Category Archives: Natur & Vetenskap /Natural Sciences

Inlägg med kopplingar till vetenskapliga upptäckter och insikter som grund

En Ny (-gammal) Värld del 2 – Om Kartritandets Historia


Om kartor –  från antiken till begynnelsen av den Moderna Epoken, från Väst till Öst – och tillbaka igen.

Det var verkligen ett bra tag sedan, men sent omsider blev det dags att ta upp tråden för ett ämne som upptagit undertecknads tid som en del av arbetet med att skildra en fiktiv, förmodern eras geografi och som anknyter till ett tidigare inlägg: funderingar och tankar kring en av mina favoritobjekt ur historien – nämligen historiska kartor.

Kartan i Medvetandet

Kinesisk Karta ancient-chinese-anomalous-maps

Äldre Kinesisk Karta

Något som direkt slår moderna betraktare är att kartor från före den moderna epoken verkar…fel. Man ser knappt vad de föreställer, storleken på landmassorna är konstig, hela länder och världsdelar fattas ofta. Så hur kunde kartorna vara till någon nytta?

Först måste man minnas att förmoderna människors förmåga att exakt eller objektivt skapa sig en bild av sin omvärld i stor skala var begränsad, och att de därför hade inte samma upplevelse av avstånd och geografisk utsträckning som vi. De betraktade sin värld utifrån mer strikt mänskliga perspektiv – upplevelsen av avstånd och rum mättes utifrån hur snabbt det gick att ta sig fram med tidens färdmedel, inte i neutrala termer. Uttryckt på ett annat sätt – det fanns inget ”fågelperspektiv” som kunde korrigera de missuppfattningar av avstånd som är ofrånkomliga i ett läge där man hela tiden rör sig sakta längs själva landytan.

13th C apocalypse map asia & africa

Kristen 1200-talskarta av Asien & Afrika från Apokalyps, m Edens lustgård längst i öst

Det här gör att kartorna får en delvis annan innebörd – för oss är själva relationen mellan de många utmärkta platserna oftast den viktigaste egenskapen hos en karta. Men för äldre tiders kartor är själva ansamlingen och listandet av landmärken på ett mer visualiserat sätt i sig ofta den viktigaste poängen. Kartan blir i sig mer av ett slags listande av platser i ett diagram, inte olikt moderna tunnelbane- och tågkartor som inte heller har realistiska avstånd mellan de viktiga punkterna som främsta mål. Till det kom också att vad vi skulle kalla kulturella eller ideologiska förhållanden kunde prägla framställningen av kartor; hur viktig en plats eller region var berodde på dess ekonomi och/eller symboliska kapital, vilket tenderade att påverka detaljgrad och centrering av kartorna.

Mapa Mundi 1300 AD map karta

Världskarta ca 1300 – syntes mellan ptolemeisk geografisk karta och kristen ”Kosmisk” karta m Jerusalem i centrum

Kartor påverkades ofta också ofta av ideologiska faktorer som satte en religiöst eller kulturellt korrekt världssyn, eller en strävan att visa en ordning av världen som var meningsfull i relation till den rådande världssynen, före en ”objektivt” korrekt geografi. Gränsdragningen mellan de här faktorerna var dessutom inte så uttalad – det framgår t.ex. av att man ofta skildrade periferin av kartors motiv  som skådeplats för diverse mytologiska landmärken eller monster.

Vidare var kartor, och själva vanan att betrakta världen med en dylik referens, något som var förbehållet en ytterligt snäv krets av människor. Det var under upptäckternas tid och uppvarvningen till den europeiska upplysningen och imperialismen som kartor blev självklara referenser för en vidare personkrets. Dessförinnan var kartor något som nästan bara intellektuella och deras furstliga sponsorer ofta kom i kontakt med. Det betyder inte att kartor inte uppskattades eller saknade syfte även för en vidare krets, om de kunde få tag i dem: till exempel producerades resekartor, som t.ex. de på romerska vägar, eller av pilgrimsleder osv. Dessa var nyttiga artefakter – men så pass sällsynta att de flesta som skulle behövt dem för krig, resor eller förvaltning måste klara sig utan dem. Och det gjorde de också, eftersom kartor inte präglade deras syn på världen som de gör för oss.

Romersk vägkarta peutinger-table-map-Rome to sicily

Romersk Vägkarta

Season of the witch medieval-maps

Nicolas Age pekar på kartor i 1300-talspastichen ”Season of the Witch”

Det här är något som många nutida berättelser med ”historisk” prägel får om bakfoten vilket framgår av otaliga böcker, filmer och TV-serier, och deras benägenhet att ”smuggla in” kartor i handlingen och låta kreti och pleti hantera och agera utifrån dem. Detta torde ha varit enormt sällsynt i en förmodern verklighet, och utgör till stor del ett tankefel.

Game Of Thrones Map-Featured-050715

En av många kartfunderingar i den medeltidsinspirerade fantasyserien ”Game of Thrones”

Studiet av  kartor  är dock i sig ett rikt och fascinerande forskningsfält. Och för den som till äventyrs är intresserad av den verkliga historien utgör den tidiga kartografins historia, före den moderna teknologins och navigationens ankomst, en svåremotståndlig lockelse. En som går bortom studiet av gamla tiders kvarlevor – kartor har estetiska kvalitéer och kan vara mer eller mindre vackra som konstverk. Och som all konst, kan de också säga oss oväntat mycket om de människor som velat fästa en vision om sin omvärld på pränt med kartors hjälp. Något som framgår redan av en kort exposé av några viktiga hållpunkter i kartritandets historia.

Redan de gamla Grekerna…

Den grekiska civilisationen får ofta utgöra startpunkten för västerländska skildringar av världshistoriens utveckling – som om det inte funnits tidigare riken och kulturer annorstädes, flera med en rik historia tusentals år före de oborstade inbyggarna på några öar och bergiga kuststräckor runt egeiska havet kammade till sig.

När det gäller kartografi är dock detta grepp mindre omotiverat än i de flesta fall, vilket till viss del beror på just den grekiska kulturens begynnelse. Grekerna var inte de första kartritarna, men de fann sig splittrade, utspridda i olika konkurrerande statsbildningar, och dessutom tvingade att befatta sig med sjöfart och resande under framväxten av sina många stadsstater på ett sätt som stimulerade försök att visuellt skildra avstånd och färdvägar mellan deras spridda bosättningar längs östra medelhavet. Det här bidrog antagligen till att utveckla ett öga för detaljer parat med en ambition att återge världen såsom de verkligen fick intrycket att den var.

Grek kartor Homeros Hecateos Strabo Ptolemeus maps 900 BC-160 AD

Utvecklingen av Grekiska kartor från Homeros 900 FKr till Ptolemeios 160 EKr

Grekisk kartografi fick ytterligare skjuts av att det antika Hellas, som stiftat bekantskap med det väldiga Persiska Världsriket på 500-talet FKr, under Alexander den Store erövrade denna och därmed stora delar av den civiliserade världen från Egypten till Hindus. Efter det tog den grekiska studiet av den vidare världens geografi fart, och under de följande århundradena kom den hellenistiska, grekiskt påverkade kultursfären att producera en mängd seriösa kartografer som försökte återge den då kända världens geografi  – iaf så exakt som tidens mentalitet medgav. Att sistnämnda är viktigt att hålla i åtanke framgår av kartornas fokus och perspektiv. Östra medelhavet förblir centralt och mest noggrant återgivet, med en avtagande nivå av exakthet ju längre bort därifrån man kommer. Med ökande kunskap förskjuts dock centrum något, och en ökande insikt blir tydlig: att yttervärlden är mycket större och mer varierad än vad de tidiga grekerna kunde ha föreställt sig.

Pompeianus Mela world map karta 60 AD

Romersk Karta av Pompeianus Mela ca 60 EFkr

Den här utvecklingen fortsatte efter att den grekiska världens ersattes, eller kanske snarare övertogs, av det likaledes kosmopolitiska Romarrikets aegis. Kulmen av antik geografi nåddes således under Romarriket med sådana kartritare som Ptolemaios. Dennes världskarta var så detaljerad, vid och omfattande i sin ambition att avbilda all den för romarna och grekerna kända kunskapen om geografi att den blev en standard som kom att överleva romarrikets fall och som både västerlandets, den ortodoxa världens och viktigast av allt, Islams karografer och geografer utgick från i över 1000 år.

Muslimerna tar över Stafettpinnen

Byzantine Greek world map from Ptolemy's first (conic) projection -Codex Vaticanus Urbinas Graecus 82, Constantinople c 1300

Bysantinsk karta från Ptolemeios i konisk projektion

Muslimerna erövrade stora delar av det Östromerska riket och kunde tämligen direkt inkorporera dessas geografiska och kartografiska kunskaper för sitt växande imperium. Intresset för kartografi i den muslimska världen hade dock också andra rötter. Dess andliga centrum i Mecka, mot vilken de troende dagligen hade att vända sig varhelst de befann sig i det vidsträckta kalifatet, inympade i muslimerna en särskild relation till ett ”långt bort” som både var avlägset men också ständigt närvarande, och ett behov av att ta ut avstånd och riktning dit. Att en rättroende helst skulle företa sig en Hajj, en pilgrimsresa till den heliga staden, ökade bara på detta.

Al_Masudi's_Map_of_the_World 871-957 CE karta

Världskarta av Al-Masudi 871-957 EKr

Uppsättandet av det abbasidiska Kalifatet i Bagdad 750 AD sammanföll med den gyllene eran av muslimsk vetenskap, då lärda och skrifter från när och fjärran ansamlades i Bagdad och andra centrala orter, och lärdomscentra som ”Vishetens Hus” etablerades för att översätta och bygga vidare på den kunskap som dittills uppnåtts. En av dessa vetenskaper var kartografin, och parallellt fanns också ett stort intresse för angränsande vetenskaper som navigationskonst och astronomi.

TabulaRogeriana 1154 based on al-Idrisi _upside-down textoriented

Tabula Rogeriana fr. 1154 baserad på al-Idrisi (upp och ner)

Kalifatet hade en distinkt fördel när det gällde att samla in och förvalta just de grekiska framstegen på olika områden. Stora stycken av den hellenistiska världen hade hamnat under dess spira, och det saknades under de första århundradena inte intellektuella som behärskade de relevanta språken.

Ottoman World map miniature 1583AD

Ottomansk världskarta 1583 (upp o ner)

Sålunda bevarades och förfinades de antika kartografernas verk, till vilken de islamiska lärde kunde bidra med det väldiga arabiska imperiets geografiska insikter. Även efter det abassidiska kalifatets förfall och skingrandet av de centrala muslimska lärdomscentra fortsatte en hög nivå av kartografisk ambition att upprätthållas.

Piri Reis ottoman atlantic map 1513 piri_dunya

Piri Reis Atlantkarta m sydamerikansk kustlinje 1513

Det turkiska Ottomanska Rikets uppstigande till en världsmakt under 1500-talets första år såg ett återuppsving för muslimsk kartografi. Ottomanska sjöfarare som Piri Reis mfl. införlivade allt mer detaljer och exakta angivelser från sina vittfamnande expeditioner i ottomanernas tjänst, från indiska oceanen till södra Afrika – och dessutom en beredvillighet att ta till sig de nya upptäckter som västerländska sjöfarare som Columbus lagt i dagen.

Det ottomanska rikets definitiva nedgång som stormakt på 1700-talet fick dock se den egna kartografiska traditionen gå samma väg, och inhemska ottomanska kartor fick så småningom vika för de allt mer exakta västerländska kartverken.

Det kosmiska Indien

Hur lyckosamt för världen Islams bevarande och utvecklande av antikens kartografi var framgår tydligt när man jämför med en annan högkultur som skulle ha kunnat utveckla denna vetenskap, nämligen Indien. Indien bidrog förvisso indirekt till inte bara geografins utan alla moderna vetenskaper genom sina landvinningar på det matematiska området, som utvecklingen av det moderna decimala nummersystemet. Men, och detta var inte ett isolerat fenomen, det kom främst att bli andra, framför allt araberna/muslimerna från kalifatets tid och framåt, som kom att bruka dessa insikter på ett praktiskt sätt. Detta omfattade även kartografin.

Jain cosmic map

Jainistisk Kosmisk karta 1500-talet

Merdelen av de inhemska Indiska kartor som levt kvar till idag har ett helt annat fokus: nämligen på kalendrar och astronomi, för konstellationerna och andra kosmiska landskap snarare än den materiella världen.

Det fanns geografiska kartor även i Indien, men bruket av övergripande storskaliga verk med ambition att korrekt återge geografiska data i visuell form, såsom världskartor, hade aldrig den spridning som de fick i västerlandet eller islams värld.

Mughal-riket i norra Indien 1732

Mughal-riket i norra Indien 1732

Vad som återstår från 1500-talet och framåt som vi skulle känna igen som ”riktiga” kartor är av begränsad art, både till storlek och syfte. Sålunda finner man några spridda exemplar för militära kampanjer, för folk & -landräkningar och andra sådana småskaliga  bruk; men av större verk jämförbara med den muslimska och västerländska ansatsen finns mycket lite inhemskt kvar. Det är först med ankomsten av framför allt muslimsk kartografi till Indien som regionala och storskaliga kartor börjar produceras i större skala.

Indo-Islamic world map, Muhammad Sadiq Isfahani, Jaunpur 1646–47

Indo-islamisk karta av Ifahani, 1646

Fjärran Östern

Det anses numera, och på goda grunder, oftast inte fruktbart att tala om ”Fjärran Östern” som en indelning av världen. Men att denna enorma region, innefattande Japan, Koreahalvön och Kina trots sina stora inre variationer, liksom västerlandet och islams värld delade en delvis sammanhållen intellektuell kultur kan heller inte gärna förnekas. Detta framgår till exempel på det kartografiska området, där man till skillnad från Indien utvecklade en praktiskt inriktad och omfattande tradition av  storskalig kartografi.

För regionens gigant, det väldiga ”Mittens Rike”, låg Kina i centrum – förstås. Den kulturella och geopolitiska drive som kännetecknas av de återkommande centralt styrda imperier som präglat Kinas historia framgår tydligt av de kartor som bevarats från 1100-talet och framåt. Detta särdrag gav goda incitament för att visuellt återge de många städerna och viktiga vattenlederna, med fokus på att återge de interna förhållandena i vad som sågs som den centrala, relevanta delen av världen, dvs. Kina.

China and the Barbarian Countries. Engraved in stone in Fuchang in about 1136

Kinesisk karta, Fuchang 1136

Kinas kartografiska utblick fick en skjuts framåt efter mongolrikets instiftande och sedermera erövring av Kina under 1200-talet, inte helt olikt vad som var fallet med grekernas utökade världsbild under den hellenistiska eran. Men till skillnad från grekerna, som hur vitt de än kom att sträcka sig ändå var akut medvetna om att de bebodde endast en mindre bit av den kända världen, var Kina med sin imperietradition och sin väldiga och mer sammanhållna geografi och befolkning mindre benäget att skifta fokus från sitt eget kärnområde till en vidare värld.

Da Ming Hu Yu Ti – kinesisk Indienkarta ca 1390

Det var inte så att Kineserna var omedvetna om en vidare värld därute – enstaka kartor över t.ex. Indien visar att de hade tillgång till data för att visualisera världen bortom sin egen sfär. De var bara inte speciellt… intresserade av vad som låg bortanför Mittens Rike med dess satelliter.

Det är ett vittnesbörd över den kinesiska tankemässiga dominansen över ”sin” region, att denna inställning att betrakta världen utifrån deras något snäva stormaktsperspektiv kom att prägla även Korea och Japan, riken och kulturer med egen kartografisk tradition. Dessa byggde mycket på kinesiska förlagor, men kom att utöka dem med mer detaljer kring sina egna närområden, och rent generellt genom att tydligare återspegla sådant som kustlinje och öar utanför det kontinentala fastlandet. Trots det kom arvet från den kinacentrerade världsbilden att ligga kvar som ett slags inlandstillvänt fokus – det kan t.ex. noteras på hur noggrant flodernas utsträckning är inritade i den koreanska kartan nedan, något som skvallrar om dess syfte och prioriteter.

Korean General Map Of Distances And Historic Capitals ca1470

Koreansk världskarta 1470

Japan, som i större utsträckning än Korea dessutom led av en slags inhemsk inåtvändhet, inte minst till följd av dels attackerna från mongolerna på ön på 1270 -och 80-talen samt den starka begränsning av kontakter med yttervärlden som blev följden av Tokugawa-shogunatets instiftande på 1600-talet, fortsatte inte desto mindre att producera nyttiga kartverk. Att de trots sin relativa isolering var beredda att ta till sig ny information om och av yttervärlden framgår t.ex. av nedanstående karta från 1600-talet, som har en mycket vidare utsträckning än kinesisk-inspirerade kartor traditionellt haft, inkluderande Indien och persiska viken.

Japanese 17th C Map East Asia & India

Japansk 1600-talskarta över Östasien och Indien

Trots den höga nivån och brett förankrade traditionen av inhemsk kartografi som sprang från denna region, kan man sammanfattningsvis se att även denna så småningom fick ge vika för den mer vittfamnande och expansiva tradition som anlände från västerlandet från och med den tidigmoderna epoken och framåt.

Kinesisk karta Matteo_Ricci_Far_East_Map 1602

Kinesisk karta 1602 kopierad av Matteo Ricci

Sistnämnda understöddes av en allt mer ambitiös strategisk och vetenskaplig grundval, som efter att ha inkorporerat vad som var nyttigt från andra högkulturer, sammanfogade dessa till den allt mer precisa och exakta kartografi som utgör basen för dagens kartor.

Tillbaka till Västerlandet

Medeltida Karta Map Tavola_di_Velletri 1430 AD

Tavola di Velletri, italiensk karta 1430 AD (upp och ner)

Mellan senantiken och högmedeltiden beskrev kartografin, som mycket annat i väst, en utveckling av först skarp nedgång, då den antika världens skrifter och kunskap delvis skingrades och den intellektuella kultur som dessa vilade på ersattes av annorlunda världsbild, för att sedan åter expandera utifrån en ny platå.

Ptolemy_cosmographia_1467_-_arabian_peninsula

Zamoyski-kodexen (1467), ptolemeisk karta m uppdaterad arabisk halvö

Flera faktorer möjliggjorde för detta kulturella avstamp. Den avgörande kontakten med islams kartografer och återupptäckten av de antika geograferna sammanföll med en tid av politiska omvälvningar då Europas horisonter breddades och öppnades upp för en större värld, först efter mongolernas erövringar på 1200-talet och sedan med sökandet av nya vägar österut vilka oförhappandes ledde till upptäckten av en helt ny världsdel – Amerika.

Ptolemeisk karta uppdaterad för Norden – se dock hur Grönland tänktes hänga ihop m Ryssland. Från Zamoyski-codexen 1467

Ptolemeisk karta uppdaterad för Norden – se dock hur Grönland tänktes hänga ihop m Ryssland. Från Zamoyski-codexen 1467

Liksom tidigare grekerna hade västerlandet under dessa förhållanden och fas av sin utveckling närmast en fördel i att vara splittrat i konkurrerande riken och maktområden. Dessa hade olika inriktning och intressesfärer – men delade en gemensam intellektuell horisont som därmed breddades åt flera olika riktningar samtidigt.

Fra Mauro världskarta 1459 AD (upp och ner)

Fra Mauro världskarta 1459 AD (upp och ner)

Medeltida kartor utveckling Medieval world Maps_1

Utveckling av Västerländska kartor 1320-1459

Mångfalden ökade vidare möjligheterna för patronskap, dels av de färder och den utforskning som bildade basen för intresset av den vidare världen, dels incitament för att skapa sig överblick av de nya horisonter som öppnade sig. Upptäckaren Christofer Columbus är ett talande exempel: han var genuesare, verkade först bland de maritimt expanderande portugiserna, för att sedan byta patron till de spanska härskarna när han inte kunde få utlopp för sin ambition i Portugal. Utrustad med det senaste av världskartor, som felaktigt uppskattade storleken på den eurasiska landmassan (se t.ex. Behaim nedan), reste han ut i det väldiga blå och snubblade över en helt ny kontinent – som han till råga på allt envist vägrade tro var något annat än Ostindien till sin död.

Martin Behaims världskarta från 1493, uppdaterad 1507

Martin Behaims världskarta från 1493, uppdaterad 1507

Columbus och många andra lyckosamma resandes strävanden återspeglade också en intellektuell kultur på uppbrott, där nyfikenhet och en tämligen aggressiv expansionslusta tilläts ta sig nya uttryck och premieras på ett sätt som tidigare inte skulle varit fallet. Det bidrog till att ett fokus på upptäckter och radikal uppdatering av vad man dittills känt till kom att prägla den nya europeiska vågen av kartritande, vilket gavs ytterligare skjuts av att man tog sig till platser som man dessförinnan antingen aldrig hört talas om (som Amerika), eller varit avskurna från (som Indiska Oceanen).

Nicolay de Caveri, circa 1505

Världskarta av Nicolay de Caveri 1505 med nya kontinenter

Breddningen av Västerlandets världsbild var speciell i och med att den kom att domineras av färder på havet, något som i jämförelse med en mer inlandsbunden utblick gav ytterligare incitament, inte bara åt kartritande utan av anknutna kunskapsfält, som navigationskonst och astronomi. En slags dominoeffekt uppstod där de fysiska upptäckterna och därpå följande kartografiska visualiseringarna av dessa stramades upp och drev på en allt snabbare och bredare utveckling av alla vetenskaper: ett tydligt exempel är letandet efter en säker metod att mäta longitud på världshaven, en utmaning som drog in några av världens främsta hjärnor i flera sekler och markerades av parallella framsteg inom kronografi, astronomi, geografi och mekanik.

Alla dessa faktorer möjliggjorde för västerlandets utforskare och kartografer att sträcka sig ut och bli den civilisation som blev först med att bese och visualisera hela världen, både bildligt och sedan även konkret. När västerlandet gick in i upplysningseran hade man skaffat sig ett nästan oöverkomligt försprång i kunskap och förmåga att mäta upp världen, något som blev tydligt i den totala dominans som västerländska kartverk kom att få, och återspeglade den dominans som västerlandet kom att få som den första verkligt globala civilisationen mot andra hälften av 1700-talet.

Världskarta1507 AD world map

Världskarta ca 1507 EKr.

—————————————————————————–

Om några berömda kartor i kartografins historia, se t.ex.

  • Claudius Ptolemaios och dennes kartor, som kom att dominera världsbilden i väst, se Wikipedia: Ptolemy och Wikipedia: Geography (Ptolemy)
  • Tabula Rogeriana var en beskrivning av den då kända världen med tillhörande karta, av den arabiske geografen al-Idrisi, tillkommen 1138-1154. Se Wikipedia: Tabula Rogeriana.
  • Martin Behaim och dennes berömda världsglob, på vilken han projicerade en uppdaterad Ptolemeisk karta, föregick upptäckten av America och bildade kulmen av den medeltida kartografin, se Wikipedia: Martin Behaim
  • Globus Jagellonicus från 1510 är den äldsta existerande jordgloben med den Amerikanska kontinenten, se Wikipedia: Globus Jagellonicus

Om navigationskonstens historia se https://en.wikipedia.org/wiki/History_of_navigation

Om resande och kartografi i den klassiska västerländska eran se https://en.wikipedia.org/wiki/Travel_in_Classical_antiquity

Om Christofer Columbus och betydelsen av upptäckten av Amerika:

Om utvecklingen av världskartor, se Evolution of the World Map

Många fina exempel på förmoderna kartor finns på Bloggen ”Ancient World Maps

Om utveckling av en Islamisk Kartografi:

Se om Indisk Kartografi under medeltiden se Artwis.com – Cartographic tradition of India

Studiet av historiska kartor bjuder ännu på en del kartografiska kontroverser om vad kartorna egentligen avbildar eller syftar på – och vissa har t.o.m. storpolitiska implikationer till denna dag. Se några exempel nedan:

Om att kladda sig fram med akvareller…


Även sjukdom och olyckor i ens närmsta krets kan lämna något fruktbart efter sig. Efter att ha spenderat merdelen av 3 månader fram och tillbaka från sjukhus fann jag mig lite överraskad ha avverkat ett helt vykortsblock med små… akvarellövningar.

Det var inget genomtänkt – mest ett alternativ till tummade pocketböcker eller fipplande med smartfånen för att avleda tankarna, slå ihjäl tid eller varva ner. I början av året hade jag bestämt mig för att börja använda pensel för att måla vissa av mina bilder (varav några visats i inlägg här). Som övning började jag därför med väldigt grova små ”färgteckningar” utförda på ett litet vykortsstort block akvarellpapper – vilket har fördelen är att man ta med sig sin lilla portabla färgburk o några penslar och måla lite varsomhelst när tillfälle erbjuds. Nu när man sent omsider börjar varva ner är det lite kul att gå igenom det där – de visar om inte annat att man kan utvinna något ur de mest hopplösa förutsättningar.

Äppelträd o stuga akvarellpenntestDe första försöken handlade mycket om att alls få en känsla för hur färgen såg ut på papper och beter sig -samt att få den att hamna åtminstone i närheten av där man vill.

Akvarelltest hästSålunda kämpade man med att få ens darrhänta fingrar i styr och få fram något igenkännligt alls, och motiven kom i andra hand och var lite, ska vi säga oplanerade… Som en liten stuga med två äppelträd? Eller en gul häst? Varför inte? Grejen var att de var minimalt skissade, att själva färgen fick styra.

Framåt februari började jag satsa på litet mer medvetna motiv. Mest nöjd blev jag nog med ett vykort åt min favviskille Julian: med ett vagt minne av något presentkort jag sett någon gång fumlade jag fram ett sommarmotiv med en fiskande kille, en katt och en misstänksam… mås tror jag det är,

Metande pojke akvarellpenntest

äggmålande alv akvarelltestFramemot påsk var det dags att mer seriöst prova att färglägga teckningar med akvarell och alltså anpassa färgpalett och jobba på intilliggande färger – alltid ett problem med akvarell som vill ”blöda” mellan färger som ligger intill varandra. Och varför inte passa på att prova lite  ”påskiga” motiv för de påskpysslande sötisarna Alma o Julian?

Albin & phorusrhacos akvarelltestFör Alma målade jag en lite mangainspirerad tjej-alv som målade ägg (som vi två gjort) och – inspirerad av kycklinggrejen – en urtidsfågel (Phorusrhacos) som fått sina vingar gulmålade av en busig kille till Julian.

Jag blev lite glad över de där – mixandet av olika färger verkade ta till sig bättre än jag trott mig om.

Barflicka Akvarellpennor + post-tusch testDet gav uppmuntran för att fortsätta på den vägen, och jobba mot målet att kunna egenhändigt färglägga teckningar snarare än att göra det helt i datorn.

De närmaste veckorna fortsatte jag med olika färgövningar tillämpade på gradvis mer avancerade teckningar. Ett tidigt exempel är en slags… jag vet inte, det ser närmast ut som en servitris på en ölhall, av armarna att döma. Här var prylen att göra något med bara de färgerna gult och rött.

Augustus akvarellpenntestDen onde Augustus – en karaktär för mitt pågående bokprojekt för den fina Alma – var en annan liknande övning i att ta fram en bild utifrån färgen, här i syfte att genom målning lägga tonvikten på figurens långa klädnader i olika nedtonade gråa och bruna nyanser.

MonomakhosÄnnu en bit mer genomtänkt var att med färg ta fram en arbetsskiss för en annan figur från en av mina andra böcker. Det var en tänkt framtida akvarellmålning av Monomakh, en fruktad krigare och väring i tjänst hos ultimates, min berättelses motsvarighet till den byzantinske kejsarens garde av sådana nordiska killar i sin tjänst från 1000-talet och framåt.

Fram till april lade jag konsekvent på färg ovanpå ett minimalt eller helt obefintligt skissarbete, och de stödjande linjerna i vattenfasta pennor lades på i efterhand.

För några veckor sedan bestämde jag mig slutligen för att försöka akvarellmåla en mer seriöst menad skiss – det är en teckning på Amanda, kompis till Julia i mitt bokprojekt om Prinsessan och Draken. Med kalkerpapper överförde jag de viktigaste linjerna av teckningen, utförd i mjuk grafit, till akvarellpapper. Efter att målandet var klart lade jag helt enkelt teckningen ovanpå det målade. Resultatet kan ses nedan.

Amanda monterad akvarell

Det är lååååångt kvar till någon penselföring av acceptabelt snitt och att få till en jämnhet och konsekvent färgtillämpning. Men ett mål kommer i alla fall närmare – målandet börjar närma sig punkten där man kan använda den som grund för färgsättning av teckningar och annat som sedan förhoppningsvis städas upp i datorn. Trots den otrevliga inramningen så fick man alltså i alla fall med sig något från oändliga dagar av vaka, något som kommer att komma andra till del.

**********************************************

Mer bilder av Prinsessan Julia finns samlade i

https://paulusindomitus.wordpress.com/paulus-indomitus-pablos-galleri/galleri-for-prinsessan-och-busdraken/

Tidigare inlägg på temat prinsessan Julia och hennes värld finns i tråden

Prinsessan Julia & Draken Pelle

————————————————————–

  • Väringagardet bestod av väringar, dvs nordbor, till övervägande del svenskar, och utgjorde den medeltida Östromerske /Bysantinske kejsarens livvakt från den kejsar Basileus II (d. 1025) regering fram till Östroms fall 1453. De var en fruktad och respekterad stridande enhet, kända för sin trohet intill döden. Se http://sv.wikipedia.org/wiki/V%C3%A4ringagardet eller den något fylligare http://en.wikipedia.org/wiki/Varangian_Guard
  • Phorusrhacos var en jättelik, forntida köttätande fågel som levde i Sydamerika från ca 25 miljoner år sedan och i ett antal miljoner år därefter. Den kunde bli upp till 3 meter hög, och var den största köttätaren på sin tid. se http://sv.wikipedia.org/wiki/Phorusrhacos_longissimus

Havsdinosaurie & försök m vattenfärgspennor – för Julian (1)


Varje år har sina utmaningar, och årets verkar bli att lära sig hantera något som jag hittills hållit ifrån mig, nämligen akvareller och liknande medier. Ett tillfälle dök upp för att utforma en bild särskilt för ändamålet – via en dinosaurie till den fine Julian.

Mitt Stora Lexikon om Dinosaurier och Förhistoriska djurFörst var det motivet. Julian gillar sina dinosaurier, och som ofta sker slant tungan på morbror som lovade att rita en. Sagt och gjort, och jag fick låna en fin bok av Julian för inspiration. Utrustad med den fastnade jag för en av mina gamla favoriter: den havslevande Mosasaurus som härjade i världshaven för ca 70-65 miljoner är sedan. Med sina femton meters simmande läbbighet och käftar som kunde sluka en människa hel var det en havets motsvarighet till Tyrannosaurus. Det var ett riktigt coolt monster det där. mosasaurus storlek sizeMosasaurus Nu var jag litet tänd, men mina första utkast kändes…trista, och jag hade ingen riktig idé om hur jag skulle gå vidare. Såsom många gånger skett inspirerat av storasyster Alma, kände jag att därför att det åter var dags att man lyfter sig själv och gör något helt annorlunda, något man inte provat förr.

Entré… akvarellpennor! För ett litet tag sedan införskaffades ett set om tolv, med sikte på att prova lite handgriplig färgläggning. Akvarellpennor ser ut som färgade blyertspennor, men har ett helt annat sorts pigment, som löses upp och smetas ut vid kontakt med vatten. Teoretiskt sett skall man kunna göra lite snygga skiftningar med dem. Jag har hittills bara kladdat lite och fyllt i någon teckning för att få en känsla för hur mycket färg pennorna ger, men nu försökte jag mig för första gången på att skapa en bild från scratch med akvarellpennor som huvudredskap.

Julian's Mosasaurus utkast watercolor pencils akvarellpennor 21

Julians Mosasaurus akvarellpennor före vatten

Total nybörjare som man är, bestämdes att först göra ett målat utkast, för att pröva om det alls var någon idé med de där pennorna, och få en känsla för hur de ser ut på papper. Ett block med små, grova akvarellpapper för att göra vykort inskaffade och sedan började man förfärdiga en grov skiss… I det grova papperet syns raster och linjer väldigt tydlig, men jag var nöjd med ställningen för mosasauren, den ser lite slingrig och simmande ut. Nästa steg var att applicera vatten på färgen. Med påtagligt darr på manschetten blötte man penseln…

Julians Mosasaurus akvarellpennor efter vatten

Julians Mosasaurus akvarellpennor efter vatten

Julian's Mosasaurus utkast watercolor pencils akvarellpennor 24

Julians Mosasaurus akvarellpennor + tuschkant

Men se och häpna, det blev ju… inte helt katastrofalt. Färgerna flyter verkligen ut och blandas, och övergångarna passade särskilt bra för ett vattenlevande motiv.  Lustigt – det var inte medvetet, men trots att den är ett riktigt monster till havsdjur så framstår den inte som så läskig, den ser snarare glad ut, och inte på ett elakt sätt… Det är ögonen tror jag, och att den inte ser så taggig och grov ut på ytan.  Och det roliga är att det går snabbt, enormt mycket snabbare än mitt vanliga fumlande med färgläggning i dator. Så här bestämde jag mig för att den ska se ut, den tandglade mosasaurien för Julian. Sist provade jag också att göra lite efterarbete med vit vaxpenna för vissa högdagrar och återkastat ljus, samt tusch för konturen. Vaxkritan funkade bara så där, och för den fullskaliga bilden lutar det åt att man istället prövar att måla över med vitt, t.ex. med mer täckande gouachefärger.

Nu är det här bara ett utkast, en första skiss. Själva positionen kommer jag att behålla, men göra en mer fullständig teckning med riktiga skuggor och toner, vars konturer och huvuddrag får överföras på ett större akvarellpapper. Det finns också frågetecken om hur en mosasaurie egentligen såg ut, och frågan är om den inte liknade en krokodil och hade ett mer påtagligt fjälligt yttre, eller om den hade små fjäll som t.ex. en komodovaran. Oavsett vilket måste jag markera dess fjäll bättre än det väldigt släta skinn med fjäll som inte syns som utkastet ger intryck av. Detta allra första försök visar också att man förstås har tonvis att lära – för mig är det, förutom den nästan komiskt dåliga penselföringen, att få fjutt på hur laddad med vatten penseln måste vara. Förutom själva idén till bildens utformning var det förstås just färgerna, den akvarell-aktiga kvalitén som skulle prövas. Jag la märke till att är färgen väl smetats ut och torkat, sitter den rätt hårt – man kan inte utan vidare fortsätta att lägga på mer vatten. Några tutorials på nätet visar dock att det finns sätt att komma runt det där.

MEN för ett första försök måste jag säga mig vara lite nöjd. Akvarellpennor är ju en slags mellansteg mellan teckning och riktig akvarellmålning, och som just intro till vattniga medier fungerar de bra för en utpräglad tecknare som undertecknad. De passar utmärkt för en snabb färgläggning, och när man väl fått kläm på tekniken kan det säkert se acceptabelt ut. På det hela taget har det gett uppmuntran för att gå vidare, till en mer seriös teckning med påföljande målning av den vidunderliga mosasaurus, havsdjupens skräck.

För dig, Julian! Julian's Mosasaurus utkast watercolor pencils akvarellpennor 23

Ett hus, en Mile högt ? Och några mindre men imponerande försök…


Lite arkitekturnyheter som inspirerar till höga visioner för framtidens skyskrapor.

top skyscrapers of the world 2013 högsta skyskrapor

kone-ultrarope-new-technology-could-double-height-skyscrapersEn artikel i alltid läsvärda The Economist låter meddela att en av de stora hindren för byggandet av riktigt groteskt höga hus verkar ha fått en lösning, och det från osannolikt håll. Det finska hissföretaget Kone har utvecklat en ny hisskabel (KONE ”Ultrarope”) med tillhörande anordning, som består av kolfiber inbäddad i en form av epoxymaterial, som är bråkdelen så tung men mycket hållbarare än de stålkablar som idag används för hissar.

De som är intresserade av höga hus vet att det här med hissen är en svårare nöt att knäcka än vad man först tror. Problemet sitter främst i att när en stålkabel förlängs blir den så pass tung – om den skall vara säker – att en allt större del av dess tensila styrka och också energiåtgången i hissen går åt till att lyfta kabeln, inte hisskorgen. En 400 meters stålkabel för hissar, t.ex. väger mer än 18 ton. Det här gör att kabelns egen tyngd till slut kommer allt närmare den punkt där man helt enkelt inte kan göra den längre – den kommer att gå av under tyngden från den egna massan.

The Economist the other mile-high club lifts anda skyskcrapers june 15th 2013Den lätta men starka kolfiberkabeln har inte det här problemet – själva kabeln väger bara strax över en tiondel av motsvarande stålkabel. Även räknande med de delar av hisskonstruktionen som trumman, liftanordning, bromsar med mera som inte kan ersättas med ultralätt material kommer en lång (exemplet är 400 meter) hissanordning att väga någonstans under 40% av nuvarande vikt – och mycket mindre än så kommer att utgöras av själva kabelns vikt.

diagram tallest skyline megatall supertall

kone-elevator-constructionDen senaste tidens uppsjö av riktigt ultrahöga hus, flera av vilka nämns i artikeln (se den jämförande uppställningen ovan) har löst det här genom att anlägga hissarna i ett slags trappsystem med nivåer med stora foajeer då man får kliva av och byta hiss för att komma längre upp. Med den nya kolfiberkabeln kommer hissarna inte bara att kunna löpa hela vägen, de kommer att kunna resa sig högre än några hissar gör idag. Troligen kommer man att behålla ett visst trappelement – om inte annat så för att det har funktionella skäl (moderna skyskrapor är nästan alltid funktionsuppdelade, med en del för lokaler, en för kontor och en annan sektion för bostäder – och det är rimligt att ha dem samlade på olika nivåer) – men förutom att dessa icke-fullängdshissar kommer att bli energisnålare kommer varje sektion att kunna göras större och man kommer att kunna komplettera dem med hissar som löper längs med hela sträckan, en avgörande fördel för evakuerings- och serviceändamål. Det här rör för övrigt inte bara superhöga strukturer – det finns minst 3000 byggnader runtom i världen, inklusive vår egen skatteskrapa, turning torso, kaknästorn med flera, som kommer att kunna dra fördel av lättare och energisnålare kablar.

kingdom-tower-jeddah1I Saudiarabien har man nyligen påbörjat förarbeten för den största skyskrapan hittills: Kingdom Tower i Jedda, som skall bli en kilometer högt. Frågan är om den nya hisstekniken kommer att vara tillräckligt utprovad för att bli aktuell för det bygget: att döma av en pressrelease . Om så, kommer Kone i vårt finska grannland att kunna påräkna sig många beställningar, och vi se höghusen stiga allt högre, nu när detta hinder för deras uppstagande mot skyn slutligen överkommits.

Så – ta en sista titt på det som idag räknas som höghusens titaner. Snart får de sig sig omsprungna av hus som kanske är 2-3 gånger så höga. Med början i världens högsta byggnad till dags dato – Burj Khalifa i Dubai, 828 m högt, blir kanske det sista superhöghuset med traditionella hissar.

Burj Khalifa Dubai illuminated at night 828 m height worlds tallest building skyscraper skyskrapa

Den asiatiska giganten Taipei 101 Tower med sina 508 m lär snart få konkurrens i sin region – dess karaktäristiska design kan dock inget ta ifrån den.Taipei 101 night view

Det nyligen färdigställda Abraj al-Bayt, också känd som Mecca Royal Clock Tower på 601 m,  en del av renoveringen av den heliga staden Mecca som omtalats tidigt i denna bloggs existens (se inlägg här), får kanske nya grannar som överskuggar den. Allt är möjligt om oljepengarna fortsätter att rulla in till skrytbyggena vid Arabiska Gulfen.

mecka an-artist-render-of-emaar-residences-at-abraj-al-bait
I väst har byggandet av riktigt extremhöga hus inte alls samma attraktion som hos de mer nyrika staterna i t.ex. mellanöstern. Ett undantag från detta är dock strax avslutade Freedom Tower  på 541 m inklusive sin toppspira, uppförd på platsen för World Trade Centers två torn, vilka som bekant förstördes i terroattentatet 11/9 2001… Kommer den att fortsätta hålla topplaceringen i väst, eller kommer de nya hissarna att möjliggöra mastigare hus även hos oss?

Freedom Tower 541 m view city view

—————————————————

se andra artiklar på temat arkitektur och höga hus under tråden Arkitektur, t.ex.

För övrigt anser jag att alla hus över 50 m bör förstöras

Höga hus vid Klara, och det vanliga gnället

Studenttornet – Tankar kring ett möjligt hus Syskon

Ny arkitektur kan också bli Fel

——————————————————————–

Fler källor till nyheten om KONEs nya hisskabel:

Lite info om de högsta byggnaderna till dags dato ovan:

En bild säger mer än 1000 ord… om Venus och vår plats i Universum


Ett foto som illustrerade pappersupplagan av SvD förra veckan fäste ännu en gång uppmärksamheten på vår plats i världsalltet.

Det var i en recension av boken ”Jakten på Venus” av Andrea Wulf, och som handlar om det sällsamma vetenskapliga fenomenet Venuspassagen.

En Venuspassage inträffar när Venus passerar jorden i en vinkel som gör den synlig från solen.

SvD Onsdag 9 Maj

Synlig. Med blotta ögat. En annan planet.

Bilden ifråga, som illustrerade texten, togs från Einstein-tornet vid Astrofysiska Institutet i Potsdam-observatioriet. På projektionen av den pekade astronomen Knud Jahnke ut Venus i relation till Solen, även på det avståndet. Kom ihåg att Venus ändå är 108 miljoner kilometer framför solen på den bilden. Så solen är egentligen mycket mycket större än så. Ändå ger den en känsla för de där himlakropparna, som är verkliga, fysiska  objekt. Och Venus är nästan lika stor som Jorden, Det är vår tvilling vi ser där.

Venus

Fantastiskt är det. Åter kan vi se, verkligen se med egna ögon, vår plats i Universum. Ett klot snurrande runt ett gigantiskt exploderande gasklot: ett av 100 miljarder bara i vår galaz; men en där människoapor tack vare evolutionen kan blicka ut och uppskatta väldigheten i de mekanismer som av en lycklig händelse råkade spotta ut oss.

Se texten till artikeln nämnd ovan i http://www.svd.se/kultur/litteratur/ett-himmelskt-aventyr_7182691.svd

Introduktion om planeten Venus i http://en.wikipedia.org/wiki/Venus och venuspassager http://en.wikipedia.org/wiki/Transits_of_Venus

Rymden kallar…sublimt och mäktigt på samma gång


Det var en bra vecka för de som är intresserade av vårt universum. Fina bilder kom in från rymdteleskopet Apex och vi kunde se den mäktigaste kraften i universum ”live” – ett gigantiskt svart hål som slukade en stjärna…

Det är passande att APEX-teleskopets antenn som avslöjar det osedda för oss heter ALMA…

I världens torraste plats i Atacamas öken i norra Chile, bland salpeterdammiga ödemarker där på sekler ingen regndroppe fallit, står APEX, the Atacama Pathfinder Experiment. Detta teleskop, som är frukten av Europeisk rymdforskning inom ramen för European Southern Observatory, står i avantgardet för så kallad submillimeterastronomi, som tar in de ytterst småvågiga frekvenserna som avges från gaser och stoftmoln i rymden. När sådana stoftmoln värms upp av solvindar från stjärnor runtom, eller komprimeras av någon anledning, avger de en svag värme, ibland bara några grader ovan den absoluta nollpunkten, som hittills varit alltför lite för vanliga radioteleskop att ta in.

Förr var således sådana stoftmoln främst hinder för vårt seende, en imma för våra ögon som sökte de mer uppenbara, lysande objektens ljus: stjärnor, galaxer, kvasarer… Men med APEX förvandlas de till huvudshowen. För stora moln av stoft och gaser är viktiga objekt i sig. Det är ur dem som stjärnor och planeter föds, och i slutändan galaxer och galaxhopar… De är tillvarons yttersta stoff, av vilken solsystem kommer till. Eller omvänt, de rester som blir över när en stjärnas liv brunnit ut, och den i sina dödsryckningar slungat sin massa ut i rymden.

Där skall de kanske sväva i evärdeliga tider, eller kanske, en gång, samlas åter och börja rotera, klumpa ihop sig igen, och så i dess centrum skall gravitationens mäktiga krafter som pressar själva atomerna samman, tända åter ett skapelsens ljus, och en ny födelse och en ny dag randas, för en nyfödd stjärna…

Tack vare APEX kan vi nu se dem klarare än någonsin, tillsammans med de stjärnor de omger, majestätiska syner av sublim skönhet som låter oss skåda ännu in bit in i tillvarons innersta. För den som söker bävan, och mystik, se in i de nya bilderna av molnet runt Messier 78 vid Orions bälte som APEX nu uppenbarat för oss. Det är, för att citera Christopher Hitchens, något annat än brinnande buskar.

Under tiden…2,7 Miljarder Ljusår bort

Eller neej kanske inte samtidigt, för 2,7 ljusår bort betyder som vi vet också för 2,7 miljarder år sedan… Jaja, detaljer. Forskare anslutna till NASA har sedan 2010 använt dels ett av teleskopen uppe på Maui-vulkanen på Hawaii och rymdteleksopet Galaxy Evolution Explorer för att följa vad som verkat vara en mycket, tja konstig supernova…som visat sig vara något helt annat.

En stjärna blir slukad hel av ett supermassivt svart hål med en massa runt 3 miljoner gånger vår egen sols, ett sådant som återfinns i galaxers mitt (inklusive vår egen kära Vintergata)… Det är groteska krafter forskarna fått fatt på, och första gången som man ser det där i realtid, så tydligt. En sällsynt chans också, det är kanske en gång på 10 000 år som en stjärna förtärs på detta sätt i ett grannskap där vi kan se det. Med vår nuvarande utforskningsteknologi skall tilläggas.

Se dataanimationen av teleskopens observationer under 139 dagar. Först ser man en prick som närmar rör sig snabbt, snabbt över himlavalvet… sedan bryter det löst. Den stackars stjärnan har ingen chans. Den långa plymen som syns röra sig och krökas inåt är alltså den sönderslitna stjärnans massa som sluxas av det svarta hålets vortex. En del reflekteras av tidvattenkrafterna vid händelsehorisonten och slungas ut i väldiga plymer av massa som sedan faller tillbaka ner… fantastiskt.

Jag kom att tänka på Soundgardens klassiska ”Black Hole Sun” som åtföljande musik…

————————————————————–

APEX-telsekopets hemsida http://www.apex-telescope.org/

Se även Wikipedia http://en.wikipedia.org/wiki/Atacama_Pathfinder_Experiment

rapporterat bland annat i

NASAs egen kommuniké och sida om det svarta hålets framfart http://www.nasa.gov/mission_pages/galex/galex20120502.html

Fler pressröster om det svarta hålet

Några reflektioner för de introverta bland oss


Ett tal på TED och en olycka med min dator ger upphov till en betraktelse över något som många behandlar som vore det ett problem: att vara en introvert, en inåtvänd person.

Jag är inte en utgående person, inte spontant, av naturen. Med många andra, i själva verket en god andel av befolkningen, är jag i ro, och känner stimulans, när jag själv får ta in intryck, skapa och ordna mina tankar i enskildhet.  

Susan Cain – the power of introverts, en push för de introverta

http://www.ted.com/talks/susan_cain_the_power_of_introverts.html

Det här handlar inte om att vara asocial eller rädd för att träda inför grupper. Sådant är för sociala fobiker, alternativt folk med dåligt självförtroende som är rädda för andras reaktioner. Jag har t.ex. inte problem med att tala inför grupp, något som gör många människor nervösa. Eller rättare sagt, inte med handlingen i sig. Men det finns en olust där ändå, under ytan, i form av ett visst mått av måhända överkritisk syn på min egen prestation. Som när jag tecknar, vilket är ett annat sätt att presentera något och föra det inre i ljuset, är jag sällan, ja aldrig riktigt nöjd. Det skulle alltid kunna bli bättre. Jag grunnar i evighet på vad jag kunde ha sagt, vänder och vrider på det. Det här är ett förhållningssätt till upplevelser som är reflekterande och kräver en hög grad av inre processande och värderande. En tendens till överkompensation är typiskt för den introverte, som upplever saker och ting starkare, reflekterar över intrycken mycket.

Tänkande, den introvertes forte. Auguste Rodin - Tänkaren

Att vara introvert är inte att vara en människofientlig ensamvarg. Likt alla människor söker man och behöver interaktion med andra. Det goda samtalet, förmedlandet av kunskap, diskussionen – det här är lika njutbart och nödvändigt för oss, om inte mer. Men det är väl avgränsat. Till skillnad från en extrovert person som trivs mitt i vimlet och vill vara där typ, jämt, inträder en form av utmattning hos oss. Det tar mer att tvingas framträda för andra dag efter dag efter dag och ständigt behöva agera i en social kontext. Sociala medier kan vara en underbar sak för många av oss, och ge möjligheten den introverte söker, att ta den input möten ger och själv grunna på saken. Men sedan återkomma. Även om det kan dröja (sociala medier kan förstås också verka som ett evigt cocktailparty för den som så vill…)

Det finns som alltid en gråskala, och varianter. Jag är mer introvert än de flesta, men framstår tydligen samtidigt ofta som en snackpåse och väldigt säker i tilltalet, ja dryg och nonchalant om man får tro många, när jag är ute i världen. Men det där är korta utbrott, avvikelser från regeln.  Det ändrar inte den grundläggande tendensen. Jag blir svårt stressad och olycklig om jag inte får fundera och göra mina prylar mest varje dag. Dagar kan gå utan att jag känner större behov av att frottera mig med mängder av människor. Men kontakten med sina närmaste, och även större möten då och då, där man får chansen att göra sig nya bekantskaper, blir förstås viktigare då. Saknad efter andra, och även rädslan för att verkligen vara ensam, övergiven, finns förstås där också – bara på en lite mer utdragen tidsskala.

Introverta vill pussas och kramas också - Auguste Rodin, Kyssen

Det finns en kulturell dimension i hur det introverta manifesteras också. Jag kom att tänka på ett uttalande från Daniel Espinoza, regissören till bioaktuella ”Safe House” om när han första gången insåg hur stor och meckig en amerikansk filminspelning var.

”Den här naturkatastrofen, som är vår inspelning […] Jag tar mig inte in där, det där ser typ, för tok för jobbigt ut”

(hela intervjun finns i http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=3051&artikel=4991397&play=3804154&playtype=Sändning)

USA är den mest snackiga, mest försäljaraktiga varianten av västerländskt samhälle, och  även hos oss mycket sociala människor kan få höra, och känner sig också själva som, väldigt tysta, beskedliga och inbundna där.  I jämförelse är det antagligen ett större problem att ha introverta böjelser i en sådan kontext, något som nu börjat uppmärksammas. Susan Cain i videoklippen här är ett exempel – hon står för tusan på en scen och snackar järnet – hur introvert kan man vara då? Men i deras kontext är hon väldigt lågmäld, och behöver mycket tid mellan snackpassen. Jag kan oxå göra jämförelsen med flera länder i latinamerika där kulturen också är mer utåtriktad, mer baserad på snabba kontakter, på många möten och mycket kallprat.

Sverige har ofta ansetts vara ett jantelagsland där alla kniper käft. Det är en grov förenkling, och introverta vet det väl. Att de sociala formerna är mindre extravaganta och mer subtila här, ändrar inte faktum. I själva verket sätter vår konsesuskultur stora krav på anpasslighet, förmågan att socialisera med färra uttalade tecken och signaler. Den introverte riskerar följaktligen att bli mer isolerad här.

Det finns implikationer för många mänskliga fält, inte bara det privata, i att hitta en balans för det där. Inom undervisningen t.ex. blir gruppuppgifter som inte sällan är rätt vagt formulerade allt vanligare – det passar den introverte tämligen illa. Det finns också sedan länge en oro för att trycket att vara konform, och anpassa sig till mängden, kväver kreativiteten. (se t.ex. http://www.psychologytoday.com/blog/quiet-the-power-introverts/201105/creativity-introverts).

Möten och konferenser i arbetet är också en arena där den extroverta personligheten naturligt dominerar – men åstadkommer de verkligen så mycket, de där mötena? Ofta vilar framgången mer på ryggen av det arbete som de mer tillbakadragna utfört i kulisserna och som andra, mer bredkäftade typer, alltför villigt tar åt sig äran för. Det synes mig att kombinationen är det mest fruktbara. Möten behövs för att ge inspiration och nya impulser, nya perspektiv. Har man detta fokus får man ut det bästa av båda världar. Men om social interaktion mest kommer att handla om status, om att försvara positioner och visa upp sig själv, går man miste om den reflektion och det det mer djuplodande insikter som är en mer introvert läggning eller arbetes signum.

En längre presentation av Susan Cain http://www.youtube.com/watch?v=AzlCIS072_Y

I dagens samhälle går riktningen åt andra hållet: ”sälj-dig-själv” och var sprallig -och-utåt-kulturen vinner mer och mer mark. Det här passar tyvärr inte många av oss så där jättebra, men också misstänker jag, inte samhället i stort. Ett samhälle där det är ett socialt tvång att smila upp sig och vara gruppinriktad, där alla drömmer om att vara celeber, ses som sympatisk och vara festens stjärna upplever jag och många med mig som lika tryckande och auktoritärt som en där inbundna och tysta grubblare sitter och trycker för sig. En blandning är som vanligt att föredra, och kanske en större förståelse och acceptans för att folk är olika och att alla typer har något att bidra med.

En introvert hjälte för min berättelse - Yakane reflekterar i sin kammares mörker i Aracanea

———————————————-

Se introduktion i wikipedia om introvert-extrovert, en grundläggande kategori i psykologin http://en.wikipedia.org/wiki/Extraversion_and_introversion

Frågan om hur de här personlighetedragen är biologiskt förankrade diskuteras för närvarande inom forskningen, se artikeln http://www.scienceagogo.com/news/19990228212951data_trunc_sys.shtml

Susan Cains bok har landat och gett bränsle till en diskussion som pågår som bäst i USA, där fokus ofta ligger på om introverta vs extrovert läggning är mer, tja effektiv. Nyttoaspekten går som en röd tråd där, tyvärr måste man säg. Se t.ex.

Kopplingen mellan kreativitet och en introvert läggning är en omstridd fråga. Forskningen är inte entydig, och kan otlkas på flera sätt. Som vanligt inom psykologin finns flera läger – en kritik av Susan Cains starka tryckande på att introverta är mer kreativa kommer från Keith Sawyer, en anhängare av gruppprocser – se hans blogginlägg http://keithsawyer.wordpress.com/2012/01/16/does-solitude-enhance-creativity-a-critique-of-susan-cains-attack-on-collaboration/. Se också blogginlägg som pekar på andra resultat som pekar i annan riktning, som  http://www.bakadesuyo.com/are-extraverts-smarter-than-introverts

Dumskallarnas Konspiration: Mera Kreationist-Dinosaurier…


En tuff vecka av rännande runt i några av Sveriges högskolesäten har inte gett mycket tid för nya inlägg… men för att pigga upp mig själv mellan varven kladdade jag lite på ett infall apropå den i sin totala felaktighet närmast geniala idén att Bokstavstrogen bibeltolkning + Dinosaurer = sant. Eller rimligt. Eller inte det minsta stolligt.

Som en bra kommentar till första inlägget på temat (”Kreationister och deras dinosaurer”) påpekade finns det en alldeles speciell… dumhetens estetik i kreationistiska illustrationer, som påminner om… tja, Nordkorea. Det är sant, och liknelsen är förstås träffande på mer än ett sätt. Rent estetiskt finns i alla fall där en kitschig realism som i sin förljugna parallelvärld vill skildra saker i ett slags grälla färger i softat ljus som verkar tilltala de trosbenägna.

Den här förljugehhetens estetik med ett absurt innehåll passar förstås kreationismen som hand i handske, eftersom den försöker slå fast sådant som överträffar även den nordkoreanska vanföreställningens mest bisarra uttryck. Några av bilderna är smått geniala i sin totala osmaklighet och absurdism. Jag menar…Jesus ridande en Diplodocus?

Som ett slags inblickar i en hallucinerande hjärna är bilderna förstås intressanta, men drar oundvikligen löje till sig. Sidor som Pharyngula och Daily Kos har mer eller mindre haft tävlingar och utmaningar i att göra den knäppaste varianten, som Jesus, Johannes Döparen och en… apatosaurus?

Den kommenterande bloggkollegan påpekade just att de där kreationistiska bilderna inspirerar till parodier och antivarianter redan utan mycket behandling – en ny bildtext räcker nästan, de är ju så uppenbart fåniga att de är sin egen värsta fiende. Det finns redan förstås, som framgår av flera exempel nedan. D0ck kan de förstås aldrig bli för många, och gärna vara på svenska…

Efter att ha letat efter lite mer skämtteckningar och karikatyrer på temat en trött kväll fick jag syn på en rolig, extremt enkel nidbild, där en tyrannosaurus löper amok på arken i bästa ”Jurassic Park”-stil (se till vänster). Efter att jag fnittrat färdigt satt jag senare och kladdade ett slags telefonklotter på samma tema, som på klotters vis växte till en liten bild…

Den där var ju lite kul, och eftersom den var gjord med bläckpenna från början gick det rätt lätt att tuscha den till en riktig teckning.

Så småningom, till tonerna av podcasten av ”The Atheist Experience” fick jag för mig att färglägga den en sen natt…

Den färdiga bilden blev som nedan. Mitt lilla halvt oavsiktliga bidrag till att kasta löje på de amsagor som möjligen kan roa barn, men som endast en av kreationistiskt dravel grundligt nedbruten hjärna kan ta för bokstavligt sann.

Arken dag 27: Matningen började bli ett problem

Se mer om Bibeltrogna Kreationister på denna Blogg

https://paulusindomitus.wordpress.com/2011/11/11/dumskallarnas-konspiration-kreationister-och-deras-dinosaurier/

https://paulusindomitus.wordpress.com/2011/09/29/dumskallarnas-konspiration-kreationism-i-sverige/

https://paulusindomitus.wordpress.com/2011/09/08/dumskallarnas-konspiration-kretiners-jag-menar-kreationisters-undervisning/

https://paulusindomitus.wordpress.com/2011/09/15/dumskallarnas-konspiration-jorden-snurrar-inte-kring-solen/

Om en verklighetsbaserad världsbild kontra kreationistiska solsting, se

https://paulusindomitus.wordpress.com/2011/06/10/the-greatest-show-on-earth-sa-gick-det-verkligen-till/

 

Mer om Steve Jobs, apropå Dennis Ritchie


En uppföljning av ett inlägg tidigare här på bloggen där jag påpekade några av Steve Jobs mörkare sidor mitt i hyllningskören efter sistnämndes död. Det här aktualiserade av ett meddelande med tillhörande bild som snurrar runt på bl.a.Facebook där man jämför Steve Jobs och Dennis Ritchie, som av en händelse också dog strax efter Applegurun.

Jag hittade originalbilden, inklusive dess bildtext, på Maniacworld.

Även jag skall öppet tillstå att Dennis Ritchies död gick förbi utan att jag uppmärksammade det. Jag är ingen dataingenjör eller systemvetare, eller ens aficionado av sådant (”Blanda nu inte ihop C och C++ när du skriver om det där, det är inte alls samma sak”, som min stackars far fick säga till mig ). Bara en vanlig brukare, och dessutom ganska anti-personkult och mot idoldyrkan. Men denna bloggs policy är att inte vara destruktiv eller entidigt negativ, utan också lyfta fram bra saker. En pudel är på plats. Vi som använder datorer mycket har definitivt en tacksamhetsskuld av ett helt annat slag till Dennis Ritchie, som framgår av bildtexten ovan.

Inom de teknologiskt inriktade kännarnas värld är således Dennis en mer respekterad figur än Jobs. Se t.ex Motherboard, och Readtechnews som beskriver varför, och skillnaderna mellan de två respektive ”lager” av datoruniversom som de två intog . Utan Jobs skulle färre ha datorer och de skulle vara mer beige. Men allt de kan göra skulle de kunna göra även utan Apple och Jobs. Utan Ritchie skulle framför allt persondatorer inte kunna göra mycket av det de nu gör.  Steve Jobs framstår i det ljuset som mer av en duktig VD jämfört med Ritchie, en verklig vetenskapsman och uppfinnare, upphovsman till grundläggande strukturer som andra kunnat ta upp, och som vidgat människans förmåga.

Hatten av för Dennis Ritchie, i efterskott.

Apropå bilden tycker jag dock att den är något sur i sin ton. Det är trots allt en lite skev jämförelse, dock en som springer ur just Steve Jobs överdrivna framhävande av sig själv. Jobs var verkligen en kompetent och duktig ledare och tillskyndare av utvecklingen av högteknologiska produkter. Han var ingen uppfinnare eller vetenskapsman, men höll sig så kunnig om detaljerna och själva konstruktionen av företagets produkter att han utan vidare kunde tala till både brukare och konstruktörer och entusiasmera dem med sina visioner (som lägligt också kanaliserades i försäljning av hans produkter). De som likt min far träffade Jobs personligen eller deltog på några av hans presentationer blev ofta motvilligt imponerade. Som Readtechnews skriver, är en sådan brobyggare mellan världarna mycket sällsynt, och där låg onekligen ett slags märkvärdig förmåga. Det skall man inte ta ifrån Jobs, oaktat hans bombasm och de mindre trevliga sidorna av hans verksamhet.

Det finns en intressant fråga här, dock en som kanske kan bli föremål för ett framtida inlägg: om hur man värderar insatser och prestationer. Och kanske om hur samhället på ett lite märkligt sätt tenderar att förbigå de verkligt unika och stora framsteg som görs av vetenskapsmän och originella tänkare.

*******************************

Första Inlägget om Steve Jobs här:

https://paulusindomitus.wordpress.com/2011/10/07/steve-jobs-och-ibleed-apples-morka-baksida/

——————————————–

En introduktion till Dennis Ritchie finns förstås i Dennis Ritchie http://sv.wikipedia.org/wiki/Dennis_Ritchie och http://en.wikipedia.org/wiki/Dennis_Ritchie

Några av de mer läsvärd artiklarna med anledning av Dennis Ritchies död.

Dumskallarnas Konspiration: Kreationister och deras Dinosaurier…


Det gick bara inte att motstå: när jag surfade nätet efter bilder på dinosaurier till en bild snubblade jag över kreationisternas blöta spår… och de ledde till en skrattfest som man måste sprida vidare.

Det är förstås mina favoritdumskallar kreationisterna som är på gång igen. I sin desperata kamp för att få fakta att gå ihop med deras skeva och frimärksstora världsbild stöter de ideligen på saker som de måste ”förklara”. Som dinosaurierna. För hundra år sedan eller så var taktiken att bara förneka att det var något annat än jätteexemplar av moderna djur som hittades lite här och var på jorden. Men när fler och fler skallar och delar, hela skelett, ungar osv dök up bland fossillagren blev de tvungna att hitta på mer och mer krystade ”förklaringar”.

Numera har den kreationistiska mytologin ett antal spännande fantasmagorier på plats för att ”förklara” närvaron av skräcködlor som helt dog ut på en jord som till punkt och pricka följer gamla testamentets kronologi, och således bara är strax över 6000 år gammal.

Vi får veta att före syndafallet var alla dinosaurer…vegetarianer! Varför vissa var utrustade med enorma köttätartänder och klor var bara ett utslag av Guds skämtlynne. Ett par av varje landlevande dinosaurie som någonsin fanns (i dagsläget minst 1000 arter) fick plats på Arken genom att det bara var…ungar som klev ombord! (vad som hände med de vattenlevande dinosaurerna förtäljer inte storyn). Inuti Arken matades alla de köttätande dinosaurerna med öh… sill!Och efter att ha fått komma ut från berget Ararat spred de ut sig över hela världen i märkliga mönster innand de mangrant dog ut därför att… att… Erh, det var den Gudomliga Försynen. Och numera ligger de alla, alla utan undantag, fossiliserade i miljontals år gamla bergarter genom ett rent kosmiskt practical joke!

Det finns en svårartad humor här. Och förstås, i en genomkommersialiserad kultur, den amerikanska, där de här haschrusen faktiskt räknar med miljontals benhårda anhängare, har en del bildmaterial kommit till för att illustrera den kreationistiska ”sanningen” om dinosaurerna…

De första bilderna är varianter på sagan om Noas ark. Med Dinosaurier.

En variant på det hela i Edens Lustgård…där dinosaurierna förstås rids av Adam och Eva… Sedna har vi Jesus som visar en märkligt liten triceratops för en flicka som ser lite sådär halvskeptisk ut…

Och min absoluta favorit: Jesus som älskar alla sina skapade varelser, även lilla dinosaurien!

tack för bilder till bl.a.

http://blog.jasonboyett.com/2010/02/dinosaurs-and-jesus.html

http://thewhitedsepulchre.blogspot.com/2010/12/kentucky-will-soon-have-creationist.html

http://undeception.com/jurassic-jesus/

Se mer om Bibeltrogna Kreationister på denna Blogg

https://paulusindomitus.wordpress.com/2011/09/29/dumskallarnas-konspiration-kreationism-i-sverige/

https://paulusindomitus.wordpress.com/2011/09/08/dumskallarnas-konspiration-kretiners-jag-menar-kreationisters-undervisning/

https://paulusindomitus.wordpress.com/2011/09/15/dumskallarnas-konspiration-jorden-snurrar-inte-kring-solen/

Om en verklighetsbaserad världsbild kontra kreationistiska solsting, se

https://paulusindomitus.wordpress.com/2011/06/10/the-greatest-show-on-earth-sa-gick-det-verkligen-till/

 

Contagion – Inget för den bacillrädde


Jaja, eller virus, ni fattar. Steven Soderbergh har gjort sin egna variant på Virusfilmen – en film om en smittsam sjukdom, faktiskt en influensa, som muterat, blivit väldigt dödlig och hotar världen och civilisationen som vi känner den. Klockan tickar – skall protagonisterna lyckas finna ett botemedel? Och hur många skall dö innan dess?

Det här är ett filmgrepp som förstås använts förr – rädslan för sjukdomar är ju ett mänskligt psykologiskt urfenomen. Ofta med mindre lyckat resultat. Soderbergh är dock en regissör av halt, och här lyckas han med något snarlik sin tidigare film som som behandlar ett storskaligt samhällsproblem, den med rätta hyllade ”Traffic”. Teamet som gör den här rullen med honom är densamma, liksom ensemble-stilen i gestaltningen.

Vi får alltså följa filmen på både det personliga planet, där stackars medelmedborgare drabbas av sjukdomen, såväl som på mellannivån, de som utreder och bekämpar det hela på marken, och även den högsta nivån, hos WHO och amerikanska smittskyddsmyndigheten CDC.

Det skall sägas på en gång att Soderbergh är en alldeles för skicklig filmskapare för att fastna i blod-och-slem-varianten av den här sortens filmer, eller känna behovet att låna grepp från Zombiefilmen eller terrorhotsthrillern. Det skräckinjagande ligger i vad vi inser om hur en sådan här smitta sprids. Soderbergh lyckas göra helt vardagliga saker som dörrhandtag, handskakningar och hostningar hotfulla, utan stora åthävor. Sjukdomen skildras sakligt och utan överdrivna effekter – det är en influensa, fast en dödlig sådan. Feber, huvudvärk, svettningar – sedan hjärnhinneinflammation eller hjärtstillestånd – sen är man död, om man har otur. Många i den här filmen har otur.

http://www.youtube.com/watch?v=bdzWcrXVtwg&feature=player_embedded

Spänningen ligger dock i folks reaktion, När sjukdomen väl brutit ut börjar också folk och yrkesgrupper att reagera på olika sätt, och ett nytt fokus för rädslan kommer in – det är just paniken som folk känner som blir faran. De sociala relationerna börjar bryta samman. Vissa människor blir desperata och börjar plundra eller hota envar som de tror kan förse dem med en bot. Man får en påminnelse om hur sårbart det moderna samhället är när man ser följderna redan efter någon vecka eller så av att vissa samhällstjänster som renhållning och polis inte fungerar väl.

En annan sak är också att filmen riktar sig till medborgare i den rika världen, som inte är vana att befinna sig i samma position som farsotsdrabbade u-länder. Många av filmens scener torde nämligen vara välbekanta för de som på plats upplevde utbrottet av Marburg-sjuka i Zaire för några år sedan, eller de värst AIDS-ridna länderna. Men för den vite mannen är otillräckliga utdelningar av mat, massgravar, militär personal som upprätthåller rudimentär men hårdhänt ordning, bristen på information, magiskt önsketänkande och ryktesspridning (här gestaltad av konspirationsteoriker på nätet) en bisarr och lätt overklig – just det, verklighet. En sak som också är lite osäkerhetsskapande, på ett bra sätt, är att den vanliga osårbarhet som brukar vidlåda filmernas affischnamn inte finns här – flera av de största stjärnorna stryker med, och inte till smattrande stjärnbaner under någon fånig slutstrid utan lika vardgligt och oceremoniellt som alla andra – och hamnar i samma massgravar som vem som helst.

Steven Soderbergh gör en bra insats. Filmen behandlar sitt tema seriöst, och man undviker de flesta av de tänkbara minorna i en sådan historia. Som att konspirationteorier inte måste vara ”den verkliga sanningen” om storskaliga skeenden. Det finns ingen superskurk här – och inga superhjältar. Det närmaste man kommer de två är den hänsynslöse bloggaren respektive de dito plikttrogna läkarna som inte ger upp utan oförtrutet fortsätter att leta efter sjukdomen. Men inga av dessa figurer är fantastiska, de är karaktärer som man inte alls osannolikt stött på i sitt vanliga liv.

Skådespelarna (Gwyneth Paltrow, Larry Fishburne, Marion Cotillard, Kate Winslet, Matt Damon, Jude Law, mfl) gör överlag ett bra, nertonat och helt trovärdigt jobb i att skildra riktiga människor i en svår situation. Och bristen på överblick och samordning och ovetskapen om hur det skall gå på alla nivåer ger en autentisk känsla. Sådär kan det troligen ha känts för myndigheter och drabbade, t.ex. innan Svininfluensan häromåret lyckligtvis inte visade sig vara så virulent som man kunde frukta.

Många som inte mår superbra i "Contagion"

Om man skall vara lite negativ kan man säga att för den som vill ha isande spänning av den thrilleraktiga sort som man är van att matas med i filmer med ett omfattande hot, så finns risken för besvikelse. Filmen är väldigt saklig, och drar in en subtilt och med empati och igenkänning, inte extraordinära effekter eller scener. En allvarligare brist är att man inte riktigt lyckas ta tag i alla trådar man kastar ut – de många parallella handlingarna funkar som berättargrepp, men man borde ha återvänt mer till vissa av dem, som kollras bort och inte känns väl avslutade.  Värst är tråden med WHOs utsända för att hitta nollpunkten i Kina – och det känns tyvärr inte som en tillfällighet att det är den tråd som utspelas utanför USA och med en icke-amerikans protagonist som slarvas bort.

På det hela taget var det en bra film, dämpad men effektiv, väl berättad och som får en att tänka efter lite. Någon lisa för själen för den infektionrädde är det verkligen inte. Hörde idag på nyheterna att bråk om bieffekter av influensavaccinet för säsongens influensa (http://www.lakemedelsverket.se/Alla-nyheter/NYHETER-2011/Tillverkningssatser-av-influensavaccinet-Preflucel-dras-tillbaka-pa-grund-av-biverkningar/, http://www.nyteknik.se/nyheter/bioteknik_lakemedel/lakemedel/article3298051.ece, http://www.gp.se/nyheter/sverige/1.757102-fortsatt-stopp-for-influensavaccin mfl) och filmen kom direkt tillbaka.

 

Lite kul trivia – tydligen finns det en hel subgenre av skräckfilmer på temat ”epidemi-som-hotar-hela-världen”, de sk Epidemic Infection Disease Horror Movies. Och visst, man drar sig till minnes filmer som ”28 dagar efter” (dock kraftigt inspirerad av Zombiefilm). Sedan finns förstås sjukdomsfilmer inom andra genrer, som ”Outbreak” med Dustin Hoffman som var mer av en thriller inspirerad av Ebola-virus-infektionen i Afrika. Se den roliga topplistan på About.com – ”Best Infectious Movies”.

———————————————-

 Mer om ”Contagion” på IMDB http://www.imdb.com/title/tt1598778/. Filmens egen hemsida är http://contagionmovie.warnerbros.com/index.html

Jag kikade lite snabbt på Tomatometern på Rotten Tomatoes http://www.rottentomatoes.com/m/contagion_2011/ innan jag gick med min kusin på filmen. Sedermera kan man konstatera att filmen fått överlag god kritik i Sverige.

Dumskallarnas Konspiration – Kreationism i Sverige


Om Kreationism i Sverige. I första inlägget om temat kreationism, ”Kretiners, jag menar Kreationisters Undervisning” togs kreationismen i dess moderna högsäte USA upp. Här skall aspekter på kreationisters närvaro i Sverige lyftas fram.

Kreationismen i Sverige och Europa överhuvudtaget är tack och lov en mycket svagare och krokigare planta  än i USA, som i detta hänseende ju står ut vid alla former av seriösa internationella jämförelser som framgår av t.ex http://blogs.discovermagazine.com/gnxp/2009/03/creationism-in-america-europe/ och http://en.wikipedia.org/wiki/Demographics_of_atheism.

Men att kreationister trots allt kryper runt undervegetationen även i Sverige blir tydligt så fort någon skriver om vetenskap speciellt om evolution. Se t.e.x några gensvar till Karin Boys krönika i DN Söndagen 11/09 (http://www.dn.se/nyheter/vetenskap/vetenskap-vilar-pa-ordnade-data), som omedelbart drog på sig ett bloggsvar från troshuvudena på kreationistsajten Genesis.nu.

Kreationism i Sverige lider av den välförtjänta nackdelen av att inte ha den sociala acceptans den åtnjuter i staterna. I Sverige riskerar en kreationist med all rätt att stoppas i samma fack som den som tror att den bortrövats av rymdvarelser eller att jorden är platt och får inga gratispoäng för sin bullshit. Jämfört med andra rörelser som ifrågasätter den vetenskapliga koncesus, som de renodlade klimatskeptikerna, ser man att den är mycket svagare och mindre spridd. Att det är kopplingen till den i Sverige mycket svaga reliogiositeten som drar ner kreationisternas aktier ligger nära till hands: klimatskeptikerna är fler eftersom det är en position som även sekulära människor kan hysa. Men att den kreationistiska impulsen som strålar ut från religionen trots allt finns där och verkar i skuggorna måste var och en inse. Och då och då sticker de upp huvudet – se tex:

  • Kristdemokraternas förstanamn vid valet till Europaparlamentet Eva Bohlin. Såsom en f.d. medlem av Livets ord sitter hon idag i KD:s partistyrelse. Och är en uttalad kreationist, och vill i likhet med amerikanska fundamentalister att kreationism skall läras ut i skolan, parallelt med en vetenskapligt grundad förståelse av livets ursprung. På biologilektionen.  (http://www.newsmill.se/node/3561, http://sv.wikipedia.org/wiki/Ella_Bohlin).

http://www.youtube.com/watch?v=oENuSL7_c6U

Eva Bohlin vann Föreningeng Vetenskap och Folkbildnings skampris ”Årets Förvillare” 2009 (http://www.vof.se/visa-forvillare2005) som  tillfaller den som:

”[…] i Sverige under året, frivilligt eller av grov oaktsamhet, bidragit till att skapa förvirring och oklarhet om vetenskapens metoder och resultat. Särskild vikt ska fästas vid insatser för att främja auktoritetstro och en okritisk inställning till sådant som sägs i vetenskapens namn”

Från Vetenskap och Folkbildning ”Regler för föreningens utmärkelser”: http://www.vof.se/visa-regler

  • Sekter som Livets Ord, underminerar medvetet eller låter helt bli att lära ut kunskap i skolämnen som evolutionen, i total motsättning till Skolverkets läroplaner. Detta har dragit på dem kritik och åtgärder från skolverket vid ett antal tillfällen, som   Maria Gunther Axelsson, en ex-kreationist, berättar om i artikeln http://www.fritankesmedja.se/maria-gunther-axelsson-en-ex-kreationist-talar-ut. Hör nedan Livets Ords skolchef Maj-Kristin Svedlund pratar om evolutionteorin som ”en lögn som vänder barnen bort från Bibeln och Gud”. Tror någon på allvar att de här gynnarna kan genomföra en seriös och på fakta baserad undervisning i säg…biologi? Eller geologi? Eller fysik?

 http://www.youtube.com/watch?v=1Vp9uSSxXC8

En av många orsaker att vara vaksam är också att kreationismen, precis som andra intellektuella avarter som också har en politisk agenda, ligger och jäser och kan komma upp till ytan som en följd av samhällsförändringar som drivs av helt andra skäl. Mekanismer som verkar röra andra företeelser kan indirekt underlätta för vetenskapsförnekarna. Två exempel från undervisningsvärlden som kan nämnas är bristerna i undervisning i naturvetenskap i skolan och införandet av friskolor.

Undervisningen av naturvetenskap i skolan. Biologin hör till naturvetenskaperna, och om den svenska skolan  inte kan undervisa om dessa ämnen riskerar förstås en större mängd av befolkningen att växa upp utan en grundläggande förståelse för hur verkligheten, inklusive livets uppkomst och mångfald, fungerar. Det är knapapst bra om man vill hålla vidskepelser som kreationism stången. Om att svenska elevers skolresultat i naturvetenskap och matematik har sjunkit de senaste deccenniet har det diskuterats en hel del – att det är ett faktum tycks det råda koncensus om, och internationella undersökningar som PISA (se skolverkets sammanfattning och hela undersökningen i PDF) verkar bekräfta den allmänna bilden.  Se

Några, t.ex. Forskning och Framsteg sätter bristen på naturvetenskaplig bildning eller ens allmän förståelse med just möjligheten för hjärnspöken som kreationism att poppa fram igen. http://www.fof.se/blogg/hanna-enefalk/nar-folkhemskritik-blev-kreationism. Det finns en idé där, ibland uttryckt bland naturvetenskapligt skolade personer, att en textkritisk, ofta benämnd ”postmodern” tankesätt inom den högre undervisningen också indirekt bidrar till att underminera tilltron till naturvetenskapens metoder och resultat, och den resulterande världsbild som växer fram. Universitet och utbildningsanstalter drar ibland på sig kritik för att alltför lätt låta kreationister infiltrera dem och erbjuda vetenskapsförnekare ett prdum, se t.ex. http://akademiskfrihet.wordpress.com/2009/10/24/kreationister-nu-pa-svenska-universitet/.

Jag är inte så säker på hur vedehäftig den kritikbanan är, men det har hänt några gånger att humanister för avslöjat en förfärande brist på allmänbildning om just naturvetenskap (t.ex. att inte veta något om strålning, eller varför och hur vi har årstider – uhhhuh). Sådana människor står inte starkt rustade att se igenom mumbo-jumbo som kreationism eller tron på paranormala fenomen, till olycka inte bara för dem utan också deras elever. Se även kommentaren till författaren Björn Ranelids antiintellektuella och ignoranshyllande smörja i http://akademiskfrihet.wordpress.com/2009/12/14/ranelind-sagar-vetenskapen-och-kommer-ut-som-evolutionsfornekare/ som ett exempel på hur man tidvis kan göra okunnighet om naturvetenskap till dygd i vissa kretsar, som verkligen borde veta bättre och inte har någon ursäkt för sin enfald.

Införandet av friskolor i Sverige har från allra första början inneburit en risk för att religiöst anstucken mumbo-jumbo bibringas eleverna – se artikeln från skolledarna om kreationismens alltmer påtagliga närvaro bland svenska friskolor: http://www.skolledarna.se/skolledaren/artikelarkiv/internationellt/Sidor/Kreationism.aspx.

Vi kan se att i fallet med Storbrittanien har detta redan har haft effekten att många skolbarn utsätts för knappt maskerad religiös undervisning http://www.cbn.com/CBNnews/533353.aspx, och att även höga företrädare för undervisningsinstitutioner lockas att svaja för att tillfredsställa bräkandet från de religiöst anstuckna som vill likställa sina brinnande buskar med vetenskapliga fakta http://www.dagen.se/dagen/article.aspx?id=157785.

Den berömde biologen och bekämparen av vidskepelse Richard Dawkins om vilken skrivits här förut, gjorde ett program om engelska religiösa friskolor i sin serie ”The Age of Reason” som ger en isande inblick till hur det kan bli. Se första delen av fyra nedan. 

http://www.youtube.com/watch?v=8_fLPYSW1hg

Denna blog instämmer till fullo med de som vill avskaffa alla former av religiösa friskolor – all erfarenhet visar att hur mycket dessa än bedyrar motsatsen kommer deras religiösa orientering förr eller senare att spilla över på undervisningen och smyga ner i vad eleverna bibringas som fakta – inte religion. Religion har ingen plats i skolans undervisning utom som komparativa religionsstudier, där man undervisas om alla religioners doktriner, deras historia och bakgrund. Allt annat är inledningen till religiös indoktrinering och påverkan som inte kan vara annat än dogmatisk  http://www.newsmill.se/artikel/2011/03/10/st-ng-de-religi-sa-friskolorna.

Det är en sak att tro på Gud, att vara deist eller till och med en uttalad kristen med förmågan att se till det centrala i sin tro och svagheten i beskrivningar av verkligheten som nedtecknades för tusentals år sedan av personer vars kunskaper om världen understeg en modern 10-årings. Sådana sansade kristna utgör flertalet av troende i vårt land. Tyvärr, och kanske beror det på att de också är i en minoritet och känner att de måste skydda sina mindre nogräknade troskamrater, är de dåliga på att påpeka dessas villfarelser. Ett ovanligt exempel är Björn Helgesson, en man som man måste respektera oavsett vad man tror om hans Jesus – han drar en lans för att vetenskapens kunskaper och metoder är en underbar gåva, medan fundamentalisters sterila tryckande på sin egen bokstavstolkning riskerar att dra löje över hela kristendomen  (se http://www.dagen.se/dagen/article.aspx?id=237095).

Jag tror att han har rätt. Kreationismen är en försvarsmekanism som avslöjar en tro som inte tål ifrågasättande, för trång för att rymma en frågvis och lärande människas ande. Den som verkligen tror på en ofattbart mäktig Gud och en komplex och mångfacetterad värld tar med tacksamhet emot ny kunskap och behöver inte hålla sig fast vid döda stavelser författade av bronsåldersmänniskor som för länge sedan förlorat sin vederhäftighet. Flera framstående forskare som Kenneth Miller och Francis Collins, som berikat vår kunskap om världen, är övertygade troende. De bekämpar också kreationism och står upp för vetenskapens landvinningar. De vet att de utgör grundvalen för ett modernt samhälle, för välfärd och för vår förståelse av universum och oss själva.

I Sverige gäller det alltså för både bildade och sansade kristna såväl som sekulära människor av alla schatteringar, liksom de sekulära institutioner som har att se till det allmännas bäasta att vara ständigt vaksam mot Kreationismens röta i offentligheten i vilken skepnad den än kommer. Och att omedelbart framhålla för de som hyser sådana åsikter att de inte skiljer sig en tum från troende på Elvis återkomst.

************************

Tidigare Inlägg om Kreationism och Evolution på denna blogg

https://paulusindomitus.wordpress.com/2011/09/08/dumskallarnas-konspiration-kretiners-jag-menar-kreationisters-undervisning/

https://paulusindomitus.wordpress.com/2011/06/10/the-greatest-show-on-earth-sa-gick-det-verkligen-till/

———————————–

Länkar

AD ASTRA – åter mot stjärnorna med raketer…men vems?


NASA lät i dagarna presentera sina planer på en ny Jättestor Raket som kan lyfta stora laster – mer än rymdfärjan kunde. En titt på dessa planer liksom vissa andra länders raketprogram ger en liten känning av maktbalansen i världen just nu.

Nu när rymdfärjan i år gjort sin sista färd och hela rymdfärjeprojektet slutgiltigt lagts i malpåse (eller har det?), är frågan om USA skall behålla eller snarare nyutveckla en förmåga att slänga upp större objekt i rymden. Pinsamt nog avslöjade rymdfärjans avskaffande att underhåll av t.ex. den Internationella Rymdstationen under en period måste skötas av ryssarna med deras gamla Sojuz-farkoster och decennier gamla raketer. Det är inte ett slyggt spektakel för en rymdmyndighet som lever högt på hypen om att vara de bästa mest avancerade snubbarna på jorden.

Nu har man alltså bestämt sig för att satsa på en ny generation av rymdraketer, inte helt olika Saturn V-raketerna som tog astronauterna till månen (http://www.nasa.gov/exploration/systems/sls/slsannouncement.html och http://www.npr.org/blogs/thetwo-way/2011/09/14/140468800/nasa-unveils-next-generation-monster-space-rocket?sc=fb&cc=fp). Nedanstående presentation lägger fram vissa av dess tänkta egenskaper.

grafik från Space.com

Det har getts lite olika siffror för SLS – raketens kapacitet , från 130 till 150 ton – det är i alla fall en raket i samma skala som Saturn V, och med starkare motorer.

Ares

Tillsammans med Orion-programmet och dess Multi-Purpose Crew Vechicle, dvs den nya rymdkapsel man utvecklar utgör det NASAs väg framåt. Siktet är inställt på att kunna lyfta riktigt tunga laster eller stora skepp, för att möjliggöra bemannade expeditioner till Månen eller det hägrande Mars. (se http://www.nasa.gov/exploration/systems/mpcv/index.html) Kommentartorer verkar hysa en viss koncensus  om att det här är det storskaliga projekt som skall hålla NASA sysselsatt den närmaste framtiden(se http://www.space.com/12959-nasa-space-launch-system-rocket-reactions.html)  – men dess finansiering är fortfarande inte skriven i sten, speciellt inte i dessa hårda nedskärningstider. NASA hade redan för några år sedan planer på nästa generation av rymsuppskjutare, dt s.k Ares-programmet, som dock fick skrotas. En del av arbetet därifrån kommer troligen komma till bruk för SLS, men det visar vilken slag lina alla de här stora projekten går på.

NASAs fäbless för att vilja stjäla hela rymdshowen, även när de som nu inte ens har en vettig rymdfarkost, bör inte hejda en från att ta en funderare på hur det står till med andra länders raketer och farkoster. Som framgår av den lilla uppställningen nedan finns har det genom åren utvecklats en hel del raketer – inte bara USA, Sovjetunionen/Ryssland utan också Kina, Indien, Japan, Européerna via sitt samarbetsorgan ESA (där lilla Sverige är med, tjohooo) med flera har feta raketer. Syftet med dem har dock städse främst varit att dels skjuta upp satelliter, och ännu mer…missiler.

Man skall inte låta sig luras av de största och mest kända pjäserna från USAs och Sovjetunionens rymdkapplöpning. Det kan inte nog påminnas om att raketprogrammen alltid varit i symbios med vapenprogram, framför allt för att utveckla Interkontinentala Ballistiska Missiler (ICBMs) – stora raketer är också möjliga vapenbärare, och en tillräckligt stor raket kan förstås förses med kärnvapen av den makt som också behärskar sådan teknologi. Det har varit den drivande, riktiga impulsen bakom raketprogrammen från allra första början: anslagen till ”utforskandet av rymden” är skrattretande jämfört med de anslag som genom decennierna anslogs till militären för att de skulle ta fram sina vapenbärare. Det där är viktigt att hålla i bakhuvudet när man nu undrar varför entusiasmen för nya storskaliga jätteprojekt verkar så ljumt jämfört med 50- och 60-talet.

Följande bilder från en kort exposé av sovjetiska/ryska raketers utveckling visar hur utvecklingen gick parallelt: ovan utvecklingen av interkontinentala missilbärare från 1950-1972, nedan rymdprogrammmets missiler…jag menar raketer från 1954-1999 (http://www.energia.ru/en/history/systems/systems.html).


Det kan vara värt att lägga märke till att de två stora ”civila” raketerna ovan, som representerar det ryska månprogrammets (t.o.m. 1974) respektive rymdfärjeprogrammets raketer båda lades i malpåse efter inledande tester efter långt framskriden utveckling – i Energiaraketens fall efter fullföljda lyckade tester. Men pengarna fanns helt enkelt inte där, speciellt inte med Sovietimperiets fall ryckande allt närmare, trots att Energia troligen också var ett militärt projekt. Om den funnits kvar kunde den varit en fullvärdig ersättare för amerikanska rymdfärjor, och det har till och med talats om att återuppväcka programmet av den anledningen. Men det verkar osannolikt, om inte anant för att forskarna som sysslade med det där har spritts ut i det forna Sovjetimperiet och mycket av arbetet gått förlorat. Den imponerande Energia-raketen, Buran, den ryska rymdfärjan och den enorma mekaniska anläggningen för att resa hela raketen är nu rostiga rester i någon bas i Kazakstan.

Den europeiska rymdstyrelsen ESA som driver en relativt framgångsrik operation med uppskjutningar från franska Guyana har helt och hållet slagit in på kommersiell och satellitbaserad utforskande rymddrift, och har för närvarande inga speciellt framskridna planer på egna bemannade rymdfärder. Dess för all del effektiva raket Ariane V är helt inriktad på utskjutningar av satelliter.  Den senaste versionen Ariane 5ES har en dock modul för att skicka rätt tunga laster, upp till 19 ton, och är modifierad för att kunna docka med en rymdstation. ESA är en mycket aktiv medlem av ISS, den internationella rymdstationer och har byggt flera av dess moduler – men några astronautfarkoster är inte på tapeten. Medlen för att skicka upp massor av materiel är heller inte där – utan stormaktsillusioner har ESA en rätt tight budget, och inget vapenprogram som driver utvecklingen framåt och ger impulsen att bygga jätteraketer.

Det uppstigande Kina har däremot i typiskt wannabee-stormaktsmanér ett bemannat rymdprogram med högtflygande mål, och en raket, Den Långa Marschen 2F, som bevisligen skjutit upp kinesiska astronauter, s.k. taikonauter, i rymden. Den Långa Marschen-raketen har tydligen modifierats för att vara kompatibel med åtminstone den ryska Mir-stationens teknologi så den skulle teoretiskt kunna brukas för att underhålla en rymdstation. Dess liftkapacitet är dock ännu runt 8,4 ton – inte så imponerande, och frågan är om den ekonomiskt går att bruka för att göra rutinuppskjutningar av manskap. Den har också haft tekniska problem i form av okontrollerade vibrationer med mera. Någon arbethäst för att förse andra länder likväl med uppkjutningar är det ännu inte. Där finns dessutom politiska problem – det långtgående samarbete och insyn i varandras raketprogram som USA och Ryssland/Sovjet byggt upp sedan 80-talets relativa töväder är till stora delar frånvarande i Kinas fall. Dess instinkt präglas fortfarande av hemlighetsmakeri och att hålla sig för sig själva – därav de märkliga och potentiellt extremt kostnadsineffektiva planerna på helt egna rymdstationer och färder till mars med mera.

Dit Kina går, måste Indien gå, har omkvädet varit under decennier. Ett Indien med förnyat självförtroende och egen missilteknologi för sina kärnvapen har förstås såväl ett program för feta raketer för egna satelliter och ett eget bemannat rymdprogram. Första uppskjutningen av en indisk astronaut, ibland kallade Gaganauter även om den officiella benämningen är Akashagami, är satt till 2013. Det indiska programmet har dock ännu längre att gå än det kinesiska och är inte aktuellt för att förse med uppskjutningar av tunga laster eller astronauter en masse de närmaste åren.

Även Japan har ett långt framskridet rymdprogram med egna bärraketer, men precis som det europeiska ESA är JAXA, den japanska rymdstyrelsen, fokuserat på satelliter och uppskjutningar till lägre omloppsbanor i främst kommersiellt eller forskningssyfte. JAXA är också en aktiv medlem av ISS, den internationella rymdstationen, men några bärraketer av storskalig typ är uteslutna för den närmaste tiden, även om viss diskussion försiggår (se http://www.swejap.a.se/templates/JapanNewsPage.aspx?id=1517).  Frågan är också om inte ett program för att ta fram riktigt stora raketer skulle stöta på internationella problem – de oundvikliga militära implikationerna av ett program som också, som visats är förbundet med förmågan att leverera vapensystem skulle utan tvekan uppröra Kina och kunna orsaka instabilitet och en möjlig kapprustning i östasien. Varken Kina eller Japan önskar sig detta (i nuläget skall tilläggas). SÅ Japan har den återhållande faktorn också – teknologiskt skulle annars Japan säkerligen kunna utveckla storskaliga raketsystem för stora uppkjutningar av såväl bemannade som tunga rymdmoduler.

Så – vi lever i en slags mellantid om rymdambitionerna är någon värdemätare. Amerikanarna verkar samla sig för att återta inititativet i rymden och gör mycket väsen av sig, men vi får se om de kan skaka fram medlen. Ryssarna harvar på med sina beprövade men också vid det här laget rätt ålderstigna mojänger. Kina har sina uppblåsta planer, men frågan hur mycket som är hajp och hur mycket som är substantiellt återstår att se. Det gäller ännu mer Indien. Europa och Japan håller en lägre och mer diskret profil, och deras återhållna profil motsvarar rätt väl bådas minskade betydelse i såväl ekonomiskt som maktmässigt hänseende.

————————————————-

För en koll på det amerikanska rymdprogrammet och dess rymdstyrelse NASA finns massor med resurser, men ett bra ställe att börja är förstås NASA http://www.nasa.gov/home/index.html.

Det ryska rymdprogrammet finns på http://www.roscosmos.ru/main.php?lang=en och http://en.wikipedia.org/wiki/Russian_Space_Agency.

Det Europeiska Rymdprogrammets ESAs hemsida http://www.esa.int/esaCP/index.html och http://en.wikipedia.org/wiki/European_Space_Agency.

Kinas rymstyrelses hemsida http://www.cnsa.gov.cn/n615709/index.html.

Indiens rymdprograms hemsida är http://www.isro.org/.

Japans rymdprogram http://www.jaxa.jp/index_e.html och http://en.wikipedia.org/wiki/Japan_Space_Agency.

Några Allmänna resurser:

Dumskallarnas Konspiration…Jorden snurrar inte kring Solen?


Nej! Inte om man får tro en grupp konservativa Katoliker som av någon anledning vädrar morgonluft och nu öppet kommer ut med sina åsikter, anordnar konferenser och annat strunt. Jorden är Universums mitt! Galileo Galilei och Kopernikus och alla astronomer och observationer sedan dess har FEL! För det står så i Biiiiiibeln!

Se http://scienceblogs.com/startswithabang/2010/09/geocentrism_was_galileo_wrong.php,  http://irregulartimes.com/index.php/archives/2010/09/13/catholic-conference-attempts-to-revive-medieval-astronomy/ och http://ourpal.com/GeocentricConfeerence.aspx.

Tydligen ville geocentrikerna, som är pseudovetenskapliga lallares vana, parasitera på en aktad och seriös institution, så de förlade sin konferens till det anrika katolska universitetet Notre Dame i Indiana. Deras astronomiinstitution var inte road, enligt http://www.westhawaiitoday.com/sections/news/local-features/geocentrism-vs-heliocentrism.html.

Konferensen blev nyligen omskriven i USA, bland annat i Chicago Tribune nedan.

Se http://www.chicagotribune.com/news/nationworld/la-na-adv-galileo-wrong-20110828,0,5366009.story, liksom http://www.latimes.com/news/nationworld/nation/la-na-adv-galileo-wrong-20110828,0,3264179.story

Aamen kom igen? Seriöst?

Seriöst. De är ju inte direkt några raketforskare, men inser att de måste diskreditera all vetenskap först – vilket de förstås gör utan att förstå ett ord av det, för att sedan stödja sig på diverse kyrkliga och bibliska auktorer. Se nedanstående tröttsamma uppräkning av kyrkofäder…

I denna dumskallarnas tidsålder som vi lever i och diverse kretiner med magiska böckers hjälp kan hävda att jorden skapades på 7 dagar, att ingen evolution skett eller att något miljöhot inte kan finnas eftersom Gud sagt det, eller allt snart skall gå under i apokalypsen, kan man förstås lika gärna hävda att solen och planeterna snurrar kring jorden ”för det står ju så i bibeln”.

Och till nästa lektion... om stjärnsfärens beskaffenhet

För några år sedan påminde jag själv några hard-core kristna jag känner om detta och bibelstället i Joshua som också nämns i artikeln, men de mumlade bort detta, och med tanke på ölintaget den kvällen var det inte så svårt. Men nu har de fått sällskap alltså. Jag noterar också hur lama och tama avståndstagandena av dessa absurda idéer är från de närmast berörda religiösa samfund som försöker passera som mer ”rationella”. Vad säger påven om sin lilla vilsekomna flock? Nähä inte mycket?

Jag väntar spänt på att religiösa fåntrattar öppet skall gå ut med att jorden är platt och bilda någon sorts organisation för att propagera för det. De kommer inte att sakna bibelställen för att hävda detta heller, som framgår av nedanstående lilla video.

Se om andra religiösa bisarrier i inläggen nedan

dumskallarnas-konspiration-kretiners-jag-menar-kreationisters-undervisning/

dumskallarnas-konspiration-biskopens-fundamentalistiska-fotarbete-och-hans-likasinnade/

vad-ar-det-for-ord-det-sager-dock-mycket-om-dumskallarnas-konspiration/

—————————–

Den fina kartan på den platta jorden fick jag från den intressanta bloggen Old Maps, Expeditions and Explorations, se inlägget http://oldmapsexpeditionsandexplorations.devhub.com/blog/641525-geocentrism-it-makes-the-world-go-round/

Liet mer om den geocentriska världssynen finns i http://en.wikipedia.org/wiki/Modern_geocentrism

En annan genomgång av geocentriskernas haschfantasier finns i http://blogs.discovermagazine.com/badastronomy/2010/09/14/geocentrism-seriously/

Dumskallarnas Konspiration – Kretiners, jag menar kreationisters undervisning


Med anledning av ett litet klipp i rörande den nye starke republikanske presidentkandidaten, Texasguvernören Rick Perry, påmindes jag att det i utvecklade länder år 2011 fortfarande finns de som vägrar acceptera Evolutionen, och att dessa stollar på något mystifiskt sätt fortfarande kan aspirera på auktoritet och förtroende hos sina medmänniskor.

Det verkar alltså som de republikanska väljarna på allvar vill ha en Texasguvernör Bush reprise, med allt av vad det innebär: vurm för dödsstraff, stark frikyrklig framtoning, motstånd mot aborträtten, extrem nyliberal agenda… och kreationism (http://www.npr.org/blogs/itsallpolitics/2011/08/18/139743920/rick-perry-tells-boy-evolution-is-just-a-theory-with-gaps, http://www.guardian.co.uk/commentisfree/cifamerica/2011/aug/23/rick-perry-creationism-classroom, http://www.outsidethebeltway.com/rick-perry-republican-for-creationism/).

Kreationism, eller idén att de varelser som befolkar jorden, och jorden och universum självt skapats genom en styrd, medveten skapelseakt till att bli precis sådana som de är nu av en slags övernaturlig kraft, är förstås en central idé i framför allt de ”abrahamiska” religionerna Kristendom, Islam och Judendom. Eller snarare -det är en idé i judendomen som de andra två yngre avläggarna tagit med sig.

Först den kristna skapelseberättelsen som den brukar berättas: snygg film, men ack så dum, så dum…

Den kristna kreationismen, som via diverse räkningar av profeters och bibliska figurers åldrar försökte fastställa universums ålder, kom i allmänhet fram till en ålder för hela det fysiska universum på en sisådär 6000-7000 år, och en tillblivelse som skedde under en sjudagarscykel enligt någon eller båda av de två (2) skapelseberättelser som finns i Genesis första del, komplett med talande ormar osv.

En liten video som påtalar några av inkonsekvenserna i bibelhistorien

Oaktat att alltsedan de tidigaste kyrkofädernas tid (se t.ex. Origenes eller Augustinus) även kyrkliga auktorer ifrågasatt om man borde ta Genesis skapelseberättelse bokstavligt, så förblev den religiösa skapelseberättelsen dominerande fram till Upplysningen. Då började de första stora hålen i skapelseberättelsen att uppmärksammas och påtalas mer öppet. Med det starkare hävdandet av att utsagor om verkligheten borde ha vetenskapligt stöd, samt de kritiska bibelstudier som växte fram undergrävdes en syn på världens tillblivelse utifrån uppenbarade skrifter. De liberala revolutionerna och den ökade yttrandefrihet som följde gjorde också att andra idéer än de dittills rådande kunde få spridning. Över hela det vetenskapliga fältet kom nya upptäckter och insikter att visa att världen var mycket större, mycket äldre, mer komplex, och mer sofistikerad, än våra gamla urkunder gav sken av.

Se Carl Sagans fantastiska ”Cosmos” som kondenserar Universums historia till ett år.

På basis av denna nya kunskap har alla de senaste århundradenas upptäckter som förbättrat livet för mänskligheten skett. De kläder vi har på oss, den mat vi äter, de kommunikationer vi använder, de fortskaffningsmedel vi brukar. Renandet av vårt vatten, botandet av de sjuka. Det säkra förlösandet av våra barn. Uppvärmningen och kraftförsörjningen i våra bostäder, ja bostäderna själva, om vi inte bor i en trähydda i en avlägsen ödemark. Detta inskränkts inte till det materiella. Vår musik och underhållning, vår kunskap om världen och kosmos själv, vår moderna syn på rättigheter och friheter som utsträcks till allt fler, som lämnar färre människor i periferin, är frukter från det träd som närts av vetenskap, kritiskt tänkande och humanism.

Och ändå, är jättelika skaror av människor, även i de mest avancerade samhällen, beredda att blunda hårt inför bärande delar av vetenskapens och framstegens implikationer. Kramande sina skrifter och gamla skapelseberättelser, hävdar de att vetenskapen har fel, och att vad som plitats ner av bronsåldersmänniskor står över all ny information.

Evolutionsläran är en speciellt störande del av det moderna vetandet för de religiösa kreationisterna, som vill ha en styrd och målintiktad process för varför verkligheten ser ut som den gör, en som lämnar plats för en allsmäktig och klåfingrig Gud och som lyfter upp människan till att stå utanför den övriga biologiska verkligheten. Orsakerna till denna drift kan vara många – en önskan att söka tröst i en enklare verklighet, en drift till en fast auktoritet och hierarki i en till synes kaotisk tillvaro, en anknytning till myter som man fått sig matad med sedan barnsben är några.

Richard Dawkins citerar Isaac Asimov om irrationella föreställningar som tröstfilt

Frågan är varför man skulle invända mot dessa drifter, förutom att…de trots allt inte är speciellt sympatiska. Och i den sanna evangeliska anda som är den fundamentalistiska attitydens livsluft så är lallarna aldrig nöjda med att bara lura sig själva – de måste utsätta andra för sitt nonsens också. Beredvilligheten att tro på eller stödja kreationism som företeelse är vidare ofta parad med en önskan att förneka vissa av de implikationer som kommer ur verkligheten. Dvs ett underkännande av fakta som grund för ställningstaganden. En sålunda medvetet förlegad och felaktig världsuppfattning är inte sällan parad med politiska implikationer.

Ingenstans är detta mer tydligt än just i det schizofrena USA, ett land där modernitet och fundamentalistisk religion samexisterar allt mer obekvämt, och där stora grupper desperat måste famla omkring sig efter förklaringar till existensen som lämnar plats för Gud och som ger människan en speciell, priviligierad plats i kosmos via gudomligt påbud (http://www.dn.se/nyheter/varlden/en-tredjedel-tror-pa-kreationism-i-usa).

Det är således symptomatiskt att USA är den moderna stat där inte bara evolutionsläran utan också klimatforskningen åtnjuter minst förtroende. Kreationism och ett förnekande av klimathotet är starkt parallela företeelser, som framgår av undersökningar anordnade av Pew institute (http://people-press.org/http://people-press.org/files/legacy-pdf/556.pdf). I kreationistiskt anstuckna miljöer, t.ex det Texas varifrån Rick Perry stammar, har en rörelse för att stryka hänvisningar till inte bara modern biologi utan även global uppvärmning i skolböcker varit i uppseglande i åratal (http://www.nytimes.com/2010/03/04/science/earth/04climate.html?pagewanted=all).

I USA har striden på senare tider handlat om Intelligent Design – kreationisternas senaste inkarnation, som hävdar att vissa inslag i verkligheten är alltför komplexa för att ha kunnat uppstå ur naturliga processer – det bara måste finnas en skapare där, bakom kulisserna, som styr det hela. ID är ingenting annat är kreationism i drag-utstyrsel och har lidit nederlag i varenda strid de kastat sig in i, senast det stora Dover-Pennsylvania-målet (egentligen Kitzmiller vs Dover Area Schooldistrict, dec 2005)

Dokumentär av NOVA om det beröma målet (1h 53 min)

Kreationister som sticker upp huvudet och försöker utkämpa striden i offentlighetens ljus och kämpa mot vetenskapens med dess egna metoder av falsifierbarhet, testbarhet, relevans och experimentella resultat kommer att förlora så fort de drar upp just det övernaturliga inslaget, som är själva förutsättningen för deras krystade resonemang. Redan det faktum att de måste klä sin övertygelse i vetenskaplig terminologi visar hur urholkad auktoriteten hos en enbart uppenbarad sanning numera är hos en bildad allmänhet och för att tas på allvar i den allmänna debatten.

http://www.svd.se/kultur/understrecket/kreationister-for-sin-kamp-pa-fel-planhalva_303566.svd

ID:s rättsliga nederlag bör dock inte dölja det faktum att det i USA finns en pluralitet (om inte majoritet) av medborgare som inte bara vill trycka in gud i alla kunskapsluckor utan är förespråkare för en bokstavlig tolkning av bibeln: 7 dagar, 6000 år osv.

Faran från kreationisterna kan inte nog inskärpas. Ur varje ståndpunkt: moralisk, vetenskaplig och samhällelig är detta en rörelse som är fullständigt rutten. Efter att ha förnedrats med rätta i offentligheten är deras målsättning mer och mer att verka parallellt med samhällsinstitutionerna och underminera och om möjlighet erbjuds infiltrera det sekulära samhällets centrala institutioner. På något annat sätt kan man inte tolka t.ex. explosionen av hemundervisning, home schooling i USA – överlappningen av viljan att lära ut religiös fundamentalism med dito kreationism är en av de allra starkaste motivatorerna bakom detta (http://www.msnbc.msn.com/id/35740950/ns/us_news-education). Det är en uttalad  målsättning, kallad the wedge strategy, att dra hela den vetenskapliga metoden i vanrykte och ifrågasättande, och genom ta fasta på de ännu existerande luckorna i vår nuvarande kunskap hävda att vetenskapen bara är ett slags löst tyckande, inte mer vederhäftig än mellanösterländska getaherdars hallucinationer för 2000 år sedan.

BBC Horizon – The End of God? tar ett längre grepp och ser på ID i ett vetenskapshistoriskt perspektiv

Det är vidare värt att notera att kreationisterna med få undantag befinner sig och har befunnit på den reaktionära sidan av alla debatter och strider om mänskliga och medborgerliga rättigheter sedan decennier, om inte mer, tillbaka (något som noteras av t.ex Europarådet http://www.washingtontimes.com/news/2007/jun/24/europe-sees-creationism-as-threat-to-human-rights/ och http://www.dailymail.co.uk/news/article-485899/European-human-rights-watchdog-tells-governments-stop-teaching-creationism.html). Detta är inte att säga att kreationister måste vara reaktionära – men det finns tyvärr en hög överenstämmelse mellan t.ex. högerkristen fundamentalism och motstånd mot kvinnors, barns och homosexuellas rättigheter. Förlitandet på en ofelbar uppenbarelse för alla frågor som rör världssyn har återverkningar utanför det vetenskapliga området, och det är värt att hålla i åtanke om man låter denna medeltida attityd att återkomma.

Det amoraliska draget hos kreationisterna framgår vidare av att få av dessa vetenskapsförnekare är beredda att ge upp de väldiga fördelar som ett vetenskapligt och kritiskt förhållningssätt medger för dem själva. De kastar inte sina mobiltelefoner, de säger inte nej till den avancerade sjukvård, den framodlade mat och de moderna energikällor som håller dem vid liv, trots att dessa är frukterna av just den vetenskap som de förkastar. Istället slår de knut på sig själva och försöker att kompartmentalisera mänskligt vetande.

Hyckleriet och inkonsistensen i denna vy kan lätt illustreras med att kreationisterna inte kräver att man skall lära ut Astrologi jämsides med Astronomi. Eller häxeri som orsak till sjukdomar bredvid modern immunologi. Modern teknik och bot för just deras sjukdomar – ja. Evolution, modern geologi och klimatologi – nej.Så kan de fortsätta att parasitera på modernitetens skördar, samtidigt som de håller fast vid sina favoritvidskepelser och utövar sina fördomar med religionens hjälp.

I USA har en växande skara oroade medborgare börjat inse vilken skada den religiösa fundamentalism som jäser i deras mitt riskerar att orsaka samhället och individen. De icke-religiöst anknutna (non-affiliated, en amorf definition vari ateister, agnostiker och fritänkare rent allmänt samlas) är den snabbast växande gruppen i relation till trosfrågor i USA (se t.ex.http://www.usatoday.com/news/religion/2009-03-09-american-religion-ARIS_N.htm, http://www.christianpost.com/news/survey-churches-losing-youths-long-before-college-39433/,  http://en.wikipedia.org/wiki/Demographics_of_atheism en statistik där Sverige kan vara stolt över sin toppposition som ett av de, för att inte säga det mest sekulära och otroende landet i världen).

Jag hoppas innerligt att någon detta val skall våga ställa lite skarpa frågor till Rick Perry under presidentvalskampanjen, men det är nog för mycket att hoppas på. Det bästa vi kan hoppas på är att USA inte begåvas med en president och ett styre som öppet vänder ryggen till den vetenskap som så starkt bidragit till att göra landet till en supermakt, och att kreationisternas gälla kraxande i själva verket drivs av en desperat insikt att de utkämpar en förlorande strid.

Jag avslutar med ett klipp som tidigare förevisats här, av den oförliknelige Carl Sagan, där kontrasten mellan religiös kreationism och dess futtighet ställs mot de vida horisonter som öppnar sig för de som vill se och utforska världen, sådan som den är, i all sin prakt och väldighet.

PS. Man skulle kunna fråga sig: hur det står till med kreationismen i Sverige?

Det kommer att bli föremål för ett framtida inlägg.

———————–

Länkar:

Wikipedia har förstås många artiklar som berör ämnet –

En intressant sak, som man kunde misstänka utifrån en informerad lekmannaförståelse av Hinduism, är att kreationistiska idéer som är på tvärs med vetenskapliga fakta inte är en lika het potatis i Hinduismens kosmologi, och alltså inte den politiska stridsfråga som kristna, muslimer och ortodoxa judar har. Hindusimen har vissa fördelar här, nämligen att man har en mycket mycket längre tidsskala för sin egna berättelse om världens tillkomst, och dessutom inte har vävt in grundläggande moraliska grundstenar i sin skapelsehistoria. se http://en.wikipedia.org/wiki/Hindu_views_on_evolution.

http://blogs.discovermagazine.com/gnxp/2009/03/creationism-in-america-europe/

http://www.vof.se/folkvett/20054kreationismen-kritiskt-granskad

http://www.npr.org/blogs/itsallpolitics/2011/08/18/139743920/rick-perry-tells-boy-evolution-is-just-a-theory-with-gaps

http://www.guardian.co.uk/commentisfree/cifamerica/2011/aug/23/rick-perry-creationism-classroom

http://www.msnbc.msn.com/id/35740950/ns/us_news-education

http://www.usatoday.com/news/religion/2009-03-09-american-religion-ARIS_N.htm

http://www.christianpost.com/news/survey-churches-losing-youths-long-before-college-39433/

http://www.washingtontimes.com/news/2007/jun/24/europe-sees-creationism-as-threat-to-human-rights/

http://www.dailymail.co.uk/news/article-485899/European-human-rights-watchdog-tells-governments-stop-teaching-creationism.html

Vikariens Irrfärder – Intressant om Läxor


Läxor hjälper till att bevara i minnet, det som man redan vet, eller nyss fått sig förklarat. Men de ger dig inte ny kunskap

Detta är en käpphäst förmedlad av min mor, lärare under 40 år. Hon har förstått rätt. Men trots den begränsning och varning som hennes ord innebär kan man konstatera att läxor är och förblir ett centralt inslag i skolan. Ändå verkar det som om det forskats mycket litet om hur effektiva läxor egentligen är, om de hjälper eller stjälper. Det här togs upp i ”Vetenskapsradion:Forum” i P1 nyligen i ett program som sammanställer och också ifrågasätter vad vi vet om läxläsning egentligen.

länk: http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=1302&artikel=4665002

Det vetenskapliga underlaget för om läxor är något bra är uppenbarligen kluvet. Det är dock intressant i sig att det inte finns underlag för att läxor i sig skulle vara något entydigt bra – men inte heller skadligt – vare sig för enskilda studieresultat och elevernas förmåga att som grupp nå upp till fastställda mål för undervisningen. Således, tolkar jag det, beror det alltså på individuella och lokala faktorer, om läxor kan bli fruktbara. Som sägs i programmet är läxor starkt värdeladdade och verkar polariserande – ofta är man antingen för eller mot. Säkerheten i attityden står dock sällan i relation till någon form av vetenskapliga faka för sitt ställningstagande.

”Det är kulturellt” säger min mor. Och det skulle nog verka så. Snarare än baserat på vetenskapligt underlag är frågan om läxor baserat på konsensus, på hur man alltid har gjort, i vissa fall på personlig erfrenhet och anekdoter. Det finns lärare som uppnår mycket goda resultat helt utan läxor, andra som brukar läxor som en omistlig del i sin gärning. Kanske är själva frågan, om läxor som ett slags generellt fenomen verkar positivt eller negativt, fel ställd. Jag tror att det beror på skillnader i svaret  på en fråga som också ställs i programmet: vad är en läxa?

Frånvaron av entydliga besked ifråga om läxors vara eller inte vara innebär nämligen inte att vi inte vet Någonting om läxor. Oavsett om läxor generellt är bra, verkar det från den forskning som hittills bedrivits, att det finns situationer och omständigheter som försvårar för läxor att bli fruktbara för elevernas inlärning, och som man därför bör undvika.

”Riktigt komplicerade uppgifter, uppgifter som läraren inte förberett ordentligt , är olämpliga som läxor.”

Ovanstående är ett citat från Ingrid Westlund, läxforskare och docent i pedagogik vid Linköpings universitet. Och det är en slutsats som tydligen har stöd i den forskning som trots allt finns, och från vilken man kan dra även följande slutsatser:

  • Läxor skall inte kräva förklaringar som behöver lärarstöd. Främst bör de bestå av repetition av sådant man redan sysslat med och förstått.
  • Läxor funker bättre för äldre elever än för yngre.
  • Läxorna får inte bli för många eller långa – då undergräver de studiemotivationen
  • Läxor är mer effektiva för högpresterande elever än för sådana som har svårigheter eller saknar stöd hemifrån. Det finns annars en klar risk att läxor accentuerar skillnader i studiebakgrund i elevernas hemmiljö.

Det här kan verka självklart. Ändå är det sällan man hör lärare motivera sitt bruk av läxor enligt den sortens tydliga kriterier, varken de som är positiva eller de som helst undviker läxor.

Jag är själv kluven – jag kan se problemen, samtidigt som det ges en hel del läxor på mina lektioner. Framför allt på vad jag förklarat på tavlan, komplett med de illustrationer som jag alltid gör. Jag inser dock att läxor kan upplevas som ett trist tvång. Dessutom innebär det en risk för att invadera barnens fria tid med vad som i grunden är en arbetsuppgift, något som jag motsätter mig för vuxna – varför då inte för barn?

Det saknas tyvärr inte anledningar. Främst för mig är att man på lektionerna kan behöva ägna så mycket tid åt att förklara på olika nivå för olika elever att det annars skulle kunna uppstå för stora skillnader – läxan kan i så fall lösgöra lite tid så att man kan förklara bättre, och kanske ha en mer diskussionsbetonad dialog med eleverna i klassrummet. Finns det övningsuppgifter, som ju ofta är av ett repeterande slag, får dessa då bli en läxa.

En annan sak är att kunskapens flod s.a.s aldrig står still. Dagens ämne kommer att leda till ett nytt, nästa gång. Speciellt om man har som ambition att allt man undervisar skall hänga ihop, och driver en idé om all kunskap som integrerad och vill förmedla det till eleverna, behövs en slags kontrollstationer och repetition av föregående moment. ”Idag läser vi om kontinentalplattor så att vi kan specialisera oss på vulkaner nästa gång. Sedan kör vi jordbävningar, osv. Men då måste plattektoniken sitta tills dess”. Läxor i form av repetition, att eleverna får påminna sig vad som sagts tidigare, kan där fylla ett syfte för att grunda en slags miniminivå inför fortsättningen.

Jag påminns slutligen av min mor att om man undervisar tematiskt så är inte sällan standardiserade läromedel nästan lika mycket till hinder som till hjälp, och det är väldigt mycket som hänger på ens egna förklaringar och material. Lärarledd och aktiv undervisning är nyckeln till inlärning, och läxor är ett möjligt stöd till detta – men knappast något mer. Sista ordet är knappast sagt, och radioprogrammet ställer i utsikt att mer forskningsresultat kan komma in. Läxor är i vilket fall en fråga som delar både lärare och elever, och som säkert kommer att diskuteras så länge de finns i skolans värld.

Ett litet efterord

Att läxor kan uppväcka starka känsloroch debatt  framgår med all önskvärd tydlighet när man studerar vad som skrivits om läxor i olika medier under senare år. Det är också påfallande hur läxorna ofta dras fram som ett slags symtom för hela skolans tillstånd eller gärna hamnar i fokus för jämförande studier mellan olika länders skolpolitik. Se ett axplock:

Aftonbladet:

Dagens Nyheter:

Sveriges Radio:

 

”Svenska elever ägnar mindre tid åt skolarbete än eleverna i något annat industriland” http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=3238&artikel=2250077

——————————————-

Mer skrivet om läxor av intresse för detta inlägg:

Ingrid Westlund presenterar läxforskning på blogg i forskning.se: http://www.forskning.se/fordigiskolan/skolbloggen/laxor/bloggarkiv/vadarenlaxaegentligen.5.2a6bbb0612e5f8acc1d8000984.html

”Är läxor bra för barn?”, C-uppsats av Eva Johanneson, pedagogiska institutionen i Sundsvall: http://hs.skola.sundsvall.se/bosvedjan/uppsatser/laxor.pdf

”Lärares syn på läxor i grundskolan – en intervjustudie” C-uppsats av Henrik Danielsson och Erik Enemar vid sociologiska institutionen, Göteborgs Universitet: http://gupea.ub.gu.se/bitstream/2077/18413/1/gupea_2077_18413_1.pdf

”En undersökning över elevers vanor att göra läxor – med fokus på tid” Examensarbete utbildningsvetenskap av Camilla Eskilsson & Marie Pettersson, Stockholms Universitet: http://su-storage.it.fmi.uni-sofia.bg/lhs%20090%20En%20unders%C3%B6kning%20%C3%B6ver%20elevers%20vanor%20att%20g%C3%B6ra%20l%C3%A4xor.pdf

 ”Läxor – en oreglerad bedömningspraktik” Artikel av Daniel Petterson och Ulf Leo, Studies in Educational Policy and Educational Philosophy 2005:1 – http://upi.ped.uu.se/SITE_Docs/Doc237.pdf

”Läxhjälp”, inlägg på Johan Kants Blogg, av Johan Kant, biträdande rektor Vikingaskolan, Haninge –http://johankant.wordpress.com/2010/08/29/laxhjalp/

”Växa utan Läxa?” inlägg i Kunskapsbloggen http://www.kunskapsbloggen.se/2011/04/05/vaxa-utan-laxa/

Nytt från Dumskallarnas konspiration: Om hur vår historia lämnas över till Lägstbjudande


I ett lagförslag som regeringen sitter på skall utgrävningen och bevarandet av fornminnen i samband med byggprojekt läggas över på byggherrarna som skall bli fria att anlita den budgivare de vill – dvs lägsta anbudsgivaren.

Jag trodde knappt mina öron när jag hörde nyheten i radi0 (http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=478&artikel=4568044). Regeringens menar alltså på allvar att byggherrarna, de som har varje intresse av att få problemet med fornlämningar i deras byggen ur världen så snabbt och billigt som möjligt, att de skulle ges ansvar och fria händer att anlita vilken utgrävare och bevarare som helst? Med fri prissättning?

Men det är innebörden av regeringens förslag (se kulturdepartementets eget pressmeddelande http://www.regeringen.se/sb/d/14085/a/161375).

Förslaget omtalades redan när det blev känt i mars i år, och har utsatts för hård kritik redan under beredningsstadiet, se t.ex remissinstansen upplandsmuseéet http://www.sweden.gov.se/content/1/c6/16/83/01/578b0e32.pdf, och Riksantikvarieämbetet http://www.sweden.gov.se/content/1/c6/16/84/01/1080b89d.pdf  samt i media från höger till vänster, se bl.a. SvD http://www.svd.se/kultur/nya-spelregler-for-arkeologin_5993049.svd respektive Aftonbladet, http://blogg.aftonbladet.se/ledarbloggen/2011/03/varfor-inte-privatisera-arkeologin-nar-man-anda-ar-igang.

Karin Linder, ordförande för DIK, förbundet för bl.a. arkeologer, pekar i ett blogginlägg (http://www.akademikernatet.se/karinlinder/?p=105) på något som är självklart – Arkeologi är ett samhällsintresse.

När en arkeolog finner och varsamt bevarar och ser till att fornlämningar kan studeras agerar den å nationens och medborgarnas vägnar. Dvs i ett syfte som är vida större och mer långtgående än någon enskild  privat eller ens offentlig institution. Att inte låtsas se att ett sådant intresse obönhörligen kommer att komma i konflikt med entreprenörers och byggherrars intressen är rent nonsens, ja snudd på bedrägeri. Arkeologin skall inte gå med vinst, och behovet av att bevara kulturarvet är just ett intresse som kan stå i motsättning till att snabbt bli färdig med ett projekt eller att agera enbart med syn på praktiska eller ekonomiska incitament. Fanns ingen sådan motsättning skulle inte lagar krävas, som krävde just att fornminnen som kommer i vägen för byggprojekt skulle bevaras. Då skulle byggherrarna kunna sköta det hela helt frivilligt. Men Byggbolag är inte till för att ta vara på nationens intressen – de är instiftade att gå med vinst och tjäna pengar , och uppmuntras och befalls till och med att vara så krassa och effektiva som möjligt, och att sätta sina ägares intressen främst. Är det någon som inte inser att byggbolagen kommer att anlita den ”expert” (vilkas kvalitéer för övrigt obönhörligen kommer att dras ner) som kan lova snabbast undersökning för minst pengar? Eh? Är det inte det som är själva meningen med effektivitet (Pareto, någon?) i ett marknadsdrivet system?

"Här fåru, nu har du till i morgon på dig innan vi asfalterar stället..."

Det här är ett flagrant exempel på hur man söker föra in ett marknadsekonomiskt tänkande för en verksamhet där ett sådant inte hör hemma – troligen i syfte att gynna just ena sidan i en intressekonflikt, nämligen byggherrararna, på bekostnad av nationens intresse av att bevara sitt minne och fördjupa studierna av sin egen kultur.

Nyliberaler – deras totala brist på intresse för kultur och bildning förnekar sig aldrig. Som kulturintresserad person till höger om mitten i politiken måste man fråga sig – med sådana vänner, vem behöver fiender?

Knappt hade dock idén med att privatiseria arkeologin och sänka den i marianergraven sjäsatts förrän nästa försöksballong kom, från ignoranterna i Svenskt Näringsliv som föreslog en sänkning av studiemedlet för universitetstudier som de på godtyckliga grunder anser frivola och onyttiga (http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=1120&artikel=4582299).

Mer om detta i ett senare inlägg.

————————————————-

Vikariens Irrfärder pressar fram bilder 8 – Kattungar för alla


Elevbilderna fortsätter med bilder på kattungar

Kattungar hade funnits med i tidigare bilder men som delar av samlingsbilder med många djur. De här två begärda bilderna rån mina elever hade dock kattungar i centrum, och båda hade roliga små twists och specifika detaljer. Jag hade redan tidigare fått öva upp mig på att rita kattungar, en bra sak i sammanhaget. De här bilderna kunde därför komma till rätt snabbt, och man slapp famla efter rätt ritteknik – med mjuka rafitpennor från 2H till ca 6B växte några OK skisser av de små söta pälsdjuren fram. Det gjorde att man kunde lägga ner lite tanke på konceptet. Iställer för att bara rita kattungarna rakt av, framifrån, kunde små tablåer och scener med agerande mellan flera inblandade jobbas fram.

Jag ritade alltså de små kissarna som kompispar, temat blev inte bara katter, utan också vänner. 

Den första bilden är på en riktigt liten kattunge och en lite äldre, nästan fullvuxen av annan ras som är ute och spankulerar. Jag valde en mörkare färg, nästan svart, med vita fält för den äldre för kontrastens skull. Den yngre är en mer melerad gråsvart variant. De skall se lite glada och vänskapliga ut – två kattkompisar som är ute och går. För dig Marcello, hoppas du gillar den.

Svart Katt, Grå katt för Marcello

Nästa tog lite mer panngnuggande att få fatt i – jag var lite mot att bara rita kattungar som gick, låg eller stod där. Hur kunde man variera temat, hmmm? Lite letande efter idéer på nätet gav mig till slut ett uppslag – kattdjur av alla sorter har söta ungar – lejonungar och leoparder och annat är lika söta. Jag hade redan funderat på geparder som tema för en helt annan bild, för min egen berättelses djurälskare, den älskvärda Corinna.

Så en liten cheetah (som geparder också kallas) kunde vara kul – de har också litet roligare päls. Men ännu roligare kunde vara kontrasten med en jämförelsevis däst huskatt. Efter litet meckande växte konceptet  fram med en liten cheetahunge som försöker skaka liv i en sovande kattunge av tamkattskaraktär. På begäran från den tänkte mottagaren satte jag en liten rosett på kattungen.  För Alexandar, som jag hoppas skall gilla mitt lilla tilltag.

Hörru, vakna slöfock!

En personlig reflektion var att det gladde mig att de båda kattungebilderna begärdes av killar – vid 10 års ålder är de fortfarande så pass oförstörda att de kan stå för att de gillar söta kattungar – det är verkligen mycket trevligt att se.

Se övriga bilder till mina elever i temat ”Vikariens Irrfärder” eller klicka på bilderna nedan för närmast föregående/följande

← Förra inlägget i serien: ”Vikariens Irrfärder […] del 7 – Månskensvargen

Vikariens Irrfärder pressar fram bilder 7 – Månskensvargen


Ännu en bild till en av mina elever – en av flera med djurtema

Varg & Lodjur frihand

”Jag vill ha en varg” sade och skrev en av eleverna efter mycket vånda. Han hade sett och faktiskt fått en kopia på en bild som jag redan ritat, den med en varg och ett lodjur, men ville till slut ha en egen bild. En varg som ylar mot månen. Bra idé.

Så, sagt och gjort, en enkel blyertsskiss åstadkoms snabbt på fri hand, och med mjuk blyerts (HB och 4B) tonade ett nattligt skogslandskap fram runt vargen. Ren snabb blyertsteckning av modell A1, och lite av ett test ändå, att rita vargen rakt ur minnet utan att ha en direkt förlaga. Jag behöll teckningens enkla och obearbetade karaktär, som ändå passar på något sätt.

På himlen tronar en mäktig fullmåne som ger kontrast och dramatik åt scenen, och skapar lite stämning. Månen blev i och för sig lite stor, men ack man får se det som en sagoscen. Jag hoppas det är ungefär vad du tänkte dig, David.

Davids bild - Varg ylar mot månen

Se övriga bilder till mina elever i temat ”Vikariens Irrfärder

← Förra inlägget i serien: ”Vikariens Irrfärder […] del 6 – Eminem, Cristiano Ronaldo & Michael Jordan

 Nästa inlägg i serien: ”Vikariens Irrfärder Del 8 – Kattungar för Alla” →

The Greatest Show on Earth – SÅ gick det verkligen till


Läste häromveckan ut Richard Dawkins ”The Greatest Show on Earth” på engelska.

Många har skrivit i om boken  då den var som mest på tapeten 2009-2010. Richard Dawkins själv kan gott introducera bokens tema.

”The Greatest Show on Earth” är en utmärkt bok som metodiskt och pedagogiskt lägger fram de otaliga bevis från mängder av olika forskningsfält som ligger till grund för evolutionsteorin. Det är, som Richard själv skriver, inte en anti-religiös bok, fast med brasklappen att evolutionsförnekare kommer att slita sitt hår och få nackspärr av hur totalt han krossar deras banala världsbild med verklighetens fascinerande och komplexa slägga. Boken ger således mycket ammunition inför mötet med kreationister, och det var också dess syfte. Men den är också ändlöst fascinerande i sitt breda anslag, sina exempel på fantastiska experiment och landvinningar (som Lenski-experimentet där olika stammar av bakterier muterade kraftigt och utvecklade helt nya förmågor, avhängiga av varann dessutom, och hur denna evolution kunde följas med utsökt precision av Lenski och hans lärjungar över 10 000-tals generationer), och dess redovisande av hur insikterna byggts på, bit för bit, hur pusselbit läggs till pusselbit och de olika vetenskaperna befruktar varandra för att bygga på och förfina de modeller som ligger till grund för vår nuvarande kunskap.

Skall man hitta något att anmärka på skulle det kanske vara (speciellt för svenska läsare) de ideliga stingen mot kretiner, ursäkta, kreationister, som präglar framställningen. Trots att det är en viktig del av bokens syfte känns det lite övertydligt ibland, men viljan att verkligen gnugga in de insikterna pedagogiskt skvallrar också om ett helt annat debattklimat i Storbritannien och framför allt USA vad gäller frågan om evolutionen. Jag har själv stött på ansatser till kreationism bland skolelever, men det har inte alls den tyngd och det tryck bakom sig som det kan ha i t.ex. USA där den största enskilda världsåskådningen (ca 40-45%) verkar vara att jorden är 10 000 år gammal och skapades på 6 dagar (i Kentucky finns t.o.m finns ett ”museum” ägnat åt att visa att dinosaurier och människor levde samtidigt på jorden, och förstås alla fick plats på Arken, se nedan och på http://creationmuseum.org/).

”Kreationsmuséet” i Kentucky, med dinosaurier och grottmänniskor sida vid sida

Samhällsdebatten åsido kan man dock mer än väl läsa boken enbart för det intressanta ämnets skull, för att öka sin allmänbildning och som en redovisning av hur vetenskaplig kunskap byggs upp. Richard Dawkins entusiasm för sitt ämne är inte att ta miste på – gång på gång ger han sig ut på utvikningar av intressanta aspekter av forskningen eller detaljer av olika betydelse. Hans prosa, som är behaglig och lättillgänglig utan att tappa i precision, gör att man står ut med detta, vilket annars kunde blivit lite tjatigt eller babbligt. Bitvis är det ofta som att sitta i ett spännande samtal med en överetusiastisk professor – vilket ju inte är långt från sanningen. Uppskattar man sådant (jag gör det) stör det inte – men för vissa kan det stundtals bli lite väl mycket att smälta. Det rekommenderas att läsa boken bitvis – detta är inte, som Dawkins bok ”Illusionen om Gud” en sträckläsarbok.

Man kan höra Richard Dawkins själv berätta och läsa ur sin bok och sedan svara på frågor i ett flertal konferenser och bokpresentatotioner – han är närmast oöverträffad i de sammanhangen, som anstår en ”Professor för främjandet av och förståelsen för vetenskap” i Oxford, hans professorstitel under många år. Se t.ex. nedanstående presentation (tot ca 1 h 20 min) av hur boken är upplagd, tillgängligt på det utmärkta ForaTV.

Richard Dawkins presenterar sin bok (klicka bild för länk)

Richard Dawkins har en god och livfull läsarröst, och hans böcker rekommenderas som ljudböcker på originalspråket. Även pappersboken vinner mycket på att läsas på originalspråket, speciellt om man hart Richard själv tala, men finns förstås översatt till svenska med titeln ”Så gick det till – Bevisen för evolutionen”. På engelska kan man också uppskatta det eleganta och bildade tilltal som är den klassiska engelska universitetsvärldens signum, och som tyvärr gått förlorad för egen högskolevärld, vars fikonspråk sällan är vare sig elegant eller speciellt lättillgängligt. Richard Dawkins och hans likar skyggar inte på att uttycka sig med en verserad engelska, och förutsätter att man har bakgrundskunskaper. Se t.ex bokens avslutande stycke, som bygger på slutorden från Charles Darwins ”Om arternas uppkomst”, det verk som startade den upptäcksförd till vilken Richard Dawkins själv bidragit med nya insikter.

We are surrounded by endless forms,

most beautiful and most wonderful, and it is no accident,

but the direct consequence of evolution by non-random natural selection

– the only game in town,

the greatest show on Earth

”The Greatest Show on Earth” borde vara obligatorisk läsning för alla som undervisar i NO eller biologi i grundskolan, men rekommenderas varmt för Alla. Läs eller hör den, och känn hur allmänbildning och förståelse för den fantastiska verkligheten får sig en svåröverträffad skjuts framåt.

För mer klipp med Richard Dawkins, se en liten lista jag satte ihop med Google-klipp, på http://www.youtube.com/user/thefeatheredsnake#grid/user/89053BD74F63D3D3

Jag kommer att ta upp Richard Dawkins tidigare bokproduktion i andra inläggvad det lider.

För mer bokrecensioner se samlingssidan

https://paulusindomitus.wordpress.com/indomitum-librorum-2012/

———————————————–

En artikel om The Greatest Show on Earth finns på Wikipedia: http://en.wikipedia.org/wiki/The_Greatest_Show_on_Earth:_The_Evidence_for_Evolution

I svensk översättning heter boken ”Så gick det till – bevisen för Evolutionen” och utges av Leopard Förlag http://www.leopardforlag.se/Article/View/?articleId=164.

Boken finns att köpa bland annat på:

En bild säger mer…om opassande tankar ang. Tsunamin i Japan

En Kraft från själva Skapelsens Innanmäte

En bild säger mer än tusen ord… om jordbävningen i Japan

Prinsessan och den Stygga Draken

Kattungens Utmaning del 2 – In till Clear-line-världen

Och nu, något helt annat – en Kattunges Utmaning, för Alma

Djaq-Chigin – ”Odjuret”


Djaq-chigin, ”den mörke väktaren”, även kallad ”Odjuret” eller ”odjurskrigaren” är den farligaste krigaren i min berättelses värld. Som den ultimata stridsmaskinen sedan 700 år och nästan helt berövad sin mänsklighet slumrar han djupt nere i sultanens citadell, drömmande om floder av blod, för att ibland släppas upp för att slakta envar som kommer i hans väg.

Djaq-chigin, "Odjurskrigaren"

Djaq-chigin har hängt med sedan 90-talet när jag spekulerade om hurdan Yakane skulle kunna bli om han inte lärde sig tygla sin blodlust – de två är också släkt på långt håll. Djaq-chigin, ”den mörke väktaren” är en odödlig itaré (motsvarande skyter) som överlevde en livstid på gladiatorarenorna och sedan framlevde århundrandena ständigt i krig, förvriden av blodtörst. Numera är han i sultanens tjänst i Kiralatet, min version av Mamluk-sultanatet. Där dväljs han djupt i íde mesta tiden, efter att hans vapenbroder och mentor Tey-Khan lärt honom att försänka sig i en slags dvala, där han slaktar sig fram genom djuriska och mänskliga fiender i drömmens rike snarare än i verkligheten. Bokstavligen en sömngångare, kan han ibland stiga upp för att avrätta eller instruera i hur fiender klyvs. När han väcks helt och fullt inför de mest yttersta av nödlägen är han nästan lika farlig för de egna som för motståndarna, för när bärsärkaraseriet stiger till gör han ingen åtskillnad på vän och fiende.

Growl? -från "300"

En litet retsam sak var att när filmen ”300” kom noterade jag att de har med en figur som något påminner om Djaq-chigin : the über-immortal, som upphovsmannen, regissören Zack Snyder, kallade honom (han var inte med i Frank Millers seriealbum). Frank Miller har ju dragit på samma historier och legender om orientaliska elitgarden som jag (t.e.x Herodotos), fast mer tendentiöst och grovhugget, och Snyder fyllde på med en megamaxi-krigare åt Xerxes. Denne monstruöse odödlige är en karikatyr av en omänsklig fiende och mycket mer endeminsionell än Djaq-chigin. Men hans effekt på slagfältet är lik min galne skyter, som framgår av scenen nedan. Nå, ibland tänker knasbollar lika.

Gladiatorn Tigris of Gaul i Ridley Scotts "Gladiator"

Det är dock på sätt och vis passande att Djaq-chigin hade pendanger inom filmens värld: under flera år hade jag inte haft något genomarbetat utseende till Djaq-chigin – jag gjorde det skissade, lite djuriska porträttet för många år sedan (notera att han är lik min gamla vision av Yakane), men i övrigt var han bara en stor och svart krigare. Men efter att ha sett Ridley Scotts ”Gladiator” år 2000 rafsade jag på baksidan av ett kuvert några snabba kladdar inspirerade av jättegladiatorn ”Tigris of Gaul”.

Kladdar Djaq-chigin från "Gladiator"

Redan då tänkte jag mig honom mitt i striden och med en mask för ansiktet. De där låg och jäste tills för något år sedan, när jag skrev in Djaq-chigin  i min berättelse (han släpps lös i tredje boken). Då var det läge att göra en mer genomarbetad bild, och med utgångspunkt från skisserna körde jag lite research för att göra en mer färdig teckning på honom.

Skytisk krigare i full rustning

Djaq-chigin är alltså en itaré, motsvarande skyterna, ett indo-iranskt folk som dominerade nuvarande Ukraina och södra Ryssland mellan ca 2300 och 1700 år sedan, och som drabbade greker, perser och sedan romarnas klienter i öst lika tills de underkuvades av goterna på 300-talet E.kr. Skyterna var nomader och stred från hästryggen, oftast lätt beväpnade med tyngdpunkt på pil och båge. Deras främsta krigare kunde dock ha mer genomarbetade rustningar som framgår av rekonstruktioner från deras gravar. Det kan vara intressant att veta att skyterna är en av de främsta upphovskandidaterna för legenden om amazonerna, eftersom arkeologiska fynd visar att skytiska kvinnor brukade vapen och deltog i krig.

skisser Kungliga mamlucker i tung rustning

Djaq-chigin är ”supermamlucken” över alla andra och bär alltså med sig i praktiken alla vapen – långa och korta svärd, yxor, klubbor, dolkar, pil, båge och spjut. Denna arsenal dras runt av en 2,3 meters snubbe som ser ut som en stridsvagn. Jag drog från min research av skyternas respektive mamluckernas lamellbaserade rustningar och övriga utrustning och lade på de detaljer som jag gillade från ”Gladiator”.

Jag hade en vision av Djaq-chigin som överflygad av fiender, i hans fall tudjuter (motsvarande mongoler) som han slaktade på diverse blodiga sätt. Men det kändes inte riktigt…rätt. Det gav liksom inte full stuns åt hans övermänsklighet. Ännu en filmisk deja-vu-upplevelse ledde in mig på rätt spår: när Morpheus i ”Matrix Reloded” nergör en truck med svärd.

Vad skulle vara motsvarigheten vara? Förstås en anrusande fiende till häst, en tudjut/mongol överförfriskad på kumys (jäst stomjölk, mongolernas favoritbooze) med äran i blick och hjärnan i malpåse. Och vår djuriske jätten Djaq-chigin stannar då inte utan tar ett steg åt sidan och spetsar… hela ekipaget, häst, ryttare, rubbet som på en påle, uppträdda på Odjurets spjut.

"odjurskrigaren" Djak-chigin spetsar mongolryttare

Efter några snabba linjedragningar valdes ett lätt grodperspektiv för att understryka den enorma kraften och styrkan hos Djaq-chigin och ge bilden dynamik och ett starkare intryck.

Den första blyertsskissen blev lyckad och jag tuschade därför direkt på den med bic-penna och fyllde i med ljusgrå tuschpensel för en antydan till skuggning. Inspirerad av blodsprutet i ”300” lade jag på en rejäl blaffa där spjutet tränger fram. Bilden fick karaktär av renteckning och är således en stark kandidat för senare färgläggning. Som den är nu är jag dock nöjd – intrycket av en fruktansvärd krigsmaskin in action går förhoppningsvis fram.

Klicka bild för nästa del i arbetet på teckningen:  ”Mera Djak-Chigin och Tigris of Gaul” →

Odens Återkomst


En populär bild här på bloggen har legat slumrande ett år, men häromveckan drogs den fram ur sin dvala i dammig, öhh…hårddisk, och se! Lite nya målarknep gjorde att den trögrörliga stenen åter började rulla…

(Tidigare inlägg om denna bild finns under fliken Gudar […]/ Nordiska […]/Oden/Wotan bland kategorierna ovan. Eller här)

Det är ”Oden, Dödsdrotsen” som sålunda väcktes till liv igen. Jag övergav den för ett tag sedan när jag inte kunde komma på ett bra sätt att införliva Carl Janssons fina blyertsskiss med övriga bilden. Ny kunskap om olika sätt att gradera skalen i Photoshop samt nya digitala penslar som jag fick ta del av i December gav mig dock lusten att pröva lyckan åter.

Närbild Oden-på-himlen original

Till vänster ser man tydligt problemet. Saken var att jag ville behålla Calles skiss som den underliggande bilden samtidigt som jag ville låta den omärkligt övergå i molnen och kontrastera mot en mörk stjärnhimmel bakom. Men saken är den att den oerhört smutsiga kolkaraktären i en sådan skiss gjord med mjuk blyerts, med dess både ljusa och mörka partier, sken igenom, och det fanns för mitt liv inte ett vettigt sätt att få det att se integrerat ut i övriga bilden. Så jag kämpade och kämpade men kom ingen vart: antingen stod de mörka partierna eller de ljusa ut som fläckiga smutsränder mot bildens övriga komposition.

Närbild Oden-på-himlen efter ommålning

Men med de nya penslarna och lite bättre koll på ”overlay”-funktionens fördelar kunde jag mjukt och med en nästan ånglik lätthet lägga lager på lager på lager av fluffig molnighet över blyertsen, så att den smälte samman med de övergripande delarna och angav skuggor och mörker utan att koldammet syntes längre – den täcktes av de semitransparanta lagren. Det är inte lysande, men i alla fall en slags lösning, och gör att Oden Dödsdrotsen åter är på banan.

Nedan ger ett kraftigt nedskalat visningsexempel en idé om var den befinner sig efter årsskiftet. Manteln återstår, dess rökiga mörker måste skapas med samma teknik som Oden-på-himlen. Vargarnas päls måste bli mer… tja pälsig, och sedan återstår att sudda ut och integrera alla tuschlinjer i bilden, som är tänkt att se ut som en mer renodlad målning, inte som nu en blandning med en massa tecknade inslag i. Och putsa putsa putsa, det finns otaliga detaljer att feja på, spjutets glans, guldets glimmer, stenarnas stenighet…

Testbild Oden Dödsdrotsen efter ommålning

Fjärilsflykt 2 – Modifikationer


Jag postade nyligen ett inlägg om arbetet med en bild till Felicia, ”Fjärilsflykt”. Dess motiv med en flygande flicka, älvor med älvadamm och hundratals individuellt målade fjärilar tog över ett år att göra, men basen är färdig. Jag har gått vidare och testar nu olika slutbehandlingar i det kära gamla Photoshop.

Förra veckan testade jag att lägga ett varmt filter över bilden och passade på att måla om delar av flickan för mer differentierad skuggning (med nya penslar och ”bränn”-verktyget). Alla ljuseffekter arbetades sedan om och gjordes mer distinkta, och jag lade också på ett knippe ljusstrålar som strilar ner mellan lövverket för lite ökad la-la-laaa-känsla. Jag är ännu inte övertygad att det inte går att göra mycket bättre, och frågan är om jag inte kommer att vilja applicera någon form av skuggning på det enskilda fjärilarna för att matcha ljusknippena som påverkat någras fyllning. Det känns i alla fall som ett fall framåt.

Fjärilsflykt 1.1 putsad m ljusknippen & varmt filter

%d bloggare gillar detta: