Monthly Archives: juli 2013

World War Z – Zombievärldskriget kommer


World War Z
1 timme 56 minuter
Regi Max Forster
Med bl.a. Brad Pitt, Mireille Enos, Daniella Kertesz

Den zombieattack som setts fram emot är äntligen här, med passande namn: Zombie-världskriget,

Som påtalades i en är det tänkt ulitmata i Zombie-apokalyptik som nu står för dörren, med jorden överflyglad av horder av zombies på varenda kontinent. Det är i och för sig inget nytt – på senare tid har i de flesta zombiefantasier från Stephen Kings ”Signal” ( tidigare recenserad här) via ”28 dagar efter”, ”I am Legend” eller TVs ”The Living Dead” det låtits förstå att de tomt stirrande köttätarzombierna gått hårt åt hela mänskligheten även bortanför den närmaste handlingen i berättelsen. Men detta har alltid varit randanmärkningar. I ”World War Z”, baserad på Max Brooks bok med samma namn står det faktum att hela mänskligheten står på utrotningens rand i förgrunden.

Brad Pitt gör den motvillige hjälten, FNs krigsbrottsutredare som sadlat om till familjefader. Likt alla andra fastnad med hustru och döttrar mitt i paniken på USAs östkust återvänder han till sitt jobb, och från FNs flyktingflotta tar han sig globetrottande till SydKorea, därefter Jerusalem och lutligen det lantliga Wales i jakt efter en ledtråd till vad det är man har att göra med.

Det är svårt att tänka sig en mer o-zombielik hjälte än Brad Pitt, men denne har tack och lov mognat som skådis sedan sin tid som bihang till sina magrutor. I ”World War Z” gör han sin ytterst mänsklige hjälte väl, mankänner med honom och hans närvaro håller ihop filmen.

Det behövs, för tyvärr är ”World War Z” osammanhängande bitvis, och knakar i fogarna rent berättarmässigt. Övergången från den första paniken och förvirringen, via sökandet efter ett motmedel och speciellt den avslutande tredje delen (som vilket undertecknad senare fått veta är helt omgjord efter att filmen egentligen ansågs färdig) anslår en ton som skiljer den från övriga filmen – och inte på ett speciellt bra sätt. Där filmen dittills haft en viss rytm mellan att skildra ett på-marken-perspektiv och ett mer övergripande sådant med mäktiga masscener, blir slutet mer av en katt-och-råtta lek i mörka korridorer av den där sorten som slasher-filmer kryllar av.

Dude – borsta tänderna

Zombierna är såpass välkända för alla att de knappast skrämmer någon i sig. Zombierna i ”World War Z” är av den mer biologistiska formen, dvs de bär på och utlöses av en sorts smitta, vilket för en film med vitt perspektiv som det här tar in element av Pandemifilm (se begreppet i t.ex recensionen av filmen ”Contagion”). Hjältens uppdrag är sålunda att försöka finna ursprungspunkten, samt en bot eller motmedel till den farsot vars slutprodukt är de bitande, dräglande zombierna. Att zombierna har ett föregivet naturligt ursprung reducerar i en mening deras mystiska väsen och gör dem kanske lite mindre främmande.

Filmen kompenserar dock detta genom att krama en hel del skrämsel ur just hur snabbt paniken utbryter i folkmassor -det är massans skräck som är det farligaste, den blinda paniken som förvandlar den tuggande, för all del farliga enskilda zombien till en skräckinjagande våg av tänder och fasa. Fast kanske lite väl vågig. ”World War Z” har s.k. snabba zombies, dvs zombies vars rörelseförmåga är obehindrad, och de är svårdödade men inte alls omöjliga att eliminera – en och en. I det här hänseendet bär dock specialeffekterna iväg med filmen när zombierna bokstavligen blir som en våg – då går det alldeles för snabbt, det räcker liksom inte att det är 100 000 zombies som kommer, de måste plötsligt röra sig snabbare än ett framrusande tåg. Det är helt onödigt.

Boken ”World War Z” är skriven som en slags serie rapporter, och skulle altid bli väldigt annorlunda på film – men även med det förbehållet måste man säga att filmen tappar extremt lite ur bokens olika beskrivna episoder och helt och hållet ändrar på en hel del – ibland till det bättre.

En bra sak är t.ex att man kastar den mesta nationella essentialism som präglar boken, där olika länders sätt att handskas med katastrofen används som ett tunt förklätt schablonmässigt utdömande av andra samhällen än den amerikanska. Här är katastrofen allmän och den enda som klarar av att knappt koordinerar de rester som är kvar är just det förkättrade FN. Avfärdandet av vapenmakt som ett verksamt sätt att bekämpa ett dyligt hot är också sympatiskt.

En av filmens bästa scener är när Israel, som trott sig säkert (och är det i boken) efter att ha uppgraderat den verkliga, existerande muren för att hålla palestinierna fångna i västbanken till en anti-zombie-barriär och som självgott jäser bakom sitt förmodade värn, överflyglas av Zombierna som krälar över medan de där inne gratulerar sig själva… Man kan undra om det inte finns en lätt syftning på verklighetens Israeliska mur där, men tyvärr är den inte helt klockren. Undertecknad och sällskap lämnade scenen med idén att sådana väggar inte erbjuder det de lovar – säkerhet, men det verkar som om vissa trott att filmen vill säga att problemet med väggen är att den inte är tight nog – även i verkligheten. Det är i alla fall snyggt och rätt omskakande gjort.

”World War Z” avslutar tyvärr med en antiklimax, ett slags ”öppet” slut som alltför tydligt skvallrar om att man hoppas på en uppföljare – måhända blir det mindre av en besvikelse om man betänker att det tidigt var tänkt att bli flera filmer (se http://en.wikipedia.org/wiki/World_War_Z_(film)#Sequels), men som del av en enskild film är den en besvikelse.

”World War Z”  är inte en film förstås, för den som tycker hela grejen med zombies bara är fånig eller för de som helt står främmande för fantastiska scenarios och genrer. För den som har åtminstone en gnutta fantasimuskler utgör den ett vettigt försök att ta ett slags helhetsgrepp på den mytiska zombietropen, och som sådan har den vissa poänger och goda ansatser – även om flera av dessa inte realiseras på bästa sätt. Berättarmässigt är den rapp, man tröttnar inte under de nästan 2 timmarna, och rent filmiskt har den ett antal minnesvärda scener. Trots dess brister får den således Godkänt.

Indomitus Betyg

Medelbetyg för gott försök

Medelbetyg för gott försök

Se fler filmrecensioner under kategorin Filmrecensioner /Movie Reviews /Critique

****************************************************

En liten kul detalj kittlingen med den totala katastrofen, berört här tidigare som katastrofporr (se inlägget ”Domedagen? Johannes uppenbarelse är en patetisk picknic…”), får ett utlopp med sådana här filmer – se t.ex att det finns variationer på temat med förstörda zombiefyllda städer för posters och bilder som just har inget med själva filmens handling att göra http://www.radiotimes.com/news/2013-05-31/see-your-capital-city-destroyed-by-zombies-in-posters-for-brad-pitts-world-war-z.

Se London och Moskva ovan, nedan stormar zombierna Barcelona, Mexico City, New York, Berlin, Paris, Rom, Sydney och Rio de Janeiro

————————————————————————————-

Ett hus, en Mile högt ? Och några mindre men imponerande försök…


Lite arkitekturnyheter som inspirerar till höga visioner för framtidens skyskrapor.

top skyscrapers of the world 2013 högsta skyskrapor

kone-ultrarope-new-technology-could-double-height-skyscrapersEn artikel i alltid läsvärda The Economist låter meddela att en av de stora hindren för byggandet av riktigt groteskt höga hus verkar ha fått en lösning, och det från osannolikt håll. Det finska hissföretaget Kone har utvecklat en ny hisskabel (KONE ”Ultrarope”) med tillhörande anordning, som består av kolfiber inbäddad i en form av epoxymaterial, som är bråkdelen så tung men mycket hållbarare än de stålkablar som idag används för hissar.

De som är intresserade av höga hus vet att det här med hissen är en svårare nöt att knäcka än vad man först tror. Problemet sitter främst i att när en stålkabel förlängs blir den så pass tung – om den skall vara säker – att en allt större del av dess tensila styrka och också energiåtgången i hissen går åt till att lyfta kabeln, inte hisskorgen. En 400 meters stålkabel för hissar, t.ex. väger mer än 18 ton. Det här gör att kabelns egen tyngd till slut kommer allt närmare den punkt där man helt enkelt inte kan göra den längre – den kommer att gå av under tyngden från den egna massan.

The Economist the other mile-high club lifts anda skyskcrapers june 15th 2013Den lätta men starka kolfiberkabeln har inte det här problemet – själva kabeln väger bara strax över en tiondel av motsvarande stålkabel. Även räknande med de delar av hisskonstruktionen som trumman, liftanordning, bromsar med mera som inte kan ersättas med ultralätt material kommer en lång (exemplet är 400 meter) hissanordning att väga någonstans under 40% av nuvarande vikt – och mycket mindre än så kommer att utgöras av själva kabelns vikt.

diagram tallest skyline megatall supertall

kone-elevator-constructionDen senaste tidens uppsjö av riktigt ultrahöga hus, flera av vilka nämns i artikeln (se den jämförande uppställningen ovan) har löst det här genom att anlägga hissarna i ett slags trappsystem med nivåer med stora foajeer då man får kliva av och byta hiss för att komma längre upp. Med den nya kolfiberkabeln kommer hissarna inte bara att kunna löpa hela vägen, de kommer att kunna resa sig högre än några hissar gör idag. Troligen kommer man att behålla ett visst trappelement – om inte annat så för att det har funktionella skäl (moderna skyskrapor är nästan alltid funktionsuppdelade, med en del för lokaler, en för kontor och en annan sektion för bostäder – och det är rimligt att ha dem samlade på olika nivåer) – men förutom att dessa icke-fullängdshissar kommer att bli energisnålare kommer varje sektion att kunna göras större och man kommer att kunna komplettera dem med hissar som löper längs med hela sträckan, en avgörande fördel för evakuerings- och serviceändamål. Det här rör för övrigt inte bara superhöga strukturer – det finns minst 3000 byggnader runtom i världen, inklusive vår egen skatteskrapa, turning torso, kaknästorn med flera, som kommer att kunna dra fördel av lättare och energisnålare kablar.

kingdom-tower-jeddah1I Saudiarabien har man nyligen påbörjat förarbeten för den största skyskrapan hittills: Kingdom Tower i Jedda, som skall bli en kilometer högt. Frågan är om den nya hisstekniken kommer att vara tillräckligt utprovad för att bli aktuell för det bygget: att döma av en pressrelease . Om så, kommer Kone i vårt finska grannland att kunna påräkna sig många beställningar, och vi se höghusen stiga allt högre, nu när detta hinder för deras uppstagande mot skyn slutligen överkommits.

Så – ta en sista titt på det som idag räknas som höghusens titaner. Snart får de sig sig omsprungna av hus som kanske är 2-3 gånger så höga. Med början i världens högsta byggnad till dags dato – Burj Khalifa i Dubai, 828 m högt, blir kanske det sista superhöghuset med traditionella hissar.

Burj Khalifa Dubai illuminated at night 828 m height worlds tallest building skyscraper skyskrapa

Den asiatiska giganten Taipei 101 Tower med sina 508 m lär snart få konkurrens i sin region – dess karaktäristiska design kan dock inget ta ifrån den.Taipei 101 night view

Det nyligen färdigställda Abraj al-Bayt, också känd som Mecca Royal Clock Tower på 601 m,  en del av renoveringen av den heliga staden Mecca som omtalats tidigt i denna bloggs existens (se inlägg här), får kanske nya grannar som överskuggar den. Allt är möjligt om oljepengarna fortsätter att rulla in till skrytbyggena vid Arabiska Gulfen.

mecka an-artist-render-of-emaar-residences-at-abraj-al-bait
I väst har byggandet av riktigt extremhöga hus inte alls samma attraktion som hos de mer nyrika staterna i t.ex. mellanöstern. Ett undantag från detta är dock strax avslutade Freedom Tower  på 541 m inklusive sin toppspira, uppförd på platsen för World Trade Centers två torn, vilka som bekant förstördes i terroattentatet 11/9 2001… Kommer den att fortsätta hålla topplaceringen i väst, eller kommer de nya hissarna att möjliggöra mastigare hus även hos oss?

Freedom Tower 541 m view city view

—————————————————

se andra artiklar på temat arkitektur och höga hus under tråden Arkitektur, t.ex.

För övrigt anser jag att alla hus över 50 m bör förstöras

Höga hus vid Klara, och det vanliga gnället

Studenttornet – Tankar kring ett möjligt hus Syskon

Ny arkitektur kan också bli Fel

——————————————————————–

Fler källor till nyheten om KONEs nya hisskabel:

Lite info om de högsta byggnaderna till dags dato ovan:

The Borgias – En renässanssåpa


En TV-serie som lockar med ond bråd död, dolkstötar i ryggen och snygga historiska kostymer och miljöer.

Lite i skuggan av de för oss mer kända historiska TV-serierna ”Rome”, ”Spartacus” och inte minst ”Tudors” kom en annan TV-serie häromåret som lockade med en del sex, en del familje-och romantiska förvecklingar, en del ond bråd död, några sprinklar storpolitik och religion, allt satt i ett rikt historiskt kostymerat sceneri i det sena 1400-talets Italien: ”The Borgias”.

the borgias season 1 tv series poster 02-1-_FULL

”The Borgias” skapades av manusförfattaren Neil Jordan, berömd för bl.a. ”The Crying Game”.  Han valde att låta handlingen i TV.serien  kretsa kring den berömda familjen Borgia, vars huvudman Rodrigo Borgia 1492 blev påve med tronnamnet Alexander VI. Alexander VI och begreppet Borgia är nu en gång berömt för de med intresse i historia, som ett slags varumärke för dekadens och otyglad korruption i en mycket stormig tid för Italien och Europa generellt – just ingången mellan vad som brukar betecknas som ”medeltiden” och renässansen, avstampet för det moderna Europa.

THE BORGIAS

De politiska förvecklingarna innehar en viktig plats, men än mer står personerna, och deras inbördes relationer i fokus – speciellt förhållanden av familjekaraktär, passande nog för en era där familjeband bar på dynastiska intressen, och där släkten och de band som kunde skapas med dem bar med sig makt och inflytande för de ledande maktspelarna. I Borgias står alltså hela familjen i fokus, kretsande som ett planetsystem runt sin sol, Rodrigo Borgia alias den nye påven Alexander den VI.

Rodrigo Borgia - Alexander VI - Facts About The Real BorgiasSeriens bärande gestalt spelas av oskarsbelönade Jeremy Irons , som alltid kan lända gravitas och tyngd åt sina figurer. Jeremy Irons gör honom omväxlande charmerande och hänsynslös men på det hella taget tillbakahållen, inledningsvis mer krasst ambitiös än diabolisk, snarast desillusionerat slående sig fram i den miljö där han är, istället för att framstå som en av de tongivande männen i det av korruption och hänsynslös realpolitik ridna Italien och den dito Katolska Kyrkan under 1400-talet. 

Giulia Farnese och Lucrezia Borgia

Giulia Farnese och Lucrezia Borgia

Rodrigo Borgias berömda men också beryktade dotter Lucrezia Borgia spelas av Holliday Grainger, i vars tappning Lucrezia framstår som ytterst oskyldig och ljuv – inledningsvis.  Men under säsongens gång börjar hon lära sig maktens och intrigernas väg, inte minst hjälpt av råden från sin äldre väninna, skönheten Giulia Farnese (spelad av Lotte Verbeek), som också råkar vara hennes fader påvens nya älskarinna (!).  Det är för övrigt en av seriens förtjänster att kvinnornas situation och handlingsutrymme skildras från deras eget perspektiv, inte ständigt i relation till männen. 

The Borgias Lucrezia & Cesare Borgia Holliday Grainger & Francois Arnaud 1500 2000

cesare borgiaFrånvaron av uttalade hjältegestalter och personernas olika sidor och utveckling under seriens gång går som en röd tråd redan i första säsongen. Även många andra karaktärer, som Lucrezias broder Cesare Borgia (François Arnaud ), sedermera en berömd krigsherre, framställs inledningsvis som en ytterst kluven och ovillig att t.ex.bli kardinal – även om man inser att det där inte kommer att hålla, och att han snabbt blir mer luttrad och hänsynslös. Borgiafamiljens nemesis kardinal Della Rovere (spelad av Colm Feore) slits likaså mellan önskan att avsätta den omoraliske påven och de medel han måste ta till för det. Och så vidare.

Colm Feore är Kardinal Della Rovere - Borgias dödsfiende

Colm Feore är Kardinal Della Rovere – Borgias dödsfiende

Trots de intressant konfliktfyllda karaktärerna har första säsongen till en början vissa problem med just personframställningen. Delvis finns problemet att försöka få betraktaren att sympatisera med figurerna. I ”The Borgias” har det lösts genom att de introduceras som mer troskyldiga och sympatiska i modern bemärkelse än de var. Cesare Borgias kardinalskap till exempel, framställs som om det verkligen var fråga om något som tyngde honom – och så var det högst troligen inte alls, i en era där dylika titlar delades ut inte som återspegling av en uppgift utan enbart för att innehavaren skulle kunna tillgodo sig inkomsterna, det s.k. prebendet, som hörde ihop med ämbetet. Epokens historia vimlar av magnaters söner som gavs sådana ämbeten och som aldrig någonsin ens besökte sina stift eller utöva sina poster – det överläts på underlydande. Det var i själva verket en av de många missbruk som kom att underblåsa protestantismen.

the borgias season 1 tv series cast 001_FULL

Jämförelser med andra historiska serier som ”Rome” och ”The Tudors” svåra att komma ifrån. Speciellt sistnämnda har varit en tydlig inspiration, och flera av de inblandade i serien deltog också i ”Tudors” produktion. Liksom den spelar The Borgias” på blandningen av förmodernt drama, sex och intriger. I alla fall i början känns dock ”The Borgias” helt enkelt inte lika sexig och personerna inte riktigt lika angelägna – eller välspelade, jämfört med den oöverträffade ”Rome”. Av den anledningen tar det också längre tid för den ödesmättade och grandiosa känslan, liksom den starka närvaron av en delvis främmande men fascinerande era, att infinna sig.

The Borgias season 2 pictures 13

Samtidigt har ”The Borgias” antagligen en brantare inlärningskurva än de serierna. Berättelser som utspelar sig i romarriket och också i t.ex. Tudorstilens England har en fördel i att många redan har en relation till de historiska epokerna. ”The Borgias” behöver däremot introducera och förklara en hel epok i historien och etablera en tidsanda som mycket färre personer känner till. Detta behov  får ”The Borgias”  att inledningsvis stuffa in så mycket information som möjligt i varje scen och dialog, vilket har den inte oväntade effekten att göra dem lite sökta och stela, och porträtten lite mer uppenbara och fyrkantiga.

The Borgias season 2 pictures 03

Togaparty hos påven – those were the days…

Språket är för övrigt alltid ett problem i de här serierna. Det är svårt att få till ett tal som är förståeligt men som ändå har något äldre, av andra och inte så moderna ordvändingar i sig. I ”Borgias” känns talet ibland lite styltigt – det flyter inte lika naturligt som i ”Rome”, eller ens den hypervåldsamma ”Spartacus”. Det är svårt att sätta fingret på vad som felas – kanske frånvaron av svordomar och konversation som rör vardagliga eller banala ting.

the BORGIAS season 1 tv series battlefield scene VFX_05A

Produktionsvärdena är dock utmärkta, sceneri, kostymerna och utanverket är högklassigt. Speciellt den som vill se vacker dräktkonst inspirerad av renässansen får sitt lystmäte med denna serie – utstyrslarna är fantastiska. De många referenserna till konst och även litteratur är också trevliga för den som är intresserad av perioden. Utvecklingen av bättre digital bildhantering med möjligheter till specialeffekter har gjort det lättare att visa tidens storslagna vyer och miljöer, skildra masscener såsom fältslag och stora publika processesioner och så vidare. Samtidigt är det också en fara att man fastnar i detta, att fokus förskjuts det som trots allt är kärnan i ett drama, en god personframställning och bra dialog. ”The Borgias” finner efter några avsnitt en god balans, där miljöer och rekvisita hjälper fram intrig och handling istället för att distrahera från den.

the BORGIAS st peters scene VFX_01A

De vackra miljöerna som får bilda fond understryker närmast att intrigerna är nog så blodiga. ”The Borgias” sysslar inte med skönmålning av historien, och alla inblandade kommer ut mer eller mindre kladdiga och befläckade. En av seriens förtjänster är att detta även gäller den katolska kyrkan. Det är från första avsnittet extremt tydligt hur totalt förvärdsligad denna var- och intressant nog utan att behöva måla upp någon nidbild – historien är tillräckligt solkig och fascinerande som den var (och ännu är, om nu någon skulle tro något annat.)

borgias season 1 tv series poster 04 no text _FULL

Det här med att jämka det moderna med det historiska skapar alltid problem. Visuella medier som vill fängsla med sin historia snarare än med fakta kan inte hela tiden följa historien slaviskt. Den måste locka med bra drama, intressant personer och konflikter, och en handling som går att följa utan en magisterexamen i historia. Det är en svår utmaning, och ”The Borgias” svajar lite i början mellan de olika ambitionerna.

Men det tar sig så småningom, och den uppstigande kurvan fortsätter tydligen över nästa säsong. ”The Borgias”  fick  övervägande välvilliga recensioner första säsongen, men ännu mycket bättre mottagning säsong två, att döma av Wikipedias sammanfattning. Det lovar gott för kikandet på säsong-2-DVDn.

”The Borgias” rekommenderas alltså till alla som vill få sig en bit snaskiga intriger, lönnmord, snygga män och kvinnor i anslående renässansmiljö och en inblick i en fängslande och färgrik historisk epok.

Rodrigo Cesare Lucrezia the borgias 34193595 2388 3258

———————————————–

All vår början – En bysantinsk kändis inspirerad av realityTV får färg


Om några lättfotade damer från  kändisvärlden som ger oväntad inspiration till bild och skrift.

Saida, glädjeflicka i Aracanea

Saida, glädjeflicka i Aracanea

Ibland kan inspiration komma från oväntade håll. Jag skriver på en sammanhängande fantasyberättelse som utspelar sig i en medeltidsinspirerad (ca 1300) miljö, och där första delen tar plats i den stora staden Aracanea, en motsvarighet till det bysantinska rikets huvudstad Konstantinopel.

För persongalleriet där har intryck tagits från alla möjliga håll.  Tidigare har här redovisats hur realitysåpakända Kim Kardashian, en s.k. ”socialite”, eller kändis som är känd för att.. tja den är känd (och för ett vidlyftigt leverne, en kategori som numera upptar mycket plats i medierna) fått ge form åt en lättfotad dan, eskortflickan Saida. (Kim har också omnämts  här apropå visioner av Kleopatra).

Paris Hilton paris_hilton_elle_girl_p2Kim kom till prominens, så vitt man kan förstå, genom att festa och umgås med den beryktade Paris Hilton, arvtagerskan som dominerade skvallerspalternas och kändisbevakningens värld för några år sedan. Saida har liksom sin förlaga en slags gynnerska i den högre samhällssfären som introducerat henne in i noblessen – den karaktären måste också ges form. Vore det således inte kul om…

Effekten av detta hugskott kom att bli att en slags ”kändis”-persona inspirerad av Paris Hilton skrevs in i berättelsen. Denna dam, den i vissa kretsar beryktade Eleni Loforitza, är förmögen, har ett socialt följe, bjuds på de främsta festerna, och bär sig allmänt förfluget åt. Effekten på berättlsen blev ett antal intressanta förvecklingar och möjligheten att skildra lite bysantisnkt skörliv.

Tids nog ville jag dock ge henne ett visuellt avtryck också, och till den ändan kladdade jag ner en lätt skiss… Ännu ett litet experiment, helt och hållet utfört med rena kolstift och suddmassa på grovt, färgat papper.

Eleni Loforitza grundteckning kol resize byzantine bysantinsk stola tunika

I den grova skissen var jag inte ute efter samma porträttlikhet som i Saidas fall med Kim K – mer av ett allmänt intryck av en persona. Jag ville få fram känslan av någon som för sig lätt överlägset, av en boren elitperson som ser det naturligt att bli uppassad och få sina önskemål uppfyllda, gärna med ett nedlåtande småleende på läpparna. Eleni skall ha ett kroppspråk som utrycker en slags lätjefull likgiltighet.

Påklädning och klädtecknande anno 2011

Påklädning och klädtecknande anno 2011

Kläder och smycken tog jag ur minnet från några av studierna av autentiska bysantinska stola och andra kvinnoplagg, något av vilket tidigare redovisats i inlägg, t.ex här.

Halvnöjd med utkastet, speciellt med tanke på att det är första gången jag kladdar med rent kol för en figur med kläder på, bestämde jag mig för att gå vidare och rensa upp den där kladden, med en vag tanke om att kanske göra en färglagd illustration av den.

Eleni med reducerat koldamm

Eleni med reducerat koldamm

Eleni Loforitza kol b&w smetad färg resize byzantine bysantinsk stola tunikaSkissen omgjordes till svartvit, och mycket suddande och utsmetande vidtog, Det rena kolets damm gör att papperets struktur står fram som ett stort, smutsigt tryck på teckningen.  Jag lät det vara kvar i bakgrunden, men gjorde själva figuren ren.

Nödtorftigt rensad blev lusten att försöka färglägga den svår att motstå, och jag gjorde upp ett slags färgschema (se till vänster). Det jag hade i huvudet var inspirerat när proffs med lite bättre skills för fotobehandling gör, när de tar svartvita foton och färglägger dem (se exempel på vad jag talar om nedan). Sålunda jag bestämde med mig för att använda min kladdiga teckning som om det vore ett svartvitt foto, och lade på färglager och började mixtra med ljuset i GIMP.

Färglagt foto av Raquel Welch

Effekten av mitt fumlande med färgerna kan ses nedan. Det blev i alla fall inte helt misslyckat, med tanke på utgångsläget. Håret till exempel, fick i princip skapas från scratchär och blev väl inte så där jättebra. Överhuvudtager blev färgerna  generellt rätt skrikiga, vilket förtar den sökta fotoliknande effekten.

Eleni Loforitza kol b&w smetad färg copy renderad resize byzantine bysantinsk stola tunika

Eleni Loforitza med klänning

Mycket bättre behärskande av hur man hanterar nyanser, skuggor, högdagrar, matta och blanka partier måste till för att det skall vara acceptabelt. Det är dock ett första försök, och med bäbissteg… Och under mellantiden har man iaf ett slags porträtt av en högboren, dryg men tämligen lättfotad dam i min fantasis stad Aracanea.

***********************************

En liten slutkläm – när  den där bilden behandlades hade jag ännu inte inhandlat och sett den blodiga men intressanta TV-serien ”Spartacus – Blood and Sand”. Sedermera insåg jag med viss blandad förtjusning att Eleni Loforizas lätt slampiga figur och också uppenbarelse rätt mycket liknar karaktären Ilithyia (välspelad av Viva Bianca) i tv-serien. Se bara nedan – det visar på behovet av en sådan figur för att krydda till saker…

Viva Bianca Spartacus Viva Bianca Spartacus blood and Sand Ilythia viva-bianca_53983_m 

Mer bilder och illustrationer till min berättelse finns förutom på sina respektive inlägg och det allmänna galleriet på samlingssidan

Galleri till A’ratauma

Man of Steel – Stålmannen flyger (också) igen


Man of Steel, USA 2013, 143 minuter.

Regi: Zack Snyder,

med Henry Cavill, Amy Adams, Michel Shannon, Russel Crowe, Kevin Kostner, Diane Lane, Lawrense Fishburne m.fl.

Det är en fågel, nej det är ett plan, nej det är en rebooot på superbanan…

Man of Steel Superman Stålmannen 2013 man-of-steel-posterStålmannen, Superman, den mest klassiske av seriesuperhjältar flyger igen i en lätt omtolkad version för en ny publik. ”Man of Steel” är ännu en i raden av s.k. reboots – en omtagning på en redan bekant historia. Den senaste filmen med den S-märkte hjälten, ”Superman Returns” från 2006, byggde fortfarande på den klassiska serien av stålmannenfilmner som gjordes efter 1978 då Christopher Reeve var den trikåbärande supersnubben. 

Man of Steel Superman Stålmannen 2013 Man of steel teaser posterDet var kanske oundvikligt – även om ”Superman Returns” var en rätt svajig film, var en av dess starkaste poänger att Stålmannen förr eller senare måste komma att betraktas som en slags Gud, en messiasgestalt. För det ändamålet utrustades han till och med en halvgudomlig son, avkomman till hans och Louis Lanes kärlek. Intressant och tankeväckande som det anslaget var, skulle det ha varit svårt att gå vidare på samma spår efter det.

Man of Steel Superman Stålmannen 2013 man-of-steel-superman-posterDet är fördelen med en reboot: att man kan koncentrera sig på ett nytt anslag för figuren och dana den med en ny stämning eller bakgrund – i huvuddrag är sig saker lika, men med små nyansskillnader. I filmindustrins Hollywood har sådana omstarter den stora fördelen att man kapitaliserar på redan etablerade varumärken, varför andra kända figurer som Spindelmannen och Batman fått en sådan ”omstart” de senaste åren. Det är framför allt den såväl berättarmässiga såväl som publika framgången med den senare som antagligen spelat in när man bestämde sig för att börja om från början igen. Talande för detta är att Christopher Nolans roll som såväl manusförfattare som en av producenterna.

Man of Steel Superman Stålmannen 2013 man of steel jor-el Russel Crowe poster1Om regissören Zack Snyder (från bl.a. ”300”) står för det visuella, har Nolan anförtrotts med att föra in ett mer allvarligt och mörkt stråk i den välkända storyn, precis som han gjorde i sin nytändning av ”Batman”-figuren med början i ”Batman Begins”.  Inledningsvis verkar det som också ”Man of Steel” skall visa oss en delvis annorlunda Stålman, och det finns några ansatser i filmen som är nya, åtminstone för en Stålmannenfilm, även om de känns igen från de superhjältehistorier som främst Nolan tagit upp.

Man of Steel Superman Stålmannen 2013 120312_man_of_steel_poster_leadViktigast är fokus på Stålmannens totala utanförskap och känsla av isolering bland människorna. Det framhävs genom en mängd tillbakablickar från en barndom som, fjärran från den 50-talsidyll som vanligen målas upp, är ensam och olycklig. Hans krafter framstår närmast som en förbannelse, och den unge Clark Kent rids av element av ambivalens, tveksamhet och känsla av att inte höra hemma . Efter styvfaderns död varndrar han en tid runt som en luffare, inkognito, utan mål och syfte för sina krafter, endast utrustad med en vag önskan av att leta efter sitt ursprung. Det där är vi möter honom, innan den ”nutida” handlingen tar vid.

Man of Steel Superman Stålmannen 2013 Man-of-Steel-Kal-El

Man of Steel Superman Stålmannen 2013 man of steel - faora Antje TraueDenna gång är det Henry Cavill, främst känd från TV-serien ”The Tudors” som drar på sig den röda capen. Det kan synas som en tacksam roll för enskådis med främst ett stiligt utseende för sig, för Stålmannen som figur är i sig tämligen träig: en ädel halvgud som är total övermänsklig i sina krafter samtidigt som han är någon slags helylleamerikan. I övrigt är det dock en mustig rollista – Amy Adams som Louis Lane, Michael Shannon som General Zod, Russel Crowe, Kevin Kostner, Diane Lane, Lawrence Fishburne med flera har några av de välkända birollerna. De bärande gestalterna är förstås alla män, och de främsta relationerna är mellan dem – även om det finns kvinnliga karaktärer som får viss tid, är det här en film av och med karlar och deras konflikter.Man of Steel Superman Stålmannen 2013 Amy Adams as Louis Lane in Man of Steel

Man of Steel Superman Stålmannen 2013 PDK00309-MAN-OF-STEEL-zod-shardsTyvärr är dessa relationer, eller karaktärerna själva,  inte speciellt avancerade. Det är inte utan att man saknar t.ex. Lex Luthor, en figur som här helt skrivits ur handlingen (fast han dyker säkert upp i ”Man of Steel 2”), både i Gene Hackmans och den mer demoniske Kevin Spaceys inkarnation. Eller Marlon Brandos gestaltning av  Jor-El, den vise rymdfadern till Kal-El, jämfört  med Russel Crowe som en uppiffad och mycket mer närvarande anfader. Att denne till och med, via brasklappen att vara ”nerladdad” för framtida bruk, tillåts springa runt och påverka handlingen direkt gör att känslan av mystik och bävan inför att Supermänniskan egentligen är en främmande utomjording försvinner, och ersätts av idén att jorden mest är ett slagfält för en redan föregående konflikt mellan tämligen klart onda (Zod) och goda (Jor-El) sidor.

Man of Steel Superman Stålmannen 2013 man-of-steel-crowe

Man of Steel Superman Stålmannen 2013 man-of-steel-wallpaper-superman-posterFilmen lovar, och håller förvisso, en maffig visuell framställning, action och mäktiga scener. Möjligheten till nästan obegränsade specialeffekter och gör att man numera kan skildra sådant som strider mellan superstarka och kraftfulla motståndare fullt ut. Men som är fallet med många superhjältefilmer så riskerar allt vad nyanser och förbehåll att stryka med på köpet. Så fort Stålmannen får på sig sina trikåer och börjar agera klassiskt superhjälteaktigt rinner bakgrundens lovande konflikter och inledningens djupare personporträtt raskt undan.

Man of Steel Superman Stålmannen 2013 942029_372136636224090_1806691062_nDe logiska och berättarmässiga inkonskvenserna är också för många för att bara borsta åt sidan. Som när den supersmarte krigaren/ledaren general Zod i ett utslag av mental härdsmälta försöker övertyga Stålis att ansluta sig till dem genom att visa det allra värsta som Stålis kunde tänka sig – en total utrotning av mänskligheten. Än mer övertydligt blir det när den katastrofala förstörelse som vi numera vant oss vid att se efter filmer som ”Independence Day” och ”2012” tar vid. Ett exempel ur högen är att när Stålmannen slåss mot den onde Zod, och man river halva staden, så är de hundratals människor som borde strukit med märkligt borttrollade – borde inte den så omtänksamme stålmannen brytt sig om dem? Men nej, inget får hindra specialeffektsfesten.

Man of Steel Superman Stålmannen 2013 Man-Of-Steel-poster stylizedNu är det kanske dock inte mest för den psykologiska trovärdigheten och den intrikata dramaturgin som man går och ser”Man of Steel”. Utan att överanalysera kan man säga att Stålmannen även efter sin nytändninge framstår som blekare än Batman, som film och som gestalt. Filmens teman från dess första hälft binds inte samman med upplösningen, och den svart-vita konflikten med onda svartklädda rustningsbärande skurkar med konstiga namn mot stålis och de goda amerikanarna ligger ljusår efter de moraliska konflikter och funderingar kring människans och samhällets väsen som Nolan mästerverk, den i superhjältegenren oöverträffade ”The Dark Knight” bjöd på. Allt som allt är det en underhållande två timmar och tjugotre minuter, men lämnar inga riktiga spår och känns inte inspirerande eller nydanande på något sätt. Även för undertecknad, som har en svaghet för superhjältar, kan betyget därför bara bli – med tvekan – godkänt. 

Indomitus Betyg

Medelbetyg för gott försök

Medelbetyg för gott försök

*****************************

Se fler inlägg om filmer under subkategorin

FILM/MOVIES

———————————————-

Allmänna fakta om filmen finns på http://www.imdb.com/title/tt0770828/ samt http://en.wikipedia.org/wiki/Man_of_Steel_(film)

Filmens egna hemsida på Warner Brothers sajt http://manofsteel.warnerbros.com/index.html#index.html?home&_suid=137282126343708106409926291462

%d bloggare gillar detta: