Category Archives: Astronomi /Astronomy

En bild säger mer än 1000 ord… om Venus och vår plats i Universum


Ett foto som illustrerade pappersupplagan av SvD förra veckan fäste ännu en gång uppmärksamheten på vår plats i världsalltet.

Det var i en recension av boken ”Jakten på Venus” av Andrea Wulf, och som handlar om det sällsamma vetenskapliga fenomenet Venuspassagen.

En Venuspassage inträffar när Venus passerar jorden i en vinkel som gör den synlig från solen.

SvD Onsdag 9 Maj

Synlig. Med blotta ögat. En annan planet.

Bilden ifråga, som illustrerade texten, togs från Einstein-tornet vid Astrofysiska Institutet i Potsdam-observatioriet. På projektionen av den pekade astronomen Knud Jahnke ut Venus i relation till Solen, även på det avståndet. Kom ihåg att Venus ändå är 108 miljoner kilometer framför solen på den bilden. Så solen är egentligen mycket mycket större än så. Ändå ger den en känsla för de där himlakropparna, som är verkliga, fysiska  objekt. Och Venus är nästan lika stor som Jorden, Det är vår tvilling vi ser där.

Venus

Fantastiskt är det. Åter kan vi se, verkligen se med egna ögon, vår plats i Universum. Ett klot snurrande runt ett gigantiskt exploderande gasklot: ett av 100 miljarder bara i vår galaz; men en där människoapor tack vare evolutionen kan blicka ut och uppskatta väldigheten i de mekanismer som av en lycklig händelse råkade spotta ut oss.

Se texten till artikeln nämnd ovan i http://www.svd.se/kultur/litteratur/ett-himmelskt-aventyr_7182691.svd

Introduktion om planeten Venus i http://en.wikipedia.org/wiki/Venus och venuspassager http://en.wikipedia.org/wiki/Transits_of_Venus

Rymden kallar…sublimt och mäktigt på samma gång


Det var en bra vecka för de som är intresserade av vårt universum. Fina bilder kom in från rymdteleskopet Apex och vi kunde se den mäktigaste kraften i universum ”live” – ett gigantiskt svart hål som slukade en stjärna…

Det är passande att APEX-teleskopets antenn som avslöjar det osedda för oss heter ALMA…

I världens torraste plats i Atacamas öken i norra Chile, bland salpeterdammiga ödemarker där på sekler ingen regndroppe fallit, står APEX, the Atacama Pathfinder Experiment. Detta teleskop, som är frukten av Europeisk rymdforskning inom ramen för European Southern Observatory, står i avantgardet för så kallad submillimeterastronomi, som tar in de ytterst småvågiga frekvenserna som avges från gaser och stoftmoln i rymden. När sådana stoftmoln värms upp av solvindar från stjärnor runtom, eller komprimeras av någon anledning, avger de en svag värme, ibland bara några grader ovan den absoluta nollpunkten, som hittills varit alltför lite för vanliga radioteleskop att ta in.

Förr var således sådana stoftmoln främst hinder för vårt seende, en imma för våra ögon som sökte de mer uppenbara, lysande objektens ljus: stjärnor, galaxer, kvasarer… Men med APEX förvandlas de till huvudshowen. För stora moln av stoft och gaser är viktiga objekt i sig. Det är ur dem som stjärnor och planeter föds, och i slutändan galaxer och galaxhopar… De är tillvarons yttersta stoff, av vilken solsystem kommer till. Eller omvänt, de rester som blir över när en stjärnas liv brunnit ut, och den i sina dödsryckningar slungat sin massa ut i rymden.

Där skall de kanske sväva i evärdeliga tider, eller kanske, en gång, samlas åter och börja rotera, klumpa ihop sig igen, och så i dess centrum skall gravitationens mäktiga krafter som pressar själva atomerna samman, tända åter ett skapelsens ljus, och en ny födelse och en ny dag randas, för en nyfödd stjärna…

Tack vare APEX kan vi nu se dem klarare än någonsin, tillsammans med de stjärnor de omger, majestätiska syner av sublim skönhet som låter oss skåda ännu in bit in i tillvarons innersta. För den som söker bävan, och mystik, se in i de nya bilderna av molnet runt Messier 78 vid Orions bälte som APEX nu uppenbarat för oss. Det är, för att citera Christopher Hitchens, något annat än brinnande buskar.

Under tiden…2,7 Miljarder Ljusår bort

Eller neej kanske inte samtidigt, för 2,7 ljusår bort betyder som vi vet också för 2,7 miljarder år sedan… Jaja, detaljer. Forskare anslutna till NASA har sedan 2010 använt dels ett av teleskopen uppe på Maui-vulkanen på Hawaii och rymdteleksopet Galaxy Evolution Explorer för att följa vad som verkat vara en mycket, tja konstig supernova…som visat sig vara något helt annat.

En stjärna blir slukad hel av ett supermassivt svart hål med en massa runt 3 miljoner gånger vår egen sols, ett sådant som återfinns i galaxers mitt (inklusive vår egen kära Vintergata)… Det är groteska krafter forskarna fått fatt på, och första gången som man ser det där i realtid, så tydligt. En sällsynt chans också, det är kanske en gång på 10 000 år som en stjärna förtärs på detta sätt i ett grannskap där vi kan se det. Med vår nuvarande utforskningsteknologi skall tilläggas.

Se dataanimationen av teleskopens observationer under 139 dagar. Först ser man en prick som närmar rör sig snabbt, snabbt över himlavalvet… sedan bryter det löst. Den stackars stjärnan har ingen chans. Den långa plymen som syns röra sig och krökas inåt är alltså den sönderslitna stjärnans massa som sluxas av det svarta hålets vortex. En del reflekteras av tidvattenkrafterna vid händelsehorisonten och slungas ut i väldiga plymer av massa som sedan faller tillbaka ner… fantastiskt.

Jag kom att tänka på Soundgardens klassiska ”Black Hole Sun” som åtföljande musik…

————————————————————–

APEX-telsekopets hemsida http://www.apex-telescope.org/

Se även Wikipedia http://en.wikipedia.org/wiki/Atacama_Pathfinder_Experiment

rapporterat bland annat i

NASAs egen kommuniké och sida om det svarta hålets framfart http://www.nasa.gov/mission_pages/galex/galex20120502.html

Fler pressröster om det svarta hålet

AD ASTRA – åter mot stjärnorna med raketer…men vems?


NASA lät i dagarna presentera sina planer på en ny Jättestor Raket som kan lyfta stora laster – mer än rymdfärjan kunde. En titt på dessa planer liksom vissa andra länders raketprogram ger en liten känning av maktbalansen i världen just nu.

Nu när rymdfärjan i år gjort sin sista färd och hela rymdfärjeprojektet slutgiltigt lagts i malpåse (eller har det?), är frågan om USA skall behålla eller snarare nyutveckla en förmåga att slänga upp större objekt i rymden. Pinsamt nog avslöjade rymdfärjans avskaffande att underhåll av t.ex. den Internationella Rymdstationen under en period måste skötas av ryssarna med deras gamla Sojuz-farkoster och decennier gamla raketer. Det är inte ett slyggt spektakel för en rymdmyndighet som lever högt på hypen om att vara de bästa mest avancerade snubbarna på jorden.

Nu har man alltså bestämt sig för att satsa på en ny generation av rymdraketer, inte helt olika Saturn V-raketerna som tog astronauterna till månen (http://www.nasa.gov/exploration/systems/sls/slsannouncement.html och http://www.npr.org/blogs/thetwo-way/2011/09/14/140468800/nasa-unveils-next-generation-monster-space-rocket?sc=fb&cc=fp). Nedanstående presentation lägger fram vissa av dess tänkta egenskaper.

grafik från Space.com

Det har getts lite olika siffror för SLS – raketens kapacitet , från 130 till 150 ton – det är i alla fall en raket i samma skala som Saturn V, och med starkare motorer.

Ares

Tillsammans med Orion-programmet och dess Multi-Purpose Crew Vechicle, dvs den nya rymdkapsel man utvecklar utgör det NASAs väg framåt. Siktet är inställt på att kunna lyfta riktigt tunga laster eller stora skepp, för att möjliggöra bemannade expeditioner till Månen eller det hägrande Mars. (se http://www.nasa.gov/exploration/systems/mpcv/index.html) Kommentartorer verkar hysa en viss koncensus  om att det här är det storskaliga projekt som skall hålla NASA sysselsatt den närmaste framtiden(se http://www.space.com/12959-nasa-space-launch-system-rocket-reactions.html)  – men dess finansiering är fortfarande inte skriven i sten, speciellt inte i dessa hårda nedskärningstider. NASA hade redan för några år sedan planer på nästa generation av rymsuppskjutare, dt s.k Ares-programmet, som dock fick skrotas. En del av arbetet därifrån kommer troligen komma till bruk för SLS, men det visar vilken slag lina alla de här stora projekten går på.

NASAs fäbless för att vilja stjäla hela rymdshowen, även när de som nu inte ens har en vettig rymdfarkost, bör inte hejda en från att ta en funderare på hur det står till med andra länders raketer och farkoster. Som framgår av den lilla uppställningen nedan finns har det genom åren utvecklats en hel del raketer – inte bara USA, Sovjetunionen/Ryssland utan också Kina, Indien, Japan, Européerna via sitt samarbetsorgan ESA (där lilla Sverige är med, tjohooo) med flera har feta raketer. Syftet med dem har dock städse främst varit att dels skjuta upp satelliter, och ännu mer…missiler.

Man skall inte låta sig luras av de största och mest kända pjäserna från USAs och Sovjetunionens rymdkapplöpning. Det kan inte nog påminnas om att raketprogrammen alltid varit i symbios med vapenprogram, framför allt för att utveckla Interkontinentala Ballistiska Missiler (ICBMs) – stora raketer är också möjliga vapenbärare, och en tillräckligt stor raket kan förstås förses med kärnvapen av den makt som också behärskar sådan teknologi. Det har varit den drivande, riktiga impulsen bakom raketprogrammen från allra första början: anslagen till ”utforskandet av rymden” är skrattretande jämfört med de anslag som genom decennierna anslogs till militären för att de skulle ta fram sina vapenbärare. Det där är viktigt att hålla i bakhuvudet när man nu undrar varför entusiasmen för nya storskaliga jätteprojekt verkar så ljumt jämfört med 50- och 60-talet.

Följande bilder från en kort exposé av sovjetiska/ryska raketers utveckling visar hur utvecklingen gick parallelt: ovan utvecklingen av interkontinentala missilbärare från 1950-1972, nedan rymdprogrammmets missiler…jag menar raketer från 1954-1999 (http://www.energia.ru/en/history/systems/systems.html).


Det kan vara värt att lägga märke till att de två stora ”civila” raketerna ovan, som representerar det ryska månprogrammets (t.o.m. 1974) respektive rymdfärjeprogrammets raketer båda lades i malpåse efter inledande tester efter långt framskriden utveckling – i Energiaraketens fall efter fullföljda lyckade tester. Men pengarna fanns helt enkelt inte där, speciellt inte med Sovietimperiets fall ryckande allt närmare, trots att Energia troligen också var ett militärt projekt. Om den funnits kvar kunde den varit en fullvärdig ersättare för amerikanska rymdfärjor, och det har till och med talats om att återuppväcka programmet av den anledningen. Men det verkar osannolikt, om inte anant för att forskarna som sysslade med det där har spritts ut i det forna Sovjetimperiet och mycket av arbetet gått förlorat. Den imponerande Energia-raketen, Buran, den ryska rymdfärjan och den enorma mekaniska anläggningen för att resa hela raketen är nu rostiga rester i någon bas i Kazakstan.

Den europeiska rymdstyrelsen ESA som driver en relativt framgångsrik operation med uppskjutningar från franska Guyana har helt och hållet slagit in på kommersiell och satellitbaserad utforskande rymddrift, och har för närvarande inga speciellt framskridna planer på egna bemannade rymdfärder. Dess för all del effektiva raket Ariane V är helt inriktad på utskjutningar av satelliter.  Den senaste versionen Ariane 5ES har en dock modul för att skicka rätt tunga laster, upp till 19 ton, och är modifierad för att kunna docka med en rymdstation. ESA är en mycket aktiv medlem av ISS, den internationella rymdstationer och har byggt flera av dess moduler – men några astronautfarkoster är inte på tapeten. Medlen för att skicka upp massor av materiel är heller inte där – utan stormaktsillusioner har ESA en rätt tight budget, och inget vapenprogram som driver utvecklingen framåt och ger impulsen att bygga jätteraketer.

Det uppstigande Kina har däremot i typiskt wannabee-stormaktsmanér ett bemannat rymdprogram med högtflygande mål, och en raket, Den Långa Marschen 2F, som bevisligen skjutit upp kinesiska astronauter, s.k. taikonauter, i rymden. Den Långa Marschen-raketen har tydligen modifierats för att vara kompatibel med åtminstone den ryska Mir-stationens teknologi så den skulle teoretiskt kunna brukas för att underhålla en rymdstation. Dess liftkapacitet är dock ännu runt 8,4 ton – inte så imponerande, och frågan är om den ekonomiskt går att bruka för att göra rutinuppskjutningar av manskap. Den har också haft tekniska problem i form av okontrollerade vibrationer med mera. Någon arbethäst för att förse andra länder likväl med uppkjutningar är det ännu inte. Där finns dessutom politiska problem – det långtgående samarbete och insyn i varandras raketprogram som USA och Ryssland/Sovjet byggt upp sedan 80-talets relativa töväder är till stora delar frånvarande i Kinas fall. Dess instinkt präglas fortfarande av hemlighetsmakeri och att hålla sig för sig själva – därav de märkliga och potentiellt extremt kostnadsineffektiva planerna på helt egna rymdstationer och färder till mars med mera.

Dit Kina går, måste Indien gå, har omkvädet varit under decennier. Ett Indien med förnyat självförtroende och egen missilteknologi för sina kärnvapen har förstås såväl ett program för feta raketer för egna satelliter och ett eget bemannat rymdprogram. Första uppskjutningen av en indisk astronaut, ibland kallade Gaganauter även om den officiella benämningen är Akashagami, är satt till 2013. Det indiska programmet har dock ännu längre att gå än det kinesiska och är inte aktuellt för att förse med uppskjutningar av tunga laster eller astronauter en masse de närmaste åren.

Även Japan har ett långt framskridet rymdprogram med egna bärraketer, men precis som det europeiska ESA är JAXA, den japanska rymdstyrelsen, fokuserat på satelliter och uppskjutningar till lägre omloppsbanor i främst kommersiellt eller forskningssyfte. JAXA är också en aktiv medlem av ISS, den internationella rymdstationen, men några bärraketer av storskalig typ är uteslutna för den närmaste tiden, även om viss diskussion försiggår (se http://www.swejap.a.se/templates/JapanNewsPage.aspx?id=1517).  Frågan är också om inte ett program för att ta fram riktigt stora raketer skulle stöta på internationella problem – de oundvikliga militära implikationerna av ett program som också, som visats är förbundet med förmågan att leverera vapensystem skulle utan tvekan uppröra Kina och kunna orsaka instabilitet och en möjlig kapprustning i östasien. Varken Kina eller Japan önskar sig detta (i nuläget skall tilläggas). SÅ Japan har den återhållande faktorn också – teknologiskt skulle annars Japan säkerligen kunna utveckla storskaliga raketsystem för stora uppkjutningar av såväl bemannade som tunga rymdmoduler.

Så – vi lever i en slags mellantid om rymdambitionerna är någon värdemätare. Amerikanarna verkar samla sig för att återta inititativet i rymden och gör mycket väsen av sig, men vi får se om de kan skaka fram medlen. Ryssarna harvar på med sina beprövade men också vid det här laget rätt ålderstigna mojänger. Kina har sina uppblåsta planer, men frågan hur mycket som är hajp och hur mycket som är substantiellt återstår att se. Det gäller ännu mer Indien. Europa och Japan håller en lägre och mer diskret profil, och deras återhållna profil motsvarar rätt väl bådas minskade betydelse i såväl ekonomiskt som maktmässigt hänseende.

————————————————-

För en koll på det amerikanska rymdprogrammet och dess rymdstyrelse NASA finns massor med resurser, men ett bra ställe att börja är förstås NASA http://www.nasa.gov/home/index.html.

Det ryska rymdprogrammet finns på http://www.roscosmos.ru/main.php?lang=en och http://en.wikipedia.org/wiki/Russian_Space_Agency.

Det Europeiska Rymdprogrammets ESAs hemsida http://www.esa.int/esaCP/index.html och http://en.wikipedia.org/wiki/European_Space_Agency.

Kinas rymstyrelses hemsida http://www.cnsa.gov.cn/n615709/index.html.

Indiens rymdprograms hemsida är http://www.isro.org/.

Japans rymdprogram http://www.jaxa.jp/index_e.html och http://en.wikipedia.org/wiki/Japan_Space_Agency.

Några Allmänna resurser:

Dumskallarnas Konspiration…Jorden snurrar inte kring Solen?


Nej! Inte om man får tro en grupp konservativa Katoliker som av någon anledning vädrar morgonluft och nu öppet kommer ut med sina åsikter, anordnar konferenser och annat strunt. Jorden är Universums mitt! Galileo Galilei och Kopernikus och alla astronomer och observationer sedan dess har FEL! För det står så i Biiiiiibeln!

Se http://scienceblogs.com/startswithabang/2010/09/geocentrism_was_galileo_wrong.php,  http://irregulartimes.com/index.php/archives/2010/09/13/catholic-conference-attempts-to-revive-medieval-astronomy/ och http://ourpal.com/GeocentricConfeerence.aspx.

Tydligen ville geocentrikerna, som är pseudovetenskapliga lallares vana, parasitera på en aktad och seriös institution, så de förlade sin konferens till det anrika katolska universitetet Notre Dame i Indiana. Deras astronomiinstitution var inte road, enligt http://www.westhawaiitoday.com/sections/news/local-features/geocentrism-vs-heliocentrism.html.

Konferensen blev nyligen omskriven i USA, bland annat i Chicago Tribune nedan.

Se http://www.chicagotribune.com/news/nationworld/la-na-adv-galileo-wrong-20110828,0,5366009.story, liksom http://www.latimes.com/news/nationworld/nation/la-na-adv-galileo-wrong-20110828,0,3264179.story

Aamen kom igen? Seriöst?

Seriöst. De är ju inte direkt några raketforskare, men inser att de måste diskreditera all vetenskap först – vilket de förstås gör utan att förstå ett ord av det, för att sedan stödja sig på diverse kyrkliga och bibliska auktorer. Se nedanstående tröttsamma uppräkning av kyrkofäder…

I denna dumskallarnas tidsålder som vi lever i och diverse kretiner med magiska böckers hjälp kan hävda att jorden skapades på 7 dagar, att ingen evolution skett eller att något miljöhot inte kan finnas eftersom Gud sagt det, eller allt snart skall gå under i apokalypsen, kan man förstås lika gärna hävda att solen och planeterna snurrar kring jorden ”för det står ju så i bibeln”.

Och till nästa lektion... om stjärnsfärens beskaffenhet

För några år sedan påminde jag själv några hard-core kristna jag känner om detta och bibelstället i Joshua som också nämns i artikeln, men de mumlade bort detta, och med tanke på ölintaget den kvällen var det inte så svårt. Men nu har de fått sällskap alltså. Jag noterar också hur lama och tama avståndstagandena av dessa absurda idéer är från de närmast berörda religiösa samfund som försöker passera som mer ”rationella”. Vad säger påven om sin lilla vilsekomna flock? Nähä inte mycket?

Jag väntar spänt på att religiösa fåntrattar öppet skall gå ut med att jorden är platt och bilda någon sorts organisation för att propagera för det. De kommer inte att sakna bibelställen för att hävda detta heller, som framgår av nedanstående lilla video.

Se om andra religiösa bisarrier i inläggen nedan

dumskallarnas-konspiration-kretiners-jag-menar-kreationisters-undervisning/

dumskallarnas-konspiration-biskopens-fundamentalistiska-fotarbete-och-hans-likasinnade/

vad-ar-det-for-ord-det-sager-dock-mycket-om-dumskallarnas-konspiration/

—————————–

Den fina kartan på den platta jorden fick jag från den intressanta bloggen Old Maps, Expeditions and Explorations, se inlägget http://oldmapsexpeditionsandexplorations.devhub.com/blog/641525-geocentrism-it-makes-the-world-go-round/

Liet mer om den geocentriska världssynen finns i http://en.wikipedia.org/wiki/Modern_geocentrism

En annan genomgång av geocentriskernas haschfantasier finns i http://blogs.discovermagazine.com/badastronomy/2010/09/14/geocentrism-seriously/

Domedagen? Johannes Uppenbarelse är en patetisk picknick jämfört med verkligheten…


”[…] Då kom hagel och eld, blandat med blod, och slog ner på jorden, och en tredjedel av jorden brändes av, och en tredjedel av träden brann upp, och allt grönt gräs brann upp. Den andre ängeln blåste i sin basun. Då var det som ett stort brinnande berg slog ner i havet, och en tredjedel av havet blev till blod, en tredjedel av alla levande väsen i havet dog, och en tredjedel av alla fartyg gick under. Den tredje ängeln blåste i sin basun. Då föll en stor stjärna från himlen, brinnande som en fackla, och den föll på en tredjedel av floderna och på vattenkällorna. Och stjärnans namn var Malört.”

(Uppenbarelseboken 8 kap 7-11)

Öööh vänta vad var det där sista? Johannes, du måste sluta blanda in dina droger i profetiorna…

Apokalypsen enligt Johannes Uppenbarelse, Albrecht Dürer 1498

Jag tillhör den kategori personer som har intresse för eskatologi, läran om de Yttersta Dagarna, d.v.s. spekulationer om jordens eller tillvarons slut i framför allt världens religioner. Under mina undersökningar har jag studerat och samlat på mig en hel del undergångsscenarier, av vilka några funnit sin väg till mina egna berättelser. Nu är jag dock inte religiös själv, och ibland tröttnar man på vidskepligheten och den begränsade fantasin hos haschisch-profetiorna och Nostradamus-svamlet.

Det lustiga är dock att det alltmer kommit att uppstå en slags ”vetenskaplig” eller sekulär eskatologi, som bottnar i att man numera kan visa katastrofer med modern realistisk grafik. Denna har gjort det möjligt att framställa massiva scener av förstörelse och undergång, och de här scenariona har följdaktigen funnit sin väg in i populärkulturen, bl.a. i form av hollywoodfilmer. Det verkar finnas en marknad för att visualisera och frossa i följderna av vetenskapliga worst-case-scenarier, oftast med sikte på den högsta divisionen av galen skadeglädje: JORDENS UNDERGÅNG (tadaaa).  Från ”Terminator”-filmerna (Döden genom robotars atomkrig!) till ”Independence Day” & ”The Day the Earth stood Still” (Döden genom Aliens!) till ”Armageddon” & ”Deep Impact” (Döden genom Meteoritnedslag!) till ”Day After Tomorrow” (Döden genom Klimatkatastrof!) till den kanske fånigaste av alla, ”2012” (Döden genom…öööh…geologiskt Mumbo-Jumbo!), har världens undergång skildrats med allt bättre visuella medel, om än inte med större realism – i själva verket lider alla de ovanstående och deras avläggare av en svårartad oförmåga att hålla sig till fakta och det sannolika.

"Chaos of 2012" av kreatören Zack Bush - klicka bild för hans galleri

Men man kan ju ställa sig frågan: hur kommer världen att gå under, vilka undergångsscenarier är verkligen väl förankrade i vår vetenskapliga kunskap? Det fina med grafik är ju att den faktiskt kan användas för att visa en möjlig händelseutveckling utan ansträngd plot och märklig romantisering av det som visas. Här skall några snygga och välgjorda presentationer som jag personligen finner tankvärda föras fram. De största, som inbegriper hela solsystemet eller galaxen, är svåra att komma ifrån – de bygger på hur himlakroppar faktiskt fungerar, inte mycket att göra åt. Andra är mer beroende av mänskligt agerande och i alla fall rimligen påverkbara på ett eller annat sätt. Grafik och presentationer som de nedan kan möjligen hjälpa till att levandegöra väldigt stora skeenden, som en global katastrof. Men det rent visuella har också en begränsning, och det är viktigt att den kombineras med korrekt information som ger sammanhang för att bli meningsfull.

Döden genom Atomkrig

Detta var den stora skräcken under min barndom – ända sedan 50-talets kapprustning till murens fall 1989 var rädslan för ett fullskaligt atomkrig mellan de (då) två supermakterna USA och Sovjetunionen påtaglig. Atomkrig är speciellt som undergångsscenario i att det är ett helt och hållet människostyrt skeende, som är avhängigt politiska ställningstaganden.

Den sobra och nyktra presentationen är klart dämpad, och bilderna inte ägnade att roa en åskådare, utan verkligen uppmärksamma på en fara och konsekvenserna av densamma. Och då hoppar ändå de flesta presentationer av atomkriget över en del verkningar. Studier visar t.ex. på att radioaktiviteten som skulle hamna i atmosfären efter ett atomkrig, atomvinter eller inte, skulle bestråla allt överlevande liv med livshotande stålningsdoser (mellan 2 och 100 rads) som skulle 1) orsaka cancer hos stora delar av befolkningen och 2) bryta ner immunförsvaret som skulle göra det oerhört svårt att överleva någonstans på planeten. Bland annat. Se mer i The Medical Implications of Nuclear War.

Döden genom Klimatförändringar

Här står klimatförändringar genom en skenande växthuseffekt för scenariot som skall visualiseras. Presentationer av växthuseffekten har en speciell tyngd, eftersom de rör ett skeende som inte kan observeras annat än under lång tid, och som bygger på abstrakta vetenskapliga antaganden och slutsatser, oaktat att konsekvenserna är högst påtagliga för de som drabbas av de direkta effekterna. Det underlättar för de som avfärdar allt tal om växthuseffekt, samt de som drivna av sina egna kortsiktiga intressen i motsättning till den överväldigande majoriteten av forskarsamhället vill hävda att det inte finns någon mänsklig påverkan bakom. Just detta att de mer katastrofala möjliga effekterna av den globala uppvärmningen ännu är något som det råder kontroverser om har betydelse för hur saken presenteras. Media vill gärna ta fasta på de mest dramatiska bilderna och projektionerna – se nedan tex, för en presentation av vad som sker om medeltemperaturen stiger med mellan 4-6 grader Celcius.

Jag måste säga att det är snygga bilder, men själva tonen känns svår att skilja från trailern till en dålig film. Vilket undergräver budskapet, som är aktuellt och angeläget, men som riskerar att avfärdas som alltför sensationellt. Den här faran är troligen en orsak till att världens klimatforskare, till skillnad från media, tenderar att vara så konservativa och att IPCC, FN’s klimatpanel, enar sig om de mest nedtonade och underskattande projektionerna av möjlig klimatpåverkan.

Döden genom Meteoritnedslag

Nu kommer de mera rymdbaserade katastrofscenariona – först ut är att en meteorit träffar jorden, som i filmerna ”Armageddon” och ”Deep Impact”. Min favorit är de som skildrar en riktig megahit, av det slag som redan har inträffat på jorden – se nedan

Mycket har gjorts av meteoritträffen som utrotade dinosaurierna – men de kom ju faktiskt själva till 250 miljoner år sedan efter en ännu större krock:

OK det där ser allvarligt ut, men effekten av den ofattbara skalan av det som grafiken pekar på gör ändå att man sitter och myser och inte riktigt tar till sig det hela. Det skulle möjligen vara mer fruktbart att trycka mer på att meteoriter träffar jorden med viss regelbundenhet istället, och påpeka det fåniga i att tyngdpunkten i vår utveckling av observations- och propulsionsteknologi (som raketdrift) till överväldigande del tas upp för militära, dvs destruktiva syften, istället för att bidra till människosläktets överlevnad.

Döden genom Solens Dödskamp

En bit högre upp på storleksskalan kommer solsystemets oundvikliga undergång i och med solens utslocknande om ca 5 miljarder år. Inte så där jättenära i tiden kanske, men desto mer obönhörligt – detta kommer att ske, som det gör för alla stjärnor. Om inte människan utvecklar närmast gudalika kapaciteter är det här inte bara sannolikt, utan ett faktum.

OK -här är katastrofen så total att det nästan är skoj, 5 miljarder år är dessutom så långt fram att det närmast är skrattretande att försöka tänka sig det. Men poängen med en sådan här visuell presentation är delvis en annan – den kan visa oss vår plats i universum, och inskärpa de fysiska och naturgivna lagar som vår existens vilar på. Vår sol, som går upp varje dag och vi tar för given, är faktiskt en stjärna, med ett liv och ”död” som allt annat. Och de här skeendena är helt likgiltiga inför vår vilja och våra dillerier. Notera att inga Gudar behövs för att förutse jordens stekning och slutet på allt levande. Det räcker med en anhopning av väteatomer.

Döden genom Galaktisk Kollision

Den fetaste av undergångsscenarier och en av senare års favoriter, är att det visat sig att vår galax Vintergatan och Andromedagalaxen är på väg rakt mot varandra och kommer att kollidera om sisådär 3 miljarder år. They brake for nobody! En galaktisk krock!

Hehehe, OK det här är ren katastrofporr, och jag gillar speciellt deras sammanfattning av en av scenariona, där den rätt primitiva animationen till effektfull musik visar hur solsystemet dras in i de två sammanstörtande svarta hålen i Vintergatans och Andromedas mitt.

Mörk Speakerröst: ”This is bad News for Earth”

Leende Astrofysiker: ”The Earth will be…toast”

Nu skall detta inte tas som att jag ser fram emot katastrofer eller stödjer masochistisk apokalyptik. Men jag ser ändå ett värde i att just visualisera de här katastrofala skeendena. Här kommer jag också tillbaka till eskatologin. Allt som varit, skall upphöra och förintas. Vårt nyktra vetande pekar på att inget är för evigt, inte mänskligheten, inte vår värld, eller ens stjärnorna. Men när man kan se den skala som tillvaron verkar på är det svårt att inte drabbas av det futila och småaktiga i vår mestadels religiösa eskapism, med dess ryttare, behornade monster och uppsättande av grundlösa antaganden om ett liv efter detta. Det finns, menar jag, något befriande i att påminna sig om att saker inte bara kan utan kommer att upphöra någon gång, för allt, och på ett mycket mer elementärt sätt än vad vidskepelser förmår göra gällande.

Mörkret skall sänka sig över vårt lilla hörn av kosmos, och själva vår galax skall upphöra att finnas till som vi känner den.  Det är inte deprimerande, utan sporrar till att leva, och njuta av den osannolika tur som gör att vi kan visualisera och reflektera om tillvarons obeständighet. Vilket man kan göra utan ett spår av religiös överbyggnad eller mummel om tillvarons ”mening”, som om universum var skyldiga oss ett syfte eller mening med existensen. Det skänker ändå en lyster till tillvaron att vara medveten om att det är kort och begränsat, och att allt, bokstavligen, som vi tar för givet skall och måste ända.

En bild säger mer än 1000 ord… om Universum


Forskare vid NASAs Fermi-teleskop, som ser ut i rymdens gammastrålning, har upptäckt en hittills okänd struktur som centrerar runt vår galax Vintergatans mitt. Strukturen spänner över 50 000 (!) ljusår, och kan vara resterna över ett enormt utbrott i det supermassiva svarta hål som finns i galaxens mitt, och så nytt som bara ett par miljoner år gammalt.

Numera har ju rymdforskare insett behovet av bra visualisering av sina upptäckter. Det var efter Hubble-teleskopets uppskjutning som det där verkligen tog fart och främst NASA började sprida de fantastiska bilder som kan genereras med de nya instrumenten i kombination med modern bildbehandling.  Och det är klokt, för det är närmast ofattbara skeenden och företeelser som visas, och den stackars hjärnan behöver all hjälp den kan få för att ens tillnärmelsevis ta in det ofantliga i de fenomen som studeras. Se bilden nedan, som kan jämföras med krutröken eller molnet från en stor explosion. STOR.

Gammabubblorna centrerade kring Vintergatan - 50 000 ljusår i omkrets

Men vad kan orsaka en sådan enorm utkastning av gammastrålar? Forskarna har inte landat i en riktigt säker teori, men spekulationerna kretsar främst kring aktivitet i ett supermassivt svart hål: numera vet vi att sådana finns i centrum av inte bara vår, utan så gott som alla kända galaxer. Ett sådant svart hål har aktivitet, och när det står i begrepp att sluka stjärnor eller stjärnhopar som omger det byggs det enorma materiamassor kring händelsehorisonten, som kan kastas ut i eruptionen av, i ordets rätta bemärkelse, galaktisk omfattning. Besök NASAs hemsida för mer om det nya gammamolnet, komplett med en juste animation. För en introduktion till Svarta hål kan man som så ofta börja i Wikipedia

Arbetet med att spåra det stora svarta hålet i Vintergatans mitt kan man följa i bland annat:

(Tid: 20 min 08 sek) Det finns lite annons i början, men sedan följer en bra film om historien och framstegen i utforskandet av svarta hål i vår galax centrum, effekterna och implikationerna av detta, med fina animationer.

Nu är det här en bildblogg, så jag avslutar med tre ytterligare fantastiska bilder som lämnar alla ord i bakvattnet.


Se och förundras över det fantastiska universum vi bebor, och gläds över det privilegium det innebär att leva i en tid, då sådana upptäckter och visioner är möjliga.

————————— Read the rest of this entry

%d bloggare gillar detta: