, nästan alla rikedomar och allt jordägande i landet, höll länge stora delar av den svarta befolkningen i fattigdom, antingen som kuvade hantlangare ute hos de vita farmarna eller hopträngda i jättelika kåkstäder (t.ex det ökända Soweto) runt storstäderna. Efter avskaffandet av Apartheid har delar av befolkningen fått en bättre situation. Siffror för andelen fattiga enligt landets egna mått ligger på ca 25% – en minskning från år 2000 då de var 50%. Men arvet från apartheid suddas inte bort så lätt. Sydafrika fortsätter att vara ett land med stora klyftor mellan inte bara vita och svarta, utan numera också mellan den nya svarta medelklass som börjar uppstå och de miljoner som blivit kvar i kåkstäderna och på landsbygden. Kritik har riktats mot att elektrifiering, utbyggnad av vatten och avlopp samt vettiga vägar inte nått ut till hela befolkningen.

Värst har kanske misslyckandet med att minska den höga arbetslösheten (officiellt ca 25%, men troligen högre)  som håller stora delar av befolkningen i knappa förhållanden. Trots att Sydafrika är en av kontinentens rikaste länder levde 2006 fortfarande 17,4 % av befolkningen under 1,25 USD om dagen, dvs Världsbankens absoluta fattigdomsgräns. Tendenser till ett mer auktoritärt och korrupt styre i landet ger anledning att oroa sig om fattigdomsbekämpningen verkligen kommer att ägnas ökad uppmärksamhet.

http://www.youtube.com/watch?v=Hux9lYoPQsI&feature=relmfu

Efterord

Under det sista decenniet har en långsam och stötvis tendens mot något ökad demokratisering skett i vissa delar av Afrika. Detta har satt något större fokus på bekämpning av svält och fattigdom i många länder, där befolkningen också dragit upp ur den mest extrema omedelbart dödshotande fattigdomen. Men utsikterna att komma längre omintergörs fortfarande i många fall av de svaga och dåligt sammanhållna staterna, där grupper ställs emot varandra av smala eliter som ser till att skaffa sig kontroll över eventuella rikedomar. Och utomstående exploatörer och köpare som inte ställer några krav eller frågor finns det gott om: den senaste resursen som börjat tas i direkt anspråk är själva jordbruksmarken (se karta nedan). Även i mer välorganiserade stater som Sydafrika (Uganda kan vara ett anant exempel) sker framsteg långsamt – viljan att hålla marknader lugna och att inte stöta sig med redan etablerade maktcentra vilar som en mörk hand även här, och gör att fattigdomen förblir en realitet för en stor del av ländernas befolkningar.

Land and Poverty in Africa

Nästa del i serien av inlägg om fattigdom kommer att ta upp fattigdomen i Mellanöstern, inklusive Nordafrika, en region som är mer aktuell än någonsin.

Denna Artikelserie skrevs för publicering i Utblick Magazins och Utrikespolitiska Föreningen i Göteborgs Webb

Den ingår i en följetong av artiklar/inlägg om Fattigdom – se kategorin: Om Fattigdom i Världen

←Klicka på bild för del 3 av Serien: Fattigdomen i Asien

 

———————————————————–

Artiklar och Källor

Afrika Söder om Sahara

Allmänna källor

Om Fattigdom del 3 – Fattigdom i Asien


Del 3 i artikelserie om Fattigdomen tar upp

FATTIGDOMEN I ASIEN (exkl. Japan & Mellanöstern)

Asien är en paradox ur fattigdomssynpunkt. Ur ett perspektiv är det den just nu mest intressanta och hoppingivande världsdelen ifråga om fattigdom. Hundratals miljoner människor i Kina, Indien och Sydöstasien har lyfts ut ur fattigdom av de snabbt växande ekonomierna i de länderna. Eftersom befolkningarna i länder som Kina och Indien (1,3 respektiuve 1,1 miljarder invånare) är så stora innebär det en stor mängd människor i absoluta tal, men proportionellt sett har vissa s.k. ”tigerekonomier” såsom Malaysia åstadkommit ännu mer ifråga om andel av befolkningen.

Men samtidigt är Asien fortfarande hem för den största koncentrationen fattiga i världen. Över 900 miljoner människor lever ännu under den svåra fattigdomsgränsen på 1,25 USD om dagen, 600 miljoner av dessa i syd- och sydostasien. Hur detta kan hänga ihop skall här översiktligt presenteras.

Enter the Dragon – Kina

Störst går ut först. Den ”kommunistiska” diktaturen Kina, världens folkrikaste land (>1,3 miljarder invånare), brukar självt lyfta fram de stora framsteg som gjorts för att minska fattigdomen. Fortfarande på 70-talet var över 30 % av befolkningen på landsbygden officiellt klassade som fattiga 2.8% lever under fattigdomsstrecket enligt världsbankens uppskattning. Officiellt lever 21,5 miljoner under den officiella siffran för ”absolut” fattigdom, som motsvarar inkomster på mindre än 90 USD om året, och ytterligare 35.5 miljoner under siffran för ”låga inkomster” på 125 USD om året. (2007).  En väldig minskning har således skett. Icke desto mindre uppskattas det dock fortfarande att något i stil med över en tredjedel av befolkningen, eller mer än 450 miljoner människor, lever under världsbankens 2 USD/dagen-gräns.

Vad Kina framför allt lyckats med är att lyfta den relativa nivån som dess hundratals miljoner fattiga lever i. Utbyggnad av elektricitet och rinnande vatten och infrastruktur generellt har varit viktiga faktorer, tillsammans med upprättandet av skolor och flera antianalfabetismkampanjer som förbättrat livet och höjt standarden generellt för framför allt bönderna. Det har framförts att det auktoritära styrets styrka har varit förmågan till storskaliga projekt. Inte sällan har dock dessa skett på ett tämligen brutalt sätt, som i det stora dammprojekten ”3 Raviner” som bidrog till att elektrifiera mellersta Kina men krävde att 1,4 miljoner människor fick tvångsflyttas.

http://www.youtube.com/watch?v=B7U0qaKRnbE

Totalt sett räknar dock Kina med att minst 100 miljoner människor på landsbygden fortfarande lever i svår fattigdom. Kina har också en stor grupp av s.k. ”flytande” befolkning, och det uppskattas att så många som 100 miljoner människor flyttar runt mellan temporära eller svarta jobb. Kinas industrialisering, den snabbaste i världshistorien, har gjort den till ”världens verkstad” – men lönerna och arbetsförhållandena är ofta mycket hårda och knappa. I ett land utan fri press eller fackföreningar är missbruk ofta svåra att stävja, och en mångmiljonhövdad skara människor har bytt vad som var en existens som utfattiga bönder till löneslaveri i storstädernas industriområden istället. Ett lyft, på vissa sätt, men Kina förblir ett land med svårigheter när det gäller fattigdom, även med den absoluta, totala fattigdomen på väg att minskas rejält.

http://www.youtube.com/watch?v=iEvOFlpAye8&feature=related

Kina sitter också i den komplicerade sitsen att trots att absolut fattigdom kvarstår att bekämpa så har den realiva fattigdomen och inkomsklyftorna skjutit fart, inte minst i de öar av välstånd som generar mycket av den tillväxt som dragit upp Kinas ekonomi. Det här är en känslig fråga för de styrande, som också bidrar till att fördunkla statistiken för mängden fattiga i landet. Men Siffror från 2000-talet visar på trenden – både på landsmygden och framför allt i städerna stiger inkomstklyftorna kraftigt.

Malaysia – En Tigerekonomi

Malaysia får stå som exempel på en av de ”tigerekonomier” som bland mycket annat lyckats med att reducera fattigdomen betydligt under se senaste decennierna. 1950 var 50% av landets befolkning fattiga. 2010 hade siffran för de hushåll som klarade sig på mindre än 250 USD om månaden (den Malaysiska fattigdomsnivån,  väl över världsbankens 2 USD-om-dagen-nivå) pressats ner till 3,8 %. Malaysia är på god väg att ingå i gruppen rika länder – men börjar också få sådanas problem med en fattigdom som inte längre bara kan avskrivas med att folk inte svälter ihjäl, utan har lite högre aspirationer. Debatten inom landet konstaterar t.ex. att även en familj med över 625 USD om månaden, alltså över 10 ggr världsbankens fattigdomsnivå, numera har svårt att möta de aktuella kraven på näringsriktig mat, el, kläder, bränsle, transporter, hyra, utbildning och rekreation. Malaysia illustrerar ett dilemma som möter länder som lyckats ta sig bortom fattignivån och är på väg in i de rika ekonomiernas krets – de ökade förväntningar från medborgarna som samma utveckling ger upphov till, och som, just när man trodde sig ha utrotat fattigdomen, gör att problemet aktualiseras igen, fast på en ny nivå.

Den andra faktorn som gör Asien anmärkningsvärd ifråga om fattigdom är dock de enorma klyftor som råder där. Hundratals miljoner fortlever på existensminimum under miserabla förhållanden alltmedan nya städer växer fram och skyskrapor reser sig i ländernas finansiella centra. Vissa länder, såsom Kina, har fortfarande en stor fattig befolkning men har lyckats lyfta nivån även för fattiga över den mest usla nivån, och samtidigt gjort det möjligt för många i städerna att få en mycket högre levnadsstandard. Samtidigt har stora klassklyftor uppstått. Och i regioner som t.ex Sydöstasien och stora delar av Indien biter sig trots vissa framsteg sig en mycket svår fattigdom kvar.

Framåt, men inte tillsammans.

Detta blir övertydligt i just Indien. Samtidigt som landet bli en allt viktigare ekonomisk aktör på världsscenen, och numera kan ståta med en medelklass som kan konsumera på i-landsnivå på över 50 miljoner, lever över 450 miljoner, företrädesvis på landsbygden, i närmast medeltida förhållanden utan rinnande dricksvatten, en vitt spridd analfabetism (speciellt bland kvinnor), grasserande sjukdomar och ett kastväsende och omodernt jordbruk som håller dem kvar där. Detta är också sant, om än inte lika extremt, i medelinkomstländer som Thailand – där finns många fattiga, men andelen som klarar sig någorlunda i de snabbväxande delarna av landet är större än i de två stora jättarna.

27,5% av Indiens över 1,1 miljard invånare lever under fattigdomsstrecket enligt världsbanken. Indien är ett extremt exempel på ojämlikhet inom ett och samma land, och trots att ekonomin tagit stora kliv framåt och flera högteknologiska sektorer kunnat utvecklas där, är det andra sidan av myntet att en form av livegenskap bitit sig fast i landets väldiga lantliga regioner. Jordbrukare som på pappret är arrendatorer blir under krisår så skuldsatta och under de lokala landägarnas våld att de i princip är förslavade och bundna till marken de jobbar på. Lantbruksbefolkningen är generellt sett oerhört utsatt, speciellt de som inte lever i direkt anslutning till de snabbt växande och dynamiska stora städerna. Läskunnigheten i sådana områden är mycket låg, och kastsystemet ligger som en våt filt över utvecklingen i många avskilda trakter, speciellt de s.k. ”stamområden” där folken framlever i närmast medeltida armod – analfabetiskt jordlösa utan tillgång till infrastruktur och kommunikationer.

http://www.youtube.com/watch?v=wGP6OwoRl3o

Barn som tigger på gatorna är en stereotyp bild av fattigdomen i Indien, och ett symptom för den armod som följt med in i städerna där jättelika slumområden vuxit upp utan avlopp, rinnande vatten för hushållen och allmänt usla sanitära förhållanden. 

Just tillgången till vatten och avlopp är ett enormt problem i landet, och en källa till ständiga sjukdomsutbrott och höjd barnadödlighet. Endast 31% av Indiens befolkning har tillgång till riktiga toaletter.

http://www.youtube.com/watch?v=orIFs72HGmM&feature=related

Det finns länder i Asien, främst Japan och Sydkorea men också t.ex. Singapore, som tillhör de rikaste i världen. Deras fattigdomsproblem är samma som Europas länder eller USAs – en marginaliserad del av befolkningen saknar tillgång till sina länders moderna möjligheter, utan att de för den skulle lever i ständigt hot att svälta ihjäl. Fattigdomsgränsen i Japan är t.ex. 22 000 USD (154 000 SEK) per familj på 4 om året, en dröm om en dröm för de flesta Indier. Samtliga har dessa länder också någon form av system för att tackla den värsta fattigdomen. Men liksom hos oss saknas förstås inte Bostadslösa eller familjer som knappt hankar sig fram och saknar möjlighet att köpa nya kläder.

