Månadsarkiv: april 2012
Mera porträtt & dräktstudier – övningar för Bysantinska makthavare
Ansikts-och porträttstudierna i Aracanea, mitt fantasy-Konstantinopel, fortsätter med ett litet collage av makthavare där vi även tar en titt på deras avancerade utstyrslar.
Den bysantinska maktapparat som ligger till grund för den väldiga Kafkaistiska labyrint som protagonisterna stångar pannan blodig mot hade en mängd viktiga funktionärer.
Aracaneas Eparch eller Prefekt, med sitt Signum
Här har tidigare skrivits om den mäktige eparchen, dvs Konstantinopels prefekt eller ståthållare. Dennes makt sprang från att han samtidigt var chef för rättsapparaten, ordningsmakten i huvudstaden och alla korporationer och gillen. I Konstantinopel var hans inflytande överallt närvarande, nära undersåtarna.
Men det fanns ännu mäktigare ämbetshållare inom den kejserliga riksförvaltningen. Två av dem spelar viktiga roller i min berättelses kulisser, och meriterade därför lite skiss-studier. Främst var den s.k. Logothetes tou Dromou, också känd som Megas Logothetes. Logothetes är ett bysantinskt uttryck som betyder ”förvaltare”, och Logothetes tou Dromou (”Vägarnas Förvaltare”) var ursprungligen chefen för kurirerna och posten. 
Det var ingen vanlig postgeneral vi pratar om. Som ansvarig för korrespondensen kom allt att gå via denne, och snart nog hade han fått en nyckelroll inom statsapapraten som ansvarig för främmande sändebud och gäster, vilket utökades till alla audienser…
När Bysans mer och mer kom att förlita sig på utländska legosoldater, vilka formellt sett var ”främmande gäster”, utsträcktes hans makt även över armén. Samtidigt en slags inrikesminister, spionchef och högste statssekreterare för förvaltningen – det var inte konstigt att Logothetes tou Dromou mot 1000-talet kom att kallas ”Den Store Logothetes”, och betraktas som en slags grå eminens i riket. Tänk ungefär den roll som kardinal Richeliu spelar i ”de tre musketörerna” av Alexandre Dumas och man får en aning.
Vi har bilder av logotheter bevarade, men i vanlig mening är det inte direkt realism som eftersträvas, även om vi förstås får vissa ledtrådar till deras uppenbarelse, som t.ex. en hovdräkts utsmyckning och snitt hos Theodor Mitochites (Logothetes tou Dromou i början på 1300-talet).
Jag försökte mig på en samlingsbild, där också den redan gjorda bilden på eparchen ovan kom med. Den föreställer, förutom Logothetes tou Dromou, också överbefälhavaren Megas Domestikos, samt två lägre tjänstemän, en lägre logothetes, samt en sekreterare, för att illustrera hur byråkrater på lägre nivå i den stora byzantinska apparaten kunde sett ut. Skissen fick en finish med tuschpenna och grå penselpenna för en lätt skuggning.
Allt är som sagt historiskt belagt, och ger en idé om hur de ofta tämligen utsmyckade och draperande byzantinska ämbetsdräkterna kunde se ut. En intressant sak är de knasiga huvudbonader som tycks ha präglat den bysantinska hovet i sen tid, och som är väl belagda i avbildningar som de ovan.
Bakom Logothetes står alltså Megas Domestikos, som var rikets formelle överbefälhavare för armén. Denna post innehades ofta av en släkting till kejsaren, men i mitt fall är innehavaren av ämbetet aristokraten Gregor Laskaris, vars roll blir viktig längre fram, när svåra tronstrider bryter ut i det sönderfallande Aracanea. Megas Domestikos är en representant för de stora ätternas makt och det militära etablissemanget, vilket syns på hans hovutstyrsel – den minner om en äldre, utsmyckad militär mundering sådan som t.ex från Chora-kyrkan i Istanbul till vänster (som för övrigt projekterades av Theodoros Metochites ovan).
Men hur visa hur en mäktig potentat personligen se ut?För Megas Logothetes fick jag inspiration av Joe Turkel, bekant för vissa som bartender i Stanley Kubricks ”The Shining”. 
Han spelade också rollen som den mäktige Tyrell i en av mina filmfavoriter, Riddley Scotts ”Blade Runner”. Båda de rolltolkningarna inspirerade min gestaltning av figuren både litterärt och visuellt.
I ett avsteg från de märkliga formerav ceremoniella hattar som logotheterna bar inför hovet tecknades därför denne mer diskret. Klädd i ceremoniell toga (logothetes var hade också senators rang) kunde hans inflytande och skugglika makt mer visas via ansiktet och dess antydan om en (hån-?)leende beräkning . Megas Domestikos är en mer hård och storväxt man, och växte fram mer spontant, och Eparchen, som inspirerats av en yngre Andreas Papandreou, är ju ritad sedan tidigare.
Samlingsbilden är gjord i vanlig skissgrafit, i mjukhet från 2H till 4B, med borttagning av repor & damm i Photoshop och viss anpassning av svart/vit-balansen för bättre återgivning.
De där porträtten och bilderna kan verka frivola, men de har gett en hel del input för att beskriva de personernas manér och personligheter, och i vanlig ordning har researchen kring dem stärkt detaljerna och närvarokänslan i berättelsen. Ett win-win på alla sätt, utom ett, tidsåtgångens…
***************************************
En introduktion till Bysantinsk kosnt som förlaga för teckningar finns i
Fler studier baserade på bysantinska förlagor finns under kategorin
—————————————————–
En introduktion till de Byzantinska vindlingarna av befattningshavare finns att tillgå i http://www.thefullwiki.org/Byzantine_aristocracy_and_bureaucracy
Iron Sky – Rymdzeppelinare, Sarah Palin och ”Heil Kortzfleisch”
År 2018 återvänder amerikanarna till månen och nedstiger på dess mörka baksida för att staga upp presidentens opinionssiffror, och vad de hittar är… övervintrade nazister?
Finsk-Tysk Science-Fiction-komedi 2012. Med Julia Dietze, Götz Otto, Peta Sergeant, Udo Kier mfl.
Så ser i korthet upptakten till den Finsk-tyska filmen ”Iron Sky” som enligt uppgift skall ha kommit till de finska upphovsmännen i en dröm…(en som föregåtts av skapliga mängder Koskenkorva kantänka).
”Iron Sky” är en rätt knäpp historia, som byter ut anfallande aliens av vilka bioduken på sistone fyllts, med de ondaste men också tacksammaste driftsobjekten i historien, nazisterna.
På ett sätt står sig ”Iron Sky” väl i jämförelse med de senaste årtiondenas s.k. ”parodier”. Parodier på genrefilmer har förstås funnits länge, tänk bara Mel Brooks filmer, Monty Pythons produktioner eller den hysteriska ”Space Balls” som var så skruvat sjuk och inte duckade även för de knäppaste skämt att det blev befriande. Men alltifrån ”Den Nakna Pistolen”, då konceptets fördämningar helt släppte, har många mindre lyckade varianter släppts som egentligen inte parodierar utan som rakt av kalkerar en eller flera filmer och stoppar in lite skämt av varianten ”halka-på-bananskal” för att dölja att man inte har några som helst egna idéer… (se ”Scary Movie”-filmerna, ”Meet the Spartans” med otaliga andra).
-Vafan skall man kalla det, travesti? Parodi?
-Det är mer en satir…
-Vi säger väl Satir då…
diskussion i biofåtöljen vid visning
Iron Sky” ställer sig inte i plagierande fållan. Det är en satir med klara parodiska inslag med sikte på bl.a. ”Dr Strangelove” och aliens-anfaller-filmer som ”Independence Day” samt förstås driver med nazister. Men den spinner en egen historia och bygger inte scen-för-scen på sina förlagor, även om en och annan scen, som när reklamgurun Vivian Wagner skäller ut sina underlydande i Hitler i ”Undergången”-sti, är direkt dragna från en andra filmer.
– Heeeil Hitler!
-Sluta med det där! Heil Kortzfleisch heter det!
(PANG PANG SPARK SPARK)
-Jag antar att det heter ‘Heil Adler’ nu…
om titulatur för Ledarhälsning, befälhavare Adler och Månführern Kortzfleisch
Humorn skulle ha kunnat lida av att enbart baseras på ett enda skämt – och visst finns det ett sådant element, men man lyckas faktiskt ändå variera sig lite med skojigheter av typen drift-med-ikoner. Man driver inte bara med nazister, utan rätt konsekvent med Sarah Palin, med Obamas kampanj för presidentskapet, med rymdprogrammen, med Apple… Alla skämt funkar inte och det är rätt taffligt ibland, men några är rätt kul, som i motsvarande Förenta Nationerna där det skojas friskt med jänkarna, Nordkorea och… Finland, ”den enda nation som inte i hemlighet beväpnat sin rymdfarkost” (hehe, bara själva tanken på att Finland skulle ha ett eget rymdskepp är ju lite småkul).
En sak som man kanske saknar lite är en förklaring eller bakgrund till filmens absurda premiss – hur fan kom nazisterna till månen och etablerade sig där? En fånig James-Bond-superskurk-förklaring till det knasiga skulle räckt, men här får man faktiskt ingen förklaring alls. En miss, eftersom filmen rätt klart bygger utifrån de många, delvis konspiratioriska idéer som funnits i svang sedan andra världskriget (och underblåst av bl.a. Goebbels i nazipropagandan), på att nazisterna var i besittning av hemliga ”supervapen” och tekniska landvinningar.
Filmen gör rätt vitt bruk av specialeffkter, men dessa ärr väldigt ojämna – vissa, som rymdstridscener och allmänt allt där miniatyrer använts, är tämligen och ibland oväntat välgjort. Annat, som simuleringarna av låg gravitation, och faktiskt överraskande nog, explosioner, inte alls så bra. Allt handlar om budget antar jag, och ”Iron Sky” klarade faktiskt sin budget delvis med hjälp av sina fans – vad jag förstår kommer något i stil med en tiondel av pengarna direkt från insamlingar från privatpersoner.
Ifråga om skådespelare är den här filmen befriad från stjärnor, förutom kanske Udo Kier som minnesgoda känner igen som skurk i kända filmer som ”Blade” mfl – men annars är det diverse nya och mer obskyra ansikten, företrädesvis från TV, som kommer fram. Skådespelarinsatserna stapplar sig fram, överspelet är ibland monumentalt och har ett par pinsamma lågvattenmärken, men det gör kanske inte så mycket i sammanhanget… oftast.
”Iron Sky” lider egentligen mest av att den spretar lite väl mycktet. Den försöker ständigt ha glimten i ögat, men ibland är det tydligt att man eftersträvat verklig spänning – utan att man bibrigants känslan av att här kan allt ställas på ända. Den som vill ha spänning och konsekvent action gör bäst i att söka sig annanstans, men ”Iron Sky” funkar som popcornfilm för att dra på smilbanden, och med tanke på hur otippat den kom till är det ju rätt roligt att en sådan film alls kan göras. Dessutom är det tveksamt om Hollywood i dagsläget skulle klara av att t.ex. låta nazisterna tala tyska, eller skoja till det med den rätt hädiska stil som ändå genomsyrar filmen, och som mer än lite tydligt drar paralleller mellan nazistisk ideologi och amerikansk höger av det evangeliska och mer extrema slaget som tyvärr allt mer dominerar det republikanska partiet. Filmens slut, som inte skall avslöjas, är också lite småkul med en blinkning till ”Terminator”-filmerna utan att bli för allvarlig.
nazistiska motiv är så pass ikoniska att de i sig blir skämt utplacerade på oväntade ställen – som framgår av lite posteridéer för ”Iron Sky” nedan
Att filmen inte är längre än en timme och 33 minuter är i sammanhanget ett plus – filmen har heller inte så mycket större aspirationer än att roa och twista till vad som är för alla bekanta symboler och kulturella ikoner.
”Iron Sky” får ett svagt, men ändå, medelbetyg för en och en halv timmes småkul försök till satir. Någon ”Dr Strangelove” för 2010-talet är det defintivt inte, men ett par skämt, vissa kul scener, och undertecknads svaghet för Sci-Fi, politiska skämt och nazipastischer drar upp det hela från ”underkänt”.
Medelbetyg för gott försök
——————————————————————-
¨Iron Sky” Oficiell filmsajt http://www.ironsky.net/site/
Porträttstudierna för Aracanea fortsätter – En lättfotad dam, eh, ung kvinna…
De många porträttstudierna av folk i min berättelse fortskrider med en bild som inspirerades av ett nyupptäckt intresse för toga-liknande klänningar och en lättfotad kurvig celebritet
Trots det tämligen osmakliga och fåniga geschäft som det mest av allt är kan det vara värt att ha ett halvt ofrivilligt öga på modefronten. Rätt vad det är kan något som faktiskt ser snyggt ut och kan inspirera dyka upp. Förra året när jag höll på att utforma karaktärer till min berättelses första del, lade jag märke till att efter 2010 kunde anas en markant ökning i mängden galaklänningar med toga-inspirerat stuk. Toga leder mina tankar till min berättelses stora stad Aracanea, min parafras på Konstantinopel. Det är alltså en bra sak.
En av de som bär upp toga med viss gusto är den (ö)kända celebriteten Kim Kardashian, som efter att ha exponerats i hemporrinspelning sköt till stjärnorna likt många andra märkliga mediala stjärnskott som inte egentligen gör eller kan något, men är kända för… att de är kända. Nu måste man säga att hon ju iaf ser lite minnesvärd ut – hon bryter många av de hävdvunna normerna för kvinnlig skönhet men har ändå lyckats etableras som en slags snygging. OK, varför inte. Hon slår bengetterna på mången catwalk iaf. Jag har tagit upp just detta i ett tidigare inlägg, om representationer av den klassiska skönhetssymbolen Kleopatra.
Och för min berättelse, när jag såg mig runt efter en snygg-men-kanske-inte-så-skön look för en av min berättelses personer, gatflickan Saida, så kom Kim tillbaka till mig, och verkade passa på mer än ett sätt.
Saida är som sagts en ung prostituerad i Aracanea. Som sådan är hon bekant, professionellt och privat, med Jack, en av huvudpersonerna i berättelsen som inte aktar för att lätta på sin börs för en liten kurvig pudding som hon. Hennes är en viktig roll i några händelser som mynnar ut i mycket blodspillan när karaktärerna möter upp med den organiserade brottligheten i Aracanea (utseendestudier för gangstrarna har tagits upp i ett tidigare inlägg).
Jag gjorde en liten porträttstudie och drog på Saida/Kim en stola, en kvinnlig toga av bysantinskt snitt, med hjälp av mjuka grafitpennor. Parallellt försökte jag i ett porträtt fånga hennes mer odygdiga och tänkt lockande framtoning, med ett öga på balansen mellan ett tillgjort och ett faktiskt sympatiskt uttryck. Bilderna blev helt OK, kanske lite sotiga men med Photoshop kan det fixas. Kim passar för Saida, och prylen att sure, här vankas det kopulering för lite slantar, men Saida är faktiskt en sympatisk person också, går fram tycker jag nog,
Ett ord kan säga mer än 1000 bilder – lite kul namn på platser
Det har varit lite dystra och problemfyllda blogginlägg här på sistone med barnsoldater och fattigdom och dumskallarnas ständigt pågående konspiration (och då har ändå t.ex. Breivik undvikits). För några dagar sedan fick en vän mig dock att fundera i lättsammare banor.
Själva nyheten var att en by eller småstad i Österrike efter lokal omröstning skall fortsätta heta Fucking (se http://www.expressen.se/nyheter/fucking-fortsatter-heta-fucking/). Det där har gjort byn till en slags turistmagnet för folk som vill komma in och låta sig småfnissande fotas bredvid byns namnskylt.
Det här platsnamnet kommer av en visst Adalbert von Vucchingen från 1000-talet, länsherre av området. Med åren har stavningsreglerna förändrats och… tja nu står man där med Fucking, Austria. Som synes visar det här på att språket och namnen förändras. Etymologin kommer i glömska, och kvar står ett platsnamn som leder tankarna åt fel håll. Eller rätt, om folk har lite humor. Österrikarna i Fucking röstade ju till slut för att behålla namnet.
Det finns naturlugtvis gott om sådana här kul namn. Svenska namnsammansättningar kan ofta bli väldigt skoj. Den svenska sajten gothbarnie hade en lista på 300 kul platsnamn som det ofta hänvisas till på nätet.
(klicka på bilderna nedan för att komma till respektive sajt)
Men det här är förstps ett universellt fenomen och finns på alla språk – – engelsktalandes fnitter på skoj platser listas till exempes i
Österrikarna påpekade också det där i samband med namnstriden i Fucking. Den tyska nyhetssajten 20 Minuten Online hade med ett bildspel där en del tyska och italienska namn är med…
Spansktalande kan också… med eller utan andra språks inslag
se även
http://www.taringa.net/posts/humor/7349065/Ciudades-con-nombres-graciosos.html
När det gäller spanska kan man konstatera att ”stygga” namn på saker och platser inte är så vanliga, men det kan vara att undertecknad inte fattar anspelningarna…
Själv har man ockås gjort sig skyldig till ett sådant där litet knasigt namn, som kan leda tankarna åt fel håll. När för min berättelse tänkte ut ett namn för den bergskedja som inringade den delvis geografiskt annorlunda motsvarigheten till Italien – det vill säga, Alperna, så tänkte jag just på ”inringning”, och vad som bestämdes var den delvis ekivoka benämningen
ANULUS-BERGEN
(Anulus är ”ring” på latin)
Tack och fotskrap till Kimmen, fosterlandets värn, barn och gummors beskyddare, för uppslaget.
Om Vatikanens Pest – och motstånd inom den Katolska Kyrkan
Även katoliker kan tröttna på sin reaktionära kyrkas monumentala imbecillitet. Runtom i världen finns de som hävdar tron på en allmännelig, katolsk kyrka, och som klarar att kombinera detta med engagemang för verkliga människors liv, för medmänsklighet och solidaritet som är mer än ord. Tyvärr blir de här människornas värsta motståndare just deras egen kyrka.
Det här aktualiserades nyligen när präster i Österike nyligen startade ett upprop som manade till ett slags civilt motstånd mot deras kyrkas misogyna och sexualneurotiska budskap. En grupp präster, till dags dato runt 400 med den Österrikiske prästen Helmut Shüller har helt enkelt bestämt sig för att öppet trotsa kyrkan. På listan över deras fruk-tans-värda brott finns bland annat att de i sina kyrkor vill
- tillåta lekmän (alltså icke prästordinerade personer) att yttra sig i trosfrågor och rikta sig till menigheten i kyrkan (o ve och fasa)
- tillåta att skilda par får erhålla nattvarden, och alltså erkännas som trosfränder och katoliker (kom ihåg att katolska kyrkan forftarande fördömer skilsmässa)
- Verka för prästvigning av kvinnor
- förändra kyrkans attityd gentemot celibatet för präster – i förlängningen borde den avskaffas menar man
Scary stuff, eller hur?
Fördömandena från hierarkin lät inte vänta på sig, och är nästan komisk i sin mästrande ton. Ratzingers proklamation, kommen direkt från guldtronen i vatikanen under en homili, kan ses i
Ingen förändring kan springa ut olydnad, säger påven. Goddag yxskaft? ALL förändring kommer från olydnad av en eller annan sort. Status quo tillåter aldrig stillasittande förändring. Det här avslöjar hur total verklighetsfrämmande inte deras religion, utan deras reaktionära verklighetsbild gjort den Katolska kyrkans ledning.
I USA, det mest religiösa av alla moderna länder, har gapet mellan katolikernas praktik och hierarkins gagg växt till en sannslyldig avgrund. För många blev förtroendekrisen gentemot hierarkin akut efter att det uppdagats hur bedrägligt och kriminellt kyrkans makthavare agerat på den världsomspännade pedofilskandal som uppdagades inom den katolska kyrkan under 2000-talet. http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=1637&artikel=3620794.
I presidentvalet som nu pågår var den siste utmanaren på den republikanska sidan den katolskt ärkekonservative Rick Santorum, mannen som sade sig ”kräkas” av president Kennedys ord om att han som president inte tog order från påven, och där ”Åtskillnaden mellan kyrka och stat är ABSOLUT”, och misstolkade dem i enlighet med sin fundamentaliska idoti.
Den här snubben gör en stor sak av att han syn på staten och kyrkan springer ur hans tro, liksom en mängd andra hjärndöda ställningstaganden som förnekande av växthuseffekten, rättigheter för homosexuella, kvinnans roll och värdet av allmän högre utbildning. Och han dissar den ende hittillsvarande katolske presidenten för att denne inte var tillräckligt reaktionär. (JFKs tal i sin helhet tål att lyssnas på om och om igen, det är ett av historiens bästa tal i frågan om innebörden av att staten måste vara sekulär, tolerant och fri från religiöst inflytande.)
Få inser att USA i religiöst hänseende går bakåt. Idag skulle ett sådant tydligt tal göra det omöjligt att väljas till vaktmästare i USA, för att inte tala om presidentposten.
Progressiva röster inom den katolska kyrkan, för sådana finns, ställer sig den berättigade frågan om hur det kan komma sig att de som talar för katolska kyrkans kommunitet genomgående tillhör en konservativ, för att inte säga reaktionär, inriktning. Senast drog (Leadership Conference of Women Religious) den största organisationen för katolska nunnor (!) i USA på sig bannor från vatikanen för att de vågar framhålla kärleksbudskapet och omsorgen om fattiga och behövande istället för att gagga i frågan om abort eller homosexuellas rättigheter, där den katolska kyrkan är oerhört snabb att dra ut i härnad. De sanktioneras och sätts under förmyndarskap för vad de inte sagt, och för att de inte ställer sig på reaktionens sida i den amerikanska debatten.
Farliga Radikaler på marsch
Dessa farliga radikala element läxades omedelbart upp. Efter undersökning från Kongregationen för Trosläran – dvs den gamla Inkvisitionen (och nuvarande påvens gamla fögderi), befalldes de att underkasta sig biskoplig auktoritet och låta sina stadgar skrivas om. Så monumentalt är Kyrkans kvinnoförakt och oförmåga att kvinnorna i sin organisation att själva prioritera inom ramen för kyrkans budskap (se http://www.washingtonpost.com/blogs/under-god/post/vatican-report-us-catholic-sisters-nuns-hold-serious-theological-errors/2012/04/18/gIQAWSarRT_blog.html).
Katoliker med ett uns samvete kan vidare med rätta fråga sig, likt bloggen Katolsk vision, hur det kan komma sig att kyrkan ligger i ständig framkant och är alert att uppleva ”hot” mot sin lära från grupper som är progressiva och inkluderande, men tassat på tå och försöker anpassa sig och tona ner motsättningar gentemot grupper som avviker på basis av intolerans, homofobi eller antisemitism. Se http://www.katolskvision.se/blog/?p=5687 apropå att kyrkan snarare än att fördöma vill återintegrera den katolska sekten SSPX, vars framträdande drag är att den stödjer rasister och extremhöger, och förnekar Förintelsen. Vi pratar om snubbar som underkänner inte bara andra Vatikankonciliet (som bl.a. avskaffade latinet som religiöst huvudspråk) – de är mot Franska Revolutionens apeller om Frihet och Jämlikhet (!).
Minnesgoda kanske minns att en av SSPX biskopar, Richard Williamson ”outades” av Svensk TV när han förnekade Förintelsen – se http://svtplay.se/v/1413831/webbextra_langre_intervju_med_williamson
DE HÄR gynnarna skall till varje pris in under kyrkans hägn – men nunnor som vill verka lite mer, tja kristet, de hotas av uteslutning och sätts under inkvisitionens lupp. Det är för sorgligt.
Min käre webbkollega Tannhauser, stolt fanbärare för forna tiders hedendom och outtröttlig gisslare av den katolska liksom andra kyrkors dumheter får överse med att jag, som annars i stort sett delar hans smak för att piska svartrockar, finner upproren inom den papistiska världen positiv och riktar ett ord av uppmuntran för de progressiva av deras trogna. Den dagen den katolska kyrkan gör sig förtjänt av sitt namn, kommer man att kunna överse med mycket av det märkliga dravel som vidlåder dess lära. För vad de där interna striderna visar på är att kyrkan tyvärr inte bara är en religiös insitution, utan en ideologiskt konservativ och uteslutande rörelse, främmande för principen om människors lika rättigheter och en inkluderande och sekulär stat. Det är det, inte så mycket deras märkliga religion, som är problemet.
I Sverige tror vi gärna att den katolska kyrkans hierarki på något sätt ”lugnat ner” sig och övergett sina värsta idiotier. Detta är Fel, vilket kan vara värt att påminna om. Anledningen till att katolska kyrkan numera inte bränner folk levande, proklamerar korståg och sent omsider accepterar vetenskapliga rön har inget med själva institutionen att göra. Det är för att det civilia, sekulära samhället dragit dem skrikande och sparkande in i moderniteten som de tonat ner sig. Inget annat. Som framgår av det Österrikiska såväl som de amerikanska exemplen ligger de auktoritära och repressiva reflexerna hos denna unikt korrupta och tungfotade institution städse kvar under ytan, som en slumrande pest. För att tala med Camus, när han varnar för att släppa sin vaksamhet mot civilisationens fiender:
”[…] han visste det som den jublande skaran var okunnig om och som man kan läsa om i böcker, att pestens bacill aldrig vare sig dör eller försvinner, att den under årtionden kan slumra i möbler och källare […] och att den dag måhända skulle komma då pesten, människorna till olycka och varnagel, ånyo skulle väcka sina råttor och sända dem ut att dö i en fri stad”
Albert Camus, La Peste (1947)
************************************
Tidigare inlägg om Katolska Kyrkan
———————————————————
Mer om det österrikiska uppropet inom katolska kyrkan:
- http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=5065100
- http://www.time.com/time/world/article/0,8599,2090629,00.html)
- http://blogs.reuters.com/faithworld/2011/08/31/austrian-priests-defy-catholic-church-clash-with-cardinal-schonborn-looms/
- http://eponymousflower.blogspot.se/2011/09/what-distinguishes-you-from-helmut.html
- http://diepresse.com/home/panorama/religion/751358/Helmut-Schueller_Brief-an-den-Papst
- http://www.kleinezeitung.at/nachrichten/chronik/2810838/ungehorsame-priester-proben-weiterhin-den-aufstand.story
Saken med de katolska nunnornas organisation i USA, omnämns bland annat i
- http://katolskareformvanner.blogspot.se/
- http://www.katolskvision.se/blog/
- http://ncronline.org/news/women-religious/options-facing-lcwr-stark-canon-lawyers-say
- http://www.advocate.com/News/Daily_News/2012/04/16/Vatican_Rebukes_American_Nuns_for_Radical_Views/
För introduktion till den Förintelseförnekande katolska rörelsen SSPX se
Om Bysantinska gangsters, hejarklackar och porträttövningar för hårda boys
Maffian, medeltida gangsters, ”Rome” och bysantinska kriminella hejarklackar kolliderar i några bilder och utseendestudier för min berättelses fantasy-Konstantinopel Aracanea.
På sistone har man bredvid det vanliga trälandet med några pågående bilder övat lite på att skissa ansikten och porträtt. Det där är en delvis helt överflödig aktivitet, men både skrivande och storyboards tjänar mycket på att man har vettiga porträtt att ta fasta vid. Man kan ju inte bara nöja sig med foton av förlagorna… På sistone har därför studier genomförts, av dels en mycket vacker person som studeras mycket noggrant (coming really soon), men också några snabbare porträtt som kontrast och övning. Det roliga är att mejsla fram ansiktsuttryck och se om man kan fånga lite av karaktären med en sådan skiss.
Det är genomgående enkla och snabba blyertsteckningar med mjukheterna 2H+HB+4B. För användbarhetens skull samlades några av de där ihop till en samlad bild. Det är skisser på några mer skumma existenser, kriminella helt enkelt, för min pågående berättelses första seriöst beskrivna stad, den av Konstantinopel inspirerade Aracanea. Protagonisterna får där möta såväl höga som låga bekantskaper, bland dem min motsvarighet till maffiagängen, de fruktade Symmories. Min idé är att en så stor stad som Aracanea förstås har en undre värld – jag har redan skapat en sådan för min motsvarighet till Kairo, det väldiga Al-Kash.
För handlingen i Aracanea, som utspelas mycket senare (mtsv. 1200-talet) tänkte jag mig en delvis mer nedtonad organiserad brottslighet baserad framför allt på de klassiska grenarna beskyddarverksamhet, prostitution och smuggling. Med tanke på historiens förutsättningar kunde man dra paralleller med förbudstidens USA eller sädesbristens Rom under det andra Triumviratet (43-33 FKr.). Alltså för de kriminellla dels den klassiska maffian, La Cosa Nostra, dels på representationen av de romerska collegia såsom de framstår i den underbara TV-serien ”Rome”, som inte nog kan rekommenderas.
Storyboard - Jack inför den knivviftande Bouros och hans män
Två av bossarna, Bouros och Efyadinis, kommer i konflikt med berättelsens huvudpersoner. Utseendet till Bouros är också fångat från ledaren för en av gängen i ”Rome”, den sluge Memmio (spelad av Daniel Cerqueira), som kan ses i scenen nedan…
Nåväl. Den samlade bilden, körd genom lite förändring av ljuskurvan, blev som nedan.
Bouros och och hans storvuxne och brutale kollega Efyadinis är placerade i förgrunden, med Bouros livvakt, en stor nordman, mellan sig. Över dem svävar den undflyende ledaren för stadens organiserade brottslingar, den försvunne Lukas Tycheros, vars namn, Lukas ”den lyckosamme” förstås är en ploj på den berömde gangstern Lucky Luciano. han spelar en viktig roll i handlingens bakgrund – så han får hovra där, lite spöklikt nedtonad i bakgrunden.
Senare tog jag fram en ny variant med en ljugradering, för skojs skull och för att leka lite i Photoshop… Lite hafsjobb, bara, inget allvarligt, men ändå inte helt utan poänger.
Det är lite kul vad man kan åstadkomma men några enkla blyertsteckingar. Jag tycker nog den där sista blev ganska bra, och fångar den allmänna stilen hos snubbarna. Inga av de där ser ju ut som någon man skulle vilja köpa en begagnad, öh, kärra av. Det går inte så bra för flertalet av dem, när de råkar reta upp någon som är ännu mycket blodigare och mer bestialisk än de själva…
Om Studenttornet – tankar kring ett möjligt hus syskon
Det var ett tag sedan det skrevs om arktiektur här, men påmint av lokalpress och det alltid alerta nätverket YIMBY kan vi kosntatera att ännu ett bygge verkar vara på väg ut för att det är för intressant – Studenttornet.
Planeringen av det där huset har nu en gång pågått ett tag. Det som var nytt var att det häromveckan, när det verkade som om huset skulle skrotas, överraskande fick nytt liv av att Oppositionsborgarrådet Tomas Rudin bland andra har väckt tanken att man kan ändra planläggningen till ett nytt läge vid Tanto. (Se http://tomasrudin.wordpress.com/2012/03/31/har-ar-ett-forslag-ett-vackert-studenttorn-till-soder/, samt http://www.yimby.se/2012/04/nytt-liv-for-studentornet_1245.html.
Med anledning av nyheten i Södermalmsnytt av http://www.direktpress.se/sodermalmsnytt/Nyheter/S-Flytta-tornet-till-Sodermalm/ togs en titt på arkitektkontorets (Utopia Arkitekter)
förslagshus Studenttornet med bilder (Se http://www.utopia.se/projekt/studenttornet/). Många som studerat det har funnnitdet effektivt, genomtänkt, anpassat för den speciella situationen hos studenter…och annorlunda.
S: Flytta tornet till Södermalm
En annan byggherre helt utan gestaltning av sitt förslag, för att säga det som YIMBY, fick dock uppdraget i kölvattet av en mycket märklig planprocess som helt oanmält kapade huset med 70 studentlägenheter Man kan man misstänka att andra än rent estetiska orsaker står bakom att bygget klubbades ner på den föreslagna platsen. Det kan vara någon hänvisning till sådant som buller, närheten till Nationalstadsprken, eller vad som helst. En sak som man kan konstatera är dock en tendens, som var och en som följt byggen i Stockholm ända från Söder Torn på medborgarplatsen, över det totala debaclet med Slussen, i Hornstull, Norra stationsområdet, Stadsbiblioteket och manifesterad många andra gånger, är hur byggprocessen i Stockholm närmast konspirerats fram för att hejda originella byggen. Det finns ingen ursäkt som man inte i slutändan kan ta till för att avstå. Det påtänkta bygget är för stort, för annorlunda, det passar inte in, det är för modernt, det är för… Med sådan pervers logik kan man förvandla även ett hus mest positiva egenskaper till en nackdel.
Det föreslagna huset har en viss skala – inte jättestor, inte på något sätt (det finns redan mycket större hus i Stockholm redan). Men det märks. Det har en egen närvaro redan i kraft av sin storlek. Det har ett intressant och för Stockholm annorlunda formspråk. Det är inte till för en privilegierad penningstark grupp utan faktiskt för allmänheten, för nationens framtid och uppfyller ett trängande behov. Inget av detta spelar dock någon roll. Det kan verka närmast stolligt, men den som studerar Stockholmsbyggen kan notera att nästan inget argument har så låg status som att påskina att något behövs för en bredare krets människor. Jag säger bara Slussen.
Det svider för en Stockholmspatriot, men varje gång den här sortens frågor kommer upp blir man, om man har minsta bildning och utblick, åter varse hur provinsiellt och slutet Stockholm kan vara. Redan en kort förteckning från höften ger vid handen att mängder av liknande eller besläktade byggen finns runtom i världen, både i asiatiska megastäder som hos våra mindre grannar. Det visar just på det axiom som lägger sig som en blöt filt över allt tal om att bygga vidare på vår stad. Studenttornet är milt annorlunda än normen i ett extremt konformt Stockholm. Men Status Quo är så cementerad i folks hjärnor att de tror att allt som avviker det minsta är marsianskt.
Som lagd åt estetiska funderingar tog sig denna blogg en titt på om det föreslagna huset faktiskt är så speciellt. Inte för att racka ner på det, tvärtom. Men för att få vettiga proportioner på diskussionen.
Det som främst utmärker Studenttornet är två saker. Dels
- dess höghusutförande, det är en byggnad med typisk stadskaraktär, vars form fötts för att passa markutnyttjandet i en Storstad. Samt
- Dess brutna och åtminstonde ytligt lätt assymetriska form (det är trots allt en cylinder, vi talar inte om en tetraheder ställt på ett hörn eller något annat tillnärmelsevis radikalt).
Det är framför allt sistnämnda som framstår som så oooh-aaah-nytt.
Nu är dock själva tanken på att bygga s.k. building block houses – hus som består av mer eller mindre oregelbundna block som inte bildar en slät, symmetrisk yta men i den större skalan förenas till en enhetlig form, inte något nytt.
Ett tidigt exempel på ett hus som ännu framstår som mer originellt än Studenttornet var den första som byggdes enligt konceptet ”kapsel”-arkitektur: ett hus som bestod av massor med små funktionsbestämda block (ett block- en lägenhet) kallade ”kapslar”. Huset ifråga var Nagakin Capsule Tower och står ännu i Tokyo. Det blev färdigt 1972. Det är 40 år sedan. Lägg märke till att Tokyo är en stad där det finns verkliga, objektiva skäl för att vara återhållsam med galna arkitektoniska hugskott – staden riskerar ständigt att drabbas av jordbävningar. Det verkar inte ha hindrat folk att tänka nytt. Se mer i
http://moreaedesign.wordpress.com/author/phamtammy/
Alltså – kapselhus är inte alls något revoltionerande nytt.
Den nya datorkraft som idag är tillgänglig har dock underlättat byggandet av sådana här oregelbundna strukturer, genom att man kan simulera och beräkna hur krafterna sprids genom strukturerna och hur de veckade eller kantiga ytorna fungerar som vidfång och annat.
Nu kan man i sitt inre redan höra invändningar av typen ” Tokyo är världens största stad, och där finns andra pengar och de är asiater och det är så annorlunda och…” jaaadajadajada.
Men, man kan göra annat med konceptet än bygga höga hus. I själva verket möjliggör uppbrytningen av den stora enheltiga strukturen som ligger inbäddad i själva ”kapsel”-konceptet att man kan leka och skoja till det. Bara som ett exempel på sådant kan tas från en stad som är mer i Stockholms storleksklass: Barcelona. Byggnaden Kafkas Castle i Barca visar vad som är möjligt. Det ser ut som en smart treårings legobyggen. Vad man än kan såga om det är det i alla fall inte tris.
(Se http://aedesign.wordpress.com/2011/08/31/kafkas-castle-2/)
”Men Barcelona, de är ju spanjorer, de har flamencon i blodet, deras eldiga temperaments hus passar inte våra breddgrader och…” äh shut up.
Låt oss då kika på det som mest liknar Stockholm som vi kan få fatt på. Alldeles nästgårds, i Danmark, landet med de många korna och grisarna, finns det här konceptet, företrätt i Tietgenkollegiet. Om hus kunde yngla av sig vore det här Studenttornets lite bredare storebror. Och det mest ironiska av allt? Det innehåller – just det. Studentbostäder. Tietgenkollegiet är en succé, och oerhört populärt. En titt på kollegiets hemsida ger en insyn i varför, och av vad som vore möjligt här hos oss om inte våra beslutsfattare satt med sina huvuden nerkörda i Bullerbyns dynga. (se http://tietgenkollegiet.dk/ och http://aedesign.wordpress.com/2012/01/27/tietgenkollegiet-copenhagen-denmark/)
Exemplen och varianterna kan staplas på varandra. Se till exempel Big Building Block Houses. Det här är Trähus som tar tillvara på block eller ”kapsel”-konceptet, ritade av danska arkitektfirman CCP-BO för bygge i – neeej inte Shanghai eller något annat skrämmande konstigt och stort utan…Kouvala i Finland.
(se mer i http://www.modernarchitectureconcept.com/big-blocks-architecture-building-of-ccp-bo-kouvola-finland/)
Ännu en nordisk variant visar hur man kan ta en trött estetik, i detta fall senare tids nyfunkis, och göra det till något som åtminstone inte tråkar ihjäl en med sin blotta existens. Exemplet är Modern Architectural Buildings Apartment av firman Lundgaard And Tranberg. Inte direkt några galna metropoliter. De här byggnaderna är av traditionellt snitt och inga renodlade ”kapsel”- hus, såtillvida att man kan tydligt se husets huvdform och där vissa av de ingånde enheterna sticker ut från den, men absolut inte alla. Husen har till och med den ”rent, ljust och fräscht”- finisch som envar trött medelklassperson i Sverige tror är en fullgod ersättning för smak. Kom igen.
(Se http://davinong.com/design/10483/modern-architectural-buildings-apartment-by-lundgaard-and-tranberg)
Betyder det här att man kan kasta alla lokala hänsyn överbord och annama ”kapsel”-tekniken husromhelst? Absolut inte. Men det visar att Studenttornet är fjärran från att vara den psykedeliska arkitektoniska nyfundighet som det kan låta som här hos hos. Det avviker lite grann, det inför ett nytt element i vår sävliga stad men varken skriker, krossar eller dominerar sin omgivning. Om huset som skulel byggas var sådom utkasett för det betydligt större blockhuset nedan, Sako Arkitekters hus BUMPS i Beijing, Kina, kunde man väl förstå att det restes betydligt fler och starkare invändningar. Men man skulle få plats med tre Studenttorn inuti det där huset. Minst. (Se http://www.archithings.com/bumps-building-by-sako-architects/2010/08/28)
Det kan vara värt att påminna om en sak. I en mening består exempelvis ett hus som Turning Torso (ritad av en spanjor), som kommit att bli det moderna byggnadsverk i Sverige som många projekt jämförs med, av en samling icke-identiska strukturer, låt vara att de här har en dynamik och linje som ger byggnaden dess eleganta skruvande rörelse.
Det är symptomatiskt, och upphör aldrig att orsaka gallfeber hos de som skulle vilja se att sådant kunde byggas i ”Skandinaviens Huvudstad” som politruckerna självbelåtet kallar vår stad, i tron att det betyder något om man inte också är beredd att agera som en sådan, att det där huset står i Malmö. Malmö.
På detta kommer den konservativa hjärnan och stelbenta byråkrater sin vana trogna att stänga ögon och öron och med idiotens envishet anse det irrelevant, att framåtskridande och kreativitet inte berör dem, och fortsätta bruka svepskäl för att odla sin ryggmärksreflex som intet har med rationella eller ens estetiska ställningstaganden att göra – att leta efter hinder och inte möjligheter. Politik är att vilja har det sagts. I så fall måste man sluta sig till att den översvalladne viljan tyvärr vara att allt skall förbli som det är, och intet nytt se dagens ljus.
*******************************************
Andra inlägg på temat Arkitektur finns under fliken Arkitektur
För byggen och hus i Stockholm se bla.
https://paulusindomitus.wordpress.com/2011/09/27/nagra-bilder-fran-victoria-tower-kistas-nya-hoghus/
https://paulusindomitus.wordpress.com/2010/08/09/fotbollsarenor/
https://paulusindomitus.wordpress.com/2010/05/04/ny-arkitektur-kan-ocksa-bli-fel/
————————————————————
Se också blogginlägget
Samt mer på YIMBY om Studenttornet
Fiasko i Andeutdrivningsmålet
Tingsrätten i Borås friade i sitt utslag idag föräldrar och alla andra inblandade i ett mål som gällde övergrepp begångna mot en flicka som anklagades för att vara ”besatt”. Föräldrarna anklagades för att under ”andeutdrivning” ha utsatt flickan för en mängd psykiska och fysiska övergrepp.
Inte ett ärans märke idag
Eller, som första rubriken i utkastet löd – WTF? Jaja, jurister skall inte svära, jadajadajada. men det här var ett magplask av en sort som kan förstöra nattsömnen. Min bloggkollega Tannhauser hann före som vanligt, men här skall petas lite i de principer som står på spel…
För här är det ett antal goddag yxskaft som samverkar till att göra utslaget av Borås Tingsrätts dom B212-12 till en parodi på rättvisa. Framför allt det intryck som nu förmedlas av att rättsväsendet i praktiken är värdelöst för de som mest behöver det. Man funderar kring domstolars förmåga att alls uppfatta brottslinga gärningar, i de fall det finns minsta komplikation. Som t.ex…
Många bäckar små… brott som består av många återkommande övergrepp
Såsom rättsystemet är utformat har varje straffbar handling sina rekvisit, eller villkor för att sägas ha uppfyllts, och för var och ett av brotten måste rekvisiten ha uppfyllts på både den objektiva sidan (framför allt måste man konstatera att det skett en skada) och de subjektiva rekvisiten, som handlar om avsikt (eller uppsåt) alternativt allvarlig oaktsamhet. Det är gott så – det utgör grundbultar i ett rättssamhälle.
Men baksidan är att bevisvärderingen av ett brott som är utsträckt i tiden och sammansatt av många mindre övergrepp som kanske inte alla kan styrkas, eller var för sig inte skulle vara brottsliga, ofta haltar. Man tenderar att se varje handling isolerat, var för sig, på ett sätt som är främmande för systematiskt våld i t.ex. en nära relation. Det här är inte bara något som drabbar barn utan också vuxna som misshandlas av närstående.
De här bristerna har uppmärksammats och man har försökt komma till rätta med en del av dem. Hela poängen med införandet av brott som till exempel Grov Fridskränkning eller den nya lagen om Olaga Förföljelse är att öppna upp för att man se på en hel sammanhängande serie av övergrepp och brott mot personenes kroppsliga och psykiska integritet som en sammanlagd handling, en där straffvärdet skall vara högre än för de enskilda ingående brotten eller handlingarna.
Det finns i alla fall en medvetenhet om de här sakerna när det gäller vuxna, som framgår till exempel av den första domen för stalkning (olaga förföljelse) nyligen (http://www.bt.se/nyheter/boras/tva-ars-fangelse-for-brott-mot-den-nya-stalkinglagen(3076465).gm). Men den här nyfunna medvetenheten åker ut med huvudet före så snart det gäller de som mest skulle behöva det, nämligen…barn.
Barnperspektiv, vad är det?
Svenska domstolar uppvisar ibland en oroväckande tendens att tillmäta barns berättelser föga eller ingen trovärdighet, att inte förhöra barnen på för dem anpassat sätt, att ha samma invändningar mot barns berättelser som man skulle ha om en fullt vuxen, självmedveten och oberoende människa. Samt att helt lägga undan det faktum att barn faktiskt är beroende av sina föräldrar, både för sin överlevnad som emotionellt (bloggaren Shedlight har skrivit väl om hur domstolar resonerar, se bl.a. http://shedlight.bloggplatsen.se/2012/01/30/7214137-hur-resonerar-tingsratten-uppdaterad-med-dom-1-feb/)
Att barnet skurits på, att det utsatts för elstötar osv. osv. som hon vittnat om, det anser tingsrätten vara Trovärdigt. Men, hon har inte berättat för någon annan. Förrän nu skall det kanske tilläggas. Och det hade hon ju mycket för. Att hennes berättelse vittnar om ett antal handlingar som ingår som en del av en serie av övergrepp, det väljer tingsrätten helt att bortse ifrån.
Tingsrätten resonerar tvärtom, helt i linje med hur en reaktionär, auktoritär, religiös och dessutom till på köpet vidskeplig vårdnadshavere skulle önska i sin våtaste drömmar. Kulmen är citatet nedan, från domen.
Tingsrätten vill även avslutningsvis i detta fastslå att det inte torde vara straffbart att
uppträda på ett kränkande eller otrevligt sätt gentemot ett barn i familjen
Dotterns berättelse anses alltså inte ha något självständigt värde alls, trots att hon redogör för smärtan, för den rädsla och ångest hon känt, och ett antal av de skador hon har på sin kropp syns och trots att föräldrarna faktiskt erkänner att de fryst ut och utsatt barnet för återkommande sessioner av vad som måste räknas som övergrepp och kränkningar av tortyr, mot barnets vilja.
1 § Barn har rätt till omvårdnad, trygghet och en god fostran. Barn skall behandlas med aktning för sin person och egenart och får inte utsättas för kroppslig bestraffning eller annan kränkande behandling. Lag (1983:47).
Inledande Bestämmelser Föräldrabalken 6 kap 1 § (från Lagen.nu)
Undertecknad har själv undersökt och skrivit om tillkomsten av Föräldrabalkens paragraf om att barn inte får utsättas för fysiska eller psykiska övergrepp (FB 6:1). Men tyvärr är den paragrafen en klassisk s.k. Lex Imperfecta, en lag som inte har något sanktionsinstrument bundet till sig. Det hänvisas inte till paragrafen speciellt i brottsbalken. Eller någon annanstans heller för den delen. Idén var att dess andemening skulle genomsyra bedömningen av om ett straffbart övergrepp skett – tidigare kunde framför allt barnaga ursäktas med att det inte utgjorde någon ”riktig” misshandel.
Men notera att detsamma borde gälla för psykisk misshandel. Olaga Hot, Olaga tvång med mera är brott som svarar väl mot kränkningar av en persons psykiska integritet och är aktuella i det här fallet. Men tingsrätten står helt främmande för detta. Föräldrar får kränka sina barn, slår man fast. Så det så.
Och för att ursäkta även vad som kunde beläggas, har tingsrätten funnit på råd med tillgripande av argumentet att det skett… av religiösa skäl.
Religiös Övertygelse Ursäktande?
Elefanten i rummet för det här rättsfallet är religionens betydelse för att bedöma uppsåt. Vad är ett rimligt handlande, vilken rätt att plåga barn har man som förälder. Och här brister tingsrättens resonemang i sådan utsträckning att man måste ställa sig frågan om det inte är ett medvetet vägval för religionen och mot barns rättigheter. Vad man gör är att ge sig ut på vandring för att hitta ett urskuldande till varje pris. Man konstaterar å ena sidan bisarra bruk som andeutdrivning inte alls är märkliga eller borde stämma till eftertanke. Från domen:
Det kan också erinras om att utövandet av olika former av andeutdrivning eller exorcism inte torde vara sällsynt varken inom frikyrkorörelsen i Sverige eller inom den katolska kyrkan internationellt.
När man således banaliserat och likställt olika former av utövande av religiös bruk kan man således utan för mycket huvudbry slå fast följande, som förenar den religiösa entusiasmen med den auktoritära synen på barn. Från domen:
När det gäller minderåriga torde dessa i allmänhet följa sina föräldrars val av religion eller religionsutövning utan att detta kan anses som ett straffbart utövande av makt eller tvång gentemot den minderårige.
Men vänta – barnets ”deltagande” i ”religionsutövningen”, ifråga består i att hon blev utpekad som häxa, skymfad, trakasserad och därefter psykiskt och fysiskt torterad av de människor som hon är mest beroende av, de som har en plikt att skydda henne och se till hennes välfärd. I denna vidriga praktik deltog också ett antal utomstående som gav det hela sin sanktion, just på religiös grund. Detta, som gör brottet till ett övergrepp i massiv skala och den utsattas position desto svårare, använder sig tingsrätten av som en ursäktande omständighet.
Det är svårt att komma ifrån misstanken att just inblandningen av ett religiöst element i motivfrågan har varit så brännbar, så kontroversiell och över tingsrättens förmåga att ta ställning till, att man helt enkelt velat skjuta hela saken ifrån sig, och inte utkräva ansvar. För det är väl inte så att tingsrättens ledamöter stödjer systematiskt tortyr av barn, om det sker i religionens namn? Eller? Fikonlövet att det inte funnits stödbeviset funkar sällsynt illa, eftersom de inblandade föräldrarna tillstår att de trott att barnet varit besatt och vidgår en hel del av gärningarna.
Som skrivits ovan är det här principiellt mycket viktiga frågor, och att de förekommer tillsammans i ett och samma mål har lyft fram dem. De är ingalunda unika i att vara sålunda sammantvinnade – inte bara i Borås utan lite varstans har ett andra fall lyfts upp, med samma härskna religiösa bakgrund (som också bloggats om på bla. Hedniska Tankar).
Detta är en sorglig dag för Sverige.
En av nämndemännen har haft en avvikande syn, så det är inte en enad rätt som fått hjärnsmälta. Jag hoppas att detta kan verka uppmuntrande för åklagaren som, av hans första kommentarer att döma, var smått chockerad över tingsrättens resonemang. Åklagaren Daniel Larson delar inte tingsrättens märkliga a priori-syn på att psykisk misshandel inte är straffbar inom familjen och resonerar om bevisvärdering, och de många märkliga uttalanden om religionsfrihet som tingsrätten gör m.m. på ett sätt som borde kunna vara fruktbart vid en process i högre instans.
Nu är det bara att bryta ihop och komma igen, ha is i magen och bestämma sig för att slipa argumenten och överklaga. Härmed riktas en apell till åklagare Daniel Larson. I detta fall överlappar den kränktas , rättsväsendets, ja hela rikets intressen. Överklaga Daniel Larson, och vet att många kommer att bifalla en sådan åtgärd, om inte annat så för att få veta. En tingsrättsdom har ingen som helst prejudicerande verkan. Vi behöver få klarhet i detta. Står sig verkligen tingsrättens skeva resonemang? Om ja, så vet vi det om du överklagar, och kan göra något åt det. Om inte, låt det som denna mörka dag blev orätt, ställas rätt igen.
********************************
Här har tidigare skrivits om Borås-exorcismen och dess bakgrund i grumliga religiösa föreställningar, se
https://paulusindomitus.wordpress.com/2012/03/13/mer-om-religiost-grundad-tortyr-av-barn/
—————————————
Lite internetkällor
- http://www.dn.se/nyheter/sverige/alla-frias-i-andeutdrivningsfallet
- http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=95&artikel=5068787
- http://www.svd.se/nyheter/inrikes/atalade-for-andeutdrivning-frias_7060395.svd
- http://svt.se/2.22620/1.2774399/frias_for_andeutdrivning
- http://shedlight.bloggplatsen.se/2012/04/17/7755780-all-bevisning-laggs-pa-ett-barn-igen-utdrag-fran-domen/
Dumskallarnas Konspiration – En Sant Finländsk Armbindel
Förra veckan blev det känt att en funktionär hos partiet Sannfinländarna, Finlands variant på xenofobt och euroskeptiskt parti av en sort som numera förekommer lite varstans i Europa, ”skojade” om att förse folk från olika etnicitet, tro eller ursprung med en form av armbindlar för att polisen lätt skulle kunna identifiera dem.
Humoristen ifråga var Helena Eronen, sekreterare till den Sannfinländske riksdagsmannen James Hirvisaari. Hennes lilla skämtstycke tog formen av ett slags ”förslag” tillkommen som svar på att den finske diskrimineringsombudsmannen kritiserat den finländska polisens utövande av det som kallas för race profiling dvs. att klassificera folk som misstänkta på uttalad grundval av enbart deras etnicitet.
Helena Eronen
”Förslaget” gick i korthet ut på att man skulle förse folk med olika etnicitet och/eller trostillhörighet med väl synliga märken som syntes offentligt för att polisen lättare skulle kunna identifiera vederbörandes ursprung, vilket skulle lända polisarbetet en omätlig hjälp av någon anledning… det var lite diffust det där.
”Förslaget” och bloggposten togs ner efter en våldsam kritikstormen (varför, det var ju bara ett skämt?) men finns att läsa hos bloggen galdum.info (http://www.galdump.info/true-finns-minorities-wear-identifying-marks/), manglad genom Google translate. Men poängerna framgår.
If any foreigner would be required to keep the background telling patches, so the police as soon as he saw first met with at a glance, the “aha, that’s a Muslim from Somalia”, or “aha, that’s a beggar from Romania”. Muslims, it might look like a crescent, which define the color of someone such as a home or starting a national story, the Russians have the hammer and sickle, Cambodian land mine and the Americans have a hamburger.
[…]
If this suggestion seems somehow not-now-maybe-so-good-idea, so what if the pattern to turn the other way around? Then all Finnish citizens can be obliged to carry the patches, which could simply be for example the Finnish lion or the like, for example, or the region could be such tickets, and foreigners to recognize the fact that they do not have patches?
Hihihi. Jättekul. Speciellt de där sista. Så tokigt liksom.
Tacksamt också, eftersom James Hirvisaari därefter har kunnat uttala att varje normalintelligent människa borde förstå att det hela var ett ”skämt” och ”satir” och vägrat att ens kritisera sin sekreterares lilla hyss.
Ooops – vad var det jag kläckte ur mig nu igen?
Den okunnige och hänsynslöse lever ofta i ett medvetet lyckligt dis av ovetskap om sådant som skulle tvinga dem att modifiera sitt beteende. Därför är det faktiskt möjligt, osannolikt men möjligt, att det bara är ett rent sammanträffande att det är ett vanligt trick, brukat av alla möjliga från Putin, Sverigedemokrater till Silvio Belusconi, att påstå att bissarra idéer som utsätts för berättigat förakt är utslag av ”humor”, möjligen ett ”skämt” som ”gick för långt” när man råkat lufta fördomar eller sitt solkiga inre som man sedan inte vill stå för.
Etniciteten innefattar framför allt kultur, språk och religion, men man kan heller inte bortse från att utseendet också har en viss betydelse.
En ung Jimmie Åkesson om etnicitet. Refererat i Sydsvenskan den 22 april 2007.
På samma sätt kanske kunskaper inte är deras forte, så de kanske inte är medvetna om vilken skamlig, föraktansvärd historia själva idén om offentliga märkningar av människor har, om hur historiskt, ända tillbaka till medeltidens början, det varit ett sätt att stöta ut, eller fängsla, eller markera någon för döden. Att frågan kom upp nyligen när man i Finland genomförde att invandrare skall ha bruna ID-kort, och då det påtalades att det där leder tanken in på J-stämplar och annat spännande kan man förstås ha glömt.
Ibland är minnet kort. Om nu saker skulle utveckla sig så att Sannfinländarna tar makten i Finland, låt oss därför påminna dem om historien som en inspiration för att bygga ut deras system, så att det blir rationellt och systematiskt (se ovan).Var inspirationen kommer ifrån, det är ju inte så noga, det har vi ju deras ord på? Det blir iaf praktiskt. För polisen.
Freudiansk blogginläggning
För just Sannfinländarna har ju en del andra idéer som liksom ligger i linje med vad Eronen råkade klämma ur sig i en slags bloggande variant av Freudiansk felsägning. Som att deras manifest anmodar finländska kvinnor att studera mindre och istället ägna sig åt att föda fler finländska barn. De är för att ha ett B-lag av medborgarskap – ett medborgarskap som skall vara ”villkorat” och kan återkallas så att man kan deportera folk som råkar vara fött utsoknes även om de är medborgare… Eller nej vänta – de kanske bara skämtar? De har ju skojat förr, t.ex om att ha en tyst minut vid Kim Jong-ils död.
Men OK, de säger sig vara frejdiga och skojfriska, det är ju bra, för vi är fler som uppskattar humor, och man måste säga att just den humoristiska visionen av Eronens slutkläm med en armbindel för finnar var visuellt skojjig.
Nu är detta en bildmässigt inriktad blogg, så genom ett visuellt citat kan vi väl lyfta fram det skojfriska och humoristiska i Eronens funderingar, vägledd av hennes partikamrat Jussi Halla-aho som själv skämtade med media och själv publicerade en valaffisch på sig själv med horn och hitlermusche (se ovan).
Timo Soini, Sannfinnarnas´partiledare.
Say Heil to the Chief
Kul, inte sant?
Inte? Ja men… enligt Hirvisaari borde varje normalintelligent människa fatta satiren i det där?
*************************
(Förf. Anm. Ett stort tack till Björn för tipset om sannfinpajsarnas stollerier)
————————————-
- Huvudstadsbladet http://hbl.fi/nyheter/2012-04-12/james-hirvisaari-forsvarar-assistents-minoritetsmarkning
- Österbottenstidningenhttp://www.ot.fi/Story/?linkID=193950
- Aftonbladet http://www.aftonbladet.se/nyheter/article14666888.ab
- Dagens Nyheter http://www.dn.se/nyheter/varlden/sannfinlandare-vill-marka-utlanningar
- YLE http://svenska.yle.fi/nyheter/artikel.php?id=242661 och http://svenska.yle.fi/nyheter/artikel.php?id=242636
- Helsinki Times http://www.helsinkitimes.fi/news/index.php/finland/finland-news/domestic/1954-ts-finns-party-mp-s-assistant-suggests-armbands-for-immigrants
Några Bloggar om saken
- Galdump http://www.galdump.info/true-finns-minorities-wear-identifying-marks/
- Nemoo http://nemoo.wordpress.com/2012/04/11/what-ps-mp-aide-helena-eronen-wrote-about-armbands-for-foreigners-in-finland/
- http://nemoo.wordpress.com/2012/04/12/what-ps-mp-aide-helena-eronen-wrote-about-sleeve-badges-for-foreigners-in-finland-part-2/
- http://nemoo.wordpress.com/2012/04/12/ps-parliamentary-group-want-hirvisaari-to-sack-eronen/
- lite lättsammare är lätt hånfulla http://yle.fi/extrem/artikel/musiknoje/43806-Har-ar-nu-den-finlandssvenska-armbindeln
Om Sannfinländarna
- http://sv.wikipedia.org/wiki/Sannfinl%C3%A4ndarna och http://en.wikipedia.org/wiki/True_Finns
Om sannfinländarnas quest för att minska finlandsvenskars rättighet att få vettig samhällservice i sitt eget land på sitt eget språk, Svenska, - http://www.vasabladet.fi/Story/?linkID=156428 och
- http://keskustelu.suomi24.fi/node/9701427
Om ras & etniska märken
- http://en.wikipedia.org/wiki/Badge_of_shame,
- http://en.wikipedia.org/wiki/Yellow_badge,
- http://en.wikipedia.org/wiki/Nazi_concentration_camp_badges
Om de nya bruna utlännings-ID-korten i Finland se
Alooons enfants de la Paaatrie…Om personfixering & yta i det franska presidentvalet
Det drar ihop sig för val i frankrike den 6:e maj. Vad man kan konstatera är att franska politiker, i alla fall de främsta, sin vana trogen talar om allt utom vad folket och nationen behöver diskutera.
DN:s pappersupplaga har i sin valanalys en kul och träffande sammanfattning, signerad Magnus Falkehed. Han konstaterar apropå några av det franska presidentvalet två vänsterkandidater, Philippe Poutou (anarkist) och Jean-Luc Mélenchon (Vänsterfronten) att deras program inte saknar tydlighet och konsekvens…
Deras program går, hårddraget, ut på att hänga den siste bonus-vd:n i den siste börsspekulantens tarmar…
Hihihi. Men bortsett från den roande faktorn finns, även för den som inte likt undertecknad när en viss giljotin-nostalgi, något att kika närmare på. Han har en poäng, Magnus, när han fortsätter med att påpeka att ”mer oroande blir det när man lyssnar på de två huvudkandidaternas prioriteringar. Som DN påpekat i en tidigare artikel (http://www.dn.se/nyheter/varlden/franska-politiker-undviker-krisprat) och som är bekant från de flesta franska valrörelser så finns en tradition av att inte ta tag i de avgörande strukturproblemen i framför allt den franska ekonomin
Jaja, snygg fru men har Sarko något annat att komma med?
När Nicholas Sarkozy blev vald var det för att han delvis föll utanför den där ramen och vågade påpeka att Frankrike hade problem. Men av detta hörs nu mycket litet från residenten i Elyseepalatset. Sarkozy pratar hellre om utformningen av de franska körkortsproven eller paraderar med sin fru. Men socialisternas Francois Hollande är inte mycket bättre – han verkar så säker på sin valseger att han väntar till efter valet med att säga något om skatter och näringspolitik, eller så drar han dåliga skämt. Tveklöst för att han vet att även han kommer att bli tvungen att komma med rätt beska besked.
Arbetslösa Marscherar
För Frankrike har problem. Basindustrierna blöder jobb oavsett om de stora företagen går med vinst: runt 10% står utan jobb nu, och trösklarna för att komma in på arbetsmarknaden är höga. Ungdomsarbetslösheten är, för övrigt liksom hos oss, hög, och kryper upp mot 25%. Var fjärde arbetsför under 25 år är alltså utan jobb. Statsskulden är monstruös, uppemot 90% av BNP. Om detta hörs mycket litet.
Francois & Segolene back in the day
Det är när storpolitiken reducerats till ren teater, ett spel när inget av de stora samhällsproblemen berörs och där folk inte kan finna att något viktigt sägs från högsta håll som de mer stolliga varianterna finner grogrund. Det franska presidentvalet numera starkt personfixerade, närmast dynastiska karaktär bidrar till känslan av spel för en ytterst liten elit. De utan demens kan t.ex. dra sig till minnes att Francois Hollande var gift med den förra presidentkandidaten Segolene Royal. Den franska xenofoba Nationella Frontens ledarinna Marine Le Pen är dotter till dess grundare Jean-Marie Le Pen. Sarkozy boostar sin image genom att posera med sin snygga fru Carla Bruni. Mycket yta, litet substans.
Jan-Luc Melenchon agiterar
Det ser således ut som en tanke att Jean-Luc Mélenchon gör ett mycket bra val och samlade över 100 000 pers i Marseille häromdagen – inte för att denne har någon chans, men frustrationen bland folk är tydligt.
Trevligare smile men samma ruttna innehåll
Men det verkliga hotet mot inte bara de största politiska partierna utan Frankrike självt kommer som vanligt från höger. Som SvD papperstidnings porträtt av Marine le Pen (SvD Söndag 15 april) och The Guardian observerat går hennes Front National starkt framåt bland den franska ungdomen. Nationella fronten har likt vår inhemska främlingsfientliga outfit Sverigedemokraterna tvättat bort de värsta hatarna, men behåller den ruttna insidan – mot invandring och invandrare, för repression (t.ex. dödsstraff), mot globalisering osv. Det är märkligt att Nationella Fronten, som varit en viktig kraft i frnask politik i över 30 år ännu kan framställa sig själv som en slags ”outsiders”. Faran för en upprepning av debaclet från 2002, då hennes far gick vidare till andra valomgången, är kanske inte överhängande stor – men om inte de franska toppkandidaterna börjar tala om relevanta frågor vet man aldrig.
—————————————————
Övrigt Underlag:
- http://plus.lefigaro.fr/tag/francois-hollande
- Sveriges Radio http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=5066280
- http://www.rawstory.com/rs/2012/04/14/firebrand-french-leftist-draws-thousands-to-rally/
- Guardians Valbevakning rekommenderas för de icke franstalande: se http://www.guardian.co.uk/world/2012/apr/14/france-election-marseille-lyon-lille
- http://www.guardian.co.uk/world/french-election-blog-2012/2012/apr/13/french-election-humour-presidential-candidates
- http://www.guardian.co.uk/world/2012/apr/10/marine-le-pen-young-voters
- http://www.nytimes.com/2012/04/15/magazine/the-soft-middle-of-francois-hollande.html
- http://en.wikipedia.org/wiki/Marine_Le_Pen
Anteckningar från en briefing om Barnsoldater från Röda Korset
Nyligen har här skrivits en del om barnsoldater och krigsförbrytare som Joseph Kony och Thomas Lubanga som söks eller gripits för att ha utnyttjat barn som kanonmat, bland mycket annat. Men vad är egentligen en barnsoldat? Och hur ser problemet med barnsoldater ut i ett mer övergripande perspektiv?
Barnsoldater är ett ämne som berör många, inte minst undertecknad som framför allt kommit att studera det i ett historiskt perspektiv. Problemet har aktualiserats på sistone – Herrens befrielsearmé har uppmärksammats av KONY-2012-kampanjen och dessförinnan var det en het fråga i Libyen, vars förre ledare Khaddaffi men också Libyska befrielsearmén som stred mot honom, tvångsrekryterade barn. Det hela kom att påverka även Sverige direkt, då frågan uppstod om svenskt stridsflyg på plats i Libyen borde beskjuta angrepp på civila som utfördes av barnsoldater (vilket också behandlades i inlägg här).
Förra året gavs möjlighet att närvara vid en briefing hos Röda Korset om situationen som den ser ut idag, given av Fredrik Bring från som själv studerat barnsoldater på plats där saken är mest akut, i flera afrikanska konflikthärdar. Hans presentation var mycket bra som en allmän redovisning av komplikationerna hos den hemska hantering och situation som barnsoldater utgör.
Med Fredriks benägna tillstånd skall här en sammanfattning av de viktigaste punkterna från hans briefing publiceras, som en introduktion för den som till äventyrs vill orientera sig i ämnet.
Som är brukligt på denna blogg har dock det mer utfyllda dokumentet svällt och svällt, och den kommer därför att presenteras dels i sin helhet utanför den löpande, dels som en följetong i tre (3) delar. Nedan följer första delen.
Barnsoldater – offer eller förövare
Fritt från presentation av Fredrik Bring (Röda Korset)
Vad är en Barnsoldat?
Det kan tyckas trivialt och något för paragrafryttare, men den första svårigheten när det gäller barnsoldater gäller just definitionen. 2007 samlades, på initiativ av hjälporganisationer som Rädda Barnen och Röda Korset, ett antal företrädare för regeringar och hamrade fram vad som kallas Paris-principerna, som ger riktlinjer för arbetet med barn i krigshärdar och väpnade konflikter. 76 regeringar skrev under, och dessa bildar nu ramverket som bör styra vad som menas med barnsoldater.
Med barnsoldat åsyftas:
- en person under 18 år som
- verkar i en beväpnad grupp antingen i
- En stridande funktion eller
- En icke-stridande men understödjande roll, som inom den väpnade gruppens logistik & försörjning eller som t.ex. sexslav
Ovanstående definition är bredare än den traditionella folkrättsdefinitionen av en soldat – vilket är medvetet, för att ge fler, även icke-stridande barn, rätt till rehabilitering. Det exakta antalet barnsoldater är okänt, men uppgick till hundratusentals vid tiden för Paris-riktlinjernas fastställande.
Idag är barnsoldater mest förekommande i u-länder, och företrädesvis några av de fattigaste staterna på jorden. Det är inte så länge sedan som även europeiska länder enrollerade barnsoldater, vilket då skedde i ännu oöverträffad skala. Ett exempel är Nazityskland, som tog ut medlemmar av Hitlerjugend som barnsoldater under andra världskriget – och de var långt från ensamma om det. Även idag medger t.ex i Storbritannien bestämmelserna ifråga om hemvärn att man tar ut barn under 18 år för krigstjänstgöring.
Med det sagt är det dock ett faktum att i dagsläget är Afrika, den kontinent som också numera härbärgerar många av världens ännu olösta militära konflikter, den kontinent där flera av de svåraste fallen av förekomster av barnsoldater sker. När internationella juridiska organ nu börjat släpa olika former av krigsförbrytare inför rätta är det främst från Afrika dessa kommer. Se t.ex.
-
Thomas Lubanga
Tomas Lubanga, f.d. krigsherre i Demokratiska publiken Kongo står inför rätta i Haag, liksom
- Charles Taylor vars barnsoldatarmé härjade i Sierra Leone & Liberia
- Joseph Kony som verket i främst Uganda med sitt Herrens Befrielsearmé är ännu på fri fot, men står högst upp på listan över efterlysta krigsförbrytare med koppling till barnsoldater.
Man bör hålla i minnet att barnsoldater ingalunda består av enbart pojkar. Dessa dominerar främst inom stridande roller. Men en mycket stor del av den sammanlagda mängden barn som tjänstgör hos väpnade styrkor i en understödjande roll är flickor – inte sällan som sexslavar till trupperna (inklusive de stridande barnen).
Barnsoldater och Internationell Lag
Den underliggande regleringen av barnsoldater har framför allt sin grund i två av folkrättens centrala dokument.
The Parties to the conflict shall take all feasible measures in order that children who have not attained the age of fifteen years do not take a direct part in hostilities and, in particular, they shall refrain from recruiting them into their armed forces.
Article 77.2 of the Additional Protocol I to the Geneva Conventions of 12 August 1949
Genevekonventionerna från 1949, som med sina tilläggsprotokoll är det centrala instrumentet för folkrättsligt uppförande i krig, stadgar i princip att medlemsstaterna skall göra sitt yttersta för att undvika och hindra värvningen av barnsoldater i en stridande roll under en rådande väpnad konflikt. Huvudstadgandet ovan har fyllt ut i tilläggsprotokollen
- I tillägg till Tilläggsprotokoll 1 i Genevekonventionen får soldater inte vara under 15 år i mellanstatliga krig
- Tilläggsprotokoll 2 till Genevekonventionen stadgar att barn under 15 år inte skall delta i inomstatliga krig
Den andra hörnstenen är FN:s Barnkonvention (Convention on the Rights on the Child) tar upp barns rättigheter i stort. Barnkonventionen är mycket allmänt hållen, men har försetts med flera tilläggsprotokoll som tar upp de specifika problem som vidlåder barn som deltar i krigshandlingar. Barnkonventionen tar också sikte på 15-årsgränsen men den gäller där alltid, även efter striders upphörande.
Det här kan synas digert, men Tilläggsprotokollen och Barnkonventionen lämnar ändå vissa luckor och utestående frågor. T.ex.
-
Hizbollahs "paramilitära" barnkadrer
Förbudet för tvångsrekrytering eller allmän mönstring som går vid 18 år skapar en gråzon om vad som gäller för frivilliga? Vilket öppnar den mycket mer kvistiga frågan om vad frivillighet är mellan 15 och 18 år.
- En annan fråga, som fått allt större ökad aktualitet, är vad som gäller oppositionella väpnade grupper, som inte har folkrättsliga förpliktelser på samma sätt som en stat? Allmän mönstring är ju inte alls tillgänglig för dem. Även här är exemplet Libyen nyligen intressant, eftersom rebellstyrkorna där helt klart hade barn under 18 i sina förband.
Andra folkrättsliga instrument fyller i definitionerna enligt ovan till en del. Den Internationella Arbetsorganisationen ILOs Stadgar förbjuder t.ex. rekryteringen av barnsoldater såsom varande en av de värsta formerna av barnarbete (ILO-konvention 182, Artikel 3a) – ILO-stadgans förbud för rekrytering utgår också från en 15-årsgräns.
Afrikanska stadgan om barns rätt har också bestämmelser om inga barn får delta i strid, anpassad för afrikanska förhållanden. Men där är frågan fortfarande vad ett barn är.
Sedan i bildandet av den Internationella Brottsmålsdomstolen finns en internationell mekanism för att åtala brott mot de ovanstående stadgorna, nämligen Romstadgan för bildandet av Den Internationella Brottsmålsdomstolen.
Nästa del tar upp en sammanfattning av hur och varför man använder sig av barnsoldater i konflikter, och speciella psykologiska och sociala faktorer som omger bruket av just barn som soldater.
—————————————————-
Fredrik Bring, upphovsmannen till den presentation som denna sammanfattning bygger på, och har de vidare kunskaperna i ämnet, har generöst erbjudit att nås på e-postadressen fredrik_bring@hotmail.com för envar som är intresserade av detta ämne och har vidare frågor.
Övrika Källor:
- Förenta Nationernas dokument och konventionstexter. En startpunkt för FNs arbete mot barnsoldater finns i http://www.un.org/children/conflict/english/childsoldiers.html och UNICEF http://www.unicef.org/protection/index.html
Barnkonventionen i både förenklad form och fulltext finns tillgänglig på svenska i http://unicef.se/barnkonventionen
Parisprinciperna för barnsoldater finns tillgängliga i http://www.un.org/children/conflict/english/parisprinciples.html
UNHCRs tilläggsprotokoll för Barn involverade i konflikter finns i http://www2.ohchr.org/english/law/crc-conflict.htm - Genevekonventionerna kan läsas i http://www.icrc.org/eng/war-and-law/treaties-customary-law/geneva-conventions/index.jsp
- Internationella Brottsmålsdomstolens egen sida är http://untreaty.un.org/cod/icc/statute/romefra.htm
Rädda Barnen http://www.rb.se/vartarbete/internationellt/krig-och-katastrofer/sa-har-drabbas-barn/Pages/barnsoldater.aspx - Röda Korset http://www.redcross.se/skolsajt/manniskors-rattigheter-i-krig/barnsoldater/ och http://www.icrc.org/eng/war-and-law/treaties-customary-law/geneva-conventions/index.jsp
- Amnesty International http://www.amnestyusa.org/our-work/issues/children-s-rights/child-soldiers
- Child Soldiers International http://www.child-soldiers.org/home
- Warchild.org http://www.warchild.org.uk/issues/child-soldiers
- Den Svenske Barnombudsmannen arbetar utifrån barnkonventionen och är en källa till hur den bör tolkas – se http://www.barnombudsmannen.se/barnkonventionen/om-barnkonventionen/
- Wikipedia har flera introducerande artiklar med länkar vidare till dokumenten. Se t.ex.
Barnsoldater – http://sv.wikipedia.org/wiki/Barnsoldat och http://en.wikipedia.org/wiki/Military_use_of_children
Barnkonventionen http://sv.wikipedia.org/wiki/FN:s_konvention_om_barnets_r%C3%A4ttigheter och http://sv.wikisource.org/wiki/FN:s_konvention_om_barnets_r%C3%A4ttigheter
Genevekonventionen http://en.wikipedia.org/wiki/Geneva_Conventions
Internationella Brottsmålsdomstolen http://en.wikipedia.org/wiki/Rome_Statute_of_the_International_Criminal_Court
En liten Fredagsteckning från projekt Storyboards… Kati bjuder upp till dans
Lite glädje, romantik och kanske livslust kommer fram i en storyboard-teckning med Kati
Ibland fungerar det olyckliga faktum att tiden inte riktigt räcker till för allt man vill göra lite som kommunicerande kärl – upp på ett ställe – ner på ett annat. Lite seghet och tidsbrist för bloggen på sistone har således medgivit att mängden teckningar, andra artiklar och skrivande fått desto mer tid. Från den växande högen tas för fredagsandans skull fram en teckning som egentligen var en skiss till en storyboard. Motivet är de här bekanta Yakane, den mörke krigaren, och hans stora kärlek, den eldfängda Katarina eller Kati.
Yakane tvager sig i Mörkret
Här har tididigare skrivits om de inledande försöken att försöka fästa känslotillstånd och djupare stämningar på papper, och experimentera med andra ritstilar för att söka vad som är bäst därtill. Yakanes på många sätt rätt depressiva, bittra och inbundna natur har därvid varit ett motiv, som synes i inläggen här (OCD och krigets smuts) och här (grubblaren i mörkret).
Figuren Katis senare öde blivit föremål för en tidigare post här (Kati & Scarface). Men när hon först kommer in i handlingen är hon på många sätt Yakanes motsats: dansant, full av glädje, liv och tåga som inte låter sig hejdas. Hur visa det där, när sprudlande entusiasm möter lite kluvet motstånd, med en stänk av romans? För de tycker ju väldigt mycket om varandra de där två, och det måste framgå… Jag föreställde mig en scen där Kati efter en kärleksstund vill dra upp Yakane till dans. Som alltid, utgick jag från den vackra Rebecca Ferratis persona, men sedan var det bara att fabulera med pennan i hand…
Den första tidiga skissen kom snabbt, lätt och fick faktiskt fram det jag sökte efter. Katis uttyck, som rymmer mycket av både glädje och förförelse, men som också ser med den förälskades blick på Yakane och söker hans deltagande, hans bifall. Jag tog en risk att tuscha den där med en blandning av tuschpensel och ultrafin ZIG-penna (005). Utmaningen är att med helt annan och delvis motsatt teknik behålla liknelsen vid den proträtterade personen, och uttrycket. Det gick dock inte riktigt här.
Men resultatet blev istället att skissen och den rentecknade bilden blev som två olika porträtt. I blyerts ser Kati… jag vet inte, yngre ut? Mer som, tja, en rodnande brud? I tusch förlorar bilden lite av sin mänskliga kvalitet, vilket är normalt eftesom man måste ersätta gråskala med linjer. Men å andra sidan är porträttlikheten mer exakt, detaljerna kommer fram.
Den här teckningen påminner åter om att allt har ett pris – renheten och de fina linjerna hos tuschet gör att man måste offra något av det diffusa och skuggiga som också är en viktig del av en persons utseende och skapar dess uttryck. Inga av de där två är dåliga, och tillsammans ger de en skymt av den naturkraft som är Kati. Eller för att citera Yakane, som blir mycket mer lyrisk efter att ha träffat henne…
”Du är den som danat liv i mig, vattnat den karga marken med strida strömmar”
Poängen är iaf där någonstans, även om helvetet kommer frysa till is innan man kan göra Kati rättvisa.
*******************************
Om mer avbildningar av trevliga och romanspräglade situationer involverande den bedårande Kati, se
https://paulusindomitus.wordpress.com/2012/02/15/lite-puss-o-kram-sa-har-efter-alla-hjartans-dag/
Tjejkraft, Feminism & Art Nouveau – för Alma
En symbol för en ung kvinna, eller flicka, eller en äldre också, om den så vill, med lite Art Noveau-influenser från förra seklets början.
Den internationella kvinnodagen kom och gick. Såsom distinkt rätt oentusiastisk inför de flesta sådana ”dagar” måste jag dock säga att om den där dagen har någon fortjänst är det möjligen att i artiklar och press påminna om att resten av året distinkt INTE är någon kvinnodag, och om allt skit som mänsklighetens bättre hälft får stå ut med runtom i världen. Några av de där artiklarna företedde feminismens symbol, Venus-symbolen med en näve i. Den kämpande kvinnans symbol, tecknet för den som inte låter sig trampas på, som kräver sin rätt. Jag har alltid gillat den. Och som ofta sker, strålade den alltid närvarande kraften från en 4-årig Musa ut, passande nog, och jag fick en busig idé…
Vore det inte kul om…
…man kunde göra en variant på den där symbolen som såg lite snygg ut? Och som den Bedårande Alma kunde tänkas tycka om?
En snabb skiss senare var det tydligt vartåt det barkade. Jag var tydligen (?) influerad av Art Nouveau, den dekorativa konstform som förekom ymnigt på bland annat affischer och tryck i början av 1900-talet och en av vilkens portalfigurer Alphonse Mucha jag studerat (se ovan).
Kommer någon ihåg ”artisten som brukade heta Prince”? Jag vet inte om det var för att killen stollade ut ett tag och ersatte sitt namn med en symbol (se ovan). Den där symbolen, som ibland benämns ”Kärlekssymbolen” är ju inte helt olik Venussymbolen. Prince orsakade en viss förvirring med sitt ”namn”, men satte bland annat den på flera gitarrer som hade symbolens roliga krull…
Det här åskådliggör hur konstiga idéer och influenser perkulerar i en tok som undertecknads hjärna, och ut kom en liten teckning….
Jaja, det är på ett sätt litet kitschigt, jag menar blommor & blad till en kvinnosymbol? Inte revolutionerande stuff. Och den knutna näven framstår inte så tydligt, eftersom blommönstren gör det svårt att urskilja inre linjer. Men totalintrycket är ju…ändå rätt snyggt. Dekorativt liksom. Och när jag visade det första tuschade utkastet för Alma sa hon ”Jaaaa! Den vill jag ha!”. Hon överraskar en ständigt. Jag hade inte riktigt väntat mig en sådan entusiasm för en delvis abstrakt symbol. Men den är ju ganska klurig, lite som en Mandala, som ju är populära för barn nu . Alma är bekant med sådana och sa promt att hon ville fylla i den… och frågade om den gick att ”göra i annan färg”.
Annan färg? Hon tog orden ur munnen på mig, för jag hade redan börjat fingra på olika varianter. Under borttagandet av smuts från första utkastet hade jag på kul testat att invertera den (se ovan). Och det som jag sedermera kom att jobba med var en blandning av inverterad och vanlig bild, där kanterna är som de ritats, med svart penna på vit bakgrund, medan ”fyllningen” är inverterad, med vita streck på svart. Den sammanlagda bilden erbjöd rätt mycket strul faktiskt, än en gång kom den bristande Photoshop-tekniken fram, för jag kunde inte få bort en ”vit kant” mellan de olika lagren. Det blev till att platta ut bilden och fixa allt för hand…och följa varenda blomblads kontur med fingret så att det inte syntes att bilden klistrats ihop. Stön. Men men, vad gör man inte…
Almas tal om ”färg” var klart värt att följa upp, och jag testade ett antal varianter av grundbilden med färg. Först röd, men varför inte grön eller magenta? Nedan kan några ses. Jag måste nog säga att jag gillar den röda bäst.
I slutändan blev det där som vanligt mycket mer jobb och pulande än vad man tänkt. Vissa lär sig aldrig. Men resultatet är ju ändå litet småkul. En blommig feminism, en behagfull stridis symbol. Söt och bestämd på samma gång. Som en liten tjej jag känner. Det slog mig att det ju är en symbol, en som man kan förete lite här och var…Och vore det inte kul om… man satte den där på en T-shirt till Alma?
Jaaa vicken bra idé…. (fortsättning lär följa)
En Passionerad Påskpiskning?
På grundval av påskhögtiden, och för att det är en film som jag ofta återvänder till… en liten tillbakablick på ”The Passion of the Christ”.
Berättelsen är förhoppningsvis bekant. I det romerskt invaderade Galiléen för litet mer än 2000 år sedan börjar en snickare predika ett delvis reformerat judiskt religiöst budskap, och får ett visst följe. Det här orsakar oro i olika kretsar av samhället, och det slutar inte väl för snickaren, som till slut finner sig hånad, torterad och uppspikad på ett kors.
Över tusen år senare hade den legendariske snickarens religiösa budskap bildat basen för en stor religion som dominerade västerlandet, och berättelserna om hans tortyr och kvalfyllda sista timmar kommit att bli en central och symboliskt laddad rit inom den s.k. romersk-katolska kyrkan. Diverse självspäkare fäste i processioner och andra rituella sammanhang särskild emfas på temat med snickarens plågor och tortyr som en slags rening och avståndstagande från den fysiska verkligheten och kroppens föregivet låga och smutsiga natur.
Det här draget kom att få ännu en skjuts och förstärkas efter den i historien oöverträffade massdöd som drabbade hela den civiliserade världen på 1300-talet – den s.k Digerdöden eller Stora Pesten (eng. Black Death). Lidande och död kom därefter att få en central mättad och överspänd betydelse i ett svårt traumatiserat religiöst samhälle och hänsyftades tillbaka på Kristuspassionen och de sista dagarnas lidande, något som inte sällan kom att anta märkligt sadomasochistiska anstrykningar som fortlevt ända in i våra dagar.
Intro en moraliskt tämligen anfrätt halvalkoholiserad och fundamentalistiskt kristen Hollywoodpersonlighet, en potentiellt saftig publik av obildade men trosnitiska kristna och en allmänst sensationalistisk kultur och voilá: en succé och en filmsnackis är ett faktum.
Mel Gibsons ”The Passion of the Christ” handlar alltså om den berömde snickaren Jesus ”Kristos” (”den smorde”), som den grekiska transkriberingen av hans namn kommit att bli.
nutida flagellanter
Filmen, med Jim Caviezel i titelrollen, fokuserar nästan bara på de sista dagarnas tortyr och död av nämnde protagonist, i en orgie av självspäkning och förakt för köttet i en märklig och uppeldad kombination med frossande i köttslamsor, blod och stön av smärta som en medeltida flagellant skulle finna helt och hållet bekant.
Även antipatin mot den judiska miljön i vilken Jesus, som ju själv var jude, verkade i, skulle också varit helt i linje med en 1300-tals flagellants världsbild.
”The Passion of the Christ” väckte mycket motstridiga känslor efter sin premiär 2004. Å ena sidan entusiastiskt bifall, men också en berättigad diskussion och avståndstagande från många för hur berättelsen om Jesus-figurens sista dagar gestaltades. Här skall för enkelhetens skull tre invändingar ur högen dras fram.
Porträtteringen av det judiska högsta rådet av skriftlärda (sanhedrin) och deras anhängare är svårt antisemitisk och präglad av teorin om ”blodsskuld”, dvs att det judiska folket bär ett slags kollektivt och evigt ansvar för avrättningen av Jesus den Smorde. Det kan vara värt att notera att den här teorin om judarna som ”Jesusmördare” lett till mordet på oräkneliga judar sedan dess i diverse progromer och bildar en direkt länk till nazismens antisemitism.
Porträtteringen av romarna är svårt inkonsekvent och ohistorisk och präglad av den katolska kyrkans uttryckliga önskan att avlasta ansvaret för Jesus död från de ansvariga romerska myndigheterna – Kristendomen hade ju det romerska riket att tacka för sitt genombrott som religion, i och med att det blev det romerska imperiets statsreligion efter kejsar Konstantin.
Pontius Pilatus, som till skillnad från Jesus själv är en belagd historisk person, var en brutal och tämligen okänslig ståthållare i typisk kolonial romersk stil. I denna film dock porträtterad som en själfull och sofistikerad gentleman ansatt av moraliska och existensiella funderingar. - Vissa lätt bisarra inslag, som ett par lätt psykedeliskt inspirerade sekvenser med Judas, och också den märkligt androgyna gestaltningen av Satan i filmen liksom den klart osympatiska framställlningen av barn.
Frossandet, det perversa närkikandet i att se en människa plågas och torteras till döda, de lång närbilderna och åkningarna, den beslutsamhet det innebär att låta blodsplatter träffa linsen som om man filmade en verklig tortyr. Mer än en biobesökare drabbades av äckelkänslor, och även religiösa personer kände sig illa berörda av denna uppvisning i sadism och lidande.
Sistnämnda kan tyvärr inte dölja det faktum att fundamentalistiska kristna flockades till biograferna för att se filmen, inte sällan på anmodan av sina pastorer. Det bär syn för sägen, att porträtteringen av en människa som utdraget torteras ihjäl väckte helt andra känslor av andakt och bävan hos dem.
Det här är en film som gör mig djupt kluven.
Första gången drabbades även jag av dess välgjorda yta och den verklighetstrogna iscensättningen. För en autenticitetsgalning som undertecknad utgör figurer i nitiskt realistiska och tidstrogna kläder, samt detta att alla talar de samtida språken (även om man kan undra lite över frånvaron av antik grekiska, ett troligare medium i kontakter mellan folk från mellanöstern och romare) en svår lockelse. Jag hade också hört talas om Mel Gibsons svårigheter med att få filmen gjord, och förväntade mig inte en så pass bastant produktion. Man var motvilligt imponerad. Men detta föll undan vid efterföljandet tittar, faktiskt redan samma kväll, och det som kom i förgrunden var de andra och mer problematiska intrycken.
Som en fan av den undersköna Monica Bellucci är det förstås med en märkligt blandad förtjustning som man ser henne som figuren Maria Magdalena, oaktat att hon förstås är osannolikt vacker även med den tidens ickesmickrande vestiment.
Generellt är det för övrigt just scenerna med de två Mariorna, modern och Magdalena, som är de som ännu väcker viss genklang hos mig. Det är rörande, den enkla men slagkraftiga porträtteringen av t.ex en moders kärlek och omsorg om sitt barn.
Men dessa scener stärker också mitt avståndstagande från filmens budskap, och den omänskliga moral som vidlåder hela mythosen runt Kristus. Den Gud som tycker sig kunna kräva den här människooffret – och själv delta, om den tossiga treeninghetsläran är något att gå efter – och den sjukliga iscensättning som skall få betraktaren att se detta som något sublimt och heligt. Kristendomens centrala dogm, människooffret som renande och försonande akt mellan Gud och människa, framstår här som det nakna och perversa påhitt det är för var och en som har ett uns empati.
På ett märkligt sätt har The Passion of the Christ ändå blivit en film som jag återvänder till. Just iscensättningen av tortyren är så pass realistiskt och kväljande att jag kommit att använda mig av den som referensmaterial, bl.a. för den tortyr som drabbar två av protagonisterna i min berättelse, en av vilken också har vissa drag av Jesusgestalt. Men väl att notera, inte som något sublimt eller transcendent, utan som det traumatiserande övergrepp som det är.
Noteras kan också filmmusiken, som också väckt viss irritatíon, en som dock är lite malplacerad. John Debneys filmmusik har med rätta anklagats för att vara bombastisk, men det är att missa poängen. Det är meningen att den skall vara det, och den ligger helt i linje med filmens läsning av de omtalade händelser som porträtteras. Det är dit som kritiken måste riktas – annars är man bara en som både vill ha den blodiga jesuskakan men blunda för den överspända teologi som kommit att vävas kring de frånstötande delarna av berättelsen. Jag måste säga att jag gillar John Debneys musik, och använder den, fast för att sätta ljud till krig och naturkatastrofer… (som ”Resurrection” nedan)
Några fler bilder från filmen
Det slutgiltiga omdömet för den här filmen är ett lätt otillfredsställande Medioker. Snyggt genomförd och några guldklimpar mer än vägs upp av dess budskap och tortyrvouyerism
Medelbetyg för gott försök
——————————————————
För mer info om filmen se http://www.imdb.com/title/tt0335345/ och http://en.wikipedia.org/wiki/The_Passion_of_the_Christ. Filmens egen site är http://www.thepassionofchrist.com/v2/index.html
En pojke rider på dinosaurie… för Julian
Den enastående Alma har dedikerats många teckningar, men hennes fina bror Julian skall inte vara sämre han. Och med en sådan fin syster får man ju mycket hjälp. Alma insisterade på att prinsessan Julia i bildsviten ”Prinsessan o Draken” skulle ha en lillebror, prins ALBIN.
Albin. Klockrent.
Inspirerad av en T-shirt med en dinosaurie som Julian har, lyftes således bläckpenseln och såsom vägledd av min musas gudalika kraft kom snabbt en teckning i serieteckningsstil som jag blev… faktiskt nöjd med.
Dina dinosaurien träffar Albin på när han och syster Julia kommer till en öde ö, och rask och skojig som han är vill han förstås rida på henne…
Jag hoppas du tycker om den Julian. Den där passar att förglägga, undrar vilken färg dinosauren får då?
Prinsessan Julia och Lillprins Albin! Sålunda skall de två ut på spännande tecknade äventyr, så länge morbror har liv och hjärta och kan lyfta en penna.
För följande inlägg om denna bild se ”En Pojke rider på Dinosaurie 2…”→
Dumskallekonspirationen Aprilskämtar (4): Kristna Intoleranter hejdas av…Ku Klux Klan?
Det låter som ett Aprilskämt men det är faktiskt sant. Idel 4 av korkskalle-vårstädningen återkommer en favorit i repris, den totalprilliga Westboro Baptist Church vars böghatande stollerier blivit för mycket för självaste Ku Klux Klan…
Årets Match! Westboro-stollar vs Ku Klux Klan-dårar!
Den svårt homofoba (och som av en händelse också Sverigehatande) kyrkan Westboro Baptist Church med sina roliga små ”GOD HATES FAGS” och bokstavligen ”DEATH TO AMERICA” -skyltar är i sig en stollighetens parad som är en gåva som aldrig upphör för denna lilla följetong. Men ännu mer tillsnurrat kul är hur Westboro krånglar till det för evangelisk-konservativa kramare i sitt hemland USA. För vad Westboro church har som grund för sitt prilleri, bög- och kvinnohatet, synen på den auktoritära familjen och den okritiska läsningen av bibeln delas i ju av många av dem.
En kik på Westboro & dess ledare Fred Phelps i Tv4 Nyhetsmorgon när de tackade Gud för Tsunamin som dödade många svenskar….
När Westboro vänder det där mot USA som nation och börjar skymfa säg fallna amerikanska soldater, så blir effekten dubbelt komisk när de upprör de som normalt skulle vara längst ut på den reaktionära böghatar-antiliberalism-skalan, och som får krumbukta sig och förfasas över någon som är från deras sida staketet för omväxlings skull. Som när de neokonservativas eget organ FOX News har att tampas med Westboro- skall vi kalla de terrorister, eller vad gör vi med de här lite för långt gångna själsfränderna? (se t.ex. http://www.nrk.no/nyheter/verden/1.7734694) Frågan varockså om Westboro church kunde förbjudas att störa fallna soldaters begravningar – vilket skulle begränsa den omtalade yttrandefriheten i den amerikanska konstitutionen, som neokonservativa säger sig dyrka.
Men roligast är det ändå när de stackars lokalsamhällena reagerar mot Westboro. Med anledning av Westborokyrkans trakasserier mot soldatbegravningar har medborgare i småstäder vänt sig till motorcykelgäng för att hejda dårarna – ännu en tragikomisk händelse som berörts här tidigare. Men nyligen kom självaste Ku Klux Klan (!) med vita särkar och allt ut för att motdemonstrera mot Westboro. Nu delar de här i princip varje hatfull åsikt utom just det där med patiotismen, så det blev en instans av ”delad stollighet är lika med dubbel stollighet…”.
(se http://www.washingtonpost.com/blogs/blogpost/post/klu-klux-klan-protests-westboro-baptist-church-video/2011/05/31/AGgoiPFH_blog.html och http://thehiphopdemocrat.com/2011/05/30/kkk-confronts-westboro-baptist-church-protesters-at-arlington-national-cemetary/)
************************************
Tidigare inlägg som berör näraliggande ämnen
Indomitus.blog 