Category Archives: Om Dumskallarnas Konspiration

Inlägg på temat att den rena dumheten blir övermäktig och leder till absurda konsekvenser och handlingar, som av någon anledning ändå uppfattas av utövaren som helt normala och följdriktiga

Dumskallarnas konspiration – en ljusglimt i Juletider från… Saudiarabien ?


I ett dystert Sverige av idag där politiskt käbbel, xenofober och fjantar av alla kulörer förmörkar ett redan mulet klimat kommer helt otippat en glimt av ljus från av alla ställen… Saudiarabien.

Det skall först påtalas att sådan är den schizofrena verkligheten i Saudiarabien att en trendkänslig befolkning använder den senaste tekniken för att fråga ”experter” om tolkningen av medeltida religiösa bestämmelser. Experter som de miljoner frågande förväntar sig skall vara lika medeltida som sina bestämmelser.

Historien börjar med ett f.d. befäl för den religiösa polisen i Saudiarabien, en del av vilken utgörs av de tidigare här på bloggen hudflängda mutaween, sedlighetspolisen som skall upprätthålla landets absurda lagar avseende t.ex. kvinnors klädsel. Det är värt att trycka på före detta, för herrn ifråga, en viss Ahmad Aziz Al Ghamdi, har gått vidare och är numera en rättslärd med rätt att utge fatwas, religiöst auktoritativa utslag och tolkningar av religiös lag, hos oss känt som sharia. Som sådan konsulteras han av de rättroende, numera allt oftare via moderna tjänster som Twitter.

sheikh ahmed aziz al ghamdi

shejk Ahmad Aziz al Ghamdi

 

För några veckor sedan gav den rättslärde svar på en fråga från en kvinnlig troende via just Twitter. Den löd:

Är det tillåtligt att ha bilder av sig själv på sociala medier (t.ex. Facebook) utan niqab, dvs heltäckande ansiktsslöja?

Jomenvisst! Svarade Shejk al Ghamdi. Det hör till saken att han sedan flera år stått fram som en av de mer liberala rättslärda i denna fråga, kontroversiell för sitt motstånd mot inskränkningar av kvinnors rättigheter. Nu avgav han det som en officiell tolkning ämnad för en bredare allmänhet att Niqab, den heltäckande slöjan som är obligatorisk i offentligheten för kvinnor i Saudiarabien faktiskt inte har något riktigt stöd i religiös lag. Den omnämns ingenstans i koranen eller hadith-litteraturen. Tvånget att bära sådan skulle alltså i själva verket vara en lokal bestämmelse och sedvana, och inte religiöst försvarbar på samma sätt som en mer ”normal” slöja för enbart håret.

Då tog det hus i helvete. Shejk al Ghamdis utslag spreds entusiastiskt och han fick massvis med stöd, men också mothugg från det knarriga strata som bebor det saudiska kungadömet.  Istället för att ta sikte på hans korantolkning, eftersom denna är… korrekt, försökte sig hans motståndare på klassisk hedersmobbning (dessvärre oftast ytterst verksamt i en hederskultur som Saudiarabien), där omkvädet  verkade vara att ”Al Ghamdi försöker vara modern, men sådär skulle han inte säga om det gällde hans dotter… eller fru”. Såsom f.d. Sedlighetspolis och kommen från konservativ stock kunde han förstås inte på riktigt stå för sådana hädiska tankar.

Eller?

Döm om moralknastrarnas fasa när Herr al Ghamdi den 13e december plötsligt dyker upp på den mest populära pratshowen i kungariket, där han leende låter sig intervjuas om kontroversen, öppet vidtalar sin underliggande syn på saken, och  bredvid honom sitter… hans… hans maka (ve och fasa!). Utan slöja (skam på torra land!). Med smink! (vik hädan, Satan!). Som för att riktigt gnugga in det hela presenterade herr al Ghamdi och tog sedan bestämt bakstätet till sin uppenbarligen vältaliga och smarta fru, som själv fick berätta om familjens situation och hur deras söner redan fått svårigheter på grund av sin faders mer balanserade åsikter.

Herr al Ghamdi har redan fått stöd från det allra högsta håll i den muslimska rättslärda världen: ledande män från universitetet Al-Azhar i Kairo har i ovanligt skarpa ordalag riktat sig mot hans kritiker och öppet vidtalat de som ”riktar anklagelser mot ledande rättslärda” (dvs Al Ghamdi) som ”okunniga” och den f.d. högste imamen bet t.om. av med att säga till belackarna, apropå bärandet av niqab: ”välj ni vad ni vill [bära], men håll sedan truten”. Från hans eget hemland är dock de religiösa auktoriteterna mycket mer fördömande, och han riskerar att bli avsatt och belagd med munkavle – eller värre.

Den här kontroversen visar att verkligheten kan vara svårt förtörnande för den som vill måla världen i svart och vitt, oavsett vilken sida man kommer ifrån. Shejk Al Ghamdi är ingen liberal frifräsare med våra mått, och lär inte dyka upp i en pride-parad nära Riyadh. Han är en konservativ man, med fötterna djupt i den islamiska rättsvetenskapens mylla. Men det finns antagligen många likasinnade rättslärda som vill men inte vågar säga som det är: att man med en ganska enkel exeges kan komma fram till att mycket av den skriftliga tolkning som trumpetas ut från överspänt och fundamentalistiskt håll i mellanöstern står på mycket lös sand. En bredare insikt om detta skulle svepa iväg sådant som saudiernas niqabtvång, kör-och rörelseförbud för kvinnor, och otaliga andra inskränkningar som drabbar inte bara kvinnor utan alla som måste se sina liv kringskurna av den förstelnade wahhabism som är det saudiska religiösa etablissemangets credo.

De mer tillåtandes arv är i själva verket ett starkare, rikare sådant – de första århundradena efter Koranens nedtecknande och framväxten av den islamiska jurisprudensen, det som idag bildar madhab, de ortodoxa rättsskolorna, och den övriga korpus som underligger sharia, var en tid av debatt, och av allt starkare krav på stringens och urskiljning vid studiet av religionen. Det är en händelse som ser ut som en tanke, att det var när denna pluralistiska och rationalistiska prägel stäcktes efter 1000-talet som Islam började sin gradvisa glidning ner i förtorkad, bakåtsträvande och vetenskapsfientlig grinighet som man ännu inte hämtat sig ifrån.

isis-flag & supporters

Det är också värt att se att den här affären sker mot bakgrund av de alltmer oroväckande händelserna norr om arabiska halvön, där barbarerna i ISIS bidragit till att ge Islam en nattsvart image inte bara externt, utan även i den muslimska världens kärnländer. Talibanerna i Afghanistan, som trots allt är ett randland i den islamiska världen, kunde inte riktigt röra om på samma sätt som halshuggarnas framfart i Syrien och Irak. Sistnämna har gett folk i mellanöstern en fruktansvärd glimt av hur en radikalt reaktionär samhällsordning byggd på islamisk grund skulle kunna bli verklighet nära dem.

10 variations of the hijab in Syria

Slöjor i Syrien före inbördeskriget – notera variationen jmf med Saudiarabiens niqab (”ninjan”)

Niqab-kontroversen blottar en spricka mitt i sunni-islams religiösa hjärtland Saudiarabien som måste vara välkommen och visar att det finns, förvisso ortodoxa men ändå sansade, röster som inte är beredda att låta religionen användas som argument för vilken godtycklig idioti som helst. De inser att de stockkonservativa lallarna i Saudiarabiens etablissemang genom att hålla fast vid sina solkiga och ingalunda självklara tolkningar riskerar att störta hela regionen i fördärvet. Det är i det ljuset som man kan bli uppmuntrad av en sådan som Abdul Aziz al Ghamdi, som vågar ta risken att sticka ut i denna fråga och stå för det.

Om till och med en gammal islamisk moralpolis som herr al Ghamdi kan drabbas av någon slags blixtnedslag av sans på mognare dar, öppet dissa det mäktiga religiösa etablissemang som han själv tillhör och bana vägen för en mer sansad hållning ifråga om klädsel, och i  förlängningen kvinnors och privatpersoners rättigheter, då finns det kanske hopp.

*****************************************

Se ett tidigare inlägg om ”muslimsk” slöja:

En bild säger mer än 1000 ord… om slöja i mellanöstern

—————————————————

Läs mer om Niqab-affären på:

Dumskallarnas Konspiration: Det var Alma, den kinesiska censuren och jag…


Det låter som en dålig vits, men inför den stora Almas 6-årskalas kom plötsligt en påminnelse om vad verklig censur och övervakning vill säga, och hur diktatorers krinskärande av friheter och åtkomst kan få direkta följder även för den som befinner lååångt därifrån, i en globaliserad värld.

Obamas besök kom och gick, en icke-händelse om något, En intressant sak kom dock upp just dagarn kring och efter hans besök, närmligen att svenska organ som FRA, Försvarets Radioanstalt, samarbetar med amerikanska NSA i den världsomspännande övervaknignen av internet (bäst rapporteringen om NS finns på The Guardian, se vidare källistan längst ner i inlägget).

nsa shield natinal security agency symbol

Det var en händelse som såg ut som en tanke, för undertecknad hade jsut dagarna innan haft vad som verkar vara en liten sammanstötning med en annan internetövervakande entitet, nämligen den kinesiska internetcensuren. Det är en bitvis lite vindlande historia, men ändå talande på något sätt, för hur snaran dras åt internet mer och mer, och hur det faktiskt kan komma att påverka en i sin vardag.

Undertecknad gillar att göra presenter till systerdottern Alma. Inför hennes födelsedag var det t-tröjor och tryck och allt möjligt på gång. En sista liten sak var att trycka ut och rama in en bild jag målat föreställande disneyprinsessan Jasmin (se om vars tillblivelse i inlägget ”En Prinsessa för en Prinsessa”).

Ute i sista dagen som man alltid är, var kruxet dock att jag inte hade USB-minnet med bilden med mig när jag väl haltade in på Gallerix. Ett telefonsamtal hade dock gett för handen att det inte fanns några hinder för att trycka den direkt från den bild som jag lagt upp på nätet. Finemangos, så blir bloggen till praktisk nytta igen tänke man.

kvidevitt!

kvidevitt!

Men väl nere i tryck- och ramverkstaden kommer den otrevliga överraskningen.

”Det… går inte.”

”Vadårå?” Undrade jag.

Den stackars grafikern bad om ursäkt, men berättade att de hade problem med vissa hemsidor. Deras nätverk var nämligen levererad av en kinesisk internettjänst, och censurerade ibland sidor. Han lät mig se, och tryckte in paulusindomitus.wordpress,com, och googlade också efter sidan. Upp kommer en röd skylt som säger att sidan har spärrats med hänsyn till innehåll som är ”restricted” i enlighet med bestämmelser rörande innehåll. Och det var inte någon av googles vanliga barnfilter som var igång där inte.

”Ah men, testa bildsökning då?” Men nej, vid bildsökning fick man förvisso upp en lista på bilderna med ikoner, men man kunde inte länka vidare till sidan eller bilden i originalstorlek. Utan upp kommer den arga röda skylten.

”Det där är från vår näts driftbolag” säger grafikern. ”Deras servrar sitter i Kina någonstans.”

Sinnessjukt! Men det kan ju rimligen inte betyda annat än att… att…. min hemsida spärras av grund av dess innehåll, med hänsyn till kinesiska internetbestämmelser.  Det tog ett litet tag innan polletten trillade ner. Det jag hade stött pannan mot, mitt i Svedala år 2013, var inget mindre än den kinesiska ”Gyllene Skölden”.

jindùn gongchéng - The Golden Shield

jindùn gongchéng – The Golden Shield

Den Gyllene Skölden, på kinesiska jindùn gongchéng, är ett samlingsnamn på den enorma apparat som den kinesiska diktaturen byggt upp för att censurera internet för sitt lands alltmer internetvana befolkning. Genom en armé av censorer som genomsöker nätet, spion- och sökprogram och filter av alla de slag, understödda av krav på åtkomst av alla datafiler och allt innehåll hos leverantörer av tjänster och innehåll som får den nyligen omtalade NSA-skandalen att te sig som en valhänt amatör, skall kinas befolkning undanhållas information som riktar kritik mot den kinesiska regimen eller ifrågasätter statens politik och institutioner.

Saken är den, att denna blogg har skrivit om den Gyllene skölden, inte bara i själva bloggen utan också publicerat i externa tidskrifter och hemsidor (Utrikespolitiska Föreningens tidskrift Utblick). Även i några andra sammanhang har förhållanden i Kina tagits upp i kritiska artiklar, nyligen t.ex. apropå den märkliga arkitektoniska driftkuckun som utgörs av det Kinesiska regimorganet Folkets Dagblads penisliknande nya skyskrapa.

Det är sådant som garanterat skulle bannas om en kines skrev om det, i Kina. Men nu satt jag alltså här i Stockholm och kunde inte få ut en bild på en prinsessa.

Nu fick man möjlighet att litet smaka på en auktoritär verklighet – men svaret är förstås inte att ge sig, utan att bete som just en opositionell eller helt enkelt ofjättrad person skulle göra. Jag tänker inte låta mig hejdas av några diktaturskallar, varken här eller ännu mindre borta i Beijing.

På andra sidan gatan fanns ett internetkafé. Jag sprang över dit, Lånade en dator i tio minuter (killen vid disken höll på att skratta ihjäl sig när jag berättade) och öppnade min sida, och slangade ner bilden på ett annat inköpt USB-minne. Därefter gick jag tillbaka och fick min målning printad av en road grafiker som drog ut tre fina tryck snabbt och fint trots att det var stängningsdags.

jindùn gongchéng The Golden Shield den gyllene skölden banned by chinsese censorshipFuck You, Bejing. Dagen då ni kan hejda mig från att leverera till Alma är dagen då jag ligger i graven. Och att denna blogg befinns vara så kontroversiell för Kinas befolking i era diktaturhjärnor tar jag som ett äretecken. Det är således med lika delar stolthet och indignation som denna blogg nu räknar sig som bannlyst av den kinesiska censuren.

Anders Zorn, flickan på loftet - censurerad på Facebook

Anders Zorn, flickan på loftet – censurerad på Facebook

Den här lilla episoden bör få var och en att begunda problemet med övervakning och censur av nätet på riktigt, och hur verkan av den, även när den sker till synes långt borta får återverkningar här i vårt eget land. Man brukar ofta peka på den positiva verkan av nätets ihopkoppling, och att den ger möjligheter för folk i auktoritära länder att få del av information som de ananrs inte skulle få. Men det förutsätter en osagd förutsättning, och det är att innehåll, åtkomst och tjänster på internet har sitt säte i länder som är friare, relativt den censurerande parten. Men som också tagits upp tidigare här, med hänsyn till när Facebook censurerade bilder på kända konstverk, får eftergifter till censurerande krafter i andra länder spridningseffekter. För det tåget kan nämligen också gå åt andra hållet. När ett så stort och alltmer avancerat land som Kina utövar censur, eller självaste US of A tillämpar nätövervakning, så drabbas alla, långt utanför landets egna gränser. Då blir man varse baksidan med att vi alla är ihopkopplade.

Det kan också tjäna som en liten demonstration av vad i alla fall vissa av de som spanar mot terrorister vet – att för den som verkligen vill göra något utgör olika former av censur och övervakning mest ett irriterande besvär, men inget verkligt hinder. Så det smidigaste sättet funkar inte? Nå men då gör vi det på ett litet mindre smidigt sätt. Men det blir ändå gjort. Det gäller morbröder som vill trycka sina bilder, men också terrorister som vill spränga bomber.

**********************************************

Tidigare inlägg som tar upp Kina i viss längd

Om Censur på Internet – Kinas Gyllene Sköld

Dumskallarnas konspiration – Folkets dagblad reser sig för det Nya Kina

Kinas fattigdomsbekämpning har också berörts i Artikeln ”Om Fattigdom del 3 – Fattigdom i Asien

—————————————————————

Lite artiklar om de senaste avslöjanden aom NSAs nätvervakning:

 

En bild säger mer än tusen ord… en fredagskväll


Gräsklippning, nattjobb och anhörigvård lägger hämsko på bloggandet, men det här var bara så talande…

För vad skall man säga?

En fredagkväll i vårens sista natt den sista maj ser man detta på bussterminalens rundel…

Fredag 20130531 krock lyktstolpe

Fredags(ratt)fylla?

Lönehelg?

Sommarstök?

Dumskallekonspirationen slår till med förortsrally vid bussens vändzon?

Ack, kärt barn har många nämn…

Dumskallarnas konspiration – Folkets Dagblad reser sig för det Nya Kina?


Eller – Kommunistpartiets Organ strävar mot falliska höjder!

Kommunistpartiets mediapotens är oöverträffad!

eller som en kinesisk kommentator skrev: Folkets Dagblad verkar vara på uppsving!

Eller någon andra av de otaliga skämt som kommer på beställning när man bygger ett hus som ser ut som nedan:

Folkets Dagblad Peoples daily HQ

Som framgick av en artikel i Dagens Industri häromveckan, som märkligt nog inte återfanns på webupplagan (men klicka bilden nedan), har det kinesiska kommunistpartiets husorgan Folkets Dagblad (Rénmin Ribào) bestämt sig för att bygga sig ett falliskt huvudkvarter i det av stora hus alltmer präglade Beijings (Pekings) skyline.

Obscent Skrytbygge Folkets Dagblad Kina penisformat hus

Det här är ju naturligtvis ofrånkomligt att skämta om, speciellt i en så pass pryd kultur som det officiella Kina gärna ser präglar Mittens Rike. Tänk att dag efter dag gå förbi bygget av ett jättehus för att en dag inse att… ”vänta, kan det verkligen… Nää jag måste se i syne. En 150 meter hög penis?”

Peoples daily Folkets dagblad skyskrapa 7772685112_1c008554f7_bDet som dock gör den falliska byggnaden intressant utöver det rent puerila är hur myndigheterna i diktaturens Kina reagerat på de kommentarer och skämt som folk naturligtvis utbytt apropå huset. Som framgör av DI’s artikel är det flera saker som… sticker upp om uttrycket tillåts.

Till att börja med är det en DYR byggnad. Detta samtidigt som Folkets Dagblad är den främsta trumpetaren för den nye presidenten Xi Jinpingss antikorruptionskampanj, som tagit sikte på korruption inte minst i samband med olika former av byggen. Ändå reser man själva ett jättelikt skrytbygge.

För det andra dras det kinesiska kommunistpartiet med ett erkänt svårt pryderi. Som framgår av ett tidigare inlägg , som tog upp den s.k. ”Gyllene Skölden” eller ”The Great Firewll of China” om vilken skrivits om här, har humor på internet med rent obscen eller burlesk karaktär återkommande censurerats – en av de mest kända exemplen var ett skämt med namnet på dne kinesiska alpacan, vars namn också kan uttydas som ”knulla din morsa”.

Se ovanstående dokumentär om den kineiska censuren på nätet – och det var 5 år sedan. Det är värre nu.

SÅ när folk skämtat om huset och också ironiserat över det ovanstående (och skämten är i sammanhanget för övrigt ganska snälla och harmlösa) har den kinesiska internetcensuren med sedvanlig humorbefriad nit tagit på sig att hindra humor om sin egen beställda jättedildo.

Det är det som är mest frapperande – den totalt hjärndöda arrogans med vilken den totalitära staten går till väga. OK om de byggde en jättepenis till sin egen ära (eller kanske inte, men låt gå då), och stod för det. Typ, ”ja vi vet vad det ser ut som, men än se’n då?” Men så är det förstås inte. Efter att ha tröskats genom hela apparaten och formen för huset bestämts med sedvanliga dunkla processer (inget planöverklagande där inte) så reagerar den maktfullkomliga och därmed totalt humorbefriade apparaten med vrede över att folk påtalar det uppenbara, och i en attack av totalitärt pryderi vill man förbjuda folk att skämta om det. Som om de trodde att formen inte skulle märkas? Eller är det kanske ett utslag av kulturförnyelse, att bygga en modern variant av de fallosliknande stupa som återfinns i den hinduistiska och också buddistiska världen?

Vadå, nä jag ser inget utstickande här...

Vadå, nä jag ser inget utstickande här…

Sålunda har man, utan att mena det, byggt sig en illustration över hur tyranniets dumskallighet ser ut – först bygger man en jättefallos, sedan censurerar man de ofrånkomliga skämten om saken. Så ser tyranniets hjärndöda humorbefrielse ut. Som en jättekuk, som man måste låtsas inte se.

———————————————————

Några andra sajter som tagit upp den skyskrapan

Om Folkets DagbladRénmin Ribào, som är Kinas motsvarighet till Sovjets gamla Pravda se http://sv.wikipedia.org/wiki/Folkets_Dagblad, och den engelska http://en.wikipedia.org/wiki/People%27s_Daily

Lite kul information om fallisk arkitektur finns i http://en.wikipedia.org/wiki/Phallic_architecture, Folkets Dagblads jättepenis är förstås inte den enda i sitt slag, se t.ex. Ypsilanti Vattentorn i Michigan USA, som vann den ärorika tävlingen om ”mest falliska byggnad”(!).

Rocky & plankarnas dumskallekonspiration…


rocky martin kjellerman plankare Dn kultur 20130512

SÅ rätt, och värd att påminna sig när planka.nu-folket ylar nästa gång… Många gånger har man själv som är ute i infrastrukturen varje dag sett snubbar i asdyra sneakers och matchande WESC-kläder glida förbi i spärrar.

Dumskallarnas konspiration: Under Tiden, i South Dakota…


Den här var bara för mycket…Om ett beslut som är nästan genialiskt i sin närmast fullständiga idioti.

Som svar på den senaste storskaliga skolmassakern (Newton i fjol) har South Dakotas beslutsfattare pressat igenom ett lagförslag på att beväpna lärarna i skolorna, vilka framledes skall förhöra matteläxan med handeldvapen ”för elevernas säkerhet”.

teacher equipment south dakota guns textbooksHäromdagen skrevs här om hur fyndet av en älgstudsare och en hagelbrakare på ett skolområde i Heleneholm satte igång ovälkomna funderingar på om vi snart kunde se fram mot en skolmassaker av den sort som USA tyvärr är alltför bekanta med. En ljusstråle i dysterheten är dock att hur illa vi i Sverige än skulle hantera än sådan situation är risken lika med noll att vi skulle sjunka till det avgrundsdjup av total stupiditet som jänkarnas vapenkultur återkommande tar dem till.

South Dakota governor Dennis Daugaard signing armed teacher bill

Armed teacher stickerSom rapporterats i DN och en mängd andra källor (se. t.ex NY Times, The Guardian, The Raw Story mfl.) har lagstiftarna i delstaten South Dakota bestämt sig för att introducera School Sentinels, ”Skolväktare”, lärare som skall få gå runt beväpnade på skolområdena och bära med sig handeldvapen i klassrummet. Guns in schoolBeslutet, som klubbades igenom i det republikanskledda (surprise!) statsfullmäktige utsträcker sig också till att alla vapenägare skall kunna ta med sig sina vapen till obevakade allmänna byggnader, som bibliotek, kontor osv. Än så länge undantas studentbostäder och idrottsarenor, men det kommer.

Olika former av vapenrestriktioner_1Att ägna sig åt oreflekterat USA-bankande är något som denna blogg tar bestämt avstånd ifrån. Men det är svårt att inte se att något djupt sjukt vidlåder det amerikanska samhället när man behandlar vissa frågor. Attityden till vetenskap, till kvinnors rättigheter och till dödsstraff är sådana frågor. Och vapenfrågan är tyvärr en annan. Stora delar av USAs befolkning tror alltså, påhejade av världens största vappenlobby och skrupellösa politiker, att man uppnår mindre våldsdåd om man ökar mängden och tillgängligheten av dödliga vapen i samhället. Fakta är i vanlig ordning fruktlösa för att övertyga de som intar denna ståndpunkt om motsatsen, trots att dessa är tämligen entydiga.

Jämför t.ex uppställningen i raden av kartor ovan. Notera hur de delstater som åtminstone har ett hum av kontroll över vem som får köpa automatkarbiner, vem som får gå beväpnad på gator och torg utan att behöva ange orsak (det är det som är innebörden i ”Concealed Weapon”), som kräver ID-kontroll vid vapenmässor eller som kräver kundregister (denna gaaaalna åtgärd) av vapenhandlare som av en magisk tillfällighet återfinns bland de delstater som har den lägsta andelen döda i vapenrelaterade brott nedan.

state ranking gun laws

Och kan någon förvånas av att studier av vapenbestämmelser i USA pekar klart på att stater som har striktare vapenlagar och lägre andel vapenägare som regel (regel, inte utan enstaka undantag) har färre vapenrelaterade våldsdåd?  Kasta en snabb titt på uppställningen nedan.

Gun death rates vs Gun Ownership fr Violance Policy Center

LA: Louisana, MS: Mississpi, AK: Arkansas, AL: Alabama, NV:North Virginia
HI: Hawaii, RI: Rhode Island, MA: Massachussets, CT: Connecticut, NY: New York

Det är inte så att det saknas kunskap eller på sina håll en rationell och faktabaserad debatt i USA i denna fråga: två i högen av genomgångar av den amerikanska debattens aktörer och vilka delstater som har vilka sorts lagar är t.ex http://blogs.kqed.org/lowdown/2013/02/22/are-states-with-tough-gun-laws-actually-safer/ och http://www.propublica.org/article/graphing-the-great-gun-debate.

karta rassegregation USAs grundskolor

Men förutom det uppenbara faktum att det finns en svårartad brist på bildning och att relevant information endast når en selekt publik (som följaktligen oftast landar för hårdare vapenkontroll), så finns rent kulturella och sociologiska faktorer som underlättar för vapenlobbyns manipulationer. Förutom den allmänna attityden av skepsis mot staten som ordnande makt i samhället och den märkliga form av individualism som får folk att sällan se längre bort än sina egna privata angelägenheter, finns där element som klass- och klassklyftor som uppenbart göder vissa sektorers av den amerikanska befolkningens syn USA_income_inequality 2000-2006 inkomstskillnaderEn snabb blick på vapenkartorna ovan korsrefererad med en titt på var USAs fattigaste, mest segregerade regioner med minst välfärd finns, ger en intressant överlappande bild. Det är i de socialt otrygga, segregerade, av sociala klyftor ridna konservativa Södern och USAs inre ”hjärtland” som friheten att köpa en kulspruta för hemmabruk utan att någon ställer frågor är som störst.

Den här överensstämmelsen gäller för övrigt hela USA som nation i ralation till resten av världen. USA är unikt ojämlikt med enorma klassklyftor och i avsaknad av fungerande välfärdsanordningar såsom allmän sjukförsäkring, jämfört med andra av världens rika länder.   _42812111_gun_deaths_glob_map416

… och som en händelse som ser ut som en tanke, en titt ovan visar att jämför man USAmed andra i-länder står det ut som det som har mest vapenrelaterat våld. USA inte alls det våldsammaste landet i världen – för det får man söka sig till stater som Sydafrika, Colombia eller Venezuela. Men dess nivå skjutgalet våld ligger i paritet med dess brist på välfärd – som tyvärr är stor.

(Se amerikanska vapenlagar mot några andra länder med avseende på vapenköp http://hamptonroads.com/2008/03/map-us-gun-laws-vs-world och http://news.bbc.co.uk/2/hi/americas/6562529.stm om den amerikanska kulturen och lagstiftningen gentemot resten av världen.)

Gun Laws, the global Picture Från The Virginan PilotSådana jämförelser tjänar också till att visa på att även i de fall där vapenförespråkarna har gnuttan av en poäng, som när de t.ex. pekar på att i Schweiz en stor del av befolkningen är beväpnad som del av det landets värnpliktsförsvar, så kvarstår den vapenlobbystinkande missuppfattningen att man alltså kan släppa på alla kontroller och låta folk ha vapen överallt, närsomhelst och utan någon som helst uppsikt.Comparison firearms deaths US the world 2000 UNVad fallet Schweiz illustrerar är nämligen att man kan upprätthålla en välbeväpnad population utan våldsexplosioner, om man kombinerar det med strikta bestämmelser och personkontroll. Inte motsatsen.

Men det här är bara elakt, öh, förtal menar den som vill krama sin Colt om natten till varje pris. Även om det innebär tiotusentals döda varje år – ett veritabelt mindre krig som pågår år efter år och, som skolmassakrerna visar, inte skonar någon.

Ironierna och man-tar-sig-för-pannan-fakta är för många för att ta upp här. Som det faktum att South Dakota som av en händelse rankas sist av alla USAs femtio delstater på utbildningsområdet. Förvånad någon? Inte?  Men nu när  läraren kan backa upp sin auktoritet med en Beretta vid hölstret, är det snart fixat!

Sandy Elementary school Newron schoolchildren school shooting skolmassaker←Se föregående inlägg ”Tänk Om… skolmassakrer och Gevärsfynd som ger kalla kårar.

———————————————————-

Några Källor:

Tänk om… skolmassakrer & gevärsfynd som ger kalla kårar


På fredagen kom en notis från TT .  I Malmöförorten Heleneholm hittades en älgstudare med kikarsikte samt en hagelbössa på taket till ett skolområde där något i stil med 1200 elever går. Tankarna gick till namn som Columbine, Virginia Tech och Newtown: hade man uppdagat upptakten till en mordisk skolskjutning på svensk mark?

Polisen anser det uppenbarligen vara ett reellt hot, och under fredagen evakuerades eleverna i Heleneholmsskolan, Heleneholmsskolans förskola och Munkhätteskolan. I dagsläget utreder polisen vem vapnen kunde ha tillhört, och under helgen verkar inget avgörande ha skett. Det kan vara vad som helst som triggat det hela, och bilden kompliceras av att det är ett område med så många olika sorts barn som går: det finns inte mindre än fyra skolor i omedelbar anslutning till varandra på området där vapnen hittades.

Avspärrning Heleneholmskolan 1

Se rapporteringen vid detta inläggs publicering:

Det är förstås lysande om det uppdagas att det aldrig var någon risk att vapnen skulle komma till användning, att det hela var ett fånigt misstag eller practical joke… men tyvärr, redan det faktum att vapnen återfanns där de var, öppnar en avgrund av föreställningar, och den hemska insikten slår en – när kommer det att hända här? Och tyvärr, allt pekar på att frågan är just när, inte om. I Malmö uppdagades 2004 långt gångna planer på ett skolmassmord, se http://www.sydsvenskan.se/malmo/16-aring-planerade-skolmassaker/.

karta skolmassakern Sandy Hook i Newton 20121215

Skolmassakerns eller school shooting är ett fenomen som finns i hela världen, men ingenstans mer så än det handeldvapendränkta USA , vilket framgår med all tydlighet av varje uppställning av skolmasskrer över åren. som t.ex  (jämför med listor över andra länder i http://en.wikipedia.org/wiki/School_shooting).

skolmassaker Jokela finlandDet som händelser som dennna bör få en att vakna till är dock att det inte finns något unikt med vårt land som för all tid utesluter den här formen av storskaliga mord. Vi har haft mördade stats- och utrikesministrar, massmord med automatvapen vid Stureplan och i Falun, serieskyttar som Lasermannen och Peter Mangs i Malmö nyligen. Så frågan är hur länge vi kan vara förskonade från skolmassakrer, som påpekades i Hallandsposten liksom SRs ”Skolministeriet”, vilka efter den hemska Skolmassakern i  Jokela i Finland 2007 gick ut och frågade sig om det kunde hända här (http://hallandsposten.se/asikter/ledare/1.1877708-viktigt-vara-vaksam-aven-har respektive http://www.ur.se/Produkter/150161-Skolministeriet-Skolmassaker-kan-det-handa-i-Sverige), finns det likheter med näraliggande länder som haft den här sortens vidriga dåd. Finland har haft två, på bara några få år (förutom Jokela, även Kauhajoki 2008).

devilonlaptop-saari-myspace-auvinen_skolmassakern i Kauhajoki

Inspirationen från främst USA finns där, och den vitt spridda rapporteringen och numera också ymniga publiceringen av mördarnas egna videos och bilder, tillgängliga för var och en, gör att de kommer allt närmare, de här massmorden. Även hos oss saknas inte obalancerade, mobbade eller trasiga individer som får tag på vapen, eller till och med planerar en gruvlig hämnd eller utfall i de miljöer där de känner att det passar bäst, med många oskyldiga döda som följd. Att man inte skulle skjuta barn hos oss borde endast de mest naiva tro, efter Breiviks lilla demonstration vid Utöya.

Sandy Elementary school Newron schoolchildren school shooting skolmassaker

Vad gör vi den dagen det sker? Kommer vapenlagarna att hamna i fokus, eller debatten handla om ”galningar” som vi kan avfärda? Kommer xenofoberna reagera med ryggmärgen och skylla även det på invandringen? Kommer mobbning bristen på lärare i ett allt barnfientligare och kallare samhälle att få lite tid? Skall vi börja bygga stora staket runt skolorna och installera metalldetektorer? Detta var vad som snurrar i huvudet på undertecknad när dessa rader skrivs. Och vetskapen om att ingen vet, att det finns få givna svar. medan fruktan får grepp över en, och dagen då gråtande, lamslagna föräldrar och chockade barn hukar med ljus över mördade kroppar kommer närmare. Eller finns det något vi kan göra för att förhindra det?

Sandy Hook elementary school remembarence ceremony 2012

Armed teacher stickerSe det anknutna inlägget ”Dumskallarnas konspiration: Under tiden, i South Dakota...”→ 

 

—————————————————-

bowling_for_columbine_02 svensk affischDen mest berömda av skolskjutningar på senare år är kanske i Columbine High School i USA 2004, dels för att den fastnade på bild medan de två mördarna gick runt i byggnaden, dels för dess massiva och utdragna förlopp, med en hel skola under belägring  medan 12 lärare och elever sköts till döds och många fler skadades . columbine surveillance video capture1 school shooting skolmassakerDen skjutningen kom också snabbt att bli en av de som gav upphov till mest politisk diskussion, även om konreta åtgärder i vanlig ordning lyste med sin frånvaro. Dokumentärfilmaren Michael Moore hade Columbine som bakgrund till sin studie över det moderna USAs baksida i sin Oskarsbelönade dokumentär ”Bowling for Columbine”. Gus Van Sant - ElephantRegissören Gus van Sant hade också uppenbart Columbine som inspiration för sin film om sista dagen före en fiktiv skolmassaker, ”Elephant”. Värst ifråga om antalet offer var  dock morden vid Virginia Tech 2007 , följt av Newtown-skolan i Connecticut i december i fjol.

Virginia Tech school shooting Cho Seung-Hui

Se allmänt om skolmassakrer, med en uppställning land för land ( dock utan USA, som har för många)i http://sv.wikipedia.org/wiki/Skolmassaker, med den större engelska artikeln http://en.wikipedia.org/wiki/School_shooting. För en amerikansk fasaväckande lista, se http://en.wikipedia.org/wiki/List_of_school_shootings_in_the_United_States

Trosskallarnas konspiration – Habemus Papam och (ännu) en diktatorkramare till påve


Överraskande snabbt nådde igår de inlåsta kardinalerna i det kollegium som väljer en ny påve för katolska kyrkan sitt beslut, och när den vita röken skingrats hade valet fallit på…. en kollaboratör till den blodiga militärdiktaturen i Argentina, kardinal Jorge Bergoglio, Buenos Aires ärkebiskop.

TV4 - Världen har fått en ny Påve 20130313

Påvevalet proklameras vid Peterskyrkan

Efter att ha valt chefen för inkvisitionen, kardinal Joseph Ratzinger som påve förra gången, och det kommit ut att man i decennier gömt undan världens största pedofilring inom sin personal, och i vanliga ordning dragits in i finansskandaler, känns det som om kardinalerna den här gången måste kliat sig på huvudet ännu några varv och tänkt:

”Hur kan vi toppa det här, och välja någon som ännu starkare visar vår kyrkas totala moraliska kollaps?

”Jag vet! Vi tar någon som i maktposition stod bredvid en av de blodigaste diktaturerna på årtionden och inte sade ett knyst om att sagda styre mördade tusentals människor, inklusive några av hans egna kollegor, och kidnappade och sålde de mördades barn som kotletter. Som sedan gömde mördarna när rättvisan till slut började komma efter dem…”

”Lysande! Men, hihi, kan vi verkligen komma undan med det?”

”Hohooo våra får till medlemmar lär i alla fall hålla käften, det har vi just sett till. Och han ser ut som en snäll farbror. De säger att han tog bussen till jobbet – se där har vi en excentrisk mysgubbe som flocken kan ta till sina hjärtan…”

Kardinalerna såg säkert till att strössla lite floskler på det där, men huvudkontentan är óvedersäglig. Den nye påven, jesuiten Jorge Bergoglio, med påvenamnet Franciskus I, lät inte bara bli att agera mot den blodiga argentinska militärjuntan 1976-1983, vars omfattande kränkningar av de mänskliga rättigheterna kyrkan väl kände till , utan godkände att några av dess hantlangare gömdes undan från undersökningar, som framgår av en artikel i The Guardian. Den Argentinska militärjuntan, om någon nu minns det, bedrev ett ”Smutsigt Krig” mot sin opposition under sina år vid makten, speciellt ökänt för bruket att låta tusentals av sina meningsmotståndare ”försvinna” genom arkebusering, utslängande från flygplan i Atlanten, tortyr till döds och andra bruk som Jorge Bergoglio då inte hade mycket att invända mot.

Argentine Military Junta

Den som hoppas på något slags förmänskligande av den katolska kyrkans doktrin lär således få vänta. Jorge Bergoglio var också en rabiat motståndare till progressiva och folkliga stömningar inom sin egen kyrka på 60 -och 70-talet, och grundare till en reaktionär organisation, ”Förbund och Frigörelse ”, en slags systerorganisation till det mer beryktade Opus Dei. Han var och är en inbiten socialkonservativ, mot aborter förstås, men har gått utöver det gått till öppen attack mot sitt lands, Argentinas, försök att distribuera preventivmedel och kraftigt motsatt sig samkönade äktenskap.

Se också inslaget på The Real News sajt http://therealnews.com/t2/index.php?option=com_content&task=view&id=767&Itemid=74&jumival=9868

Den nye påvens hemvist i Latinamerika (han är den förste utomeurpeiske påven på 1000 år) kan synas vara symptomatisk för tendensen att kyrkans framtid mer och mer ligger utanför den Gamla Världen – på gräsrotsplanet åtminstone, för Jorge Begoglio är en stadigvarande del av den gamla hierarkin, och den roll som han spelade i sitt hemlands svåra stund under diktaturen är inte uppmuntrunde för bedömningen av hans eller hans kyrkas moraliska reflexer. Det är en kväljande ironi att många av de som firar i Argentina idag, att många av de som fyller kyrkbänkarna där nere (mest äldre tanter) i många fall har direkt känning av Jorge Bergoglios brist på ryggrad, mod och moralisk kompass i form av försvunna, torterade och på annat sätt drabbade släktingar under militäråren.

De Försvunnas mödrar protesterade då liksom nu på Buenos Aires 5:e Maj-torg för att få svar på vad som skett deras släktingar

De Försvunnas mödrar protesterade då liksom nu på Buenos Aires 5:e Maj-torg för att få svar på vad som skett deras släktingar

Här skall istället den fråga hållas levande, som blåste upp ordentligt under den föregående påven, om hela denna enorma, oerhört rika men korrumperade, med diverse diktatorer samverkande reaktionära apparat har något existensberättigande. Om valet av påve är något att gå efter, är svaret fortsatt… Nej.

Se en tidigare postad debatt ”Är Katolska Kyrkan en Kraft för det Goda?”

Tidigare inlägg om den katolska kyrkan och påvedömet på denna blogg, se tråden Katolska Kyrkan, bl.a.

https://paulusindomitus.wordpress.com/2012/04/23/om-vatikanens-pest-och-motstand-inom-den-katolska-kyrkan/

https://paulusindomitus.wordpress.com/2011/12/01/en-bild-sager-mer-an-1000-ord-om-dumskallekonspirationen-paven-imamen-och-benetton/

https://paulusindomitus.wordpress.com/2011/01/27/en-bild-sager-mer-an-1000-ord-om-religionens-humorbefrielse/

——————————————————–

Trosskallarnas lättkränkta konspiration (Jag är KRÄNKT! del 3)


Här har tidigare skrivits om hur moderna samhällen vars ryggrad mjuknat till förmån för en hållningslös och konsumistisk egennytta odlar lättkränkta människor. Men inga postmoderna konsumismkälkborgare, rasister och patriarkala misogyner, inga höger- eller vänstertomtar har gjort konsten att bli ”kränkt” till en så utvecklad och integrerad del av en ideologi som Religionens tillskyndare.

Religiös lättkränkhet

Religionen erbjuder många utgångar för att bli kränkt som medlem av en grupp, och utgör i dagsläget den viktigaste formen av masskränkhet, globalt sett. Det finns flera anledningar till det.

En uppenbar är att organiserade religioner med utvecklade dogmsystem har en mycket tydlig uppdelning av vilka som är ”inne” och ”ute”. De som är på insidan av gruppen sitter på sanningen. Det här skapar automatiskt en känsla av särskild utvaldhet, en speciellt uppgift i tillvaron som fanbärare för en universell sanning som andra måste pådyvlas ”för sitt eget bästa”, och att man har rättigheter som andra inte har. En sådan attityd kan inte annat än öka på benägenheten att se angrepp och kritik av den egna positionen som en synd, som en hädelse eller som en kränkning av heliga bud och lagar. Vissa grupper tar konsekvenserna av denna tendens, i grunden en oförmåga att hantera kritik, och sluter sig inåt, isolerar sig. Medan andra tar till mer aggressiva toner mot de som inte tror som de eller följer den egna trosuppfattningen.

Årets Match! Westboro-stollar vs Ku Klux Klan-dårar!

Kränker bäst som kränks mest

När en religion uppnått en viss maktposition i samhället kan dess snarstuckenhet vidare ofta ses försvara de privilegier som den traditionellt sett åtnjutit. Ofta får en sådan syn draghjälp av den som är konservativ eller vill utnyttja traditionens argument mot vad de ser som ovälkomna förändringar av samhället.

Ta Irland, där mediafigurer regelmässigt avkrävs offentliga ursäkter för att ha ”kränkt” den katolska hierarkin i landet  när de påtalar hur det katolska greppet om landets utbildningssystem och hälsodebatt sätter tillbaka samhällsutvecklingen. Detta i det nordeuropeiska land där kyrkan har haft starkast ställning, och där kritik av densamma med automatik har politiska implikationer. Och där på sistone det avslöjats hundratals fall av övergrepp på barn inom katolska kyrkans organisation – övergrepp som tystades ner.

Det är i det ljuset som man kan se Kristnas kränkhet i frågor som t.ex. debatten om skolavslutningar i Sverige. Se hur prästskallarna i Hässleholm tycker sig ha rätt att surna till för att det uppenbara faktum att Sverige har haft en förkristen historia påtalas i en kyrka.  .

Religiös snarstuckenhet utgör också ofta en form av ”utökad” hedersbaserad lättkränkhet, kopplad till förvisso stora men snävt definierade grupper, som nation eller etnicitet. En tolkning av religionen som gör sådant till den viktigaste basen för identiteten kommer, kopplad som den ofta är till tribalistiska och hedersbaserade strukturer, att vara känslig för olika former av provokationer och se kritik, satir och debatt som en anledning att bli kränkt.

Lite muslimska orcher....(?)

Lite muslimska orcher….(?)

Både de som hojtar om kränkningar och de som medvetet vill frammana en sådan reaktion vet och spelar på detta. Olika grupperingar inom den muslimska världen är de som just nu oftast tar till att reagera med våld mot upplevda kränkningar, något som de som hatar eller föraktar muslimer gärna kittlar. Och militanterna, de vill ju så gärna bli kittlade. Så kan en spiral av kränkningar, medvetna och spontana, skruvas upp till de sanslösa  reaktioner som omgärdade publicerandet av den s.k.  ”muhammed-filmen” om vilken skrevs om här på bloggen, och den tilltasslade härva av provokationer och våldsamt anstucken lättkränkhet som vidlade den.

...och de kränkta kräver dödstraff

…och de kränkta kräver dödstraff

Mulimska kränkhetsproffs är i ropet just nu, men de är sannerligen inte ensamma. Intressanta exempel på detta kan fås från Indien, ett land där det gjorts olagligt att just Kränka religionen i ett missriktat försök att dämpa religiösa stridigheter. Vilket dock mynnat ut i att alla traditioner , kristna, muslimer, polyteistiska hinduer, sikher och fan och hans moster närmast tävlar i hur man kan bli kränkt och använda lagen som tillhygge mot hädelse.

Melbourne Hindu Protest

Inte sällan är rollerna där ombytta mot vad vi i väst är vana vid: se t.ex. indiska katoliker som stämmer och skränar om att de ”kränkts” av en film där en präst säljer lotter och leker med nattvarden – och det är inte första gången. Det där skojas om i en rolig bloggpost som pekar på hur irriterande det kan vara för Hinduerna att de traditionellt sett inte uppmärksammas lika mycket och får färre tillfällen att bli kränkta, vilket dock inte hindrar ultrahinduerna i Shiv Sena att t.ex bli kränkta av teateruppsättningar, baddräkter och… Alla Hjärtans Dag (?)

Shiv Sena hindu protests vs valentine day cards alla hjärtans dag

Religiöst anstuckna intoleranter svingar på så sätt sin lättkränkhet som ett vapen mot andra trosföreställingar eller de som helt enkelt inte delar deras tabun. De är likt andra lättkränkta måna om att utmåla sig som offer för yttre fiender eller fientliga skeenden, och även så svepande företeelser som en ”gudlös modernitet” kan göras till måltavla för deras lättkränkta små känslor. Det hör närmast till normen för religiös lättkränkhet att vända på steken i alla lägen och göra sig själva till måltavlan för kränkningar, så att man kan svepa runt och kränka tillbaka. Muslimer och kristna är mycket begivna på det där, och i länder där de får statlig hjälp resulterar detta i uppenbara rättsövergrepp.

pussy-riot in saviour cathedral vladimir Putin patriarch Kiryill

Exemplet Indien ovan är långt ifrån ensamt: man kan t.ex se Rysslands Pussy Riot-skandal om varom här skrivits, där de anklagade fälldes för att ha manat till ”religiöst hets”. Att de som kunde känna sig kränkta i detta fall var Vladimir Putin , och den korrupte patriarken av den rysk-ortodoxa kyrkan som utnyttjat kyrkorummet för att stödja sin patron Putin, inte tron eller religionen, spelade ingen roll.

Ett annat i högen av sådana fall där myndigheter låtit lagstifta till stöd för religionens lättkränkta känslor kan tas från Filippinerna, där medlemmar i ett begravningståg som passerade genom en katolsk kyrkogård fälldes för att ha ”kränkt religiösa känslor” i enlighet med landets lag.

Just Katolska kyrkan har utvecklat en annan variant av det till där till en obscen konstform, nämligen att antyda att varje form av kritik av dess göranden och låtanden är en form av potentiell kränkning, för att sedan, med den mest perverterat falska ödmjukhet säga sig ”förlåta” de kritiker som påpekar belagda och uppenbart vidriga övergrepp som kyrkan gjort sig skyldig till.

Roger Mahony false forgiveness arrogance

På ett större politiskt plan kan man notera hur katolska kyrkans förespråkare menar att Obama i USA ”kränker” katoliker när han i sitt redan urvattnade förslag till mer allmän sjukförsäkring kräver att även Katolska Arbetsgivare faktiskt måste ställa upp med försäkring av mödravård, inklusive preventiv vård och aborter, i sina sjukförsäkringar eller räknas som om de diskriminerar mot en viss grupp (kvinnor) och därmed förlorar statligt stöd. Katolska organisationer kräver ett undantag från lagstiftningen att erbjuda heltäckande sjukförsäkring till sina anställda. De vill hävda sin rätt att stå utanför lagen och själva kränka kvinnor genom att försvåra för dem att kontrollera sin fruktsamhet och fatta beslut som rör deras hälsa, samtidigt som de har mage att påstå sig vara ”kränkta” och att regeringen för ett ”krig mot Tron”för att de inte får fortsätta diskriminera.

Benetton_Unhate_catholic POPE påve kiss kyss sheik AL-TAYEB

Inte sällan är viljan att bli kränkt för sakens egens skull skrattretande, som i den totala avsaknaden av humor – se t.ex det ”kränkta” skränet kring Benettons kampanj där de lät olika makthavare, inklusive påven och en Mulla, pussa varandra (också i tidigare inlägg).

Lika lite rimlighet och reson är igång när turkiska muslimer känner sig ”kränkta” på grund av en legomodells utformning. Det skulle kunna framhävas att det finns ett drag av kolonialt tänk bakom att den onde Jabba och hans planet framställs som ett orientalistiskt dekadent laglöst territorium, om vilket man skulle kunna föra en diskussion om kulturella stereotyper.

Lego Starwars Jabba the Hut Hagia Sophia

Men det är en mycket vidare och allmän poäng än att peka på en viss moské- som inte ens passar för syftet. Ayasofya, som idioterna pekar ut som förlagan för den onda borgen, är inte ens en moské numera, det är ett museum. Innan det var en moské var det en kyrka. Ayasofya är dessutom inte lik modellen för tre öre – den är mer lik… säg Globen och dess anhängande höghus.

Det tragikomiska är förstås ofta blandat med en kväljande käsnla, som i fallet med de ultraortodoxa  judar som kränks i sina känslor och sin misogyni av att se kvinnor i offentligheten, och som inte duckar för att i sovjetisk anda retuschera verkligheten eller helt enkelt gå till attack och blatant just kränka unga skolflickor, eller palestinier, eller alla som har öppet på lördag, eller… listan är oändlig. Och om någon undrar om katolska präster är de enda att bli ”kränkta” när deras brott avslöjas, så tänk om, se t.ex. hur ”kränkta” hassidiska judar blir när deras ledare fälls för att ha sexuellt förgripit sig på en ung kvinna i åratal. Kränkande, var ordet.

ISRAEL PALESTINIANS ultraorthodox jew girl

För sådan är den religiösa kränkningsbenägenheten. Dess bärare bryr sig inte om att de därmed avslöjar hur sårbar deras övertygelse är, dess oförmåga att samexistera på lika villkor med andra. Den religiösa hjärnan har tvärtemot lärt sig att betrakta detta som en dygd – ett tecken på trosnit, och döljer sin ynklighet genom att gorma högt och hota istället, tagande sig den självklara rätten att kränka andra. Och att bli kränkt ånyo, när man sätter stopp för dem.

Pakistan muslim protest offended kränkt muhammad film

Inte sällan kan det religiösa och moderna navelskådandets lättkränkhet sammanfalla.

Jag minns väl en diskussion på arbetet med en inte särskilt devot, men ändå nominellt kristen. Han hade inga problem med att skämta om muslimers fasta före ramadan. Men hans egna släktingars kristet motiverade fastetraditioner, de var minsann en helt annan sak. Han ville ha medhåll och förvånades över att jag sa att det var väl hugget som stucket, påpekande att för en som står utanför sådana trosföreställningar är den enes rit lika mycket vidskepelse som en annan. Det var tragiskt hur lätt det var för honom att svara, stött:

 ”Så får du inte säga. Det är kränkande”

Jaså verkligen? Man kan inte annat än beklaga att en i övrigt intelligent människa fått sina känselspröt och sin sensibilitet förvrängd på det sättet.

Respekt i Snorre Sturlassons Heimskringla - Hildur ber konung Harald om nåd för sin son Gånge-Rolv←Se tidigare inlägg i serien ”Jag är Kränkt! Del 2 Heder och respekt i dumskallarnas konspiration

Med speciellt tack till Tannhauser för Hässleholmsfallet och Kimmen för den turkiska legodispyten 🙂

¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤

Se tidigare inlägg på temat religiös snarstuckenhet och kränkningsbenägenhet

Om Trosskallarnas konspiration och sekularisering i skolan https://paulusindomitus.wordpress.com/2012/12/16/trosskallarnas-konspiration-om-sekularisering-tro-i-skolan/

Om Pussy Riot

Om Korruption och religiös hysteri vs kvinnliga punkrockare del 1

Den Ryska Omertá-kyrkan, uppföljning av Pussy-riot-farsen

Om Benetton och Påven

en-bild-sager-mer-an-1000-ord-om-dumskallekonspirationen-paven-imamen-och-benetton/

Om Muhammad-filmerna

om-att-kritisera-religios-fanatism-forsvara-yttrandefrihet/

——————————————————-

Tidningsartiklar och länkar

Jag är KRÄNKT! – del 2: Heder och Respekt i dumskallarnas konspiration


Här har tidigare skrivits om hur moderna samhällen vars ryggrad mjuknat till förmån för en hållingslös och konsumistisk egennytta odlar lättkränkta människor. Men en vilja att lätt blikränkt är förstås inte begränsad till sådana  miljöer.  I den andra änden av skalan finns den lätthet att bli kränkt som odlas i samhällen med små, tätt sammanknutna kommuniteter – den kränkhet som odlas av tribalistiska samhällen med hedersmentalitet .

Mycket har skrivits om hederskulturer och följden av sådanas sätt att värdera människor. Här skall nämnas hur de underligger en benägenhet att lätt bli kränkt.

Heder, en kränkningskänslig valuta

Respekt i Snorre Sturlassons Heimskringla - Hildur ber konung Harald om nåd för sin son Gånge-Rolv

I det forna sverige var heder och respekt bärande för samhällsordningen – bild från http://cornelius.tacitus.nu/heimskringla/index.htm

Heder, detta amalgam av mottagande av andras respekt, självvärdering, status, prestige och följandet av vissa gruppbeteenden, är en anordning för social kontroll. Det är en grundläggande och ursprunglig mekanism i samhällen med klara gränser för inre och yttre tillhörighet, och en sammanhållning baserad på personliga band sådana som släkt eller familjeband. Även i situationer med en svag statsmakt och en avsaknad av allmäna fora som en fri press, en allmän skola osv, fortfar de gamla kommunitetsbanden att utgöra en säkerhet för individerna och bilda grunden för deras självförståelse. Heder som grundplåt för personligheten är således förknippad med en intim och klart avgränsad grupptillhörighet, inom vilken utkristalliserats mer eller mindre snäva gränser för beteendet och vad som är ett ”hedervärt” agerande, en internaliserad känsla av vad som skänker social valuta inom gruppen.

(hör t.ex på presentationen av boken ”Irrande Falk” Jabil Ahmad från Afghanistan, en region som aldrig byggt upp moderna statsstrukturer)

Heder vilar således väldigt mycket på det yttre skenet, hur man framstår för andra, till skillnad från en förvissning och säkerhet om den egna personligheten som i huvudsak baseras på egna prestationer, förmåga och egenvärde. Den bygger också upp en värdering av personligheten som tar in allt som har samband med självet. Den kommer att omfatta inte bara hur man själv beter sig, utan alla som kan associeras med en. Inklusive sådant som ligger eller borde ligga utom ens egen kontroll, som ens familjemedlemmars privata val.

Duellen - hävdandet av heder draget till sin spets

Heder är således något måste hela tidens försvaras, och är benäget att bli skadat och förminskat när de gamla strukturerna löses upp eller utsätts för yttre tryck – som i ett modernt samhälle. Modernisering kan under en övegångsfas se en uppgång i hedersvåld då den gamla tidens snarstuckna kränkbarhet måste levas ut i ett samhälle under omvandling. Detta var också historiskt fallen i våra samhällen när dessa industrialiserades och moderniserades – många hedersrelaterade bruk levde kvar, och de gamla feodala, hedersbaserade hierarkierna bet sig länge fast.

Ådalen 1931

I ett modernt samhälle ersätts hedersstrukturers yttre normerande verkan av mer demokratiska anordningar baserade på människors lika värde och på en starkare roll för offentliga institutioner. Detta är ingenting som skett gratis utan krävde lång kamp: att ersätta gamla hederskodexar med sådant som lag, ordning och välfärdsinstitutioner är något som många hade skäl att motsätta sig.

Hederns inre styrande kvalitéer å andra sidan, ger i ett någorlunda mänskligt samhälle vika för sådant som självförverkligande, individualitet, fritt val och en inre moralisk kompass, av var och ens samvete och rättskänsla. Att bygga upp och navigera sin självkänsla i ett sådant samhälle kräver en helt annan strategi än i en hederskultur – personligheten måste själv utveckla egenskaper som kan sammanfattas som värdighet eller integritet, vilka kommer att bilda ett inre skelett, en tålig struktur i självets kärna.

En persons integritet kan självklart kränkas. Men den står kvar, den rivs inte ner av att den kränks, och om den är väl uppbyggd kommer den att skänka kraft att motsätta sig övergrepp. Under sådana förutsättningar fungerar däremot heder, å andra sidan, på många sätt om en otymplig och sårbar rustning som, när den väl penetrerats, inte lämnar självet något skydd, och inget alternativ än att slå ut i desperation.

Aftonbladet hederskulturenDet är i det ljuset som man bör förstå den vedervärdiga lättkränkhet som yttrar sig som utfall mot de som brister i s.k. ”respekt” mot någons heder, och s.k. hedersmord i extrema fall, men som är närvarande som en osynlig tvångströja över alla, i grupper där medlemmarna bevarar heder som en styrande princip för sitt värde och självförståelse.

Det finns förstås en tydlig maktaspekt här. Den som är högre upp i den sociala hierarkin har större svängrum, och kapslar in de som anses vara hans underlydande som beståndsdelar i sin heder. Medan de underlydande måste tassa på tå och ta i inte bara sina egna önskningar utan också sin överherres heder i sitt beteende. Det hierarkiska draget yttrar sig också genom att det paradoxalt nog ger outtalat tillstånd att kränka andra, inom och utom den egna hederspyramiden, om de är längre ner på hedersstegen.

Dottern som vill leva sitt eget liv, träffa vilka hon vill, och tillåter sig ett mått av självständighet gentemot gruppmedlemmar som förväntar sig kunna kontrollera hennes val, kränker således verkligen de övriga familjemedlemmarnas heder, deras status och förståelse av egenvärde både inom gruppen, men också, eftersom det har internaliserats, inför dem själva. De har byggt upp en självrespekt som bygger på att de kan kontrollera, läs förtrycka, andra människor som de är associerade med för sin egen psykiska balans skull.

Fadime Sahindal

Respekt och den lättkränkta hedern

Den som bygger sin självkänsla på att omgivningen tassar på tå kring den baserat på outtalade normer och hederstänkande kan inte ta många steg utan att bli ifrågasatt i ett modernt, individbaserat samhälle. Den lever, medvetet eller omedvetet, med ett ständigt tryck på sig att hävda sin heder och inhösta tecken på underordning, ofta kallat för ”respekt”.

tommy zethreus stureplanmorden aftonbladet löpsedelDet här är förklaringen till den pervertering av respektbegreppet som automatiskt åtföljer hederstänkande. Respekt, på svenska ursprungligen med konnotationer som vördnad, beundran, att se upp till någon, kommer istället att inordnas i den hierarkiska människosyn som vidlåder hederstänkandet, och urartar snabbt till en ambition på att bemötas underdånigt och krav på undfallenhet från omgivningen. Det är därför kriminella, ligister, osnutna tonåringar och allsköns översittare kräver ”respekt” för sig och sina handlingar. Det de önskar är att omvärlden skall acceptera att ingå i en hederspyramid med dem högt upp, där den vars heder måste tas hänsyn ges ”respekt”, i praktiken rätt att kränka och förtrycka sin omgivning.

Underkastelse och respektRespekt kommer att likställas med fruktan. Men vi vet innerst inne att den man fruktar, bär man också motvilja och hat till. Respekt är inte något man kan kräva- det ges till den som förtjänar det, annars är det bara ett naket tvång. Kravet på respekt kommer således att förgifta även nära, varma relationer inom familjer och vänskapskretsar. Den bygger upp en potential till våld och repressalier, till hänsynslöst beteende gentemot de som är lägre ner på stegen eller inte behövs tas hänsyn till.

”Heder” och ”respekt” som mekanismer existerar således inte bara inom stamstrukturer eller i primitiva samhällen utan även under mer upplysta, rörliga och konstruktiva samhällsanordningar. Kanske kan de aldrig helt utrotas, eftersom de hänger samman med underkuvande och rangordning, och alltså ständigt talar till vår mobbarinstinkt, vår vilja att bemäktiga sig omgivningen. Det är tankvärt att begreppet ”Heder” i Sverige används ymnigt i idrottssammanhang, där konfrontationen och besegrandet av en motståndare står i centrum. Från en sådan måhända inte uppenbart destruktiv manifestation sträcker sig dock hederstänkandet likt en mörk soppa som kokar under ytan ut i olika sammanhang.

EMhuliganer

Kvinnomisshandel.De hundratusentals kvinnor och barn som hukar under förtryckande och dominerande partner vet in på benen priset för att brista i ”respekt” inför den översittare som ger sig rätten att styra över deras liv och kräva fotskrap. Grupperingar som agerar delvis i marginalen faller lätt tillbaka på hederstänkande: notera hur en idrottshuligan reagerar om man ringaktar hans (för det är nästan alltid en han) lag eller dess symboler. Kriminella strukturer, som ju systematiskt bryter mot samhällets normer, bygger upp en redan från början förgiftad hedersprincip som en billig ersättning för de krav som det civila samhället ställer på medborgarna.

Hur sköra alla dessa strategier baserade på heder är, framgår tydligt av att dess utövare är oerhört lättkränkta, och att de ytterst vilar på våld och en självpåtagen rätt att kränka andra för den egna positionens skull.

Shakespeares "Othello" skildriar den lättväckta kränkhet som kan förvandla en älskad till mördare

Shakespeares ”Othello” skildriar den lättväckta kränkhet som kan förvandla en älskad till mördare

Detta visar med all tydlighet hur heder som styrande anordning står i motsättning till principer som människors lika värde, ett umgänge baserad på positiva känslor, och integritet. Den underbygger ett system av sociala relationer där den som anses som mindre hedervärd eller mindre viktig i hierarkin systematiskt kränks, inte bara i sin självbestämmelse utan också som en del i att hamra in den styrandes makt.

Den skapar också lättkränkta, i grunden osäkra och infantila personligheter som ytterst vill detaljstyra vad de kan av sin omgivning för att försäkra sig om att deras egen självbild inte raseras och de inte står där värdelösa inför sin grupp. Hela strukturen måste underkännas i ett samhälle där var och en har ett omistligt värde, och där frihet, och var en ens vilja och val tillmäts betydelse.

En variant av ”utökad” hedersbaserad lättkränkhet är en snarstuckenhet kopplad till förvisso stora men snävt definierade grupper, som nation eller religion. Detta kommer att tas upp i nästa inlägg på temat ”Jag är Kränkt”.

Kränka från SAOLPakistan muslim protest offended kränkt muhammad film←Se förra delen i ”Jag är Kränkt! dumskallarnas konspiration […] del 1

Se Nästa del ”Jag är Kränkt! – del 3, Trosskallarnas lättkränkta konspiration”→

¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤

Om begreppet heder rent språkligt http://g3.spraakdata.gu.se/saob/show.phtml?filenr=1/94/183.html

Se http://jinge.se/allmant/hedersvald-bra-artiklar-i-aftonbladet.htm

Dumskallarnas konspiration…”särintressen” och enveckasförsvaret


Om  en statsministers försägelse, som avslöjar en grumlig syn på staten, på rikets säkerhet och om hur maktfullkomligheten smyger sig på den som styr för länge.

ÖB Sverker GöransonDen senaste veckan har debatten rasat om Sveriges försvarskapacitet och Reinfeldts märkligt klumpiga uttalande i efterbörden av att ÖB Sverker Göranson, (vilket senare bekräftades av Försvarsminister Karin Enström) slagit fast att försvaret kan stå emot ett punktanfall på en plats i en vecka. Typ. Med lite hjälp. 

Vissa, som min bloggkollega Tannhauser, på bloggen  ”Hedniska Tankar”  har varit enormt affekterade och instämt i rop på att Fredrik Reinfeldt skall avgå. Tannhauser tar det lite personligt, kanske förståeligt med tanke på hans bakgrund. Men även mer distanserade sinnen måste dra öronen åt sig över vad Reinfeldts kommentar öppnar för inblickar ifråga om perspektivet hos honom och hans klick av ledande regeringsmedlemmar.

Varför är det så bestickande med att vifta bort kritik av Försvarets försvarsförmåga med att det springer ur ”ett särintresse”?

Försvarsminister Karin EnströmI svenskt politiskt språk, påverkat som det är av koncesus och samsyn av vad som är statens roll, finns en viktig dikotomi, mellan vad som anses vara ett särintresse och det allmänna intresset. Sistnämnda ses som något som är allmänt omfattat och en överskridande nyttighet, medan ”särintresse” har drag av själviskt egenintresse från en från det allmänna fjärmad grupp. Att det här förhållandet gäller över det politiska spektrat kan noteras av att ett liknande rabalder kunde höras när Göran Persson som finansminister utropade att Facket bara var ett särintresse bland andra, vilket fler än undertecknad påmint sig. (Se sydsvenskan,  Svd med flera) 

Göran Persson förlustnatten 2006Men däri har de båda Fel, Reinfeldt syns det mig, i än större grad än Persson. Vad försvaret än är, är det inte ett särintresse, det är en av de mest fundamentala åtagandena för en Stat som man kan tänka sig. Det behöver man inte vara en fan av Hobbes ”Leviathan” för att inse, vilket framgår väl av de förundrade kommentarerna från ledarredaktioner från runt hela landet (se längst ner på inlägget). Försvarets funktion är unik, det garanterar själva statens fortlevnad, kan bara bedrivas av staten, och är också något som kommer alla medborgare till del, för att inte nämna också springer ur allas ficka. Mer allmänt än så kan det inte gärna bli.

Reinfeldt verkar dock ha gjort en freudiansk felsägning och råkat yppa vad han egentligen tycker, nämligen att försvaret inte är så angeläget för honom. Fram skymtar den arrogans och tilltagande överlappning av de egna preferenserna med statens som ofta omärkligt (fast ibland faktiskt ganska tydligt) men obönhörligt smyger sig in när man haft makten alltför länge. Jämförelsen med Göran Persson ovan är här också motiverad. Man börjar sätta likhettecken mellan sig själv, sina egna prioriteringar och statens uppgifter.

I försvarets fall är det, oavsett vad man anser om behovet av ett sådant, särskilt bestickande. För detta allmänna intresse är också särpräglat, på så sätt att det mer än många andra intressen bestås med ett särskilt uppdrag som kan användas som måttstock för dess tillstånd. Världen över sysslar de som har att bestämma sina staters försvar i en någotsånär transparant miljö med frågor av typen: Vad skall försvaret klara av att göra?

Försvara hela landet under överskådlig tid? Eller bara delar av det, eller bara en begränsad tid? Mot alla fiender eller bara en viss? Skall det vara ett renodlat defensivt försvar eller skall man kunna gå till angrepp? Skall man kunna operera under flera stridsskådeplatser? Hur snabb skall mobilisering kunna ske? Skall man kunna samverka med andra? Och så vidare och så vidare.

Se där frågor vars svar, vilken bestäms av ansvariga, civila politiker i demokratiska länder, sammantagna avgör hur försvaret skall bedömas ifråga om hur det uppfyller sitt uppdrag. De som ställer och skall ställa de kraven skall vara de folkvalda – att undanhålla detta ansvar för folkrepresentationen skulle utgöra ett element av militärt styre över ett avgörande politikområde. Men militären, som har sakkunskapen, skall å sin sida redogöra sanningsenligt för hur man planerar att leva upp till kraven som ställs på dem.

Ett särintresse ställer upp sig

I nuläget har försvarets främsta representanter öppet påtalat vad de klarar av med de resurser och den organisation de har att verka med. Detta tycker vår statsminister tydligen inte om. Uppenbarligen är det faktum att detta redovisas öppet, vilket ledet till diskussioner huruvida man får förändra försvarets deklarerade målsättning eller eljest skjuta till resurser, föranlett statsministern att blotta en sida  av sig och en syn på staten som är värd all kritik.

Flera saker står ut: dels är det är oerhört svagt, och ett tecken på maktfullkomlighet, att faktum att man får verkligheten beskriven för sig föranleder en att döma ut ett vitalt allmänintresse som något suspekt och egennyttigt. För det andra avslöjar det en betänklig syn på vad staten är, och vad dess uppdrag består i. Det mynnar också ut i att regeringschefen tydligen tror att försvaret är något som man kan hyvla i hur som helst, utan att behöva svara för följderna.

Och det här gäller oavsett vad man anser i själva sakfrågan om försvarets budget. Många som vill spela över Reinfeldts fadäs menar att ”man inte skall märka ord”. De glömmer att det vi pratar om inte är ett ord, utan ett helt begrepp, laddat och avslöjande för personens syn på en av politikens grundvalar. Vad Reinfeldt, i stället för att försäga sig, kunde ha sagt, med ett uns av mindre självtillräcklig mentalitet, är att försvaret förvisso är ett vitalt intresse, men har sin plats bredvid andra sådana. Det är inte avgörande eller överflyglar alla andra hänsyn. Hade han sagt det, vilket i alla fall täcker in in del av vad han menar, hade han stått på mycket mer stadig mark, och dessutom kunnat delta i en viktig diskussion utan dumstrut.

fredrik reinfeldt statsminister

Vi är rätt många i Sverige som anser att vi skall ha ett försvar som faktiskt kan, tja, försvara landet, och då helst mer än en vecka, om inte annat så för den geopolitiska tyngd som det innebär att faktiskt kunna ställa upp med vapen i hand de gånger de krävs, inte bara för direkta hot mot det egna landets utan för andra angelägna uppdrag. så som fredsbevarande uppdrag med mera. Hans och hans kohorters sätt att visa att de inte delar denna syn, och dessutom slår ut mot var och en som har mage att påtala det, bådar inte gott för Landet. Denna blogg önskar att fler skall komma ihåg det där, nästa gång det är dags för allmänna val.

————————————–

Blandat ur kommentarer om Reinfeldt och Försvarsfrågan i medier…

… och några Bloggar med lite olika vinklar på saken

Jag är KRÄNKT! – det nygamla vapnet i dumskallarnas konspiration del 1


Om Kränkning – ett begrepp och också en attityd som det gått våldsam inflation i. En vän postade en skön bild av Berglin.Kränkt - Berglins-2012-12-29_997508a_1 Det där satte igång lite replikväxling, inte om vädret men om driften med just användandet av begreppet ”kränkt”. Var och varannan verkar märkligt benägen att vitt och brett utge sig för att vara sig ”kränkt” numera. En snabb Googling visar att tidningar, webforum och andra medier svämmar över av kränkta, mer eller mindre motiverade.

Camilla Henemark

claes borgström

Ovanstående exempel är alla direkt från Googles sökning på ”kränkt” den 29 Januari 2013. Och det fanns många fler.

I Sverige är de lättkränkta Kung och media och politiker deras glädjefulla slavar…

”K”, citat från internetdiskussion

Medias benägenhet att hävda och i praktiken uppmuntra till att den-och-den känner sig kränkta, och som en följd deras roll i att begreppet Kränkning och Kränkt devalveras är som synes omfattande. Notera att i åtminstone ett av fallen ovan (Sydsvenskans) har det otvivelaktigen skett ett övertramp som motiverar begreppet ”kränkning”. Vilket dock visar på faran. För när begreppet sätts tillsammans med de andra, mycket mer tveksamma fallen, minskar, inte ökar, kränkningens betydelse. Hela konceptet nedgraderas när det spelas ut så ymningt att ”kränkt” blir liktydigt med typ arg, eller frustrerad. Vadan detta överutnyttjande av vad som till helt nyligen var ett starkt kringskuret, och endast i extrema fall använt begrepp?

Det moderna navelskådandets lättkränkhet

Kränkningbenägenheten är i ett modernt samhälle som vårt oupplösligen förbunden med subjektiviseringen av fenomen. Dvs att man mer och mer väljer att fokusera på hur någon eller några känner inför händelser, och på känslosvallet i sig, snarare än på deras verkliga omständigheter, styrande faktorer och samband, och dessas innebörd. Ett exempel: en auktoritetsperson som t.ex. en polis går utöver sitt uppdrag och trakasserar eller förtrycker någon de kommer i kontakt med. Den vinkel som tenderar att alltmer ta över är att offret känner sig kränkt. Vilket mycket väl kan vara sant, i ett privat, personligt perspektiv. Men med förlov till alla de som har drabbats av det är det ändå ett underordnat element i ett mycket större, mer sammansatt problem. Polisen är en publik, offentlig funktion, en makt som skall värna om samhället och medborgarnas väl och ve, och ett repressivt eller diskriminerande uppträdande från dess representanter innebär ett Maktmissbruk, ett fegt svek mot hela den ordning som samhället bygger på, realiserat i och med kränkningen av en individ.

Man kan se det som en avart av den postmoderna existensen. Istället för kritiskt ifrågasättande ersätts en analys av förhållanden av ett fluff där allt kan tolkas som man vill och alla vinklar är lika relevanta, där det blir omöjligt att prioritera värderingar och sakförhållanden. Den enda ledstjärnan blir känslan, hur något upplevs, till nackdel för vidare aspekter. En ram för tänkandet bildas, där ingen åberopar högre värden utanför inviden, en individ som inte är beredd att offra något eller se till större sammanhang. Det är ett förhållningssätt som passar den individuella konsumtionens, konformistiska självtillfredställelsens skit-i-andra-samhälle. När anpassligheten är högsta ideal, och djupare principer och en oförmåga eller ovilja att hävda universella eller fundamentala värden är norm, får människor lätt ett enormt smalt fokus där de egna önskningarna görs till universums mening och centrum. Den som verkar i en sådan tankeram får lite eller inget stöd i sitt medvetande för att skilja mellan verkliga oförrätter å ena sidan, och otur, livets allmänna svårigheter eller helt enkelt en skillnad i åsikt å den andra. En försåtlig, underförstådd tendens smyger sig in, att man skulle ha rätt att slippa bli irriterad eller utmanad. En sådan infantiliserad kälkborgare blir snar att gnälla på att de är ”kränkta” så fort något går dem emot, eller de utsätts för någon form av ringaktning eller bakslag som de med sina ytliga perspektiv inte har något svar på. Det räcker med att de förbigås för befordran, eller att man inte gillar färgen på deras bil.

[…] som smartskaftet imorse som i metro var KRÄNKT (och ARG) för att personen blev erbjuden 75 kr i h för ngt assistensjobb.. eh jaha? Ta inte jobbet då…

”K”, citat från Internetdiskussion

Denna sorts kränkningsbenägenhet har också det farliga kännetecknet att blanda bort korten och jämställa alla aktörer. Vem som helst kan känna sig kränkt, och ens benägenhet behöver inte innefatta några parametrar som ställer det relation till det egna uppträdandet. Sålunda kan den som faktiskt kränker lika gärna själv ta på sig kränkningskostymen som ett försvar för att man diskriminerar, tystar, hatar och hotar sin omgivning. Det är i det ljuset kan man t.ex se många hobbyhatares, t.ex. internettrolls verksamhet. Som ett utslag för den ömhudade reaktionen från någon som anser att det blotta faktum att andra vågar yttra sig, eller påpeka något som man ogillar, är en kränkning. Och som legitimerar att man själv far ut med okvädningsord eller hot, eller värre. Not sure if Kränkt or just trolling_1 Det är värt att lägga märke till att det mer sällan är folk som verkligen blivit kränkta i djupet av sina rättigheter och sitt människovärde som publikt skränar om det eller viker ut sitt sargade inre. Epidemin i kränkningsbenägenhet kan så ses som ett fenomen för den som ömtåligt har någon form av privilegium att slå vakt om, eller för den osäkert ömhudade, två grupper som förenas i att de hellre skyltar med sin sårade indignation eller ägnar sig åt aggressiva utfall än att argumentera i sak eller framlägga en konstruktiv poäng.

Den här formen av lättkränkhet är ett tämligen nytt och modernt massfenomen: under tidigare historiska perioder (före slutet på 1800-talet) var det endast en mycket liten del av befolkningen som i kraft av sin rikedom och sina privilegier kunde göra anspråk på att vara så lättstötta. Men andra mekanismer, baserade på begrepp som ”heder” och ”respekt”, fanns till hand för de som ville känna sig kränkta, och dessa lever också kvar än idag. Genom kulturella möten och i takt med att samhället liberaliserats och rört sig bort från forna tiders tillåtande av vissa förtryckarmekanismer har dessa kränkhetens inkörsportar åter kommit att aktualiseras. Det är om dem, om den vilja att känna sig ”kränkt” inom ramen för hederstänkande och krav på en speciell ”respekt” som nästa inlägg på detta tema handlar om.

—————————————————-

Respekt i Snorre Sturlassons Heimskringla - Hildur ber konung Harald om nåd för sin son Gånge-RolvNästa del: Jag är KRÄNKT! Om Heder och ”Respekt” →

Andra sidor om Kränkning

En liten film på julafton…


…i och för sig för året-om-bruk, men kanske extra passande under dessa tider.

En av mina favoriter på sista åren – komikern och den politiske kommentatorn Bill Mahers
Religulous”, en av de bästa filmerna i genren. Några små faktafel i uppräkningen av Jesus-paralleller och en litet för okritisk intervju med den vedervärdige Geert Wilders tar inte bort det allmänna budskapet och faktum att anslaget är helt…rätt. Bibelns evangelier är numera bara 4, men dumhetens många evangelier är oräkneliga. Skratt är det bästa botemedlet

Och kom ihåg, som Umberto Ecco påminner oss om i ”Rosens Namn” – löje och hån är det de gravallvarliga, livrädda trosskallarna fruktar mest.

Så ta några glöggar och skratta åt trosskallarnas konspiration!

God Jul på Alla!

(Ehrm, nej vänta, en jävligt Dålig Jul på, låt mig se, Joseph Ratzinger, Kim Jong-Un, Vladimir Putin, Alexander Lukaschenka, Bashar al-Assad… äsch strunt, i det)

Monica Bellucci w christmas bling

Trosskallarnas konspiration – Om sekularisering & Tro i Skolan


Frågan om skolavslutningar och andra samlingar som inom ramen för den svenska skolans verksamheter sker i kyrkor har under 2012 seglat upp som en något märkligt återkommande käpphäst.

Man kan naturligtvis fråga sig varför detta känns så angeläget nu. Med tanke på hur ljumt, för att inte säga obefintligt kristna de flesta som gnäller är, framstår det som rätt tydligt att den kyrkliga kopplingen är mer en slags symbol än en troshandling. För vissa (men absolut inte alla) representerar avslutningar i kyrkor eller närvaror av präster ett slags band till en tänkt tradition, som man av någon anledning vill slå vakt om. Denna oro för en tradition som man förut knappast sett som så viktig kan i sin tur utnyttjas av de som vill nyttja frågans symbolvärde som en täckelse för att föra fram en agenda. Det kan vara främlingsfientlighet (”det är muslimernas fel att vi inte får fira i kyrkan”), det kan vara snöda egenintressen (prästen: ”uh, mitt jobb är i fara”), det kan faktiskt vara religiös tro (”klart man skall samla menigheten i Guds hus med välsignelse och allt, det är ju SANNINGEN”) eller en slags allmän konservativ vurm, en nostalgi efter något som representerar forna tiders skick och sed. Eller en kombination. Många av de som tagit till orda representerar en eller flera av ovanstående, inte sällan insvept i dunkelt tal och tryfferat med logiska felslut eller halvkvädna visor, som framgår av P1s ”Människor och Tro – Skall skolan gå i Kyrkan”.

Adventsfirande i Kyrkan

För denna blogg blev sammanblandningen av motiv klarast i ett annat medium. SvDs Maria Ludvigsson i en ledare och Antje Jackelén biskop i Lund på tidningens debattplats Brännpunkt kom den 2:a december att bilda en märklig  apologetisk duo. Märkligt för att man inte väntar sig sådant i Sverige. Det har mer en reminiscens av bananrepublik, där någon tidningsmakthavare och biskopen sitter och snackar ihop sig över hur man skall fortsätta förtrycka den fruktplockande plebsen. Och likt dessa kom de fram till en fiende, orsaken till vissa svårigheter som vidlåder de stapplande och på dekis stadda institutioner som dessa båda representerar, vilken i Sveriges fall skulle vara… sekulariseringen. Eller ”sekularismen” som de säger. Från det utgångsläget firade sedan de båda av en bokstavlig kanonad av vilseledande snack och nödtorftigt insvept vurm för en teokratiskt präglad fostran och oförståelse för de principer som bär upp en sekulär, demokratisk och inkluderande  samhällsordning.

Som det här med ”sekularism”. Genom att behänga strävan efter ett samhälle där staten inte springer en viss kyrkas eller sekts ärenden , exempelvis genom att staten låter bli att indoktrinera ungdomen i en viss sekts världsbild och dogmer, med ett ”ism”, skapar de illusionen att sekulariseringen är en slags genomgripande ideologi med dolda ärenden på sitt imaginära partiprogram. Eller det uppenbara och genomtuggade  bedrägeriet att ”sekularism” i sig utgör en slags trosföreställning. Det kunde knappast bli mer  idiotiskt och vilseledande.

Sekularisering är inte en tro, lika lite som skallighet är en hårfärg. Det en process, inte en självständig världsbild eller politisk ideologi. Processens enda effekt och verkande princip, det enda som kunde kallas dess mål eller syfte är att skilja religionens makt från den allmänna, offentliga makten. Det är dess enda ärende. Allt annat är snömos som Maria Ludvigson och de som motsätter sig ett sådant åtskiljande vill blanda bort korten med. Om det beror på intill enfald gränsande okunnighet eller medvetet val, är inte lätt att avgöra.

Tokstollevarning om t.o.m. DENNE man är mer sekulär än du...

Tokstollevarning om t.o.m. DENNE man är mer sekulär än du…

Många tillskyndare av en sekulär samhällsordning  är nämligen religiösa. Självaste ärkebiskopen Anders Wejryd framstår t.ex som ett under av sekulärt sinnelag jämfört med Jackélen och Ludvigsson när han entydigt slår fast att skolan och kyrkan är separata institutioner vars ärenden förvisso kan kombineras, men inte blandas ihop. Inga troshandlingar skall därför riktas gentemot barn som har skolplikt. Han passar också i sammanhanget på att upplysa de historielöäsa ”traditions”-vurmarna att avslutningar och sådant i kyrkan ingalunda är en särskilt urgammal sed, utan ett ganska nytt påfund.

americans_united for the separation of church and state_1Ännu tydligare är detta i det mest religiösa av alla moderna länder, USA, ett land som dock ifråga om lagstiftning är mer sekulärt än Sverige. Där har dock organisationer som Americans United for the separation of Church and State fullt sjå med att slå tillbaka just det slags smygande indoktrinering i statens regi som Abrahamson och Jackelén förordar, och försvara statens sekulära karaktär. Den organisationens ordförande Barry Lynn är dock… en pastor, framstående ledare i The United Church of Christ. Den som skulle berätta för honom att han tyr sig till en annan ”tro” än kristendomen, får nog bereda sig på en verbal bitchslap som heter duga.

Barry Lynn executive director americans united for the separation of church and state

Barry Lynn

Hans argument för sekulära värden, ett som Maria Abrahamsson och biskopen skulle fatta om de verkligen menade något med sitt tal om ”andlighet” och religionens roll, är att endast ett sekulärt organiserat samhälle kan skydda allas lika rätt till religionsutövning.

Det är kanske där skon klämmer. Ludvigsson försvarar i sin ledare att samma institution, i närvaro av samma lärare som lär barnen plus och minus, rättsstavning och vad som är verklighetens beskaffenhet skall ha som stående inslag till att dra iväg barnen till en religiös kultplats, och uppmuntra att de leds att delta i en viss sekts religiösa riter. För vad som präglar den verksamhet som åsyftas. dvs skolan. är att den är offentlig verksamhet, till råga belagd med tvång för barnen att deltaga.

Maria Ludvigson och biskopen vill inte ha lika rätt till religiönsutövning. De propagerar för en EN sekts, en viss trosriktnings primat och att denna skall skyddas och främjas av det allmänna, av staten, gentemot Barn vilka under skolpliktens insegel skall inympas vissa i dogmer inpyrda traditioner.

Det skulle väl kunna vara komiskt, om det inte präglades av ett så frånstötande hyckleri. Varenda ett av Ludvigssons och Jackeléns argument och grundlösa beskyllningar lätt kan  kännas igen för den som är lite insatt, som hämtade från USAs debatt om religionens roll. Där brukar många av dem dock anföras mot Ateister – och som även de också då är mestadels felaktiga, sitter ännu sämre mot de som verkar för ett sekulärt samhälle och inte alls originellt.

Maria_Ludvigsson_ledarbild_1Som det klassiska grepp att kalla sekularister ”ängsliga”, ”fobiker” och med en egen ”sekularismens bekännelse”. Tala om projektion. Som om det inte vore religionens kohorter som är ängsliga, rädda för att deras länge icke ifrågasätta privilegium att få sig religiöst präglade ceremonier serverade som vore de helt naturligt och en omistlig del av kulturen skall naggas i kanten. Denna närmast desperata nervositet framgår med all tydlighet när Ludvigsson råkar avslöja att hon är motståndare till att alls ifrågasätta religionens roll i samhället

Församlingarna utgör en viktig del av civilsamhället och att ifrågasätta deras roll är också att ifrågasätta en oumbärlig samhällssfär

Maria Ludvigsson, Svd Ledare 2/12 2012

Ooook. Religionens roll får alltså inte ifrågasättas. Den skall vara helt skyddad från kritik. Det här framhävdes för övrigt av att något genmäle till hennes ”debatt”-artikel inte var möjlig. Svagheten i argumentationen var väl för uppenbar för att utsättas för kritik, kanhända. Var det Iran vi var i, eller står hon verkligen för det där? Ledsen Ludvigsson. Så länge vi lever i ett fritt samhälle, är det av avgörande vikt att ifrågasätta just sådant som religionens roll, och inga kryptoauktoritäa fasoner i världen kommer att hindra det.

Det är ironiskt, att Maria Ludvigsson verkar i en publikation som annars brukar slå sig för bröstet som valfrihetens och individens banerförare. Man inte ifråga om att religiösa kulthandlingar skall innympas i våra barn med offentliga medel och under skoltvångets hägn. Nej då är det Love it or Leave it som gäller. Vilket blir ännu mer verklighetsfrämmande när man ser, som nedan, att de flesta faktiskt inte firar avslutning i kyrkan redan.

Sveriges Radio Enkät julavslutning skolan

Delvis borde vi vara tacksamma över Ludvigssons och Jackeléns utsagor. Det är sällan vargtassen skymtar fram så tydligt under fårfällen hos trons försvarare i våra samhällen, olikt deras kollegor i mindre lyckosamma stater som säg, Polen eller Ryssland, där dessa fortfarande tycker sig ha rätt att kräva att staten skall vara hörsam på deras speciella religiösa agendor vid utövandet av offentlig makt.

En gång var religionen inympad med vårt utövande av medicinen.  Med all undervisning i historia och samhällsämnen, ja all utbildning överhuvudtaget, även sådan som gällde vad vi skulle kalla i naturämnen. Själva den politiska diskursen var präglad av hänvisningar till ”Guds ordning”, tämligen ensidigt riktat mot progressiva eller nya tankar. När biskoparna dikterade samhällsordningen var även andra former av kristendom för mycket för dem att tåla, och förföljdes. Så ser ett samhälle ut, där Allt är inbäddat i en ”kristen kontext”.

Mänsklighetens expansion ifråga om vetande, empati, i utökade rättigheter och frihet och rättvisa för alla. vårt moderna tänkande om religionsfrihet, om könen och kvinnans frigörelse, om barns rättigheter, dödsstraff och rättsväsendet överhuvudtaget, har utvecklats i direkt trots mot en förhärskande religions bud, och av skiljandet från de offentliga, gemensamma institutionerna från religiösa organisationers och dessas doktriners grepp.

Det är det som är innebörden av begreppet Sekularisering.

Att detta är en process där man tvingas ge upp något, det är förstås klart. Och måhända är priset för högt att betala för den som ser sin egen maktställning hotad, eller är beroende av nostalgiska tillbakablickar till en svunnen era av endräktigt sjungande av samma psalmer på en mässa för sin sinnesfrids skull. 

Men för samhället i stort kan det vi till äventyrs har mist i monolitiskt, enhetligt tänkande och på religiös dogm baserade normer, inte mäta sig med vad som vunnits av att vi dragit vetande, politik, rättvisa och sexualmoral från den organiserade, med staten sammangifta religionens grepp. En personlig reflektion skulle också vara att den trygghet som en sådan anordning kunde skänka inte är värd att ha, nej utgör en förolämpning för en fritänkande individ. Och ovärdigt ett samhälle där människor umgås som jämlikar, utan behov av att från barndomen, dolt i statens verksamhet och med traditionens försåtliga argument pådyvla varandra sina egna trosföreställningar, kulthandlingar och riter.

Se också inlägget om religiöst motiverad undervisning i den svenska skolan

Dumskallarnas Konspiration: Kreationism i Sverige

—————————————————-

P1’s ”Människor & Tro” har bäst tagit upp debatten om tro i skolan

Maria Ludvigssons ledare i SvD:

Antje Jackelén utgör ett paradexempel på att även den mest liberalt tänkande person kan förvridas av sin religion, eftersom den ändå måste försvara sin sekts sanning och hur angeläget det är att man åtminstone tror på någonting, helst dennes egna religion. Eftersom det är grunden för hennes egen verksamhet. Hennes syn på sekularism har hon tidigare gett uttryck för http://www.sydsvenskan.se/opinion/aktuella-fragor/sverige-har-ett-samtalsklimat-om-religion-som-inte-gagnar-tillvaxt/. Det där är en försåtlig figur – för i ett samhälle som det svenska är staten, som mycket riktigt inte är liktydig med samhället, inbegripet i alla aktiviteter, men vad Antje et consortes vill är att skapa en frizon, där man kan säga – HÄR skall staten inte vara sekulär, utan aktivt stödja en viss form av organiserad kult. Det är intressant att namnet på hennes artikel i pappersversionen var ”Staten ligger i krig med sig själv”, vilket skippades för det mer offermentalitetsbetonade http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/unga-far-signalen-att-kyrkan-kan-vara-farlig_7718446.svd

Tannhauser på bloggen ”Hedniska Tankar” bidrar med det intressanta perspektivet av vad en ännu äldre tros företrädare har att säga om kristna och deras totalitärt anstuckna vurm för just sina ceremonier. Se t.ex

Camilla Grepe har i sin blogg en intressant sammanfattning av vissa av principfrågorna i denna debatt i http://camillagrepe.blogspot.se/

Dumskallarnas konspiration: Höga hus vid klara, och det vanliga gnället…


Ett nytt hus större än en friggebod skall byggas ovanför den ombyggda T-bane/tågstationen vid Klaragatan mitt emot centralstationen. Och genast kraxar olyckskorparna om att Stockholm blivit ett nytt Azerbadjan. Ett inlägg om arkitektur, som fått lite plats på sistone.

Som presenterats i bl.a. sidorna Arkitektur arkitektur.se/3xn-ritar-stockholmsstationByggnyheter http://www.byggnyheter.se/2012/11/klart-f-r-bygget-av-citybanans-nya-stationshus, och förstås nätverket för den som är intresserade av Stockholms utveckling och nybyggnation, YIMBY (http://uppsala.yimby.se/forum/thread.aspx?id=1272&sender=created), har ett förslag till nytt Stationshus och hotell mitt i Stockholm funnit nåd inför våra hariga kommunpolitiker som till slut och efter mycket handvridande tagit beslut till byggstart.

Det här bygget har stötts och blötts ett tag, och som envar som reser Stockholms centrala delar vet, så har ju det jätteprojekt som stationshuset är en del av kommit en bit på väg. Som vanligt är det dock de delar som syns, och som sålunda kan störa känsliga sinnen, som orsakar rabalder. Det absurda situationen är alltså att själva dragningen under jord där tåg och tunnelbanenedgångarna är tänkta att korsa varandra närmar sig färdigt stadium, men den byggnad som skall stå ovanför, den har ängsliga beslutsfattare  inte kunnat slå fast än. Förrän nu, kantänka, även om man kan misstänka att klagotjuten kommer att valsa kring domstolar och andra instanser ända tills spaden sätts i jorden.

Vasagaten-klarabergsgatan kv Orgelpipan före ombyggnad Stockholm scandic hotel

Det som förstås väcker ont blod är att man bestämt sig för att bygga ett nytt hus, detta säregna och misstänker man om man får tro kritikerna, halvt vansinniga idé i en stad. Med betoning på nytt – det är alltså inte en dålig pastisch på befintliga hus i kvarteren runt om.

Huset i fråga, som skall fylla den plats där den rätt anskrämliga Scandic Hotel rest sig, står på en av stadens mest attraktiva och centrala lägen. Ekonomisk logik ger därför att man försöker bygga en någorlunda effektiv, läs hög, byggnad på plätten. Flera förslag har presenterats, nedan ett av OMA Arkitekter.

oma arkitekter förslagStationshus Orgelpipan Stockholm

OMAS förslags kan studeras på webbsidan http://afasiaarq.blogspot.com/2011/09/oma_19.html

En annan tänkt möjlighet var nedastående oregelbundna hus.

Nattvy förslag kvarteret orgelpipan jotell & stationshus

Det som tilldrog sig mer uppmärksamhet och som tröskades runt längst var ett liknande oregelbundet hus i ett något brutalistiskt utförande. Se nedan en kvällsvy samt den tänkta entrén till stationshuset.

Scandic Continental ny Stationshus Stockholm

Självklart har gnällspikarna lysande dagar. Förslagen har anklagats för att vara för stora, för fula, för konstiga, för moderna, för dominerande, för stora… (igen). Under tiden gjorde arbetarna sitt jobb, tunnlar drogs, berg sprängdes, linjer stod stilla, längre och längre ner sträckte sig tunnelormen i det enorma projekt som det innebär att gräva ut och binda samman flera kilometer tågspår mitt under en huvustad med tunnelbana, tåg och biltunnlar som korsar det, och sammanbinda det med befintliga kommunikationer. Men inget nytt stationshus i sikte.

 Scandic Continental ny Stationshus Stockholm entreTill slut fick Socialdemokraterna och Moderaterna i stadshuset som sagt nog, och spikade bygget. Men det faktum att man tagit beslut betyder förstås inte att allt är frid, för det finns alltid någon som tycker att just dennes behjärtansvärda och betydelsefulla åsikt skall föräras vetomakt. som framgått av rapporteringen i t.ex Metro (http://www.metro.se/nyheter/fp-rasar-mot-nya-stationshuset-helt-groteskt/EVHlkv!zojfjt5zVlPA/) som vet att förtälja att Fp, som stod utanför den uppgöralse mellan Moderater och Socialdemokrater som klubbade igenom huset, ”rasar”, och kastar vassa invektiv runt sig av typen:

Det finns en okänslighet hos både Moderaterna och Socialdemokraterna i ärenden som handlar om betong

Björn Ljung, gruppledare för Folkpartiet i stadsbyggnadsnämnden

Det där är gny i klassisk looserstil, och kanske inte värt att vidare kommentera.

Avgjort mer anmärkningsvärt, på grund av sina anspråk och sin arrogans, är en opinionsartikel i Svenska Dagbladet (http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/en-bit-av-stockholms-attraktion-forstors_7534594.svd). Det som gör den intressant är att i sistnämnda illustrerar Kerstin Westerlund Bjurström med nästan parodisk precision konservatismens mantra – allt gammalt och invant är Gott- det som är annorlunda och tvingar fram en förändring är Ont. Hon drar på sig Jesaja-dräkt och förkunnar sålunda:

”Med vad rätt låter vi en storskalig byggnad med arrogant och teknokratisk uppsyn så få dominera över ettmästerverk som det i varje detalj så fint ornamenterade Centralposthuset eller den månghundraåriga Klara kyrkogård med allt vad den innehåller av vårt gemensamma minne?”

Arrogant? Här snackar vi verkligen om att kasta sten i glashus.

Med vilken rätt låter sig en arrogant och tyckmycken konservativ insinuera att hon och hennes gelikar är smakens domare och sista instans? Som om det vore självskrivet att posthuset är ”ett mästerverk”. Verkligen?

Westerlund Bjurström tycks glömma i klassisk historielöshet att när det huset byggdes var det ett enormt hus som låg mot skalan i omgivningen. Samma argument hon framför  kunde och kan anföras mot varje större byggnad i Stockholm. Eller tror hon att Kungliga Slottet, eller kyrkorna, eller Riksdagshuset, inte byggts med avsikt att projicera makt och ambitioner av annat slag än folks trevnad, eller en vacker och ren funktion? Tror hon att hennes omhuldade posthus, invigt av själve Kungen OskarII med pompa och ståt, medvetet byggd för att se ut som en medeltida borg, höjande sig över sin samtids omgivning, inte skulle dominera och gnugga in den statens makt och välde som den representerade, ”på omgivningens bekostnad”?

Åh nej, men det gills inte, eftersom hon vant sig vid och gillar det. Hon vill göra sin smak till norm, en förhärskande och förbjudande sådan. Så talar någon som samtidigt som hon vill göra sig till offer vill just härska över och dominera sin omgivning, desto mer försåtligt, för att inte säga falskt, genomfört i och med att hon gör sig till talesman för antydda ”högre” värden som skall övertrumfa vanliga processer.

När omgivningen, och en demokratisk planprocess, troligen en av de mest ängsliga och tungfotade i Världen går henne emot, har hon inget emot att jämföra Sverige, och Stockholm, med diktaturens Baku. Det är ett förtäckt sätt att säga att endast totalitära stater och härskare gör nya saker i stor omfattning. Och att det är vulgärt och demokratiskt suspekt att vilja ändra på skalan hos byggandet i en stad som är tio gånger större än när hennes arkitektoniska snuttefiltar byggdes, och fortsätter att växa med en kvarts miljon invånare per årtionde, med allt vad det innebär.

Det är så här det ser ut när bakåtsträvare försöker hävda sina värden, sin smak och sina preferenser såsom ”naturliga” eller på något sätt mer legitima – det är egentligen inte att argumentera alls, bara att peka på det befintliga och säga bra och bläää till det som skulle ändra på det, utan annat än en självpåtagen överhöghet.

Känn förtrycket på Klarabergsgatan

Känn förtrycket på Klarabergsgatan

Till Westerlund Bjurström och alla hennes gelikar vill denna blogg säga – med sådana vänner behöver man inga fiender. Vi är t.ex. många som gillar posthuset, uppskattar dess arkitektoniska förebilder och ornamentfyllda fasader, mer så än det mesta av senare tids modernism. Vi är många som kan uppskatta stadens gemensamma minne, som kyrkogården. Det finns många invändningar att resa mot det framlagda husets utförande – det är i själva verket ganska trist, inte särskilt vare sig stilfullt eller nydanande. 

Men vet ni vad? När allt är sagt och gjort kvarstår: Stockholm saknar hotellsängar. Innerstaden är inte speciellt tätbebyggd jämfört med andra, liknande städer, och dessutom svår att bygga hus på tack vare alla tunnlar. Marken är otroligt dyr. Argumenten för ett stort hus som kan täcka åtminstone några av de behoven är överväldigande och faller envar i ögonen.

Eller i alla fall de som saknar den arrogans och självtillräcklighet som krävs för att hävda att vår smak måste härska och ligga som en våt filt över utvecklingen i en växande stad, som endast långsamt försöker anpassa sig till den roll som Sveriges motor och hela regionens centrala nav, som är nödvändig för att Sverige skall kunna förbli ett värdigt, framgångsrikt samhälle.

Varje era har sina hus, och sin smak. Varför skulle denna tid och dess behov ständigt stå tillbaka för något som kom före? Man kan beundra och gilla, till och med föredra, förgångna yttringar av konst, kreativitet och byggande utan att kräva att världen skall stå stilla och frysa utvecklingen för den sakens skull.

PS

Och för att driva småhuskramarna att vända sig i sina burgna våningar, ta och kika in http://www.metro.se/noje/framtiden-for-stockholm-skyskrapor/EVHlfk!YyF4ocDsFW62/ eller ännu hellre http://stockholmprojekt.blogspot.se/p/hoghus.html. Bakåtsträvare rekommenderas att klicka och få en hjärnblödning.

———————————————-

Tidigare inlägg om arkitektur med fokus på Stockholm och höga hus

Om Studenttornet – tankar kring ett höghus syskon

Några bilder från Victoria Tower, Stockholms nya höghus

För övrigt anser jag att alla hus över 50 m bör förstöras

Ny Arkitektur kan också bli fel…

samt se tråden

Stockholm

Dumskallarnas konspiration: om att få sin inre rasist avslöjad


Förra veckan fick Sverigedemokraterna löpa gatlopp när det, genom det osannolikt korkade tilltaget att filma sin egen dynga, kommit fram något om vilka SDs toppfigurer egentligen är.

Det kan vara värt, för de många turernas skull, att ta en liten sammanställning. Först, en kompilation från de delar från den omtalade filmens som släppts hittills.

Genom de avsnitt och reportage som Expressen de senaste dagarna låtit brisera, och som helt vilar på inspelningen som de inblandade själva gjorde, har vi alltså till sist fått en insyn i SD-topparnas föreställningsvärld och människosyn, deras oredigerade spontana reaktionër och instinkter och hur de ser kopplingen mellan dessa och sin politiska ideologi.

För det är faktiskt inget mer mer omstörtande eller komplicerat än så, som skett.

Allt annat är kringsnack.

Hat och Motvilja som Grundläggande Idé

Vad Kent Ekeroth och och Erik Almqvist gett uttryck för är inget som är perifert och apart, utan själva kärnan, den böjliga men omistliga ryggraden i sina föreställningar om människan och samhället. De ser sig själva som en medveten elit i vårt land med rätt att definiera, helt utanför Lag och andra kriterier som inte passar dem, vilka som är riktiga, legitima medlemmar av samhället. Kriterier som är extremt luddiga i kanten och helt och hållet bygger på antipati, på vad man INTE är.Det är det som är kärnan i deras tal om ”Det här är Mitt Land”.

Almqvist tar sig rätten att peka ut vilka som får vara svenskar och inte. […]  Soran Ismail säger att han tycker om Sverige och att Sverige är hans land. Det är ju detta som är själva målet med integration.

Och det är detta Sverigedemokraterna hatar.

De vill inte att invandrarna ska bli en del av Sverige. De vill ha ett tudelat samhälle så att det blir lättare att kapa av de delar som inte hör till det ”riktiga” Sverige.

Hanne Kjöller i DN 20121116  

 

Erik ger tummen upp för Hora, trots allt

Förutom det dagisbarnaktiga i tilltalet (”Nä-ä det är inte din sandlåda det är MIN ”) bör speciellt de som kan känna sig det minsta tilltalade av behovet att dra upp den där sortens gränser notera att de  helt godtyckliga, och går långt utöver att ringakta nyligen ankomna medlemmar av samhället. Bakom talet om ”svenskfientlighet” kan vad som helst dölja sig, och Ekeroth & Almqvists Sverigedemokratiska gäng väntar heller inte länge med att kalla en kvinnlig meningsmotståndare för ”Hora”. Så mycket för deras kvinnosyn. Det är lustigt att Almqvist själv motionerat för förbud för invandrare att kalla svenska kvinnor hora. Men det är klart, HAN har ju helt andra rättigheter, tycker han och Sverigedemokraterna i vilkas namn motionen lades.

Med ett juste järnrör tänkte Kent slå världen med häpnad

Hyckleri. småsinthet, självförhävdelse och förakt för de som avviker från deras norm, eller vägrar dansa efter deras pipa. Så ser de styrande principerna ut i de här männens Sverige. Det kan vara värt att komma ihåg. Deras språkbruk och våldsbenägenhet är en avspegling av deras och deras meningsfränders verkliga jag, och de gör det tydligt att i ett Sverige där de styr skall man ”passa sig jävligt noga” för att säga emot dem eller höja rösten mot dem på gatan. De ser själva ingen gränslinje mellan sina små hatfyllda egon på salongsfyllan och deras partis ideologi och avsikter. Och varför skulle de? Så, just som de, ser fascism på svenska ut i vår tid, och snubbarna har hittills nödtorftigt lyckats dölja det, inte bara för allmänheten utan för många som lurats att sympatisera med dem.

Lägg märke till att inget av det här är speciellt nytt – själv kom man omedelbart att tänka på den granskning som Sveriges Radio gjorde av Sverigedemokraterna 2009, då den beryktade fyllefesten med Palmehat och annan trevlig jargong på en Finlandsbåt kom fram. Hör bl.a. http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=1316&artikel=2747224 och http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=1316&artikel=2728776)

(Hela granskningsserien finns på en samlingssida http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=1602&artikel=5348461)

Det är många som har haft anledning att misstänka att mången SD:ares interna landskap ser ut på det här sättet. Var och en som tillbringat någon tid med sådana (Undertecknad har haft förmånen att få se det inbäddad, under det att lallarna förträngt att man inte var en av dem) vet att de förr eller senare glömmer sig och ger luft åt fördomar som de inte nödvändigtvis vill stå för i dagsljuset. Reaktionen inom partiet bär syn för sägen. Det finns en stark falang som inte vill att de avslöjade  gynnarna ens skall få de milda sanktioner som de nu fått (de har ju inte sparkats ur partiet eller ens riksdagen än). Varför skall de straffas alls? tänker de. De har ju bara varit ärliga. Så där tycker vi ju, egentligen.

Lögnen som Livsluft

Följdriktigt med den ynklighet som vidlåder de påkomne mobbaren och översittaren har ci de senaste dagarna sett de avslöjade SD:arna orma och slingra sig som bara någon som ertappats med händerna i syltburken men vägrar erkänna kan. Redan har de motsagt varandra och tagit tillbaka vad de sagt inte bara i en första vända utan dag för dag (se http://www.expressen.se/nyheter/forre-sd-medlemmen-finns-ingen-rattvisa/).

Det behöver kanske inte pekas ut att sanningen har fått stå tillbaka i försöken att rädda vad som räddas kan. De motiv t.ex skräcken för det ensamma fyllot med mera,som de själva angett för sina handlingar, har redan avslöjats som lögner.

(se t.ex.  http://www.dn.se/nyheter/politik/sd-toppar-bluffar-om-gangsterkoppling, och http://www.svd.se/nyheter/inrikes/radda-sd-man-skrattar-pa-ny-film_7674448.svd)

Vad som är verkligt och rimligt verkar inte spela någon som helst roll för de här typerna, utan allt handlar om hur man framstår, inte vad som de facto är sant. Det är inte konstigt – hela den grundläggande idén att motvilja och utestängning, det som utgör kärnan i deras världsuppfattning, kan kläs upp och framställas som en acceptabel position, bygger på lögnen inte bara som metod, utan som en grundläggande attityd till verkligheten.

Det är en KONSPIRATION säger jag!

De som vill försvara SD, eller bara instämmer i att xenofobi och en uteslutande syn på nationen och samhället är legitima inslag i ett politiskt projekt, letar nu förstås med ljus och lykta på andra sätt att skylla ifrån sig nu när deras representanter avslöjats som ynkliga lögnhalsar. Det borde därför inte förvåna att man tagit upp en av de äldsta av alla knep, nämligen…konspirationen.

Sålunda går snacket nu som så att det är de etablerade medierna som ”förvränger” saken, det hela är en konspiration från de mörka makter som fått skrämselhicka av att SD på sistone fått växande stöd i opinionsundersökningar med mera.

Foliehattarna är redan på. Hör t.ex  Ny Demokratis gamle byfåne Ian Wachtmeister, som agerat i en slags rådgivande roll åt SDs pertiledare Jimmy Åkesson, förklara att avslöjandet om att SD-topparna är kvinoohatande våldsbenägna rasister och lögnare skulle vara ett beställningsjobb av ”etablissemanget” i P1:s Studio Ett fredag 16 november – http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=1637&artikel=5348477

Det är roande, det är det, att få se SD:arna ränna runt i välförtjänt panik över vad deras avslöjade unkna inre ställt till med. Frågan är vad det kommer att få för resultat. Det är trots allt två år kvar till nästa val. Minnet är ofta kort, och i det här fallet kommer SD och deras tillskyndare att leta febrilt efter sådant som kan distrahera allmänheten eller ge intryck av att det hela var en isolerad engångshändelse. Vi får väl se.

Men än så länge kan man fnissa åt att uteslutningens och hatets kolportörer fått litet huvudbry. Det är mer passande än annars att runda av med Hitlerparodin ”Krismöte hos SD”, vilken troligen är mer sann, rent idémässigt, än vad man någonsin skulle vilja.

———————————————————

Se tidigare inlägg om en hatpräglad idévärld och hur Sverigedemokraterna passar in där, i samband med en serie inlägg om roten till Anders Behring Breivik, massmördaren från Norges,  föreställningsvärld,

https://paulusindomitus.wordpress.com/2012/07/22/guilt-by-association-eller-samma-andas-barn-hogerpopulister-och-anders-behring-breivik/

https://paulusindomitus.wordpress.com/2011/08/23/mordaren-i-norge-6-motviljans-retorik-som-forutsattning-for-terrorn/

samt i en egen tråd, som fokuserat på SD:Sförhållande till Symboler och symbolism,

Sverigedemokraterna

————————————————-

Några artiklar och källor

Robotvodka – funderingar kring en smaklös (?) kampanj och robotar som symboler.


Svedka Vodkas nyligen uppmärksammade kampanj utgör ett fall värt att skärskåda av hur unkna fördomar och krass cynism kan yttra sig i annonssammanhang, och  innehåller en intressant blandning av rå kommersialism, Science fiction, sexism, snygg design och allmän krasshet.

Det finns alltså snören att dra i där, alldeles bortsett det faktum att det förstås är reklamen vi pratar om, och att hela det intryck och den image som kampanjen satsar på är en bluff, och dess design stulet allmängods. Sanningen är ju att grundbulten i Svedka Vodkas existens är att det är ett lågprisalternativ till prestigemärken som Absolut. Det ”intellektuella” problemet, om man kan använda sådana ord i reklamsammanhang, är hur man samtidigt ser till att sola sig i andras glans genom att parasitera på det ”svenska” varumärket och dess gedigna premium-air, samtidigt som man framställer sig som lite skojigare, lite ”busigare”.

Annonsskallarna i byrån Bensimon Byrne Lands har satsat på det beprövade medlet att ”sexa till” sin budgetprodukt, och framhäva den med halvskojiga  nonsensbildtexter av den sort som förekommer på engelska herrtidningar och andra anspelningar på sex. Dett har de korsat med en futuristiskt ”cool” image. En möjlig orsak till sistnämnda är att om man helt öppet haft hänsyftningar till ”trophy wives” och ”party machines” med bilder på riktiga lättklädda kvinnor hade antagligen reaktionerna varit ännu mer avståndstagande än vad som nu är fallet. Nu har man ett plastat fikonlöv att dra över sig i form av att sexobjekten (i alla fall det huvudsakliga) klätts ut till…robotar.

En bildnörd kan göra vissa observationer av rent estetiskt och bildhistoriskt slag, så tillåt en liten utvikning.

Den uttalade återkomsten för robotar som metafor för en framtid, en som i detta fall var skrämmande och omänsklig, efter en viss nedgång under 70-talet, var filmen ”Terminator”. Visst hade robotar förekommit i moderna filmer även dessförinnan, notera t.ex ”Star Wars”, men som bifigurer. I ”Terminator” stod roboten, och den skarpa kontrasten gentemot det mänskliga, i centrum. Det var en hotfull vision, men visuellt slående i och med den skelettliknande designen av robotens kropp, samtidigt människolik men också främmande och annorlunda.

En mer komplex relation till robotarna kan ses t.ex. i filmen”I, Robot”. Dess allerstädes närvarande robotar är mycket lika Svedkakapmanjens rent grafiskt, med sin blandning av metall och plastdetaljer, och har troligen bildat den senares huvudsaklig inspirationskälla. I ”I, Robot” är robotar inte dödsbringande per se utan en vardaglig del av det framtida samhället – hotet kommer när robotarna vill ta över och själva sköta det samhälle som de ändå utför allt arbete i.

En  lustig sak är att den enda service som INTE omnämns som övertagen av robotar i ”I Robot” är sex. Annorlunda är det i AI – där letar sig robotifieringen in i människans intima sfär och tillhandahåller kosntgjorda barn och…sexrobotar. exponent för det senare är figuren ”Gigolo Joe” (spelad av Jude law), en av filmens behållningar.

En annan variant på samma tema som ”I Robot”, med ett mer komiskt inslag, utgörs av filmen ”Bicentennial Man” med Robin Williams. Den bygger på på en roman av Isaac Asimov, som utvecklade robottemat som vehikel för att skriva om existensiella frågor inom Science-Fiction. Filmens anslag är också att peka på gränserna för det mänskliga, och gränsdragningen till maskinen.

Det kan verka vara en liten sak, men i samtliga ovanstående, och faktiskt nästan varje användning av robottemat av vikt, är poängen att roboten just Sliter sig. Den överkommer sin begränsning, sitt syfte, och blir ett eget subjekt. Det kan tolkas som ett hot, som i ”Terminator”-filmerna, alternativt en existensiell utmaning (med filmer som AI, Bladerunner, Bicentennial man m.fl.). Eller båda, som i ”I robot,” men också den andra ”Terminator”-filmen.

Det är här som man kan återvända till Svedkakampanjens användande av det snodda robottemat. För vad de syftar till är förstås raka motsatsen. Den idé som de blinkar med och talar till är tvärtom den önskan, som ryms i mången mans hjärta, att ha en egen slav i sängkammaren. En som INTE sliter sig.

Den stereotypa föreställning som bildar inkörsport är förstås att poängen med kombinationen kvinnor och drinkar är… sex. Det är ju iofs inte speciellt upprörande. Men den vidare bearbetningen av idén med robotar legitimereratt kvinnor jämförs med en Maskin. En vars syfte är till inte för sin egen utan för någon annans skull, som inte har en egen vilja, som kan nyttjas hursomhelst, som saknar egenvärde…

Nå, det kan ju slå en och annan kvinna, och andra med för den delen, det ju är så många män har sett dem. Och vill se på dem, även nu. Och vill fortsätta se dem.

Som slavar.

Genom en falsk, hycklande ironi så kan man komma undan med mycket i form av unkna idéer – inte minst just misogyna attityder. Som all humor i den sorts kampanjer som utnyttjar stereotyper, och både försöker stryka gamla fördomar medhårs och försöka hålla sig ”ironiskt” cool till dem. Den här sortens i praktiken uppklädda blondinskämt är ett typiskt översittargrepp – mobbares ”humor” har alltid den där dubbelheten i sig. Den ger dock mindre bra vibbar för den som inte är med på skämtet.

Därav den avsmak och den kritik som drabbat kampnajen och påtalats som cynisk av många även i den mycket råare och mer sexistiska miljön i USAs marknader. Svedka Vodka är förstås bara en i mängden, och det finns värre exempel – se t.ex. Stil Vodkas annons med tävling på temat ”Vinn en rysk postorderfru”. Höhöhö. Eller kanske inte.

Det verkar vara något med just Spritannonser som tar fram skithögen i reklammännen. Det är inte så konstigt kanske, eftersom just sprit anses vara något av reklamens premiumdivision, tillsammans med sådant som parfymer. Det är produkter som talar till människans fåfänga och dåliga omdöme, där image är allt. Där blir följdaktligen de värden som utgör reklamens värld som allra tydligast , där bedrägeri poserar som smartness och cynism som kaxighet, och måttstocken pekuniär framgång och inget annat. Och Svedkas kampanj, trots all den kritik den fått även i det tämligen luttrade amerikanska annonsklimatet, är framgångsrik.

Det återstår därför att se om Lantmännen gör något annat än försöker vifta bort det faktum att en produkt som de är delaktiga i sysslar med den här formen av marknadsföring.

——————————————————–

Om att kritisera religiös fanatism & försvara yttrandefrihet


Hur kan en seriös kritik av religiöst våld, censur och agitation se ut, en som inte backar för att trycka på t.ex. den specifika utmaning som Islamistiska fundamentalister reser , samtidigt som man går till botten med problemet med religiös findamentalism generellt?

(Uppdaterad 2012-11-04)

Debaclet med den s.k. Muhammed-filmen (”The Innocense of Muslims”) och dess fullständigt ofruktbara och i grunden falska föresats att kritisera Islam, kan få en att fundera på hur saklig, korrekt men ändå bitande kritik mot religiösa fenomen och hur de påverkar offentligheten även i sekulära samhällen kan se ut. Och det finns förstås, redan en snabb titt på nätet ger några intressanta exempel, som visar att man kraftfullt ,verkningsfullt och utan kompromisser kan dissa islamisk fundamentalism och varna för självcensur i denna och angränsande frågor utan att tappa hjärnan på vägen och dricka av xenofobins, de maskerade fördomarnas och de hatiska gesternas kväljande dryck.

Det går till exempel mycket väl att som Paul Marshall vid Hudson institute, helt enkelt lista de många och svåra inskränkningar av yttrande- och åsiktsfrihet som är vardagsmat i många muslimska länder, många av dem auktoritära, och vilka av dessas regimer åtminstone legitimeras av religionen. Det här visar ger en panoramisk inblick i det problematiska spänningsfält, för att inte säga öppna konflikt, som råder mellan grundläggande yttrandefrihet och vissa uttryck för islamistiska reflexer.

Sean Faircloth, som kompromisslöst attackerat religiös fundamentalism såväl utomlands som i hans hemland USA som företrädare för Richard Dawkins Foundation for Reson and Science slår an den balans som denna blogg stödjer. Här är hans direkta gensvar på efterspelet till den ökända Muhammed-filmen, vilkens muslimska belackare han attackerar skoningslöst, samtidigt som han inte missar att faran för amerikaner är i en mening mer direkt och ingripande från det starka kristna inslaget i USAs offentliga liv och de effekter detta har på debattklimatet i USA:

Det kan också vara nyttigt att hålla några av de mer tankvärd av motsidans argument i huvudet för den som vill försvara det fira ordet och rätten att kritisera religiösa föreställningar och praktiker. Ett bra exempel på båda sidors argument kan ses i t.ex denna debatt om det fria ordet genomförd av Australian Broadcasting Corporation och sänd av det numera inte fullt lika tillgänlgiga men ändå högkvalitativa ForaTV.

(Klicka ovan eller länken http://fora.tv/2009/04/03/Freedom_of_Expression_and_the_License_to_Offend#./Freedom_of_Expression_and_the_License_to_Offend?&_suid=135084117215604552734118004419)

En intressant video på detta tema är en panel från Indien, inspelad 1994, såtillvida att den dels speglar debatten i en region och situation, där både muslimer och Hinduer har gjort sig skyldiga till nedtystande och hot mot författare och journalister på religiös grund.Den har också med den kände muslimske apologeten Zakir Naik som argumenterar, eller snarare slingrar sig runt, frågan om man inte borde ha dödstraff för t.ex hädelse och/eller avfall från tron (något som är svårt att undvika är en rimlig tolkning utifrn koranen och också lag i många muslimska länder). Han är en ynklig posör av den mer paragrafciterande typen, men trots allt ganska representativ för en ”moderat fundamentalistisk” typ av muslimska ledare som är bundna att tolka koranens och traditionens bokstav sådan som den är. Så fort han får konkreta frågor om t.ex Salman Rushdie elelr Taslima Nasrin, två författare som hotats för sina verk, blir han dock vag och mumlande.

(Del 1 av 15 – varje del är ca 10 minuter. En mindre del av frågorna och svaren är på Hindi – men det är bara att spola förbi eller gå till näst del)

För den mer legalistiskt lagde kan nedanstående debatt, som tar tar sikte på den konflikt som uppstår mellan FNs Deklaration om de Mänskliga Rättigheterna, Artikel 18 (åsikts-och religionsfrihet) och Artikel 19 (yttrandefrihet) som uppstår när religiösa organisationer och stater vill ha till stånd en särskild resolution om ”Skydd för Religionen” (flera icke-bindande resolutioner har gått igenom senaste åren) vara intressant. Den här tolkningen är mycket problematisk eftersom ett antal länder har uttryckliga hädelseparagrafer och lagar som skyddar religionen, ofta på ett mycket godtyckligt sätt. Man kan dra sig till minnes den gummiparagraf som ligger till grund för denkända Pussy Riot-rättskandalen i Ryssland för att se vad sådan lagstiftning kan leda till, och det är mycket olyckligt att FN-resolutioner numera kan användas som tillhygge inte för att avskaffa utan för att rättfärdiga sådana lagar. Tariq Ramadan, en av de mest kända västliga muslimska apologeterna, är med som sakkunnig om situationen i världens största muslimska land, Indonesien.

Tariq Ramadan har oturen att befinna sig på motsatta sidan av den store, nu sorgligen avlidne Christopher Hitchens, en religionsätare om det någonsin fanns någon. Men notera hur i denna diskussion, där Hitchens som f.ö. stödde dumheter som Irak-kriget förutom sina mer berömvärda prestationer för den sekulära saken, de två kan mötas på ett intelligent plan trots sina starkt skilda perspektiv, och trots att Hitchens avsky och aktivitet mot islamiska regimer var starkare än någon av de korkade ”counter-jihad”-snubbarna någonsin kan hoppas göra anspråk på.

Slutligen, och för att återvända för en synpunkt på dessa frågor som ligger nära denna bloggs, en presentation av den framstående juristen Geoffrey Robertson. Denne ärbland annat känd för att ha satt samman en av de bästa legala argumenten för varför Vatikanen inte borde betraktas som en suverän stat, och talade på World Atheist Alliance och just relationen mellan yttrandefrihet och starka religiösa intressen och aktivister.

 

En ofrivillig återkomst till dumskallarnas konspiration…


”Just when I think i’m out, they pull me back again!” (Michael Corleone, ”Gudfadern 3”)

Dumheterna har staplats i sådana enorma högar under september att det bokstavligen förstummade denna blogg och dess skapare.

För ett par veckor sedan togs det medvetna beslutet att minska ner på bredden och djupet (om sådant finns) av vad som behandlas här på bloggen. Och se det visade sig direkt: om dagsaktuell politik och analyser av brännande frågor skulle få styra skulle man suttit 24/7 och tuggat fradga över den o-tro-liga våg av stupiditet som verkade dra över världen under september 2012.

Som det här med ”Muhammedfilmen” och de påföljande reaktionerna.

Hela affären fyller mig med äckel och styrker, om det nu alls var möjligt att göra det än mer, undertecknads avsmak för religiöst anstuckna aktörer med politiska ambitioner (vilket de till sist och syvende alltid har). Det som borde vara frapperande för alla betraktare är i hur uppenbar symbios dessa visar sig leva med varandra, oavsett vilken sida de står på. Alla målar upp ett ”hot” i form av motsidans folk, som de sedan använt för att hetsa upp sig själva till hänsynlöst och allmänfarligt beteende.

Den usla filmjäveln, eller snarare pekoralet ”The Innocense of Muslims”, låg ute i 2 månader innan vad som är en till religiös grupp förklädda våldsverkare i Libyen hänvisade till den inför ett attentat i Libyen den 11e september mot den i amerikanska legationen i Benghazi (vad som egentligen hände där i Benghazi när USAs ambassadör bragdes om livet är forfarande inte helt utrett). Analyser av hur föroppet först seglade upp finns i t.ex. BBC http://www.bbc.co.uk/news/world-middle-east-19606155 & USNews http://www.usnews.com/news/articles/2012/09/12/how-innocence-of-muslims-spread-around-the-globe-and-killed-a-us-diplomat, http://www.dn.se/Stories/stories-nyheter/stories-varlden/protesterna-mot-usa,

Sedan brakade helvetet löst, filmen kom på allas läppar, fradgatuggande turbanbärare överallt tog upp det och piskade upp en helt förutsägbar frenesi kring saken. En månad senare hade 75 personer dött i Libyen, däribland i regelrätta strider med amerikansk ambassadpersonal.

”The Innocence of muslims”

För den som stannat upp och tänkt lite har dock bilden kommit att få många intressanta schatteringar, tyvärr nästan ingen uppmuntrande till en början. Det gällde även de som med rätta fördömde det nästan genialiskt idiotiska i att någon manar till våld för att de inte gillar EN FILM (?).

Eller film och film. Den video som sprids på Youtube är ju uppenbarligen ett hafsverk av värsta kalkontyp, och så dåligt gjord att ingen som ser den en sekund kan tro att en seriös ambition ligger bakom den utom dess rena provokationsverkan. Det verkar som om  det överhuvudtaget inte är en film som sådan utan snarare en slags hopklippt trailer för vad som anges vara en framtida fullängdsfilm. Vilken kraftigt kan betvivlas existera,med tanke på att den gjordes under falska förespeglingar, utan att ens de inhyrda skådisarna visste vad de gjorde (se t.ex.http://www.guardian.co.uk/film/filmblog/2012/sep/17/innocence-of-muslims-demonstration-film och http://www.dn.se/nyheter/varlden/skadespelare-ursinniga-efter-anti-muslimsk-film).

När det sedan snart visade sig att högerextrema islamhatare i USA stod bakom ”filmen” (folk som Steve Klein eller Terry Jones, en fundamentalistisk mediehorande predikant som häromåret offentligt brände koraner eller ), folk som är fullt medvetna om hur motsidans våldsamt anstuckna stollar kan och kommer att reagera (de känner väl sig själva egna och sina egna våldsstollar), blir slutsatsen ofrånkomlig.

De vill att dessa skall göra det.

Det här är en avgörande faktor, som många av de som senare grät krokodiltårar och tog stora ord som ”yttrandefrihet” i sin mun gärna glömde.

Young Turks om några av filmens backare

Yttrandefriheten är naturligtvis ett centralt värde här som i alla kontroversiella diskussioner. Men hotet mot vad yttrandefriheten skall skydda, utbytet av tankar och idéer, och förverkligandet av varje individs tanke och person, kommer inte alls bara från de intoleranta och censurerande fundamentalister och pöbelhetsare som tacksamt ikläder sig skurkrollen. Hotet från yttrandefriheten kommer också från de som använder den som cover för att illvilligt utpeka de som de hatar utan någon distinktion. Och som cyniskt agerar för att tvinga till sig sympati från de som måste stå upp för det fria ordet när konflikten väl blir av.

Cyniskt också för att det är så totalt hänsynslöst mot de som drabbats av deras idiotiska spratt.

Som det här att det finns en svag men icke desto mindre belagd koppling till vissa koptiska personager förutom högen av rabiata ”counterjihad”-drägg som mindre oväntat visat sig ligga bakom filmtilltaget. Men ingen grupptog avstånd avstånd från rullen snabbare än just kopterna, som mycket väl känner till sina trosfränders utsatta läge i Egypten och vet att en sådan koppling kommer att tas upp, inte av Egyptens befolkning i stort, men av en liten klick salafister som nu desperat försöker göra sig breda inte bara i Egyptens utan i stora delar av den muslimska mellanösterns stapplande post-revolutionära miljö.

Som al-Jazeera mycket tidigt påtalade skulle just reaktionerna på den filmen bli ett intressant test för de nya regimer som den arabiska våren lämnat efter sig.

Det Muslimska Brödraskapet i Egypten, många av vilkas ledare vi vet tog stark anstöt av filmen, bestämde sig mycket snabbt för att agera pragmatiskt – helt i linje med vad som kunde förväntas om man känner deras utveckling (se tidigare blogginlägg här från innan de kom till makten). I den bubblande häxkittel som dagens Egypten är har presidenten och ledarna manar till lugn. Inga storskaliga progromer mot kopter, inga stora demonstrationer av den sort som vi såg i samband med störtandet av diktatorn Mubarak.

Hur mångfacetterad saken är visas att det samtidigt utspelat sig frånstötande scener i Pakistan, där våldsmanande religiösa ledare inte aktat för att medvetet röra ihop några idioters provokation med USA och väst i allmänhet, proklamerat en speciell ”Älska din Profet”-dag (jo det låter som ett skämt, men är sant) samt utlysa skottpengar på regissör och andra inblandade, i en dubbelt ironisk upprepning av Salman Rushdie-affären (dubbelt eftersom Rushdie just kommit ut med sin biografi om åren under jord efter den fatwa som riktade mot honom för den till skillnad från föreliggande film läsvärda Satansverserna). USAs president och utrikesminister såg sig föranlåtna att rikta sig till Pakistanierna för att upplysa om att idiotfilmen inte har med USAs policy att göra, vilket möjligen kan påverka opinionen där, men knappast övertyga de övertygande fundamentalistiska stollarna.

Om Obamas och Hillary Clintons meddelanden till Pakistan

Men om vi skiftar blicken till Libyen, där de första stora våldsutbrotten skedde, får man åter en intressant kontrapunkt till den idiotiska story som counterjihadister och jihadister tillika verkar så överens om att man vill måla upp. Innan månaden ens var till ända hade de många Libyerna som insett skadan för sitt land stormat högkvarteren för extremister och miliser i Banghazi som var ansvariga för det första våldet mot amerikanerna (Aftonbladet  http://www.aftonbladet.se/senastenytt/ttnyheter/utrikes/article15489787.ab mfl). Något som även vanliga medborgare insåg hotade själva Libyens position och internationella förhållanden. För att inte tala om att de snabbt insåg att om våldsstollarnas beväpnade miliser kunde tillåtas göra det där skulle deras land efter att ha kastat Khadaffi över ända skulle bli till ett jävla Libanon av beväpnade banditer och kaos. Och så skall man ändå komma ihåg att miliserna på många håll var de som upprätthöll lag och ordning. Lybiernas bortkörande av dem signalerar en önskan att faktiskt riskera något (se http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=5304719).

Libyerna gick man ur huse för att bokstavligt driva bort idioterna från sina gator, sina städer. Jihadisterna kastades ut ur Benghazi där de haft sitt fäste, och den svajiga staten grep tillfället i flykten för att avskaffa religiöst anstuckna miliser, ja, fria beväpnade grupper överhuvudtaget (se SR http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=5281620). Så har de al-Qaidainspirerade stollarna skjutit sig i foten, och det är gott så.

Se mer i t.ex http://www.aljazeera.com/news/africa/2012/09/201292112314438851.html

Hur bra passar den verkligheten in i den imbecilla ”Islam vs Väst”-diskurs som båda sidors byfånar desperat försöker pressa in sina befolkningar i?

Låt det vara tydligt. Inget ursäktar det utnyttjande av provokatörer som intoleranter och fundamentalister inom Islam som vill hävda sina religiösa normer med hot om våld gjort till sitt signum. Vi bör förakta dem och deras anhang med all själ och kraft, och glädjas åt de framgångar som noterats för dessas motståndare och vedersakare, och notera att makten hos folket när det agerar i sitt eget intresse överträffar allt som hysteriker och dyngspridare i väst någonsin kunnat göra mot våldets och intoleransens skäggbärare, vare sig i mellanöstern eller någon annanstans.

Dumskallarnas konspiration – En inhägnad stad bara för kvinnor? Njaaaää


Tänk er att man bor i världens mest repressivt kvinnofientliga och könssegregerade samhälle, men behöver få ut mer folk på arbetsmarknaden, män som kvinnor. Och att av sistnämnda det finns gott om de som behöver försörja sig själva, och dessutom för att kvinnor i ofta, i detta samhälle, paradoxalt nog är mer benägna att arbeta än män.

Så, lättar vi då lite på våra kvinnahatande tokerier och tillåter kvinnor att själva verka i samhället? Arbeta för egen vinning? Verka i det offentliga?

ELLER bygger  vi istället en egen, separat och kliniskt avspärrad zon där kvinnor bakom murar kan sadlas för produktionen, utan risk för att stöta på män eller få intrycket att de har några rätt- och friheter i samhället i övrigt? Det skulle definitivt vara en möjlighet.

I alla fall om samhället i fråga är könsapartheids tokiga skyltfönster och bokstavliga Mecka, nämligen våra egna glada vapenkunder i  kungadömet Saudiarabien. De har insett att de behöver få fler kvinnor i arbete. Och för drygt en vecka sedan sipprade rapporter in i ett otal nyhetskällor att de vill lösa problemet inte genom att slappna av på sina benhårda lagar som förbjuder kvinnor att göra typ…något, och istället bestämt sig för att bygga en hel Stad för bara kvinnor. Den föreslagna staden, ”Al-Ahsa Industristad 2” närai Hofuf, en av flera tilltänkta, skall syssla med läkemedel-, textil -och livsmedelsproduktion. Löpande band och allmänna utrymmen skulle vara helt och hållet förbehållna kvinnor.

Det visade sig…inte riktigt vara hela sanningen.

Läser man projekteringsrapporten från den saudiska myndigheten ser man att det som föreslås är något mindre sensationellt, nämligen att man skall bygga en industriell zon med kvinnor särsklit i åtanke. Här skall den totala könssegregation som saudiernas wahhabistiska styre påbjuder råda, men poängen är att snarare än att därför stänga kvinnor ute skall speciella produktionhalalr, kontor och sådant göras i ordning för kvinnor. De kommer alltså att få egna sektioner, hermetiskt separerade från männens, där kvinnor kan umgås i en exklusivt kvinnlig miljö. Inte riktigt en kvinnostad. Mer, en stad med kvinnofabriker, kvinnokontor, kvinnorrekreationsanläggningar och kvinnofaciliteter. Liksom, får man förmoda, kvinnliga förmän eller lägre chefer, fast det är mer osäkert.

befintlig indstribebyggelse i al-Ahsa 1

Det här är frukten av många initiativ som tas från saudiska kvinnor med inflytande och affärsintressen i kungadömet, och som tvingat fram åtgärder som underlättar på kvinnor på arbetsmarkanden utan att rucka på saudisk lag. De menar säkert väl, de ambitiösa saudiskorna, och även om de inte gjorde det skulle det ändå ha en poäng. Att låta kvinnor jobba i textrilindustrin är kanske inte vad vi skulle kalla en fantastisk frihet, men tyvärr säger det något om Saudiarabien att denna uppenbara apartheid framstår som mer benign än det nästintill totala könsförtryck som hittills varit norman.Det kan vara värt att komma ihåg hur ”särskiljning” av könen nästan alltid verkar när det sker under hägnet av en misogyn kultur. På denna blogg har tidigare uppmärksammats de återkommande olyckor och tragiska dödsfall som skett i ett Saudiarabien som konsekvent upplåter faciliteter av låg standard åt kvinnor eller flickor, och som när olyckan väl är framme har kadrer som skall hindra räddningsarbetare och allmänhet från att rädda just kvinnor eftersom det skulle utsätta dem för kontakt med män (se ”Hellre en död flicka än en utan slöja…”).

De nya städernas ”kvinnosektorer” riskerar att hamna i samma kategori. Nu verkar dock planerna i Saudiarabien ändå vara bättre än t.ex. sådana där fabriker, s.k. Sweat shops där anställda kvinnor är inlåsta och verkar under odrägliga förhållanden, vilka återfinns runtom i främst låglöneländer dit västerländska tillverkare numera gärna förlägger sin produktion (som t.ex Apple, se blogginlägg ”Steve Jobs & bleed – Apples mörka baksida”)

Som the Guardians blog ”Shortcuts” påpekar trots tidingens egna halvanka, är gapet mellan kvinnors rättigheter och deras kvalifikationer så stora i ett Saudiarabien där numera väldiga mängder kvinnor har högre utbildning men är nekade tillträde till arbetsmarknaden, att blotta möjligheten att tjäna egna pengar och verka utanför hemmet kan innebära ett steg framåt. Även under hägnet av wahhabismens piska. Vi får väl se.

PS: Det kan vara intressant att notera just hur många nyhetssajter som var snabba att plocka upp storyn med en hel Stad för Kvinnor istället för att fokusera på den mer blygsamma, verkliga men ändå intressanta storyn. Det är uppenbart att idén slår an en sträng och sätter igång fantasin, och man undrar om det inte är lite gammaldags orientalistiska haremsfantasier som ligger och spökar här också. Som framgår i ironisk  form i ”The Young Turks” inslag på ämnet, se nedan.

Inte en superseriös, men ändå lite kul behandling av ämnet ”Saudisk kvinnostad”

——————————————————–

Lena Anderssons kolumn i förra lördagens DN (”kvinnan som komplement”), för övrigt en mycket välskriven sådan där hon tar itu med den allmänt spridda, sannerligen inte bara islamsikt anstuckna, idén om att se könen och framför allt kvinnorna som ”komplementära”, fäste denna bloggs uppmärksamhet på ”kvinnostads”-storyn. Hon hade förvisso läst Guardians överdrivna rapportering, men hennes poäng handlade inte om det utan om just särartstänkande, och står på sin egen merit, som Humanistbloggen korrekt påpekade.

Källor till de faktiska planerna på en könssegregerad industristad:

Övriga Källor:

Bye Bye Behring – inget bloggande för dig


Massmördarn Breivik fick den dom som alla, inklusive han själv, ville ha. Norrmännen och alla som tvingats följa hans hånleende sittning under 13 månaders process kan säga: Nu slipper vi se honom.

Good riddens, som man säger

Fast jag vet inte. Möjligen kan mördaren faktisk få något att gnälla på som torkar bort flinet. Det har framgått att mannen hade tänkt sig att sitta av sin tid i fängelse med bloggning och fri tillgång till dator, som om livstids fängelse för 77 mord vore en vilsam retreat… Men frågan är om inte polisen som låtit honom ha dator etc. tar ifrån honom den nu, (se http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=5245103)

Breivik kan nu inte sättas tillsammans med andra fångar. Det vore i praktiken samma sak som en dödsdom. Så frågan är öppen, eftersom han medgavs tillgång till dator (inklusive med internetaccess) som en form av kompensation för det (se bl.a. http://www.expressen.se/nyheter/sa-blir-breiviks-liv-i-fangenskap/). Det finns inget straff ”livstid i isoleringscell”, varken i Sverige eller Norge. Och det är gott. Det är inte en fråga att bara vifta bort.

Jag anser nog att Breivik bör få ha en dator. UTAN mer internetuppkoppling än andra maxisäkerhetsfångar. Låt honom skriva ut sina inkrökta tankar i sin ensamhet, låt honom begrunda ödsligheten i det straff som han så hett åstundade för sig själv som ett bevis på att han inte är galen. Lika hett, som jihadister önskar sig martyrskap. Då lär han inte le så mycket.

Hans isolering är självvald. Han har själv gjort en mytologisk sak av att han är den ensamme stridaren. Dessutom är frågan högst påkallad om inte en Breivik som tillåts kommunicera med eftervärlden en masse via nätet kan utgöra en fara för rikets säkerhet. Om inte hela världens. Om någon förtjänat ett epitet som mänsklighetens fiende är Breivik långt fram i kön. Och han har demonstrerat bortom allt tvivel att han vill ha uppmärksamhet för sig och sina tankar, och söker finna och också odla liksasinnade. Det bör han inte få.

Även med Breivik borta är följderna av hans handlingar förstås tyvärr än mer uppenbart förödande. Hundratals, ja tusentals människor är direkt påverkade av hans massmord. En hel nation är traumatiserad. Alternativt kommer att försöka förneka, och inget lära. Rättsväsende och ordningsmakt har en hel del på sin tallrik att begrunda för år framöver.

Men hej då Breivik. Denna blogg är ändock glad att slippa behöva ägna mer tid åt dig som person.

Om jag har en förhoppning, är det att ensamheten skall bli som ett gift i dina ådror, sakta droppande ner och frätande på ditt medvetande intill den dag, då du skall inse vad du gjort. Den dagen kommer du icke vilja leva mer. Då kan du få gå, och lämna detta liv som du gjort outhärdligt för så många människor. Inte förr.

Inte förr

***********************************

Under taggen ”Anders Behring Breivik” nedan finns ett tiotal tidigare inlägg i Breivik-fallet, eller se också

https://paulusindomitus.wordpress.com/tag/anders-behring-breivik/ 

—————————————————–

Mediakällor:

Dumskallarnas Konspiration – Ryska Omertá-kyrkan, uppföljning av Pussy Riot-farsen


Fällande dom och två års fängelse blev den inte oväntade domen för de tre punktjejerna i aktionsgruppen Pussy Riot, för ”huliganism motiverat av religiöst hat” efter att ha sjungit mot president Putin i Frälsarkatedralen i Moskva.

Här har tidigare frågan tagits upp i serien ”Dumskallarnas konspiration” – extra passande i detta fall (se  ”…Om korruption och auktoritär Hysteri vs Kvinnliga Ryska Punkrockare”). För det är verkligen korkat att dra till sig uppmärksamheten till sin egen auktoritära hysteri på det sättet som de ryska maktkomplexen stat-kyrka-rättväsen nu gjort.

Så maktfullkomliga har politruckkomplexet blivit att den stora uppmärksamheten i utländska media kom oväntat för dem. På ett sätt har hela processen nu inklusive domen, kommit att bli en temperaturmätare över tillståndet i Ryssland av idag, ett Ryssland där politiker, kyrkomän och rättsapparat visat sina rätta färger.

En rekapitulering av vad hela saken rör sig om, för de som till nöds vill blanda bort korten eller har svårt att tygla sina misogyna tendenser.

Den rysk-ortodoxe patrarken Kyrill uppmanade, från sin position som den ryska kyrkans övehuvud och från Frälsarkatedralen, folk att rösta på Vladimir Putin som president. Detta strider mot både den ruska kyrkans ordning och den ryska konstitutionen. Några dagar senare, i slutrycket av det ryska presidentvalet, mitt under omfattande protester mot det svårartat ofria och riggade sätt som valet gått till på, äntrade de tre damerna i aktionsgruppen Pussy Riot frälsarkatedralens Altardel och framförde låten ”Jungfru Maria, fräls oss och fördriv Putin”. Det var det.

Nu döms de till två års fängelse för ”svårt brott mot allmän ordning” och ”hat mot troende”. Vi snackar om ett Ryssland där hatbrott av verkligt slag, mot minoriteter av olika slag, breder ut sig allt mer, där journalister mördas utan att någon åker fast och nynazister öppet kan tåga på gaotrna. Men nej, det är de unga småbarnsmammorna som sjunger punklåtar som skall klämmas åt.

Pussy Riots lilla spex och följderna av den är en ögonöppnare på många sätt, framför allt eftersom den så obarmhärtigt avslöjar det inblandade institutionernas sanna natur. Få kan ha haft många illusioner om rättsväsendets integritet eller Putinsregimens tolerans mot kritik. Nu har den förmodat oberoende Rysk-ortodoxa kyrkan avklätts, förevisats i allt sitt krälande kryperi för den ryska staten, vars auktoritära reflexer det delar och stödjer. Återigen visar det sig hur en kyrklig struktur föhåller sig till makten när den får chansen.

Och som vanligt är det de som tror som borde protestera mest. För vad patriarken och kyrkans hierarki ägnade sig åt, och som Pussy Riot satte fingret på med sin protest, det skall rätteligen kallas hädelse. Vad har stöd för en gammal KGB-politruck att göra i det allra heligaste? Vad har kyrkan att göra med en övermakt som förtrycker och tvingar opposition till tystnad? Och att sälja nådemedlen, för världsliga eller timliga fördelar, är en svårt synd. En neslig brasa väntar den korrupte patriarken och hans anhang om deras kristna myter skulle visa sig sanna.

Den oheliga alliansen mellan kyrkan, en auktoritär, endast till skenet demokratisk statsmakt, dirigerade domstolar och en omfattande korruption når sitt apex med fällandet av de tre. Ingen må mssta sig på domesn innebörd, som är HÅLL KÄFTEN. Protestera itn emot makten. Tryck inte på den maktens korruption där stat och kyrka går hand i hand.

Med Pussy Riot-domen står den ryska statens, kyrkans och rättväsendet fram i all sin ynkliga nakenhet av ekande tomt godtycke, stinkande av illegitim makt under den gyllene masken.

Se föregående inlägg i denna fråga -”…Om korruption och auktoritär Hysteri vs Kvinnliga Ryska Punkrockare

—————————————————-

Några Pressröster

Guilt by Association eller Samma Andas Barn? Högerpopulister och Anders Behring Breivik


Årsdagen av terroristen Anders Behring Breiviks massmord är här. En betraktelse över några lösa trådar i bevakningen av denne, vad som hänt sedan dess och hur debatten kommit att förändras – om den har det.

Är det verkligen ett år sedan? På ett sätt känns det som igår. Fast på ett annat som en evighet sedan – framför allt den senaste tidens täta rapportering av rättegången mot massmördaren gör att en viss utmattning infinner sig, inte för själva händelsens skull utan för den mediala bevakningen.

Nyligen rapporterades kring Framskrittspartiets återuppsving i norska opinionsundersökningar. En artikel av Gellert Tamas, ”Den Ensamme Galningen är också en Terrorist” tog också upp  kopplingen mellan olika idiologiskt drivna ”ensamma” terrorister och samhällsklimatet. Frågor som tagits upp här tidigare, men som lämnade kvar några mer eller mindre lösa funderingar och den berättigade frågan om beröringspunkterna mellan en terrorist som Breivik och de som delar hans idéer och samtidigt agerar som representanter för mycket vidare grupper än stolliga extremister, ja som har gjort det till sin sak att föra ”nationens” intressen i det offentliga samtalet.

(Sista inlägget i serien om Breivik den gågnen var https://paulusindomitus.wordpress.com/2011/08/23/mordaren-i-norge-6-motviljans-retorik-som-forutsattning-for-terrorn/, i vilken motvilja och hat som samhällsfenomen togs upp, med exempel från bland annat ex-Jugoslavien.)

Hatets retorik bereder väg för Terroristen

En av de första saker som bereder vägen för våld är ett hotfullt språk. Lasermannen John Ausonius är ett tydligt exempel på detta – han har själv medgivit att han såg Ny Demokratis utfall mot invandrare och romer som legitimerande för de åsikter han omfattade och som han senare kom att omsätta i mordisk handling. Likadant är det med Breivik. Det är märkligt att detta behöver påpekas och ändå stöter på motstånd. Vi har inga problem att se problemet med  ett politiskt parti som f.d. Herri Batasuna (ETAs politiska gren), vilken uskuldar och har ett delansvar för det våldsamma ETAs dåd. Likadant var det i Nordirland (där Sinn Fein dock lyckats reformera sig bort från våldsromantiken), och så är det ännu i t.ex Palestina, där man på goda grunder misstror de som hejar på terrordåd mot civila israeler.

I en mer fredlig situation är dock ansvaret liknande, bara mer subtilt. För att ta ett iögonfallande exempel: i USA hade man efter Arizonaskjutningen en diskussion om detta med våldsamt språk och symbolism. Bland annat togs  Sarah Palins idiotiska måltavlekarta upp som ett exempel på ett bildspråk som stadsfäster en syn på politiska motståndare som präglas av våld (från http://twitter.com/#!/sarahpalinusa/status/10935548053)

Commonsense Conservatives & lovers of America: ”Don’t Retreat, Instead – RELOAD!” Pls see my Facebook page.”

Frågan är inte Sarah Palin aktivt hetsar till att skjuta motståndare -det gjord ehon inte. Utan att den där måltavlebilden är illustrativt för ett oeftergivligt krav hos motviljans språk – den lever på måltavlor. Något att frukta. Något att hata.  

Samtida västerländska ideologier som rider på okunskap och skräck har, efter att antikommunism fallit av vägen och öppen antisemitism blivit icke salongsfähigt, bestämt sig för Islam som det stora hatobjektet. Nu finns det mycket att invända mot alla religioner, speciellt sådana som blir redskap för en politisk agenda. Högerkristendom, hindunationalism, shintonationalister (i Japan), ultraortodox judendom, muslimsk fundamentalism… de är alla ideologier som kan och skall sättas åt, om man bryr sig om ett pluralistisk, demokratisk och inkluderande samhälle. Men tyvär finns det inte dem som tvekar att ta steget från befogad kritik till att medvetet så skräck i befolkningar, och som bygger upp en antagonism som tar sikte på hela grupper av människor.

Sådan retorik göder motviljans ensamma terrorister. I dagens uppkopplade och medialt utspelande värld finns den överallt: från den hatpropaganda som nätet tyvärr kryllar av, men också i gradvis mer uttunnad form ända in i folkförsamlingarnas kamrar. På toppnivån är det hatiska språkbruket ofta mindre uttalat, med olika koder och omskrivningar, men ändå inte speciellt subtilt. Motvilja och antipati som massfenomen är sällan det, och kan ändå rätt lätt packas upp.  

Hotfulla bilder och uttryck i Norden

Även här i Norden har dock språkbruket och bildspråket förråats, främst genom att frammana hotbilder. Moderna medier ger gott om möjlighet att göra det på ett sätt som trycker på mer eller mindre medvetna tolkningsmönster. Se t.ex. SverigeDemokraternas valfilm (http://www.youtube.com/watch?gl=SE&v=XkRRdth8AHc) nedan.

Notera den hotfulla tonen, den mörka musik- och ljussättningen och dramaturgin i filmen – ett klassiskt exempel på skräckpropaganda. Den är förstås fullständigt löjeväckande i sin huvudtes. Det finns inga samhällsföreteelser som inte kunde ställas mot varandra med en sådan absurd, konstlad motsättning. Varför inte JAS-plan mot dagisplatser? Det skulle varit exakt lika sant. Ingen som inte redan vill se världen i sådana ”vi-och-de”-termer kommer att övertygas av en sådan film. Filmens egentliga budskap är inte att övertyga – det är stryka folks redan befintliga fördomar medhårs och att man till att handla i enlighet med sina fördomar, att rösta och ge makt till vissa individer som kommer att realisera konsekvensen av antipatin mot en grupp människor.

Xenofoba och motviljebaserade rörelser  bjuder på talrika exempel på hur man kan hårdra en företeelse så att den framstår som hotfull. Ett talande exempel  är acceptansen och framförandet av ett uttryck som xenofoba ofta undslipper sig: att Europa, eller enskilda länder, håller på att ”Islamiseras”. Den figurens popularitet är av ganska nytt datum, men har trängt djupt ner i den invandringsfientliga och vulgärnationalistiska diskursen i västeuropa, och brukas öppet av Sverigedemokraterna i Sverige, Framskrittspartiet i Norge, Dansk Folkeparti med flera.

I efterdyningarna av terrordådet i Norge, speciellt efter att det uppdagats att mördaren hade en klar agenda med manifest och allt, så aktualiserades den diskussionen i olika medier.

Grundbultarna bakom idén om att Europa håller på att ”islamiseras” är två (2). 

Det här är alltså den hotbild som döljer sig bakom Sverigedemokraters tal om ”islamisering” av Sverige.Ett av många exempel är Björn Söder, SDs partisekreterare, som fruktar en islamistisk revolution i Sverige. (http://www.svd.se/nyheter/inrikes/sd-sverige-kan-bli-som-iran_5344291.svd). SD hade tänkt hålla en konferens i riksdagen om islamisering, men bokade av det hela efter att Breivik tog det hela lite väl långt, kantänka. Men givetvis utan att erkänna någon som helst koppling mellan deras problemformulering och Breiviks dåd.

Dansk Folkeparti mumlar förstås också om Islamisering i tid och otid – se t.ex. när en danskminister deltar i Ramadan-middag (http://www.vl.no/verden/article93276.zrm).

Tag betäckning, det är bara 3 år kvar!

Ute i Europa är islamiseringsidén levande och framträdande, och har t.o.m försetts med ett eget dystopiskt framtidsscenario, det s.k ”Eurabia” där delar eller hela Europa ”tas över” av ”muslimer” och kommer att bilda del av ett internationellt ”Kalifat” där man offrar barn till Mecka…eller vad de stackars islamofoberna haschat ihop.

Det samtidigt lustiga och otäcka med den där haschmardrömmen är att den fyller den extremt användbara syftet av att vara något att projektera på vad man än är emot, i alla fall från högerhåll. Att en sådan som Breivik, öppet xenofoba outfits som Vlaams Belang i Flandern använder sig av den är kanske inte så konstigt, men se hur t.ex. en katolsk konservativ sajt (http://federation-pro-europa-christiana.org/wordpress/?p=2170) – vars egentliga käpphäst är ogudaktigheten och det faktum att europeer idkar barnbegränsning och individuell rätt till sin kropp via t.ex preventivmedel och abort – får islamspöket att funka som en hotbild också för sina syften.

Om att distansera sig och förneka samtidigt

”The lady doth protest too much, methinks.”

William Shakespeare (Hamlet), Akt 3, scen 2, rad 254

Som vi kan se bereder en terrorist som Breivik de xenofoba populistpartierna ett problem. De vill gärna behålla sina idéer som bygger på hot och rädsla, men inte förknippas till en massmördare. De slår harmset ifrån sig kopplingen till Breivik som en konspiration av medierna och andra partier. Men samtidigt har de dock försiktigt tassat tillbaka på ett sätt som visar att de mycket väl förstår relationen mellan deras eget tal och deras ideologis svans av extremister.

Notera att man därmed paradoxalt nog kan använda sig av Breivik för att hålla fast, snarare än ta klart avstånd från, hans idéer. Resonemanget går ut som följer. Eftersom Breivik är så pass extrem, kan man lätt mena att man inte alls är som han, man förespråkar inte massmord och så vidare. Man har ingenting med en sådan som Breivik att göra. Ingenting alls. Det förhållande att man liksom Brevik oroar sig över ett islamiskt övertagande av nordiska länder är en ren tillfällighet, liksom motståndet mot diverse folkgrupper på basis av deras etnicitet. En ren tillfällighet.

Den här formen av avståndstagande med ett ”men” efter är ett universellt fenomen och vida spritt – även högeranstuckna på ställen som inte rimligen hade med Norden eller Norge att göra kände uppenbarligen ett behov av att tvaga sina händer efter att Breivik kastat en skugga på hörn i deras föreställningsvärld som inte tål för mycket belysning.

Ett exempel är den föraktansvärde Bill O’Reilly som satte det främsta krutet i bevakningen av Breivikdådet inte på dådet i sig, utan på sin märkliga balansakt att dels dela Breiviks islamhat och att framföra sin egen konspirationsteori om att liberala media ”hatar kristna”. Se

http://www.youtube.com/watch?v=Z3_DEp–J8c&feature=related

Mitt favoritcitat från Bill O’Reillys karaktäristiskt babbliga nonsensinslag, närmast genialiskt i sin totala falskhet och felaktighet:

No-one believing in Jesus, commits mass murder

Bill har tydligen missat de senaste tvåtusen årens litania av oöverträffad mordiskhet i just det kristna västerlandet…

Från den australienska konservativa sajten australianconservative hörs samma indignerade protest, och man hänvisar till en essä i Quadrant Magazine som avvisar hela förekomsten av högerextrem terrorism: http://www.quadrant.org.au/blogs/qed/2011/08/the-myth-of-right-wing-terrorism.

Om att generalisera skuld – för andra, men inte för oss

En av de tendenser som väcker förakt för företrädare från t.ex SD eller Framskrittspartiet är deras dubbla standard ifråga om motviljans språkbruk. Trots sin image av att ”ta bladet från munnen” och säga saker som de etablerade partierna inte ”vågar” ta upp, slingrar de sig minst lika snabbfotat när det, som efter Breiviks dåd, dök upp frågor om deras egen bakgrund och idéer. Det de utan vidare utsätter andra för, är de inte beredda att utsättas för själva. Som framgått av ovan är de tydligen väldigt känsliga för att utsättas för sammankopplingne med Breivik – vilket är ironiskt för rörelser som gjort svepande generaliseringar till sin livsluft.

Just norska Framskrittspartiet ger en uppvisning av ovannämnda förhållande. Efter att de tvingades erkänna att, Jo, de hade nog använt sig av Breivikfiguren”en smygande islamisering av Norge”, deklarerade Siv Jensen  och Knut Hanselman, kommunalråd för Framskrittspartiet, att de tänkte tona ner sin retorik. Men samtidigt höll de bestämt fast vid synpunkterna bakom (”Det är alltigenom en uttrycksfråga” somKnut Hanselman sade). Siv Jensen distansierade sig alltså från Breiviks retorik, men på den direkta frågan om hur hon nu upplever det att utsättas för exakt samma behandling som brukar drabba alla muslimer när det sker terrordåd från den kanten slingrar hon sig som en OS-gymnast. 

– Når dere har kommet med utfall mot muslimer og islamister, så har mange moderate muslimer følt at dere også angriper dem. Kan du forstå at de føler seg stigmatisert på samme måte som noen nå har forsøkt å stigmatisere Frp på grunn av én muslimhaters terroraksjon?

– Nå ber dere meg å gå inn i de spørsmålene som jeg har avstått fra å gå inn i, sier hun, og lover å ta debatten når tiden er moden.

– Jeg kommer ikke til å dukke unna ubehagelige debatter

Från intervju i Aftonposten 2 Aug 2011

Det har gått ett år, men Siv Jensen har inte sagt ett pip i frågan. Fremskrittspartiet har dock lagt lock på sina islamofoba  tendenser, hjälpta på sistone av att en ny måltavla för xenofoba tirader dykt upp i skepnaden av… romer. De skall visst ”deporteras” ur Norge en masse.

Och då är ändå Fremskrittspartiet den minst rabiata av xenofobins topppartier i Norden, med en vidare bas av genuint protestparti än både Sverigedemokraternas och Dansk Folkeparti, något som t.ex expo genomlyser i artikeln http://expo.se/2011/viktigt-att-peka-pa-skiljelinjerna_4207.html.

Lena Sundström pekade på den ynklighet som vidlåder att gnälla på andras generaliseringar när de är lika ens egna – och dessutom på att klagan är direkt felaktig. Se artikeln ”Så skapas en Fiende”:

”Efter attentaten i Oslo och Utøya försöker Sverigedemokraterna nu även vilseleda diskussionen och blanda bort korten genom att försöka hävda att alla som ifrågasätter partiets hårda antimuslimska retorik gör samma slags generaliseringar som de själva blir anklagade för. Att man genom att koppla Sverigedemokraternas fiendebild till Anders Behring Breiviks fiendebild gör samma sak som när man kopplar ihop 11 september med världens alla muslimer.

Så är det naturligtvis inte. Skall man följa Sverigedemokraternas och Dansk folkepartis logik och retorik skulle Anders Behring Breivik kopplas till kristendomen i stort, och Svenska kyrkan i synnerhet. Till Göran Hägglund och alla bis­kopar i Sverige. Men också med de sekulära skandinaver som inte ens är troende, men som fortfarande vill fira påsk, jul eller bröllop. Man skulle hävda att det kristna korset är en symbol för att man stöttar en våldsreligion. En symbol att jämföra med ett hakkors. För Sverigedemokraterna är inte en religion. Det är ett politiskt parti i Sveriges riksdag som driver en mycket medveten politik och retorik som går ut på att islam är det största hotet mot västvärlden. Det är inte ett ”invandringskritiskt” parti. Det är ett parti som anser att muslimerna föder för många barn, och svenskarna för få.”

Minnet är ofta kort, men mindre än ett år har gått från att det  underjordiska danska nätverket ORG uppdagades, ett knippe högerextremistiska terrorceller som kartlade ”landsförrädare” i syfte att motverka invandring, och med kopplingar till såväl Danskt Folkeparti som våldamma högerextrema grupper. (Se http://politiken.dk/indland/ECE1357122/den-danske-hoejrefloej-er-infiltreret-af-hemmeligt-netvaerk/ rapporterat av Expo http://expo.se/2011/hemligt-danskt-natverk-avslojat_4222.html).

Så kan också trapporna se ut som tripp-trapp-trull leder från oansvarigt skitsnack om folkgrupper via hemliga sammanslutningar till massmord på motståndare.

Kan radikala rörelser avsvära sig våld?

En av de viktigaste läxorna av de senaste årens extremsitiska våld borde vara, oavsett vad vissa psykologer desperat försöker göra gällande, att våld inte nödvändigtvis är en funktion av psykopati eller andra abnorma tillstånd. Psykopatens våld är svår att förutse eller helt skydda sig mot – men den överväldigande majoriteten extremt våld i samhället sker av ”vanliga ”, mentalt tillräkneliga människor, och det inkluderar politiskt våld. Samtidigt är våldsutövning, även i stor skala, inte i sig tillräckligt för att göra en terrorist. Gellert Tamas har också en svårrubbad argumentation för att det även i skymningslandet av personlighetsstörda stollar finns ett ideologiskt element, och sociala faktorer som spelar in.

Notera att båda lägren, höger som vänsterextrema, har sina mordiska stollar. Just nu har den krypobruna högern, men som påpekats tidigare finns det liknande tendenser som slumrar på den andra sidan. Man kan också påminna sig t.ex. mordet på Pim Fortuyn i Holland. Oavsett vad man tyckte om sistnämndes xenofoba retorik är det ett föraktansvärt terrordåd att ta livet av en folkvald politiker, och mördarenVolkert van der Graaf inte bättre än en Mihajlovic, en annan politiskt anstucken stollemördare.

Det är en svårt masochistisk sak, men som undertecknad regelbundet gör, att besöka hatsajter. Men bra för självförtroendet, för när man ser hur rädda, ynkliga och paranoida de människorna är kan man inte annat än tycka synd om deras små egon, som kräver sådana hatuppblåsta konstruktioner för att stå ut med det frukt-ans-värda moderna pluralistiska samhället. Som Karl-Ove Knausgård väl påpekar i en betraktelse i DN idag.

Våld är ett element för sig i utövandet av terrorism, skild från men överlappadne ideologi,  extremism och stollighet. Den gror, precis som kriminellt våld i miljöer där våld tolereras eller inte beivras tillräckligt, ges status eller rättfärdigande av någon betydande del av befolkningen eller i en subkultur som i sin tur omges av andra som delar dess värderingar.

Sådant politiskt våld beivras enligt alla erfarenheter bäst av de som är nära de som begår det. Det enda sättet politiska partier kan visa att de tar utbrott av politiskt våld på allvar är således att de tar otvetydigt avstånd från allt våld från sina sympatisörer, även de mer perifera, och inte kommer med halvkvädna ursäkter eller tillåter att representanter, speciellt sådana i ledande eller ansvarsställning, svänger sig med våldsurskuldande snack, eller ägnar mer tid åt att beklaga sig för att de får ögonen på sig, istället för att faktiskt göra något. Tyvärr är vårt eget xenofoba parti inte vuxet denna roll. Motviljan mot och det tunt förklädda föraktet mot ”de andra” sitter för djupt i dem, för att på allvar och otvetydigt släcka det hatets mummel som göder extremismerna  i deras periferi.

Det är i det sammanhanget värt att påminna om att vissa aktörer faktiskt haft verklig självinsikt och tagit ansvar för sin del av debatten i Breivik-fallet. Se t.ex. norska Hoyres ungdomsförbund som rätt långt från vad Utøya handlat om rannsakade sina mer grova antivänstertirader (http://arbetarbladet.se/nyheter/utrikes/1.3796505-slut-med-slagordet-hellre-dod-an-rod). På samma sätt som IRAs nerläggande av vapnen trots många hack och extremutbrott lett till en stabilisering av situationen på Nordirland och en fredlig republikanism, så bör också de som t.ex. är kritiska till Sveriges invandringspolitik axla sitt ansvar för att deras budskap inte färgas av rasistiska övertoner, eller inlindat motstånd mot en viss grupp människor.

Auktoritärt & xenofobt – JOBBIK vid makten i Ungern

Och vad det omgivande samhället har att göra är att inte tolerera aggressivt och människoföraktande bullshit. Oavsett ideologi eller partitillhörighet,och oavsett om man får inkryggernas favoritvapen, epitetet ”politiskt korrekt” på sig,  måste de som manar till våld, men också de som bygger sin argumentation på fruktan vars grunder inte kan ledas i bevis, ansättas med vassa frågor, med ständiga påminnelser om konsekvenserna av vad de håller på med.

 ***********************************

Tidigare inlägg om Anders Behring Breivik, Oslodåden och Politiskt Våld

https://paulusindomitus.wordpress.com/2011/07/24/mordaren-i-norge-1-om-stollighet-vald-och-extremism-i-dodlig-kombination/

https://paulusindomitus.wordpress.com/2011/07/25/mordaren-i-norge-2-om-extremism-som-orientering-for-stollen/

https://paulusindomitus.wordpress.com/2011/08/10/mordaren-i-norge-3-valdet-ger-terroristen-men-vad-ger-upphov-till-valdet/

https://paulusindomitus.wordpress.com/2011/08/10/mordaren-i-norge-4-breivik-en-extrem-man/

https://paulusindomitus.wordpress.com/2011/08/12/mordaren-i-norge-5-anabola-och-psykopati-forklaring-till-breiviks-vald/

https://paulusindomitus.wordpress.com/2011/08/23/mordaren-i-norge-6-motviljans-retorik-som-forutsattning-for-terrorn/

————————————————-

Några artiklar och källor

Dumskallarnas Konspiration – Om korruption och auktoritär Hysteri vs Kvinnliga Ryska Punkrockare


I månader har en märklig exposé över hur auktoritära tendenser i Ryssland går hand i hand med en korrupt kyrkas totalitära reflexer utspelats – det s.k. Pussy Riot-fallet, där ett band kvinnliga punkare som framförde ett Putinkritiskt nummer i frälsarkatedralen i Moskva i månader hållits häktade utan åtal och riskerar fleråriga fängelsestraff för vad som närmast är att betrakta som ett studentikost spex.

En kort rekapitulation. Den kvinnliga punkgruppen Pussy Riot framförde i Rysslands största kyrka Frälsarkatedralen(som revs under Stalin-tiden, ironiskt nog) en sång där de protesterade mot den nyomvalde ryske presidenten Vladimir Putins maktinnehav (Texten var tydligen något i stil med ”Ave Maria, fräls oss från Putin”). De unga kvinnorna arresterades prompt och hårdhänt, fängslades och begärdes häktade. Ännu månader senare har de inte anklagats för något, även om det hela tiden sagts att de kommer att anklagas för ”huliganism” och ”uppvigling av religiöst hat” (se bl.a Moscow Times och Sveriges Radio här och här). De riskerar upp till sju (7!) års fängelse.

Exemplet Ryssland bör stämma till eftertanke. Ett Ryssland där det demokratiska utanverket är papperstunt, och den ortodoxa kyrkan har fortsatt sin tradition att villigt knäböja inför makten och göra dess sak till sin. I Putins era har kyrkan slutit upp mer än någonsin förr, och dricker entusiastiskt statens repressiva och auktoritära mjöd. Pussy Riot illustrerar detta väl. Den ryska kanales RTs rapportering har den senaste turen, och nedan kan ses ett tidigare inslag. 

Och då skall man minnas att RT är en statligt nätverk för att förmedla nyheter ”ur ett ryskt perspektiv”. Men även där framgår tydligt vilken absurd människojakt som pågår och den repressiva attityd som kyrkan stödjer – vilket också blir uppenbart i rapporteringen från den ”massbön” mot pussy riots tilltag som orkestrerades efter att gruppen begärdes häktade.

Lika lite som andra sekter tål den ortodoxa ryska kyrkan några avvikande uppfattningar. På något annat sätt kan man inte tolka rysk-ortodoxa kyrkans patriark Kyrill, som svar och åthutning av vissa kyrkliga företrädare som uttryckte att reaktionen på Pussy Riots tilltag varit överdrivet och att åtalet borde läggas ner, efter att de citerats av ryska medier.

”Vi har ingen framtid om heliga platser vanhelgas. om denna vanhelgelse ses av vissa om en dygd, som ett uttryck för politisk protest […] vissa personer börjar dyka upp som försöker rättfärdiga denna vanhelgelse, att förminska det, och mitt hjärta brister efterseom det bland dem finns de som kallar sig ortodoxa kristna”

 min översättning, från ryska sajten Ria Novosti

Lägg märke till hur denne mycket tydligt gör en glidning där att vara en ”ortodox kristen” likställs med att begära att staten skall fara fram hårt mot några punkare som ju uppenbart utförde just en politisk protest. Här kan man snacka om kluven tunga.

Pussy riot har god anledning att påpeka, vilket de gör, att den rysk-ortodoxa kyrkans hierarki är korrupt, och inte bara i relation till regeringen. En kyrka som manar till bot och bättring och straff för vanhelgelse och glatt organiserar protester mot Pussy Riots tilltag har inga problem med att deras hierarker samlar på exklusiva klockor och lyxbilar medan alla undrar vem som står för betalningen…och det är inte den enda rapporteringen av vitt spridda mutor och märkliga kopplingar (se bl.a.  Daily Telegraph rapportera). De stalinistiska reflexerna lever starkt inom den här kyrkans institutioner, och det är inte förvånande att deras svar var att excellera i den ryska favoritsporten att retuschera foton av maktskäl, vilket påkoms just med hänseende på den ryske patriarkens misstänkt dyra accessoarer (se mera Daily Telegraph och ABCNews ).

Varifrån har den ryske patriarken råd att hålla sig med dyra klockor, bilar och annat som om han vore någon sorts direktör? Hans lön räcker inte på långa vägar till sådant. Men i den genomkorrupta och icke-transparenta ryska maktmiljön verkar kyrkan ha funnit sin plats tillsammans med organiserade kriminella, underrättelseväsende och stenrika regimtrogna oligarkers och deras skumraskaffärer. Och även en kyrklig mafioso förtjänar förstås en guldklocka. De är sig lika, maktlystna trosskallar och auktoritära lallare världen över.

Det funde synas att utlevande kvinnliga protester i post-sovjetunionen blivit en slags egen genre. Bloggkollegan Tannhauser och hans Hedniska Tankar har tidigare tagit upp det märkliga ukrainska fenomenet FEMEN (se här och här)och deras variant på sexuellt laddade protester till behandling – inklusive den absurt överdrivna brutalitet med vilken polisen bemöter deras protester.

Det är något med det ryska och ukrainska samhället här, en misogyni som de här kvinnorna sätter luppen på, som i sin tur ger upphov till besvär när repressionen sedan skall bemöta dem. Det kan verka märkligt och motsägelsefullt, ja lite fnipprigt från vår horisont. Men i den ryska/ukrainska miljö där bristen på demokratiska uttrycksmedel mot genomgripande problem (som frånvaron av verklig politisk representation samt en grasserande trafficking och prostitution) är mycket mer skriande blir deras aktioner mer ett desperat och för myndigheterna genant nödrop än det skulle varit här, där kvinnor som sjöng mot Fredrik Reinfeldt i Uppsala Domkyrka eller visade brösten för att protestera mot prostitutionen snarast skulle bemötas med roade ögonkast.

Fallet har fått internationell uppmärksamhet, och blivit ännu en fläck och en belastning för det auktoritära systemet där. Att datum för när åtal alls skall meddelas flyttas fram verkar tyda på att myndigheterna vill föhala saken. Hemsidan Free pussy riothttp://freepussyriot.org/ ägnas helt åt att bevaka pussy riot-fallet. Med tanke på hur rättvisan agerat i deras fall hittills får man tyvärr säga att den verkar behövas…

***********************************

 Se mer ska-man-skratta-eller-gråta-bidrag från runtom i världen i tråden ”Dumskallarnas Konspiration”

https://paulusindomitus.wordpress.com/category/foljetonger-posting-serials/om-dumskallarnas-konspiration/

—————————————————

Medier:

Övrigt:

Om Vatikanens Pest – och motstånd inom den Katolska Kyrkan


Även katoliker kan tröttna på sin reaktionära kyrkas monumentala imbecillitet. Runtom i världen finns de som hävdar tron på en allmännelig, katolsk kyrka, och som klarar att kombinera detta med engagemang för verkliga människors liv, för medmänsklighet och solidaritet som är mer än ord. Tyvärr blir de här människornas värsta motståndare just deras egen kyrka.

Det här aktualiserades nyligen när präster i Österike nyligen startade ett upprop som manade till ett slags civilt motstånd mot deras kyrkas misogyna och sexualneurotiska budskap. En grupp präster, till dags dato runt 400 med den Österrikiske prästen Helmut Shüller har helt enkelt bestämt sig för att öppet trotsa kyrkan. På listan över deras fruk-tans-värda brott finns bland annat att de i sina kyrkor vill

  • tillåta lekmän (alltså icke prästordinerade personer) att yttra sig i trosfrågor och rikta sig till menigheten i kyrkan (o ve och fasa)
  • tillåta att skilda par får erhålla nattvarden, och alltså erkännas som trosfränder och katoliker (kom ihåg att katolska kyrkan forftarande fördömer skilsmässa)
  • Verka för  prästvigning av kvinnor
  • förändra kyrkans attityd gentemot celibatet för präster – i förlängningen borde den avskaffas menar man

Scary stuff, eller hur?

Fördömandena från hierarkin lät inte vänta på sig, och är nästan komisk i sin mästrande ton. Ratzingers proklamation, kommen direkt från guldtronen i vatikanen under en homili, kan ses i

Ingen förändring kan springa ut olydnad, säger påven. Goddag yxskaft? ALL förändring kommer från olydnad av en eller annan sort. Status quo tillåter aldrig stillasittande förändring. Det här avslöjar hur total verklighetsfrämmande inte deras religion, utan deras reaktionära verklighetsbild gjort den Katolska kyrkans ledning.

I USA, det mest religiösa av alla moderna länder, har gapet mellan katolikernas praktik och hierarkins gagg växt till en sannslyldig avgrund. För många blev förtroendekrisen gentemot hierarkin akut efter att det uppdagats hur bedrägligt och kriminellt kyrkans makthavare agerat på den världsomspännade pedofilskandal som uppdagades inom den katolska kyrkan under 2000-talet.  http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=1637&artikel=3620794.

I presidentvalet som nu pågår var den siste utmanaren på den republikanska sidan den katolskt ärkekonservative Rick Santorum, mannen som sade sig ”kräkas” av president Kennedys ord om att han som president inte tog order från påven, och där ”Åtskillnaden mellan kyrka och stat är ABSOLUT”, och misstolkade dem i enlighet med sin fundamentaliska idoti.

Den här snubben gör en stor sak av att han syn på staten och kyrkan springer ur hans tro, liksom en mängd andra hjärndöda ställningstaganden som förnekande av växthuseffekten, rättigheter för homosexuella, kvinnans roll och värdet av allmän högre utbildning. Och han dissar den ende hittillsvarande katolske presidenten för att denne inte var tillräckligt reaktionär. (JFKs tal i sin helhet tål att lyssnas på om och om igen, det är ett av historiens bästa tal i frågan om innebörden av att staten måste vara sekulär, tolerant och fri från religiöst inflytande.)

Få inser att USA i religiöst hänseende går bakåt. Idag skulle ett sådant tydligt tal göra det omöjligt att väljas till vaktmästare i USA, för att inte tala om presidentposten.

Progressiva röster inom den katolska kyrkan, för sådana finns, ställer sig den berättigade frågan om hur det kan komma sig att de som talar för katolska kyrkans kommunitet genomgående tillhör en konservativ, för att inte säga reaktionär, inriktning. Senast drog (Leadership Conference of Women Religious) den största organisationen för katolska nunnor (!) i USA på sig bannor från vatikanen för att de vågar framhålla kärleksbudskapet och omsorgen om fattiga och behövande istället för att gagga i frågan om abort eller homosexuellas rättigheter, där den katolska kyrkan är oerhört snabb att dra ut i härnad. De sanktioneras och sätts under förmyndarskap för vad de inte sagt, och för att de inte ställer sig på reaktionens sida i den amerikanska debatten.

Farliga Radikaler på marsch

Dessa farliga radikala element läxades omedelbart upp. Efter undersökning från Kongregationen för Trosläran – dvs den gamla Inkvisitionen (och nuvarande påvens gamla fögderi), befalldes de att underkasta sig biskoplig auktoritet och låta sina stadgar skrivas om. Så monumentalt är Kyrkans kvinnoförakt och oförmåga att kvinnorna i sin organisation att själva prioritera inom ramen för kyrkans budskap (se http://www.washingtonpost.com/blogs/under-god/post/vatican-report-us-catholic-sisters-nuns-hold-serious-theological-errors/2012/04/18/gIQAWSarRT_blog.html).

Katoliker med ett uns samvete kan vidare med rätta fråga sig, likt bloggen Katolsk vision, hur det kan komma sig att kyrkan ligger i ständig framkant och är alert att uppleva ”hot” mot sin lära från grupper som är progressiva och inkluderande, men tassat på tå och försöker anpassa sig och tona ner motsättningar gentemot grupper som avviker på basis av intolerans, homofobi eller antisemitism.  Se http://www.katolskvision.se/blog/?p=5687 apropå att kyrkan snarare än att fördöma vill återintegrera den katolska sekten SSPX, vars framträdande drag är att den stödjer rasister och extremhöger, och förnekar Förintelsen. Vi pratar om snubbar som underkänner inte bara andra Vatikankonciliet (som bl.a. avskaffade latinet som religiöst huvudspråk) – de är mot Franska Revolutionens apeller om Frihet och Jämlikhet (!).

Minnesgoda kanske minns att en av SSPX biskopar, Richard Williamson ”outades” av Svensk TV när han förnekade Förintelsen – se http://svtplay.se/v/1413831/webbextra_langre_intervju_med_williamson

DE HÄR gynnarna skall till varje pris in under kyrkans hägn – men nunnor som vill verka lite mer, tja kristet, de hotas av uteslutning och sätts under inkvisitionens lupp. Det är för sorgligt.

Min käre webbkollega Tannhauser, stolt fanbärare för forna tiders hedendom och outtröttlig gisslare av den katolska liksom andra kyrkors dumheter får överse med att jag, som annars i stort sett delar hans smak för att piska svartrockar, finner upproren inom den papistiska världen positiv och riktar ett ord av uppmuntran för de progressiva av deras trogna. Den dagen den katolska kyrkan gör sig förtjänt av sitt namn, kommer man att kunna överse med mycket av det märkliga dravel som vidlåder dess lära. För vad de där interna striderna visar på är att kyrkan tyvärr inte bara är en religiös insitution, utan en ideologiskt konservativ och uteslutande rörelse, främmande för principen om människors lika rättigheter och en inkluderande och sekulär stat. Det är det, inte så mycket deras märkliga religion, som är problemet.

I Sverige tror vi gärna att den katolska kyrkans hierarki på något sätt ”lugnat ner” sig och övergett sina värsta idiotier. Detta är Fel, vilket kan vara värt att påminna om. Anledningen till att katolska kyrkan numera inte bränner folk levande, proklamerar korståg och sent omsider accepterar vetenskapliga rön har inget med själva institutionen att göra. Det är för att det civilia, sekulära samhället dragit dem skrikande och sparkande in i moderniteten som de tonat ner sig. Inget annat. Som framgår av det Österrikiska såväl som de amerikanska exemplen ligger de auktoritära och repressiva reflexerna hos denna unikt korrupta och tungfotade institution städse kvar under ytan, som en slumrande pest. För att tala med Camus, när han varnar för att släppa sin vaksamhet mot civilisationens fiender:

”[…] han visste det som den jublande skaran var okunnig om och som man kan läsa om i böcker, att pestens bacill aldrig vare sig dör eller försvinner, att den under årtionden kan slumra i möbler och källare […] och att den dag måhända skulle komma då pesten, människorna till olycka och varnagel, ånyo skulle väcka sina råttor och sända dem ut att dö i en fri stad”

Albert Camus, La Peste (1947)

************************************

Tidigare inlägg om Katolska Kyrkan

https://paulusindomitus.wordpress.com/2011/12/01/en-bild-sager-mer-an-1000-ord-om-dumskallekonspirationen-paven-imamen-och-benetton/

https://paulusindomitus.wordpress.com/2011/01/27/en-bild-sager-mer-an-1000-ord-om-religionens-humorbefrielse/

———————————————————

Mer om det österrikiska uppropet inom katolska kyrkan:

Saken med de katolska nunnornas organisation i USA, omnämns bland annat i  

För introduktion till den Förintelseförnekande katolska rörelsen SSPX se

Dumskallarnas Konspiration – En Sant Finländsk Armbindel


Förra veckan blev det känt att en funktionär hos partiet Sannfinländarna, Finlands variant på xenofobt och euroskeptiskt parti av en sort som numera förekommer lite varstans i Europa, ”skojade” om att förse folk från olika etnicitet, tro eller ursprung med en form av armbindlar för att polisen lätt skulle kunna identifiera dem.

Humoristen ifråga var Helena Eronen, sekreterare till den Sannfinländske riksdagsmannen James Hirvisaari. Hennes lilla skämtstycke tog formen av ett slags ”förslag” tillkommen som svar på att den finske diskrimineringsombudsmannen kritiserat den finländska polisens utövande av det som kallas för race profiling dvs. att klassificera folk som misstänkta på uttalad grundval av enbart deras etnicitet.

Helena Eronen

”Förslaget” gick i korthet ut på att man skulle förse folk med olika etnicitet och/eller trostillhörighet med väl synliga märken som syntes offentligt för att polisen lättare skulle kunna identifiera vederbörandes ursprung, vilket skulle lända polisarbetet en omätlig hjälp av någon anledning… det var lite diffust det där.

”Förslaget” och bloggposten togs ner efter en våldsam kritikstormen (varför, det var ju bara ett skämt?) men finns att läsa hos bloggen galdum.info (http://www.galdump.info/true-finns-minorities-wear-identifying-marks/), manglad genom Google translate. Men poängerna framgår.

If any foreigner would be required to keep the background telling patches, so the police as soon as he saw first met with at a glance, the “aha, that’s a Muslim from Somalia”, or “aha, that’s a beggar from Romania”. Muslims, it might look like a crescent, which define the color of someone such as a home or starting a national story, the Russians have the hammer and sickle, Cambodian land mine and the Americans have a hamburger.

[…]

If this suggestion seems somehow not-now-maybe-so-good-idea, so what if the pattern to turn the other way around? Then all Finnish citizens can be obliged to carry the patches, which could simply be for example the Finnish lion or the like, for example, or the region could be such tickets, and foreigners to recognize the fact that they do not have patches?

Hihihi. Jättekul. Speciellt de där sista. Så tokigt liksom.

Tacksamt också, eftersom James Hirvisaari därefter har kunnat uttala att varje normalintelligent människa borde förstå att det hela var ett ”skämt” och ”satir” och vägrat att ens kritisera sin sekreterares lilla hyss.

Ooops – vad var det jag kläckte ur mig nu igen?

Den okunnige och hänsynslöse lever ofta i ett medvetet lyckligt dis av ovetskap om sådant som skulle tvinga dem att modifiera sitt beteende. Därför är det faktiskt möjligt, osannolikt men möjligt, att det bara är ett rent sammanträffande att det är ett vanligt trick, brukat av alla möjliga från PutinSverigedemokrater till Silvio Belusconi, att påstå att bissarra idéer som utsätts för berättigat förakt är utslag av ”humor”, möjligen ett ”skämt” som ”gick för långt” när man råkat lufta fördomar eller sitt solkiga inre som man sedan inte vill stå för.

Etniciteten innefattar framför allt kultur, språk och religion, men man kan heller inte bortse från att utseendet också har en viss betydelse.

En ung Jimmie Åkesson om etnicitet. Refererat i Sydsvenskan den 22 april 2007.

På samma sätt kanske kunskaper inte är deras forte, så de kanske inte är medvetna om vilken skamlig, föraktansvärd historia själva idén om offentliga märkningar av människor har, om hur historiskt, ända tillbaka till medeltidens början, det varit ett sätt att stöta ut, eller fängsla, eller markera någon för döden. Att frågan kom upp nyligen när man i Finland genomförde att invandrare skall ha bruna ID-kort, och då det påtalades att det där leder tanken in på J-stämplar och annat spännande kan man förstås ha glömt.

Ibland är minnet kort. Om nu saker skulle utveckla sig så att Sannfinländarna tar makten i Finland, låt oss därför påminna dem om historien som en inspiration för att bygga ut deras system, så att det blir rationellt och systematiskt (se ovan).Var inspirationen kommer ifrån, det är ju inte så noga, det har vi ju deras ord på? Det blir iaf  praktiskt. För polisen.

Freudiansk blogginläggning

För just Sannfinländarna har ju en del andra idéer som liksom ligger i linje med vad Eronen råkade klämma ur sig i en slags bloggande variant av Freudiansk felsägning. Som att deras manifest anmodar finländska kvinnor att studera mindre och istället ägna sig åt att föda fler finländska barn. De är för att ha ett B-lag av medborgarskap – ett medborgarskap som skall vara ”villkorat” och kan återkallas så att man kan deportera folk som råkar vara fött utsoknes även om de är medborgare… Eller nej vänta – de kanske bara skämtar? De har ju skojat förr, t.ex om att ha en tyst minut vid Kim Jong-ils död.

Men OK, de säger sig vara frejdiga och skojfriska, det är ju bra, för vi är fler som uppskattar humor, och man måste säga att just den humoristiska visionen av Eronens slutkläm med en armbindel för finnar var visuellt skojjig.

Nu är detta en bildmässigt inriktad blogg, så  genom ett visuellt citat kan vi väl lyfta fram det skojfriska och humoristiska i Eronens funderingar, vägledd av hennes partikamrat Jussi Halla-aho som själv skämtade med media och själv publicerade en valaffisch på sig själv med horn och hitlermusche (se ovan).

Timo Soini, Sannfinnarnas´partiledare.
Say Heil to the Chief

Kul, inte sant?

Inte? Ja men… enligt Hirvisaari borde varje normalintelligent människa fatta satiren i det där?

*************************

(Förf. Anm. Ett stort tack till Björn för tipset om sannfinpajsarnas stollerier)

————————————-

Några Bloggar om saken

Om Sannfinländarna

Om ras & etniska märken

Om de nya bruna utlännings-ID-korten i Finland se

Dumskallekonspirationen Aprilskämtar (4): Kristna Intoleranter hejdas av…Ku Klux Klan?


Det låter som ett Aprilskämt men det är faktiskt sant. Idel 4 av korkskalle-vårstädningen återkommer en favorit i repris, den totalprilliga Westboro Baptist Church vars böghatande stollerier blivit för mycket för självaste Ku Klux Klan…

Årets Match! Westboro-stollar vs Ku Klux Klan-dårar!

Den svårt homofoba (och som av en händelse också Sverigehatande) kyrkan Westboro Baptist Church med sina roliga små ”GOD HATES FAGS” och bokstavligen ”DEATH TO AMERICA” -skyltar är i sig en stollighetens parad som är en gåva som aldrig upphör för denna lilla följetong. Men ännu mer tillsnurrat kul är hur Westboro krånglar till det för evangelisk-konservativa kramare i sitt hemland USA. För vad Westboro church har som grund för sitt prilleri, bög- och kvinnohatet, synen på den auktoritära familjen och den okritiska läsningen av bibeln delas i ju av många av dem.

En kik på Westboro & dess ledare Fred Phelps i Tv4 Nyhetsmorgon när de tackade Gud för Tsunamin som dödade många svenskar….

När Westboro vänder det där mot USA som nation och börjar skymfa säg fallna amerikanska soldater, så blir effekten dubbelt komisk när de upprör de som normalt skulle vara längst ut på den reaktionära böghatar-antiliberalism-skalan, och som får krumbukta sig och förfasas över någon som är från deras sida staketet för omväxlings skull. Som när de neokonservativas eget organ FOX News har att tampas med Westboro- skall vi kalla de terrorister, eller vad gör vi med de här lite för långt gångna själsfränderna? (se t.ex. http://www.nrk.no/nyheter/verden/1.7734694) Frågan varockså om Westboro church kunde förbjudas att störa fallna soldaters begravningar – vilket skulle begränsa den omtalade yttrandefriheten i den amerikanska konstitutionen, som neokonservativa säger sig dyrka.

Men roligast är det ändå när de stackars lokalsamhällena reagerar mot Westboro. Med anledning av Westborokyrkans trakasserier mot soldatbegravningar har medborgare i småstäder vänt sig till motorcykelgäng för att hejda dårarna – ännu en tragikomisk händelse som berörts här tidigare. Men nyligen kom självaste Ku Klux Klan (!) med vita särkar och allt ut för att motdemonstrera mot Westboro. Nu delar de här i princip varje hatfull åsikt utom just det där med patiotismen, så det blev en instans av ”delad stollighet är lika med dubbel stollighet…”.

(se http://www.washingtonpost.com/blogs/blogpost/post/klu-klux-klan-protests-westboro-baptist-church-video/2011/05/31/AGgoiPFH_blog.html och http://thehiphopdemocrat.com/2011/05/30/kkk-confronts-westboro-baptist-church-protesters-at-arlington-national-cemetary/)

************************************

Tidigare inlägg som berör näraliggande ämnen

https://paulusindomitus.wordpress.com/2010/08/22/en-bild-sager-mer-an-tusen-ord-men-ibland-motas-de-tva/

En vårstädning av dumskallekonspirationer 3: Ultraimbecilla judisk-ortodoxa slår till med eget bildförbud


Del 3 av gisslandet av dumskallarnas konspiration tar sikte på ett slags bildförbud man inte hör lika mycket om som andra: ultra-ortodoxa judars märkliga kvinnoskräck som får dem att retuschera bort USAs utrikesminister i äkta sovjetisk anda…

Konsekvenserna av de ultraortodoxa judarnas sköna kvinnosyn i en modern värld blev häromåret bokstavligen illustrerad när de likt forna tiders stalinister retuscherade bort två av Vita Husets högsta makthavare från ett kort som togs i samband med Usama ben Ladins skjutning. De som den hassidiska tidningen Der Tzitung tog bort från kortet där maktmänniskorna sitter och bokstavligen spanar in tt statligt sanktionerat mord som presidenten och hans rådgivare befallt, var Utrikesminister Hillary Clinton och antiterrorchefen Audrey Tomason. Det hela faller förstås tillbaka på de ortodoxas konsekvent genomförda kvinnohat som förbjuder dem att visa bilder av kvinnor.

För att beordra mord på folk i främmande stater, ta sig in och ta dem och alla som kommer i vägen av daga och sedan slänga liken i havet, nä det är OK, bara man inte råkar se…vadå? En skymt av kvinnlig damstrumpa bland makthavarna som skulle distrahera från den solenna stunden? Eller få intrycket att kvinnor minnsann också kan delta i statliga mord? Eller vad?

Man undrar vad de kippabärande korkskruvsdårarna skulle ha sagt om Hillary vunnit presidentvalet? Skulle de fått lägga ner all bildrapportering från USA?

Denna variant på bildförbud drar inte på sig lika mycket löje som säg Muhammed-karikatyrer, men är exakt samma andas barn, och lika skrattretande korkad.

Den stammar också från en djupt kvinnofientlig ideologi, Denna blogg har föga sympati för individen Hillary Clinton, en cynisk maktspelare och manifestation av dynastiska ambitioner av ett tämligen osmakligt slag. Men det här är ett konkret bevis på de här lallarnas människosyn, en som, vilket redovisats här, inte aktar för att skrämma, antasta och förneda unga flickor som inte bär heltäckande täckelser. Återigen visas det hur reaktionära misogyner av alla kulörer i alla fall alltid har ett gemensamt, och hur i det här fallet judiska, hysteriker och sexuelneurotiker, inte aktar sig från de mest småsinta och tarvliga handlingar när de spelar ut sina låga drifter och vilja att underkuva och trycka ner hälften av människosläktet.

Se mer om den här lilla incidenten i

En intro till sovjetunionens berömda retuschering av foton kan ses i http://en.wikipedia.org/wiki/Censorship_of_images_in_the_Soviet_Union

************************************

Tidigare inlägg som berör näraliggande ämnen

https://paulusindomitus.wordpress.com/2011/10/23/dumskallarnas-konspiration-om-ultraortodoxa-overgrepp-mot-barn/

En vårstädning av dumskallekonspirationer 2: hellre en död flicka än en räddad utan slöja enligt Saudiarabiens ”Moral”-polis


Del 2 av en vårdagjämningsserie om Dumskallarnas Oupphörliga konspiration. Idag lämnar vi kommersialism och stendum idoldyrkan som kostar människoliv och rör oss åter mot det glada (?) Arabien där det är viktigare med slöja än att stå i lågor för att räddas av brandkåren

En speciell föraktansvärd samling idioter och intoleranta skitskallar utgörs av saudiarabiens mutaween (”volontärer”) eller religiösa ordningsstyrkor. Folk som använder uttrycket ”moralpolis” bör begrunda att det här är en riktig moralpolis, vars uppgift det är att genomdriva saudiarabiens absurda sedlighetslagar med käppar i hand och om så krävs på allmän plats misshandla t.ex de kvinnor som vill lätta på slöjan.

Lägg märke till att de här snubbarna verkar i ett land där miljontals främmande gästarbetare, ofta kvinnor, är fullständigt rättslösa och regelmässigt sexuellt antastas inom hemmets fyra väggar (se t.ex. http://www.butterfliesandwheels.org/2009/the-plight-of-migrant-workers-in-saudi-arabia/). Det är heeelt OK för skäggmupparna. Men om en kvinna ute på gatan försöker sig på att köra bil, eller lätta lite på slöjan i en av världens varmaste länder, kommer de här gynnarna och slår ner dem. Eller värre.

OK klassen, så här skall ni slå på ett fromt sätt…

Just hur totalt avskyvärt människofientliga de här lallarna är framgick för några år sedan (2002) i en incident i Mecka när de vid en brand i en skola lät ett antal unga flickor brinna till döds, hellre än att låta brandmän rädda dem. Eftersom flickorna inte var helttäckt och propert klädda därinne, och därför inte fick komma i kontakt med brandMÄN (det finns förstås inte kvinnnliga brandmän i Saudiarabien). Se http://news.bbc.co.uk/2/hi/middle_east/1874471.stm och http://thecandideye.wordpress.com/2010/04/21/saudi-police-let-15-school-girls-burnt-alive/.

Efter Mecka-branden fick mutaween minskade befogenheter, såvitt är känt (http://www.albawaba.com/blog_roundup/two-teachers-die-students-saved-another-saudi-girls-school-fire-401980). Men grundbulten med den religiösa diskrimineringen fortsätter, och förra året dog 2 lärare i en annan brand i en flickskola, eftersom byggnaden var klart mycket sämre än vad som annars är reglerna för en skolbyggnad, och det spekuleras i att många utgångar var låsta och i flera fall förkedjade, vilket är vanligt i byggnader där kvinnor samlas (http://observers.france24.com/content/20111121-saudi-arabia-girls-jump-window-deadly-blaze-consumes-school-jeddah). De unga studentskorna blev tvungna att kasta sig ut genom fönstren i scener som måste påmint om vår egen Göteborgsbrand i Hisingen – men här förvärrades situationen av religiösa bruk. Vidskeplighet och dumhet som dödar.

Mutaween är en gåva från himlen för alla som till nöds skulle vilja vända sin intolerans eller religiösa bias åt det motsatta, islamofoba hållet. Således är dumskallarna i sanning en skada för alla muslimer världen över, som svärtas ner av deras blotta existens, och för de som har oturen att leva i saudiarabien är deras närvaro en ständig förolämpning och en tyranniets förkroppsligande. Det skulle vara farsartat, om de inte spred skräck och död också.

Denna blogg har tillgång till kunskap om dessa förhållanden direkt från folk som verkat och arbetat i Saudiarabien, också som gästarbetare som nämts ovan. I vårt nuvarande samhällsklimat är det lätt att racka ner på muslimska dumskallar, och bara så någon inte fattar det, här hejas på den saudiska kvinna som för några år fick nog och bankade en mutaween gul och blå, lika mycket som på de svenska kvinnor som, om de skulle drabbas av sexistiska manliga poliser (och ojojooj, det saknas inte sådana), tar batongen och kör upp i röven på dem.

Och det är med i en feministisk övertygelse, intresse för den muslimska kultursfären och en sympati för inte minst kvinnorna i Islams hus, som dessa och många andra föraktansvärda och repressiva bruk kritiseras – inte för att göda xenofober och hatare från vår egen kultursfär – dessa skulle utan ögonblicks tvekan genomdriva analoga kvinnofientliga åtgärder hos oss, på det kan man vara säker.

UPPDATERING, tack vare underrättelser från alla monoteistiska stollars bane, den blotande bloggen Hedniska Tankar http://tannhauser3.wordpress.com/2012/03/28/allt-detta-och-fru-palin-dartil-en-vardag-att-varda-och-for-ovrigt-ar-det-ju-ungefar-samma-monoteister-har-som-dar som refererar till nyhetssajten Emirates 24/7 har Saudiarabien ökat trycket mot trollkonster och psykiska krafter, allt lett av Ministeriet för fromhet och bekämpande av Synd, Mutaweens hussar, som därmed hittat ny sysselsättning för sina bistra skäggtomtar nu när bränning av skolflickor visade sig vara en PR-miss… se http://www.emirates247.com/crime/region/saudi-steps-up-war-on-sorcery-2012-03-27-1.450545

(Lästips: den läsvärda bloggen Blue Abaya från en finsk skribent boende i Saudiarabien berättar med humor om livet i kungadömet, med t.ex ett inlägg om muttawas eskapader – se http://www.blueabaya.com/2011/08/muttawa-holidays.html)

************************************

Tidigare inlägg som berör överlappande ämne

https://paulusindomitus.wordpress.com/2012/03/06/sverige-saudiarabien-sant/

En vårstädning av dumskallekonspirationer 1: Steve Jobs-dyrkare och lurade Apple-fantaster


Vårdagjämningen har kommit med sin märkliga 23-timmarsdag, och en vårstädning är av nöden. Här togs en titt på några uppföljningar till redan gjorda inlägg som alla på ett eller annat sätt hör hemma under rubriken ”Dumskallarnas Konspiration”

Först ut något som aktualiserades häromdagen och tagits upp här tidigare.

En av mina sekulära favoriter i dumskallekonspiration och som på ett förmånligt sätt upprepar sig själv med vissa regelbundna mellanrum rör hypen och den genomlurade dyrkan som får annars rationella människor att köa mitt i natten för att köpa ännu en pryttel från Apple, ännu en gång demonstrerad den 23:e mars då, vad var det, senaste Ipad kom ut (?) Här har förut påtalats en del om det ganska framträdande stolliga draget som byggts upp runt Apple, dess produkter och nu genom sin egen tjockskallighet framlidne grundare Steve Jobs.

”Med mod och skicklighet räddade vår hjälte företaget och frälste världen med konsumentelektronik”

SvD Kultur 24:e Mars 2012

SvD Kultur hade i lördagens nummer den 24:e mars en genomgång – ”Appleiana eller Appleevangeliet” – av just den gapande skillnad som möter de fantaster som klamrar sig fast vid sina Apple-prylar, bilden av företaget och dess grundare, och den syn som möter de som granskat framför att företagets förgrundsfigur och Apples affärssed närmare. Och den talrika litteratur som fötts i följd av denna motstridiga bild.

Sam Sundberg gör i http://www.svd.se/kultur/appleevangeliet_6948757.svd en passande hänvisning till Joseph CampbellsThe Monomyth”, som sammanfattar huvuddragen i traditionella hjältemyter, och som verkar ligga som mall för framställningen av Steve Jobs för hans dyrkare. Vilket förklarar de märkliga dödshot och annat som drabbar de som vågar sig på att ifrågasätta mannens karaktär, granskar den företagskultur som blivit allt mer sluten och exploaterande, i direkt motsättning till mediebilden av ett slags lekfullt och människovänligt företag  eller påpeka att Apples tillverkningsprocesser sker under bitvis slavarbetsliknande och dödsbringande förhållanden.

Det är väl det där sista som är mest avslöjande. Fjärran från att likt andra konsumenter kräva att deras favvismärke skall börja bete sig lite mänskligt och hänsynstagande, speciellt med tanke på hur absurt mycket pengar de tjänar, så har apple lyckats skapa en kult kring sig av konsumistiskt dyrkande köpare som försvarar företaget mot varje attack.

Det kunde synas att det är mycket med just religiösa dumheter en masse som tas upp här och visst, religiösa samfund har ett slags försprång på gruppbaserat korkskalleri av den sort som får en att undra om man skall skratta eller gråta. Men ingalunda exklusivitet. Det här är en slags sekulärt men kvasireligiöst beteende, noga underblåst av marknadsföring och ett konsumistiskt samhälle, som lyckats rätt bra med att skapa kultliknande förhållanden. Härnäst skall vi återbesöka några riktiga religionister och hur de också kan få sina prioriteter helt rubbade av, i deras fall, religiös dogm.

************************************

Tidigare inlägg som berör näraliggande ämnen

https://paulusindomitus.wordpress.com/2011/10/07/steve-jobs-och-ibleed-apples-morka-baksida/

https://paulusindomitus.wordpress.com/2011/11/14/mer-om-steve-jobs-apropa-dennis-ritchie/

https://paulusindomitus.wordpress.com/2012/02/02/ett-ord-sager-mer-an-1000-bilder-om-neofili/