Ibland är man arg, full av vrede. Som en mörk och ruvande skugga över tillvaron lägger de sig då, scener av hat, av våld eller hårda ord, som man spelar ut, där man tar hämnd för de onda handlingar, speciellt de riktat sig mot och skadat, de som man bryr sig om. Det verkar stundtals lockande att i någon mån realisera dessa scener. Att följa lockropet från hämndens bud, Lex Talionis:

”Öga för Öga och Tand för Tand”.

Men det är inte rätt.

”Hämnden” är en dikt av den palestinske poeten Taha Muhammed Ali (1931-2011). Denne fördrevs från sin hembygd i trakten av Nazareth på Västbanken när staten Israel grundades 1948. Taha Muhammed Ali hade fler skäl än de flesta av oss att önska sig hämnd, någon form av vedergällning för de övergrepp som drabbade inte bara honom utan ett helt folk, och som fortsatte under hela hans liv. Och ändå skrev han, när han väl fäste sina tankar om detta mörker som han bar inom sig, inte en hyllning eller ett stridsrop om hat och sårad självkänsla. Utan ”Hämnden”. 2006 översattes den tillsammans med andra av hans dikter av Peter Cole, Yahya Hijazi, and Gabriel Levin, och framfördes vid en Poesifestival (se nedan)

Jag finner ”Hämnden” oerhört stark, och den har med rätta prisats, lästs och framförts av många. Dess språk är konkret, men från den startpunkten ger den oss en bild av det allmänmänskliga, och av svårgreppade värden, den åskådliggör empatins grund. Utan att undertrycka eller försöka skyla över våra våldsamma och aggressiva impulser, visar den hur en intuitiv medkänsla leder bort från den våldsamma, destruktiva vedergällningen. Dess tilltal blir sålunda, och utan att göra några åthävor, brett – den riktar sig inte bara till den enskilde, till varje läsare och dennes inre, men också till samhällena, till mänskligheten i stort.

Det som på sistone förvånat mig, när jag sökte runt på nätet, är att jag inte funnit någon som helst svensk översättning av den dikten. Ord som berör en, vill man – åtminstone jag – smaka på mitt eget språk. Om inte annat så för att se, om en text verkligen håller, att dess tjusning inte bara ligger i det valda språket utan i dess innehåll, dess essens. Till slut orkade jag inte vänta längre på att någon skulle ta sig an saken. Så som ofta sker, satte jag mig själv ner för att se om jag kunde finna på passande ord på det språk som ligger mig närmast hjärtat.

Ibland… Önskar jag

Att jag kunde möta I envig

Den man som dräpte min fader

förstörde vårt hem

och förvisade mig

till en smal landremsa

Och om han dödade mig

Skulle jag äntligen få vila

Och om jag vore redo

Skulle jag få min hämnd!

*

Men om det kom i dagen

När min motståndare trädde fram

Att han hade en moder

som väntade på honom

Eller en fader som lade

sin högra hand över

hjärtats plats på sitt bröst

närhelst hans son var sen

om så bara en kvarts timme

till ett möte de stämt –

då skulle jag inte döda honom

Även om jag kunde

*

Likaså… skulle jag inte dräpa honom

Om det strax stod klart

att han hade en bror, eller systrar

som älskade honom och ständigt längtade efter att se honom

Eller om han hade en fru som hälsade honom

Eller barn, som inte kunde uthärda hans frånvaro,

fyllda av förväntan inför hans gåvor

Eller om han hade vänner eller följeslagare

Grannar han kände

Bekanta från fängelset

eller ett sjukhusrum

eller klasskamrater från skolan

som frågade efter honom

och sände honom sina hälsningar

*

Men om det visade sig

att han var för sig själv

avskuren som en gren från ett träd

Utan moder och fader

Med varken bror eller syster

Utan maka, barnlös

Och utan släkt eller grannar eller vänner

kollegor och följeslagare

Då skulle jag inte lägga något till den smärta

som rymdes i hans ensamhet

Inte dödens plåga

och inte bortgångens sorg

Istället vore jag tillfreds

med att avfärda honom när jag gick förbi

på gatan – medan jag

övertygade mig om att det,

att icke skänka honom någon uppmärksamhet,

i sig, var en slags hämnd.

Det är ett halvdant försök, det inser man snarast, men tja, så bra undertecknad kan göra det.

Vrede, och en önskan att agera ut, att ge igen, är brister som följer av vår ofullständiga mänskliga natur. Vi blir aldrig helt av med dem, vi måste leva med dem. Tyvärr tas detta ofta för ursäkt att de är omöjliga att göra något åt, alternativt ett tecken på en obotlig synd. Som bäst gör det oss apatiska inför de impulser och det utlevande av vrede och hämndlystnad som istället borde sporra oss till mothandling. I värsta fall, vilket ofta har samband med religiösa föreställningar, görs vrede och hat mystifierade och en ursäkt för att se ner på hela mänskligheten.

En vuxen, sekulär människa kan inte tillåta sig de enkla utvägarna. Även utan behov av gudomliga eller traditionella pekpinnar måste hon se, att vrede, motvilja och hämnd aldrig bör upphöjas till en dygd eller nödvändighet, eller ges ursäkter.  Dess konsekvenser måste lyftas fram och få oss att tänka efter, inte slätas över.

Det är min övertygelse, att vi måste vara bättre än våra lägsta impulser. Att en vuxen människa måste tygla sin vrede, sin motvilja, sitt hat. Både som individer och som medlemmar av en grupp, av en större kommunitet. Att agera i vrede, i motviljans tecken, är att tillåta sig att förlora sina mänskliga kvaliteter, och öppnar och blottar ett gapande hål i oss själva. Ett hål som inte bara låter oss behandla andra utan värdighet eller hänsyn, men som också får oss att förlora vår egen värdighet.

—————————————————————-

Se mer om Taha Muhammed Ali – http://en.wikipedia.org/wiki/Taha_Muhammad_Ali