Asien har också några märkliga statsbildningar som tillhör de mest förtryckande i världen, och där fattigdomen som av en händelse är enormt hög. Burma och Nordkorea är två bisarra länder om vilka inte mycket är känt utom just att stora delar av befolkningen lever i yttersta armod. Ingenstans är linjen mellan fattigdom och välstånd kanske så stark ifråga om stater som mellan Nord- och Sydkorea, som utgör ett fantastiskt åskådningsexempel på hur politiska system kan påverka utsträckningen och arten av fattigdom.

Korea – Fattigdom och Välstånd på två sidor om linjen

Sydkorea började sin existens som den fattigare av de två koreanska staterna. Industrierna fanns i norr, och södern var länge ett mer agrart, semifeodalt och av diktatur rivet land. Men efter landets demokratisering från slutet av 1970-talet och framåt steg välståndets snabbt. Sydkorea har den intressanta distinktionen att ha uppnått varje u-lands dröm och är nu ett välutvecklat land, en OECD-ekonomi, med storindustrier som Hyundai, Samsung och Daewoo. BNP per kapita för dess strax under 50 miljoner invånare är ca 24 000 USD per år.

Vad är väl en natt i Seoul...

Där finns förstås fattigdom, men det är ett välfärdslands fattigdom. Ca 15% av befolkningen lever under den officiella fattigdomsgränsen, som ligger på runt 12 000 USD per år, eller 84 000 SEK per familj och år. Sydkorea har dock starka fackföreningar och ett utbyggt nät av kyrkor och välgörenhetsinrättningar – att vara fattig är ingen picknick, men liksom i Sverige eller Storbrittanien finns stöd att få, och vägar ut.

http://www.youtube.com/watch?v=_LAuuh4M-dc&feature=related

Ingen utgång utom en livsfarlig flykt eller döden är möjlig i Nordkorea, världens mest slutna och repressiva land, och händelsevis också ett utfattigt konkursbo. BNP per kapita är inte ens en tiondel av Syds: 1700 USD per kapita och år.

mot storstadens puls i Nordkorea?

Efter en början som den mer industrialiserade av de två tog det den bisarra kommunistdiktaturen mindre än en generation att köra landet fullständigt i diket, och med Sovjetunionens sönderfall föll botten helt ur Nordkoreas ekonomi. Skillnaden mot det moderna Sydkorea är synlig med blotta ögat från rymden – se satellitfotot över skillnaden i elektrifieringsgrad.

Miljoner har svultit ihjäl i Nordkorea sedan 1990-talet, när ett helt sönderslaget sovjetstylat kollektivt jordbruk utan tillgång till gödningsmedel eller moderna maskiner skall försöka föda en befolkning på miljoner samtidigt som mycket av vad som faktiskt produceras tas av staten för att föda en liten elit, samt för den absurt överdimensionerade armén. Undernäringen är allmän, och vore det inte för utländskt bistånd, mest faktiskt från ärkefienden Sydkorea, skulle miljoner till dö av svält. 

http://www.youtube.com/watch?v=Yu0YdK3I45I

Nästa del i denna serie skall ta upp Fattigdomen i Afrika

Denna Artikelserie skrevs för publicering i Utblick Magazins och Utrikespolitiska Föreningen i Göteborgs Webb

←Klicka på bild för del 2 av Serien: Fattigdomen i Rika Länder

Del 4 i Serien: Fattigdomen i Afrika→

———————————————————–

Artiklar och Källor

Uppsatser & Papers

Om Fattigdom del 2 – Fattigdom i Rika Länder


Del 2 i artikelserie om Fattigdomen tar upp

FATTIGDOMEN I RIKA LÄNDER

Fattigdom i rika länder  är ett mångfacetterat fenomen, och aktualiserar problemet med definitioner, som framgår t.ex av följande jämförelse mellan OECD-länder eller jämförelse mellan relativ fattigdom mellan USA & Europeiska länder nedan(se blogginlägg i Dick Erixons blogg).

En europeisk eller japansk uteliggare är fattig på liknande sätt som en i Indien. Men vad som åsyftas med fattigdom i rika länder  är oftast mer subtila former av nöd – inte ren svält, men en brist på förmåga att klara sig själv, att planera för framtiden och att få nödvändiga omkostnader som bostad, el, mat och annat att gå ihop med inkomsterna. Fattiga i rika länder kan inte köpa nya kläder, inte åka någonstans, har svårt att klara sina hushållsräkningar eller ha råd med nödvändiga mediciner och behöver generellt sociala bidrag och välgörenhet för att sörja för sina barn eller inte hamna på gatan. Fattigdomen är olikt i utvecklingsländer inte lika kopplad till jordbrukssektorn, och har en starkare koppling till tillgången på arbete inom industri- och tjänstesektorn.

Europa

17 %, en sjättedel av befolkningen i EU-länderna, lever under fattigdomsgränsen med sociala bidrag  – 80 miljoner människor. Barn och pensionärer är överrepresenterade, med 19 miljoner barn som lever under fattigdomsstrecket.  Europas fattigdomsgräns räknas generellt som ett hushåll som lever under 60% av medianinkomsten i varje land. Europa kännetecknas således av stora skillnader ifråga om fattigdomens nivå. I Tyskland ligger fattigdomsgränsen strax över 140 000 SEK medan den i Rumänien är knappt 19 000 SEK per år.

Fungerar inte fönstret? se One third of Europe will be in poverty 2025

I Europa håller sig de många länderna tyvärr ofta med olika definitioner av vissa nyckeltal. Hemlöshet t.ex. Siffror från 3 till 4,5 miljoner ges för EUs hemlösa, med de högre siffrorna med en vidare definition av vad som skulle utgöra hemlöshet. Det skulle i så fall motsvara ca 0,9 % av Europas befolkning på strax över 500 miljoner.De sociala skyddsnäten i de västeuropeiska EU-länderna, såsom allmän sjukförsäkring, minskar fattigdomens verkningar, och lyfter bort över en tredjedel av befolkningen över fattigdomsgränsen. Men även här finns en grupp människor som saknar allt, sover på gatan och är helt beroende av välgörenhet för sin dagliga överlevnad.

I de fattigare länderna som Rumänien eller Bulgarien är omständigheterna hårdare, med en större del av de fattiga på överlevnadsgränsen och boende i improviserade bostäder eller på gatorna. Situationen för Europas romer är t.ex. en fattigdomsbomb med en hel folkgrupp som har låg utbildning, medelinkomst långt under snitten för medlemsländerna och ofta brist på vettig bostad.

http://www.youtube.com/watch?v=EmLUp2_h50c

Östblockets fall i början av 1990-talet ledde till en återkomst av fattigdomen i östra Europa. De vidgade klyftorna tillsammans med de statliga subventionernas avskaffande, som i någon mån kompenserat för den lägre inkomstnivån i de länderna, ledde till att miljoner pensionärer och folk på landet kastades ut i fattigdom. Många omoderna industrier, icke konkurrenskraftiga som de var, fick slå igen och arbetslösheten steg drastiskt. Medellönerna har därefter ökat en hel del i flera länder – men ökade klyftor har gjort att stora grupper inte alls hänger med i välståndsutvecklingen.

I de ekonomiska krisernas Europa får nu en mängs människor erfara hur de åter sjunker ner i fattigdom som de trodde sig ha lämnat bakom sig. Grekland och Portugal har sådana ekonomiska problem att levnadsstandarden för många kommer att sjunka, och en utbredd nyfattigdom kan redan anas.

Sveriges andel fattiga är, om någon nu trodde något annat, inte mindre än ca 6,5 % enligt FNs Human development Index. Sverige har dock en låg Gini-koefficient över sociala klyftor, med låg barndödlighet och en hög levnadsstandard och många sociala mekanismer på plats för att ta den värsta udden av fattigdomen. Det är värre att vara fattig i Liberia, det är ett som är klart – men knappast någon sinekur här heller, som alla siffror på sämre psykisk och fysisk hälsa för fattiga tydligt visar. Och Sveriges inkomstklyftor ökar dessutom– se http://www.economist.com/blogs/dailychart/2011/12/incomes

Kortfilm om bostadslösa i Göteborg 2010

http://www.youtube.com/watch?v=Xr7mEVaSqyU

USA

Fattigdomströskeln i USA är ca 157 000 kronor (22 000 USD) för en familj med två vuxna och två barn. Det är en inte så många länder som har en så pass hög nominell fattigdomströskel. Men i USA är levnadsomkostnaderna, såsom bostad, värme och el höga och de sociala nätverken svaga – mediciner, sjukvård, barn- och äldreomsorg och utbildning samt försäkringar är till stora delar privatiserade eller avgiftsbelagda och icke subventionerade, så redan dessa system drar mycket av hushållens inkomst. Många människor har mycket svårt att få ekonomin att gå runt och måste t.ex. leva utan sjukförsäkring. Fattiga människor i USA kan ansöka om socialbidrag, som dock ofta kommer i form av matkuponger eller i natura – generella bidragssystem saknas i många delstater, vilket tvingar folk att lita på de många (skattebefriade) välgörenhetsorganisationerna.

http://www.youtube.com/watch?v=ReFcg6TZ-bg&feature=related

USA har en för industrialiserade länder märkvärdigt hög andel människor utan inkomst som har svårt att någonsin få ett vanligt lönearbete – hemlösa och fängelsebefolkning utgör t.ex. en unikt hög andel av befolkningen. Uppemot 1,2 %, 3,5 miljoner människor, upplever hemlöshet varje år i USA, varav en allt högre andel permanent. Den högsta andelen någonstans i världen, 2,2 miljoner människor, ruttnar i landets fängelser.

Fattigdomen stiger nu märkbart i USA – 46,2 miljoner människor lever i fattigdom, den högsta mängden sedan mätningar startade. Var sjätte människa är fattig. Hälften av dem, över 20 miljoner, lever under halva fattigdomsgränsen, definitionen av extrem fattigdom. Fattigdom är överrepresenterad bland barn: mer än vart femte barn, runt 22%, lever fattigt. Där finns också en stark korrelation med ras – bland svarta och latinamerikaner är 25 procent fattiga. Det finns också ett könsgap på 2 % till kvinnors nackdel, vilken tenderar att förvärras ihop med rasskillnaderna. 2008 var 26,5 % av svarta kvinnor fattiga, mot 22,3 % svarta män.

http://www.youtube.com/watch?v=wLdN7h3ABTs

Sett i relativa termer har USAs fattigdomsproblem ökat än mer. Trenden de senaste decennierna är att rikedom i form av ägande koncentrerats bland de redan välbeställda, medan lönerna bland de lägre inkomstsegmenten inte alls stigit i takt med produktiviteten.

Efter att ha minskat från 50-talet till ca 1975 har fattigdomen i USA parkerat på mellan 10-15%. Men sedan sedan år 2000 har detta tak brutits, och nu är uppemot 16% av befolkningen antingen arbetslös eller undersysselsatt (i ofrivilligt deltidsarbete). Krisen i fastighetssektorn har gjort att många förlorat sina hem och gjort problemen ännu mer akuta. Nästan hälften av befolkningen är i dagsläget antingen fattiga eller låginkomstagare. Fattigdomen drabbar inte bara privatpersoner utan även det allmänna, både federala program, delstater och counties (ung. kommuner) vilkas skattebaser urholkas. Detta har en lång historia i ett USA där det finns ett motstånd mot allmänt finansierade funktioner, speciellt sådana som kommer just fattiga till del. Som en starkt affärs- och konsumtionsorienterad, gör-det-själv-inriktad kultur har USA märkvärdigt liten förståelse för universell välfärd, och närvaron av en ständig grupp med tiotals miljoner fattiga mitt bland en enorm rikedom har inte getts speciellt mycket uppmärksamhet genom åren.

http://www.youtube.com/watch?v=LmrfiPi4H20&feature=related

Själva ordet, eller konceptet ”fattigdom” är således fortfarande väldigt känsligt i USA, där den speciella diskurs som råder gjort det möjligt att anklaga kritiker av den rådande situationen för att ”hetsa till klasskrig” redan för att de omnämner faktum att det finns fattiga medborgare. Men samhällsdebatten i USA har de senaste åren börjat svänga till att ta upp frågor om fattigdom mer och mer, i takt med att allt bredare grupper av människor förlorat sina heltidsjobb och i ännu högre grad sina hem.

Japan & Australien

Japan är den utan jämförelse rikaste nationen i Asien, en ekonomisk stormakt i paritet med USA eller EUs rikare medlemsstater. Deras fattigdomsproblem ser också snarlikt ut, även om det inte alltid varit så. Tills för några decennier sedan fanns knappt någon arbetslöshet i Japan, och hemlösheten var ett minimalt problem. Nu, med en ekonomi som har växt obefintligt sedan 1990-talet, har arbetslösheten återvänt. 16 % av befolkningen lever numera under landets fattigdomsgräns, ett sorgligt rekord. Hemlösa kantar tunnelbanorna och gatorna i det högteknologiska landet. En omständighet som också börjar bli tydlig är hur den japanska ojämlikheten mellan könen slår – kvinnor är markerat överrepresenterade som andel av de nya fattiga, och så många som var tredje ensamstående kvinna räknas som fattig.

http://www.youtube.com/watch?v=OyKAkrd86mk

FNs Human Development Index sätter fattigdomen i Australien på nivån 14% – en fattigdomsnivå lik andra utvecklade länder, men på en standard väl över den för sina asiatiska grannars. I Australien har debatten om just absoluta kontra relativa fattigdomstal gett effekten att statistiken är tämligen dålig på området. Att ca 16% lever på socialbidrag verkar dock peka på att fattigdomen minst är på den nivå FN pekar på. Det är väl känt att en betydande andel av den australiska ursprungsbefolkningen, aboriginerna, lever i svår fattigdom på ett sätt som är snarlik Europas Romer. Detta är en fråga som är mycket brännbar i Australien, där det rests krav på kompensation till aboriginerna för den behandling de fått utstå i de vitas händer de senaste 100 åren. Här ser man hur fattigdomen griper in med andra faktorer som ras. Men även bland vita Australier finns fattigdom, med arbetslöshet på 5,6 % och hemlöshet på över 100 000 personer av ca 22 miljoner. En märkligt och för Australien generande omständighet är att andelen fattiga bland människor med funktionshinder är så stort, värre än för något annat rikt land.

Denna Artikelserie skrevs för publicering i Utblick Magazins och Utrikespolitiska Föreningen i Göteborgs Webb

←Klicka på bild för del 1 av Serien: Absolut eller Relativ Fattigdom

 Klicka för del 3: Fattigdomen i Asien →

———————————————————–

Europa

USA

Japan

Australien

Om Fattigdom del 1 – Absolut eller Relativ


Närhelst pengar diskuteras, följer ett begrepp med även om det inte nämns. Alltid närvarande som ett hot även mitt bland de mest slösande materiella och resurser eller en bister verklighet för hela nationer och befolkningar: frånvaron av pengar och den välfärd och de materiella tillgångar som är nödvändiga för ett värdigt liv. Rikedomens mörka skugga,

Fattigdom

Vi lever i ett rikt land, en av de säkraste i världen med hänsyn till risken att hamna i armod. För många är fattigdom något de inte tänker på eller känns väldigt fjärran. Deras bild av fattiga kommer från svältande människor i Afrika, möjligen uteliggaren man skymtat i storstaden eller på TV. Men fattigdomen är en bister, livshotande realitet för miljarder människor i världen. Och även i de mest genomplanerade moderna samhällen finns stora grupper som står utestängda från de löften som konsumtion och samhällsplanering ställer ut för medborgarna, på grund av brist på inkomster.

Fattigdom är dock ett delvis problematiskt begrepp. Bortsett från de uppenbara fallen där folk inte ens har tak över huvudet finns djupa ideologiska stridsfrågor inbakade i hur man väljer att definiera och tackla fattigdom. Många åtgärder och politiskt fattade strategier för att minska fattigdom är också omstridda, liksom de moraliska implikationerna av hur allvarligt man tar på fattigdom, både internationellt och inom ett land.

Fattigdom kommer ofta att uttryckas i form av andra problem som svält, hälsa, rätt till utbildning och så vidare. Men är fattigdomen ett resultat av dåliga levnadsförutsättningar eller roten till dem? Fattigdom kan ibland vara ett övergående fenomen, en fas som folk går igenom men kan lyfta sig ut, men fattigdom kan också vara permanent hos vissa grupper. Vilken av dessa faktorer man väljer att lyfta fram vid behandlingen av fattigdom kan ge vitt skilda strategier för att komma åt problemet. Det kan gälla både inom ett land, i form av t.ex. i frågan om socialbidrag, och internationellt, när man diskuterar bistånd eller handel. Regeringar i vissa länder gör stora ansträngningar för att minska fattigdomen, medan andra mest ägnar sig åt en läpparnas bekännelse, eller är förhindrade att göra något på grund av resursbrist eller beroende av utländskt bistånd.

Relativ eller Absolut Fattigdom

En fråga som är viktig, inte minst när man tillägnar sig fattigdomsstatistik, är om man skall tillämpa ett absolut eller relativt fattigdomsbegrepp.  Absolut fattigdom innebär att man sätter en gräns i form av en fast penningsumma och uppskattar hur många som lever på eller under den gränsen, som t.ex. Världsbankens gränsdragningar på 1,25 USD och 2 USD (i konsumentprisindexerade dollar uttryckta i lokal valuta) för extrem respektive ”moderat” fattigdom respektive. Många myndigheter, som Svenska SIDA, använder sig av måttstockar som utgår från de gränserna.

 

Relativ fattigdom utgår från definitioner av ländernas fattigdom relaterad till landets genomsnittliga eller median inkomstnivå och handlar väldigt mycket om skillnader i inkomst och graden av social grundtrygghet. För rika länder innebär det att människor med tak över huvudet och tillgång till vissa begränsade inkomster måste betraktas som fattiga, eftersom prisnivå och tänkta utgifter utgår från medelinkomsterna, förväntningarna är högre och behoven delvis annorlunda än i fattiga länder.

Det finns flera måttstockar, som GINI-koefficienten  eller FNs Human Development Index, (som baseras på läskunnighet, barndödlighet och långtidsarbetslöshet + andelen med mindre än halva medianinkomsten) för inkomstskillnader. GINI-koefficienten har många styrkor, men också nackdelar – den visar på hur inkomstfördelningen i samhällen är utan hänseende på landets inkomstnivåer, funkar på små och stora länder osv. Men den har också nackdelar – nyanser på vilken nivå man startar förloras osv. Men som ett komplement till absoluta tal och räkning av ren BNP per kapita som inte tar någon hänsyn till kostnadsnivåer är de svåra att avvara för en fullödig syn på fattigdomen, speciellt i ett mer utvecklat land.

Den här perspektivskillnaden har bäring t.ex. på debatten i Sverige, där den borgerliga regeringen är anhängare av absoluta fattigdomsdefinitioner, medan vänsteroppositionen hellre åberopar indikatorer på inkomstklyftor, fattigdom. Det finns tyvärr tecken på att inkomstklyftorna i Sverige, som historiskt haft mycket stark ställning ifråga om inkomstfördelning och låg nivå fattigdom, nu ökar påtagligt.

En liten visualisering av vad klyftorna i världen innebär

http://www.youtube.com/watch?v=r6eTr4ldDYg&feature=related

I följande delar av denna lilla sammanställning skall först fattigdomen i olika regioner i världen diskuteras, avslutat av en diskussion om olika perspektiv och faktorer i studiet av fattigdom, som kön, klass, bistånd osv.

Denna Artikelserie skrevs för publicering i Utblick Magazins och Utrikespolitiska Föreningen i Göteborgs Webb

Se del 2 av serien: ”Fattigdom i Rika Länder”→

 

—————————————-

Globalt & Statistik

<span>%d</span> bloggare gillar detta: