Kategoriarkiv: Ekonomi /Economy

Intressant om Framtiden för Stockholms Trafikkaos


Den luttrade befolkningen i Sveriges centrum och enda Storstad har i åratal intalats att bortom näääästa stora projekt väntar en högteknologisk, tidshållande snabb färd genom gröna ängar beströdda med futuristiskt skinande byggnader i en blomstrande Metropol…

Fan tro´t.

DN STHLM Trodde du Mardrömmen snart var överDN  i sin pappersupplagas stockholmsdel STHLM, slog i helgen till med en faktiskt rolig illustration av den mer troliga realiteten, en pastisch av Munchs ”skriet” som drog till sig denna bloggs uppmärksamhet. Innehållet motsvarade väl det visuella, ett riktigt ”Framtidsnummer” med flera intressanta artiklar och även inlägg om framtidens kollektivtrafik och tillväxt (Döm om förvåningen när det visade sig att artikeln ifråga inte dök upp i webbupplagan).

Förutom bra grafik och en berömvärt tydlig punkt-för-punkt-uppställning av viktiga knäckfrågor, så får man som läsare en konkret bild av hur svårt det är att planera inför framtiden, hur beslutssystemen på många sätt är illa rustade för långsiktighet och mer vida samhällsekonomiska kalkyler.

”[…] Centralstationen blir en besvärlig flaskhals omkring 2025 även om pendeltågen försvunnit […]

Fram till 2025 lär Stockholm ha växt med närmare en halv miljon invånare. Det är en bit kvar till 2025 men om centralstationen och bangården ska byggas om måste det ske direkt efter Citybanan invigning 2017 för att det inte ska skapa kaos i tågtrafiken.

– Och skall bangården byggas om 2017 måste Trafikverket få ett politiskt besked 2013 för att ombyggnaden skall hinna planeras […]

Se kartan och den tillhörande grafiken nedan, som illustrerar framtida utmaningar för bara några av innerstadens trafikanläggningar med omfattande behov av satsningar de närmaste deccennierna

Karta framtida trafikutmaningar innerstaden DN STHLM 20130309

Den där är  knappast rolig läsning, men nyttigt tillnyktrande. Förutom tillväxten i befolkning och trafik spökar geografin för den kära huvudstaden, byggd på öar med mängden broar som är i svårt behov av reparationer. Det här framkom också i en artikel i samma tidning nyligen, där det påpekades att även en sådan glest bebodd, men välbesökt stadsdel som Djurgården är svårt ansatt av trafikproblem, som kan kräva dyra T-banesträckningar för att åtgärdas.

Stockholm tillgänglighet trafikslag 07-08_1

Om det här andas för mycket betongentusiasm, så gavs dock också gott om utrymme för en mer skeptiskt lagd röst i Thorbjörn Axelssons debattinlägg i det ovannämnda numret av DN.

Stockholm med sina vattenrum, promenadstråk och parker är en av världens mest attraktiva stadsmiljöer. Men det är en miljö som ständigt hotas av nya byggprojekt. Det finns en bortre gräns för hur mycket förtätning en stad klarar av utan att viktig livskvalitet äventyras

Som påtalats i flera inlägg här på denna blogg (senast om nya stationsbyggnader), bör man ha begränsat tålamod med de ofta svårt konservativt lagda antimoderniserarna i vår stad, vilka stundtals är helt renons på egna visioner för staden annat än att säga nej till allt nytt. Men Thorbjörn har en poäng, som varnar för att tillskyndarna av nya projekt inte är opåverkade av lockropen från lobbygrupper av byggherrar vilka sällan eller aldrig vill ta ansvar för helheten och livskvalitén för de som skall bebo den växande staden. Detta är något som den som likt undertecknad vill förnya, den som vill se staden växa, måste ta ställning till och erkänna, inte sopa under mattan.

Befolkningstillväxt bostadsbyggande Stockholm_1

Nu har förstås den andra Stockholmstidningen, Svenska Dagbladet, också skrivit om Stockholms växtvärk.  Häromåret tog man t.ex upp inflyttningen till stockholm, som bara fortsätter och överträffar alla kalkyler, med fokus på hur de nya Stockholmarna ser ut och deras relation till sin stad (se ”Vilka Är ni” med tillhörande grafik). Vad som framgår där är hur annorlunda de miljöer är som bebos av nya invånare, dessa nära 40 000 nya Stockholmare som varje år dras till Huvudstaden. Det här är inget unikt huvudstadssfenomen, utan gäller också de mindre städerna Malmö och Göteborg (inte minst förstnämnda växer numera mycket snabbt) men det är mer akut i Stockholm, vilket också gör det till ett mer betydande problem för riket i sig, med tanke på att Huvudstadsregionen är motorn i den svenska ekonomin och navet för tja, det mesta vad gäller tillväxt och expansion.

Befolkningstillväxt Sverige-Storstäder

SLL stadskärnor Stockholsm Län_1Vad själva definitionen av Stockholm är blir till slut också något osäker. I en webdiskussion nyligen landade undertecknad att man allra minst måste se till hela länet för att diskutera frågor om tillgänglighet, boende och tillväxt. Detta är också den definition av staden som stämmer överens med hur andra storstadsområden bedöms internationellt. Att det vidare Metropolitanska områdets hänger intimt ihop med de sammanhållande kommunikationerna framgår av Landstingets kartsida.

SLL Utveckling av kollektivtrafiksystemet till 2030_1Att frågan om Stockholms tillgänglighet och utveckling når mycket längre än stadskärnan är något som har politiska implikationer för andra än Stockholms kommun eller regionens (länets) beslutsfattare, som framgår av t.ex Vision Stockholm Nordost, ett samarbete för bättre trafiklösningar, boende och etablering av arbetsplatser mellan norrortskommunerna Danderyd, Täby, Österåker, Vaxholm, Vallentuna och Norrtälje  – se en länk till deras dokument via Täby kommuns sajt.

scenario hög_2Det är viktigt att hålla detta faktum, att Stockholm ständigt växer, att det är en oöverblickbar och ständigt förändrande miljö, i bakhuvudet när man diskuterar konkreta problem. Stockholms växande förorter behöver t.ex. inte bara fler kommunikationer med centrum, utan mellan sig – därav t.ex idén med upp till dussinet nya stombusslinjer som togs upp i Svd. Att sådana beslut tyvärr ofta släpar efter får inte minst de Stockholmare som utsätts för långa väntetider och stopp i den livsnödvändiga trafiken smaka på. Bristen på marginaler leder till att sådant som är helt förutsägbart, som väder -och årstidsvariationer, förvandlas till ”snökaos” och ”problem med lövhalka”. Hur allmäna de  problemen blivit framgår t.ex. av SvDs tjänst ”Väntekartan”.

NVP Bilköer till och från Nacka-Stockholms Innerstad_1

Denna blogg är starkt för en tillväxt för Stockholm, men med hänsyn till stadens särart. Frågan om Stockholms tillväxt och hindren för dessa är en svår balansakt. En föränderlig, växande storstadsmiljö som ständigt moderniseras tilltalar de förändringssugna och även de som söker tjäna på förändringar, och å andra sidan har Stockholm unika värden i form av historia, landskap, livskvalité och kultur i dess vidaste bemärkelse. Förändring är oundviklig i en växande kropp, och önskvärd, men man bör också vara klar över priset för detta och de problem och utmaningar som omvälvningarna ställer oss inför.

Välkommen till din Mardröm

*****************************************’

Se tidigare inlägg om byggande och infrastruktur i Stockholm i tråden Stockholm, bl.a.

https://paulusindomitus.wordpress.com/2012/11/30/dumskallarnas-konspiration-hoga-hus-vid-klara-och-det-vanliga-gnallet/

https://paulusindomitus.wordpress.com/2012/04/19/om-studenttornet-tankar-kring-ett-mojligt-hus-syskon/

https://paulusindomitus.wordpress.com/2011/06/14/dumhet-inkompetens-korruption-i-solna-sex-atalade-for-bestickning-och-medverkan-till-mutbrott/

https://paulusindomitus.wordpress.com/2010/06/29/for-ovrigt-anser-jag-att-alla-hus-over-50-m-bor-forstoras/

https://paulusindomitus.wordpress.com/2010/05/04/ny-arkitektur-kan-ocksa-bli-fel/

————————————————————–

Val i USA – men spelar det verkligen någon roll vem som vann?


Ett samtal med en polare på fick ge sista knuffen för en fråga som under natten till Onsdag skulle kommm att avgöras: Gör det någon skillnad vem som blir USAs president de närmaste fyra åren?

Äntligen är långbänken och den utdragna valkampen över, och förhoppningsvis kan amerikanarna och i förlängningen resten av världen se framtiden an och faktiskt ta tag i saker – för det paradoxala med val är ju att många saker hamnar på is när den hårda kampen väl drar igång. Detta val var också ytterligt jämnt, även om det fanns en lätt, lätt fördel för Obama, mest beroende på det amerikanska systemet med elektorsröster från varje delstat (amerikanernas röstar ju inte direkt på sin president, om någon nu trodde det)

Så här såg Huffingtons valkarta och balansräkningen över möjliga elektorsröster ut på tisdagsmorgonen:

 

http://elections.huffingtonpost.com/2012/romney-vs-obama-electoral-map.

Det här valet har varit intressant på ett nytt sätt, eftersom spelreglerna ändrades genom Citizens United-utslaget i Högsta Domstolen som tillåter obegränsade donationer till s.k ”stödfonder” för kandidater – vilka snart nog materialiserades i de sk PACs (Political Action Committees) blev större än någonsin. Högern har aldrig haft några problem med att man köper val på det här sättet, men Obama är inte mindre hycklande än att, trots att han på papperet är emot sådana donationer, satt upp egna ”SuperPACs”. Alla sidor måste framgent än mer än förr söka stöd hos de superrika donatorer som dominerar de där pengakranarna, och årets val var det första test-caset. Några säkra siffror finns inte än, men det uppskattas att mer pengar än någonsin satsats i år – drygt 6 Miljarder dollar/35 Miljarder kronor.

(Se t.ex. http://cnn.com/video/?/video/bestoftv/2012/11/06/exp-early-romans-berman-ad-spending.cnn, http://www.france24.com/en/20121031-Superpacs-dominate-TV-advertising och http://en.wikipedia.org/wiki/United_States_presidential_election,_2012)

Detta har förstärkt en tendens som gör amerikanska val allt mer fixerade på just hjärndöd och osaklig TV-reklam – det är just sådant man kan köpa för den form av insamlade medel som numera är tillåtna.

Men vad var egentligen skiljelinjerna mellan de två kandidaterna? En liten genomgång nedan ger en antydan om de verkliga skiljelinjerna i amerikansk politik sådan som de lyfts fram i valkampanjen

Skatter & Ekonomi

Ekonomin Obamas tid inleddes med en djup recession som ärvdes från förra administrationen och vars återhämtning varit påfallande svag, med över 8% öppen arbetslöshet under perioden. Obama har plöjt ner 800 miljardet Dollar i räddningspaket för bilindustrin och räddandet av finanssektorns aktörer Romney vill ha lägre skatter, mindre regleringer, en budget i balans och mer handelsavtal för att stimulera tillväxt. Han ville delvis ersätta offentliga arbetslöshetsersättningar med ”arbetslöshetssparkonton”. Ville lätta upp de regleringar som pålades finanssektorn efter dess sammanbrott under 2008. Ville lätta på regler för bokföring och kontroller av medelstora företag.
Energi- och Miljöpolitik Stoppade tillfälligt ny oljeborrning efter det enorma oljeutsläppet från BPs oljerigg i Mexikanska Gulfen men därefter tillskyndat nya oljeletning. Har infört strängare krav på förbränning av bränsle och oljeutsläpp, liksom de första regleringarna för drivhusgaser och kvicksilverutsläpp från kraftverk. Har stött utbyggnad av kärnkraft och förnybara bränslen. Har dock misslyckats med att få sitt eget parti med på begränsning av kolutsläpp. Romney. För fritt fram att borra i både atlantens och Stilla Havets kontinentalsockeln, liksom i arktis och Alaska. Vill avskaffa ”begränsningar” för utvecklign av kol-, naturgas –och kärnkraftverk, och påskydna utbuggnad av redan befintliga borrningsanläggningar. Skeptisk till förnybar energi, som han menat ännu inte är kostnadseffektiv och vars klimateffekter han ansett vara ”okända”.
Skatter Vill höja skatten för förmögna medborgare och ha en minsta skattesats på 30%, men har förlängt Bush-erans skattesänkningar för inkomsttagare under 200 00o USD (1,5 milj. Kr) Vill tillåta en högsta skattesats på 39,6 %, en höjning med drygt 4%, och höja skatten på aktieutdelningar och finansiella inkomster för de mest förmögna. Hälsovårdsreform skulle förmånsbeskatta de mest förmånliga hälsovårdsförsäkringarna. Har rekord i olika former av skattesänkningar under sin mandatperiod, men många av dessa är tidsbegränsade. Romney ville behålla Bush-erans skatteminskningar för alla, och minska skatter med ytterligare 20%, med en högsta skattesats på 28%, och en minsta skattesats på 8%. Vill minska avdrag för de rikaste. Skatt på kapitalvinster och utdelningar skulle avskaffas inkomsttagare under 200 000 USD (1,5 milj kr) och företagsskatter minskas till 25%. Har inte vidare angett vilka avdrag eller program som skulle få skäras ner för att täcka kostnaderna för skattesänkningarna.

Det Offentliga

Skuldsättning Obama lovar att skära 4 triljoner (4000 miljarder) Dollar äver 10 år, vilket skulle innebära höjd kapitalbeskattning, högre skatter på hushåll över 250 000 dollar i inkomst, minst 30% skatt med mera. Har misslyckats med att halvera det budgetunderskott han ärvde från Bush-eran, och har 4 år av över 1 triljon eller mer i budgetunderskott. Romney lovade att skära 500 miljarder om året av den federala budgeten, begränsa utgifterna i budgeten till under 20 % av USAs ekonomi och balansera budgeten till 2020, men var ytterst ospecifik i hur det skulle gå till. Skelle samtidigt öka militärutgifterna, minska sjukvårdsprogrammet Medicare med 716 miljarder och minska skatter. Ville skriva in krav på balanserad budet i konstitutionen.
Hälsovård Obama genomförde en historisk utökning av täckningen av sjukvårdsförsäkringen som förbjuder att vägra försäkring till de med tidigare kända hälsoproblem, skattesubventioner till de som har svårt att klara premier och hjälp till småföretag att erbjuda försäkring osv, dock utan att bryta upp den grundläggande privata grunden för USAs system. Reformen godkändes efter mycket osäkerhet av USAs Högsta Domstol. Romney införde under sin tid som guvernör i Massachusetts sjukvårdsreformer som var starkt lika Obamas, men blev under kampanjen stark motståndare av densamma, som han lovat avskaffa. Mot federal reglering av sjukförsäkringen, och har istället föreslagit visst skydd mot att mista befintlig försäkring vid arbetslöshet, riktade skattesänkningar och en utökning av system med privat sjukförsäkringssparande istället.
Pensioner Har inte presenterat breda lösningar för finansieringen av USAs pensionssystem, men föreslagit förändringar i indexeringer gentemot inflationen som skulle minska underskottet med upp till 25 % på lång sikt. Vill behålla nuvarande system för folk över 55 men höja pensionsåldern för yngre och koppla loss pensioner från inflationsindexering för mer välbeställda.
Utbildning Har infört skattesänkningar på 10 000 USD för högskolekostnader över 4 års tid, utökat olika former av riktade stöd för college-kostnader. Riktat lättnader för delstaterna för kostnader för Bush-erans ”No Child left-Behind”-program riktad till svaga elever och områden och stött olika program med miljarder dollar för olika utbildningssatsningar. Har stött uppstramning av kontroller för No Child Left Behind-programmet, men också menat att den federala regeringen borde ha mindre kontroll över utbildningen. Ville öka det privata inslaget i studentlånsystemet och menade att ökat studiestöd fick studieavgifternaa tt öka.

Sociala -och ”Värderings”-Frågor

Här är skiljelinjerna kanske som störst – republikanernas drift allt längre åt höger de senaste decennierna har gjort att dessa frågor kommit i förgrunden när det gäller inrikespolitiken, även de ofta är väldigt spedifika eller gäller en minoritet av medborgarna. Samtidigt ligger en stor del, den konkreta politiken på de här områdena, hos andra maktcentra än den federala politiska nivån. USAs långt gångna ”juridifiering” av politiken, representerad inte minst av det domstolsutslag, Roe vs Wade, som gav amerikanska kvinnor rätt till friare abort, är ett talande exempel. Mycket ligger också på delstatsnivå. Här är det alltså i stora delar fråga om symbolpolitik och indirekt påverkan. Störst genomslag har skillnaderna för amerikanska kvinnor, där valet är rätt klart mellan större kontra mindre inflytande över sin kroppsliga integritet och tillgång till mödravård.

