Det har varit länge sedan, fem månader drygt, sedan man publicerade något. Förnyade hälsoproblem i familjen tog lust och energi ur mig, för en tid. Men med anledning av mitt fyrtionde års fyllnad och dess firande, antyddes det att jag skulle skriva några ord.

Det slank ur mig, sittande omgiven av goda vänner och med värmande dryck i blodet, att jag yxar lite på ord för att uttrycka hur man känna även om saker och ting kan pressa en svårt, och man får ingen vila, och måste leva i ständig oro. Men ändå, men ändå… I slutet av en lång levnadsbana, tänkte jag mig, kunde en av min berättelses protagonister säga något om det. Det är bara en nedrafsad tanke, inget färdigt ännu, och ser ut något så här…

Trots allt som har hänt, och allt som komma skall… är jag Tacksam

För alla de som rört mig och allt som skett, för varje ny dag

Tacksam att leva ännu en stund, tacksam för mitt hjärtas slag.

Tacksam för ljuset i mina ögon, för andan i mitt bröst,

Tacksam för den hörsel som hör ljudet av din röst

Tacksam för mina händers grepp, och min tungas tal

För gången i mitt steg, den som fört mig över hav och berg och dal,

genom gator och gårdar, och som lät mig finna det underbara…

Tacksam för den tanke som bor i mig, för allt det jag vet,

för de drömmar som fötts och kanske blir till verklighet.

för den vilja som leder mig framåt, som låtit mig bryta ut

för syftet som liksom i ett dis jag kan skönja vid resans slut

Och inte till en överherre, som kräver såsom av en slav

Att för det han givit vi kryper under omänskliga krav

Utan över allt tacksam för de som kom till mig, som jag fått hålla kär

som fyllt mitt hjärta, gjort mig till mer än den jag är

mer än någonsin jag ensam kunde vara

– Till vänner och familj, och alla de som skänkt en vänlig tanke någon gång.