Kategoriarkiv: Konst & Arkitektur /Art & Architecture
Corinna & Yakane embrace – ink study
Inför alla hjärtans dag nyligen kom turen till lite puss & kram som motiv för övningarna i bättre pennföring med finspetsade tuschpennor.
Det var över tio år sedan, i ett annat liv, som man i ett anfall av sentimentalism eller vad det nu var gjorde en serie blyertsteckningar på temat kärlek och romantik (se inlägget ”Lite Puss & Kram på alla Hjärtans Dag”). Nu fick jag under mina sena nattövningar för bläckpennor åter infallet att rita figurer från mina berättelser i kärleksfull beröring.
Lite för att anknyta direkt till förra gången tog jag fram en idéskiss från flera år sedan – en snabb kludd m vanlig skrivpenna på ett litet kort, bara några centimeter tvärsöver. Idén med den bilden var, om den blivit av, att fokusera på skuggspel och nyanser i grått i kontrast till en het kyss.
Att idén gick runt i min hjärna framgår av en liknande ”tunnelbanekladd” som jag kallar dem, någon tid senare på ett liknande tema i enkel blyertspenna – här är det figurerna tydligt identifierade – det är Corinna och Yakane, älskande protagonister från min berättelsevärld Aratauma, som avbildas. Fokus är på intrycket av deras kroppar och inbördes relation – deras halvfigurer är mer avvaktande, mer ömma än passionerade jmf med bläckkludden.
För mitt samtida syfte tänkte jag försöka förena element från båda kladdarna till en figurstudie vars syfte skulle bli åtminstone en bläckteckning med hatching/crosshatching-teknik, och på ett litet block jobbades en mer fokuserad konceptskiss i blyerts snabbt fram. Inledningen till kyssen är där, men anblicken av Corinnas och Yakanes figurer upptar större delen av bilden.
Corinnas och Yakanes figurer har redogjorts för tidigare – förstnämnda är nära baserad på den vackra Samantha Dorman, men här använde jag mig inte av några egentliga förlagor förutom att snegla lite på bilder från tidigare år, och några oanknutna foton för att få en känsla för sådant som muskulatur och ljusförhållanden. Med tanke på det var jag någorlunda nöjd, och ville inte tappa momentum Sålunda drogs en skiss med mer fixerade detaljer på en A4 upp närmast omgående.
Jag måste säga att jag gillade den där skissen med tanke på hur snabbt den kom – förr om åren skulle den ha orsakat ett halvt förtjust, halvt ångestfyllt totalstopp på vidare arbete, där man vred sig i funderingar på hur man skulle skrida framåt med den ängsliga undertonen att inte vilja förstöra en lovande inledning. Men tiden känns mig numera kort, och timmarna utmätta.
Sålunda överförde jag konturerna av skissen ovan med ritfilm och började direkt göra teckningen med Sakura Micron Fineliner bläckpennor. Behovet att träna på att uppnå större nyansrikedom i skuggnyanser med hatching/crosshatching-teknik blev direkt bekräftat när man skulle bestämma orienteringen och tätheten på linjerna som bygger upp bilden. Darrhänthet är sällan ett svårt handikapp i ens vardagsliv – men för detta är det kanske som värst. Men jag framhärdade, och resultatet kan ses nedan.
Mycket, ja nästan allt, kan och måste förstås förbättras – men den visar ändå på vissa framsteg, speciellt ifråga om tiden: bläckteckningen tog form under en knapp sittning, även om jag la undan och återkom för små detaljer under ett par dagar. Anatomin är på det hela taget…acceptabel. Med tanke på motivet är ens pennföring fortfarande tydligt för grov, ostrukturerad och slumpmässig, och jag är fortfarande inte nöjd med de lättaste nyanserna och övergångarna. Fortfarande är linjerna inte tillräckligt fina och nära varandra i olika mönster, så att den där hudnära, mjuka känslan undgår mig. Speciellt tydligt är det på Corinnas former och detaljer som händerna. Ännu är min egen hand inte ett värdigt redskap. Men misslyckanden är inte slutet – man kan misslyckas igen, bättre. Tills dess var det hur som en fruktbar återkomst till ett slags motiv som man inte utforskat på ett tag, och som gett lite uppslag för liknande bilder i en förhoppningsvis inte alltför avlägsen framtid.
Kati – Raised Fist (ink exercise)
Övningarna i bläckteckning fortsatte med ett test av reservoarpenna på ritfilm av hjältinnan Kati med näven höjd i trots eller manande till strid(?).
Undertecknad behöver knappast inspireras av internationella Kvinnodagen för val om motiv, men det var ändå på sitt sätt passande att det var den 8:e mars som man tog fram en idékladd som legat i över tio år.
Det var en av otaliga snabba anteckningar från de bilder som ständigt kommit och kommer för ens inre syn . En kvinnlig figur, i efterhand identifierad som min hjältinna Kati, med näven höjd. I trots, eller segervisst, eller manande till strid? Det var mindre klart. Det som framträdde var posen och gestens kraft i sig.
Eftersom man som bäst håller på att testa sig fram med sina material, just nu olika varianter av bläckpennor, och tiden också är begränsade, valde jag att göra en snabb teckning med dessa, på ett än så länge otestat material.
Det är numera så att själva förberedelse -och designfasen som tar den absoluta merdelen av tiden, och för att inte virra bort mig gjorde jag därför snabbt en figurstudie i helfigur i blyerts, med fokus på själva ställningen och proportioner.
Med anatomin sorgfälligt på plats skissades kläderna på, ett enkelt linne med ärmarna uppkavlade, och lite variationer på några av gesterna och ställningen. Jag gav också vecken av klädnaden lite närmare studium, i bläckpensel bredvid.
Sedan var det dags för själva testdelen av övningen. Jag ville testa hur reservoarpenna skulle fästa på ritfilm av den sort som jag ibland använder för att överföra teckningar som sedan fogas samman från olika skisser eller koncept. Ritfilmens yta är väldigt slät och har en plastig karaktär. Vid teckning med finspetsiga bläckpennor som ger ifrån sig lite färgämne har det inte påverkat så mycket – men väl vid några försök att måla eller använda bläckpensel. Men var går gränsen – dvs hur mycket bläck måste spetsen ge ifrån sig för att det ska börja bli ett problem? Jag greppade således min vanliga Lamy Safari reservoarpenna för att skriva och göra kladdar och började teckna utifrån konceptskisserna på glatt ritfilmspapper.
Resultatet var inte upplyftande. Som synes i den med blåmålade delen så samlas för mycket bläck som ritfilmen inte absorberar i små plumpar, speciellt i slutet av linjerna. Jag begränsade därför reservoartestet till konturerna och klädnaden, och fyllde i crosshatchingen för Katis figur med vanlig bläckpenna för teckning. Lite vitpenna för att ta bort de värsta plumparna lades på, och efter inscanning gjorde jag hela bilden avmättad, dvs gråskaligt svart/vit.
Trots att testet i någon mening gav ett negativt utslag var så är det ju också ett resultat. Nu vet man. Hela processen efter konceptstadiet gick trevligt snabbt, i princip på en sittning trots viss efterarbetning. Som en enkel studie är det rimligt, och resultatet är ändå inom ramarna för målet att helt enkelt klargöra visionen som ligger till grund: av Kati med armen lyft, i en pose som också speglar hennes väsen, i trots eller manande till kamp, segervisst utan tvekan. Passande för henne, som aldrig låter sig besegras, aldrig slutgiltigt kuvas i livet, och en attityd som jag helhjärtat önskar och uppmuntrar hos alla hennes likar, vare sig systrar, döttrar, mödrar och väninnor.
Utseenden, kladdar & övningar (drawing & Ink crosshatch exercise)
En kladd på fyllan som utvecklades till ritövningar med Jean-Claude Van Dammme!
I November 2022 mötte man upp gamla kompisgänget i Uppsala, och efter en väl beskänkt kväll äntrades sista tåget tillbaka till Stockholm. För att inte somna fumlade jag fram blyertspenna och började klottra ner en liten bild på Marc d’Arnevou, en riddare i mina berättelser (se poster med denne Här) för vännen Robert, dennes ursprunglige upphovsman, som var där. Han var dock inte över sig av fyllekladden, och muttrade något om att denne ”inte var tillräckligt lik Jean-Claude VanDamme”. En mångårig man-crush åsido, men visst. Min promillesaturerade kladd var kanske inte överhövan lik The Muscles from Brussels. Kort därefter köpte jag några nya uppsättningar av matta grafitpennor från Faber-Castell samt Sakura Pigma Micron bläckpennor. För ett första test kom ögonen på den där kladden, och tanken blev tja, varför inte, låt oss göra en snabb studie av Van Damme för att testa de nya pennorna och få lite övning medan man höll på.
Först ut var mjuk grafit, som har man använt i decennier nu men det var ett bra tag sedan. De nya extra matta grafitpennorna lovade mörkare svärta och mindre blänk än traditionella dito och visst, jag måste ge dem det.
Det gick snabbt att konterfeja Van Damme någorlunda (se jmf med kladden och fotoförlagan till vänster). Pennorna hade bra spets, gick inte lika lätt sönder som jag mindes, och blänkte mycket riktigt mindre. Övningen var nyttig också såtillvida att man fick praktisera skuggning och valörer, alltid ett litet problem för ens darrhänta jag. So far so good.
Nästa test var dock mer intressant, såtillvida att det var en förstagångsgrej – jag har knappt gjort några porträttbilder med bläckpennor förut, och då mer i en serieinspirerad stil, med konturer och figur i fokus. Förmågan att med hatching, crosshatching och andra tekniker få fram nyanser i tex. människohud -och drag är inte något jag tränat på överhuvudtaget. Men Så Länge Skutan Kan Gå…
Resultatet av min första bekantskap med pennorna var som synes mer en bekräftelse på brister än något annat. Förutom det slappa handlaget, de otillräckligt parallella linjerna och osmidiga övergångarna är den största bristen definitivt oförmågan att visa på skillnader mellan skuggning å ena sidan och textur å den andra. Marcs högra ansiktshalva ser diffust mörk ut på ett sätt som snarare får honom att se raggigt skäggig ut än ett resultat av ljusets infallsvinkel. Jag kan ännu inte riktigt bestämma mig för om det är orienteringen, bredden på linjerna eller den allmänna bristen på precision som är den största bristen – troligen alla tre. Lustigt nog tyckte jag mig dock finna en ofrivilligt bra sak med det: jag gillade uttrycket – det är mer Marc, den medfarne krigaren, än den filmstjärnesnygge Van Damme som kikar fram där. Till Roberts möjliga olycka – delvis lite oförhappat tydliggjort av bläckteckningen, tror jag kan inte att Marc till 100% kan se ut som Van Damme – denne är inte riktigt tillräckligt kraftig för att leverera vad Marc ska, lite för finmejslad och aningen för bildskön för den medeltidskrigare som Marc ska förkroppsliga.
Well, alla är vi nybörjare nån gång, och efterföljande träning kommer förhoppningsvis att något minska fadäsernas djup. Bilden på Besm-i Alam, som gjordes efteråt (se Här), kändes därvid som ett fall framåt. Jag ska återvända till Marc och hans inspirationskälla Van Damme.
Nur Besm-i Alam (insp. Mallika Sherawat)
En övning i bläckpenna för framtida porträtt-och figurteckning, föreställande Nur Besm-i Alam, en karaktär från en fantasyberättelse.
Mellan andra projekt har regelbundna övningar i vissa tekniker genomförts, i förhoppningen att de ska kunna tas till nästa nivå och på ett mer rättvisande sätt kunna avbilda scener och karaktärer som gror i ens inre. Bland de mest talrika har varit övningar i fineline tuschpennor, en teknik med vilken man förstås haft bekantskap. Utmaningen ligger i att bli bättre på den crosshatch-teknik som möjliggör att visa på skuggor och nyanser med linjers hjälp.
Det har länge varit ett visst underskott på karaktärer från motsvarigheten till den indiska världssfären i mitt ritande och målande. Jag bestämde mig därför att försöka mig på en karaktär inspirerad av en av mina musor, den sensuellt vackra skådespelarskan Mallika Sherawat,
Mallikas skönhet framstår för mig som passande för motiv som gudinnor, furstinnor och andra upphöjda personligheter. Sålunda blev hon snabbt förebilden för Nur Besm-i Alam, hjältinna och framtida härskarinna för Bejnar-sultanatet, delvis baserad på den historiska kvinnliga gestalten Raziya Sultan, vilken (1236-1240) lyckades bli härskare det historiska Delhi-sultanatet (1206-1526) som etablerade islams inbrytning i Indien och tidvis behärskade stora delar av subkontinenten.
Jag började som så ofta med en lätt, lätt, blyerstskiss som bas, med en sidoblick på Mallika, med fokus på ett försöka framställa det upphöjt lugna uttryck som jag föreställde mig. Besm-i Alam kommer att bejaka sitt blandade ursprung och klä sig i en slags hybrid av klassiskt hinduiska och mer persiskt inspirerade plagg, smycken mm, vilket återgavs så historiskt korrekt som man förmådde.
Mån om att inte fastna i blyertstecknandet gick jag snabbt över till bläckpennorna. Utrustad med Sakuras Pigma Micron-pennor av olika fin spets (0,05-0,5 mm) lade jag på både skuggning och detaljer direkt utifrån den lätta skissen. Just skuggningen, speciellt i ansiktet, är det som tilldrog sig mest uppmärksamhet, i syfte att skapa så mjuka övergångar som möjligt och behålla det porträttlika draget. Här blev det klart att jag i den impulsiva strävan att komma igång snabbt för femtioelfte gången gjort skissen på ett för litet papper (21×15 cm). Detaljer såväl som möjligheten till skiftningar blev förstås lidande. Men men.
En av fördelarna med vanliga bläckpennor är att det trots allt går ganska snabbt. Det enda jag gjorde efter den enda sittning bilden krävde var att rita några linjer med vitpenna (Sakura Bright White). Den blev ändå kiiinda’ OK den där, jag är försiktigt nöjd med att den trots allt fångade karaktärens uttryck och inte avvek för mycket från den sköna Mallikas anblick. Det som kräver mer övning är förstås linjearbetet på hud och dess mjuka buktningar och släta natur. Men ett slags fall framåt, och inte pladask med fejset ner i marken, får den nog ändå räknas som. Och det blir fler bilder av Besm-i Alam, det är ett som är säkert, med eller utan bläckpenna.
En sak som störde mig lite under bildens tillkomst var att jag delvis glömt bort basen för Nur Besm-i Alams namn. Nur är klart nog och går tillbaka på arabiskans ”ljus”, ett vanligt unisex-namn med gudomliga konnotationer i islam. Men språket som ”Besm-i Alam” vilar på verkar helt ha försvunnit ur hjärnan. Enligt nu decenniegamla anteckningar ska det betyda ”Världens (alam) Smycke”. Men på vad? Medeltidspersiska verkar nära till hands, kanske urdu – men sökningar på tjogtals sajter på nätet gav inte upplyftande besked. Jag kanske fått det om bakfoten. Jag hoppas inte det, för det är ett vackert och passande namn för min hjältinna.
Harem Lady Guard (1)
I ett avbrott under målandet av en tavla gick passade jag på att ge form för en idé från länge sedan: en teckning i bläckk & akvarell av en kvinnlig haremsväktare från mina berättelser.
Det var många år sedan som jag, inspirerad av såväl det Ottomanska riket kejserliga harem som motsvarigheten i stormogulernas rike och senare års studier av kvinnors liv i såväl det mongoliska Ilkhanatet samt förstås mitt personliga specialområde, Mamlukernas sultanat, skissade på organisationen och den inre mekaniken av ett avancerat haremsväsende för mina berättelser. Skådeplatsen för ett sådant skulle vara Kiralatet, inspirerad av de sistnämnda mamlukerna.
Tidigare artiklar som berör haremsväsende och besläktade ämnen finns under kategorin HAREM
För mina berättelsers rike Kiralatet uttänktes således ett kungligt harem som utgör en integrerad del av det militära slavväsendet, en systerorganisation till tibaq, barackskolorna där slavkrigarna drillas i vapenkonst. Kiralatets militära herrefolk har dock, än mer än IRL, kommit att bilda en separat folkgrupp, något som som just det kvinnliga haremet utgör en förutsättning för. Sålunda finns där inslag som man skulle känna igen från inspirationsperiodens stäppimperier, med en grupp av kvinnor som också är formellt fria, i meningen inte slavar, men ändå delar av Silahtâr-klassen, dvs herrefolket. Det har möjliggjort för en klass av kvinnor att verka i roller som annars förbehålls män, och öva på sådant som ritt, vapenhantering samt axla visst ansvar för sin egen säkerhet.
Enter: Kadin Koruyukular, de kvinnliga väktarna av haremets folk. Under reasearchen av de många titlar och positioner och de intrikata relationerna inom och utåt för mina kvinnliga väktare klottrade jag ner lite tankar om hur sådana där skulle tänkas kunna se ut, när de iklädde sig sin roll som väktare. I fokus var en tanke om hur en slags kvinnlig mamluk skulle kunna te sig: inte någon fånig orientalistisk magdansfantasi m svärd.
Även fast det var många år sedan hade jag ändå den där kladden i bakhuvudet när jag nu tog fram seriöst papper, skisspenna och mitt Pigma Micron-set, och tillämpade årtionden av studier av hur kläder och utrustning verkligen borde kunna se ut på den grundläggande idén. En snabb konceptskiss för figuren, och sedan var det bläckdags, i klassisk crosshatch-teknik.
Haremsväktarinnan är fullt utrustad med de vapen som hör till silahtârernas stridssätt: i handen ett quntariyah kort stöt-spjut, och på höfterna ett kilidj-liknande böjt svärd, sammansatt båge och pilar i var sina koger, hängande från ett metallbeslaget vapenbälte med diverse fästpunkter som vapnen hängs från. Hennes kazaghand är karaktäristisk för mamlukerna med tiraz-bandet på höger arm som tecken på hennes position: den utgör en slags uniform och är också invärtes fordrad med ringbrynja eller läderlameller för att ge bäraren ett kroppskydd, Ridstövlar av turkisk typ och dok fullföljde ekipaget.
Olikt i forna dagar tvekar jag nu inte att måla om tiden finns. Jag fattade penslar och Windsors akvarellfärger, och gjorde först en ren färgskiss för att hitta passande färger, med ett öga också på vad våra källor och avbildningar från sent 1200-tal inte skulle invända mot. Sedan var det bara att måla på.
Det kanske bästa jag kan säga om mitt akvarell-game är att penselföringen blivit något säkrare och numera går relativt snabbt. Lite mer nyanser och skillnad mellan högdagrar och skuggade områden har också tillkommit, tillräckligt för att fungera som färgläggningsmedel för teckningar. Oavsett att allt förstås går att förbättra,, måste jag säga att jag blev mer än nöjd med det allmänna intrycket samt själva den slutliga designen av min Kadin Koruyukular. Det ligger väldigt nära min vision av de stridbara väktarinnorna av haremets folk, och har redan gett upphov till fler bilde rpå temat, som kommer visas vad det lider.
Det fanns en tämligen snarlik institution till mina Kadin Koruyukulari i vår verklighet, i form av Mughalhärskarnas (1526-1857) s.k. Urdubegis eller kvinnliga vakt för haremet vilka också tjänstgjorde som Mughalhärskarnas livvakter i deras privata kvarter. Se:
- Wikipedia: https://en.wikipedia.org/wiki/Urdubegis
- https://www.ancient-origins.net/history-famous-people/urdubegis-0016920
Det borde inte behöva påtalas, men haremsväsendets kittling för västerländska orientalister på 1800-talet och framåt har svårt förvanskat innebörden av fr.a. ottomanernas harem, med en helt oproportionerlig uppmärksamhet given åt dess förvisso viktiga, men alls inte överväldigande privata och sexuella inslag. Vad som då missas är det avgörande faktum att den här centrala organisationen inte främst fick sin form och sin betydelse som ett slags stall för härskaren att ha sexuella eskapader med. Det hade kunnat lösas bättre med en långt småskaligare anordning. Poängen med en stående organisation av hundratals, uppemot tusentals kvinnor, nästan samtliga också formellt slavar, var att ha en parallell organisation till det militära slavväsendet vilket utgjorde kärnan för de ottomanska sultanernas makt. Det kejserliga haremet var alltså främst en utbildnings – och träningsanläggning för kvinnliga följeslagare och framtida partners för militärväsendets medlemmar. 99% av dem fick knappt en skymt av sultanen under sina år där.
För den som vill fördjupa sig i verklig kunskap om ottomanska rikets odalisker och harem rekommenderas ”The Imperial Harem: Women and Sovereignity in the Ottoman Empire” av Leslie P. Peirce, den kanske bästa, mest systematiska genomgången av den mytomspunna seraljen, sultanens harem i hjärtat av Istanbul i det ottomanska riket. Här får man insyn i vilken enorm apparat det var, med en stenhård hierarki och betydelse långt utanför palatset, och hur snarlik dess organisation var ett militärt hushåll.
Warriors of Y Tir – Landet Bortom (II)
Som en liten födelsedagspresent till sig själv, las tillfälligtvis andra projekt åt sidan och en bild som länge legat och jäst gjordes klar – en återkomst till Y Tir, en keltiskinfluerad fantasi från mina berättelser.
Y Tir, eller ”landet Bortom” har påtalats i två tidigare inlägg (se introduktion och Sidherna (I)): en 14 000 år gammal variant av världen, drabbad av stora katastrofer precis på randen efter en istid, i vilken ett tiotusental keltiskt inspirerade s.k. cymbrer plötsligt kom att befinna sig.
Med sin moderna järnåldersteknologi och jordbruk kom cynbrerna de följande 1300 åren att dominera hela kontinenten och ge den sin prägel och sina språk – naturligt nog, eftersom de här saknade konkurrenter. Utan motsvarigheten till kristendom eller dominans från ett romar-aktigt imperium kom det starkt klanbaserade, hederspräglade cymbriska tämligen militariserade nybyggarsamhället att fortsätta utvecklingen mot en krigardominerad elit som förelåg innan underkuvandet från romarnas sida IRL.
I den föregående bilden, omtalades vidare en mytologiskt inslag i cymbrernas värld: sidherna, till synes odödliga individer vilka ingår i storyn och som var motiv för min första målning för Y Tir.
Jag hade redan sedan åratal lite smått skissat på hur mer ”normala” inbyggare kunde te sig i sin mer krigiskt munderade utstyrsel, utgående från källor från den keltiska världen sådan den tedde sig innan romarrikets utbredning.
Jag tog fasta på dessa tidiga skisser och byggde vidare på dem. Även i Landet Bortom har utvecklingen inte stått still, men utan trycket från motsvarande parter eller germaner har många äldre former kunnat fortleva. Trots att man tillhör en kulturell och språklig gemenskap finns också tydliga regionala variationer, precis som i IRLs skillnader mellan galler och ibero-kelter, Hallstatkulturen i Tyskland och bretonerna i väst. Dessa ville jag ta fasta på.
Jämfört med bilden på sidherna var det här en enklare variant. Jag bestämde mig för ett liknande upplägg med 4 stående figurer framför en skissartad fond, av mer generisk art och utan tryck på individuell porträttering. Det är mer av en översiktsbild, där det generella intrycket och färgvalet står i fokus. Jag ville också att det skulle gå snabbt, och undvika de många problem som målningen av den förra bilden med dess många okoordinerade steg hade medfört.
Efter att någorlunda ha ringat in designen var det dags för en första blyertskiss av alla figurerna på A3 akvarellpapper. De står inte helt bredvid, utan med ett visst avstånd framför och bakom varandra.
Nästa steg var bläckläggning i enkel crosshatch-teknik, ett välkommet tillfälle att åter ta upp min Pigma Micron fineliner set med dess utbud av penntjocklekar. Teckningen blev OK, inget mästerverk direkt men rimligen detaljerad: det största abret var att hornblåsaren längst till vänster skulle behöva speciell behandling – det stora drakhornet fick inte plats på papperet.
Så var det då dags för målning. Även nu föll valet på akvareller – med skillnaden från förra bilden att här lades de direkt på tuschteckningens vattenfasta bläck. Frågan var om färgerna skulle matta av den underliggande teckningen för mycket.
Svaret var nja – de tecknade linjerna lyste igenom, men visst, något avmättade och avskärpta. Färgerna tryckte ner det finarbetade korslinjemönstret under. Lite synd, men det var ingen katastrof, och jag valde att fortsätta längs den inslagna vägen, närmast som ett test för framtiden. Färg var också prioriterad för att fånga en slags gemensam estetik för de fyra figurerna, vilka kommer från rätt åtskilda regioner: en sydöstlig (vildsvinsteckenbäraren till vänster), sydvästlig från varmare trakter, en nordlig och mer tungt rustad krigare och slutligen den västlige, galliskt/brittiskt inspirerade hornblåsaren med sitt drakhorn.
Och så blev det hela någorlunda klart efter en för undertecknad rätt kvick process. En huvudvärk tillstötte förstås vid scanningfasen – bilden måste scannas in i 3 olika delar som fick fogas ihop, och det gick inte att avvara digital bildbearbetning för att åtgärda de fogar och missfärgningar som följer av en sådan process. Men jämfört med mardrömmen med de fyra sidherna innan var det ingen biggie. Själva processen är mycket bättre nu. Nästa gång vet man också vad effekten verkligen blir av att konsekvent måla över en linjebild och kan vidta motåtgärder. Som en slags konceptbild för vidare visualisering av Landet Bortom var det iaf. inte oanvändbart.
Byzantine Warriors, a return (5)
Halvvägs tillbaka från grova datorproblem i december kommer den sista delen från sensommarens övningar i snabbare målande med vattenfärger (gouache) med bysantinsk inspiration.
Bilden föreställer Mikaleos Synadenos, arvsprins i Aracanea, mina berättelsers värld Aratauma‘s motsvarighet till det bysantinska riket med säte i Konstantinopel, klädd i stridsmundering. Hans lillebror Ioannes Synadenos avbildades tidigare i del 4 i denna svit (se också tidigare inlägg i serien, del 1, del 2 och del 3). Mikaelos är en avgjort mer sympatisk figur, om än hukande i sin dominerande faders, kejsaren Elias II Synadenos skugga, och sedan födseln något av ett paradobjekt att förevisas för rikets undersåtar.
Mikaleos underliggande teckning var i en mening den som kom först, i meningen att den har haft flera års design bakom sig för att fånga det sökta intrycket. Ett antal böcker såväl som källmaterial från mitten av 1100-talet t.o.m. 1400-talet har fått ligga till grund, och ett antal kladdar gradvis mejslat fram vad jag sökt efter, både ifråga om val som framhävde Mikaelos personlighet och den tid han rör sig i.
För den underliggande skissen gick jag varsamt och gradvis fram från lätt blyerts till tuschteckning i sepiabläck m doppad metallpenna för att inte snubbla på någon av de många detaljerna. Idén var att avbilda tronarvingen Mikaelos i en rustning som både återger sin tids senaste framsteg, men som också är tydligt arkaiserande, i meningen att den behåller element som för en praktisk stridsman för länge sedan fallit ur bruk. För hans utseende studerade jag grekiska byster, speciellt en av Perikles.
Mikaelos mundering är som synes en blandning av delvis motstridiga impulser. Den innefattar utdaterade element som de långa pteruges av läder som går tillbaka till äldre numensk kejserlig tid. Likaså är hans utsirade kroppaskydd av härdat läder utåt utformat för att minna om de antika muskelharnesken: men skenet bedrar, för på insidan är det en slags coat-of-plates, försedd med överlappande metallband, av nyaste exklusivt snitt. Hjälmen, smidd i ett stycke, är likaså modern. Hans bär en kavallerists hela beväpning med lans, svärd och sammansatt båge och koger på sin person, och skölden av droppformat snitt i en sele på ryggen.
Själva målningen lät dock vänta på sig, och kom först sent under hösten efter att alla andra bilder i denna svit färglagts. Jag ville vänta med denna för att få upp rutinen och komma närmare att få min idé om denna viktiga karaktär att skina igenom.
Efter test av flera färgskalor valde jag den blå-gula, i kombination mot varmare bruna nyanser. Färgtuberna plockades fram, och de grundläggande färgerna lade på det bruna tuschet. Att lägga på den här sortens grundmålning går numera tacksamt rätt snabbt. Det var de senare lagren, med sina mörkare och högdagrade nyanser som skulle komma att bli utmaningen – som vanligt.
Efter grundmålningen kom alltså det mer tidsslukande arbetet med att dels lägga på skuggade och belysta nyanser utan att förstöra grunden, och de många detaljernas skiftningar. Jag försökte att göra det så mycket jag kunde utan att ta till andra hjälpmedel – till slut tog jag dock också lite Uni Posca vitpenna till hjälp för de starkaste ljusreflekterande metalldetaljerna.
Och så blev det hela någorlunda klart. Jag hade redan siktat på att göra inscanningen, alltid ett problem med min utrustning, till en feature istället för en bugg, och scannade in bilden både som dokument och som ett foto, och la helt enkelt ihop de två varianterna, den ena ljusare respektive mörkare än originalet, och lät dem mixas ihop för att ge maximalt uttryck för de färgskiftningar som är på det målade originalet. Jag är försiktigt nöjd – det är nog den klart bästa i serien, men kunde fortfarande haft en mer varierad och nyanserad färgskala. Jag måste överkomma min tvekan för att blanda in fler färger och skiftningar i t.ex. de skuggiga delarna. Men hursom – ett fall framåt, och det ser iaf. ut någorlunda som jag tänker mig den högborne Mikaelos Synadenos, blivande kejsare för det Arakanska Riket.
Ursa Minor
En poster helt utförd med färgpennor (artist pencils) av en oförvägen hjältinna, ridande en grottbjörn i vintrigt landskap.
It was long overdue, kunde vara överskriften till att Miriam fick sitt porträtt, liksom hennes bröder fått före henne. Under pandemins tidevarv 2021 tog en idé form, delvis inspirerad av omständigheterna, som till slut satte bollen i rullning. Många hinder skulle behöva överkommas, och det var inte förrän en bra tid efter årsskiftet som bitarna började falla på plats ifråga om tillvägagångssätt och val av medium.
Idén var enkel nog – ett porträtt av Miriam, svärd i hand, ridande på en grottbjörn. Det hela skulle utspelas i ett vintrigt landskap – det passade dels med björn-motivet, dels skulle det ge en bra kontrast färgmässigt. Konceptskisserna med val och design av de olika elementen flöt ut väldigt naturligt vilket sporrade tanken, som bara skärptes med tiden, att göra det hela helt och hållet i ett av de traditionella medier som man tränat på de sista åren, inklusive alla yt – och ljuseffekter för färg och nyanser.
Fast – vilket?
Ända sedan jag först plockade upp Artist Pencils, dvs färgpennor av blyertstyp, har förhoppningen som också bekräftats varit att det är ett bra medium för sådana plottriga och vildvuxna texturer som päls, bark o.d (se t.ex. här och här). Med en jättestor björn centralt i bilden kunde det hela till slut inte bli något annat. Sålunda skreds det till verket, med lager på lager på lager, från ljust till gradvis mörkare, som synes nedan.
Vrålande jättebjörnar i all ära, men bildens protagonist är ju ändock vår ridande hjältinna. Även om själva figursättningen och hennes utstyrsel stod klar nog för mig var förstås porträtteringen först en huvudvärk som drogs ut i sedvanlig ångestprokrastinering – tills en dag, efter en resa med Björnen som bär henne, hon kom för mig med klarhet som stadgade darriga fingrar.
Färgpennor är som sagts ett tidsödande men på många sätt underbart redskap – för vissa motiv. Vad de absolut inte passar bäst för är dock också klart: stora, täckande ytor i avsaknad av avgränsningar eller smådetaljer, speciellt om de har tydliga men väldigt gradvis skiftande färger. Såsom en färgskiftande himmel. Det finns dock råd, ett som man som av en händelse övat på tidigare, t.ex. i arbetet med att försöka göra porträtt med färgpennor, nämligen tillämpning av lösningsmedel som ett sätt att mjuka upp de hårda linjer och den rastrering som är en oupplöslig del av färgpennornas effekt.
Jag gjorde så även här, först för förgrundsfigurerna, med tillfredställande resultat. Men det bleknade mot utmaningen att göra samma sak över den stora yta som utgjordes av himlen som täckte hela övre delen av bilden. En himmel som till råga på allt skulle stjärnbeströs samtidigt som morgonsolen steg ovan trädtopparna och skapade en lysande gryningseffekt över delar av bilden.
Hur denna första utflykt i landskaps/himmelsmålning med pennorna fortskred kan ses ovan. Väl kommet så här långt fanns ingen riktig återvändo. Under några febrila nätter i september kom saker och ting till slut ihop sig. Det färdiga resultatet kan ses nedan.
Det var tillfredställande att bli klar med det här projektet, som dragit ut så pass på tiden och innehållit flera helt nya moment att försöka hantera under sitt lopp. Det finns mycket att lära av och förbättra, inte minst himmelselementet visar hur mycket som återstår att bemästra. Under resans gång kom också vissa modifieringar att ske av t.ex. huvudfigurernas relativa storlek i bilden – hade jag varit strikt realistisk hade vår björnryttarinna bara synts som en liten puckel på den enorma besten. Trots att inga tillägg gjorts digitalt i bilden kom också inscanning att utvecklas till en tidsödande post-produktion, eftersom den var för stor för min utrustning i ett stycke och fick fogas samman digitalt i sammanlagt 4 delar. Men trots allt som är ofullständigt, allt som kan och måste bli bättre, är det nog utan att skämmas som den björnridande prinsessan kan överräckas till sin musa, som jag hoppas ska tycka om den.
För dig, Miriam
(och din Björn ;-))
Byzantine Warriors, a return (4)
Vattenfärgsmålningarna av bysantinska stridsmän kom under sommaren in på hur en kejserlig prins i stridsmundering kunde te sig
Övningarna i snabbare målning, med motiv hämtade från mina berättelsers värld Aratauma‘s motsvarighet till det bysantinska riket med säte i Konstantinopel, fortsatte med en liten sidoblick på hur någon av rikets högsta personer, som en medlem av den kejserliga familjen, skulle kunna te sig i krigsmundering (se tidigare inlägg i serien, del 1, del 2 och del 3). I mina berättelser finns, förutom kejsaren själv, två prinsar som tar aktiv del i stridshandlingar och anför män på fältet. Den yngre av dem, Ioannes Synadenos, kom att bli mitt första motiv. Såsom den andre i ordningen efter tronarvingen, brodern Mikaelos, är Ioannes riden av ett tydligt lillebrorskomplex, och jag tänker mig honom som i behov av att markera sin ställning i både åtbörder och utstyrsel gentemot omvärlden.
Förarbetet, som nu närmast blivit standard, fick utgöras av ett utkast i blyerts för själva grunddesignen och fastställandet av de olika (och konfirmerat tidstypiska) elementen, med en påföljande linjeskiss i sepiafärgat bläck som underlag för själva målningen.
Den era som skildras i bilden ska motsvaras av epoken ca 1280-1300 vår tid. Det var en tid då Bysans stod under påtagligt inflytande från utländska, särskilt västliga, påfund vad gäller militär kultur och utrustning. Här illustreras det med en kombination av typiska, för att inte säga något arkaiserande bysantinska rustningsdetaljer, med mer västligt influerade element. Således bär Ioannes, utöver ett traditionellt förgyllt fjällpansar över en kejserligt utsmyckad tunika, en coat-of-plates eller metallförstärkt harnesk överdragen och sammanhållen av läder och tyg. Det var en typ av rustning som blev vanlig i väst under andra hälften av 1200-talet och som Ioannes tveklöst skulle kommit i kontakt med.
Innan själva målningen gjorde jag åter ett färgtest i akvarell för valet av kulörer. Den drogs till en blå färgskala, eftersom färgen enligt källorna utmärkte en sebastokrator, en titel som under det kejserliga huset Palaiologos tid (1259-1453) framför allt gavs till framstående medlemmar av den kejserliga familjen.
Jag föll för den mer genomgående blåa och ljusare av utkasten som bas för färgerna: förutom att passa med Ioannes hävdelsebehov erbjöd den också utmaningen att få de olika nyanserna att skilja sig åt mellan de olika plaggen med liknande färg. Sålunda blev det dags för vattenfärgerna.
Själva målandet gick ganska smidigt och tog totalt ca. en arbetsdag, vilket måste anses som acceptabelt med tanke på detaljerna, vilka också i några fall förstärktes med polychromos färgpenna.
Scanningsfasen kom dock som befarat att erbjuda problem. Det faktum att målningen gjordes i tämligen ljusa och närliggande kulörer innebar mer efterarbete än önskat, eftersom scannern inte oväntat fick svårt att rätt fånga övergångarna mellan de semitransparenta nyanserna: valet stod mellan mer levande färger som då såg grovkorniga och rastrerade ut, eller en mjukare men matt, livlös färgskala. Det här åtgärdades delvis genom att som tidigare helt enkelt ta två inscanningar i lite olika läge och lägga ihop dem, med vissa justeringar av matthet och ljusstyrka.
Nåja – det var iaf givande som ännu en övning, och Ioannes ser rimligen ut som man kunde föreställa sig honom inför krigståg. Närmast på tur för konterfej stod hans äldre bror Mikaelos.
En Elsa för Elwynn
Förra året vill jag göra något för en liten tjej som heter Elwynn. Jag noterade att hon hade den omåttligt populära prinsessan Elsa från disneyfilmen ”Frost” på sina ryggsäck. Det gav mig en idé…
Så, blev frågan: skulle Elwynn uppskatta att kanske få en bild av den svala isprinsessan? Jo, men varför inte, blev svaret. Sagt och gjort, under vintern började jag mitt i flyttstrul och annat jox att dra upp skisserna för en enkel men förhoppningsvis tjänlig bild av Elsa.
Det hör till saken att ”Frost”-filmerna står stadigt förankrade i den nya digitala Disney-eran av datoranimerad design – hon är alltså inte riktigt ”tecknad” i den gängse meningen av gamla tecknade filmer. Så jag bestämde mig på infall att faktiskt göra en riktig teckning av henne, lite som Disneyfilmerna såg ut för 20-30 år sedan med ritade linjer och konturer tydligt som bas för animationen.
Jag bestämde mig för att lite avvika från de mest prinsessigt skira klänningarna som Elsa har i ”Frost” och tog inspiration av de mer praktiska kläder som hennes syster bär, och som Elsas egna kläder också mer drar åt i ”Frost 2”. Efter lite designutkast fäste jag en linjeskiss i tusch på papper, och började också att dra upp riktlinjerna för bakgrunden, draget från hennes isslott i de snöklädda bergen i filmen.
Till slut var tuschteckningen som skulle utgöra basen klar, och jag började lägga på färger i olika lager, grupperade för karaktären respektive bakgrundselementen. Från grundfärger som sedan försågs med gradvisa skiftande lager gick det hela som synes nedan.
Nu skulle ju det här gått geschwinnt på bara några dagar kanske om man haft vettiga redskap som t.ex. en ritplatta. Men trots musritandets pilliga seghet och klumpighet växte det hela fram lager på lager. Bilden blev så småningom allt mer skiktad och fick texturer och detaljer som förhoppningsvis inte förtar känslan av teckning för mycket. Jag menar, vill man ha en bild av Elsa i precis samma stil som hon ser ut i filmerna är det ju bara att ta en snapshot från en HD-version av filmen ifråga.
…Och så här blev den någorlunda färdiga bilden. Jag fick bita mig i handen lite för att inte fortsätta lägga på mer lager och modifikationer in absurdum, så att Elwynn kunde få sin bild innan det var dags att ansöka om körkortet. Jag hoppas att hon gillar den.
An Indian detour (1)
Från Bysans förde sommarens övningar i snabbare målning till en liten svängom i medeltidens Indien, anförda av en anstormande slavkrigare till häst.
De flesta av bilderna som kom till under denna sommars övningar av snabbare skissning, bläckskissning och påföljande målning med vattenfärger har haft bysantinska teman (som framgår av tidigare inlägg, se här). För den här valde jag ett annat motiv, dels för variationens skull men också för att markera en delvis annorlunda teknik att förbättra.
Jag ville ha ett mer rörligt och dynamiskt motiv, i form av en framrusande ryttare till häst. Under utkastfasen föll därför kluddandet på en slavkrigare, eller ghulam av indo/persisk påbrå. Ghulam (pl. ghilman) var en beteckning på de slavsoldater som utgjorde eliten av de muslimska arméerna från andra hälften av 800-talet och framåt, speciellt i de östra, persiskinfluerade regionerna (i väst kom beteckningen mamluk att bli vanligare.)
I det forna kalifatets östra utkant, i de områden som idag utgör Afghanistan, kom generaler av slavursprung, dvs f.d. ghilman, ledande sina arméer av slavkrigare på snabba hästar, att först slå ut i en serie plundringståg, och därefter erövringar. I början av 1200-talet etablerades som en följd ett stort rike i norra Indien, det s.k. Delhi-sultanatet, som inom loppet ca 100 år, resulterade i att merdelen av den indiska subkontinenten erövrades och infogades i den muslimska världen (se kartan).
Nåväl. Jag bestämde mig tidigt för att tillämpa rena akvareller snarare än mer täckande vattenfärger av tempera-typ som i bilderna innan. Det ändrade lite förutsättningarna för förarbetet. De skisser i sepia-bläck som hört till de tidigare snabbmålningarna måste överges, för hur tunt bläcket än blandades skulle den slå igenom de transparanta akvarellerna. Istället arbetade jag fram linjeskiss i blyerts som sedan ytterligare suddades ner.
Linjeskissen ovan kompletterades med ett fullt färgtest, där jag prövade fram lite designdetaljer och viktigast av allt, kulörer och nyanser för hela bilden i förväg. Akvareller är i sig tillräckligt kaotiska och jag ville minska osäkerhetsmomenten för målandet som ju helst skulle ske i ett snabbt, sammanhängande svep. Sålunda utrustad med förberedelser var det dags att fatta penslarna….
Och… voilá, så här blev den. Den var ju…inte dum faktiskt. Även om ringbrynjan ännu är stapplig, och detaljrikedomen inte så hög, nyanserna inte så mjuka i övergångarna som man vill och ljuseffekten ännu inte alls helt hundra så… känns det som om man iaf. snubblar framåt. Den behövde också mindre efterarbete än tidigare då jag äntligen börjat acceptera scanningens förutsättningar. Den har ett slags liv ändå den där, samtidigt som den också är rimligt rättvisande för sitt motiv, och inger lust att bygga ut den till en serie i samma teknik från samma region och tid.
Fantasins Arkitektur – Myriadon
En vy över fantasimonumentet Myriadon i akvarell och bläck.
I det ständigt pågående arbetet med att illustrera landmärken och monument i Aracanea, en av de viktigaste städerna i mina drömmars fantasivärld Aratauma kom turen till Myriadon, vilken tidigare omtalats och förekommit i bakgrunden på andra illustrationer (se t.ex. inlägget Myriadernas Marsch (I)). Myriadon är Aracaneas motsvarighet till de vägmärken som stod i huvudstaden såväl i Rom (Milliarum Aureum) som Östrom/Bysantinska riket och markerade att vägnätet i deras imperier sammanstrålade där. I det senare fallet bestod million i Konstantinopel av en slags kvadrupel triumfbåge, vars design kom att bilda en slags utgångspunkt för min egen. Men flera andra idéer kom att fogas till.
Jag bestämde mig tidigt för att jag ville inkorporera en obelisk till Myriadon – romarna, både i väst och öst, var begivna på att frakta de imponerande monoliterna till sina städer – Egypten var ju också en del av såväl det antika som det senare bysantinska romerska riket. Under researchen av bilder och fakta om dessa stiftades bekantskap med de ursprungliga planerna på hur Washington-monumentet i Washington DC var tänkt att te sig (se nedan). Den där designen låg för min inre näthinna när min egen Myriadon kom till.
I en utforskande planskiss och utkast för frontvyn för en av de fyra monumentala ingångsbågarna kom de olika inspirationskällorna till det sammansatta monument som min Myriadon utgör samman.
Obelisken i mitten utgör i sig ”mittenstenen” och reser sig hela 63 m upp med basen. Från den utgår fyra monumentala portbågar i väderstreckens riktning, förenade i en ring av kolonner i två plan. Hela strukturen sitter på en upphöjd bas och breda trappor leder upp till dess grundplan. Designen är relativt avskalad, men saknar förstås inte utsmyckning.
Förutom de reliefer och utkarvade detaljer som pryder såväl obelisken som kolonnerna och andra delar av monumentet, flankeras trapporna av lejonstatyer, krigsbyte från Artanien (motsvarande Iran). På övervåningens balustrad står stora ryttarstatyer av forntida kejsare i brons, blickande ut över imperiets fyra väderstreck.
Ok, så vi har en plan. Därefter kunde vi gå vidare till en målad vy som ger en idé om hur monumentet faktiskt ter sig för en betraktare. Den viktigaste faktorn för en sådan vy är att få till ett fungerande perspektiv, och där måste man kompromissa med hur mycket man kan visa av objektets åsyn på en gång och ändå få det att se någorlunda trovärdigt ut.
I de första arbetsutkasten lade jag således fast horisonthöjd och betraktelsevinkel, liksom fokuspunkterna från vilka byggnadens linjer skulle löpa. Samma linjer vägledde också utformning och dimensioner för bakgrunden och dess byggnader, med Augustabergets och Nya Rikets kyrka antydda som siluetter i fjärran.
När grunddragen väl bestämts och saker fått sina relativa platser, vinklar och dimensioner, lades en riktig skiss ner på det tjockare papper som sedan skulle målas. Mer av sådant som kringfigurer och arkitektoniska detaljer började också läggas in. Impulsen att börja plita ner för mycket småttigt kunde väl inte helt undvikas, men i stort var det här mest en vägledning för färgläggningen.
Sedan var det dags för målning, vilken skedde i ink & wash-utförande, dvs akvareller kompletterade av bläckpenna, i det här fallet både med reservoarpenna och doppad stålpenna. I slutfasen kom jag att experimentera lite med just bläcksorterna och gick från svart kinesiskt bläck till vattenlöslig sepia som tunnades ut lite olika för att lägga på detaljer såsom hieroglyferna på obelisken och annat.
Och så här blev det hela. Jag är inte missnöjd, även om det finns mycket att förbättra förstås. Förutom de lite krokigt darrhänta linjerna, vilket dock inte är lika kritiska för en sådan här bild, stör jag mig på att perspektivet trots allt blev lite skevt mellan den högra och vänstra sidan av bilden.
Vådan av att ha för många samtidiga och tekniskt olika projekt, som gör att man lite för sällan återvänder till en och samma teknik, visade sig åter. Jag får inte riktigt kläm på själen i det som ska utgöra en ink & wash-bild, det ser fortfarande ut som en färglagd bläckteckning där linjerna dominerar lite för mycket istället för det mer atmosfäriska intrycket som en färgbaserad bild skulle ge.
Men, som jag säger till mina elever, bör det fullkomliga inte förhindra det goda. Ett åtminstone vägledande intryck för hur jag tänker mig mina berättelser Myriadon kom ändå till världen, och ännu en steg framåt tagits i bygget av en plats som från att bara ha funnits i tanken och fantasin, nu kan beskådas och därmed blir klarare, mer konkret, och i någon mening, mer verklig.
Förlagan till obelisken i mitten av Myriadon kommer från den s.k. ”ofärdiga obelisken”, en antik koloss som ligger på sin ursprungliga brottsplats i Aswan, Egypten. Den höggs ut under den stora kvinnliga faraon Hatshepsut och skulle, om den rests, varit nästan 42 meter hög och den största obelisken i Egypten.
Read the Room: Two Thrones – Two Kingdoms – Två tronsalar för två riken (del 1)
Med anledning av det nytända bokprojektet ”Hjärtespjutet” (del 2) jämförs Illustrationer av två skilda rum, som den som ”läser” dem förhoppningsvis ska ge få helt olika intryck av…
Även mitt under rusningen för att färdigställa bokprojektet ”Hjärtespjutet” (del 1) åren 2014-15, lades grunden för en fortsättning, eftersom jag visste att historien skulle fortsätta. Flera av illustrationerna kom att präglas av detta, och fick hänsyftningar och kontraster som pekade framåt, både ifråga om motiv, detaljer och allmän stämning. En av de tydligaste exemplen kom att bli avbildningarna av de tronsalar som återfinns i del 1 och 2 respektive. De här två skapades i ett sammanhang, och även om det inte var ansikten från början, kom de att visuellt åskådliggöra kontrasten i styressätt och härskares attityd till sina riken och undersåtar som blir viktig i berättelsen.
Den första av dessa två, vilken hör till del 1 och färdigställdes 2015, tillkom som så mycket man gör, gradvist och närmast oavsiktligt. Motivet var från början inget rum eller miljö alls, utan ett idéutkast där jag tänkte på hur draken Pelle skulle se ut när han… skämdes.
Drottning Maral & Kung Kefas färglagda
Jag gillade den där, och tankarna gick av sig själva till hur en scen baserad med den i centrum skulle kunna te sig. På det här stadiet var redan mycket annat designarbete av karaktärer redan på väg, och den scen där Pelle skäms kom snabbt av befolkas – förutom Julia borde Drottningen och Kungen vara där, osv – och växte så spontant fram.
And so the stage was set: Draken Pelle har tagits tillbaka till staden av prinsessan Julia, för att lämna Nordanlandets guld och erkänna och be om ursäkt för sitt tilltag inför Drottningen, Kungen och hela rådet i Rikets Sal. Han skäms och står där med böjt huvud inför den stränga Drottningen och alla som stirrar medan Julia försöker förklara.
Tronsalen var närvarande i många andra bilder, och arbetet här kom så att ge skjuts åt en samlad och konsekvent utformning av miljön som också bar in i själva berättelsens handling. Redan på det här idéstadiet bestämde jag mig för att Rikets Sal, platsen för Drottningen och Kungens maktutövning, måste återspegla Nordanlandets styrelseskick och anda i någon mening.
Rikets Sal i Nordanlandet är tronsal för Kungen & Drottningen, och således en fin, högtidlig och också publik plats som måste rymma många. Men. I valkungadömet Nordanlandet svarar monarkerna inför riksrådet, folkförsamlingen och alla medborgare i stort, i full åsyn och offentlighet. Rikets Sal borde gestalta detta genom att vara en tillgänglig plats: öppen, ljus, utan avspärrningar. Stora fönster, åhörarplatser och en upphöjning för de ordförande monarkerna fyller en funktion och borde vara välgjorda, inte utan utsmyckning men framför allt med nyttan i fokus.
Det var med sådana tankar som jag fattade linjal och pennor och skred till verket. Perspektivet, en enkel tvåpunkt med horisontlinje vald för att ge maximal överblick var viktigt att få till rätt och det som tilldrog sig mest ansträngning. Meningen var att, trots bildens många figurer och allt som händer runtomkring, draken Pelle fortsatt skulle vara i centrum, inte bara med sin placering utan som fokus för allas betraktande, gestikulerande och kommenterande.
Bildens tydliga fokus och utformning gjorde arbetet med detaljerna mycket enklare. Såväl folket runtom omkring i salen som Drottningen och Kungen på podiet går i en stil baserad på sekelskiftet 1500 – utom Ärkeprästen i förgrunden, vars klädnad är ålderdomligare i sin design. Det pågående skrivarbetet medgav vissa preciseringar under bildens gång. Från början hade jag t.ex. tänkt att inte ha med någon form av vakter eller säkerhet alls: men såsom berättelsen utvecklats framstod det inte som så trovärdigt att man skulle låta en stor drake, även om den anfördes av rikets Prinsessa, bara kliva in i salen utan någon som höll öga på den. Bland annat.
Att den skulle färgläggas var givet, så tuschning gjordes direkt, och därefter var det dags att börja måla i datorn. Valet av grundfärger och valörer kom först.
Därefter lades en traditionell trio av lager för ljusa, mellan- respektive mörka valörer på, med extra lager för extra mörka skuggor respektive starka högdagrar. Därefter, driven delvis av utformningen av rummet såsom det kommit att te sig allt klarare, var det dags att försöka höja det hela med lite ljus. Åren runt 2015 hade jag knappt börjat få kläm på överliggande effekter av typen ljusstrålar och dylikt, och arbetet med denna och andra bilder för berättelsen kom att bidra med nya insikter och välbehövlig övning.
Draken Pelle & Julia inför Riksmötet färg behandlad
Resultatet av den här processen blev som synes ovan. Det är fortfarande en av de bättre illustrationerna för min berättelse i mitt tycke, och kom faktiskt att innehålla allt det som jag satte mig för att visa. Ja, mer än så. För just bildens totala förmedlade intryck, av en öppen plats, av närhet, med sorl och variation i såväl reaktioner som i allas agerande i situationen, vare sig de stirrar förvånat, småpratar, pekar eller avvaktar lite oroligt, liksom av privata relationer blandade med rikets styrelse, allt det tillsammans med själva utformningen gör helheten till mer än summan av delarna. Detta kom att framstå än klarare längre fram, när Julia träder inför en helt annan sorts tronsal, med ett annat sorts styre. Det arbetet, som påbörjades och tecknades parallellt med bilden ovan, kom dock att ligga i träda i sju år – och det är först nu, när del 2 åter plockats fram, som de två kommer att kunna jämföras.
För dig, Alma.
————————————————————–
Alla bilder av Prinsessan Julia finns samlade i
https://paulusindomitus.wordpress.com/paulus-indomitus-pablos-galleri/galleri-for-prinsessan-och-busdraken/
Tidigare inlägg på temat prinsessan Julia och hennes värld finns i tråden
Prinsessan Julia & Draken Pelle
Myriadernas Marsch (II)
Den andra i en uppsättning bilder inspirerade av Bysans, den grekiska finanskrisen 2009 och mer nyligen timade händelser i Ukraina.
I inlägget ”Myriadernas marsch (I)” beskrevs bakgrunden till en serie illustrationer av inre bilder där den utlösande faktorn bakom deras skapande var musiken till dokumentärfilmen ”Winter on Fire” som skildrade skeendet i den s.k. Euromaidan 2014 då Ukrainsk militär stormade det stora torget i Kyiv. Denna inspirerade mig till en analog scen i mina fantasyberättelsers stad Aracanea.
Scenens förgrundsperson är befälhavaren Yakane. Denne och hans män har utkommenderats att skydda ingången till det kejserliga palatset. I det stora Basilikon-torget framför fortsätter under kvällen tiotusentals människor att strömma till med sina ljus, mässande och sjungande i en slags stilla demonstration för att få de styrande att göra något åt stadens kris.
Och så, när solen sjunker bakom stadens siluett, får Yakane den order vars innehåll han fruktat. Ordern att gå till attack, och massakrera de obeväpnade massorna där nere.
Lyssnande på musiken när jag tänkte på det först 2015, var det inte en samlad vision, utan mer en serie intryck och närbilder av Yakane där han stod med sin order i handen som kom för mig. Jag föreställde mig t.ex. Yakane stående under en staty av kejsar Aracansus, en slags representation av den obevekliga härskarmakten, och Yakane som fårad, visande sin sanna ålder…
Den inre konflikten i ett avgörande ögonblick i en människas liv låter sig dock inte så lätt fångas i en enstaka illustration. När jag väl bestämde mig för att en mer genomarbetad form kom därför mycket att handla om att välja komponenter och sätta ihop dem till en meningsfull enhet.
Bl.a. valde jag att istället visa skeendet mer utifrån, med Yakane betraktande sin order, speciellt eftersom han inte ens behöver läsa den, med sina skarpa sinnen kan känna bokstävernas innebörd rakt igenom pergamentet. Det gav möjligheten att visa Yakane i helfigur i historiskt belagd bysantinsk rustning. Runt honom, som en slags illustration av hans tankar, började jag föreställa mig ansiktena hos hans överordnade, Mesazon megas logothetes (till vänster) och Eparchen, stadens Aracaneas prefekt (till höger), från vilka hans order kom. Först tänkte jag mig att dessa skulle ersätta kejsarens bild, men kom sedermera att bestämma mig för att kombinera dem alla.
Under arbetets gång tillkom fler och fler element. Som en slags motvikt till de maktens tvång som är ovan Yakane ville jag lägga in tankar på hans dam, den sköna Zoe, som Yakane ovetandes, också är närvarande i demonstrationen. Bilder av folkmassan, av byggnader i staden osv prövades också, men jag började undra om inte bilden skulle bli överbelastad.
Till slut bestämde jag mig dock för att inte älta mer utan skrida till verket med fokus på de viktigaste elementen. Som fundament la jag en skiss, som vad de gällde helfigurerna bara hade de viktigaste linjerna, medan porträtten av figurerna runt omkring hade lite mer detaljer, vilka dock sedan reducerades kraftigt med suddmassa.
Den utmaning som jag satte för mig var att göra bilden i gouache, dvs heltäckande vattenfärger. Det är en teknik som, även om den prövats förr, jag aldrig använt i full utsträckning till en så pass detaljerad och fullständig illustration. Det man våndades mest över i förväg var att bristande färdighet och vana i sådant som att åstadkomma mjuka övergångar och att förmedla någon slags känsla av volym skulle visa sig mest i porträtten – jag har aldrig riktigt gjort sådana förut i vattenfärg. Men några småövningar innan gav tydliga resultat, och de blev faktiskt inte så illa. Värre var det med materialrepresentationen, som t.ex i ringbrynjan Yakane bär, alltid en omständlig detalj, eller i bronsstatyn bakom, vilka saknar den metalliska känsla man skulle önska.
När de viktigaste elementen var på plats blev det mycket tydligare att det faktiskt fanns utrymme och något att vinna på att lägga till en del av de kringelement jag funderat på tidigare. Jag bestämde mig för att göra dem mer abstrakta för att inte plottra till bilden för mycket och störa förgrundsfigurernas prominens. En siluett av staden med den stora Frälsarkatedralen på ena sidan, myriadons obelisk och andra byggnader på den andra lades till, men enbart som skarpa konturer mot en sol under horisonten. Efter ytterligare tvekan fyllde jag också mellanrummet mellan stadssiluetten och bildens nederkant med en lite impressionistisk anblick av de många ljusen hos demonstranterna på torget.
Således och återigen var det hela en blandning av träff och miss. Inte minst de fundamentala baselementen, att applicera färger konsekvent och kunna lägga större heltäckande färglager jämnt, behöver mycket mer rutin och repetition. Jag är dock nöjd med porträtten: de två makthavarna är t.ex. hyfsat porträttlika sina förlagor (skådespelaren Joe Turkel och den grekiske politikern Andreas Papandreou respektive). Bilden av Zoe är inte lika bra ifråga om likhet (hon är inspirerad av legenden Sophia Loren), men effekten av det ljus hon håller i handen, en svår detalj som hade kunnat förstöra mycket, blev faktiskt inte så illa. Det är som vanligt – man blir bra på det man övar lite på. Helheten, som förstås kunnat utföras bättre av någon som vet vad den pysslar med, är på det hela taget inte så dumt. Den påminner lite om en filmposter, vilket faktiskt inte var något medvetet mål. Den uppnår också vad jag önskat, och bildar en slags brygga mellan själva anblicken av folkmassorna i första bilden och vad Yakane därefter gör.
Även om jag känner att den väl får betraktas som klar såsom en handmålad bild, så undrar jag… om man inte kunde göra något konstruktivt med den digitalt. Tiden får utvisa.
”Winter on Fire” kan ses gratis på Youtube” Netflix, som äger rättigheterna, har lagt ut filmen för alla på sin kanal, se länken ovan
Myriad från grekiskans μυριάς, myrias, är ursprungligen en beteckning på 10 000 enheter, men kom att att bli liktydigt med ett enormt, oöverskådligt eller oändligt antal. Det är i den senare meningen som namnet på Myriadon och Myriadernas marsch kom för mig.
Hjärtats sken: Julia bländar Draken (2014)
Det var 2014 som jag till slut tog fram det ögonblick då prinsessan Julia höjde sitt Hjärtespjut och modigt mötte Draken utan att rygga tillbaka. En tillbakablick på en bild som blev lyckad och gav insikter för framtiden.
Vad gör man ansikte mot ansikte med en rasande drake? Stor som en elefant, med klor och vassa tänder höjde sig Draken morrande över prinsessan Julia som kommit för att hämta tillbaka kungarikets stulna guld. Hon blev rädd, hon var inte dum. Men hon flydde inte, utan höjde Hjärtespjutet i trots.
Den här bilden var viktig såtillvida att det är ett avgörande ögonblick i berättelsen om prinsessan Julia och Draken. Samtidigt var vid det laget det som då sker så klart för mina ögon, att det första steget från idé till tuschad teckning gick väldigt smidigt.
För en gångs skull hade jag också en redan klar idé över ett av just denna bilds viktigaste element, ljuset. Således valde jag teknik och graderingar mellan mörka och upplysta partier redan på teckningsstadiet.
Färgläggningen i dator skedde också enligt linjer som man börjat bli van med, i en 3-5 lager av färger från mörkare till ljusare. Färgskalan var redan klar från bokens övriga teckningar och gav få problem.
Men krutet, ja Hjärtat i den här bilden låg som sagt på den sista, avgörande effekten av ljuset från spjutet. Metoden jag valde kom att bestå av många lager av graderat lyster centrerat från spjutets spets, till vilken jag lade flera effekter av starburst-typ för att få de enskilda ljusknippen som ger det hela en känsla av kraft, liksom flera ringar för att genom intensitet och färg göra ljuset levande. En trevlig teknik som jag sett demonstrerad provades också här, och det var att komplettera ljuseffekten med en motsvarande, fast omvänd, stråleffekt av mörker. Denna lades in bakom ljuset och bildade en slags fördunklad transparant fond där ljuset inte sken rakt på, dvs i de områden som rimligtvis låg i ljusskugga.
Jag blev faktiskt väldigt nöjd med den där. Sina brister till trots ligger den mycket nära visionen av det ögonblicket som jag föreställt mig den.
Som framgår av berättelsens fortsättning så är Hjärtespjutets mäktiga ljus mycket mer än kraften att skada eller förstöra. När ljuset skingras har spjutet inte gjort draken illa, utan givit honom, och också Julia, något som gör att de kan lösa sina konflikter utan att slåss. Gåvan att förstå och förstås, att tala med varandra. Men det är en vidare historia…
Se mer bilder från Prinsessan Julias bokprojekt ”Hjärtespjutet” i
Återkomster: Prinsessan Julia rider ut igen (2014)
De senaste åren har tagit en ut på diverse irrfärder i olika tekniker för att skapa saker: från akvareller, färgpennor, bläckmålning, kolritande och mycket mer. Nyligen tittade jag närmare på hur det där började på allvar – under projektet med boken ”Hjärtespjutet” med prinsessan Julia, åren runt 2014 – i akt och mening att stärka mig för den fortsättning som jag nu börjat ta tag i.
Det var en tillfällighet som blev till ett löfte, och sedan ett projekt som tog år att fullfölja. Den stora Alma inspirerade och gav instruktion till en teckning som färglades i dator, och jag lovade henne en bok om prinsessan och draken på den. Och sedan bar det av… (Många, men långt från alla har publicerats här tidigare). Under åren som följde ville jag variera bilderna till boken mer och mer, och började testa på först vattenfärger, olika tuschteknik osv.
Den sista av bilderna som jag jobbade på, till bok nr 2 efter att den första tryckts, kom att utgöra ett paradexempel. Det var en enkel liten konceptillustration (A5) med mangapennor i gråskala på Julia när hon rider ut för att hitta sin vän, draken Pelle som fördrivits från kungariket.
Jag gillade den där teckningen, den hade rätt idé på något sätt. Vid det laget hade man ett litet akvarellset, och på ren impuls provade jag att göra en målad version. Konturerna fördes över på ett litet akvarellblock med kolpapper, och sedan fick penslarna dansa lite.
Det var ytterst enkelt och nybörjaraktigt förstås, ett tidigt försök att sätta färgerna i fokus, och väldigt lite av linjekontroll eller skarpa konturer. I en fortsatt undersökande stämning provade jag att se hur det hela skulle kunna tänkas se ut om jag kombinerade Mangateckningen med akvarellen.
I efterhand kan jag litet beklaga att jag inte tog till mig mer av de lärdomar som detta lilla test förmedlar om man tittar och tänker efter. Det tog ett antal försök och missar efter den att inse att man oftast måste förbereda en teckning för målning och välja tekniker och grad av tex gråskala och kontrast redan från början. Eller åtminstone ha en idé av vad man kan förvänta sig. Charmen hos akvareller och dess ljusa och fria färgskala tex, förtas något av att det läggs under en teckning med gråskala och skarpa kontraster.
Nåja. Det är måhända nostalgin som talar, men jag gillar ändå dem, alla tre. De fångade det jag ville visa, av Julia ensam över vida nejder, bestämd på väg att fullfölja sitt värv. Den bestämdheten behöver jag själv få del av när jag nu börjat fortsätta med hennes äventyr.
Se mer bilder från Prinsessan Julias bokprojekt ”Hjärtespjutet” i
https://indomitus.blog/paulus-indomitus-pablos-galleri/galleri-for-prinsessan-och-busdraken/
ᠰᠦᠷᠡᠨ – En mongolisk fitness-polisprinsessa?
Föremålet för en av fjolårets första försök att göra en teckning direkt i bläckpensel, kompletterad m stålpenna, var en illustration av en ung dam, löst baserad på en verklig historisk person – en mongolisk prinsessa.
Rent teknisk var utmaningen att ta sig an en fullvärdig illustration med alla dess vederhäftiga detaljer, utan att först göra teckningen i blyerts – några få hjälplinjer skulle räcka och sedan skulle det vara bläckdags direkt. Något påverkad av tidigare tuschade teckningar med kinesiska motiv, samt att jag haft flera mongoliska elever som jag knutit an till, valde jag en karaktär från en av mina berättelser, den tudjutiska (motsv. mongoliska) krigarprinsessan Suren.
Suren är baserad på en verklig förlaga, den mongoliska prinsessan Khutulun, som levde ca 1260-1306 och var dotter till Kaidu khan, kusin och rival till den mer berömde Khubilai khan, härskare över mongolriket och bekant från Marco Polos reseberättelser.
Det var när jag läste just Marco Polo som jag fick vetskap om henne, och jag sparade undan henne i medvetandets bakficka för framtida bruk. Khutulun utmärkte sig som en framstående krigare, ryttare och brottare och kom att bli sin faders favorit, så pass att hon lyckades utverka ett intressant villkor för att giftas bort: friare måste besegra henne i brottning. Det gjorde de aldrig, trots många försök. Hon ledde många gånger sin faders styrkor till seger, och Kaidu verkade i slutet av sitt liv för att hon skulle ta över ledarskapet över hans rike vid hans död – men hennes bröder vägrade acceptera det, och utmanövrerade henne från makten efter faderns död.
Nåväl, för utstyrsel och utrustning för min Suren finns numer ett ymnigt bildbibliotek att tillgå, både av primärkällor och senare tiders filmatiseringar osv. Några snabba nedslag i kläder, utrustning, frisyrer från perioden och regionen säkerställde bildens äkthet.
Men sedan var det frågan hur Suren skulle se ut…i sig själv. Jag önskade undvika prylen med att att bara kasta mongoliska kläder på en fotomodell eller aktris av odistinkt ”asiatiskt” utseende. Min Suren är vacker förstås, men måste ha fysisk kompetens som är rimlig för en krigande, ridande skönhet från stäppen. Men se det fanns någon i bakfickan även här. Batbuyan Sugarsuren är en mongolisk polis och fitness-utövare vars bild kom för min näthinna för några år sedan. Hon skulle passa, till och med namnet är likt…
Sist ut, men inte obetydligt i sammanhanget, var att få till Surens häst rätt. Teckningen nedan kan tyckas ha lite märkliga proportioner – men jag gick faktiskt på beskrivningar av de historiska mongoliska hästarna, vilka hade påfallande stort huvud, ganska korta kraftiga ben och ymnigt hovskägg. Det var på dessa hästar – tåliga, kompakta och anpassade för temperaturer ner till -40 C, inte några ömtåliga fullblod av modernt snitt – som mongolerna under Djingis Khan red ut för att erövra världen.
Mina valda verktyg var doppad stålpenna i kombination med bläckpensel – två nemesis ifråga om min egen förmåga till precision.
Trots det blev teckningen i stora drag faktiskt nästan lite otäckt snabbt gjord. Jag blir alltid orolig när saker går för lätt, och börjar förvänta mig att något fatalt misstag ska ske. Och det gjorde det också – i ett ganska känsligt läge. När Surens ansikte skulle göras misslyckades jag helt med att kontrollera bläckflödet – det visade sig att det bildats torkade rester på stålpennan, och tillsammans med darrhänthet blev det hemskt.
Men men, det är bara att bryta ihop och komma igen. Jag samlade mig och gjorde ett försök till, lite större än bildens övriga proportioner, alldeles bredvid. Och se, nu blev det inte så illa. Sedan kopierade jag bilden på gammaldags sätt, anpassade storleken och klistrade bokstavligen in det mer lyckade ansiktet och gjorde klart övergången med bläck.
Det var nästan medeltida, men kändes konstigt nog ändå tillfredsställande på något sätt. Som bläckteckningsövning hade det ju ändå gått OK…kind of. Ännu ett fall framåt. Fixandet av missgreppet hade gått smidigt och utan att behöva manipulera bilden digitalt annat än för att ta bort fogar och smuts. Den där lägger sig definitivt på listan över bilder som borde få någon form av färgbehandling vad det lider.
- Suren eller Süren kan betyda flera saker – ”förtrollande”, ”majestätisk”, ”charmerande” är några av översättningarna, som verkar kretsa kring idén om ”betagande”, en vars närvaro och anblick inverkar på alla som ser på henne. Därför valde jag det. Surens namn är skriven i mongolisk skrift i rubriken högst upp. Den borde dock representerats vertikalt – mongolisk skrift löper uppifrån och ned. Se https://en.wikipedia.org/wiki/Mongolian_script.
- Den historiska Khutulun, vars namn betyder ”Skinande Måne” är belagd från flera samtida källor, förutom Marco Polo den persiske krönikören Rashid al-Din, som skrev en av de främsta historiska verken om det mongoliska Ilkhanatet i Persien men också tog upp den vidare mongoliska världens göranden. För mer om henne se t.ex. https://en.wikipedia.org/wiki/Khutulun eller https://www.rejectedprincesses.com/princesses/khutulun. Khutulun har förekommit i flera böcker och filmatiseringar, bland annat Netflix-serien ”Marco Polo”, och blev föremål för en egen film från 2019, ”Khutulun – Warrior Princess” – se trailern nedan:
Myriadernas Marsch (I)
Den första i en serie bilder inspirerade av nutidshändelser, speciellt kriget i Ukraina, men också folkliga protester, historien och – Musik.
År 2015, efter att protester i Ukraina tvingade fram avgången för den dåvarande ryskstödde presidenten, och inledde vad som skulle vara en period av öppen fientlighet mellan Ryssland och Ukraina vars kulmen nu utspelas för en chockerad omvärld, kom en dokumentärfilm, ”Winter on Fire” som skildrade skeendet i den s.k. Euromaidan 2014 då Ukrainsk militär stormade det stora torget i Kyiv.
Bland allt i den som gjorde starkt intryck kom dess soundtrack, med originalmusik av Jasha Klebe att slå rot varaktigt i mig, och förenades med tankar jag haft sedan finanskrisen i Grekland 2009, och som ofta är i mitt fall, gav inspiration till scener för mina berättelser. Musiken var det som slutgiltigt framkallade de klaraste bilderna i mitt inre.
När kriget nu, 2022 till sist kom till Ukraina, bestämde jag mig för att, dels i syfte att få utlopp för min frustration, dels för att i någon mån gripa den känsla av aktualitet och symbolism som kom över mig, skapa en storyboard-serie utifrån dessa visioner som jag jobbat med under åren.
Milljön för mina scener är Aracanea, min motsvarighet till Konstantinopel ca 1300 AD, vilken varit ett återkommande motiv för designarbete som tidigare förevisats här. Till exempel utformningen av ”Järnportarna” (Sidera Pyles), vilka utgör den stora ingången till kejsarens palatsområde. Det är från högt upp på Järnportarna som scenen först betraktas: sedan, i ett omkastat perspektiv, hamnar de direkt i blickfånget.
En annan byggnad som behövde designas noga var Ekklessia Sotiros, Frälsarens katedral – denna den största kyrkan i världen utgör ett central blickfång i hela Aracanea. Arbetet med utformningen av denna var ett grannlaga jobb, men en nödvändig förutsättning de scener som berörs här, då kyrkan utgör en dominerande del av bakgrunden, inte bara fysiskt men också andligt i någon mening.
En sista kreativ detaljstudie saknades, nämligen på den s.k. Myriadon, min motsvarighet till verklighetens Million som stod i Konstantinopel och i sin tur var en direkt imitation av Milliarum Aureum i Rom, som markerade mittpunkten för det Romerska vägnätet. Myriadon gav mig också namnet för scenen, med en hänsyftning till stycket ”March of the Millions” namn.
Myriadon i mitt Aracanea är en komplex struktur, som i sig också innehåller fler hänsyftningar och ett iögonfallande element i form av världens högsta obelisk, som står mitt i korspunkten och kring vilken en ring av triumfbågar strålar ut. Den där hade bara kommit till utkaststadiet, men även om Myriadon ger namn åt den här scenen, skulle den från mitt tänkta perspektiv vara i bakgrunden och inte ses i nära detalj.
Den scen som allt det här utgör bakgrunden till utspelas under en religiös högtid, Ljusfesten, motsvarande de ortodoxa traditionerna kring kyndelsmäss ungefär, då de troende tar med ljus som välsignas i kyrkan för bruk under resten av kyrkoåret. Ljusfesten inträder här just då det råder stor oro i staden på grund av den svåra ekonomisk kris som ett nyligen timat misslyckat krig lett till. Till råga på allt står man inför hot om belägring, samtidigt som kejsaren stängt in sig och är oanträffbar.
I det läget har orosstiftare bland de mer folkliga delarna av munkväsendet, ledande bland dem en tidigare avbildad figur, munken Phileotes, börjat piska upp stämningen för att utöva tryck på kejsarens hov. Historiskt var det här en typ av situation då ansamlandet av människoskaror, oavsett skäl, oroade makthavarna, eftersom det kunde tända gnistan som ledde till oroligheter och kanske t.o.m. uppror.
Det är således med mycket blandade känslor som jag tänkte mig att Yakane, scenens protagonist, ser ut i skymningen från Järnportarna där han och hans män stationerats, och betraktar myllret på Basilikon-torget där nedanför. Vad skulle Yakane skåda där han satt uppflugen? Det som ska stå i fokus för den här scenen är människomassorna – vilka kan räknas i minst 100 000-tal – och deras ljus.
Mitt första snabba kladd-utkast syftade till att ordna tankarna. Förutom de redan beskrivna delarna kan noteras den lilla tempelbyggnaden nära portarna, vilken normalt används för utropandet av kejserliga edikt och nyheter. Den och torget är omgivna av ett myller av ljus.
Utifrån utkastets idé följde en snabb linje -och positionsskiss, för att få en mer bestämd känsla för perspektivet och fokuspunkterna i bilden. Det var från dessa, modifierade, som jag lade ut de underliggande linjerna på akvarellpapper för målningen som skulle komma.
Jag lade på den sena kvällshimlen i akvarell, men i övrigt ville jag prova att använda främst vattenfärg av typen tempera (gouache). Den stora utmaningen skulle bli att få till ljuspunkterna, något som först framstod som hopplöst svårt att få till exakt och dessutom täckande nog att se ut som ljus.
Men, under prövningen av olika sätt, damp en ny oprövad idé ner: tänk om man, istället för att försöka måla punkterna över underliggande färg, försiktigt stänkte ut maskeringsvätska över sidan, och därefter fritt och ledigt målade runt de ansamlingar av små runda stänk som bildades? Craaazy stuff, men det testades, och när maskeringsdropparna så avlägsnades framträdde ett mycket tillfredställande mönster av helvita punkter som förblivit omålade. Med ytterst tunn akvarell i gula nyanser gavs dessa så varmare karaktär, samtidigt som området mellan dem gjordes mörkare med dito gråbruna och andra toner för kontrastens skull.
Flera övermålningar följde. Efter viss tvekan tog jag också till tuschpennor och fyllde försiktigt i vissa linjer, vilket förvandlade illustrationen till en Ink & Wash-målning.
Efter tidigare lärdomar då akvarell och vattenfärgsmålningar tenderat att bli väldigt bleka vid scanning meckade jag en del med digitaliseringen av bilden, med olika inställningar för att kompensera för ljuseffekter och kontrast. Nedan ses olika resultat över hela skalan från blek och alltför ljus till alldeles för mörk och mättad. Den nedersta blev mest rättvisande i relation till den fysiska målningen.
Oaktat motivet är det där inte mer än en ganska grov illustration som både saknar mycket av realistisk finess eller en bra akvarellmålnings impressionistiska övergångar. Men som storyboard funkar det: intrycket var det viktiga – av ljusen i skymningen i skuggan av staden och dess monument, och känslan av mycket folk. Samtidigt som det ska vara något stillsamt, stämningsfullt över det med alla ljus… Det är inte lätt att måla sådana folkmassor, och jag tycker nog ändå att det här var ett lyckat experiment. Och den är också bara ett steg – fler bilder från scenen följer.
”Winter on Fire” kan ses gratis på Youtube” Netflix, som äger rättigheterna, har lagt ut filmen för alla på sin kanal, se länken ovan
Myriad från grekiskans μυριάς, myrias, är ursprungligen en beteckning på 10 000 enheter, men kom att att bli liktydigt med ett enormt, oöverskådligt eller oändligt antal. Det är i den senare meningen som namnet på Myriadon och Myriadernas marsch kom för mig.
En riddare och hans väpnare i bläck (1)
Första mer genomarbetade detaljstudien helt, (nåja 99%) gjord i reservoarpenna: en historisk inspirerad illustration av en riddare och hans väpnare.
Någon gång 2020 började jag använda reservoarpenna inte bara för att skriva med, utan också för att rita. Idén var då främst att pröva på tekniken ink & wash, där reservoarpenna rekommenderades som komplement till akvarellmålningar, speciellt för att skapa bilder av miljöer och arkitektur. Ett antal kladdar och tester, småskisser och annat tillkom, innan jag slog till på att göra en mer genomtänkt och researchad teckning med reservoarpenna som grundläggande instrument.
Syftet att tvinga sig att använda min för ändamålet införskaffade Lamy Safari All-star (bronze) för hela bilden ledde mig till att välja något bekant, men med element som jag inte testat förr med reservoarpenna.
Jag bestämde mig för ännu en bild av mina berättelsers karaktärer, nämligen riddaren Marc D’Arnevou från motsvarande södra Frankrike, tillsammans med sin väpnare Gerard. Marcs utseende är något inspirerad av den gamle kampsportsfilmstjärnan Jean-Claude Van Damme, och behovet av att få till porträttet skulle bli en bra utmaning. Därtill kom alla detaljer och krusiduller med Marcs rustning och utrustning – som ju förstås måste vara historiskt korrekt.
Det där med den historiska tillförlitligheten tog visst arbete att belägga så klart. Marc inträder i mina berättelser ca år 995 NA (Neas Aegis), motsvarande de sista åren på 1200-talet i vår tideräkning, och hänger med de kommande 40 åren. Det var en tid som såg stora förändringar i militär teknologi på rustningsområdet, och därför ofta kallas the transitionary period, då riddare som Marc gick från att mestadels skyddas av ringbrynja till rustningar av hela plåtdetaljer som kom att täcka hela kroppen mot mitten av 1300-talet. Marcs rustning och övriga detaljer här borde, bestämde jag mig för, vara från när han först dyker upp, men avancerade för epoken.
Marc bär t.ex. ett tidigt långsvärd, fortfarande något brett men med långt grepp, och en s.k. ballock dagger, utan tvivel erövrad i strid eller turnering från någon stridsman från nordligare breddgrader…
Efter att ha studerat förlagor från perioden gjordes en separat utkastskiss för honom och Gerard för att få till rätt pose och utrustningsdetaljer.
Utrustad med bra, 250 grams härdat extra slätt och blankt, papper och och kinesisk platinum black vattentåligt bläck, skreds det sedan till verket.
Jag skapade därefter hela bilden från början med bara några få mycket lösa blyertslinjer som förarbete och lade på allt direkt i bläck. Att kontrollera flödet från pennan var förstås den stora nervkittlaren, men med bara en eller två små fadäser har man nu iaf. fått till det så bläckplumpar och annat inte är ett jättebekymmer. Att rita raka linjer med darrhänt fattning är förstås och kommer alltid att bli ett hinder. Men c’est la vie.
En liten andel av detaljerna, framför allt i ansiktet, bättrades på med Sakura Pigma Micron 0.05 penna. Momentet att rita in ringbrynjornas ringar, vilken jag sparade till sist, blev som förväntat en riktigt trött rutinsession. Det finns en anledning till att tecknare och målare fuskar med det där – och det blir heller inte helt hundra med penna hur mycket man än försöker.
Det blev ju… inte helt misslyckat iaf. Smart pryl, det där med reservoarpenna, och jag föredrar nog den mot stålpenna för en sådan här teckning, just nu iaf. Att rita något som ser mer verkligt ut än en normal serieteckning kräver att man har tungan rätt i mun när man tillämpar den crosshatch-teknik som ersätter graderade skuggor i en sådan här teckning. Där har man fortfarande en hel del att lära. En kanske uppenbar reflektion är att det som alltid smyger sig in vissa omedvetna fel i sådant som man annars tyckt sig ha koll på när man fokuserar på en viss detalj eller teknisk nyhet i bilderna. Arbetet med att behärska pennan och dess skiftande bläckflöde gjorde att proportionerna för Marc försköts lite och ser en aning…aviga ut. Förhoppningsvis går det rätta till med lätt efterbehandling i dator, för jag tänker nog färglägga den där digitalt vad det lider.
Flygande fläng för två Amandor
Det är en fågel, det är ett plan, nej det är…
En enhörningspegas.
Det är lustigt hur saker sker ibland. I de fjärran historiska dagarna år 2009 gjorde jag på anmodan av den unga fröken Felicia Amanda, som inspirerade till flera alster då det begav sig, utkastet till en… enhörning. Med vingar. För varje idé som går vidare hamnar dock tio (minst) i byrålådan, och det där blev en av dem. Men 2021 fick den underbara Mya en superstor rosa enhörning i julklapp, och hennes stolta mamma Amanda kunde inte hålla sig utan utropade sin förkärlek för de behornade pållarna. Varvid jag påminde mig vad Felicia, de andra Amanda, tyckte, och bilden jag skissat på åt henne… och så, helt oväntat, bredde Pegasos ut sina vingar, för att till sist lyfta för min inre syn.
En orsak till att den första skissen fått ligga i malpåse i 12 år var att den redan från början tänkes som en målning, med himlar bakom sig och ett mäktigt vingspann som jag inte visste hur den skulle realiseras. Bara att det skulle ta fasligt lång tid.
Tid. Det är lustigt, men en av de främsta effekterna av den träning och prövande som man utsatt sig för under senare år är att man nu kan tuffa förbi flera av de hållplatser där fordom man skulle ha stannat, med risk för att bli kvar. Nu har man en känsla för förloppet som sträcker sig längre än till idéstadiet. Sålunda tillkom snabbt en studie i blyerts för att förbättra anatomin på min flygande kuse, och från den direkt en enkel skiss på akvarellpapper som därefter suddades ner.
Vapnet jag valt för att gripa mig himlen an var mina nya kompisar akvarellerna, med foton av verkliga skyar som inspiration. Själva huvudfiguren skyddades dock med maskeringsvätska – för den skulle bli till på annat sätt.
Vår pegas målades nämligen i täckande vattenfärger, eller tempera. Tanken bakom valet av ett tjockare medium för vår flygare var förhoppningen att skillnaden också skulle återspegla hur mer, tja (tät?substantiell?påtaglig?)…solid vår häst framstod bland de fluffiga molnen.
Resultatet, efter att ha fyllt himlen med två lager akvarell och pegasen med täckfärg, visade att idén i alla fall inte var helt idiotisk…
Det sista lagret är fortfarande en känslig fas. Jag hade lovat mig själv att inte overdo it den här gången och förstöra papperet med ständiga omtagningar. Så relativt försiktigt lades ett sista lager färg på bakgrunden för att försöka stärka molnens skuggor och samtidigt lyfta fram en antydd effekt av strålande ljus från solen. Pegasen gjordes gradvis mer opak, och jag tog akvarellpennor till hjälp för att stärka konturer och mörka partier.
En ovälkommen sista fördröjning gjorde sig gällande vid inscanningen. Som tidigare omtalats kan ljuset från både fotoblixtar och scanners helt förvränga en bilds färger, något som jag ännu inte riktigt vet hur man skall komma tillrätta med utom med bildbehandling. Efter flera försök, där framför allt himlarna såg helt urlakade ut, valde jag därför varsam färgkorrigering (+20% i en anpassad färgkurva) av den inscannade bilden för att få den att någorlunda återge originalets färgskala.
Så. Det är ju inte överväldigande på något sätt, speciellt med tanke på hur länge det gick från idé till bild. Moln och skyar har mycket kvar innan de ens tillnärmelsevis är i mål. Men jag hoppas att Amandorna ska tycka att pegasen i alla fall blev ganska fin.
Fantasins Arkitektur (3)
Från teckning och målning av exteriör, till att designa och rita byggnaden, och tillbaka igen.
En snabb avslutning på närstudien av min egendesignade kyrka, Frälsarens katedral. Efter att ha ritat dess fasader, omkrets och markplan gjordes vissa diskreta modifikationer av den första exteriören i akvarell och bläck, för att komma till vyn nedan.
Det kunde verka som enormt merarbete för vad som trots allt är en lite upparbetad form av skiss. Men poängen var att skapa en förlaga, eftersom min katedral ju förut bara fanns i mitt sinne. Nu har den fötts till världen i åtminstone skissad och översiktlig form. Och genom att föra detta delmål i hamn till slut och tack vare det nedlagda arbetet har redan ett antal skisser på scener med kyrkans interiör, omgivningar och med den i bakgrunden kunnat skapas med mycket säkrare hand och klarare vision. Dessa kommer snart att dyka upp här vad det lider.
Fantasins Arkitektur (2)
Arkitekturdesignen av min egna katedral får en mer genomgripande behandling, och mynnar ut i en byggnadsstudie som står på egna ben.
Såsom framgick i inlägget Fantasins Arkitektur (1), hade arbetet på en skiss med min egendesignade kyrka Ekklesia Soritos (Frälsarkyrkan) lagt i dagen vissa avgörande brister i designen. Det rörde framför allt hur den imponerande toppstrukturen med dess många kupoler anknöt till en grundplan där allt faktiskt bars upp på ett vettigt sätt, och inte bara ”hängde i luften”.
För att etablera det elementet bestämde jag mig för att bokstavligen återgå till ritbordet och skapa en riktig grundplan för hela byggnaden. Baserad på studier av verkliga förlagor ritade jag, sektion för sektion, de bärande elementen som skulle möjliggöra för det enorma öppna rum som kupolerna bildade – det största täckta utrymmet i min värld.
Med grundplanen på plats skissades hela strukturen om från utsidan med de korrekta proportionerna och elementen som fördelade vikten korrekt återgivna.
Nöjd med skissen gick jag så vidare och tecknade in ytterlagren med tusch. Först takvyn, där de många kupolerna och de täckta taksegmenten ritades ut.
Därefter en tuschad sidovy för etablerandet av rätt siluett, sedd från väst.
Sist lades kortsidorna fast. Den södra (topp) respektive norra (nedre) skiljer sig åt betydligt. Den förstnämnda innehåller inte mindre än 3 ofullständiga kupoler, vilkas stödjande element dels täcks av kupolerna , vilka dock också vilar på varandra i en söder-mot-norr-gående axel. Svarande mot denna är den mycket mindre luftiga, av raka och diagonalt stödjande strukturer dominerade norra sidan. De behov som tvingade fram oregelbundenheten i byggnaden framgick nu mycket tydligare.
För att ytterligare tydliggöra de olikformade och lutande sektionerna i byggnaden och lägga in ett element av perspektiv trots de raka anblicksvinklarna bestämde jag mig för att lägga på färg på de tuschade vyerna.
Jag undlät att verka för maximal detalj i färgläggningen, utförd i akvarell och vit kulspetspenna: det var inte syftet. Förutom det ovan nämnda skulle den också främst etablera och fixera en färgskala för framtida vyer och teckningar.
Den färglagda skissen kom också visa sig ha andra fördelar. Som framgår tydligast av vyerna av kortsidorna gjorde färgläggningen av taken med sin blågröna ärgade brons i kontrast med de ljusa marmorväggarna ett mycket skarpare intryck av hur de olika sektionerna passade in i och delvis överlappade varandra. Det där tenderade att vara svårt att riktigt hålla isär när bilden var omålad.
Slutligen samlade jag ihop de olika planen och vyerna och lade dem, med enhetliga proportioner, samman i samling med pergamentmönster som bakgrund, för en slags komplett ritningsliknande bild som sammanfattade den arkitektoniska delen av designen så pass långt.
Det blev en detour som tog sin tid, men var till sist värt besväret. Problemen som hade framträtt tidigare, då jag gått för fort fram utan en tydlig bild av den underliggande strukturen, hade nu hjälpligt lösts. Och designarbetet hade också lite otippat frambringat ett eget visuellt resultat, som inte var obehagligt.
Fantasins Arkitektur (1)
Före den brutna handens period i oktober-november hade jag i veckor jobbat på ett projekt med långa anor: den första av lite djupare studier av arkitektur och miljöer för några av mina berättelser. I akt och mening att med friare och lättare hand kunna avbilda och skriva om dem, med visshet född ur intim bekantskap och därmed kunna se dem i deras fullhet, erfara de känslor som de känner, som skulle stå, och leva, där. Först ut blev min vision av den största katedralen i Aracanea, mina drömmars motsvarighet till Konstantinopel: Frälsarens Kyrka, Ekklesía Sotíros.
Redan tidigare, i inlägget Konceptdesign för kyrkor i Aracanea syntes mitt första utkast av hur denna viktiga byggnad kunde se ut.
Enkel som den är, innehåller den ändå en komprimerad idé av Frälsarkyrkans viktigaste drag: som den asymmetriska, sluttande progressionen av kupoler upp till den stora centrala, kombinerat med en sammanhållen design för de stora sidofasaderna.
Så jag började där – genom att göra en serie kladdar där jag försökte överföra min profil och frontalskiss till en perspektivbild från olika anblickspunkter – ett par exempel kan ses nedan.
Vad alla kladdarna snabbt visade på var att grunddesignen behövde modifieras – hela byggnaden blev för smal på ett sätt som skulle göra den instabil, speciellt i det seismiskt aktiva område där den är tänkt att vara byggd. Den behövde alltså breddas. Men då framhävdes det faktum att den stora gyllene mittkupolen bara har 2 sidokupoler att luta sig mot: framåt och bakåt. Lösningen, och största skillnaden mot originalplanen, var att låta den stora huvudkupolen flankeras av 4 istället för två dotterkupoler, vilka alltså skulle omge den i alla väderstreck.
Här borde man ha fäst dessa designbeslut i ett övergripande arkitektoniskt utkast, med en tydlig planlösning.
Uppfylld av dessa insikter började det klia i händerna och jag började skissa direkt på en tilltänkt vy av kyrkan sedd från en lätt sned vinkel som låter en betrakta åtminstone två av dess sidor i ett slags grodperspektiv, blickande från strax ovan markplan.
Målandet och tuschandet kom att förlöpa tämligen smidigt – jag fortsatte på mina försök att få till en wash and ink– bild, och la akvarellfärger på blyertsskissen. Därefter las linjerna på igen, fast denna gång i tusch med dopp-penna. Det hela såg nästan ut att oväntat snabbt bli någorlunda…färdigt.
Men här kom bristen på en tillräckligt färdig arkitektonisk planlösning tillbaka och bet en i rumpan. Ju mer jag skärskådade den där, desto mer blev det klart att något fortfarande inte var rätt. Tyngden i de fem toppkupolerna var fortfarande inte väl fördelad där de anslöt till varandra – de anslöt i själva verket knappt till varandra alls, vilket, om man har minsta hum om periodens arkitektur på den skalan, måste anses vara ett förbiseende. De massiva krafter som tyngden av en över 60 meter hög kupol medför måste förgrenas och förbindas, inte isoleras, i en struktur som också fördelar den sidledes och ger flexibilitet kombinerat med styvhet runt hela sfären. Verklighetens Hagia Sophia, den viktigaste av mina förlagor, bär syn för sägen och har fått sina bärande element förstärkta gång på gång efter att ha skadats av jordbävningar et ales – så den kom att få den massiva stödstruktur som vi kan se idag.
Det var motbjudande, men det skulle bli nödvändigt att ta steget tillbaka till punkten där jag borde ha gjort mer seriösa arkitektoniska skisser, och sedan om möjligt göra en retroaktiv korrektion på den närmast klara vy-studien.
A dirty job. But someone’s gotta do it.
Hur och hur det gick i nästa inlägg.
Broken Hand Diaries (1)
En tjurskallig mans reflektioner kring en bruten hand.
För lite mer än 3 veckor sedan bröt jag höger hand. Efter påstötningar sökte man vård, och tur var nog det, eftersom ett finger gått av diagonalt och hängde löst i senor och ledband.
Men det var inte utan att man tyckte att ”boten” närmast var lika illa som skadan själv. Efter rättning och gipsning var ens hand förvandlad till en fånig klump med 3 orörliga fingrar, och de två kvarvarande starkt begränsade i sin rörelsefrihet. Jag fick inte stödja handen, helst inte använda den alls sades det mig.
Yeah, right.
Samma kväll var det första man gjorde att ta fram sina pennskrin och papper, sina tangentbord och möss, och börja undersöka just hur mycket jag kunde bajsa på de sakkunnigas välmenande råd. Irriterande nog var det inte mycket: redan tidigare darrhänt var ens grepp nu ungefär lika säkert och pålitligt som Kinas skydd för immaterialrättigheter.
”Du får väl bli munmålare” sa en god vän. Kul och faktiskt uppmuntrande. Det kunde ju faktiskt vara mycket värre. De närmaste dagarna fortsatte jag att öva att i alla fall kunna hålla i en penna rakt utan att tappa den. Och drog mig till minnes något från min fina mors dagar: det finns ju hjälpmedel. Veckan som följde inhandlades bland en del annat, pennförlängare och greppförtjockningar. Och eftersom man inte kan hålla i sudd, införskaffades pennmonterade radermedel.
Sålunda utrustad skreds det till verket, och på tåg och tunnelbanor började jag systematiskt att försöka teckna saker med min så kallade hand. För första veckans fumlande, utförda med vanliga blyertspennor (HB & 2H) plus greppmedlen, valde jag medvetet olika sorters motiv. Ett komplext: ett ansikte; ett mer livlöst objekt med många linjer (halloween hade just varit så varför inte en Jack O’Lantern) samt något mer rätlinjigt för räta vinklar och streck – jag tog den gamla Sophiakatedralen i Kiev, en byggnad som jag studerat. Det gick hårslitande sakta. Men det gick.
Man kunde konstatera att förmågan att göra långa linjer i princip var borta. Precisionen var starkt förminskad, och darrigheten värre än någonsin på grund av oförmågan att vinkla handen – man fick släpa pennan över papperet med hela armen. Att dra sådant som parallella linjer var mycket omständligt och krävde många omtagningar.
Men det gick. Det gick.
Efter de första dagarna kände jag heller inte av den stumma värken i fingrar och handled som var där i allra första början. Oavsett att jag förstås jobbat hela tiden med den brutna handen, var det innerst inne en större ljuspunkt, på det hela taget, att kunna konstatera att man kunde skapa något, hur enkelt och darrigt det än var. Kan man inte teckna ordentligt, kan man iaf. skissa och göra utkast – och lägga grunden för framtiden, i takt med att man läker.
Under veckan som följde har jag således använt mig av tjockkhanden för återta ett projekt som jag funderat kring men inte avslutat: min unga hjältinna Julias fortsatta äventyr. Det verkar passande, att det är med bruten hand som jag tar tag i det. Så att även vad som synts vara bara en negativ sak, vänds för att åstadkomma något positivt.
Så OK. Blyertskluddar kunde man få fram. Men tänk om man ville göra något…med bläck? Eller måla?
2 storyboards i akvarell & bläck
Gotland gav chansen att svinga akvarellen inte bara för blommor och friluftsmålning. När solen gick ner var det dags att sätta övningarna i tjänst för det Inre landskapet, och förhoppningsvis få en bättre glimt av de berättelser som utspelas där...
Det är ju många år sedan jag började göra en slags storyboards liknande de som används för att förbereda filmscener, för mina berättelser. Valet att mer koncentrerat öva på olika medier och tekniker för målning är också starkt motiverat av önskan att snabbare kunna få fram de där små målade illustrationerna (se tex detta tidigare inlägg), speciellt för omgivningar och miljöer. Det var på den linjen jag fortsatte, och för att inte fastna i den första utkast-fasen utgick jag från några gamla (10 år+) små A5-kladdar eller skisser till storyboards, ritade om dem med bläck i några fall, och koncentrerade mig på själva målandet och färgerna.
Till exempel scenen där en av berättelsens protagonister ser ut från Aracaneas murar, på almutamers, de män som ansamlas där ute. Jag ritade helt enkelt om den med stålbläckpenna (dopp), och sedan var det pensel på…
På det här tidiga stadiet handlar mycket fortfarande om att öva upp precisionen i de darrhänta fingrarna, liksom att få fram olika nyanser från en begränsad palett (här bara 12 färger). Ett par lager färg gav i alla fall lite liv åt en vy som när allt kommer kring bara kunnat föreställas, men inte setts.
Nästa bild, ännu en scen där protagonisterna är i förgrunden med en vy som sträcker sig långt runt omkring och bakom dem, började på ett tidigare stadium än den ovan: här fanns bara ett idéukast.
Jag hade dock försett utkastet för ”Jack & Yakane rider upp mot Apostlaberget” med anvisningar redan då det begav sig.
Nu följde jag tankarna bakom anvisningarna för en löslig blyertskiss av vad som i grunden är en slags panoramisk vy utifrån en av Aracaneas fattigare områden: de av enkla och något förfallna hus överhopade sluttningarna upp mot och kring den väldiga Apostlarnas kyrka.
Här kom fokus att ligga på ljuset och stämningen vid och efter målning. Den här scenen ska visa, i den realistiska stil som är berättelsernas signum, dels på stadens skiftande sidor och de slumartade förhållandena kring apostlaberget med en vy ut över staden mot prefektens palats som skymtar i bakgrunden. Dels på att protagonisterna träder in här som främlingar, iakttagna av omgivningar som är misstänksamma i bästa fall. Jag ansträngde mig att måla så matt och flytande som möjligt, och fattade stålpennan m tusch med så lätt hand som det någonsin gick.
En intressant sak hände vid digitaliseringen. Tidigare har här påtalats svårigheterna vid inscanning av akvarell p.g.a. färgernas transparanta natur, som gör att standardinställningar inte funkar väl och man måste testa sig fram med olika ljusstyrka, färg- och kontrastinställningar osv. Så även nu, där scanning gav tämligen olika färgval, med en av varianterna i en tydligt avmättad och gulnad version. Istället för att förbanna eländet valde jag denna gång att gå vidare och trycka plattan i botten s.a.s. och förstärka de särdragen. Effekten blev intressant, och passande för den atmosfär som var syftet med bilden.
Mina försök att måla vått-i-vått föll här inte väl ut utan bildade droppar på himlen och lite varstans. Ljuseffekten var vidare alldeles för antydd, och borde vara djärvare, tydligare på papperet. Det finns m.a.o. mycket som fattas, men som övning är det…OK. Det ger iaf. en idé av vad som sker, och visar också på tydliga vägar framåt.
Återblick – Draken Pelle vaknar å ryter
Jag skapade boken ”Hjärtespjutet” för Alma för några år sedan, komplett med text, illustrationer, grafik, anfanger och annat. Jag har uppmuntrats att jobba vidare på den fortsättning som hela tiden var tänkt att följa på den första boken, och passar på att göra en återblick till arbetet med att utforma en av bokens huvud….varelser, draken Pelle.
Knäckfrågan är förstås tid – men tiden finns för de som förmår utnyttja den. Jag drog mig till minnes detta medan jag granskade en teckning, sedermera målad, av Draken Pelle som hörde till första boken. Fastän det ändå blev ganska bra i slutet av dagen, är det också en studie i kass tidsanvändning.
Draken har legat och sovit siesta efter att ha dragit i sig några hundra hamburgare. Prinsessan Julia har spårat upp och smugit sig på honom. Då vaknar draken, vänder sig om och ryter…
Under arbetet med boken växlade jag medvetet mellan olika grepp och stilar. Idén var: låt scenen bestämma stilen. Det här skulle vara en realistiskt tecknad scen. Jag ville fånga det animaliska intrycket, rovdjuret i drakens åtbörder och pose – och faran i att störa honom.
Arbetet med grafitskissen flöt på anmärkningsvärt väl, och teckningen kom ut riktigt nära det jag strävade mot. För nära. Jag hade blivit överentusiastisk och låtit mig svepas iväg utan tanke på att den där skulle målas också. Det var vid den här tiden jag hade börjat kombinera teckningar med målning i vattenfärger, men i hur tusan skulle det gå till med en så pass detaljerad och nyansrik teckning, utförd på tunt skisspapper dessutom? Allteftersom arbetet m boken fortgick blev det en svettigare fråga. Det fanns egentligen ingen bra lösning, och vägen jag bestämde mig för blev en exposé i omvägar och ineffektivitet…
Vad jag bestämde var att föra ner hela draken till en slags linjebaserad teckning m.h.a. ritfilm (tracing paper). Dess konturer fördes därefter ner till traditionellt papper där jag målade på vattenfärgerna.
Efter det scannades allt, och målningslagret sammanfördes med den ursprungliga teckningen, för att först därefter få sin sammanfogade form i datorn, där jag anpassade målningen till teckningen och också lade på vissa detaljer och effekter.
Det hela hade tagit ohemult med tid – men resultatet var ändå inte så illa. Jag gillar den där bilden av Pelle. Han ser faktiskt lite farlig ut och som ett riktigt djur, inte bara den skojige kompisdrake som han annars ofta framstår som.
←Föregående inlägg om Hjärtespjutet : ”En ledsen prinsessa (…)”
*******************************************
Alla bilder av Prinsessan Julia finns samlade i
https://paulusindomitus.wordpress.com/paulus-indomitus-pablos-galleri/galleri-for-prinsessan-och-busdraken/
Tidigare inlägg på temat prinsessan Julia och hennes värld finns i tråden
Prinsessan Julia & Draken Pelle
Järnportarna -arkitekturdesign i Ink & Wash
Efter föregående inläggs startövningar för Ink & Wash, dvs skissande med bläckpenna (stål) och akvarell, var det dags att använda sig av de darrhänta fingrarna för ett åtagande med lite vidare syfte: att utforma en seriös arkitektskiss för mina drömmars Aracanea. Valet av motiv hade jag redan bestämt – att ta fram ett färdigt koncept för Sidera Pyles (koine: σιδήρέα πύλης), Järnportarna.
Järnportarna utgör den stora ceremoniella porten in till Purpurstaden, dvs det kejserliga palatsområdet i Aracanea. De spelar en viktig roll i berättelsen just i sin roll av passage, både symboliskt och som en fysisk barriär att vakta eller överkomma. Flera scener utspelar sig runt dem: både utanför, funderande på hur man träder in genom dem, men också innanför och på dem, försvarande dem mot intrång. Portarna intar vidare en symbolisk betydelse som gångjärn för både inre och yttre konflikter för protagonisterna. Sedan många år har jag därför funderat på exakt hur de skulle se ut i min värld.
Förlagan för järnportarna är Chalke-porten, ingången till det kejserliga palatset i Konstantinopel, vilken inte längre finns kvar i dagens Istanbul men finns beskrivna av bl.a. Prokopios på 500-talet.
Moderna arkeologer och historiker har gjort rekonstruktioner av Chalke genom åren. När jag skrev de delarna av berättelserna som utspelas runt dem, tog jag avstamp från dessa för mina första storyboards.
I bakhuvudet fanns dock alltid avsikten att skapa min egen version. Namnet ”järnportarna” kom för mig som en slags kontrast till de gyllene portar (se inlägg om dessa) som leder in till Aracanea genom dess mäktiga yttre murar. Liksom dem, och också med stöd av de senare källorna, tänkte jag mig snarare Järnportarna som en självständig byggnad, något mer än bara en slags triumfbåge in till kejsaren.
En detalj, inspirerad av redogörelser av vissa detaljer på portarna var att dessa skulle prydas av ett stort, gapande gorgon-huvud. Gorgoner, vars anblick förvandlar åskådaren till sten, har sedan antiken satts på byggnader för att skydda dem. Innebörden är tydlig: hit men inte längre.
Beväpnad med bra papper för omväxlings skull och med stålpenna och bläck i hand var det dags. Mån om att bejaka, snarare än att svettas, över bläckets vinda linjer, den lite oförutsägbara tjockleken och annat som förut skulle gett mig hjärnblödning, lade jag efter lite inledande skissande helt bort linjal och blyertspenna och gjorde det mesta direkt i bläck. Fram växte den mäktiga porten, understödd av fyra pelare på varje sida. På byggnadens främre hälft sitter två åttakantiga torn. Bakom dem höjer sig en upphöjd kupol i typisk bysantinsk stil.
Allt eftersom lade jag på mer detaljer, som religiösa statyer, en mosaik med den Numenska örnen osv. Högst upp ovan porten tronar en staty av portarnas beställare, kejsar Dominianus, hans hustru och hans mor, den ryktbara änkejsarinnan Anastasia. Byggnaden fick en närmast sakral karaktär, nästan som en slags kyrka, vilekt är passande för den upphöjda ställning som Arcaneas kejsare intar.
Efteråt var det dags för akvarellerna. Målningsbiten, som alltid varit och säkert kommer förbli min akilleshäl, drog ut på tiden men efter några timmar var det hela iaf passabelt. Idén var att fånga intrycket jag sökt i min fantasi, och föra den ner på papperet. Vilket kind of lyckades. Som en början är det iaf användbart. Mycket utspelas runt Järnportarna, och nu har jag efter många år till slut en ungefärlig idé om detaljer i omgivningen som både hjälper skrivande och vidare illustrationer.
All vår början bliver svår…bläck & akvarell
Ink & Wash, tekniken att göra snabba skisser i bläck och akvarell är en egen konstart i sig, med många olika inriktningar. På sistone har jag sneglat på dess användning bland designers, mattemålningsartister och arkitekter. Med några snabba penseldrag, understödda av välplacerade tuschlinjer, skapar man intrycket av en miljö, ett monument eller gatuscen. På sistone har jag gjort lite tester på området i syfte att kunna skapa mer av dessa motiv.
Många av mina bilder äger rum i min egenskapade värld och dess miljöer. Landet Bortoms sagolandskap, den stora staden Aracanea och det ännu väldigare Al-Kash m.fl. har fått bilda fond för många bilder. Många av de miljöer och arkitekturdesigner som gjorts för detta förtjänar att få en litet mer noggrann behandling. Ett antal skisser i blyerts, ibland kompletterade med mangapennor, på designer för miljöer, byggnader och liknande har gjorts genom åren. Men tiden har inte riktigt räckt till för att gå vidare till mer genomarbetade alster. Den relativt snabba och impressionistiska tekniken hos Ink & Wash skulle då passa perfekt för att utgöra en bro till bilder som betonar miljön, utan att slå över i rent landskapsmåleri.
Akvareller kombineras numera oftast med fina bläckpennor av modernt snitt, men det klassiska sättet bygger på användning av gammaldags stålpenna, doppad i bläckhorn. Det skall sägas att bruket av båda dessa tekniker utgör en inte obetydlig nackdel om man (som jag) är darrhänt.
Båda bygger på ytterst flödande, lösliga och okontrollerbara media: rinnande bläck respektive vattniga färger. Till det kommer ett rent psykologiskt handikapp: bristen på kontroll är oroväckande för någon med förkärlek för små pilliga detaljer och omtagningar i syfte att hitta den rätta linjen.
Senaste året har jag vid några tillfällen använt akvareller för att göra luddiga, mer obestämda bakgrunder till bilder. Nyligen bestämde jag mig för att göra en mer ingående serie tester av tekniken för att se om det kunde vara en framkomlig väg för mina syften genom att kombinera akvarell med gradvis svårare former av kompletterande linjeverktyg. Jag utgick från ett sammanhållande tema: skisserna föreställer alla scener i staden Aracanea, mina drömmars Konstantinopel, där den första av mina berättelser utspelas.
Först ut tog jag en över 10 år gammal skiss på en stadsmiljö, och målade på den. Skissen var i ett enkelt perspektiv från en gata, med Corinna, en av protagonisterna, dittecknad i förgrunden i efterhand.
Så vi smetade på färg i ett par två-tre lager… och det blev inte så bra. Färgen var för tjock, och enhetlig. Det hjälpte heller inte att papperet var tunt, vilket minskade uppsugningen och förmågan att skapa nyanser. Det hela måste mest räknas som en övning i att stadga handen.
Från den gjordes en ny skiss m smal bläckpenna, helt fritt, utan linjal. Akvarellarbetet underlättades av mycket bättre papper (220 g). Trots att jag återvände och lade på fler lager färg för att få mer skiftningar gick det hyfsat snabbt, och tog allt som allt 2 kvällar.
Nästan allt kan förstås förbättras: det fria skissandet i bläck gjorde att mycket ser lite vint och skevt ut, skuggor och ljusskiftningar är primitiva, osv. Det var dock ett klart fall framåt, och närmade sig den känsla jag sökt.
För den sista bilden fanns också en idéskiss sedan många år, föreställande en av Aracaneas yttre stadsdelar längs den Gyllene Vägen som leder in mot stadskärnan.
Här tog jag steget fullt ut och använde min nyinköpta stålpenna m kinesiskt dopp-bläck för den nya teckningen. Och se, bläcket var inte så svårkontrollerat som jag fruktat och hela upplevelsen artade sig till att bli riktigt behaglig.
Grundteckningen blev på det hela taget inte dum, med perspektivet mer upphöjt vilket möjliggjorde att skildra mer detaljer från den närmast lantliga miljön som råder precis innanför murarna, med stadskärnans kullar långt borta. Sedan kom färgen.
Här visade sig åter två problem. Ett rörde materialet: för stålpennans skull valde jag ett slätt, men åter för tunt papper, vilket gör färgen plattare och mindre nyanserad. Det andra var att jag åter bredde på lite för mycket, mest i meningen täckte för mycket. Min skräck för det vita, att låta områden vara, framstå här tydligt. Det gör att bilden till sist och syvende mer ser ut som en slags serietidningsillustration, om än lite i den franska stilen, än en ink & wash-bild.
Nå. Dessa tre första bilder, tillkomna på en vecka, gav ändå massor med nyttig input. Och lärdomar för framtiden, som:
- Välj konsekvent tjockast möjliga papper
- Använd mindre mängd färg, våga lämna mer vita fält och fyll inte i varje litet hörn
- Gör bläckskissen så fri och sparsmakad som möjligt – undvik för mycket detaljer som kan åstadkommas m färg istället.
- Använd mer olika färger, experimentera med kontrasterande färglager som ger skiftningarna mer liv.
Det är bara början. Fler bilder av den här typen är igång, och mer tekniker att utforska: som målning vått-i-vått, med papperet förblött. Vad gör det med bläcket, som ska vara vattenfast? Det finns bara ett sätt att få reda på det. Stålpennan är här för att stanna, känner jag – det var en uppenbarelse, och möjligen ett nytt favoritredskap för framtiden.
Landet Bortom – Sidherna (I)
Det skulle bli enkelt – en teckning i klassisk crosshatch-teknik, färglagd old school med akvareller. Och det började bra – men sedan närmast förstördes bilden av fummel och problem med utrustning.
I förra inlägget omtalades de odödliga sidherna i Y Tìr eller ”Landet Bortom”, en keltiskainspirerad fantasyvärld. De äldsta sidherna är ättlingar till några av de första bosättarna i den världen och har åtminstone en 1500 år på nacken när man stöter på dem. Vid det laget tillhör de en slags splittrad folkspillra, aldrig mer än några få på samma plats och ofta i rörelse, som dock alltid bemöts med stor aktning och bävan av den vanliga mänskliga befolkningen. I en magiskt påverkad värld finns det en hel del övermänskligt som de här odödliga kan lära och ta till sig under sitt långa livsspann, och de utgör oftast eliten av vad de än väljer att ägna sig åt. De ges därför företräde eller i alla fall en motvillig respekt och kan om de så väljer spela en framträdande roll i olika sammanhang. Sidher som valt att slå sig ner på en plats intar oundvikligt en dominerande ställning, oavsett vilken roll de utövar i övrigt – antingen de verkar som barder, politiker eller krigare.
Idén om sidherna och deras värld utkristalliserades för många år sedan. Flera bilder har gjorts och även förevisats här som utspelas i Landet Bortom, men de har alltid haft protagonisterna i berättelsen som fokus, och dessa är främlingar där. Men till dags dato hade jag gjort få bilder av sidherna själva, eller några andra för Y Tìr infödda element för den delen, förbi idéstadiet. Dags att rätta till det, och i ett anfall av otålighet drog jag fram ett gammalt idéutkast och började rita.
Utkastet var extremt grundläggande, ämnat åt att ge siluett och linjer för de historiska utstyrslarna, vilka nu är så pass välkända för mig från år av research att det drev mig att bli lite djärv. Normalt skulle jag gå vidare och göra en åtminstone halvfärdig teckning i blyerts innan jag vågade mig på bläcket. Nu utmanade jag mig själv genom att skapa allt, detaljer osv, direkt i tusch & bläck.
Den stora darren skulle komma med ritandet av figurernas ansikten, det visste jag. Så bara för att psyka mig, gjorde jag det först på varje figur. Jag hade en fördel – de här figurerna är så pass levande och tydliga för mitt inre att förebilder för deras ansikten i flera fall valts och låg för mina ögon sedan år tillbaka.
Rhona Mitra 
Alyssa Sutherland 
Angie Everhart 
Tom Hiddleston
Att rita med bläck i crosshatch-teknik efter att under lång tid ha pysslat med att lära sig nya och annorlunda tekniker var lite som att komma hem. Relativt snabbt och utan mycket tvekan flöt bilderna ner en efter en, och på mindre än ett dygn var de där.
Alright. Uppfylld av hur lätt det gått, gick jag direkt över till att måla med akvarellerna, för vilka konturerna från utkastet redan överförts. Jag gjorde en bakgrund i matta toner och började lägga på successiva lager för figurerna. Och det såg lovande ut.
sidherna akvarellmålning 
missmatch målning vs teckning
Men övermod går före fall. I brådskan glömdes det bort att figurerna modifierats under själva tuschtecknandet, med små förändringar i position och utsträckning/längd. Resultatet var att målning och teckning inte passade ihop, vilket jag inte märkte förrän målningen började närma sig klarhet. Till det kom att jag misslyckades att scanna in målningen (vilket alltid är komplicerat pga. akvarells semitransparenta natur) med en jämn färgskala. Ovan till höger syns debaclet som var bilden på det här stadiet. Utsikten att behöva ägna åtskillig tid åt en föga upphetsande fix och hopfogning av en bild som börjat närmast lekande lätt var… deprimerande.
Bilden lades åt sidan för ett tag, men efter att ha laddat med lite framgång i andra projekt återkom jag nyligen till den. Som misstänkt var det ett förödande trist slitgöra – men så betalar vi för våra synder, eller nåt. Till slut stod de mer eller mindre klara, inte riktigt som jag tänkt men nära nog.
De första sidherna hade äntligen fått sin bild, med iaf. något av sin anda och personlighet i kroppsspråk och ansiktsuttryck. Beltan är en tystlåten, bister krigare och enstöring. Ycifim, ”den Kvicka” hennes motsats; social och klurig, ännu relativt ny i sin odödlighet. Iriasan, ”Den Brinnande” är en av Landets främsta krigare, en heroisk tusenårig gestalt. Silaín är en av Landet Bortoms främsta rådsherrar, subtil med fingret på ödets puls; alltid framsynt, alltid eftertänksam. Det där är inga spetsörade självlysande alver, utan mer jordnära, luttrade överlevare i en hård och långt från sagolik värld.
Processen var stökig och tog en helt oacceptabel lång tid. Det mest trista var att ambitionen att så mycket som möjligt köra old school utan att använda digitala verktyg gick om intet av behovet att sträcka och foga samman teckning och färg. Efterskuggning -och högdagrar, som jag tänkt göra för hand, fick här läggas in digitalt på den hopfogade bilden. Men som alltid kan problemen också vara en lärorik erfarenhet. Nästa gång ska jag vara mycket mer noggrann med de olika momenten, och i förväg testa färger och scanning med förbestämda inställningar. En sak är säker: det blir mer bilder från Landet Bortom, både med och utan sidherna.
Sidherna bygger framför allt på en av de två mytologiska idéer som utgjorde basen för bl.a. J.R.R. Tolkiens utveckling av Elves/Alver med en hel uråldrig mythos runt dem – kelternas Aos sí eller tuatha de danann, ett gudalikt folk från urtiden (den andra var de besläktade germaniska elfr/alferna). Se lite om dessas förlagor nedan
Landet Bortom – en introduktion
Det började som en bihandling i mina berättelser men växte ut till en hel värld. Då jag nyligen påbörjat och även hunnit färdigställa flera illustrationer och andra verk med koppling dit kan det vara värt att kort berätta om det här intressanta stället.
Landet Bortom, eller Y Tìr, utgör en del av mina fantasyberättelsers multiversum. Det är en parallell dimension till huvudberättelsen där, genom ett antal historiska förvecklingar, området som motsvarar västerlandet kommit att domineras av en keltiskt inspirerad civilisation utan några riktiga konkurrenter eller yttre hot. Tills nu…
Ursprungsidén är enkel nog. Genom en kosmisk händelse i A’ratauma, mina berättelser ”huvudverklighet”, befann sig plötsligt flera tiotusentals cymrer (motsv. kelter IRL) från över hela sin ursprungliga kultursfär plötsligt i ett okänt land, närmast tomt på folk.
90% av de ”nyanlända” avled tämligen omedelbart i den serie av kataklysmiska naturkatastrofer som drabbade Landet samtidigt som de kom över. De som överlevde denna händelse, hädanefter kallad An Imeacht, ”övergången”, var en folkspillra på knappt 10 000, vilka därefter befann sig utspridda i en fullkomligt ociviliserad kontinent som liknade men ändå var definitivt skild från deras forna hem. De enda andra man stötte på var utspridda små stammar av hudklädda jägare med stenredskap.
I den här världen kom så de fåtaliga men tekniskt och socialt överlägsna cymrerna, utan störande inslag som motsvarigheten till romare och kristna, att etablera välden, intrikata nät av hövdingadömen, klaner och annat där den dito keltiska kulturen kunnat utvecklas i snart 1400 år. Från nybyggda fästningar på bergstoppar och kullar samt några av de få riktiga städerna de anlade i den nya världen, bredde cymbrerna ut sig och gjorde sig till herrar över vad som kom att kallas Y Tìr eller ”Landet Bortom”. De flesta av urinvånarna förslavades när cymrerna anlände, men med åren har de allt mer beblandat sig med dem och antagit dessas kultur.
Cymbrerna utgör inte på något sätt ett monolitiskt block. Snarare tvärtom. Cymrerna kom redan från början från delvis olika folkslag med bl.a. olika om än besläktade språk. Trots sin politiska och kulturella hegemoni och de många drag som de delar har det stora området som de kommit att bebo dragit dem ytterligare i olika riktningar, och skillnaderna i etnicitet, språk och kultur har skärpts. Dessutom utgör några av de fundamentala inslagen i den cymriska kulturen i sig komplikationer. Deras grundläggande organisation bestod av klaner och stamsamfälligheter vilka hade tämligen svårt att samarbeta någon längre tid och ofta låg i luven på varandra. Cymrisk religion var på en gång lösligt organiserad men hade också vissa övergripande drag, och förhållandet mellan deras religiösa och politiska makthavare har varit en stöttesten. Cymrerna saknade vid sin ankomst en skriftlig kultur. Och så vidare.
1400 år är dock lång tid, och en utveckling har efter hand skett som lett till vad som kunde kallas en slags cymrisk högkultur i landet bortom.
I de mest bördiga områdena väster om det centrala Y Tír växte en slags konfederation upp, de sk. Tìr Yrifang eller ”De Ungas Länder” som verkar under gemensamma normer och institutioner, bla. har de från tid till annan erkänt en slags överkonung eller furste.
Dessa områden ligger dock sedan sekler i konflikt med ett annat ”block” i nordväst, de s.k. Druidhe nar Tir ar Fir, ”Druid-herrarnas Länder”, där druiderna, det religiösa etablissemanget, håller ett hårt grepp om befolkningen i vad som kan liknas vid en slags keltisk teokrati.
Söderut har cymrerna koloniserat kustområdena och där har hela kluster av riken och välden med allt mer divergerande kultur och intressen bildats. Österut har man etablerat enstaka stödjepunkter, med en delvis handelsbaserad närvaro på randen till det stora inlandet som växt i takt med att den Stora Isen i norr drar sig tillbaka. Där, och i de djupa skogarna nordöst om cymbrernas kärnländer, har man också för första gången träffat på större och mer välorganiserade grupper av ”infödda” folkslag som kunnat utgöra ett påtagligt hot mot cymrernas dominans.
Till sist något om kosmologin och det mest påtagliga fantasy-inslaget i Y Tír. Den keltiskinspirerade religiösa världsbilden med dess gudar, människooffer och ambivalenta relation till döden och andevärlden är här ett faktum. Fixeringen vid det förgångna och äldre tiders makter och gudar är påtaglig och har ett starkt grepp om (cymbrerna)s världsbild på alla plan.
Skillnaden mot vår verklighet är dock, just som i huvudvärlden A’ratauma, inte så stor som man kan tro. De flesta religiösa företrädare är charlataner där lika väl som här, de flesta riter mumbojumbo. Men att magi och/eller riter ibland faktiskt funkar gör ändå en viss, skillnad.
En av de mer genomgripande effekterna är förekomsten av de s.k. sidhe. Sidherna i Landet Bortom är en slags odödliga (i meningen att de inte åldras). Några av dem var sådana redan när de kom dit, och har alltså minst en 1500 år i bagaget. Några nya har framträtt genom seklerna. Orsaken till deras existens är höljd i dimmor, men de var en del av kulturen redan före An Imeacht, där de betraktades som ett eget folkslag, en slags halvgudar eller i alla fall ättlingar till sådana. Sidherna har utgjort ett viktigt inslag i Landet Bortom som en slags bevarare av minnet från tiden innan an imeacht, som ledare och rådgivare – utan dem är det möjligt att ingen cymrisk högkultur på den nivå som är, skulle ha framträtt.
I mina berättelser framträder flera minnesvärda sidher som sätter sin prägel på Landet Bortom, men som märkligt nog inte avbildats alls annat än som mycket halvdana idéutkast genom åren. Det är främst mitt beslut att rätta till det här som kommer att vara föremål för kommande inlägg och bilder om Landet Bortom.
För en inledande orientering om kelterna, keltisk mytologi & tro allmänt – se bl.a.
- Celts – Wikipedia
- ”Om det Galliska Kriget” av ingen mindre än Julius Caesar – se länk.
- Keltisk mytologi och irländska sagor
- Celtic mythology – Wikipedia
- ”Blood and Mistletoe” av Ronald Hutton, Yale University Press, 2011
- ”Keltiska Gudar och Myter” av Anne Ross, Christina Demevik och Roger Garland (ill.), Legenda 1990
