Satkärringen, Diktatorn och Muslimen….

Det låter som en Bellmanhistoria, eller hur? Sedan man i påskas varvat sjukhusbesök och assistentpass, och med den tid och ork som varit över velat träffa lite andra människor och kanske skriva lite på sin bok, har det varit lite dött på bloggen. Man kunde förstås ge sig på att högintressanta saker skulle ske under den tiden.

Vid sådana här tillfällen måste man konstatera att bloggande och annat internet-socialt stryker på foten – det är knappt man hinner läsa tidningar. En liten greatest-hits från de gångna två veckorna skulle till exepmpel innehålla…

Järnladyn Margaret Thatcher andades ut sin sista suck häromveckan och begravs när detta skrivs. Tidningarna har varit fyllda av hyllningar, och nyliberaler av alla schatteringar fick tillfälle att åter hissa flaggan för denna deras stora förkämpe. I deras annaler kommer kvinnan som krossade den brittiska fackföreningsrörelsens makt och inledde en era av privatisering och avreglering alltid att ha en framskjuten plats. Vi andra kan dock hålla oss för skratt.

Nyliberalismens radarpar: Thatcher & Reagan

Som feminist kan man inte annat än vara kluven för tanten. Hon var viljestark, envis och skicklig. Hon nådde toppen på sitt samhälle och visade med all tydlighet hur en stark kvinna kan reducera de mest arroganta och makthungriga män till fjantar. OK, mera sådant. Men det sved alltid att den som gjorde det där var ett sådant nyliberalt, chauvinistiskt och diktaturkramande cyniskt kräk. Man kan förstås försöka trösta sig med att det också hjälper till att lyfta fram poängen att även kvinnor kan vara hårdhudade svin, och har samma rätt till det som någon karlsnok. Man måste betänka att världen har varit fylld av cyniska maktmän sedan Uruks dagar, och ingen höjer på ögonbrynen över det. Men det räckerliksom inte riktigt ända fram. För spegelbilden är trots allt att om Thatcher varit en snubbe hade man avskytt henne helhjärtat.

Thatcher och Mandela – Inte längre terrorist, tydligen.

Oavsett var man står ifråga om ekonomisk politik borde redan hennes ohöljda stöd av diktatorer som Augusto Pinochet i Chile och Sydafrikas Apartheid (Nelson Mandela var under hela 80-talet benämnd ”terrorist” av Thatcher) rendera henne en mörk plats i varje historiebok – de regeringarna legitimerades och kunde rimligen hålla sig kvar vid makten längre just på grund av en sådan som Thatcher. SÅ kvinna eller inte, så är det med ett ”Faaar åt helvete kärring!”, som man får säja adjö till denna djupt osympatiska men icke desto mindre historiska figur.

Thatcher ”Käre vän”, slaktaren från Chile, Augusto Pinochet

Nordkorea har på sistone skramlat med sina kärnvapen och överrustade armé som sambadansare skakar rumpa på Karnevalen, och hela världen har synts hålla andan. Här på bloggen har tidigare skrivit en del om den Nordkoreanska bisarrokratin och dess märkliga yttringar på främst propagandaområdet (se t.ex här och här).

Det som gör Nordkorea exceptionellt är, förutom närvaron av kärnvapen (som trots allt inte är unikt på något sätt – instabila och/eller aggressiva andrarangsnationer som Israel och Pakistan har haft sådana i årtionden utan att någon gör på sig i byxorna för det), det faktum att landet är så pass stängt och isolerat, och dess statskick ett så knasigt amalgam av gammal paleokommunistisk diktatur och konfuciansk dynasti. Vi vet inte ens om det är den nominelle ledaren Kim-Jong Un som verkligen styr och ställer, kan bara gissa oss till vad som försiggår i huvudet på ledarsgarnityret där. Men det nuvarande skeendet är typiskt på många sätt för överaggressiva och grälsjuka smånationer genom tiderna. Jag påminner mig Peter Englunds ord om den gryende stormakten Sverige inför inträdet till trettioårskriget (1618-1648) i hans moderna klassiker ”Ofredsår”, när han påpekar att den som satsat på militär styrka förr eller senare går omkring med kliande nävar och likt en pugilist letar efter problem att lösa med våld eller hot – helt enkelt för att det är det enda de kan.

Nordkorea är isolerat, utfattigt, efterblivet och knappt fungerande som nation. Det enda de har är sina till tänderna rustade fångvaktare, läs armén, och dess ledning i Pyongyang. Det är uppenbart att det är rätt mycket som de skulle vilja önska från omvärlden, och vad är det enda de har att komma med? Jo, militära hot – före massförstörelsevapnens tid hade de säkerligen gått till attack, men nu vet de att de skulle utplånas från jordens yta om de verkligen försökte något. Hotet mot omvärlden är ägnat att skapa fruktan, men om inte Nordkoreas ledning bestämmer sig för kollektivt självmord bör man bemöta det med den beredskap och iskalla lugn och förakt som är det enda vapnet mot en grälsjuk mobbare. På det sättet är omvärldens fruktan mer av ett hot än Nordkoreanernas egna göranden och skrän.

Här i Sverige har Socialdemokraterna börjat blåsa upp sig för nästa val, och kompromissmaskinen mellan det stora partiets falanger har väl haft sina måttfullt komiska poänger, som köttbenet den nye (nåja) ledaren Stefan Lövén gav ungdomsförbundet apropå tiden för stöd till unga arbetslösa. Knappt hade ombuden kommit hem från partikongressen, nyjäsande och självgoda över att åter få dominera nyhetsflödet förrän debaclet med Omar Mustafa exploderade i ansiktet på dem.

Den nu riksbekante Omar, ordförande i Islamiska Förbundet, valdes otippat in i socialdemokraternas partystyrelse vid partistämman nyligen. Nästan omedelbart kom det dock fram att han presiderat över att antisemiterbjudits in och fått tala i Sverige, och att hans organisation tolererar en kvinnosyn som inte rikitg funkar med en modern syn på alla människors lika värde. Panik utbröt, och mindre än en vecka senare fick han avgå, under förnedrande former.

Det verkar ha blivit en konstant i svenskt inre liv just nu, fixeringen vid de således groteskt uppförstorat betydelsebärande muslimerna. Snubblandet, fördomarna och det allmänt valhänta och provinsiella sättet att förhålla sig till denna förvisso speciella men egentligen fullt hanterbara minoritet i landet Sverige imponerar inte, och vilka utom just sossarna kunde bjuda på ett sådant talande praktexempel på hur gamla reflexer, okunskap, naivitet och allmän dumskallighet kan mötas? Islamofoberna åsido, så borde någon ha vittjat Omar Mustafa från början och insett att hans organisation har ett problematiskt förhållande till inte bara vissa synpunkter på staten Israels existens, utan, vilket rimligen får anses viktigare, en modern syn på framför allt kön, sexualitet och sexuella preferenser. Vad det här mest är ett uttryck för är Socialdemokratins underliggande korporativism – Omar är en makthavare inom en allt viktigare intressegrupp med beröringspunkter med socialdemokratiska gräsrötter. Gott så. Men i dessa dagar av lätt research via google och sociala media borde sossarna förstått att välja någon med mindre kopplingar till en organisation som inte, trots alla bedyranden, har någon klar syn på vilka stater som borde få finnas eller jämställdhet mellan könen. Det lär inte saknas socialt progressiva, engagerade muslimer i socialdemokratins fångtsvatten. Men lik förbannat gick man och valde in Omar Mustafa, helt enkelt för att han företräder ett organiserat intresse, inte för att han skulle vara lämpligast, och det utan någon önskan att frösvara honom när besvärande fakta kom fram. Nu får de stå där med dumstruten, naturligtvis renons på en riktig insikt till hur det kunde bli så fel. Många muslimer lär bli irriterade, xenofoberna och islamofoberna får vatten på sin kvarn, och man framstå för alla som idioter som fortfarande inte lärt sig utse sina representatner på ett vettigt sätt.

Världen snurrar obönhörligt vidare. Som för att fortsätta belysa dumhetsfyrverkeriets paradgren i Svedala, har muslimer nu fått rätt att sända ut traditionell Fredagsbön över en sjö bredvid en köplada där ingen bor, bredvid en tunnelbanebro. Jaha? Men bli inte förvånad om att de halvkvädna och mer eller mindre specifikt islamfientliga gnällvisorna kommer att spinna ända upp i Högsta förvaltningsdomstolen över detta, samtidigt som överfromma hjon på andra sidan förstås kommer att tolka polisens tillstånd för att ansöka om begafonbröl av kall till jihad mitt i storstadskvarter… Vänta och se bara. Är det något debatten om Islam, vad det nu än anses vara, bevisar, är att den siste dumskallen sannerligen inte är född.

———————————————–

Om Omar Mustafa

Om Margaret Thatcher