Abort och Sexualpolitik:  Obama erkänner kvinnors rätt att själva välja abort. Hans sjukförsäkringsreform gör det otillåtet att ta bort kostnader för reproduktiv hälsa & preventivmedel för anställdas sjukförsäkringar Romney motsätter sig kvinnors rätt till abort utom vid incest, våldtäkt och överhängande livsfara för modern. Ville att domen i USAs HD som ger kvinnor rätt till abort i hela USA (Roe vs Wade) rivs upp och lovade att tillsätta HD-domare som gör så. Ville avbryta federal finansieringen av Planned Parenthood, programmet för mödravård och reproduktiv hälsa.
Homosexuellas Rättigheter:  Obama stöder samkönade äktenskap. Under hans tid har förbudet för öppet homosexuella att verka i militär avskaffats. Motståndare till Defense of Marriage act från George W Bushs tid, som hindrar  federalt erkännande av samkönade äktenskap och tillåter att delstater an vägra erkänna sådana äktenskap Romney är motståndare till samkönade äktenskap och för ett heltäckande federalt förbud, också mot samkönade partnerskap om dessa liknar äktenskap.
Immigration:  Obama har gett direktiv av barn till papperslösa invandrare inte skall deporteras och tillåtas söka arbetstillstånd. Hans större lagförslag, som röstades ner av den republikanska kongressen, skulle ha gett unga papperslösa i universitet och i militären en rätt till medborgarskap. Under Obamas tid har dock rekord satts i mängd av deporterade papperslösa invandrare. Vill åstadkommande en heltäckande migrationslagstiftning Romney ville satsa på förstärkning av ”muren” mellan USA & Mexico, vill instifta kontrollapparat för arbetsgivare som skulle straffbelägga de som anställer ”icke-auktoriserade icke-medborgare”. Ville avskaffa visering för barn och makar till papperslösa invandrare, men kunde tänka sig att ge medborgarskap till invandrare som enrollerar sig i USAs armé. Skulle också presentera en heltäckande migrationslagstiftning.
Vapen: Obama inte agerat för att begränsa vapentillgången, och rätten att bära dolda vapen har utökats under hans tid. Har antytt, men inte agerat, för att återinföra ett förbud för privatpersoner att köpa vapen av typen militära automatkarbiner. Romney motsätter sig starkare vapenkontroller, men har tidigare stött automatkarbinsförbudet.

Utrikespolitik

I utrikespolitiken, som är det som angår resten av världen, är skiljelinjerna inte alls lika påtagliga som om sociala frågor. Båda kandidater tar det för givet att USA ger sig rätten att ingripa runtom i världen och använda vapenmakt där så anses nödvändingt. Se ABC News andra valdebatt om utrikespolitik mellan de två och listan på några punkter nedan.

Krig Obama har trappat  ner kriget i Irak och dragit undan de flesta men inte alla trupper därifrån, stärkte först truppstyrkorna i Afghanistankriget men har sedermera börjat trappa ner även där. Godkände flygvapeninsats i Libyen som bidrog till att störta Muammar Khadaffi. Har med kongressen överenskommit med stora nedskärningar i Armén och Marinkåren nästa årtionde. Romney hade 2014 som slutdatum för Afghanistankriget. Föreslår en höjning av militärutgifterna, med över 100 miljarder extra till Pentagons budget. Har kritiserat kongressens överenskommelse med Obama om nedskärningar som skulle slå till om man inte kan komma överens om nästa års budget.
Terrorism Godkände den insats som hittad och dödade Usama bin Laden, och satt slut för ”hårda” förhör av misstänkta, men har i stort fortsatt med Bush-erans terrorbekämpning, inklusive internering i Guantanamo Bay, som han lovat att stänga. Bruket av fjärrstyrda robotar för riktade ”avrättningar” och bombningar av terrorister i t.ex Jemen och Pakistan har utökats kraftigt. Efter attacken mot USAs ambassad i Benghazi, Libyen, har satt frågetecken på underrättelsens fortsatta förmåga att bedöma hot. Är emot konstitutionella rättigheter för utländska terrormisstänkta. Motsatte sig uteslutande av tortyr och s.k. ”water-boarding”  av terrormisstänkta.
Utrikespolitik Motsätter sig militär attack mot Iran i den nära framtiden, men håller alla utvägar öppna för att hindra Iran att skaffa kärnvapen. Har inte engagerat sig i Syrien såsom i Libyen. Har inte gjort starka försök att medla mellan parterna i Israel-palestinakonflikten trots att han öppet kritiserat Israel för dess byggande av ”bosättningar” på ockuperat palestinskt territorium har dessa fortsatt under hans tid, och Motsätter sig utpekandet av Kina som ”manipulatör av penningvärdet” men försökt få till sanktioner mot Kina för ”ojusta handelsmetoder” Har uttryckt sig mer hotfullt gentemot Iran och antytt mer godkännande visavi en Israel-ledd attack  mot Irans kärnenergianläggningar. Har pläderat frö att identifiera och beväpnade ”allierade” styrkor i Syriens inbördeskrig utan att lova direkt amerikanskt väpnat stöd. Lovar mer militärt stöd till Israel och har ställt sig nära Israels premiärminister Netanyahu. Har öppet deklarerat att Ryssland är USAs ”Geopolitiska fiende nr.1” och hotat att stämpla Kina som en manipulatör av penningvärdet och att införa vidsträckta handelssanktioner mot landet.

Den f.d Översten Wilkerson, en republikan för övrigt, med insyn i amerikansk utrikes -och strategisk politik, belyser en del av dessa nyansskillnader i utrikespolitiken.

Som synes är det mest en skillnad i ton och framfusighet i användandet av den amerikanska supermaktens militära och strategiska maktmedel och inblandning i omvärldens politik mellan de två kandidaterna.

Florida, sorgebarnet i röstsammanhang, och dess rösträkning var inte färdigt i skrivande stund, men 05.18 svensk tid stod det ändå klart att Obama hade vunnit en betryggande seger och med råge fått ihop de tillräckliga 270 elektorrösterna.

Se första delen av Obamas segertal ovan

Denna blogg står, liksom nästan alla i vårt land, i de flesta frågor lååångt långt till vänster om den starkt högervridna amerikanska politiska diskursen. Frågor om fattigdom, ojämlikhet, om samhällets understöd, om fackliga rättigheter med mera hamnade som vanligt långt ned på agendan och låg förvisso som en slags Elefant i rummet över krisens amerika. Överhuvudtaget måste man åter konstatera att amerikanska val är en starkt enögd form av kampanjpolitik, och att stora väljargrupper lämnas i ovetskap om vad som stundar.  Obama är sannerligen ingen ”progressiv” politiker, ingen hjärtevarm försvarare av de utsatta eller ens en speciellt originell politisk aktör. Snarare en slags försiktigt mixtrare av befintliga strukturer. De som har haft mest anledning att tacka, än så länge i alla fall, för hans politik har varit finanssektorn och de industrier som hans regering hållit under armarna. Vi får se vad som stundar de närmaste åren. Sjukvårdsreformen har inte kickat in än t.ex., och kan på sikt innebära en lättnad för många människor.

Trots det blir svaret på titelfrågan nog JA – det spelar en viss skilnad, men mest på ett negativt sätt. Hur otillfredsställande än situationen under Obama är, ser det sannerligen ut som alternativet inte bara var värre, utan öppet destruktivt.

———————————————————–

Läs mer om valkampanjen och rapporetringen kring olika sakfrågor i

Om Fattigdom del 6 – Fattigdom i Latinamerika


Del 6 i artikelserie om Fattigdomen tar upp

FATTIGDOMEN I LATINAMERIKA

(Denna Artikelserie ingår i en följetong av artiklar/inlägg om Fattigdom – se kategorin: Om Fattigdom i Världen)

Det som präglar fattigdomen i Latinamerika, en annan kontinent som ofta lyfts fram som säte för extrem fattigdom, är att stora inkomstklyftor och en hård klasstruktur kännetecknar även de mer avancerade länderna, samtidigt som många lever i mycket svåra förhållanden. Många latinamerikanska stater har vidare haft råvarubaserade ekonomier, med de hinder och frestelser som det innebär för att inkomsterna från landets exporter inte kommer bredare folklager till del.

Den klassiska latinamerikanska fattigdomsmiljön är den utarmade landsbygden, där många inte har tillgång till egen jord och/eller tillgång till möjlighet att driva ett jordbruk som det går att försörja en familj med. Landägandet i Latinamerika har alltsedan den spanska kolonisationen varit starkt koncentrerad i en mycket liten klick landägare, och den normale bonden är en arrendator som desperat försöker skrapa ihop till sitt arrende, alternativt lever på marginalen av de bästa jordarna med problem att få tillräcklig avkastning för sig och sin familj. Utbyggnaden av elektricitet, tillgång till rinnande vatten, skolor och grundläggande hälsovård är svårt eftersatt i de flesta latinamerikanska landsbygdsregioner, och det är inte märkligt att de senaste decennierna miljoner brutit upp och dragits till städerna.

Andelen fattiga bland latinamerikas landsbygdsbefolkning 1980-1999

Runt de växande städern ahar den andra klassiska fattigdomsmiljön uppstått, den oändliga kåkstadens. Miljoner människor trängs ihop på olagligt uppbyggda bostäder av ifrågasättbar kvalité och begränsad tillgång till social service, framlevande sina liv som lågavlönade arbetare eller i lågstatusyrken, eller i värsta fall på tiggeri, småfiffel, prostitution eller ren brottslighet.

Det finns stora skillnader mellan hur man tacklar dessa problem och den fattigdom som åtföljer, även mellan de mer utvecklade och välmående länderna på kontinenten. Tre fall illustrerar detta väl.

Tre Latinamerikanska Fallstudier av Klassklyftor och Fattigdom

Argentina har historiskt sett varit ett medelinkomstland och välmående för att vara Latinamerika. 2009 låg knappt 2,4 % av befolkningen under 2 USD-gränsen, även om 30% av befolkningen lever under landets egna fattigdomsgräns. De 10 % rikaste konsumerar 29,5% av landets inkomster – 17 gånger mer än de fattigastes 1,7%. Det lämnar dock nästan 70% av inkomsterna till befolkningens bredare lager och medger alltså ändå en medelklass att räkna med. Tyvärr tenderar ojämlikhet och också fattigdomen i Argentina att återkomma cykliskt som en följd av illa skött ekonomisk politik (2002 inställde landet sina betalningar av utlandsskulden). Alla regeringar misstänks allmänt fuska med siffrorna vad gäller fattigdomsnivån, inflationen och tillväxten. Den Argentisnka politiken har varit en härd av cynism och utbredd korruption, dess partiväsende, domstolars oberoende och det civila samhället svagt, alla faktorer som hittills omintetgjort utvecklingen mot en minskad fattigdom på lång sikt.

Brasilien, Sydamerikas jätte, hade 2009 3,8 % av sin befolkning under världsbankens gräns för livshotande fattigdom, och dess fattigaste tiondel har inkomster på bara 14 kr om dagen och 1,2 % av landets konsumtion & inkomst, en 35e-del av den rikaste tiondelens som slukar 42,5 % av landets resurser. Totalt 26% av befolkningen ligger under den officiella fattigdomsgränsen, återspeglande faktum att Brasilien är ett oerhört ojämlikt land med en stor och utsatt underklass. Med tanke på att landet har över 200 miljoner invånare blir det ca 7,5 miljoner som lever på svältgränsen och över femtio miljoner utfattiga i ett land med stora naturrikedomar och en utvecklad industri, som uppenbarligen lämnar stora delar lottlösa.

Chile, det första latinamerikanska OECD-landet, har 12-15% av befolkningen under den officiella fattigdomsgränsen (ner från över 25% på 1990-talet), och ingen mätbar del under världsbankens fattigdomsgräns. Nästan ingen svälter således ihjäl i det alltmer välmående Chile, som också saknar sådant som Brasiliens enorma kåkstäder. Men klasskillnaderna är ändå djupa, starkare än t.ex. i Argentina. De rikaste drar in och gör av med 42,5% av inkomsterna – 28 ggr mer  än de fattigaste tiondelens andel på 1,5% av landets BNP, och lika mycket som i det mer akut fattiga Brasilien. Koncentrationen av landets rikedom till en högre medel- och överklass matchas av en utsatt underklass som även om den inte svälter ihjäl framlever ett mycket knappt liv.  

Faktorer som försvårat bekämpningen av fattigdom är att de flesta Latinamerikanska stater under 1900-talet upplevde kortare eller längre perioder med auktoritära diktaturer av militär typ. Så var fallet med alla tre ovanstående länderna, ett faktum som inte bidragit till att minska fattigdomen. Militärdiktaturerna har i nästan samtliga fall varit stödda av lokala makteliter och den lilla överklassklick som funnits, och inte direkt prioriterat fattigdomsbekämpning. Om man bortser från fåtalet auktoritära socialist- eller kommunistdiktaturer, har auktoritära regimer i Latinamerika regelmässigt stötts av exploatörer och utländska intressenter från utvecklade länder, företrädesvis hemisfärens mäktigaste nation, USA, vilket inte bidragit till att stärka staternas makt över sina egna resurser, tillgångar eller till en långsiktig ekonomisk politik. Istället har sistnämnda präglats av antingen protektionism eller eftergifter till utländska intressen.

Ännu värre har dock situationen varit i de länder som förutom den skriande ojämlikheten och diktaturen haft att tampas med blodiga inbördeskrig och kampanjer från mordpatruller mot befolkningen. De små länderna i Centralamerika och deras jordbruksbaserade ekonomier fungerade länge som USAs och västs egen frukt- och kaffebod. men den fattiga befolkningen El Salvador (37,8%), Honduras (65%), och Nicaragua  (48%) tvingades dessutom utstå rent folkmordiska kampanjer och krig under tjugo års tid före 1990-talet som drog ner dem i ytterligare armod, och spädde på fruktan för svält med fruktan för att torteras och dödas av dödspatruller. Precis som i fallet Afrika kan krig kan inte annat än att förvärra fattigdomen och fördröja alla åtgärder som skulle kunna vidtas för att lätta på dess härjningar. Folk tvingas fly sina hem, de många skadade, torterade och lemlästade kan inte arbeta, män förs bort och kan inte bidra till hushållens inkomster osv. Och alla former av samhällstjänster som undervisning och sjukvård undergrävs.

Många av dessa krig avslutades på 1990-talet genom en serie av fredsavtal, vilket lättar på bördan för befolkningen. En kvardröjande konflikt som också har bäring på just fattigdomsproblemet och inkomstklyftorna i världen  är tydligast i Colombia (40% fattiga), där inbördeskriget mellan den terroristiska FARC-gerillan och lika brutala regeringsstyrkor aldrig tagit slut. Colombia är på samma gång den största producenten av coca och världens största leverantör av rent kokain, och genom inbördeskriget också blivit främsta frontlinjen i USA’s ”krig mot Narkotikan” som också spiller över på länder som Peru och Bolivia. Men det kriget riskerar att bli till ett krig mot just de fattiga, som inte har någon realistisk alternativ gröda att leva på i de avlägsna och underutvecklade regioner där den mesta odlingen sker.

För de flesta latinameriskanska länder följs en turbulent inre politisk utveckling och påfallande ojämlikhet i ekonomisk politik och välståndsfördelning åt av faktum att många av länderna klassiskt sett varit starkt skuldsatta och/eller beroende av utländska investeringar, vilket begränsat handlingsutrymmet för reformer och en ekonomisk politik ägnad åt att lyfta upp större befolkningssegment ur fattigdomen.

Det är en kuslig påminnelse för de länder i Europa idag som finner sig utkämpande liknande konflikter med kreditorer och/eller korrupta eliter. Exemplet Argentina 2001 t.ex, tas regelmässigt upp som en parallell till den nuvarande skuldkrisen i Grekland.

Både före och efter att diktaturer och/eller inbördeskrig kommit och gått har de latinamerikanska samhällenas demokratiska utveckling varit påfallande svagt. Populistiska politiker, korruption, kortsiktiga eliter och en allmän uteslutning av stora delar av befolkningen på främst landsbygden från beslutsfattandet har lett till föga jämlika eller välfärdsinriktade samhällen, med konsekvensen att en endemisk fattigdom bitit sig fast.

De senaste dussinet år har glimtar av en ny utveckling kunnat skönjas, där större grupper gjort sin röst hörd i politiken i länder som Bolivia, Peru och Ecuador. I Brasilien, regionens jätte har sedan flera mandatperioden en lätt vänsterinriktad politik något kunna lindra den mest skriande fattgdomen, vilket också varit fallet med det land som utvecklats mest fördelaktigt  i fattigdomshänseende, Chile. Trots en del positiva tecken återstår frågan om de ännu många miljoner människor som lever på existensens rand i denna viktiga region kan se framtiden an med tillförsikt.

←Klicka på bild för del 5 av Serien: Fattigdomen i Mellanöstern 

 

———————————————————–

Allmänna källor i Urval

Efter FotbollsEM Polen-Ukraina 2012, del 3 – Lite Rasputitsa Någon?


Idag Söndag, när den sista matchen spelas i detta FotbollsEM, som trots allt blev njutbart trots en lite tidig sorti för Svedala, kan man fundera på vad som blir kvar efter ett sådant Mästerskap.

Det är en klassisk fråga, inte minst på grund av de enorma kostnader som är förbundna med anordnandet. För att se till att miljontals besökare kan ta del av spelen. Ett väl genomfört OS, FotbollsVM eller EM blir en magnet för framtida turism men också anordnandet av sådant som stora konferencer. Landet får rykte om sig om att kunna ta emot folk. Det här har hela tiden hängt som en väldigt speciell förutsättning över just detta EM, eftersom Polen och Ukraina skiljer sig så mycket från varandra ifråga om sin utbyggnad av sin infrastruktur.

Värdstäder med reservorter

I ett första inlägg om EM beskrevs hur de här två länderna både har varit enade men också glidit isär genom historien gavs en bakgrund till att Ukraina, som del av ex-sovjetunionen sett sin politik och ekonomi svårt förvanskad och sina framsteg delvis förhindrade av det politiska kaos och den korruption som kommit att vidlåda landet efter murens fall. Polen å sin sida började sin reformering innan murens fall och är också ett land starkare integrerat med väst, EU-medlem och geografiskt nära de stora pengarna i Tyskland. Deras förberedelseagenda är också en genomgripande katalog ämnad att lyfta hela landet (som framgår av regeringens katalog på åtgärder. Se också http://www.svd.se/naringsliv/nyheter/varlden/fotbolls-em-ska-sakra-polens-ekonomi_7246343.svd)

Redan det gällde de mest uppenbara och på sitt sätt enklaste förberedelseobjekten, arenorna, kunde man skönja den här skillnaden (se föregående inlägg). Byggandet och upprustningen av dessa verkar på det hela taget ha lyckats, men medan den verkar ha haft goda effekter på Polens ekonomi, med ökat byggande som är mer strategiskt genomfört, har effekterna på Ukraina varit mer tveksamma.

Автомобільні дороги – Autostrady

Eller tja, vägar. Eller snarare kanske infrastruktur rent generellt. De mestadels obelagda vägarna i Sovjetunionen före kriget (alltså förutom Ryssland även nuvarande Ukraina och Vitryssland m.fl) var så legendariskt dåliga att det fanns ett namn i folkmun, rasputitsa ”den leriga säsongen” på de närmast ofarbara förhållandena under hösten innan frosten satte in. Det är ett erkänt faktum att uselheten på de ukrainska och vitryska vägarna bidrog starkt till nazitysklands svårigheter på östfronten.

 

Nu är det kanske inte riktigt lika illa. Men vägar och ifrastruktur släpar likafullt efter: för medan kommunistiska diktaturer var överlägsna på spotta ur sig stridsvagnar och kanonmat så var de långt under de nazistiska dito på att fixa vettiga motorvägar. Och Ukraina speciellt har på sina 20 år av självständighet tidigare knappast ansträngt sig för att göra de enorma satsningar som skulle behövas. Se kartan över större vägar i det stora landet. 2011 var inga av de vägarna av Europavägsstandard.

Ukrainas förberedelser har varit punktbetonade – Ukraina är ett stort land, men framför allt finns där varken ekonomiskt eller politiskt samma förutsättningar att genomföra sammanhållna projekt som i Polen. Flygplatser har rustats upp, ringvägarna runt flera stora städer fått välbehövlig upprustning. Men så sent som 2012 saknade Ukraina fortfarande en enda modern motorväg till Europa.

Vägarbeten och förbättringar av Polens vägnät

Av vad som framgått av olika fora på nätet, även kommentarer från främst lokala polacker, var infrastrukturen ett stort orosmoln även i Polen. De polska vägarna har också varit illa underhållna i relation till den stora tillväxten av fordon efter murens fall.

Trots att en del vägar inte blev riktigt färdiga och kom att dras med problem under mästerskapen måste man ändå konstatera att det är en mäktig insats som gjorts för att uppdatera landets vägnät, ett som kommer att komma polackerna till godo långt efter att festen dragit vidare. Landet har fått bättre tvärförbindelser, Warsawa speciellt har gjorts mycket mer åtkomligt och står fram som ett riktigt transportnav nu. Och trots att man inte hann med precis allt, kommer man när det blir färdigt att för första gången ha fullständiga moderna vägförbindelser i både axeln norr-söder och väst-öst (se karta). Mycket har f.ö. möjliggjorts tack vare EUs stödfonder.

Hotell och Besöksindustri

De hundratusentals turister och sportfans som väntades besöka Polen och Ukraina behöde förstås någonstans att bo. Det här var också ett huvudbry för de arrangerande länderna. Statsitik nedan från STR-hotellnäringens statistikleverantörer, visar att värdstäderna låg klart i underkant ifråga om tillgängliga hotellbäddar jämfört med flertalet tidigare värdstäder.

En fråga som fröstås alltid aktualiseras när många kommer på en gång är att priset för tillgängliga bäddar stiger raketartat. I Ukraina, där gapet mellan den inhemska befolkningens inkomster och turisterna är som högst, och där en allmän roffarmentalitet kan härja mer fritt på grund av all korruption, infann sig en oro för att ockerpriserna skulle nå sådna nivåer att även turisterna skulle dra öronen åt sig.  UEFA självt har riktat kritik mot Ukrainas frånvaro av regleringar och kontroller på området.

I Ukraina har dessutom farhågor rests om vad man skall göra av nya hotellanläggningar i framtiden, med tanke på att landets egna inhemska turism rör sig på en kostnadsnivå långt under priset för de västtillvända hotell som byggts. Här ser man hur ett korrupt samhälel saknar förmågan till långsiktighet – det skulle varit bättre att bygga prisvärda hotell som kunde locka framför allt turism och besökare från de mindre penningstinna men mer näraliggande grannländerna.

I Polen är åter detta mindre av ett problem, och med den nya infrastruktur som förhoppningsvis skall öka resandet till och genom landet finns förhoppningar om att den nya utökade kapaciteten skall bidra, snarare än bli en kostnad, för ökad ekonomisk aktivitet. Längs med de många nya lederna runt t.ex Warsawa har det i samband med EM strösslats med nya hotell av mellan-till-hög kvalitet en bit (upp till 5 km) från stadskärnan. Det är uppenbart att man i Polen räknar med att även i framtiden finna gäster för dessa.

Besöksindustrins baksida, som en ökad prostitution, är ett problem som uppmärksammats i främst Ukraina. Prostitutionen grasserar i Ukraina som utvecklats till ett sexturismens Mecka i Europa, och ingen inbillade sig att det där skulle annat än öka under EM. Det deprimerande i sammanhanget är att en genomkorrupt poliskår och politiker som inte bryr sig ett dyft knappast lär göra något åt saken även i framtiden.

Politik?

När det gäller diskussionen om politiska effekter så går även här diskussionerna vitt isär. För Polen, ett mer normalt, modernt land innebär de lyckade mästerskapen mer ett kvitto på redan gjorda framsteg och samtidigt ett verkligt tillfälle ätt ytterligare lyfta sig. Redan före avspark kunde man konstatera att i Polen hade den stora byggnadsaktiviteten och investeringar fått positiva ekonomiska effekter, och förhoppningar om framtida positiv utveckling såg mycket mindre ut som glädjekalkyler än i det andra värdlandet. Landets ledning har levererat, och förtroendet för dess exekutiva kompetens har därför ökat, både inhemskt och bland utländska betraktare.

Annorlunda är det i Ukraina. Det är symptomatiskt att det före EM talades en del om framför allt Ukrainas brist på rättssäkerhet och korrupta inkompetens, speciellt med hänseende på de politiska skandaler som f.d premiärministern Julia Timoshenkos fängslande och rättegån, som många i väst motsätter sig. (se bl.a. http://debatt.svt.se/2012/06/20/uefa-borde-ha-satt-press-pa-ukraina-infor-fotbolls-em/, http://www.sydsvenskan.se/varlden/bakom-fasaden-bakom-fasaden-pa-em-landet samt flera artiklar från den akademiska journalen ”Baltic Worlds” från Södertörns Högskola som satte speciell lupp på Polen & Ukraina med anledning av EM.)

När nu EM drar mot sitt slut kan man dock konstatera att Ukraina delvis lyckats ”göra en Kina”, dvs kritiken har lagt sig eller mildrats i takt med att alla koncentrerat sig på tävlingarna, och fokus lagts på hur turistvänligt Ukraina är. EM lär varken göra till eller från för de mänskliga rättigheterna eller politiska framsteg i Ukraina – om något kommer det rent organisatoriskt lyckade genomförandet snarare att staga upp den typ av regeringar som nu sitter, och som underpresterat svårt för Ukraina invånare hittills.

Polen har som framgått ovan gått in i EM med en mycket mer ambitiös agenda vad gäller landet som helhet. Det är talande att Polens vida mer demokratiskt mogna institutioner, oaktat alla problem, på ett helt annat sätt förmår ta tillvara de möjligheter som arrangerandet som ett evenemang som EM innebär. Polen kommer ur EM mer rustat att integrera landet och med större tillväxtpotential. Man kommer att tänka på OS i Barcelona 1992, som på motsvarande sätt användes som hävstång för framför allt Barcelona och Katalonien för att inleda ett nytt kapitel i regionens utveckling.

←Se tidigare inlägget om FotbollsEM ”…Inte på en Grusplan Nära Dig

—————————————————

 

Se den akademiska Tidsskriften ”Baltic Worlds” från Södertörns Högskola, där experter på Polen & Ukraina genomlyser olika aspekter av samhället i och runt FotbollsEM. Huvudsidan är http://balticworlds.com/whats-up/, med fler artiklar som

Artiklar

Övrigt

Om Fattigdom del 5 – Fattigdom i Mellanöstern


Del 5 i artikelserie om Fattigdomen tar upp

FATTIGDOMEN I MELLANÖSTERN & NORDAFRIKA

Mellanöstern är en speciell region med hänseende på fattigdom och av stort intresse, inte minst med tanke på att i debatten görs ofta en koppling mellan terrorism och fattigdom, samtidigt som många av Mellanösterns länder också sitter på stora fyndigheter av världens främsta strategiska resurs – olja. Till sin utsträckning är detta en enorm region med stora interna skillnader ifråga om ekonomiska och befolkningsmässiga förutsättningar. Från de oljerika gulfstaterna över typiska medelinkomstländer till utfattiga och svårt eftersatta stater som t.ex Jemen. Där finns länder med någorlunda homogen befolkning som säg, Tunisien, samt religiösa och etniska mosaiker som Libanon eller Irak. Få är de länder som inte har någon form av minoritetskonflikt inbyggd i sig – antingen det gäller kopter i Egypten, berber i Algeriet, Marocko och Libyen, kurder i Iran, Irak, Syrien och Turkiet, araber i Israel och så vidare. Detta är ett arv från kolonialismen dagar och har bidragit till att öka fattigdomen som nästan utan undantag är värre bland minoritetsbefolkningarna.

Det faktum att samtliga länder har en muslimsk majoritetsbefolkning borde, och har tidigare i historien, inte inneburit en avgörande faktor i ländernas välståndsutveckling. Och även idag visar exemplet Turkiet, där islamiskt inspirerade regeringar nu suttit vid makten i ett årtionde samtidigt som landet blomstrar ekonomiskt, att välstånd och Islam ingalunda står i direkt motsättning, Men på andra håll har tyvärr islamiska institutioner kommit att förstelnas ideologiskt och lägger hämsko på sådant som utbildning, kvinnors rätt och möjlighet att försörja sig och bidra till staternas välstånd, möjligheten och sätten att uttrycka politiska krav med mera, och därmed blivit en faktor i frågan om fattigdom i de länderna.

Matförsörjning i Mellanöstern

Det finns dock fler faktorer som motiverar att mellanöstern tas upp för sig i fattigdomshänseende. Till att börja med har alla stora jämlikhetsklyftor – det är djupt ojämlika samhällen med en liten och ineffektiv medelklass eller kvalificerad arbetarklass. De lider nästan samtliga av en akut brist på demokrati, rättsäkerhet, starka civila institutioner samt något som liknar folkligt deltagande i avgörande frågor om staternas styre. Nyligen har många av dessa länder skakats av stora folkliga resningar, ”Den Arabiska Vår”, som i alla fall lovar att något rubba regionens dominerande styresform- diktaturer eller auktoritära regimer med lite eller inget folkligt deltagande. Men än så länge har de strukturer som starkt bidrar till att låsa fast stora befolkningsgrupper i fattigdom visat sig svårrubbade.

almmänna val och politiska friheter mellanöstern

Två stater där omfattande protester skett och där också religionen spelar en viktig roll är de viktiga länderna Egypten och teokratin Iran. Deras många likheter men också olikheter hjälper till att kasta ljus över fattigdomsproblemet i mellanöstern.

Fattigdom i demokratibristens efterföljd 1: Det sekulära Egypten  

I Egypten, liksom även Tunisien, har det gamla styret kastats över ända- eller har det? Ledarfiguren är borta – men frågan är om inte kontinuiteten är mycket större än vad man kunde förledas att tro under de segerrusiga dagarna. Framför allt har få åtgärder vidtagits för att minska de strukturella problem som vidlåder de ekonomierna. Fallet Egypten är bestickande. Egyptens befolkning på över 83 miljoner lever på 5 % av landets yta. På grund av konservativa värderingar, allmän inkompetens och sviktande insatser på det sociala området är födslotalen höga, och befolkningen växer år efter år över vad landets ekonomi förmår bära. Medianåldern är endast 24 år, hela 33% av befolkningen är under 15 år. Arbetslösheten är över 10 % i officiella siffror och troligen högre än så.

BNP per Capita är 6200 USD omräknat till köpkraft (Sverige 39 000 USD)  men värst är de stora inkomstklyftorna: den rikaste 10% av befolkningen konsumerar nära 30% av landets produktion och inkomster, medan den lägsta 10% får nöja sig med 3 %.  Statistiken för på exakt vilken nivå de många fattiga lever i spretar. Minst 22% av befolkningen under nationella fattigdomsgränser, medan världsbanken räknar med att närmare 40%  av befolkningen lever på under 2 dollar om dagen.

De fattiga har svårt att uppnå utbildningsnivå tillräcklig för att kunna enrollera sig i vettiga skolor i ett Egypten där utbildningen är starkt segregerad längs klassgränser. Den egyptiska landsbygden, speciellt i Övre (södra) Egypten, är svårt eftersatt ifråga om sociala tjänster, och dess befolkning, bland vilka fattigdom bitit sig fast över generationerna av brist på möjligheter, har sökt sig till de enorma nergångna förstäderna som växt upp kring Kairo eller Alexandria där de utgör en mångmiljonhövdad, undersysselsatt människoreserv som tar vilka jobb som helst. Speciellt Kairos närmast bisarra trängsel och armod, förvärrad av den bristfälliga sociala servicen och korruption, har blivit ett kännetecken under den långa Mubarak-eran. Några exempel är t.ex.  Zabbaleen, en folkgrupp om minst 70 000 personer som fungerar som Kairos skräpplockare, och det berömda faktum att över 1,5 miljoner människor lever i stadens gamla kyrkogård al-Khalifa…

Fattigdomen är i Egypten som annrostädes i Mellanöstern mycket ett ungdomsfenomen – De unga har mycket få möjligheter även i storstäderna och 90% av de arbetslösa i Egypten är under 30 år. Den typiske fattige i Egypten är en ung man eller kvinna med bristfälliga läs-och skrivkunskaper, på landsbygden eller nyinflyttad till en storstad  som äter en extremt ensidig, proteinfattig men sockerrik diet, och arbetslös eller hankande sig fram på ströjobb.

Ungdomsarbetlöshet Mellanöstern

Det här utgör en viktig bakgrund till de protester som nyligen störtade den auktoritäre Hosni Mubaraks styre, men också till det Muslimska Brödraskapets starka närvaro i de fattiga stadsdelarna. Många i väst förundras och förfasar sig att det Muslimska Brödraskapet, som ända från början satsat hårt på social verksamhet, kan ha så mycket stöd i Egypten. Men under de ovan nämnda förhållandena är det knappast konstigt, då de utgör i praktiken en ersättning för statens roll och delar ut mat, stipendier och hälsovård bland de fattiga.

Fattigdom i demokratibristens efterföljd 2: Prästväldets Iran

I Iran, också ett land med en växande ung befolkning vars framtidsutsikter inte är ljusa  har hittills protester och försök att öppna upp teokratin misslyckats.  I kontrast till Egypten framstår Iran (och också Syrien) som exempel på ett mycket mer brutalt repressivt styre. Detta kan inte annat än också påverka försöken att komma till rätta med  fattigdomsproblemen, som liknar Egyptens på många sätt.

Iran är intressant ur fattigdomssynpunkt delvis på grund av sin säregna samhällsmodell, med en teokratisk stat som formellt har just lindrandet av nöd och jämlikhet som viktiga mål. Den iranska regeringen berömmer sig ofta för att ha gjort stora framsteg ifråga om utbildning och hälsovård. Men bortsett från subsidier för att klara livhanken och grundläggande samhällstjänster är möjligheten till seriös högre utbildning, att starta affärsverksamhet samt att satsa på nya tjänster och näringar kraftigt snedfördelad och hämmad dels av censur och korruption, dels av att landet delvis står isolerad från sin omgivande region. Just bristen på ekonomisk frihet är något som Iran inte är ensamt om i regionen, men även i den dystra samlingen är man ett särskilt dåligt fall.

Iran är trots sina föresatser, och trots att en utbyggnad av infrastruktur och sociala hjälpinsatser skett de senaste decennierna, ett djupt ojämlikt land med omfattande fattigdomsproblem, särskilt när man betänker dess oljetillgångar. Iran har några av mellanösterns största oljereserver. Men det är symptomatiskt för det korrupta och ineffektiva styret där att stora delar av befolkningen ser alltför litet av de pengarna i form av konstruktiva förändringar av sin situation. Detta samtidigt som landets religiöst anstuckna regering tycker sig ha råd att satsa på ett kärnenergiprogram snarare än att t.ex. bygga ut den svårt haltande infrastrukturen och hälsovården i landet.

Regeringen publicerar få och ibland motstridiga siffror om fattigdom, och data om fattigdomen i Iran saknas t.ex.  hos världsbanken, men av landets egna statistik kan man skönja att ca 10 miljoner (%) lever under världsbankens fattigdomsgränser, och totalt 30 miljoner (%) under den egna relativa fattigdomsgränsen. Det är mer än hälften av en befolkning på 75 miljoner. Gränsvärdena för relativ fattigdom är mycket högre i huvudstaden Teheran jämfört med landsbygden (ca 8000 USD per familj och år och ca 5000 USD för stad och landsbygd respektive). Trots att situationen i städerna är bättre än i landsbygden utgör de högre levnadsomkostnaderna ett problem, liksom arbetslöshet och svårighet att starta företag. I de växande städerna lever således en stor del av befolkningen genom att hanka sig fram på ströjobb, av släktingars hjälp och med en ytterst osäker situation. Både gatubarn, tiggare och prostitution syns på Teherans gator. Det beräknas att mellan 45-55% av stadsbefolkningen lever under fattigdomsgränsen.

Fattigdomen får politiska implikationer när man betänker att den nuvarande konservativa regeringen åtminstone i sin retorik trycker på fler subventioner till just de fattiga. Fattigdomens återkomst är uppenbarligen djupt generande för den islamiska regeringen, men Irans isolering från viktiga marknader och brist på utländska investeringar parat med en repressiv inrikespolitik utgör stora hinder för mer omfattande program för tillväxt som kan nå de många fattiga.

Saudiarabien – Oljerikedom som slätar över fattigdomen

Oljelandet framför alla andra, Saudiarabien, kan stå som typexempel för gulfstaterna på arabiska halvön.

De oljerika gulfstaterna omtalas ofta som rika länder som skämmer bort sin befolkning med sådant som fri hälsovård och skolgång. Kungariket frammannar bilden av Mercedesförsedda shejker med horder av tjänarstaber som mest hänger och kokar te åt sina stormrika herrar.  Och sant är att landet sitter på en oerhörd rikedom i kraft av sina oljetillgångar. Men även så drabbas även Saudiarabien av problemet med en råvarubaserad ekonomi, vars intäkter lätt kan förskingras.  Landet ägs i praktiken av en enda familj och dess klienter, och dessa ser varje rapportering av missförhållanden, med rätta, som ett hot mot sin bisarra medeltida envåldsmakt.

Reportage från National Public Radio

http://www.npr.org/2011/05/19/136439885/poverty-hides-amid-saudi-arabias-oil-wealth

Saudiarabien rapporterar således inte gärna officiella siffror om fattigdom till världsbanken eller andra internationella organ. Men kännare med insyn i landet, samt regeringens egna siffror på hjälp till nödställda pekar på att över 670 000 familjer lever i fattigdom – det skulle motsvara ca 3 miljoner människor, av en total infödd befolkning på 18 miljoner, så det är inget litet eller marginellt problem.

Då har man inte ens tagit med de miljoner gästarbetarna som i praktiken utför allt jobb i landet med i beräkningen. Samtliga gulfstater har importerat miljontals gästarbetare från runtom i världen, att utföra grova eller obehagliga kroppsarbeten samt som tjänstefolk. Rapporter visar att vissa av dessa lever under usla förhållanden. Men regeringen verkar ytterst obenägen att erkänna att problemet finns, och under den hårda censuren är det svårt att få gehör för förändringar borde ske.  Alla gästarbetare är inte fattiga i meningen att de lever i armod, men förutom ett toppskikt av kvalificerade yrkesmän från främst Västländerna är deras inkomster blygsamma med landets mått och deras liv svårt beskurna. I praktiken är de rätts- och egendomslösa och totalt beroende och undertryckta av sina herrar vilka ofta inte tvekar att exploatera dem hänsynslöst och i fallet med t.ex kvinnliga anställda heller inte skyggar från sexuella eller andra former av personliga övergrepp. Likt forna tiders slavar, som de till stor del ersatt.

Ett annat faktum som försvårar fattigdom i Mellanöstern är att området är instabilt, med många till tänderna beväpnade stater och etniska och religiösa konflikter som pyr under ytan. Inget illustrerar detta bättre än Israel/Palestina-konflikten.

Israel & Palestinierna – flyktingar, krig och fattigdom

Den omtalade konflikten mellan palestinierna och staten Israel har fattigdom som en viktig komponent. Den 45-åriga ockupationen med dess katastrofala effekter på de arabiska invånarnas förmåga till ekonomisk utveckling har skapat några av de mest förslummade platserna på jorden. Nästan 50% av befolkningen i Västbanken, och nästan 80% i Gaza lever i mycket svår fattigdom. De allra sista åren har den palestinska ekonomin sett en modest uppryckning – men avsaknaden av en slutlig uppgörelse mellan staten Israel och den palestinska myndigheten sätter svåra hinder för den ekonomiska utveckling som behövs för att minska fattigdomen på sikt. Till dess kan den palestinska myndigheten inte importera fritt, inte utöva kontroll över egna resurser eller sin skattebas, eller få tillgång till internationella marknader. Beroendet av utländskt bistånd är starkt – ca en tredjedel av den palestinska budgeten härrör från utländskt bistånd, och hälften av nödhjälpen till den palestinska befolkningen betalas av biståndet.

Ur fattigdomssynpunkt är det palestinska problemet inte bara begränsat till de palestinska territorierna. Efter 1948 då de första palestinska flyktingarna flydde och än mer efter kriget 1967 har miljoner flyktingar etablerats i stora flyktingläger, både intern i Västbanken och Gaza och i de omgivande grannländerna. De flyktingarna har varken tillåtits att återvända eller integreras i de länder där de befinner sig. De palestinska flyktinglägren är veritabla fattigdomsfällor med begränsad tillgång till avlopp, el och hälsovård och utan omfattande hjälp från det internationella samfundet skulle stora delar av befolkningen svälta.

Israel, som är det land som mest avviker från de ovriga ifråga om dels religion och institutioner samt grad av demokrati, i alla fall för sin judiska befolkning, har tyvärr mer och mer kommit att närma sig de övriga, och dess eget fattigdomsproblem har ökat på senare år.  Även inom staten Israel från före 1967 års gränser ökar klassklyftorna markant och en nyfattigdom har uppstått, delvis pådriven av den pervertering av ekonomin och allokeringen av resurser till den jättelika militära apparat som detta lilla land tycker sig behöva hålla sig med, samt de kostnader och snedprioriteringar som vidlåder bosättningarna och att en hel sektor av samhället, de ultra-ortodoxa, kräver subsidier och statliga interventioner för att upprätthålla ett samfundsliv som är skandalöst icke-produktivt för samhället i övrigt.

Trots att Israel är ett OECD-land med en blomstrande högteknologisk industrisektor lever en fjärdedel, ca 25% av befolkningen, i fattigdom. Talet är mycket högre bland ortodoxa judar, ryska invandrare och förstås – israeliska palestinier. Värt att omnämna i sammanhanget är att Israel omsätter ca en femtedel av sin BNP på rena försvarsutgifter, mer om man tar in industrier som har både militära och civila verksamhetsområden.

Algeriet – Terrorism, Korruption & Fattigdom trots oljereserver

Exemplet Algeriet slutligen, visar på att trots att ett land har oljerikedomar  kan korruption, interna konflikter och auktoritärt styre göra att stora delar befolkningen ändå kvarblir i armod. Speciellt på landsbygden, där arbetslösheten är omfattande, grasserar nöd och brist på modern infrastruktur. Det blodiga kriget mellan regeringstrupper och islamiska väpnade grupper som GIA på 1990-talet gjorde situationen än mer akut och slog mot transporter, utbildning och hälsovård på landsbygden. Efter att en normalisering inlett på 2000-talet har situationen något förbättrats, men i dagsläget är ännu 22,6% av befolkningen under den nationella fattigdomsgränsen. Precis som i Egypten är arbetslösheten vitt spridd bland de unga, och ca 70% av befolkningen under 25 år arbetslös, och den totala arbetslösheten ca 16%. Dessa måste leva på ströjobb, och när de bildar familj är risken stor för att barnen föds in i fattigdom och behov av sociala insatser. Precis som i Tunisien och Egypten har detta lett till omfattande protester mot regeringens politik.

Nästa del i serien av inlägg om fattigdom kommer att ta upp fattigdomen i Latinamerika.

Denna Artikelserie ingår i en följetong av artiklar/inlägg om Fattigdom – se kategorin: Om Fattigdom i Världen

←Klicka på bild för del 4 av Serien: Fattigdomen i Afrika

 *****************************************

Se också Indomitus publicerade (i tidningen Utblick) artiklar om Egypten och Det Muslimska Brödraskapet, som visar på hur repression, religion och fattigdom samverkar i detta centrala och avgörande land i mellanöstern. Artiklarna skrevs alledeles i början av den Arabiska Våren men har ännu bäring på siutiationen där.

https://paulusindomitus.wordpress.com/2011/03/09/protesterna-i-egypten-och-muslimska-brodraskapet-indomitus-i-utblick-nr-1-2011/

https://paulusindomitus.wordpress.com/2011/04/13/om-den-arabiska-varen-fokus-det-muslimska-brodraskapet-1/ 

———————————————————–

Artiklar och Källor

Afrika Söder om Sahara

Allmänna källor

Dessa Greker… om grekisk demokrati och partikaos


Ja vad skall man säga om dem? Efter en hektisk valhelg där man knappt hunnit med allt märkligt som inträffat känner jag en viss orolig sympati för de bråkiga ouzo-drickarna…

Francois Hollande får ursäkta, men det grekiska valet är en viktigare fråga, trots att Grekland är ett litet fattigt land och inte en av Världens största ekonomier, än att en tämligen urlakad centrist med socialistknapp blir den Franska Republikens president. Grekland öde kommer, via den uppbindning vid de Europeiska institutionerna och kreditgivningen, att påverka hela Europa. Och med det menas inte bara EU utan varje EU-land i sin tur.

Grekland har under decennier drivit sig själv till konkursens rand. Vi är många, som under lång tid inte bara sett med oro utan med stigande irritation på den ansvarslösa politik som landets korrupta politiska elit, dess ekonomiska dito och dess bankrutta institutioner med sin tämligen svävande folkliga legitimitet, fört. Över ett dussin år sedan varnades från denna bloggs författare, en enkel privatman men tydligen ändå med mer omdöme än säg EU-kommisionen och Ministerrådet och säkerligen inte ensam om det, om att Grekland inte borde släppas in i Eurozonen med mindre än att Zeus själv klev ner från berget Olympus och ställde stället till rätta.

Nu har istället den olycklige Prometheus favoriter, de enkla människorna, efter snart två år av protester klivit fram och skakat sitt hus, och de märkliga enititeter som svävar ovanför dem. I samband med det har de kastat in sitt partiväsende, vilande på arvet efter störtandet av den junta som rådde i Grekland före 1975, in i förvirring och kaos. Grekerna har förkastat de partier som skrev under avtalen som öppnat kreditkranarna från EU. Orsaken är knappast att grekerna inte förstår hur beroende de är av omvärldens bistånd. Men de är också svårt förbannade på hur totalt icke-konstruktiva de åtgärder som gjorts till villkor för sagda bistånd visat sig vara. Drivna av insikterna från en helt annan form av ekonomisk verklighet, den från norra Europas etablerade och stabila ekonomier med ett helt annat sorts partiväsende, med andra band mellan finans, välfärd och investeringar, har man begärt att grekerna skall hantera sin kris som om de vore Tyskland, eller Sverige. Det är de inte.

Nyhetsinslag om läget i Grekland för drygt ett år sedan

Greklands politiska partier är rena hövdingadömen med dynastiska drag och ett klientsystem som mer liknar det bysantinska tider som undertecknad studerar än verkliga ideologidrivna gräsrotsrörelser. Dess utbildningsväsen är en skandal – grekiska studenter är de troligaste i världen att fly landet i panik för att söka sig en framtid och en vettig utbildning. Inget annat land har en så stor flykt av ”utbildningsflyktingar”. Dess rättsväsen är en av de segaste och inneffektivaste i Europa. Vad som passerar för arbetsrättsliga regleringar är en väv av korruption och privilegier som har mer gemensamt med de gamla näringshinder som Sverige avskaffade 1864 än med moderna förhållanden.

Och ekonomin sedan. Grekland behöver hjälp att bygga upp en helt annan ekonomi, investeringar att skapa nya näringsgrenar – i dagsläget har gamla paradgrenar som varvsindustri allt utom suddats ut. Grekland är inte ens ett vettigt jordbruksland längre – dess jordbruk har hållits under armarna av den perversa CAPS. EUs gemensamma jordbrukspolitik, sedan landet blev EU-medlem och producerar långt under sin kvalitets- och kvantitetspotential. Endast turismen står stark. Men vad har EUs, drivna av Tyskland, enda förslag för att förbättra det där varit? När de nu måste släppa till pengar för att rädda detta ruttna skepp, som de själva är fjättrade till genom att de tillåtit det att inträda i en monetär och ekonomisk union?

Skär ner. Spara. Minska kostnader. Höj skatter. Minska befolkningens köpkraft ytterligare. Som om det ensamt någonsin hjälpt.

Och de etablerade partierna med sin upparbetade modus vivendi med de andra, mer förankrade politiska och finansiella eliterna och maktcentra i Europa, har lika lite som de senaste 20 åren något nytt och konstruktivt att göra. Så de har bara nickat och gått med, och låtit befolkningens breda lager lida, även för sådant som landets bankers lättsinne, den icke-produktiva förvaltningen och politiken skapat och så vidare. Grekerna ser nu hur de beordras kasta sig och sin levnadsstandard 20 år tillbaka i tiden.

Man kan därför väl se att den grekiska befolkningen i rättmätig vrede vänder dessa trötta och inkompetenta makthavare ryggen, som nu skett. Tyvärr riskerar de då att dra på sig kreditorernas vrede.

Vi i övriga Europa kan se framtiden an med viss spänning. Det faktum att grekerna i en mening gjort uppror mot sin politiska klass och deras försök att helt och hållet välta över krisens verkningar på dem är inte utan sina uppiggande drag. Våra egna eliter, om än mer kompetenta, gör gott i att minnas att deras mandat inte är gentemot EUs ministerråd utan från folket. Glömmer de det har grekerna visat vad som väntar, och det är en bra sak. Låt makthavarnas hjärtan isas lite inför vad som kan vänta den som konsekvent försöker styra i trots mot folkflertalets intressen.

Det finns dock också mycket som oroar. En befolkning som återkommande blivit ljugen för och köpts med smulor eller bländverk kan ibland finna sig illa rustad att ta tillvara just sina intressen. Grekerna måste i sin vrede komma ihåg att de är beroende av oss, vi rikare länder där många är beredda att hjälpa dem, men inte utan vissa krav trots allt. Dessa bör vara mer konstruktiva än vad som hittills erbjudits. Men de kommer att kräva förändring likafullt, som t.ex en mer effektiv skatteindrivning, och sådant smärtar alltid.

Instinkten att t.ex. finna en syndabock i sådana lägen har i det förgångna berett plats för destruktiva krafter, och det finns ett sådant inslag i den nuvarande krisen. Desperata att finna alternativ till de två maktpartierna till vänster och höger, har grekerna röstat in det svårartat främlingsfientliga Chrysi Avgi (”Den Gyllene Gryningen”) ett utpäglat fascistparti, för att inte säga mycket tunt förklätt Nynazistiskt, i parlamentet (det här kommer att kräva en ändring av den populära karta som gjordes och publicerats här, av Europas Xenofoba Partier).

Var det någon som sade Weimarrepubliken under depressionen? Parallelen är inte klockren, men det är ett oroande faktum, och borde stämma revolutionsromantiker på framför allt vänsterkanten till eftertanke. Speciellt med tanke på att t.ex. Greklands kommunistparti visat sig vara fullkomligt renons på produktiva förslag och åtgärder i den rådande krisen: det är ett hard-core vänsteranhang (se en av deras kommunikéer här) som vill ta ut Grekland ur EU.

Vart tar grekerna vägen nu? Rakt in i ett nyval, det är det mest sannolika. Efter att ha de förkastat de etablerade maktpartierna Ny Demokrati och ”Socalistpartiet” PASOK, som roterat vid makten sedan den senaste diktaturens fall 1975, försökte Vänsterpartiet Syriza, för övrigt ett EU-vänligt parti, i dagarna att bilda regering. I skrivande stund kastade också de in handduken, och vad som återstår före ett nyval är att en nationell samlingsregering kan bildas. PASOK har antytt att de är beredda att försöka leda en sådan. Tiden brådskar, för bara ett par månader behöver ett nytt tillskott av pengar från EU med åtföljande krav på åtstramningar klubbas igenom.

Vi får se.

———————————————

Press och läst inför denna tirad…

Alooons enfants de la Paaatrie…Om personfixering & yta i det franska presidentvalet


Det drar ihop sig för val i frankrike den 6:e maj. Vad man kan konstatera är att franska politiker, i alla fall de främsta, sin vana trogen talar om allt utom vad folket och nationen behöver diskutera.

DN:s pappersupplaga har i sin valanalys en kul och träffande sammanfattning, signerad Magnus Falkehed. Han konstaterar apropå några av det franska presidentvalet två vänsterkandidater, Philippe Poutou (anarkist) och Jean-Luc Mélenchon (Vänsterfronten) att deras program inte saknar tydlighet och konsekvens…

Deras program går, hårddraget, ut på att hänga den siste bonus-vd:n i den siste börsspekulantens tarmar…

Hihihi. Men bortsett från den roande faktorn finns, även för den som inte likt undertecknad när en viss giljotin-nostalgi, något att kika närmare på. Han har en poäng, Magnus, när han fortsätter med att påpeka att ”mer oroande blir det när man lyssnar på de två huvudkandidaternas prioriteringar. Som DN påpekat i en tidigare artikel (http://www.dn.se/nyheter/varlden/franska-politiker-undviker-krisprat) och som är bekant från de flesta franska valrörelser så finns en tradition av att inte ta tag i de avgörande strukturproblemen i framför allt den franska ekonomin

Jaja, snygg fru men har Sarko något annat att komma med?

När Nicholas Sarkozy blev vald var det för att han delvis föll utanför den där ramen och vågade påpeka att Frankrike hade problem. Men av detta hörs nu mycket litet från residenten i Elyseepalatset. Sarkozy pratar hellre om utformningen av de franska körkortsproven eller paraderar med sin fru. Men socialisternas Francois Hollande är inte mycket bättre – han verkar så säker på sin valseger att han väntar till efter valet med att säga något om skatter och näringspolitik, eller så drar han dåliga skämt. Tveklöst för att han vet att även han kommer att bli tvungen att komma med rätt beska besked.

Arbetslösa Marscherar

För Frankrike har problem. Basindustrierna blöder jobb oavsett om de stora företagen går med vinst: runt 10%  står utan jobb nu, och trösklarna för att komma in på arbetsmarknaden är höga. Ungdomsarbetslösheten är, för övrigt liksom hos oss, hög, och kryper upp mot 25%. Var fjärde arbetsför under 25 år är alltså utan jobb. Statsskulden är monstruös, uppemot 90% av BNP.   Om detta hörs mycket litet.

Francois & Segolene back in the day

Det är när storpolitiken reducerats till ren teater, ett spel när inget av de stora samhällsproblemen berörs och där folk inte kan finna att något viktigt sägs från högsta håll som de mer stolliga varianterna finner grogrund. Det franska presidentvalet numera starkt personfixerade, närmast dynastiska karaktär bidrar till känslan av spel för en ytterst liten elit. De utan demens kan t.ex. dra sig till minnes att Francois Hollande var gift med den förra presidentkandidaten Segolene Royal. Den franska xenofoba Nationella Frontens ledarinna Marine Le Pen är dotter till dess grundare  Jean-Marie Le Pen. Sarkozy boostar sin image genom att posera med sin snygga fru Carla Bruni. Mycket yta, litet substans.

Jan-Luc Melenchon agiterar

Det ser således ut som en tanke att Jean-Luc Mélenchon gör ett mycket bra val och samlade över 100 000 pers i Marseille häromdagen – inte för att denne har någon chans, men frustrationen bland folk är tydligt.

Trevligare smile men samma ruttna innehåll

Men det verkliga hotet mot inte bara de största politiska partierna utan Frankrike självt kommer som vanligt från höger. Som SvD papperstidnings porträtt av Marine le Pen (SvD Söndag 15 april) och The Guardian observerat går hennes Front National starkt framåt bland den franska ungdomen. Nationella fronten har likt vår inhemska främlingsfientliga outfit Sverigedemokraterna tvättat bort de värsta hatarna, men behåller den ruttna insidan – mot invandring och invandrare, för repression (t.ex. dödsstraff), mot globalisering osv. Det är märkligt att Nationella Fronten, som varit en viktig kraft i frnask politik i över 30 år ännu kan framställa sig själv som en slags ”outsiders”. Faran för en upprepning av debaclet från 2002, då hennes far gick vidare till andra valomgången, är kanske inte överhängande stor – men om inte de franska toppkandidaterna börjar tala om relevanta frågor vet man aldrig.

—————————————————

Övrigt Underlag: 

Om Fattigdom del 4 – Fattigdom i Afrika


Del 4 i artikelserie om Fattigdomen tar upp

FATTIGDOMEN I AFRIKA (Exkl. Nordafrika)

Afrika Söder om Sahara

Afrika är för många i Väst blivit själva sinnebilden för fattigdom i världen. En bild som även om den långt ifrån är fullständig eller ens riktigt rättvis, tyvärr har viss fog för sig. Afrika är den just nu fattigaste kontinenten.

Afrika var under europeiska kolonialmakters grepp fram till efter andra världskriget. Olikt i de latinamerikanska länderna som koloniserades tidigare och mestadels blev självständiga under 1800-talet, skedde förutom i Sydafrika ingen storskalig inflyttning av vita inbyggare som bildade nya, självständiga eliter. Kolonialmakterna såg till att ta för sig av regionens rikedomar i form av råvaror och behöll ett visst grepp om ländernas ekonomier även efter avkoloniseringen. I många länder söder om Sahara fick demokratiska styresformer liten eller ingen chans att utvecklas efter den brådstörtade befrielsen, och de nya lokala eliter som tog över hade sällan ett brett demokratiskt mandat eller möjlighet att främja sina länders utveckling. I många av länderna har de nya styresmännen visat sig vara korrupta, och berikade sig själva på sina länders bekostnad.

från Le Monde Diplomatique http://mondediplo.com/maps/inequalitymdv51

Det finns ibland en tendens att överförenkla den effekt som koloniseringen av Afrika fick, och att dra ut linjerna till nutiden samtidigt som man fråntar de lokala styresmännen och underskattar de lokala och unika konflikternas roll i utvecklingen eller bristen därav. Vad man däremot kan hävda är att i Afrika fick koloniseringen en speciellt djävulsk eftereffekt. Genom att lokala riken och strukturer krossades och koloniseringen tog formen av fjärrstyrd plundring utan stor inflyttning av kolonisatörer (det är ingen slump att Sydafrika är det rikaste landet i regionen – det enda land med en stor vit minoritet som på plats fick ett intresse i landets framtid) skapades ett historiskt unikt vakuum i de flesta afrikanska länder när kolonierna avvecklades. De stater som då uppstod var i nästan samtliga fall ytterst svaga, flertalet med en bristande infrastruktur, icke-existerande tillgång till utbildning och sjukvård på lokal nivå, och olösta konflikter av stam- och regionkaraktär som kolonisatörerna lagt locket på men inte löst, samtidigt som modellen för utvinning av ländernas kapital och resurser vilar på att dessa skall föras ut ur landet och kontrolleras av en liten klick. Det är kombinationen av dessa faktorer som gjort Afrikas fattigdom så skriande skarp och endemisk i så många fall.

Många afrikanska länder är fångna i problemet med råvarubaserade ekonomier – mycket litet av högteknologisk eller avancerad tillverkning eller tjänsteproduktion sker söder om Sahara. En låg utbildningsnivå, oftast bristande infrastruktur och dessutom en väldigt skelettartad förvaltning för att verkligen styra ett land effektivt utgör andra starka hinder. Som om det inte vore nog den enorma AIDS-epidemi som drabbat kontinenten efter 1980-talet har ytterligare försvårat försök att minska fattigdomen, genom att kräva resurser och slå särskilt svårt mot den unga vuxna, mest produktiva delen av befolkningen.

Krigets Förbannelse

Många gånger har de godtyckligt dragna kolonialgränserna utan hänsyn till etniska indelningar eller gamla motsättningar skapat grogrund för våldsamma konflikter och förvärrat av kampen om kontroll över naturrikedomar. Avgrundsexemplet Rwanda där ett folkmord ägde rum så sent som på 1990-talet är bara ett i raden. Krig och inbördeskrig har där och på andra platser omintetgjort befolkningens försök att överleva på egen hand. I t.ex. Västafrika, Uganda, Angola liksom i Demokratiska Republiken Kongo har mordiska krigsherrar skapat enorma flyktingströmmar och avfolkat hela landsändar.Mörkrets Hjärta – Demokratiska Republiken Kongo

Kongo har 71% av befolkningen under fattigdomsgränsen, i land där medelinkomsten är endast 180 dollar om året. DR Kongo såg sin BNP per capita sjunka katastrofalt mellan 1970 och år 2000, från 392 USD/person till 127 USD per person. Efter att ha plundrats blint av envåldshärskaren Mobutu Sese Seko och tagits över av rebeller med endast marginellt mindre korrupta ledare, drogs landet in i striden mellan Hutus och Tutsier i folkmordets Rwanda. Åren före 2004 blev Kongo skådeplatsen för ”Afrikas Första Världskrig”, ett inferno där alla omgivande stater ingrep. 5 miljoner människor omkom i striderna som trots ett fredsavtal inte är helt över än. En och en halv miljon traumatiserade internflyktingar, sjukdomar och en ödelagd landsbygd bidrar till att DR Kongo fortsätter vara plågat av fattigdom, detta trots att det jättelika landet har varje upptänklig naturresurs, stora vattenvägar och ett klimat som kunde ge rika skördar. Men det är oerhört svagt sammanhållet – landsändarna förbinds med varandra av få och tidvis usla vägar, statens närvaro är oftast en ren fantasi, och kvarvarande band av tungt beväpnade plundrare gör ännu regionen osäker.

Liberia – Krigsherrar & korrupt exploatering omintetgör rikedomar

Se Dokumentären ”Liberia: an Uncivil War”, http://www.docurama.com/docurama/liberia-an-uncivil-war/

Liberia är ett annat land som slitits sönder av krig som driver befolkningen i misären. Liberia är en av världens fattigaste länder med 63,8% av befolkningen under fattigdomsgränsen. Framför allt dess utbildningssystem och hälsovårdssystem blev fullständigt sönderslaget av de blodiga åren av krig och bortrövande av vad som sedermera blev barnsoldater. Sådana fattigdomsindikatorer som barnadödlighet och läskunnighet steg som en följd till oerhörda nivåer, över det vanliga för regionen. Decennier av krig i och runt huvudstaden Monrovia förstörde också mycket av transportkapaciteten vilket omintetgjort effektivt bruk av landets stora järnfyndigheter, samt hindrat tillgång till timmer och diamanter. Liberia försöker nu bygga upp ett utbildningsväsen igen och mildra effekterna av den dåliga sjukvården genom att återuppbygga läkarstationer och lokala skolor. Liberias krigsherrar, bland dem den brutale krigsherren Charles Taylor, står nu inför rätta inför en FN-tribunal. Men dessa ansträngningar försvåras av osäkerheten kring om freden håller och om den politiska processen stabiliterats nog, och också av att handel och transporter kan komma igång. Många intressenter, utländska och inhemska, drog nytta av kaoset under krigsåren och Libera har det t.ex oerhört svårt att säkerställa att inkomsterna från landets naturresurser når statskassan: korruptionen är djup och utbredd.

Charles Taylor arrested. Photo: Mathew Elavanalthoduka/UNMIL, 29 March 2006

Krig och Svält som blir endemisk – Etiopien

På andra sidan kontinenten stod Etiopien framför allt under 80-talet fram som den ultimata symbolen för extrem svält och fattigdom. Sedan dess har den gamla regimen bytts ut, vissa förbättringar i infrastruktur och distribution utförts. Men ändå har svält återkommit flera gånger på 90- och 2000-talet. Enligt världsbankens siffror är i dagsläget 39% av Etiopiens 80 miljoner invånare fattiga, och fortfarande djupt sårbara för uteblivna monsunregn som när som helst kan föra omfattande svält tillbaka. Etiopien har trots detta fortsatt att använda delar sina knappa resurser till en mycket stark militärmakt, och har legat i flera krig de senaste decennierna mot Eritrea och Somalia. I dagsläget är Etiopien i den märkliga situationen att vara den ledande militärmakten i nordöstra Afrika samtidigt som tiotals miljoner bönder i framför allt provisner alltjämt lever en dagsranson från dödlig svält.

Krig är inte den enda orsaken till fattigdom dock. Det som ibland lett utomstående besökare att tappa modet inför Afrika är att även länder där krig inte brutit ut på länge uppvisar deprimerande svårigheter att resa sig från fattigdom. Ofta är dock den ”civila” karaktären även i dessa länder delvis illusorisk – exemplen från två av Afrikas potentiellt mäktigaste länder kan illustrera detta.

Nigeria – Rikedom som ingen ser av

Afrikas befolkningsjätte med 155 miljoner invånare illustrerar väl problemet med råvaruekonomin och en korrupt, repressiv elit. Nigera har mestadels styrts av militärdiktatorer, numera av ex-generaler som dock behåller sina band med militären, och det demokratiska underskottet i landet är påfallande. Flera inbördeskrig har flammat upp som ytterligare förvärrar situationen. Landet är ridet av regionala konflikter, och på senare år har en allt starkare motsättning mellan den norra, muslimska delen av landet och den mer heterogena södern blivit skönjbar, med terrordåd, ”terroristbekämpning” och progromliknande upplopp som lett till en ökad polarisering. 70% av dess invånare lever under fattigdomsgränsen, och en medellivslängd på bara 47,5 år, visar att livet är hårt, fattigt och svårt för en stor del av befolkningen. Nigeria visar med all klarhet ett av Afrikas dilemman – landet saknar sannerligen inte rikedomar, med stora oljefyndigheter, jordbruksmark och annat som kunde komma folket till del – ändå lever mer än 2/3-delar i armod, medan pengarna från oljeexporten strömmar in till ett litet segment av befolkningen. Runt de stora städerna, speciellt huvudstaden Lagos, har enorma slumområden växt upp utan rent drickvatten, avlopp eller bra tillgång till elektricitet eller ens vettiga vägar. I Nigers delta, genom vilken pipelines med oljan går, har befolkningen ofta bara sett till effekterna av förgiftning och oljeutsläpp från det Svarta Guldet.

Sydafrika Reser sig från Apartheid – men till vad?

Sydafrika är naturligtvis anmärkningsvärt för sin speciella historia av rasåtskillnad. Landets ökända och brutala Apartheid-styre där de vita lade beslag på all makt, nästan alla rikedomar och allt jordägande i landet, höll länge stora delar av den svarta befolkningen i fattigdom, antingen som kuvade hantlangare ute hos de vita farmarna eller hopträngda i jättelika kåkstäder (t.ex det ökända Soweto) runt storstäderna. Efter avskaffandet av Apartheid har delar av befolkningen fått en bättre situation. Siffror för andelen fattiga enligt landets egna mått ligger på ca 25% – en minskning från år 2000 då de var 50%. Men arvet från apartheid suddas inte bort så lätt. Sydafrika fortsätter att vara ett land med stora klyftor mellan inte bara vita och svarta, utan numera också mellan den nya svarta medelklass som börjar uppstå och de miljoner som blivit kvar i kåkstäderna och på landsbygden. Kritik har riktats mot att elektrifiering, utbyggnad av vatten och avlopp samt vettiga vägar inte nått ut till hela befolkningen.

Värst har kanske misslyckandet med att minska den höga arbetslösheten (officiellt ca 25%, men troligen högre)  som håller stora delar av befolkningen i knappa förhållanden. Trots att Sydafrika är en av kontinentens rikaste länder levde 2006 fortfarande 17,4 % av befolkningen under 1,25 USD om dagen, dvs Världsbankens absoluta fattigdomsgräns. Tendenser till ett mer auktoritärt och korrupt styre i landet ger anledning att oroa sig om fattigdomsbekämpningen verkligen kommer att ägnas ökad uppmärksamhet.

http://www.youtube.com/watch?v=Hux9lYoPQsI&feature=relmfu

Efterord

Under det sista decenniet har en långsam och stötvis tendens mot något ökad demokratisering skett i vissa delar av Afrika. Detta har satt något större fokus på bekämpning av svält och fattigdom i många länder, där befolkningen också dragit upp ur den mest extrema omedelbart dödshotande fattigdomen. Men utsikterna att komma längre omintergörs fortfarande i många fall av de svaga och dåligt sammanhållna staterna, där grupper ställs emot varandra av smala eliter som ser till att skaffa sig kontroll över eventuella rikedomar. Och utomstående exploatörer och köpare som inte ställer några krav eller frågor finns det gott om: den senaste resursen som börjat tas i direkt anspråk är själva jordbruksmarken (se karta nedan). Även i mer välorganiserade stater som Sydafrika (Uganda kan vara ett anant exempel) sker framsteg långsamt – viljan att hålla marknader lugna och att inte stöta sig med redan etablerade maktcentra vilar som en mörk hand även här, och gör att fattigdomen förblir en realitet för en stor del av ländernas befolkningar.

Land and Poverty in Africa

Nästa del i serien av inlägg om fattigdom kommer att ta upp fattigdomen i Mellanöstern, inklusive Nordafrika, en region som är mer aktuell än någonsin.

Denna Artikelserie skrevs för publicering i Utblick Magazins och Utrikespolitiska Föreningen i Göteborgs Webb

Den ingår i en följetong av artiklar/inlägg om Fattigdom – se kategorin: Om Fattigdom i Världen

←Klicka på bild för del 3 av Serien: Fattigdomen i Asien

 

———————————————————–

Artiklar och Källor

Afrika Söder om Sahara

Allmänna källor

Ett ord säger mer än 1000 bilder… om Neofili


Ett underbart ord, som i ett slag frammanar bilden av köande konsumenter som hungrigt väntar på att få köpa den livsviktiga…. nej inte ägg i någon öststat eller på Kuba, utan vad som helst som är sprillans…nytt.

NEOFILI

(OBS – detta är en antikonsumistisk rant av rätt klassiskt ”grinig-gubbe-slag”. Känsliga läsare som smeker sina nya skor eller ipads till sömns är därmed varnade)

Själva ordet Neofili är lätt uttydbart som attraktion, eller kärlek, till allt Nytt, allt nymodigt, från grekiskans Neas (nytt) Philias (kärlek eller dragning). Det är ett uttryck som funnits sedan 1960-talet, men som kommit att bli mer angelägenhet med framkomsten av den nya konsumentproduktmarknaden, speciellt av teknologiskt präglade varor som telefoner, datorer, tv-apparater, musikspelare och annat slikt, men också av nya tjänster som massmarknad för resor, exotisk mat osv..

Dess ursprungliga betydelse är en stark och uppvisad entusiasm för det nya, och en sammanhörande tendens att inte överdrivet respektera det traditionella och hävdvunna, som tar sig uttryck i ett aktivt sökande efter nymodigheter och nya upplevelser. Det finns undervarianter som sexuell neofili, som kräver nymodigheter för att fungera normalt, teknofili, neofili för ny mat osv.

De är människorna behövde Bröd

Det började som neofil exotism...

För den enskilde är Neofili egentligen inte ett stort problem, det kan som synes vara inspirerande, det kan kombineras med kreativitet och upptäckarlust. Som uttryck för ett grundläggande beteende, nyfikenhet och viljan att ta till sig fördelaktiga nyheter, har det också en positiv effekt i hela populationer. Men som andra excentriska drag som kan tolereras när det gäller en någorlunda inkapslad person (se spänninssökaren, det virriga geniet, den impulsive kreatören, den orädda handlingsmänniskan osv.) blir de här dragen lätt problematiska när de framträder i en större grupp eller samhälle. Och vårt är ett marknadssamhälle där konsumtion av varor och tjänster blivit ett sätt att uttrycka personlighet och identitet.

...sedan skall alla ha plommontomater, året runt

Den neofila impulsen kan få oss att upptäcka nya saker, nya njutningar. Att en sådan önskan och bejakelse av människans strävanden alls kan realiseras en masse är ett tecken på demokratisering, och välstånd.

Även en rationell eller mer eftertänksam betraktelse av en produkt eller tjänst skulle vara beroende av andras åsikter, av ett utbyte av erfarenheter. Av recensioner eller smakråd, eller att man prövat det nya med någon annans hjälp. De flesta jämförelser sker i en social kontext, för att vi är sociala varelser. Det ligger i sakens natur.

Hur kunde vi leva utan Stripparåpleaerobics? Nästa år kommer sexorgieaerobics för de riktigt fräcka

Men.

En neofil massa är från början inställd på att det nya är eftersträvansvärt. Likt religiösa personer som letar efter Gudar under varenda sten och inte nödvändigtvis frågar sig hur saker egentligen kommit att bli sådana som det är, frågar sig den Neofila massan egentligen inte om saken/tjänsten kunde göras ännu bättre, eller mer försvarbart producerad, eller om det kan vara värt att vänta tills barndefekterna upptäckts och åtgärdats. De skall kollektivt ha… vad det nu är. Nu. Här framträder det starkt irrationella draget.

Modet - Arena för neofilismen per excellence

I sin utvecklade form blir neofili som massfenomen en uppmaning att handla på basis av infantil impulsivitet , brist på kritisk reflektion och ett i grunden osjälvständigt, icke långsiktigt tänkande. Samt en anknytning till materiella saker eller isolerade upplevelser som markörer och uppfyllare av djupare inre behov. Det där är sådant som man försöker stävja hos barn, åtminstone om man inte vill att de skall lida av dålig impulskontroll. Men lustigt nog är de vuxna mycket sämre på att göra det de säger till små barn.

Och vad som är mer försåtligt kanske, de som vill dra fördel av dessa impulser vet det. Varför skulle de inte sko sig på en oreflekterande och väldresserad armé av köpare? Så de lanserar sina nya produkter eller tjänster, med sikte på att de skall vara just sådana att de neofilt tenderande skall bli eld och lågor över dem.

Viva La Revolucion! Eller viva den fjärde överdyra telefonen….

I dagens samhälle betyder det att element som design, uppenbar lätthet att bruka saken/tjänsten för ett visst avsett syfte, och också en viss upparbetad image för produkten premieras. En glimt av sensation skadar aldrig. Vilket kunde vara positivt, om det inte regelmässigt skedde på bekostnad av sådant som vidd för användning, ett kreativt och självständigt bruk, hållbarhet, eller att produkten har en rimlig eller miljömässig produktion och livscykel. För den neofilt orienterade kommer sådant alltid i andra hand. Han eller hon kommer ändå inte bära/äga/bruka det nya länge. Snart kommer något nytt. 

Barriärrevet, varje turists dröm - så länge de nu varar. För de här, är det för sent

Således blir neofili intressant för att det utgör den samtida konsumismens spjutspets. Den neofile är rov för producenters och annonsörers lockrop. Det nödvändiga och det som man bara ”vill ha” blandas samman. Som ”early adapter” eller köande för en ny vara demonstrerar den med sitt eget handlade att produkten är något att sträva efter, och bidrar således till att skapa en dragning och en ”buzz” kring det nya. Sällan eller aldrig kommer kritisk granskning av produkten att få samma genomslag som den inledande entusiasmen som de neofila genererar. Inte sällan är de själva delar av systemet. I egenskap av redaktör, modeskribent eller teknologirecenscent kan den neofile sprida sin besatthet för nyheter till en vidare krets och etablerar därmed också ett sådant betraktelsesätt som något normalt, ja som en handling som närmast blir beundransvärd.

Modern kaffekultur, utformad för neofilstiska orgier - ständigt dyrare kosntigare kaffe med allt knaisgare prylar som en speciell kaffetermometer

Man kan förlita sig på förmågan till efterrationalisering hos den som låter neofilin segla iväg med sig. Han eller hon kommer att försvara sin lust att skaffa nyprytteln med skäl som kan låta förnuftiga. Men sällan gå till kärnan med att det är det emotionella eller sociala värdet av det nya, det som det talas om, det som visar att man är med i matchen och en cool eller samtida person, som ger status inom ägarens subkultur eller klass, som är det som verkligen är balsamen för själen.

De här snubbarna behöver ett liv

Nu kan man omedelbart ana inseglande invändningar – ”men tänk om det nya verkligen är mycket, mycket bättre”? ”Om det är rationellt att modernisera sin utrustning, sina saker”? ”Och dessutom har jag råd med…vad det nu är.”

En dag tröttnade rumänerna på att köa...

Ja, den som kan argumentera för sin sak, som har ett behov som har någon form av rationell täckning, vars relation till det nya objektet är sådant att man kan se att det verkligen är föremålet/tjäsnten och dess objektiva, observerbara och jämförbara egenskaper och kostnader som kan tillfredsställa det, den utgör inte problemet. Likaså den som faktiskt skapar det nya. Den är ju kreativ. Som sagts, det är främst som ett massfenomen det här draget tappar sina positiva implikationer.

Det borde vara uppenbart. Att betrakta Neofili som ett problem tar främst sikte på en större grupp människor som egentligen inte har några verkliga, trängande rationella behov som endast det nyaste nya kan uppfylla. Utan som låter sitt handlande främst styras av det nya är just… nytt. Och hypat. En trängande törst, som det nya i sig, släcker. I alla fall tills nästa nyhet kommer. Och sedan nästa. Men hålet som de neofila har i sin själ kan aldrig fyllas av någon enskild sak. Det förblir där, knappt ens tillfällig lindrad av den senaste grejen. Den ende som skrattar mer varaktigt är den som krängt prylen till de uppeldade neofilerna.

Kolla här, vi är så fräcka och rätt i tiden att vi köade två dagar för en ny skiva. Eller telefon. Vi vadade bland mosquitos och åt skalbaggar som ingen annan vit man ätit. Eller vad det nu var. Nu igen.

Grattis.

———————————————

För lite definitioner se http://en.wikipedia.org/wiki/Neophile och http://svenskuppslagsbok.se/tag/neofili/

Redan 2006 spekulerades det om inte är en genetisk defekt, eller predistposition, att tvångsmässigt och mot varje rationell kalkyl vilja ha den nya gadgeten se http://www.medialifemagazine.com/cgi-bin/artman/exec/view.cgi?archive=226&num=5439 se också http://www.rightdiagnosis.com/n/neophilia/intro.htm

En artikel av Winfred Gallagher ”Exploring your inner Neophiliac” i tidskriften Business Mirror pekar på både den individuella och även popkulturella nyttan av neofili men också dess problematiska effekter som ett mer spritt fenomen, inte minst för akademiska miljöer http://businessmirror.com.ph/home/global-eye/20788-exploring-your-inner-neophiliac

Evolutionsforskare är intresserade av neofili i en vidare betydelse – den underliggande driften hos mer avancerade djur att pröva på nymodigheter är en av de faktorer som tycks driva evolutionen framåt. Se t.ex. forskningsrapporter som studerat neofili hos apor och dess koppling till innovation i http://lalandlab.st-andrews.ac.uk/pdf/kendal_AJP_2005.pdf, och för fåglars beteende i http://nationalzoo.si.edu/Publications/ScientificPublications/pdfs/85f5c7eb-2e6f-4cac-9707-e49215495ca6.pdf

Lite kul om prylfixering inom olika arenor, från fattigdomsbekämpning till ridsport, se

Om Fattigdom del 3 – Fattigdom i Asien


Del 3 i artikelserie om Fattigdomen tar upp

FATTIGDOMEN I ASIEN (exkl. Japan & Mellanöstern)

Asien är en paradox ur fattigdomssynpunkt. Ur ett perspektiv är det den just nu mest intressanta och hoppingivande världsdelen ifråga om fattigdom. Hundratals miljoner människor i Kina, Indien och Sydöstasien har lyfts ut ur fattigdom av de snabbt växande ekonomierna i de länderna. Eftersom befolkningarna i länder som Kina och Indien (1,3 respektiuve 1,1 miljarder invånare) är så stora innebär det en stor mängd människor i absoluta tal, men proportionellt sett har vissa s.k. ”tigerekonomier” såsom Malaysia åstadkommit ännu mer ifråga om andel av befolkningen.

Men samtidigt är Asien fortfarande hem för den största koncentrationen fattiga i världen. Över 900 miljoner människor lever ännu under den svåra fattigdomsgränsen på 1,25 USD om dagen, 600 miljoner av dessa i syd- och sydostasien. Hur detta kan hänga ihop skall här översiktligt presenteras.

Enter the Dragon – Kina

Störst går ut först. Den ”kommunistiska” diktaturen Kina, världens folkrikaste land (>1,3 miljarder invånare), brukar självt lyfta fram de stora framsteg som gjorts för att minska fattigdomen. Fortfarande på 70-talet var över 30 % av befolkningen på landsbygden officiellt klassade som fattiga 2.8% lever under fattigdomsstrecket enligt världsbankens uppskattning. Officiellt lever 21,5 miljoner under den officiella siffran för ”absolut” fattigdom, som motsvarar inkomster på mindre än 90 USD om året, och ytterligare 35.5 miljoner under siffran för ”låga inkomster” på 125 USD om året. (2007).  En väldig minskning har således skett. Icke desto mindre uppskattas det dock fortfarande att något i stil med över en tredjedel av befolkningen, eller mer än 450 miljoner människor, lever under världsbankens 2 USD/dagen-gräns.

Vad Kina framför allt lyckats med är att lyfta den relativa nivån som dess hundratals miljoner fattiga lever i. Utbyggnad av elektricitet och rinnande vatten och infrastruktur generellt har varit viktiga faktorer, tillsammans med upprättandet av skolor och flera antianalfabetismkampanjer som förbättrat livet och höjt standarden generellt för framför allt bönderna. Det har framförts att det auktoritära styrets styrka har varit förmågan till storskaliga projekt. Inte sällan har dock dessa skett på ett tämligen brutalt sätt, som i det stora dammprojekten ”3 Raviner” som bidrog till att elektrifiera mellersta Kina men krävde att 1,4 miljoner människor fick tvångsflyttas.

http://www.youtube.com/watch?v=B7U0qaKRnbE

Totalt sett räknar dock Kina med att minst 100 miljoner människor på landsbygden fortfarande lever i svår fattigdom. Kina har också en stor grupp av s.k. ”flytande” befolkning, och det uppskattas att så många som 100 miljoner människor flyttar runt mellan temporära eller svarta jobb. Kinas industrialisering, den snabbaste i världshistorien, har gjort den till ”världens verkstad” – men lönerna och arbetsförhållandena är ofta mycket hårda och knappa. I ett land utan fri press eller fackföreningar är missbruk ofta svåra att stävja, och en mångmiljonhövdad skara människor har bytt vad som var en existens som utfattiga bönder till löneslaveri i storstädernas industriområden istället. Ett lyft, på vissa sätt, men Kina förblir ett land med svårigheter när det gäller fattigdom, även med den absoluta, totala fattigdomen på väg att minskas rejält.

http://www.youtube.com/watch?v=iEvOFlpAye8&feature=related

Kina sitter också i den komplicerade sitsen att trots att absolut fattigdom kvarstår att bekämpa så har den realiva fattigdomen och inkomsklyftorna skjutit fart, inte minst i de öar av välstånd som generar mycket av den tillväxt som dragit upp Kinas ekonomi. Det här är en känslig fråga för de styrande, som också bidrar till att fördunkla statistiken för mängden fattiga i landet. Men Siffror från 2000-talet visar på trenden – både på landsmygden och framför allt i städerna stiger inkomstklyftorna kraftigt.

Malaysia – En Tigerekonomi

Malaysia får stå som exempel på en av de ”tigerekonomier” som bland mycket annat lyckats med att reducera fattigdomen betydligt under se senaste decennierna. 1950 var 50% av landets befolkning fattiga. 2010 hade siffran för de hushåll som klarade sig på mindre än 250 USD om månaden (den Malaysiska fattigdomsnivån,  väl över världsbankens 2 USD-om-dagen-nivå) pressats ner till 3,8 %. Malaysia är på god väg att ingå i gruppen rika länder – men börjar också få sådanas problem med en fattigdom som inte längre bara kan avskrivas med att folk inte svälter ihjäl, utan har lite högre aspirationer. Debatten inom landet konstaterar t.ex. att även en familj med över 625 USD om månaden, alltså över 10 ggr världsbankens fattigdomsnivå, numera har svårt att möta de aktuella kraven på näringsriktig mat, el, kläder, bränsle, transporter, hyra, utbildning och rekreation. Malaysia illustrerar ett dilemma som möter länder som lyckats ta sig bortom fattignivån och är på väg in i de rika ekonomiernas krets – de ökade förväntningar från medborgarna som samma utveckling ger upphov till, och som, just när man trodde sig ha utrotat fattigdomen, gör att problemet aktualiseras igen, fast på en ny nivå.

Den andra faktorn som gör Asien anmärkningsvärd ifråga om fattigdom är dock de enorma klyftor som råder där. Hundratals miljoner fortlever på existensminimum under miserabla förhållanden alltmedan nya städer växer fram och skyskrapor reser sig i ländernas finansiella centra. Vissa länder, såsom Kina, har fortfarande en stor fattig befolkning men har lyckats lyfta nivån även för fattiga över den mest usla nivån, och samtidigt gjort det möjligt för många i städerna att få en mycket högre levnadsstandard. Samtidigt har stora klassklyftor uppstått. Och i regioner som t.ex Sydöstasien och stora delar av Indien biter sig trots vissa framsteg sig en mycket svår fattigdom kvar.

Framåt, men inte tillsammans.

Detta blir övertydligt i just Indien. Samtidigt som landet bli en allt viktigare ekonomisk aktör på världsscenen, och numera kan ståta med en medelklass som kan konsumera på i-landsnivå på över 50 miljoner, lever över 450 miljoner, företrädesvis på landsbygden, i närmast medeltida förhållanden utan rinnande dricksvatten, en vitt spridd analfabetism (speciellt bland kvinnor), grasserande sjukdomar och ett kastväsende och omodernt jordbruk som håller dem kvar där. Detta är också sant, om än inte lika extremt, i medelinkomstländer som Thailand – där finns många fattiga, men andelen som klarar sig någorlunda i de snabbväxande delarna av landet är större än i de två stora jättarna.

27,5% av Indiens över 1,1 miljard invånare lever under fattigdomsstrecket enligt världsbanken. Indien är ett extremt exempel på ojämlikhet inom ett och samma land, och trots att ekonomin tagit stora kliv framåt och flera högteknologiska sektorer kunnat utvecklas där, är det andra sidan av myntet att en form av livegenskap bitit sig fast i landets väldiga lantliga regioner. Jordbrukare som på pappret är arrendatorer blir under krisår så skuldsatta och under de lokala landägarnas våld att de i princip är förslavade och bundna till marken de jobbar på. Lantbruksbefolkningen är generellt sett oerhört utsatt, speciellt de som inte lever i direkt anslutning till de snabbt växande och dynamiska stora städerna. Läskunnigheten i sådana områden är mycket låg, och kastsystemet ligger som en våt filt över utvecklingen i många avskilda trakter, speciellt de s.k. ”stamområden” där folken framlever i närmast medeltida armod – analfabetiskt jordlösa utan tillgång till infrastruktur och kommunikationer.

http://www.youtube.com/watch?v=wGP6OwoRl3o

Barn som tigger på gatorna är en stereotyp bild av fattigdomen i Indien, och ett symptom för den armod som följt med in i städerna där jättelika slumområden vuxit upp utan avlopp, rinnande vatten för hushållen och allmänt usla sanitära förhållanden. 

Just tillgången till vatten och avlopp är ett enormt problem i landet, och en källa till ständiga sjukdomsutbrott och höjd barnadödlighet. Endast 31% av Indiens befolkning har tillgång till riktiga toaletter.

http://www.youtube.com/watch?v=orIFs72HGmM&feature=related

Det finns länder i Asien, främst Japan och Sydkorea men också t.ex. Singapore, som tillhör de rikaste i världen. Deras fattigdomsproblem är samma som Europas länder eller USAs – en marginaliserad del av befolkningen saknar tillgång till sina länders moderna möjligheter, utan att de för den skulle lever i ständigt hot att svälta ihjäl. Fattigdomsgränsen i Japan är t.ex. 22 000 USD (154 000 SEK) per familj på 4 om året, en dröm om en dröm för de flesta Indier. Samtliga har dessa länder också någon form av system för att tackla den värsta fattigdomen. Men liksom hos oss saknas förstås inte Bostadslösa eller familjer som knappt hankar sig fram och saknar möjlighet att köpa nya kläder.

Asien har också några märkliga statsbildningar som tillhör de mest förtryckande i världen, och där fattigdomen som av en händelse är enormt hög. Burma och Nordkorea är två bisarra länder om vilka inte mycket är känt utom just att stora delar av befolkningen lever i yttersta armod. Ingenstans är linjen mellan fattigdom och välstånd kanske så stark ifråga om stater som mellan Nord- och Sydkorea, som utgör ett fantastiskt åskådningsexempel på hur politiska system kan påverka utsträckningen och arten av fattigdom.

Korea – Fattigdom och Välstånd på två sidor om linjen

Sydkorea började sin existens som den fattigare av de två koreanska staterna. Industrierna fanns i norr, och södern var länge ett mer agrart, semifeodalt och av diktatur rivet land. Men efter landets demokratisering från slutet av 1970-talet och framåt steg välståndets snabbt. Sydkorea har den intressanta distinktionen att ha uppnått varje u-lands dröm och är nu ett välutvecklat land, en OECD-ekonomi, med storindustrier som Hyundai, Samsung och Daewoo. BNP per kapita för dess strax under 50 miljoner invånare är ca 24 000 USD per år.

Vad är väl en natt i Seoul...

Där finns förstås fattigdom, men det är ett välfärdslands fattigdom. Ca 15% av befolkningen lever under den officiella fattigdomsgränsen, som ligger på runt 12 000 USD per år, eller 84 000 SEK per familj och år. Sydkorea har dock starka fackföreningar och ett utbyggt nät av kyrkor och välgörenhetsinrättningar – att vara fattig är ingen picknick, men liksom i Sverige eller Storbrittanien finns stöd att få, och vägar ut.

http://www.youtube.com/watch?v=_LAuuh4M-dc&feature=related

Ingen utgång utom en livsfarlig flykt eller döden är möjlig i Nordkorea, världens mest slutna och repressiva land, och händelsevis också ett utfattigt konkursbo. BNP per kapita är inte ens en tiondel av Syds: 1700 USD per kapita och år.

mot storstadens puls i Nordkorea?

Efter en början som den mer industrialiserade av de två tog det den bisarra kommunistdiktaturen mindre än en generation att köra landet fullständigt i diket, och med Sovjetunionens sönderfall föll botten helt ur Nordkoreas ekonomi. Skillnaden mot det moderna Sydkorea är synlig med blotta ögat från rymden – se satellitfotot över skillnaden i elektrifieringsgrad.

Miljoner har svultit ihjäl i Nordkorea sedan 1990-talet, när ett helt sönderslaget sovjetstylat kollektivt jordbruk utan tillgång till gödningsmedel eller moderna maskiner skall försöka föda en befolkning på miljoner samtidigt som mycket av vad som faktiskt produceras tas av staten för att föda en liten elit, samt för den absurt överdimensionerade armén. Undernäringen är allmän, och vore det inte för utländskt bistånd, mest faktiskt från ärkefienden Sydkorea, skulle miljoner till dö av svält. 

http://www.youtube.com/watch?v=Yu0YdK3I45I

Nästa del i denna serie skall ta upp Fattigdomen i Afrika

Denna Artikelserie skrevs för publicering i Utblick Magazins och Utrikespolitiska Föreningen i Göteborgs Webb

←Klicka på bild för del 2 av Serien: Fattigdomen i Rika Länder

Del 4 i Serien: Fattigdomen i Afrika→

———————————————————–

Artiklar och Källor

Uppsatser & Papers

Om Fattigdom del 2 – Fattigdom i Rika Länder


Del 2 i artikelserie om Fattigdomen tar upp

FATTIGDOMEN I RIKA LÄNDER

Fattigdom i rika länder  är ett mångfacetterat fenomen, och aktualiserar problemet med definitioner, som framgår t.ex av följande jämförelse mellan OECD-länder eller jämförelse mellan relativ fattigdom mellan USA & Europeiska länder nedan(se blogginlägg i Dick Erixons blogg).

En europeisk eller japansk uteliggare är fattig på liknande sätt som en i Indien. Men vad som åsyftas med fattigdom i rika länder  är oftast mer subtila former av nöd – inte ren svält, men en brist på förmåga att klara sig själv, att planera för framtiden och att få nödvändiga omkostnader som bostad, el, mat och annat att gå ihop med inkomsterna. Fattiga i rika länder kan inte köpa nya kläder, inte åka någonstans, har svårt att klara sina hushållsräkningar eller ha råd med nödvändiga mediciner och behöver generellt sociala bidrag och välgörenhet för att sörja för sina barn eller inte hamna på gatan. Fattigdomen är olikt i utvecklingsländer inte lika kopplad till jordbrukssektorn, och har en starkare koppling till tillgången på arbete inom industri- och tjänstesektorn.

Europa

17 %, en sjättedel av befolkningen i EU-länderna, lever under fattigdomsgränsen med sociala bidrag  – 80 miljoner människor. Barn och pensionärer är överrepresenterade, med 19 miljoner barn som lever under fattigdomsstrecket.  Europas fattigdomsgräns räknas generellt som ett hushåll som lever under 60% av medianinkomsten i varje land. Europa kännetecknas således av stora skillnader ifråga om fattigdomens nivå. I Tyskland ligger fattigdomsgränsen strax över 140 000 SEK medan den i Rumänien är knappt 19 000 SEK per år.

Fungerar inte fönstret? se One third of Europe will be in poverty 2025

I Europa håller sig de många länderna tyvärr ofta med olika definitioner av vissa nyckeltal. Hemlöshet t.ex. Siffror från 3 till 4,5 miljoner ges för EUs hemlösa, med de högre siffrorna med en vidare definition av vad som skulle utgöra hemlöshet. Det skulle i så fall motsvara ca 0,9 % av Europas befolkning på strax över 500 miljoner.De sociala skyddsnäten i de västeuropeiska EU-länderna, såsom allmän sjukförsäkring, minskar fattigdomens verkningar, och lyfter bort över en tredjedel av befolkningen över fattigdomsgränsen. Men även här finns en grupp människor som saknar allt, sover på gatan och är helt beroende av välgörenhet för sin dagliga överlevnad.

I de fattigare länderna som Rumänien eller Bulgarien är omständigheterna hårdare, med en större del av de fattiga på överlevnadsgränsen och boende i improviserade bostäder eller på gatorna. Situationen för Europas romer är t.ex. en fattigdomsbomb med en hel folkgrupp som har låg utbildning, medelinkomst långt under snitten för medlemsländerna och ofta brist på vettig bostad.

http://www.youtube.com/watch?v=EmLUp2_h50c

Östblockets fall i början av 1990-talet ledde till en återkomst av fattigdomen i östra Europa. De vidgade klyftorna tillsammans med de statliga subventionernas avskaffande, som i någon mån kompenserat för den lägre inkomstnivån i de länderna, ledde till att miljoner pensionärer och folk på landet kastades ut i fattigdom. Många omoderna industrier, icke konkurrenskraftiga som de var, fick slå igen och arbetslösheten steg drastiskt. Medellönerna har därefter ökat en hel del i flera länder – men ökade klyftor har gjort att stora grupper inte alls hänger med i välståndsutvecklingen.

I de ekonomiska krisernas Europa får nu en mängs människor erfara hur de åter sjunker ner i fattigdom som de trodde sig ha lämnat bakom sig. Grekland och Portugal har sådana ekonomiska problem att levnadsstandarden för många kommer att sjunka, och en utbredd nyfattigdom kan redan anas.

Sveriges andel fattiga är, om någon nu trodde något annat, inte mindre än ca 6,5 % enligt FNs Human development Index. Sverige har dock en låg Gini-koefficient över sociala klyftor, med låg barndödlighet och en hög levnadsstandard och många sociala mekanismer på plats för att ta den värsta udden av fattigdomen. Det är värre att vara fattig i Liberia, det är ett som är klart – men knappast någon sinekur här heller, som alla siffror på sämre psykisk och fysisk hälsa för fattiga tydligt visar. Och Sveriges inkomstklyftor ökar dessutom– se http://www.economist.com/blogs/dailychart/2011/12/incomes

Kortfilm om bostadslösa i Göteborg 2010

http://www.youtube.com/watch?v=Xr7mEVaSqyU

USA

Fattigdomströskeln i USA är ca 157 000 kronor (22 000 USD) för en familj med två vuxna och två barn. Det är en inte så många länder som har en så pass hög nominell fattigdomströskel. Men i USA är levnadsomkostnaderna, såsom bostad, värme och el höga och de sociala nätverken svaga – mediciner, sjukvård, barn- och äldreomsorg och utbildning samt försäkringar är till stora delar privatiserade eller avgiftsbelagda och icke subventionerade, så redan dessa system drar mycket av hushållens inkomst. Många människor har mycket svårt att få ekonomin att gå runt och måste t.ex. leva utan sjukförsäkring. Fattiga människor i USA kan ansöka om socialbidrag, som dock ofta kommer i form av matkuponger eller i natura – generella bidragssystem saknas i många delstater, vilket tvingar folk att lita på de många (skattebefriade) välgörenhetsorganisationerna.

http://www.youtube.com/watch?v=ReFcg6TZ-bg&feature=related

USA har en för industrialiserade länder märkvärdigt hög andel människor utan inkomst som har svårt att någonsin få ett vanligt lönearbete – hemlösa och fängelsebefolkning utgör t.ex. en unikt hög andel av befolkningen. Uppemot 1,2 %, 3,5 miljoner människor, upplever hemlöshet varje år i USA, varav en allt högre andel permanent. Den högsta andelen någonstans i världen, 2,2 miljoner människor, ruttnar i landets fängelser.

Fattigdomen stiger nu märkbart i USA – 46,2 miljoner människor lever i fattigdom, den högsta mängden sedan mätningar startade. Var sjätte människa är fattig. Hälften av dem, över 20 miljoner, lever under halva fattigdomsgränsen, definitionen av extrem fattigdom. Fattigdom är överrepresenterad bland barn: mer än vart femte barn, runt 22%, lever fattigt. Där finns också en stark korrelation med ras – bland svarta och latinamerikaner är 25 procent fattiga. Det finns också ett könsgap på 2 % till kvinnors nackdel, vilken tenderar att förvärras ihop med rasskillnaderna. 2008 var 26,5 % av svarta kvinnor fattiga, mot 22,3 % svarta män.

http://www.youtube.com/watch?v=wLdN7h3ABTs

Sett i relativa termer har USAs fattigdomsproblem ökat än mer. Trenden de senaste decennierna är att rikedom i form av ägande koncentrerats bland de redan välbeställda, medan lönerna bland de lägre inkomstsegmenten inte alls stigit i takt med produktiviteten.

Efter att ha minskat från 50-talet till ca 1975 har fattigdomen i USA parkerat på mellan 10-15%. Men sedan sedan år 2000 har detta tak brutits, och nu är uppemot 16% av befolkningen antingen arbetslös eller undersysselsatt (i ofrivilligt deltidsarbete). Krisen i fastighetssektorn har gjort att många förlorat sina hem och gjort problemen ännu mer akuta. Nästan hälften av befolkningen är i dagsläget antingen fattiga eller låginkomstagare. Fattigdomen drabbar inte bara privatpersoner utan även det allmänna, både federala program, delstater och counties (ung. kommuner) vilkas skattebaser urholkas. Detta har en lång historia i ett USA där det finns ett motstånd mot allmänt finansierade funktioner, speciellt sådana som kommer just fattiga till del. Som en starkt affärs- och konsumtionsorienterad, gör-det-själv-inriktad kultur har USA märkvärdigt liten förståelse för universell välfärd, och närvaron av en ständig grupp med tiotals miljoner fattiga mitt bland en enorm rikedom har inte getts speciellt mycket uppmärksamhet genom åren.

http://www.youtube.com/watch?v=LmrfiPi4H20&feature=related

Själva ordet, eller konceptet ”fattigdom” är således fortfarande väldigt känsligt i USA, där den speciella diskurs som råder gjort det möjligt att anklaga kritiker av den rådande situationen för att ”hetsa till klasskrig” redan för att de omnämner faktum att det finns fattiga medborgare. Men samhällsdebatten i USA har de senaste åren börjat svänga till att ta upp frågor om fattigdom mer och mer, i takt med att allt bredare grupper av människor förlorat sina heltidsjobb och i ännu högre grad sina hem.

Japan & Australien

Japan är den utan jämförelse rikaste nationen i Asien, en ekonomisk stormakt i paritet med USA eller EUs rikare medlemsstater. Deras fattigdomsproblem ser också snarlikt ut, även om det inte alltid varit så. Tills för några decennier sedan fanns knappt någon arbetslöshet i Japan, och hemlösheten var ett minimalt problem. Nu, med en ekonomi som har växt obefintligt sedan 1990-talet, har arbetslösheten återvänt. 16 % av befolkningen lever numera under landets fattigdomsgräns, ett sorgligt rekord. Hemlösa kantar tunnelbanorna och gatorna i det högteknologiska landet. En omständighet som också börjar bli tydlig är hur den japanska ojämlikheten mellan könen slår – kvinnor är markerat överrepresenterade som andel av de nya fattiga, och så många som var tredje ensamstående kvinna räknas som fattig.

http://www.youtube.com/watch?v=OyKAkrd86mk

FNs Human Development Index sätter fattigdomen i Australien på nivån 14% – en fattigdomsnivå lik andra utvecklade länder, men på en standard väl över den för sina asiatiska grannars. I Australien har debatten om just absoluta kontra relativa fattigdomstal gett effekten att statistiken är tämligen dålig på området. Att ca 16% lever på socialbidrag verkar dock peka på att fattigdomen minst är på den nivå FN pekar på. Det är väl känt att en betydande andel av den australiska ursprungsbefolkningen, aboriginerna, lever i svår fattigdom på ett sätt som är snarlik Europas Romer. Detta är en fråga som är mycket brännbar i Australien, där det rests krav på kompensation till aboriginerna för den behandling de fått utstå i de vitas händer de senaste 100 åren. Här ser man hur fattigdomen griper in med andra faktorer som ras. Men även bland vita Australier finns fattigdom, med arbetslöshet på 5,6 % och hemlöshet på över 100 000 personer av ca 22 miljoner. En märkligt och för Australien generande omständighet är att andelen fattiga bland människor med funktionshinder är så stort, värre än för något annat rikt land.

Denna Artikelserie skrevs för publicering i Utblick Magazins och Utrikespolitiska Föreningen i Göteborgs Webb

←Klicka på bild för del 1 av Serien: Absolut eller Relativ Fattigdom

 Klicka för del 3: Fattigdomen i Asien →

———————————————————–

Europa

USA

Japan

Australien

Apropå Nobelfrossa… lite om Nobelföreläsningarna 2011, Ekonomi (del 1) och den Europeiska Krisen


 Tyvärr blev man inte bjuden till festen i år heller (snyft), men nu är upptäckterna som belönas i sig det intressanta, inte  glittret omkring. Intresserade av förstnämnda kunde med fördel ta sig till de specialanordnade föreläsningarna  som ges på Stockholms Universitet med anledning av varje års Nobelprisutdelningar.

Nobelföreläsningar gällde Nobelpriset i Fysik respektive Riksbankens pris i Ekonomi till Alfred Nobels Minne. Det sista inte ett ”riktigt” nobelpris, som mången purist påpekat. Men det skulle slumpa sig så att de två var det som var mest intressanta, iaf för en lagom nördig person som vill haka på historievinkeln på varje upptäckt eller kunskap.

Med start i det lilla (eller… ja, mindre): Ekonomipriset. Thomas J. Sargent och Chris Sims fick priset i år ”för deras empiriska forskning om orsak och verkan i makroekonomin” som det står på Riksbankens hemsida. Makroekonomi är som bekant vetenskapen om de stora, sammanräknade faktorerna i ekonomin, effekterna av de många enskilda aktörernas handlingar och beteende som mynnar ut i sådant som inflation, arbetslöshet, budgetbalans med mera för nationer eller regioner.

Problemet med att göra vetenskapligt hållbara analyser inom makrokonomin är att man inte kan utföra riktiga experiment för att bena ut orsak och verkan. Man kan inte leka med räntor och budgetunderskott bara för att ”se vad som händer” (även om man ibland undrar om det inte är det vissa politiker gör). En komplicerande faktor i ekonomin är att mänsklig interaktion också spelar en viktig roll, och därför förväntningar är en viktig del av skeendet, både som svar på åtgärder och inför att besluten tas.

Lite beräkningar för den matematiska modellen

Thomas J Sargent och Chris Sims arbetar just med dessa frågeställningar – de har förfinat de matematiska och statistiska modellerna för att ta in effekterna av förväntningar t.ex. när riksbanker höjer eller sänker och höjer räntor. Professor Sargents fokus ligger på s.k. ”regime shifts” – dvs långsiktiga beslut och fastläggandet av policies för ekonomin. Chris Sims sysslar mer med den statistiska analysen av dagshändelser. Dessa instrument används mer och mer av utformare av policies runt om i världen.

Tjena på tristheten kunde kanske icke-ekonomer tycka… Men nej, inte alls. Utifrån sina perspektiv gav Thomas J Sargent en klart tankeväckande föreläsning. Se hela föreläsningen nedan- den var bara ca 45 minuter.

Här skall sammanfattas de bärande inslagen och möjliga slutsatserna.

En Kort Ekonomisk Historia

Genom att koncentrera sig på

  1. frågan om staters oförmåga att amortera eller betala räntan på sina statsskulder (sk. sovereign defaults);
  2. huruvida man borde rädda eller ”lösa ut” ekonomier genom att pumpa in externa pengar (s.k bailouts) samt
  3. hur monetär och fiskal samordning och enhetlighet uppnås mellan flera mindre ekonomier,

Och ställa sig frågor om

  • Följderna av att regeringar deklarera oförmåga att betala sina skulder?
  • Följderna av att en överordnad, federal nivå löser ut underordnade state
  • Förhållandet mellan bildandet av en union av monetär natur (valutaunion) till fiskal union (samordning av skatter och ekonomisk politik)? Och fråga sig -borde det ena föregå det andra, och vad är riskerna?

gör Thomas J Sargent en intressant parallell mellan tillblivelsen och konsolideringen av USAs federala ekonomi under dess första, formativa fas, och det nuvarande Europa, eller rättare sagt den Europeiska Unionen, med sina ekonomiska problem.

Genom att kika på skatteräkenskapernas aritmetik, de fiskala och monetära vägvalen i USA, den nuvarande situationen i USA och Europa, får man fram miljön (environment) som det hela utspelar sig inom, med aktörer, institutioner, politiska institutioner och konstitutioner.

Så hur ser den studerade perioden 1780-1840 i USA ut?

USA före 1787, efter att ha segrat i revolutionskriget men före den första konstitutionen, var en väldigt speciell miljö. Den bestod av 13 delstater med hög nivå av självständighet, sammanhållna av The Articles of Confederation, det första samlingsdokumentet för den nya Unionen. The Continental Congress, den första folkförsamlingen i den nya staten, var en svag institution, i själva verket mer av ett riksmöte än en stadgad folkförsamling. Den hade liten tvingande makt över  delstaterna. Dessa hade egna tullar och skatter -på den tiden var tullarna den viktigaste formen av skatteuppbörd. Men staterna hade också egna skulder. Hela nationen var i själva verket svårt skuldsatt, efter de lån man tagit upp under revolutionskriget. Och detta medan både handel och skattepolitik var väldigt lite koordinerad.

Prof. Sargent uppskattar unionens skattekraft 1787 till ca 2-3% av BNP – allt medan unionens skuldsättning var uppe på 14% av BNP. Det här skapade snabbt ett skriande behov av skuldnerskrivningar hos delstaterna, vilket skulle vara ett enormt hårt slag för fordringsägarna, men också för den nya statens kreditvärdighet.

Fiskala kriser ofta leder till politiska revolutioner.

Thomas J. Sargent

Så. 1790, när USA fått sin konstitution, var dessa frågor högt upp på dagordningen. Och som ett resultat kom en ny environment på plats. I den nya konstitutionen förlorade delstaterna rätten att införa egna tullar, vilket övertogs av den federala staten,  uttryckligen för att kunna möta en större framtida federal skuldsättning. Skatter och handelspålagor kom att konsolideras och underkastas gemensamma regler, och många handelshinder som mellanstatliga tullar togs bort. I gengäld löste den federala staten ut delstaternas skulder som de inte kunde betala. Genom detta fick man också borgenärernas stöd för att stödja tillblivelsen av en stark statsmakt.

Resultatet blev att skulderna inte behövde skrivas ner. Likviditeten i statens skuldväxlar ökade. Och man fick en stark skattebas för den federala nivån. Det uttalade syftet att öka förtroendet för den federala staten hos utländska fordringsägare uppnåddes. Man kan alltså konstatera att USA under sina första årtionden blev en fiskal union först.

(Egen anmärkning: notera att USAs fiskala och ekonomiska styrka åren efter 1790 var en avgörande faktor för USAs territoriella expansion. Det berömda köpet av Lousiana-territorierna 1803, som i ett slag dubblerade USAs yta, gjordes t.ex mot amerikanska statsskuldsväxlar.)

Många utstående frågor om det här systemet fanns dock kvar. Att lösa ut insolventa institutioner leder till risken för vad som kallas ”moral hazard” – förväntningar om räddningsåtgärder utifrån perverterar incentiven och leder till onödigt risktagande i ekonomin. Om man betraktar de följande årtiondena av USAs historia kan man se vissa av riskerna med ett sådant tillvägagångssätt. Frågan var om den federala regeringen skulle finansiera de storskaliga infrastrukturprojekt, i vägar, järnvägar och kanaler som var bärande delar av den framväxande industrialiseringen. Först var svaret ett klart NEJ.

Så delstaterna gjorde det själva, och skuldsatte sig med kanal- och järnvägsaktier. Tankegångarna verkade lika de som snurrade i luften runt ”IT-bubblans” era, att investeringarna skulle ”betala sig själva” på något magiskt sätt. Men så skedde förstås inte, många av projekten var inte lönsamma, och som en följd gick delstaternas skuldväxlar åt skogen.

Det fanns en uttalad förväntan om att den federala regeringen även denna gång skulle lösa ut delstaterna. Men till skillnad från efter revolutionen gjorde man INTE det. Delstaternas skulder tilläts förfalla och många tvingades att skrivas ner. Följden blev att deras kreditvärdering sjönk kraftigt. Och, lite otippat, så gjorde även den federala krediten, trots att man inte ingripit med federala medel. Här kan man se hur förväntningarna spelar en högst betydande roll för utfallet av olika fiskala och/eller monetära åtgärder, och hur den uppbyggda moral hazard fick effekter även när man inte föll till föga och löste ut.

Och Så Dagens Europa

Thomas J Sargent slutade med att påpeka skillnaderna respektive likheterna mellan dagens Europa och den tidigaste, okoordinerade USA-ekonomin. Likheten är den föreliggande risken, vilken påverkar ”marknaden”, läs borgenärerna, för starka nedskrivningar av de underliggande subjektens skuldväxlar och frågan om moral hazard. Samt bristen på koordination mellan delstaternas/medlemländernas skatte -och uppbördspolitik.

Men viktiga skillnader är att Europa har en centraliserad monetär institution, den europeiska centralbanken ECB. Samt att det inte finns något federal underskott att ta hänsyn till. Europa har hittills valt att bygga upp en Monetär Union med stark samordning på valuta- och räntområdet, men svaga federala resurser och koordination på det fiskala området. Det är uppenbart att Thomas J Sargent menar att detta är problematiskt, i förlängningen fel väg att gå: den fiskala samordningen behövs som bas om man skall upprätthålla en förenad ekonomisk regim.

De senaste dagarnas (!) utveckling 

Mot bakgrund av ovanstående kan man fundera på de åtgärder som föreslagits för att komma till rätta med den nuvarande ekonomiska skuldkrisen i Euroområdet – som väl att märka springer ur vissa länders, främst Greklands men också länder som Portugal, Irland, Italien och i viss mån Spaniens, budgetunderskott.

Finanspakten 2011

Det verkar som om den överenskommelse som slutits mellan Euroländerna nu i helgen, den nya ”Finanspakten” siktar in sig på att skjuta till pengar för att täcka medlemsländernas skulder och underskott. I fallet med Grekland så tillämpade man en form av skuldnedskrivning genom att även privata aktörer tvingades att delta i stödåtgärderna för att staga upp landets ekonomi. Medlemsländerna kunde tvinga sina egna länders banker att gå med på detta. Men det är uttryckligen sagt i den nya överenskommelsen att detta Aldrig skall ske igen. Den fiskala samordningen stagas upp i Euroländerna, vars budgetar i framtiden måste godkännas av EU-komissionen, om inte ett omedelbart vite skall tillämpas på de länder som överskrider 3% i budgetunderskott.

Ett förslag som tills vidare lagts på is är den om att införa en EU-växel, dvs att skapa en europeisk federal budgetnivå med egna inkomster som skulle kunna användas för att betala av just stöden till medlemsländerna i de olika konstellationer som är på kartan. En sådan skulle öka uppkomsten av en federal struktur i Europas ekonomi och förvandla medlemsländerna till delstater i en sådan.

Prof. Sargent har förstås uttalat sig om annat också, bland annat USAs egen ekonomiska kris – se nedan.

Det är lustigt, men delvis på grund av sin inriktning på rationell analys har Thomas J Sargent blivit offer för att ”kidnappas” av de som tar varje chans att hacka på John Maynard Keynes, bl.a. på Wall Street Journal. Thomas J Sargent har irriterat genmält att han alls icke är någon nyliberal Keyneshatare.

För den här gången skall här undlåtas att ta upp rent politiska problem med de ordningar som både EUs regeringsledare och ekonomer som Thomas J Sargent föreslår: det demokratiska underskottet, bortlyftandet av makt från folkvalda organ, det större avståndet till makten, splittringen av EUs medlemsländer som hotar osv osv. De får bli ämne för ett annat inlägg.

——————————————

Om Priset i Eknomi till Alfred Nobels Minne

Om EUs Finanspakt

Om Fattigdom del 1 – Absolut eller Relativ


Närhelst pengar diskuteras, följer ett begrepp med även om det inte nämns. Alltid närvarande som ett hot även mitt bland de mest slösande materiella och resurser eller en bister verklighet för hela nationer och befolkningar: frånvaron av pengar och den välfärd och de materiella tillgångar som är nödvändiga för ett värdigt liv. Rikedomens mörka skugga,

Fattigdom

Vi lever i ett rikt land, en av de säkraste i världen med hänsyn till risken att hamna i armod. För många är fattigdom något de inte tänker på eller känns väldigt fjärran. Deras bild av fattiga kommer från svältande människor i Afrika, möjligen uteliggaren man skymtat i storstaden eller på TV. Men fattigdomen är en bister, livshotande realitet för miljarder människor i världen. Och även i de mest genomplanerade moderna samhällen finns stora grupper som står utestängda från de löften som konsumtion och samhällsplanering ställer ut för medborgarna, på grund av brist på inkomster.

Fattigdom är dock ett delvis problematiskt begrepp. Bortsett från de uppenbara fallen där folk inte ens har tak över huvudet finns djupa ideologiska stridsfrågor inbakade i hur man väljer att definiera och tackla fattigdom. Många åtgärder och politiskt fattade strategier för att minska fattigdom är också omstridda, liksom de moraliska implikationerna av hur allvarligt man tar på fattigdom, både internationellt och inom ett land.

Fattigdom kommer ofta att uttryckas i form av andra problem som svält, hälsa, rätt till utbildning och så vidare. Men är fattigdomen ett resultat av dåliga levnadsförutsättningar eller roten till dem? Fattigdom kan ibland vara ett övergående fenomen, en fas som folk går igenom men kan lyfta sig ut, men fattigdom kan också vara permanent hos vissa grupper. Vilken av dessa faktorer man väljer att lyfta fram vid behandlingen av fattigdom kan ge vitt skilda strategier för att komma åt problemet. Det kan gälla både inom ett land, i form av t.ex. i frågan om socialbidrag, och internationellt, när man diskuterar bistånd eller handel. Regeringar i vissa länder gör stora ansträngningar för att minska fattigdomen, medan andra mest ägnar sig åt en läpparnas bekännelse, eller är förhindrade att göra något på grund av resursbrist eller beroende av utländskt bistånd.

Relativ eller Absolut Fattigdom

En fråga som är viktig, inte minst när man tillägnar sig fattigdomsstatistik, är om man skall tillämpa ett absolut eller relativt fattigdomsbegrepp.  Absolut fattigdom innebär att man sätter en gräns i form av en fast penningsumma och uppskattar hur många som lever på eller under den gränsen, som t.ex. Världsbankens gränsdragningar på 1,25 USD och 2 USD (i konsumentprisindexerade dollar uttryckta i lokal valuta) för extrem respektive ”moderat” fattigdom respektive. Många myndigheter, som Svenska SIDA, använder sig av måttstockar som utgår från de gränserna.

 

Relativ fattigdom utgår från definitioner av ländernas fattigdom relaterad till landets genomsnittliga eller median inkomstnivå och handlar väldigt mycket om skillnader i inkomst och graden av social grundtrygghet. För rika länder innebär det att människor med tak över huvudet och tillgång till vissa begränsade inkomster måste betraktas som fattiga, eftersom prisnivå och tänkta utgifter utgår från medelinkomsterna, förväntningarna är högre och behoven delvis annorlunda än i fattiga länder.

Det finns flera måttstockar, som GINI-koefficienten  eller FNs Human Development Index, (som baseras på läskunnighet, barndödlighet och långtidsarbetslöshet + andelen med mindre än halva medianinkomsten) för inkomstskillnader. GINI-koefficienten har många styrkor, men också nackdelar – den visar på hur inkomstfördelningen i samhällen är utan hänseende på landets inkomstnivåer, funkar på små och stora länder osv. Men den har också nackdelar – nyanser på vilken nivå man startar förloras osv. Men som ett komplement till absoluta tal och räkning av ren BNP per kapita som inte tar någon hänsyn till kostnadsnivåer är de svåra att avvara för en fullödig syn på fattigdomen, speciellt i ett mer utvecklat land.

Den här perspektivskillnaden har bäring t.ex. på debatten i Sverige, där den borgerliga regeringen är anhängare av absoluta fattigdomsdefinitioner, medan vänsteroppositionen hellre åberopar indikatorer på inkomstklyftor, fattigdom. Det finns tyvärr tecken på att inkomstklyftorna i Sverige, som historiskt haft mycket stark ställning ifråga om inkomstfördelning och låg nivå fattigdom, nu ökar påtagligt.

En liten visualisering av vad klyftorna i världen innebär

http://www.youtube.com/watch?v=r6eTr4ldDYg&feature=related

I följande delar av denna lilla sammanställning skall först fattigdomen i olika regioner i världen diskuteras, avslutat av en diskussion om olika perspektiv och faktorer i studiet av fattigdom, som kön, klass, bistånd osv.

Denna Artikelserie skrevs för publicering i Utblick Magazins och Utrikespolitiska Föreningen i Göteborgs Webb

Se del 2 av serien: ”Fattigdom i Rika Länder”→

 

—————————————-

Globalt & Statistik

%d bloggare gillar detta: