Kategoriarkiv: Fantasy

Världsbrännaren


Ännu en av sommarens akvarellövningar är en storyboard där en befälhavare ser ner på en stad som hans trupper satt i brand.

Denna illustration baserades på ett utkast i penselpenna gjord för flera år sedan. Den visar Yakane, befälhavare över belägringstrupper vilka med hjälp av Pyr Hygron, ”Den Våta Elden”, satt eld på staden Adamnos. Flera tecknade storyboards över denna händelse i mina berättelser gjordes och har också postats här sedan 10 år eller mer (se t.ex denna). Nu valde jag det här bekanta motivet för vad som skulle bli en enkel men förhoppningsvis illustrativ liten akvarellmålning.

Adamnos brinner, utkast penselpenna

Det första lagret färger lades på med tämligen ljusa och matta kulörer på uppblött papper.

Jag hade bestämt att den här gången skulle det minsann inte bli en en övermättad eller petimetrig målning, utan akvarellerna skulle få göra sin grej, flyta ut och bilda nyanser.

Därefter jobbade jag på i lager på lager av medvetet uttunnade mörka kulörer av svart, brunt och blått för att ge lite nyanser och djup åt speciellt molnen på himlen och röken från staden, samt bättra på skuggorna i Yakanes mantel. Med en Sakura vitpenna stärkte jag också några av de mest ljusa och upplysta partierna och lade på lite ljusreflektioner på ringbrynja, gräs osv.

Det var ju inte så illa. Men efter viss tvekan bestämde jag mig för ännu ett steg, för att öka kontrasten i bilden och göra ljuset mer intressant. Försiktigt lade jag på ett lätt, lätt lager tunn röd-rosa på himlen och ett motsvarande lätt blått lager på förgrundsfiguren, för att öka på skillnaden mellan den varma kvällshimlen och de kallare lite skymda delarna närmast i bilden.

Adamnos brinner, akvarell

Egentligen var det bra så här. Men som en liten eftergift åt min nyvunna förtjusning i ink&wash lade jag i efterhand också på lite konturlinjer i bläck med den doppade stålpennan.

Adamnos Brinner, akvarell + bläck

Vilken blev bäst, den med eller utan bläcklinjerna? Bara att kunna ställa frågan ger mig lite hopp om att övning ger, om än sakta, resultat. Trots att den förstås kan förbättras på otaliga sätt kommer den där lilla målningen, i båda sina slutvarianter iaf rätt nära min föreställning av den scenen.

Mer skisser och utkast med grund i mina fantasyberättelser finns i

Galleri för A’ratauma

P.S.

Titeln ”Världsbrännaren” kommer av att Yakane, när han iakttar den stad vars förödelse han gett order om, påminns om den store sultan som återerövrade det Heliga Landet från västerlänningarna. Obeveklig i sitt uppsåt gav denne order om att städer som inte kapitulerade skulle brännas ner till grunden. Hans krigare gav honom tillnamnet Djahansüz, ”Världsbrännaren”. Det var menat som en komplimang.

Återblick – Draken Pelle vaknar å ryter


Jag skapade boken ”Hjärtespjutet” för Alma för några år sedan, komplett med text, illustrationer, grafik, anfanger och annat. Jag har uppmuntrats att jobba vidare på den fortsättning som hela tiden var tänkt att följa på den första boken, och passar på att göra en återblick till arbetet med att utforma en av bokens huvud….varelser, draken Pelle.

Knäckfrågan är förstås tid – men tiden finns för de som förmår utnyttja den. Jag drog mig till minnes detta medan jag granskade en teckning, sedermera målad, av Draken Pelle som hörde till första boken. Fastän det ändå blev ganska bra i slutet av dagen, är det också en studie i kass tidsanvändning.

Draken har legat och sovit siesta efter att ha dragit i sig några hundra hamburgare. Prinsessan Julia har spårat upp och smugit sig på honom. Då vaknar draken, vänder sig om och ryter…

Under arbetet med boken växlade jag medvetet mellan olika grepp och stilar. Idén var: låt scenen bestämma stilen. Det här skulle vara en realistiskt tecknad scen. Jag ville fånga det animaliska intrycket, rovdjuret i drakens åtbörder och pose – och faran i att störa honom.

Arbetet med grafitskissen flöt på anmärkningsvärt väl, och teckningen kom ut riktigt nära det jag strävade mot. För nära. Jag hade blivit överentusiastisk och låtit mig svepas iväg utan tanke på att den där skulle målas också. Det var vid den här tiden jag hade börjat kombinera teckningar med målning i vattenfärger, men i hur tusan skulle det gå till med en så pass detaljerad och nyansrik teckning, utförd på tunt skisspapper dessutom? Allteftersom arbetet m boken fortgick blev det en svettigare fråga. Det fanns egentligen ingen bra lösning, och vägen jag bestämde mig för blev en exposé i omvägar och ineffektivitet…

Vad jag bestämde var att föra ner hela draken till en slags linjebaserad teckning m.h.a. ritfilm (tracing paper). Dess konturer fördes därefter ner till traditionellt papper där jag målade på vattenfärgerna.

Efter det scannades allt, och målningslagret sammanfördes med den ursprungliga teckningen, för att först därefter få sin sammanfogade form i datorn, där jag anpassade målningen till teckningen och också lade på vissa detaljer och effekter.

Draken Pelle ryter – akvarell & digital

Det hela hade tagit ohemult med tid – men resultatet var ändå inte så illa. Jag gillar den där bilden av Pelle. Han ser faktiskt lite farlig ut och som ett riktigt djur, inte bara den skojige kompisdrake som han annars ofta framstår som.


Julia ledsen m Nadia & Albin Guachemålning + tusch resize

←Föregående inlägg om Hjärtespjutet : ”En ledsen prinsessa (…)”

*******************************************

Alla bilder av Prinsessan Julia finns samlade i

https://paulusindomitus.wordpress.com/paulus-indomitus-pablos-galleri/galleri-for-prinsessan-och-busdraken/

Tidigare inlägg på temat prinsessan Julia och hennes värld finns i tråden

Prinsessan Julia & Draken Pelle

Järnportarna -arkitekturdesign i Ink & Wash


Efter föregående inläggs startövningar för Ink & Wash, dvs skissande med bläckpenna (stål) och akvarell, var det dags att använda sig av de darrhänta fingrarna för ett åtagande med lite vidare syfte: att utforma en seriös arkitektskiss för mina drömmars Aracanea. Valet av motiv hade jag redan bestämt – att ta fram ett färdigt koncept för Sidera Pyles (koine: σιδήρέα πύλης), Järnportarna.

Järnportarna utgör den stora ceremoniella porten in till Purpurstaden, dvs det kejserliga palatsområdet i Aracanea. De spelar en viktig roll i berättelsen just i sin roll av passage, både symboliskt och som en fysisk barriär att vakta eller överkomma. Flera scener utspelar sig runt dem: både utanför, funderande på hur man träder in genom dem, men också innanför och på dem, försvarande dem mot intrång. Portarna intar vidare en symbolisk betydelse som gångjärn för både inre och yttre konflikter för protagonisterna. Sedan många år har jag därför funderat på exakt hur de skulle se ut i min värld.

Förlagan för järnportarna är Chalke-porten, ingången till det kejserliga palatset i Konstantinopel, vilken inte längre finns kvar i dagens Istanbul men finns beskrivna av bl.a. Prokopios på 500-talet.

Moderna arkeologer och historiker har gjort rekonstruktioner av Chalke genom åren. När jag skrev de delarna av berättelserna som utspelas runt dem, tog jag avstamp från dessa för mina första storyboards.

I bakhuvudet fanns dock alltid avsikten att skapa min egen version. Namnet ”järnportarna” kom för mig som en slags kontrast till de gyllene portar (se inlägg om dessa) som leder in till Aracanea genom dess mäktiga yttre murar. Liksom dem, och också med stöd av de senare källorna, tänkte jag mig snarare Järnportarna som en självständig byggnad, något mer än bara en slags triumfbåge in till kejsaren.

En detalj, inspirerad av redogörelser av vissa detaljer på portarna var att dessa skulle prydas av ett stort, gapande gorgon-huvud. Gorgoner, vars anblick förvandlar åskådaren till sten, har sedan antiken satts på byggnader för att skydda dem. Innebörden är tydlig: hit men inte längre.

Beväpnad med bra papper för omväxlings skull och med stålpenna och bläck i hand var det dags. Mån om att bejaka, snarare än att svettas, över bläckets vinda linjer, den lite oförutsägbara tjockleken och annat som förut skulle gett mig hjärnblödning, lade jag efter lite inledande skissande helt bort linjal och blyertspenna och gjorde det mesta direkt i bläck. Fram växte den mäktiga porten, understödd av fyra pelare på varje sida. På byggnadens främre hälft sitter två åttakantiga torn. Bakom dem höjer sig en upphöjd kupol i typisk bysantinsk stil.

Allt eftersom lade jag på mer detaljer, som religiösa statyer, en mosaik med den Numenska örnen osv. Högst upp ovan porten tronar en staty av portarnas beställare, kejsar Dominianus, hans hustru och hans mor, den ryktbara änkejsarinnan Anastasia. Byggnaden fick en närmast sakral karaktär, nästan som en slags kyrka, vilekt är passande för den upphöjda ställning som Arcaneas kejsare intar.

Efteråt var det dags för akvarellerna. Målningsbiten, som alltid varit och säkert kommer förbli min akilleshäl, drog ut på tiden men efter några timmar var det hela iaf passabelt. Idén var att fånga intrycket jag sökt i min fantasi, och föra den ner på papperet. Vilket kind of lyckades. Som en början är det iaf användbart. Mycket utspelas runt Järnportarna, och nu har jag efter många år till slut en ungefärlig idé om detaljer i omgivningen som både hjälper skrivande och vidare illustrationer.

All vår början bliver svår…bläck & akvarell


Ink & Wash, tekniken att göra snabba skisser i bläck och akvarell är en egen konstart i sig, med många olika inriktningar. På sistone har jag sneglat på dess användning bland designers, mattemålningsartister och arkitekter. Med några snabba penseldrag, understödda av välplacerade tuschlinjer, skapar man intrycket av en miljö, ett monument eller gatuscen. På sistone har jag gjort lite tester på området i syfte att kunna skapa mer av dessa motiv.

Många av mina bilder äger rum i min egenskapade värld och dess miljöer. Landet Bortoms sagolandskap, den stora staden Aracanea och det ännu väldigare Al-Kash m.fl. har fått bilda fond för många bilder. Många av de miljöer och arkitekturdesigner som gjorts för detta förtjänar att få en litet mer noggrann behandling. Ett antal skisser i blyerts, ibland kompletterade med mangapennor, på designer för miljöer, byggnader och liknande har gjorts genom åren. Men tiden har inte riktigt räckt till för att gå vidare till mer genomarbetade alster. Den relativt snabba och impressionistiska tekniken hos Ink & Wash skulle då passa perfekt för att utgöra en bro till bilder som betonar miljön, utan att slå över i rent landskapsmåleri.

Akvareller kombineras numera oftast med fina bläckpennor av modernt snitt, men det klassiska sättet bygger på användning av gammaldags stålpenna, doppad i bläckhorn. Det skall sägas att bruket av båda dessa tekniker utgör en inte obetydlig nackdel om man (som jag) är darrhänt.

Båda bygger på ytterst flödande, lösliga och okontrollerbara media: rinnande bläck respektive vattniga färger. Till det kommer ett rent psykologiskt handikapp: bristen på kontroll är oroväckande för någon med förkärlek för små pilliga detaljer och omtagningar i syfte att hitta den rätta linjen.

Senaste året har jag vid några tillfällen använt akvareller för att göra luddiga, mer obestämda bakgrunder till bilder. Nyligen bestämde jag mig för att göra en mer ingående serie tester av tekniken för att se om det kunde vara en framkomlig väg för mina syften genom att kombinera akvarell med gradvis svårare former av kompletterande linjeverktyg. Jag utgick från ett sammanhållande tema: skisserna föreställer alla scener i staden Aracanea, mina drömmars Konstantinopel, där den första av mina berättelser utspelas.

Först ut tog jag en över 10 år gammal skiss på en stadsmiljö, och målade på den. Skissen var i ett enkelt perspektiv från en gata, med Corinna, en av protagonisterna, dittecknad i förgrunden i efterhand.

Så vi smetade på färg i ett par två-tre lager… och det blev inte så bra. Färgen var för tjock, och enhetlig. Det hjälpte heller inte att papperet var tunt, vilket minskade uppsugningen och förmågan att skapa nyanser. Det hela måste mest räknas som en övning i att stadga handen.

Corinna söder om Neakyrkan, akvarell på teckning

I nästa steg jobbade jag mig upp mer från grunden med endast en gammal idéskiss på ännu en gatuscen, denna gång med figurerna Yakane och Jack närmast i bild, som förarbete.

Från den gjordes en ny skiss m smal bläckpenna, helt fritt, utan linjal. Akvarellarbetet underlättades av mycket bättre papper (220 g). Trots att jag återvände och lade på fler lager färg för att få mer skiftningar gick det hyfsat snabbt, och tog allt som allt 2 kvällar.

Nästan allt kan förstås förbättras: det fria skissandet i bläck gjorde att mycket ser lite vint och skevt ut, skuggor och ljusskiftningar är primitiva, osv. Det var dock ett klart fall framåt, och närmade sig den känsla jag sökt.

Yakane & Jack promenad i Extraion, bläckskiss m akvarell

För den sista bilden fanns också en idéskiss sedan många år, föreställande en av Aracaneas yttre stadsdelar längs den Gyllene Vägen som leder in mot stadskärnan.

Här tog jag steget fullt ut och använde min nyinköpta stålpenna m kinesiskt dopp-bläck för den nya teckningen. Och se, bläcket var inte så svårkontrollerat som jag fruktat och hela upplevelsen artade sig till att bli riktigt behaglig.

Grundteckningen blev på det hela taget inte dum, med perspektivet mer upphöjt vilket möjliggjorde att skildra mer detaljer från den närmast lantliga miljön som råder precis innanför murarna, med stadskärnans kullar långt borta. Sedan kom färgen.

Aracaneas yttre stadsdelar längs Gyllene Vägen, stålpenna & akvarell

Här visade sig åter två problem. Ett rörde materialet: för stålpennans skull valde jag ett slätt, men åter för tunt papper, vilket gör färgen plattare och mindre nyanserad. Det andra var att jag åter bredde på lite för mycket, mest i meningen täckte för mycket. Min skräck för det vita, att låta områden vara, framstå här tydligt. Det gör att bilden till sist och syvende mer ser ut som en slags serietidningsillustration, om än lite i den franska stilen, än en ink & wash-bild.

Nå. Dessa tre första bilder, tillkomna på en vecka, gav ändå massor med nyttig input. Och lärdomar för framtiden, som:

  • Välj konsekvent tjockast möjliga papper
  • Använd mindre mängd färg, våga lämna mer vita fält och fyll inte i varje litet hörn
  • Gör bläckskissen så fri och sparsmakad som möjligt – undvik för mycket detaljer som kan åstadkommas m färg istället.
  • Använd mer olika färger, experimentera med kontrasterande färglager som ger skiftningarna mer liv.

Det är bara början. Fler bilder av den här typen är igång, och mer tekniker att utforska: som målning vått-i-vått, med papperet förblött. Vad gör det med bläcket, som ska vara vattenfast? Det finns bara ett sätt att få reda på det. Stålpennan är här för att stanna, känner jag – det var en uppenbarelse, och möjligen ett nytt favoritredskap för framtiden.

Landet Bortom – Sidherna (I)


Det skulle bli enkelt – en teckning i klassisk crosshatch-teknik, färglagd old school med akvareller. Och det började bra – men sedan närmast förstördes bilden av fummel och problem med utrustning.

I förra inlägget omtalades de odödliga sidherna i Y Tìr eller ”Landet Bortom”, en keltiskainspirerad fantasyvärld. De äldsta sidherna är ättlingar till några av de första bosättarna i den världen och har åtminstone en 1500 år på nacken när man stöter på dem. Vid det laget tillhör de en slags splittrad folkspillra, aldrig mer än några få på samma plats och ofta i rörelse, som dock alltid bemöts med stor aktning och bävan av den vanliga mänskliga befolkningen. I en magiskt påverkad värld finns det en hel del övermänskligt som de här odödliga kan lära och ta till sig under sitt långa livsspann, och de utgör oftast eliten av vad de än väljer att ägna sig åt. De ges därför företräde eller i alla fall en motvillig respekt och kan om de så väljer spela en framträdande roll i olika sammanhang. Sidher som valt att slå sig ner på en plats intar oundvikligt en dominerande ställning, oavsett vilken roll de utövar i övrigt – antingen de verkar som barder, politiker eller krigare.

Idén om sidherna och deras värld utkristalliserades för många år sedan. Flera bilder har gjorts och även förevisats här som utspelas i Landet Bortom, men de har alltid haft protagonisterna i berättelsen som fokus, och dessa är främlingar där. Men till dags dato hade jag gjort få bilder av sidherna själva, eller några andra för Y Tìr infödda element för den delen, förbi idéstadiet. Dags att rätta till det, och i ett anfall av otålighet drog jag fram ett gammalt idéutkast och började rita.

Utkastet var extremt grundläggande, ämnat åt att ge siluett och linjer för de historiska utstyrslarna, vilka nu är så pass välkända för mig från år av research att det drev mig att bli lite djärv. Normalt skulle jag gå vidare och göra en åtminstone halvfärdig teckning i blyerts innan jag vågade mig på bläcket. Nu utmanade jag mig själv genom att skapa allt, detaljer osv, direkt i tusch & bläck.

Den stora darren skulle komma med ritandet av figurernas ansikten, det visste jag. Så bara för att psyka mig, gjorde jag det först på varje figur. Jag hade en fördel – de här figurerna är så pass levande och tydliga för mitt inre att förebilder för deras ansikten i flera fall valts och låg för mina ögon sedan år tillbaka.

Att rita med bläck i crosshatch-teknik efter att under lång tid ha pysslat med att lära sig nya och annorlunda tekniker var lite som att komma hem. Relativt snabbt och utan mycket tvekan flöt bilderna ner en efter en, och på mindre än ett dygn var de där.

Beltan, Ycifim, Iriasan & Silaìn – teckning

Alright. Uppfylld av hur lätt det gått, gick jag direkt över till att måla med akvarellerna, för vilka konturerna från utkastet redan överförts. Jag gjorde en bakgrund i matta toner och började lägga på successiva lager för figurerna. Och det såg lovande ut.

Men övermod går före fall. I brådskan glömdes det bort att figurerna modifierats under själva tuschtecknandet, med små förändringar i position och utsträckning/längd. Resultatet var att målning och teckning inte passade ihop, vilket jag inte märkte förrän målningen började närma sig klarhet. Till det kom att jag misslyckades att scanna in målningen (vilket alltid är komplicerat pga. akvarells semitransparenta natur) med en jämn färgskala. Ovan till höger syns debaclet som var bilden på det här stadiet. Utsikten att behöva ägna åtskillig tid åt en föga upphetsande fix och hopfogning av en bild som börjat närmast lekande lätt var… deprimerande.

Bilden lades åt sidan för ett tag, men efter att ha laddat med lite framgång i andra projekt återkom jag nyligen till den. Som misstänkt var det ett förödande trist slitgöra – men så betalar vi för våra synder, eller nåt. Till slut stod de mer eller mindre klara, inte riktigt som jag tänkt men nära nog.

Beltan, Ycifim, Iriasan och Silaín – i färg

De första sidherna hade äntligen fått sin bild, med iaf. något av sin anda och personlighet i kroppsspråk och ansiktsuttryck. Beltan är en tystlåten, bister krigare och enstöring. Ycifim, ”den Kvicka” hennes motsats; social och klurig, ännu relativt ny i sin odödlighet. Iriasan, ”Den Brinnande” är en av Landets främsta krigare, en heroisk tusenårig gestalt. Silaín är en av Landet Bortoms främsta rådsherrar, subtil med fingret på ödets puls; alltid framsynt, alltid eftertänksam. Det där är inga spetsörade självlysande alver, utan mer jordnära, luttrade överlevare i en hård och långt från sagolik värld.

Processen var stökig och tog en helt oacceptabel lång tid. Det mest trista var att ambitionen att så mycket som möjligt köra old school utan att använda digitala verktyg gick om intet av behovet att sträcka och foga samman teckning och färg. Efterskuggning -och högdagrar, som jag tänkt göra för hand, fick här läggas in digitalt på den hopfogade bilden. Men som alltid kan problemen också vara en lärorik erfarenhet. Nästa gång ska jag vara mycket mer noggrann med de olika momenten, och i förväg testa färger och scanning med förbestämda inställningar. En sak är säker: det blir mer bilder från Landet Bortom, både med och utan sidherna.


Sidherna bygger framför allt på en av de två mytologiska idéer som utgjorde basen för bl.a. J.R.R. Tolkiens utveckling av Elves/Alver med en hel uråldrig mythos runt dem – kelternas Aos sí eller tuatha de danann, ett gudalikt folk från urtiden (den andra var de besläktade germaniska elfr/alferna). Se lite om dessas förlagor nedan

Landet Bortom – en introduktion


Det började som en bihandling i mina berättelser men växte ut till en hel värld. Då jag nyligen påbörjat och även hunnit färdigställa flera illustrationer och andra verk med koppling dit kan det vara värt att kort berätta om det här intressanta stället.

Landet Bortom, eller Y Tìr, utgör en del av mina fantasyberättelsers multiversum. Det är en parallell dimension till huvudberättelsen där, genom ett antal historiska förvecklingar, området som motsvarar västerlandet kommit att domineras av en keltiskt inspirerad civilisation utan några riktiga konkurrenter eller yttre hot. Tills nu…

Det keltiska Europa – inspiration för Landet Bortom

Ursprungsidén är enkel nog. Genom en kosmisk händelse i A’ratauma, mina berättelser ”huvudverklighet”, befann sig plötsligt flera tiotusentals cymrer (motsv. kelter IRL) från över hela sin ursprungliga kultursfär plötsligt i ett okänt land, närmast tomt på folk.

90% av de ”nyanlända” avled tämligen omedelbart i den serie av kataklysmiska naturkatastrofer som drabbade Landet samtidigt som de kom över. De som överlevde denna händelse, hädanefter kallad An Imeacht, ”övergången”, var en folkspillra på knappt 10 000, vilka därefter befann sig utspridda i en fullkomligt ociviliserad kontinent som liknade men ändå var definitivt skild från deras forna hem. De enda andra man stötte på var utspridda små stammar av hudklädda jägare med stenredskap.

Y Tìr – Landet Bortom

I den här världen kom så de fåtaliga men tekniskt och socialt överlägsna cymrerna, utan störande inslag som motsvarigheten till romare och kristna, att etablera välden, intrikata nät av hövdingadömen, klaner och annat där den dito keltiska kulturen kunnat utvecklas i snart 1400 år. Från nybyggda fästningar på bergstoppar och kullar samt några av de få riktiga städerna de anlade i den nya världen, bredde cymbrerna ut sig och gjorde sig till herrar över vad som kom att kallas Y Tìr eller ”Landet Bortom”. De flesta av urinvånarna förslavades när cymrerna anlände, men med åren har de allt mer beblandat sig med dem och antagit dessas kultur.

menhirer eller bautastenar i Landet Bortom

Cymbrerna utgör inte på något sätt ett monolitiskt block. Snarare tvärtom. Cymrerna kom redan från början från delvis olika folkslag med bl.a. olika om än besläktade språk. Trots sin politiska och kulturella hegemoni och de många drag som de delar har det stora området som de kommit att bebo dragit dem ytterligare i olika riktningar, och skillnaderna i etnicitet, språk och kultur har skärpts. Dessutom utgör några av de fundamentala inslagen i den cymriska kulturen i sig komplikationer. Deras grundläggande organisation bestod av klaner och stamsamfälligheter vilka hade tämligen svårt att samarbeta någon längre tid och ofta låg i luven på varandra. Cymrisk religion var på en gång lösligt organiserad men hade också vissa övergripande drag, och förhållandet mellan deras religiösa och politiska makthavare har varit en stöttesten. Cymrerna saknade vid sin ankomst en skriftlig kultur. Och så vidare.

1400 år är dock lång tid, och en utveckling har efter hand skett som lett till vad som kunde kallas en slags cymrisk högkultur i landet bortom.

I de mest bördiga områdena väster om det centrala Y Tír växte en slags konfederation upp, de sk. Tìr Yrifang eller ”De Ungas Länder” som verkar under gemensamma normer och institutioner, bla. har de från tid till annan erkänt en slags överkonung eller furste.

Dessa områden ligger dock sedan sekler i konflikt med ett annat ”block” i nordväst, de s.k. Druidhe nar Tir ar Fir, ”Druid-herrarnas Länder”, där druiderna, det religiösa etablissemanget, håller ett hårt grepp om befolkningen i vad som kan liknas vid en slags keltisk teokrati.

Söderut har cymrerna koloniserat kustområdena och där har hela kluster av riken och välden med allt mer divergerande kultur och intressen bildats. Österut har man etablerat enstaka stödjepunkter, med en delvis handelsbaserad närvaro på randen till det stora inlandet som växt i takt med att den Stora Isen i norr drar sig tillbaka. Där, och i de djupa skogarna nordöst om cymbrernas kärnländer, har man också för första gången träffat på större och mer välorganiserade grupper av ”infödda” folkslag som kunnat utgöra ett påtagligt hot mot cymrernas dominans.

The Wicker Man rises

Till sist något om kosmologin och det mest påtagliga fantasy-inslaget i Y Tír. Den keltiskinspirerade religiösa världsbilden med dess gudar, människooffer och ambivalenta relation till döden och andevärlden är här ett faktum. Fixeringen vid det förgångna och äldre tiders makter och gudar är påtaglig och har ett starkt grepp om (cymbrerna)s världsbild på alla plan.

Skillnaden mot vår verklighet är dock, just som i huvudvärlden A’ratauma, inte så stor som man kan tro. De flesta religiösa företrädare är charlataner där lika väl som här, de flesta riter mumbojumbo. Men att magi och/eller riter ibland faktiskt funkar gör ändå en viss, skillnad.

En av de mer genomgripande effekterna är förekomsten av de s.k. sidhe. Sidherna i Landet Bortom är en slags odödliga (i meningen att de inte åldras). Några av dem var sådana redan när de kom dit, och har alltså minst en 1500 år i bagaget. Några nya har framträtt genom seklerna. Orsaken till deras existens är höljd i dimmor, men de var en del av kulturen redan före An Imeacht, där de betraktades som ett eget folkslag, en slags halvgudar eller i alla fall ättlingar till sådana. Sidherna har utgjort ett viktigt inslag i Landet Bortom som en slags bevarare av minnet från tiden innan an imeacht, som ledare och rådgivare – utan dem är det möjligt att ingen cymrisk högkultur på den nivå som är, skulle ha framträtt.

I mina berättelser framträder flera minnesvärda sidher som sätter sin prägel på Landet Bortom, men som märkligt nog inte avbildats alls annat än som mycket halvdana idéutkast genom åren. Det är främst mitt beslut att rätta till det här som kommer att vara föremål för kommande inlägg och bilder om Landet Bortom.


För en inledande orientering om kelterna, keltisk mytologi & tro allmänt – se bl.a.

Dvärgar på krigsstigen 2


De etiopiska fantasydvärgarna, färglagda, samlade och redo att kicka rumpa

Efter att ha arbetat fram och tecknat designen för det här uppdragets etiopiskt inspirerade fantasydvärgar (se förra inlägget) var det dags för det mer slitiga görat: färgläggningen. I det här fallet var det inte bara fråga om att det alltid varit och är ett problembarn för mig. Färgerna t.ex. inte väljas på måfå, utan behövde stämma överens med designen på kläder, vapen och parafernalia och dess kulturella rötter, enligt uppdragsgivarens önskemål, och mina egna preferenser för den delen: jag har studerat och fascinerats av Etiopiens medeltida kultur sedan flera år.

Denne hade försett mig med flera exempel, (se ovan & nedan), och jag fortsatte därefter att hålla mig så nära som möjligt till de verkliga förlagorna och samlade in ytterligare bilder från etiopisk förmodern konst och ikonografi, foton och annat liknande material.

Både det målade materialet och fotona på nutida reproduktioner av framför allt religiöst präglad äldre klädnad kom att bli utgångspunkt för den färgskala jag utgick ifrån för dvärgkrigarna.

Först ut var den första skissen, den sköldbärande yxmannen på språng. Han bär på många olika material, som läder, olika metalldetaljer, stenar, trä och annat. Sålunda var det passande att han fick bilda mall för hur färgarbetet skulle ske även för de påföljande figurerna. Mängden lager och för vad, ljusriktning, ordningen i målandet och vilka inställningar av matthet, färgvärme, opacitet med mera som skulle användas fick här sina givna utgångspunkter.

Näste man, eller dvärg, till rakning var den fjällbrynjebärande yxmannen. Delvis inspirerad av de bysantinska dragen i hans rustning, fick han en lila färg med gulddetaljer på sin lemde, en färg med kopplingar till kunglighet i vår världs Östrom. Denna bär han också delvis virad runt bålen enligt vad vissa källor visar. Här aktualiserades dock ett problem som illustratörer av medeltida krigsmän alltid måste tampas med: ringbrynja. Hur, är frågan, målar men en ringbrynja som är passabel utan att behöva handrita varenda en av tusentals nitade ringar?

Ringbrynjeproblemet kom att bli akut för nästa bild: pikeneraren. Denne bär mycket mer av den, och här uppstod en flaskhals i arbetet medan jag bestämde mig för hur jag skulle göra. Efter mycket om och men blev lösningen att skapa ett grafiskt mönster som sedan kunde läggas på, böjas och förhoppningsvis skuggas och jämkas ihop runt figurernas skepnader. Lösningen var inte idealisk, och skulle ändå komma att innebära en hel del tidsödande pillande, men var det bästa jag kunde komma på.

Pikeneraren fick bli test-caset för ringbrynjemodellen. en slutsats blev att brynjan framtonar som rätt mörk. Så efter hade först tänkt mig en väldigt ljus färgskala i olika vita nyanser som kontrast till metalldetaljerna kunde jag ändra det till förmån för mer historiska grundade, om än ljusa kulörer.

För nästa figur var det som skulle bli extra tidsödande uppenbart: standaret. Mycket designtid och efterföljande justeringar och anpassningar fick läggas på krigsflaggan. Till det kom förstås den sudanesiskt inspirerade filtrocken han bär med sina otaliga små rutformade upphöjningar. Skölden var också ett huvudbry och fick bändas och böjas en del för att bli Ok. Den här krigaren var en av mina favoriter, en av de första ursprungliga idéerna jag fick och som kanske bäst förenar de många uppslag som idén med etiopiska fantasy-dvärgar inspirerade till.

Krigaren med lejonmanen, en annan favorit för sin starka kulturella färg, var också den där ringbrynjeproblemet kom starkast till sin rätt, och det tog timmar bara att få mönstret på plats och sedan vrida och bända på ringarna på de många olika små och stora luckor där de skymtar fram. Förutom den iögonfallande och karaktäristiska detaljen med lejonhuvudet, var den här krigaren kanske mest inspirerad av etiopisk liturgisk klädnad av alla, vilket förhoppningsvis inger den känsla jag eftersökte – en av furstlig, högättad persona, en ledare eller heroisk gestalt.

Sist, men sannerligen inte minst, var krigaren med sin yxa i fast tvåhandsgrepp. Mest dynamisk och rörlig av alla de 6, står denne närmast betraktaren i bilden. Jämfört med några av de andra är han enkelt klädd, men detaljerna framträder också skarpare eftersom hans grundteckning är den mest detaljerade. Ringbrynjemodellens begränsningar blev här också mest tydliga, och mycket tid gick åt att försöka få brynjan att vecka sig och lägga sig runt hans kropp med dess lemmar i svåra vinklar.

Ett problem med att göra dvärgarna en och en kom att visa sig: trots att jag standardiserat förfarandet och konsekvent försökt använda samma verktyg och stilgrepp, kom en märkbar skillnad i ton att uppstå, med de första något kyligare färglagda över hela fälten av skuggor, mellannyanser och högdagrar. Det kom att krävas en hel del efterarbete och läggande på av nya överliggande ljuseffekter och toner för att få dem att dra ihop färgmässigt. Resultatet är kanske inte hundraprocentigt, men förhoppningsvis värd besväret. Som bakgrund valde jag ett bearbetat mönster av gammalt pergament, vars nyanser jag förstärkte.

I samband med de sista modifikationerna av färgskalan bestämde jag mig också för att lägga på skuggor som kastades utifrån en ljuskälla som någorlunda överensstämde med ljusriktningen för det föregående färgarbetet. Skuggorna förstärker känslan av att de faktiskt står tillsammans, och bidrar också till att förankra dem fysiskt i planet – illusionen av att de faktiskt står med fötterna på ett tänkt golv, snarare än hänger i luften, blir mer påtaglig.

Jag presenterade resultatet på det här stadiet för uppdragsgivaren och fick ett nöjt gensvar. Det var ett roligt och intressant uppdrag, och det gedigna förarbetet kom, tycker jag nog, att löna sig. Det var synd att flera av de avledda idéer som sprang upp på vägen inte riktigt kunde rymmas inom ramen för uppdraget (iaf. inte inom en rymlig tidsrymd), men de kommer säkerligen att dyka upp förr eller senare. Det finns fler påbörjade arbeten med våra kortväxta stridare inspirerade av den fascinerande Etiopiska kulturen.

Dvärgar på krigsstigen 1


Ett gäng etiopiskt inspirerade fantasydvärgar stormar fram

Fantasy är, vilket kännare av genren kan vara mer eller mindre medvetna om, en kraftligt eurocentrisk genre. Med några notabla undantag utspelar sig den absoluta majoriteten av fantasyvärldar -och miljöer i en tämligen lätt förklädd nordeuropeisk medeltida kultursfär, med västerländska protagonister. Men tänk om…

Det var förra året (2020) som jag åtog mig ett uppdrag åt en beställare som önskade sig designer för fantasydvärgar i Warhammer-stil – fast förlagda till en nordafrikansk, specifikt etiopiskt inspirerad miljö. Inspirationen kom, såsom jag förstått det, delvis från de säregna och jättelika monument som medeltidens etiopier högg ut direkt ur klipporna. Med rätta har t.ex. de monumentala klippkyrkorna i Lalibela klassats som världsarv.

Det där kunde man inte säga nej till. Jag bestämde mig för att göra fantasydvärgarna till regelrätta etiopiska krigare i en tämligen verklighetsliknande Fantasytappning.

Tidigare hade man gjort en del översiktliga studier i Etiopiens medeltida kultur, men nu vidtog ett en period med research i inte bara Etiopiens utan också angränsande regioners som Sudans klädedräkt, arkitektur, accessoarer, symbolik, tatueringskonst, rustningar och vapen, massor med vapen…

Arbetet med de många detaljer och designidéer som inspirerades av det växande bildmaterialet mynnade ut i ett antal dussin skisser, utkast och bilduppslag som destillerades fram under hösten och vintern. Arbetet växte snart över sina bräddar – jag började fila på en stor fältslagsmålning med mängder av etiopiska dvärgkrigare i full formering, elefanter och medföljande präster och kungligheter, mot en fond av gigantiska klippmonument….

Skisser för etiopiska dvärgar

Arbetet med det där kom dock att stöta på patrull av den svåra verkligheten i Coronatider. Under vintern tvingades jag backa bandet och bestämde mig för att koncentrera mig på det ursprungliga uppdraget. Jag valde ut de 6 mest stilrena studierna och började ta fram skisser för en sammansatt bild där de rycker fram på rad, utförda i blyerts och mjuk grafit.

Först ut var den svingande yxmannen på språng. Han är klädd i en typisk utsmyckad etiopisk lemde, en krigares kåpa som kunde vara gjord av tyg, hud eller läder, med en lejonman insydd på toppen. På huvudet har han en hög anfarro, en huvudbonad som krigare kunde toppa med håret från en lejonman. Den karaktäristiskt framåtmonterade yxan är av en typ som återfinns runt Afrikas horn, och skölden har en djup, rund skålform med talrika beslag och utsmyckningar, vilket var vanligt i regionen.

Såsom alla stabila och långlivade kulturer tog Etiopien under perioder många intryck från omgivande kultursfärer, såsom t.ex. den romerska och tidiga bysantinska världen. Inspirerad av detta valde jag att förse den andre dvärgkrigaren med influenser ifråga om rustning i form av en fjällbrynja av senromersk/bysantinsk typ under sin lemde. Metallhjälmen har en aventail av ringbrynja för att skydda nacken. Den stora yxan är en variation på en typ som användes i Etiopien/Sudan och kan ha varit antingen ett stridsvapen eller ett omgjort redskap.

Standard och flaggor var en viktig del av krig-föringen i förmodern tid, och Etiopien var inget undantag. För min dvärgiske standardbärare valde jag en bysantinskt inspirerad krigsflagga, med vikter på de långa tungorna som hänger ner från dess underkant. Under lemden bär han en skyddande stoppad filtrock (jibbah) av en typ som var vanlig i ett brett bälte från Sudan i öster till Hausalanden i väst. Hans anfarro har lejontaglen stärkta med aska eller dylikt vilket får dem att stå rakt upp. På ena axeln har han en kvadratisk metallplatta som förekom i regionen, troligen med symbolisk men kanske också skyddande funktion. Han bär en lite större och plattare sköld av härdad hud, troligen flodhäst eller elefant, stärkt och utsmyckad med metalldetaljer.

För att dra nytta av de många designerna från idén om dvärgar i rader av pikformationer tog jag upp en av de mer välrustade varianterna, med rund stålhjälm och full aventail som täcker axlarna, en brynja under lemden och ytterligare skydd av lamelltyp över hals och ben. Den lite större, oktogonformade skölden av härdad hud med metalldetaljer (här i brons), är av en typ som förekom i Etiopien under den tidiga s.k. Aksum-tiden och fyller en liknande funktion som den romerska scutum.

För en ledande och/eller kunglig representant för dvärgkrigarna valde jag rusta honom väl, med en brynja över sin filt-jibbla. Över denna bär han ett plagg inspirerad av de utsmyckade stola (orarion) som bärs av vissa koptiska och etiopiska präster, kantad med fransar av lejontagel. Denna matchar den huvudbonad gjord av ett lejonhuvud, komplett med manen, som visar på hans upphöjda position eller status. I handen har han en uppförstorad variant av ett kortsvärd med böjd framdel som återfanns i regionen.

Slutligen fullföljde jag en av de ursprungliga idéskisserna, en dvärgkrigare på språng med regionalt inspirerad stridsyxa i hand. Även denne är påtagligt välrustad med filtjibbla och ringbrynja under en robust lemde. Den fulla man av lejonhår som toppar hans anfarro tyder på status, kanske en framstående krigare eller hjälte inom dvärgstyrkorna.

Det kan noteras att jag försökt lägga mig nära de verkliga inspirationskällorna även ifråga om annat, t.ex. krigarnas skodon. Jag försåg de flesta med öppna, sandalliknande skor, vissa med små plattor till skydd för överdelen av foten. Detta passar bättre för det klimat som vidlåder motsvarande norra Afrika än tjocka och heltäckande stövlar av läder.

Slutligen satte jag ihop de sex skisserna till den sammansatta bild av krigarna på rad som kan ses ovan. Det skiner lite igenom att skisserna är utförda i tämligen olika storlek, med relativt tjockare pennlinjer för de mindre som följd. Förhoppningen var dock att den oregelbundenheten skulle bli något mindre framträdande när bilderna färglades.

Träningsteckning (4:2) – Den Sköna stegras med färg


En teckning av två stridbara karaktärer i krigisk pose fick efter mycket om och men färg på sig, och växte ut till en slags karaktärstudie med gröna landskap och en märklig stjärnhimmel som fond.

I ett tidigare inlägg i denna serie skildrades en skiss utförd i mjuk grafit, föreställande hur min berättelses främsta hjälte, den oförvägna Kati, börjar träna under den bistre krigaren Yakane, något som kompliceras att de två fattat tycke för varandra, bara för att splittras innan deras relation hann komma någonstans.

Kati till Häst, Yakane till fots träning

Jag gillar den där teckningen, framför allt för dess uttryck: den visar förhoppningsvis på viktiga aspekter av figurernas karaktärer samtidigt som den lyfter fram hurdana de ter sig – och är hyfsat porträttlik. Den var således en stark kandidat för färgläggning – men det ställde isf. krav på att färgläggningen åtminstone skulle vara hjälpligt noggrann och rättvisande för dess syften.

Först måste en bakgrund som passade läggas till. Miljön jag tänkte mig när jag ritade de två var något i stil med nordöstra Frankrike, mot Ardennerna till. En del kikande runt på bilder från regionen gav mig underlag för en översiktlig teckning av ett landskap av uppodlade fält, genombrutna av skogsdungar och med kullar och låga berg som inramning.

Därefter tog långa nätter med mycket slit för mina oprofessionella målarfingrar vid, med bildredigaren GIMP som fotboja. Som tidigare började jag med grundfärgerna för bildens olika delar, och lade fast en passande kontrast mellan figurerna och den gröntonade bakgrunden. Det vidare målningsarbetet kom att delas upp i tre delar: först figurerna, sedan landskapet och sist himlen.

För figurerna, det som krävde mest detaljer, tog det långa jobbet vid med att hitta hudtoner, skuggor, högdagrar och andra målade effekter på deras skepnader och kläder för att göra dessa levande. Därnäst var det dags att ge variation och skuggor till landskapet. Även här saknades inte potentiella detaljer att grotta ner sig i, och speciellt gräset samt stenarna i förgrunden tog sin tid: för förstnämnda fick man bilda sig lite i  skapandet av handgjorda mönster; stenarnas textur skapades däremot mer för hand med många lager av fläckar, skuggor och sprickor ovanpå varandra. Den senare blev OK, medan gräset lämnat en del kvar att önska.

En viktig detalj för att visa på den speciella miljön var stjärnhimlen. Den har skymtat i bakgrunden även i tidigare målningar (se t.ex. här och här), men den här gången ville jag framhäva den i all sin märklighet. Himlen i Landet Bortom, det keltiskinspirerade land bortom verklighetens rand där Kati och Yakane befinner sig, domineras inte av en sol med en stor måne samt många små och ljussvaga stjärnor som i den vanliga världen. Nej istället påminner den närmast om utsikten nära centrum av en galax, med otaliga stjärnor av olika storlek och färg som bildar en massiv matta av ljus.

Utgående från foton från stjärnhopar målade jag en ansamling stjärnor i olika färger (för att kunna skilja dem åt) ovan en himmelsblå bakgrund. Ovanpå det lade jag på ett lager där de rödmålade stjärnorna försågs med färgutbrott med ”nova”-redskapet i GIMP: det förändrade helt färgskalan och gav upphov till de mjuka övergångar från blått, rött och gult som eftersträvades. Därefter lade jag för hand på ljus lyster för alla de övriga stjärnorna. Ovanpå det lades ett lager från ljusblå gående mot vitt, för att simulera den suddighet som atmosfären skulle ge. Sist lade jag på två lager med ”moln”-redskapet respektive ”Fast Brus” för att få fram färgskiftningar liknande molnighet – i en miljö med många ljuskällor skulle vanliga, reflekterande moln släppa igenom ljus på ett annat sätt än i vår himmel.

Sammanlagt blev bilden av stjärnhimlen mycket stor, så stor att den fick GIMP att krascha – vilket inte är lätt. Med alla delarna på plats påbörjades den sista fasen – att få himmel, landskap och figurer att samverka och fungera som en enhet, och att justera färgskala, värme och toning för bilden i sin helhet. Den här post-produktionsfasen handlar mycket om ljusbehandling – inte mitt forte tyvärr. Sålunda spenderades mycket tid på att prova, förkasta och lägga på varianter av ljustoningar som sepia, matta, varma och kalla ljuslager, skuggförstärkningar,  toningar mm i olika lager. Detaljer förfinades och rensades upp också på var och en av bildens tre delar, såväl figurer, stjärnhimmel och landskap. När träsmaken blivit lite väl torr i munnen bestämde jag mig till slut för att sätta stopp. Resultatet kan ses nedan.

Kati & Yakane stridsträning m stegrande häst färglagd

Med allt meck som ägnades den kan man konstatera att bilden i bästa fall måste anses…ojämn. Gräset skulle kunna vara mycket bättre, man skulle säkerligen vinna på att dra några varv till på figurernas hudkulörer, integreringen av den underliggande teckningen med målningen är sådär… Men trots allt är jag nöjd med hur den mer eller mindre färdiga tavlan blev, dess tekniska eller hantverksmässiga kvalitéer åsido. Dessa var alltid a means to an end, som man säger, ämnade att lyfta fram figurernas karaktärer, attityd och framtoning, för att i någon mån fånga deras anda. Såtillvida finner jag den lyckad. Yakanes ärrade men raka hållning, hans minspel som är mångtydigt trots sitt sammanbitna utanverk, och gesten som är vagt hotfull och bemästrande utan att vara yvig – allt det kontrasterar med Katis energiska, rörliga skepnad, alltid med ett starkt, omisskännligt uttryck där hon sveper fram, alltid på väg framåt, oförskräckt och okuvlig.

———————————————–

Fler studier av figurer för min fiktiva värld A’ratauma finns i galleriet

Galleri för A’ratauma


← Se tidigare inlägg på denna teckning, ”Den Sköna gör sitt Intåg

Träningsteckning (11:3) – Bättre Fly än illa Fäkta 2 i målad miljö


Så till slut blev den klar (?), teckningen av två stridande och fäktande hjältinnor, och försågs med en miljö och omgivningar målade för att passa deras uppgörelse.

Som nämndes i förra inlägget hade detta alster i raden av träningsteckningar nått dithän att det var dags att förse den med en passande omgivning för envigen mellan de två kombattanterna, mina hjältinnor Kati och Corinna. Denna scen utspelas i ett skogslandskap, där raviner och floder klyver den kulliga och bitvis klippiga terrängen. Den grundläggande kladden för bilden gav en översiktlig idé av miljöns huvuddrag – en stenbro över en klyfta med en forsande flod i botten.

Det framgick snabbt att omgivningarna måste göras mycket större i relation till de två stridande figurerna för att ge en rättvisande bild av miljön.

Jag bestämde mig också tidigt för att bakgrunden borde utföras i delvis annan teknik än figurerna av de två stridande. Som framgått i tidigare inlägg gjordes dessa som en tuschad teckning för att därefter målas med akvareller. Men för ett målat landskap ville jag låta akvarellfärgernas lite slumpartade och varierade ytskikt mer prägla bildens karaktär, fast utan att konturer och linjer helt försvann.

För att åstadkomma det bestämde jag mig för en annorlunda tågordning. Som bas (1) lades ett mer utförligt grundlager än vad som är brukligt, för att därefter (2) målas i akvareller, och till sist (3) fyllas på med tecknade element och linjer.

Först (1) lades huvuddragen i miljön fast med tydliga skuggor och linjer. För det valdes akvarellpennor. Dessa har två fördelar: dels passar pennelementet för att skissa fram miljön; men än viktigare, så rinner inte deras färg åter när de väl torkat in, och kan därför läggas som bas för att sedan målas över utan att ”blöda” in i de senare pålagda färgerna.

Sedan var det dags för huvudnumret: akvarellmålningen (2), vars svårregerliga och rinnande färger passar bra för miljöer där man mer är ute efter ett intryck än detaljerad återgivning.

Kati & Corinna bakgrund akvarell

På mitt stadium av fumlande är alla bilder en slags övningar och inlärningsepisoder, men det är bara att bejaka det och gärna prova olika varianter av tekniker. Sålunda blötte jag först papperet längs forsen under bron, vilket gav den blötare och rinnigare effekt som passar för att likna åsynen av vatten (s.k. wet-on-wet-teknik). Det hela blev OK på det hela taget, det rätta intrycket finns iaf. där.

Målningen scannades in och bearbetades därefter i GIMP: färgbalansen försköts åt det mörkare hållet, och vissa skuggor och toner förstärktes för att renodla motivets sökta effekt. Det gav en fungerande akvarellmålning för det sista steget, vilket var att förse målningen med tuschlinjer så att den kom närmare teckningen av mina två stridande, och därefter foga samman de två elementen.

Kati & Corinna fäktas på stenbron akvarell & tusch

Genom att tuscha miljöns huvudlinjer i efterhand försköts som synes bakgrundens prägel av renodlad målning närmare anblicken av en färglagd teckning, men förhoppningsvis utan att känslan av akvarellfärgernas ljusa och varierade skiftningar helt förlorats. Sammansmältningen av de två innefattade ytterligare meckande med färgskalor, och läggande på av sådant som de stridandes skuggor på marken och andra sådana detaljer (se utsnittet till vänster).

Den färdiga, hopfogade bilden blev således en hybrid av teckning och akvarellmålning med en del digitalt pålagda inslag. Ett riktigt mishmash av tekniker, som helt säkert kan förbättras med tiden, för det saknas förstås inte saker att kritisera och irritera sig på. Känslan av djup i bilden blev inte alls tillräckligt markerad – jag hade sett framför mig ett fall på kanske 20-40 meter ner i klyftan, som till synes är mycket grundare. Eller är det skalan som är fel? Akvarellmålningens ljusa lätthet förtar också något av bildens dramatik, även om det skall föreställa mitt på dagen så är det som om färgskalan saknar…tyngd. Eller nåt.

Men jag är… försiktigt nöjd, även på det här stadiet. Bilden ger ändå en skymt av en intressant och dramatisk scen, och har ett värde för mig genom att bara finnas där: den förblev inte bara en tanke, påkommen efter blick på fotot av två fäktare, utan tog ändå steget över, till platsen där mina hjältinnor lever och strider, och blev en del av det. Av Bortom.

PS. I en attack av pyssleri meckade jag för första gången lite med GIF-animering för att se om man inte kunde få en effekt snarlik utzoomning av bilden – resultatet blev riktigt anskrämligt, men ändå lite kul (se ovan). Det måste finnas mycket bättre sätt att göra det där – men det får bli en senare historia…

****************************

Fler studier av figurer för min fiktiva värld A’ratauma finns i galleriet

Galleri för A’ratauma


⇐ Se tidigare inlägg för denna bild, ”Träningsteckning (11:3) – Bättre fly...”

Träningsteckning (11:2) – Bättre Fly än illa Fäkta 2 får färg


En tecknings väg på väg till en enkel men mer skildrande målning fortsätter, och två kvinnliga kombattanter får lite färg på sig.

I förra inlägget skildrades hur den senaste i raden av träningsteckningar inspirerade av stridsövningar, i det här fallet fäktning, tog sin början från ett foto av två tävlande fångade mitt i fäktningens karaktäristiska snabba utfall. På den baserades en teckning som visade på mina två hjältinnor Kati och Corinna sedda från en liknande vinkel och i snarlik pose.

Den teckningen fick snabbt karaktären av en slags storyboard till en scen i mina berättelser, där vad som börjat som en slags övning eller tävling mellan de två håller på att utvecklas mer till en envig där Kati, nederst på bilden, just har träffat Corinna med ett hårt slag över ansiktet.

I det första stadiet blev teckningen någorlunda klar i och med att den tuschades (se till höger).

Men redan här var den satt på vägen att bli en del i en större helhet, där bakgrund och färgläggning skulle ingå. Vägvalet för denna större illustration föll till slut på en kombination av tusch och akvarellfärg, och parallellt med att jag började skissa och måla bakgrunden som de två figurerna skulle ingå i, förberedde jag en målad variant av de två stridande själva.

Kati & Corinna uppifrån akvarell

Genom att trycka in konturerna med en smal trästav genom ett mellanskikt av karbonpapper överfördes teckningens baslinjer till akvarellpapper. Sedan var det bara att svabba på. Min målningsteknik är nästan obefintlig och akvarell passar egentligen inte speciellt bra som teknik för att måla personer – akvarellens särart skulle dock framför allt komma till sin rätt för den omgivande bakgrunden. Efter att ha friskat upp erfarenheterna från några tidigare kladdar och försök fick jag i alla fall fram en färgskala som åtminstone inte förtörnade blicken för mycket och dög som färgläggning för detta delavsnitt.

Akvarellen scannades sedan in och genom bildbehandlingens magi kunde den kombineras med den tidigare tuschteckningen som en bild där de två elementen låg som skilda lager – se nedan.

Kati & Corinna uppifrån akvarell & tusch

Som vanligt noterade jag hur akvarellens bleka färger i någon mening ”kom bort” och blev ännu mer urlakade och mindre distinkta när de scannades in och kontrasterades med de skarpa linjerna i en teckning. Som tur är erbjuder bildbehandlingsprogrammen möjlighet att i någon mån åtgärda det där. Men det skulle bli en senare fråga, för först måste omgivningen och miljön till den större bild som den hjälpligt färglagda teckningen skulle ingå i som del, skapas. I nästa inlägg kommer det och färdigställandet av vad som börjat som en enkel teckning av fäktande att skildras.

****************************

Fler studier av figurer för min fiktiva värld A’ratauma finns i galleriet

Galleri för A’ratauma

Träningsteckning (11:1) – Bättre Fly än illa Fäkta 2


Inspirerad av sportfäktningens värld kom en teckning som satte en fäktningsstrids snabba stötar och utfall i en naturskön och dramatisk miljö.

Den här gången var det ett foto av två kvinnliga fäktare fångade mitt i samtidiga utfall, sedda från en vinkel snett uppifrån, som satte fart på fantasin. Den passade in i den kontinuitet som skildras i min serie av träningsteckningar som tidigare visats här, där de två kvinnliga protagonisterna Kati och Corinna ömsom tränar ihop och drabbar samman. Tankarna gick till en scen där de två utkämpar vad som börjar som en slags träningsmatch, men som snart urartar i en envig till det bittra slutet.

Jag kladdade fram en variant av mina två stridare satta i en översiktlig vy av den miljö där envigen utspelade sig, en klippa som bildar en slags stenbro över en klyfta med en forsande flod på botten.

Det stod snart klart att bilden bestod av två delar som delvis föll isär: dels de två stridande, dels landskapet och miljön. Hur de två senare skulle förenas var en fråga som än så länge fick läggas på is. Jag beslöt mig för att börja med de två sköna fäktarna.

Först skissade jag fram figurerna i hård blyerts, med fokus på kroppsställning och rätt återgivande av perspektiv och betraktelsevinkeln. Detaljer som klädveck, skuggning och annat lades på med vanlig HB-blyertspenna, i en linjerad, typiskt ”tecknad” stil. Kati och Corinna slåss med käppar och har inga kroppsskydd, och den smäll som Corinna därmed får av Kati med käppen måste framgå av hennes uttryck.

Redan då hade jag börjat luta åt att tuscha den där som en delvis egen, färdig teckning som kunde stå enskilt, och först därefter foga in den i den större, sammansatta bilden med bakgrund som en enhet. Blyertsteckningens linjer belades med artliner-penna i radierna 0,005-0,5 mm, och resultatet blev som nedan.

Som den står fram har teckningen förhoppningsvis inte helt tappat inspirationskällans rörelse. Valet av tusch för de två huvudpersonerna tvingade dock fram ett ställningstagande för fortsättningen – det måste rimligen innebära att även bakgrunden måste tuschas – vilket faktiskt inte var vad jag hade tänkt. Hur bilden till sist gjordes klar och fogades samman med sin bakgrund framgår i nästa inlägg.

****************************

Fler studier av figurer för min fiktiva värld A’ratauma finns i galleriet

Galleri för A’ratauma

Träningsteckning (10) – Bättre Fly än illa Fäkta (?)


Under en sommar med endast några dagars ledig tid mellan jobb o träning har inte mycket publicerats. Men figur -och designstudier har fortsatt under sena nätter – som en serie teckningar inspirerade av bilder från sportfäktningens värld. 

Under arbetet med de här tidigare publicerade träningsteckningarna blickade jag ganska brett på olika sporter och stridskonster för figurernas kroppsställningar och känsla av rörelse. En av de discipliner som återkom var fäktsport, eller sportfäktning som jag föredrar att kalla det.

Trots att sportfäktning har avlägsnat sig väldigt mycket från den stridsorienterade kamp mellan svärdskämpar som utgjort Fäktningen under mer än 4000 år, är dess dynamiska, snabba utfall tacksamma som inspirationskälla för avbildandet av träning av svärdshantering. En av de bilder som fastnade för min näthinna var ett foto på sportfäktare. Bildens behållning, tycktes det mig, är att den fångar en situation av stark obalans mellan parterna, där den ena är helt överlägsen. Jag föreställde mig att den knäböjande parten satsat allt på ett utfall som inte slutat väl…

Tanken föranledde en snabb minneskladd – för det är en situation som passar utmärkt för relationen mellan två av protagonisterna i mina berättelser, när den otåliga och kanske lite väl ivriga Kati börjar övas av den storvuxne stridsmannen Yakane. Redan på klotterstadiet lade jag på mera rörelse för den upprättstående Yakane, för att trycka på att han inte står så statiskt utan måste ta ett snabbt steg åt sidan.

Kladden mynnade ut i en skiss i hård blyerts, där detaljerna kunde mejslas fram. För att understryka Yakanes kontroll över situationen lades detaljen till att han tagit tag i Katis käpp samtidigt som han klivit åt sidan och satt sin egen stav mot hennes strupe.

Direkt på skissen fixerades konturerna och de viktigaste linjerna med halvhård (2B) blyerts, medan skuggor, detaljer och nyanser lades på med mjukare (6-9B) blyertspennor. Med hjälp av stompfer, dvs utsmetare av papper, gjordes övergångarna mjukare och något mer gradvisa. Resultatet kan ses nedan.Teckningen… funkar iaf. De viktigaste och inspirerande idéerna från originalfotot med fäktarna blev överförda, och den ger hjälpligt en aning om den tänkta situationen som den är tänkt att illustrera. Båda protagonisterna känns väl igen och ger ett rättvisande kroppsligt intryck, eller vad man ska säga. Den läggs således till den växande högen av bilder som visar på träning i stridskonster för karaktärerna. Kanske får den färg på sig så småningom.

****************************

Fler studier av figurer för min fiktiva värld A’ratauma finns i galleriet

Galleri för A’ratauma

Träningsteckning (2:2) – En vapensyster får lite färg


Lite lek med färgläggningsverktygen i GIMP har lett till att en del teckningar har fått färg pixlat på sig de senaste månaderna.

Under några veckor har jag har passat på att leka lite med färgverktygen så att flera av teckningarna på temat stridsträning fått målade bakgrunder. Avsikten var att utforska färgskalor och prova sig fram för hur teckningar skulle se ut i en mer bearbetad kontext, snarare än att eftersträva något slags ”färdigt” resultat. Men lite i taget har ändå mixtrandet lett till att vissa av teckningarna fått mer av en karaktär av mer fullödiga illustrationer.

corinna-yakane-tranar-hast-vs-fot-smetad-merged-mamluk-archery-traning

Corinna och Yakane tränar bågskytte från häst

Först ut har varit en bild som tidigare redovisats, ”En Vapensyster Tränas Upp”, som visar på en av mina berättelsers protagonister, stridsmannen Yakane och hans kvinnliga adept och landsmaninna Corinna. Teckningen visar hur Yakane börjat träna Corinna i furusiyya, deras hemlands stridskonster (inspirerat av verklighetens mamlucker), och dess centrala inslag närstrid och bågskytte till häst.

Redan när jag ritade den bilden hade jag en ide till bakgrund: att de skulle stå vid ett grunt ställe eller övergång till en flod, kanske med berg eller skog bakom. Landskapet skulle vara grönt och frodigt, inspirerat av naturen i norra Frankrike vid ardennerna, vilket geografiskt motsvarar den region där scenen utspelar sig. Jag tittade därför på några foton och gjorde en snabb skissteckning på en sådan miljö vid ett vattendrag.

Därefter lades bakgrund och figurer samman i sina respektive positioner i landskapet. Yakane står alltså i vatten som når till fotknölarna, medan Corinna rider fram och tillbaka längs vattenbrynet och skjuter på denne med trubbiga övningspilar. Idén är att Yakane vadar över det grunda vattnet, som saktar ner honom och ger Corinna möjlighet att avfyra flera pilar på tämligen nära håll: detta är en stridsteknik som finns dokumenterad för verklighetens mamlucker.

Först ut för själva färgläggningne var att var att finna basfärgerna för bilden, med början i  bakgrunden- olika nyanser av grönt och vattnets och himlens färg. Först därefter lade jag på de färglagren för bildens huvudfigurer.

En detalj som krävde speciell eftertanke vid målningen av figurerna var mönstren på Yakanes och Corinnas kläder. Landet Bortom, den plats som de befinner sig på, är präglad av keltiskt inspirerad kultur. Ett sätt detta gestaltas på är att de kläder och tyger som figurerna förser sig med där är vävda med tartans, dvs vad som vi kallar ”skotskrutiga” mönster.

Corinnas favoritfärg är blå. Därför försåg jag henne med en blågrön tartan som jag också personligen gillar, nämligen det som bärs av det Kungliga Skotska Höglandsregementets 3:e bataljon, känt som The Blackwatch. För Yakane letade jag länge och väl efter ett passande mönster. Han har en dragning åt mörka, gärna svarta kläder, och till sist fann jag ett tartan-mönster som passade, med gultonade ränder på en antracitgrå fond (se bild till höger).

Sedan gällde det att skapa en passande mönstermall och lägga på dem på figurerna, varefter man med böj -och töjverktygen drog ut mönstret så att det överensstämde med de ritade vecken och hur kläderna lade sig –  ett riktigt slitgöra, men i sammanhanget klart värt det. Det är inte bara snyggt, utan lyfter också fram platsens särart och också denna speciella period i min berättelse, där alla huvudkaraktärer klär sig enligt Landets sed.

Färglager på färglager lades så på varandra med olika lägen för multiplicering, överlagring med mera, för att finna på rätt nyanser. På dessa lades så ett antal lager av målade ljuseffekter, som extra skugga och högdagrar, blänk för metalliska ytor med mera. Jag vände och vred lite extra på sådant som jag inte övat mycket på tidigare, som vattnets skiftningar och blänk, glansen på gräs och lövverk med mera.

Ett av de mest påfallande märkligheterna i Landet Bortom är dess himmel, som inte är upplyst av en enda dominerande sol, utan av otaliga närliggande stjärnor, närmast som om man befann sig i centrum av ett stjärnkluster. Med hjälp av supernovaverktyget lade jag därför på ett antal olikfärgade stjärnexplosioner i bakgrunden.

Yakane & Corinna övar vid vadstället – färg stadium3

Bilden ovan visar på det senaste stadiet av färgläggningsprocessen, där jag lekt mig mätt på olika tekniker – för stunden. Den känns ännu inte helt…tja färdig blir man ju aldrig, men inte riktigt framme än. Mer effekter av blänk och speglingar från och på vattnet behövs känns det som, och kanske mer variation av vissa ytlager och mer målning av träd och växtlighet. Ljuset kan säkert förbättras också, bilden ser lite, tja kall ut än så länge. Men det ser lovande ut, och ger i alla fall en slags aning om landskapet och miljön i denna viktiga del av berättelsen.

Fler studier av figurer för min fiktiva värld A’ratauma finns i galleriet

Galleri för A’ratauma

——————————————-

För en introduktion av Mamluckerna, elitkrigare i Egypten och Syrien under medeltiden, se https://en.wikipedia.org/wiki/Mamluk och https://en.wikipedia.org/wiki/Furusiyya

Om skotskrutiga mönster eller tartan, de traditionella mönstren för keltiska folk sedan åtminstone för-romersk tid, se https://en.wikipedia.org/wiki/Tartan

Om den historiska arméenheten The Black Watch, i våra dagar utgörande 3e Bataljonen av Royal Regiment of Scotland inom den Brittiska armén, se https://en.wikipedia.org/wiki/Black_Watch

Träningsteckning (9) – En smocka hänger i luften


Serien av teckningar på temat stridsträning fortsätter med två nya storyboards med Kati & Corinna, två av protagonisterna i min berättelse, som urartat i ett avgörande ögonblick när Kati reser sig mot den misshandel som hon fått utstå och släpper loss sin kraft och vrede på sin mer erfarna sparringpartner.

Det kan vara värt att rekapitulera den här scenen som den utvecklats steg för steg: Kati och Corinna tränas i stridskonsterna av den bistre Yakane, och får sparras med full kraft trots att Corinna är mer erfaren och kunnig. Som en följd får Kati om och om igen stryk. En dag går saker överstyr och Kati ligger blödande på marken. Corinna tvekar, hon vill inte fortsätta, medan Kati reser sig upp med en mordisk glimt i ögonen.

Sedan tidigare hade jag som brukligt är gjort visualiseringskladdar på vad som händer sedan: att Kati kastar sig fram, slår ut med sin käpp och överrumplar Corinna som sänkt sin gard. Som en övning i att skildra figurer i realistisk rörelse och mina pågående studier i olika vinklar och dynamiska kroppsställningar bestämde jag mig för att göra några snabba blyertsteckningar i helfigur på det där.

Det första momentet framgår av den vidhängande kladden. Trots att hon tas med överraskning hinner Corinna parera hugget. Kati kommer dock framåt med fart, med vänstern knuten för att slå till…

Kladden har som ofta är fallet en konventionell horisontell vinkel. Vid överföringen till teckning sänktes perspektivet något, för att accentuera rörelseriktningen som går från just ett lägre läge uppåt och inåt i bilden. Som synes jobbade jag med varianter för Katis näve för att hitta en mer realistisk och spontan vinkel, mer nedsänkt som inför en rallarsving, och delvis utåt i bilden mot betraktaren.

Kati Utfall mot Corinna

Teckningen fångar förhoppningsvis överrumplingsmomentet i dels Corinnas ansiktsuttryck, men än mer i hennes kroppsställning, där hon mer tydligt ryggar tillbaka och parerar reflexmässigt i en avig, inte välbalanserad hållning – i kontrast till Katis bestämda, framåtskridande uppenbarelse.

Framåtrörelsens syfte framgår av nästa kladd, där Kati tar ytterligare ett steg framåt mot den statiska Corinna och kommer innanför hennes gard för att slå till. Som framgår tänkte jag mig först Corinna hållande sin käpp i en dubbelhandsfattning, och Kati slående rakt fram med vänstern.

I helkroppsteckningen kom ställningen åter att finjusteras. Med sin svärdsarm pressar Kati ner Corinnas käpp, samtidigt som hon kliver in för sitt slag. För själva slaget skiftade jag vad som först såg ut som en jabb till en slags vänsterkrok, ett slag med högre kraft och potential att knocka motståndaren, och också mer konsekvent med Katis utgångsposition. Det framgår förhoppningsvis också att benen viker sig under Corinna från hennes (alltför) raka och jämfota benställning.

Kati Vänsterkrok mot Corinna

Det är intressant att notera att när man vill fånga sådan snabb och dynamisk action i helkroppsformat så förloras något av kraften i den dominerande rörelseriktningen: figurerna ser mer frusna ut än om man zoomade in till halvfigur. Om det här vore teckningar ämnade för en serietidning skulle jag därför troligen beskära dem ovanför knäna. Som det är nu är helkroppsvyn en del av poängen, men jag tycker ändå att något av kraft och rörelse framgår, speciellt när man sätter bilderna intill varandra.

De här bilderna är representativa för mitt vardagstecknande numera, sådant som jag fäster på papper var och varannan dag. Som sådana är de också starkt präglade av min egen träning och intresse för framför allt boxning. Så befruktar olika sidor av livet varandra: jag hade antagligen inte kunnat t.ex. fästa mig vid detaljerna i mina kombattanters fotarbete om det inte var något som jag själv övade och praktiserade.

De där kommer att färgläggas, det är ett som är säkert. Före dess skall dock upplösningen av denna fight och viktiga vändning i historien om Katis och Corinnas träning och tillväxt att läggas fram.

****************************

Fler studier av figurer för min fiktiva värld A’ratauma finns i galleriet

Galleri för A’ratauma

————————————————————

Projekt Storyboards: Ett annat Perspektiv, i flera hänseenden


En bild av vantrogenhet och avsmak över de egna handlingarna kastar ett annat ljus över en scen där min hjältinna Kati reser sig från nedslagning, här sedd med fokus på förövarna.

Tidigare har inledningen till detta viktiga skeende redovisats i flera inlägg, fram till att Kati reser sig efter att ha blivit slagen blodig under sin träning. De bilderna visade främst på Katis stridsvilja och järnhårda beslutsamhet. Men det skeendet är mer mångtydigt än så, inte minst eftersom Corinna och Yakane, de två andra inblandade, bär på motstridiga känslor och reaktioner inför det som händer. Jag ville illustrera också detta för att åskådliggöra det komplicerade och mångtydiga i den scenen.

Om man liknar sin inre bildström vid en film, vilket alltid ligger nära till hands för mig, kan man betrakta det här som del i en serie ögonblicksbilder eller storyboards. Inledningsvis (1) fångades intrycket av träningen och ögonblicket när Corinna slår ner Kati i en överblicksbild snett ovanifrån.

Därefter (2) byttes perspektivet för att betrakta den liggande och blödande Kati som ser upp mot sin motståndare, nedslagen men inte besegrad. Fokus är på hennes ansiktsuttryck och kroppsställning.

Slutligen (3) reser sig Kati upp hela vägen, och står där, utmanande med sin käpp i båda händer och redo för fortsättning, okuvad och stridslysten trots oddsen och sina skador.

Så långt gott och väl. Men det fattas något där, en central del av skeendet: nämligen hur Yakane och än mer Corinna, som är de som utdelar slagen, agerar och reagerar under tiden. Båda är svårt kluvna till det de gör, och speciellt Corinna skulle återspegla det och inte kunna dölja det i slutändan.

I en film skulle man vända kameravinkeln mot henne mellan bild (2) och (3) för att visa på detta: och med det i baktanken kladdade jag fram ett utkast på hur Corina tvekar, stannar upp i en slags förundran medan hon ser ner på den nedslagna Kati just som denna är på väg upp.

Corinna & Yakane ser ner på Kati utkast

I en närmast bokstavlig variant av kameravändning tänkte jag mig åsynen av den tvekande Corinna i grodperspektiv, sett nerifrån. Utkastet hade i förstone med Yakane längre bak i en tämligen neutral pose och stumt ansiktsuttryck. Inför att jag bestämde mig för en mer bearbetad skiss ville jag med hjälp av Yakanes ställning tydligare illustrera den konflikt som Corinna ställs inför: hon vill stanna upp, visa medlidande med den skadade Kati där hon ligger. Yakane sköts därför fram i bilden, pekande ner och tydligt befallande henne att fortsätta och avväpna den liggande Kati. Jag valde den varianten.

Corinna & Yakane ser ner, ifylld början

Av anledningar som kommer att framgå i ett framtida inlägg valde jag att göra den här teckningen inte med blyerts, utan med rent ritkol (Charcoal), som jag testat ett par gånger (se tidigare inlägg). Sådana kolkritor ger en djupare svärta och omedelbar tillgång till fler gråskalor, men är också mycket skitigare och dammar av mer.

Några förändringar av bilden skedde under teckningens gång. I det första utkastet hade Corinna släppt sin käpp, men istället stannade jag för att hon ännu höll fast den, löst  vilande på fingertopparna – tanken var att det skulle se ut som om handen inte riktigt ville lyda längre. Yakanes klädsel ändrades också till mer löst sittande plagg som gör hans figur större och mer oformlig, som en kontrast med Corinnas mer avskalade och jämförelsevis mer förmänskligade figur.

Den stora utmaningen med att använda ritkol skulle dock komma med ansiktena. Speciellt Corinnas ansiktsuttryck är det centrala och bärande inslaget i bilden, och jag gruvade mig för att alls kunna få fram något vettigt med mitt valda, kladdiga medium.  Här kom dock övningarna i att avbilda Corinnas vackra ansikte (redovisade i tidigare inlägg) till nytta. Efter litet velande blev teckningen mer eller mindre klar som den syns nedan.

Corinna & Yakane ser ner på Kati m bakgrund

Jag var inte helt nöjd, men det var i alla fall ingen katastrof. Uttrycket som jag försökte få fram är sammansatt och kan tolkas på flera sätt. Där finns en slags vantro (över att Kati inte ger sig), parad med en ett drag av bestörtning över vad hon själv gjort, och kanske avsmak inför sina egna handlingar när hon ser vilket vilka följder det får för Kati, som hon ju känner och har umgåtts med. Yakanes kluvenhet visar sig inte på samma sätt i hans bistra och fårade ansikte – men kroppsställningen är medvetet vriden och delvis bortvänd, ett tecken på att även han liksom vill lägga ett avstånd till det som sker, vända sig bort, samtidigt som hans pekande är en klar aggressiv, ja våldsam gest.

Som en sista touch kladdade jag på några mörka mol, uppdykande som från ingenstans, bakom de två.

Det kunde blivit värre. Kanske väljer jag att sätta färg på den där – jag funderade lite över färgskalan under dess slutfas. Som ett annat perspektiv på ett skeende som setts lite enkelriktat tidigare fyllde den dock sitt syfte. För vad som sker när Kati väl rest sig vänder på rollerna på ett sätt som behövde ett slags förebådande eller tidigare antydning.

****************************

Fler studier av figurer för min fiktiva värld A’ratauma finns i galleriet

Galleri för A’ratauma

Träningsteckning (8) – Färgläggning av en Kämpe som reser sig


En teckning av min hjältinna Kati får en serieteckningsbehandling och färg på sig.

Kati reser sig - Blyertsteckning

Kati reser sig – Blyertsteckning

I förra inlägget i denna serie illustrerades hur den oförvägna och stridbara Kati efter en särskilt hård omgång reser sig med blodad panna och står redo att åter möta sina motståndare.

Jag var rätt nöjd med den bilden och dess inte helt okomplicerade pose, och att, trots frånvaron av direkt förlaga, den håller en rimlig likhet till aktrisen /modellen Rebecca Ferratti, inspirationen för min Kati. Tämligen omgående började jag arbeta på en målad variant.

kati-reser-sig-arising-insp-rebecca-ferratti-tuschFör den valde jag dock att avvika från den blyerts -& grafitbaserade teckningen, och kanske för att man läst mycket mer serier på sistone, byta genre på själva teckningsstilen till en mer inspirerad av serietecknings-estetik.

Med tracing-papper lade jag ut konturerna och de djupaste skuggorna med tuschpensel. På ett separat lager lade jag ut det blod på hennes ansikte som jag utelämnat på blyertsteckningen. Så fick man fram en mer ren och avskalad inramning för den färg som sedan läggs på och får uttrycka det som blyertsens gråskala tidigare burit upp.

kati-reser-sig-bakgrundMen sålunda avskalad kom lusten att fylla ut bilden med en komplett inramning – dvs en iscensättning med bakgrund. I min berättelse sker delar av Katis träning i närheten av ett fält med menhirer, stora uppställda stenstoder karaktäristiska för den keltiska civilisationen och som tros ha haft en religiös och kultisk innebörd för dem. Med några foton som förlagor lade jag med tuschpenseln ut några höga, uppresta stenar på en gräsplätt under en molnbeströdd himmel.

kati-reser-sig-arising-insp-rebecca-ferratti-blyertstuschblodbakgrund-basfargKatis figur lades sedan framför bakgrunden för att finna en bra position. Sedan var det dags att lägga ut basfärgerna för Kati såväl som fondobjekten, som utgångsläge för att börja målningen.

En del pysslande för att hitta rätt kulörer för de olika lagren av skuggor, mörka och ljusa toner, rena högdagrar och andra skiftningar tog därefter vid, varefter dessa målades på och modifierades och mjukades upp eller skärptes.

Mest omsorg lades förstås på Katis figur och skiftningarna i hennes ansikte och hud, och sådant som blåmärken och småsår från rapp och slag. Men även fonden gavs en seriös behandling, som t.ex. stjärnhimlen – en av de mest utmärkande dragen för Landet Bortom, där Kati med sällskap befinner sig, är att himlen inte domineras av en enda sol, utan av ett täcke av stjärnor av vilka många lyser som små solar på himlen som därmed får en lätt disigt färgskiftande, lite drömlik karaktär. Resultatet kan ses nedan.

kati-reser-sig-arising-insp-rebecca-ferratti-blyertstuschblodbakgrund-farglagd

Trots en del invändningar och kvardröjande brister i den där – t.ex. blev överlagren för blåmärken inte riktigt bra, för rosalila – så var den ändå värd besväret, och fyller sitt syfte att berätta mer, ge en mer fyllig bild och fördjupad kontext för den anslående Katis vedermödor.

****************************

Fler studier av figurer för min fiktiva värld A’ratauma finns i galleriet

Galleri för A’ratauma

Träningsteckning (7) – Arising, eller Att Resa Sig


Serien av teckningar som kombinerar karaktärsstudier med avbildning av träning och stridsövningar fortsätter med en vision av hur någon reser sig, mot oddsen, trots smärta, och förblir utmanande, förblir obetvinglig.

kati-slagen-men-inte-besegrad

Kati Slagen men inte besegrad färglagd

Den här teckningen följer omedelbart på den i förra inlägget i denna serie, där Kati, en av mina berättelsers karaktärer, ser upp från marken där hon ligger blodig och nerslagen vid ett tillfälle under den gruvliga träning som hon underkastar sig. Fokus där låg på den vredgade och obesegrade blicken som kontrast till det blod och den i övrigt nedslagna, bokstavligt talat, ställning som hon befinner sig i.

kati-reser-sig-arising-insp-rebecca-ferratti-utkastDet som bilden inte visar är när Kati i nästa stund på darriga ben och med käppen i krampaktigt grepp reser på sig och ser ut mot sina plågoandar, tränaren Yakane och dennes adept Corinna, trotsigt redo för ännu en omgång. Den visionen av okuvligt trots, av en vilja som inte bara framhärdar utan reser sig igen, och igen, bara väntade på att födas fram. I ett utkast jobbades ställningen för en sådan bild fram, med prövning av olika grepp och sökande av rätt vinklar.

Med det utkastet som grund påbörjades en riktig teckning.

kati-reser-sig-arising-insp-rebecca-ferratti-linjeskissJag gick mer metodiskt och gradvis fram än normalt, och försökte akta mig för att rusa iväg i förväg på någon detalj. Den här bilden bygger på en mer sammansatt och invecklad kroppsställning, både anatomiskt och perspektivmässigt, än den föregående. Allt måste bli rätt och passa ihop – helheten var det viktiga. Först lades konturernas linjer ut. och innanför dem de första skissdragen till figurens skuggning och klädveck med ytterst ljus (4H) blyerts.

kati-reser-sig-arising-insp-rebecca-ferratti-grafit-pagaende

Kati reser sig – mjuk blyerts på hud

Efteråt var det dags för skuggning och ifyllning med mjukare grafit (5B-9B). Jag började med ansiktet och alla hudpartier – förstnämnda måste förstås ges extra omsorg, eftersom ansiktets uttryck måste vara tydligt och omisskännligt samtidigt som bilden måste försöka uppnå en åtminstone någorlunda porträttlikhet med förlagan till Katis unika utseende, den anslående Rebecca Ferratti. Ytterligare detaljer som rapp och blåmärken lades gradvis på för att få bilden med att överensstämma med den närmast föregående.

Under arbetets gång uppstod vissa avvikelser som ofta sker med en frihandsteckning (som t.ex att ansiktet tenderade att bli lite horisontellt utdraget, och benen drogs in), men den metodiska uppbyggnaden av bilden gjorde att dessa kunde upptäckas och åtgärdas i samband med att teckningen scannades in. Den mer eller mindre färdiga teckningen kan ses nedan.

kati-reser-sig-arising-insp-rebecca-ferratti-grafit-kol

Kati Arising – reser sig blyertsteckning

Jag avstod medvetet att lägga på det blod på ansiktet som utgjort en karaktäristisk del av den föregående bilden, delvis av sentimentala skäl. Jag gillade bilden och ansiktet såsom de blev, och ville inte förstöra uttrycket genom att lägga på en massa blod på min vackra hjältinna. Dessutom hade jag under arbetets gång redan bestämt mig för att fortsätta med en målad variant – där kunde blodet läggas på.

Jag blev nöjd med teckningen i alla fall.  Den fångar förhoppningsvis det jag söker efter: skönheten, styrkan och envetenheten hos min hjältinna, som kan slås ner men aldrig någonsin ger upp.

****************************

Fler studier av figurer för min fiktiva värld A’ratauma finns i galleriet

Galleri för A’ratauma

Träningsteckning (6) – You can Hit but Never Break Me


Serien av teckningar på temat träning tar fokus på förmågan att uthärda, förbli utmanande och okuvligt beslutsam inför smärta och förnedring.

Såsom förut illustreras detta med scener från mina berättelsers A’ratauma. Det framgick i förra inlägget i denna serie hur den oförvägna Kati tvingat sitt ex, krigaren Yakane, att träna henne i stridskonsterna. Denne svarar genom att försöka avskräcka henne med hårdheten och obönhörligheten i sin träning, och Kati får som en följd dagligen ta kopiösa mängder stryk från Yakane och dennes mer erfarna elev Corinna. Katis viljestyrka och envetenheten i hennes karaktär sätts på ett avgörande prov, men trots förödmjukelsen låter hon sig inte knäckas. Istället skärps hennes vilja än mer, slipas av vreden och förbittringen och smärtan till en fruktansvärd egg som skulle utkräva sin hämnd.

Rebecca Ferratti Promo 02

Rebecca Ferratti

Ett av de många utkasten kring det här skeendet sökte just fånga den där inre drivkraften och hur den skulle skymta fram även när Kati befinner sig på sin lägsta punkt. Katis utseende är som alltid inspirerat av min musa, den amerikanska aktrisen och modellen Rebecca Ferratti – men för den här bilden fanns egentligen inga förlagor, utan jag fick utgå från min känsla för hennes figur och ansikte i denna tänkta situation.

Skissen, tillkommen med enkel blyerts, artade sig trots svajig porträttlikhet oväntat lovande tack vare vad som måste betraktas som ett misstag: frestelsen att måla dit blod direkt med rödfärgen från ett nytt set mangapennor…

kati-nedslagen-skiss

Trots , eller kanske tack vare, den märkliga färgblandningen blev intrycket starkt. Kati, blödande och liggande på marken efter att ha slagits när ännu en gång, ser upp på sina plågoandar. Det är i ögonen och det chockerande med blodet som rinner över hela ansiktet effekten uppstår. Ställningen blev också bra rent mekaniskt – det framgår förhoppningsvis att trots att hon slagits är på väg upp, mödosamt, sträckande sig efter sin käpp.

kati-nedslagen-tuschJag bestämde mig för att göra en tuschad variant för påföljande målning. Med hjälp av genomskinlig film lades tuschlinjerna på plats… med blandat resultat. Papperet kom att inte ligga helt rätt, och ansiktets detaljer blev därför tämligen…sneda. Tack och lov märkte man det där, och efter att ha scannat in båda skisserna kunde det korrigeras med GIMPs hjälp i samband med färgläggningen. Sistnämnda gjordes i den numera brukliga tekniken med många överlagrade färger och ljus- och mörkerlager som kompletterar varandra.

kati-slagen-men-inte-besegrad

Kati Slagen men inte besegrad färglagd

Det hela gick tämligen snabbt, men jag är faktiskt nöjd. Trots sina brister fångar den min sökta känsla, av en hjältinna som hur illa tilltygad hon än är, aldrig ger upp. Som reser sig, igen och igen. Och den låter också skymta fram den vrede som är i henne, som är en del av hennes brinnande väsen.

Min vän sade det väl, när han såg närbilden på hennes ansikte, och citerade en sång som han visste låg i bakhuvudet när jag ritade bilden.

Katis blick när nerslagen

Katis blick när nerslagen

You can Hit, but Never Break Me – this is what I’m made of

Det skulle kunna vara Katis valspråk. Hon är skön för min syn, ja den skönaste av alla – men där finns mycket mer att beundra, än enbart ögat möter.

****************************

Fler studier av figurer för min fiktiva värld A’ratauma finns i galleriet

Galleri för A’ratauma

———————————————

Sången ”Made Of” som det hänvisas till ovan var först bekant för mig från ursprungsversionen av Nause från 2011. Senare vann låten ny popularitet efter att den använts med god (om än något långsökt) effekt av Volvo för deras bilreklam, i en version sjungen av Viola Martinson. Den versionens kombination av texten tillsammans med den ljusa och nedtonade rösten gjorde intryck också på mig, och ledde mina tankar till min hjältinna. Kati har en ljus, flickaktig men tydligt beslöjad röst, och orden lyder närmast som en sammanfattning av hennes okuvliga anda: se texten med sången i länken nedan.

 

Träningsteckning (5) – Slagen, men inte Besegrad


Med träningsvärken malande i kroppen är det passande att återvända till serien av teckningar av stridsövningar som också visar på uppkomsten av den främsta stridaren i min inre världs länder.

När denna tråd lämnades i det förra inlägget denna serie, hade den sköna Kati anslutit sig till den träning som Corinna inlett under sin herre, krigaren Yakanes ledning – mot Yakanes vilja. Yakane och Kati hade inlett ett förhållande som sedermera avbrutits, och Katis inträngning i den träning som han delvis tagit sin tillflykt till för att komma över deras uppbrott kastar honom tillbaka till en storm av motstridiga känslor. Han saknar henne svårt men betraktar inte henne som en stridare, och vill inte dra in henne i den sidan av sin värld. Men han bär också på en vrede över hur saker utvecklats, riktad också mot henne för det förakt som hon verkar visa honom samtidigt som hon forsatt tränger sig på hans liv. Det här leder till ett beslut som visar sig avgörande. Istället för att vägra och bryta sitt löfte till Kati från tiden då de var på god fot, beslutar sig Yakane för att avskräcka henne från sin avsikt att öva upp sig för strid, genom att utsätta henne fullt ut för den stenhårda och obönhörliga träning som han utövar.

yakane-tacklas-kati-m-skold-utkastFlera utkast kom till för den där perioden av träning i syfte att bryta ner Katis vilja, och hittills har två av dem mynnat ut i mer genomarbetade teckningar.

I ett av utkasten, inspirerad av bilder från ett lajv på medeltidstema, föreställde jag mig Yakane och Kati övandes med påkar och sköld, då Yakane med sin sköld knuffar undan Kati så att hon flyger bakåt och faller närmast raklång till marken av kraften från den överlägset starkare Yakane.

yakane-tacklar-m-skold-skissDet utkastet var lovande, och mynnade ut i en skiss på Yakane hållande sin sköld av keltiskt snitt med sin tyngd tydligt bakom den. Han har ett halvt insteg, som om han är på väg framåt mot sin fallna motståndare med påken redo. Yakanes är fondfiguren, framför vilken Katis skepnad sedermera skissades fram, först på separat papper men sedan samlat.

Utmaningen med Katis figur utgörs av kombinationen av rörelse och perspektiv i bilden. Kati faller – men hennes fall är inte handlöst, hon behåller en slags samlad ställning med sköld och påk framför sig och benen ut mot sin motståndare, inte viftande åt alla håll. Vinklarna är dock ändå svåra såtillvida att hennes kropp är på väg nedåt och utåt i bilden, med armarna längs en delvis annan linje, och klädernas veckande och rörelse lägger till ännu ett knepigt element.

yakane-kati-tackling-traning-resize

Utkastets grundläggande riktlinjer visade sig dock vara så pass gedigna att detaljer och skuggning (i mjuk blyerts 2b-6B) kunde hålla sig nära dem, och den samlade och upparbeta skissen ovan realiserar rätt väl den ursprungliga idén. Intrycket av en extremt ojämlik styrkefördelning så här i början av Katis träning går fram.

skisser-kati-corinna-svardstraning-sparringDen andra bilden visar på hur Corinna, som beordrats av sin läromästare och herre Yakane att inte hålla igen, motvilligt utsätter Kati för en hård lektion  i en svärdsövning med påkar. Ett utkast hade förelegat flera år, som en snabb kladd inspirerad av en boxningsmatch. Det var ställningarna och fotarbetet som stod i centrum där.

Redan på kladdstadiet valde jag att lägga in ett lätt fågelperspektiv för bättre överblick av scenen: Kati som får rejält med spö av den mer erfarna Corinna. Utkastet lade grunden för en direktteckning i blyerts. och efter lite meckande med avstånd och detaljer i de tvås klädveck blev resultatet som nedan.

corinna-kati-svardtraning-forsta-sparr-korr

Båda är klara kandidater till ytterligare bearbetning och färgläggning – men så som de föreligger ger de där teckningarna i alla fall en slags insyn i hur begynnelsen av Katis stridsträning artar sig. Dag efter dag drillas hon hårt och skoningslöst i hårda fysiska övningar, där hon trots sin goda grundfysik ständigt kommer till korta – och varje dag avslutas med ett rejält kok stryk under sparringsessionerna. Ingen vettig människa skulle stå ut med det där: förr eller senare skulle smärtan och utmattningen och förnedringen ta ut sin rätt och den unga Kati ge upp. Eller?

Svaret, tänkte jag mig, skulle ha kunnat skönjas i Katis blick efter att hon för femtioelfte gången slagits blodig av Corinna.

kati-slagen-men-inte-besegrad-narbild-plus

Det där är inte någon som är knäckt eller besegrad. Yakane och Corinna skulle få smärtsam anledning att ångra sitt tilltag att försöka avskräcka henne, som inte låter sig kuvas, inte besegras i livet.

Fler studier av figurer för min fiktiva värld A’ratauma finns i galleriet

Galleri för A’ratauma

Träningsteckning (4) – Den Sköna gör sitt intåg


Först ut på det nya året kommer ett nytt inlägg i serien av teckningar där dristiga kvinnor och män tränar strid med eller utan vapen, eller hästar, eller… vadsomhelst. Stunden har kommit för den formidabla Kati att göra entré på stridens arena.

Såsom omtalats i tidigare inlägg i denna serie, har fram till denna punkt den förrymda palatsslavinnan Corinna börjat invigas i stridskonsterna av den fruktade krigaren Yakane. Den intressanta utforskning som dessa två inlett kompliceras dock svårt av den obetvingliga Kati.

I min berättelse hade hon och Yakane börjat inleda en romantisk relation en bit dessförinnan, och han hade i ett svagt ögonblick lovat Kati att träna stridskonster med henne – det var i själva verket ingivelsen till den träning som Corinna sedan inledde. Men deras kärlek kantrade därefter rejält, och Kati avvisade Yakane. Trots det dyker hon månader senare upp och tvingar Yakane att hålla sitt löfte trots den starka olust som finns kvar mellan dem.

kati-spjut-vs-yakane-kladd

Ursprunget till den här bilden var en extremt snabb positionskladd. En uppsutten Kati riktar vad som verkar vara ett spjut mot en storvuxen figur, uppenbart Yakane, som i sin tur håller en lång stav eller spjut mot henne.

OLYMPUS DIGITAL CAMERAIngivelsen till den kom från minnet av en antik relief föreställande Alexander den Store i beriden strid mot perser. Den heroiska, framstörtande posen föreföll mig något återspegla Katis attityd när hon först börjar sin träning. Hon liksom stormar in och tränger sig på Yakane, utmanande denne.

kati-spjut-vs-yakane-1

Kati på stegrande häst

Den här bilden kom att utföras som en direktteckning i blyerts, ritad på A3 skisspapper direkt från den inledande skissen och sedan förfinad och nyanserad med mjuk grafit. Med Alexanderfrisen och några häststudier, delvis utförda på plats i stall som förstudier, växte teckningens huvudfokus fram. Kati håller upp sin spjutarm nästan rakt, medan hon håller in sin häst till stegrande ställning. Liksom Corinna i ett tidigare inlägg rider hon barbacka – men hon har starka ben.

kati-spjut-vs-yakane-2

Yakane håller ut käpp

På andra änden av teckningen står en figur som i alla avseenden skall vara motsatsen . Jag tänkte mig Yakane i en rak, nästan orörlig pose, med armen utsträckt i en ledig, närmast gäckande rak och precis ställning rakt mot den framstörtande Kati. Han min är bister, sammanbiten, i själva verket ovillig att delta i denna konfrontation. Kontrasten kunde inte vara större.

Teckningens grafit mjukades upp med stompfer, och efter inscanning lades spjuten i händerna på de två efter vissa smärre modifikationer av positioner och vinklar. Resultatet blev som nedan.

kati-spjut-t-hast-yakane-fot-traning-resize

Kati till häst vs Yakane till fots – inledande träning

Jag gillar den där – speciellt Katis häst blev inte dum. Den fångar också en känsla av ett komplicerat samspel som yttrar sig i det fysiska. Den kommer troligen att målas och förses med en bakgrund vad det lider.

Fler studier av figurer för min fiktiva värld A’ratauma finns i galleriet

Galleri för A’ratauma

En liten helgbild – Träningsteckning (3)


I tider som kunde varit ljusare fortsätter bildserien om några hårt tränande stridare från min fantasis skådeplats, A’ratauma.

I förra inlägget introducerades hur den fruktade stridsmannen Yakane började inviga sin kvinnliga adept Corinna i deras hemlands krigskonster. Fokus låg då på bågskytte till häst.

corinna-stavtraning-utkast

stavträning kladd

Sedan några år hade jag dock en liten kladd, inte mycket större än ett bokmärke, på Corinna när hon tränade med stav. Vinkeln var det vinnande inslaget: ett grodperspektiv, där man såg upp mot Corinnas ansikte och stridsställning. Hennes motståndare var lite tvetydig och skulle lika väl kunna föreställa en man som en kvinna.

corinna-yakane-stav-quarterstaff-skiss

Corina & Yakane tränar stav skiss

Den där kladden plockade jag därför fram och la till grund för en blyertsteckning som skulle visa på Corinna i inledningen av sin stridsträning. Hennes motpart föll sig naturligt – hennes lärare och herre Yakane. Fokus ligger dock på henne, och genom små förändringar av hennes kroppspråk och pose försköts anslaget som antyds i kladden. Hennes fattning av staven har lite för lite mellanrum mellan händerna, och tillsammans med att hon verkar rygga tillbaka ska intrycket bli att hon ännu är ovan, fortfarande osäker på sig själv. Jag lät dock bli att låta det gå igen i ansiktsuttrycket, som är neutralt och koncentrerat – Corinna är inte rädd för Yakane.

Efter att ha fyllt på grunddragen i teckningen med mjuk grafit (6B-9B) och därefter försiktigt smetats ut lite med stompfer blev slutresultatet som nedan.

corinna-yakane-stav-quarterstaff-skiss-stompf-detaljer

Corinna och Yakane tränar med stav grafit & smetad

Yakanes position är lite avig och så där, men som en snabbt framspottad, närmast storyboard-aktig ögonblicksbild fick den duga. Den ansluter sig till serien av teckningar på mina protagonister i rörelse och träning. Härnäst ska motivet för de mest rörliga och dynamiska scenerna ansluta sig: då träder den sköna Kati in på arenan och gör saker och ting mer komplicerade…Om början av hennes träning handlar nästa bild i denna serie.

Fler studier av figurer för min fiktiva värld A’ratauma finns i galleriet

Galleri för A’ratauma

 

Träningsteckning (2) – En Vapensyster tränas upp


I en förmodern era där kavalleri var ett viktigt vapenslag omfattade träning för krig mer än de stridande och deras vapen. Studierna av folk och fä inbegripna i träning fortsätter med en illustration av en kvinnlig stridare i mellanösterns tradition av bågskytte till häst.

I första inlägget på detta tema omtalades hur övning och träning av stridskonsterna spelar en central roll i fantasyberättelserna om A’ratauma, och den första i en serie teckningar som visar på det introducerades. Dessa skildrar ett skede som tar sin början när Corinna, en förrymd palatsslavinna, inleder den långa och mödosamma vägen till att bli en riktig stridare under den stränge Yakane.

yakane-corinna-tranar-hast-vs-fot-utkast

Yakanes pose m sköld & spjut utkast

En av skisserna till det där, tillkommen som en del av flera utkast fick mer blyerts på sig och utvecklades till en teckning av Yakane, tydligt inbegripen i någon form av sparring med stav/spjut. Frågan var vem det är han tränar med, och vad det är för övning de utför.

mamluk-archery-angus-mcbride

Mamluk Archery training, av Angus McBride

Efter en del tänk framstod det mest historiskt korrekta som närmast självklart. Yakane är en silahtâr, min motsvarighet till verklighetens mamlucker, de medeltida slavkrigare som besegrade såväl korstågare som mongoler. Corinna är också bördig från Kiralatet, silahtârernas hemland, och ingalunda en total novis i vapnens bruk. Som kvinna blir det dock en helt ny upplevelse för henne att öva sig enligt furusiyya, silahtârernas systematiska och krigsinriktade stridstekniker, som utgår från en grund av samlat och precist beridet bågskytte.

corinna-tranar-bagskytte-t-hast-horse-archer

Corinna skjuter från häst – grundteckning

Det, tänkte jag mig, borde utgöra teckningens fokus: Corinna skjutandes ner på Yakane från hästryggen. Studier av ett flertal foton på sådan teknik gav en förhoppningsvis korrekt ställning och rörelseschema – det är viktigt att just skildringen av stridsteknikerna är nogsamt realistisk. Corinnas båge är av den dubbelböjda, sammansatta sort som såväl mamlucker som mongoler och andra asiatiska krigare brukade för strid. Hennes pilar är dock försedda med trubbig spets för övningens skull. Bilder av hästar i skritt och galopp hjälpte för att få till hästens detaljer och ställning.

Corinnas och Yakanes teckningarnas färdigställdes med mjuk blyerts i omfånget HB-8B, och smetades något ut m.h.a. pappersstoffer för att mjuka upp kolets grynighet. Därefter lades de samman i rätt skala, och efter mindre kompletteringar blev resultatet som nedan.

corinna-yakane-tranar-hast-vs-fot-smetad-merged-mamluk-archery-traning

Corinna och Yakane tränar bågskytte från häst

En egenhet i den beskrivna handlingen, nämligen att de två befinner i Landet Bortom, en keltiskinspirerad saga-i-sagan-miljö som delvis står utanför tid och rum, gav upphov till den blandning som präglar många av bildens detaljer. Se t.ex. att Corinna rider barbacka: det beror på att stigbyglar inte används där. Även de kläder Yakane och Corinna bär (förutom hennes stövlar) är keltiskt präglade plaids och tunikor. Den brynja Yakane bär till skydd mot övningspilarnas stötar, är av bysantinsk typ, en kvarleva från Yakanes tjänst i mitt Fantasy-Bysans Aracanea. Hans kriegsmesser, det kurvade tyska svärd han bär vid höfterna, är likaså vittne till hans tidigare resor.

Det kan noteras att jag avstod från att rita in sådant som mönster och dekorationer på kläder o.d. Den här bilden kommer nämligen säkert att färgläggas vad det lider, och detaljer såsom ringbrynja och keltiska kläders vävda mönster eller tartan vinner på att målas snarare än ritas in. Jag kommer troligen också förse den med en bakgrundsmiljö.

Den där bilden visar, tänker jag mig, på ett bra sätt hur Corinnas träning till en fullfjädrad, om än något motvillig, krigare tar sin början under den stränge men noggranne Yakanes ledning. Under åren som följer utvecklas deras relation när Yakane formellt löser Corinna från sin överhöghet och de två smider en varm vänskap som så småningom går längre än så. Åren av övning och hennes fortsatta nit gör också Corinna till en stridare att frukta, som när stunden kommer kan dra ut i fält för att spela en central roll under sitt hemlands ödesstund (bl.a. behandlat i inläggsserien Corinna i Alla Drabbningars Moder).

… och därför skall vi hädanefter vara likar, Corinna. Du min Syster i Vapnen. Min Kaere-tāsh.

– Yakane

Så började det. Men snart nog skulle Corinnas och Yakanes träning utvidgas och bli sammantvinnad med en ännu viktigare protagonist – den obetvingliga Kati.

Fler studier av figurer för min fiktiva värld A’ratauma finns i galleriet

Galleri för A’ratauma

Träningsteckning (1) eller Träning i att Teckna Träning


Ett, kanske t.o.m. det mest återkommande, temat för de kladdar och skisser som fyller mina många block och högar av lappar, är avbildandet av folk inbegripna i träning för strid och rörelse.

I de flesta fall har det begynt som rena infall. Ett foto från en tidning. En scen eller snygg manöver i en film. Eller bara en tanke, påkallad av vad man läst. Som skuggor av det tänkta har jag velat fästa dessa ögonblicksbilder på papper, innan de skingrades. Och som ens hjärna fungerar, filtreras de under detta till inspiration för bilder av olika episoder och scener från min fantasis spelplats, berättelserna som utspelas i min fantasyanstuckna ”tvillingvärld”, A’ratauma. Där just träning, övning och ständigt slipande på färdigheter, inte bara för strid, är något som är starkt närvarande och utgör vardagen för protagonisterna, grundvalen för de dåd och uppgifter de åtar sig.  Det finns en koppling där med min egen träning, både ifråga tecknandet och gestaltandet, denna ständigt fortgående process, men också för den egna kroppen, där studier och egna övningar med inriktning på strid är och har varit ett återkommande inslag.

traningsteckningars-utkast-collage

Diverse kladdar & utkast av träning för Kati, Yakane & Corinna

Genom åren har således ett stort antal utkast och kladdar på temat övningar och träning för strid tillkommit: ett litet urval av vilka kan ses samlade ovan. Gemensamt för de där är att de tagit steget upp till att bli mer utförliga teckningar. Detta beror oftast på att de illustrerar ett viktigt skeende eller någon slags vändpunkt kopplat till de övningar och den träning som skildras. Med förhållandevis enkla och grundläggande medel och tekniker, kan man förutom historisk utrustning och parafernalia, skildra även sådant som relationer, känslor och symbolik inbäddat i träningsteckningar.

faber-castell-pitt-acid-free-manga-non-toxic-artists-pen-set-assorted-tip-color-set-of-8-409651-ballpoint-pens-pencils-markersNågon gång på 2000-talet, när det kladdades lite med s.k. mangapennor, ritade och tuschade jag en teckning på två av mina hjältinnor, de här tidigare omtalade Kati och Corinna, i stridsberedd färdigställning, riktade mot en okänd motståndare. Av deras civila kläder framgår att det är frågan om övning för strid. Något i den där teckningen blev lovande – trots dess grovhet och lite statiska poser framgår något av de bådas karaktär och personlighet, både i den stridsliknande situationen men också mer allmänt.

2 vackra kvinnor står beredda -en studie i tusch

Kati & Corinna står beredda -en studie i tusch

Corinna står bredbent, lite avvaktande i hållning och uttryck men med spjutet lätt i hand för att snabbt slå till. Kati däremot framstår, trots att hon är i mer hukande position, som mer stridbar och med sin blick såväl som sin varelse spänt riktade mot sin tänkte fiende, där hon håller ett kortsvärd liknande den romerska gladius framför sig i ett hårt grepp.

yakane-tranar-kati-corinna-utkastDet skeende som skildras är en där båda är elever till den bistre Yakane. Jag ritade inte in honom i bilden då – men han var ändå där, som en slags tänkt närvaro som verkade behövas för att slutföra teckningens, tja, mening. Flera år senare, efter att ha studerat lite om keltisk utrustning från antiken, gjorde jag i samband med det en kladd på Yakane hållandes i en rektangulär keltisk sköld och ett kort träsvärd, liknande en romersk rudis. Den där kladden fick vad det led lite tusch  och liknande behandling med mangapennor som de två tidigare figurerna på sig, varefter jag fogade samman dem för att slutföra scenen.

yakane-tranar-kati-corinna-tusch

Yakane tränar Kati & Corinna

Och så blev teckningens mer fullständiga sammanhang till slut synlig. Yakane tränar sina två kvinnliga adepter i att slåss, helst i samarbete om så är möjligt. Han närmar sig i en slags cirklande bana, med skölden lyft för att avvärja ett snabbt utfall. Båda de två damerna, som vid det här laget befinner sig på ett tidigt stadium i sin träning, är på en gång avvaktande och stridsberedda, var och en på sitt sätt. Det är ändå en rätt stillastående bild, lite typisk för de mer statiska storyboards som jag gjorde många av för några år sedan. Utvecklingen, som vi framgent skall se, skulle gå mot mer dynamiska och rörliga ”träningsbilder”.

DRÖMDANS


Ett utplock direkt från drömmens värld med den av mina berättelsefigurer som är närmast mitt hjärta: den sköna Kati, inspirerad av den enastående Rebecca Ferratti. Från en oväntad tillkomst kom den att bana väg för bättre målnings- och färgläggningsteknik.

En dag, strax före midsommarafton 2010, fann omgivningen mig ovanlig disträ, med blicken frånvarande och mumlande ohörbara saker medan jag gick till väga med dagens sysslor.

katis-dromdans-utkast-insp-rebecca-ferratti-utan-forlaga

Katis drömdans blyertskladd

Orsaken var natten före, då jag haft ovanligt livliga och tydliga drömmar, som jag ovanligt nog mindes tämligen klart när jag vaknade. Drömmar är dock undflyende saker, och medan minnet grumlades med timmarnas gång, bestämde jag mig den kvällen för att försöka fånga den skarpaste bilden från nattens visioner. Med en vanlig blyertspenna, blundande halva tiden, fäste jag snabbt vad som återstod av min flyktiga syn på papper.

Den kladd som sålunda materialiserades föreställde Kati, en figur i mina berättelser, dansande i en avancerad pose och blickande ut på betraktaren.

Rebecca Ferratti game card 1989

Kati har förekommit i flera inlägg här på bloggen – hon är aldrig långt borta från mina tankar. Hon var en figur från mina rollspels-tider i början av 90talet, och växte så småningom till att bli mina berättelsers viktigaste karaktär. Från sin tillkomst har  förebilden för hennes utseende varit den atletiska modellen/ aktrisen Rebecca Ferratti, vars formsköna gestalt och intagande drag gör henne till den i mina ögon kanske vackraste kvinnan av alla. Och således kan man se, att det var Kati i Rebeccas skepnad som fastnat för mina drömmars näthinnor.

Katis drömdans, behandlad

Katis drömdans, mjuk blyerts

Det är inte ofta jag försökt avbilda något från en dröm – speciellt inte så pass nära inpå, och utan några visuella förlagor eller andra hjälpmedel. Den där kladden var dock inspirerande, och hjälpte mig att överkomma en svår och märklig fobi, nämligen min skräck för att avbilda och teckna sådant som jag verkligen tycker om. Kati befinner sig i topp på den kurvan – men nu fick man tack vare det undermedvetnas nycker lite draghjälp.

katis-dromdans-nakenstudie-insp-rebecca-ferratti-utan-forlaga-skuggad-smetad-teckning

Katis Drömdans behandlad

Sålunda bestämde jag mig för att utveckla min drömkladd till en riktig teckning. Skissen överfördes till ett annat papper där konturerna och de tydligaste linjerna lades med mjukare (2-4B) blyerts. Skuggningen och muskulaturen i gestalten gavs mjukare övergång men också mer kontrast med 8B grafit.

Den teckningen scannades in, och fick ytterligare behandling med GIMPS bildbehandlingsverktyg.

katis-dromdans-nakenstudie-insp-rebecca-ferratti-utan-forlaga-ljussatt-skenforsedd-teckning

Katis Drömdans skugg- & ljusförstärkt

Med smetnings- och kloningsverktyget i GIMP mjukades rastren och koldammet från handteckningen upp och slätades ut. Skuggorna förbättrades och modifierades i några fall. Katis/Rebeccas ansikte, en underbar samling kontraster, med starka, intensiva drag som måste balanseras noga för att inte framstå som oproportionerliga, blev föremål för mest efterarbete.

Allt eftersom lade jag dock märke till att resultatet riskerade att bli för jämnt och utslätat. Det här blev en av de första bilderna där jag började arbeta med skuggning- och ljusbehandling i flera lager. Med graderingsverktyget och överlagringsinställning förstärktes tonerna och djupet i svärtan, och ljusstarka högdagrar och konturer med reflekterat sken lades på bilden.

Såsom teckningen utvecklat sig var jag i och för sig nöjd – men tanken på att ta steget fullt ut och färglägga den låg och pyrde. Efter en tid i den virtuella byrålådan tog jag fram den igen i fjol (2015). Den här bilden var inte den enda, men i sammanhanget drivande för att jag prövade mig fram med att lägga många överliggande lager färg i halvtransparant överlagringsstil. Sakta och med många misslyckanden och uppehåll jobbade jag mig fram med målet att måla Kati med en så varierad och livlig palett som det gick.

katis-dromdans-nakenstudie-insp-rebecca-ferratti-malning-process-2

Stegvis målningsprocess för Katis Drömdans

Ovan kan man se hur dussintalet lager, med och utan den grundläggande teckningen, artade sig, i en någorlunda kronologisk ordning.  Från att jobba med toner kom de härnäst överliggande lagren att behandla effekterna av belysning och ljus. Sist satte jag ‘bränn’ – och ‘dodge’-verktyget i arbete för att ge en nästan brinnande effekt på hennes hår och ytterligare stärka ljusspelet över Katis kropp.

Det som jag fortfarande finner så svårt med överlagringsmetoden är att man måste ta hänsyn till hur färgerna blandas – ingen av de valda tonerna är i sig den nyans man eftersträvar, utan det är tillsammans som de gör jobbet. Resultatet tenderar alltid att bli något av en överraskning – som om man närmade sig det man önskade utan att riktigt kunna greppa det fast och fullt.

katis-dromdans-nakenstudie-insp-rebecca-ferratti-contrast-curves-utan-forlaga-farglagd

Katis Drömdans – färdigmålad

Det är inte perfekt på något sätt, och fortfarande en bit från vad som är värdigt Kati – men trots det ett klart fall framåt ifråga om mängden toner och relativ framgång i att få fram nyanserna, att levandegöra Katis på en gång starka och sköna gestalt. Ansiktet, om än långt från hundraprocentigt, förmedlar ändå någorlunda hennes uttryck. Inte så dumt, från vad som började som en nedkladdad skymt i en dröm.

Det är en händelse som ser ut som tanke, att den där visionen faktiskt förekommer i mina berättelser som just… en dröm. Yakane, ofta förekommande som motiv för bilder här på bloggen, känner Kati först som någon att frukta, men med tiden börjar hon slingra sig in i hans drömmar, och en natt ser han henne just såsom jag föreställer mig.

Fler studier av denna & andra figurer för min fiktiva värld A’ratauma finns i galleriet

Galleri för A’ratauma

Slutet på Början: Yakane Får Färg (Studier i Anatomi & Utseende)


Too many endings, man, too many endings” lär Jack Nicholson ha sagt när han fick frågan om varför han missade sista halvtimmen (!) på ”Sagan om Konungens Återkomst”. Han trodde filmen i princip var slut när ringen förstördes. Då tyckte jag han var tokig, men jag börjar inse hans poäng på sätt och vis…

Det var för länge sedan dags att runda av min första publicerade rendezvous i anatomins gränsland. Studierna av starka män, skador och karlar i rörelse får en slags slutpunkt i den nionde delen av studier i Anatomi för design av Yakane, en figur för mina berättelser.

”Slutet” på denna studie  i mänsklig anatomi för att rita en fiktiv figur hade kunnat förläggas redan när skisserna var klara och monterade, och vad som mer eller mindre en ”färdig” uppsättning teckningar låg för handen (se till vänster). Men neeeej jag var bara tvungen att rendera hela bilden och sedan försöka färglägga den på något sätt…

Frågan var bara hur. För saken är den att jag inte visste hur man skulle göra det på en nivå som låg i nivå med själva teckningarna. Flera försök att få fram Yakanes hudtoner och hur ljuset skulle verka på dem ändade i den digitala papperskorgen.

anatomisk-studie-yakane-redmark-copy-sepia

Yakane i Sepiatoner

Sedan kom andra projekt och omständigheter att uppta min tid – och Yakane fick bida. De där tidiga försöken var dock inte helt bortkastad tid. Det under arbetet med färgläggning som jag först prövade på draget med att omvandla en teckning till sepiafärger innan vidare färgläggning sker – en idé dragen från riktig målning med guache-färger (se till höger).

Någon gång 2015 kom jag slutligen att plocka fram Yakane-teckningen för att tillämpa en del av det jag lärt mig om färgläggning under mellantiden (precis såsom bilden ”Yakane & Nuray” skildrad i inlägget ”Ljus & Skugga med Strypar-Yakane”).

anatomisk-studie-yakane-sepia-5-farglager-hudfarg

Basen för Yakanes hudtoner

Det här arbetssättet förutsätter en större mängd lager, och att man håller reda på deras påverkan sinsemellan. Med den sepiatonade teckningen som bas lades 5 lager för hudfärger i olika toner, liksom för håret, ovanpå varandra med överläggningsteknik. Som gradvisa filter lägger sig då färgerna som hinnor som kastar olika nyans på de underliggande lagren och som samverkar med varandra. Viktigast av allt, och det som jag framför allt var nyfiken på att tillämpa, är vad man lärt om effekten av ljus på de olika figurerna och hur tonerna förändrades och skapade en känsla av volym.

anatomisk-studie-yakane-sepia-farglager-belysning-skuggning

Ljus, mörker och ljusriktning för Yakane

Det här kan göras på många olika sätt: till höger kan de samlade ljus-och mörkerbehandlingarna ses som de framstår lagda ovanför färglagren utan den grundläggande teckningen.

Först lades flera lager skuggor med olika matthet, samt högdagrar på de underliggande färgerna.  De olika figurerna har olika ljuskällor – på bilden indikeras dessa via pilarna, som underlättade för mig att måla belysta och skuggade partier på rätt sida och avstånd från ljuskällan. Men ljus ändrar inte bara färgen på de ytor de direkt lyser på. Den skapar också sådant som blänkande partier runt figurernas siluett på vissa sidor, och s.k. återkastat ljus, som syns som en ljus rand på områden som annars är i djup skugga men som mottar ljus som återkastats från närliggande former.

Vid sidan av de övergripande behandlingarna och målningen av ljus & mörker behandlades speciella partier, såsom Yakanes ögon, tatueringar, ärren mm, på för var och en anpassat sätt. Dessas färgläggning fick egna lager, i flera fall försedda med egna former av skugg- och kanteffekter för att visa av dessa bryter av från de omgivande hudpartierna. Alla tekniker var sådant som prövats tidigare i olika bilder – men här samlades de ihop och tillämpades systematiskt på collaget av olika figurer och poser.

anatomisk-studie-yakane-sepia-farglagd-muskler-skuggor

Det sammanlagda resultatet kan skådas ovan. Som ett kvitto på att man lärt sig något får man vara nöjd – avsikten denna gång var inte att bryta ny mark utan att på ett målinriktat sätt använda sig av vilka tekniker och effekter som visat sig vara fruktbara tidigare och tillämpa dem. Volymen, intrycket av Yakanes stora och kraftfulla kroppshydda står fram väl, tycks det mig, och detaljer som de många ärren, brännskador, ådror mm återges såsom jag skulle ha föreställt mig dem.

Det här redovisade sättet att avverka en serie av studier kan verka omständligt, och slutresultatet inte motsvara alla de referenser och grubblerier som anförts under mina rapporter av vad som varit en rätt lång process. Men jag vet inte hur man annars borrar sig till kärnan av saker, och lär sig ett och annat på vägen. Genom denna har en solid grund lagts för de många storyboards och teckningar med Yakane som följde och ännu ligger på lut – de kommer lättare fram ur ritbordet nu, som om de visste till vilken slags mål de är på väg. Och flera utkast till utvikningar av teman som tagits upp som hastigast utvecklades vidare, inte minst i studier av andra figurers utseende, såsom Yakanes sidekick Jack, samt karaktärerna Kati och Corinna, med flera.

Ett särskilt tack går till vännen och Yakanekaraktärens skapare Björn för ett intressant studieobjekt som drivkraft.

De tidigare delarna i denna serie kan studeras i den sammanfattande tråden

Studier i Anatomi & Utseende: Yakane

Studier av andra figurer för min fiktiva värld A’ratauma finns i galleriet

Galleri för A’ratauma

———————————————

Studier i Yakanes Anatomi m ärr & tatueringar

←Föregående: ”Yakane, Början på Slutet 2

 

 

PS. Raden ”slutet på början” igenkänns förstås av den kunnige som ett något bombastiskt men ändå för tillfället passande citat av Winston Churchill (1942):

Now this is not the end. It is not even the beginning of the end. But it is, perhaps, the end of the beginning.”

Corinna i Alla Drabbningars Moder (2) – färgläggning, skuggning mm.


Arbetet fortsätter med min slagfältsscen där hjältinnan Corinna och hennes Stridens Systrar drabbar samman med min berättelses fantasymongoler i det blodiga Slaget på Eldfälten.

Corinna i Alla Drabbningars Moder sepia

Corinna i Alla Drabbningars Moder sepia

När vi senast lämnade den här teckningen (se föregående inlägg) hade den överförts till sepiatoner. Dessa fungerar bättre för målning eftersom linjerna blir mer nedtonade: speciellt om man gjort ansatser till skuggning och mjuka toner flyter dessa in i övermålningen bättre. Det gäller speciellt om man målar med överlagringsteknik, vilket var det som låg närmast till hands för den här bilden.

Här visade sig snabbt en av nackdelarna med att ha grundbilden samlad på en och samma teckning där de olika skepnader överlappar varandra på flera plan. I praktiken kan de därmed inte säras på och målas oberoende av varandra, och i en så pass gyttrig och kaotisk scen med många skepnader blir gränsdragningarna mellan mängden färglagda ytor snabbt en oöverskådlig historia. Men det var bara att bita ihop. I fem ovanpåliggande lager hittades de rätta tonerna för de ingående figurerna.

Corinna Alla Drabbningars Moder basfärger

Corinna Alla Drabbningars Moder basfärger

Förutom gränsdragningsproblemet dras överlagringsteknik med att mängden lager man måste lägga på för att  hitta rätt nyans tenderar att öka – iaf. som jag gör det. Efter ett tag känns det som om man målat samma bild ett dussin gånger, och träsmaken börjar sätta in. När man fått nog av den grundläggande färgstrukturen börjades det därför att ta in detaljer som inte varit där i den underliggande bilden, och som lades på den kombinerade färglagda teckningen i flera lager.

Corinna Alla Drabbningars Moder färg + Detaljer

Corinna Alla Drabbningars Moder färg + Detaljer

De detaljer som åsyftas framgår av ovanstående: det är sådant som brodyrer, textilmönster, ringbrynja, metallblänk, med mera. Mycket, som t.ex materialskiftningar i läderdetaljerna (utförd m.h.a. av ”moln”-verktyget) handlar om textur som sedan kommer fram när skuggningar läggs på – vilket också blev nästa steg.

På färgbasen lägger man då på de ljusskiftningar som ger den målade bilden liv och volym. Först ut är skuggor av olika slag: kärnskugga, kastad skugga, fördjupad svärta mm. samt reflekterat ljus, högdagrar, ljusskiftningar och belysning  i över ett halvdussin lager. Skilda från den underliggande bilden ser dessa lager av ljus och mörker ut som nedan.

Corinna Alla Drabbningars Moder skuggor, högdager -och Mörkerlager

Corinna Alla Drabbningars Moder skuggor, högdager -och Mörkerlager

Härnäst var det dags att skifta fokus till miljön. Först marken under de stridande:  Jag tog ett ”sand”-mönster och lekte med det, lade på skuggningar, teckningslager och intensitet för att få fram ett slags stenigt grus som gick att mångfaldiga. På det lades några tåliga grästuvor gjorda med GIMPS ”gräs”-penslar, skuggade och försedda med konturer.

Härnäst, och viktigare, var himlen. Det avbildade Slaget vid Eldfälten tar sitt namn från den blåsiga,  grästäckta slätten och sluttningarna norr om staden Nasirah, som Corinna sätter eld på för att hindra sikt och rörelsefrihet för den talrikare fienden. Bakom de stridande skall alltså en mörk rök fylla himlen, och väldiga eldslågor slå upp. Med ”moln”verktygets hjälp skapades en struktur som sedan lades på och formades ovan en uppförstoring av en skogsbrand i… Australien tror jag det var, för att få den rätta oregelbundna tjockheten. Eldslågorna lyftes från en annan bild av en skogsbrand, ritades av och stoppades in framför molnen.

Corinna Alla Drabbningars Moder bakgrund, eld & sken

Corinna Alla Drabbningars Moder bakgrund, eld & sken

Eld är snyggt och effektfullt – men orsakar alltid en massa extraarbete eftersom det lyser och får omgivande färger att skifta. I det här fallet är elden på avstånd, så effekten måste vara nedtonad. Först fick man jobba med mjuka övergångar på de övergivande molnen. Men en så stor eld i en mörk omgivning skulle inverka även på figurerna i förgrunden – de närmast berörda konturerna syns som ljusa markeringar ovan. Det här påkallade också ett återvändande till figurernas färglager, belysning och skuggning för att återspegla effekten av eldskenets belysning.

Möjligheterna att lägga på mer och mer detaljer i en så pass mångskiftande bild är egentligen oändliga och många fler tillägg och justeringar kom till under arbetets gång, och infogades i bilden före färdigställande – t.ex. dammet som de galopperande hästar som bär Stridens Systrar rör upp. Till slut börjar man dock få nog – då såg bilden ut som nedan.

Corinna Alla Drabbningars Moder Färglagd

Corinna Alla Drabbningars Moder Färglagd

Det är lustigt hur en sådan här bild tar en med på en resa, och man vet inte riktigt var man hamnar. Den här blev inte alls som jag först trott: från de första lite vaga tankarna på Corinna mitt i striden med flygande lockar i någon slags serietidningsstil med suddiga konturer utvecklades den till en myllrande scen från ett medeltida fältslag i mellanöstern, väl underbyggd av research och realistiskt och autentiskt återgiven. Förhoppningsvis har inte all dynamik och rörelse i bilden försvunnit under lagren av detaljer.

——————————————————-

Se Alla inlägg på tematAlla Drabbningars Moder”:  de med figuren Yakane skildrade i del 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7 och 8)

Corinna i Alla Drabbningars Moder sepia

Corinna i Alla Drabbningars Moder (1) – skisser & tankar om rustning


En av mina favoritmotiv, den Sköna Krigaren Corinna, fattar bågen och stormar ut till det mest kaotiska av slagfält i en fortsättning av bilder på temat Alla Drabbningars Moder.

Corinna - En Allvarsam Skönhet

Corinna är en av huvudkaraktärerna i min berättelse, och har varit föremål för en serie porträtt -och figurstudier (se inläggen under kategorin Corinna). Här är det dock inte hennes sköna uppenbarelse som är i fokus, utan hennes roll som en dödlig om än motvillig stridare, omgiven av fiender på slagfältet.

Alla Drabbningars Moder - Variant typ Filmaffisch

Idén till den här teckningen kom redan under arbetet med Yakane kämpande i det kataklysmiska Alla Drabbningars Moder, kriget mellan mitt fantasy-mellanösters två stormakter Kiralatet och Karakhanatet. I min berättelse går Corinna ut i kriget också, i två av de av de stora sammandrabbningarna: dels slaget vid Katisa, skildrat i Yakane-bilden, men sedan och mer avgörande, i Slaget på Eldfälten som avgör Alla Drabbningars Moder.

corinna-alla-drabbningars-moder-ideutkastUnder en tågresa kladdade jag till ett utkast för en bildidé med Corinna, och den låg sedan och jäste som sådana utkast brukar göra, tills den plockades upp sommaren 2016. Det som särskiljer dess idé från Yakanes är att den visar Corinna mitt i stridens marknivå, inte ovanför den. Dess rörelse är vertikal, inte horisontell, med fokus på stridarna och inte hela slaget eller kringmiljön.

Alla Drabbningars Moder - Detalj YakaneInnan jag påbörjade en mer genomarbetad teckning fanns det dock några detaljer att bena ut, främst för att tillfredsställa en större realism i bilden. I utkastet bar Corinna – liksom Yakane i sin bild – inte sin hjälm med tillhörande ansiktsmask. Det här är mycket vanligt i framställningar av förmodern strid, troligen påkallat av en önskan att tydligt identifiera de stridande för betraktarna, men tyvärr orealistiskt – i verkligheten var hjälmen den utrustningsdetalj man minst ville vara utan i strid, helt enkelt för att huvudskador var det säkraste sättet att bli dödad ¹.

corinnas-hjalm-varianter

Utveckling av Corinnas hjälm & ansiktsmask

I Yakanes fall finns en hel story bakom avlägsnandet av hjälmen och den demoniska ansiktsmask som hör till, en händelse med betydelse för handlingen och karaktärens utveckling. Corinna har en liknande sådan stund, men i ett senare skede i handlingen. Före dess finns det ingen anledning för henne att avlägsna det viktigaste skyddet av alla. Corinna skulle alltså bära sin hjälm och mask, och dessa måste designas och utformas.

Corinna m turkiska höga nomadstövlar

Corinna m turkiska höga nomadstövlar

Detsamma skulle egentligen kunna sägas om Corinnas rustning. Denna är av samma typ som Yakanes, förfärdigad av de odödliga sidherna i Landet Bortom, och ser väldigt.. konstig ut för samtida betraktare. Av den anledningen måste den tonas ned eller döljas – passande nog, eftersom det låter mig rita bilder av dessa två huvudkaraktärer utan att varje liten detalj i rustningarna designats en gång för alla. En hel del arbete har lagts ned på deras design genom åren, men för ögonblicket kan slutförandet av det där skjutas på framtiden.

corinnas-kaftan-vapenrock

Design Corinnas kaftan/vapenrock

Men det leder över till nästa stöttesten: hur döljs rustningen, eller hur ser de plagg ut som täcker den? Några tidigare utkast har rett ut det där någorlunda – således har Corinna höga ridstövlar, uppsatta med bältesspännen från höften som historiskt bars av t.ex. Seldjukerna i Mellanöstern. Över bål och armar har hon en kaftan, typisk för hennes hemvist, och utforskande av historiska förlagor gav stöd för en väldigt praktisk design med knappförsedda slitsar som kunde öppnas upp för t.ex. bekvämare ritt, samt band för att dra upp ärmarna.

Sålunda utrustad med vederhäftig design för min hjältinna skreds det till verket. En översiktlig blyertsskiss  av hela scenen drogs upp, och fick konturer markerade i bläckpensel. Därnäst försågs den gradvis med detaljer i mjuk (4B-8B) grafit. Processen under arbetets gång framgår nedan.

corinna-alla-drabbningars-moder-skiss-1

Målet för den någorlunda färdiga skissen är att fånga Corinna mitt i handlingen, i främsta ledet i striden där hon står fram som representant för de kanske skickligaste och mest professionella krigarna av sin tid: för Corinna är en silahtâr, en ”vapenbärare”, min berättelses motsvarighet till de medeltida mamluckerna, slavkrigarna som besegrade såväl korsfarare som mongoler.

Corinna i Alla Drabbningars Moder: blyerts, grafit & bläck

Corinna i Alla Drabbningars Moder: blyerts, grafit & bläck

Viss möda lades ned på att historisk vederhäftighet inte skulle stanna vid utrustningens utseende men också verka på stridens själva förlopp och handling – som framhävandet av bågskyttets betydelse. Corinna har således redan skjutit ett antal fiender: först efter att hennes häst nedgjorts har hon i språnget dragit sitt svärd och med omvänd fattning ommöblerat ansiktet på en av de mongoliskt inspirerade tudjuterna. Sin sköld, försedd med axelrem, har hon på samma arm som hon håller sin sammansatta båge – båda detaljer som är historiskt belagda från mamluckiska källor. Bakom Corinna ses hennes kamrater, ”Stridens Systrar” som valt henne till sin ledare, följa henne in i stridens hetta klädda i historiska mamlukiska stridsmunderingar.

Teckningen överfördes till dator och efter några korrigeringar och tillägg belades den med sepiatoner för senare målning.

corinna-alla-drabbningars-moder-skiss-2-sepia-mamluk-mongol

Corinna i Alla Drabbningars Moder – sepia

Arbetssättet för den här bilden avvek en hel del från Yakanes. Till skillnad från den sistnämnda bygger Corinnabilden på en enda, sammanhållen teckning med alla de viktigaste elementen samlade i en bild, istället för att vara ett collage av olika element i olika lager. Det här hade fördelar i framför allt början av dess behandling, där man hade bättre överblick, och bilden blev också mer enhetlig ifråga om linjetjocklek, detaljgrad osv. Det hade dock sina nackdelar också, vilket skulle visa sig senare i processen.

——————————————————-

Corinna Alla Drabbningars Moder Färglagd

Se Alla inlägg på tematAlla Drabbningars Moder”,  de med figuren Yakane, skildrade i del 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7 och 8)

Mamluckerna har här tidigare berörts i en mängd sammanhang, se tråden ”Mamluckerna /Mamluks

——————————————————-

¹ Som framgår bl.a. av utgrävningar av medeltida massgravar efter strider. Ett av de mest noga utforskade finns i vår egen bakgård, intill Visby, där den gotländska milisen nedgjordes av den danska armén under Valdemar Atterdag den 27e Juli år 1361. Historiska Museet i Stockholm har ett antal av skeletten i sin bensamling, och den rysliga mängden skallar med svåra skador bär syn för sägen. Ett annat exempel är från slaget vid Towton i England av år 1461. En av slagets massgravar har kartlagts noggrant av arkeologen  Veronica Fiorato och redovisas i en utförlig volym, ”Blood Red Roses”, där statistiken talar sitt tydliga språk: en majoritet av de utgrävda kropparna har svåra skador av skarpa vapen mot huvudet.

Bysantinska Krigare (2) – En Fantasy-väring i Österled


Kavalkaden av teckningar inspirerade av Bysans, eller Östromerska Riket, fortsätter med de mest berömda av rikets krigare, de sägenomspunna väringarna som bildade de östromerska kejsarnas elitgarde och livvakt under hundratals år.

Vikingar, Ruser och Väringagardet

Det var alltid ett mysterium för mig varför man inte läste mer om väringarna i skolan, för deras är en fascinerande story med direkt koppling till Sveriges historia under vikingatiden och sedermera. Svenska vikingar började under det senare 800-talet att fara i österled med det slutgiltiga målet att komma i kontakt med det legendariska Miklagård, deras namn på Konstantinopel, det Östromerska Rikets huvudstad. På vägen kom de att bilda allianser och etablera stödjepunkter längs västra Rysslands, Vitrysslands och nuvarande Ukrainas floder.

varingar-viking-expeditions-settlement

Vikingafärder i väst -och Österled – se rusernas områden i orange

Snart nog kom dessa ruser, som slaverna kallade dem, att gifta in sig i de lokala slaviska stammarnas elit, utses till skiljedomare och leda krigs- och försvarsstyrkor. Inom ett par generationer hade ätter av slavo-nordiska krigare satt sig i spetsen för de furstendömen som förenades i det första Rus, ursprunget till dagens Ryssland. Samtidigt fortfor de att dras till Konstantinopel, den största och rikaste staden i deras värld, inte sällan för att försöka erövra den: åren 860, 907 och 941 satte ruserna av i stora skaror för att försöka storma Östrom, bara för att slås tillbaka. Bysantinarna, alltid mycket sluga på diplomatins område, insåg dock tidigt att de stridslystna nordborna inte bara innebar en fara, utan också en möjlighet.

skylitzes-chronicle-11th-c-1000-talet-varangian-guard-varingagardet

Illustration, krönika av Skylitzes från 1000-talet, där väringarna med sina karaktäristiska yxor bildar hedersvakt runt en bysantinsk kejsare.

byzantine-mosaic-centurion-depicted-as-varangian-guardRedan i ett fredsfördrag år 907 stipulerades att väringar eller varjager, som bysantinarna kallade ruserna, var fria att ta tjänst hos Kejsaren i Konstantinopel, och där kom de att utgöra ett så framgångsrikt och värdefullt inslag i den bysantinska hären att de 988 permanentades i en egen arméenhet, det s.k. väringagardet (grek. varangoi), ett elitgarde med uppgift att vakta kejsarens egen person. Detta fortfor de därefter med under minst 400 år, enligt visa källor ända in i 1400-talet.

Ultimates

Väringarna går inte att motstå för en historiofil, och i min berättelses motsvarighet till Konstantinopel, det gyllene Aracanea, finns följaktligen ett garde av nordbor kallade Ultimates, så benämnda efter Ultima Thule, det grekiska namnet på den Yttersta Norden. Att dessa skulle komma att bilda motiv för egna teckningar var närmast självskrivet.

first-gladiator-john-byrneDet kan dock vara på sin plats att åter vidgå att det inte bara är seriös historieresearch som utgör källsprånget för ens alster.  Under 90-talet hade jag tagit intryck av superhjältefiguren Gladiator, som gästat Marvel-publikationerna X-men och Fantastiska Fyran. Gladiator är en extremt mäktig varelse, ledare för den kejserliga vakten i Shi’ar, ett utomjordiskt imperium som förekom ymnigt i X-men-serien.

Gladiator låg i bakhuvudet när jag sedermera skrev fram en av min berättelsevärld A’rataumas mest fruktade stridsmän, den s.k. Akolouthos eller befälhavaren för Nordmannagardet. Kommen från den yttersta Norden under namnet Valdemar, senare uttalat Volodymir, har denne överlevt i över 300 år och tjänat under talrika kejsare, och är numera känd som Monomakhos ¹, en närmast oövervinnerlig stridsmaskin med obrottslig lojalitet till Riket och den sittande kejsaren.

Monomakhos – en bild tar form

Monomakhos akvarell

Monomakhos akvarell

När jag sent omsider kom att illustrera mina bysantinskt baserade nordmannakrigare blev det naturligt att Monomakhos kom att bli den förste att avbildas. Vid det här laget hade min ”metod” för illustrationer med historisk bas grundlagts: fastän de hör till vad som strikt talat är en fantasy-berättelse ligger tyngdpunkten på realism och ett exakt återgivande baserat på källorna och vetenskapliga rekonstruktioner (såsom redovisats i tidigare inlägg  t.ex. bysantinska krigare del 1). Mitt första utkast, spontant tillkommen som en i raden övningar med akvarellpennor under 2015, vilade på mina hågkomster av urkunderna.

Fresco av "Judas Kyss" i Johanneskyrkan i Karsi Kilise från 1212, med varjager som de romerska krigsmännen i bakgrunden.

”Judas Kyss”, fresco Johanneskyrkan i Karsi Kilise från 1212, med varjager som romerska soldater.

Den var inte så dum som första steg den där, och jag beslöt att lägga den som grund för en framtida mer genomarbetad illustration – men inte före en seriös genomgång av källorna. Utkastet hade med den karaktäristiska stora stridsyxa som väringarna behöll från sitt för-bysantinska ursprung och som återges i flera fresker och illustrationer från perioden.

warrior-saint-nerezi-church-serbia

Bysantinskt krigarhelgon, Nerezi-kyrkan, Serbien

Under den mer sentida perioden runt år 1300 som utgör grundvalen för mina illustrationer hade verklighetens varjager i stort sett helt övergått till den omgivande bysantinska kulturens rustning och klädnad – om än av bästa snitt, för de var väl betalda – och det var således huvudspåret jag hade att följa för min bild.

monomakhos-akolouthos-ultimates-bysans-varangian-utkast

Monomakhos teckning under arbete

Tidiga varjager företedde dock antagligen fler kännetecken från sin hemkultur, något som jag beslöt att ta med som en slags medvetna anakronismer för att visa på Monomakhos ålder och sammansatta karaktär. Med akvarellen som bas sattes grafitpennor (2H-8B) till verket, och en skiss växte gradvis fram, fick skarpare konturer, skuggning och detaljer.

Kombinationen av hans pose, parafernalia och detaljer i hans anblick ledde dock till problem, rent historiskt. Det höga håret, inspirerad av ovan nämnde Gladiators tuppkam, är en av dem: den visade sig vid ett närmare påseende vara något av en stridsfråga ifråga om autenticitet ². Samtidigt är Monomakhos renrakad, olikt de flesta varjager eller greker för den delen – det är en medveten avvikelse, som syftar till en mystisk koppling till de gamla legionerna i min berättelse som Monomakhos delar med andra stridsmän (se t.ex. ”Agent 007 i hans kejserliga majestäts tjänst”).

monomakhos-akolouthos-ultimates-bysans-varangian-skiss

Monomakhos färdig teckning m detaljer

Den klara teckningen ovan innehöll mängder av detaljer, från mer utredda sådana som Monomakhos klivanion (fjällpansar), den ovala skölden, det korpformade smycket med mera, till sådana som potentiellt kunde bli helt fel, som t.ex. Monomakhos beväpning.

monomakhos-sepia-varangian

Monomakhos teckning sepiafärgad

Förutom yxan från utkastet valde jag att sätta ett annat  omtalat vapen från Bysans, stridsskäran rhomphaia som skall ha burits av vissa gardesenheter. Eller, min tolkning av den, för det är omstritt hur rhomphaia egentligen tedde sig ³. Nåväl, sådana är den historiskt orienterade illustratörens vägskäl. Den här teckningen skapades redan från början för att få färg, så efter inscanning omvandlades den svartvita skissen till sepiatoner så att den bättre skulle kunna ligga till grund för en bild färglagd med överlagringsteknik.

monomakhos-akolouthos-ultimates-bysans-varangian-base-color

Monomakhos basfärger

Först ut i den processen var att överföra det målade utkastets färgskala till teckningen. Resultatet, som synes till höger, fick bilda baslagret av färg, kompletterad med dels ljusa och mörkare toner, flera skikt av skuggor och blänk och extra kontrast och allt annat gött som gör en vettig färgläggning ovan serietidningsnivå…

aracaneisk-orndekoration-cutUnder vägen gjorde jag ett antal tillägg till den grundläggande teckningen, som Monomakhos mantels örndetalj, vilken också redan tidigare förelåg som ett akvarell, och överfördes till bilden. Den någorlunda färdiga bilden kan ses nedan.

monomakhos-akolouthos-ultimates-bysans-varangian-varing-color

På det hela taget är jag nöjd med vägvalet att satsa på realism och ändå hoppas att Monomakhos tyngd, styrka och farlighet skulle skina igenom. Man kunde frukta att Ultimates befälhavare skulle ha blivit nertyngd av all research och realism och istället satsat på intryck och framställt Monomakhos som ett helt orealistiskt supermonster till karl med flashiga bautavapen och coooola attiraljer. Men sådan är inte min håg. Monomakhos, kejsardömets väktare från Norden, fungerar både som en historiskt belagd illustration av våra förfäders ättlingar i Bysans och min fantasis Aracaneas odödlige gladiator, svuren att försvara imperiets undflyende strålglans under dess sista period av storhet.