Första mer genomarbetade detaljstudien helt, (nåja 99%) gjord i reservoarpenna: en historisk inspirerad illustration av en riddare och hans väpnare.
Någon gång 2020 började jag använda reservoarpenna inte bara för att skriva med, utan också för att rita. Idén var då främst att pröva på tekniken ink & wash, där reservoarpenna rekommenderades som komplement till akvarellmålningar, speciellt för att skapa bilder av miljöer och arkitektur. Ett antal kladdar och tester, småskisser och annat tillkom, innan jag slog till på att göra en mer genomtänkt och researchad teckning med reservoarpenna som grundläggande instrument.
Syftet att tvinga sig att använda min för ändamålet införskaffade Lamy Safari All-star (bronze) för hela bilden ledde mig till att välja något bekant, men med element som jag inte testat förr med reservoarpenna.
Jag bestämde mig för ännu en bild av mina berättelsers karaktärer, nämligen riddaren Marc D’Arnevou från motsvarande södra Frankrike, tillsammans med sin väpnare Gerard. Marcs utseende är något inspirerad av den gamle kampsportsfilmstjärnan Jean-Claude Van Damme, och behovet av att få till porträttet skulle bli en bra utmaning. Därtill kom alla detaljer och krusiduller med Marcs rustning och utrustning – som ju förstås måste vara historiskt korrekt.
Det där med den historiska tillförlitligheten tog visst arbete att belägga så klart. Marc inträder i mina berättelser ca år 995 NA (Neas Aegis), motsvarande de sista åren på 1200-talet i vår tideräkning, och hänger med de kommande 40 åren. Det var en tid som såg stora förändringar i militär teknologi på rustningsområdet, och därför ofta kallas the transitionary period, då riddare som Marc gick från att mestadels skyddas av ringbrynja till rustningar av hela plåtdetaljer som kom att täcka hela kroppen mot mitten av 1300-talet. Marcs rustning och övriga detaljer här borde, bestämde jag mig för, vara från när han först dyker upp, men avancerade för epoken.
Marc bär t.ex. ett tidigt långsvärd, fortfarande något brett men med långt grepp, och en s.k. ballock dagger, utan tvivel erövrad i strid eller turnering från någon stridsman från nordligare breddgrader…
Efter att ha studerat förlagor från perioden gjordes en separat utkastskiss för honom och Gerard för att få till rätt pose och utrustningsdetaljer.
Utrustad med bra, 250 grams härdat extra slätt och blankt, papper och och kinesisk platinum black vattentåligt bläck, skreds det sedan till verket.
Jag skapade därefter hela bilden från början med bara några få mycket lösa blyertslinjer som förarbete och lade på allt direkt i bläck. Att kontrollera flödet från pennan var förstås den stora nervkittlaren, men med bara en eller två små fadäser har man nu iaf. fått till det så bläckplumpar och annat inte är ett jättebekymmer. Att rita raka linjer med darrhänt fattning är förstås och kommer alltid att bli ett hinder. Men c’est la vie.
En liten andel av detaljerna, framför allt i ansiktet, bättrades på med Sakura Pigma Micron 0.05 penna. Momentet att rita in ringbrynjornas ringar, vilken jag sparade till sist, blev som förväntat en riktigt trött rutinsession. Det finns en anledning till att tecknare och målare fuskar med det där – och det blir heller inte helt hundra med penna hur mycket man än försöker.
Det blev ju… inte helt misslyckat iaf. Smart pryl, det där med reservoarpenna, och jag föredrar nog den mot stålpenna för en sådan här teckning, just nu iaf. Att rita något som ser mer verkligt ut än en normal serieteckning kräver att man har tungan rätt i mun när man tillämpar den crosshatch-teknik som ersätter graderade skuggor i en sådan här teckning. Där har man fortfarande en hel del att lära. En kanske uppenbar reflektion är att det som alltid smyger sig in vissa omedvetna fel i sådant som man annars tyckt sig ha koll på när man fokuserar på en viss detalj eller teknisk nyhet i bilderna. Arbetet med att behärska pennan och dess skiftande bläckflöde gjorde att proportionerna för Marc försköts lite och ser en aning…aviga ut. Förhoppningsvis går det rätta till med lätt efterbehandling i dator, för jag tänker nog färglägga den där digitalt vad det lider.
En kvick studie över en av mina berättelses karaktärer drog iväg, kompletterades med historisk research och fick slutligen lite färg på sig efter flera år i ”att göra”-högen.
Det här är ett typiskt exempel på hur skrivande, ritande och historisk research kompletterar varandra. I min berättelse om A’ratauma, ”Tvillingvärlden”, förekommer en karaktär vid namn Renata de Mazzatti, dotter till en annan figur, Claudio de Mazzatti (som förekommit i ett tidigare inlägg) men med en viktigare roll.
Renata-figuren var ursprungligen närmast direkt utlyft från ett historiskt Fantomenavsnitt ”Fången i Venedig” från 1986 (eg. ett omtryck fr. nr 2 1975), där den vackra och rådiga Renate di Mascarelli får Fantomen på kroken. Avsnittet inspirerade mig till ett rollspelsäventyr där en god väns rollspelskaraktär, den strulige Jack, fick träda in Fantomens ställe.
Ava Fabian
Oaktat att Fantomen är en tecknad serie, sökte min hjärna efter andra visuella inspirationer för att tänka sig den intressanta Renata, och kom så småningom att vila på ett utseende draget från den Italienättade amerikanska modellen/ skådespelerskan och utviksflickan Ava Fabian, som kom för mina ögon under andra hälften av 80-talet. Förutom sin uppenbara sex appeal verkade Ava passa såtillvida att förutom att hon lyckades slå mynt av sin skönhet längre än de flesta sådana modeller också hade framgångsrika affärer såsom krogverksamheter mm vid sidan av, och överhuvudtaget verkade vara en driftig person inom ramen för sin miljö.
Så som sker, fäste jag några av mina intryck av Renatafiguren på papper så småningom. Under 90-talet var man inte så noga med sådant som att bevara ordentliga utseendestudier, och mina ursprungliga blyertskisser har tyvärr sedermera gått förlorade.
Urkund klänningar 1300-tal
Det som fanns kvar var ett utkast av Renata i en formlös klänning. Flera år senare, på 2000-talet, kom den där i dagen när jag studerade medeltida klädedräkt, och blev en slags praktisk bas för minneskladdar… Resultatet blev en serie tuschskisser baserade på exemplar av senmedeltida (1300-tal) kläder, med Ava/Renata som modell. Helt spontant växte den ut till ett slags collage av henne i lite olika utstyrslar, med ett porträtt och även hennes far Claudio med på ett hörn.
Det var ju inte bortkastad tid den där, oaktat sin krokiga bana och obefintliga teknik. Porträttlikheten med Ava Fabian var det lite si och så med, men själva kläderna var ju inte dumma. Provisoriskt nöjd (finns det någon annan sort?) lade jag undan bilden, utan att annat än flyktigt funderande på om man inte borde fortsätta med den. Men lustigt nog upprepade sig historien med att Renatabilden knöt an till studier.
De Mazzattis vapensköld. Designen från familjens ättenamn -av mazza, (ital.) slagträ eller klubba. Renatas personliga variant har en röd ros.
I början av år 2016 ägnades en viss tid åt förkovran i heraldik och förmoderna symboler och emblem överhuvudtaget – och då kom som av en händelse den där bilden upp igen. Under arbetet med att förse riken, men också viktiga ätter och bemärkta personer med passande vapensköldar och emblem kom jag att påminnas om den bemärkta ätten de Mazzatti och utformade dess vapensköld (se ovan).
I samband med det kom jag att betrakta den gamla teckningen på Renata och hennes far, och den gamla Vore det inte Kul Om?-djävulen kom upp till ytan igen. Vore det inte kul att färglägga hela bilden, och kanske kombinera den med lite andra element? När en sådan tanke fått fäste i hjärnan är det bara en tidsfråga innan något sker, och vóila…
Förutom färgläggningen av Renata själv lade jag utöver hennes personliga vapensköld den mäktiga stadsstaten Lacunias emblem lite i bakgrunden för att visa på hennes hemort. Lacunia, motsvarande medeltidens Venedig, är en viktig plats i mina berättelser, och tanken kom för mig att ytterligare visa på dess betydelse för Renatas roll i handlingen genom att infoga en av mina kartor för min värld A’ratauma som bakgrund… Resultatet, efter lite micklande med färger och lagereffekter, kan ses ovan.
Se fler bilder från min fantasy-värld i:
Om kartor – från antiken till begynnelsen av den Moderna Epoken, från Väst till Öst – och tillbaka igen.
Det var verkligen ett bra tag sedan, men sent omsider blev det dags att ta upp tråden för ett ämne som upptagit undertecknads tid som en del av arbetet med att skildra en fiktiv, förmodern eras geografi och som anknyter till ett tidigare inlägg: funderingar och tankar kring en av mina favoritobjekt ur historien – nämligen historiska kartor.
Äldre Kinesisk Karta
Något som direkt slår moderna betraktare är att kartor från före den moderna epoken verkar…fel. Man ser knappt vad de föreställer, storleken på landmassorna är konstig, hela länder och världsdelar fattas ofta. Så hur kunde kartorna vara till någon nytta?
Först måste man minnas att förmoderna människors förmåga att exakt eller objektivt skapa sig en bild av sin omvärld i stor skala var begränsad, och att de därför hade inte samma upplevelse av avstånd och geografisk utsträckning som vi. De betraktade sin värld utifrån mer strikt mänskliga perspektiv – upplevelsen av avstånd och rum mättes utifrån hur snabbt det gick att ta sig fram med tidens färdmedel, inte i neutrala termer. Uttryckt på ett annat sätt – det fanns inget ”fågelperspektiv” som kunde korrigera de missuppfattningar av avstånd som är ofrånkomliga i ett läge där man hela tiden rör sig sakta längs själva landytan.
Kristen 1200-talskarta av Asien & Afrika från Apokalyps, m Edens lustgård längst i öst
Det här gör att kartorna får en delvis annan innebörd – för oss är själva relationen mellan de många utmärkta platserna oftast den viktigaste egenskapen hos en karta. Men för äldre tiders kartor är själva ansamlingen och listandet av landmärken på ett mer visualiserat sätt i sig ofta den viktigaste poängen. Kartan blir i sig mer av ett slags listande av platser i ett diagram, inte olikt moderna tunnelbane- och tågkartor som inte heller har realistiska avstånd mellan de viktiga punkterna som främsta mål. Till det kom också att vad vi skulle kalla kulturella eller ideologiska förhållanden kunde prägla framställningen av kartor; hur viktig en plats eller region var berodde på dess ekonomi och/eller symboliska kapital, vilket tenderade att påverka detaljgrad och centrering av kartorna.
Världskarta ca 1300 – syntes mellan ptolemeisk geografisk karta och kristen ”Kosmisk” karta m Jerusalem i centrum
Kartor påverkades ofta också ofta av ideologiska faktorer som satte en religiöst eller kulturellt korrekt världssyn, eller en strävan att visa en ordning av världen som var meningsfull i relation till den rådande världssynen, före en ”objektivt” korrekt geografi. Gränsdragningen mellan de här faktorerna var dessutom inte så uttalad – det framgår t.ex. av att man ofta skildrade periferin av kartors motiv som skådeplats för diverse mytologiska landmärken eller monster.
Vidare var kartor, och själva vanan att betrakta världen med en dylik referens, något som var förbehållet en ytterligt snäv krets av människor. Det var under upptäckternas tid och uppvarvningen till den europeiska upplysningen och imperialismen som kartor blev självklara referenser för en vidare personkrets. Dessförinnan var kartor något som nästan bara intellektuella och deras furstliga sponsorer ofta kom i kontakt med. Det betyder inte att kartor inte uppskattades eller saknade syfte även för en vidare krets, om de kunde få tag i dem: till exempel producerades resekartor, som t.ex. de på romerska vägar, eller av pilgrimsleder osv. Dessa var nyttiga artefakter – men så pass sällsynta att de flesta som skulle behövt dem för krig, resor eller förvaltning måste klara sig utan dem. Och det gjorde de också, eftersom kartor inte präglade deras syn på världen som de gör för oss.
Romersk Vägkarta
Nicolas Age pekar på kartor i 1300-talspastichen ”Season of the Witch”
Det här är något som många nutida berättelser med ”historisk” prägel får om bakfoten vilket framgår av otaliga böcker, filmer och TV-serier, och deras benägenhet att ”smuggla in” kartor i handlingen och låta kreti och pleti hantera och agera utifrån dem. Detta torde ha varit enormt sällsynt i en förmodern verklighet, och utgör till stor del ett tankefel.
En av många kartfunderingar i den medeltidsinspirerade fantasyserien ”Game of Thrones”
Studiet av kartor är dock i sig ett rikt och fascinerande forskningsfält. Och för den som till äventyrs är intresserad av den verkliga historien utgör den tidiga kartografins historia, före den moderna teknologins och navigationens ankomst, en svåremotståndlig lockelse. En som går bortom studiet av gamla tiders kvarlevor – kartor har estetiska kvalitéer och kan vara mer eller mindre vackra som konstverk. Och som all konst, kan de också säga oss oväntat mycket om de människor som velat fästa en vision om sin omvärld på pränt med kartors hjälp. Något som framgår redan av en kort exposé av några viktiga hållpunkter i kartritandets historia.
Den grekiska civilisationen får ofta utgöra startpunkten för västerländska skildringar av världshistoriens utveckling – som om det inte funnits tidigare riken och kulturer annorstädes, flera med en rik historia tusentals år före de oborstade inbyggarna på några öar och bergiga kuststräckor runt egeiska havet kammade till sig.
När det gäller kartografi är dock detta grepp mindre omotiverat än i de flesta fall, vilket till viss del beror på just den grekiska kulturens begynnelse. Grekerna var inte de första kartritarna, men de fann sig splittrade, utspridda i olika konkurrerande statsbildningar, och dessutom tvingade att befatta sig med sjöfart och resande under framväxten av sina många stadsstater på ett sätt som stimulerade försök att visuellt skildra avstånd och färdvägar mellan deras spridda bosättningar längs östra medelhavet. Det här bidrog antagligen till att utveckla ett öga för detaljer parat med en ambition att återge världen såsom de verkligen fick intrycket att den var.
Utvecklingen av Grekiska kartor från Homeros 900 FKr till Ptolemeios 160 EKr
Grekisk kartografi fick ytterligare skjuts av att det antika Hellas, som stiftat bekantskap med det väldiga Persiska Världsriket på 500-talet FKr, under Alexander den Store erövrade denna och därmed stora delar av den civiliserade världen från Egypten till Hindus. Efter det tog den grekiska studiet av den vidare världens geografi fart, och under de följande århundradena kom den hellenistiska, grekiskt påverkade kultursfären att producera en mängd seriösa kartografer som försökte återge den då kända världens geografi – iaf så exakt som tidens mentalitet medgav. Att sistnämnda är viktigt att hålla i åtanke framgår av kartornas fokus och perspektiv. Östra medelhavet förblir centralt och mest noggrant återgivet, med en avtagande nivå av exakthet ju längre bort därifrån man kommer. Med ökande kunskap förskjuts dock centrum något, och en ökande insikt blir tydlig: att yttervärlden är mycket större och mer varierad än vad de tidiga grekerna kunde ha föreställt sig.
Romersk Karta av Pompeianus Mela ca 60 EFkr
Den här utvecklingen fortsatte efter att den grekiska världens ersattes, eller kanske snarare övertogs, av det likaledes kosmopolitiska Romarrikets aegis. Kulmen av antik geografi nåddes således under Romarriket med sådana kartritare som Ptolemaios. Dennes världskarta var så detaljerad, vid och omfattande i sin ambition att avbilda all den för romarna och grekerna kända kunskapen om geografi att den blev en standard som kom att överleva romarrikets fall och som både västerlandets, den ortodoxa världens och viktigast av allt, Islams karografer och geografer utgick från i över 1000 år.
Bysantinsk karta från Ptolemeios i konisk projektion
Muslimerna erövrade stora delar av det Östromerska riket och kunde tämligen direkt inkorporera dessas geografiska och kartografiska kunskaper för sitt växande imperium. Intresset för kartografi i den muslimska världen hade dock också andra rötter. Dess andliga centrum i Mecka, mot vilken de troende dagligen hade att vända sig varhelst de befann sig i det vidsträckta kalifatet, inympade i muslimerna en särskild relation till ett ”långt bort” som både var avlägset men också ständigt närvarande, och ett behov av att ta ut avstånd och riktning dit. Att en rättroende helst skulle företa sig en Hajj, en pilgrimsresa till den heliga staden, ökade bara på detta.
Världskarta av Al-Masudi 871-957 EKr
Uppsättandet av det abbasidiska Kalifatet i Bagdad 750 AD sammanföll med den gyllene eran av muslimsk vetenskap, då lärda och skrifter från när och fjärran ansamlades i Bagdad och andra centrala orter, och lärdomscentra som ”Vishetens Hus” etablerades för att översätta och bygga vidare på den kunskap som dittills uppnåtts. En av dessa vetenskaper var kartografin, och parallellt fanns också ett stort intresse för angränsande vetenskaper som navigationskonst och astronomi.
Tabula Rogeriana fr. 1154 baserad på al-Idrisi (upp och ner)
Kalifatet hade en distinkt fördel när det gällde att samla in och förvalta just de grekiska framstegen på olika områden. Stora stycken av den hellenistiska världen hade hamnat under dess spira, och det saknades under de första århundradena inte intellektuella som behärskade de relevanta språken.
Ottomansk världskarta 1583 (upp o ner)
Sålunda bevarades och förfinades de antika kartografernas verk, till vilken de islamiska lärde kunde bidra med det väldiga arabiska imperiets geografiska insikter. Även efter det abassidiska kalifatets förfall och skingrandet av de centrala muslimska lärdomscentra fortsatte en hög nivå av kartografisk ambition att upprätthållas.
Piri Reis Atlantkarta m sydamerikansk kustlinje 1513
Det turkiska Ottomanska Rikets uppstigande till en världsmakt under 1500-talets första år såg ett återuppsving för muslimsk kartografi. Ottomanska sjöfarare som Piri Reis mfl. införlivade allt mer detaljer och exakta angivelser från sina vittfamnande expeditioner i ottomanernas tjänst, från indiska oceanen till södra Afrika – och dessutom en beredvillighet att ta till sig de nya upptäckter som västerländska sjöfarare som Columbus lagt i dagen.
Det ottomanska rikets definitiva nedgång som stormakt på 1700-talet fick dock se den egna kartografiska traditionen gå samma väg, och inhemska ottomanska kartor fick så småningom vika för de allt mer exakta västerländska kartverken.
Hur lyckosamt för världen Islams bevarande och utvecklande av antikens kartografi var framgår tydligt när man jämför med en annan högkultur som skulle ha kunnat utveckla denna vetenskap, nämligen Indien. Indien bidrog förvisso indirekt till inte bara geografins utan alla moderna vetenskaper genom sina landvinningar på det matematiska området, som utvecklingen av det moderna decimala nummersystemet. Men, och detta var inte ett isolerat fenomen, det kom främst att bli andra, framför allt araberna/muslimerna från kalifatets tid och framåt, som kom att bruka dessa insikter på ett praktiskt sätt. Detta omfattade även kartografin.
Jainistisk Kosmisk karta 1500-talet
Merdelen av de inhemska Indiska kartor som levt kvar till idag har ett helt annat fokus: nämligen på kalendrar och astronomi, för konstellationerna och andra kosmiska landskap snarare än den materiella världen.
Det fanns geografiska kartor även i Indien, men bruket av övergripande storskaliga verk med ambition att korrekt återge geografiska data i visuell form, såsom världskartor, hade aldrig den spridning som de fick i västerlandet eller islams värld.
Mughal-riket i norra Indien 1732
Vad som återstår från 1500-talet och framåt som vi skulle känna igen som ”riktiga” kartor är av begränsad art, både till storlek och syfte. Sålunda finner man några spridda exemplar för militära kampanjer, för folk & -landräkningar och andra sådana småskaliga bruk; men av större verk jämförbara med den muslimska och västerländska ansatsen finns mycket lite inhemskt kvar. Det är först med ankomsten av framför allt muslimsk kartografi till Indien som regionala och storskaliga kartor börjar produceras i större skala.
Indo-islamisk karta av Ifahani, 1646
Det anses numera, och på goda grunder, oftast inte fruktbart att tala om ”Fjärran Östern” som en indelning av världen. Men att denna enorma region, innefattande Japan, Koreahalvön och Kina trots sina stora inre variationer, liksom västerlandet och islams värld delade en delvis sammanhållen intellektuell kultur kan heller inte gärna förnekas. Detta framgår till exempel på det kartografiska området, där man till skillnad från Indien utvecklade en praktiskt inriktad och omfattande tradition av storskalig kartografi.
För regionens gigant, det väldiga ”Mittens Rike”, låg Kina i centrum – förstås. Den kulturella och geopolitiska drive som kännetecknas av de återkommande centralt styrda imperier som präglat Kinas historia framgår tydligt av de kartor som bevarats från 1100-talet och framåt. Detta särdrag gav goda incitament för att visuellt återge de många städerna och viktiga vattenlederna, med fokus på att återge de interna förhållandena i vad som sågs som den centrala, relevanta delen av världen, dvs. Kina.
Kinesisk karta, Fuchang 1136
Kinas kartografiska utblick fick en skjuts framåt efter mongolrikets instiftande och sedermera erövring av Kina under 1200-talet, inte helt olikt vad som var fallet med grekernas utökade världsbild under den hellenistiska eran. Men till skillnad från grekerna, som hur vitt de än kom att sträcka sig ändå var akut medvetna om att de bebodde endast en mindre bit av den kända världen, var Kina med sin imperietradition och sin väldiga och mer sammanhållna geografi och befolkning mindre benäget att skifta fokus från sitt eget kärnområde till en vidare värld.
Da Ming Hu Yu Ti – kinesisk Indienkarta ca 1390
Det var inte så att Kineserna var omedvetna om en vidare värld därute – enstaka kartor över t.ex. Indien visar att de hade tillgång till data för att visualisera världen bortom sin egen sfär. De var bara inte speciellt… intresserade av vad som låg bortanför Mittens Rike med dess satelliter.
Det är ett vittnesbörd över den kinesiska tankemässiga dominansen över ”sin” region, att denna inställning att betrakta världen utifrån deras något snäva stormaktsperspektiv kom att prägla även Korea och Japan, riken och kulturer med egen kartografisk tradition. Dessa byggde mycket på kinesiska förlagor, men kom att utöka dem med mer detaljer kring sina egna närområden, och rent generellt genom att tydligare återspegla sådant som kustlinje och öar utanför det kontinentala fastlandet. Trots det kom arvet från den kinacentrerade världsbilden att ligga kvar som ett slags inlandstillvänt fokus – det kan t.ex. noteras på hur noggrant flodernas utsträckning är inritade i den koreanska kartan nedan, något som skvallrar om dess syfte och prioriteter.
Koreansk världskarta 1470
Japan, som i större utsträckning än Korea dessutom led av en slags inhemsk inåtvändhet, inte minst till följd av dels attackerna från mongolerna på ön på 1270 -och 80-talen samt den starka begränsning av kontakter med yttervärlden som blev följden av Tokugawa-shogunatets instiftande på 1600-talet, fortsatte inte desto mindre att producera nyttiga kartverk. Att de trots sin relativa isolering var beredda att ta till sig ny information om och av yttervärlden framgår t.ex. av nedanstående karta från 1600-talet, som har en mycket vidare utsträckning än kinesisk-inspirerade kartor traditionellt haft, inkluderande Indien och persiska viken.
Japansk 1600-talskarta över Östasien och Indien
Trots den höga nivån och brett förankrade traditionen av inhemsk kartografi som sprang från denna region, kan man sammanfattningsvis se att även denna så småningom fick ge vika för den mer vittfamnande och expansiva tradition som anlände från västerlandet från och med den tidigmoderna epoken och framåt.
Kinesisk karta 1602 kopierad av Matteo Ricci
Sistnämnda understöddes av en allt mer ambitiös strategisk och vetenskaplig grundval, som efter att ha inkorporerat vad som var nyttigt från andra högkulturer, sammanfogade dessa till den allt mer precisa och exakta kartografi som utgör basen för dagens kartor.
Tavola di Velletri, italiensk karta 1430 AD (upp och ner)
Mellan senantiken och högmedeltiden beskrev kartografin, som mycket annat i väst, en utveckling av först skarp nedgång, då den antika världens skrifter och kunskap delvis skingrades och den intellektuella kultur som dessa vilade på ersattes av annorlunda världsbild, för att sedan åter expandera utifrån en ny platå.
Zamoyski-kodexen (1467), ptolemeisk karta m uppdaterad arabisk halvö
Flera faktorer möjliggjorde för detta kulturella avstamp. Den avgörande kontakten med islams kartografer och återupptäckten av de antika geograferna sammanföll med en tid av politiska omvälvningar då Europas horisonter breddades och öppnades upp för en större värld, först efter mongolernas erövringar på 1200-talet och sedan med sökandet av nya vägar österut vilka oförhappandes ledde till upptäckten av en helt ny världsdel – Amerika.
Ptolemeisk karta uppdaterad för Norden – se dock hur Grönland tänktes hänga ihop m Ryssland. Från Zamoyski-codexen 1467
Liksom tidigare grekerna hade västerlandet under dessa förhållanden och fas av sin utveckling närmast en fördel i att vara splittrat i konkurrerande riken och maktområden. Dessa hade olika inriktning och intressesfärer – men delade en gemensam intellektuell horisont som därmed breddades åt flera olika riktningar samtidigt.
Fra Mauro världskarta 1459 AD (upp och ner)
Utveckling av Västerländska kartor 1320-1459
Mångfalden ökade vidare möjligheterna för patronskap, dels av de färder och den utforskning som bildade basen för intresset av den vidare världen, dels incitament för att skapa sig överblick av de nya horisonter som öppnade sig. Upptäckaren Christofer Columbus är ett talande exempel: han var genuesare, verkade först bland de maritimt expanderande portugiserna, för att sedan byta patron till de spanska härskarna när han inte kunde få utlopp för sin ambition i Portugal. Utrustad med det senaste av världskartor, som felaktigt uppskattade storleken på den eurasiska landmassan (se t.ex. Behaim nedan), reste han ut i det väldiga blå och snubblade över en helt ny kontinent – som han till råga på allt envist vägrade tro var något annat än Ostindien till sin död.
Martin Behaims världskarta från 1493, uppdaterad 1507
Columbus och många andra lyckosamma resandes strävanden återspeglade också en intellektuell kultur på uppbrott, där nyfikenhet och en tämligen aggressiv expansionslusta tilläts ta sig nya uttryck och premieras på ett sätt som tidigare inte skulle varit fallet. Det bidrog till att ett fokus på upptäckter och radikal uppdatering av vad man dittills känt till kom att prägla den nya europeiska vågen av kartritande, vilket gavs ytterligare skjuts av att man tog sig till platser som man dessförinnan antingen aldrig hört talas om (som Amerika), eller varit avskurna från (som Indiska Oceanen).
Världskarta av Nicolay de Caveri 1505 med nya kontinenter
Breddningen av Västerlandets världsbild var speciell i och med att den kom att domineras av färder på havet, något som i jämförelse med en mer inlandsbunden utblick gav ytterligare incitament, inte bara åt kartritande utan av anknutna kunskapsfält, som navigationskonst och astronomi. En slags dominoeffekt uppstod där de fysiska upptäckterna och därpå följande kartografiska visualiseringarna av dessa stramades upp och drev på en allt snabbare och bredare utveckling av alla vetenskaper: ett tydligt exempel är letandet efter en säker metod att mäta longitud på världshaven, en utmaning som drog in några av världens främsta hjärnor i flera sekler och markerades av parallella framsteg inom kronografi, astronomi, geografi och mekanik.
Alla dessa faktorer möjliggjorde för västerlandets utforskare och kartografer att sträcka sig ut och bli den civilisation som blev först med att bese och visualisera hela världen, både bildligt och sedan även konkret. När västerlandet gick in i upplysningseran hade man skaffat sig ett nästan oöverkomligt försprång i kunskap och förmåga att mäta upp världen, något som blev tydligt i den totala dominans som västerländska kartverk kom att få, och återspeglade den dominans som västerlandet kom att få som den första verkligt globala civilisationen mot andra hälften av 1700-talet.
Världskarta ca 1507 EKr.
—————————————————————————–
Om några berömda kartor i kartografins historia, se t.ex.
Om navigationskonstens historia se https://en.wikipedia.org/wiki/History_of_navigation
Om resande och kartografi i den klassiska västerländska eran se https://en.wikipedia.org/wiki/Travel_in_Classical_antiquity
Om Christofer Columbus och betydelsen av upptäckten av Amerika:
Om utvecklingen av världskartor, se Evolution of the World Map
Många fina exempel på förmoderna kartor finns på Bloggen ”Ancient World Maps”
Om utveckling av en Islamisk Kartografi:
Se om Indisk Kartografi under medeltiden se Artwis.com – Cartographic tradition of India
Studiet av historiska kartor bjuder ännu på en del kartografiska kontroverser om vad kartorna egentligen avbildar eller syftar på – och vissa har t.o.m. storpolitiska implikationer till denna dag. Se några exempel nedan:
Inför att min käre vän Björn nyligen fyllde ett runt och jämnt årtal bestämde jag mig för att skapa en gåva som förhoppningsvis skulle vara värdig hans oförlikneliga förtjänster och förkroppsliga en del av dem men också uttrycka min tacksamhet till honom. Björn har mer än någon deltagit och stöttat mig i vad som är skrivandet av en episk berättelse, ännu i sitt vardande, och är representerad i densamma som en av dess huvudkaraktärer, den store krigaren Yakane.
Det finns ett avsnitt i den berättelse som jag skriver, med arbetsnamnet ”Alla Drabbningars Moder”¹. I centrum står ett enormt fältslag, ett som skall avgöra framtiden för mellanöstern i min fiktiva värld. I detta slag intar Yakane en avgörande plats, och jag bestämde mig för att återge honom där i en tavla för Björn, hans andlige fader.
Det främsta särdraget för min fiktiva värld A’ratauma är att dess företeelser i varje fall motsvaras av företeelser i vår egen värld, med en liten twist förstås, för att tillåta mig att ändra historien eller helt enkelt något litet bända på förutsättningarna. Den är, som påpekats för mig, en slags kontrafaktisk historia fast förklädd till fantasyromanform.
Mamluck i full rustning, 1700-t
Bakgrunden till ”Alla Drabbningars Moder” utgörs dock av en konfrontation som egentligen aldrig skedde, men som mycket väl kunde ha skett, och som många förväntade sig. Ca år 1300 stod striden över dominansen av mellanöstern mellan Mamluckernas Rike, herrarna av Egypten, Syrien och Arabien, och det i Persien baserade Ilkhanatet, det mongoliska världsrikets sydvästra utlöpare. Dessa utkämpade många slag i det tillstånd av närmast permanent krig som rådde mellan 1260 och 1303. Den största av dessa, 2:a slaget vid Hims år 1281, såg trots att det var en väldig drabbning ändå inte de två rikenas arméer stå mot varandra i sin maximala styrka².
Mamluckriket & Ilkhanatet i början av 1300-talet
Ilkhanatet höll inne en del av armén då de fruktade anfall i sin flank från sina egna mongoliska syster-riken, Gyllene Horden i norr och Djagatai-khanatet i nordöst. Och mamlukernas armé hade ännu inte nått sin högsta punkt av mordisk effektivitet och storlek – det skedde just årtiondet därefter, under vilken de systematiskt kastade ut korstågarna, med kulmen 1291 då de slutgiltigt undanröjde korstågsrikena i det heliga landet. Som saken utvecklade sig kom aldrig någon lika stor sammandrabbning till stånd. Mamlukerna fortsatte sin svit av segrar mot begränsade mongolarméer (vid alla utom ett tillfälle, slaget vid Wadi al-Khazindar 1299), tills ett allt mer försvagat Ilkhanat slöt fred år 1322.
Om ett avgörande förintelseslag mellan dessa två stormakter hade skett i verkligheten hade världens utveckling kunnat se mycket annorlunda ut. Hade mongolerna segrat och krossat hela mamlukarmén hade mellanöstern kunnat vara samlat i ett rike som till utsträckningen skulle varit som en större version av det antika Persiens Världsrike, istället för att vara uppdelat mellan konkurrerande regionala stormakter. Det är inte troligt att t.ex. Ottomanska riket hade utvecklats som det gjorde – men Konstantinopel skulle sannolikt fallit ändå, kanske till en till Islam omvänd Storkhan, vars mångfalt mäktigare härar tågat in i Grekland och Balkan på 1300-talet… Och omvänt, om hela mongolarmén förintats och skingrats ordentligt hade mongolernas rike i väst fallit samman flera generationer tidigare än vad som annars varit fallet, och Persien, Anatolien och Mesopotamien kastats in i kaos och uppror och legat vidöppna för omgivande riken, inte minst ett mamlukrike som ännu var i tillväxt och aggressivt.
A’ratauma år 1000: Kiralatet & Karakhanatet
Yakane i Österled tar sikte m Bågen
Nå. I ”Alla Drabbningars Moder” kommer tudjuterna, min berättelses mongoler, i full kraft med hela armén ledd av sin härskare Karakhanen, mot Kiralatet, motsvarigheten till mamlukernas rike, för en avgörandets dag. I en enda kampanj skall slavkrigarna i Kiralatet undanröjas och alla Imans kärnländer läggas under en enda hand, den store Khanen Hilai. Yakane står på den andra sidan. Han befinner sig i onåd, och är skild från det som kommer att vara den huvudsakliga krigsteatern i mellersta Aram (se karta). Via en mängd förvecklingar och hisnande manövrar lyckas han få med sig den duglige guvernör som beordrats att få honom dödad och hela hans provinsarmé för att ansluta sig till huvudhären.
Väl där kommer Yakane i spetsen för styrkan in som en undsättning i sista ögonblicket, för slaget mot det övermäktiga Karakhanatet går illa. Rakt in i fiendens flank rider han, åtföljd av de främsta, under ett regna av pilar. Under en otrolig slakt tar han tillbaka Kiralatets Sandjak, dess krigsflagga, men skärs av och omringas av enheter ur khanens kesig, elitvakten. Mitt ibland dem, omgiven av hundratals fiender, reser han flaggan för att kalla Kiralatets krigare till samling och motattack.
Så såg idén ut. Frågan var – hur skulle det gestaltas?
——————————————————–
Andra inlägg i serien ”Alla Drabbningars Moder”
Se nästa del ”Alla Drabbningars Moder Del 2: En hjälte för en hjälte” →
Mamluckerna har här tidigare berörts i en mängd sammanhang, se tråden ”Mamluckerna /Mamluks”
¹ Själva titeln ”Alla Drabbningars Moder” är ett som jag legat och sugit på i över 20 år. Inför USA-alliansens anfall på Kuwait i första Gulfkriget 1990-1991 kallade Saddam Hussein det förestående kriget umm al-ma‘ārik (أم المعارك), ”Alla Drabbningars Moder”. Som saker utvecklade sig blev det något av ett antiklimax, Saddams mångomskrutna armé hade aldrig någon chans och besegrades snabbt. Namnet förblev dock hos mig, och jag fann den passande för den kontrafaktiska klimaktiska striden mellan min berättelses två stormakter (se http://en.wikipedia.org/wiki/Gulf_War#Etymology).
² Se bl.a. ”Mongols and Mamluks: The Mamluk-Īlkhānid War, 1260-1281” av Reuven Amitai-Preiss, Cambridge University Press 1995; ”Homs, second battle of” i The Cambridge Encyclopedia of Islam 2:a uppl. vol. 3 (H-Iram), 1971; samt Wikipedia, Second Battle of Homs (http://en.wikipedia.org/wiki/Second_Battle_of_Homs).
Den mongoliska expeditionsarmén som skickades mot Syrien 1280 och besegrades av mamlukerna vid 2:a slaget vid Hims bestod enligt källorna av ca 80 000 mongoler och dessas allierade. Säkra siffror för mamlukarmén saknas, men uppskattas till någonstans mellan 50 000-60 000 man. Beräkningar som velat nyansera källmaterialet landar på siffror runt ca 50 000 mongoler mot ca 25-30 000 mamluker.
Till sist, efter år, dagar och tandagnisslan är äntligen andra bilden i serien ”pojken och Draken” för två killar färdig. En stor ful röd drake stor inför att få näsan kliad av en ung hjälte.
Det är passande att det sker på min moders födelsedag, hon som är källan till allt gott som kommer ur dessa fingrar.
I föregående inlägget ”Jake the Dragonslayer del 1” visades den långa och mödosamma upptakten till att nå det utgångsläge för färgläggningen som syns nedan.
Landskap, Jake och Draken monterade före färgläggning
Den stora verkliga arbetsintensiva delen är dock målningen. Jag använder Photoshop, på ett tyvärr grovt amatörmässigt sätt, som målningsduk. Grovt, för att jag aldrig kunnat lösgöra mig från den grundläggande tendensen att faktiskt måla, med musrörelser och de inställda penslarna, det som synes. Riktiga Photsoshopproffs använder ”spår”, ”redigeringslager” och lagereffekter med 3D-karaktär för att göra sin grej. Sånt grannlåt behärskar inte jag, även om denna bild, som alla före den, gav möjlighet att i alla fall pröva en del mer avancerade tekniker.
På den vindlande utflykten till Photoshoppandets krokiga stigar kan bakgrunden tas upp först. Den består av 10 lager men skall inte detaljstuderas . Det räcker med att säga att vissa utmaningar aldrig riktigt kunde mötas. Min teknik för handmålning med musen som pensel drar åt det vattenfärgsaktiga hållet, och starkt beroende av lagerfunktionen i Photoshop för att skapa vissa mjukare övergångar. I den här bilden var det mer av ett problem än i ”Joel den unge och Draken”, eftersom bakgrunden är mer framträdande. Den färgpalett som resulterar kan inte utan vidare förlikas med den tuschpenslade bakgrundens starka linjer, och det stråk av serieteckning som vidlåder bilden i stort. Färgerna måste ges mer kontrast och mättnad, och element som ser alltför målade ut måste bringas att se mer ”tecknade” ut.
Genom att använda filter och olika bearbetning försökte jag få målade element att stå ut på ett sätt som passade mer för de skarpa linjer och konturer som utgjorde teckningens grundform. Gräset i förgrunden målades t.ex. i fyra lager, som till slut förenades och via ”sök kant”-verktyget ficks att se lite mer tecknade snarare än målade ut. Ett ”suddningslager” ämnad åt att skapa den matthet som sker med stora avstånd lades över och gjorde att det blev lite mer…dimmhöljt vid horisonten. Det blev rätt OK ändå, som bakgrund betraktat.
Men mest meck var det att måla förgrundsfigurerna. I ”Joel den Unge” visades hur man kan bete sig lite mer proffsigt och fullt ut dra fördel av lagerfunktionerna i Photoshop för att få fram mjuka skuggor och högdagrar. I praktiken innebär det att man målar bilden flera gånger, fast med olika färpaletter som sedan smälter ihop när man försiktigt försiktigt suddar sig ner genom lagren. Det är ett grannlaga arbete som kräver att man kommer ihåg vad som sitter i varje lager, och mycket tidsödande. Hur de här lagren läggs ovanpå varandra för att skapa den hela bilden är en dock process som jag fortfarande inte är van vid, och som jag tog ett slags serier av ögonblickbilder på för att minnas.
I galleriet ovan kan man se hur de olika lagren ser ut för sig. Jag finner de lite fascinerande, de övre lagren får en slags spöklig karaktär. De säger också något om hur kulörer egentligen ansluter till varandra och hur skiftande en färg, som vid en första åsyn ser väldigt klar och enhetligt ut egentligen är.
Nedan kan man se hur det hela utvecklar sig när lager läggs på lager och de olika färgsättningarna förenas.
Mycket av arbetet i Photoshop är kontraintuitivt. Till exempel hur ljusa och mörka partier samspelar. I en målning med t.ex. oljefärger skulle man lägga på det mörka först och sedan allt ljusare partier över, närmare och närmare betraktaren. Det stämmer också med den avbildade verkligheten där det ljusa är de utstickande, starkast belysta partierna, medan det mörka är det som hukar i skuggorna. Man testar sig fram för se vilket sorts ljus, varmt eller kallt, spritt eller riktat, som man vill använda.
I Photoshop är det tvärtom. Man måste bestämma sig för vilken färg de ljusa partierna skall ha från början, och inte väja för att det är väldigt skilt från de färger man vill skall dominera bilden till slut. Det första, alltså nedersta färglagret är alltså en matt dräkt av gul, gröna och ljusblåa nyanser.
Den unge hjälten själv utgör dock ett undantag. Bakgrundsfärgen till hans hy är starkt skär. Det beror på att man senare kommer att lägga på ett skuggande lager som får färgen att bli mattare. Det är ett kännetecken för mänsklig hud som lever, att det finns ett färgstarkare lager under även den ljusaste hy. Utan den ser personen ut som ett lik.
Ovanpå lägger vi sedan de mellantoner som är de som är tänkta att definiera färgsättningen. Rött för draken, mörkgrönt för Jakobs kilt osv. Vi suddar oss ner genom lagren och låter det ljusa underlagret skymta fram på de delar som sticker upp. Redan här skapas en känsla av volym.
I nästa lager målar vi bilden i de mörkare, skuggade partiernas färgskala och lägger på dem. Och suddar suddar suddar…Drakens veckade, skynkligt fjälliga hud kommer här mer och mer till sin rätt, och ryggkammen och Jakobs skjorta börjar här lyfta från sin enfärgade platthett
Den fjärde bilden visar det matta, ljust grå-lila-färgade lagret av ren skugga som läggs ovanpå resten. Den behövs för att ytterligare ta ner de ännu alltför grälla färgerna, och visa på den grådaskighet, alltså skillnaden i mättnad, inte bara ljusstyrka, som skapas av skuggor. Den måste följa skuggfärgspartiet noga, men spiller över även på ljusare partier som därmed, om man är omsorgsfull, får behövliga skiftningar som gör det hela mer levande. Skuggpartierna kan göras mer eller mindre mörka också, mer eller mindre intensiva. Med hjälp av brännverktyget får man en skiftning inte bara av skuggans djup, utan också intensitet.
Detta är som mest nödvändigt för den unge hjältens hy, för att undvika att han bara ser grisskär ut.
Till sist ser vi hur det hela ter sig i sammansättning.
I föregående inlägg skrevs om att den skotskt inspirerade bakgrunden fordrade att man utrustade den unge hjälten Jakob med skotska kläder med ett dito skotsktrutigt tyg. Det som i lekmäns ögon ser ut som ”rutigt” är dock ett rätt avancerat mönster med linjer och flera nyanser av de ingående färgerna i olika fält, som tillsammans bildar en unik och karaktäristisk s.k. tartan. I skottland har tartan-färgerna kopplingar till klanväsendet och olika grupper och sammanslutningar, ofta av militär typ som regementen. De bevakas av specialister alldeles precis som feodala vapensköldar. Att få till dem rätt är alltså en kitslig fråga.
The Black Watch vapensköld & Tartan-mönster
För den unge Jake valde som omnämnts den tartan som användes av det skotska regementet The Black Watch. Jake bär en kilt med en tillhörande fly plaid, en tvärgående mantel som bars över ena axeln i de skotska högländerna, som förstås har matchande färger. Grundfärgerna lades ursprungligen i olika lager som synts ovan. Men som framgår av hur mönstret egentligen ser ut blev det en mardröm att göra den helt rättvisa.
Men skam den som ger sig. Genom att måla med brutna linjer och över ett halvdussin lager över och under varandra samt använda ett ”tygfilter” skapades först ett mönster. Det draperades sedan omsorgsfullt varefter det böjdes och bändes över Jakes figur. Sedan lades samma skugglager på som hos draken, och några högdagrar. Till slut blev det inte så illa, om man kisar lite.
Slutbilden lades ihop. Skuggor och inramning lades till rätta, några få skönhetsfel som färg som hamnat över kanterna och så vidare fixades. Men nu är det dags att sätta stopp. Jakob måste få sin tavla någon gång, innan han bli lika gammal som på bilden, Jag hoppas att han gillar den.
←länk till föregående del ”Jake the Dragonslayer del 1”
27 03
Detta galleri innehåller 10 bilder.
En dam av tvivelaktigt rykte, men av intagande skönhet, som vet väl att intrigera i den bysantinska världen och kan sätta såväl stalldrängar som kejserliga prefekter på plats. En sådan kvinna har jag sökt efter för en karaktär till min berättelse, den mystiska Zoe. Zoe är den som lärt krigskaptenen Yakane, en barbarisk otrogen utböling, att […]
2 nya bilder tillagda i galleriet, avdelning ”Storyboards”
Om en teckning av Liemannen, som leder till en ritt genom några historiska representationer av döden.
Idén kom till mig för ett år sedan när min gode vän Johan, utsänd och förvisad av vårt konungsliga Maj:t till lapphelvetet för att underkuva infödingarna (läs: jobbar på länsstyrelsen i Hälsingland) berättade att han gick en kurs i att slå med lie, vilken konst har hamnat i en viss dekadens i vårt moderna jordbruk (Lieslagen mark ger tydligen bättre ängsmarker med tanke på biologisk mångfald).
Tanken var förstås: Johan är den moderne Liemannen!
Plastinicerad häst & ryttare
I samband med det här hade jag tittat på bilder av de inplastade lik som tillverkas av Günther von Hagens i Haidelberg i studiesyfte, där döda kroppar i olika stadium av genomskärning bevaras genom en process kallad plastination. Det finns en hästkropp som sådeles inplastats, med huden borttagen och alla musklerna synliga.
Vore det inte kul om…
Den där bilden plus Johans märkliga aktiviteter inspirerade mig till en ridande dödsgestalt, med en stor lie på en häst halvvägs in i förruttnelse. Jag utgick från fotot till vänster men skalade bort mycket av hästens kött som fick hänga som sjok på ett mer exponerat skelett. Döden ritades traditionellt som ett skelett i en kåpa – fast en ljus, istället för den mörka som är norm. Den första tuschteckningen, direkt ifylld på blyertsskissen, kom ganska lätt och kan skådas nedan.
Liemannen på sin dödsspringare
Nu ville jag gärna gå vidare och lovade Johan att inkomma med en mer fullständig bild. Men hur skulle en sådan se ut? Här kom effekterna av beslutsångest och ”too much information” att åter göra det svårt för mig… för det fanns ju oändliga variationer på dödstemat. Även om jag parkerade mitt sinne där det iofs alltid vilar upp sig, på högmedeltiden, så var döden i sig en egen genre under den epoken, avbildad och representerad in absurdum inom ramen för olika traditionella motiv, alla med sina pros & cons…
Dödens ryttare vid domedagen, Tyskt 1300-tal
Den enklaste varianten skulle kunna vara döden som likt en slåttermaskin hackar sig fram genom de levande, som i en domedagsbild från 1300-talets Köln. Inte så subtilt kanske, men med mycket action.
En annan liknande idé var mer kittlande och litet inspirerad av medeltida föreställningar om döden som red fram osynlig och liksom spred farsot och död omkring sig – jag såg framför mig scener som i Stephen Kings ”Pestens tid”, med tusentals döda liggande runt en obevekligt framridande lieman. Det finns en berömd 1400-talsfresk i Palermo som jag såg i en bok i tonåren som låg och malde och hade kunnat bli något – se nedan. Det kan inte undgå att framkalla ett leende, och säger något om folks berättigade agg under den tiden, att de som först ligger döda under Dödens fötter är religionens företrädare, interfolierade med en och annan furste med krona på sig. To hell with them.
Trionfo della morte - Döden spränger fram i sengotisk målning 1446
Men vid närmare eftertanke skulle motivet inte passa ihop med den teckning som redan förelåg, där döden är lite av stjärnan, huvudpersonen. En massakrerande död skulle obönhörligen bli en slags bifigur i sin egen show – intresset skulle dras mot de döda eller dödende eller bedjande runt dödsskepnaden. Det var ju inte meningen. Döden med sin lie skulle ju vara the shit här. (Idén kan dock kanske kombineras med skorpionlejonen från Apokalypsen som jag håller på med…)
Dödsdans efter senmedeltida träsnitt
Ett tag riktade jag uppmärksamheten till det populära motivet dance macabre, medeltida avbildningar av en dödsdans, som blev en vouge efter Digerdöden. Men de slog inte riktigt an rätt ton för en ridande död, och har ens lags humoristisk udd som väl kanske inte riktigt var min avsikt.
Jag funderade vidare på en variant på apokalyptisk scen, där Döden infogades i en tablå med apokalypsens fyra ryttare – jag höll på att rita några av domedagsmonstren från Johannes uppenbarelse och hade det färskt i minnet. Men det var inte riktigt heller, då skulle Dödens centralitet i bilden undermineras och temat förskjutas för mycket.
Jag lade ett tag bilden åt sidan då idéerna till helhet dök upp och förkastades. Men till slut kom, tack vare Umberto Ecco och hans utmärkta bok ”Om Fulhet”, ännu en av mina gamla favoritmålningar till hjälp: Pieter Brueghels ”Dödens triumf” från 1562. Den skildrar stunden då de döda kommer för att göra upp räkningen en gång för alla. Döden som en framstormande här, som drabbar de levande med det oundvikliga slutet. Varken kungar, påvar, kvinnor och män kan motstå den.
Pieter Brueghel "Dödens Triumf"
Detta är en av historiens stora tavlor, avskräckande i sin mästerliga mångfald. Idén om en armé av döda förblev med mig, och jag funderade på en slags prequel till den. Vad om döden red fram på sin springare för att väcka just den här av döda som tavlan visar? Jag ritade fler varianter av skelett i olika stadium av uppvaknande, några samlade, några nyss uppstigna från myllan. Teckningarna kom till endast mycket långsamt och gradvis, med influenser från flera olika håll. Jag ritade då och då nya delar som sedan kom att hamna i olika lager på bilden, vars montering och färgläggning tycktes ödesbestämd att ske i Photoshop, fast i slow-motion. De tuschade teckningarna i min vanliga semi-serietidningsstil droppade således in enligt nedan:
Och sålunda kom dagen då allt skulle fogas samman och färgläggas. Jag utgick från starka kulörer i egna färglager under varje tecknat lager, direkt blandade i varje plan med mjuka penslar, och sedan gradvis avmattade.
Liemannen rider fram och kallar de döda till strid.
Jag tog till ett av mina vanliga knep för att binda samman bildens element och samtidigt skapa en mystisk känsla – dimsjok och rökridåer. Som en dis som förebådar och väcker de döda till uppstigande utgår den från Döden, omvärver skeletthären runt centralfiguren men anknyter också till den sjukliga dimvärvda himlen i bakgrunden. Bakgrunden anknyter till Döden också genom att jag målade dödsskelettet svagt grönaktigt, likt den grönaktiga corona som omger den ”onda månen” i bakgrunden. Rendering i Photoshop användes för att lägga på ljuseffekter, och en slags aura runt döden och hans häst. Samt förstås för att skapa genomskinligheten i dimmorna.
Jag är lite nöjd. Det ser ut som ett småcoolt serietidningsomslag. Dock så måste jag jobba på mitt ruttnande kött, det blev faktiskt inte speciellt anslående på hästen – den uppstigande handen i förgrunden har bättre ”sönderfallande zombie”-känsla. Och så här i efterhand slog det mig att man kunde uppnått en ytterligare effekt om man framställt dödsarmén mitt i vintern, uppstigande genom ett vitt snötäcke. Så mycket knas, så litet tid.
Jaja, jag hoppas iaf att Johan gillar den, för idag leverar jag den sent omsider personligen till honom uppe hos skogstrollen.
Så har till slut alla skisser som legat och skräpat, men varit till stor hjälp icke desto mindre för att skriva historiens första kapitel, förvandlats till storyboards som även andra än jag kan se vad de föreställer. Här har jag valt att sammanställa dem, para dem med de relevanta textställena i berättelsen de föreställer samt även länkar till musik som jag tycker passar varje scen (Länkarna går till Spotify alt. Youtube).
Födelsen
Kolpenna på blyertsskiss
Längre fram avtecknade sig fackelskenet bredvid en staty av ett lejon på ett fristående torn, förenad med fästningen ovan med en bågbro. Hon var nästan framme vid Lejonporten, nergången till de kungliga stallarna och sin farliga färds destination. Men var fanns den som skulle möta upp henne? Gülfems hjärta slog hårt medan hon bet i sina läppar av oro. Hon stod just i begrepp att lämna sitt paket på marken och skynda sig tillbaka till haremets trygghet när en skugga lösgjorde sig från det kompakta mörkret alldeles framför henne.”
Musik: Hans Zimmer – Instinct alt http://www.youtube.com/watch?v=LtEDQVBNnsI
Yakane ovan Arbine
Blyertsskiss, tusch och kolstift
Som en skugga ruvande i den röda kvällssolen som badade staden Arbine, havet i väster och de omgivande kullarna i ett gyllenrött sken, betraktade Yakane staden som i skymningen hukade sig nedanför dem. Han höll tyglarna stadigt om sin stora krigshäst som oroligt trampade av och an från sin plats bredvid utkiken. Bakom honom stod på rad ett halvdussin av de katapulter och krigsmaskiner med vilka de sedan flera dagar bombarderade staden nedanför kullarna.
Musik: Jerry Goldsmith – Old Bagdad alt http://www.youtube.com/watch?v=v3a3Bb1oUq0
Kolpenna med stödjande crosshatch & bläcklinjer på blyertsskiss
Yakane talar till trupperna inför Slaget om Arbine
Med allas ögon på sig steg Yakane upp på sin häst som hölls av Jack och höjde sin röst så att den genljöd över samlingsplatsen.
”Män! Just nu vet ingen hur striden ute på havet slutar. Allt vi kan göra är vår plikt här där vi är. De där nere tror säkert att de har anledning att fira. Låt oss slå den lusten ur dem, och påminna dem om vår eld! Låt dem frukta oss och vår seger mer än de hoppas på sin egen! Och gör vi vårt så vem vet vad morgondagen har i utsikt? Där ute rasar striden, och större styrkor än vår väntar på att ge sig i kampen. Men idag, just nu, är det vi som är dubbelörnens skugga. Låt ingen glömma att det är vi som har staden i våra klor! Protostrator och atreminarna kanske finner att staden, och dess rikedomar, redan gett sig till männen på kullarna.”
Samtidigt som han sade det sista höjde han armen och visade upp depeschen med sitt sigill och såg på Jack. Männen visste att denne överlämnade Yakanes budskap, och det gick snabbt upp ett ljus för dem.
Musik: Stargate SG 1 – Return To Active Duty/General Hammond
Yakane ser ut över belägringen och Sjöslaget om Arbine
Blyerts, tuschpenna -och pensel. Renderad
Yakane stod ovan avsatsen med katapulterna en bit upp på kullens fortsättning , varifrån han hade sikt ner mot staden och bortom den sjöslaget vid horisonten. Den magnifika vyn hade för Yakane en slags våldsam skönhet, och han kände sig vederkvickt av den bris som fick manteln att fladdra bakom honom likt seglen ute på havet. Ett sådant skådespel hade få av hans landsmän sett. Det var en vacker stridsskådeplats, ett bildskönt landskap en vanlig dag, nu bliven mer dramatisk då echatiska havets blåa vatten och den ljusa himlen sölades av svart rök, vrakgods och eld, och Arbines röda tegeltak alltmer doldes av diset från den krunska eldens tjocka svarta rök. De svarta plymerna ute på havet framträdde skarpt mot den ljusblå skyn med sina få ulliga moln. Vinden kastade de mörka slingorna fram och tillbaka och förenade dem till ett ruvande täcke, ett mörkt monster som tycktes sträcka ner svarta fingrar mot de små skvalpande flytetygen där nere.
Musik: Hans Zimmer – Do You Think I’m Saxon? – Score alt http://www.youtube.com/watch?v=8NWirlDso38
Deep Purple – Smoke On The Water alt http://www.youtube.com/watch?v=arpZ3fCwDEw
Inledande Rendering Claudio i Slaget vid Arbine
Tuschpenna på blyerts, tuschpensel. Renderad.
Lågorna slog ut från rundskeppets för och slickade dess hissade segel. Fartyget var dödsdömt, nostrilensarna hade slutat bekämpa elden. Nu var de dock på väg att lägga sig jämsides med Claudios skepp. Skeppen krängde i de höga vågorna, men i den starka vinden var segelfartyget snabbare än Claudios uttunnade led av rorsmän. Brinn upp, fördömda segel, brinn! I akterkastellet sköt Claudios besättning frenetiskt mot det annalkande trämonstret, vars för såg ut som en igelkott av de många loden. Men Claudio såg att det skulle bli strid man mot man. Nu hade fienden bara en chans, att borda ”Örnen”.
”Se upp män, de kommer!” vrålade Claudio med svärdet i högsta hugg.
Musik: A.R. Rahman – Storm alt http://www.youtube.com/watch?v=Qk16–gdlHg
Mondenaga de Quiroga i Yakanes tält, m Jack
Tuschad blyertsskiss, cross-hatch. Renderad
Ur sin vida kappa tog prästen sakta och demonstrativt fram en skriftrulle försedd med en bulla, liknande de stora metallsigill som ketorianerna brukade på sina högsta officiella skrivelser och räckte fram den, dock utan att släppa taget. Sigillet såg ut som ett stort mynt, med infattade snören av olika färg som band runt det vikta papperet. Yakane fingrade på den. Denna var ingraverad med soldekerationerna som hörde till västerlänningarnas och ketorianernas tro, numenismen, och bilder på två mansansikten samt inskriptionerna SIMEON och SARANEUS i den västerländska skriften som skilde sig från ketorianernas. När Yakane vände på den såg han att det stod något skrivet på baksidan: VICARIUS IANNAII BENEDICTUS X. Vicarius Iannaii, alltså Iannais, deras profets, ställföreträdare. Yakane såg upp från bullan till prästen med en skeptisk och frågande blick.
Musik: A.R. Rahman – Dr Dee Part 1 alt http://www.youtube.com/watch?v=3FFTf33ixWY
I natten närmar sig Atreminarnas flotta Huvudlägret
Blyertsskisser, tuschpenna -och pensel. Hopfogad och renderad.
[…] deras blickar riktades ut mot vågorna där de kunde urskilja en rad av skepp som lösgjorde sig från sjöslagets dödliga omfamning och styrde in mot strand. Runtomkring dem stod havet i brand, de tågade som ut ur helvetet och tillbaka till världen, årtag för årtag, mot havets makt, mot vind och regn, nu till slut segerrika mot sina fiender. Men vems sida var det?
Vem hade segrat? Det ändlösa ögonblicket innan Yakane och hans kisande män kunde få syn på skeppens fanor drogs ut till det outhärdliga. Sedan sjönk hjärtat i bröstet på dem när de skymtade den vita stegrande hästen mot blå botten på de ankommande skeppens master och akterkastell. Atreminarna hade dragit det längsta strået i stormen och kaoset. De hade brutit igenom blockaden.
Musik: Hans Zimmer – I See Dead People In Boats alt http://www.youtube.com/watch?v=pccvB8aGzCk
Atreminarna Landstiger vid Arbine
Tuschad blyertsskiss, cross-hatch. Hopfogad och renderad.
”Då stormade vakten in och sade att iorikoi redan befann sig i lägret, att de steg från krigsfartygen direkt ut på stranden! Panik utbröt och alla sprang ut. Därute var lägret i oordning och alla gjorde sig redo och beväpnade sig. Soldatern sprang ner till stranden, som inte var ordentligt skyddad eller försvarad. Där hade atreminarna lagt till med stora skepp med runda kölar och en slags portar i fören ur vilka uppsuttna ryttare stormade ut… rakt in i striden! De slaktade de bågskyttar som hade stått närmast vattenlinjen på vakt och var på väg att bana sig väg in i lägret… Jag har aldrig sett något liknande.”
Musik: Basil Poledouris – Destruction of Roger Young alt http://www.youtube.com/watch?v=NzdHMI9GbCs&feature=related
Yakane leder reträtten från Arbine - ljussatt
Blyerts, tuschpenna -och pensel. Renderad.
Yakane tände en stor fackla och gjorde sig själv till en tydlig punkt, klev upp på branten så att de alla kunde se honom. En försäkran för männen. Var de än kom ifrån, varför de än tagit upp vapnen, skulle de se att den som angav riktningen var där mitt ibland dem. Hans stora mantelklädda figur ledde dem genom mörkret, mot dagens gryning. Hela natten marscherade de.
Musik: Craig Armstrong – They’re Here och Craig Armstrong – Escape som finns i längre version här http://www.youtube.com/watch?v=ZhP6F-vxeZI&feature=related
Den sista av Storyboard-bilderna behandlar ett skeende som, genom ett lustigt sammanträffande, skildras snarlikt av den mediokra filmen ”Robin Hood” (2010), nämligen en avancerad marin landstigning på medeltiden.
Det är en maffig scen, men den drog sin inspiration direkt från landstigningen av Normandie 1944, det är tydligt. Och helt fel förstås – den sortens farkoster och landstigning som sålunda visas upp, små och flatbottnade med lucka fram, såg aldrig dagens ljus i verkligheten.
D-Day 1200 AD -Landstigningen vid Dover?
Men det fanns verkligen avancerad sjö/landkrigföring på medeltiden – framför allt bland medelhavets stora sjöfarande stadsstater. Och för den som vill lägga två strån i kors för lite faktaunderbyggnad finns ett lysande tillfälle i historien då den främsta sjöfararnationen av dem alla, Venedig, visade världen vad även en begränsad styrka kunde åstadkomma när de åtföljdes av en riktigt stark och genialt ledd flotta. Det var det fjärde korståget, som kom att skaka kristenheten i grunden: istället för att anfalla det heliga landet kom den nämligen att avledas mot kristenhetens främsta stad Konstantinopel, som plundrades år 1204 efter att ha motstått alla erövringsförsök sedan 300-talet. Detta inspirerade en scen i min berättelse, och låg till grund för min egen storyboard.
Det fjärde korståget är speciellt såtillvida att det finns flera vittnesbörd om händelserna. Vi har vittnen från båda sidor: dels bysantinarna, dels involverade korstågare som beskriver den västerländska expeditionsstyrkan. De medföljande Robert av Claret och Geoffrey de Villehardouin, som skrev var sin krönika om korståget, beskriver ett sorts speciella hästtransporterande galärer, omväxlande kallade dromoner, chelandier, tarider och ussiers som anpassats från befintliga bysantinska galärtyper och förde hästar som kunde sättas iland direkt av redan uppsuttna riddare genom portar i för och akter. De bekräftas av den grekiska sidan, där bland andra den grekiske krönikören Niketas Koniates berättar:
”Inom tre hela år byggdes ett hundra och tio hästfraktande dromoner och sextio långsskepp i Venedig, och mer än sjuttio rundskepp ihopbådades (en mycket större till omfånget än de övriga kallades Kosmos)”1
Modell av landningsfarkost anno 1204
Men hur kunde de se ut? Jag fick hjälp från oväntat håll: en samling småtokiga fans försökte sätta ihop en film vid namn Blackernae (efter kejsarnas palats i Konstantinopel) om det fjärde korståget, och byggde därför en modell av ett sådant skepp, en galär med dubbla årrader och riktigt djup köl (se till vänster). Enligt fackliteraturen kunde de ta upp till 30 fullt uppsuttna riddare, plus den beväpnade besättningen (som dubblerade som marinsoldater) på över 100 man. 2
1600-talsgalären "Reale"
För övriga skeppstyper drog jag från den research som gjorts för hela serien av marina storyboards. Dock tog jag chansen att ta med en galär som i flera år legat och spökat i min fantasi: den stiliga franska sentida galären reale, som finns som modell och länge varit min mentala bild av en krigsgalär, även om den inte byggdes förrän på 1600-talet. Anakronism? Nej, skeppstypen var redan då hopplöst föråldrad, och den byggdes mer som en slags ålderdomlig lustjakt för den franske ”solkungen” Louis XIV -ungefär som odrägliga rika idag som håller sig med segelbåtar. Om man tar ner skalan och blinget lite fungerar den som förlaga för en stor medeltida galär.
Italienska 1300-talslivare vid Markusplatsen
Primitiv Barbutehjälm
Jag ville förutom åsynen av den stora flottan som kommer in i natten ha med soldaterna som stormar in på stranden. En ymnig mängd foton i mitt eget bibliotek och på nätet hjälpte till att klä och beväpna krigarna, som jag försåg med en variation av tidens utrustning. Härtill är nutidens live-entusiaster till stor hjälp – se tex de glada italianska dito från just Venedig ovan. Männen till fots bar inte så tung rustning- mest brynjor och enklare hjälmar och läderhuvor. En fick dock en tidig form av s.k. barbute, en typisk italiensk hjälmtyp som senare allt mer kom att väljas även av riddare och ersatte de stora heltäckande hjälmarna -men inte förrän på 1400-talet.
Gauntlet 1300-tal
De beridna krigarna har lite mer avancerad utrustning: jag har utrustat den främste av riddarna med en tidiga bascinethjälm med visir av s.k. klapphügel-typ, med ett gångjärn för att dra upp ansiktsmasken. På händerna har han s.k. gauntlets, ledade stridshandskar av stål (ajajaj att få en smocka av dem). Medan de stormar ut täcks de av armborstskyttar uppe på bryggan.
Dags för en storyboard i mer vardaglig miljö, där befälhavare Yakane tar emot det kyrkliga sändebudet Mondenaga de Quiroga i sitt tält. Till skillnad från de flesta andra översiktsteckningar hittills fokuserar denna på personerna och deras interaktion snarare än på handling i en större miljö. Större vikt måste läggas på porträtten och ett mer dämpat kroppsspråk.
Jeremy Irons
Jack och Yakane har avbildats förr. Mondenaga de Quiroga är en ny karaktär i berättelsen, en munk utsänd av kyrkan för att förhandla med det östliga kejsardömet. Jag funderade länge och väl på hans utseende. Han måste utstråla en viss gravitas, samtidigt som han inte får vara för gammal, med tanke på den handling som följer och den auktoritet som han också axlar. Efter lång tids genomgång föll valet på Jeremy Irons. Hans utseende och utstrålning ligger väl i linje med Mondenaga-figurens behov: i själva verket ligger en av Jeremy Irons roller, den som jesuitpräst i den utmärkta filmen ”the Mission”, nära Mondenaga-karaktären med avseende på innehåll, handlande och inre väsen. Som framgår av bilden har han åldrats väl.
”The Mission” är för övrigt en viktig inspiration på många andra sätt. Det religiösa temat gjorde starkt intryck när jag såg den i de yngre tonåren, och inte bara Mondenaga- figuren utan den ännu viktigare karaktären Yvaine de Creres (inte avbildad här än) är inspirerade av rollfigurer i filmen. Det är också värt att nämna ”The Mission” för dess utsökta filmmusik, komponerad av den store mästaren Ennio Morricone och som i sig inspirerat flera scener i berättelsen. (Spotify-länk till The Mission Original Soundtrack finns här)
studie huva & kåpa
Den research som gjorts för medeltida kyrklig klädnad och som redogjorts för i andra storyboards (som t.ex. ”Kati inför Inkvisitionen”) gav basen för Mondenagas klädsel. Men ovanpå det skulle munken se ut som om denne varit på färd ett tag. Jag tog fram en redan gjord design för en resmantel (se bilden) och lade den ovanpå den klerikala klädseln. Jack och Yakane bär samma klädsel som i tidigare bilder från härlägret, dvs bysantinsk ringbrynja och tillhörande kringklädsel. Mest uppmärksamhet gavs åt Mondenagas och även Jacks porträtt, i den förres fall eftersom det dessutom fanns en bestämd förlaga som teckningen borde vara åtminstone lite lik.
Frågan om personernas positioner i rummet var det som krävde mest eftertanke när rekvisitan och utseendena bestämts. Och här blev bilden en nyttig övning i ”less is more”. Fantasy-och historisk målning är ofta operettartad, dramatisk och storvulen i sina gester – eller omvänt står bara personerna där, utan någon riktig relation till omgivningen. Här är idén dock av ett fångat ögonblick av ett mänskligt möte, vars personer måste relatera till varandra utan att se ut som om de strax skulle deklamera eller brista ut i sång… Nedan kan man se de olika stadierna av snurrande på den mentala kameran innan den rätta vinkeln framträdde.
Konceptidéer Yakane, Jack & Mondenaga
Slututförandet skedde i klassisk blyertskiss som tuschades med cross-hatch-teknik. Bilden skapades i två lager: dels personerna för sig, dels bakgrunden bestående av Yakanes tält, och sammanfogades i Photoshop. Den hopfogade bilden kan ses nedan.
Mondenaga i Yakanes befälstält
Ansiktsuttrycken är lågmälda, men blickar och framtoning borde passa för tillfället. Skalan var också viktig: de olika personernas storlek påverkar dels hur de ser på varandra och ger betraktaren en idé om den övergripande känslan i mötet. I sin hand håller Mondenaga en påvlig bulla, en skrift med en metallmedaljong som graverats med bilder på apostlarna Petrus och Paul (i detta fall deras motsvarigheter i berättelsen). Bakgrunden framstod för mitt inre som den hos en romersk befälhavares tält. Efter lite letande i den utmärkta TV-serien ”Masada”, om belägringen av den sista utposten för det judiska upproret 66-73 AD, fann jag några inventarier och detaljer som lika gärna kunde läggas in i en medeltida miljö. Dubbelörnen, symbolen för det bysantinska kejsardömet, fick ersätta den romerska Jupiterörnen. Efteråt renderades bilden i Photoshop, lite detaljer som tex Yakanes & Jacks ringbynja adderades och framför allt effekten av de olika ljuskällorna lades till. Resultatet kan ses nedan.
Mondenaga de Quiroga i Yakanes tält, m Jack
Sjöslaget vid den belägrade staden Arbine mellan två sjöfarande stadsstater har rasat hela dagen. På natten, när de hårda stormbyar som svepte bukten bedarrat, seglar den segrande flottan mot belägrarnas huvudläger för att påbörja en överraskande attack…
Se där temat för denna storyboard. Den här krävde en hel del research – jag vet inte mycket om båtar, även om medeltida skeppstyper är mig mer bekanta än den nutida floran av skorvar. Efter några nätters surfande och ett par bokinköp tonade några vettiga idéer fram, men ändå tog bilden flera veckor och mycket inlärande skissarbete för att färdigställa.
Medeltida Skeppstyper
De viktigaste skeppstyperna för större medeltida skepp var båtar av s.k. kogg-typ, ibland kallade rundskepp (pga den rundade kölen), samt galärer. En galärs främsta framdrivningsmekanism var en eller flera rader av åror, vilket befriade kaptenerna från beroende av väder och vind. Mot 1200-talet utrustades de regelmässigt med segel också trots de pga sin konstruktion inte var goda seglare, och segelberoende även på andra sätt var en svaghet för båtar med militära syften. De medeltida maritima republikerna i Italien – Genua, Venedig, Pisa, Amalfi m.fl. använde sig framför allt av galärer för rena krigsskepp eller skepp med vad som numera kallas dual use – dvs skepp som förvisso fraktade last men också hade militär kapacitet. Galärer har dock dålig lastkapacitet, eftersom mycket av utrymmet tas upp av rorsmännen. Sålunda brukades för handelsbruk ofta rundskepp, som var rena segelfartyg. I krig togs dock regelmässigt större handelsskepp i anspråk för stridigheterna. Av denna anledning var många rundskepp försedda med höga för- och akterkastell från vilka båg- och armborstskyttar kunde svepa fiendefartygs däck.
Koggar som fightas
En av svårigheterna med många av de illustrationer som finns i urkunder är den medeltida icke-realistiska avbildande stilen. Den ger ingen känsla för volym eller skala. Genom att studera målningar av senare liknande skepp och de få teckningar av medeltida skepp jag kunde hitta växte dock insikterna fram. Speciellt en illustration (se här bredvid) gav också en pekare på skalan. Skamlöst ritade jag av och om den till min egen bild, och började på resterande element i en blyertskiss som sedan tuschades över med kross-hatch-teknik.
Jag lät en av skeppen vara en kogg lik den som på bilden ovan, ehuru något ombyggd och ur en annan vinkel, med brandskadade segel och akterkastell för att ge eko av det föregående slaget. Den andra båten i förgrunden fick bli en galär, hårt kämpande mot vind och vågor. Ett antal mindre roddbåtar och landstigningsfarkoster fick illustrera den aktivitet som föregår den nattliga landstigningen. Miljön tecknades med samma teknik som båtarna, fast med lite bredare tuschpenna och pensel. De spridda delarna kom att bilda ett slags collage – på slutet fanns över ett dussin element inklusive bakgrund, vågor, små och större båtar att sätta ihop. Med photoshops hjälp kunde bilden monteras och renderas för att ge rätt nattlig belysning, visa på ljusen i det avlägsna lägret, och andra effekter. Slutresultatet kan ses nedan.
I natten närmar sig Atreminarnas flotta Huvudlägret
Jag hade ett antal låtar som ringde i huvudet vid arbetet med denna bild, men den kanske mest talande var nog: Hans Zimmer – I See Dead People In Boats från ”Pirates of the Caribbean – At Worlds End”.
I enlighet med det uttalade målet att variera stilen och tekniken på mina storyboards, eller annorlunda uttryckt, att leka fritt och experimentera lite hursomhelst (ehuru med myndig och allvarlig min) kliade det en dag i min stortå på att leka med ljuset.
Motivet låg nära tillhands – en lång scen från när den stackars hjältinnan Kati står inför inkvisitionen, orättfärdigt anklagad för häxeri. Scenen beskriver hur Kati står i ett klosters receptorium, dvs matsal, vilken ofta användes som samlingssal. Runt omkring henne står munkar iklädda habitus, ordensmantlar med kåpor. Kati har dessförinnan svultits och misshandlats. Hennes antagonist, den kyrklige legaten Yvaine de Creres står bredvid henne.
”Rummet var fyllt av munkar i svarta och vita klädnader. De särade mumlande på sig när hon fördes in, och tillät henne att se ett bord som var uppställt vid ena kortsidan. Där satt, med skrivdon och pergament framför sig, fyra män: en munk, en högt uppsatt präst och ytterligare två vilka var klädda i världsliga kläder. En av dem höll en gåspenna i handen, och Kati kunde höra dess svaga krasande när denne antecknade. Bredvid bordet stod Yvaine i sin svarta klädnad. Kati fördes fram till honom och åt sidan, och vändes bryskt så att hon kom att stå blickande ut över salen, vänd mot munkarna.”
Denna scen passar för att ljusätta av flera orsaker. Den utspelas i en stor sal, med en tydligt riktad ljuskälla från fönstren på ena sidan. Processen äger rum på morgonen, så ljuset från morgonsolen i öster är starkt och onödiggör andra ljuskällor. Majoriteten av de inblandade är klädda i enkla och kontrasterande svarta och vita kläder. De närvarande står så att blicken har en klar riktning. Och omgivningarna, själva rummet och dess detaljer, är enkla och avskalade.
Först är frågan om munkarnas klädnad. Ett utmärkt exempel på olika habiter kan ses i bilden av Hans Memling i St: Johannes hospital i Brügge, från runt 1480. De kläderna har knappast förändrats speciellt mycket sedan eller före dess.
För inspiration till rummet tog jag refectoriet i klostret Sant Domenec i Xativa, Spanien, inte långt från Valencia som jag besökte för flera år sedan. Flera bilder från ett festspel där kan ses på nedanstående länk:
Kati inför inkvisitionen - GrundteckningSedan var det dags för ljussättningen. Jag använde mig av Photoshops lagerfunktion i kombination med effekten "spotlights". Bilden delades upp i fem lager som motsvarade nivåer av djup: en för munkarna närmast, en för nästa rad, en för Kati och Yvaine, en för bordet och sist bakgrunden. Med härledning från fönstrens placering lade jag in strålkastare med olika vidd och fokus från vardera av fönsteröppningarna. Riktningen fick jag markera med ett system av markeringar på motstående sidan, inte olika de tejpmärken som används inom filmen. Ljuskäglorna fick brytas mot varandra och deras sammanlagda ljus falla på var och en av lagren.Kati inför inkvisitionen med ljuseffekterJag var rätt nöjd med resultatet och tyckte nästan att nu är jag färdig -det är trots allt en storyboard, ingen tavla. Ljusbehandlingen hade gett ett önskat resultat och förlänat bilden en känsla av rymd och djup. Men petigmeterdjävulen fick tag i mig, och jag började störa mig på att munkarnas klädnader inte var tillräckligt mörka i kåpdelen - hela bilden saknade i själva verket kontrast. Så jag återvände till ritbordet och lade på mer svärta på skuggor och mörka partier. Det hela blev... sådär. Svärtan blev bra men gjorde samtidigt att resten av bilden kändes för mjukt ritad. Allt som allt är jag inte säker på att det verkligen var en så stor förbättring. Resultatet kan beskådas nedan. Som experiment betraktat var det intressant, men nya friska tag kommer att behövas för att det verkligen skall bli bra. Det saknas tack och lov inte motiv för nya försök.Kati inför inkvisitionen med ljuseffekter och Mörker
Carl von Clausewitz "Om Kriget"
Richard Overy - War: a history in 100 battles
Robin Dunbar - Samvaro, skvaller och språkets uppkomst
hehehe, menar du typ den här https://upload.wikimedia.org/wikipedia/commons/5/5c/Aska_in_Hagebyh%C3%
Den första bilden erinrar ju lite om "Guldgubbarna" från Sveriges och Danmarks tidiga folkvandringst
Tack Karak! Har en backlog som är rätt betydande med bilder att publicera och skriva om, kommer mer
Vackert konstverk! Mycket genomarbetat och professionellt utfört.
Utmärkt arbete, som alltid! Och som alltid högst inspirerande. Underbar målning på alla vis.
I enjoyedd reading your post
Ja, det är intressant att Anna Komnena et ales känner ett behov att påpeka att pelekyphoroi, dvs "Yx
"Pellikoforoi Varangoi" alltså de yxbeväpnade väringarna, men helt säkert använde de mångahanda vape
Välkommen till min blogg, vars tema främst är visuella uttryck och skapande. Tidigare berördes också ofta andra teman såsom politik, religions- och samhällsdebatt.
Gillar (eller ogillar) du något, ge gärna feedback! Man kan sätta stjärnor ("Rate This") vid inläggen, "Gilla" längst ner vid inläggets slut. Och kommentera förstås - jag läser alla kommentarer så fort jag hinner.
/Pablo, alias Paulus Indomitus
För kontakt angående beställningar/
for inquiring about comissions, contact:
paulus.indomitus@gmail.com
Indomitus.blog 