Månadsarkiv: maj 2010

Snyggaste lagsymbolen?


Förra sommaren var det någon som lite oseriöst antydde att den ville köpa en bild av mig på en snubbe som svingade sitt fotbollslags emblem. Jag sade att visst, OK, och gjorde en snabb skiss, men sedan rann det hela ut i sanden.

Skiss Heroisk Flaggviftare för Supporter

Nyligen tog jag fram den där skissen och använde den för att öva tushpenselteknik. Men det fick mig att fundera lite över vilket lagemblem som skulle se bäst ut att avbilda. Det slog mig att jag diskuterat det vid något tillfälle med några fotbollssupportrar. Erfarenheten var att det där var en känslig, närmast omöjlig fråga för dem, eftersom deras skygglappar förstås stänger av alla normala estetiska mekanismer och närmast tvingar dem att tycka att deras egna lags emblem är snyggast.

En ofjättrad person har dock inga sådana inskränkningar. Däremot har jag ärligt kända preferenser. Och en av dem är att jag endast befattar mig med stockholmslagens symboler. Provinsernas lag får ursäkta, deras göranden har ingen bäring på mitt liv och varje tågande av deras fanor och symboler på våra gator drar hos mig fram visioner av bondetåget 1914. Om jag har en preferens som är okuvlig är det för Stockholm, för huvudstaden och dess liv.

AIK, DIF, Hammarby, Brommapojkarna, Assyriska, Reimersholmes, Westermalms

Reymersholmes IF

Jag tittade på de lag som de senaste åren spelat i allsvenskan, och jämförde i första hand de tre stora lagens insignier – Hammarby, AIK samt Djurgården – men tog också med Brommapojkarna och Assyriskas märken, de har ju varit där uppe och vänt på sistone. 

Westermalms IF

Jag lämnade Reymersholms IF och Westermalms IF (någon som ens hört talas om dem?) åt sidan, då dessas spel i högsta divisionen skedde under stenåldern.

Ett litet stickspår – det säger något om synen på elitlags verksamhet att man numera helt övervägande kallar deras lagsymboler, insignier eller emblem för loggor (en  snabb titt på Google visar det med all tydlighet). Som om de vore ett varumärke, eller ett företag. Eller så kanske fotbollsvärlden bara har bristande språkfärdigheter, det skulle ju knappast förvåna…

Så vilket emblem skulle se snyggast ut på min bild? 

Assyriskas Emblem

Assyriska

En intressant inledande fråga är om Assyriska kan betraktas som ett Stockholmslag. Men om man skulle tillämpa en slags strikt skiljelinje av typen ”lag som verkar inom stockholms kommun” skulle ett visst Solnalag också falla bort. Vilket förstås har sin ironi, men till sist och syvende är orimligt. Stockholm är för mig ”Stockholmsområdet”, som sig bör för rikets pulserande och växande hjärttrakt. Assyriska kommer alltså med.Nåväl. Assyriskas symbol lider av att vilja för mycket, vilket jag gissar hör samman med dess vidare betydelse än att bara vara symbol för ett fotbollslag utan också en slags kulturell fanbärare. Den har således för många element som inte är välkomponerade, i betydelsen att det finns för många färger och saknar tydliga avgränsningar. Att de vilar på ett vitt fält gör också hela emblemet blekt, och lite otydligt. De borde ha renodlat dess vita och röda element, för övrigt de som dominerar deras uniform, och fullföljt avgränsningen som axen runt stjärnan påbörjar.

Brommapojkarnas Emblem

Brommapojkarna

Brommapojkarnas emblem är inte dumt. Symbolen med de två händerna som möts mitt i bilden är sympatisk och kontrasterar väl med sköldens två tydliga färger, för övrigt mina favoritfärger, rött och svart. Frågan är dock om inte just rött och svart är lite för mörka tillsammans. Tilltaget att sätta bilden omgivet av en grön lagerkrans mitt i bilden gör att det blir lite väl mycket färg – grönt, gult, svart och rött. Allt som allt dock ett bra emblem.

