Bloggarkiv

Dumskallarnas konspiration…”särintressen” och enveckasförsvaret

4 02

Publicerat av


Om  en statsministers försägelse, som avslöjar en grumlig syn på staten, på rikets säkerhet och om hur maktfullkomligheten smyger sig på den som styr för länge.

ÖB Sverker GöransonDen senaste veckan har debatten rasat om Sveriges försvarskapacitet och Reinfeldts märkligt klumpiga uttalande i efterbörden av att ÖB Sverker Göranson, (vilket senare bekräftades av Försvarsminister Karin Enström) slagit fast att försvaret kan stå emot ett punktanfall på en plats i en vecka. Typ. Med lite hjälp. 

Vissa, som min bloggkollega Tannhauser, på bloggen  ”Hedniska Tankar”  har varit enormt affekterade och instämt i rop på att Fredrik Reinfeldt skall avgå. Tannhauser tar det lite personligt, kanske förståeligt med tanke på hans bakgrund. Men även mer distanserade sinnen måste dra öronen åt sig över vad Reinfeldts kommentar öppnar för inblickar ifråga om perspektivet hos honom och hans klick av ledande regeringsmedlemmar.

Varför är det så bestickande med att vifta bort kritik av Försvarets försvarsförmåga med att det springer ur ”ett särintresse”?

Försvarsminister Karin EnströmI svenskt politiskt språk, påverkat som det är av koncesus och samsyn av vad som är statens roll, finns en viktig dikotomi, mellan vad som anses vara ett särintresse och det allmänna intresset. Sistnämnda ses som något som är allmänt omfattat och en överskridande nyttighet, medan ”särintresse” har drag av själviskt egenintresse från en från det allmänna fjärmad grupp. Att det här förhållandet gäller över det politiska spektrat kan noteras av att ett liknande rabalder kunde höras när Göran Persson som finansminister utropade att Facket bara var ett särintresse bland andra, vilket fler än undertecknad påmint sig. (Se sydsvenskan,  Svd med flera) 

Göran Persson förlustnatten 2006Men däri har de båda Fel, Reinfeldt syns det mig, i än större grad än Persson. Vad försvaret än är, är det inte ett särintresse, det är en av de mest fundamentala åtagandena för en Stat som man kan tänka sig. Det behöver man inte vara en fan av Hobbes ”Leviathan” för att inse, vilket framgår väl av de förundrade kommentarerna från ledarredaktioner från runt hela landet (se längst ner på inlägget). Försvarets funktion är unik, det garanterar själva statens fortlevnad, kan bara bedrivas av staten, och är också något som kommer alla medborgare till del, för att inte nämna också springer ur allas ficka. Mer allmänt än så kan det inte gärna bli.

Reinfeldt verkar dock ha gjort en freudiansk felsägning och råkat yppa vad han egentligen tycker, nämligen att försvaret inte är så angeläget för honom. Fram skymtar den arrogans och tilltagande överlappning av de egna preferenserna med statens som ofta omärkligt (fast ibland faktiskt ganska tydligt) men obönhörligt smyger sig in när man haft makten alltför länge. Jämförelsen med Göran Persson ovan är här också motiverad. Man börjar sätta likhettecken mellan sig själv, sina egna prioriteringar och statens uppgifter.

I försvarets fall är det, oavsett vad man anser om behovet av ett sådant, särskilt bestickande. För detta allmänna intresse är också särpräglat, på så sätt att det mer än många andra intressen bestås med ett särskilt uppdrag som kan användas som måttstock för dess tillstånd. Världen över sysslar de som har att bestämma sina staters försvar i en någotsånär transparant miljö med frågor av typen: Vad skall försvaret klara av att göra?

Försvara hela landet under överskådlig tid? Eller bara delar av det, eller bara en begränsad tid? Mot alla fiender eller bara en viss? Skall det vara ett renodlat defensivt försvar eller skall man kunna gå till angrepp? Skall man kunna operera under flera stridsskådeplatser? Hur snabb skall mobilisering kunna ske? Skall man kunna samverka med andra? Och så vidare och så vidare.

Se där frågor vars svar, vilken bestäms av ansvariga, civila politiker i demokratiska länder, sammantagna avgör hur försvaret skall bedömas ifråga om hur det uppfyller sitt uppdrag. De som ställer och skall ställa de kraven skall vara de folkvalda – att undanhålla detta ansvar för folkrepresentationen skulle utgöra ett element av militärt styre över ett avgörande politikområde. Men militären, som har sakkunskapen, skall å sin sida redogöra sanningsenligt för hur man planerar att leva upp till kraven som ställs på dem.

Ett särintresse ställer upp sig

I nuläget har försvarets främsta representanter öppet påtalat vad de klarar av med de resurser och den organisation de har att verka med. Detta tycker vår statsminister tydligen inte om. Uppenbarligen är det faktum att detta redovisas öppet, vilket ledet till diskussioner huruvida man får förändra försvarets deklarerade målsättning eller eljest skjuta till resurser, föranlett statsministern att blotta en sida  av sig och en syn på staten som är värd all kritik.

Flera saker står ut: dels är det är oerhört svagt, och ett tecken på maktfullkomlighet, att faktum att man får verkligheten beskriven för sig föranleder en att döma ut ett vitalt allmänintresse som något suspekt och egennyttigt. För det andra avslöjar det en betänklig syn på vad staten är, och vad dess uppdrag består i. Det mynnar också ut i att regeringschefen tydligen tror att försvaret är något som man kan hyvla i hur som helst, utan att behöva svara för följderna.

Och det här gäller oavsett vad man anser i själva sakfrågan om försvarets budget. Många som vill spela över Reinfeldts fadäs menar att ”man inte skall märka ord”. De glömmer att det vi pratar om inte är ett ord, utan ett helt begrepp, laddat och avslöjande för personens syn på en av politikens grundvalar. Vad Reinfeldt, i stället för att försäga sig, kunde ha sagt, med ett uns av mindre självtillräcklig mentalitet, är att försvaret förvisso är ett vitalt intresse, men har sin plats bredvid andra sådana. Det är inte avgörande eller överflyglar alla andra hänsyn. Hade han sagt det, vilket i alla fall täcker in in del av vad han menar, hade han stått på mycket mer stadig mark, och dessutom kunnat delta i en viktig diskussion utan dumstrut.

fredrik reinfeldt statsminister

Vi är rätt många i Sverige som anser att vi skall ha ett försvar som faktiskt kan, tja, försvara landet, och då helst mer än en vecka, om inte annat så för den geopolitiska tyngd som det innebär att faktiskt kunna ställa upp med vapen i hand de gånger de krävs, inte bara för direkta hot mot det egna landets utan för andra angelägna uppdrag. så som fredsbevarande uppdrag med mera. Hans och hans kohorters sätt att visa att de inte delar denna syn, och dessutom slår ut mot var och en som har mage att påtala det, bådar inte gott för Landet. Denna blogg önskar att fler skall komma ihåg det där, nästa gång det är dags för allmänna val.

————————————–

Blandat ur kommentarer om Reinfeldt och Försvarsfrågan i medier…

… och några Bloggar med lite olika vinklar på saken

Publicerat i Följetonger /Posting Serials, Krig /War, Media & Rapportering /Media and Coverage, Om Dumskallarnas Konspiration, Politik /Politics, Samhällen Då & Nu, Sverige /Sweden, Uncategorized, Världen

1 kommentar

Etiketter: , , , , ,