Bloggarkiv
Projekt Storyboards: Kati & Kashar I – serier, highlander, demoner & mongoler i en salig röra
För att travestera ett gammalt talesätt om den amerikanska södern: Man kan ta en pojke från hans serietidningar, men man kan aldrig ta serietidningarna ur pojken…
Psykologer talar ibland om formativa upplevelser, sådant som gör stark intryck i ett tidigt skede i vår ungdom och förblir med oss för resten av livet, långt efter att upplevelsen inte längre är aktuell. Det kan vara utövandet av en sport, känslan av övergivenhet, en bok eller bild, ja många saker. En av mina många formativa upplevelser var serietidningar, och varje gång jag tar upp en penna påminns jag om dem, de ligger liksom inristade i bildseendet numera. Så när jag kommit till en puntk i min berättelse där en demon via en skön kvinnas åkallan steks av en brinnande ängel (det är sådant som händer…) så kom de referenserna omedelbart tillbaka, helt synligt.
Upplägget är som följer. En demonisk ande har besatt motsvarigheten till en mongolisk schaman eller böge, vid namn Kashar. Denne har slagits mot och övermannat berättelsens manlige huvudperson Yakane. Yakanes flickvän Katarina kommer till hans hjälp. Hon är djupt troende med ett särskilt band till Gud, och åkallar Herrens hjälp för att rädda sin älskade. Tillsammans med flera andra stormar hon ner mot nomadernas läger i bästa kavallerichock-stil, och där manifesterar sig Uriel, ”Guds Eld”, ovan dem. Den fruktansvärde Kashar får smaka på hela vidden av Guds Vrede. Men hur ser denna soppa ut?
Först är det Kashar. När jag först uppfann den figuren för mer än 15 år sedan plankade jag rakt av utseende och stil från The Kurgan, skurken i filmen Highlander, en av mina abslouta favoritrullar i Fantasygenren. Där kan vi snacka om ännu en referens som aldrig lämnar en – jag har sett filmen ett otal gånger och stulit, lånat och trixat med dess story vilt. Kurgan återkommer som referens till flera bilder.
Kurgan har en fantastisk rustning i början av filmen, med en dödskallehjälm som bara den borde få motståndare att tömma tarmen. Han sägs i filmen vara en kurgan (generiskt):
”An ancient people from the steppes of Russia. For amusement they tossed children into pits for hungry dogs to eat”.
Även om det där förstas är starkt förenklat och förvanskat (kurgan var namnet på gravhögar i Rysslands södra stäpper, oftast av indo-europeiskt ursprung) passade det med min bild av en ond mongol, och dessutom geografiskt riktigt eftersom de mongoler som förekommer i berättelsen här kommer från motsvarande Gyllene Horden, som behärskade Rysslands stäpper på 1300-talet.
Nåväl. När man 2009 skulle göra en mer genomtänkt och egen variant fanns Kurgan städse i bakgrunden. Men min historieindränkta hjärna måste förankra den i en mer seriös och genomtänkt bakgrund och kultur. De kulturella influenser som måste lyftas fram för Kashar måste ha koppling till mongolernas tankevärld, mythos och vardag.
Jag fick en idé om att anden som besatte Kashar och gav honom hans stora styrka och odödlighet skulle ge Kashar ett djuriskt, närmast bestialiskt utseende. Mongolerna trodde på djurandar och totems – den Vita Vargen, den Svarta Tjuren, det fanns flera. De fäste djurhudar och talismaner från totemdjuren på sina standard och kläder för att kanalisera deras styrka – mest berömt är kanske bruket av tugh, fanorna med yak -eller hästsvansar som symboliserade khanernas, härskarnas, makt. De djuren utgjorde basen för nomadernas liv och ansågs följaktligen ha magiska egenskaper.
Det var här serierna först började göra sig påminda. Min tanke kom nämligen ofrivilligt att gå till seriefiguren Razorback (Marvel). Denne var en bifigur som förekom i flera avsnitt av Spindelmannen och She-hulk under 80-talet. Som man kan se är Razorback inspirerad av det stora amerikanska vildsvinet, antagligen kallad ”rakknivsrygg” för den rad av stora och vassa borst som den företer på sin rygg. Det är hans utseende, stor med antydan till brutal och med det stora djurhuvudet som antagligen fick honom att dyka upp ur minnenas valv.
Härnäst var det övrig parafernalia. Kashar var tudjuternas ledare och måste således kläs i mongoliska kläder och rustningsdetaljer. Nomaders lamellskydd var oftast av läder, och endast generaler eller medlemmar av khanernas kesig, livvakt, bar längre brynjor eller större metallklädda skydd.
Såsom ledare kan dock Kashar ges en rustning av den tyngsta typ som mongolerna bar, som täcker såväl överkropp och även delvis armar och ben. Jag är väl bekant med utrustningen och en snabb kontrolltitt i mina arkiv gav lite fler detaljer, som bältet med långa metallstärkta band.
Med rustning och andra plagg väl täckta grunnade jag en del på hjälmen: förutom allt annat var jag inspirerad av de extravaganta Kabuto-hjälmarna som bars av japanska länsherrar (daimyo) under 1500-talet. De hade stora detaljer som horn, månskäror och annat. Till det kom att jag ville ha en slags hybrid mellan Kurgans dödshjälm och Razorbacks djuriska huvudbonad. Lösningen var förstås att ösa på med allt på en gång – en djurisk dödskalle med stora horn!
Teckningen gick snabbt att utföra, jag tog en gammal skiss på en stor och grov karl, satte ett demoniskt anlete på det och ritade detaljer, rustning och kläder direkt med fin tuschpenna. Själva bilden blev därefter, i en tydlig serietidningsstil. Men inte dum alls, och Kashar ser förhoppningsvis inte ut som någon man vill möta i en gränd en mörk natt .
OK. Vi har vår demoniske skurk. Härnäst kommer hur själva bilden ska komponeras. Och hur tusan avbildar man ”Guds Eld?”
Fantasiporträtt 2
Det skall sägas på en gång: jag har aldrig ritat några porträtt. Första gången jag ens försökte var 2008, när jag ritade en bild på en väns dotter. Det blev OK, och jag fick blodad tand. Som tidigare nämnts var jag inte nöjd med likheten i ansiktet på min första bild av Jennie och bestämde mig för att göra en ny och mer genomarbetad för hennes födelsedag. Ironiskt nog blev just åldern, eller snarare tidens flykt, ett problem för ett lyckat porträtt: det enda foto jag hade av henne var över 10 år gammalt, från när hon tog studenten. 10 år som haft mycket bra effekt på henne, men som tyvärr gör min förlaga lite daterad.
Men kan polisen tänka sig hur folk ser ut efter lång tid kan väl jag också. Det blev ett kul experiment, med den extra kryddan att det gaggats om porträttet i flera år, och om den nu blev dålig skulle jag framstå som en idiot. Med adrenalinet på topp skred man således till verket.
För pappersskissen använde jag gammaldags kolkrita som ger möjlighet till mjuka skuggor. Problemet var förstås anletsdragens förändring. Tidens gång kan göra mycket olika saker med en människas ansikte. Det mesta är genetiskt, men man måste korrigera för diet och sådant som åldrar huden och dragen i förtid, som mycket alkohol eller sol. Nu är Jennie lyckligtvis i den avundsvärda positionen att bli vackrare med åren: tiden har slipat bort en del av barnahullet och gjort dragen mer distinkta, och blicken klarare. Jennie har markerade och samtidigt rundade kinder, och en stark haka. Hennes ögon svarar väl på en lätt inramning av ögonskugga och understryker munnen, som är generös och karaktäristisk trots de egentligen smala läpparna, som dock framstår som fylliga redan med ganska lite läppstift. Med en sådan modell är det svårt att helt misslyckas när man en gång kommit förbi sin ågren. Efter att ha renodlat hakans linje, övergången mot kinderna och leendets djup blev ansiktet i alla fall igenkännligt, och tillräckligt bra för att läggas ihop med elementen i min bild på Jennie som mongolprinsessan Yisüi. Jag utförde en rask montering, vars resultat kan beskådas nedan.
Fantasiporträtt 1
Den här bilden var bara en snabb skiss, men jag hade tidigt tänkt att jobba vidare på bilden och sätta in den en slags mongolisk haremsmiljö, med andra figurer. Det hela blev dock inte av på många år. Förrän i år, då den avbildade sköna ifråga fyllde jämna år. Inspirerad av tillfället började jag jobba på att göra bilden mer presentabel. Först satte vi på henne tidstypiska korrekta kläder och smycken. Samt en mongolisk frysir från perioden.
Jag var ganska nöjd med resultatet, även om porträttlikheten kunde förbättras. Men det kunde man kanske åtgärda längre fram – först började jag jobba på bifigurerna. Lite inspirerad av prinsessan Jasmin i disneys ”Aladdin” lade jag in en tiger. En prinsessa måste dessutom ha någon sorts livvakt, så bilden försågs med en stor mongolisk krigare (med korrekt utrustning förstås). Via en kedja kunde han dessutom sammanbindas med tigern.
Nu var komponenterna mer eller mindre definierade. Före montering ville jag dock förbättra min musas porträttlikhet om jag kunde. Det skulle bli problematiskt.