Djurgården

Jag har alltid funnit Djurgårdens emblem för skrikigt – det har för många färger och ser ut som en sallad av de tre grundfärgerna. En kul sak var dock deras regalinspirerade symbol, med stående lejon bredvid skölden. Den är riktigt snygg och ser anrik och respektingivande ut, men det skulle inte vara korrekt att jämföra ett sådant utökat emblem, troligen tänkt att sättas på en stor yta av typen flagga, med de övriga lagens avskalade. Frågan som ligger kvar är dock om den inte skulle se snyggast ut på min bild, som innehåller just en stor flagga.

Hammarby

Hammarbys Emblem

Hammarbys emblem är inte illa, inte illa alls, och innehåller också i sig en flagga, som på min bild. Den har enkelheten och kontrasten hos två tydliga färger, vitt och grönt, kompletterat med gult som i heraldiska sammanhang anses känneteckna guld. Lagerkransen runt ger den en viss stil. Men tilltaget att skriva in små bokstäver i själva flaggan utan avgränsningar drar ner betyget – det ser lite plottrigt ut, stör kompositionen och gör den lite…tacky. Som om de tagit någons hemsydda flagga och gjort den till sitt emblem. På avstånd ser det ut som gula kråkfötter.

AIK

Det bästa till sist. För vinnaren blir…AIK. Deras märke är välkomkomponerat i betydelsen väl avgränsat och tydligt trots att den innehåller många element. Tydligheten kommer av att den innehåller endast två starka och kontrasterande färger, svart och gult, som också harmonierar väl med varandra och dessutom skapar en dramatisk effekt. Svart, alltid en bärare av många betydelser, är en färg som det inte går att stå likgiltig inför och öppnar dessutom dörren för snygga svarta uniformer.

Tilltaget att mörka de gula delar som är bokstäver och ornament och behålla ett klargult fält i mitten är genaliskt: det behåller kontrasten hos grundfärgerna i märket samtidigt som det möjliggör många smådetaljer.  Den heraldiska utformningen av skölden är stilfull utan att vara för tillkrånglad och uppnår på en begränsad yta vad Djurgårdens stora ”regal”-symbol behöver massor av utrymme utanför själva emblemet för att uppnå – en känsla av tradition, av anrik och dramatisk historia.

Så – det blir en AIK:are som svingar sin flagga när bilden skall sättas ihop.

Fortsättning följer.

Nästa del: ”Att sätta en Lagsymbol på en Flagga”→

 

UPPDATERING: ”En återblick på assyriskas klubbmärke”  →

Projekt Storyboards: Smoke on the Water


Ambitionsgraden fortsätter uppåt.

Efter den allra första storyboarden med Yakane blickande ner på staden Arbine i solnedgången flankerad av katapulter har det kliat i fingrarna att visa den bildens ”tvilling” – där synfältet svänger runt och man ser vad Yakane ser, staden Arbine och dess bukt, havet och himlen. Till sist var det dags. Nu har det dock gått ett dygn, och det stora sjöslaget om Arbine är i full gång. I bukten utkämpar flottor från de stora handelsrepublikerna, motvarande Venedig och Genua, sin dödliga strid. Allt medan Yakane gör sitt bästa för att bombardera staden Arbine för att få den att ge upp innan den kanske undsätts av de ankommande skeppen. Vår vän den ”grekiska elden” kommer åter till bruk, spåren från katapulternas rykande kastbanor förenas med den molniga himlen och ute på havet denna syn…

Ut ur havshöstens dis i gryningen, mellan dimmorna och bankarna av rök, framträdde små vita konturer på vattnet, och ljuset från eldar som brann. De såg redan rökplymer stiga upp från skeppen, vissa förenade i stora svarta pelare som dansade i havsbrisen. Svärmar av brinnande bloss flög mellan de mörka avlägsna skepnaderna där ute, som långa lysande klor som rev, med eld som sprang upp där de vidrörde sitt mål.

Apropå en av mina obligatoriska sidospår: det gick inte att undvika Deep Purples klassiska ”smoke on the water” , som därmed fick utgöra soundtrack till denna scen, i en version med orkesterstöd för maximal maffighet:

Nåväl.

Den här bilden var ett massivt åtagande, med tanke på att det bara är en snabb (?) illustration till en text. Det finns en mängd fällor i den: det är en landskapsbild, innehåller en stad, har ett märkligt perspektiv, massor med trupper, maskiner som kastar saker, rök och fan vet allt… Och som vanligt skulle allt in på en A4.

Ett till sidospår. Jag är irrationellt rädd för stora papper. De är som en stor, vit öken, som stirrar på mig och utmanar mig att skapa ett totalt pekoral till kludd. Bara tanken får mig att svettas. A4 är lagom för mig. Endast tvingande omständigheter får mig att glänta på mitt A3-block.

Här var svårigheterna stora. Redan den första konceptskissen visade att det skulle bli ett pillejobb värdig en frimärkssamlare att rita alla små detaljer, och hur pappret skulle se ut med alla mörka partier ville jag inte tänka på… och de satans belägringsmaskinerna som måste ritas i perspektiv (klossarna markerar deras tänkta läge) och ljuset från morgonsolen som skulle skugga allt (se pilen) och…aaargh. Den blev liggande över en månad.

Koncept för slaget om Arbine

Men vad har man fantasin till? Istället för att förbereda en stor tavla av det hela och gå till väga som man SKA göra, kastar jag mig ut i det totalt okända, sån är jag… och det slog mig att det kanske fanns en ful genväg. Man kunde begagna sig av… Ritfilm. Ritfilm är likt kalkerpapper, en nästan helt genomskinlig film, men behandlad så att den är styv, nästan som OH-film, men det går att rita och sudda på osv. Lysande. Sålunda beväpnad och med de nya tuschpenselpennorna man skaffat (och ritat 2 hela bilder med!) skred jag till verket…

Modell på en Ballista

Först ritade jag med bläck direkt på skissen. Arbine befinner sig på motsvarande Adriatiska havet så jag tittade på städer som Split och Dubrovnik för dess murar och allmänna utseende. De många myrlika soldaterna som bemannar och vaktar maskinerna har bysantinska kläder och utrustning av sen 1200-talstyp som är bekant och redan förekommit i andra storyboards. Petigt, men inte svårt. Värre var det med belägringsutrustningen.

Liten katapult av "Skorpion"-typ

Jag hade ritat en del sådan innan i en annan storyboard. Nu skulle det dock bli mycket mer, och från en konstig vinkel snett ovanifrån. Och vilka varianter skulle man ta? Att bara köra på flera av samma sorter vore praktiskt men…trist. Och förmodernt artilleri är ju lite smårolig, vem skulle inte vilja att ha en ballista på balkongen?  Jag dök ner i mina böcker och mitt bildbibliotek, läste på ytterligare och hittade illustrationer på flera kul varianter av ballistor, trebucheter och katapulter, skorpioner med mera.

Modell av Katapult med kastarm

En not om maskinerna: en ballista eller arbalest är i praktiken en jättestor båge. En kastarmskatapult är som en stor slunga. De jobbar alla med elastiska senor som kastar iväg projektiler uppemot 200 meter, mer om de står på en höjd. ”Grekisk Eld” bör ha skjutits med en katapult, troligen en lätt sådan. Såvida inte man ville nå långt, riktigt långt.

Trebuchet, från en 1200-talsurkund

Superkanonen på den här tiden var trebucheten, som är en slunga placerad på en stor motviktshävstång. Den fylldes med sten eller grus och kunde väga uppemot ett ton. En stor trebuchet kunde kasta en stenbumling på 50 kilo uppemot 200 meter, och en lättare projektil for i en hög kastbana hundratals meter ytterligare. En sådan finns tex i Luc Bessons ”Jeanne d’Arc”. Förutom flera katapulter måste Yakane ha en sådan: stor karl – stor kanon och allt det där…

Kanske inte maximalt realistiskt, men i alla fall…möjligt.

I fortsättning ritades hav och växtlighet snabbt och skissartat direkt med tuschpensel. Ett karpaltunnelsyndrom senare såg det ungefär ut som nedan.

Nu återstod himlen och röken från staden, samt de rykande kastbanorna från katapulterna. Det ritade jag på ritfilmen. Fantastiskt material.

Sedan scannade jag in det hela, lade på ljussättning på miljön för att visa den tidiga morgontimmen när det stora sjöslaget kör igång, lite ljuseffekter till flammor med mera. Och voila. Förhoppningsvis skiner i alla fall skuggan av en glimt av maffighet igenom på min första bild någonsin av ett fältslag.

Yakane ser ut över belägringen och Sjöslaget om Arbine

Tekniska Övningar – Häst med Tusch


För min andra övning i att måla med de nya tuschpenslarna tog jag ett motiv som valts av en av mina musor, den alltid underbara Felicia. Hon gav mig ett vykort med nedanstående bild på en fin framspringande häst.

Felicias Pålle

OK. Fint motiv i rörelse. Monokromt färgschema. Som gjort för en fumlig amatör. Lets rock. Ute på min mors altan kladdades en snabb blyerstskiss, och sedan direkt en tuschning. Resultatet blev…väldigt sådär. För mörk. Inte lika söt. Saknar något. Det är fortfarande en skiss, fast med bläck över, känns det som.

Tuschad Häst

Projekt Storyboards: Grekerna Retirerar


Det var en händelse som såg ut som en tanke: samtidigt som grekerna körde sina galna upptåg på Athens gator och fick tigga oss om pengar för att kunna överleva som land ett litet tag till satt jag och skrev om slutfasen av den sista tid när grekerna verkligen var något att ha – det bysantinska rikets förfall som militärmakt, och dess sakta nedstigande i bankrutt och religiös intolerans under 1300-talet. Det var, som jag skrivit annorstädes, imponerande att de under sådana omståndigheter ens kunde hålla fast så länge, ända till 1453 då de energiska turkarna som via Kallipolis tagit steget över till Europa åter kunde göra Konstantins stad till centrum för ett respektingivande imperium igen.

Hur som helst. Tidigare storyboards har visat huvudpersonen Yakane i spetsen för en motsvarande bysantinsk arméstyrka som belägrar staden Arbine. Efter diverse förvecklingar blir staden till slut undsatt från sjösidan av antågande västerlänningar. Yakane leder under den månupplysta natten sina trupper bort från den brinnande staden.

Trupptyperna var de bekanta bysantinska sådana som redovisats i tex

https://paulusindomitus.wordpress.com/2010/04/27/projekt-storyboards-legokaptenen/

Skissen till bilden tillkom först som ett vågstycke – jag har velat förbättra min tuschteknik en tid, och bestämde mig för att rita bilden direkt på konceptskissen med tuschpenna -och pensel. Lite manga-style. Det blev tja, faktiskt, nästan en smula…bra. För ett första försök.

Yakane leder reträtten från Arbine

Det är klart, perspektivet är inte riktigt rätt, och ett gäng andra småfel smög sig in i hastigheten. Men ändå. Det känns som om detta kan bli en vinnande teknik för just storyboards, där det viktigaste är att visa på en översiktlig vy och skapa ett allmänt intryck av en scen. Den här fångar det jag var ute efter, ett gäng soldater som i natten smiter iväg under sin befälhavares ledning. Frågan var också om man inte ytterligare kunde stärka den sökta känslan genom lite bildbehandling. Enter Photoshop och…

Yakane leder reträtten från Arbine - ljussatt

Voila. Med ljusverktygen kunde man skapa nattmörker och lite inre och yttre lyster på facklan, månen och den brinnande staden. Och genom att flytta runt lite på Yakane och klipporna runtom honom och dra ut några av figurerna kunde man bota de värsta perspektivfelen. Det var kul, och inte för blodigt tidskrävande.

Projekt Storyboards: Kati & Kashar 2 – Änglar, Guds Ljus & vackra ryttare…men vad gör Judge Fire här?


För illustrationen av hur den sköna Kati steker den demonbesatte nomadschamanen Kashar har genom åren saknats en riktigt genomtänkt idé av hur den gudomliga närvaron Uriel, ”Guds Eld” ter sig. Han kommer att förekomma i flera storyboards, så det var dags att ta itu med det.

Uriel är en av de klassiska ärkeänglarna av från den rabbinska traditionen århundradena före kristendomen.

Uriel med Eldsvärd

Jag läste om honom för många år sedan i samband med studier av Islam, där han presenterades tillsammans med sina ”kollegor” Mikael, Rafael och Gabriel . Hans namn betyder ordagrant ”Guds Ljus”, ibland tytt som ”Guds Eld”. I den hebreiska Enochs bok förekommer Uriel ett antal gånger, och han presenteras som en av de änglar som oftast gör sig ärenden till människornas värld. I själva verket verkar han vara en slags förmedlande länk mellan det gudomliga och det dödliga. Han avbildas ibland med ett svärd av eld – det där gillade jag.

Gabriel nedstiger till Muhammed, turkisk miniatyr 1595

Inom islams minityrmåleri, med höjdpunkt i 1500-talets Persien och ottomanska riket, avbildas ärkeänglar som Gabriel och Uriel med 2 vingpar (fyra vingar), och också ofta med en slags brinnande gloria. Även detta togs upp som inspiration.

För några månader sedan funderade jag på det där medan jag satt och klottrade i tunnelbanan, och skissade på en bild av Kati med Uriel-manifestationen bakom sig.

Kati & Uriel Koncept

Det blev inte dumt, och jag tuschade snabbt till skissen som en framtida referens. Bilden saknar i stort sett detaljer och jag uppehöll mig mest vid Katis karaktäristiska kroppsbyggnad (det där händer ofta), men kontentan av Uriel blev en brinnande varelse som ser skräckinjagande ut och har stora vingar av eld.  De fyra vingarna kom dock knappt med – som vanligt tog papperet slut innan teckningen gjorde det. När jag sedan skulle utveckla en storyboard plockades den där bilden upp och låg och hovrade i bakgrunden.

Judge Fire

Det slog mig också varifrån idén till det lite onda och dödskalleinspirerade utförandet kom –  det var förstås de gamla serierna som stack upp sitt tryne igen… Se bilden på Judge Fire, en av de fyra ”Dark Judges” som förekommer i några minnesvärda nummer av tidningen Judge Dredd.

Suck. Jaja, man får väl betrakta det som en tribut. Det finns inte så många sätt att teckna en hotfull brinnande varelse. Jag har dock stött mig lite på den hemska uppenbarelsen, eftersom änglar förstås skall vara ”goda” och vackra, men idén är ju att avbilda Uriel i sin straffande och drabbande form. Och Gud i min berättelse är, i den mån han överensstämmer med vår Jahve, en ganska bister och gammaltestamentlig herre, vars änglar slår till på ganska brutalt sätt och på köpet begär människoffer och annat trevligt. Det är för övrigt den Guden som ofta ovetande kristna åkallar – trots teologers obskurantism så tas Guds aptit på offer aldrig bort i det Nya testamentet, och tidiga kristna såg i människooffer i bibeln, som Abraham, Jefta mfl, en parallell till den kristne gudens villighet att offra sin egen son. Dvs sig själv, till sig själv, men för mänskligheten, enligt den nicenska trosbekännelsens märkliga soppa.

Nåväl.

Det där framfödde ett sidospår av övningar i vingar av eld, änglaansikten och annat. Se nedan för ett exempel.

Arbete med Uriel-koncept

Tillbaka till storyboarden som under höstens kalla månader jäst länge nog. Det stora problemet var hur allt skulle arrangeras. Kati skulle vara med, till häst. Och Kashar. Och Uriel. Och en massa himmelskt ljus och eld.

Kati & Kashar helfigur front

Mina första kladdar var frontala helfigursbilder, jag tänkte mig Kati som red an som en annan riddare och stötte ett spjut i Kashar.

Olika kladdar Kati & Kashar i grodperspektiv

Efter  brainstorm på saken arbetade jag dock fram en intressantare och mer dynamisk vinkel, ett grodperspektiv.

Nu föll saker och ting snabbt på plats, och en blyertsteckning visar Kashar som drabbas av Kati som framstormande på hästryggen åkallar Guds kraft på honom i exorcistisk stil med Guds Eld svävande ovanför. Hon har armarna sträckta som för att kanalisera kraften från ovan ner på sin fiende. I berättelsen har Kashar precis dessförinnan fått figuren Jacks svärd kastat genom en av sina klolika händer, så jag ritade in det också. En juste bild med mycket action, men den saknade något…

Kati, Uriel & Kashar

Det var förstås den gudomliga närvaron, den kraft som slår och bränner Kashar som orsakade problem. En redan gjord blyertsbild är ett helvete att rita om, och någon lust att börja om eller ändra på något betydande sätt hade man ju inte. Vad göra? Jag satte mig att leka lite med Photoshop och dess ljuseffekter igen, och lade på starka ljusknippen som strömmar från Uriel-manifestationen ner på den demoniske fienden. Resultatet kan skådas nedan.

"ÅTERVÄND TILL HELVETET DÄR DU HÖR HEMMA! I IANNAIS NAMN BEFALLER JAG DIG!"

Projekt Storyboards: Kati & Kashar I – serier, highlander, demoner & mongoler i en salig röra


För att travestera ett gammalt talesätt om den amerikanska södern: Man kan ta en pojke från hans serietidningar, men man kan aldrig ta serietidningarna ur pojken…

Psykologer talar ibland om formativa upplevelser, sådant som gör stark intryck i ett tidigt skede i vår ungdom och förblir med oss för resten av livet, långt efter att upplevelsen inte längre är aktuell. Det kan vara utövandet av en sport, känslan av övergivenhet, en bok eller bild, ja många saker. En av mina många formativa upplevelser var serietidningar, och varje gång jag tar upp en penna påminns jag om dem, de ligger liksom inristade i bildseendet numera. Så när jag kommit till en puntk i min berättelse där en demon via en skön kvinnas åkallan steks av en brinnande ängel (det är sådant som händer…) så kom de referenserna omedelbart tillbaka, helt synligt.

Upplägget är som följer. En demonisk ande har besatt motsvarigheten till en mongolisk schaman eller böge, vid namn Kashar. Denne har slagits mot och övermannat berättelsens manlige huvudperson Yakane. Yakanes flickvän Katarina kommer till hans hjälp. Hon är djupt troende med ett särskilt band till Gud, och åkallar Herrens hjälp för att rädda sin älskade. Tillsammans med flera andra stormar hon ner mot nomadernas läger i bästa kavallerichock-stil, och där manifesterar sig Uriel, ”Guds Eld”, ovan dem. Den fruktansvärde Kashar får smaka på hela vidden av Guds Vrede. Men hur ser denna soppa ut?

Först är det Kashar. När jag först uppfann den figuren för mer än 15 år sedan plankade jag rakt av utseende och stil från The Kurgan, skurken i filmen Highlander, en av mina abslouta favoritrullar i Fantasygenren. Där kan vi snacka om ännu en referens som aldrig lämnar en – jag har sett filmen ett otal gånger och stulit, lånat och trixat med dess story vilt. Kurgan återkommer som referens till flera bilder.

The Kurgan från ”Highlander”

Kurgan har en fantastisk rustning i början av filmen, med en dödskallehjälm som bara den borde få motståndare att tömma tarmen. Han sägs i filmen vara en kurgan (generiskt):

  ”An ancient people from the steppes of Russia. For amusement they tossed children into pits for hungry dogs to eat”.

Även om det där förstas är starkt förenklat och förvanskat (kurgan var namnet på gravhögar i Rysslands södra stäpper, oftast av indo-europeiskt ursprung) passade det med min bild av en ond mongol, och dessutom geografiskt riktigt eftersom de mongoler som förekommer i berättelsen här kommer från motsvarande Gyllene Horden, som behärskade Rysslands stäpper på 1300-talet.

Nåväl. När man 2009 skulle göra en mer genomtänkt och egen variant fanns Kurgan städse i bakgrunden. Men min historieindränkta hjärna måste förankra den i en mer seriös och genomtänkt bakgrund och kultur. De kulturella influenser som måste lyftas fram för Kashar måste ha koppling till mongolernas tankevärld, mythos och vardag.

Razorback – teckning John Byrne

Jag fick en idé om att anden som besatte Kashar och gav honom hans stora styrka och odödlighet skulle ge Kashar ett djuriskt, närmast bestialiskt utseende. Mongolerna trodde på djurandar och totems – den Vita Vargen, den Svarta Tjuren, det fanns flera. De fäste djurhudar och talismaner från totemdjuren på sina standard och kläder för att kanalisera deras styrka – mest berömt är kanske bruket av tugh, fanorna med yak -eller hästsvansar som symboliserade khanernas, härskarnas, makt. De djuren utgjorde basen för nomadernas liv och ansågs följaktligen ha magiska egenskaper.

Det var här serierna först började göra sig påminda. Min tanke kom nämligen ofrivilligt att gå till seriefiguren Razorback (Marvel). Denne var en bifigur som förekom i flera avsnitt av Spindelmannen och She-hulk under 80-talet. Som man kan se är Razorback inspirerad av det stora amerikanska vildsvinet, antagligen kallad ”rakknivsrygg” för den rad av stora och vassa borst som den företer på sin rygg. Det är hans utseende, stor med antydan till brutal och med det stora djurhuvudet som antagligen fick honom att dyka upp ur minnenas valv.

Supertung Mongolrustning med Metallfjäll

Härnäst var det övrig parafernalia. Kashar var tudjuternas ledare och måste således kläs i mongoliska kläder och rustningsdetaljer. Nomaders lamellskydd var oftast av läder, och endast generaler eller medlemmar av khanernas kesig, livvakt, bar längre brynjor eller större metallklädda skydd.

Tung Mongolisk Krigare & Häst

Såsom ledare kan dock Kashar ges en rustning av den tyngsta typ som mongolerna bar, som täcker såväl överkropp och även delvis armar och ben. Jag är väl bekant med utrustningen och en snabb kontrolltitt i mina arkiv gav lite fler detaljer, som bältet med långa metallstärkta band.

Behornad Kabuto

 Med rustning och andra plagg väl täckta grunnade jag en del på hjälmen: förutom allt annat var jag inspirerad av de extravaganta Kabuto-hjälmarna som bars av japanska länsherrar (daimyo) under 1500-talet. De hade stora detaljer som horn, månskäror och annat. Till det kom att jag ville ha en slags hybrid mellan Kurgans dödshjälm och Razorbacks djuriska huvudbonad. Lösningen var förstås att ösa på med allt på en gång – en djurisk dödskalle med stora horn!

 Teckningen gick snabbt att utföra, jag tog en gammal skiss på en stor och grov karl, satte ett demoniskt anlete på det och ritade detaljer, rustning och kläder direkt med fin tuschpenna. Själva bilden blev därefter, i en tydlig serietidningsstil. Men inte dum alls, och Kashar ser förhoppningsvis inte ut som någon man vill möta i en gränd en mörk natt .

Kashar

OK. Vi har vår demoniske skurk. Härnäst kommer hur själva bilden ska komponeras. Och hur tusan avbildar man ”Guds Eld?”

Ny arkitektur kan också bli fel…


Häromdagen postade jag länken till intressant inlägg på nätverket YIMBY, som är för ett mer metropolitanskt stuk för stockholm, och som bildats som svar på alla konservativa förståsigpåare som automatiskt säger ”nej” till allt som är nytt på arkitekturens, infrastrukturens och stadsplaneringens område  I det här fallet rörde det sig om motstånd mot en ny aulabyggnad för KI, vars tänkte utformning kan ses nedan.

Wingårdh arkitektkontor tänkt aula KI

(Se vidare länken http://www.yimby.se/2010/04/skonheten-och-feilitzen_904.html).

Det var ett bra inlägg, och jag hamnar definitivt på den sida som häcklar bakåtsträvare som Feilitzen. Men den fick mig också att fundera lite på den egna positionen – kan man visa på när en modern arkitektonisk skapelse verkligen är helt, helt…tja Fel? Folk som är anti-något,  i praktiken vad det är,(t.ex. mot förnyelse, mot invandring, mot nazister osv.) bör alltid drabbas av den motiverade frågan vad de är för, de skall tvingas precisera sina målsättningar eller preferenser. Men omvänt bör den som är för något, som i detta fall för modernisering och förtätning av statskärnan, för djärva och storvulna hus och offentliga monument fråga sig: var går gränsen? Är allt som är nytt bra? Hur ser den ut, den nya arkitektur som man helst inte vill se?

För mig är mycket av det som är värst med ny arkitektur och stadsplanering på förevisning i de arabiska gulfstaterna: Dubai, Saudiarabien, Oman, mfl. ställen. Den olyckliga kombinationen av för mycket pengar, för lite hjärna och mycket att bevisa för de despoter eller deras sykofanter som undantagslöst styr de ställena närmast garanterar att den dåliga smaken kan härska, med några få undantag. Detta framgår i såväl det lilla som det stora. Alla som besökt Dubais internationella flygplats vet vilket tacky ställe det är. Och titta på designen nedan för ett område med bungalows inte långt därifrån.

Palm Jumeirah

Som sandlådeprojekt skulle det vara lysande. Men att verkligen bygga så på riktigt? Jag menar hur praktiskt är det? Kan den som står på marken, kan någon överhuvudtaget under 500 meters höjd uppskatta designen? Hela projektet är från början till slut ett utslag av för späckad plånbok parad med ett hävdelsebehov av gigantiska proportioner. Det hela blir förstås inte bättre när man inser de enorma kostnaderna som är förbundna med att placera konstgjorda öar längs havsbandet i ett världens torraste områden – räkningen för bevattning av alla grönytor lär bli astronomiska, och avsaltningen av marken närmast helt omöjlig redan på kort sikt.

Det här aktualiserar ett annat problem, ett som kritiker av moderna projekt med fördel kunde ta tag i om deras agenda hade någon annan substans än att motsätta sig, tja nya saker. Nämligen den stora skillnaden mellan design på ritbordet och hur en stor struktur som en byggnad verkligen upplevs på marken. Ett paradexempel ifråga om skevhet mellan tänkt design och verklighet finns att skåda på världsutställningen i Shanghai, återigen levererad av våra vänner från gulfen…

Saudiska Paviljongen Shanghai 2010 översikt
Den saudiska paviljongens tänkta effekt och utformning är redan här problematiskt, trots all doping med Photoshops hjälp. Det verkar som vanligt som om betraktaren måste sitta i helikopter för att verkligen kunna uppskatta formen.
Saudiska paviljongen Shanhai 2010 nattvy

Arkitekten verkar ha sett framför sig en slags båt som gled fram, ett samtidigt imponerande och smäckert monument.

 

 

Men verkligheten är att det hela ser ut som, tja en överdimensionerad och illa underhållen blomkruka. Se nedan en bild tagen av en besökare.

Saudiska Paviljongen i verkligheten

Om någon försökte sig på att bygga motsvarande i Stockholm skulle jag vara bland de första att ladda upp med ruttna ägg och tomater, YIMBY eller ej…

Mer om världsutställningen på adressen http://en.expo2010.cn/c/en_gj_tpl_35.htm

%d bloggare gillar detta: