Kategoriarkiv: Storyboards: Arbine
Världsbrännaren
Ännu en av sommarens akvarellövningar är en storyboard där en befälhavare ser ner på en stad som hans trupper satt i brand.
Denna illustration baserades på ett utkast i penselpenna gjord för flera år sedan. Den visar Yakane, befälhavare över belägringstrupper vilka med hjälp av Pyr Hygron, ”Den Våta Elden”, satt eld på staden Adamnos. Flera tecknade storyboards över denna händelse i mina berättelser gjordes och har också postats här sedan 10 år eller mer (se t.ex denna). Nu valde jag det här bekanta motivet för vad som skulle bli en enkel men förhoppningsvis illustrativ liten akvarellmålning.
Det första lagret färger lades på med tämligen ljusa och matta kulörer på uppblött papper.
Jag hade bestämt att den här gången skulle det minsann inte bli en en övermättad eller petimetrig målning, utan akvarellerna skulle få göra sin grej, flyta ut och bilda nyanser.
Därefter jobbade jag på i lager på lager av medvetet uttunnade mörka kulörer av svart, brunt och blått för att ge lite nyanser och djup åt speciellt molnen på himlen och röken från staden, samt bättra på skuggorna i Yakanes mantel. Med en Sakura vitpenna stärkte jag också några av de mest ljusa och upplysta partierna och lade på lite ljusreflektioner på ringbrynja, gräs osv.
Det var ju inte så illa. Men efter viss tvekan bestämde jag mig för ännu ett steg, för att öka kontrasten i bilden och göra ljuset mer intressant. Försiktigt lade jag på ett lätt, lätt lager tunn röd-rosa på himlen och ett motsvarande lätt blått lager på förgrundsfiguren, för att öka på skillnaden mellan den varma kvällshimlen och de kallare lite skymda delarna närmast i bilden.
Egentligen var det bra så här. Men som en liten eftergift åt min nyvunna förtjusning i ink&wash lade jag i efterhand också på lite konturlinjer i bläck med den doppade stålpennan.
Vilken blev bäst, den med eller utan bläcklinjerna? Bara att kunna ställa frågan ger mig lite hopp om att övning ger, om än sakta, resultat. Trots att den förstås kan förbättras på otaliga sätt kommer den där lilla målningen, i båda sina slutvarianter iaf rätt nära min föreställning av den scenen.
Mer skisser och utkast med grund i mina fantasyberättelser finns i
P.S.
Titeln ”Världsbrännaren” kommer av att Yakane, när han iakttar den stad vars förödelse han gett order om, påminns om den store sultan som återerövrade det Heliga Landet från västerlänningarna. Obeveklig i sitt uppsåt gav denne order om att städer som inte kapitulerade skulle brännas ner till grunden. Hans krigare gav honom tillnamnet Djahansüz, ”Världsbrännaren”. Det var menat som en komplimang.
En framstormande riddare möter ett Claymoresvärd…tuschpenseltekniken utvecklas
Den nya tuschpenseln börjar skörda frukter, och en av de första studierna var en bild i en slags impressionistisk mangastil, av en riddare i 1300-talsstil som närmar sig ett möte med allas vårYakane och ett stooort svärd…
Det började som en kladd på ett kuvert för ett tag sedan. Ännu en liten illustration av en av mina käpphästar: ”spara alltid dina uppslag”, var de än sker. Om det så är bättre telefonklotter. Vem vet vilken frukt de kan ge. Just för detta tillfälle kom den fram, och kom att inspirera till ett försök att använda min nya tuschpensel för ett lite mer avancerat tecknande.
Bakgrundet till kladdet är en scen som omtalas i min berättelse, när en övermodig västerländsk riddare anfaller den beredde Yakane, som för tillfället ”lånat” sin underlydande Jacks långa svärd, ett Claymore-svärd(gaelic claidheamoh’more, ”Stort Svärd”) det berömda ”en-och-en-halv-mans-svärdet” som gjorts populärt bland annat genom filmen ”Braveheart” med Mel Gibson i huvudrollen.
Jack, som stammar från Innis, motsvarigheten till brittiska öarna, bär runt det där jättesvärdet för att verka avskräckande, men det är ju egentligen inget riktigt effektivt vapen för andra än mycket storvuxna och starka män. Yakane är det. Så jag bestämde mig för en kul detalj, där Jack i vissa lite trängda lägen kastar över sitt svärdsskrälle till sin boss, som sedan svingar det som sin tids RPG mot sin samtida stridsvagn, den rustade riddaren med sin dito häst.
Det motiv som krävde lite återkoppling var också riddaren. Min berättelse utspelar sig i en teknologisk tidsålder som motsvarar början av 1300-talet. Detta är en övergångsperiod från den tidigare ringbrynjebaserat rustade epojen till det som många idag ser som klassisk riddarrustning, helrustningen i plåt. I facktermer talar man om s.k. ”transitional armor” övergångsrustning, där mer och mer av kroppen täcks av plåt, blandat med vissa förstärkningar av brynjan eller blandningar mellan material, som brigandinen som kombinerar stålplåtar och nitat läder. Här kan man se några exempel från andra hälften av den perioden när det allra sista som fattas för helrustningen är harnesket på bålen.
Min riddare skall snarare vara mot början av den där övergången, med mindre helplåt och mer fastnitade metallremsor, något som först fick fäste i Italien, varifrån den där riddaren också kommer ifrån.
Teknikhistorien och militaria skall inte överskugga det faktum att drivet för den här bilden var att öva min nya pensel och försöka få kontroll på min skakiga hand. Och så, strax efter juletid med bronkit i lunga men glögg som tröst fattade jag penseln och tuschmålade riddarjäveln direkt på blocket efter bara en mycket lätt skiss.
Det blev inte så illa alls faktiskt. Alla häststudier och meckande med rustningar klickade och handen darrade bara som om jag var dubbelt så gammal. Stilen för en sådan här tuschteckning blir med viss nödvändighet en variant av korsad streckskuggning, s.k. crosshatch. Men det funkar, och penseln med dess förmåga att variera linjernas bredd ger ändå goda möjligheter att variera skuggdjupet och svärtan.
Med sålunda blodad tand och med min första kladd i bakhuvudet föll sig stilen för den hela teckningen naturligt. Det är ju trots allt en japansk pensel. En sådan som Goseki Kojima, som penslade den utmärkta serien ”Ensamvaren och hans valp” (publicerad på svenska under titeln ”Samuraj”) brukat. Jag har alltid varit intressad och imponerad av dennes impressionistiska stil, på en gång realistisk och starkt suggestiv, full av rörelse och dynamik, med fladdrande klädnader och blixtsnabba rörelse som frysta mitt i svinget.
Min tur att sent omsider försöka mig på något liknande. Jag målade Yakane i förgrunden, en antydd gräsbevuxen slänt, och kraftlinjer för att stärka intrycket av rörelse, allt med penseln. Resultatet kan skådas nedan – den första storyboarden helt målad direkt i tusch. Fler lär följa – tekniken har klara fördelar, och det blir ju ganska bra bilder av det.
—————————————–
För en titt på främst Yakanes mundering vid tillfället, en rustning i bysantinsk stil, se inlägget https://paulusindomitus.wordpress.com/2010/04/27/projekt-storyboards-legokaptenen/
————————————
För mer bilder och definitioner av rustningar i övergångsperioden till full plåt under 1300-talet, se bl.a.
Om teckningar och berättande – del 1: Storyboards, text och teckningar
En av de mer kuriösa inslagen bland de projekt som förevisas på denna blogg är att jag håller på att skriva en slags berättelse, arbetet på vilken hämtar många grepp från filmens värld snarare än litteraturens. Parallellt med skrivandet har en mängd anknutna bilder producerats, vilka synts till här.
I en kort serie betraktelser beskrivs och stöts och blöts min konstiga metod tillsammans med att några gamla och nya bilder gås igenom/presenteras.
Här i del 1 skall definitioner gås igenom och det benas ut vad en storyboard inte är. Del 2 handlar om tablåer som hjälp för research och karaktärsutveckling. Del 3 visar slutligen den riktiga storyboardens kraft att ange ramar för handling, men även att sätta fokus på det viktigaste i en scen.
En Storyboard är en storyboard är en…tablå?
Först en definition. Storyboards är en arbetsmetod som brukas inom visuella medier, klassiskt sett film men numera också TV-program, reklam, dataspel m.m, och som består i att man med översiktliga teckningar pre-visualiserar något, dvs skissartat visar scener eller inslag som sedan skall filmas eller datoranimeras. De liknar till det yttre serieteckningar, och vilar på manuset för filmens eller spelets handling. En kort introduktion till Storyboardens praktik på ett kan ses i följande film.
Filmstudenten Thomas Boguszewski har gjort en kul liten film om Storyboardens historia, se nedan.
- Ridley Scott med några ”Ridleygrams” till ”Hannibal”
Ett namn står ut i minifilmen ovan, som är den regissör vars bruk av storyboards jag mest studerat och som också inspirerat mig: Ridley Scott, skaparen av filmer som ”Alien”, ”Blade Runner”, Gladiator, ”American Gangster”, ”Kingdom of Heaven” med många fler. Hans verk fyller min DVD-hylla. Som teckningsstudent vid Academy of Arts i london har Ridley ett mycket välutvecklat inre öga och lägger stor vikt vid visualiseringen av sina filmer.
- Moebius & Ridley Scott storyboard hjälmar i Alien
Idén är att frammanna känslan av en hel bakomliggande värld, och fokusera på viktiga intryck som skapar närvaro, vilket lyckas på ett ofta mycket suggestivt och påtagligt sätt. Det är därför som hans stil passar så väl för historiska filmer eller Science Fiction, genrer där en viktig utmaning är att få miljön att komma till livs och inte bara vara en hög kulisser och maskeraddräkter. Ridley samarbetar nära med ledande storyboardartister eller konstnärer av hög rang, som Moebius eller HR Giger för de teckningar som ligger till grund för varje scen.
Ridleygram till "Kingdom of Heaven"
Förutom riktiga fullformatsstoryboards har Ridley ett eget grepp som kallas ”Ridleygrams”: grupper av ofta små storyboards som han själv ritar och som beskriver viktiga intryck, detaljer eller annat som sätter visuellt fokus inom varje redan definierad scen. Vi pratar om sekund-för-sekundkontroll här – varje ögonblick är specificerad och planerad. Nedan kan man se ett collage med ”Ridleygrams” för hans första film, ”The Duelists”.
Det var inte utan ett leende på läpparna jag erfor att han ofta sitter och kladdar de där på taxin, på inspelningsplatsen, på lunchen, ja överallt han kommer åt. Han verkar vara en man efter mitt sinne.
Berättelsen hittills och Storyboard-liknande teckningar
Att som jag gör producera teckningar under arbetet med en text är sällsynt och saknar förlagor som jag känner till, troligen för att det är extremt opraktiskt. Min process kan enkelt beskrivas som:
- Jag skriver en slags översiktliga utkast till berättelsens handling (motsvarande manus) som
- strax därpå, ibland samtidigt, pre-visuliseras, dvs förses med ritade bilder till de enskilda situationerna innan eller medan jag fixerar dem. Ofta har research redan gjorts och ett gäng bakgrundsbilder finns att ta tag i
- De egna teckningarna ger mig spår till de exakta omständigheterna som jag sedan försöker beskriva så gott jag kan.
- Det ger i sin tur uppslag till nya teckningar, och ibland nya scener som läggs in i manus
…och så vidare.
Visualiseringen är det viktiga. Ibland är det orden själva som föder visionen. Ibland kommer externa källor in, musik eller film eller även vardagens situationer. Ofta är det tvärtom ritandet och förberedelserna till bilden som ger impulsen till en scen eller dialog. Ibland dominerar tecknadet stort, och inte mycket blir skrivet. Ibland har skrivandet varit i fokus, och teckningarna har uppstått senare, och modifierat skrivandet med mer detaljer.
- Inledande Rendering Claudio i Slaget vid Arbine
Läsare av denna blogg kan notera mitt bruk av termen storyboard för sådana teckningar. Jag har tidigare förevisat bilder som den till vänster som representanter för sådana ”storyboards”. Den illustrerar en scen ur berättelsen, ett sjöslag ute till havs med den beskrivna karaktären Claudio di Mazzatti och handlingen precis sådan den framstår i texten, som också i storyboardens tradition fick kött på benen av arbetet med bilden.
Men redan en bild som den nedan visar att tecknandet delvis lever sitt eget liv. Det är en scen från efter slaget, och något som rimligen måste hända med tanke på vad som följer. Men det där är inte beskrivet någonstans i berättelsen. Bilden visar något som inte finns i texten (I alla fall inte än). Det bara framgår att det måste hända. I en film skulle den inte vara malplacerad eftersom regelrätta manus ofta saknar beskrivningar av opersonliga skeenden och överlåter sådan dialog -och personfri handling till regissörens skön. Som i sin tur beställer en storyboard (eller som Ridley Scott gör, ritar en själv). Gjorde jag en fim skulle bilden nedan ligga helt rätt, oavsett manus. Men det gör jag inte.
I natten närmar sig Atreminarnas flotta Huvudlägret
En annan sak är att storyboards är översiktliga teckningar, snabbt utförda för att visa ett skeende. Och även om kvalitén på mina ”berättelse-bilder” varierar är de som hittills visats snarare teckningar eller illustrationer med viss omsorg om detaljerna (iaf vissa) än snabba skisser. ”Tablåer” skulle kanske passa bättre för de där mer genomarbetade bilderna. Gränsen är dock flytande. Notera t.ex. den bild som omedelbart följer på den ovanstående, som också skildrar något som ges nycket litet utrymme i texten: figuren jack får berätta om det där har hänt, men det skildras inte i realtid. Det är dock en så pass viktig händelse, och så intressant för mig som historieintresserad, att jag ändå gjorde en slags översiktlig bild av det, med klara storyboardiska drag.
Atreminarna Landstiger vid Arbine
Här var behovet att skildra händelseutvecklingen och det generella intrycket av scenen starkt överordnat: den mäktiga ankommande flottan, de tidstypiska skeppstyperna, riddarna som väller ut på stranden och inte minst de kuriösa landstigningsgalärerna, vilka designats utifrån skriftliga källor från det 4:e korståget (1204) – allt det är viktigare än att få till detaljerna helt perfekt. Tittar man närmare ser man det skissartade storyboard-draget.
Närbild på landstigningsgalär
Den närmaste landstigningsfarkosten har besättning och armborstskyttar längst fram, men ljuset som faller på skeppet är konstigt med tanke på att fullmånen är snett bakom skeppet. Det skulle ha räckt med att en eller två män höll i några facklor däruppe för att dölja denna inkonsekvens, men det tänkte jag inte på då. Ville man vara petig borde också några pilar sticka ut ur skrovet, med tanke på att det sägs i texten att fientliga bågskyttar väntade på stranden.
Spökskeppen närmar sig?
På närbild två kan man tydligt se att den närmaste båten är ett spökskepp och saknar besättning – det skeppet är bara där för att skapa en slags kontinuitet i ankomsten mot land, ett slags mellanled till massan av skepp längre bak. Inspirationen kom från en filmscen, nämligen den grekiska flottans ankomst i filmen ”Troy”, och den som ser efter noga ser att jag tagit några av seglen där och satt på mina egna skepp. Intrycket, inte detaljerna, är som sagt poängen.
"Troy" - grekernas flotta anländer
En annan sak är att vinkeln på mina olika skepp är lite skev – galären längst ut till höger borde vara längre fram i bilden, för den betraktas med ett starkt grodperspektiv. Meningen när jag startade med denna scen var att den båten skulle vara nära inpå betraktaren och dominera bilden mer – när jag sedan ändrade perspektivet till en bredare panoramisk vy blev dess vinkel mer och mer ett problem, som jag löste nödtorftigt genom att sträcka och bända galären ifråga med Photoshops ”warp”-verktyg. Photoshop har överhuvudtaget blivit ett viktigt redskap i sin egen rätt: med den kan jag kladda ner små enskilda bilder och sedan lägga ihop dem, rafsa till en bakgrund och sedan snabbrendera på det sätt som skett i Landstigningsbilden ovan.
Från de här bilderna var steget inte så långt till riktiga storyboards, både till utseendet och syftet. Och således började jag rita sådana när del 2 i min berättelse började skrivas. De delarna har hittills inte förevisats här, men skall jag visa på ett urval av de nyare bilderna för att illustrera hur, och kanske också varför, saker och ting kom att utvecklas i allt mer filmisk riktning.
Fortsättning: ”Om Teckningar och Berättande del 2″→
Rekapitulation: Bilder till Kapitel 1
Så har till slut alla skisser som legat och skräpat, men varit till stor hjälp icke desto mindre för att skriva historiens första kapitel, förvandlats till storyboards som även andra än jag kan se vad de föreställer. Här har jag valt att sammanställa dem, para dem med de relevanta textställena i berättelsen de föreställer samt även länkar till musik som jag tycker passar varje scen (Länkarna går till Spotify alt. Youtube).
Födelsen
Födelsen
Kolpenna på blyertsskiss
Längre fram avtecknade sig fackelskenet bredvid en staty av ett lejon på ett fristående torn, förenad med fästningen ovan med en bågbro. Hon var nästan framme vid Lejonporten, nergången till de kungliga stallarna och sin farliga färds destination. Men var fanns den som skulle möta upp henne? Gülfems hjärta slog hårt medan hon bet i sina läppar av oro. Hon stod just i begrepp att lämna sitt paket på marken och skynda sig tillbaka till haremets trygghet när en skugga lösgjorde sig från det kompakta mörkret alldeles framför henne.”
Musik: Hans Zimmer – Instinct alt http://www.youtube.com/watch?v=LtEDQVBNnsI
Yakane och Belägringen av Arbine
Yakane ovan Arbine
Blyertsskiss, tusch och kolstift
Som en skugga ruvande i den röda kvällssolen som badade staden Arbine, havet i väster och de omgivande kullarna i ett gyllenrött sken, betraktade Yakane staden som i skymningen hukade sig nedanför dem. Han höll tyglarna stadigt om sin stora krigshäst som oroligt trampade av och an från sin plats bredvid utkiken. Bakom honom stod på rad ett halvdussin av de katapulter och krigsmaskiner med vilka de sedan flera dagar bombarderade staden nedanför kullarna.
Musik: Jerry Goldsmith – Old Bagdad alt http://www.youtube.com/watch?v=v3a3Bb1oUq0
Tal till Soldaterna – Sista Anfallet
Kolpenna med stödjande crosshatch & bläcklinjer på blyertsskiss
Yakane talar till trupperna inför Slaget om Arbine
Med allas ögon på sig steg Yakane upp på sin häst som hölls av Jack och höjde sin röst så att den genljöd över samlingsplatsen.
”Män! Just nu vet ingen hur striden ute på havet slutar. Allt vi kan göra är vår plikt här där vi är. De där nere tror säkert att de har anledning att fira. Låt oss slå den lusten ur dem, och påminna dem om vår eld! Låt dem frukta oss och vår seger mer än de hoppas på sin egen! Och gör vi vårt så vem vet vad morgondagen har i utsikt? Där ute rasar striden, och större styrkor än vår väntar på att ge sig i kampen. Men idag, just nu, är det vi som är dubbelörnens skugga. Låt ingen glömma att det är vi som har staden i våra klor! Protostrator och atreminarna kanske finner att staden, och dess rikedomar, redan gett sig till männen på kullarna.”
Samtidigt som han sade det sista höjde han armen och visade upp depeschen med sitt sigill och såg på Jack. Männen visste att denne överlämnade Yakanes budskap, och det gick snabbt upp ett ljus för dem.
Musik: Stargate SG 1 – Return To Active Duty/General Hammond
Sjöslaget och Beskjutningen av Arbine
Yakane ser ut över belägringen och Sjöslaget om Arbine
Blyerts, tuschpenna -och pensel. Renderad
Yakane stod ovan avsatsen med katapulterna en bit upp på kullens fortsättning , varifrån han hade sikt ner mot staden och bortom den sjöslaget vid horisonten. Den magnifika vyn hade för Yakane en slags våldsam skönhet, och han kände sig vederkvickt av den bris som fick manteln att fladdra bakom honom likt seglen ute på havet. Ett sådant skådespel hade få av hans landsmän sett. Det var en vacker stridsskådeplats, ett bildskönt landskap en vanlig dag, nu bliven mer dramatisk då echatiska havets blåa vatten och den ljusa himlen sölades av svart rök, vrakgods och eld, och Arbines röda tegeltak alltmer doldes av diset från den krunska eldens tjocka svarta rök. De svarta plymerna ute på havet framträdde skarpt mot den ljusblå skyn med sina få ulliga moln. Vinden kastade de mörka slingorna fram och tillbaka och förenade dem till ett ruvande täcke, ett mörkt monster som tycktes sträcka ner svarta fingrar mot de små skvalpande flytetygen där nere.
Musik: Hans Zimmer – Do You Think I’m Saxon? – Score alt http://www.youtube.com/watch?v=8NWirlDso38
Deep Purple – Smoke On The Water alt http://www.youtube.com/watch?v=arpZ3fCwDEw
Claudio och Striden till Sjöss
Inledande Rendering Claudio i Slaget vid Arbine
Tuschpenna på blyerts, tuschpensel. Renderad.
Lågorna slog ut från rundskeppets för och slickade dess hissade segel. Fartyget var dödsdömt, nostrilensarna hade slutat bekämpa elden. Nu var de dock på väg att lägga sig jämsides med Claudios skepp. Skeppen krängde i de höga vågorna, men i den starka vinden var segelfartyget snabbare än Claudios uttunnade led av rorsmän. Brinn upp, fördömda segel, brinn! I akterkastellet sköt Claudios besättning frenetiskt mot det annalkande trämonstret, vars för såg ut som en igelkott av de många loden. Men Claudio såg att det skulle bli strid man mot man. Nu hade fienden bara en chans, att borda ”Örnen”.
”Se upp män, de kommer!” vrålade Claudio med svärdet i högsta hugg.
Musik: A.R. Rahman – Storm alt http://www.youtube.com/watch?v=Qk16–gdlHg
Den Helige Faderns Sändebud
Mondenaga de Quiroga i Yakanes tält, m Jack
Tuschad blyertsskiss, cross-hatch. Renderad
Ur sin vida kappa tog prästen sakta och demonstrativt fram en skriftrulle försedd med en bulla, liknande de stora metallsigill som ketorianerna brukade på sina högsta officiella skrivelser och räckte fram den, dock utan att släppa taget. Sigillet såg ut som ett stort mynt, med infattade snören av olika färg som band runt det vikta papperet. Yakane fingrade på den. Denna var ingraverad med soldekerationerna som hörde till västerlänningarnas och ketorianernas tro, numenismen, och bilder på två mansansikten samt inskriptionerna SIMEON och SARANEUS i den västerländska skriften som skilde sig från ketorianernas. När Yakane vände på den såg han att det stod något skrivet på baksidan: VICARIUS IANNAII BENEDICTUS X. Vicarius Iannaii, alltså Iannais, deras profets, ställföreträdare. Yakane såg upp från bullan till prästen med en skeptisk och frågande blick.
Musik: A.R. Rahman – Dr Dee Part 1 alt http://www.youtube.com/watch?v=3FFTf33ixWY
Fiendens Skepp närmar sig i Natten
I natten närmar sig Atreminarnas flotta Huvudlägret
Blyertsskisser, tuschpenna -och pensel. Hopfogad och renderad.
[…] deras blickar riktades ut mot vågorna där de kunde urskilja en rad av skepp som lösgjorde sig från sjöslagets dödliga omfamning och styrde in mot strand. Runtomkring dem stod havet i brand, de tågade som ut ur helvetet och tillbaka till världen, årtag för årtag, mot havets makt, mot vind och regn, nu till slut segerrika mot sina fiender. Men vems sida var det?
Vem hade segrat? Det ändlösa ögonblicket innan Yakane och hans kisande män kunde få syn på skeppens fanor drogs ut till det outhärdliga. Sedan sjönk hjärtat i bröstet på dem när de skymtade den vita stegrande hästen mot blå botten på de ankommande skeppens master och akterkastell. Atreminarna hade dragit det längsta strået i stormen och kaoset. De hade brutit igenom blockaden.
Musik: Hans Zimmer – I See Dead People In Boats alt http://www.youtube.com/watch?v=pccvB8aGzCk
Atreminarna Landstiger
Atreminarna Landstiger vid Arbine
Tuschad blyertsskiss, cross-hatch. Hopfogad och renderad.
”Då stormade vakten in och sade att iorikoi redan befann sig i lägret, att de steg från krigsfartygen direkt ut på stranden! Panik utbröt och alla sprang ut. Därute var lägret i oordning och alla gjorde sig redo och beväpnade sig. Soldatern sprang ner till stranden, som inte var ordentligt skyddad eller försvarad. Där hade atreminarna lagt till med stora skepp med runda kölar och en slags portar i fören ur vilka uppsuttna ryttare stormade ut… rakt in i striden! De slaktade de bågskyttar som hade stått närmast vattenlinjen på vakt och var på väg att bana sig väg in i lägret… Jag har aldrig sett något liknande.”
Musik: Basil Poledouris – Destruction of Roger Young alt http://www.youtube.com/watch?v=NzdHMI9GbCs&feature=related
Reträtten
Yakane leder reträtten från Arbine - ljussatt
Blyerts, tuschpenna -och pensel. Renderad.
Yakane tände en stor fackla och gjorde sig själv till en tydlig punkt, klev upp på branten så att de alla kunde se honom. En försäkran för männen. Var de än kom ifrån, varför de än tagit upp vapnen, skulle de se att den som angav riktningen var där mitt ibland dem. Hans stora mantelklädda figur ledde dem genom mörkret, mot dagens gryning. Hela natten marscherade de.
Musik: Craig Armstrong – They’re Here och Craig Armstrong – Escape som finns i längre version här http://www.youtube.com/watch?v=ZhP6F-vxeZI&feature=related
Storyboards: Landstigningen – eller ett medeltida dagen D?
Den sista av Storyboard-bilderna behandlar ett skeende som, genom ett lustigt sammanträffande, skildras snarlikt av den mediokra filmen ”Robin Hood” (2010), nämligen en avancerad marin landstigning på medeltiden.
Det är en maffig scen, men den drog sin inspiration direkt från landstigningen av Normandie 1944, det är tydligt. Och helt fel förstås – den sortens farkoster och landstigning som sålunda visas upp, små och flatbottnade med lucka fram, såg aldrig dagens ljus i verkligheten.
D-Day 1200 AD -Landstigningen vid Dover?
Men det fanns verkligen avancerad sjö/landkrigföring på medeltiden – framför allt bland medelhavets stora sjöfarande stadsstater. Och för den som vill lägga två strån i kors för lite faktaunderbyggnad finns ett lysande tillfälle i historien då den främsta sjöfararnationen av dem alla, Venedig, visade världen vad även en begränsad styrka kunde åstadkomma när de åtföljdes av en riktigt stark och genialt ledd flotta. Det var det fjärde korståget, som kom att skaka kristenheten i grunden: istället för att anfalla det heliga landet kom den nämligen att avledas mot kristenhetens främsta stad Konstantinopel, som plundrades år 1204 efter att ha motstått alla erövringsförsök sedan 300-talet. Detta inspirerade en scen i min berättelse, och låg till grund för min egen storyboard.
Det fjärde korståget är speciellt såtillvida att det finns flera vittnesbörd om händelserna. Vi har vittnen från båda sidor: dels bysantinarna, dels involverade korstågare som beskriver den västerländska expeditionsstyrkan. De medföljande Robert av Claret och Geoffrey de Villehardouin, som skrev var sin krönika om korståget, beskriver ett sorts speciella hästtransporterande galärer, omväxlande kallade dromoner, chelandier, tarider och ussiers som anpassats från befintliga bysantinska galärtyper och förde hästar som kunde sättas iland direkt av redan uppsuttna riddare genom portar i för och akter. De bekräftas av den grekiska sidan, där bland andra den grekiske krönikören Niketas Koniates berättar:
”Inom tre hela år byggdes ett hundra och tio hästfraktande dromoner och sextio långsskepp i Venedig, och mer än sjuttio rundskepp ihopbådades (en mycket större till omfånget än de övriga kallades Kosmos)”1
Modell av landningsfarkost anno 1204
Men hur kunde de se ut? Jag fick hjälp från oväntat håll: en samling småtokiga fans försökte sätta ihop en film vid namn Blackernae (efter kejsarnas palats i Konstantinopel) om det fjärde korståget, och byggde därför en modell av ett sådant skepp, en galär med dubbla årrader och riktigt djup köl (se till vänster). Enligt fackliteraturen kunde de ta upp till 30 fullt uppsuttna riddare, plus den beväpnade besättningen (som dubblerade som marinsoldater) på över 100 man. 2
1600-talsgalären "Reale"
För övriga skeppstyper drog jag från den research som gjorts för hela serien av marina storyboards. Dock tog jag chansen att ta med en galär som i flera år legat och spökat i min fantasi: den stiliga franska sentida galären reale, som finns som modell och länge varit min mentala bild av en krigsgalär, även om den inte byggdes förrän på 1600-talet. Anakronism? Nej, skeppstypen var redan då hopplöst föråldrad, och den byggdes mer som en slags ålderdomlig lustjakt för den franske ”solkungen” Louis XIV -ungefär som odrägliga rika idag som håller sig med segelbåtar. Om man tar ner skalan och blinget lite fungerar den som förlaga för en stor medeltida galär.
Italienska 1300-talslivare vid Markusplatsen
Primitiv Barbutehjälm
Jag ville förutom åsynen av den stora flottan som kommer in i natten ha med soldaterna som stormar in på stranden. En ymnig mängd foton i mitt eget bibliotek och på nätet hjälpte till att klä och beväpna krigarna, som jag försåg med en variation av tidens utrustning. Härtill är nutidens live-entusiaster till stor hjälp – se tex de glada italianska dito från just Venedig ovan. Männen till fots bar inte så tung rustning- mest brynjor och enklare hjälmar och läderhuvor. En fick dock en tidig form av s.k. barbute, en typisk italiensk hjälmtyp som senare allt mer kom att väljas även av riddare och ersatte de stora heltäckande hjälmarna -men inte förrän på 1400-talet.
- Italiensk tidig Bascinet 1300-tal
Gauntlet 1300-tal
De beridna krigarna har lite mer avancerad utrustning: jag har utrustat den främste av riddarna med en tidiga bascinethjälm med visir av s.k. klapphügel-typ, med ett gångjärn för att dra upp ansiktsmasken. På händerna har han s.k. gauntlets, ledade stridshandskar av stål (ajajaj att få en smocka av dem). Medan de stormar ut täcks de av armborstskyttar uppe på bryggan.
- Atreminarna Landstiger vid Arbine
Storyboards: Ett medeltida sjöslags kaos
Sjöslag är ett förbigånget motiv i avbildningar och iscensättningar från medeltiden. Detta till skillnad från slag till lands, där den karaktäristiska västerländska riddaranstormningen torde vara välbekant efter att ha satts upp i ett otal historiska filmer ¹ liksom i fantasyfilmer ². Även belägringar av medeltida slott är någorlunda väl skildrade ³. Men inte sjöslag. Mitt eget videtek innehåller noga talat endast ett bra exempel, från den utmärkta TV-serien ”Marco Polo”, som passande nog har ett slag mellan de italienska stadsstaterna Venedig och Genua som står som förebild för mitt eget.
- ”Elisabeth – The Golden Age”
Den som vill se äldre sjöstrid kan dock vända sig till andra perioder – romarrikets viktiga sjöslag med galärer till sjöss har kittlat fantasin hos mången regissör: se tex Ben Hur, samt flera filmer och TV-serier på temat Julius Casesar och Cleopatra, där slaget vid Actium närmast är obligatoriskt att gestalta (se den klassiska filmen med Elisabeth Taylor i titelrollen, liksom den nyare TV-serien med samma namn). Den tidigmoderna epoken med kanonbåtar är mycket oftare gestaltad, med nyare exempel som Elisabeth: the Golden Age, Pirates of the Caribbean med flera med flera. Varför är det så här? Det finns förstås flera orsaker. En är avsaknaden av det skimmer av romantik som kan läggas över ett medeltida fältslag – sjöslag under denna epok var desperata och klaustrofobiska affärer. En annan är epokens brist på effektiv och visuellt anslående militär teknologi som kunde avgöra slag och skulle se snygg ut på vita duken eller på canvas. För att citera Barbara Tuchman, som skrivit ett av standardverken om den aktuella perioden:
Vid denna tid avgjordes inte sjöstrid av sjöstridskrafter utan av antalet soldater och bågskyttar ombord på fartygen […] Striden var ”våldsam” och ”hemsk” rapporterar Froissart. ”ty strider till havs är farligare och våldsammare än strider på land, ty på havet kan man inte vika eller fly”
(Ur ”En Fjärran Spegel – Det stormiga 1300-talet”)
En annan är förstås att medeltidens sjöslag inte upplevs som angelägna för en historiskt rätt underutbildad allmänhet (framför allt i USA). Hur många gånger har man fått se t.ex. det helt avgörande 2.a slaget vid Hakata-bukten (1281) som innebar att mongolerna inte kunde invadera Japan? Eller Sluys (1340) som kickade igång hundraårskriget mellan Frankrike och England och etablerade England som dominerande på havet? Eller Chioggia (1380) som på samma gång räddade Venedig och gjorde henne till dominerande sjömakt i medelhavet och det ottomanska rikets nemesis på haven de närmaste 200 åren?
Nåväl.
- Venetiansk krigsgalär
- Claudio di Mazzatti
Det här skulle bli en massbild, med skeppen i fokus. Dock ville jag förankra den med en karaktär ur berättelsen, och valde en av de deltagande befälhavarna, den återkommande signore Claudio di Mazzati. Han är en viktig kugge i framtida handling, och hans utseende och klädsel kunde tas från en 15 år gammal bild (se till höger). Claudio fick stå i förgrundeen och mana till strid mot ett ankommande brinnande fiendeskepp. I övrigt kunde omgivningarna fyllas av mer anonyma figurer, vars kläder och utrustning dock måste vara korrekta. Till skillnad från den tidigare bilden av skeppen ville jag göra denna bild samlad, i ett sammanhang och inte som ett plockepinn sammanfogad med datorns hjälp. Scenen värktes således fram direkt på papperet och åtföljdes av mycket suddande och svärande över det omständiga pilljobbet med de många kringrännande -och seglande figurerna. I sig är bilden dock enkel rent teknikmässigt, egentligen bara en skiss som snabbt tuschats med bläckpenna samt lite grå pensel för rökskyarna. En översikt, en behandlad arbetskiss snarare än en riktig teckning. Dess största förtjänst var alltid att vara ett stöd för skrivandet av den scenen, och att tydligt visa på alla de små detaljer som hör till.
Sjöslaget vid Arbine
Trots föresatsen att hålla mig till penna och papper blev jag när bilden var färdig ändå frestad att lägga till fler ytteligare detaljer, lite mer pilar, hål lite här och var…segel på avstånd osv. som lades in med hjälp av ritfilm och lager i Photoshop. Sålunda insjunken i modifierignsträcket testade jag också lite rendering i form av riktat inre och yttre ljus för att få en bättre effekt på röken… Det hela började slippa mig ur händerna. Problemet med photoshop är att det inte finns en ände på allt man kan göra, samtidigt som man helst bör ha utformat bilden för rendering redan från början. Bilden blir konstigt och osammanhängande annars, när vissa objekt får skuggor och ljus medan andra inte (se nedan). Så jag begränsade mig till några få tillägg men lät det hela i övrigt vara.
Inledande Rendering Claudio i Slaget vid Arbine
- Kingdom of Heaven, Braveheart, Henry V, Arn Tempelriddaren, El Cid, bara för att ta några exempel från västerlandet.
- Return of the King, The Two Towers, First Knight, Excalibur osv.
- Se tex. Robin Hood (2010) Jeanne d’Arc, Timeline, samt ovan nämnda Kingdom of Heaven, El Cid, The Two Towers osv.
Storyboards: Jeremy Irons i romerskt tält?
Dags för en storyboard i mer vardaglig miljö, där befälhavare Yakane tar emot det kyrkliga sändebudet Mondenaga de Quiroga i sitt tält. Till skillnad från de flesta andra översiktsteckningar hittills fokuserar denna på personerna och deras interaktion snarare än på handling i en större miljö. Större vikt måste läggas på porträtten och ett mer dämpat kroppsspråk.
Jeremy Irons
Jack och Yakane har avbildats förr. Mondenaga de Quiroga är en ny karaktär i berättelsen, en munk utsänd av kyrkan för att förhandla med det östliga kejsardömet. Jag funderade länge och väl på hans utseende. Han måste utstråla en viss gravitas, samtidigt som han inte får vara för gammal, med tanke på den handling som följer och den auktoritet som han också axlar. Efter lång tids genomgång föll valet på Jeremy Irons. Hans utseende och utstrålning ligger väl i linje med Mondenaga-figurens behov: i själva verket ligger en av Jeremy Irons roller, den som jesuitpräst i den utmärkta filmen ”the Mission”, nära Mondenaga-karaktären med avseende på innehåll, handlande och inre väsen. Som framgår av bilden har han åldrats väl.
”The Mission” är för övrigt en viktig inspiration på många andra sätt. Det religiösa temat gjorde starkt intryck när jag såg den i de yngre tonåren, och inte bara Mondenaga- figuren utan den ännu viktigare karaktären Yvaine de Creres (inte avbildad här än) är inspirerade av rollfigurer i filmen. Det är också värt att nämna ”The Mission” för dess utsökta filmmusik, komponerad av den store mästaren Ennio Morricone och som i sig inspirerat flera scener i berättelsen. (Spotify-länk till The Mission Original Soundtrack finns här)
studie huva & kåpa
Den research som gjorts för medeltida kyrklig klädnad och som redogjorts för i andra storyboards (som t.ex. ”Kati inför Inkvisitionen”) gav basen för Mondenagas klädsel. Men ovanpå det skulle munken se ut som om denne varit på färd ett tag. Jag tog fram en redan gjord design för en resmantel (se bilden) och lade den ovanpå den klerikala klädseln. Jack och Yakane bär samma klädsel som i tidigare bilder från härlägret, dvs bysantinsk ringbrynja och tillhörande kringklädsel. Mest uppmärksamhet gavs åt Mondenagas och även Jacks porträtt, i den förres fall eftersom det dessutom fanns en bestämd förlaga som teckningen borde vara åtminstone lite lik.
Frågan om personernas positioner i rummet var det som krävde mest eftertanke när rekvisitan och utseendena bestämts. Och här blev bilden en nyttig övning i ”less is more”. Fantasy-och historisk målning är ofta operettartad, dramatisk och storvulen i sina gester – eller omvänt står bara personerna där, utan någon riktig relation till omgivningen. Här är idén dock av ett fångat ögonblick av ett mänskligt möte, vars personer måste relatera till varandra utan att se ut som om de strax skulle deklamera eller brista ut i sång… Nedan kan man se de olika stadierna av snurrande på den mentala kameran innan den rätta vinkeln framträdde.
Konceptidéer Yakane, Jack & Mondenaga
Slututförandet skedde i klassisk blyertskiss som tuschades med cross-hatch-teknik. Bilden skapades i två lager: dels personerna för sig, dels bakgrunden bestående av Yakanes tält, och sammanfogades i Photoshop. Den hopfogade bilden kan ses nedan.
Mondenaga i Yakanes befälstält
Ansiktsuttrycken är lågmälda, men blickar och framtoning borde passa för tillfället. Skalan var också viktig: de olika personernas storlek påverkar dels hur de ser på varandra och ger betraktaren en idé om den övergripande känslan i mötet. I sin hand håller Mondenaga en påvlig bulla, en skrift med en metallmedaljong som graverats med bilder på apostlarna Petrus och Paul (i detta fall deras motsvarigheter i berättelsen). Bakgrunden framstod för mitt inre som den hos en romersk befälhavares tält. Efter lite letande i den utmärkta TV-serien ”Masada”, om belägringen av den sista utposten för det judiska upproret 66-73 AD, fann jag några inventarier och detaljer som lika gärna kunde läggas in i en medeltida miljö. Dubbelörnen, symbolen för det bysantinska kejsardömet, fick ersätta den romerska Jupiterörnen. Efteråt renderades bilden i Photoshop, lite detaljer som tex Yakanes & Jacks ringbynja adderades och framför allt effekten av de olika ljuskällorna lades till. Resultatet kan ses nedan.
Mondenaga de Quiroga i Yakanes tält, m Jack
Storyboards: Inför landstigningen
Sjöslaget vid den belägrade staden Arbine mellan två sjöfarande stadsstater har rasat hela dagen. På natten, när de hårda stormbyar som svepte bukten bedarrat, seglar den segrande flottan mot belägrarnas huvudläger för att påbörja en överraskande attack…
Se där temat för denna storyboard. Den här krävde en hel del research – jag vet inte mycket om båtar, även om medeltida skeppstyper är mig mer bekanta än den nutida floran av skorvar. Efter några nätters surfande och ett par bokinköp tonade några vettiga idéer fram, men ändå tog bilden flera veckor och mycket inlärande skissarbete för att färdigställa.
Medeltida Skeppstyper
De viktigaste skeppstyperna för större medeltida skepp var båtar av s.k. kogg-typ, ibland kallade rundskepp (pga den rundade kölen), samt galärer. En galärs främsta framdrivningsmekanism var en eller flera rader av åror, vilket befriade kaptenerna från beroende av väder och vind. Mot 1200-talet utrustades de regelmässigt med segel också trots de pga sin konstruktion inte var goda seglare, och segelberoende även på andra sätt var en svaghet för båtar med militära syften. De medeltida maritima republikerna i Italien – Genua, Venedig, Pisa, Amalfi m.fl. använde sig framför allt av galärer för rena krigsskepp eller skepp med vad som numera kallas dual use – dvs skepp som förvisso fraktade last men också hade militär kapacitet. Galärer har dock dålig lastkapacitet, eftersom mycket av utrymmet tas upp av rorsmännen. Sålunda brukades för handelsbruk ofta rundskepp, som var rena segelfartyg. I krig togs dock regelmässigt större handelsskepp i anspråk för stridigheterna. Av denna anledning var många rundskepp försedda med höga för- och akterkastell från vilka båg- och armborstskyttar kunde svepa fiendefartygs däck.
Koggar som fightas
En av svårigheterna med många av de illustrationer som finns i urkunder är den medeltida icke-realistiska avbildande stilen. Den ger ingen känsla för volym eller skala. Genom att studera målningar av senare liknande skepp och de få teckningar av medeltida skepp jag kunde hitta växte dock insikterna fram. Speciellt en illustration (se här bredvid) gav också en pekare på skalan. Skamlöst ritade jag av och om den till min egen bild, och började på resterande element i en blyertskiss som sedan tuschades över med kross-hatch-teknik.
Jag lät en av skeppen vara en kogg lik den som på bilden ovan, ehuru något ombyggd och ur en annan vinkel, med brandskadade segel och akterkastell för att ge eko av det föregående slaget. Den andra båten i förgrunden fick bli en galär, hårt kämpande mot vind och vågor. Ett antal mindre roddbåtar och landstigningsfarkoster fick illustrera den aktivitet som föregår den nattliga landstigningen. Miljön tecknades med samma teknik som båtarna, fast med lite bredare tuschpenna och pensel. De spridda delarna kom att bilda ett slags collage – på slutet fanns över ett dussin element inklusive bakgrund, vågor, små och större båtar att sätta ihop. Med photoshops hjälp kunde bilden monteras och renderas för att ge rätt nattlig belysning, visa på ljusen i det avlägsna lägret, och andra effekter. Slutresultatet kan ses nedan.
I natten närmar sig Atreminarnas flotta Huvudlägret
Jag hade ett antal låtar som ringde i huvudet vid arbetet med denna bild, men den kanske mest talande var nog: Hans Zimmer – I See Dead People In Boats från ”Pirates of the Caribbean – At Worlds End”.
Projekt Storyboards: Smoke on the Water
Ambitionsgraden fortsätter uppåt.
Efter den allra första storyboarden med Yakane blickande ner på staden Arbine i solnedgången flankerad av katapulter har det kliat i fingrarna att visa den bildens ”tvilling” – där synfältet svänger runt och man ser vad Yakane ser, staden Arbine och dess bukt, havet och himlen. Till sist var det dags. Nu har det dock gått ett dygn, och det stora sjöslaget om Arbine är i full gång. I bukten utkämpar flottor från de stora handelsrepublikerna, motvarande Venedig och Genua, sin dödliga strid. Allt medan Yakane gör sitt bästa för att bombardera staden Arbine för att få den att ge upp innan den kanske undsätts av de ankommande skeppen. Vår vän den ”grekiska elden” kommer åter till bruk, spåren från katapulternas rykande kastbanor förenas med den molniga himlen och ute på havet denna syn…
Ut ur havshöstens dis i gryningen, mellan dimmorna och bankarna av rök, framträdde små vita konturer på vattnet, och ljuset från eldar som brann. De såg redan rökplymer stiga upp från skeppen, vissa förenade i stora svarta pelare som dansade i havsbrisen. Svärmar av brinnande bloss flög mellan de mörka avlägsna skepnaderna där ute, som långa lysande klor som rev, med eld som sprang upp där de vidrörde sitt mål.
Apropå en av mina obligatoriska sidospår: det gick inte att undvika Deep Purples klassiska ”smoke on the water” , som därmed fick utgöra soundtrack till denna scen, i en version med orkesterstöd för maximal maffighet:
Nåväl.
Den här bilden var ett massivt åtagande, med tanke på att det bara är en snabb (?) illustration till en text. Det finns en mängd fällor i den: det är en landskapsbild, innehåller en stad, har ett märkligt perspektiv, massor med trupper, maskiner som kastar saker, rök och fan vet allt… Och som vanligt skulle allt in på en A4.
Ett till sidospår. Jag är irrationellt rädd för stora papper. De är som en stor, vit öken, som stirrar på mig och utmanar mig att skapa ett totalt pekoral till kludd. Bara tanken får mig att svettas. A4 är lagom för mig. Endast tvingande omständigheter får mig att glänta på mitt A3-block.
Här var svårigheterna stora. Redan den första konceptskissen visade att det skulle bli ett pillejobb värdig en frimärkssamlare att rita alla små detaljer, och hur pappret skulle se ut med alla mörka partier ville jag inte tänka på… och de satans belägringsmaskinerna som måste ritas i perspektiv (klossarna markerar deras tänkta läge) och ljuset från morgonsolen som skulle skugga allt (se pilen) och…aaargh. Den blev liggande över en månad.
Koncept för slaget om Arbine
Men vad har man fantasin till? Istället för att förbereda en stor tavla av det hela och gå till väga som man SKA göra, kastar jag mig ut i det totalt okända, sån är jag… och det slog mig att det kanske fanns en ful genväg. Man kunde begagna sig av… Ritfilm. Ritfilm är likt kalkerpapper, en nästan helt genomskinlig film, men behandlad så att den är styv, nästan som OH-film, men det går att rita och sudda på osv. Lysande. Sålunda beväpnad och med de nya tuschpenselpennorna man skaffat (och ritat 2 hela bilder med!) skred jag till verket…
Modell på en Ballista
Först ritade jag med bläck direkt på skissen. Arbine befinner sig på motsvarande Adriatiska havet så jag tittade på städer som Split och Dubrovnik för dess murar och allmänna utseende. De många myrlika soldaterna som bemannar och vaktar maskinerna har bysantinska kläder och utrustning av sen 1200-talstyp som är bekant och redan förekommit i andra storyboards. Petigt, men inte svårt. Värre var det med belägringsutrustningen.
Liten katapult av ”Skorpion”-typ
Jag hade ritat en del sådan innan i en annan storyboard. Nu skulle det dock bli mycket mer, och från en konstig vinkel snett ovanifrån. Och vilka varianter skulle man ta? Att bara köra på flera av samma sorter vore praktiskt men…trist. Och förmodernt artilleri är ju lite smårolig, vem skulle inte vilja att ha en ballista på balkongen? Jag dök ner i mina böcker och mitt bildbibliotek, läste på ytterligare och hittade illustrationer på flera kul varianter av ballistor, trebucheter och katapulter, skorpioner med mera.
Modell av Katapult med kastarm
En not om maskinerna: en ballista eller arbalest är i praktiken en jättestor båge. En kastarmskatapult är som en stor slunga. De jobbar alla med elastiska senor som kastar iväg projektiler uppemot 200 meter, mer om de står på en höjd. ”Grekisk Eld” bör ha skjutits med en katapult, troligen en lätt sådan. Såvida inte man ville nå långt, riktigt långt.
Trebuchet, från en 1200-talsurkund
Superkanonen på den här tiden var trebucheten, som är en slunga placerad på en stor motviktshävstång. Den fylldes med sten eller grus och kunde väga uppemot ett ton. En stor trebuchet kunde kasta en stenbumling på 50 kilo uppemot 200 meter, och en lättare projektil for i en hög kastbana hundratals meter ytterligare. En sådan finns tex i Luc Bessons ”Jeanne d’Arc”. Förutom flera katapulter måste Yakane ha en sådan: stor karl – stor kanon och allt det där…
Kanske inte maximalt realistiskt, men i alla fall…möjligt.
I fortsättning ritades hav och växtlighet snabbt och skissartat direkt med tuschpensel. Ett karpaltunnelsyndrom senare såg det ungefär ut som nedan.
Nu återstod himlen och röken från staden, samt de rykande kastbanorna från katapulterna. Det ritade jag på ritfilmen. Fantastiskt material.
Sedan scannade jag in det hela, lade på ljussättning på miljön för att visa den tidiga morgontimmen när det stora sjöslaget kör igång, lite ljuseffekter till flammor med mera. Och voila. Förhoppningsvis skiner i alla fall skuggan av en glimt av maffighet igenom på min första bild någonsin av ett fältslag.
Yakane ser ut över belägringen och Sjöslaget om Arbine
Projekt Storyboards: Grekerna Retirerar
Det var en händelse som såg ut som en tanke: samtidigt som grekerna körde sina galna upptåg på Athens gator och fick tigga oss om pengar för att kunna överleva som land ett litet tag till satt jag och skrev om slutfasen av den sista tid när grekerna verkligen var något att ha – det bysantinska rikets förfall som militärmakt, och dess sakta nedstigande i bankrutt och religiös intolerans under 1300-talet. Det var, som jag skrivit annorstädes, imponerande att de under sådana omståndigheter ens kunde hålla fast så länge, ända till 1453 då de energiska turkarna som via Kallipolis tagit steget över till Europa åter kunde göra Konstantins stad till centrum för ett respektingivande imperium igen.
Hur som helst. Tidigare storyboards har visat huvudpersonen Yakane i spetsen för en motsvarande bysantinsk arméstyrka som belägrar staden Arbine. Efter diverse förvecklingar blir staden till slut undsatt från sjösidan av antågande västerlänningar. Yakane leder under den månupplysta natten sina trupper bort från den brinnande staden.
Trupptyperna var de bekanta bysantinska sådana som redovisats i tex
https://paulusindomitus.wordpress.com/2010/04/27/projekt-storyboards-legokaptenen/
Skissen till bilden tillkom först som ett vågstycke – jag har velat förbättra min tuschteknik en tid, och bestämde mig för att rita bilden direkt på konceptskissen med tuschpenna -och pensel. Lite manga-style. Det blev tja, faktiskt, nästan en smula…bra. För ett första försök.
Yakane leder reträtten från Arbine
Det är klart, perspektivet är inte riktigt rätt, och ett gäng andra småfel smög sig in i hastigheten. Men ändå. Det känns som om detta kan bli en vinnande teknik för just storyboards, där det viktigaste är att visa på en översiktlig vy och skapa ett allmänt intryck av en scen. Den här fångar det jag var ute efter, ett gäng soldater som i natten smiter iväg under sin befälhavares ledning. Frågan var också om man inte ytterligare kunde stärka den sökta känslan genom lite bildbehandling. Enter Photoshop och…
Yakane leder reträtten från Arbine - ljussatt
Voila. Med ljusverktygen kunde man skapa nattmörker och lite inre och yttre lyster på facklan, månen och den brinnande staden. Och genom att flytta runt lite på Yakane och klipporna runtom honom och dra ut några av figurerna kunde man bota de värsta perspektivfelen. Det var kul, och inte för blodigt tidskrävande.
Projekt Storyboards: Legokaptenen
Härnäst i sviten av bilder på den bistre huvudpersonen Yakane får vi åter se honom som kapten för legosoldater, denna gång när han håller ett tal för sina trupper i deras läger på morgonen före anfallet. Runt sig har han reguljära soldater av bysantinsk typ, klädda i tidstrogna rustningar i bruk i Grekland på 1200-till 1300-talet. De här trupperna är de sista representanterna för den stolta bysantinska professionella armén, vars öde det blev att rationaliseras ur existens under de första åren på 1300-talet, då de sista seriösa inhemska enheterna tynade bort genom att kejsaren Andronikos II (1282-1328) lade ut dem på entrepenad – i praktiken upplöste han Konstantinopels centralarmé genom att tvinga rikets provinsguvernörer och stormän att hysa dess regementen, då regeringen inte själv tyckte sig ha råd att betala dem. I framtiden skulle det östromerska rikets öde helt ligga i händerna på legosoldater, medan deras kejsare ägnade sig åt självmordsaktiga inbördes strider. Samtidigt slog klostrens och de privata landägarnas landinnehav och andel av rikets skatteuppbörd alla rekord. Det är i själva verket ett underverk att Konstantinopel kunde hålla ut ända till 1453.
Nåväl.
Bysantinskt Infanteri
Bysantinsk tung Scutatoi
Rekonstruktioner för trupperna kan ses ovan. De är typiska för senare delen av 1100-talet, men behöll sin karaktär till slutet av 1200-talet, Till vänster syns en typisk infanterist i typiska filtskydd, som skyddar mot slag och pilar. Just denna har yxa och sköld, men liknande utrustning kunde användas av bågskyttar eller spjutbärare. Den tyngre är en scutatoi, en ”sköldbärare”, tungt infanteri med den typiska bysantinska lamellen, som så småningom gav vika för ringbrynja.
Det är krigare av den här typen som skyddar de krigsmaskiner som Yakane anför, och till vilka han riktar sig i nedanstående bild, utförd med kol och blyerts. Hans adjutant Jack, en västerländsk legosoldat som skall överräcka Yakanes bud till den belägrade staden, står och ser lite oroligt upp på sin befälhavare. Denne ser olycksbådande på Jack när han håller sitt tal, som är så floskulöst som han kan göra det – Yakane är inte mycket för bullshit. Yakane har både svärd, sköld och båge och pilar i koger av turkisk typ hängande från sitt midjebälte. Både Jack och Yakane är klädda i de nyare brynjorna för ryttare med de typiska grekiska läderbanden, i Yakanes fall med ett extra läderharnesk under, och befälhavarens mantel snett över kroppen.
Yakane talar till trupperna inför Slaget om Arbine
Projekt Storyboards: Belägring i Skymningen
Den första storyboarden för berättelsens löpande handling visar, naturligt nog, den första scenen i handlingen. Huvudkaraktären i bok 1, ”Serseri”, är den dödlige krigaren Yakane. Denne verkar i berättelsens början som en legosoldatshärförare i en motsvarighet till bysantinska riket, och deltar i en ledande position i belägringen av staden Arbine. Yakane skildras som sittande på en häst på en höjd ovan staden bredvid en rad krigsmaskiner som bombarderar staden nedanför.
Yakane ovan Arbine
Yakane är klädd som en bysantinsk officer runt 1300-talets början. Han bär ringbrynja med de karaktäristiska bysantinska läderbanden som justerade den på överkroppen, och under den ett läderskydd vars kanter är försedda med utstickande läderfransar. Han bär svärd, sköld, och pilbåge av sammansatt modell, full stridsutrustning för en bysantinsk ryttare. Över bålen har han knutit en mantel snett så att den inte hindrar bågarmens rörelser. Hästen och dess sadel och remtyg är hämtade från avbildningar av samtida utförande på balkan och grekland.
Krigsmaskinerna bakom honom består av katapulter och längst ut en långskjutande trebuchet av den typ som användes för att kasta tyngre projektiler. Allt förstås historiskt korrekt så långt jag kunnat belägga det.
Själva bilden är mest en skiss för att ge en idé om miljön med huvudpersonen i förgrunden, snabbt utförd med vanlig blyertspenna och sedan tuschad. För att ge stämning åt scenen la jag in att det är sent på dagen, och ritade moln och himmel nära solnedgången med kolkrita för de mjukare övergångarna på himlen. Här kan man åter se att arbetet med bilden kom att påverka texten – scenen ändrades till att vara sent på dagen, och under natten och nästa dags morgon sker de första dramatiska händelserna.
En typisk sak med att arbeta med både bild och text är hur uppmärksam det gör en på detaljer, vilket dock kan föra en in på sidospår. Historien är ändlöst försedd med fascinerande möjligheter till nergrottning, och här var det just belägringsteknik som blev lite av en tidstjuv. Jag hade från början bestämt mig för att Yakane och hans belägrande trupper besköt Arbine med den s.k. pyr hygron, den berömda ”grekiska elden”. Den bysantinska belägringskonsten stod på en hög nivå, och den ”grekiska elden” var dess mest berömda vapen. Den var en troligvis oljebaserad vätska som antändes och slungades mot fienden. Dess mest avgörande verkan var mot träkonstruktioner, speciellt fartyg, och den anses ha spelat en viktig roll när bysantinarna lyckades slå tillbaka de arabiska försöken att erövra Konstantinopel på 670-talet. Jag beskriver dess verkan i berättelsen:
”Det var en klibbig vätska som fattade eld när dess brinnande behållare krossades och med en stark ljusblixt spred ett dödsbringande eldregn och brinnande krukskärvor över hela träffområdet. Den antände allt den vidrörde och var ytterligt svårsläckt. Vatten bara spred elden ytterligare. De stackars satar som hade oturen att få det på sig förvandlades oftast snabbt till springande och skrikande facklor som spred branden ytterligare. Yakane kunde minnas skriken, larmet och paniken som omvärvt honom när han själv varit på den mottagande sidan av eldregnet, den otroliga hetta och doften av bränt kött som slog mot en från brandområdet.”
För en snabbintroduktion till detta medeltida terrorvapen se tex. http://en.wikipedia.org/wiki/Greek_fire
Det blev oemotståndligt att låta den grekiska elden med dess visuellt starka effekt förekomma mer i berättelsen, och den kommer att återkomma i senare storyboards…
Projekt Storyboards: Födelsen
Som en del i att skriva ner mina berättelser så kliar det förstås också i fingrarna av att rita sådant som man ser för sin Inre Syn. Inom filmen är storyboards sedan länge en vedertagen teknik. Flera av de regissörer vars visuella stil jag uppskattar, som Ridley Scott, är inte främmande för att själva fatta pennan och med sina Storyboard Artists skissa på hur scenerna skall se ut. Så vitt jag vet är det dock inte så vanligt när man försöker skriva en bok.
Det är märkligt. För man märker snabbt en växelverkan mellan bild och text. Många av beskrivningarna i min berättelse tenderar att börja som bilder. Bildens överlägsna mängd information gör att mycket faller på plats. Man lägger märke till mer detaljer, man får en känsla för hur saker står eller måste röra sig i förhållande till varandra, och får ledtrådar till vilket intryck något ger. En skiss kan ge helt ny inspiration till handling i berättelsen. Ovärderligt. Ett försvarligt bibliotek av Storyboards, design av byggnader, landskap och artefakter samt Porträtt har börjat växa fram som täcker det jag skriver om, i olika stilar och med olika teknik.
- ”Hon var nästan framme vid Lejonporten, nergången till de kungliga stallarna och sin farliga färds destination. Men var fanns den som skulle möta upp henne? Gülfems hjärta slog hårt medan hon bet i sina plutande läppar av oro. Hon stod just i begrepp att lämna sitt paket på marken och skynda sig tillbaka till haremets trygghet när en skugga lösgjorde sig från det kompakta mörkret alldeles framför henne.”
Den första scenen, ”Födelsen”, fick nyligen en egen Storyboard och kan vara en bra början. En slavinna skall smuggla undan ett litet paket var innehåll snart skall visa sig, och rör sig en mörk natt runt på sultanens citadell, när hon träffar på en mörk gestalt…
Bilden är gjord som en klassisk skiss som upparbetats med mjuk kolkrita. Tekniken möjliggör ett realistiskt återgivande av ansiktsuttryck. Bilden bidrog till att definiera hur slavinnan skulle se ut – innan jag ritade den hade jag inte en aning, utöver att hon skulle vara ung och snygg i största allmänhet (sultanens harem tenderar att premiera sådant). Hon måste ha något utmärkande drag, och jag gjorde henne tämligen ljus. Med härledning från bilder på turkiska fotomodeller kunde ett fungerande utseende arbetas fram, och förhoppningsvis skall hennes känsla av utsatthet och nervositet gå igen i bilden. Kläderna är grundligt genomresearchade och överenstämmer med couture i ett medeltida harem i östra medelhavet, som de ottomanska odaliskernas. Den mörka skepnaden bakom henne skall vara höljd i skugga men ändå synas. Som en kompromiss lät jag ansiktet vara försänkt i mörker medan de svepande tygerna i hans kaftan framträder i ljuset av facklor och månen som kikar fram ur den molniga himlen. Även här kan man se att arbetet med en bild påverkar texten – belysning och stämning kom att förändras av insikterna som ritarbetet gav.
Lejonfiguren är inspirerad av en bro i Kairo, och i förgrunden kladdade jag snabbt in ett schematiskt stadslandskap med antydda kupoler och minareter för att ge miljön.
Indomitus.blog 