Kategoriarkiv: Natur & Vetenskap /Natural Sciences
Inlägg med kopplingar till vetenskapliga upptäckter och insikter som grund
Ursa Minor
En poster helt utförd med färgpennor (artist pencils) av en oförvägen hjältinna, ridande en grottbjörn i vintrigt landskap.
It was long overdue, kunde vara överskriften till att Miriam fick sitt porträtt, liksom hennes bröder fått före henne. Under pandemins tidevarv 2021 tog en idé form, delvis inspirerad av omständigheterna, som till slut satte bollen i rullning. Många hinder skulle behöva överkommas, och det var inte förrän en bra tid efter årsskiftet som bitarna började falla på plats ifråga om tillvägagångssätt och val av medium.
Idén var enkel nog – ett porträtt av Miriam, svärd i hand, ridande på en grottbjörn. Det hela skulle utspelas i ett vintrigt landskap – det passade dels med björn-motivet, dels skulle det ge en bra kontrast färgmässigt. Konceptskisserna med val och design av de olika elementen flöt ut väldigt naturligt vilket sporrade tanken, som bara skärptes med tiden, att göra det hela helt och hållet i ett av de traditionella medier som man tränat på de sista åren, inklusive alla yt – och ljuseffekter för färg och nyanser.
Fast – vilket?
Ända sedan jag först plockade upp Artist Pencils, dvs färgpennor av blyertstyp, har förhoppningen som också bekräftats varit att det är ett bra medium för sådana plottriga och vildvuxna texturer som päls, bark o.d (se t.ex. här och här). Med en jättestor björn centralt i bilden kunde det hela till slut inte bli något annat. Sålunda skreds det till verket, med lager på lager på lager, från ljust till gradvis mörkare, som synes nedan.
Vrålande jättebjörnar i all ära, men bildens protagonist är ju ändock vår ridande hjältinna. Även om själva figursättningen och hennes utstyrsel stod klar nog för mig var förstås porträtteringen först en huvudvärk som drogs ut i sedvanlig ångestprokrastinering – tills en dag, efter en resa med Björnen som bär henne, hon kom för mig med klarhet som stadgade darriga fingrar.
Färgpennor är som sagts ett tidsödande men på många sätt underbart redskap – för vissa motiv. Vad de absolut inte passar bäst för är dock också klart: stora, täckande ytor i avsaknad av avgränsningar eller smådetaljer, speciellt om de har tydliga men väldigt gradvis skiftande färger. Såsom en färgskiftande himmel. Det finns dock råd, ett som man som av en händelse övat på tidigare, t.ex. i arbetet med att försöka göra porträtt med färgpennor, nämligen tillämpning av lösningsmedel som ett sätt att mjuka upp de hårda linjer och den rastrering som är en oupplöslig del av färgpennornas effekt.
Jag gjorde så även här, först för förgrundsfigurerna, med tillfredställande resultat. Men det bleknade mot utmaningen att göra samma sak över den stora yta som utgjordes av himlen som täckte hela övre delen av bilden. En himmel som till råga på allt skulle stjärnbeströs samtidigt som morgonsolen steg ovan trädtopparna och skapade en lysande gryningseffekt över delar av bilden.
Hur denna första utflykt i landskaps/himmelsmålning med pennorna fortskred kan ses ovan. Väl kommet så här långt fanns ingen riktig återvändo. Under några febrila nätter i september kom saker och ting till slut ihop sig. Det färdiga resultatet kan ses nedan.
Det var tillfredställande att bli klar med det här projektet, som dragit ut så pass på tiden och innehållit flera helt nya moment att försöka hantera under sitt lopp. Det finns mycket att lära av och förbättra, inte minst himmelselementet visar hur mycket som återstår att bemästra. Under resans gång kom också vissa modifieringar att ske av t.ex. huvudfigurernas relativa storlek i bilden – hade jag varit strikt realistisk hade vår björnryttarinna bara synts som en liten puckel på den enorma besten. Trots att inga tillägg gjorts digitalt i bilden kom också inscanning att utvecklas till en tidsödande post-produktion, eftersom den var för stor för min utrustning i ett stycke och fick fogas samman digitalt i sammanlagt 4 delar. Men trots allt som är ofullständigt, allt som kan och måste bli bättre, är det nog utan att skämmas som den björnridande prinsessan kan överräckas till sin musa, som jag hoppas ska tycka om den.
För dig, Miriam
(och din Björn ;-))
Flygande fläng för två Amandor
Det är en fågel, det är ett plan, nej det är…
En enhörningspegas.
Det är lustigt hur saker sker ibland. I de fjärran historiska dagarna år 2009 gjorde jag på anmodan av den unga fröken Felicia Amanda, som inspirerade till flera alster då det begav sig, utkastet till en… enhörning. Med vingar. För varje idé som går vidare hamnar dock tio (minst) i byrålådan, och det där blev en av dem. Men 2021 fick den underbara Mya en superstor rosa enhörning i julklapp, och hennes stolta mamma Amanda kunde inte hålla sig utan utropade sin förkärlek för de behornade pållarna. Varvid jag påminde mig vad Felicia, de andra Amanda, tyckte, och bilden jag skissat på åt henne… och så, helt oväntat, bredde Pegasos ut sina vingar, för att till sist lyfta för min inre syn.
En orsak till att den första skissen fått ligga i malpåse i 12 år var att den redan från början tänkes som en målning, med himlar bakom sig och ett mäktigt vingspann som jag inte visste hur den skulle realiseras. Bara att det skulle ta fasligt lång tid.
Tid. Det är lustigt, men en av de främsta effekterna av den träning och prövande som man utsatt sig för under senare år är att man nu kan tuffa förbi flera av de hållplatser där fordom man skulle ha stannat, med risk för att bli kvar. Nu har man en känsla för förloppet som sträcker sig längre än till idéstadiet. Sålunda tillkom snabbt en studie i blyerts för att förbättra anatomin på min flygande kuse, och från den direkt en enkel skiss på akvarellpapper som därefter suddades ner.
Vapnet jag valt för att gripa mig himlen an var mina nya kompisar akvarellerna, med foton av verkliga skyar som inspiration. Själva huvudfiguren skyddades dock med maskeringsvätska – för den skulle bli till på annat sätt.
Vår pegas målades nämligen i täckande vattenfärger, eller tempera. Tanken bakom valet av ett tjockare medium för vår flygare var förhoppningen att skillnaden också skulle återspegla hur mer, tja (tät?substantiell?påtaglig?)…solid vår häst framstod bland de fluffiga molnen.
Resultatet, efter att ha fyllt himlen med två lager akvarell och pegasen med täckfärg, visade att idén i alla fall inte var helt idiotisk…
Det sista lagret är fortfarande en känslig fas. Jag hade lovat mig själv att inte overdo it den här gången och förstöra papperet med ständiga omtagningar. Så relativt försiktigt lades ett sista lager färg på bakgrunden för att försöka stärka molnens skuggor och samtidigt lyfta fram en antydd effekt av strålande ljus från solen. Pegasen gjordes gradvis mer opak, och jag tog akvarellpennor till hjälp för att stärka konturer och mörka partier.
En ovälkommen sista fördröjning gjorde sig gällande vid inscanningen. Som tidigare omtalats kan ljuset från både fotoblixtar och scanners helt förvränga en bilds färger, något som jag ännu inte riktigt vet hur man skall komma tillrätta med utom med bildbehandling. Efter flera försök, där framför allt himlarna såg helt urlakade ut, valde jag därför varsam färgkorrigering (+20% i en anpassad färgkurva) av den inscannade bilden för att få den att någorlunda återge originalets färgskala.
Så. Det är ju inte överväldigande på något sätt, speciellt med tanke på hur länge det gick från idé till bild. Moln och skyar har mycket kvar innan de ens tillnärmelsevis är i mål. Men jag hoppas att Amandorna ska tycka att pegasen i alla fall blev ganska fin.
En Tigermamma
En jubileumspresent som förvandlades till krya-på-dig-hälsning
Det var i samband med ett jubileum som jag gjorde nedanstående frihandsteckning för en vän som är, tja lite tokig i tigrar. Redan då sade jag till henne att ”den där kommer att färgläggas en dag, när jag ehm, lärt mig hur man gör…” Jag tyckte inte att min dåvarande enda teknik för att måla, mitt märkliga fumlande med akvareller, fungerade för motivet som jag föreställde mig det och var värdigt mottagaren.
Som saker skedde, har man senaste året börjat fuska så smått i en teknik som passar väl för att måla/färglägga päls på djur – mina numera kära Faber-Castell polychromos-pennor.
En hälsorelaterad incident rörande den kära mottagaren av bilden fick mig att lägga annat åt sidan och ta tag i det där. Dags att göra något nyttigt.
Jag tog skissen och gjorde en kopia av den i en jordig sepiaton, och började sedan måla den med polychromos-pennorna, ljusare färger först, sedan allt mörkare, lager på lager, hårstrå för hårstrå…
Tigrar är verkligen vackra djur, men hårresande, bokstavligen, tidsödande att måla med sin varierade färgteckning på pälsen. Men det är vad man har nätter till. Halvvägs igenom såg de iaf rimligt, tja inte helt förskräckliga ut.
Som vanligt, måste man säga vid det här laget, hade jag dock tagit till ett för tunt papper för de många lagren färg, för att inte tala om tillämpningen av blender och lösningsmedel på partier där jag ville få färgerna att smälta samman. En mättnad och hotfull knölighet började rätt snart infinna sig. Jag skaffade på mig några extra pennor från Caran d’Aches Luminance-serie, de bästa i världen för ljusa kulörer, för sluttampen.
När papperet trots nedtejpning började se ut som en pestsmittad pizza var det dags att sätta p. Jag svepte med lite akvarellpenna över partierna utanför figurerna, för att få det att likna snö lite grann i alla fall. Nu såg den åtminstone snarlik ut som jag hade föreställt mig den från början. Och kunde överräckas, ont om länge, till sin passande mottagare, sannerligen en tigermamma med ungar i egen rätt. Ett litet tecken på min uppskattning, och alla välgångsönskningar jag kan uppamma.
För dig, Mary.
Ellie
Mitt tredje djurporträtt med färgpennor var en bild av Julians och Almas lilla Border Collie, Ellie.
Efter mina två försök (se Pixie och Fairy-bilderna) av gradvis mer avancerad användning av mina Faber-Castell Polychromos -pennor ville jag gå all out och försöka mig på en ren färgpenneteckning/målning, utan hjälp av några andra tekniker.
Den första skissen i hård 2H tog sikte på proportionerna, som sig bör. Vis (nåja) efter tidigare erfarenheter valde jag ett mer tåligt papper, 180 g. Även om den här teckningen inte skulle förses med något målat underlager ville jag inte att materialet skulle bli en faktor den här gången.
Med proportionerna på plats fattade jag pennvässaren och min Walnut Brown och började skissa på päls och detaljer. På en kort stund växte en trevlig skiss av Ellie fram. Allt flöt på bra tyckte jag – lite för bra, som det skulle visa sig
Med skissen på plats var det dags för färgerna. Ellies färgschema är tämligen monokrom och domineras helt av den svartvita pälsen. Det passade bra, för vid det här laget hade jag fortfarande bara Polychromos grundset med tio pennor – plus en udda färg, en Derwent Light ochra som jag skaffade för Fairy-bilden. Den är väldigt användbar för att skänka en lätt varm ton på vita/ljusa ytor, såväl som för att att ge lite lyster även under mörkare partier med glänsande delar på en ojämn textur som t.ex. päls.
Efter två-tre lager av pälsfärg lade jag på lite lösningsmedel för att delvis lösa upp färgpennornas ”dammighet” och lite ojämna, fläckvisa utbredning. Här framgick dock ett problem, som ytterst berodde på den underliggande skissen. Den var för tät, för detaljerad. Så när färgerna löstes upp och blandades, Ellie fick en lätt röd-rosa underton som framför allt sken fram på de ljusa partierna, men också på skuggorna runt hennes konturer Det var inte bra. Jag fick lägga på fler lager färg, med och utan efterföljande lösningsmedel för att försöka styra bort det från det röda till det mer monokroma med en mer grå-gul lyster, som bättre motsvarar Ellies färger.
Till slut satte jag stopp – det skulle inte bli mycket bättre. Återigen är det en lärande erfarenhet – jag måste bli mer återhållsam med skissen i framtiden. Tecknarmentaliteten att gå fram för mycket och göra en för ”färdig” skissteckning är något som ytterligare måste begränsas. Men för ett tredje försök är det i alla fall inte helt misslyckat.
För Dig, Julian.
Fairy the Horse
Sent omsider – hur arbetet med Lindas lilla Pålle hittade ner till min andra djurbild (dittills) utförd med polychromos-färgpennor.
Sedan flera år har jag funderat på att teckna/måla en bild av min fina kusin Lindas häst Fairy. Som en del av försöket att lära sig använda färgpennor bestämde jag mig efter den relativa framgången med Almas sötiskanin Pixie (se föregående inlägg här) för att skrida till verket.
Efter att ha markerat konturer i lätt blyerts gjordes själva skissen i Walnut Brown. Till skillnad från skisser i vanlig blyerts eller andra svartvita grafitmedia, handlar det när man ska jobba med färgpennor om att det är ja, själva färgerna som ska ge detaljerna.
För någon som regelmässigt tenderar att dra iväg och börja fylla i fler och fler detaljer och skuggning blev det här en övning i att vara extremt återhållsam.
I nästa steg gjorde jag precis som i min första bild ett avsteg från färgpennorna och lade på ett lager med akvarellfärg för att etablera den underliggande basfärgen. I det här fallet ljus orange för de mörkare partierna och ljus gul för övriga.
Med den här tekniken får man snabbt ett mer heltäckande lager som både ger nyans och bildar kontrast mot de mörkare nyanserna i pälsen som man lägger ovanpå.
Efter att ha lagt på täckmassa runt Fairys konturer lades även bakgrundens akvarellbas på. I den här bilden ska bakgrunden bara vara just…bakgrund, och medvetet mindre noggrant och realistiskt utförd.
Efter att ha avlägsnat täckmassan var det dags att börja teckna på riktigt, med start i de mörkare partierna.
Här har de första lagren av mörka och ljusa nyanser tecknats in. Med tillgång till bara 10 basfärger användes förutom Walnut Brown i princip bara svart, vitt, Cadmium Yellow, Light Ochra och Burnt Ochra.
En sak framgick tydligt vid det här laget – papperet skulle bli ett problem. Det var helt enkelt för tunt för de tekniker jag använde (bara 100 gram/kvm), och veckade sig betänkligt av akvarellfärgerna. Det började också snabbt gå sönder i de områden där jag behövt lägga på flest lager färg.
Arbetet fortlöpte dock, med lager på lager på lager… lite utsmetning med blenderpenna och sedan ett lager till… De mattare och också mer upplysta områdena började så småningom framträda.
Jag provade också med att lägga på förtunningsmedel för att ytterligare mjuka upp färgövergångarna. Lite detaljer till bakgrunden började också läggas in, för att göra kontrasten med Fairy mjukare.
Så fortlöpte det hela. I princip kunde man hållit på hur länge som helst, om inte papperet satt tämligen definitivt stopp eftersom det inte kunde absorbera mer färg längre. Och efter det sista momentet, där jag använde skalpellen med darriga fingrar för att framhäva vissa riktigt ljusa linjer, höll teckningen bokstavligen på att falla sönder på ett antal ställen. Jag fick reparera det hela genom att smälta ner lite pappersmassa och lägga på som ett slags klister på de ställen som var mest drabbade.
Så blev det hela till slut – min andra teckning med färgpennor.
För dig, Linda.
Havsörnens flykt del 3
Havsörnens Flykt del 3
Målningen var avklarad, men det grafiska återstod – och visade sig vara intressant och lärorikt också.
En del av uppdraget som föranledde akvarellmålningen med örnar över ett landskap hade som bärande del att skapa en uppsättning grafiska framställningar på samma bas, Tänkta att användas som en slags familjeemblem, innehållande beställarens familjenamn, skulle denna svartvita grafik kunna brukas för tryck och sättas på diverse objekt. Utmaningen men också det intressanta med den här delen av arbetet såsom jag lade upp det var släktskapet med den stora målningen samtidigt som det här i grunden är en annan visuell framställningsform än en målad bild. Men medan en teckning eller målning med syfte att vara stående i och för sig själv kan vara så dekorativ eller sammansatt som artisten förmår, måste en slags symbolisk logga eller emblem av den här typen, tänkt att företes i många storlekar och sammanhang, sätta kvaliteter som tydlighet, tryckbarhet och snabb identifikation i förgrunden.
En del av arbetet var redan gjort, i och med att jag under skissandet av de huvudsakliga objekten, örnarna och martallen, berett tuschvarianter på dessa. De kompletterades med att jag spårade och lyfte fram kustlinjen för målningen i datorn, samtidigt som en tuschvariant på skog och marker togs fram och monterades vart eftersom i lite olika konstellationer. Redan på det här stadiet framgick det att emblemet inte kunde ges en form analog till den stora målningens. Proportionerna för bildens motiv var helt fel i mindre skala, och framför allt landskapet förlorade sin karaktär samtidigt som örnarna ber ut sig på för stor plats. Motiven flyttades runt i diverse fyrkanter, rundlar och ovaler och i samråd med beställaren kom vi fram till den slutliga formen.
Ett fält på emblemet behövde lämnas tomt för att skriva in beställarens namn: i det här fallet utrymmet under den första örnen. Vid det här laget hade vi en del meck fram och tillbaka med typsnitt och fontstorlek. Men vid sidan av arbetade jag också på något litet extra, som inte ursprungligen ingått i uppdraget. En variant av den grafiska bilden färglades för att få fram en färggladare variant med en palett passande för tryck. Det blev faktiskt inte illa, och så vitt jag förstår blev min beställare glatt överraskad.
Så hade tre bilder blivit resultatet av arbetet på det här uppdraget. Det var mycket lärorikt på många sätt: en sak är att det har gett mig smak för de tekniker som jag under arbetets gång dykt in i, en annan att min övergripande arbetsprocess visade sig fruktbar för att generera resultat även fast slutprodukterna skilde sig en del från varandra ifråga om stil och avsikt. Ytterligare en är att det gett mersmak för att avbilda och designa djurbilder, och flera sådana verk ligger i pipen redan och är på väg att bli färdiga.
Havsörnens flykt del 2
Uppdraget med Örnar över ett skärgårdslandskap målas
Som tidigare påtalats i förra inlägget, hade, när det kom till att måla bilderna i det här uppdraget, jag bestämt mig för att välja teknik mer förutsättningslöst, baserat på vad som passade motivet istället för detaljer som om jag gjort det förut eller visste vad jag höll på med…
Tre tekniker stod fram som passande för örnmotivet. Den översta , som jag är mest bekant med, är helt enkelt en blyertsskiss övermålad med akvarell. Det gör bilden mer exakt ifråga om form och detaljer – men samtidigt skymtar pennlinjerna under igenom. Den andra var att måla hela bilden från grunden i akvareller, med polychromos, eller färgpigmentpennor som överlager för att lägga till detaljer. Det är en mycket mer riskabel teknik ifråga om de övergripande detaljerna och proportionerna, men ger också en mer ren målad bild där färgerna står fram obesudlade och starka.
Den tredje var att lägga grunden med akvarellpennor, och ovan dem lägga till mycket av färger och linjer polychromos. Det är en teknik som efter den inledande akvarellpennmålningen har en hög detaljgrad – men inte är riktigt lika färgstark, och grynigheten i polychromospennorna tillkommer som ett extra problem som måste åtgärdas i efterhand.
Jag bestämde mig för nummer två, oaktat att det är den som jag aldrig förut utgått från. Således lade jag alla skisser och förteckningar åt sidan – dess blev nu rena studier istället för att ligga under den målade bilden.
Med ren akvarell, kompletterad med en liten finish av polychromos-pennor för riktigt fina detaljer, målade jag först örnarna och sedan martallen. Sisitnämnda lade jag i hörnet på vad som sedan skulle bli landskapsdelen för den kompletta bilden – för kommen så här långt var det dags att börja jobba på bakgrunden.
Jag hade en ganska exakt idé om hur bakgrunden skulle te sig, men detaljerna i monteringen av hela bilden med dess olika komponenter var ändå ett viktigt steg för att anlända till rätt känsla och intryck för helheten. Via en serie kladdar, färgprover för landskapet och monteringsmallar målade jag fram en bakgrund som stämde med det sökta uttrycket. Med martallen som ett slags ankare i nedre högra hörnet målade jag med akvareller fram en skärgård som fond, med mina tuschteckningar av örnarna som en slags urklipp över för att t.ex. lägga horisontlinjen mm.
Som vanligt inträffade något oväntat – papperet för bakgrunden höll inte för de många lager vattentung färg jag lade på och skadades, med omfattande missfärgning som följd. Tack och lov kunde det hela räddas upp genom att jag scannade in landskapsmålningen och kunde reparera det hela i datorn. Det hade inte inte varit min avsikt att göra bruk av det för annat än ren montering, men så som det skedde var det trots allt tur att man iaf. har viss erfarenhet av bildbehandling. Resultatet kan skådas nedan.
Och så leddes min första mer storskaliga tavla i akvarell mot sitt slut. Det finns oändligt mycket mer att lära och förbättra, men definitivt ett stort fall framåt för mig.
Havsörnens flykt del 1
Ett rituppdrag med många aspekter ledde till ett antal mycket lärande upplevelser där jag bestämde mig för att prova på och fördjupa mig i nya tekniker rit- och målningstekniker.
Uppdraget var dels att måla en tavla föreställande två örnar över ett svenskt kustlandskap, dels att utifrån den framställning skapa två uppsättningar mer grafiska bilder som kunde brukas som emblem eller logotyper för min uppdragsgivare.
Det här uppdraget inskärpte åter vikten i ett grundläggande förberedelsearbete och kommunikation som jag också sökt ha som ledstjärna i tidigare mer arbetsintensiva verk. Att så otvetydigt som möjligt försöka fånga in hur slutprodukterna skulle te sig. Hur dessas ”känsla” i framställningen skulle frammanas. Tonvikten på det här stadiet ligger på övergripande design och disposition i bilden. Ett antal utkast och idéskisser löpte fram och tillbaka (se några exempel t.v.) och gradvis växte det hela fram och missförstånd kunde benas ut.
Redan på det här stadiet började jag skapa ett antal skisser i blyerts på huvudmotivet – örnarna. Redan deras fysiska form, med de stora vingarna som kan variera så mycket i form och vinkel, kan uttrycka många budskap och jag ville bekanta mig med dem i mitt sinne för att få fram rätt form. Det är ingen slump att örnar är klassiska motiv i ikonografi och heraldik. De är starka symboler som kan stå för kraft, frihet, majestät, elegans…
Det var till stor hjälp att beställaren var kunnig och bidrog med goda idéer och även förlagor ifråga om motiven. Det gav en välkommen motivation att öka ambitionsnivån utan att förlora sikte på det viktigaste: att försöka fånga vilken känsla och uttryck man vill att de ska inge.
Så småningom utkristalliserades de varianter som skulle ligga till grund för bilden. Vid det här laget hade idén om två tämligen olika skepnader fått fäste – min tanke var att variationen skulle förstärka bildens uttryck. Den första att få färdig form kan ses nedan, och byggde direkt på en fotograferad förlaga.
För den andra byggde jag fram en helt egen örnskepnad, inte byggd på någon enda förlaga, för att hitta en unik passande vinkel för vingarna och rörelsen hos den stora rovfågeln.
Ett intressant önskemål var att bilden skulle innehålla en framställning av en martall i kustlandskapet. Även här tog jag flera fotografier och skapade utifrån dem en skiss för att fånga idén jag sökte för ett träd med unik karaktär, växande på stenig ö ute på randen till havet.
Utifrån de här blyertsskisserna tecknade jag med bläckpenna upp varianter i klara linjer utan skuggning och detaljer. Dessa skulle sedan ligga till grund för arbetet med det stiliserade emblem/logotyp som skulle bli det parallella resultatet med designarbetet.
Så långt löpte saker ungefär som det kunde förväntas. Men under kommunikationen med beställaren och designarbetets gång hade jag kommit att bestämma mig för att frångå vad som skulle varit min normala arbetsprocess. Mer och mer kändes det, att för att göra motiven rättvisa och ta bilden till nästa nivå, så skulle jag låta motiven bestämma tekniken, istället för att böja motiven efter vad jag var bekväm med ifråga om målning. Det skulle öppna upp nya perspektiv.
Pixie – för Alma
I augusti gjordes den första teckningen/målningen med färgpennor till slut, av den söta Pixie för att fira Alma på hennes födelsedag,
Den här målningen tillkom ursprungligen då den stackars Pixie avled 2018. Då var tanken att göra en slags akvarellmålning på en blyertskiss. Skissen tillkom, och jag började reka efter hur man bäst skulle kunna måla på den utan att grafiten smetades ut för mycket.
Men sedan blev det som ofta förr, stopp. Jag visste inget säkert och bra sätt att inte förstöra bilden om jag började måla direkt på den, och jag började dessutom tvivla på valet av teknik, speciellt för att få fram intrycket av den mjuka och fina pälsen. Andra saker kom i förgrunden, och skissen blev liggande.
Under sommaren 2020, då jag jobbade på några beställningsverk, bestämde jag mig: inför Almas födelsedag i Augusti skulle Pixiebilden bli den första riktiga teckningen med det för mig nya mediet Polychromos-pennor, dvs blyertslikande pennor med färgpigment. De skulle enligt sakkunniga, vara mycket bra för just min stöttesten – pälsen. Blyertskissen lades åt sidan och jag började om från början.
För Alma är endast det bästa nog. Nya pennor, det bästa papper mina pengar kunde köpa, och all kunskap som jag kunde tillgodogöra mig. Tack och lov för Youtube – när man är helt grön är det tacksamt med alla tips man kan få. Från Kirsty Partridge, en konstnär som jag började följa för ändamålet, kom idén att lägga en lätt undermålning i akvarell för att underlätta färg -och tonskiftningar innan man började med de små små penndragningarna. Sakta, lager för lager, växte pälsen fram. Jag prövade att mjuka upp papper och färg med lösningsmedel, ännu en av Kirsty’s tips, och det funkade trots darrhänthet som skulle genera en parkinsonpatient. Nya lager, nya lager. Fixativ, och ännu fler lager. Skalpell, för att lägga på enstaka ljusa hårstrån genom att skrapa bort några mikrometer färg på ytan. En lätt akvarellmålad bakgrund – och så var det färdigdags.
För Dig Alma
En Ny (-gammal) Värld del 2 – Om Kartritandets Historia
Om kartor – från antiken till begynnelsen av den Moderna Epoken, från Väst till Öst – och tillbaka igen.
Det var verkligen ett bra tag sedan, men sent omsider blev det dags att ta upp tråden för ett ämne som upptagit undertecknads tid som en del av arbetet med att skildra en fiktiv, förmodern eras geografi och som anknyter till ett tidigare inlägg: funderingar och tankar kring en av mina favoritobjekt ur historien – nämligen historiska kartor.
Kartan i Medvetandet
Äldre Kinesisk Karta
Något som direkt slår moderna betraktare är att kartor från före den moderna epoken verkar…fel. Man ser knappt vad de föreställer, storleken på landmassorna är konstig, hela länder och världsdelar fattas ofta. Så hur kunde kartorna vara till någon nytta?
Först måste man minnas att förmoderna människors förmåga att exakt eller objektivt skapa sig en bild av sin omvärld i stor skala var begränsad, och att de därför hade inte samma upplevelse av avstånd och geografisk utsträckning som vi. De betraktade sin värld utifrån mer strikt mänskliga perspektiv – upplevelsen av avstånd och rum mättes utifrån hur snabbt det gick att ta sig fram med tidens färdmedel, inte i neutrala termer. Uttryckt på ett annat sätt – det fanns inget ”fågelperspektiv” som kunde korrigera de missuppfattningar av avstånd som är ofrånkomliga i ett läge där man hela tiden rör sig sakta längs själva landytan.
Kristen 1200-talskarta av Asien & Afrika från Apokalyps, m Edens lustgård längst i öst
Det här gör att kartorna får en delvis annan innebörd – för oss är själva relationen mellan de många utmärkta platserna oftast den viktigaste egenskapen hos en karta. Men för äldre tiders kartor är själva ansamlingen och listandet av landmärken på ett mer visualiserat sätt i sig ofta den viktigaste poängen. Kartan blir i sig mer av ett slags listande av platser i ett diagram, inte olikt moderna tunnelbane- och tågkartor som inte heller har realistiska avstånd mellan de viktiga punkterna som främsta mål. Till det kom också att vad vi skulle kalla kulturella eller ideologiska förhållanden kunde prägla framställningen av kartor; hur viktig en plats eller region var berodde på dess ekonomi och/eller symboliska kapital, vilket tenderade att påverka detaljgrad och centrering av kartorna.
Världskarta ca 1300 – syntes mellan ptolemeisk geografisk karta och kristen ”Kosmisk” karta m Jerusalem i centrum
Kartor påverkades ofta också ofta av ideologiska faktorer som satte en religiöst eller kulturellt korrekt världssyn, eller en strävan att visa en ordning av världen som var meningsfull i relation till den rådande världssynen, före en ”objektivt” korrekt geografi. Gränsdragningen mellan de här faktorerna var dessutom inte så uttalad – det framgår t.ex. av att man ofta skildrade periferin av kartors motiv som skådeplats för diverse mytologiska landmärken eller monster.
Vidare var kartor, och själva vanan att betrakta världen med en dylik referens, något som var förbehållet en ytterligt snäv krets av människor. Det var under upptäckternas tid och uppvarvningen till den europeiska upplysningen och imperialismen som kartor blev självklara referenser för en vidare personkrets. Dessförinnan var kartor något som nästan bara intellektuella och deras furstliga sponsorer ofta kom i kontakt med. Det betyder inte att kartor inte uppskattades eller saknade syfte även för en vidare krets, om de kunde få tag i dem: till exempel producerades resekartor, som t.ex. de på romerska vägar, eller av pilgrimsleder osv. Dessa var nyttiga artefakter – men så pass sällsynta att de flesta som skulle behövt dem för krig, resor eller förvaltning måste klara sig utan dem. Och det gjorde de också, eftersom kartor inte präglade deras syn på världen som de gör för oss.
Romersk Vägkarta
Nicolas Age pekar på kartor i 1300-talspastichen ”Season of the Witch”
Det här är något som många nutida berättelser med ”historisk” prägel får om bakfoten vilket framgår av otaliga böcker, filmer och TV-serier, och deras benägenhet att ”smuggla in” kartor i handlingen och låta kreti och pleti hantera och agera utifrån dem. Detta torde ha varit enormt sällsynt i en förmodern verklighet, och utgör till stor del ett tankefel.
En av många kartfunderingar i den medeltidsinspirerade fantasyserien ”Game of Thrones”
Studiet av kartor är dock i sig ett rikt och fascinerande forskningsfält. Och för den som till äventyrs är intresserad av den verkliga historien utgör den tidiga kartografins historia, före den moderna teknologins och navigationens ankomst, en svåremotståndlig lockelse. En som går bortom studiet av gamla tiders kvarlevor – kartor har estetiska kvalitéer och kan vara mer eller mindre vackra som konstverk. Och som all konst, kan de också säga oss oväntat mycket om de människor som velat fästa en vision om sin omvärld på pränt med kartors hjälp. Något som framgår redan av en kort exposé av några viktiga hållpunkter i kartritandets historia.
Redan de gamla Grekerna…
Den grekiska civilisationen får ofta utgöra startpunkten för västerländska skildringar av världshistoriens utveckling – som om det inte funnits tidigare riken och kulturer annorstädes, flera med en rik historia tusentals år före de oborstade inbyggarna på några öar och bergiga kuststräckor runt egeiska havet kammade till sig.
När det gäller kartografi är dock detta grepp mindre omotiverat än i de flesta fall, vilket till viss del beror på just den grekiska kulturens begynnelse. Grekerna var inte de första kartritarna, men de fann sig splittrade, utspridda i olika konkurrerande statsbildningar, och dessutom tvingade att befatta sig med sjöfart och resande under framväxten av sina många stadsstater på ett sätt som stimulerade försök att visuellt skildra avstånd och färdvägar mellan deras spridda bosättningar längs östra medelhavet. Det här bidrog antagligen till att utveckla ett öga för detaljer parat med en ambition att återge världen såsom de verkligen fick intrycket att den var.
Utvecklingen av Grekiska kartor från Homeros 900 FKr till Ptolemeios 160 EKr
Grekisk kartografi fick ytterligare skjuts av att det antika Hellas, som stiftat bekantskap med det väldiga Persiska Världsriket på 500-talet FKr, under Alexander den Store erövrade denna och därmed stora delar av den civiliserade världen från Egypten till Hindus. Efter det tog den grekiska studiet av den vidare världens geografi fart, och under de följande århundradena kom den hellenistiska, grekiskt påverkade kultursfären att producera en mängd seriösa kartografer som försökte återge den då kända världens geografi – iaf så exakt som tidens mentalitet medgav. Att sistnämnda är viktigt att hålla i åtanke framgår av kartornas fokus och perspektiv. Östra medelhavet förblir centralt och mest noggrant återgivet, med en avtagande nivå av exakthet ju längre bort därifrån man kommer. Med ökande kunskap förskjuts dock centrum något, och en ökande insikt blir tydlig: att yttervärlden är mycket större och mer varierad än vad de tidiga grekerna kunde ha föreställt sig.
Romersk Karta av Pompeianus Mela ca 60 EFkr
Den här utvecklingen fortsatte efter att den grekiska världens ersattes, eller kanske snarare övertogs, av det likaledes kosmopolitiska Romarrikets aegis. Kulmen av antik geografi nåddes således under Romarriket med sådana kartritare som Ptolemaios. Dennes världskarta var så detaljerad, vid och omfattande i sin ambition att avbilda all den för romarna och grekerna kända kunskapen om geografi att den blev en standard som kom att överleva romarrikets fall och som både västerlandets, den ortodoxa världens och viktigast av allt, Islams karografer och geografer utgick från i över 1000 år.
Muslimerna tar över Stafettpinnen
Bysantinsk karta från Ptolemeios i konisk projektion
Muslimerna erövrade stora delar av det Östromerska riket och kunde tämligen direkt inkorporera dessas geografiska och kartografiska kunskaper för sitt växande imperium. Intresset för kartografi i den muslimska världen hade dock också andra rötter. Dess andliga centrum i Mecka, mot vilken de troende dagligen hade att vända sig varhelst de befann sig i det vidsträckta kalifatet, inympade i muslimerna en särskild relation till ett ”långt bort” som både var avlägset men också ständigt närvarande, och ett behov av att ta ut avstånd och riktning dit. Att en rättroende helst skulle företa sig en Hajj, en pilgrimsresa till den heliga staden, ökade bara på detta.
Världskarta av Al-Masudi 871-957 EKr
Uppsättandet av det abbasidiska Kalifatet i Bagdad 750 AD sammanföll med den gyllene eran av muslimsk vetenskap, då lärda och skrifter från när och fjärran ansamlades i Bagdad och andra centrala orter, och lärdomscentra som ”Vishetens Hus” etablerades för att översätta och bygga vidare på den kunskap som dittills uppnåtts. En av dessa vetenskaper var kartografin, och parallellt fanns också ett stort intresse för angränsande vetenskaper som navigationskonst och astronomi.
Tabula Rogeriana fr. 1154 baserad på al-Idrisi (upp och ner)
Kalifatet hade en distinkt fördel när det gällde att samla in och förvalta just de grekiska framstegen på olika områden. Stora stycken av den hellenistiska världen hade hamnat under dess spira, och det saknades under de första århundradena inte intellektuella som behärskade de relevanta språken.
Ottomansk världskarta 1583 (upp o ner)
Sålunda bevarades och förfinades de antika kartografernas verk, till vilken de islamiska lärde kunde bidra med det väldiga arabiska imperiets geografiska insikter. Även efter det abassidiska kalifatets förfall och skingrandet av de centrala muslimska lärdomscentra fortsatte en hög nivå av kartografisk ambition att upprätthållas.
Piri Reis Atlantkarta m sydamerikansk kustlinje 1513
Det turkiska Ottomanska Rikets uppstigande till en världsmakt under 1500-talets första år såg ett återuppsving för muslimsk kartografi. Ottomanska sjöfarare som Piri Reis mfl. införlivade allt mer detaljer och exakta angivelser från sina vittfamnande expeditioner i ottomanernas tjänst, från indiska oceanen till södra Afrika – och dessutom en beredvillighet att ta till sig de nya upptäckter som västerländska sjöfarare som Columbus lagt i dagen.
Det ottomanska rikets definitiva nedgång som stormakt på 1700-talet fick dock se den egna kartografiska traditionen gå samma väg, och inhemska ottomanska kartor fick så småningom vika för de allt mer exakta västerländska kartverken.
Det kosmiska Indien
Hur lyckosamt för världen Islams bevarande och utvecklande av antikens kartografi var framgår tydligt när man jämför med en annan högkultur som skulle ha kunnat utveckla denna vetenskap, nämligen Indien. Indien bidrog förvisso indirekt till inte bara geografins utan alla moderna vetenskaper genom sina landvinningar på det matematiska området, som utvecklingen av det moderna decimala nummersystemet. Men, och detta var inte ett isolerat fenomen, det kom främst att bli andra, framför allt araberna/muslimerna från kalifatets tid och framåt, som kom att bruka dessa insikter på ett praktiskt sätt. Detta omfattade även kartografin.
Jainistisk Kosmisk karta 1500-talet
Merdelen av de inhemska Indiska kartor som levt kvar till idag har ett helt annat fokus: nämligen på kalendrar och astronomi, för konstellationerna och andra kosmiska landskap snarare än den materiella världen.
Det fanns geografiska kartor även i Indien, men bruket av övergripande storskaliga verk med ambition att korrekt återge geografiska data i visuell form, såsom världskartor, hade aldrig den spridning som de fick i västerlandet eller islams värld.
Mughal-riket i norra Indien 1732
Vad som återstår från 1500-talet och framåt som vi skulle känna igen som ”riktiga” kartor är av begränsad art, både till storlek och syfte. Sålunda finner man några spridda exemplar för militära kampanjer, för folk & -landräkningar och andra sådana småskaliga bruk; men av större verk jämförbara med den muslimska och västerländska ansatsen finns mycket lite inhemskt kvar. Det är först med ankomsten av framför allt muslimsk kartografi till Indien som regionala och storskaliga kartor börjar produceras i större skala.
Indo-islamisk karta av Ifahani, 1646
Fjärran Östern
Det anses numera, och på goda grunder, oftast inte fruktbart att tala om ”Fjärran Östern” som en indelning av världen. Men att denna enorma region, innefattande Japan, Koreahalvön och Kina trots sina stora inre variationer, liksom västerlandet och islams värld delade en delvis sammanhållen intellektuell kultur kan heller inte gärna förnekas. Detta framgår till exempel på det kartografiska området, där man till skillnad från Indien utvecklade en praktiskt inriktad och omfattande tradition av storskalig kartografi.
För regionens gigant, det väldiga ”Mittens Rike”, låg Kina i centrum – förstås. Den kulturella och geopolitiska drive som kännetecknas av de återkommande centralt styrda imperier som präglat Kinas historia framgår tydligt av de kartor som bevarats från 1100-talet och framåt. Detta särdrag gav goda incitament för att visuellt återge de många städerna och viktiga vattenlederna, med fokus på att återge de interna förhållandena i vad som sågs som den centrala, relevanta delen av världen, dvs. Kina.
Kinesisk karta, Fuchang 1136
Kinas kartografiska utblick fick en skjuts framåt efter mongolrikets instiftande och sedermera erövring av Kina under 1200-talet, inte helt olikt vad som var fallet med grekernas utökade världsbild under den hellenistiska eran. Men till skillnad från grekerna, som hur vitt de än kom att sträcka sig ändå var akut medvetna om att de bebodde endast en mindre bit av den kända världen, var Kina med sin imperietradition och sin väldiga och mer sammanhållna geografi och befolkning mindre benäget att skifta fokus från sitt eget kärnområde till en vidare värld.
Da Ming Hu Yu Ti – kinesisk Indienkarta ca 1390
Det var inte så att Kineserna var omedvetna om en vidare värld därute – enstaka kartor över t.ex. Indien visar att de hade tillgång till data för att visualisera världen bortom sin egen sfär. De var bara inte speciellt… intresserade av vad som låg bortanför Mittens Rike med dess satelliter.
Det är ett vittnesbörd över den kinesiska tankemässiga dominansen över ”sin” region, att denna inställning att betrakta världen utifrån deras något snäva stormaktsperspektiv kom att prägla även Korea och Japan, riken och kulturer med egen kartografisk tradition. Dessa byggde mycket på kinesiska förlagor, men kom att utöka dem med mer detaljer kring sina egna närområden, och rent generellt genom att tydligare återspegla sådant som kustlinje och öar utanför det kontinentala fastlandet. Trots det kom arvet från den kinacentrerade världsbilden att ligga kvar som ett slags inlandstillvänt fokus – det kan t.ex. noteras på hur noggrant flodernas utsträckning är inritade i den koreanska kartan nedan, något som skvallrar om dess syfte och prioriteter.
Koreansk världskarta 1470
Japan, som i större utsträckning än Korea dessutom led av en slags inhemsk inåtvändhet, inte minst till följd av dels attackerna från mongolerna på ön på 1270 -och 80-talen samt den starka begränsning av kontakter med yttervärlden som blev följden av Tokugawa-shogunatets instiftande på 1600-talet, fortsatte inte desto mindre att producera nyttiga kartverk. Att de trots sin relativa isolering var beredda att ta till sig ny information om och av yttervärlden framgår t.ex. av nedanstående karta från 1600-talet, som har en mycket vidare utsträckning än kinesisk-inspirerade kartor traditionellt haft, inkluderande Indien och persiska viken.
Japansk 1600-talskarta över Östasien och Indien
Trots den höga nivån och brett förankrade traditionen av inhemsk kartografi som sprang från denna region, kan man sammanfattningsvis se att även denna så småningom fick ge vika för den mer vittfamnande och expansiva tradition som anlände från västerlandet från och med den tidigmoderna epoken och framåt.
Kinesisk karta 1602 kopierad av Matteo Ricci
Sistnämnda understöddes av en allt mer ambitiös strategisk och vetenskaplig grundval, som efter att ha inkorporerat vad som var nyttigt från andra högkulturer, sammanfogade dessa till den allt mer precisa och exakta kartografi som utgör basen för dagens kartor.
Tillbaka till Västerlandet
Tavola di Velletri, italiensk karta 1430 AD (upp och ner)
Mellan senantiken och högmedeltiden beskrev kartografin, som mycket annat i väst, en utveckling av först skarp nedgång, då den antika världens skrifter och kunskap delvis skingrades och den intellektuella kultur som dessa vilade på ersattes av annorlunda världsbild, för att sedan åter expandera utifrån en ny platå.
Zamoyski-kodexen (1467), ptolemeisk karta m uppdaterad arabisk halvö
Flera faktorer möjliggjorde för detta kulturella avstamp. Den avgörande kontakten med islams kartografer och återupptäckten av de antika geograferna sammanföll med en tid av politiska omvälvningar då Europas horisonter breddades och öppnades upp för en större värld, först efter mongolernas erövringar på 1200-talet och sedan med sökandet av nya vägar österut vilka oförhappandes ledde till upptäckten av en helt ny världsdel – Amerika.
Ptolemeisk karta uppdaterad för Norden – se dock hur Grönland tänktes hänga ihop m Ryssland. Från Zamoyski-codexen 1467
Liksom tidigare grekerna hade västerlandet under dessa förhållanden och fas av sin utveckling närmast en fördel i att vara splittrat i konkurrerande riken och maktområden. Dessa hade olika inriktning och intressesfärer – men delade en gemensam intellektuell horisont som därmed breddades åt flera olika riktningar samtidigt.
Fra Mauro världskarta 1459 AD (upp och ner)
Utveckling av Västerländska kartor 1320-1459
Mångfalden ökade vidare möjligheterna för patronskap, dels av de färder och den utforskning som bildade basen för intresset av den vidare världen, dels incitament för att skapa sig överblick av de nya horisonter som öppnade sig. Upptäckaren Christofer Columbus är ett talande exempel: han var genuesare, verkade först bland de maritimt expanderande portugiserna, för att sedan byta patron till de spanska härskarna när han inte kunde få utlopp för sin ambition i Portugal. Utrustad med det senaste av världskartor, som felaktigt uppskattade storleken på den eurasiska landmassan (se t.ex. Behaim nedan), reste han ut i det väldiga blå och snubblade över en helt ny kontinent – som han till råga på allt envist vägrade tro var något annat än Ostindien till sin död.
Martin Behaims världskarta från 1493, uppdaterad 1507
Columbus och många andra lyckosamma resandes strävanden återspeglade också en intellektuell kultur på uppbrott, där nyfikenhet och en tämligen aggressiv expansionslusta tilläts ta sig nya uttryck och premieras på ett sätt som tidigare inte skulle varit fallet. Det bidrog till att ett fokus på upptäckter och radikal uppdatering av vad man dittills känt till kom att prägla den nya europeiska vågen av kartritande, vilket gavs ytterligare skjuts av att man tog sig till platser som man dessförinnan antingen aldrig hört talas om (som Amerika), eller varit avskurna från (som Indiska Oceanen).
Världskarta av Nicolay de Caveri 1505 med nya kontinenter
Breddningen av Västerlandets världsbild var speciell i och med att den kom att domineras av färder på havet, något som i jämförelse med en mer inlandsbunden utblick gav ytterligare incitament, inte bara åt kartritande utan av anknutna kunskapsfält, som navigationskonst och astronomi. En slags dominoeffekt uppstod där de fysiska upptäckterna och därpå följande kartografiska visualiseringarna av dessa stramades upp och drev på en allt snabbare och bredare utveckling av alla vetenskaper: ett tydligt exempel är letandet efter en säker metod att mäta longitud på världshaven, en utmaning som drog in några av världens främsta hjärnor i flera sekler och markerades av parallella framsteg inom kronografi, astronomi, geografi och mekanik.
Alla dessa faktorer möjliggjorde för västerlandets utforskare och kartografer att sträcka sig ut och bli den civilisation som blev först med att bese och visualisera hela världen, både bildligt och sedan även konkret. När västerlandet gick in i upplysningseran hade man skaffat sig ett nästan oöverkomligt försprång i kunskap och förmåga att mäta upp världen, något som blev tydligt i den totala dominans som västerländska kartverk kom att få, och återspeglade den dominans som västerlandet kom att få som den första verkligt globala civilisationen mot andra hälften av 1700-talet.
Världskarta ca 1507 EKr.
—————————————————————————–
Om några berömda kartor i kartografins historia, se t.ex.
- Claudius Ptolemaios och dennes kartor, som kom att dominera världsbilden i väst, se Wikipedia: Ptolemy och Wikipedia: Geography (Ptolemy)
- Tabula Rogeriana var en beskrivning av den då kända världen med tillhörande karta, av den arabiske geografen al-Idrisi, tillkommen 1138-1154. Se Wikipedia: Tabula Rogeriana.
- Martin Behaim och dennes berömda världsglob, på vilken han projicerade en uppdaterad Ptolemeisk karta, föregick upptäckten av America och bildade kulmen av den medeltida kartografin, se Wikipedia: Martin Behaim
- Globus Jagellonicus från 1510 är den äldsta existerande jordgloben med den Amerikanska kontinenten, se Wikipedia: Globus Jagellonicus
Om navigationskonstens historia se https://en.wikipedia.org/wiki/History_of_navigation
Om resande och kartografi i den klassiska västerländska eran se https://en.wikipedia.org/wiki/Travel_in_Classical_antiquity
Om Christofer Columbus och betydelsen av upptäckten av Amerika:
- se Wikipedia artikel ”Christopher Columbus” som introduktion
- Se boken ”Columbus – de Fyra Resorna” av Laurence Bergreen (2015), utgiven av Leopard Förlag
- Se även Projekt Gutenbergs ”The Discovery of America” av John Fiske om utvecklingen av kartografi i samband med utforskandet av den amerikanska kontinenten The Discovery of America vol 1
Om utvecklingen av världskartor, se Evolution of the World Map
Många fina exempel på förmoderna kartor finns på Bloggen ”Ancient World Maps”
Om utveckling av en Islamisk Kartografi:
- se för en första intro artikeln” Geography and cartography in medieval Islam” på wikipedia
- En lite mer ingående studie kan fås på University of Chicago Press’ sida ”The History of Cartography” finns det specialiserade verket ”Cartography in the traditional Islamic and South Asian Societies” (red. J.B. Harley och David Woodward) i läsbar PDF-form, strukturerad kapitel för kapitel
- se också Karen Pintos artikel ”Cartography in Islam and the Muslim World” på sajten academia.edu
- För kartografiska exempel med fokus på mellanösterns plats på världskartor under renässansen se ”Persian Gulf Studies” Persian Gulf in World Map 1470-1700
Se om Indisk Kartografi under medeltiden se Artwis.com – Cartographic tradition of India
Studiet av historiska kartor bjuder ännu på en del kartografiska kontroverser om vad kartorna egentligen avbildar eller syftar på – och vissa har t.o.m. storpolitiska implikationer till denna dag. Se några exempel nedan:
- Artikeln ”The Naming of America” tar upp kartografiska debatter som råder än i vår tid, och en del kartor, på bloggen The Renessaince Mathematicus
- En av senare tiders stora kontroverser handlar om tidiga kinesiska kartor som möjligen (men troligtvis inte) avbildar Amerika före Columbus: se artikel i The Economist: China beat Columbus to it, perhaps och Sajten Gizmodo Gizmodo: Does this map prove that China discovered America before Colombus?
- Se debatt om Kinas anspråk på de omstridda Spratly-öarna i sydkinesiska sjön – området är rikt på oljefyndigheter och den som hävdar överhöghet över dem skulle dessutom få ett mycket fördelaktigt strategiskt läge Phlistar.com: Chinas old maps… Överhuvudtaget är den förmoderna Kinesiska expansionen till sjöss ett stridsämne, som framgår på sajten Phisical Science ΦΨ – Chinese Maritime Expansion into the China Seas. Se även en genomgång av det historiska materialet på sajten Vietnamnet, artikel What chinese historical documents say
- Om antikens och medeltidens Europeer hade kunskap om Sri Lanka utifrån inslag i Ptolemaios karta är ett annat debattämne – se Atlantis Java Sea – Taprobana is not Sri Lanka
Om att kladda sig fram med akvareller…
Även sjukdom och olyckor i ens närmsta krets kan lämna något fruktbart efter sig. Efter att ha spenderat merdelen av 3 månader fram och tillbaka från sjukhus fann jag mig lite överraskad ha avverkat ett helt vykortsblock med små… akvarellövningar.
Det var inget genomtänkt – mest ett alternativ till tummade pocketböcker eller fipplande med smartfånen för att avleda tankarna, slå ihjäl tid eller varva ner. I början av året hade jag bestämt mig för att börja använda pensel för att måla vissa av mina bilder (varav några visats i inlägg här). Som övning började jag därför med väldigt grova små ”färgteckningar” utförda på ett litet vykortsstort block akvarellpapper – vilket har fördelen är att man ta med sig sin lilla portabla färgburk o några penslar och måla lite varsomhelst när tillfälle erbjuds. Nu när man sent omsider börjar varva ner är det lite kul att gå igenom det där – de visar om inte annat att man kan utvinna något ur de mest hopplösa förutsättningar.
De första försöken handlade mycket om att alls få en känsla för hur färgen såg ut på papper och beter sig -samt att få den att hamna åtminstone i närheten av där man vill.
Sålunda kämpade man med att få ens darrhänta fingrar i styr och få fram något igenkännligt alls, och motiven kom i andra hand och var lite, ska vi säga oplanerade… Som en liten stuga med två äppelträd? Eller en gul häst? Varför inte? Grejen var att de var minimalt skissade, att själva färgen fick styra.
Framåt februari började jag satsa på litet mer medvetna motiv. Mest nöjd blev jag nog med ett vykort åt min favviskille Julian: med ett vagt minne av något presentkort jag sett någon gång fumlade jag fram ett sommarmotiv med en fiskande kille, en katt och en misstänksam… mås tror jag det är,
Framemot påsk var det dags att mer seriöst prova att färglägga teckningar med akvarell och alltså anpassa färgpalett och jobba på intilliggande färger – alltid ett problem med akvarell som vill ”blöda” mellan färger som ligger intill varandra. Och varför inte passa på att prova lite ”påskiga” motiv för de påskpysslande sötisarna Alma o Julian?
För Alma målade jag en lite mangainspirerad tjej-alv som målade ägg (som vi två gjort) och – inspirerad av kycklinggrejen – en urtidsfågel (Phorusrhacos) som fått sina vingar gulmålade av en busig kille till Julian.
Jag blev lite glad över de där – mixandet av olika färger verkade ta till sig bättre än jag trott mig om.
Det gav uppmuntran för att fortsätta på den vägen, och jobba mot målet att kunna egenhändigt färglägga teckningar snarare än att göra det helt i datorn.
De närmaste veckorna fortsatte jag med olika färgövningar tillämpade på gradvis mer avancerade teckningar. Ett tidigt exempel är en slags… jag vet inte, det ser närmast ut som en servitris på en ölhall, av armarna att döma. Här var prylen att göra något med bara de färgerna gult och rött.
Den onde Augustus – en karaktär för mitt pågående bokprojekt för den fina Alma – var en annan liknande övning i att ta fram en bild utifrån färgen, här i syfte att genom målning lägga tonvikten på figurens långa klädnader i olika nedtonade gråa och bruna nyanser.
Ännu en bit mer genomtänkt var att med färg ta fram en arbetsskiss för en annan figur från en av mina andra böcker. Det var en tänkt framtida akvarellmålning av Monomakh, en fruktad krigare och väring i tjänst hos ultimates, min berättelses motsvarighet till den byzantinske kejsarens garde av sådana nordiska killar i sin tjänst från 1000-talet och framåt.
Fram till april lade jag konsekvent på färg ovanpå ett minimalt eller helt obefintligt skissarbete, och de stödjande linjerna i vattenfasta pennor lades på i efterhand.
För några veckor sedan bestämde jag mig slutligen för att försöka akvarellmåla en mer seriöst menad skiss – det är en teckning på Amanda, kompis till Julia i mitt bokprojekt om Prinsessan och Draken. Med kalkerpapper överförde jag de viktigaste linjerna av teckningen, utförd i mjuk grafit, till akvarellpapper. Efter att målandet var klart lade jag helt enkelt teckningen ovanpå det målade. Resultatet kan ses nedan.
Det är lååååångt kvar till någon penselföring av acceptabelt snitt och att få till en jämnhet och konsekvent färgtillämpning. Men ett mål kommer i alla fall närmare – målandet börjar närma sig punkten där man kan använda den som grund för färgsättning av teckningar och annat som sedan förhoppningsvis städas upp i datorn. Trots den otrevliga inramningen så fick man alltså i alla fall med sig något från oändliga dagar av vaka, något som kommer att komma andra till del.
**********************************************
Mer bilder av Prinsessan Julia finns samlade i
https://paulusindomitus.wordpress.com/paulus-indomitus-pablos-galleri/galleri-for-prinsessan-och-busdraken/
Tidigare inlägg på temat prinsessan Julia och hennes värld finns i tråden
Prinsessan Julia & Draken Pelle
————————————————————–
- Väringagardet bestod av väringar, dvs nordbor, till övervägande del svenskar, och utgjorde den medeltida Östromerske /Bysantinske kejsarens livvakt från den kejsar Basileus II (d. 1025) regering fram till Östroms fall 1453. De var en fruktad och respekterad stridande enhet, kända för sin trohet intill döden. Se http://sv.wikipedia.org/wiki/V%C3%A4ringagardet eller den något fylligare http://en.wikipedia.org/wiki/Varangian_Guard
- Phorusrhacos var en jättelik, forntida köttätande fågel som levde i Sydamerika från ca 25 miljoner år sedan och i ett antal miljoner år därefter. Den kunde bli upp till 3 meter hög, och var den största köttätaren på sin tid. se http://sv.wikipedia.org/wiki/Phorusrhacos_longissimus
Havsdinosaurie & försök m vattenfärgspennor – för Julian (1)
Varje år har sina utmaningar, och årets verkar bli att lära sig hantera något som jag hittills hållit ifrån mig, nämligen akvareller och liknande medier. Ett tillfälle dök upp för att utforma en bild särskilt för ändamålet – via en dinosaurie till den fine Julian.
Först var det motivet. Julian gillar sina dinosaurier, och som ofta sker slant tungan på morbror som lovade att rita en. Sagt och gjort, och jag fick låna en fin bok av Julian för inspiration. Utrustad med den fastnade jag för en av mina gamla favoriter: den havslevande Mosasaurus som härjade i världshaven för ca 70-65 miljoner är sedan. Med sina femton meters simmande läbbighet och käftar som kunde sluka en människa hel var det en havets motsvarighet till Tyrannosaurus. Det var ett riktigt coolt monster det där. 
Nu var jag litet tänd, men mina första utkast kändes…trista, och jag hade ingen riktig idé om hur jag skulle gå vidare. Såsom många gånger skett inspirerat av storasyster Alma, kände jag att därför att det åter var dags att man lyfter sig själv och gör något helt annorlunda, något man inte provat förr.
Entré… akvarellpennor! För ett litet tag sedan införskaffades ett set om tolv, med sikte på att prova lite handgriplig färgläggning. Akvarellpennor ser ut som färgade blyertspennor, men har ett helt annat sorts pigment, som löses upp och smetas ut vid kontakt med vatten. Teoretiskt sett skall man kunna göra lite snygga skiftningar med dem. Jag har hittills bara kladdat lite och fyllt i någon teckning för att få en känsla för hur mycket färg pennorna ger, men nu försökte jag mig för första gången på att skapa en bild från scratch med akvarellpennor som huvudredskap.
Julians Mosasaurus akvarellpennor före vatten
Total nybörjare som man är, bestämdes att först göra ett målat utkast, för att pröva om det alls var någon idé med de där pennorna, och få en känsla för hur de ser ut på papper. Ett block med små, grova akvarellpapper för att göra vykort inskaffade och sedan började man förfärdiga en grov skiss… I det grova papperet syns raster och linjer väldigt tydlig, men jag var nöjd med ställningen för mosasauren, den ser lite slingrig och simmande ut. Nästa steg var att applicera vatten på färgen. Med påtagligt darr på manschetten blötte man penseln…
Julians Mosasaurus akvarellpennor efter vatten
Julians Mosasaurus akvarellpennor + tuschkant
Men se och häpna, det blev ju… inte helt katastrofalt. Färgerna flyter verkligen ut och blandas, och övergångarna passade särskilt bra för ett vattenlevande motiv. Lustigt – det var inte medvetet, men trots att den är ett riktigt monster till havsdjur så framstår den inte som så läskig, den ser snarare glad ut, och inte på ett elakt sätt… Det är ögonen tror jag, och att den inte ser så taggig och grov ut på ytan. Och det roliga är att det går snabbt, enormt mycket snabbare än mitt vanliga fumlande med färgläggning i dator. Så här bestämde jag mig för att den ska se ut, den tandglade mosasaurien för Julian. Sist provade jag också att göra lite efterarbete med vit vaxpenna för vissa högdagrar och återkastat ljus, samt tusch för konturen. Vaxkritan funkade bara så där, och för den fullskaliga bilden lutar det åt att man istället prövar att måla över med vitt, t.ex. med mer täckande gouachefärger.
Nu är det här bara ett utkast, en första skiss. Själva positionen kommer jag att behålla, men göra en mer fullständig teckning med riktiga skuggor och toner, vars konturer och huvuddrag får överföras på ett större akvarellpapper. Det finns också frågetecken om hur en mosasaurie egentligen såg ut, och frågan är om den inte liknade en krokodil och hade ett mer påtagligt fjälligt yttre, eller om den hade små fjäll som t.ex. en komodovaran. Oavsett vilket måste jag markera dess fjäll bättre än det väldigt släta skinn med fjäll som inte syns som utkastet ger intryck av. Detta allra första försök visar också att man förstås har tonvis att lära – för mig är det, förutom den nästan komiskt dåliga penselföringen, att få fjutt på hur laddad med vatten penseln måste vara. Förutom själva idén till bildens utformning var det förstås just färgerna, den akvarell-aktiga kvalitén som skulle prövas. Jag la märke till att är färgen väl smetats ut och torkat, sitter den rätt hårt – man kan inte utan vidare fortsätta att lägga på mer vatten. Några tutorials på nätet visar dock att det finns sätt att komma runt det där.
MEN för ett första försök måste jag säga mig vara lite nöjd. Akvarellpennor är ju en slags mellansteg mellan teckning och riktig akvarellmålning, och som just intro till vattniga medier fungerar de bra för en utpräglad tecknare som undertecknad. De passar utmärkt för en snabb färgläggning, och när man väl fått kläm på tekniken kan det säkert se acceptabelt ut. På det hela taget har det gett uppmuntran för att gå vidare, till en mer seriös teckning med påföljande målning av den vidunderliga mosasaurus, havsdjupens skräck.
För dig, Julian! 
Ett hus, en Mile högt ? Och några mindre men imponerande försök…
Lite arkitekturnyheter som inspirerar till höga visioner för framtidens skyskrapor.
En artikel i alltid läsvärda The Economist låter meddela att en av de stora hindren för byggandet av riktigt groteskt höga hus verkar ha fått en lösning, och det från osannolikt håll. Det finska hissföretaget Kone har utvecklat en ny hisskabel (KONE ”Ultrarope”) med tillhörande anordning, som består av kolfiber inbäddad i en form av epoxymaterial, som är bråkdelen så tung men mycket hållbarare än de stålkablar som idag används för hissar.
De som är intresserade av höga hus vet att det här med hissen är en svårare nöt att knäcka än vad man först tror. Problemet sitter främst i att när en stålkabel förlängs blir den så pass tung – om den skall vara säker – att en allt större del av dess tensila styrka och också energiåtgången i hissen går åt till att lyfta kabeln, inte hisskorgen. En 400 meters stålkabel för hissar, t.ex. väger mer än 18 ton. Det här gör att kabelns egen tyngd till slut kommer allt närmare den punkt där man helt enkelt inte kan göra den längre – den kommer att gå av under tyngden från den egna massan.
Den lätta men starka kolfiberkabeln har inte det här problemet – själva kabeln väger bara strax över en tiondel av motsvarande stålkabel. Även räknande med de delar av hisskonstruktionen som trumman, liftanordning, bromsar med mera som inte kan ersättas med ultralätt material kommer en lång (exemplet är 400 meter) hissanordning att väga någonstans under 40% av nuvarande vikt – och mycket mindre än så kommer att utgöras av själva kabelns vikt.
Den senaste tidens uppsjö av riktigt ultrahöga hus, flera av vilka nämns i artikeln (se den jämförande uppställningen ovan) har löst det här genom att anlägga hissarna i ett slags trappsystem med nivåer med stora foajeer då man får kliva av och byta hiss för att komma längre upp. Med den nya kolfiberkabeln kommer hissarna inte bara att kunna löpa hela vägen, de kommer att kunna resa sig högre än några hissar gör idag. Troligen kommer man att behålla ett visst trappelement – om inte annat så för att det har funktionella skäl (moderna skyskrapor är nästan alltid funktionsuppdelade, med en del för lokaler, en för kontor och en annan sektion för bostäder – och det är rimligt att ha dem samlade på olika nivåer) – men förutom att dessa icke-fullängdshissar kommer att bli energisnålare kommer varje sektion att kunna göras större och man kommer att kunna komplettera dem med hissar som löper längs med hela sträckan, en avgörande fördel för evakuerings- och serviceändamål. Det här rör för övrigt inte bara superhöga strukturer – det finns minst 3000 byggnader runtom i världen, inklusive vår egen skatteskrapa, turning torso, kaknästorn med flera, som kommer att kunna dra fördel av lättare och energisnålare kablar.
I Saudiarabien har man nyligen påbörjat förarbeten för den största skyskrapan hittills: Kingdom Tower i Jedda, som skall bli en kilometer högt. Frågan är om den nya hisstekniken kommer att vara tillräckligt utprovad för att bli aktuell för det bygget: att döma av en pressrelease . Om så, kommer Kone i vårt finska grannland att kunna påräkna sig många beställningar, och vi se höghusen stiga allt högre, nu när detta hinder för deras uppstagande mot skyn slutligen överkommits.
Så – ta en sista titt på det som idag räknas som höghusens titaner. Snart får de sig sig omsprungna av hus som kanske är 2-3 gånger så höga. Med början i världens högsta byggnad till dags dato – Burj Khalifa i Dubai, 828 m högt, blir kanske det sista superhöghuset med traditionella hissar.
Den asiatiska giganten Taipei 101 Tower med sina 508 m lär snart få konkurrens i sin region – dess karaktäristiska design kan dock inget ta ifrån den.
Det nyligen färdigställda Abraj al-Bayt, också känd som Mecca Royal Clock Tower på 601 m, en del av renoveringen av den heliga staden Mecca som omtalats tidigt i denna bloggs existens (se inlägg här), får kanske nya grannar som överskuggar den. Allt är möjligt om oljepengarna fortsätter att rulla in till skrytbyggena vid Arabiska Gulfen.
I väst har byggandet av riktigt extremhöga hus inte alls samma attraktion som hos de mer nyrika staterna i t.ex. mellanöstern. Ett undantag från detta är dock strax avslutade Freedom Tower på 541 m inklusive sin toppspira, uppförd på platsen för World Trade Centers två torn, vilka som bekant förstördes i terroattentatet 11/9 2001… Kommer den att fortsätta hålla topplaceringen i väst, eller kommer de nya hissarna att möjliggöra mastigare hus även hos oss?
—————————————————
se andra artiklar på temat arkitektur och höga hus under tråden Arkitektur, t.ex.
För övrigt anser jag att alla hus över 50 m bör förstöras
Höga hus vid Klara, och det vanliga gnället
Studenttornet – Tankar kring ett möjligt hus Syskon
Ny arkitektur kan också bli Fel
——————————————————————–
Fler källor till nyheten om KONEs nya hisskabel:
- KONEs hemsida http://download.kone.com/ultrarope/index.htm och http://www.kone.com/corporate/en/solutions/products/Pages/default.aspx
- BBC om KONEs gruva där man testat kolfiberkabeln http://www.bbc.co.uk/news/world-europe-20504312
- The Register http://www.theregister.co.uk/2013/06/18/ultrarope_to_enable_1000_meter_buildings/
- Daily Mail http://www.dailymail.co.uk/sciencetech/article-2343059/Worlds-tallest-skyscrapers-set-double-height-elevator-company-develops-new-super-strong-rope-haul-lifts-top.html
- e-architect http://www.e-architect.co.uk/products/kone_elevator_technology.htm
- Futuretimeline http://futuretimeline.net/blog/2013/06/14.htm
Lite info om de högsta byggnaderna till dags dato ovan:
- Kingdom Tower (Saudiarabien) http://kingdomtowerskyscraper.com/och http://en.wikipedia.org/wiki/Kingdom_tower
- Burj Khalifa (Dubai) http://www.burjkhalifa.ae/en/ och http://en.wikipedia.org/wiki/Burj_Khalifa
- Taipei 101 (Taiwan) http://www.taipei-101.com.tw/index_en.htm och http://en.wikipedia.org/wiki/Taipei_101
- Mecca Royal Clock Tower (Saudiarabien) http://en.wikipedia.org/wiki/Mecca_Clock_Tower
- Freedom Tower (USA) http://www.nyc-tower.com/, och http://en.wikipedia.org/wiki/Freedom_tower
En bild säger mer än 1000 ord… om Venus och vår plats i Universum
Ett foto som illustrerade pappersupplagan av SvD förra veckan fäste ännu en gång uppmärksamheten på vår plats i världsalltet.
Det var i en recension av boken ”Jakten på Venus” av Andrea Wulf, och som handlar om det sällsamma vetenskapliga fenomenet Venuspassagen.
En Venuspassage inträffar när Venus passerar jorden i en vinkel som gör den synlig från solen.
SvD Onsdag 9 Maj
Synlig. Med blotta ögat. En annan planet.
Bilden ifråga, som illustrerade texten, togs från Einstein-tornet vid Astrofysiska Institutet i Potsdam-observatioriet. På projektionen av den pekade astronomen Knud Jahnke ut Venus i relation till Solen, även på det avståndet. Kom ihåg att Venus ändå är 108 miljoner kilometer framför solen på den bilden. Så solen är egentligen mycket mycket större än så. Ändå ger den en känsla för de där himlakropparna, som är verkliga, fysiska objekt. Och Venus är nästan lika stor som Jorden, Det är vår tvilling vi ser där.
Venus
Fantastiskt är det. Åter kan vi se, verkligen se med egna ögon, vår plats i Universum. Ett klot snurrande runt ett gigantiskt exploderande gasklot: ett av 100 miljarder bara i vår galaz; men en där människoapor tack vare evolutionen kan blicka ut och uppskatta väldigheten i de mekanismer som av en lycklig händelse råkade spotta ut oss.
Se texten till artikeln nämnd ovan i http://www.svd.se/kultur/litteratur/ett-himmelskt-aventyr_7182691.svd
Introduktion om planeten Venus i http://en.wikipedia.org/wiki/Venus och venuspassager http://en.wikipedia.org/wiki/Transits_of_Venus
Rymden kallar…sublimt och mäktigt på samma gång
Det var en bra vecka för de som är intresserade av vårt universum. Fina bilder kom in från rymdteleskopet Apex och vi kunde se den mäktigaste kraften i universum ”live” – ett gigantiskt svart hål som slukade en stjärna…
Det är passande att APEX-teleskopets antenn som avslöjar det osedda för oss heter ALMA…
I världens torraste plats i Atacamas öken i norra Chile, bland salpeterdammiga ödemarker där på sekler ingen regndroppe fallit, står APEX, the Atacama Pathfinder Experiment. Detta teleskop, som är frukten av Europeisk rymdforskning inom ramen för European Southern Observatory, står i avantgardet för så kallad submillimeterastronomi, som tar in de ytterst småvågiga frekvenserna som avges från gaser och stoftmoln i rymden. När sådana stoftmoln värms upp av solvindar från stjärnor runtom, eller komprimeras av någon anledning, avger de en svag värme, ibland bara några grader ovan den absoluta nollpunkten, som hittills varit alltför lite för vanliga radioteleskop att ta in.
Förr var således sådana stoftmoln främst hinder för vårt seende, en imma för våra ögon som sökte de mer uppenbara, lysande objektens ljus: stjärnor, galaxer, kvasarer… Men med APEX förvandlas de till huvudshowen. För stora moln av stoft och gaser är viktiga objekt i sig. Det är ur dem som stjärnor och planeter föds, och i slutändan galaxer och galaxhopar… De är tillvarons yttersta stoff, av vilken solsystem kommer till. Eller omvänt, de rester som blir över när en stjärnas liv brunnit ut, och den i sina dödsryckningar slungat sin massa ut i rymden.
Där skall de kanske sväva i evärdeliga tider, eller kanske, en gång, samlas åter och börja rotera, klumpa ihop sig igen, och så i dess centrum skall gravitationens mäktiga krafter som pressar själva atomerna samman, tända åter ett skapelsens ljus, och en ny födelse och en ny dag randas, för en nyfödd stjärna…
Tack vare APEX kan vi nu se dem klarare än någonsin, tillsammans med de stjärnor de omger, majestätiska syner av sublim skönhet som låter oss skåda ännu in bit in i tillvarons innersta. För den som söker bävan, och mystik, se in i de nya bilderna av molnet runt Messier 78 vid Orions bälte som APEX nu uppenbarat för oss. Det är, för att citera Christopher Hitchens, något annat än brinnande buskar.
Under tiden…2,7 Miljarder Ljusår bort
Eller neej kanske inte samtidigt, för 2,7 ljusår bort betyder som vi vet också för 2,7 miljarder år sedan… Jaja, detaljer. Forskare anslutna till NASA har sedan 2010 använt dels ett av teleskopen uppe på Maui-vulkanen på Hawaii och rymdteleksopet Galaxy Evolution Explorer för att följa vad som verkat vara en mycket, tja konstig supernova…som visat sig vara något helt annat.
En stjärna blir slukad hel av ett supermassivt svart hål med en massa runt 3 miljoner gånger vår egen sols, ett sådant som återfinns i galaxers mitt (inklusive vår egen kära Vintergata)… Det är groteska krafter forskarna fått fatt på, och första gången som man ser det där i realtid, så tydligt. En sällsynt chans också, det är kanske en gång på 10 000 år som en stjärna förtärs på detta sätt i ett grannskap där vi kan se det. Med vår nuvarande utforskningsteknologi skall tilläggas.
Se dataanimationen av teleskopens observationer under 139 dagar. Först ser man en prick som närmar rör sig snabbt, snabbt över himlavalvet… sedan bryter det löst. Den stackars stjärnan har ingen chans. Den långa plymen som syns röra sig och krökas inåt är alltså den sönderslitna stjärnans massa som sluxas av det svarta hålets vortex. En del reflekteras av tidvattenkrafterna vid händelsehorisonten och slungas ut i väldiga plymer av massa som sedan faller tillbaka ner… fantastiskt.
Jag kom att tänka på Soundgardens klassiska ”Black Hole Sun” som åtföljande musik…
————————————————————–
APEX-telsekopets hemsida http://www.apex-telescope.org/
Se även Wikipedia http://en.wikipedia.org/wiki/Atacama_Pathfinder_Experiment
- http://spacefellowship.com/news/art19208/picture-of-the-day-close-up-of-star-factories-in-distant-universe.html
- http://www.redorbit.com/news/space/1112526836/apex-captures-stunning-image-of-dust-near-orions-belt/
NASAs egen kommuniké och sida om det svarta hålets framfart http://www.nasa.gov/mission_pages/galex/galex20120502.html
Fler pressröster om det svarta hålet
- http://www.latimes.com/news/science/la-sci-black-hole-20120503,0,6876637.story
- http://www.dailygalaxy.com/my_weblog/2012/05/image-of-the-day-supermasive-black-hole-devouring-a-star.html
- http://news.ninemsn.com.au/article.aspx?id=8461359
- http://www.nydailynews.com/news/scientists-spot-black-hole-devouring-star-2-7-billion-light-years-occurs-10-000-years-article-1.1071874
Några reflektioner för de introverta bland oss
Ett tal på TED och en olycka med min dator ger upphov till en betraktelse över något som många behandlar som vore det ett problem: att vara en introvert, en inåtvänd person.
Jag är inte en utgående person, inte spontant, av naturen. Med många andra, i själva verket en god andel av befolkningen, är jag i ro, och känner stimulans, när jag själv får ta in intryck, skapa och ordna mina tankar i enskildhet.
Susan Cain – the power of introverts, en push för de introverta
http://www.ted.com/talks/susan_cain_the_power_of_introverts.html
Det här handlar inte om att vara asocial eller rädd för att träda inför grupper. Sådant är för sociala fobiker, alternativt folk med dåligt självförtroende som är rädda för andras reaktioner. Jag har t.ex. inte problem med att tala inför grupp, något som gör många människor nervösa. Eller rättare sagt, inte med handlingen i sig. Men det finns en olust där ändå, under ytan, i form av ett visst mått av måhända överkritisk syn på min egen prestation. Som när jag tecknar, vilket är ett annat sätt att presentera något och föra det inre i ljuset, är jag sällan, ja aldrig riktigt nöjd. Det skulle alltid kunna bli bättre. Jag grunnar i evighet på vad jag kunde ha sagt, vänder och vrider på det. Det här är ett förhållningssätt till upplevelser som är reflekterande och kräver en hög grad av inre processande och värderande. En tendens till överkompensation är typiskt för den introverte, som upplever saker och ting starkare, reflekterar över intrycken mycket.
Tänkande, den introvertes forte. Auguste Rodin - Tänkaren
Att vara introvert är inte att vara en människofientlig ensamvarg. Likt alla människor söker man och behöver interaktion med andra. Det goda samtalet, förmedlandet av kunskap, diskussionen – det här är lika njutbart och nödvändigt för oss, om inte mer. Men det är väl avgränsat. Till skillnad från en extrovert person som trivs mitt i vimlet och vill vara där typ, jämt, inträder en form av utmattning hos oss. Det tar mer att tvingas framträda för andra dag efter dag efter dag och ständigt behöva agera i en social kontext. Sociala medier kan vara en underbar sak för många av oss, och ge möjligheten den introverte söker, att ta den input möten ger och själv grunna på saken. Men sedan återkomma. Även om det kan dröja (sociala medier kan förstås också verka som ett evigt cocktailparty för den som så vill…)
Det finns som alltid en gråskala, och varianter. Jag är mer introvert än de flesta, men framstår tydligen samtidigt ofta som en snackpåse och väldigt säker i tilltalet, ja dryg och nonchalant om man får tro många, när jag är ute i världen. Men det där är korta utbrott, avvikelser från regeln. Det ändrar inte den grundläggande tendensen. Jag blir svårt stressad och olycklig om jag inte får fundera och göra mina prylar mest varje dag. Dagar kan gå utan att jag känner större behov av att frottera mig med mängder av människor. Men kontakten med sina närmaste, och även större möten då och då, där man får chansen att göra sig nya bekantskaper, blir förstås viktigare då. Saknad efter andra, och även rädslan för att verkligen vara ensam, övergiven, finns förstås där också – bara på en lite mer utdragen tidsskala.
Introverta vill pussas och kramas också - Auguste Rodin, Kyssen
Det finns en kulturell dimension i hur det introverta manifesteras också. Jag kom att tänka på ett uttalande från Daniel Espinoza, regissören till bioaktuella ”Safe House” om när han första gången insåg hur stor och meckig en amerikansk filminspelning var.
”Den här naturkatastrofen, som är vår inspelning […] Jag tar mig inte in där, det där ser typ, för tok för jobbigt ut”
(hela intervjun finns i http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=3051&artikel=4991397&play=3804154&playtype=Sändning)
USA är den mest snackiga, mest försäljaraktiga varianten av västerländskt samhälle, och även hos oss mycket sociala människor kan få höra, och känner sig också själva som, väldigt tysta, beskedliga och inbundna där. I jämförelse är det antagligen ett större problem att ha introverta böjelser i en sådan kontext, något som nu börjat uppmärksammas. Susan Cain i videoklippen här är ett exempel – hon står för tusan på en scen och snackar järnet – hur introvert kan man vara då? Men i deras kontext är hon väldigt lågmäld, och behöver mycket tid mellan snackpassen. Jag kan oxå göra jämförelsen med flera länder i latinamerika där kulturen också är mer utåtriktad, mer baserad på snabba kontakter, på många möten och mycket kallprat.
Sverige har ofta ansetts vara ett jantelagsland där alla kniper käft. Det är en grov förenkling, och introverta vet det väl. Att de sociala formerna är mindre extravaganta och mer subtila här, ändrar inte faktum. I själva verket sätter vår konsesuskultur stora krav på anpasslighet, förmågan att socialisera med färra uttalade tecken och signaler. Den introverte riskerar följaktligen att bli mer isolerad här.
Det finns implikationer för många mänskliga fält, inte bara det privata, i att hitta en balans för det där. Inom undervisningen t.ex. blir gruppuppgifter som inte sällan är rätt vagt formulerade allt vanligare – det passar den introverte tämligen illa. Det finns också sedan länge en oro för att trycket att vara konform, och anpassa sig till mängden, kväver kreativiteten. (se t.ex. http://www.psychologytoday.com/blog/quiet-the-power-introverts/201105/creativity-introverts).
Möten och konferenser i arbetet är också en arena där den extroverta personligheten naturligt dominerar – men åstadkommer de verkligen så mycket, de där mötena? Ofta vilar framgången mer på ryggen av det arbete som de mer tillbakadragna utfört i kulisserna och som andra, mer bredkäftade typer, alltför villigt tar åt sig äran för. Det synes mig att kombinationen är det mest fruktbara. Möten behövs för att ge inspiration och nya impulser, nya perspektiv. Har man detta fokus får man ut det bästa av båda världar. Men om social interaktion mest kommer att handla om status, om att försvara positioner och visa upp sig själv, går man miste om den reflektion och det det mer djuplodande insikter som är en mer introvert läggning eller arbetes signum.
En längre presentation av Susan Cain http://www.youtube.com/watch?v=AzlCIS072_Y
I dagens samhälle går riktningen åt andra hållet: ”sälj-dig-själv” och var sprallig -och-utåt-kulturen vinner mer och mer mark. Det här passar tyvärr inte många av oss så där jättebra, men också misstänker jag, inte samhället i stort. Ett samhälle där det är ett socialt tvång att smila upp sig och vara gruppinriktad, där alla drömmer om att vara celeber, ses som sympatisk och vara festens stjärna upplever jag och många med mig som lika tryckande och auktoritärt som en där inbundna och tysta grubblare sitter och trycker för sig. En blandning är som vanligt att föredra, och kanske en större förståelse och acceptans för att folk är olika och att alla typer har något att bidra med.
En introvert hjälte för min berättelse - Yakane reflekterar i sin kammares mörker i Aracanea
———————————————-
Se introduktion i wikipedia om introvert-extrovert, en grundläggande kategori i psykologin http://en.wikipedia.org/wiki/Extraversion_and_introversion
Frågan om hur de här personlighetedragen är biologiskt förankrade diskuteras för närvarande inom forskningen, se artikeln http://www.scienceagogo.com/news/19990228212951data_trunc_sys.shtml
Susan Cains bok har landat och gett bränsle till en diskussion som pågår som bäst i USA, där fokus ofta ligger på om introverta vs extrovert läggning är mer, tja effektiv. Nyttoaspekten går som en röd tråd där, tyvärr måste man säg. Se t.ex.
- http://www.nytimes.com/2012/01/15/opinion/sunday/the-rise-of-the-new-groupthink.html?pagewanted=all
- http://www.scientificamerican.com/article.cfm?id=the-power-of-introverts
- http://blogs.psychcentral.com/creative-mind/2011/03/the-creative-personality-both-extroverted-and-introverted/
- http://selfpromotionforintroverts.com/leadership/745/
Kopplingen mellan kreativitet och en introvert läggning är en omstridd fråga. Forskningen är inte entydig, och kan otlkas på flera sätt. Som vanligt inom psykologin finns flera läger – en kritik av Susan Cains starka tryckande på att introverta är mer kreativa kommer från Keith Sawyer, en anhängare av gruppprocser – se hans blogginlägg http://keithsawyer.wordpress.com/2012/01/16/does-solitude-enhance-creativity-a-critique-of-susan-cains-attack-on-collaboration/. Se också blogginlägg som pekar på andra resultat som pekar i annan riktning, som http://www.bakadesuyo.com/are-extraverts-smarter-than-introverts
Dumskallarnas Konspiration: Mera Kreationist-Dinosaurier…
En tuff vecka av rännande runt i några av Sveriges högskolesäten har inte gett mycket tid för nya inlägg… men för att pigga upp mig själv mellan varven kladdade jag lite på ett infall apropå den i sin totala felaktighet närmast geniala idén att Bokstavstrogen bibeltolkning + Dinosaurer = sant. Eller rimligt. Eller inte det minsta stolligt.
Som en bra kommentar till första inlägget på temat (”Kreationister och deras dinosaurer”) påpekade finns det en alldeles speciell… dumhetens estetik i kreationistiska illustrationer, som påminner om… tja, Nordkorea. Det är sant, och liknelsen är förstås träffande på mer än ett sätt. Rent estetiskt finns i alla fall där en kitschig realism som i sin förljugna parallelvärld vill skildra saker i ett slags grälla färger i softat ljus som verkar tilltala de trosbenägna.
Den här förljugehhetens estetik med ett absurt innehåll passar förstås kreationismen som hand i handske, eftersom den försöker slå fast sådant som överträffar även den nordkoreanska vanföreställningens mest bisarra uttryck. Några av bilderna är smått geniala i sin totala osmaklighet och absurdism. Jag menar…Jesus ridande en Diplodocus?
Som ett slags inblickar i en hallucinerande hjärna är bilderna förstås intressanta, men drar oundvikligen löje till sig. Sidor som Pharyngula och Daily Kos har mer eller mindre haft tävlingar och utmaningar i att göra den knäppaste varianten, som Jesus, Johannes Döparen och en… apatosaurus?
Den kommenterande bloggkollegan påpekade just att de där kreationistiska bilderna inspirerar till parodier och antivarianter redan utan mycket behandling – en ny bildtext räcker nästan, de är ju så uppenbart fåniga att de är sin egen värsta fiende. Det finns redan förstås, som framgår av flera exempel nedan. D0ck kan de förstås aldrig bli för många, och gärna vara på svenska…
Efter att ha letat efter lite mer skämtteckningar och karikatyrer på temat en trött kväll fick jag syn på en rolig, extremt enkel nidbild, där en tyrannosaurus löper amok på arken i bästa ”Jurassic Park”-stil (se till vänster). Efter att jag fnittrat färdigt satt jag senare och kladdade ett slags telefonklotter på samma tema, som på klotters vis växte till en liten bild…
Den där var ju lite kul, och eftersom den var gjord med bläckpenna från början gick det rätt lätt att tuscha den till en riktig teckning.
Så småningom, till tonerna av podcasten av ”The Atheist Experience” fick jag för mig att färglägga den en sen natt…
Den färdiga bilden blev som nedan. Mitt lilla halvt oavsiktliga bidrag till att kasta löje på de amsagor som möjligen kan roa barn, men som endast en av kreationistiskt dravel grundligt nedbruten hjärna kan ta för bokstavligt sann.
Arken dag 27: Matningen började bli ett problem
Se mer om Bibeltrogna Kreationister på denna Blogg
https://paulusindomitus.wordpress.com/2011/09/29/dumskallarnas-konspiration-kreationism-i-sverige/
Om en verklighetsbaserad världsbild kontra kreationistiska solsting, se
Mer om Steve Jobs, apropå Dennis Ritchie
En uppföljning av ett inlägg tidigare här på bloggen där jag påpekade några av Steve Jobs mörkare sidor mitt i hyllningskören efter sistnämndes död. Det här aktualiserade av ett meddelande med tillhörande bild som snurrar runt på bl.a.Facebook där man jämför Steve Jobs och Dennis Ritchie, som av en händelse också dog strax efter Applegurun.
Jag hittade originalbilden, inklusive dess bildtext, på Maniacworld.
Även jag skall öppet tillstå att Dennis Ritchies död gick förbi utan att jag uppmärksammade det. Jag är ingen dataingenjör eller systemvetare, eller ens aficionado av sådant (”Blanda nu inte ihop C och C++ när du skriver om det där, det är inte alls samma sak”, som min stackars far fick säga till mig ). Bara en vanlig brukare, och dessutom ganska anti-personkult och mot idoldyrkan. Men denna bloggs policy är att inte vara destruktiv eller entidigt negativ, utan också lyfta fram bra saker. En pudel är på plats. Vi som använder datorer mycket har definitivt en tacksamhetsskuld av ett helt annat slag till Dennis Ritchie, som framgår av bildtexten ovan.
Inom de teknologiskt inriktade kännarnas värld är således Dennis en mer respekterad figur än Jobs. Se t.ex Motherboard, och Readtechnews som beskriver varför, och skillnaderna mellan de två respektive ”lager” av datoruniversom som de två intog . Utan Jobs skulle färre ha datorer och de skulle vara mer beige. Men allt de kan göra skulle de kunna göra även utan Apple och Jobs. Utan Ritchie skulle framför allt persondatorer inte kunna göra mycket av det de nu gör. Steve Jobs framstår i det ljuset som mer av en duktig VD jämfört med Ritchie, en verklig vetenskapsman och uppfinnare, upphovsman till grundläggande strukturer som andra kunnat ta upp, och som vidgat människans förmåga.
Hatten av för Dennis Ritchie, i efterskott.
Apropå bilden tycker jag dock att den är något sur i sin ton. Det är trots allt en lite skev jämförelse, dock en som springer ur just Steve Jobs överdrivna framhävande av sig själv. Jobs var verkligen en kompetent och duktig ledare och tillskyndare av utvecklingen av högteknologiska produkter. Han var ingen uppfinnare eller vetenskapsman, men höll sig så kunnig om detaljerna och själva konstruktionen av företagets produkter att han utan vidare kunde tala till både brukare och konstruktörer och entusiasmera dem med sina visioner (som lägligt också kanaliserades i försäljning av hans produkter). De som likt min far träffade Jobs personligen eller deltog på några av hans presentationer blev ofta motvilligt imponerade. Som Readtechnews skriver, är en sådan brobyggare mellan världarna mycket sällsynt, och där låg onekligen ett slags märkvärdig förmåga. Det skall man inte ta ifrån Jobs, oaktat hans bombasm och de mindre trevliga sidorna av hans verksamhet.
Det finns en intressant fråga här, dock en som kanske kan bli föremål för ett framtida inlägg: om hur man värderar insatser och prestationer. Och kanske om hur samhället på ett lite märkligt sätt tenderar att förbigå de verkligt unika och stora framsteg som görs av vetenskapsmän och originella tänkare.
*******************************
Första Inlägget om Steve Jobs här:
https://paulusindomitus.wordpress.com/2011/10/07/steve-jobs-och-ibleed-apples-morka-baksida/
——————————————–
En introduktion till Dennis Ritchie finns förstås i Dennis Ritchie http://sv.wikipedia.org/wiki/Dennis_Ritchie och http://en.wikipedia.org/wiki/Dennis_Ritchie
Några av de mer läsvärd artiklarna med anledning av Dennis Ritchies död.
- http://readtechnews.com/thought-by-the-death-of-steve-jobs-and-dennis-ritchie-dazzling-but-reticent-technology/
- http://www.motherboard.tv/2011/10/14/we-c-what-you-did-there-dennis-ritchie-gave-steve-jobs
- http://www.economist.com/node/21536536
- http://cm.bell-labs.com/who/dmr/
- http://www.sweclockers.com/nyhet/14595-unix-skaparen-dennis-ritchie-har-avlidit
- http://edition.cnn.com/2011/10/14/tech/innovation/dennis-ritchie-obit-bell-labs/index.html
- http://boingboing.net/2011/10/12/dennis-ritchie-1941-2011-computer-scientist-unix-co-creator-c-co-inventor.html
- http://www.guardian.co.uk/technology/2011/oct/13/dennis-ritchie
- http://www.nytimes.com/2011/10/14/technology/dennis-ritchie-programming-trailblazer-dies-at-70.html
Dumskallarnas Konspiration: Kreationister och deras Dinosaurier…
Det gick bara inte att motstå: när jag surfade nätet efter bilder på dinosaurier till en bild snubblade jag över kreationisternas blöta spår… och de ledde till en skrattfest som man måste sprida vidare.
Det är förstås mina favoritdumskallar kreationisterna som är på gång igen. I sin desperata kamp för att få fakta att gå ihop med deras skeva och frimärksstora världsbild stöter de ideligen på saker som de måste ”förklara”. Som dinosaurierna. För hundra år sedan eller så var taktiken att bara förneka att det var något annat än jätteexemplar av moderna djur som hittades lite här och var på jorden. Men när fler och fler skallar och delar, hela skelett, ungar osv dök up bland fossillagren blev de tvungna att hitta på mer och mer krystade ”förklaringar”.
Numera har den kreationistiska mytologin ett antal spännande fantasmagorier på plats för att ”förklara” närvaron av skräcködlor som helt dog ut på en jord som till punkt och pricka följer gamla testamentets kronologi, och således bara är strax över 6000 år gammal.
Vi får veta att före syndafallet var alla dinosaurer…vegetarianer! Varför vissa var utrustade med enorma köttätartänder och klor var bara ett utslag av Guds skämtlynne. Ett par av varje landlevande dinosaurie som någonsin fanns (i dagsläget minst 1000 arter) fick plats på Arken genom att det bara var…ungar som klev ombord! (vad som hände med de vattenlevande dinosaurerna förtäljer inte storyn). Inuti Arken matades alla de köttätande dinosaurerna med öh… sill!Och efter att ha fått komma ut från berget Ararat spred de ut sig över hela världen i märkliga mönster innand de mangrant dog ut därför att… att… Erh, det var den Gudomliga Försynen. Och numera ligger de alla, alla utan undantag, fossiliserade i miljontals år gamla bergarter genom ett rent kosmiskt practical joke!
Det finns en svårartad humor här. Och förstås, i en genomkommersialiserad kultur, den amerikanska, där de här haschrusen faktiskt räknar med miljontals benhårda anhängare, har en del bildmaterial kommit till för att illustrera den kreationistiska ”sanningen” om dinosaurerna…
De första bilderna är varianter på sagan om Noas ark. Med Dinosaurier.
En variant på det hela i Edens Lustgård…där dinosaurierna förstås rids av Adam och Eva… 
Sedna har vi Jesus som visar en märkligt liten triceratops för en flicka som ser lite sådär halvskeptisk ut…
Och min absoluta favorit: Jesus som älskar alla sina skapade varelser, även lilla dinosaurien!
tack för bilder till bl.a.
http://blog.jasonboyett.com/2010/02/dinosaurs-and-jesus.html
http://thewhitedsepulchre.blogspot.com/2010/12/kentucky-will-soon-have-creationist.html
http://undeception.com/jurassic-jesus/
Se mer om Bibeltrogna Kreationister på denna Blogg
https://paulusindomitus.wordpress.com/2011/09/29/dumskallarnas-konspiration-kreationism-i-sverige/
Om en verklighetsbaserad världsbild kontra kreationistiska solsting, se
Contagion – Inget för den bacillrädde
Jaja, eller virus, ni fattar. Steven Soderbergh har gjort sin egna variant på Virusfilmen – en film om en smittsam sjukdom, faktiskt en influensa, som muterat, blivit väldigt dödlig och hotar världen och civilisationen som vi känner den. Klockan tickar – skall protagonisterna lyckas finna ett botemedel? Och hur många skall dö innan dess?
Det här är ett filmgrepp som förstås använts förr – rädslan för sjukdomar är ju ett mänskligt psykologiskt urfenomen. Ofta med mindre lyckat resultat. Soderbergh är dock en regissör av halt, och här lyckas han med något snarlik sin tidigare film som som behandlar ett storskaligt samhällsproblem, den med rätta hyllade ”Traffic”. Teamet som gör den här rullen med honom är densamma, liksom ensemble-stilen i gestaltningen.
Vi får alltså följa filmen på både det personliga planet, där stackars medelmedborgare drabbas av sjukdomen, såväl som på mellannivån, de som utreder och bekämpar det hela på marken, och även den högsta nivån, hos WHO och amerikanska smittskyddsmyndigheten CDC.
Det skall sägas på en gång att Soderbergh är en alldeles för skicklig filmskapare för att fastna i blod-och-slem-varianten av den här sortens filmer, eller känna behovet att låna grepp från Zombiefilmen eller terrorhotsthrillern. Det skräckinjagande ligger i vad vi inser om hur en sådan här smitta sprids. Soderbergh lyckas göra helt vardagliga saker som dörrhandtag, handskakningar och hostningar hotfulla, utan stora åthävor. Sjukdomen skildras sakligt och utan överdrivna effekter – det är en influensa, fast en dödlig sådan. Feber, huvudvärk, svettningar – sedan hjärnhinneinflammation eller hjärtstillestånd – sen är man död, om man har otur. Många i den här filmen har otur.
http://www.youtube.com/watch?v=bdzWcrXVtwg&feature=player_embedded
Spänningen ligger dock i folks reaktion, När sjukdomen väl brutit ut börjar också folk och yrkesgrupper att reagera på olika sätt, och ett nytt fokus för rädslan kommer in – det är just paniken som folk känner som blir faran. De sociala relationerna börjar bryta samman. Vissa människor blir desperata och börjar plundra eller hota envar som de tror kan förse dem med en bot. Man får en påminnelse om hur sårbart det moderna samhället är när man ser följderna redan efter någon vecka eller så av att vissa samhällstjänster som renhållning och polis inte fungerar väl.
En annan sak är också att filmen riktar sig till medborgare i den rika världen, som inte är vana att befinna sig i samma position som farsotsdrabbade u-länder. Många av filmens scener torde nämligen vara välbekanta för de som på plats upplevde utbrottet av Marburg-sjuka i Zaire för några år sedan, eller de värst AIDS-ridna länderna. Men för den vite mannen är otillräckliga utdelningar av mat, massgravar, militär personal som upprätthåller rudimentär men hårdhänt ordning, bristen på information, magiskt önsketänkande och ryktesspridning (här gestaltad av konspirationsteoriker på nätet) en bisarr och lätt overklig – just det, verklighet. En sak som också är lite osäkerhetsskapande, på ett bra sätt, är att den vanliga osårbarhet som brukar vidlåda filmernas affischnamn inte finns här – flera av de största stjärnorna stryker med, och inte till smattrande stjärnbaner under någon fånig slutstrid utan lika vardgligt och oceremoniellt som alla andra – och hamnar i samma massgravar som vem som helst.
Steven Soderbergh gör en bra insats. Filmen behandlar sitt tema seriöst, och man undviker de flesta av de tänkbara minorna i en sådan historia. Som att konspirationteorier inte måste vara ”den verkliga sanningen” om storskaliga skeenden. Det finns ingen superskurk här – och inga superhjältar. Det närmaste man kommer de två är den hänsynslöse bloggaren respektive de dito plikttrogna läkarna som inte ger upp utan oförtrutet fortsätter att leta efter sjukdomen. Men inga av dessa figurer är fantastiska, de är karaktärer som man inte alls osannolikt stött på i sitt vanliga liv.
Skådespelarna (Gwyneth Paltrow, Larry Fishburne, Marion Cotillard, Kate Winslet, Matt Damon, Jude Law, mfl) gör överlag ett bra, nertonat och helt trovärdigt jobb i att skildra riktiga människor i en svår situation. Och bristen på överblick och samordning och ovetskapen om hur det skall gå på alla nivåer ger en autentisk känsla. Sådär kan det troligen ha känts för myndigheter och drabbade, t.ex. innan Svininfluensan häromåret lyckligtvis inte visade sig vara så virulent som man kunde frukta.
Många som inte mår superbra i "Contagion"
Om man skall vara lite negativ kan man säga att för den som vill ha isande spänning av den thrilleraktiga sort som man är van att matas med i filmer med ett omfattande hot, så finns risken för besvikelse. Filmen är väldigt saklig, och drar in en subtilt och med empati och igenkänning, inte extraordinära effekter eller scener. En allvarligare brist är att man inte riktigt lyckas ta tag i alla trådar man kastar ut – de många parallella handlingarna funkar som berättargrepp, men man borde ha återvänt mer till vissa av dem, som kollras bort och inte känns väl avslutade. Värst är tråden med WHOs utsända för att hitta nollpunkten i Kina – och det känns tyvärr inte som en tillfällighet att det är den tråd som utspelas utanför USA och med en icke-amerikans protagonist som slarvas bort.
På det hela taget var det en bra film, dämpad men effektiv, väl berättad och som får en att tänka efter lite. Någon lisa för själen för den infektionrädde är det verkligen inte. Hörde idag på nyheterna att bråk om bieffekter av influensavaccinet för säsongens influensa (http://www.lakemedelsverket.se/Alla-nyheter/NYHETER-2011/Tillverkningssatser-av-influensavaccinet-Preflucel-dras-tillbaka-pa-grund-av-biverkningar/, http://www.nyteknik.se/nyheter/bioteknik_lakemedel/lakemedel/article3298051.ece, http://www.gp.se/nyheter/sverige/1.757102-fortsatt-stopp-for-influensavaccin mfl) och filmen kom direkt tillbaka.
Lite kul trivia – tydligen finns det en hel subgenre av skräckfilmer på temat ”epidemi-som-hotar-hela-världen”, de sk Epidemic Infection Disease Horror Movies. Och visst, man drar sig till minnes filmer som ”28 dagar efter” (dock kraftigt inspirerad av Zombiefilm). Sedan finns förstås sjukdomsfilmer inom andra genrer, som ”Outbreak” med Dustin Hoffman som var mer av en thriller inspirerad av Ebola-virus-infektionen i Afrika. Se den roliga topplistan på About.com – ”Best Infectious Movies”.
———————————————-
Mer om ”Contagion” på IMDB http://www.imdb.com/title/tt1598778/. Filmens egen hemsida är http://contagionmovie.warnerbros.com/index.html
Jag kikade lite snabbt på Tomatometern på Rotten Tomatoes http://www.rottentomatoes.com/m/contagion_2011/ innan jag gick med min kusin på filmen. Sedermera kan man konstatera att filmen fått överlag god kritik i Sverige.
- Sveriges Radio P3 http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=2785&artikel=4756825
- SvD http://www.svd.se/kultur/film/bio/ingen-trost-for-angsliga_6383810.svd
- DN http://www.dn.se/kultur-noje/filmrecensioner/contagion
- Expressen http://www.expressen.se/noje/recensioner/film/1.2597650/contagion
- Aftonbladet http://www.aftonbladet.se/nojesbladet/film/recensioner/article13815200.ab?teaser=true
- Sydsvenska Dagbladet avviker och ger närmast tummen ner. Se http://www.sydsvenskan.se/kultur-och-nojen/film/filmrecensioner/article1563738/.html
Dumskallarnas Konspiration – Kreationism i Sverige
Om Kreationism i Sverige. I första inlägget om temat kreationism, ”Kretiners, jag menar Kreationisters Undervisning” togs kreationismen i dess moderna högsäte USA upp. Här skall aspekter på kreationisters närvaro i Sverige lyftas fram.
Kreationismen i Sverige och Europa överhuvudtaget är tack och lov en mycket svagare och krokigare planta än i USA, som i detta hänseende ju står ut vid alla former av seriösa internationella jämförelser som framgår av t.ex http://blogs.discovermagazine.com/gnxp/2009/03/creationism-in-america-europe/ och http://en.wikipedia.org/wiki/Demographics_of_atheism.
Men att kreationister trots allt kryper runt undervegetationen även i Sverige blir tydligt så fort någon skriver om vetenskap speciellt om evolution. Se t.e.x några gensvar till Karin Boys krönika i DN Söndagen 11/09 (http://www.dn.se/nyheter/vetenskap/vetenskap-vilar-pa-ordnade-data), som omedelbart drog på sig ett bloggsvar från troshuvudena på kreationistsajten Genesis.nu.
Kreationism i Sverige lider av den välförtjänta nackdelen av att inte ha den sociala acceptans den åtnjuter i staterna. I Sverige riskerar en kreationist med all rätt att stoppas i samma fack som den som tror att den bortrövats av rymdvarelser eller att jorden är platt och får inga gratispoäng för sin bullshit. Jämfört med andra rörelser som ifrågasätter den vetenskapliga koncesus, som de renodlade klimatskeptikerna, ser man att den är mycket svagare och mindre spridd. Att det är kopplingen till den i Sverige mycket svaga reliogiositeten som drar ner kreationisternas aktier ligger nära till hands: klimatskeptikerna är fler eftersom det är en position som även sekulära människor kan hysa. Men att den kreationistiska impulsen som strålar ut från religionen trots allt finns där och verkar i skuggorna måste var och en inse. Och då och då sticker de upp huvudet – se tex:
- Kristdemokraternas förstanamn vid valet till Europaparlamentet Eva Bohlin. Såsom en f.d. medlem av Livets ord sitter hon idag i KD:s partistyrelse. Och är en uttalad kreationist, och vill i likhet med amerikanska fundamentalister att kreationism skall läras ut i skolan, parallelt med en vetenskapligt grundad förståelse av livets ursprung. På biologilektionen. (http://www.newsmill.se/node/3561, http://sv.wikipedia.org/wiki/Ella_Bohlin).
http://www.youtube.com/watch?v=oENuSL7_c6U
Eva Bohlin vann Föreningeng Vetenskap och Folkbildnings skampris ”Årets Förvillare” 2009 (http://www.vof.se/visa-forvillare2005) som tillfaller den som:
”[…] i Sverige under året, frivilligt eller av grov oaktsamhet, bidragit till att skapa förvirring och oklarhet om vetenskapens metoder och resultat. Särskild vikt ska fästas vid insatser för att främja auktoritetstro och en okritisk inställning till sådant som sägs i vetenskapens namn”
Från Vetenskap och Folkbildning ”Regler för föreningens utmärkelser”: http://www.vof.se/visa-regler
- Sekter som Livets Ord, underminerar medvetet eller låter helt bli att lära ut kunskap i skolämnen som evolutionen, i total motsättning till Skolverkets läroplaner. Detta har dragit på dem kritik och åtgärder från skolverket vid ett antal tillfällen, som Maria Gunther Axelsson, en ex-kreationist, berättar om i artikeln http://www.fritankesmedja.se/maria-gunther-axelsson-en-ex-kreationist-talar-ut. Hör nedan Livets Ords skolchef Maj-Kristin Svedlund pratar om evolutionteorin som ”en lögn som vänder barnen bort från Bibeln och Gud”. Tror någon på allvar att de här gynnarna kan genomföra en seriös och på fakta baserad undervisning i säg…biologi? Eller geologi? Eller fysik?
http://www.youtube.com/watch?v=1Vp9uSSxXC8
- Kreationisterna försöker , återigen efter amerikansk förebild, att bygga upp egna institutioner, tankesmedjor och en närvaro på nätet och i olika former av mediaforum, som det svenska Claphaminstitutet (http://claphaminstitutet.se/) eller de absurda vetenskapsförfalskarna i Genesis.nu beskrivs väl i artikeln http://egosumdaniel.blogspot.com/2010/02/creationist-stupidity-has-no-end-even.html.
En av många orsaker att vara vaksam är också att kreationismen, precis som andra intellektuella avarter som också har en politisk agenda, ligger och jäser och kan komma upp till ytan som en följd av samhällsförändringar som drivs av helt andra skäl. Mekanismer som verkar röra andra företeelser kan indirekt underlätta för vetenskapsförnekarna. Två exempel från undervisningsvärlden som kan nämnas är bristerna i undervisning i naturvetenskap i skolan och införandet av friskolor.
Undervisningen av naturvetenskap i skolan. Biologin hör till naturvetenskaperna, och om den svenska skolan inte kan undervisa om dessa ämnen riskerar förstås en större mängd av befolkningen att växa upp utan en grundläggande förståelse för hur verkligheten, inklusive livets uppkomst och mångfald, fungerar. Det är knapapst bra om man vill hålla vidskepelser som kreationism stången. Om att svenska elevers skolresultat i naturvetenskap och matematik har sjunkit de senaste deccenniet har det diskuterats en hel del – att det är ett faktum tycks det råda koncensus om, och internationella undersökningar som PISA (se skolverkets sammanfattning och hela undersökningen i PDF) verkar bekräfta den allmänna bilden. Se
- http://www.ufn.gu.se/aktuellt/nyheter/Nyheter+Detalj/alumnkvall-pa-tema-forsamrade-skolresultat-.cid921113,
- http://www.skolverket.se/2.3894/publicerat/2.4117/2.801/orsaker-till-forsamrade-skolresultat-kartlagda-social-bakgrund-har-fatt-storre-betydelse-1.111283,
- http://www.lararforbundet.se/web/ws.nsf/documents/003E14EE?OpenDocument&menuid=00326A1C,
- http://ekonomistas.se/2011/03/21/segregation-skolval-och-skolresultat/
Några, t.ex. Forskning och Framsteg sätter bristen på naturvetenskaplig bildning eller ens allmän förståelse med just möjligheten för hjärnspöken som kreationism att poppa fram igen. http://www.fof.se/blogg/hanna-enefalk/nar-folkhemskritik-blev-kreationism. Det finns en idé där, ibland uttryckt bland naturvetenskapligt skolade personer, att en textkritisk, ofta benämnd ”postmodern” tankesätt inom den högre undervisningen också indirekt bidrar till att underminera tilltron till naturvetenskapens metoder och resultat, och den resulterande världsbild som växer fram. Universitet och utbildningsanstalter drar ibland på sig kritik för att alltför lätt låta kreationister infiltrera dem och erbjuda vetenskapsförnekare ett prdum, se t.ex. http://akademiskfrihet.wordpress.com/2009/10/24/kreationister-nu-pa-svenska-universitet/.
Jag är inte så säker på hur vedehäftig den kritikbanan är, men det har hänt några gånger att humanister för avslöjat en förfärande brist på allmänbildning om just naturvetenskap (t.ex. att inte veta något om strålning, eller varför och hur vi har årstider – uhhhuh). Sådana människor står inte starkt rustade att se igenom mumbo-jumbo som kreationism eller tron på paranormala fenomen, till olycka inte bara för dem utan också deras elever. Se även kommentaren till författaren Björn Ranelids antiintellektuella och ignoranshyllande smörja i http://akademiskfrihet.wordpress.com/2009/12/14/ranelind-sagar-vetenskapen-och-kommer-ut-som-evolutionsfornekare/ som ett exempel på hur man tidvis kan göra okunnighet om naturvetenskap till dygd i vissa kretsar, som verkligen borde veta bättre och inte har någon ursäkt för sin enfald.
Införandet av friskolor i Sverige har från allra första början inneburit en risk för att religiöst anstucken mumbo-jumbo bibringas eleverna – se artikeln från skolledarna om kreationismens alltmer påtagliga närvaro bland svenska friskolor: http://www.skolledarna.se/skolledaren/artikelarkiv/internationellt/Sidor/Kreationism.aspx.
Vi kan se att i fallet med Storbrittanien har detta redan har haft effekten att många skolbarn utsätts för knappt maskerad religiös undervisning http://www.cbn.com/CBNnews/533353.aspx, och att även höga företrädare för undervisningsinstitutioner lockas att svaja för att tillfredsställa bräkandet från de religiöst anstuckna som vill likställa sina brinnande buskar med vetenskapliga fakta http://www.dagen.se/dagen/article.aspx?id=157785.
Den berömde biologen och bekämparen av vidskepelse Richard Dawkins om vilken skrivits här förut, gjorde ett program om engelska religiösa friskolor i sin serie ”The Age of Reason” som ger en isande inblick till hur det kan bli. Se första delen av fyra nedan.
http://www.youtube.com/watch?v=8_fLPYSW1hg
Denna blog instämmer till fullo med de som vill avskaffa alla former av religiösa friskolor – all erfarenhet visar att hur mycket dessa än bedyrar motsatsen kommer deras religiösa orientering förr eller senare att spilla över på undervisningen och smyga ner i vad eleverna bibringas som fakta – inte religion. Religion har ingen plats i skolans undervisning utom som komparativa religionsstudier, där man undervisas om alla religioners doktriner, deras historia och bakgrund. Allt annat är inledningen till religiös indoktrinering och påverkan som inte kan vara annat än dogmatisk http://www.newsmill.se/artikel/2011/03/10/st-ng-de-religi-sa-friskolorna.
Det är en sak att tro på Gud, att vara deist eller till och med en uttalad kristen med förmågan att se till det centrala i sin tro och svagheten i beskrivningar av verkligheten som nedtecknades för tusentals år sedan av personer vars kunskaper om världen understeg en modern 10-årings. Sådana sansade kristna utgör flertalet av troende i vårt land. Tyvärr, och kanske beror det på att de också är i en minoritet och känner att de måste skydda sina mindre nogräknade troskamrater, är de dåliga på att påpeka dessas villfarelser. Ett ovanligt exempel är Björn Helgesson, en man som man måste respektera oavsett vad man tror om hans Jesus – han drar en lans för att vetenskapens kunskaper och metoder är en underbar gåva, medan fundamentalisters sterila tryckande på sin egen bokstavstolkning riskerar att dra löje över hela kristendomen (se http://www.dagen.se/dagen/article.aspx?id=237095).
Jag tror att han har rätt. Kreationismen är en försvarsmekanism som avslöjar en tro som inte tål ifrågasättande, för trång för att rymma en frågvis och lärande människas ande. Den som verkligen tror på en ofattbart mäktig Gud och en komplex och mångfacetterad värld tar med tacksamhet emot ny kunskap och behöver inte hålla sig fast vid döda stavelser författade av bronsåldersmänniskor som för länge sedan förlorat sin vederhäftighet. Flera framstående forskare som Kenneth Miller och Francis Collins, som berikat vår kunskap om världen, är övertygade troende. De bekämpar också kreationism och står upp för vetenskapens landvinningar. De vet att de utgör grundvalen för ett modernt samhälle, för välfärd och för vår förståelse av universum och oss själva.
I Sverige gäller det alltså för både bildade och sansade kristna såväl som sekulära människor av alla schatteringar, liksom de sekulära institutioner som har att se till det allmännas bäasta att vara ständigt vaksam mot Kreationismens röta i offentligheten i vilken skepnad den än kommer. Och att omedelbart framhålla för de som hyser sådana åsikter att de inte skiljer sig en tum från troende på Elvis återkomst.
************************
Tidigare Inlägg om Kreationism och Evolution på denna blogg
———————————–
Länkar
-
En introduktion till kreationism, med speciellt perspektiv på undervisning i skolan, som är tämligen lättillgänglig men ändå benar upp de viktigaste begreppen är en uppsats av Daniel Gylestam:”Kreationism och Biologism – om hur lärare hanterar religion och vetenskap i gymnasieskolans biologiundervisning”, PDF i http://liu.diva-portal.org/smash/get/diva2:21842/FULLTEXT01
- Wikipedia har förstås några artiklar i ämnet kreationism, inklusive dess senaste maskeradutstyrsel ”Intelligent Design” – sidorna tar också upp deras misslyckade försök att få lära ut religiöst nonsens i amerikanska skolor. http://sv.wikipedia.org/wiki/Kreationism och http://en.wikipedia.org/wiki/Intelligent_design
- Om kreationism i Europa och USA, en jämförande artikel i Discover Magazine från 2009: http://blogs.discovermagazine.com/gnxp/2009/03/creationism-in-america-europe/
- Forskning och Framsteg har publicerat ett antal intressanta artiklar om evolutionen och debatten kring den
- http://www.fof.se/blogg/jakob-londahl/kyrkan-mot-vetenskapen-150-arsjubileum-av-en-legendarisk-debatt
- http://www.fof.se/blogg/ulf-danielsson/vilse-i-evolutionsteorin
- Vetenskap och Folkbildning rescenserar den kända amerikanska bildningsdebattören Eugenie Scotts bok om just kreationismen och dess juridiska och utbildningsmässiga finter i USA – se http://www.vof.se/folkvett/20054kreationismen-kritiskt-granskad
- Professorn i molekylär cellbiologi vid Uppsala Universitet Dan Larhammar, Ordförande i föreningen vetenskap och Folkbildning slaktar kreationisten Göran Schmidt, en av de mer bildade svenska kreationsförespråkarna och medlem i Genesis i artikeln http://old.genesis.nu/schmidt_larhammar/2_Larhammar.html
- ett urval blogginlägg på svenska om kreationism http://stevelando.blogspot.com/2010/09/kreationism.html, http://egosumdaniel.blogspot.com/2010/02/fast-rational-response-to.html, http://skeptikerpodden.se/2010/10/reimer/, http://geobastard.wordpress.com/2010/03/05/stall-fragor-till-kreationisterna-inte-bara-svara-pa-deras-fragor/, http://blog.ateism.se/category/pseudovetenskap/kreationism/,
- En bloggare som även om den inte är kreationist har en helt annan åsikt om behovet att mota kreationister i grind har bloggaren Joakim Horsing http://joakimhorsing.se/2007/10/04/morgan-johansson-och-humanisterna-ger-mig-kalla-karar/.
- Artiklar
AD ASTRA – åter mot stjärnorna med raketer…men vems?
NASA lät i dagarna presentera sina planer på en ny Jättestor Raket som kan lyfta stora laster – mer än rymdfärjan kunde. En titt på dessa planer liksom vissa andra länders raketprogram ger en liten känning av maktbalansen i världen just nu.
Nu när rymdfärjan i år gjort sin sista färd och hela rymdfärjeprojektet slutgiltigt lagts i malpåse (eller har det?), är frågan om USA skall behålla eller snarare nyutveckla en förmåga att slänga upp större objekt i rymden. Pinsamt nog avslöjade rymdfärjans avskaffande att underhåll av t.ex. den Internationella Rymdstationen under en period måste skötas av ryssarna med deras gamla Sojuz-farkoster och decennier gamla raketer. Det är inte ett slyggt spektakel för en rymdmyndighet som lever högt på hypen om att vara de bästa mest avancerade snubbarna på jorden.
Nu har man alltså bestämt sig för att satsa på en ny generation av rymdraketer, inte helt olika Saturn V-raketerna som tog astronauterna till månen (http://www.nasa.gov/exploration/systems/sls/slsannouncement.html och http://www.npr.org/blogs/thetwo-way/2011/09/14/140468800/nasa-unveils-next-generation-monster-space-rocket?sc=fb&cc=fp). Nedanstående presentation lägger fram vissa av dess tänkta egenskaper.
grafik från Space.com
Det har getts lite olika siffror för SLS – raketens kapacitet , från 130 till 150 ton – det är i alla fall en raket i samma skala som Saturn V, och med starkare motorer.
Ares
Tillsammans med Orion-programmet och dess Multi-Purpose Crew Vechicle, dvs den nya rymdkapsel man utvecklar utgör det NASAs väg framåt. Siktet är inställt på att kunna lyfta riktigt tunga laster eller stora skepp, för att möjliggöra bemannade expeditioner till Månen eller det hägrande Mars. (se http://www.nasa.gov/exploration/systems/mpcv/index.html) Kommentartorer verkar hysa en viss koncensus om att det här är det storskaliga projekt som skall hålla NASA sysselsatt den närmaste framtiden(se http://www.space.com/12959-nasa-space-launch-system-rocket-reactions.html) – men dess finansiering är fortfarande inte skriven i sten, speciellt inte i dessa hårda nedskärningstider. NASA hade redan för några år sedan planer på nästa generation av rymsuppskjutare, dt s.k Ares-programmet, som dock fick skrotas. En del av arbetet därifrån kommer troligen komma till bruk för SLS, men det visar vilken slag lina alla de här stora projekten går på.
NASAs fäbless för att vilja stjäla hela rymdshowen, även när de som nu inte ens har en vettig rymdfarkost, bör inte hejda en från att ta en funderare på hur det står till med andra länders raketer och farkoster. Som framgår av den lilla uppställningen nedan finns har det genom åren utvecklats en hel del raketer – inte bara USA, Sovjetunionen/Ryssland utan också Kina, Indien, Japan, Européerna via sitt samarbetsorgan ESA (där lilla Sverige är med, tjohooo) med flera har feta raketer. Syftet med dem har dock städse främst varit att dels skjuta upp satelliter, och ännu mer…missiler.
Man skall inte låta sig luras av de största och mest kända pjäserna från USAs och Sovjetunionens rymdkapplöpning. Det kan inte nog påminnas om att raketprogrammen alltid varit i symbios med vapenprogram, framför allt för att utveckla Interkontinentala Ballistiska Missiler (ICBMs) – stora raketer är också möjliga vapenbärare, och en tillräckligt stor raket kan förstås förses med kärnvapen av den makt som också behärskar sådan teknologi. Det har varit den drivande, riktiga impulsen bakom raketprogrammen från allra första början: anslagen till ”utforskandet av rymden” är skrattretande jämfört med de anslag som genom decennierna anslogs till militären för att de skulle ta fram sina vapenbärare. Det där är viktigt att hålla i bakhuvudet när man nu undrar varför entusiasmen för nya storskaliga jätteprojekt verkar så ljumt jämfört med 50- och 60-talet.
Följande bilder från en kort exposé av sovjetiska/ryska raketers utveckling visar hur utvecklingen gick parallelt: ovan utvecklingen av interkontinentala missilbärare från 1950-1972, nedan rymdprogrammmets missiler…jag menar raketer från 1954-1999 (http://www.energia.ru/en/history/systems/systems.html).
Det kan vara värt att lägga märke till att de två stora ”civila” raketerna ovan, som representerar det ryska månprogrammets (t.o.m. 1974) respektive rymdfärjeprogrammets raketer båda lades i malpåse efter inledande tester efter långt framskriden utveckling – i Energiaraketens fall efter fullföljda lyckade tester. Men pengarna fanns helt enkelt inte där, speciellt inte med Sovietimperiets fall ryckande allt närmare, trots att Energia troligen också var ett militärt projekt. Om den funnits kvar kunde den varit en fullvärdig ersättare för amerikanska rymdfärjor, och det har till och med talats om att återuppväcka programmet av den anledningen. Men det verkar osannolikt, om inte anant för att forskarna som sysslade med det där har spritts ut i det forna Sovjetimperiet och mycket av arbetet gått förlorat. Den imponerande Energia-raketen, Buran, den ryska rymdfärjan och den enorma mekaniska anläggningen för att resa hela raketen är nu rostiga rester i någon bas i Kazakstan.
Den europeiska rymdstyrelsen ESA som driver en relativt framgångsrik operation med uppskjutningar från franska Guyana har helt och hållet slagit in på kommersiell och satellitbaserad utforskande rymddrift, och har för närvarande inga speciellt framskridna planer på egna bemannade rymdfärder. Dess för all del effektiva raket Ariane V är helt inriktad på utskjutningar av satelliter. Den senaste versionen Ariane 5ES har en dock modul för att skicka rätt tunga laster, upp till 19 ton, och är modifierad för att kunna docka med en rymdstation. ESA är en mycket aktiv medlem av ISS, den internationella rymdstationer och har byggt flera av dess moduler – men några astronautfarkoster är inte på tapeten. Medlen för att skicka upp massor av materiel är heller inte där – utan stormaktsillusioner har ESA en rätt tight budget, och inget vapenprogram som driver utvecklingen framåt och ger impulsen att bygga jätteraketer.
Det uppstigande Kina har däremot i typiskt wannabee-stormaktsmanér ett bemannat rymdprogram med högtflygande mål, och en raket, Den Långa Marschen 2F, som bevisligen skjutit upp kinesiska astronauter, s.k. taikonauter, i rymden. Den Långa Marschen-raketen har tydligen modifierats för att vara kompatibel med åtminstone den ryska Mir-stationens teknologi så den skulle teoretiskt kunna brukas för att underhålla en rymdstation. Dess liftkapacitet är dock ännu runt 8,4 ton – inte så imponerande, och frågan är om den ekonomiskt går att bruka för att göra rutinuppskjutningar av manskap. Den har också haft tekniska problem i form av okontrollerade vibrationer med mera. Någon arbethäst för att förse andra länder likväl med uppkjutningar är det ännu inte. Där finns dessutom politiska problem – det långtgående samarbete och insyn i varandras raketprogram som USA och Ryssland/Sovjet byggt upp sedan 80-talets relativa töväder är till stora delar frånvarande i Kinas fall. Dess instinkt präglas fortfarande av hemlighetsmakeri och att hålla sig för sig själva – därav de märkliga och potentiellt extremt kostnadsineffektiva planerna på helt egna rymdstationer och färder till mars med mera.
Dit Kina går, måste Indien gå, har omkvädet varit under decennier. Ett Indien med förnyat självförtroende och egen missilteknologi för sina kärnvapen har förstås såväl ett program för feta raketer för egna satelliter och ett eget bemannat rymdprogram. Första uppskjutningen av en indisk astronaut, ibland kallade Gaganauter även om den officiella benämningen är Akashagami, är satt till 2013. Det indiska programmet har dock ännu längre att gå än det kinesiska och är inte aktuellt för att förse med uppskjutningar av tunga laster eller astronauter en masse de närmaste åren.
Även Japan har ett långt framskridet rymdprogram med egna bärraketer, men precis som det europeiska ESA är JAXA, den japanska rymdstyrelsen, fokuserat på satelliter och uppskjutningar till lägre omloppsbanor i främst kommersiellt eller forskningssyfte. JAXA är också en aktiv medlem av ISS, den internationella rymdstationen, men några bärraketer av storskalig typ är uteslutna för den närmaste tiden, även om viss diskussion försiggår (se http://www.swejap.a.se/templates/JapanNewsPage.aspx?id=1517). Frågan är också om inte ett program för att ta fram riktigt stora raketer skulle stöta på internationella problem – de oundvikliga militära implikationerna av ett program som också, som visats är förbundet med förmågan att leverera vapensystem skulle utan tvekan uppröra Kina och kunna orsaka instabilitet och en möjlig kapprustning i östasien. Varken Kina eller Japan önskar sig detta (i nuläget skall tilläggas). SÅ Japan har den återhållande faktorn också – teknologiskt skulle annars Japan säkerligen kunna utveckla storskaliga raketsystem för stora uppkjutningar av såväl bemannade som tunga rymdmoduler.
Så – vi lever i en slags mellantid om rymdambitionerna är någon värdemätare. Amerikanarna verkar samla sig för att återta inititativet i rymden och gör mycket väsen av sig, men vi får se om de kan skaka fram medlen. Ryssarna harvar på med sina beprövade men också vid det här laget rätt ålderstigna mojänger. Kina har sina uppblåsta planer, men frågan hur mycket som är hajp och hur mycket som är substantiellt återstår att se. Det gäller ännu mer Indien. Europa och Japan håller en lägre och mer diskret profil, och deras återhållna profil motsvarar rätt väl bådas minskade betydelse i såväl ekonomiskt som maktmässigt hänseende.
————————————————-
För en koll på det amerikanska rymdprogrammet och dess rymdstyrelse NASA finns massor med resurser, men ett bra ställe att börja är förstås NASA http://www.nasa.gov/home/index.html.
- Se också http://www.space.com/.
- För en liten inblick i perioden efter Apollo- och rymdfärjeprojekten se http://en.wikipedia.org/wiki/Saturn_V#Proposed_post-Apollo_developments.
- Artiklar på svenska: http://svt.se/2.108068/1.2476057/awesome_uppskjutning_for_atlantis,
- http://www.tv4play.se/nyheter_och_debatt/nyheternatitle=nasta_steg_for_usa_s_rymdprogram&videoid=1645296,
- http://usapol.blogspot.com/2011/05/gene-cernan-om-framtiden-for-usas.html och
- http://blogg.skanskan.se/opinion/2011/07/08/meningslos-rymdsatsning-tar-paus/
Det ryska rymdprogrammet finns på http://www.roscosmos.ru/main.php?lang=en och http://en.wikipedia.org/wiki/Russian_Space_Agency.
- För en titt på det avbrutna Buran-programmet och jätteraketen Energia se http://en.wikipedia.org/wiki/Buran_program, http://en.wikipedia.org/wiki/Energia och
- http://www.energia.ru/english/energia/launchers/vehicle_energia.html.
- Mer om Energia-raketen och de möjliga militära sidoprojekten till dess utveckling se http://www.thelivingmoon.com/45jack_files/03files/Black_Russian_001.html.
- Se också på svenska http://www.popast.nu/2011/07/gastinlagg-radioteleskop-i-rymden-ger-skjuts-at-rysk-rymdforskning.html,
- http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=4665826,
- http://vodpod.com/watch/5869398-rysk-uppdatering-om-ryska-rymdprogrammet och
- http://chefsingenjoren.blogspot.com/2011/07/fortsatt-erovring-av-rymden.html
Det Europeiska Rymdprogrammets ESAs hemsida http://www.esa.int/esaCP/index.html och http://en.wikipedia.org/wiki/European_Space_Agency.
- http://www.rymdportalen.com/?page=rymdfart/esa
- http://www.snsb.se/sv/Sverige-i-rymden/ESA/
- http://illvet.se/fraga-oss/varfor-har-europa-ingen-rymdfarja
- Om den europeiska arbetshästen Ariane-raketen se http://en.wikipedia.org/wiki/Ariane_(rocket_family) och
- Arianespace, bolaget som bygger raketens hemsida http://www.arianespace.com/launch-services-ariane5/ariane-5-intro.asp
Kinas rymstyrelses hemsida http://www.cnsa.gov.cn/n615709/index.html.
- Se också http://en.wikipedia.org/wiki/Chinese_space_program och
- http://en.wikipedia.org/wiki/China_National_Space_Administration.
- Se också http://www.nyfikenvital.org/?q=node/3018 och
- http://rymdsond.blogspot.com/2011/08/paverkar-senaste-veckans-tekniska.html
Indiens rymdprograms hemsida är http://www.isro.org/.
- Se också http://en.wikipedia.org/wiki/Indian_Space_Research_Organisation och
- http://en.wikipedia.org/wiki/Indian_human_spaceflight_program.
- Se även http://rymdsond.blogspot.com/2011/09/det-indiska-rymdprogrammet.html
Japans rymdprogram http://www.jaxa.jp/index_e.html och http://en.wikipedia.org/wiki/Japan_Space_Agency.
- http://rymdsond.blogspot.com/2011/08/det-japanska-rymdprogrammet.html
- Se diskussion om japans rymdambitioner i http://www.swejap.a.se/templates/JapanNewsPage.aspx?id=1517
Några Allmänna resurser:
- Se en jämförelse mellan olika länders uppskjutningsanordningar i http://en.wikipedia.org/wiki/Comparison_of_orbital_launch_systems
- Se också resursen ”Encyclopedia Astronautica” med massor med info om raketer på http://www.astronautix.com/
- Den svenska bloggen ”Rymdsonder” http://rymdsond.blogspot.com/
Dumskallarnas Konspiration…Jorden snurrar inte kring Solen?
Nej! Inte om man får tro en grupp konservativa Katoliker som av någon anledning vädrar morgonluft och nu öppet kommer ut med sina åsikter, anordnar konferenser och annat strunt. Jorden är Universums mitt! Galileo Galilei och Kopernikus och alla astronomer och observationer sedan dess har FEL! För det står så i Biiiiiibeln!
Se http://scienceblogs.com/startswithabang/2010/09/geocentrism_was_galileo_wrong.php, http://irregulartimes.com/index.php/archives/2010/09/13/catholic-conference-attempts-to-revive-medieval-astronomy/ och http://ourpal.com/GeocentricConfeerence.aspx.
Tydligen ville geocentrikerna, som är pseudovetenskapliga lallares vana, parasitera på en aktad och seriös institution, så de förlade sin konferens till det anrika katolska universitetet Notre Dame i Indiana. Deras astronomiinstitution var inte road, enligt http://www.westhawaiitoday.com/sections/news/local-features/geocentrism-vs-heliocentrism.html.
Konferensen blev nyligen omskriven i USA, bland annat i Chicago Tribune nedan.
Se http://www.chicagotribune.com/news/nationworld/la-na-adv-galileo-wrong-20110828,0,5366009.story, liksom http://www.latimes.com/news/nationworld/nation/la-na-adv-galileo-wrong-20110828,0,3264179.story
Aamen kom igen? Seriöst?
Seriöst. De är ju inte direkt några raketforskare, men inser att de måste diskreditera all vetenskap först – vilket de förstås gör utan att förstå ett ord av det, för att sedan stödja sig på diverse kyrkliga och bibliska auktorer. Se nedanstående tröttsamma uppräkning av kyrkofäder…
I denna dumskallarnas tidsålder som vi lever i och diverse kretiner med magiska böckers hjälp kan hävda att jorden skapades på 7 dagar, att ingen evolution skett eller att något miljöhot inte kan finnas eftersom Gud sagt det, eller allt snart skall gå under i apokalypsen, kan man förstås lika gärna hävda att solen och planeterna snurrar kring jorden ”för det står ju så i bibeln”.
Och till nästa lektion... om stjärnsfärens beskaffenhet
För några år sedan påminde jag själv några hard-core kristna jag känner om detta och bibelstället i Joshua som också nämns i artikeln, men de mumlade bort detta, och med tanke på ölintaget den kvällen var det inte så svårt. Men nu har de fått sällskap alltså. Jag noterar också hur lama och tama avståndstagandena av dessa absurda idéer är från de närmast berörda religiösa samfund som försöker passera som mer ”rationella”. Vad säger påven om sin lilla vilsekomna flock? Nähä inte mycket?
Jag väntar spänt på att religiösa fåntrattar öppet skall gå ut med att jorden är platt och bilda någon sorts organisation för att propagera för det. De kommer inte att sakna bibelställen för att hävda detta heller, som framgår av nedanstående lilla video.
Se om andra religiösa bisarrier i inläggen nedan
dumskallarnas-konspiration-kretiners-jag-menar-kreationisters-undervisning/
dumskallarnas-konspiration-biskopens-fundamentalistiska-fotarbete-och-hans-likasinnade/
vad-ar-det-for-ord-det-sager-dock-mycket-om-dumskallarnas-konspiration/
—————————–
Den fina kartan på den platta jorden fick jag från den intressanta bloggen Old Maps, Expeditions and Explorations, se inlägget http://oldmapsexpeditionsandexplorations.devhub.com/blog/641525-geocentrism-it-makes-the-world-go-round/
Liet mer om den geocentriska världssynen finns i http://en.wikipedia.org/wiki/Modern_geocentrism
En annan genomgång av geocentriskernas haschfantasier finns i http://blogs.discovermagazine.com/badastronomy/2010/09/14/geocentrism-seriously/
Dumskallarnas Konspiration – Kretiners, jag menar kreationisters undervisning
Med anledning av ett litet klipp i rörande den nye starke republikanske presidentkandidaten, Texasguvernören Rick Perry, påmindes jag att det i utvecklade länder år 2011 fortfarande finns de som vägrar acceptera Evolutionen, och att dessa stollar på något mystifiskt sätt fortfarande kan aspirera på auktoritet och förtroende hos sina medmänniskor.
Det verkar alltså som de republikanska väljarna på allvar vill ha en Texasguvernör Bush reprise, med allt av vad det innebär: vurm för dödsstraff, stark frikyrklig framtoning, motstånd mot aborträtten, extrem nyliberal agenda… och kreationism (http://www.npr.org/blogs/itsallpolitics/2011/08/18/139743920/rick-perry-tells-boy-evolution-is-just-a-theory-with-gaps, http://www.guardian.co.uk/commentisfree/cifamerica/2011/aug/23/rick-perry-creationism-classroom, http://www.outsidethebeltway.com/rick-perry-republican-for-creationism/).
Kreationism, eller idén att de varelser som befolkar jorden, och jorden och universum självt skapats genom en styrd, medveten skapelseakt till att bli precis sådana som de är nu av en slags övernaturlig kraft, är förstås en central idé i framför allt de ”abrahamiska” religionerna Kristendom, Islam och Judendom. Eller snarare -det är en idé i judendomen som de andra två yngre avläggarna tagit med sig.
Först den kristna skapelseberättelsen som den brukar berättas: snygg film, men ack så dum, så dum…
Den kristna kreationismen, som via diverse räkningar av profeters och bibliska figurers åldrar försökte fastställa universums ålder, kom i allmänhet fram till en ålder för hela det fysiska universum på en sisådär 6000-7000 år, och en tillblivelse som skedde under en sjudagarscykel enligt någon eller båda av de två (2) skapelseberättelser som finns i Genesis första del, komplett med talande ormar osv.
En liten video som påtalar några av inkonsekvenserna i bibelhistorien
Oaktat att alltsedan de tidigaste kyrkofädernas tid (se t.ex. Origenes eller Augustinus) även kyrkliga auktorer ifrågasatt om man borde ta Genesis skapelseberättelse bokstavligt, så förblev den religiösa skapelseberättelsen dominerande fram till Upplysningen. Då började de första stora hålen i skapelseberättelsen att uppmärksammas och påtalas mer öppet. Med det starkare hävdandet av att utsagor om verkligheten borde ha vetenskapligt stöd, samt de kritiska bibelstudier som växte fram undergrävdes en syn på världens tillblivelse utifrån uppenbarade skrifter. De liberala revolutionerna och den ökade yttrandefrihet som följde gjorde också att andra idéer än de dittills rådande kunde få spridning. Över hela det vetenskapliga fältet kom nya upptäckter och insikter att visa att världen var mycket större, mycket äldre, mer komplex, och mer sofistikerad, än våra gamla urkunder gav sken av.
Se Carl Sagans fantastiska ”Cosmos” som kondenserar Universums historia till ett år.
På basis av denna nya kunskap har alla de senaste århundradenas upptäckter som förbättrat livet för mänskligheten skett. De kläder vi har på oss, den mat vi äter, de kommunikationer vi använder, de fortskaffningsmedel vi brukar. Renandet av vårt vatten, botandet av de sjuka. Det säkra förlösandet av våra barn. Uppvärmningen och kraftförsörjningen i våra bostäder, ja bostäderna själva, om vi inte bor i en trähydda i en avlägsen ödemark. Detta inskränkts inte till det materiella. Vår musik och underhållning, vår kunskap om världen och kosmos själv, vår moderna syn på rättigheter och friheter som utsträcks till allt fler, som lämnar färre människor i periferin, är frukter från det träd som närts av vetenskap, kritiskt tänkande och humanism.
Och ändå, är jättelika skaror av människor, även i de mest avancerade samhällen, beredda att blunda hårt inför bärande delar av vetenskapens och framstegens implikationer. Kramande sina skrifter och gamla skapelseberättelser, hävdar de att vetenskapen har fel, och att vad som plitats ner av bronsåldersmänniskor står över all ny information.
Evolutionsläran är en speciellt störande del av det moderna vetandet för de religiösa kreationisterna, som vill ha en styrd och målintiktad process för varför verkligheten ser ut som den gör, en som lämnar plats för en allsmäktig och klåfingrig Gud och som lyfter upp människan till att stå utanför den övriga biologiska verkligheten. Orsakerna till denna drift kan vara många – en önskan att söka tröst i en enklare verklighet, en drift till en fast auktoritet och hierarki i en till synes kaotisk tillvaro, en anknytning till myter som man fått sig matad med sedan barnsben är några.
Richard Dawkins citerar Isaac Asimov om irrationella föreställningar som tröstfilt
Frågan är varför man skulle invända mot dessa drifter, förutom att…de trots allt inte är speciellt sympatiska. Och i den sanna evangeliska anda som är den fundamentalistiska attitydens livsluft så är lallarna aldrig nöjda med att bara lura sig själva – de måste utsätta andra för sitt nonsens också. Beredvilligheten att tro på eller stödja kreationism som företeelse är vidare ofta parad med en önskan att förneka vissa av de implikationer som kommer ur verkligheten. Dvs ett underkännande av fakta som grund för ställningstaganden. En sålunda medvetet förlegad och felaktig världsuppfattning är inte sällan parad med politiska implikationer.
Ingenstans är detta mer tydligt än just i det schizofrena USA, ett land där modernitet och fundamentalistisk religion samexisterar allt mer obekvämt, och där stora grupper desperat måste famla omkring sig efter förklaringar till existensen som lämnar plats för Gud och som ger människan en speciell, priviligierad plats i kosmos via gudomligt påbud (http://www.dn.se/nyheter/varlden/en-tredjedel-tror-pa-kreationism-i-usa).
Det är således symptomatiskt att USA är den moderna stat där inte bara evolutionsläran utan också klimatforskningen åtnjuter minst förtroende. Kreationism och ett förnekande av klimathotet är starkt parallela företeelser, som framgår av undersökningar anordnade av Pew institute (http://people-press.org/http://people-press.org/files/legacy-pdf/556.pdf). I kreationistiskt anstuckna miljöer, t.ex det Texas varifrån Rick Perry stammar, har en rörelse för att stryka hänvisningar till inte bara modern biologi utan även global uppvärmning i skolböcker varit i uppseglande i åratal (http://www.nytimes.com/2010/03/04/science/earth/04climate.html?pagewanted=all).
I USA har striden på senare tider handlat om Intelligent Design – kreationisternas senaste inkarnation, som hävdar att vissa inslag i verkligheten är alltför komplexa för att ha kunnat uppstå ur naturliga processer – det bara måste finnas en skapare där, bakom kulisserna, som styr det hela. ID är ingenting annat är kreationism i drag-utstyrsel och har lidit nederlag i varenda strid de kastat sig in i, senast det stora Dover-Pennsylvania-målet (egentligen Kitzmiller vs Dover Area Schooldistrict, dec 2005)
Dokumentär av NOVA om det beröma målet (1h 53 min)Kreationister som sticker upp huvudet och försöker utkämpa striden i offentlighetens ljus och kämpa mot vetenskapens med dess egna metoder av falsifierbarhet, testbarhet, relevans och experimentella resultat kommer att förlora så fort de drar upp just det övernaturliga inslaget, som är själva förutsättningen för deras krystade resonemang. Redan det faktum att de måste klä sin övertygelse i vetenskaplig terminologi visar hur urholkad auktoriteten hos en enbart uppenbarad sanning numera är hos en bildad allmänhet och för att tas på allvar i den allmänna debatten.
http://www.svd.se/kultur/understrecket/kreationister-for-sin-kamp-pa-fel-planhalva_303566.svd
ID:s rättsliga nederlag bör dock inte dölja det faktum att det i USA finns en pluralitet (om inte majoritet) av medborgare som inte bara vill trycka in gud i alla kunskapsluckor utan är förespråkare för en bokstavlig tolkning av bibeln: 7 dagar, 6000 år osv.
Faran från kreationisterna kan inte nog inskärpas. Ur varje ståndpunkt: moralisk, vetenskaplig och samhällelig är detta en rörelse som är fullständigt rutten. Efter att ha förnedrats med rätta i offentligheten är deras målsättning mer och mer att verka parallellt med samhällsinstitutionerna och underminera och om möjlighet erbjuds infiltrera det sekulära samhällets centrala institutioner. På något annat sätt kan man inte tolka t.ex. explosionen av hemundervisning, home schooling i USA – överlappningen av viljan att lära ut religiös fundamentalism med dito kreationism är en av de allra starkaste motivatorerna bakom detta (http://www.msnbc.msn.com/id/35740950/ns/us_news-education). Det är en uttalad målsättning, kallad the wedge strategy, att dra hela den vetenskapliga metoden i vanrykte och ifrågasättande, och genom ta fasta på de ännu existerande luckorna i vår nuvarande kunskap hävda att vetenskapen bara är ett slags löst tyckande, inte mer vederhäftig än mellanösterländska getaherdars hallucinationer för 2000 år sedan.
BBC Horizon – The End of God? tar ett längre grepp och ser på ID i ett vetenskapshistoriskt perspektivDet är vidare värt att notera att kreationisterna med få undantag befinner sig och har befunnit på den reaktionära sidan av alla debatter och strider om mänskliga och medborgerliga rättigheter sedan decennier, om inte mer, tillbaka (något som noteras av t.ex Europarådet http://www.washingtontimes.com/news/2007/jun/24/europe-sees-creationism-as-threat-to-human-rights/ och http://www.dailymail.co.uk/news/article-485899/European-human-rights-watchdog-tells-governments-stop-teaching-creationism.html). Detta är inte att säga att kreationister måste vara reaktionära – men det finns tyvärr en hög överenstämmelse mellan t.ex. högerkristen fundamentalism och motstånd mot kvinnors, barns och homosexuellas rättigheter. Förlitandet på en ofelbar uppenbarelse för alla frågor som rör världssyn har återverkningar utanför det vetenskapliga området, och det är värt att hålla i åtanke om man låter denna medeltida attityd att återkomma.
Det amoraliska draget hos kreationisterna framgår vidare av att få av dessa vetenskapsförnekare är beredda att ge upp de väldiga fördelar som ett vetenskapligt och kritiskt förhållningssätt medger för dem själva. De kastar inte sina mobiltelefoner, de säger inte nej till den avancerade sjukvård, den framodlade mat och de moderna energikällor som håller dem vid liv, trots att dessa är frukterna av just den vetenskap som de förkastar. Istället slår de knut på sig själva och försöker att kompartmentalisera mänskligt vetande.
Hyckleriet och inkonsistensen i denna vy kan lätt illustreras med att kreationisterna inte kräver att man skall lära ut Astrologi jämsides med Astronomi. Eller häxeri som orsak till sjukdomar bredvid modern immunologi. Modern teknik och bot för just deras sjukdomar – ja. Evolution, modern geologi och klimatologi – nej.Så kan de fortsätta att parasitera på modernitetens skördar, samtidigt som de håller fast vid sina favoritvidskepelser och utövar sina fördomar med religionens hjälp.
I USA har en växande skara oroade medborgare börjat inse vilken skada den religiösa fundamentalism som jäser i deras mitt riskerar att orsaka samhället och individen. De icke-religiöst anknutna (non-affiliated, en amorf definition vari ateister, agnostiker och fritänkare rent allmänt samlas) är den snabbast växande gruppen i relation till trosfrågor i USA (se t.ex.http://www.usatoday.com/news/religion/2009-03-09-american-religion-ARIS_N.htm, http://www.christianpost.com/news/survey-churches-losing-youths-long-before-college-39433/, http://en.wikipedia.org/wiki/Demographics_of_atheism en statistik där Sverige kan vara stolt över sin toppposition som ett av de, för att inte säga det mest sekulära och otroende landet i världen).
Jag hoppas innerligt att någon detta val skall våga ställa lite skarpa frågor till Rick Perry under presidentvalskampanjen, men det är nog för mycket att hoppas på. Det bästa vi kan hoppas på är att USA inte begåvas med en president och ett styre som öppet vänder ryggen till den vetenskap som så starkt bidragit till att göra landet till en supermakt, och att kreationisternas gälla kraxande i själva verket drivs av en desperat insikt att de utkämpar en förlorande strid.
Jag avslutar med ett klipp som tidigare förevisats här, av den oförliknelige Carl Sagan, där kontrasten mellan religiös kreationism och dess futtighet ställs mot de vida horisonter som öppnar sig för de som vill se och utforska världen, sådan som den är, i all sin prakt och väldighet.
PS. Man skulle kunna fråga sig: hur det står till med kreationismen i Sverige?
Det kommer att bli föremål för ett framtida inlägg.
———————–
Länkar:
Wikipedia har förstås många artiklar som berör ämnet –
- http://sv.wikipedia.org/wiki/Kreationism,
- http://en.wikipedia.org/wiki/Intelligent_design,
- http://en.wikipedia.org/wiki/Demographics_of_atheism
En intressant sak, som man kunde misstänka utifrån en informerad lekmannaförståelse av Hinduism, är att kreationistiska idéer som är på tvärs med vetenskapliga fakta inte är en lika het potatis i Hinduismens kosmologi, och alltså inte den politiska stridsfråga som kristna, muslimer och ortodoxa judar har. Hindusimen har vissa fördelar här, nämligen att man har en mycket mycket längre tidsskala för sin egna berättelse om världens tillkomst, och dessutom inte har vävt in grundläggande moraliska grundstenar i sin skapelsehistoria. se http://en.wikipedia.org/wiki/Hindu_views_on_evolution.
http://blogs.discovermagazine.com/gnxp/2009/03/creationism-in-america-europe/
http://www.vof.se/folkvett/20054kreationismen-kritiskt-granskad
http://www.guardian.co.uk/commentisfree/cifamerica/2011/aug/23/rick-perry-creationism-classroom
http://www.msnbc.msn.com/id/35740950/ns/us_news-education
http://www.usatoday.com/news/religion/2009-03-09-american-religion-ARIS_N.htm
http://www.christianpost.com/news/survey-churches-losing-youths-long-before-college-39433/
http://www.washingtontimes.com/news/2007/jun/24/europe-sees-creationism-as-threat-to-human-rights/
Vikariens Irrfärder – Intressant om Läxor
”Läxor hjälper till att bevara i minnet, det som man redan vet, eller nyss fått sig förklarat. Men de ger dig inte ny kunskap”
Detta är en käpphäst förmedlad av min mor, lärare under 40 år. Hon har förstått rätt. Men trots den begränsning och varning som hennes ord innebär kan man konstatera att läxor är och förblir ett centralt inslag i skolan. Ändå verkar det som om det forskats mycket litet om hur effektiva läxor egentligen är, om de hjälper eller stjälper. Det här togs upp i ”Vetenskapsradion:Forum” i P1 nyligen i ett program som sammanställer och också ifrågasätter vad vi vet om läxläsning egentligen.
länk: http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=1302&artikel=4665002
Det vetenskapliga underlaget för om läxor är något bra är uppenbarligen kluvet. Det är dock intressant i sig att det inte finns underlag för att läxor i sig skulle vara något entydigt bra – men inte heller skadligt – vare sig för enskilda studieresultat och elevernas förmåga att som grupp nå upp till fastställda mål för undervisningen. Således, tolkar jag det, beror det alltså på individuella och lokala faktorer, om läxor kan bli fruktbara. Som sägs i programmet är läxor starkt värdeladdade och verkar polariserande – ofta är man antingen för eller mot. Säkerheten i attityden står dock sällan i relation till någon form av vetenskapliga faka för sitt ställningstagande.
”Det är kulturellt” säger min mor. Och det skulle nog verka så. Snarare än baserat på vetenskapligt underlag är frågan om läxor baserat på konsensus, på hur man alltid har gjort, i vissa fall på personlig erfrenhet och anekdoter. Det finns lärare som uppnår mycket goda resultat helt utan läxor, andra som brukar läxor som en omistlig del i sin gärning. Kanske är själva frågan, om läxor som ett slags generellt fenomen verkar positivt eller negativt, fel ställd. Jag tror att det beror på skillnader i svaret på en fråga som också ställs i programmet: vad är en läxa?
Frånvaron av entydliga besked ifråga om läxors vara eller inte vara innebär nämligen inte att vi inte vet Någonting om läxor. Oavsett om läxor generellt är bra, verkar det från den forskning som hittills bedrivits, att det finns situationer och omständigheter som försvårar för läxor att bli fruktbara för elevernas inlärning, och som man därför bör undvika.
”Riktigt komplicerade uppgifter, uppgifter som läraren inte förberett ordentligt , är olämpliga som läxor.”
Ovanstående är ett citat från Ingrid Westlund, läxforskare och docent i pedagogik vid Linköpings universitet. Och det är en slutsats som tydligen har stöd i den forskning som trots allt finns, och från vilken man kan dra även följande slutsatser:
- Läxor skall inte kräva förklaringar som behöver lärarstöd. Främst bör de bestå av repetition av sådant man redan sysslat med och förstått.
- Läxor funker bättre för äldre elever än för yngre.
- Läxorna får inte bli för många eller långa – då undergräver de studiemotivationen
- Läxor är mer effektiva för högpresterande elever än för sådana som har svårigheter eller saknar stöd hemifrån. Det finns annars en klar risk att läxor accentuerar skillnader i studiebakgrund i elevernas hemmiljö.
Det här kan verka självklart. Ändå är det sällan man hör lärare motivera sitt bruk av läxor enligt den sortens tydliga kriterier, varken de som är positiva eller de som helst undviker läxor.
Jag är själv kluven – jag kan se problemen, samtidigt som det ges en hel del läxor på mina lektioner. Framför allt på vad jag förklarat på tavlan, komplett med de illustrationer som jag alltid gör. Jag inser dock att läxor kan upplevas som ett trist tvång. Dessutom innebär det en risk för att invadera barnens fria tid med vad som i grunden är en arbetsuppgift, något som jag motsätter mig för vuxna – varför då inte för barn?
Det saknas tyvärr inte anledningar. Främst för mig är att man på lektionerna kan behöva ägna så mycket tid åt att förklara på olika nivå för olika elever att det annars skulle kunna uppstå för stora skillnader – läxan kan i så fall lösgöra lite tid så att man kan förklara bättre, och kanske ha en mer diskussionsbetonad dialog med eleverna i klassrummet. Finns det övningsuppgifter, som ju ofta är av ett repeterande slag, får dessa då bli en läxa.
En annan sak är att kunskapens flod s.a.s aldrig står still. Dagens ämne kommer att leda till ett nytt, nästa gång. Speciellt om man har som ambition att allt man undervisar skall hänga ihop, och driver en idé om all kunskap som integrerad och vill förmedla det till eleverna, behövs en slags kontrollstationer och repetition av föregående moment. ”Idag läser vi om kontinentalplattor så att vi kan specialisera oss på vulkaner nästa gång. Sedan kör vi jordbävningar, osv. Men då måste plattektoniken sitta tills dess”. Läxor i form av repetition, att eleverna får påminna sig vad som sagts tidigare, kan där fylla ett syfte för att grunda en slags miniminivå inför fortsättningen.
Jag påminns slutligen av min mor att om man undervisar tematiskt så är inte sällan standardiserade läromedel nästan lika mycket till hinder som till hjälp, och det är väldigt mycket som hänger på ens egna förklaringar och material. Lärarledd och aktiv undervisning är nyckeln till inlärning, och läxor är ett möjligt stöd till detta – men knappast något mer. Sista ordet är knappast sagt, och radioprogrammet ställer i utsikt att mer forskningsresultat kan komma in. Läxor är i vilket fall en fråga som delar både lärare och elever, och som säkert kommer att diskuteras så länge de finns i skolans värld.
Ett litet efterord
Att läxor kan uppväcka starka känsloroch debatt framgår med all önskvärd tydlighet när man studerar vad som skrivits om läxor i olika medier under senare år. Det är också påfallande hur läxorna ofta dras fram som ett slags symtom för hela skolans tillstånd eller gärna hamnar i fokus för jämförande studier mellan olika länders skolpolitik. Se ett axplock:
Aftonbladet:
- ”Läxor skapar Utanförskap” http://www.aftonbladet.se/debatt/debattamnen/skola/article12474320.ab,
- ”Läxor är ett Brott” http://www.aftonbladet.se/wendela/barn/article10673223.ab,
- ”V: avskaffa läxor i grundskolan” http://www.aftonbladet.se/nyheter/article10831606.ab,
- ”Slopa hemläxorna för en rättvis skola” http://www.aftonbladet.se/debatt/debattamnen/skola/article12996242.ab
Dagens Nyheter:
- ”Vilsna Skolforskares Sällskap” http://www.dn.se/ledare/signerat/vilsna-skolforskares-sallskap
- ”Därför är finska skolan så framgångsrik” http://www.dn.se/kultur-noje/essa/darfor-ar-finska-skolan-sa-framgangsrik
- ”Läxhjälpen har tagit nya former” http://www.dn.se/nyheter/sverige/laxhjalpen-har-tagit-nya-former
- ”Han fick mig att känna mig som den smartaste och bästa eleven” http://www.dn.se/insidan/insidan-hem/han-fick-mig-att-kanna-mig-som-den-smartaste-och-basta-eleven
- ”Vi har fler läxor än man har i svenska skolor” http://www.dn.se/livsstil/reportage/vi-har-fler-laxor-an-vad-man-har-i-svenska-skolor
Sveriges Radio:
”Svenska elever ägnar mindre tid åt skolarbete än eleverna i något annat industriland” http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=3238&artikel=2250077
——————————————-
Mer skrivet om läxor av intresse för detta inlägg:
Ingrid Westlund presenterar läxforskning på blogg i forskning.se: http://www.forskning.se/fordigiskolan/skolbloggen/laxor/bloggarkiv/vadarenlaxaegentligen.5.2a6bbb0612e5f8acc1d8000984.html
”Är läxor bra för barn?”, C-uppsats av Eva Johanneson, pedagogiska institutionen i Sundsvall: http://hs.skola.sundsvall.se/bosvedjan/uppsatser/laxor.pdf
”Lärares syn på läxor i grundskolan – en intervjustudie” C-uppsats av Henrik Danielsson och Erik Enemar vid sociologiska institutionen, Göteborgs Universitet: http://gupea.ub.gu.se/bitstream/2077/18413/1/gupea_2077_18413_1.pdf
”En undersökning över elevers vanor att göra läxor – med fokus på tid” Examensarbete utbildningsvetenskap av Camilla Eskilsson & Marie Pettersson, Stockholms Universitet: http://su-storage.it.fmi.uni-sofia.bg/lhs%20090%20En%20unders%C3%B6kning%20%C3%B6ver%20elevers%20vanor%20att%20g%C3%B6ra%20l%C3%A4xor.pdf
”Läxor – en oreglerad bedömningspraktik” Artikel av Daniel Petterson och Ulf Leo, Studies in Educational Policy and Educational Philosophy 2005:1 – http://upi.ped.uu.se/SITE_Docs/Doc237.pdf
”Läxhjälp”, inlägg på Johan Kants Blogg, av Johan Kant, biträdande rektor Vikingaskolan, Haninge –http://johankant.wordpress.com/2010/08/29/laxhjalp/
”Växa utan Läxa?” inlägg i Kunskapsbloggen http://www.kunskapsbloggen.se/2011/04/05/vaxa-utan-laxa/
Nytt från Dumskallarnas konspiration: Om hur vår historia lämnas över till Lägstbjudande
I ett lagförslag som regeringen sitter på skall utgrävningen och bevarandet av fornminnen i samband med byggprojekt läggas över på byggherrarna som skall bli fria att anlita den budgivare de vill – dvs lägsta anbudsgivaren.
Jag trodde knappt mina öron när jag hörde nyheten i radi0 (http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=478&artikel=4568044). Regeringens menar alltså på allvar att byggherrarna, de som har varje intresse av att få problemet med fornlämningar i deras byggen ur världen så snabbt och billigt som möjligt, att de skulle ges ansvar och fria händer att anlita vilken utgrävare och bevarare som helst? Med fri prissättning?
Men det är innebörden av regeringens förslag (se kulturdepartementets eget pressmeddelande http://www.regeringen.se/sb/d/14085/a/161375).
Förslaget omtalades redan när det blev känt i mars i år, och har utsatts för hård kritik redan under beredningsstadiet, se t.ex remissinstansen upplandsmuseéet http://www.sweden.gov.se/content/1/c6/16/83/01/578b0e32.pdf, och Riksantikvarieämbetet http://www.sweden.gov.se/content/1/c6/16/84/01/1080b89d.pdf samt i media från höger till vänster, se bl.a. SvD http://www.svd.se/kultur/nya-spelregler-for-arkeologin_5993049.svd respektive Aftonbladet, http://blogg.aftonbladet.se/ledarbloggen/2011/03/varfor-inte-privatisera-arkeologin-nar-man-anda-ar-igang.
Karin Linder, ordförande för DIK, förbundet för bl.a. arkeologer, pekar i ett blogginlägg (http://www.akademikernatet.se/karinlinder/?p=105) på något som är självklart – Arkeologi är ett samhällsintresse.
När en arkeolog finner och varsamt bevarar och ser till att fornlämningar kan studeras agerar den å nationens och medborgarnas vägnar. Dvs i ett syfte som är vida större och mer långtgående än någon enskild privat eller ens offentlig institution. Att inte låtsas se att ett sådant intresse obönhörligen kommer att komma i konflikt med entreprenörers och byggherrars intressen är rent nonsens, ja snudd på bedrägeri. Arkeologin skall inte gå med vinst, och behovet av att bevara kulturarvet är just ett intresse som kan stå i motsättning till att snabbt bli färdig med ett projekt eller att agera enbart med syn på praktiska eller ekonomiska incitament. Fanns ingen sådan motsättning skulle inte lagar krävas, som krävde just att fornminnen som kommer i vägen för byggprojekt skulle bevaras. Då skulle byggherrarna kunna sköta det hela helt frivilligt. Men Byggbolag är inte till för att ta vara på nationens intressen – de är instiftade att gå med vinst och tjäna pengar , och uppmuntras och befalls till och med att vara så krassa och effektiva som möjligt, och att sätta sina ägares intressen främst. Är det någon som inte inser att byggbolagen kommer att anlita den ”expert” (vilkas kvalitéer för övrigt obönhörligen kommer att dras ner) som kan lova snabbast undersökning för minst pengar? Eh? Är det inte det som är själva meningen med effektivitet (Pareto, någon?) i ett marknadsdrivet system?
"Här fåru, nu har du till i morgon på dig innan vi asfalterar stället..."
Det här är ett flagrant exempel på hur man söker föra in ett marknadsekonomiskt tänkande för en verksamhet där ett sådant inte hör hemma – troligen i syfte att gynna just ena sidan i en intressekonflikt, nämligen byggherrararna, på bekostnad av nationens intresse av att bevara sitt minne och fördjupa studierna av sin egen kultur.
Nyliberaler – deras totala brist på intresse för kultur och bildning förnekar sig aldrig. Som kulturintresserad person till höger om mitten i politiken måste man fråga sig – med sådana vänner, vem behöver fiender?
Knappt hade dock idén med att privatiseria arkeologin och sänka den i marianergraven sjäsatts förrän nästa försöksballong kom, från ignoranterna i Svenskt Näringsliv som föreslog en sänkning av studiemedlet för universitetstudier som de på godtyckliga grunder anser frivola och onyttiga (http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=1120&artikel=4582299).
Mer om detta i ett senare inlägg.
————————————————-
- Lagförslaget har uppmärksammats av andra bloggar och specialiserade fora, ett litet axplock : http://www.humanistportalen.se/nyheter/nya-spelregler-for-arkeologin/, http://www.alliansfrittsverige.nu/2011/03/arkeologisk-forskning-hotas-av.html, http://www.arkeologiforum.se/forum/index.php?topic=4315.0, http://inventerare.wordpress.com/2011/02/20/a-new-dawn-for-exploratory-archaeology-in-sweden-%E2%80%93-or-will-we-crash-and-burn/
Facebook – Artikel i Utblick och vidare funderingar, del 2. Kriser, Katastrofer och Statsingripanden
Fortsättning på artikeln om Facebook, en redigerad version av vilken publicerades i Utblick 2/2011, med belysning av Facebooks roll vid Kriser och Katastrofer runtom i världen, samt hur Facebook blir en identiferande tjänst, med stort inflytande över de profiler som användarna lägger upp.
Facebook, Kriser och Katastrofer
En av effekterna av Facebook är att det har spritt ett mer regelbundet bruk av Internet och gjort människor mer nåbara. Folk som har ett konto och kopplar en fungerande emailadress till den kan alltid nås, även om man kan få vänta på svar. Redan för några år sedan noterades det att Facebook blev ett redskap för att återknyta kontakt med människor som man kanske inte mötte till vardags men som man kunde hålla viss kontakt med då och då – t.ex gamla klasskamrater.
- Karta över spridning av Facebook-”vänner” i december 2010
Den här förmågan att knyta samman grupper av folk vilka man känner olika väl, eller som kanske inte vet om att de har något gemensamt, har på senare år kommit att få en roll vid kriser och katastrofer runtom i världen, där inte minst Facebook hjälpt till att sammanföra människor på i vissa fall helt nya sätt.
- I februari 2010 drabbades södra Chile av en våldsam jordbävning (8,8 på richterskalan) som förstörde telekommunikationerna och även mobiltrafiken i stora delar av södra och centrala Chile. Den stora chilenska diasporan, som inte kunde få tag på sina familjer, upptäckte dock att det bästa sättet att få nyheter om händelserna och komma i kontakt med familjerna var att använda sig av Facebook, som är stort i just Chile. Myndigheterna hakade på detta och underlättade och koordinera försök av folk att söka varandra, liksom för att donera till välgörenhet efter katastrofen. Här kom faktum att Facebook är en snabb och ”lätt” internetsida som kan kopplas runt till sin rätt (detta testade jag själv, och det rapporterades också bland annat i http://www.allfacebook.com/facebook-chile-earthquake-2010-03)
- I Maj 2010 drabbades hela Nordeuropa av flygförbud då den isländska vulkanen Ejyafjallajökul fyllde luften i regionen med fint vulkaniskt stoff som satte flygtrafiken i fara . Folk kunde under dagar, ibland en vecka, inte ta sig hem och tåg och- buss förbindelser var svåra att upprätta för de över hela Europa och ännu längre bort strandsatta resenärerna. Flygbolaget SAS vann mycket beröm för sitt originella och effektiva sätt att få kontakt med sina strandsatta passagerare och ordna med deras hemresa. Företaget, som tidigt skaffat sig en närvaro på Facebook, använde tjänsten som ett sätt att få kontakt med sina passagerare och upprättade en slags ”kris-community” som bidrog till att tusentals passagerare snabbare kunde få fatt på fungerande transporter och på vindlande vägar ta sig hem till Sverige eller andra destinationer (se bl.a. http://m.ihm.se/node/431 och http://www.airlinesanddestinations.com/airlines/sas-wins-award-for-updating-customers-via-facebook-in-ash-cloud-crisis/).
- Vid inledningen till ”den Arabiska Våren”, de stora demonstrationer som utbröt 2011 i först Tunis och sedan fortsatte i Egypten i Februari var det tydligt att många unga aktivister höll kontakten med varandra och också kunde komma överens om att ses på en viss plats eller ansluta till demonstrationer via Facebook. Speciellt i Egypten, där bloggarna dessutom fått en speciell status som spjutspets i motståndet mot den sittande presidenten Hosni Mubarak, användes sociala medier, med Facebook som en av de främsta, på ett förvånansvärt effektivt sätt för att dra samman många små grupper av aktivister att mötas och ansluta till stora folksamlingar. Genom de dagliga meddelandena och bildandet av nya grupper blev också många människor uppmärksamma på övergrepp som begick av polisen och lojalister till regeringen, vilket de statliga nyhetsmedierna inte rapporterade om. Regeringarna i både Tunis och Kairo visade att de insåg faran med en öppen kommunikationstjänst och försökte stänga ner den – i Egyptens fall gick det så långt att man släckte ner hela nätet några dagar i Februari – men till ingen nytta. Tjänsten fortsatte att vara nåbar via mobilnätet, och utrustade med moderna telefoner kunde man fortsätta att posta inlägg om de pågående protesterna, och kanske än mer att hålla kontakt under de kaotiska dagarna då hundratusentals människor demonstrerade veckor i sträck och gatorna gjordes osäker av polisen (Facebooks roll överdrevs en hel del, men det var helt klart till hjälp för privatpersoner mitt i smeten, se – http://www.huffingtonpost.com/2011/02/11/egypt-facebook-revolution-wael-ghonim_n_822078.html, http://www.fastcompany.com/1722492/how-social-media-accelerated-the-uprising-in-egypt, http://www.thedailybeast.com/articles/2011/02/24/middle-east-uprising-facebooks-back-channel-diplomacy.html med flera)
- Efter den fruktansvärda Tsunamin i Japan har listorna på ”vänner” i Facebook kommit till oväntad användning då folk med sina mobiler, ibland deras enda kvarvarande egendom, kunnat återknyta kontakt med framför allt överlevande arbetskamrater , navet i det japanska sociala livet och det huvudsakliga innehållet i folks ”vänner”-kataloger. Många gånger har det varit enda sättet att få reda på om folk är i livet, eller i vissa fall få det konfirmerat att någon dött. Myndigheterna har tagit hjälp av rapporter från folk som tagit kontakt med sina facebook-”vänner” för att uppskatta vilka som överlevt i det länge kaotiska nordöstra Japan, där tiotusentals människor i ett slag miste livet och i många fall försvann, undanförda till sjöss, efterlämnande krossade städer som måst evakueras (Se http://abcnews.go.com/Technology/japan-earthquake-tsunami-drive-social-media-dialogue/story?id=13117677 och http://mashable.com/2011/03/14/internet-intact-japan/).
Notera av ovan hur det spelar mer och mer roll att Facebook nu anpassar sig till Mobiliteten – att folk alltmer surfar med sina mobiltelefoner, speciellt s.k. smartphones, istället för från fasta datorer. ”Vi noterar att användningen av tjänsten på smartphones blir alltmer lik användningen på datorer, och har lanserat anpassade funktioner för Iphone och Androidbaserade smartphones”. Facebooks fysiska närvaro växer därmed, och folk kan ännu oftare nå tjänsten, även under rörelse.
Facebook och Staters och Organisationers Insyn
En tjänst av Facebooks spridning kan inte undgå att ådra sig uppmärksamhet från regeringar som vill kontrollera eller censurera bruket av internet.Facebook har i likhet med andra sajter som förmedlar någorlunda öppen kontakt människor emellan, sagts ha en befriande verkan inte minst i auktoritära samhällen. Detta skulle också bevisas av t.ex. Irans, Syriens och Folkrepubliken Kinas regeringar har svarat med att begränsa eller förbjuda bruket av Facebook. Kinas fall är intressant, eftersom principen där är att tillåta etablering av kommunikationsföretag, bara dessa underordnar sig de starka krav på toppstyrning och övervakning som sker inom ramen för Kinas filter och censur, den s.k. ”Gyllene Skölden” (se mer om vilken i inlägget https://paulusindomitus.wordpress.com/2011/05/09/om-censur-pa-internet-kinas-%e2%80%9dgyllene-skold%e2%80%9d/).
Till skillnad mot t.ex Google som före 2008 gjorde ett stort nummer av att säga sig ha en företagskultur som var unikt människovänlig och demokratisyftande men sedan böjde sig för Kinas krav av övervakning av internetanvändning (för vilket de fick massiv kritik och sedan fick dra sig tillbaka), är Facebooks linje mer försiktig – men uppenbarligen i slutändan mindre underdånig i relation till den kinesiska staten (där den största tjänsten därför blivit inhemska QZone). På frågan om företagets syn på staters censurbestämmelser och om det finns det en oro för att auktoritära stater som Saudiarabien, skall följa Iran i spåret och kasta ut FB säger Jan Fredrikson kort:
”Vi har inga kommentarer till enskilda fall, men företaget står för öppenhet, samverkan och demokrati. ”
Men det är inte bara stenhårda diktaturer som kikar på Facebook. I Europa har frågan om tillgång till loggar, kontakter och sökvägar på nätet också haft aktualitet. Det ofta debatterade datalagringsdirektivet, som stadgar att leverantörer av internettrafik – och e-postleverantörer skall spara sina loggar över alla kontakter, meddelanden och rörelser skulle högst troligt träffa också Facebook, speciellt om företaget inför den mailliknande meddelandetjänst som man annonserat. Men redan idag kan polis i t.ex. pågående brottsutredningar vända sig till Facebook och begära ut vissa uppgifter och tillgång till meddelanden. Så skedde t.ex i fallet med Taimur Abdulwahab, som efter att ha försökt detonera en bomb i juletid i Stockholm upptäcktes ha diskuterat sina bomkastande tendenser på just sitt Facebook-konto.
På frågan om vad som skulle krävas för att Facebook skall lämna ut sådan information svarar Jan Fredrikson att begäran skall komma från polis eller åklagare, och gälla specifik, och motiverad information – man motsätter sig att lämna ut information enligt stora och svepande definitioner. Helst skall det gälla starka misstankar.
Det här har inte hejdat myndigheter även i Sverige att i alla fall granska Facebook-konton för att kontrollera medborgare av olika orsaker. Se t.ex tillståndet för socialtjänsten, som nu läser sina sökandens sidor för att få ledtrådar till om de har svartjobb eller oredovisade inkomster (http://svt.se/2.22620/1.2460094/socialtjansten_far_lasa_bloggar_och_facebook&from=rss?utm_source=feedburner&utm_medium=feed&utm_campaign=Feed%3A+Svtse-Inrikesnyheter+%28svt.se+-+Inrikesnyheter%29). En sammanställande artikel óm regeringars syn på Facebook och hur företaget ställt sig till censur finns i http://en.wikipedia.org/wiki/Censorship_of_Facebook.
Här har förut tagits upp tänkaren Evgenyi Morozov och dennes påpekande att tjänster som Facebook kan användas som instrument för regimer som vill bevaka och förtrycka sina befolkningar. Se min egen sammanställning i https://paulusindomitus.wordpress.com/2011/05/16/vard-att-halla-ogonen-pa-evgeniy-morozov/. Liknande tankegångar restes av t.ex Paul Frygies, se http://www.dn.se/kultur-noje/kronikor/paul-frigyes-verktyg-for-demokrati-eller-fortryck.
Ägande av Upplagt Material och Identitet på Facebook
En fråga som länge varit kontroversiell rör ägandet av det mediematerial som brukarna lägger upp på Facebook. Facebook har från början hävdat en vidsträckt förfoganderätt över det materials om användarna lägger upp på sajten i form av foton, länkar och annat innehål. De senast uppdaterade användarvillkoren från april 2011 (http://www.facebook.com/terms.php) visar detta tydligt.
Om man silar igenom de olika stadgandena och deras inbördes systematik kan man se en tydlig målsätttning – som mycket i den amerikanska företagskulturen är användarvillkorens främsta syfte att ge Facebook så starkt skydd som möjligt mot stämningar, vilket är huvudpoängen till att man hävdar så stark kontroll över material som förevisas på sidan. Men en bieffekt är att Facebook ger sig själv befogenheter att licensiera ut material som kan vara av privat och känslig natur för användaren, och också att man ger sig själva rätten att exploetara sådant material kommersiellt. Brasklappen att man är bunden av det avtal som användarvillkoren inmplicit utgör, har inte hejdat många från att resa farhågor om det mycket svaga skyddet för ”uppläggarnas” äganderätt till sitt material, och vad som händer med det även när ett Facebook-konto avslutats.
(Se t.ex. http://consumerist.com/2009/02/facebooks-new-terms-of-service-we-can-do-anything-we-want-with-your-content-forever.html, http://news.cnet.com/8301-13577_3-10165190-36.html och http://edition.cnn.com/2009/TECH/02/17/facebook.terms.service/det här är en debatt som är mäkligt frånvarande i Sverige – undertecknad valde, att starta just denna blogg med tanke på det egenproducerade material om jag velat lägga upp på nätet, just för att kunna hävda kontroll över bilder mm som Facebooks användarvillkor annars skulle luckrat upp)
Aktsamheten om folks beteende och uppgifter har blivit viktigare eftersom Facebook genom länkar till andra tjänster kommit att bli ett vanligt sätt att styrka sin identitet och att man är en riktig person, inte ett dataprogram. Genom tredjapartstjänster som Gygya, Janrain mfl, kan användare av t.ex. bloggar, videotjänster som Youtube med mera tillåta att tjänsten kan få tillgång till Facebook-användaruppgifter för att logga in till sina sidor.
Därmed svingas den identiteten som ett slags gemensamt ”pass” för många olika tjänster. Facebook har skäl att oroa sig för att om de uppgifterna kommer på vift så kan Facebook dränkas i spam och andra angrepp och håller rätt hårt i dem, med krav på aktivt godkännande varje gång de används utanför den egna tjänsten.
Se några exempel på http://info.gigya.com/Identity.html, http://drdianehamilton.wordpress.com/2010/10/13/facebooks-growth-more-people-logging-in-catching-up-to-google/ och http://fbknol.com/now-login-to-flickr-using-your-facebook-account/. Samtidigt har Facebook inte gått fritt från attacker : se t.ex. http://www.expressen.se/nyheter/1.2457135/nya-attacker-pa-facebook
De ämnen som berörts här bilder en slags förutsättningar som ledde in till de mer kontroversiella frågorna om integritet och censur av material från Facebooks sida som tas upp i nästa, avslutande del av denna sammanställande artikel.
←Föregående del av denna artikel: ”Facebook – Artikel i Utblick och vidare funderingar del 1”
Avslutande del av denna Artikel i ”Facebook – Artikel […] del 3. Censur och Kontroll”→
————————————————
Bilden på Internetcensuren ovan kan ses som del av en kort men kärnfull presentation som finns på http://www.smashingapps.com/2011/04/02/current-state-of-freedom-on-the-internet-infographic.html
Vikariens Irrfärder pressar fram bilder 8 – Kattungar för alla
Elevbilderna fortsätter med bilder på kattungar
Kattungar hade funnits med i tidigare bilder men som delar av samlingsbilder med många djur. De här två begärda bilderna rån mina elever hade dock kattungar i centrum, och båda hade roliga små twists och specifika detaljer. Jag hade redan tidigare fått öva upp mig på att rita kattungar, en bra sak i sammanhaget. De här bilderna kunde därför komma till rätt snabbt, och man slapp famla efter rätt ritteknik – med mjuka rafitpennor från 2H till ca 6B växte några OK skisser av de små söta pälsdjuren fram. Det gjorde att man kunde lägga ner lite tanke på konceptet. Iställer för att bara rita kattungarna rakt av, framifrån, kunde små tablåer och scener med agerande mellan flera inblandade jobbas fram.
Jag ritade alltså de små kissarna som kompispar, temat blev inte bara katter, utan också vänner.
Den första bilden är på en riktigt liten kattunge och en lite äldre, nästan fullvuxen av annan ras som är ute och spankulerar. Jag valde en mörkare färg, nästan svart, med vita fält för den äldre för kontrastens skull. Den yngre är en mer melerad gråsvart variant. De skall se lite glada och vänskapliga ut – två kattkompisar som är ute och går. För dig Marcello, hoppas du gillar den.
Svart Katt, Grå katt för Marcello
Nästa tog lite mer panngnuggande att få fatt i – jag var lite mot att bara rita kattungar som gick, låg eller stod där. Hur kunde man variera temat, hmmm? Lite letande efter idéer på nätet gav mig till slut ett uppslag – kattdjur av alla sorter har söta ungar – lejonungar och leoparder och annat är lika söta. Jag hade redan funderat på geparder som tema för en helt annan bild, för min egen berättelses djurälskare, den älskvärda Corinna.
Så en liten cheetah (som geparder också kallas) kunde vara kul – de har också litet roligare päls. Men ännu roligare kunde vara kontrasten med en jämförelsevis däst huskatt. Efter litet meckande växte konceptet fram med en liten cheetahunge som försöker skaka liv i en sovande kattunge av tamkattskaraktär. På begäran från den tänkte mottagaren satte jag en liten rosett på kattungen. För Alexandar, som jag hoppas skall gilla mitt lilla tilltag.
Hörru, vakna slöfock!
En personlig reflektion var att det gladde mig att de båda kattungebilderna begärdes av killar – vid 10 års ålder är de fortfarande så pass oförstörda att de kan stå för att de gillar söta kattungar – det är verkligen mycket trevligt att se.
Se övriga bilder till mina elever i temat ”Vikariens Irrfärder” eller klicka på bilderna nedan för närmast föregående/följande
← Förra inlägget i serien: ”Vikariens Irrfärder […] del 7 – Månskensvargen”
Vikariens Irrfärder pressar fram bilder 7 – Månskensvargen
Ännu en bild till en av mina elever – en av flera med djurtema
Varg & Lodjur frihand
”Jag vill ha en varg” sade och skrev en av eleverna efter mycket vånda. Han hade sett och faktiskt fått en kopia på en bild som jag redan ritat, den med en varg och ett lodjur, men ville till slut ha en egen bild. En varg som ylar mot månen. Bra idé.
Så, sagt och gjort, en enkel blyertsskiss åstadkoms snabbt på fri hand, och med mjuk blyerts (HB och 4B) tonade ett nattligt skogslandskap fram runt vargen. Ren snabb blyertsteckning av modell A1, och lite av ett test ändå, att rita vargen rakt ur minnet utan att ha en direkt förlaga. Jag behöll teckningens enkla och obearbetade karaktär, som ändå passar på något sätt.
På himlen tronar en mäktig fullmåne som ger kontrast och dramatik åt scenen, och skapar lite stämning. Månen blev i och för sig lite stor, men ack man får se det som en sagoscen. Jag hoppas det är ungefär vad du tänkte dig, David.
Davids bild - Varg ylar mot månen
Se övriga bilder till mina elever i temat ”Vikariens Irrfärder”
← Förra inlägget i serien: ”Vikariens Irrfärder […] del 6 – Eminem, Cristiano Ronaldo & Michael Jordan”
Nästa inlägg i serien: ”Vikariens Irrfärder Del 8 – Kattungar för Alla” →
The Greatest Show on Earth – SÅ gick det verkligen till
Läste häromveckan ut Richard Dawkins ”The Greatest Show on Earth” på engelska.
Många har skrivit i om boken då den var som mest på tapeten 2009-2010. Richard Dawkins själv kan gott introducera bokens tema.
”The Greatest Show on Earth” är en utmärkt bok som metodiskt och pedagogiskt lägger fram de otaliga bevis från mängder av olika forskningsfält som ligger till grund för evolutionsteorin. Det är, som Richard själv skriver, inte en anti-religiös bok, fast med brasklappen att evolutionsförnekare kommer att slita sitt hår och få nackspärr av hur totalt han krossar deras banala världsbild med verklighetens fascinerande och komplexa slägga. Boken ger således mycket ammunition inför mötet med kreationister, och det var också dess syfte. Men den är också ändlöst fascinerande i sitt breda anslag, sina exempel på fantastiska experiment och landvinningar (som Lenski-experimentet där olika stammar av bakterier muterade kraftigt och utvecklade helt nya förmågor, avhängiga av varann dessutom, och hur denna evolution kunde följas med utsökt precision av Lenski och hans lärjungar över 10 000-tals generationer), och dess redovisande av hur insikterna byggts på, bit för bit, hur pusselbit läggs till pusselbit och de olika vetenskaperna befruktar varandra för att bygga på och förfina de modeller som ligger till grund för vår nuvarande kunskap.
Skall man hitta något att anmärka på skulle det kanske vara (speciellt för svenska läsare) de ideliga stingen mot kretiner, ursäkta, kreationister, som präglar framställningen. Trots att det är en viktig del av bokens syfte känns det lite övertydligt ibland, men viljan att verkligen gnugga in de insikterna pedagogiskt skvallrar också om ett helt annat debattklimat i Storbritannien och framför allt USA vad gäller frågan om evolutionen. Jag har själv stött på ansatser till kreationism bland skolelever, men det har inte alls den tyngd och det tryck bakom sig som det kan ha i t.ex. USA där den största enskilda världsåskådningen (ca 40-45%) verkar vara att jorden är 10 000 år gammal och skapades på 6 dagar (i Kentucky finns t.o.m finns ett ”museum” ägnat åt att visa att dinosaurier och människor levde samtidigt på jorden, och förstås alla fick plats på Arken, se nedan och på http://creationmuseum.org/).
”Kreationsmuséet” i Kentucky, med dinosaurier och grottmänniskor sida vid sida
Samhällsdebatten åsido kan man dock mer än väl läsa boken enbart för det intressanta ämnets skull, för att öka sin allmänbildning och som en redovisning av hur vetenskaplig kunskap byggs upp. Richard Dawkins entusiasm för sitt ämne är inte att ta miste på – gång på gång ger han sig ut på utvikningar av intressanta aspekter av forskningen eller detaljer av olika betydelse. Hans prosa, som är behaglig och lättillgänglig utan att tappa i precision, gör att man står ut med detta, vilket annars kunde blivit lite tjatigt eller babbligt. Bitvis är det ofta som att sitta i ett spännande samtal med en överetusiastisk professor – vilket ju inte är långt från sanningen. Uppskattar man sådant (jag gör det) stör det inte – men för vissa kan det stundtals bli lite väl mycket att smälta. Det rekommenderas att läsa boken bitvis – detta är inte, som Dawkins bok ”Illusionen om Gud” en sträckläsarbok.
Man kan höra Richard Dawkins själv berätta och läsa ur sin bok och sedan svara på frågor i ett flertal konferenser och bokpresentatotioner – han är närmast oöverträffad i de sammanhangen, som anstår en ”Professor för främjandet av och förståelsen för vetenskap” i Oxford, hans professorstitel under många år. Se t.ex. nedanstående presentation (tot ca 1 h 20 min) av hur boken är upplagd, tillgängligt på det utmärkta ForaTV.
Richard Dawkins presenterar sin bok (klicka bild för länk)
Richard Dawkins har en god och livfull läsarröst, och hans böcker rekommenderas som ljudböcker på originalspråket. Även pappersboken vinner mycket på att läsas på originalspråket, speciellt om man hart Richard själv tala, men finns förstås översatt till svenska med titeln ”Så gick det till – Bevisen för evolutionen”. På engelska kan man också uppskatta det eleganta och bildade tilltal som är den klassiska engelska universitetsvärldens signum, och som tyvärr gått förlorad för egen högskolevärld, vars fikonspråk sällan är vare sig elegant eller speciellt lättillgängligt. Richard Dawkins och hans likar skyggar inte på att uttycka sig med en verserad engelska, och förutsätter att man har bakgrundskunskaper. Se t.ex bokens avslutande stycke, som bygger på slutorden från Charles Darwins ”Om arternas uppkomst”, det verk som startade den upptäcksförd till vilken Richard Dawkins själv bidragit med nya insikter.
We are surrounded by endless forms,
most beautiful and most wonderful, and it is no accident,
but the direct consequence of evolution by non-random natural selection
– the only game in town,
the greatest show on Earth
”The Greatest Show on Earth” borde vara obligatorisk läsning för alla som undervisar i NO eller biologi i grundskolan, men rekommenderas varmt för Alla. Läs eller hör den, och känn hur allmänbildning och förståelse för den fantastiska verkligheten får sig en svåröverträffad skjuts framåt.
För mer klipp med Richard Dawkins, se en liten lista jag satte ihop med Google-klipp, på http://www.youtube.com/user/thefeatheredsnake#grid/user/89053BD74F63D3D3
Jag kommer att ta upp Richard Dawkins tidigare bokproduktion i andra inläggvad det lider.
För mer bokrecensioner se samlingssidan
https://paulusindomitus.wordpress.com/indomitum-librorum-2012/
———————————————–
En artikel om The Greatest Show on Earth finns på Wikipedia: http://en.wikipedia.org/wiki/The_Greatest_Show_on_Earth:_The_Evidence_for_Evolution
I svensk översättning heter boken ”Så gick det till – bevisen för Evolutionen” och utges av Leopard Förlag http://www.leopardforlag.se/Article/View/?articleId=164.
Boken finns att köpa bland annat på:
- Adlibris, i svensk översättning http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=9173432318 och originalet ”The Greatest Show on Earth” i många många format http://www.adlibris.com/se/searchresult.aspx?search=quickfirstpage&quickvalue=the+greatets+show+on+earth&title=the+greatets+show+on+earth&fromproduct=False
- Bokus har den inbundna översättningen http://www.bokus.com/bok/9789173432313/sa-gick-det-till-bevisen-for-evolutionen/ -ebok http://www.bokus.com/bok/9789173433532/sa-gick-det-till/ samt ”The greatest show on earth” i dess många format, inklusive ljudbok http://www.bokus.com/cgi-bin/product_search.cgi?search_word=the+greatest+show+on+earth&language=&ac_used=no
- På engelska finns ”The Greatest Show on Earth” förstås på Amazon http://www.amazon.com/Greatest-Show-Earth-Evidence-Evolution/dp/1416594787
