Category Archives: Sagofolkslag /Fairy Tale Races

Den skönsta nymf som mot dig ler, inunder armen tag…


Tycker du att graven är för djup, nåväl an så ta dig då en sup…

Eller ja. Som för att följa Bellmans råd (tyvärr utan sup) och något skingra den gravlika stämningen under månader av sjukhusvistelse, var en i högen av alster som tillkom i alla fall en skiss av en greko-romersk nymf.

Nymfer var som vi vet övernaturliga undersköna kvinnor som gillade att dansa och sjunga, kopplade till naturfenomen som vatten, skogar och speciella platser. De utgjorde en del av den utvidgade grekisk-romerska gudacirkeln, antingen som gudarnas avkomma, men lika ofta som älskarinnor till diverse vällustiga gudar. Den sexuella kopplingen var tydlig, redan av det faktum att nymferna var obundna av den stränga sexualmoral och instängning som karaktäriserade framför allt det grekiska stadssamhället. Kanske var det just kontrasten mellan ungdomlig frihet och vällust och sitsen man befann sig i som gav det sin tjuskraft även för mig.

Kvinnlig torso m stola, del av kolossalstaty uppgrävd i Iponuba, Spanien. Museo Arqueológico Nacional de España, Madrid.

Kvinnlig torso m stola, del av kolossalstaty från Iponuba, Spanien. Museo Arqueológico Nacional de España, Madrid.

Man hade inte direkt tillgång till den vanliga databasen av förlagor ute på sjukhuset, men jag försökte iaf vara lite historisk korrekt… Således dansade min nymf in klädd i traditionell romersk klädnad från sen republikansk/tidig kejserlig tid: en stola, den typiska romerska klädnaden, försedd med två bälten eller band – den övre nerflyttad till midjan (den bars annars oftare direkt under bysten). Som för att understryka dansens rörelse lade jag på en lång version av en palla runt kroppen. En sådan bars av romerska kvinnor som dok eller sjal över huvud och överkropp. En lagerkrans runt den typiskt intrikata romerska frisyren fick accentuera kopplingen till natur och gudomlighet.

Romersk nymf dansande skiss nymph

Det fanns inget utrymme eller praktisk möjlighet att hålla på med många papper där man satt i korridorerna, så hela teckningen växte fram på ett enda A4-papper. Från en enkel konturskiss för att etablera posen lades mjuk grafit direkt på för skuggor och klädveck, med utsmetningat med stoffer för uppmjukning.

Den blev faktiskt inte så dum den där. Det var iaf ett trevligt divertissemang, som om inte annat hjälpte till att visa att man inte glömt bort allt man lärt sig genom åren av studier av antiken. Jag noterar också att det på sitt sätt är en sorts åkallan.

Så dansa min sköna, ta min själ från Huddingesjukhusets lysrör i kylig vår till medelhavets mytologiska lundar och vatten.

————————————————————————-

En av mina favorithistorier med nymfer var från Illiaden, och rördes Thetis, Achilles mor öde. Skön och vis framstod hon för mig, beskyddande gentemot sin son och också givaren denne av dennes kraft och makt. Detta är som jag förstod det, innebörden av det öde given henne av en profetia, som var det enda som lyckades kyla ner kåtbocken Zeus, chefsguden som först åtrådde henne: ”Din son skall bliva större än sin fader”. Zeus förbjöd henne prompt att umgås med andra än dödliga män. Jag har alltid funnit det där väldigt talande för relationen mellan män, kvinnor och barn.

Om att lära nytt – ny målningspensel för tuschteckning


Ibland får även vuxna människor uppleva den upplyftande och barnalika upplevelsen att lära sig något annorlunda och öppna nya dörrar för sina intressen. Sedan en tid har jag börjat fuska med en sådan nyhet: att teckna genom att måla med tuschpensel.

Fast – vadå nytt? Läsare av denna blogg kan påminna sig att undertecknad redan för nästan 2 år sedan mumlat om tuschning. Det kan framstå som en mindre skillnad, men så här är det.

När man gör klart, eller rentecknar, med fina bläck- och penselpennor har man ett underlag i form av en mer eller mindre färdig blyertsskiss. Bläckpennor, även penselpennor, har fasta spetsar. Fina pennor av typ ZIG för att kunna göra smådetaljer har hårfina, större penselpennor som Faber-Castells Mangapennor har en bredare spets och möjlighet att variera flödet av bläcket för en mer penseldragsaktig action.

En av mina första teckningar i den sistnämna renteckning+penselpenna-stilen kan ses i t.ex. i hästen här (se inlägg), eller  nedanstående studie av mina två hjältinnor Kati och Corinna.

2 vackra kvinnor står beredda -en studie i tusch

Men en riktig pensel, med strån, är trots allt en annan sak. En riktig pensel ger omedelbart utslag när man byter vinkel mot papperet eller hostar till. Minsta skälvning kan lösgöra stora droppar eller oavsiktliga breda stråk av bläck – som inte kan suddas ut. Man har inget jämnt flöde av bläck inom en linje heller, utan man måse se upp med sådant som rinnighet och droppighet. Det är nästan omöjligt att göra linjer som är jämna över hela sin längd. Och att mecka med smådetaljer likaledes krångligt.

Om man är darrhänt, som undertecknad, är en pensel något att se upp för.

Men man skall inte backa för det svåra, om det måste göras. Senare tiders försök att göra tuschade bilder med mycket svärta (se exempel) har övertygat mig om nödvändigheten i att gå vidare med bättre användning av penslad tuschteknik.

Mitt allra första försök var i en slags clear-line-variant. Jag hade berättat för sötnosen men matstrularen Alma om ”Biffätarna”, som skyddade drottningen mot hemska skurkar för att få henne att äta och det där föll i god jord.

Det är där allt nytt, allt som skall ge frukt, börjar – med kärlek.

Mina svårartat klumpiga händer greppade penselskaftet efter att ha gjort en underliggande skiss, och…kladdade fram en Wimby-gubbe?

Tja, all vår början bliver svår.

I det följande lekte jag varje dag med tuschning av halvfärdiga utkast och skisser för att få en känsla för penselns dynamik och hur handen kändes. Samt se skillnaden mot vanlig bläckning.

Vissa barnsjukdomar kom tillbaka förstås, det är typiskt när man jobbar med ett nytt medium. Mitt undermedvetnas reträttposition är en slags halvrealistisk serietidningsstil, det har tidigare omnämnts. Det blev åter väldigt tydligt.

Troll, tuschpensel och penna

Efter ett par försök hade jag dock börjat få lite kläm på penseldjäveln. Det sitter lika mycket i det inre som det fysiska. Man vill inte, skall inte vilja göra exakt samma som med andra former fast mer. Nej. Ett annat medium lyfter fram andra saker. Den djupa svärtan, den skarpa kontrasten, linjer som är mer levande och varierade. Att lära sig förstå dem innebär att det inre ögat måste skifta sitt fokus, bygga skepnader med delvis andra instrument. Även när man kombinerar, som mitt lilla troll där jag tog till fin ZIG på några få ställen.

Precis som bläck i sig innebär att man måste överge de gradvisa övergångar som blyerts och mjuka kolstift kan skänka, så innebär övergången till pensel att en viss, tja impressionism gör sig gällande. Skuggor och ljus som är skarpt åtskilda blir bärande element, och en eller några få skarpa linjer får företräde framför den småskaliga crosshatching som tunnare bläckpenna möjliggör. Det är linjerna som kommer att skapa mest problem, det känner jag på mig.

Den sista utmaningen var att direkt måla något helt och klart direkt i tusch. Med bara det mest spöklika av utkast, bara några linjer, för vad jag ville ha som fond till en pågående målning, som jag haft problem att skapa en vettig bakgrund till.

Den är till en pojke – och som så ofta förr ger det, och tanken ”vore det inte kul om…” modet att helt sonika skrota det gamla spåret och bryta ny mark, göra något annorlunda, att ta språnget åter och möta nemesis, det vita papperet, utan ursäkter och utan fruktan.

Det är första gången som jag någonsin för ett landskap direkt ner på papperet utan skiss. Det är inget stordåd. Men nytt. För mig. Och förhoppningsvis skall den vara till glädje för min unge mottagare.

PS: Ett speciellt och varmt tack till Ola, för hjälp med inscanning av mina många kladdar och utkast, av vilka endast ett urval finns här.

En liten Julteckning – Almas Rödluva och Morbrors streckgubbar del 2


Ingen nedrans frossbrytning och kokande feberpanna skall få hejda fortsättningen av historien om Almas variant på Rödluvan. Sedermera ritad med en älva och en varg i bakgrunden – numera också med lite färg påstänkt, i denna tid då det är passande med röda kläder.

OK – så teckningen i klara linjer blev klar för ett tag sedan. Nu var det dags att kasta lite färg på den där, alltmedan jag påminde mig slutet på Almas variant på Rödluvan.

—————————————

fter att Älvan låtit rödluvan ta med sig några av de förbjudna äpplena för att ta till dennas sjuka mormor, smet den tjuvlyssnande vargen iväg i förväg. Snabb som han var kom han före rödluvan till Mormors hus.

Knack knack!

”Veeem där?” sade Mormor som lagt sig för att vila

Här fann Alma att vidare dialog mellan vargen och mormor var alldeles onödig, och körde en ren rak action där vargen bara störtade in och ”GROOOOFF!” – åt upp stackars mormor helt sonika. Sedan lade han sig för att smälta maten i Mormors säng, och snarkade så väggarna skakade.

Efter ett tag kom Rödluvan fram. Hon knackade på dörren så vargen vaknade.

”Hallå Mormor? Är allt bra?”

Mums, efterrätt, tänkte vargen. Men han var fortfarande lite mätt, så han drog på sig mormors nattmössa och lade sig under täcket efter att ha släckt alla ljus. Rödluvan kommer in, och frågar varför det är så mörkt.

”Å, det är för att jag är så sjuk att jag har ont i ögonen…” sade vargen. ”Kom närmare lilla vän”

”Oj vad mörk din röst låter mormor!”

”HRRRMMMHRAHARKELHARKEL Ja, är för att jag är så sjuk att jag blivit alldeles hes!”

”Jag har plockat äpplen till dig, så att du kan göra äppelpaj! Jag kan hjälpa dig…” sade rödluvan som gått närmare i mörkret. ”Oj vilka stora tänder du har mormor!”

”Det är för att jag skall kunna äta upp dig!” sade vargen och kvickt som ett skott öppnade han sitt stora gap och svalde rödluvan i ett nafs!

Här tyckte Alma att det var lite antiklimax på historien och verkade vilja backa bandet… Tills morbror undrade lite försynt… ”Men älvan då?”

”Ja! Just det! Sedan kommer älvan flygande för att äta paj… hon har sitt magiska spö med sig!”

Och när hon fick syn på vargen som lagt sig för att sova igen blev hon jätte-jätte-arg.

”Hörrudu! Vad har du gjort med rödluvan och mormor?” frågade älvan strängt (Jag tror i alla fall det var strängt, för Alma skrattade bara). Vargen försökte smita och älvan började jaga runt honom i stugan med en väldig fart! KRASCH, BOOOM SMASH! Alma visade livligt med handdockorna hur vargen fick väldigt med smörj av älvan, som sköt på honom med sitt spö och sedan hängde upp vargen i ett traäd tills han berättade vad han gjort.

”Nä-ä! Dumma dig!” Älvan använde trollspöet och trollade så att vargen blev alldeles grön och illamående, och i ett huj kom först rödluvan och sedan mormor upp!

Älvan berättade vad som hade hänt och blev presenterad för den stackars vimmelkantiga mormorn. Men efter ett litet tag kändes det bättre, och tillsammans började de laga den bästa äppelpaj som man någons hört maken om i den Stora Skogen. Älvan låt sig väl smaka, och tillsammans hade de en jätterolig picknick ute i skogen.

”Är det slut nu?” Frågade jag.

”Ja!” blev svaret först men sedan kom Alma på sig ”Men först flyger älvan ikapp vargen…” (som smitit under tiden), varpå följde lite mer Krasch-boom-pang. ”Och sedan trollar älvan vargen till fängelse!”

Hahaha! Jättebra, ja, jo i fängelse med vargen bara…

Så. Slutet gott, allting gott. Och någorlunda färdig tycker jag nog att den teckningen blev. Få se om man gör en till, kanske när älvan jagar vargen…

Till dess: Gott Slut till alla sagobitna! Och mest av allt till Alma.

← Föregående del ”Almas Rödluva och Morbrors Streckgubbar del 1”

 

——————————————

Om Den klassiska Sagan om Rödluvan och Vargen och hur den varierats genom åren, se http://en.wikipedia.org/wiki/Little_Red_Riding_Hood

Almas Rödluva och Morbrors streckgubbar del 1


En ringa hyllning till den gudomliga musan Alma, som med hjälp av en fin dockteater från sin Mormor tog rödluvans story och gjorde en actionfylld fantasyextravaganza med äppelpaj på slutet.

Dockteatern har en liten scen som man bygger ihop, och 6 stycken figurer som man kan trä på små händer eller två vuxenfingrar. Bland dem finns en varg, en rödluva, en älva, en prinsessa, en prins och en drake. Idag valde Alma rödluvan, och lade på vargen förstås, och prinsessan fick vara mormor. Jag trodde att nu blir det klassisk rödluvan här, för den kunde ju Alma förstås, hon var ju mer än tre-och-ett halvt, gunås. Men sedan skulle absolut en Älva vara med…

”En dag var rödluvan ute och gick, och hon kom till den förbjudna skogen, och då kom en älva (?), och hon flög ner och SMACK BOOM, PJONG PJONG!!”

”Ehhh, vad hände? Förbjuden skog?” sade jag och bad henne förklara för mig.

”Jo, morbror, du förstår att…”

et var en gång… en förtrollad skog. Mitt i skogen fanns det ett förbjudet träd, där älvorna bestämde och folk inte fick göra hursomhelst. I skogen fanns det också en varg, och folk var rädda för att gå dit.

Men Rödluvan, hon gick ändå genom skogen. För hennes mormor, som var gammal och sjuk, bodde alldeles vid utkanten av den. Rödluvan ville hälsa på henne för att göra henne glad. Mormor bakade också väldigt goda kakor och godsaker som Rödluvan fick.

Design och Studier för Rödluvan, Älvan och den Sygga Vargen

En dag gick Rödluvan i skogen och letade äpplen. Hon tänkte ta dem till Mormor, så att hon kunde laga en äppelkaka. Mormors äppelkaka var det godaste som fanns tyckte Rödluvan. Men alla äpplena var slut på de vanliga platserna. Rödluvan gick djupare och djupare in i skogen… Tills hon stötte på ett JÄTTEFINT äppelträd, med de bästaste äpplen som någonsin setts.

Rödluvan plockade äpplena, men då fick hon se en underbar ljus skepnad som flög genom luften, och svävade och dansade runt trädtopparna… (Alma demonstrerade det med en mycket speciell älvaboogie…). Och älvan, hon såg minsann att en klumpedump till människa plockade deras förbjudna frukt. (Och här var Alma mer…ähm, våldsamt lagd och ville först att Älvan skulle skjuta Rödluvan med sin stav och hänga henne upponer i trädet… till jag enkelt undrande frågade om inte det skulle göra Älvan till en ganska Elak typ)

Så älvan dök ner och viftade med trollstaven och sa – ”Du FÅR inte plocka våra äpplen, dumma dig! Nu du, skall jag förvandla dig till en…en…

(en vadå, undrade den mysande morbrorn. En…kamel? neeej. En elefant? Neeeej! En Krokodil? Neeeej du fattar ju inte morbor! OK… en groda då? Jaaa!”)

…En stor ful groda med prickar!”

”Nej snälla, det vill jag inte”, sade Rödluvan, som var rädd, för hon visste att älvan kunde trolla och göra vadsomhelst nästan. ”Säg EN orsak till att du inte ska ha smörj för att du tar våra äpplen”. ”Men jag tar dem ju inte till mig. De är till min mormor, som är sjuk och ensam i en stuga i skogen”. (Rödluvan var väldigt snäll, sade jag. Och Modig. Men Alma visade sin finurliga sida också.) ”Min mormor gör äppelpaj åt oss med äpplena. Du kan också få. Den är jätte-jättegod! Den bästa som finns!”

Skisser på Vargen

Älvan gillade äppelpaj.

Och hon såg på Rödluvan att hon talade sanning. Så älvan lät Rödluvan plocka älvaäpplena, på villkor att hon också fick smaka äppelpajen när mormor gjort den. Rödluvan tackade jättemycket och gav Älvan en beskrivning  av vägen till Mormor.

Men de två var inte ensamma i skogen. För lurande i buskarna hade Vargen som alla var rädda för suttit och lyssnat på deras samtal. Nu smög han snabbt iväg, i riktning mot mormors hus…

Fortsättning följde.

Jag var väldigt imponerad av Almas story. Den var mycket bättre än originalet, sade jag. Vet du, den borde jag rita. ”Jaaaa!”

Dåså Alma, sagt och gjort.

Jag gjorde några blyertskisser och försökte ta fram en bra Rödluva, och sedan på ivrig uppmaning älvan. De tuschades och överfördes till dator via inscannad ritfilm. De olika elementen med bakgrund, rödluva och älva, först med och sedan utan stora fjärilsvingar kom så gradvis på plats. Jag skissade också på vargen som tjuvlyssnade i bakgrunden, och började foga ihop bitarna.  Det fogningsarbetet gjorde jag i GIMP, det fria alternativet till Photoshop, och jag passade min vana trogen att försöka lära mig något medan jag ändå höll på. Bilden med Rödluvan och Älvan (fast utan vargen)visar ungefär hur den färdiga bilden skulle se ut.

Jag tänkte först bara göra svartvita teckningar för att Alma själv skulle måla dem. Men allteftersom arbetet fortgick frågade jag Alma om jag inte fick göra en version med färg också, så hon kunde se hur jag tänkte mig det hela, ungefär.

Det fick jag. I nästa del avslöjas hur hela sagan avslutades och hur den färdiga målade bilden till Alma, till vilken all pris och lov hör, blev.

Se nästa del av ”Almas Rödluva och morbrors streckgubbar del 2″→

——————————————

Om Den klassiska Sagan om Rödluvan och Vargen och hur den varierats genom åren, se http://en.wikipedia.org/wiki/Little_Red_Riding_Hood

Fjärilsflykt 2 – Modifikationer


Jag postade nyligen ett inlägg om arbetet med en bild till Felicia, ”Fjärilsflykt”. Dess motiv med en flygande flicka, älvor med älvadamm och hundratals individuellt målade fjärilar tog över ett år att göra, men basen är färdig. Jag har gått vidare och testar nu olika slutbehandlingar i det kära gamla Photoshop.

Förra veckan testade jag att lägga ett varmt filter över bilden och passade på att måla om delar av flickan för mer differentierad skuggning (med nya penslar och ”bränn”-verktyget). Alla ljuseffekter arbetades sedan om och gjordes mer distinkta, och jag lade också på ett knippe ljusstrålar som strilar ner mellan lövverket för lite ökad la-la-laaa-känsla. Jag är ännu inte övertygad att det inte går att göra mycket bättre, och frågan är om jag inte kommer att vilja applicera någon form av skuggning på det enskilda fjärilarna för att matcha ljusknippena som påverkat någras fyllning. Det känns i alla fall som ett fall framåt.

Fjärilsflykt 1.1 putsad m ljusknippen & varmt filter

Tillägg Galleriet /Added to Gallery 20101221


6 nya bilder tillagda till galleri, avdelningarna ”Studier/Utkast/Skisser” samt ”Övriga Fristående Teckningar”.

Fjärilsflykt


En lång väg, från tunnelbanekladdets puppa till den någorlunda färdiga bildens vingslag, slingrade sig denna bild från 2008.  

Det började som alla mina sagor i en skumpig tunnelbana… Felicia hade pratat om älvor, som hon då var svårt såld på, och om att jag borde rita sådana och deras hår och mycket annat, och med detta på näthinnan valde jag att kladda till en liten älva direkt med tuschpennan. Den blev ganska söt, och när jag sedan visade den för min musa ville hon ha fler. Jag slog till med några till älvor i diverse akrobatiska poser, och tuschade snabbt till dem. Där kunde det ha slutat.

Flygande Älvor

Vi fantiserade dock vidare, på ett scenario där älvorna kunde sprida lite älvdamm så att folk kunde flyga sedan, som tingeling i ”Peter Pan” antar jag… Med denna trevliga fantasi slog ett lite frö rot.

Jag hade just sett Tim Burtons ”Corpse Bride”, och på slutet finns en vacker passage där den döda brudens klänning förvandlas till malar som sprids och flyger runt bruden som löses upp, innan de flyger iväg i natten… Jättefint. Det där gav mig en idé. Älvorna jag ritade hade fjärilsvingar. Vore det inte kul om… fjärilar och älvor tillsammans gjorde en magi så att en flicka kunde flyga? Jag satte mig ner och ritade en mer genomtänkt skiss i blyerts och lyfte in älvorna i den… ”Fjärilsflykt” var född.

Fjärilsflykt - flygande flicka, älvor & fjärilar

Den här bilden ropade efter att färgläggas. Jag gjorde ett färgtest, där jag lade på grundfärg på fjärilarna och lite hud på tjejen med några snabba Photoshop-penslar. Fjärilarna, det stod klart, borde vara i mycket olika färger och mönster. Det fanns ingen bakgrund, och bilden kändes lite tom med bara vitt bakom, så jag lade på en snabb grönaktig struktur med hjälp av ”cloud”-verktyget. I princip omedelbart bestämde jag mig för att skapa en mer genomarbetad bakgrundsbild. Fjärilarna borde också inte bara vara färggranna, utan verkligen ha alla de mönster som fjärilar bör ha. Jag räknade efter och insåg att jag behövde hundratals fjärilar. Att verkligen skapa unika mönster för var och en av dem skulle bli tradigt…

Fjärilsflykt Färgtest m Cloud bakground

Nåväl. En sak i taget. Först bakgrunden. Jag ritade en enkel och lite Disney-aktig skogsmiljö, en glänta tänkte jag mig, där träden kunde rama in fjärilarna, flickan och älvorna som bildens centrala motiv. Med kolpenna och grafitstift växte en passande kuliss fram, och monterades.

En liten skogsdunge som bakgrund

Sedan var det dags att måla. Jag började med träden. Med min primitiva Photoshop-teknik tog det förstås en erbarmlig tid, och klumpigt och halvdant blev det, men till slut uppstod ändå trädliknande krumbukter med ådring och skuggor. Jag lade på ett ”fresco”-filter efter att ha gjort min egen målning, och skapade djupare skuggor och mer textur och framträdande linjer och ådror på trädstammarna. När jag jobbade med löven slog det mig att man kunde lägga på ljus som kom från ovan, så att bilden var ljusare i toppen och mörkare neråt och mot kanterna. Med ”render: light effects” kom jag åtminstone nära grannskapet av det jag tänkt mig.
Men det största jobbet var fjärilarna. Redan ett litet batteri på några hundra fjärilsmönster fick mig att känna lätt yrsel. Och som anat var det ett urtrist pillejobb att måla var och en av de där, hur färgstarka de än var. Jag pallade inte med mer än ett halvdussin i taget. Månader förflöt, och ibland ville jag inte ens se åt den där bilden. Men saaaaakta men säkert blev de mer och mer färdiga, och jag passade på att testa lite olika tekniker för att skapa effekter som ängladamm, lyster och ljuseffekter på älvorna och annat. En särskild ”fjärilspensel” gjorde att jag kunde lägga på skuggan och konturen av ännu fler fjärilar bakom de som jag färglagt. Så där höll det på, och vad som växte fram var en veritabel färgexplosion, ett myller av mönster och prickar och vingar.

Fjärilsflykt, sammansatt och färglagd -december 2010

Över ett års hattande med den där bilden blev det. Men det (o)lustiga är att den fortfarande har något ofärdigt över sig – grundkonceptet håller, det är bildens styrka. Men detaljerna… När jag nu åter tittar på den ser jag massor med saker som kunde förbättras, häromdagen lekte jag med lite olika färgsättningar och ytterligare ljuseffekter. Men så där kan man hålla på i evigheter. Arbetet med den här bilden lyfter ännu en gång fram ett avgörande personlighetsfel – oförmågan att bestämma sig, för att bli färdig med något. Den som inte är förmögen att själv ändra sina later har bara ett val: att överkomma sig själv. Det är svårt. Men nu är jag nästan där, och oavsett vad som sker SKA den här tryckas och produceras före jul. Fjärilsflykt skall slutligen lyfta.

Och jag har inte glömt vem jag har att tacka för allt – ett exemplar av denna är självskriven för Felicia som inspirerat. Först nu tycker jag att den duger åt dig.

Om att Teckna Mer Cartoon-aktigt 2 – Älvor, Vättar och Krigarkvinnor


Efter mina inledande övningar i att rita i en enklare och mer stiliserad teknik efter andra förlagor gjorde jag några snabba försök att rite helt egna origalbilder i en sådan stil, för att se hur det skulle se ut. Den första var en bild på en älva och en liten orch. Älvor har jag ju ritat förut , och kontrasten mot en orch gör att man får med två olika sorters motiv att testa den nya tekniken på. Resultatet blev faktiskt inte illa alls, och ser lite komiskt ut om jag får säga det själv.   

Älva möter Orch

 Nästa bild innehöll ännu en utmaning, att skildra olika sorters klädedräkt med den ”storögda” och klara linje-stilen. Den blir den första i en serie med ”coola tjejer” klädda i varianter på gamla klädedräkter från olika mytologiska regioner. De tre i den första bilden är från det gamla Norden, Grekland och Egypten respektive. (En ny bild i denna serie finns här).

Krigartjejer från Norden, Grekland & Egypten

Nästa bild på tecknade krigartjejer från olika kulturer finns här (klicka bild)→ 

Om att Teckna mer Cartoon-aktigt 1


Eller ”storögt” som jag kallar det. Barn, speciellt yngre sådana, kan uppskatta bilder ritade med emfas på de viktigaste dragen i bilden. Detta kan var och en konstatera efter att ha sett på stilarna för serier riktade till yngre barn. Efter att ha fått förfrågan om att rita serier av bilder från och för barn har jag undersökt hur en sådan stil skulle kunna tas fram för mina teckningar. Mina bilder avbildar ofta kläder och parafernalia i viss detalj, och ansiktsdragen är ofta unika, inspirerade från levande förlagor. Frågan är hur man kan renodla teckningarna till att bli enklare men ändå vara uttrycksfulla utan att helt förlora i detalj. Det har också uttryckts en vilja att teckningarna skall passa för färgläggning av barnen som skall ha dem.

Aurora & Yasmin

Aurora (Törnrosa) och Jasmin (Aladdin

Det finns flera vägar att slå en bro mellan detalj och realism å ena sidan och stilisering och uttrycksfullhet å den andra. Den fransk-belgiska stilen Ligne Claire, bekant från Hergés Tintin-böcker, är ett exempel. Den mer realistiska Disney-stilen, speciellt dess långfilmsanimationer, är ett annat.

Jag började med att rita med ledning av några Disney-bilder. Här är det de två Disney-prinsessorna Aurora och Jasmin (från ”Törnrosa” respektive ”Aladdin”) som avbildats. Mitt spontana grepp var att använda s.k. cross-hatch för att markera skuggning hos Aurora. Det blev rätt mycket skuggning, och visade hur viktig färgläggningen är för en Disney-illustration av den här typen. Själva de tecknade dragen är lika för båda: ögonen är stora, med markerade ögonfransar- och bryn, som används för att ange känsloläge och allmän attityd. Cross-hatch går i någon mening emot idén med mitt experiment: det är en realistisk teknik för att simulera mycket skuggning som passar för realistisk avbildning, gärna i svart-vit.

För Jasmin tog jag bort all form av skuggning. Det blev mer likt Disney, och mer passande för färgläggning. Båda de här teknikerna har sina löften. Som bild för är den mer skuggade snyggare, och ger en känsla av vad som avbildas som helt enkelt går förlorad om man renodlar bilden för mycket. Den renare bilden är dock tacksammare för förläggning, och tvingar en också att renodla uttrycket till maximum.

Älva från Felicias mapp beskuren

Älva från Mappbild

Jag testade två nya varianter på var och en av dem som en övning.Den nya skuggade bilden utgick från en målning av en liten älva i en flickas mapp. Jag avlägsnade kläderna som jag alltid gör med älvor (neeej älvor fryser inte så att förse dem med en massa kläder är bara amerikanskt pryderi). Det gav möjlighet att jobba med helt rena linjer, och resultatet blev inte illa alls. Det kändes som om jag fick lite kläm på tekniken.

Den andra skuggade bilden med cross-hatch-teknik utgick från en svårare förlaga, nämligen en tredimensionell liten leksak. Men den blev också bra, avbildningen är mer verklighetstrogen än dockan själv, och skuggningen kom till sin rätt här för att göra en avbildning som om än med stora ögon och andra stildrag ser rätt realistisk ut och ger en känsla för volym och rörelse utan att förlora sin stiliserade karaktär.

Sjöjungfru

Sjöjungfru från leksak

%d bloggare gillar detta: