Indomitum Librorum 2011+

Den här delsidan startades, utan att publiceras,  som en fortsättning på de anteckningar runt lästa böcker som jag fört under flera år. Jag har genom åren haft glädje av andras rekommendationer och varningar runt böcker, speciellt avseende skönlitteratur och fiction. På samma sätt har det noterats att folk klickar på länkar till böcker man rekommenderat. Så eftersom underlaget finns där ändå, kommer här Paulus Indomitus bidrag till boktyckandet. Det är främst skönlitteratur som kommer att tas upp till behandling – även om jag läser mer facklitteratur är sådana böcker oftast mer bundna till folks specialintressen eller research, och inte så mycket till smakpreferenser eller rekommendationer. Men en och annan fackbok kommer att slinka in här också.

Inriktningen på de romaner och novellsamlingar som betygssätts och kommenteras här är ganska spretig, med en viss slagsida åt vad som ibland nedlåtande kallas ”genre-litteratur”: deckare, Science Fiction, Fantasy, historiska romaner osv. har här sin givna plats. Kvalitetsmässigt samsas  här högt som lågt. Mycket lågt ibland. Det är ett utslag av ett märkligt lyte hos undertecknad, nämligen oförmågan att slutgiltigt kunna lägga ner en bok när den en gång börjat läsas. Man hör ibland litterära personer kokettera med att de ”inte har tid att läsa dåliga böcker”. Undertecknad har inte nått denna förfining. I själva verket kommer här idén att förfäktas att man kan läsa av många olika skäl, och att böcker av olika halt passar för olika tillfällen. Även när det kokar ner till ett enskilt omdöme.

Det måste poängteras att recensioner och betyg här präglas av en persons preferenser, och inget annat. Kommentarer, tillrättavisningar och invändningar är välkomna. Liksom tips på andra böcker!

Till sist. Vid en en del av böckerna hänvisas det till längre recensioner och diskussioner som återfinns på huvudsidan -följ länken bara och kom till rätt post där så blir allt bra.

Pablo Fuentes Leiva, Stockholm, april 2012


LÄST FICTION

”Femtio nyanser”-trilogin av E.L. James: ”Femtio Nyanser av Honom”, ”Femtio nyanser av Mörker” & ”Femtio nyanser av Frihet”

”50 nyanser av Honom” E L James, 2011, Norstedts Förlag, Stockholm , 554 s.

”50 nyanser av Mörker” E L James, 2012, Norstedts Förlag, Stockholm, 538 s. 

”Fifty Shades Freed” E L James 2011, Arrow Books, London. 580 s.

50 shades trilogi EL JamesSedan 2012 har ”Femtio nyanser”-böckerna gått från en snackis till ett fenomen som får publicister att dregla (Och gett tillfällen för braskande budskap som ”har sålt mer än Harry Potter!” över 60 miljoner sålda!” osv). Vissa talar om ett genombrott för den erotiska skildringen och litteraturen, att E.L. James lyft en hel genre ur skuggorna och gjort den salongsfähig och chick, och naturligtvis har det lett till att en mängd efterföljare numera trängs på hyllorna.

Vad är det då för fantastisk historia som tagit världen med storm?

Anastasia, en ung naiv flicka råkar oförhappandes intervjua den vrålsnygge miljardären Christan Grey, som av oklar anledning dras till henne, arrangerar att de stöter ihop fler gånger och till slut söker få till stånd en slags relation. Det visar sig dock att denna relation är den hos dominant-undergiven, då Christian Grey är inne på sadomasochism. Den unga Anastasia både skräms och kittlas av det där, men hjälten är så snygg att hon rätt snabbt går med på att smiskas och köras med i och utanför sängen. Såsom obotlig romantiker med ett hjärta av guld ser hon också den trasiga själen under sadistens hårda yta, och så småningom och efter några förvecklingar faller denne till föga för hennes ömhet och omsorger och inleder en kärleksrelation, de gifter sig och blir till slut en enda stor lycklig familj.

Slut.

E L James - Femtio nyanser av honom

Ovanstående dras genom ständiga referenser till vad som redan sagts i någon av de oändliga, närmast i realtid återgivna samtalen mellan den kvinnliga protagonisten och den ”mystiske” Christian Grey, lite tamt gnissel påkallat av den sistnämndes förtryckarattityd, samt amatörpsykologiserande, ut till att fylla de över 1600 (!) sidor som böckernas berättelse slingrar sig genom. Och förstås, ett antal sexscener av mer eller mindre fantastiskt slag.

Om någon till äventyrs känner epitetet ”Harlequin-roman” kittla tungan så finns det goda skäl till det. För det här är en sådan, i utdragen och endast mycket tunt förklädd form. Alla genrens troper och stereotyper finns där. Som det här med prinstemat. ”Prinsen” Christian Grey, föremålet för hjältinnans åtrå och i princip alla tankar, är den totale alfahannen:  sanslöst snygg, sportig, allmänt världsvan och så förstås – multimiljardär. Han är en den intressante och agerande, trots sin rikedom försedd med en fruktansvärd barndom som gjort honom ärrad för livet, vilket får utgöra en slags silverkant av trasighet som appellerar till läsarens sympati. Vilket behövs, för han är en auktoritär, självsvåldig och dominerande skithög.

Flickan, å andra sidan, är en total ingenue, i detta fall till och med oskuld. Hon är attraktiv men vet förstås inte om det. I själva verket har hon så hysteriskt dålig självkänsla att man själv vill piska henne redan efter de inledande säg, hundra sidorna – och hon blir tyvärr aldrig bättre. Ständigt ängslig, ständigt funderande på vad andra tänker och tycker och ständigt lika förvånad över att hon har egna önskningar och synpunkter – som dessutom ofta serveras henne av andra. Nej, någon intressant eller speciellt beundransvärd person är hon inte.

Det som dock skall locka i den här berättelsen är dock sexet. Och inte vilket sex som helst. Piskor (trots att de inte kommer till användning), smisk, handbojor och avancerad petting. Ni vet, kinky stuff.

E L James - Femtio Nyanser av Mörker

Men tyvärr lyfter aldrig det stygga sexet. Beskrivningen av BDSM-kulturen (Bondage-Dominance-Sado-Masochism) slits mellan att både vara extremt renskrubbad och banal å ena sidan, å den andra att förses med patologiska förtecken, som något sjuka eller  skadade människor ägnar sig åt på allvar. Vad som blir kvar är ganska tama övningar, varianter på reguljärt mansdominerat ”hårt” sex.  I själva verket framstår det mest kinky vara att hjältinnan har någon sexualitet alls. Trots sin ansats att vara ”vågade” blir därför böckerna mer än något annat bekräftelser på en väldigt traditionell syn på framför allt könsroller och sexualitet.

Det är synd. Även om man som undertecknad betraktar BDSM mer som fånig, skrattretande och ängslig än kittlande eller befriande, kunde kanske temat med BDSM eller en komplex sexualitet som både kan upplevas som eggande men också har sina mörka stråk vara potentiellt intressant. Men allt handlar förstås om hur man gestaltar det. Om man gör det alls. Femtio-nyanser –böckerna gör det tyvärr inte. Ansatsen inför BDSM verkar vara att ett försök att exploatera ett tabu som man både tonar ner så mycket det går samtidigt som man vill fortsätta förfasa sig över det.

Fifty Shades Freed - E L JamesInte heller språkligt sett står ”femtio nyanser”-böckerna på någon hög nivå, med mängder av upprepningar av otroligt enfaldiga ordvändningar och evighetslånga dialoger som ältar exakt samma sak om och om igen. Handlingen är extremt rakt och övertydligt berättad utan att bli vare sig vara rapp eller spännande, och det konstanta bruset av huvudpersonens tankar och samtal närmast i realtid, tillsammans med övertydlig och extremt ytlig psykologisering av karaktärernas handlande, tar effektivt bort allt mystiskt eller spännande i de känslomässiga eller sexuella turerna. Det gör också att det föregivet spännande sexet i böckerna snabbt blir ganska trist – när man för femtioelfte gången fått det beskrivet hur hjältinnan ”hjälplöst kommer runt honom” och andra klichéer som upprepas in absurdum, slutar man att bry sig.

Trots att vi får höra hennes tankar på allt som händer är den inre dialogen tyvärr svårartat barnslig, och huvudpersonen förblir ett blankt blad böckerna igenom. Snarare reducerar den dess bärare till en bimbo vars ständiga tryckande på hur jävla snygg den gudomlige Grey är känns mer än lovligt gumsjukt. I själva verket beskrivs alla personer i böckerna lövtunt, och utifrån sitt utseende. Det ytliga anslaget är också något som  också det ständiga varumärkesdroppandet och ohöljda materialism som vidlåder böckerna förstärker.

 De roller som den kvinnliga protagonisten intar, och den manlige dominante som handlingen kretsar kring, är lika stenåldersmässiga som karaktärerna själva, tyvärr. Han är den starke dominanten med pengar makt och handlingskraft, hon det omedvetna kuttersmycket vars enda riktiga resurs är hennes kääärlek som öppnar hans ögon, och i någon mån tämjer honom till att bli en mer ”normal” familjeman.

Det kan ju vara fördomar då undertecknad kanske inte tillhör den främsta målgruppen för den här sortens berättelser, vilka nästan övertydligt riktar sig till kvinnor som en stereotyp spegelbild av porrens tillvändning åt det manliga (därav genrenamnet Chick-lit…)I den jämförelsen drar förstås en bok det längsta strået. Men det hindrar inte att det, även kvalitetsbrister åsido, finns rätt mycket att irritera sig över i de här böckerna.

En sak måste man dock ge dem – ”femtio-nyanser”-böckerna är lättlästa, inte bara i meningen att språket och historien är enkla, men det är lätt att bläddra vidare. E.L. James lyckas trots sitt språkliga snubblande få en åtminstone lite intresserad av om hjältinnan till slut kommer att låta sig piskas. Eller så kanske det är undertecknads egna variant av sadomasochism att man inte kan lägga ner även en sådan av kommersiell hype uppblåst ballong, sannerligen inte bärare av några andra kvalitéer än att man kryddat utslitna klyschor ur romantikgenren med ytliga referenser till den föregivet kittlande BDSM-världen. Undertecknad  läste sista boken på engelska för att se hur språket tedde sig i original. Men tyvärr var nivån i stort sett inte högre där. Betyget måste bli underkänt.

Tummen ner
Tummen ner

Med tack till kusin Linda som lånade de första 2 böckerna.

För några böcker som lyckas vara lättillgängliga och roa, men som har mer intressant att säga om en ung kvinnlig protagonist som utforskar sexualitet och det avvikande, se t.ex. Paulo Coelhos ”Elva Minuter” och den anonymt skrivna ”Den Avklädda Bruden”.

”En Svart Tid” av Michal Glowinski

”En Svart Tid” Michal Glowinski 1998, J & Z Publikationer, Stockholm (2002), 156 s.

Michal Glowinski - En Svart Tid

Mycket av det som skrivs och framför allt framställs visullet om Förintelsen, i TV och film, fokuserar på det mest groteska, det som av goda anledningar blivit emblematiskt för Förintelsen: koncentrationslägren, framför allt dödslägren med sina gaskamrar och sorteringsköer.

Michal Glowinski visar i sin bok ”En Svart Tid” dock på situationen för den som ”slapp undan” i meningen att de inte kom iväg till utrotningslägren. Hans familj, som först forslats till svälten och den långsamma döden i Warsawas Ghetto, samlas upp för avresa till Treblinka, men lyckas under en tågförsening smita iväg. Den unge Michal göms ensam undan och förlorar därefter kontakten med sin familj. Sedan tar en flerårig tillvaro vid som gömd och familjelös pojke på drift i krigstidens Polen.  Hur den märkliga existensen under hot om omedelbar utrotning i ett ockuperat och sedan krigsridet land tedde sig för ett ensamt barn är huvudspåret i boken.

”En Svart Tid” är en annorlunda ögonvittnesskildring. Den består av skärvor av intryck, enskilda ögonblick och händelser uppträdda efter varandra i den ordning de skedde.  Michal Glowinski undviker medvetet att sammanfoga bitarna med tänkta övergångar och annan utfyllnad. Autenticiteten är enormt viktig för honom, och han vill verkligen inte säga mer än vad han verkligen tycker sig minnas, och har mängder av förbehåll även till det. Det är den unge Michals perspektiv och den period under vilket de utspelar sig som får utgöra en samlande tråd.

Omsorgen om att inte säga mer än vad han faktiskt minns skänker tyngd till de enskilda episoderna. Metoden aktualiserar dock frågan – kunde inte Michal skrivit mer av en roman genom att fylla ut luckorna fiktivt?

Glowinski tar själv tag i frågan och svarar på den medan han går från det ena minnet till nästa. På så sätt utvecklar sig boken till en slags skriven dialog med läsaren. Och snart nog blir det lite som att ha en numera åldrad man framför sig, som medan han berättar sinna minnen kliar sig på huvudet och återkommande beklagar vad han inte kommer ihåg, samtidigt som han ibland tillåter sig att tala om sådant som han fått veta i efterhand. För sådant är ju också minnet, uppbyggt av ögonblick, inte en sömlös kontinuerlig ström, snyggt förpackad med passande början, mitt och slut.

Ansatsen har alltså klara förtjänster. Genom att bara redovisa det han själv såg, att vara försiktig med att anta sådant som han inte kunde veta då det begav sig, sjunker mycket in omärkligt, som detaljer i periferin i ett brokigt foto. Sedan kan läsaren själv dra slutsatser av de många skilda intrycken och notera vissa företeelser.

En, kanske den viktigaste av dessa förhållanden, är den totala utsatthet och maktlöshet som den unge Michal lever under, gödd av den ständiga och fundamentala skräcken för att bli angiven av det omgivande polska samhället. Här bildar Michal Glowinskis bok en länk i en ny del av kedjan av hågkomster om Förintelsen (…)

Resten av recensionen med länkar till kringmaterial och bilder kan läsas i inlägget

https://paulusindomitus.wordpress.com/2013/03/08/michal-glowinski-en-svart-tid/

…För den som vill läsa en annorlunda bok om dessa skeenden som tidvis kan tyckas söndertjatade, en minutiöst ärlig, utlämnande och trots sitt lågmälda anslag fascinerande bit historia, rekommenderas Michal Glowinskis, ”En Svart Tid”.

Indomitus Betyg

Tummen upp

”Signal” av Stephen King

Bra Böcker, Malmö  2006, Sv. Uppl 350 s. – Roman. (Engelsk titel ”Cell”)

stephen king - signalEn mystisk Signal som kommer till folk via samtal på deras mobiltelefoner förvandlar i ett slagvar och varannan till en dreglande, människoätande och klösande människobest. Panik och kaos uppstår, i vidsträckt, snart nog inser man, global skala. Det dröjer inte länge förrän bokens huvudpersoner finner sig omgärdade av sinneslöa men mordiska zombiehorder som tills synes planlöst vandrar fram och tillbaka i städer som blir livsfarliga jaktområden där de få friska människor som finns kvar är bytet. Snart nog måste man bestämma sig för att försöka dra ut på landsbygden, där man stöter på andra grupper av överlevande och också får insyn i att zombierna kanske inte är så planlöst befriade från alla avsikter och organisation som man trott…

”Signal” var något av en återkomst av King, en av hans bättre moderna skräckhistorier efter några års kringirrande i andra genrer. King kan sägas falla in i en 2000-talstrend av återupptäckt, vissa skulle kanske säga återutnyttjande av klassiska skräckromansfigurer som vampyrer och zombies. Stephen King var dock redan på 70-och tidigt 80-tal redo att gjuta nytt liv i de klassiska gestalterna ( se t.ex romanen Salems Lott (1975)), när dessa troper syntes lika döda som, tja döden. Så han kan knappast anklagas på att hel oförhappandes ha klivit på det nya zombietåget.

Troligen är dock hans kombination av zombietemat med postapokalyptik  mer ett tidens tecken. Inte minst i filmer har det närmast blivit standard att Zombies, oavsett om deras ursprung är mystiskt (tv-serien The Walking Dead) eller en smitta (I am Legend) eller resultatet av makabra experiment (28 dagar senare) orsakar hela den civiliserade världens undergång. Men även här har King varit en av de som befruktat en mystisk efter-katastrofal mark långt dessförinnan, med inte minst i ”Pestens Tid” (1978), där det totala ödeläggandet som på senare tid blivit legio beskrevs mycket effektivt.

Det här är spänning av klassiskt King-snitt, där vi följer en påtagligt oheroisk  everyman-person på markplanet och låter denne se, konkret, återverkningarna av de fasor som King släpper loss. King tar rädslor och skräckscenarier som är allmänt spridda: en bit rädsla för mobilstrålning, en bit samhällets sammanbrott, en bit odöda människoätare, och kokar det i en vardagssuggestiv beskrivning på markplanet låter läsaren identifiera sig med hjältarna, deras situation och beslut. King behärskar det här skrivsättet som få andra, och här undviker han också att bli så långrandig som i sina mer tegelstensartade romaner som ”Det”. Handlingen flyter på, språket är rappt och intrycken och de hemska insikterna slag i slag, och insatserna höjs med ett ständigt och för läsaren behagligt oroande sätt.

Visst har ”Signal” sin andel av logiska krumsprång, och naturligtvis bara råkar man springa in i några som har järnkoll och potential att lösa hela grejen. Det får man dock närmast ta, det hör till genren. I en sådan bok är framkallandet av en ruggig möjlighet, skapandet av en känsla av utsatthet och att något vardagligt får fasaväckande innebörd den verkliga valutan.

Mer irriterande är Kings oförmåga att låta bli inslag av parapsykologi, och när telefonzombierna börjar levitera och telepati blir ordningen för dagen känns nödbromsen inte långt borta. Vid det laget har han skrivit in sig i ett hörn, där zombierna för att kunna göra mer än bara gå runt och slita sönder saker måste få lite psykiska förmågor. Synd, för det luckrar upp trovärdigheten i historien och tar defintivt ner den ett snäpp.

Ett ord också om själva scenariot. Stephen King sätter på klassiskt amerikanskt manér likhetstecken mellan USA och hela världen. Visst har mobilnäten byggts ut och når en stor del av världens befolkningar – men det är bara i några få platser, främst i Nordeuropa, Korea och Japan som de är verkligt heltäckande. Sannerligen inte i författarens hemland, där täckningen ofta är sporadiskt. Miljarder människor, även i I-länderna, befinner sig bortom mobilnätens räckvidd. Så det totala sammanbrott som King antyder skulle inte inträffa, även med accepterande av bokens logik. Även om USAs och några andra staters krigsmakters och samhällsfunktioner skulle krackelera av en mobilburen galenskap, är det långt ifrån säkert att detsamma skulle gälla Kinas, Rysslands eller tja, Brasiliens krigsmakt. Visst, världen skulle svikta, men knappast rasa samman så totalt

”Signal” var en slags återkomst för ”den gamle” King i gammal god form, tillbaka från sina utflykter i Fantasygenren, återupptagande det som de flesta skulle se som hans huvudgebit – moderna skräckromaner med vardaglig och samtidigt suggestiv känsla. Denna uppsnofsade Zombieeroman á la King är inte någon av hans bästa alster, men en återuppryckning som underhåller och levererar allt vad en presumtiv Stephen King-läsare kunde önska.

Indomitus Betyg

Medelbetyg för gott försök

För diskussion kring Zombietemat samt bilder till denna recension, se inlägget https://paulusindomitus.wordpress.com/2013/01/27/stephen-king-signal/

Trilogin ”FÖRSTA LAGEN”: ”Det Lockande Stålet”-”Man Bör Förlåta”-”Det Yttersta Argumentet” av Joe Abercrombie

”Första Lagen” är en trilogi av Joe Abercrombie, bestående av de tre böckerna ”Det Lockande Stålet” (2006), ”Man Bör Förlåta” (2007) och ”Det Yttersta Argumentet”(2008). Den har rönt framgång i Storbritannien och USA och är ett mer gediget menat försök att beskriva en parallell värld, med delvis realistiskt anslag och en intressant genomsyrande moral under en mer ordinär Fantasy-story.

Abercrombie har en lång ”introducerande” inledning där karaktärerna och historien växer fram gradvist. Persongalleriet är typiskt. Den store lunsen Logen Niofingrar, krigare från norra ödemarkerna, Bayaz den mystiske magikern , den kvinnliga tjuv/mördartypen Ferro , argsint f.d. slav och dödlig krigare, riddaren Jezal van Luthar, och några mer tänkande karaktärer. Det görs klart att figurerna, som i en twist som känns igen från thriller/polisgenren inte alls gillar varandra inledningsvis, dragits samman av en mer avancerad vilja för ett högre syfte.

Den inre dialog som åtföljer varje figur är dock lite för enkelt skriven på läsarens näsa, och inte konsekvent genomförd. Ibland får man väldigt mycket inblick i protagonisternas tankar och karaktär så att det känns som om dessa satt på analyssoffan med en. Men viktiga bitar smugglas ändå framåt och sparas för senare, ett rätt sökt litterärt grepp och stapelvara från deckargenren.

Liksom hos Robert E Howards ”Conan”-böcker har Abercrombie en värld vars indelningar delvis svarar mot den befintliga historiens. ”Unionen” är det västerländska stora riket i mitten, bestående av många länder. Det finns orientaler i öst med klar anstrykning av det ottomanska riket, och mer råbarkade och barbariska trakter med tydligt keltisk/nordliga drag i norr. Intressant är att dock ”Unionen” mer överlappar med det Tysk-romerska riket än de vanliga anglosaxiska förebilderna. Det högsta organet i riket är riksförsamlingen och monarkins makt svag och i händerna på höga ämbetshållare. Det är en välkommen variation och känns mer passande för ett så stort men icke centraliserat rike i en förmodern tid. Överhuvudtaget ger sig Abercrombie delvis på att beskriva ett senmedeltida samhälle, även de politiska turerna.

Realism i en fantasyvärld är en skör blomma, eftersom avvikelserna från vad som är logiskt eller rimligt då skorrar än mer. Som frånvaron av en stark kyrka i ”Första Lagen”, blivet ännu knasigare av att den i storyn viktiga inkvisitionen här är en icke-religiös, anakronistisk analogi till moderna säkerhetstjänster. Det undergräver trovärdigheten för en realistisk medeltida värld, som är totalt inkonsekvent utan den kyrka som var den ojämförligt starkaste institutionen och vars lära präglade varje facett av livet. Och den i Fantasy närmast obligatoriska Magin, dvs. förekomsten av väldiga ockulta krafter tillsammans med ofantligt gamla varelser ställer som så ofta till det. Abercrombie försöker, tar till det vanliga plåstret att magin och dess roll har försvagats, spinner några varv kring gudarna men kan i slutändan ändå inte undgå att framställa magin och dess utövare som ett gäng godtyckligt käbblande gubbstruttar och en trots försök till nyanser väldigt typisk manicheisk onda-goda-kosmologi.

Det särskiljande i böckerna framgår mer ju längre de fortskrider. Trots att grundstoryn är av typiskt slag med en viktig resa och deltagande i diverse stridshandlingar sker det med en ton som är ovanligt desillusionerad, renons på skönmålning. Den vanställde protagonisten och Inkvisitorn Glokta är fanbäraren för den desillusionerade tonen som kommer att lägga sig över handlingen. Hans nihilism och inte sällan ondsinta och sadistiska handlande känns först som en anomali, men snart anar man att Abercrombie tänkt tanken – ”Vore det inte kul om… man tog en stapelfantasy och lät den utspela sig i en moraliskt tvivelaktig värld med desillusionerade, trasiga eller rent amoraliska karaktärer på plats för de bärande typiska hjälterollerna?”

Det är dock störande att även Abercrombies moraliska ambivalens fläckas  av en rasanstruken historiesyn. Barbarerna längst upp i norr är inte kloka, de onda österlänningarna, det stora hotet mot världens bestånd, är grymma och tyranniska och drabbade av en falsk religion. Hoppet står till den västerländska civilisationen i centrum. Man kan verkligen höra marschmusiken till Huntingtons ”Clash of Civilizations” som underliggande paradigm.

Men trots allt är grundtanken faktiskt lite kul, och ”Första Lagen” fungerar därför och känns ändå fräsch ur det perspektivet. Slutet har faktiskt en rolig knorr, i all sin frustrerande lätt nihilistiska poäng, fjärran från ”Så levde de lyckliga i alla sina dagar och fred och frid rådde i kungariket”. Mer skall inte sägas här, annat än att Abercrombie måste ha skrockat för sig själv när han till slut knöt ihop säcken.

För fantasydiggaren är ”första Lagen” en av de bättre High-Fantasy-serierna och kan trots förbehållen ovan rekommenderas. Enligt ett ofog som är vanlig i svensk fantasyutgivning är varje del uppdelad i två böcker – så det blir 6 böcker. De lämnar kanske inte ett outplånligt intryck men är läsvärda, speciellt om man har en nostalgisk svaghet för Fantasy som undertecknad, och saknar inte spänning och vissa intressanta överraskningar, speciellt vad gäller att bryta mot vissa förväntningar som annars plågar genren.

Indomitus Betyg:

Med Tack till Robert för tipset

PS: En liten not om översättning. Läsupplevelsen av ”Första Lagen” fläckas delvis av alltför moderna ord och uttryck som gör att känslan av förmodern era titt som tätt skingras. Ta bara namnet  ”Unionen”. Vadå union? Samvälde, Förbund, det finns många uttryck som också brukades under historisk tid. Men Union? Det leder ofelbart tankarna till moderna politiska konstellationer som USA eller EU. Och det kan väl inte vara meningen. Eller? Det där är bara ett exempel, tillsammans med hänvisningar till Kilometer, Uniformer, Flaggor och annat tidigmodernt som inte hör hemma i en feodal miljö.

”El Prisionero del Cielo” (Himlens Fånge) av Carlos Ruiz Zafón (2011)

”El Prisionero del Cielo” Carlos Ruiz Zafón 2011, Editorial Planeta, Barcelona, 379 s. – Roman

Himlens Fånge” är den tredje delen av Carlos Ruiz Zafons svit av böcker som utspelas  i det skuggornas Barcelona som han först presenterade i ”Vindens Skugga” och sedan uppföljaren ”Ängelns Lek”. Detta Barcelona som i sig utgör en slags huvudperson, fördömd, mörk, full av brott och blodiga minnen. Inbördeskrigets fasor har här aldrig helat, de utgör ett varande sår i en stad där Noir-stämningen skruvats till så att varje skugga döljer ett mord, varje gotisk portik en hemlighet, kryddat med en tvetydigt ockult atmosfär. Ett stående inslag i de  tidigare böckerna och navet för många mystiska händelser utgörs av De Borglömda Böckernas Gravkammare, den mystiska labyrint där fördömda böcker trotsar tid, rum och försök att utplåna dem och kommer att bilda ett slags Barcelonas och Francospaniens undermedvetna.

Zafon är här mer uttalat politisk än tidigare, och vi ges en insyn i Francoregimens blodiga etablering vid makten, speciellt bittert i ett Barcelona som var känt som ett fäste för republiken, en stad var brokiga mångfald och dekadenta modernitet stod i kontrast mot falangisternas proklamerade Spanien. Detta Spanien som inte minst många spanjorer själva helst vill glömma, ett som mentalt blickade bakåt, in i en självproklamerad storhetstid av katolskt och storvulet patriotiskt 1500-tal, i nutida fascistisk tappning.

Jämfört med de närmast osannolikt täta och ganska svåruppnystade tidigare böckerna är  Zafons stil här enklare och berättelsen rakare. Boken är mindre fantasybetonad än sin föregångares ockultspäckade prosa – en mörkare saga om Spaniens glömda nära historia, med mindre behov av änglar och mystik. Att den utspelar sig med två parallella kronologier, en under andra världskriget, en drygt 20 år senare, känns i sammanhanget som ingen komplikation att tala om – jämfört med de tusen trådarna och uppslagen i hans två tidigare böcker.

”Himlens Fånge” skiljer sig från de tidigare böckerna i att den är en tydlig uppföljare. Med undantag från några nya bifigurer kretsar berättelsen främst kring de personer som redan presenterats i de två tidigare böckerna, vars bakgrunder fördjupas och förtätas. Zafon tycks vilja visa oss nya sidor och uppslag kring deras historier, vilka ytterligare knyts ihop, snarare än att presentera något nytt. Samtidigt har boken inte ett riktigt eget slut, vilken ger en frustrerande känsla av transportsträcka.

”Himlens Fånge” är spännande och välskriven förstås, med luguber ton och sedvanligt mustigt och suggestivt språk skildrande tortyrhålornas, massavrättningarnas och repressionens tid då Francoregimen etablerade sig i relation till historien i de tidigare böckerna. Men man lägger ifrån sig den med den lätt otillfredsställda känslan av att ha läst en ofärdig berättelse. Man misstänker att utgivningen stressats fram för att krama mer pengar ur Zafóns bästsäljande författarskap. Förhoppningsvis kan han återta något av sitt mer ymniga och mindre rätlinjiga berättande i nästa bok, som enligt vad som sägs skall bli den avslutande delen av hans cykel om Barcelona, de Fördömdas Stad.

Indomitus Betyg:

Medelbetyg för gott försök

Carlos Ruiz Zafóns tidigare böcker ”Vindens Skugga” och ”Ängelns Lek” rekommenderas varmt

PS. Denna recension bygger på den spanska originalupplagan – boken har ännu inte kommit ut på svenska. Det var sagt att den engelska upplagan skulle komma i Juni 2012 – då kan den svenska inte heller vara långt borta. Carlos Ruiz Zafón är förstås allra bäst på originalspråket – både engelska och svenska har ett litet olyckligt sätt att både förgrova och släta ut hans måleriska prosa och rappa repliker – inte fatalt, men förstås lite beklagligt.

PPS. Med varmt tack till Jenny B. vars tips ledde en gång mig till ”Vindens Skugga”

”Korsfararen” av Michael Alexander Eisner (2001)

”Korsfararen” Michael Alexander Eisner, 2001, Bokförlaget Prisma (2005), Stockholm, Sv. Uppl, 269 s. – Roman

Med ”Korsfararen” verkar Michael Alexander Eisner velat vinnlägga sig om att skriva en slags  anti-krigsskildring med korstågen som fond. Hans är inte en ridderlighetskramande berättelse, inte heller ett actionspäckat äventyr, utan söker skildra medeltiden ur ett mer nedtonat perspektiv, med en ansats till inblick i de psykologiska faktorer som formade medeltidens människor. I den andan har han valt ett ”efter kriget”-grepp, bekant från berättelser som skildrar soldaters våndor och trauman efter krigshändelser, som i de många berättelserna om t.ex. soldater som återvände från Vietnamkriget.

Här är den forne korsfararen Francisco de Montcada från Katalonien den psykiskt nedbrutne, närmast katatoniske veteranen från korståget 1270, och hans historia och bakgrund berättas av hans vän, den streberaktige munken Lucas i ett samspel som liknar den hos psykoanalysens. Francisco de Montcadas livshistoria och ungdomsår nystas upp, hans involvering i den spanska militära riddarorden Calatravariddarna, och fram ur minnets djup kommer de för vissa stormän graverande detaljerna kring hans deltagande i en våldsam och blodig belägring och sedan i det hopplösa försvaret av Johanniternas berömda borg Krak des Chevaliers.

En historiekunnig person lägger förstås märke till att det är lite si och så med autenticiteten i det historiska skeendet. Inga större grupper av Calatravariddare och ingen större expedition från Katalonien deltog i korståg i det heliga landet, borgen Toron föll 1266 och återtogs aldrig, en hel del fiktiva karaktärer hoppar omkring… Ja  så där är det. Man kunde önskat att Eisner följt Robyn Young (som skrivit böcker som Brödraskapet  mfl. om samma tid) exempel och angivit sina källor. Skeendet är vidare skildrat strikt från korsfararnas och de kristna västerlänningarnas sida: muslimerna är endast skugglika motståndare och ges aldrig kött på benen, även om faktum att det finns sådant som civila offer på kriget på den andra sidan är något som lyfts fram. Men trots sitt stundvis martialiska fokus görs mycket få observationer om t.ex. de Mamluker som var de som slutligen körde bort korsfararna och tog en efter en under de ointagliga borgarna under denna tid.

Trots det är ”Korsfararen” inte en så hemsk medeltidsskildring, vilket främst beror på sitt grepp att via ett freudianskt inspirerad ramhandling dyka lite djupare ner i karaktärernas personligheter. Det är ett bitvis fruktbart grepp, som ger inblick i hur psykisk hälsa eller hur sociala konventioner kunde yttra sig i den religiösa och hierarkiberoende medeltidsmänniskans självbild. Men Eisner tar tyvärr också till ett antal slitna klichéer för att limma ihop sin berättelse, som att låta sin förvisso högadlige adelsman vara mycket finare och ädlare än sina i övrigt förtryckande och klassmedvetna likar, och hans kärleksaffär med en god väns syster är av det mest konventionella slag. Den fiendskap som utvecklas med den diaboliske arvsprinsen Fernando av Aragonien känns även den som en rätt sliten konstruktion.

Hursomhelst är ”Korsfararen” en habil roman med flyt, om en intressant epok. Inget mästerverk, men väl värd läsning för den som är intresserad av medeltiden, och kanske uppskattat t.ex Robyn Young, eller Guillous ”Arn”-böcker men vill ha en lite mer nedtonad, mindre superhjälteaktig huvudperson.

Indomitus Betyg

Medelbetyg för gott försök

Patrick Süskind – Parfymen, Berättelsen om en Mördare (1985)

1738 föddes i Paris, mitt i den likinpyrda stanken i området Cemetière des Innocents som bokstavligt byggts ovanpå den gamla folkkyrkogården, ett genialt vidunder som kom att verka  i skuggorna, inte på grund att han stod ”mer berömda mörkmän efter ifråga om självförhävelse, människoförakt, immoralitet, kort sagt ifråga om gudlöshet, utan på att hans geni och hans enda ärelystnad inskränkte sig till ett område som inte lämnar några spår efter sig i historien: till lukternas flyktiga rike.”

Sålunda beskrivs pojken Jean Baptiste Grenouille, protagonisten i Patrick Süskinds genombrottsroman ”Parfymen, Berättelsen om en Mördare” där får vi följa en man som känner all världens aromer lika tydligt som någonsin en konstnär igenkänner färger och former, från hans födelse till hans död.

Grenouilles luktsinne är så till den grad skarp att själva hans värld blir annan än vår, ett parallellt universum där lukterna, inte det synliga, bildar landskapet och dess landmärken. Likt en blodhund, snarare än en människa sniffar han sig fram genom världen. Men det är inte allt. För han saknar själv doft. Detta är något som folk i hans omgivning varseblir som oroande, det får dem ur gängorna utan att de inte vet varför. Det är som om Grenouille saknade inte bara doft, utan själ.

Med en protagonist som var så totalt annorlunda, kunde hindren för identifikation tyckas väldigt stora. Men genom romanen fås vi att förstå att Grenouille är liksom en helt annan art, att få det att sjunka in, om än motvilligt, han verkligen är bortanför mänsklig måttstock, och att man måste bedöma honom lite som om han vore en alien. Och det lyckas.

Det är tur. För Grenouille är ett sannskyldigt monstrum. Frånvaron av doft, och det faktum att han varseblir allt helt annorlunda sätter honom vid sidan av mer än bara den vanliga seriemördarfigurens förvridna människa. Süskind skildrar en varelse som lever i fullständig och evig isolering, berövad alla de känsloyttringar och sinnesrörelser som har samröre med mötet med andra människor. Endast de mest fysiska, grundläggande känslorna finns hos honom – han känner äckel, avsmak, åtrå, rädsla. Men hela hans inre liv, hans attraktioner och aversioner rör dofter och är formade efter dem. Han ger inget för språket, för människors gester, för mänsklig interaktion som inte sker genom näsan. Hans sätt att fungera bland människor är fullständigtinstrumentellt, och hur skulle det kunna vara annorlunda?

En bit in i boken isolerar sig Grenouille helt på Frankrikes ensligaste plats bland Auvergne-bergens toppar. Varför han till slut och till allas olycka återvänder till människovärlden skall inte avslöjas.

Beskrivningen av Grenouilles människoförakt bildar dock del av en större helhet, där Süskind ger en bitvis inträngande bild även av de som har oturen råkar komma i hans väg. Och det är intressant – utan att predika utan bara redovisande det motstridiga i mänskliga handlingar och avsikter visas konsekvent människorna upp som något amorft, vacklande, babbligt och ytligt, ofta helt renons på insikter om sig själva eller döljande sina motiv under lager av konventioner och självbedrägeri. Det finns inga oskyldiga människor i Süskinds värld – inte ens barn står främmande för mord. Grenouilles oförmåga och ovilja att anknyta till dessa inbilska och dallrande stinkbomber till varelser framstår därmed inte som så märklig.

Men här finns också ett tomrum som blir alltmer ekande varefter boken framskrider. Grenouilles unga mordoffer förblir helt okända för oss. De är bara tingestar, och vi bjuds aldrig in till deras tankar, olikt alla runtomkring dem. Det här känns som en egennyttig konstruktion från Süskinds sida, en som lämnar en fadd smak efter sig. För, misstänker man, kunde man läsa om offrens tankar, om deras knoppande liv istället för att bara betrakta dem som vackra objekt utifrån, skulle de kanske förlora sin förtrollning på mördaren och upphöra att vara rena objekt för honom att agera på. Och då skulle vi skygga tillbaka, och den motvilliga fascinationen för mördaren skulle ersättas av ren vämjelse. Det kan vara så att Süskind vill behålla anslaget att skildra offren från mördarens, som  betraktar även den älskligaste ungmö  som skinnpåsar av väldoft, synpunkt. Men det bryter som sagt med den gusto med vilken författaren redogör för tankarna och ambitionerna hos andra figurer.

Men förutom detta måste man säga att författaren har lyckats skapa en mycket läsvärd historia. Också i själva stilen, som  har något klassiskt över sig, den är liksom skriven som en klassiker, samtidigt som Süskinds beskrivande språk är suggestionens, i vilken han målar upp ett panorama, ett luktpanorama som till slut berör en… Det finns en konkretion, en fysisk närvaro i berättelsen som drar en in. Den oerhörda kroppsligheten, det mustiga, fysiska inpyrande som luktsinnet står för görs levande på ett sätt som frammanar ens egna doftminnen. Man kommer på sig att önska allt mer att folk i berättelsen skall tvätta sig och inte bara stänka några av Grenouilles genialiska parfymer på sina mögelostdoftande kroppar…

Tidskänslan i boken är också mycket bra. Genom att redovisa världen i lukter, och kvarter, städer ja själva geografin som ett flyktigt, undanglidande doftlandskap frammanar Süskind en känsla för livet före modernitetens inbrott som annars är svår att få fatt på. En värld där saker är påtagliga och måste göras för hand. Där allt omkring en består av naturmaterial, lämnar spår, avger dunster och beläggningar. Där en nymornad naturvetenskap ännu för en stapplande kamp  mot en självklar vidskepelses stollerier, vilka är oskiljbara från de senaste rönen om tingens och människans natur.

Detta var Patrick Süskinds debut som romanförfattare och gjorde stor succé när den kom 1985. Boken har sedermera filmatiserats – en svår uppgift för en berättelse som har det icke-visuella som sin schtick, men som faktiskt blev sevärd.

”Parfymen” är en ryslig historia, som ger inblick i människans mörkare sidor men också i en epok, en tid som flytt och i en värld av sensationer och sinnesintryck som likt sin protagonists säregna sätt att se på världen, brukar hamna i bakgrunden. Läsare av bättre deckare, historiska romaner och alla som vill ta del av ett mycket lyckat försök att skildra en helt annat perspektiv på verkligheten rekommederas denna roman varmt.

 Indomitus Betyg

Utmärkt!

 Simon Scarrow – Legionären (2009), Erövringen (2010), Jakten (2002)

Del 1,2 & 3 i Simon Scarrows ”Silverörns”-serie. Den här serien av historiska romaner har som sitt tema de romerska legionerna under det första århundradena, med start år 43, under kejsar Claudius (41-54 AD) regering.

I den första delen presenteras huvudpersonerna – Cato, en nybliven legionär, Macro, en hårdhudad centurion samt den historiska personen och blivande kejsaren Vespasianus, då general. Böckerna följer sina protagonister under den romerska invasionen av Brittanien år 43, och ger insyn i den romerska militära apparaten, och skildrar fältslag och politiska intriger som följde på denna. I del 3 riktas blickarna mot en blodig keltisk kult och ett kidnappningsdrama under den pågående invasionen.

De här böckerna är skrivna i en slags blandning av pojkboks/populärhistorisk genre som fått ett uppsving under senare år. Det är den historiska romanens motsvarighet till ”Illustrerad Vetenskap”. De bygger på en enkel presentation av en intressant bakgrund långt i fjärran, med några snygga ögonblicksbilder utan komplikationer som stör den lövtunna ytan. Man tar en miljö som verkar kittlande, inte sällan en historisk miljö där några väl kända detaljer får skänka lite autentisk krydda, men framför allt med mycket möjlighet till action och snabba händelser, och låter några karaktärer från äventyrsgenrens äldsta hyllor knata runt där.  Där finns ingenue-personligheten (Cato) passande nog med en mer förfinad inställning och bakgrund som skall grunda identifikation för en presumtiv läsare. Där finns den typiske barske ”tyste starke” mannen (Macro) som i en annan era kunde varit huvudkaraktär, och till sist den typiske fadersfiguren i Vespasianus roll. Den som läst agent- eller westernböcker i sin ungdom kommer att känna igen sig. Och varje läsare som har minsta kunskap om  perioden kommer snabbt att lägga märke till allt som utlämnas, förenklingarna och de rena anakronismerna samt de gapande hål som vidlåder den hårda strömlinjeformningen av historien, .

Rent narrativt är de här böckerna formulaiskt skrivna. Miljöerna och handlingen beskrivs med inriktning på det fysiska med några snabba och ytliga inblickar i kulturen men utan att det tillåts prägla personernas tankar och beteende alltför mycket. Kronologin är rak som en laser och handlingen rappt skriven – detta är en av deras förtjänster, för trots de  närmast parodiskt grovhuggna karaktärerna rycks man för en liten stund med för att se vad som händer härnäst.  Lite som ett avsnitt av CSI – fast med toga (och det tar ungefär lika lång tid att läsa dem). Det är inte helt lätt att sätta betyg på de här sortens böcker, eftersom de faktiskt inte har några vidare ambitioner än att ge lite snabb underhållning och förstås är att föredra framför, säg, dålig TV. Sitter man fast i en flygplats eller tåg kan de nästan rekommenderas. Trots sina brister har de också lite kul-faktor för oss som är intresserade av romerska armén, och det är inte omöjligt att man kommer att läsa resten av serien vad det lider.

Men inget kan ta bort att det finns oerhört mycket bättre historier med romarriket som fond. Bara för att ta några inom samma period, se Robert GravesJag, Claudius” (gjord till lysande TV-serie av BBC), ”Pompeii” av Robert Harris och även inom spänning/äventyrsromanen finns Mika Waltaris rapptvälskrivna”Romaren”.

Indomitus Betyg:

Tummen ner

Ildefonso Falcones – Katedralen vid Havet (2006)

I andra änden av skalan av historiska romaner, inte riktigt kvalitetsmässigt men ifråga om ambitionsnivån vad gäller beskrivningar av miljön och trogenhet till de historiska förhållandena, är Ildefonso Falcones ”Katedralen vid Havet”. Den här boken beskrivs utförligt och illustrerat i ett eget inlägg på huvudbloggen. Ett utdrag:

”Katedralen vid Havet” rekommenderas för alla som likt undertecknad vill läsa en roman som tar upp Medeltida kommanditbolag, inkvisitionsprocessens formalia och långradiga utläggningar av stenbärares skråregler före 1348. Andra läser den på egen risk.

Resten av recensionen kan läsas på

https://paulusindomitus.wordpress.com/2012/05/09/ildefonso-falcones-katedralen-vid-havet/

Indomitus Betyg:

Medelbetyg för gott försök

Tom Rob Smith – Det Hemliga Manifestet (2010)

Tom Rob Smith är en engelsk deckarförfattare som i störtfloden av kriminallitteratur har valt att stå fram med en lite annorlunda miljö – stalinismens 50-tal i Sovjetunionen. Hans debut, prisbelönta ”Barn 44” utspelas i samma era. Det är en epok som för de flesta i vår tid blivit så där lagom exotiskt, omvärvt av historiens dimmor och mytiskt som det allt mer kommit att bli. Men det var verkligen ett märkligt och brutalt samhälle, full av hemligheter, ett förlamande politiskt förtryck under paroller av broderskap och ett socialistiskt utopiskt samhälle. En fruktbar miljö, med andra ord, för kriminallitteratur av det mer illusionslösa slaget, med en touch av historisk roman.

”Det Hemliga Manifestet” tar sin dramatiska utgångspunkt i Nikita Chrusjtjovs ”Hemliga Tal” som han höll för Kommunistpartiets 20:e partikongress  25 februari 1956. I den tog Chrusjtjev avstånd från kulten av Stalin och nämnde öppet sidor av den bortgångne Store Ledaren och hans terror som det hittills rått sträng censur om. I boken paras talet med ett dokument som pekar ut enskilda underrättelsemän som begått illdåd under de stora utrensningarnas tid. En av de män som sålunda pekas ut är romanens huvudperson, den f.d. underrättelsemannen, sedermera polisen Leo Demidov. Denne är drabbad av ruelse för sina begångna synder, vilka funnit sin väg ända in i hans familj. Släppandet av informationen om underrättelsetjänstemännens framfart leder till en våg av mord, självmord och väcker också till liv aktioner från ett underjordiskt kriminellt nätverk. Leo Demidov börjar först med att utreda en del av de brott som begås men dras personligen in i det där, och kommer så att hamna i den Ökända Gulagarkipelagen, och hamnar sedan mitt i den Ungerska revolten 1956…

Tom Rob Smith skriver medryckande, hans karaktärer är intresseväckande och han har ett visst sinne för personliga trauman och tillkortakommanden. Bitvis, speciellt i början, lyckas han också frammana känslan av ett paranoitt samhälle där tystnaden och medlöperiet ligger som en tung filt över alla relationer och förgiftar alla personliga interaktioner på något sätt. Det finns ansatser till att visa hur godtycket, terrorn och tystnaden blivit delar av luften alla andas, och att den anpassning som krävs av individerna lämnar alla mer eller mindre solkiga och delaktiga i den stora lögn som man deltar i.

Tyvärr, trots dessa goda ansatser, dras också berättelsen av vissa brister. Tom Rob Smith skriver en för mycket på näsan. Det är inte mycket man som läsare behöver undra ifråga om karaktärernas inre liv som inte redogörs för i en introspektiv presentation av deras psyke och bakgrund som lämnar ganska lite över till fantasin. Hans vilja att ursäkta sina romankaraktärer är också påtaglig, och leder honom stundom till att bli både sentimental och inkonsekvent, Likadant är det med motiven och bakgrunder till delar av intrigen, som förr eller senare redogörs på ett alldeles för uttömmande sätt och då också visar sig vara mindre fantasieggande än man hoppats på, och gör också sättet att placera karaktärer i historiska sammanhang känns tämligen… nödbedd. Parallellt med detta tappar författaren också trådar – kyrkans roll och manövrar för att anpassa sig till Stalins välde t.ex. utgör ett motiv för delar av handlingen men försvinner sedan helt. Det är synd. På det sättet är Tom Rob Smith drabbad av den typiska thrillersjuka som avslöjar för mycket av vad som kunde vara kittlande hemligheter för att kunna komma loss med action- och spänningsavsnitten.

Jämförelsen kan dras med James Ellroys serie ”Underworld USA”-trilogi, som utspelas under samma epok, men på andra sidan järnridån. Ellroy har förvisso en helt annan stil, men är överlägsen vad gäller att skildra baksidorna hos ett samhälle, de dolda trådarna som löper mellan kriminalitet, underrättelseväsen och andra maktstrukturer, och hans karaktärer behåller sitt grepp om en trots att de nästan helt saknar försonande drag.

Tom Rob Smith kittlar ens fantasi med de många fruktansvärda och fascinerande inblickarna i den kommunistiska diktaturens Sovjet, detta enorma 70-åriga experiment,  och som läsare känner man sig lite lurad på konfekten när han ger efter för genrens konventioner. Här finns en löftesrik gruva av uppslag att ösa ur, och Tom Rob Smith saknar heller inte kvalitéer som författare, om han kan samla sig och utveckla sin stil. ”Det Hemliga Manifestet” når upp till att bli läsvärd, men inte mycket mer.

Indomitus Betyg:

Medelbetyg för gott försök

Dan Brown – Den Försvunna Symbolen (2009)

Det här är ännu en i raden  i Dan Browns böcker med romanfiguren Robert Langdon, som liksom i ”Da Vinci-koden” och ”Änglar och Demoner”, är vilse på vift i de hemliga sällskapens, de historiska konspirationernas och symbolikens värld. Den här gången är det Frimurarna och deras ”mysterier” som befinner sig i vansinnesfärdens väg…

Det har påtalats på många håll att Dan browns stora genombrott ”Da Vinci-koden” kom just vid en tid då behovet av lättillgängliga alternativa historieskrivningar och konspirationsspänning var stor. Dan Brown tog upp idéer som redan förfäktats och gjorde en slags light-variant av dem. Succén för hans tilltag kom att förändra förlagsbranschen i riktning mot storsäljarböcker som kunde tilltala många grupper och länder – lite som filmens ”blockbusters”. Numera sägs det att Dan Brown är den författare som tjänar mest i världen.

I så fall grämer det mig att jag bidragit till hana royalty-inkomster genom att faktiskt köpa den här boken. För den är riktigt usel, även för den som har intresse av mysteriegenren (eller kanske mest av allt dem).

Intrigen, om man kan tala om sådan, är tunnare än en fjärilsvinge – en pyramidformad kub som innehåller Frimurarnas ”hemliga kunskaper” och det möjliga svaret på alla världens kunskap i en kombination av pseudo”vetenskap” och esoteriskt mumbojumbo är i fara, några mystiska men välvilliga frimurare vill skydda den, och en ondsint och degenererad skurk vill åt den. Och i mitten Langdon som springer runt som en yr höna och dechiffrerar koder.

De vanliga staffagekaraktärerna kramas än en gång ur. Robert Langdon som schizofrent pendlar mellan att vara en genialisk Scherlock-figur till en clueless Dr Watson (mest det senare), ett snyggt kuttersmycke i form av en kvinnlig sidekick som kan göras till föremål för manligt beskyddande instinkter, några lallande poliser & underrättelsemän som alltid har fel och är för sent till allt, en allsmäktig skurk som planerat allt sedan år, vilket inte hindrar att han beter sig rent dement på slutet, en fadersfigur i bakgrunden som pekar ut riktningar…Men värre än sitt obefintliga djup är deras totalt inkonsekventa och ofta rent absurda sätt att reagera. En av tusen imbecilliteter, för att bara plocka en ur högen, är hur figurerna agerar i bokens slutkapitel –  efter att ha misshandlats, jagats, torterats, skendränkts, utsatts för sina värsta fobier och sett anförvanter och vänner plågas tittar de ut på den bedårande utsikten i ett nattligt Washington och allt är bra, som om inget hänt.

Dan Browns sätt att bygga upp ”cliffhangers” är så genomskinligt att de mister all spänning. Och förklaringarna sedan – man måste hålla tillbaka märkliga strupljud när Dan Brown skall ”förklara” något i sin bok – mer sövande och ologiska redogörelser får man leta efter. Dan Browns vilja att föra tillbaka all världens mysterier på USA är här så löjeväckande och motbjudande tillyxad för att stryka en amerikansk publik medhårs, som antas inte veta något överhuvudtaget inte bara om andras utan sin egen historia, att man lockas att heja på Putin i det ryska presidenvalet… Maken till cynisk produkt, helt och hållet ägnad att dra in pengar utan att gå omvägen via en ens tillnärmelsevis rimlig, hjälpligt genomarbetad eller spännande historia, får man  leta efter.

”Den Förlorade Symbolen” rekommenderas absolut inte.

Indomitus Betyg:

Usel!

Richard Dawkins – The Greatest Show On Earth (På Svenska ”Så gick det till, Bevisen för Evolutionen”) (2009)

Den berömde evolutionsbiologen Richard Dawkins skrev 2009 den här boken som en slags sammanfattning av kunskapsläget kring evolutionen, denna grundsten för förståelsen av människans utveckling och vår plats i världen. Det är en imponerande tour de force, som pedagogiskt och metodiskt tar in, förutom biologi, också neurovetenskap, DNA-teknikens landvinningar, geologi, och alla de vetenskaper som i dagsläget gör vår kunskap om evolutionen till ett faktum som anmärkningsvärt nog fortfarande drar på sig hårdnackat motstånd från okunniga och lurade meningsmotståndare, främst av religiöst snitt.

En lång recension med kringdiskussion finns på huvudbloggen. Ett utdrag:

”… [boken] vinner mycket på att läsas på originalspråket, […]  men finns förstås översatt till svenska med titeln ”Så gick det till – Bevisen för evolutionen”. På engelska kan man också uppskatta det eleganta och bildade tilltal som är den klassiska engelska universitetsvärldens signum, och som tyvärr gått förlorad för vår egen högskolevärld, vars fikonspråk sällan är vare sig elegant eller speciellt lättillgängligt. Richard Dawkins och hans likar skyggar inte på att uttycka sig på verserad engelska, och förutsätter att man har bakgrundskunskaper. Se t.ex bokens avslutande stycke, som bygger på slutorden från Charles Darwins ”Om arternas uppkomst”, det verk som startade den upptäcksfärd till vilken Richard Dawkins själv bidragit med nya insikter.

We are surrounded by endless forms,

most beautiful and most wonderful, and it is no accident,

but the direct consequence of evolution by non-random natural selection

– the only game in town,

the greatest show on Earth.

‘The Greatest Show on Earth’ borde vara obligatorisk läsning för alla som undervisar i NO eller biologi i grundskolan, men rekommenderas varmt för Alla. Läs eller hör den, och känn hur allmänbildning och förståelse för den fantastiska verkligheten får sig en svåröverträffad skjuts framåt.”

Resten av recensionen kan läsas på

https://paulusindomitus.wordpress.com/2011/06/10/the-greatest-show-on-earth-sa-gick-det-verkligen-till/

Indomitus Betyg:

Utmärkt!

H.P Lovecraft – Skräckens Labyrinter

H.P. Lovecraft utgör en säregen men också betydande närvaro inom skräckgenren. Hans noveller från förra seklets första årtionden har trots att de länge betraktades som ren ”pulp”-litteratur, a par med t.ex. westerngenrens alster, har via omvägar att bli inspiration för en subgenre inom skräcklitteraturen och också Science Fiction som står sig. Kort kan man säga att det bärande temat i Lovecrafts berättelser är idén om att det finns en dold, och i slutändan illavarlsande och fruktansvärd verklighet bortom vår egen, en som man via kulter, drömmar och spår från forntiden kan få glimtar av, glimtar som alltid lämnar hans betraktare traumatiserade och ridna av mardrömmar, på om inte förbi vansinnets rand.

Lovecraft ger också insyn i en mentalitet som kan kännas mycket främmande, den hos den tidiga 1900-talsmänniskan, stående på randen till moderniteten och de nya perspektiv som vetenskapen och de moderna framstegen öppnade upp. Hans huvudpersoner är representanter för en bildad, insatt elit i denna Sköna Nya Värld, och insatta i de senaste upptäckterna inom vetenskap och teknik. Men de är också bakåtblickande och dras med en mängd unkna fördomar och essentialism ifråga om ras och klass som det kan vara bra att påminna sig var allmängods för 100 år sedan (i den mån de inte är det idag). Som sådana är Lovecrafts protagonister intresserade av gamla kulter och vidskepelser, vilka hos författaren laddas med nya betydelser och antydningar om uråldriga kunskaper som håller på att gå förlorade i det nya tidevarvet.

Lovecrafts författarskap består av mängder av mestadels korta berättelser tillkomna under loppet av flera decennier. Han fick aldrig något riktigt genombrott under sin livstid, stackarn, och levde bitvis i ganska svår armod samtidigt som han upprätthöll en omfattande korrespondens som troligen bidrog till hans ganska spasmodiska produktion. Hans verk räknas också till genrer, Science fiction och Skräck, som saknar status och hänförs till billig ”genrefan”-litteratur. Arbetet med att samla och översätta hans verk har således blivit en uppgift för specialintresserade förläggare, vilka genom åren kommit med många olika sammanställningar och översättningar av hans verk  i olika former.

Det är därför intressant att här stöta på flera av Lovecrafts noveller som jag inte sett annars på svenska, inklusive flera tidiga alster från främst 1920-talet.  Några av berättelserna är riktigt, ruggiga, som ”Råttorna i Muren”, andra mer konventionella med ett tydligt ”lägereldsskräckis”-element som vidlåder hans inspiration från början. Volymens syfte är främst att spåra utvecklingen av Lovecrafts författarskap och hur han kom att bemästra och få fram sin speciella stil av skräckberättelse. Där finns en utmärkt inledningsdel där Lovecraft själv får komma till tals genom publicerade brev och korrespondens. Man kan också spåra hur hans Ctulhu-mytos kommit att utkristalliseras, och de idéer som ligger bakom.

Indomitus Betyg:

Medelbetyg för gott försök

H.P Lovecraft  – Vid Vansinnets Berg (1936)

”Vid Vansinnets Berg” är en av Lovecrafts mer genomarbetade berättelser. Det här var en H.P. Lovecrafts fåtaliga försök att skriva en längre historia där han utvecklar några av de centrala teman som sedan kom att prägla hans berömda Ctulhu-mytologi. Det suggestiva och skrämmande språket är där, liksom den hisnande känsla som vidlåder upptäckterna av en verklighet och historia som går bortom allt vad protagonisterna kan föreställla sig.

Lovecrafts beskrivningar av hisnande och mycket främmande perspektiv och upptäckter är som alltid lovande och suggestiva. Men som berättlese har ”Vid Vansinnets Berg ”också vissa brister, som inte framträder lika tydligt i Lovecrafts noveller och som kanske delvis avslöjar vissa tillkortakommanden i Lovecrafts författarskap.

En av dem är att Lovecraft bryter mot huvudregeln att inte avslöja för mycket. Den här sortens berättelse, baserad på skräck och bävan, mår mycket dåligt av att utsättas för vetskapens klara ljus. Tyvärr förmår inte Lovecraft riktigt slå an balansen mellan vad protagonisterna anar och vad som utsägs klart och tydligt för läsaren, vilket lite förtar skräckkänslan. I samma ådra är det också irriterande att Lovecraft inte kan låta bli att ha med en protagonist som är inforstådd med Necronomicon och diverse ockult, även när, som här, denne är en Geolog. Till dels beror det på Lovecrafts stil. Han skriver här som så ofta annars i en Brevromans form, en stil som nästan helt saknar dialog och bygger på redovisningar av vad personerna tänkt och insett för att förmedla information, inte på utbyten och samtal. Det stör mindre i en novell där förutsättningarna snabbt måste ges än i en bok med mer utdragen handling och händelser som utvecklas.

För en Lovecraft- fan är ”Vid Vansinnets Berg” oundgänglig. Den pekar framåt och har många kvalitéer. Den är dock inte lika bra som hans bästa noveller, som den mästerliga ”Color from Outer Space”.

Indomitus Betyg:

Medelbetyg för gott försök

Albert Camus – Pesten – 1947

I den obekymrade och lätt sömniga provinsstaden Oran i franska Algeriet börjar plötsligt råttkadaver dyka upp överallt i staden. En invasion av döda råttor, som först mest förorsakar äckel och klagomål men just inte mycket mer. Men så en dag insjuknar någon i en mystisk feber, och märkliga utslag slår ut på dennes ljumskar och skrev…

Detta är upptakten till den berömda ”Pesten” (La Peste) av Albert Camus. Sjukdomen som drabbar är pesten, vilken fortfarande, med alla krig och mångdubbelt större befolkningar i modern tid, troligen är den värsta katastrof som drabbat mänskligheten sedan våra aplika förfäder lämnade Afrika. Med start i mitten av 1300-talet dräpte böldpesten och dess åtföljande kusin lungpesten, spridd av de allestädes närvarande råttorna och deras löss, en tredjedel av befolkningen inte bara i Europa utan i stora delar av Asien och Nordafrika också. För den som ådrog sig sjukdomen var döden närmast säker. Hela samhällen kunde läggas öde, städer och näringar slås ut. Riken paralyseras. Köpenskap, konst och litteratur förändrades varaktigt av dess härjningar.

Men det var då. Vad skulle hända om Pesten drabbade oss nu? Hur skulle samhället påverkas idag? Och vad sker inom individerna, vad gör det oundvikliga och godtyckliga hotet om en plågsam död när den drabbar en hel befolkning i våra dagar? Det är med dessa frågor som utgångspunkt, tänker jag mig, som Camus släpper loss den beryktade och fasansfulla pesten på en stad i modern tid.

Oran förvandlas snart till en enda stor karantänzon, en stängd stad där ingen kommer in eller ut, Hur människorna, samhället, moralen, ja själva livsanden hos de enskilda påverkas och förändras av att befinna sig fångna med döden inpå knuten är temat för hans berättelse, som förvandlas till en studie av människan som social varelse. Vi får följa läkaren Rieux och hans bekantskaper: den moralfilosofiskt plågade Tarrou, den kärlekstörstande journalisten Rambert som bespetsat sig på att fly och intalar sig att det är för kärlekens skull, den svavelosande pastorn Paneleux som i pesten ser löftet om en moralisk uppryckning, den opportunistiske Cottard som ser pesten som en möjlighet till flykt undan problem med rättvisan…

Hela tiden ges redogörelser i en konkret och redovisande stil av den grasserande sjukdomens härjningar, av de åtgärder som vidtas för att komma till rätta med den och inordna den i en slags kontrollerad fåra, hur umgänget folk emellan förändras, om hur melankoli, desperation och tungsinne blandat med lättsinnigt förnekande och mer dystra moraliska dubier drabbar olika delar av befolkningen i olika skeden av epidemin, medan likhögarna växer och tidningarna rapporterar om allt fler döda varje dag.

Ställda inför Pestens obarmhärtiga ljus står för Camus mänsklighetens verkliga drivkrafter fram. Det hade varit lätt att teckna ett svart porträtt över detta inre i en svår tid präglad av fruktan. Men trots att Camus inte väjer för det själviska, det inbilska och fåfänga i samhällets eller enskilda människors reaktioner, kommer han ut med en sympati för människans villkor, och en stark humanism vidlåder hans perspektiv.

”[…] om det finns något som man alltid längtar efter och stundom får, så är det mänsklig ömhet. Men till alla de som riktat sina önskningar mot ett mål ovan människan, något som de inte ens själva kunde göra sig en föreställning om, kom intet svar. […] Det var inte mer än rätt och billigt att glädjen åtminstone en och annan gång belönade dem, som nöjer sig med människan och hennes fattiga, farliga kärlek”

Som synes rymmer sistnämnda i sig också en lågmäld men pregnant kritik mot hänvisningar till det övernaturliga, mot att sätta sin lit och sitt hopp till hjälp från ovan. Hans hjältar, om man nu kan kalla de det, gör det rätta för att det är rätt, de offrar sig för sina medmänniskor utan åthävor och få illusioner. De skapar sin egen mening, ibland från vad som verkar ytterst meningslöst. Men när gudarnas ingripande uteblir, människorna förblivit människor men idel uppoffringar och envis istadighet bringat stadens invånare till den dag då pesten ger vika, är det människors kärlek som blir belöningen. Något annat finns inte att få.

”Pesten” har några år på nacken, och det märks förstås. Dess neutralt redovisande stil, där berättaren i tredje person klart står ut som någon som det hela tiden hänvisas till men inte ges till känna, är ett stilgrepp som kanske inte faller alla på läppen numera. Det finns ett och annat som kan upplevas som gammaldags. Kvinnor innehar en mycket tillbakadragen position i berättelsen – det är helt och hållet en männens värld, och den kvinnliga närvaron en som är helt relegerad till hemmets väggar eller till att vara föremål för männens längtan eller drömmar. Av Orans algeriska befolkning, antingen de var av arabisk- eller berberhärkomst, syns inte ett spår: det är en helt igenom fransk miljö vi rör oss i. Trots att inget av detta är centralt för framställningen är det något som skorrar för en modern läsare.

Men det förtar inte att det är en fascinerande, väl beskriven och insiktsfull väv Camus spinner, där mänsklig sammanhållning möter individernas mer själviska instinkter, hopp och förtvivlan kolliderar, och ett där ett stilla men kraftfullt försvar för människans värdighet utvecklas. ”Pesten” räknas ofta som en av litteraturens verk som ”måste läsas”. Det är välförtjänt.

Indomitus Betyg:

Tummen upp

Stephen King – Strax Efter Solnedgången (2008)

Många känner Stephen King som upphovsman till väldigt långa skräckromaner. Men likt mången författare slipade han sina färdigheter genom skrivande av noveller och följetonger i periodiska skrifter och magasin. Genom åren producerade han många sådana korta historier. Senare, när han haft sitt genombrott har han samlat en del av dem i samlingar som ”Dödsbädden” och ”Den Förskräckliga Apan”, ”Sommardåd”, ”Mardrömmar” med flera, och bäddade dessutom in deras tillkomst i sin öppet redovisade process för hur hans berättelser kom in.

Men som ibland sker lät King novellskrivandet förfalla fler år. Ligga i träda. Tills han började frukta att han förlorat den. Svaret blev en ny samling korta historier, 13 av vilka han samlade 2008  i ”Strax Efter Solnedgången”.

De här berättelserna spretar. En novell har det gemensamt med essän inom prosan, att det är ett ”försök”. En ansats att fästa en idé på papper. King verkar inom en viss genre, men det ger trots allt tillräckligt mycket rum för variation. Med det sagt  finns det en idé som kommer igen hela tiden, företrädesvis i de mer träaktiga, mindre intressanta historierna – den om livet efter detta. Om ”kontakt med den andra sidan”.  Om de novellerna var allt King gjorde numer skulle man utan vidare kunnat säga att han förlorat sin skräcktouch.

Men det finns också noveller, som ”N.”, ”Pepparkaksflickan” och ”Harveys Dröm”, där det bränner till och man känner den anspänning som brukar tvinga en att masa sig genom hans vanliga tegelstenar till böcker. Orsakerna är olika. I fallet ”N.”, vidgår King själv att den inspirerades av Arthur Machen, och den har också starka reminiscenser av den en annan novellinriktad skräckförfattare, HP Lovecraft (se recensioner av denne  ovan), hela vägen ner till Brevroman-formen som Lovecraft var så förtjust i. Här fladdrar det till med avgrunden som tvingar fram ett tvångssyndrom som ett sätt att hejda en monstruös, vansinnig annan verklighet att tränga igenom. Klockrent.

Ett oroande faktum är dock att King inte längre skriver intressant om själva processen. I både ”Dödsbädden” och den ”Förskräckliga Apan” tog King upp viktiga teman om varför vissa genrer fastnar i filtret och slår an olika, om hur idéer utkristalliseras, om ”fantasins muskler” och förmågan att ryckas med i en berättelse. Han kunde skriva väl och roande om dessa saker, som annars skulle vara trött litteraturvetarmaterial.  Men inte här, inte riktigt. Det är som om han sagt det han hade att säga. Med tanke på att ”Strax Efter Solnedgången” är ett medvetet försök att återta förmågan att skriva kortare och mer koncentrerade berättelser är det t.ex. märkligt att han missar att diskutera att novellen inte bara är en kort historia utan också erbjuder en möjlighet att ägna sig en enskild scen, ibland på ett  som skulle synts alltför lång inom en roman. ”Pepparkaksflickan”, en av de bästa novellerna i samlingen, består till exempel av en enda lång utbrytarscen och efterkommande jakt. Här skiner gamle King igenom, för han lyckas få det nervigt, spännande, trots att det förlängs in absurdum vill man ändå följa med. Och innan dess har han lyckats delvis lura en med den märkliga, lätt svamliga inledning med inblick i dussinjänkarens liv som han är expert på – en som för övrigt mycket indirekt har något med själva handlingen att göra – men den får en att sänka garden, och ligger och puttrar och bildar bas för identifiering med protagonisten längre fram. Klart läsvärd.

Det kan dock sägas om långt ifrån alla noveller. Det är bara i vissa som King glimtvis visar sin förmåga. Om ”Strax Efter Solnedgången” är talande för Stephen Kings produktion överhuvudtaget, måste man säga att han behöver träning. Av de få goda exemplen att döma är han fortfarande kapabel, men han har blivit lite… slapp. Bekväm. Han behöver utsätta sig för obehag igen, tvinga sig att återvända till det som gjorde honom påhittig och läsvärd en gång.

Indomitus Betyg:

Tummen ner

Jan Wallentin – Strindbergs Stjärna (2010)

Ett hundra år gammalt lik hittas otippat i en bortglömd gruva i Dalarna, kusligt välbevarat och hållande en mystisk artefakt i sitt grepp. Det visar sig också att det finns ett till sådant föremål, och att de två tillsammans bildar nyckeln till hemligheter som mystiska sällskap med koppling till Nazityskland och anor  längre tillbaka i tiden jagar…

Jan Wallentin sålde rättigheterna till sin roman ”Strindbergs Stjärna” till förlag i 14 länder flera månader innan den ens var färdigskriven. För en obekant, men hög summa i miljonklassen. Det här skapade en hype runt boken, och förväntningar på att en svensk Dan Brown var i vardande. Jag vet inte hur förläggarna tänkte – kanske att ”Svenskar kan ju skriva deckare. Och mysterie- och konspirationsböcker är ju bara en slags slasktratt till pusseldeckaren fast med någon ockult mumbojumbo instucken”. Eller så gjorde Bonniers helt enkelt upp något i stil med ”köp den här så köper vi böcker av er”, eller hur det nu kan ha låtit. Hursomhelst blev själva boksläpper en besvikelse för många, och boken sågades genomgående. Det var välförtjänt.

Här skall först sägas att Jan Wallentin i alla fall verkar ha haft några intressanta uppslag från sin research. Kopplingen till Andréexpeditionen, och att ställa den i helt ny dager är ju en kul tanke, liksom att den hänvisning till nazistisk ockultism som antyds och man tror skall avtäckas fullt ut visar sig vara indirekt. Här finns i alla fall tankar om underlättarens och kollaboratörens skuld, om profitörens moraliska ansvar eller brist på sådan för vad kunskap och teknologiska landvinningar kan innebära. Att huvudpersonen Don Titelman är en pillerknaprande, odräglig och asocial jiddischtalande akademiker skulle ha kunnat bli bra, en slags kontrapunkt till den präktige Langdon i Dan Browns böcker. Langdon-möter-Wallander liksom.

Tyvärr är det också en av bokens stora frustrationer att Jan Wallentin inte förmår ta upp dessa goda idéer till behandling så att de mynnar ut i något läsvärt.

Don är till exempel alldeles för osympatisk och samtidigt inkompetent, hans totala brist på försonande drag och social förmåga gör att man snart börjar önska att någon skall sätta en kula i skallen på honom. Hans koppling till en närmast utraderad judisk kultur fungerar inte, eftersom författaren saknar den litterära förmågan att gestalta det utöver att Don mumlar lösryckta fraser på jiddisch som han snappat upp från sin mormor. Än värre är att huvudpersonen saknar all form av motivation. Varför han med sitt sällskap drar ut på en resa för att luska ut mysteriet med Strindbergs stjärna ges aldrig någon tillfredställande orsak. Han släpas fram genom hela handlingen och det känns aldrig som om det är Don själv som genom sin insats drar skeenden framåt. För att författaren behöver en orsak på att dra ut boken och inte vet hur han skall förklara det, är svaret.

Istället kommer hela tiden bikaraktärer in och gör allt avgörande och kompetent, vilket inte sällan blir löjeväckande. Huvudpersonens syster t.ex., är ett enda stort deus ex machina som för övrigt känns direkt plankad från Milleniumböckernas Lisbeth Salander. Ett datageni med eget godståg på vilken man osedd kan ta sig genom hela Europa. Kom igen.

Wallentin verkar vidare ha svårt för att det är skillnad på att skriva en bok och en tidningsartikel. I en bok måste man sätta ihop riktiga meningar med vettiga hänvisningar inom texten. Aviga sammansättningar av bisatser är dock legio, märkligt interfolierade med staccato-aktiga meningar där bindeord saknas. Ett exempel på måfå:

”Trappan löpte längs med det nedre rummets högra kala vägg, och Don tittade upp mot Eva som fortfarande hade handen över munnen. Lyssnade på det hamrande regnet. Sedan bestämde han sig för att de hade kommit alldeles för långt […]”

De talrika liknande konstruktionerna av denna typ, vilkas brist på rytm bara känns besvärande eller som slarv och som inte på något sätt bidrar till inlevelse hos läsaren, kan inte gärna tolkas som annat än att Wallentin helt enkelt inte kan skriva bättre.

Jag tvekade att ge den här boken betyget ”usel” rakt av. Den är nämligen snäppet bättre, om det är rätt ord, än den genomgående totalusla ”Den Försvunna Symbolen” från Dan Brown som redan recenserats. Men sedan mindes jag att den potentiellt intressanta bakgrunden med Andrée-expeditionen och första världskriget helt och hållet kastas i soporna av en absurd och ospännande blandning av UFO-uppslag, spiritism och pseudovetenskap. Liksom att Wallentin nästan helt saknar förmågan att ta de bärande trådarna bakom intrigen och avtäcka dem litterärt integrerat i handlingen istället för att ta till det Brownska greppet med träaktiga ”förklaringsseanser” där allt uppenbaras som om vi satt på en skolbänk. Det ungefär lika spännande som att läsa en manual…”

Upplösningen och slutscenen är också tragiskt renons på all spänning och känsla av bävan. Eller den insikt och anande av okända fasor eller i alla fall inlevelse med protagonisternas fasa, som en Lovecraft eller King skulle ha kunnat utvinna ur samma stoff. Men ack här blir det, vilket vid det laget känns förväntat, helt platt och oengagerande.

Den här boken känns närmast som ett skojeri. Ett bedrägeri mot läsarna. Wallentin kan skratta hela vägen till banken. Speciellt om, som man kan misstänka, filmrättigheterna till boken fortsätter att göda kasskon. De som önskar en hemvävd svensk konspirationsroman med spännande historiska trådar får dock vända sig någon annanstans eller fortsätta att vänta.

Indomitus Betyg:

Usel!

KOMMENTARER TILL INLÄGGET

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: