Månadsarkiv: maj 2021
All vår början bliver svår…bläck & akvarell
Ink & Wash, tekniken att göra snabba skisser i bläck och akvarell är en egen konstart i sig, med många olika inriktningar. På sistone har jag sneglat på dess användning bland designers, mattemålningsartister och arkitekter. Med några snabba penseldrag, understödda av välplacerade tuschlinjer, skapar man intrycket av en miljö, ett monument eller gatuscen. På sistone har jag gjort lite tester på området i syfte att kunna skapa mer av dessa motiv.
Många av mina bilder äger rum i min egenskapade värld och dess miljöer. Landet Bortoms sagolandskap, den stora staden Aracanea och det ännu väldigare Al-Kash m.fl. har fått bilda fond för många bilder. Många av de miljöer och arkitekturdesigner som gjorts för detta förtjänar att få en litet mer noggrann behandling. Ett antal skisser i blyerts, ibland kompletterade med mangapennor, på designer för miljöer, byggnader och liknande har gjorts genom åren. Men tiden har inte riktigt räckt till för att gå vidare till mer genomarbetade alster. Den relativt snabba och impressionistiska tekniken hos Ink & Wash skulle då passa perfekt för att utgöra en bro till bilder som betonar miljön, utan att slå över i rent landskapsmåleri.
Akvareller kombineras numera oftast med fina bläckpennor av modernt snitt, men det klassiska sättet bygger på användning av gammaldags stålpenna, doppad i bläckhorn. Det skall sägas att bruket av båda dessa tekniker utgör en inte obetydlig nackdel om man (som jag) är darrhänt.
Båda bygger på ytterst flödande, lösliga och okontrollerbara media: rinnande bläck respektive vattniga färger. Till det kommer ett rent psykologiskt handikapp: bristen på kontroll är oroväckande för någon med förkärlek för små pilliga detaljer och omtagningar i syfte att hitta den rätta linjen.
Senaste året har jag vid några tillfällen använt akvareller för att göra luddiga, mer obestämda bakgrunder till bilder. Nyligen bestämde jag mig för att göra en mer ingående serie tester av tekniken för att se om det kunde vara en framkomlig väg för mina syften genom att kombinera akvarell med gradvis svårare former av kompletterande linjeverktyg. Jag utgick från ett sammanhållande tema: skisserna föreställer alla scener i staden Aracanea, mina drömmars Konstantinopel, där den första av mina berättelser utspelas.
Först ut tog jag en över 10 år gammal skiss på en stadsmiljö, och målade på den. Skissen var i ett enkelt perspektiv från en gata, med Corinna, en av protagonisterna, dittecknad i förgrunden i efterhand.
Så vi smetade på färg i ett par två-tre lager… och det blev inte så bra. Färgen var för tjock, och enhetlig. Det hjälpte heller inte att papperet var tunt, vilket minskade uppsugningen och förmågan att skapa nyanser. Det hela måste mest räknas som en övning i att stadga handen.
Från den gjordes en ny skiss m smal bläckpenna, helt fritt, utan linjal. Akvarellarbetet underlättades av mycket bättre papper (220 g). Trots att jag återvände och lade på fler lager färg för att få mer skiftningar gick det hyfsat snabbt, och tog allt som allt 2 kvällar.
Nästan allt kan förstås förbättras: det fria skissandet i bläck gjorde att mycket ser lite vint och skevt ut, skuggor och ljusskiftningar är primitiva, osv. Det var dock ett klart fall framåt, och närmade sig den känsla jag sökt.
För den sista bilden fanns också en idéskiss sedan många år, föreställande en av Aracaneas yttre stadsdelar längs den Gyllene Vägen som leder in mot stadskärnan.
Här tog jag steget fullt ut och använde min nyinköpta stålpenna m kinesiskt dopp-bläck för den nya teckningen. Och se, bläcket var inte så svårkontrollerat som jag fruktat och hela upplevelsen artade sig till att bli riktigt behaglig.
Grundteckningen blev på det hela taget inte dum, med perspektivet mer upphöjt vilket möjliggjorde att skildra mer detaljer från den närmast lantliga miljön som råder precis innanför murarna, med stadskärnans kullar långt borta. Sedan kom färgen.
Här visade sig åter två problem. Ett rörde materialet: för stålpennans skull valde jag ett slätt, men åter för tunt papper, vilket gör färgen plattare och mindre nyanserad. Det andra var att jag åter bredde på lite för mycket, mest i meningen täckte för mycket. Min skräck för det vita, att låta områden vara, framstå här tydligt. Det gör att bilden till sist och syvende mer ser ut som en slags serietidningsillustration, om än lite i den franska stilen, än en ink & wash-bild.
Nå. Dessa tre första bilder, tillkomna på en vecka, gav ändå massor med nyttig input. Och lärdomar för framtiden, som:
- Välj konsekvent tjockast möjliga papper
- Använd mindre mängd färg, våga lämna mer vita fält och fyll inte i varje litet hörn
- Gör bläckskissen så fri och sparsmakad som möjligt – undvik för mycket detaljer som kan åstadkommas m färg istället.
- Använd mer olika färger, experimentera med kontrasterande färglager som ger skiftningarna mer liv.
Det är bara början. Fler bilder av den här typen är igång, och mer tekniker att utforska: som målning vått-i-vått, med papperet förblött. Vad gör det med bläcket, som ska vara vattenfast? Det finns bara ett sätt att få reda på det. Stålpennan är här för att stanna, känner jag – det var en uppenbarelse, och möjligen ett nytt favoritredskap för framtiden.
Landet Bortom – Sidherna (I)
Det skulle bli enkelt – en teckning i klassisk crosshatch-teknik, färglagd old school med akvareller. Och det började bra – men sedan närmast förstördes bilden av fummel och problem med utrustning.
I förra inlägget omtalades de odödliga sidherna i Y Tìr eller ”Landet Bortom”, en keltiskainspirerad fantasyvärld. De äldsta sidherna är ättlingar till några av de första bosättarna i den världen och har åtminstone en 1500 år på nacken när man stöter på dem. Vid det laget tillhör de en slags splittrad folkspillra, aldrig mer än några få på samma plats och ofta i rörelse, som dock alltid bemöts med stor aktning och bävan av den vanliga mänskliga befolkningen. I en magiskt påverkad värld finns det en hel del övermänskligt som de här odödliga kan lära och ta till sig under sitt långa livsspann, och de utgör oftast eliten av vad de än väljer att ägna sig åt. De ges därför företräde eller i alla fall en motvillig respekt och kan om de så väljer spela en framträdande roll i olika sammanhang. Sidher som valt att slå sig ner på en plats intar oundvikligt en dominerande ställning, oavsett vilken roll de utövar i övrigt – antingen de verkar som barder, politiker eller krigare.
Idén om sidherna och deras värld utkristalliserades för många år sedan. Flera bilder har gjorts och även förevisats här som utspelas i Landet Bortom, men de har alltid haft protagonisterna i berättelsen som fokus, och dessa är främlingar där. Men till dags dato hade jag gjort få bilder av sidherna själva, eller några andra för Y Tìr infödda element för den delen, förbi idéstadiet. Dags att rätta till det, och i ett anfall av otålighet drog jag fram ett gammalt idéutkast och började rita.
Utkastet var extremt grundläggande, ämnat åt att ge siluett och linjer för de historiska utstyrslarna, vilka nu är så pass välkända för mig från år av research att det drev mig att bli lite djärv. Normalt skulle jag gå vidare och göra en åtminstone halvfärdig teckning i blyerts innan jag vågade mig på bläcket. Nu utmanade jag mig själv genom att skapa allt, detaljer osv, direkt i tusch & bläck.
Den stora darren skulle komma med ritandet av figurernas ansikten, det visste jag. Så bara för att psyka mig, gjorde jag det först på varje figur. Jag hade en fördel – de här figurerna är så pass levande och tydliga för mitt inre att förebilder för deras ansikten i flera fall valts och låg för mina ögon sedan år tillbaka.
Rhona Mitra 
Alyssa Sutherland 
Angie Everhart 
Tom Hiddleston
Att rita med bläck i crosshatch-teknik efter att under lång tid ha pysslat med att lära sig nya och annorlunda tekniker var lite som att komma hem. Relativt snabbt och utan mycket tvekan flöt bilderna ner en efter en, och på mindre än ett dygn var de där.
Alright. Uppfylld av hur lätt det gått, gick jag direkt över till att måla med akvarellerna, för vilka konturerna från utkastet redan överförts. Jag gjorde en bakgrund i matta toner och började lägga på successiva lager för figurerna. Och det såg lovande ut.
sidherna akvarellmålning 
missmatch målning vs teckning
Men övermod går före fall. I brådskan glömdes det bort att figurerna modifierats under själva tuschtecknandet, med små förändringar i position och utsträckning/längd. Resultatet var att målning och teckning inte passade ihop, vilket jag inte märkte förrän målningen började närma sig klarhet. Till det kom att jag misslyckades att scanna in målningen (vilket alltid är komplicerat pga. akvarells semitransparenta natur) med en jämn färgskala. Ovan till höger syns debaclet som var bilden på det här stadiet. Utsikten att behöva ägna åtskillig tid åt en föga upphetsande fix och hopfogning av en bild som börjat närmast lekande lätt var… deprimerande.
Bilden lades åt sidan för ett tag, men efter att ha laddat med lite framgång i andra projekt återkom jag nyligen till den. Som misstänkt var det ett förödande trist slitgöra – men så betalar vi för våra synder, eller nåt. Till slut stod de mer eller mindre klara, inte riktigt som jag tänkt men nära nog.
De första sidherna hade äntligen fått sin bild, med iaf. något av sin anda och personlighet i kroppsspråk och ansiktsuttryck. Beltan är en tystlåten, bister krigare och enstöring. Ycifim, ”den Kvicka” hennes motsats; social och klurig, ännu relativt ny i sin odödlighet. Iriasan, ”Den Brinnande” är en av Landets främsta krigare, en heroisk tusenårig gestalt. Silaín är en av Landet Bortoms främsta rådsherrar, subtil med fingret på ödets puls; alltid framsynt, alltid eftertänksam. Det där är inga spetsörade självlysande alver, utan mer jordnära, luttrade överlevare i en hård och långt från sagolik värld.
Processen var stökig och tog en helt oacceptabel lång tid. Det mest trista var att ambitionen att så mycket som möjligt köra old school utan att använda digitala verktyg gick om intet av behovet att sträcka och foga samman teckning och färg. Efterskuggning -och högdagrar, som jag tänkt göra för hand, fick här läggas in digitalt på den hopfogade bilden. Men som alltid kan problemen också vara en lärorik erfarenhet. Nästa gång ska jag vara mycket mer noggrann med de olika momenten, och i förväg testa färger och scanning med förbestämda inställningar. En sak är säker: det blir mer bilder från Landet Bortom, både med och utan sidherna.
Sidherna bygger framför allt på en av de två mytologiska idéer som utgjorde basen för bl.a. J.R.R. Tolkiens utveckling av Elves/Alver med en hel uråldrig mythos runt dem – kelternas Aos sí eller tuatha de danann, ett gudalikt folk från urtiden (den andra var de besläktade germaniska elfr/alferna). Se lite om dessas förlagor nedan
Landet Bortom – en introduktion
Det började som en bihandling i mina berättelser men växte ut till en hel värld. Då jag nyligen påbörjat och även hunnit färdigställa flera illustrationer och andra verk med koppling dit kan det vara värt att kort berätta om det här intressanta stället.
Landet Bortom, eller Y Tìr, utgör en del av mina fantasyberättelsers multiversum. Det är en parallell dimension till huvudberättelsen där, genom ett antal historiska förvecklingar, området som motsvarar västerlandet kommit att domineras av en keltiskt inspirerad civilisation utan några riktiga konkurrenter eller yttre hot. Tills nu…
Ursprungsidén är enkel nog. Genom en kosmisk händelse i A’ratauma, mina berättelser ”huvudverklighet”, befann sig plötsligt flera tiotusentals cymrer (motsv. kelter IRL) från över hela sin ursprungliga kultursfär plötsligt i ett okänt land, närmast tomt på folk.
90% av de ”nyanlända” avled tämligen omedelbart i den serie av kataklysmiska naturkatastrofer som drabbade Landet samtidigt som de kom över. De som överlevde denna händelse, hädanefter kallad An Imeacht, ”övergången”, var en folkspillra på knappt 10 000, vilka därefter befann sig utspridda i en fullkomligt ociviliserad kontinent som liknade men ändå var definitivt skild från deras forna hem. De enda andra man stötte på var utspridda små stammar av hudklädda jägare med stenredskap.
I den här världen kom så de fåtaliga men tekniskt och socialt överlägsna cymrerna, utan störande inslag som motsvarigheten till romare och kristna, att etablera välden, intrikata nät av hövdingadömen, klaner och annat där den dito keltiska kulturen kunnat utvecklas i snart 1400 år. Från nybyggda fästningar på bergstoppar och kullar samt några av de få riktiga städerna de anlade i den nya världen, bredde cymbrerna ut sig och gjorde sig till herrar över vad som kom att kallas Y Tìr eller ”Landet Bortom”. De flesta av urinvånarna förslavades när cymrerna anlände, men med åren har de allt mer beblandat sig med dem och antagit dessas kultur.
Cymbrerna utgör inte på något sätt ett monolitiskt block. Snarare tvärtom. Cymrerna kom redan från början från delvis olika folkslag med bl.a. olika om än besläktade språk. Trots sin politiska och kulturella hegemoni och de många drag som de delar har det stora området som de kommit att bebo dragit dem ytterligare i olika riktningar, och skillnaderna i etnicitet, språk och kultur har skärpts. Dessutom utgör några av de fundamentala inslagen i den cymriska kulturen i sig komplikationer. Deras grundläggande organisation bestod av klaner och stamsamfälligheter vilka hade tämligen svårt att samarbeta någon längre tid och ofta låg i luven på varandra. Cymrisk religion var på en gång lösligt organiserad men hade också vissa övergripande drag, och förhållandet mellan deras religiösa och politiska makthavare har varit en stöttesten. Cymrerna saknade vid sin ankomst en skriftlig kultur. Och så vidare.
1400 år är dock lång tid, och en utveckling har efter hand skett som lett till vad som kunde kallas en slags cymrisk högkultur i landet bortom.
I de mest bördiga områdena väster om det centrala Y Tír växte en slags konfederation upp, de sk. Tìr Yrifang eller ”De Ungas Länder” som verkar under gemensamma normer och institutioner, bla. har de från tid till annan erkänt en slags överkonung eller furste.
Dessa områden ligger dock sedan sekler i konflikt med ett annat ”block” i nordväst, de s.k. Druidhe nar Tir ar Fir, ”Druid-herrarnas Länder”, där druiderna, det religiösa etablissemanget, håller ett hårt grepp om befolkningen i vad som kan liknas vid en slags keltisk teokrati.
Söderut har cymrerna koloniserat kustområdena och där har hela kluster av riken och välden med allt mer divergerande kultur och intressen bildats. Österut har man etablerat enstaka stödjepunkter, med en delvis handelsbaserad närvaro på randen till det stora inlandet som växt i takt med att den Stora Isen i norr drar sig tillbaka. Där, och i de djupa skogarna nordöst om cymbrernas kärnländer, har man också för första gången träffat på större och mer välorganiserade grupper av ”infödda” folkslag som kunnat utgöra ett påtagligt hot mot cymrernas dominans.
Till sist något om kosmologin och det mest påtagliga fantasy-inslaget i Y Tír. Den keltiskinspirerade religiösa världsbilden med dess gudar, människooffer och ambivalenta relation till döden och andevärlden är här ett faktum. Fixeringen vid det förgångna och äldre tiders makter och gudar är påtaglig och har ett starkt grepp om (cymbrerna)s världsbild på alla plan.
Skillnaden mot vår verklighet är dock, just som i huvudvärlden A’ratauma, inte så stor som man kan tro. De flesta religiösa företrädare är charlataner där lika väl som här, de flesta riter mumbojumbo. Men att magi och/eller riter ibland faktiskt funkar gör ändå en viss, skillnad.
En av de mer genomgripande effekterna är förekomsten av de s.k. sidhe. Sidherna i Landet Bortom är en slags odödliga (i meningen att de inte åldras). Några av dem var sådana redan när de kom dit, och har alltså minst en 1500 år i bagaget. Några nya har framträtt genom seklerna. Orsaken till deras existens är höljd i dimmor, men de var en del av kulturen redan före An Imeacht, där de betraktades som ett eget folkslag, en slags halvgudar eller i alla fall ättlingar till sådana. Sidherna har utgjort ett viktigt inslag i Landet Bortom som en slags bevarare av minnet från tiden innan an imeacht, som ledare och rådgivare – utan dem är det möjligt att ingen cymrisk högkultur på den nivå som är, skulle ha framträtt.
I mina berättelser framträder flera minnesvärda sidher som sätter sin prägel på Landet Bortom, men som märkligt nog inte avbildats alls annat än som mycket halvdana idéutkast genom åren. Det är främst mitt beslut att rätta till det här som kommer att vara föremål för kommande inlägg och bilder om Landet Bortom.
För en inledande orientering om kelterna, keltisk mytologi & tro allmänt – se bl.a.
- Celts – Wikipedia
- ”Om det Galliska Kriget” av ingen mindre än Julius Caesar – se länk.
- Keltisk mytologi och irländska sagor
- Celtic mythology – Wikipedia
- ”Blood and Mistletoe” av Ronald Hutton, Yale University Press, 2011
- ”Keltiska Gudar och Myter” av Anne Ross, Christina Demevik och Roger Garland (ill.), Legenda 1990
En Tigermamma
En jubileumspresent som förvandlades till krya-på-dig-hälsning
Det var i samband med ett jubileum som jag gjorde nedanstående frihandsteckning för en vän som är, tja lite tokig i tigrar. Redan då sade jag till henne att ”den där kommer att färgläggas en dag, när jag ehm, lärt mig hur man gör…” Jag tyckte inte att min dåvarande enda teknik för att måla, mitt märkliga fumlande med akvareller, fungerade för motivet som jag föreställde mig det och var värdigt mottagaren.
Som saker skedde, har man senaste året börjat fuska så smått i en teknik som passar väl för att måla/färglägga päls på djur – mina numera kära Faber-Castell polychromos-pennor.
En hälsorelaterad incident rörande den kära mottagaren av bilden fick mig att lägga annat åt sidan och ta tag i det där. Dags att göra något nyttigt.
Jag tog skissen och gjorde en kopia av den i en jordig sepiaton, och började sedan måla den med polychromos-pennorna, ljusare färger först, sedan allt mörkare, lager på lager, hårstrå för hårstrå…
Tigrar är verkligen vackra djur, men hårresande, bokstavligen, tidsödande att måla med sin varierade färgteckning på pälsen. Men det är vad man har nätter till. Halvvägs igenom såg de iaf rimligt, tja inte helt förskräckliga ut.
Som vanligt, måste man säga vid det här laget, hade jag dock tagit till ett för tunt papper för de många lagren färg, för att inte tala om tillämpningen av blender och lösningsmedel på partier där jag ville få färgerna att smälta samman. En mättnad och hotfull knölighet började rätt snart infinna sig. Jag skaffade på mig några extra pennor från Caran d’Aches Luminance-serie, de bästa i världen för ljusa kulörer, för sluttampen.
När papperet trots nedtejpning började se ut som en pestsmittad pizza var det dags att sätta p. Jag svepte med lite akvarellpenna över partierna utanför figurerna, för att få det att likna snö lite grann i alla fall. Nu såg den åtminstone snarlik ut som jag hade föreställt mig den från början. Och kunde överräckas, ont om länge, till sin passande mottagare, sannerligen en tigermamma med ungar i egen rätt. Ett litet tecken på min uppskattning, och alla välgångsönskningar jag kan uppamma.
För dig, Mary.
Dvärgar på krigsstigen 2
De etiopiska fantasydvärgarna, färglagda, samlade och redo att kicka rumpa
Efter att ha arbetat fram och tecknat designen för det här uppdragets etiopiskt inspirerade fantasydvärgar (se förra inlägget) var det dags för det mer slitiga görat: färgläggningen. I det här fallet var det inte bara fråga om att det alltid varit och är ett problembarn för mig. Färgerna t.ex. inte väljas på måfå, utan behövde stämma överens med designen på kläder, vapen och parafernalia och dess kulturella rötter, enligt uppdragsgivarens önskemål, och mina egna preferenser för den delen: jag har studerat och fascinerats av Etiopiens medeltida kultur sedan flera år.
Denne hade försett mig med flera exempel, (se ovan & nedan), och jag fortsatte därefter att hålla mig så nära som möjligt till de verkliga förlagorna och samlade in ytterligare bilder från etiopisk förmodern konst och ikonografi, foton och annat liknande material.
Både det målade materialet och fotona på nutida reproduktioner av framför allt religiöst präglad äldre klädnad kom att bli utgångspunkt för den färgskala jag utgick ifrån för dvärgkrigarna.
Först ut var den första skissen, den sköldbärande yxmannen på språng. Han bär på många olika material, som läder, olika metalldetaljer, stenar, trä och annat. Sålunda var det passande att han fick bilda mall för hur färgarbetet skulle ske även för de påföljande figurerna. Mängden lager och för vad, ljusriktning, ordningen i målandet och vilka inställningar av matthet, färgvärme, opacitet med mera som skulle användas fick här sina givna utgångspunkter.
Näste man, eller dvärg, till rakning var den fjällbrynjebärande yxmannen. Delvis inspirerad av de bysantinska dragen i hans rustning, fick han en lila färg med gulddetaljer på sin lemde, en färg med kopplingar till kunglighet i vår världs Östrom. Denna bär han också delvis virad runt bålen enligt vad vissa källor visar. Här aktualiserades dock ett problem som illustratörer av medeltida krigsmän alltid måste tampas med: ringbrynja. Hur, är frågan, målar men en ringbrynja som är passabel utan att behöva handrita varenda en av tusentals nitade ringar?
Ringbrynjeproblemet kom att bli akut för nästa bild: pikeneraren. Denne bär mycket mer av den, och här uppstod en flaskhals i arbetet medan jag bestämde mig för hur jag skulle göra. Efter mycket om och men blev lösningen att skapa ett grafiskt mönster som sedan kunde läggas på, böjas och förhoppningsvis skuggas och jämkas ihop runt figurernas skepnader. Lösningen var inte idealisk, och skulle ändå komma att innebära en hel del tidsödande pillande, men var det bästa jag kunde komma på.
Pikeneraren fick bli test-caset för ringbrynjemodellen. en slutsats blev att brynjan framtonar som rätt mörk. Så efter hade först tänkt mig en väldigt ljus färgskala i olika vita nyanser som kontrast till metalldetaljerna kunde jag ändra det till förmån för mer historiska grundade, om än ljusa kulörer.
För nästa figur var det som skulle bli extra tidsödande uppenbart: standaret. Mycket designtid och efterföljande justeringar och anpassningar fick läggas på krigsflaggan. Till det kom förstås den sudanesiskt inspirerade filtrocken han bär med sina otaliga små rutformade upphöjningar. Skölden var också ett huvudbry och fick bändas och böjas en del för att bli Ok. Den här krigaren var en av mina favoriter, en av de första ursprungliga idéerna jag fick och som kanske bäst förenar de många uppslag som idén med etiopiska fantasy-dvärgar inspirerade till.
Krigaren med lejonmanen, en annan favorit för sin starka kulturella färg, var också den där ringbrynjeproblemet kom starkast till sin rätt, och det tog timmar bara att få mönstret på plats och sedan vrida och bända på ringarna på de många olika små och stora luckor där de skymtar fram. Förutom den iögonfallande och karaktäristiska detaljen med lejonhuvudet, var den här krigaren kanske mest inspirerad av etiopisk liturgisk klädnad av alla, vilket förhoppningsvis inger den känsla jag eftersökte – en av furstlig, högättad persona, en ledare eller heroisk gestalt.
Sist, men sannerligen inte minst, var krigaren med sin yxa i fast tvåhandsgrepp. Mest dynamisk och rörlig av alla de 6, står denne närmast betraktaren i bilden. Jämfört med några av de andra är han enkelt klädd, men detaljerna framträder också skarpare eftersom hans grundteckning är den mest detaljerade. Ringbrynjemodellens begränsningar blev här också mest tydliga, och mycket tid gick åt att försöka få brynjan att vecka sig och lägga sig runt hans kropp med dess lemmar i svåra vinklar.
Ett problem med att göra dvärgarna en och en kom att visa sig: trots att jag standardiserat förfarandet och konsekvent försökt använda samma verktyg och stilgrepp, kom en märkbar skillnad i ton att uppstå, med de första något kyligare färglagda över hela fälten av skuggor, mellannyanser och högdagrar. Det kom att krävas en hel del efterarbete och läggande på av nya överliggande ljuseffekter och toner för att få dem att dra ihop färgmässigt. Resultatet är kanske inte hundraprocentigt, men förhoppningsvis värd besväret. Som bakgrund valde jag ett bearbetat mönster av gammalt pergament, vars nyanser jag förstärkte.
I samband med de sista modifikationerna av färgskalan bestämde jag mig också för att lägga på skuggor som kastades utifrån en ljuskälla som någorlunda överensstämde med ljusriktningen för det föregående färgarbetet. Skuggorna förstärker känslan av att de faktiskt står tillsammans, och bidrar också till att förankra dem fysiskt i planet – illusionen av att de faktiskt står med fötterna på ett tänkt golv, snarare än hänger i luften, blir mer påtaglig.
Jag presenterade resultatet på det här stadiet för uppdragsgivaren och fick ett nöjt gensvar. Det var ett roligt och intressant uppdrag, och det gedigna förarbetet kom, tycker jag nog, att löna sig. Det var synd att flera av de avledda idéer som sprang upp på vägen inte riktigt kunde rymmas inom ramen för uppdraget (iaf. inte inom en rymlig tidsrymd), men de kommer säkerligen att dyka upp förr eller senare. Det finns fler påbörjade arbeten med våra kortväxta stridare inspirerade av den fascinerande Etiopiska kulturen.
Indomitus.blog 