Kategoriarkiv: Uncategorized

Vikariens Irrfärder: Elevbilder från Coronans tid

Vikariens Irrfärder: Elevbilder från Coronans tid

4 11

Publicerat av


Ett par dagar in i höstlovets ledighet från skolan hade man för första gången på länge lite tid att organisera och scanna in några av de elevbilder som tillkommit i år. Arbetet som lärare ger en ju chansen att vara kreativ, och de utgör också ett slags band till möten som ibland bara varade ett par dagar. Alla de här bilderna tillkom spontant och utan någon djupare planering, ofta med vad man råkade hålla i handen när andan föll på eller någon gullig elev bad om det: en whiteboard eller med samma färger som fanns till hands för eleverna fick ofta duga. Gemensamt för dem alla är att de ritades snabbt, i meningen på från några minuter till max en halvtimme: jag hänvisar ibland till dem som ”snabbisar” eller ”quickies” av just den anledningen.

Några whiteboard-teckningar

Vissa gjordes dock med mina egna medtagna redskap, som jag försöker ha med mig för om tillfälle bjuds – ibland med tanken i bakhuvudet att kanske få lite övning i någon ny teknik eller redskap som man försöker förbättra. Vilket iofs gäller nästan alla material, men vissa mer än andra… Det adderar lite kul nerv och blir också en nyttig övning som ger något extra: ibland var elevbilderna första gången som man gjorde en färdig bild med någon ny penna eller pensel man inte prövat hemma än. Några typexempel var några snabbisar gjorda med då nya tuschpenslar -och pennor.

Tuschteckningar för elever: drakar, riddare, enhörningar, Harry Potter och figurer från Five Nights at Freddy’s

Ibland fick man tillfälle att blanda medier snabbt – jag började efter sommaren att ta med mig en liten 10-sockerbitars reseakvarell med utfällbar pensel med mig överallt, och det kom fram några gånger under höstterminen, kombinerat med elevers färgpennor.

Slutligen ett exempel på en lite mer genomtänkt bild, även om den också utfördes relativt snabbt. En elev bad mig rita en bild på sitt gosedjur. en rosa rund gris. Jag råkade ha med mig setet med 10 Faber-Castell Polychromos, och hon bad så fint så varför inte…

kramkdjursgris, Faber-Castel podychromos

Publicerat i Artefakter /Artifacts, Djur & Naturteckningar, Egna Bilder /My Own Pictures, Enklare teckningar /Clear-line Drawings, Färgpennor /Colour Pencils, För Barn /For Children, Teckningar /Drawings, Uncategorized, Vikariens Irrfärder

Lämna en kommentar

Etiketter: , , , ,

De Spanska Härjarna – del 2

De Spanska Härjarna – del 2

28 07

Publicerat av


Några egna historiska illustrationer på temat Almogávars.

Som framgick av inlägget ”De Spanska Härjarna del 1” var Almogávars namnet på en för sin tid ovanligt skickliga och framgångsrika krigare, hemmahörande i norra delen av den spanska halvön och stridande för alla de medeltida spanska kungarikena, från Portugal i väst till Kastilien-Leon i centern och Aragonien-Katalonien i öst.

Almutamers – mina egna Almugávars

I mina berättelser, utspelande sig i den fiktiva världen A’ratauma, ”tvillingvärlden”, har jag valt att benämna motsvarigheten till almugávars det snarlika Almutamers – roten är här arabiska al-mudammir (المدمر), ”härjare” (eng. ravager), för deras aggressiva krigsföringsstil.

Almutamer helfigur AlmogavarsDen första skissen, utförd i mjuk grafit, föreställer en erfaren och stridshärdad almutamer, som kombinerar almogavars klassiska utrustningsdetaljer som azcona-spjuten och cuytello-dolk med en eklektisk stil, typisk för en berest legosoldat. Förutom de tjocka benlädren, ett typiskt plagg hos almugavars för att skydda benen när man snabbt tog sig fram i stenig eller buskbemängd terräng, bär han fjällharnesk av läder. Denna är en bysantinskt inspirerad variant, med ett bältesharnesk över bröstet, och skulle varit något av det tyngsta en sådan här krigare normalt bar.

Almogavar gallerhjälm fence helmet pef_5612Hjälmen är intressant variant som avbildats i flera konstverk och historiska illustrationer av almugavars. Istället för att bilda en hel skål över skallen bestod den av ett slags galler av stålband över huvudet. Om designen påkallades av  resursbrist ifråga om smide på högre nivå förtäljer inte källorna.

Från den första bilden växte skissandet ut med flera varianter på almutamers i varierande poser och vapen, förevisande flera av deras olika stridssätt.

Almutamers Almogavars blyertsteckning resized

Almutamers blyertskisser

Coltell spanish shortsword spanska kortsvärd

Almutamers ursprung framgår av de typiska läder – och pälsdetaljerna från deras hemmiljö i bergen, och sådant som de macheteliknande coltell-knivarna som var almogavarens klassiska sidovapen. Den almutamer som står i begrepp att kasta sitt tunga kastspjut bär förutom den en mängd små kastspjut (dardos) i ett koger vid höfterna. Till skydd bär han en adarga-sköld i härdat läder, av nordafrikanskt ursprung men populär i hela den iberiska halvön.

Perpunt - stoppat läder för bål

Perpunt – stoppat läder för bål

Under de Sicilianska Aftonsångs-krigen 1282-1302, och senare även i Grekland, verkade almogavars under flera år i nära samröre med flottstyrkor, närmast som amfibietrupper. Strid på och från skepp ställer avståndsvapen i förgrunden, och almogavars anpassade sig till omständigheterna. Den armborstförsedde krigaren illustrerar detta. Utöver sitt armborst är han på den mer välrustade sidan, med en neddragen ringbrynjehuva (coif) som komplement till sin stålhjälm. På bålen bär han en tidig form av s.k. perpunt (fr. pourpoint), ett vadderat läderskydd som spreds från just Spanien och sedermera blev vanlig i hela västern.

Inom sin egen grupp var verklighetens almugavars en tämligen jämlik kommunitet, som valde sina ledare från gruppnivån och uppåt. Dessa ledde större avdelningar från hästrygg, och utsåg också beridna spanare och ordonnanser. Detta ledde till att almugavars utvecklade en hästburen gren – de förblev dock i allt väsentligt en infanteristyrka kompletterad av kavalleri, inte olikt de forna romerska legionerna.

Almutacen Almogavars Adalid

Almutacen

När deras betydelse för krigföringen ökade började den aragonska kronan att gripa in i almogavars befälsstruktur, genom att bekräfta eller utse befälhavarna för deras expeditionsstyrkor, de s.k. adalid. Dessa kom snart att integreras i den spanska adeln.

För att illustrera detta gjorde jag en skiss av en Almutacén, en befälhavare för min berättelses almutamers, försedd med mer avancerad rustning, snarlik något av det senaste av vad en spansk adelsman i början av 1300-talet skulle ha burit.

Bracamarte spansk falchionÖver en kort ringbrynja bär min almutacén en pansarskjorta (coat-of-plates), bestående av metallplåtar fastnitade under en läderväst överdragen av sammet. På armarna har han för sin tid moderna ledade vambraces (armbågs-och underarmskydd) av läder. På benen bär han lårhöga ridstövlar av bysantinsk typ, där övre delen kan fällas ner. I händerna har han en s.k. bracamarte, en spansk variant av Falchion, ett tungt huggsvärd populärt i hela västerlandet.

Så småningom infann sig lusten att färglägga de här skisserna. Som metod valde jag överlagringsteknik i dator, såsom man skulle göra med svartvita foton. Först ut var den första skissen, som fick bilda experimentgrund för det vidare arbetet ifråga om färgskala, antal lager och deras inriktning. Jag jobbar fortfarande med mus och inte ritplatta, så det blev en del petmeck med det där, speciellt när det gäller de viktiga högdagrarna. Färgerna är övervägande bruna och naturnyanser – passande för bergsmän utan vare sig tillgång eller användning för den skinande plåt som annars alltid får representera perioden.

Almutamer-krigare, färglagd
Almutacén färglagd
Almutamers färglagda skisser

Från den första figuren ovan byggde jag ut färgen för övriga, med lite olika klipp och varianter för hur de alla skulle fogas samman. Färgskalan skiftades åt att bli lite mindre mättad, men med mer skiftande färger. Almutacéns rustning och klädnad mest av alla förstås – denne skulle också troligen stå ut som den som kunde unna sig färgrikare klädnad, till skillnad från sina råbarkade underlydande.

Almutamers flaggaVid det här laget hade förstås tanken att göra en samlingsbild av de olika almutamers utkristalliserats tydligt, och jag började fundera på en lämplig komposition och bakgrund. Den detaljen löstes genom att ett stridsmärke eller flagga för Almutamers, sådana som oberoende förband började använda just under 1300-talet. Designen målades först för hand i akvareller, och fick sedan lite färgbehandling för att fogas samman med resten av elementen.

Så fogades allt samman, på en bakgrund av åldrat pergament för att passa med såväl färgskalan som epoken.

Almutamers Montage m kant Almogavars resized

Almutamers Collage

Den blev ju inte så dum den där – den sammanfattar väl de intryck jag har fått av almugavars, inspirationen för min världs almutamers, som spelar en framträdande roll i min berättelses första del och även framgent kommer att dyka upp i denna turbulenta tidsålder, inspirerad av världen för 700 år sedan.

———————————

Almutamer helfigur Almogavars← För första delen på temat almugavars, se inlägget ”De Spanska Härjarna del 1”

För en introduktion till Almogavars, se artiklar på Wikipedia,

Uppsatser och längre bloggartiklar om Almogavars:

Böcker om perioden rörande Almogavars:

  • J.N. Hillgarths ”The Spanish Kingdoms 1250-1516: vol. 1 1250-1410”, av Oxford University Press 1976 presenterar den miljö och kontext som Almogavars verkade i och deras kampanjer
  • Om den Aragonska kronans storhetstid och expansion och almogavars deltagande i denna se ”The Medieval Crown of Aragon” av T.N.Bisson, från 1991, Oxford University Press
  • Bysans/Östroms möte med Almogavars tas upp i John Julius Norwichs standardverk”Byzantium – the Decline and Fall” av Viking (Penguin Group) från 1995.
  • ”El Cid and the Reconquista 1050-1492”, nr 200 av Osprey Publishings illustrerade handböcker om militär historia, behandlar spanskt medeltida krigsväsen i breda drag med välgjorda illustrationer.

Det finns flera live-rollspelare som ägnar sig åt Almogavar-temat, de flesta förstås i Spanien. En ambitiös sådan är ”Compañía Almogávar de Zaragoza”, med events varje år. Flera av live-aktörerna i fotografierna ovan kommer från deras led. Deras hemsida (Almugabar.com) innehåller mängder av information om Almogavars, tillgängligt för alla spansktalande.

Publicerat i A'ratauma, Artefakter /Artifacts, Bildbehandling i Dator /Digital Image Rendering & Editing, Egna Bilder /My Own Pictures, Egna Figurer, Fantasy, Färgläggning i Dator /Digital Coloring, GIMP, Historia /History, Infanteri-Fotfolk /Infantry-Foot soldiers, Krig /War, Målningar /Paintings, Medeltid Europa /Medieval Europe, medeltidskläder /medieval clothes, Rustningar /Armor, Skisser/Sketches, Teckningar /Drawings, Uncategorized

Lämna en kommentar

Etiketter: , , , , , , , ,

Dumskallarnas konspiration…”särintressen” och enveckasförsvaret

4 02

Publicerat av


Om  en statsministers försägelse, som avslöjar en grumlig syn på staten, på rikets säkerhet och om hur maktfullkomligheten smyger sig på den som styr för länge.

ÖB Sverker GöransonDen senaste veckan har debatten rasat om Sveriges försvarskapacitet och Reinfeldts märkligt klumpiga uttalande i efterbörden av att ÖB Sverker Göranson, (vilket senare bekräftades av Försvarsminister Karin Enström) slagit fast att försvaret kan stå emot ett punktanfall på en plats i en vecka. Typ. Med lite hjälp. 

Vissa, som min bloggkollega Tannhauser, på bloggen  ”Hedniska Tankar”  har varit enormt affekterade och instämt i rop på att Fredrik Reinfeldt skall avgå. Tannhauser tar det lite personligt, kanske förståeligt med tanke på hans bakgrund. Men även mer distanserade sinnen måste dra öronen åt sig över vad Reinfeldts kommentar öppnar för inblickar ifråga om perspektivet hos honom och hans klick av ledande regeringsmedlemmar.

Varför är det så bestickande med att vifta bort kritik av Försvarets försvarsförmåga med att det springer ur ”ett särintresse”?

Försvarsminister Karin EnströmI svenskt politiskt språk, påverkat som det är av koncesus och samsyn av vad som är statens roll, finns en viktig dikotomi, mellan vad som anses vara ett särintresse och det allmänna intresset. Sistnämnda ses som något som är allmänt omfattat och en överskridande nyttighet, medan ”särintresse” har drag av själviskt egenintresse från en från det allmänna fjärmad grupp. Att det här förhållandet gäller över det politiska spektrat kan noteras av att ett liknande rabalder kunde höras när Göran Persson som finansminister utropade att Facket bara var ett särintresse bland andra, vilket fler än undertecknad påmint sig. (Se sydsvenskan,  Svd med flera) 

Göran Persson förlustnatten 2006Men däri har de båda Fel, Reinfeldt syns det mig, i än större grad än Persson. Vad försvaret än är, är det inte ett särintresse, det är en av de mest fundamentala åtagandena för en Stat som man kan tänka sig. Det behöver man inte vara en fan av Hobbes ”Leviathan” för att inse, vilket framgår väl av de förundrade kommentarerna från ledarredaktioner från runt hela landet (se längst ner på inlägget). Försvarets funktion är unik, det garanterar själva statens fortlevnad, kan bara bedrivas av staten, och är också något som kommer alla medborgare till del, för att inte nämna också springer ur allas ficka. Mer allmänt än så kan det inte gärna bli.

Reinfeldt verkar dock ha gjort en freudiansk felsägning och råkat yppa vad han egentligen tycker, nämligen att försvaret inte är så angeläget för honom. Fram skymtar den arrogans och tilltagande överlappning av de egna preferenserna med statens som ofta omärkligt (fast ibland faktiskt ganska tydligt) men obönhörligt smyger sig in när man haft makten alltför länge. Jämförelsen med Göran Persson ovan är här också motiverad. Man börjar sätta likhettecken mellan sig själv, sina egna prioriteringar och statens uppgifter.

I försvarets fall är det, oavsett vad man anser om behovet av ett sådant, särskilt bestickande. För detta allmänna intresse är också särpräglat, på så sätt att det mer än många andra intressen bestås med ett särskilt uppdrag som kan användas som måttstock för dess tillstånd. Världen över sysslar de som har att bestämma sina staters försvar i en någotsånär transparant miljö med frågor av typen: Vad skall försvaret klara av att göra?

Försvara hela landet under överskådlig tid? Eller bara delar av det, eller bara en begränsad tid? Mot alla fiender eller bara en viss? Skall det vara ett renodlat defensivt försvar eller skall man kunna gå till angrepp? Skall man kunna operera under flera stridsskådeplatser? Hur snabb skall mobilisering kunna ske? Skall man kunna samverka med andra? Och så vidare och så vidare.

Se där frågor vars svar, vilken bestäms av ansvariga, civila politiker i demokratiska länder, sammantagna avgör hur försvaret skall bedömas ifråga om hur det uppfyller sitt uppdrag. De som ställer och skall ställa de kraven skall vara de folkvalda – att undanhålla detta ansvar för folkrepresentationen skulle utgöra ett element av militärt styre över ett avgörande politikområde. Men militären, som har sakkunskapen, skall å sin sida redogöra sanningsenligt för hur man planerar att leva upp till kraven som ställs på dem.

Ett särintresse ställer upp sig

I nuläget har försvarets främsta representanter öppet påtalat vad de klarar av med de resurser och den organisation de har att verka med. Detta tycker vår statsminister tydligen inte om. Uppenbarligen är det faktum att detta redovisas öppet, vilket ledet till diskussioner huruvida man får förändra försvarets deklarerade målsättning eller eljest skjuta till resurser, föranlett statsministern att blotta en sida  av sig och en syn på staten som är värd all kritik.

Flera saker står ut: dels är det är oerhört svagt, och ett tecken på maktfullkomlighet, att faktum att man får verkligheten beskriven för sig föranleder en att döma ut ett vitalt allmänintresse som något suspekt och egennyttigt. För det andra avslöjar det en betänklig syn på vad staten är, och vad dess uppdrag består i. Det mynnar också ut i att regeringschefen tydligen tror att försvaret är något som man kan hyvla i hur som helst, utan att behöva svara för följderna.

Och det här gäller oavsett vad man anser i själva sakfrågan om försvarets budget. Många som vill spela över Reinfeldts fadäs menar att ”man inte skall märka ord”. De glömmer att det vi pratar om inte är ett ord, utan ett helt begrepp, laddat och avslöjande för personens syn på en av politikens grundvalar. Vad Reinfeldt, i stället för att försäga sig, kunde ha sagt, med ett uns av mindre självtillräcklig mentalitet, är att försvaret förvisso är ett vitalt intresse, men har sin plats bredvid andra sådana. Det är inte avgörande eller överflyglar alla andra hänsyn. Hade han sagt det, vilket i alla fall täcker in in del av vad han menar, hade han stått på mycket mer stadig mark, och dessutom kunnat delta i en viktig diskussion utan dumstrut.

fredrik reinfeldt statsminister

Vi är rätt många i Sverige som anser att vi skall ha ett försvar som faktiskt kan, tja, försvara landet, och då helst mer än en vecka, om inte annat så för den geopolitiska tyngd som det innebär att faktiskt kunna ställa upp med vapen i hand de gånger de krävs, inte bara för direkta hot mot det egna landets utan för andra angelägna uppdrag. så som fredsbevarande uppdrag med mera. Hans och hans kohorters sätt att visa att de inte delar denna syn, och dessutom slår ut mot var och en som har mage att påtala det, bådar inte gott för Landet. Denna blogg önskar att fler skall komma ihåg det där, nästa gång det är dags för allmänna val.

————————————–

Blandat ur kommentarer om Reinfeldt och Försvarsfrågan i medier…

… och några Bloggar med lite olika vinklar på saken

Publicerat i Följetonger /Posting Serials, Krig /War, Media & Rapportering /Media and Coverage, Om Dumskallarnas Konspiration, Politik /Politics, Samhällen Då & Nu, Sverige /Sweden, Uncategorized, Världen

1 kommentar

Etiketter: , , , , ,

Dessa Greker… om grekisk demokrati och partikaos

10 05

Publicerat av


Ja vad skall man säga om dem? Efter en hektisk valhelg där man knappt hunnit med allt märkligt som inträffat känner jag en viss orolig sympati för de bråkiga ouzo-drickarna…

Francois Hollande får ursäkta, men det grekiska valet är en viktigare fråga, trots att Grekland är ett litet fattigt land och inte en av Världens största ekonomier, än att en tämligen urlakad centrist med socialistknapp blir den Franska Republikens president. Grekland öde kommer, via den uppbindning vid de Europeiska institutionerna och kreditgivningen, att påverka hela Europa. Och med det menas inte bara EU utan varje EU-land i sin tur.

Grekland har under decennier drivit sig själv till konkursens rand. Vi är många, som under lång tid inte bara sett med oro utan med stigande irritation på den ansvarslösa politik som landets korrupta politiska elit, dess ekonomiska dito och dess bankrutta institutioner med sin tämligen svävande folkliga legitimitet, fört. Över ett dussin år sedan varnades från denna bloggs författare, en enkel privatman men tydligen ändå med mer omdöme än säg EU-kommisionen och Ministerrådet och säkerligen inte ensam om det, om att Grekland inte borde släppas in i Eurozonen med mindre än att Zeus själv klev ner från berget Olympus och ställde stället till rätta.

Nu har istället den olycklige Prometheus favoriter, de enkla människorna, efter snart två år av protester klivit fram och skakat sitt hus, och de märkliga enititeter som svävar ovanför dem. I samband med det har de kastat in sitt partiväsende, vilande på arvet efter störtandet av den junta som rådde i Grekland före 1975, in i förvirring och kaos. Grekerna har förkastat de partier som skrev under avtalen som öppnat kreditkranarna från EU. Orsaken är knappast att grekerna inte förstår hur beroende de är av omvärldens bistånd. Men de är också svårt förbannade på hur totalt icke-konstruktiva de åtgärder som gjorts till villkor för sagda bistånd visat sig vara. Drivna av insikterna från en helt annan form av ekonomisk verklighet, den från norra Europas etablerade och stabila ekonomier med ett helt annat sorts partiväsende, med andra band mellan finans, välfärd och investeringar, har man begärt att grekerna skall hantera sin kris som om de vore Tyskland, eller Sverige. Det är de inte.

Nyhetsinslag om läget i Grekland för drygt ett år sedan

Greklands politiska partier är rena hövdingadömen med dynastiska drag och ett klientsystem som mer liknar det bysantinska tider som undertecknad studerar än verkliga ideologidrivna gräsrotsrörelser. Dess utbildningsväsen är en skandal – grekiska studenter är de troligaste i världen att fly landet i panik för att söka sig en framtid och en vettig utbildning. Inget annat land har en så stor flykt av ”utbildningsflyktingar”. Dess rättsväsen är en av de segaste och inneffektivaste i Europa. Vad som passerar för arbetsrättsliga regleringar är en väv av korruption och privilegier som har mer gemensamt med de gamla näringshinder som Sverige avskaffade 1864 än med moderna förhållanden.

Och ekonomin sedan. Grekland behöver hjälp att bygga upp en helt annan ekonomi, investeringar att skapa nya näringsgrenar – i dagsläget har gamla paradgrenar som varvsindustri allt utom suddats ut. Grekland är inte ens ett vettigt jordbruksland längre – dess jordbruk har hållits under armarna av den perversa CAPS. EUs gemensamma jordbrukspolitik, sedan landet blev EU-medlem och producerar långt under sin kvalitets- och kvantitetspotential. Endast turismen står stark. Men vad har EUs, drivna av Tyskland, enda förslag för att förbättra det där varit? När de nu måste släppa till pengar för att rädda detta ruttna skepp, som de själva är fjättrade till genom att de tillåtit det att inträda i en monetär och ekonomisk union?

Skär ner. Spara. Minska kostnader. Höj skatter. Minska befolkningens köpkraft ytterligare. Som om det ensamt någonsin hjälpt.

Och de etablerade partierna med sin upparbetade modus vivendi med de andra, mer förankrade politiska och finansiella eliterna och maktcentra i Europa, har lika lite som de senaste 20 åren något nytt och konstruktivt att göra. Så de har bara nickat och gått med, och låtit befolkningens breda lager lida, även för sådant som landets bankers lättsinne, den icke-produktiva förvaltningen och politiken skapat och så vidare. Grekerna ser nu hur de beordras kasta sig och sin levnadsstandard 20 år tillbaka i tiden.

Man kan därför väl se att den grekiska befolkningen i rättmätig vrede vänder dessa trötta och inkompetenta makthavare ryggen, som nu skett. Tyvärr riskerar de då att dra på sig kreditorernas vrede.

Vi i övriga Europa kan se framtiden an med viss spänning. Det faktum att grekerna i en mening gjort uppror mot sin politiska klass och deras försök att helt och hållet välta över krisens verkningar på dem är inte utan sina uppiggande drag. Våra egna eliter, om än mer kompetenta, gör gott i att minnas att deras mandat inte är gentemot EUs ministerråd utan från folket. Glömmer de det har grekerna visat vad som väntar, och det är en bra sak. Låt makthavarnas hjärtan isas lite inför vad som kan vänta den som konsekvent försöker styra i trots mot folkflertalets intressen.

Det finns dock också mycket som oroar. En befolkning som återkommande blivit ljugen för och köpts med smulor eller bländverk kan ibland finna sig illa rustad att ta tillvara just sina intressen. Grekerna måste i sin vrede komma ihåg att de är beroende av oss, vi rikare länder där många är beredda att hjälpa dem, men inte utan vissa krav trots allt. Dessa bör vara mer konstruktiva än vad som hittills erbjudits. Men de kommer att kräva förändring likafullt, som t.ex en mer effektiv skatteindrivning, och sådant smärtar alltid.

Instinkten att t.ex. finna en syndabock i sådana lägen har i det förgångna berett plats för destruktiva krafter, och det finns ett sådant inslag i den nuvarande krisen. Desperata att finna alternativ till de två maktpartierna till vänster och höger, har grekerna röstat in det svårartat främlingsfientliga Chrysi Avgi (”Den Gyllene Gryningen”) ett utpäglat fascistparti, för att inte säga mycket tunt förklätt Nynazistiskt, i parlamentet (det här kommer att kräva en ändring av den populära karta som gjordes och publicerats här, av Europas Xenofoba Partier).

Var det någon som sade Weimarrepubliken under depressionen? Parallelen är inte klockren, men det är ett oroande faktum, och borde stämma revolutionsromantiker på framför allt vänsterkanten till eftertanke. Speciellt med tanke på att t.ex. Greklands kommunistparti visat sig vara fullkomligt renons på produktiva förslag och åtgärder i den rådande krisen: det är ett hard-core vänsteranhang (se en av deras kommunikéer här) som vill ta ut Grekland ur EU.

Vart tar grekerna vägen nu? Rakt in i ett nyval, det är det mest sannolika. Efter att ha de förkastat de etablerade maktpartierna Ny Demokrati och ”Socalistpartiet” PASOK, som roterat vid makten sedan den senaste diktaturens fall 1975, försökte Vänsterpartiet Syriza, för övrigt ett EU-vänligt parti, i dagarna att bilda regering. I skrivande stund kastade också de in handduken, och vad som återstår före ett nyval är att en nationell samlingsregering kan bildas. PASOK har antytt att de är beredda att försöka leda en sådan. Tiden brådskar, för bara ett par månader behöver ett nytt tillskott av pengar från EU med åtföljande krav på åtstramningar klubbas igenom.

Vi får se.

———————————————

Press och läst inför denna tirad…

Publicerat i Ekonomi /Economy, Fattigdom /Poverty /pobreza, Media & Rapportering /Media and Coverage, Moderna Västerlandet /Modern Western Society, Politik /Politics, Politiska Symboler /Political Symbols, Rasism /Främlingsfientlighet / Xenophobia /Racism, Samhällen Då & Nu, Uncategorized

2 kommentarer

Etiketter: , , , , ,

En bild säger mer än 1000 ord – Om oväntade fynd, filmposters och upphovsrätt 1

En bild säger mer än 1000 ord – Om oväntade fynd, filmposters och upphovsrätt 1

9 02

Publicerat av


En betraktelse i två delar där upphovsrätt, ton på nätet, och filmposters samsas

Det är lustigt hur det kan bli. Tidigare recenserades i ett inlägg här ”The Girl with the Dragon Tattoo”, den nya, amerikanska filmatiseringen av Stieg Larsson-romanen ”Män som hatar kvinnor”. I samband med det illustrerade jag som brukligt inlägget med flera av filmens postrar tillsammans med andra bilder (se t.ex den officiella postern tillvänster).

Men, visade det sig, en av de där bilderna avvek från de övriga på ett litet dolskt men intressant sätt. Under upphovsrättens dunkla vatten hade en bild kommit med som rymde en delvis annan historia…

Men först en utvikning om detta med upphovsrätten.

1 § Den som har skapat ett litterärt eller konstnärligt verk har upphovsrätt till verket oavsett om det är

  • 1. skönlitterär eller beskrivande framställning i skrift eller tal,
  • 2. datorprogram,
  • 3. musikaliskt eller sceniskt verk,
  • 4. filmverk,
  • 5. fotografiskt verk eller något annat alster av bildkonst,
  • 6. alster av byggnadskonst eller brukskonst, eller
  • 7. verk som har kommit till uttryck på något annat sätt.

Till litterära verk hänförs kartor, samt även andra i teckning eller grafik eller i plastisk form utförda verk av beskrivande art.

Lag (1960:729) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk

Filmposters tillhör som regel ägaren till filmen och dess kringprodukters rättigheter. Det vill säga filmbolaget. Att återge dem olovligt är egentligen, i en mening, sama sak som att olovligt återge folks eller andra företags privata bilder. Det finns klara regler för hur man får använda sådan bild – i journalistiska syften får man t.ex. visa mer än eljest. Det finns en  s.k. citaträtt, där man får ”citera” en film genom att ha med en eller annan bild från filmen om det är påkallat för att informera om filmen. Och så vidare.

Citaträtten har uttryckligt stöd i Upphovsrättslagen – se

22 § Var och en får citera ur offentliggjorda verk i överensstämmelse med god sed och i den omfattning som motiveras av ändamålet. Lag (1993:1007).

Men rent principiellt skulle filmbolag kunna försöka styra varje återgivning av bilder avledda från deras filmer, antingen genom förbud, eller för citaträtten, genom att tillhandahålla utvalda bilder som de vill att pressen skall bruka när de rapporterar eller recenserar filmen, officiella posters för biografägarna att bruka, osv.

Godkänd pressbild för ”About A boy”, medgiven för publicering av recension av undertecknad publicerad i tidningen Nöjespressen år 2004.

I realiteten har dock filmbolagen ingen möjlighet att administrera tillstånd och tillämpa sina rättigheter fullt ut gentemot alla och envar, speciellt inte på nätet. Det skulle i praktiken hindra folk att få vetskap om filmen att varje blogg, hemsida och webbpublikation inte fick visa bilder som bolaget f.ö. redan tagit fram för annonssyften. Som posters. Filmbolagen vill att man skall skriva om deras filmer. Och postern och andra filmbilder är, även om de räknas som verk i egen rätt, trots allt bara kringprodukter, tillkomna och spridda i syfte att kränga huvudprodukten, som är filmen. Det här har blivit enormt tydligt med tillkomsten av s.k. teaser trailers och teaser posters, som föregår själva filmen med allt längre tid.

Färdig poster för ”Bilbo” från oktober 2011 – en film som inte har premiär förrän 12e december 2012

(Här kan man dock skönja en skillnad mellan en rättighetshavare som ett filmbolag och en enskild kreatör eller skapare. För fotografer, målare och andra bildkonstnärer som inte överlämnat sin upphovsrätt till andra (som t.ex. en filmfotograf gör) är bilden ofta liktydigt med verket. De har således ett angeläget intresse av att bevaka sina rättigheter och kräva att få någon form av erkännande, gärna betalt men åtminstone ett omnämnande, för sitt hantverk och dess resultat. Det här är en distinktion som de mäktiga rättighetshavarna oftast vill släta över – de vill gärna låtsas att de står på samma fot som konstnärerna själva när de i själva verket lika mycket exploaterar dessa)

Parodi på Batman -klicka för länk

Men nätet är inget om inte ett hav av gråskalor. Den ”fan”-kultur som alltid funnits och numera frodas på nätet, lättheten att sprida material, och demokratiseringen av redskap för att skapa högkvalitativ eget material har alla gjort att gränserna luckras upp. Tydligast är detta på Youtube, där egenmixade ”trailers”, skämt- och ”fan”-versioner av material grasserar. Men även grafiker, layoutare och folk skolade i bildframställning och bildbehandling kan göra sina ”tributes” eller egna varianter på bilder till andras verk, och om de är skickliga och inspirerade väl ta upp tävlan med t.ex. filmbolagens alster.

Och en sådan inspirerad privat skapares utmärkta alster var precis vad jag råkade snubbla över när jag gjorde min recension.

Nästa del – En bild säger mer än 1000 ord – Om oväntade fynd, filmposters och upphovsrätt 2

Publicerat i Affisch / Poster Art, En bild säger mer än tusen ord, Film /Movies, Filmaffisch /Movie Poster, Immaterialrätt /Intellectual Property, Internets Stridsfrågor /Internet Issues, Sverige /Sweden, Uncategorized

Lämna en kommentar

Etiketter: , , , , , ,

Moderna bilder av Kleopatra – Nya Varianter i en medial korsbefruktning (del 3)

Moderna bilder av Kleopatra – Nya Varianter i en medial korsbefruktning (del 3)

5 10

Publicerat av


I den sista delen om porträtteringen av den mytiska drottningen Kleopatra tittar jag på några moderna varianter av Kleopatraporträtt från det sista dussinet år. Undet den tiden har flera intressanta utvecklingar av de etablerade varianterna från den stora studioeran skett.

Gina Torres

Förändringar tenderar att börja i periferin. Så det är inte en film som vi börjar från, utan den lätt obskyra fantasyTV-serien ”Xena – warrior princess”. Den blandade friskt inslag från fantasy med mytologi och även hisotoria. Så förekommer till exempel Julius Caesat i serien, och förstås…Kleopatra.

Men det är inte en Kleopatra som man är van att se henne. Hon spelas nämligen av Gina Torres, som ju är…svart. Eller halvt i alla fall, både hennes utseende och namn antyder att hon också har latinamerikansk påbrå.

Det har föreslagits, av t.ex Star Trek-fans, att sci-fi kan ha en inbyggd progressiv bias och ”gå före” med att ha folk från annan etnisk bakgrund än helvit i olika roller (se t.ex http://liberalvaluesblog.com/2006/09/22/sci-fi-friday-star-trek-as-a-dream-of-a-liberal-and-tolerant-society/). Detta är ett intressant argument, men som Mark Newton påpekar i en artikel i Huff Post i år(http://www.huffingtonpost.co.uk/mark-newton/science-fiction-fantasy-minorities_b_931078.html) finns det också en otrolig mängd stereotyper i och unkna fördomar kvar i de genrerna också (se bara den senaste Conan-filmen, som recenserades här på bloggen). Kontentan är att en attraktiv icke-vit kvinna som Kleopatra fortfarande var något sällsynt.

I ett ytterligare brott mot stereotyperna spelar Gina sin Kleopatra som en riktigt farlig och tuff kvinna, inte det bortskämda kvasi-våp med snygghet och kanske lite list som enda vapen som rådde på den gamla studioeran. Gina Torres har spelat med i många fantasy- och Science-fiction-filmer, och hon tog med sig sina figurers lite hårdare och mer stridbara karaktär.

Det här var inte en stor roll, men den är intressant som ett brytande av ett slags tabu. Som vi sett var Kleopatra genomgående tämligen ”vit” i de klassiska filmerna, och en aristokratisk liten dam. Här är det en tuff brud med dolken i högsta hugg vi får se. Hon är fortfarande en rykande het snygging och iklädd skumma bikiniliknande orientalistiskt inspirerade plagg som låter betraktaren se det till fullo. Men Gina Torres var defintivt en variation, och bröt ny mark.

Leonor Varela

TV fortsatte att producera ”nya” Kleopatror. Leonor Varela spelar Kleopatra i den sevärda miniserien ”Cleopatra”  från 1999  En fördel med miniserieformatet är att man kan ägna sig lite längre åt sådant som ofta snabbspolas i en biofilm.  En sådan sak är de politiska konflikterna och intrigerna, som här främträder mycket skarpare. Kleopatra var ungefär 21 när hon mötte Julius Caesar, vilket för den tiden var en fullvuxen ålder. Men för att vara en härskare och person med egen auktoritet var det ungt – så pass unga regenter var oftast bara staffagefigurer, och en anledning till att Kleopatra står ut som historisk figur var hennes strävan efter att verkligen ikläda sig den makt som hon hade nominellt, och befria sig från förmyndare och överrockar.

En annan sak som kan ges mer djup är karaktärsutveckling. Intressanta diskussioner om hur makt och myndighet borde utövas i ett stort imperium förs, och slitningarna i den tidens Romarrike, som befann sig i en övergångsfas, blir tydliga. Kleopatras ambition och ärelystnad ges här en mycket stark framtoning, men på ett mer sympatiskt sätt än hos de klassiska filmerna. Kleopatra framstår som någon som får kämpa sig till sin tron och rätt att härska under ständig fara för sitt liv, och följaktligen använder sig av varje list och möjlighet för att försvara sin position och nå sina mål. 

Hon är inte enbart sympatisk utan komplex, och ser till att döda sin syster för att bevara sin position utan speciellt förskönande förklaringar annat än att det rör en maktkamp. En så öppet makthungrig hjältinna, som ändå har vår sympati, hade suttit ytterst illa till under den klassiska studiofilmens tid.

Ifråga om det rena utseendet är Leonor Varela närmare Sophia Loren än de bleksiktiga Hollywood-Cleopatrorna från fordom, mindre yppig men väldigt vacker förstås, lite mer perfekt än vad som verkar troligt om än kanske inte nödvändigtvis som en grek-egyptier: hon är i själva verket bördig från Chile och Frankrike.

Men det är i alla fall i rätt härad, relativt sett, och med olivhy och mörka, intensiva ögon ser hon ut som ut en eldig medelhavstös med en lite främmande, exotisk twist. Hon ser också mer ut att vara i rätt ålder, och för sig mycket kungligt samtidigt som hon kan vara utsatt och liten i jämförelse men alla män i miniserien.

”Cleopatra”-serien blev rätt väl mottagen (se t.ex. http://nymag.com/nymetro/arts/tv/reviews/242/). 

Serien var tidigt ute med en önskan att göra en storstilad TV-produktion med motiv och ett anslag liknande vad som förut var förbehållet filmer, speciellt med tanke på historiska teman. Dess framgång över många kanaler bidrog till senare satsningar som ”ROME”, ”Tudors” med flera. Den var inget stort avsteg från tidigare Kleopatraskildringar: skönhetsfixeringen finns där, den lite för moderna looken är där, de personliga intrigerna och romantiken får ta oerhört mycket plats – men bara det faktum att den är längre gör den mer varierad och vid i sitt perspektiv än tidigare varianter. Och viljan att framställa Kleopatra som en ung och ambitiös kvinna med mer kvaliteter än anslående yttre är definitivt där. Ett fall framåt.

Några stillbilder från ”Cleopatra”

Monica Bellucci

Ännu mer popkulturell eller skall vi säga helt befriad från verklighet är den på ett seriealbum baserade filmen ”Asterix & Obelix: Mission Cleopâtre” från 2002. Det är en av de bästa Asterixalbumen och filmen håller sig nära dess historia, med en mycket stark och bossig Kleopatra som upprepas i filmen. I seriealbumet pratas det mycket ironiskt om Kleopatras näsa som en slags omskrivning för drottningens skönhet. Just den detaljen lades här och sidan och filmen väljer istället att ståta med den kanske vackraste av alla Kleopatror någonsin, den förödande sköna Monica Bellucci.

Några scener med Monica från ”Asterix & Obelix: Mission Cleopatre” (på franska)

Monica gör Kleopatra som fjärran, men ständigt närvarande – hon är inte filmens huvudperson, men  allt snurrar kring henne – och despotisk, en slags gudinna, och ser också sådan ut, som bara hon kan i vår tid.

Ingen Kleopatra kunde varit skönare än Monica, en insikt som man bibringas trots, snarare än tack vare, de franskt gubbsjuka kameraåkningarna och godtyckliga hudvisningarna – aldrig till nytta när skönhet i sitt apex skall visualiseras. Kreationerna hon bär förstärker den effekten ytterligare, och har inte alltid mycket att göra med Egyptisk klädedräkt som dock, det skall betänkas, inte var så speciellt döljande eller pryd av sig heller.

Monicas skönhet var dock en stor tillgång för filmen och bidrog till dess stora framgång. Att det skedde medvetet framgår tydligt av marknadsföringen, och påtalades inte sällan öppet, som i den spanska affischen till vänster, som säger det uppenbara ”En Bra orsak att gå på Bio”. Se nedan för några av afficherna i den internationella marknadsföringen.

Icke desto mindre lyckas Monica göra Kleopatra till en auktoritär figur som skulle äta Vivien Leighs Cleopatra levande med krona och allt. Här är det Kleopatra som ger order och bestämmer, hennes vrede är dödlig, hennes humör något att frukta med livet som insats – med Caesar som en stackars hukande typ vilken som värst kan reta upp drottningen. Han är hennes allierade och gäst, inte någon erövrare, och det är helt klart han som är den erövrade. Caesar trånar efter men fruktar också henne, inte tvärtom. Kleopatras eget värde och attraktionskraft står över männens bedömningar. Det är hon som väljer och beordrar.

Monicas Kleopatra strävar inte efter att vara verklighetstrogen, utan är baserad på seriefiguren, kompletterad med en drift med Elizabeths Kleopatrafigur både vad gäller, humör, extravagans och attraktionskraft – som alla överträffas. Men trots sin parodiska och metafiktiva karaktär, eller kanske just tack vare det, uppstår det en märklig effekt när man för en gångs skull får se en porträttering av en ohöljt maktfullkomlig kvinnlig suverän, en kvinna som är så stark och skön att alla män runt henne bara kan dyrka och tassa på tå. Till slut är det också hon som avgör med segern, och med Caesar tillintetgjord och besegrad väljer hon att sluka honom i filmens sista heta scen.

Det kanske bara är jag, men jag kan tänka mig värre öden än att brottas ner av den gudomliga i Monikas skepnad.

 Lite mer om filmen i http://en.wikipedia.org/wiki/Asterix_%26_Obelix:_Mission_Cleopatra

Några Stillbilder från ”Asterix & Obelix: Uppdrag Kleopatra”


 

Lindsey Marshal

Den unga Lindsey Marshal spelade Cleopatra i HBO’s fantastiska serie ”Rome”.  Hennes är en på många sätt intressant prestation, kanske inspirerad av Sofia Coppolas tolkning av Marie Antoinette i filmen med samma namn.

Den tolkningen tar fasta något av en brat-persona, en kunglig sådan, och tonårig i sin outlook. Drottningen är omväxlande loj och gränslös i sina manér, ibland insmickrande, ibland dödligt uttråkad. Hon flyr gärna allvaret i sin ständigt prekära situation genom fester, hyss eller droger.

Lindseys torkning är i mitt tycke väldigt bra – kanske är den mer en porträttering av en nutida ung arvtagerska än vad som är helt historiskt korrekt, men det är gjort med pregnans som inte saknar mer universella poänger.

Hur Cleopatra iklär sig rollen som drottning är också bra porträtterat – hennes kronor och utstyrslar, hennes skabrösa fester och gränslösa person är utanpåverk, som hon är medveten om. De är skal som ligger på ytan, och Lindsey gör ett fint porträtt av den tomhet och rädsla som den unga drottningen känner när  kronorna och pompan är av, och inget hjälper mot det hemska öde som väntar henne i Augustus skepnad.

Se den lysande iskalla scenen när Cleopatra och Caesar Augustus träffas först i ”Rome”

http://www.youtube.com/watch?v=599AzvrUqo0

Ifråga om utseende och attraktionskraft är denna tolkning på ett sätt en av de mer realistiska. Även här är förstås Cleopatra mer nordeuropeisk än vad som är rimligt. Den unga Lindesy, även om hon alls inte skäms för sig, är dock inte klassiskt vacker, och den rena skönheten hålls ner som avgörande kvalité för Kleopatras karaktär.  Lindsey lyckas ändå göra det ändå högst troligt att män skulle dras till henne, ung och oblyg som hon är, med sina mystiska och exotiska manér, okynniga blick och lite farligt oförutsägbara humör. Även i ”Rome” får vi kanske inte se så mycket av den intrigerande och politiskt driftiga drottningen – kanske för att den rollen är vikt åt Polly Walkers ”Atia” av Juliernas ätt (hon gör ett ett ly-san-de jobb i serien).

Till skillnad från t.ex.  Oktavianus/Augustus verkar Kleopatra dock  inte åldras i serien, och vi får inte se den vuxna drottningen. Men det är en intressant och sevärd prestation, med delvis andra perspektiv än den klassiska vampen, eller lilla dockan eller trofén som annars varit normen.

Några Stillbilder av Kleopatra i ”Rome”

Kim Kardashian

I en sista liten avvikelse från filmtemat tar jag med ett fotografitillfälle nyligen med kändisen Kim Kardashian – mest känd för kurviga kropp med tillhörande stora rumpa och att ha rippat dåtida ”kompisens” Paris Hiltons way to fame genom att förekomma på en amatörsexvideoinspelning.

Numera, genom tidens märkliga medialogik, kan en mycket bred kategori av folk (även om mycket få är utvalda) bli en ”kändis” med egen TV-serie och kan alltså låta sig bantas, gymmas, fotograferas och stylas av profesionella och skickliga yrkesmän – med tilltalande resultat. Kim är ju en tilldragande och yppig ung kvinna, och för ett fotoreportage för tidskriften Harpers Bazaar valdes just temat Kleopatra, antagligen inspirerat av Elisabeth Taylors frånfälle och som del av en kampanj för hennes mediaäventyr (hennes blogg).

Och trots det genomkommersialiserade syftet är det ett intressant (och positivt) vidgande av skönhetsbegreppet man kan se här. Kim är ju ingen lång tunn modell utan kortvuxen och försedd med rejäla former, och hennes armeniska påbrå uttrycker en annan form av skönhet än vad som är det ”klassiska”.

Det lustiga är att om man kan se förbi det mer kitschiga så ger Kim troligen en tänkbar idé om en verklig Kleopatra – hon är från rätt del av världen med sitt armeniska påbrå, har haft vett att inte låta ta bort det som gör henne lite intressant (som att blondera håret eller helt ändra på sina anletsdrag) och har därför drag som mer överenstämmer med vad som kunde vara en Kleopatra eller Arsinoe, om deras förfäder hade hållit sig till en strikt diet av perser och greker (vilket inte verkar sannolikt, men inte alls är omöjligt). Mer än den fulländade Monica Bellucci, den modellsnygga Leonor Varela, definitivt mer än de anglifierade Kleopatrorna i Vivien Leighs eller Elizabeth Taylors skepnader.

Så kan även ur en kitschfest något intressant utvinnas. Och med Kleopatrafenomenet som tittglas kan man få syn på stömningar i tiden vad gäller skönhet, och om olika gränser för kvinnligt beteende och utseende.

*******************

Man kan konstatera att även om man numera tillåter sig en vidare variation av hur Kleopatra framställs, och preferensernas vidgats att omfatta även sådana gestaltningar som åtminstone närmar sig hur den mytomspunna drottningen faktiskt kunde ha tett sig, så finns där fortfarande strömningar som drar åt andra hållet. Kravet på att en Kleopatra skall vara anmärkningsvärt vacker tycks skriven i sten, med en tillhörande fokusering mer på hennes utseende och rent fysiska utstrålning än den historiska personens faktiska gärning.

Man kan också notera att när ett tabu bryts så kvarstår en massa andra – ingen har hittills gjort en gestaltning av Kleopatra som tar ett helhetsgrepp på hennes person och vågar vara lite annorlunda på många fronter samtidigt. Det vore trevligt att få se en sådan Kleopatra, med ett seriöst anslag på den intressanta och omvälvande tid som hon levde i. Och hon får visst, gärna vara vacker. Men Kleopatra var mycket mycket mer än så.

←Klicka för den föregående delen ”Kleopatra och Studiornas Guldålder (2)”

 

———————————————–

Några bloggar som tar upp Kleopatra-inspirerade fenomen innefattar bl.a.

Om seriealbumet ”Asterix och Kleopatra” se http://seriewikin.serieframjandet.se/index.php/Asterix_och_Kleopatra)

TV-serien ”ROME”, både första och andra säsongen, kan inte nog prisas och rekommenderas. Intriger, blod, erotik, mäktiga arméer och slag, och vinddrivna existenser radas upp i den kanske mest realistiska och breda porträtteringen av livet i det mytiska historiska Rom under de världsavgörande dagar då den gamla republiken slutligen gick i graven och Kejsardömet föddes. Se ROME om du inte har sett den! Se Om den om du redan sett den! Finns som Box med kompletta första och andra säsongen överallt där DVDs säljs.

Monica Bellucci är en av denna blogs husgudinnor, en ikon av skönhet som förtjänar att dyrkas med vördnad av envar som förmår uppskatta kvinnlighet och skönhet. Efter en början som fotomodell i unga år har hon verkat i en mängd både fransk, italiensk och amerikansk film. En sann Musa i ordets verkliga, klassiska bemärkelse, inspirerade hon Guiseppe Tornatore till den oskarsnominerade ”Malèna”, om en kvinna så skön att en hel stad rivs upp i sömmarna, envar blottande sina återhållna känslor av hat lika väl som åtrå. Guiseppe skrev introduktionen till Monicas fotobok från 2010-en tribut från världens främsta fotografer av hennes tid som ung modell till nu. http://en.wikipedia.org/wiki/Monica_Bellucci,

Slutligen en liten uppdatering.

I del 1 av denna inläggserie omtalades Stacy Schiffs bok ”Cleopatra: A Life” – den skall nu filmas med ingen mindre än Angelina Jolie i huvudrollen. Se

Publicerat i Affisch / Poster Art, Film /Movies, Filmaffisch /Movie Poster, Historia /History, Kändisar /Celebrities, Kläder /Clothes, Om Kultur /Cultural Studies, Pris och lov för de Skönaste, Serier /Comics, Skönhet & Utseende / Beauty & Appareance, Uncategorized

11 kommentarer

Etiketter: , , , , , , , , ,