Bloggarkiv

Sverige: De Otrognas Rike?


Flera diskussioner på nätet och annorstädes har fäst uppmärksamheten på en högintressant men retsamt undflyende fråga: hur religiöst eller icke religiöst är egentligen vårt kära Svedala, detta nya 2013?

Det där är förstås en sådan där bedrägligt enkel fråga som egentligen inte går att svara helt och hållet på, eftersom man kan ha olika definitioner av de olika svaren, och dessutom varierar det ju så mycket mellan olika platser, samhällsgrupper och sammanslutningar.

Just därför kan det vara fruktbart att bena ut några distinktioner.

Kyrkoanslutning vs Ateister?

Den första, som drabbar en direkt när man rör sig bland de enklaste siffrorna, är att om man räknar anslutning till en viss kyrkorganisation som tecken på religiositet, ja då är Sverige ett tämligen religiöst, kristet land. En majoritet av befolkningen, 2/3, är ju anknuten till den Evangeliska Lutherska Kyrkan, dvs Svenska Kyrkan. Detta är den sortens siffror som återfinns på t.ex. Wikipedias artikel ”Religion in Sweden”, eller de sammanfattningar som redovisas av det internationella opinionsundersökningsinstitutet PEW (tabellen ”Gobal Religions”)

Även en detaljerad karta kan mest visa vilken religion som dominerar

Men som envar kan förstå, så är mängden människor som är anslutna till en tills nyligen Statlig kyrkoorganisation, något som i princip skedde automatiskt vid födseln, inte nödvändigtvis synonymt med att dessa verkligen är Kristna. Betraktar sig verkligen de kyrkoanslutna personerna som troende på Jesus Kristus, Jahwe, arvssynden, frälsning och den övriga kristna parafernalian? Knappast, som andra undersökningar visar. Modellen att räkna anslutna fungerar bara i länder som USA, där anslutning är frivillig eller i alla fall inte påbjuden av staten. I länder med statskyrkor som fått statlig tvångsmakt och kollektivanslutning under århundraden blir dock detta sätt att räkna starkt missvisande för hur religiöst präglat landet är, eller hur viktig religionen är i människors liv – om den betyder något alls.

World of Religion National Post 2012

En annan sak som också blir märklig av att räkna kyrkoanslutningar är de otroendes skara. När man räknat ihop alla anslutna till kyrkor så uppstår en restpost. Tillsammans med folk som öppet tar avstånd från religionen, dvs proklamerade ateister, så får man det som kallas ”oanslutna/unaffiliated” i undersökningar. Ofta är det dessa man räknar när man skall få fram de som inte tror,som t.ex. ateismens siffror och statistik i wikipedia.

De icke-troende i Världen

De icke-troende i Världen

Men ovanstånde poäng om de anslutna har effekt även här. Det är uppenbart att många av de kollektivanslutna medlemmarna till kyrkan inte alls tror på dess religiösa budskap. Mängden ateister som dväljs inom dessa skaror kan vara mycket stor.  Den trots sitt namn utmärkta publikationen Christian Science Monitor anför just detta, apropå ett antal undersökningar som visar att mängden proklamerade icke-troende växer. De verkliga siffrorna är med all sannolikhet mycket större ändå eftersom mängden ateister alltid har ett stort mörkertal, inte minst för att begreppet är missförstått och många drar sig för att ange det som sin syn på religion (se diagrammet om ”självidentifikation” av ateister från PEW, liksom  http://redcresearch.ie/wp-content/uploads/2012/08/RED-C-press-release-Religion-and-Atheism-25-7-12.pdf och http://www.wingia.com/web/files/richeditor/filemanager/Global_INDEX_of_Religiosity_and_Atheism_PR__6.pdf).

PEW atheists in america identification

Samhällets Värderingar och Sekulära prägel

Svårt som det redan är att få tag på mängden troende finns också andra parametrar för att få fatt på religionens roll och styrka i samhället. Frågan är hur mycket religionen tillåts prägla samhällslivet, och hur stark dess närvaro är i statens normer och organisation.

Karta över Värderingar enligt World Values Survey 2006

Karta över Värderingar enligt World Values Survey 2006

World Values Survey, ett internationell organisation som följer just värderingar, har ett anslag som tar sikte inte på religiositeten direkt, men följer hur traditionella, och gruppbetonade värderingar står sig gentemot rationella, sekulära och av individualism och självförverkligande präglade värderingar. Den starka sekulära tendensen i det svenska samhället framstår tydligt i deras undersökningar. Sverige står i själva verket ut som närmast som ett ytterlighetsland i detta hänsende. som framgår av World Values Surveys värderingsdiagram ovan (2006). 

Eurobarometer View of Religion 2005

Liknande resultat får man av Eurobarometerns återkommande opinionsundersökning , en europeisk studie där man också ställer direkta frågor om religionens roll, och där Sverige också ligger vid eller nära toppe ifråga om icke-religiositet (se http://ec.europa.eu/public_opinion/archives/ebs/ebs_225_report_en.pdf, sidan 9). Det här resultatet om den allmänna synen på religionen framgår även av andra undersökningar. Tämligen samstämmigt framstår Sverige som anmärkningsvärt skeptisk och avståndstagande till religion. Se t.ex IPSOS- studien om inställning till religion som togs upp i Humanistbloggen på frågan: har religion en God eller Negativ inverkan generellt? 80% av svenskarna angav av de främst såg religion som ett problem, inte en välsignelse.

IPSOS survey is religion_good_bad_2010

En studie som tar upp de religiösa inslagen som trots allt finns kvar i den sekulära svenska staten, ifråga om lagar och andra institutionella anordningar är ”Religion and the Secular State in Sweden” av Maarit Jänterä-Jareborg. Den visar, exempel för exempel, att trots att befolkningen är mycket litet religiös, i detta fall kristen, så har förhållandet att Sverige haft en egens statskyrka och att religionen tillåtits prägla vissa politikområden gjort att ett antal rester av religiöst inflytande hänger kvar i lagar och regelverk, angående familjelagstiftning, död, begravning osv, trots att befolkningen och samhället lämnat den teologiska och värderingsmässiga grunden för dessa långt bakom sig.

Denna genomgripande tendens i Sverige, vilken kan verka paradoxal med tanke på just vår f.d. statskyrkas medlemstal och de många traditioner med kristen prägel som lever vidare i sekulariserad form är vid det här laget välkänd utomlands. Den omtalas till och med när Sverige presenteras utåt som land, se t.ex. artikel på webbsajten Sweden.se som öppet omnämnder att religionen i Sverige blivit sekulerariserad, och främst lever inte vidare som traditioner men spelar liten roll som världsåskådning och tro.

Antalet troende i NordEuropa

Antalet troende i NordEuropa

I USA har den starka folkliga förankringen för sekulära värden och den allmänna viljan att hålla nere religionens roll uppmärksammats. USA är formellt sett ett mer sekulärt land, med starkare konstitutionella spärrar för hopblandning av stat och kyrka (våra skolavslutningar i kyrkan skulle t.ex vara helt olagliga där, vilket förvånar många), samtidigt som USA på folkplanet är det troligen mest religiösa i-landet i världen. Många sekulära tillskyndare har börjat uppmärksamma det där – se t.ex. ateistportalen Atheistnexus artikel. Den amerikanske sociologen Phil Zuckerman studerade Danmark och Sverige specifikt som länder med en mycket låg religiositet men en levnadsstandard och välbefinnande väl över hans eget USA, något som för amerikaner framstår som en paradox. Hans studie (publicerad i ) mynnade också ut i boken ”Society Without God”, anmäld i bl.a. http://www.nytimes.com/2009/02/28/us/28beliefs.html?pagewanted=all&_r=0 . Se också intervju nedan.

Så vilka slutsatser kan vi dra för Sverige? Det är trots allt ganska uppmuntrande. Siffrorna och statistiken ger en rätt samstämmig bild av ett land vars sekularisering är långt gången, och att trots att 2/3 är medlemmar i den f.d. statliga kyrkan, så är andelen som faktiskt inte har någon religiös tillhörighet eller är uttalade ateister ungefär lika stor, dvs en kvalificerad majoritet. Mindre än en fjärdedel av befolkningen verkar ta religionen på allvar och tror på dess grundläggande dogmer, ungefär lika många som är uttalat Gudlösa och inte tror på något övernaturligt överhuvudtaget. Ännu bättre är att religionen och dess roll tryckts tillbaka starkt, och spelar liten roll för folks värderingar och beslutsfattande, vilket av allt av döma sammanfaller med det välstånd och den rationella tendensen i samhällen som mentalt befriat sig från religionens ok och kan söka lösa problem på ett praktiskt sätt.

4 § Såsom 2 § i 1809 års regeringsform uttryckligen stadgar, att Konung alltid skall vara av den rena evangeliska läran, sådan som den, uti den oförändrade Augsburgiska bekännelsen, samt Uppsala mötes beslut av år 1593, antagen och förklarad är, sålunda skola ock prinsar och prinsessor av det kungl. huset uppfödas i samma lära och inom riket. Den av kungl. familjen som ej sig till samma lära bekänner, vare från all successionsrätt utesluten. Lag (1979:935).

Den Svenska Successionsordningen (1810:926, 4§) från Lagen.nu

Det återstår ännu vissa traditionella och institutionella ankungar (se t.ex den svenska successionsordningen, som gör en viss religion tvingande för statschefen), vilket är att vänta av ett land där staten och religioner var sammantvinnade. Paradoxalt nog är således staten formellt något mindre sekulär än t.ex det starkt troende USA. Det där är något för den icke-troende, sekulära majoriteten att ta tag i – och det sker också, om än med små steg, som det senaste årens debatter om skolavslutningar osv. givit vid handen.

top 50 most non-religious nations

Icke desto mindre är det uppenbart av underlaget att den som vill sätta likhetstecken mellan t.ex. de sjunkande men ännu höga medlemstalen i Svenska Kyrkan, och att majoriteten av sveriges befolkning skulle vara ”kristen” i något meningsfullt hänseende, far med osanning.Vi kan tvärtom hävda att vi har den minst traditionsbundna, mest sekulära och icke-religiösa, självförverkligande  befolkningen av alla uppmätta länder i världen.

Är det en källa till stolthet? För en tillskyndare av sekularism som undertecknad, definitivt. Men även den mer religiöst böjde borde betänka vad det där säger. För vad det antyder är att även icke-sekulära värderingar, som sådana baserade på religion, verkar i en starkt antiauktoritär kultur, och inte finner sitt uttryck främst genom tvång och klantraditioner, utan att inslaget av ärligt övertygade, autonoma människor som antar sådana värderingar är högt. Sådan är det sekulära samhällets dubbla fördel – den skyddar inte bara från religion utan ger också alla möjligheter att själva välja sin tro, i avsaknad av en specifik religions teokratiska förtryck.

 Se andra inlägg på temat religion i Sverige

Se kommentar till frågan om skolavslutning i kyrkor och SvDs proteokratiska debattinlägg: ”Om Sekularisering och Tro i Skolan

Om SD och religiösa inslag vid riksdagens öppnande

Om Religiöst grundad tro på Häxeri och Svartkonst i Sverige, historiskt och idag, ”Om tron på häxor, böner och Andeutdrivning som dödar” del 1, respektive del 2  och  ”Mer om häxeri och religiöst grundad tortyr av barn

Många exempel på religiösa övertramp och klavertramp finns under tråden ”Dumskallarnas Konspiration

————————————————–

Gud finns nog inte 090610 Swedish Atheist Bus Campaign Humanisterna

Trosskallarnas konspiration – Om sekularisering & Tro i Skolan


Frågan om skolavslutningar och andra samlingar som inom ramen för den svenska skolans verksamheter sker i kyrkor har under 2012 seglat upp som en något märkligt återkommande käpphäst.

Man kan naturligtvis fråga sig varför detta känns så angeläget nu. Med tanke på hur ljumt, för att inte säga obefintligt kristna de flesta som gnäller är, framstår det som rätt tydligt att den kyrkliga kopplingen är mer en slags symbol än en troshandling. För vissa (men absolut inte alla) representerar avslutningar i kyrkor eller närvaror av präster ett slags band till en tänkt tradition, som man av någon anledning vill slå vakt om. Denna oro för en tradition som man förut knappast sett som så viktig kan i sin tur utnyttjas av de som vill nyttja frågans symbolvärde som en täckelse för att föra fram en agenda. Det kan vara främlingsfientlighet (”det är muslimernas fel att vi inte får fira i kyrkan”), det kan vara snöda egenintressen (prästen: ”uh, mitt jobb är i fara”), det kan faktiskt vara religiös tro (”klart man skall samla menigheten i Guds hus med välsignelse och allt, det är ju SANNINGEN”) eller en slags allmän konservativ vurm, en nostalgi efter något som representerar forna tiders skick och sed. Eller en kombination. Många av de som tagit till orda representerar en eller flera av ovanstående, inte sällan insvept i dunkelt tal och tryfferat med logiska felslut eller halvkvädna visor, som framgår av P1s ”Människor och Tro – Skall skolan gå i Kyrkan”.

Adventsfirande i Kyrkan

För denna blogg blev sammanblandningen av motiv klarast i ett annat medium. SvDs Maria Ludvigsson i en ledare och Antje Jackelén biskop i Lund på tidningens debattplats Brännpunkt kom den 2:a december att bilda en märklig  apologetisk duo. Märkligt för att man inte väntar sig sådant i Sverige. Det har mer en reminiscens av bananrepublik, där någon tidningsmakthavare och biskopen sitter och snackar ihop sig över hur man skall fortsätta förtrycka den fruktplockande plebsen. Och likt dessa kom de fram till en fiende, orsaken till vissa svårigheter som vidlåder de stapplande och på dekis stadda institutioner som dessa båda representerar, vilken i Sveriges fall skulle vara… sekulariseringen. Eller ”sekularismen” som de säger. Från det utgångsläget firade sedan de båda av en bokstavlig kanonad av vilseledande snack och nödtorftigt insvept vurm för en teokratiskt präglad fostran och oförståelse för de principer som bär upp en sekulär, demokratisk och inkluderande  samhällsordning.

Som det här med ”sekularism”. Genom att behänga strävan efter ett samhälle där staten inte springer en viss kyrkas eller sekts ärenden , exempelvis genom att staten låter bli att indoktrinera ungdomen i en viss sekts världsbild och dogmer, med ett ”ism”, skapar de illusionen att sekulariseringen är en slags genomgripande ideologi med dolda ärenden på sitt imaginära partiprogram. Eller det uppenbara och genomtuggade  bedrägeriet att ”sekularism” i sig utgör en slags trosföreställning. Det kunde knappast bli mer  idiotiskt och vilseledande.

Sekularisering är inte en tro, lika lite som skallighet är en hårfärg. Det en process, inte en självständig världsbild eller politisk ideologi. Processens enda effekt och verkande princip, det enda som kunde kallas dess mål eller syfte är att skilja religionens makt från den allmänna, offentliga makten. Det är dess enda ärende. Allt annat är snömos som Maria Ludvigson och de som motsätter sig ett sådant åtskiljande vill blanda bort korten med. Om det beror på intill enfald gränsande okunnighet eller medvetet val, är inte lätt att avgöra.

Tokstollevarning om t.o.m. DENNE man är mer sekulär än du...

Tokstollevarning om t.o.m. DENNE man är mer sekulär än du…

Många tillskyndare av en sekulär samhällsordning  är nämligen religiösa. Självaste ärkebiskopen Anders Wejryd framstår t.ex som ett under av sekulärt sinnelag jämfört med Jackélen och Ludvigsson när han entydigt slår fast att skolan och kyrkan är separata institutioner vars ärenden förvisso kan kombineras, men inte blandas ihop. Inga troshandlingar skall därför riktas gentemot barn som har skolplikt. Han passar också i sammanhanget på att upplysa de historielöäsa ”traditions”-vurmarna att avslutningar och sådant i kyrkan ingalunda är en särskilt urgammal sed, utan ett ganska nytt påfund.

americans_united for the separation of church and state_1Ännu tydligare är detta i det mest religiösa av alla moderna länder, USA, ett land som dock ifråga om lagstiftning är mer sekulärt än Sverige. Där har dock organisationer som Americans United for the separation of Church and State fullt sjå med att slå tillbaka just det slags smygande indoktrinering i statens regi som Abrahamson och Jackelén förordar, och försvara statens sekulära karaktär. Den organisationens ordförande Barry Lynn är dock… en pastor, framstående ledare i The United Church of Christ. Den som skulle berätta för honom att han tyr sig till en annan ”tro” än kristendomen, får nog bereda sig på en verbal bitchslap som heter duga.

Barry Lynn executive director americans united for the separation of church and state

Barry Lynn

Hans argument för sekulära värden, ett som Maria Abrahamsson och biskopen skulle fatta om de verkligen menade något med sitt tal om ”andlighet” och religionens roll, är att endast ett sekulärt organiserat samhälle kan skydda allas lika rätt till religionsutövning.

Det är kanske där skon klämmer. Ludvigsson försvarar i sin ledare att samma institution, i närvaro av samma lärare som lär barnen plus och minus, rättsstavning och vad som är verklighetens beskaffenhet skall ha som stående inslag till att dra iväg barnen till en religiös kultplats, och uppmuntra att de leds att delta i en viss sekts religiösa riter. För vad som präglar den verksamhet som åsyftas. dvs skolan. är att den är offentlig verksamhet, till råga belagd med tvång för barnen att deltaga.

Maria Ludvigson och biskopen vill inte ha lika rätt till religiönsutövning. De propagerar för en EN sekts, en viss trosriktnings primat och att denna skall skyddas och främjas av det allmänna, av staten, gentemot Barn vilka under skolpliktens insegel skall inympas vissa i dogmer inpyrda traditioner.

Det skulle väl kunna vara komiskt, om det inte präglades av ett så frånstötande hyckleri. Varenda ett av Ludvigssons och Jackeléns argument och grundlösa beskyllningar lätt kan  kännas igen för den som är lite insatt, som hämtade från USAs debatt om religionens roll. Där brukar många av dem dock anföras mot Ateister – och som även de också då är mestadels felaktiga, sitter ännu sämre mot de som verkar för ett sekulärt samhälle och inte alls originellt.

Maria_Ludvigsson_ledarbild_1Som det klassiska grepp att kalla sekularister ”ängsliga”, ”fobiker” och med en egen ”sekularismens bekännelse”. Tala om projektion. Som om det inte vore religionens kohorter som är ängsliga, rädda för att deras länge icke ifrågasätta privilegium att få sig religiöst präglade ceremonier serverade som vore de helt naturligt och en omistlig del av kulturen skall naggas i kanten. Denna närmast desperata nervositet framgår med all tydlighet när Ludvigsson råkar avslöja att hon är motståndare till att alls ifrågasätta religionens roll i samhället

Församlingarna utgör en viktig del av civilsamhället och att ifrågasätta deras roll är också att ifrågasätta en oumbärlig samhällssfär

Maria Ludvigsson, Svd Ledare 2/12 2012

Ooook. Religionens roll får alltså inte ifrågasättas. Den skall vara helt skyddad från kritik. Det här framhävdes för övrigt av att något genmäle till hennes ”debatt”-artikel inte var möjlig. Svagheten i argumentationen var väl för uppenbar för att utsättas för kritik, kanhända. Var det Iran vi var i, eller står hon verkligen för det där? Ledsen Ludvigsson. Så länge vi lever i ett fritt samhälle, är det av avgörande vikt att ifrågasätta just sådant som religionens roll, och inga kryptoauktoritäa fasoner i världen kommer att hindra det.

Det är ironiskt, att Maria Ludvigsson verkar i en publikation som annars brukar slå sig för bröstet som valfrihetens och individens banerförare. Man inte ifråga om att religiösa kulthandlingar skall innympas i våra barn med offentliga medel och under skoltvångets hägn. Nej då är det Love it or Leave it som gäller. Vilket blir ännu mer verklighetsfrämmande när man ser, som nedan, att de flesta faktiskt inte firar avslutning i kyrkan redan.

Sveriges Radio Enkät julavslutning skolan

Delvis borde vi vara tacksamma över Ludvigssons och Jackeléns utsagor. Det är sällan vargtassen skymtar fram så tydligt under fårfällen hos trons försvarare i våra samhällen, olikt deras kollegor i mindre lyckosamma stater som säg, Polen eller Ryssland, där dessa fortfarande tycker sig ha rätt att kräva att staten skall vara hörsam på deras speciella religiösa agendor vid utövandet av offentlig makt.

En gång var religionen inympad med vårt utövande av medicinen.  Med all undervisning i historia och samhällsämnen, ja all utbildning överhuvudtaget, även sådan som gällde vad vi skulle kalla i naturämnen. Själva den politiska diskursen var präglad av hänvisningar till ”Guds ordning”, tämligen ensidigt riktat mot progressiva eller nya tankar. När biskoparna dikterade samhällsordningen var även andra former av kristendom för mycket för dem att tåla, och förföljdes. Så ser ett samhälle ut, där Allt är inbäddat i en ”kristen kontext”.

Mänsklighetens expansion ifråga om vetande, empati, i utökade rättigheter och frihet och rättvisa för alla. vårt moderna tänkande om religionsfrihet, om könen och kvinnans frigörelse, om barns rättigheter, dödsstraff och rättsväsendet överhuvudtaget, har utvecklats i direkt trots mot en förhärskande religions bud, och av skiljandet från de offentliga, gemensamma institutionerna från religiösa organisationers och dessas doktriners grepp.

Det är det som är innebörden av begreppet Sekularisering.

Att detta är en process där man tvingas ge upp något, det är förstås klart. Och måhända är priset för högt att betala för den som ser sin egen maktställning hotad, eller är beroende av nostalgiska tillbakablickar till en svunnen era av endräktigt sjungande av samma psalmer på en mässa för sin sinnesfrids skull. 

Men för samhället i stort kan det vi till äventyrs har mist i monolitiskt, enhetligt tänkande och på religiös dogm baserade normer, inte mäta sig med vad som vunnits av att vi dragit vetande, politik, rättvisa och sexualmoral från den organiserade, med staten sammangifta religionens grepp. En personlig reflektion skulle också vara att den trygghet som en sådan anordning kunde skänka inte är värd att ha, nej utgör en förolämpning för en fritänkande individ. Och ovärdigt ett samhälle där människor umgås som jämlikar, utan behov av att från barndomen, dolt i statens verksamhet och med traditionens försåtliga argument pådyvla varandra sina egna trosföreställningar, kulthandlingar och riter.

Se också inlägget om religiöst motiverad undervisning i den svenska skolan

Dumskallarnas Konspiration: Kreationism i Sverige

—————————————————-

P1’s ”Människor & Tro” har bäst tagit upp debatten om tro i skolan

Maria Ludvigssons ledare i SvD:

Antje Jackelén utgör ett paradexempel på att även den mest liberalt tänkande person kan förvridas av sin religion, eftersom den ändå måste försvara sin sekts sanning och hur angeläget det är att man åtminstone tror på någonting, helst dennes egna religion. Eftersom det är grunden för hennes egen verksamhet. Hennes syn på sekularism har hon tidigare gett uttryck för http://www.sydsvenskan.se/opinion/aktuella-fragor/sverige-har-ett-samtalsklimat-om-religion-som-inte-gagnar-tillvaxt/. Det där är en försåtlig figur – för i ett samhälle som det svenska är staten, som mycket riktigt inte är liktydig med samhället, inbegripet i alla aktiviteter, men vad Antje et consortes vill är att skapa en frizon, där man kan säga – HÄR skall staten inte vara sekulär, utan aktivt stödja en viss form av organiserad kult. Det är intressant att namnet på hennes artikel i pappersversionen var ”Staten ligger i krig med sig själv”, vilket skippades för det mer offermentalitetsbetonade http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/unga-far-signalen-att-kyrkan-kan-vara-farlig_7718446.svd

Tannhauser på bloggen ”Hedniska Tankar” bidrar med det intressanta perspektivet av vad en ännu äldre tros företrädare har att säga om kristna och deras totalitärt anstuckna vurm för just sina ceremonier. Se t.ex

Camilla Grepe har i sin blogg en intressant sammanfattning av vissa av principfrågorna i denna debatt i http://camillagrepe.blogspot.se/

%d bloggare gillar detta: