Inlägg med egna Illustrationer och Artiklar som publicerats i tidskrifter eller websidor som inte hör till Paulus Indomitus
De etiopiska fantasydvärgarna, färglagda, samlade och redo att kicka rumpa
Efter att ha arbetat fram och tecknat designen för det här uppdragets etiopiskt inspirerade fantasydvärgar (se förra inlägget) var det dags för det mer slitiga görat: färgläggningen. I det här fallet var det inte bara fråga om att det alltid varit och är ett problembarn för mig. Färgerna t.ex. inte väljas på måfå, utan behövde stämma överens med designen på kläder, vapen och parafernalia och dess kulturella rötter, enligt uppdragsgivarens önskemål, och mina egna preferenser för den delen: jag har studerat och fascinerats av Etiopiens medeltida kultur sedan flera år.
Denne hade försett mig med flera exempel, (se ovan & nedan), och jag fortsatte därefter att hålla mig så nära som möjligt till de verkliga förlagorna och samlade in ytterligare bilder från etiopisk förmodern konst och ikonografi, foton och annat liknande material.
Både det målade materialet och fotona på nutida reproduktioner av framför allt religiöst präglad äldre klädnad kom att bli utgångspunkt för den färgskala jag utgick ifrån för dvärgkrigarna.
Först ut var den första skissen, den sköldbärande yxmannen på språng. Han bär på många olika material, som läder, olika metalldetaljer, stenar, trä och annat. Sålunda var det passande att han fick bilda mall för hur färgarbetet skulle ske även för de påföljande figurerna. Mängden lager och för vad, ljusriktning, ordningen i målandet och vilka inställningar av matthet, färgvärme, opacitet med mera som skulle användas fick här sina givna utgångspunkter.
Näste man, eller dvärg, till rakning var den fjällbrynjebärande yxmannen. Delvis inspirerad av de bysantinska dragen i hans rustning, fick han en lila färg med gulddetaljer på sin lemde, en färg med kopplingar till kunglighet i vår världs Östrom. Denna bär han också delvis virad runt bålen enligt vad vissa källor visar. Här aktualiserades dock ett problem som illustratörer av medeltida krigsmän alltid måste tampas med: ringbrynja. Hur, är frågan, målar men en ringbrynja som är passabel utan att behöva handrita varenda en av tusentals nitade ringar?
Ringbrynjeproblemet kom att bli akut för nästa bild: pikeneraren. Denne bär mycket mer av den, och här uppstod en flaskhals i arbetet medan jag bestämde mig för hur jag skulle göra. Efter mycket om och men blev lösningen att skapa ett grafiskt mönster som sedan kunde läggas på, böjas och förhoppningsvis skuggas och jämkas ihop runt figurernas skepnader. Lösningen var inte idealisk, och skulle ändå komma att innebära en hel del tidsödande pillande, men var det bästa jag kunde komma på.
Pikeneraren fick bli test-caset för ringbrynjemodellen. en slutsats blev att brynjan framtonar som rätt mörk. Så efter hade först tänkt mig en väldigt ljus färgskala i olika vita nyanser som kontrast till metalldetaljerna kunde jag ändra det till förmån för mer historiska grundade, om än ljusa kulörer.
För nästa figur var det som skulle bli extra tidsödande uppenbart: standaret. Mycket designtid och efterföljande justeringar och anpassningar fick läggas på krigsflaggan. Till det kom förstås den sudanesiskt inspirerade filtrocken han bär med sina otaliga små rutformade upphöjningar. Skölden var också ett huvudbry och fick bändas och böjas en del för att bli Ok. Den här krigaren var en av mina favoriter, en av de första ursprungliga idéerna jag fick och som kanske bäst förenar de många uppslag som idén med etiopiska fantasy-dvärgar inspirerade till.
Krigaren med lejonmanen, en annan favorit för sin starka kulturella färg, var också den där ringbrynjeproblemet kom starkast till sin rätt, och det tog timmar bara att få mönstret på plats och sedan vrida och bända på ringarna på de många olika små och stora luckor där de skymtar fram. Förutom den iögonfallande och karaktäristiska detaljen med lejonhuvudet, var den här krigaren kanske mest inspirerad av etiopisk liturgisk klädnad av alla, vilket förhoppningsvis inger den känsla jag eftersökte – en av furstlig, högättad persona, en ledare eller heroisk gestalt.
Sist, men sannerligen inte minst, var krigaren med sin yxa i fast tvåhandsgrepp. Mest dynamisk och rörlig av alla de 6, står denne närmast betraktaren i bilden. Jämfört med några av de andra är han enkelt klädd, men detaljerna framträder också skarpare eftersom hans grundteckning är den mest detaljerade. Ringbrynjemodellens begränsningar blev här också mest tydliga, och mycket tid gick åt att försöka få brynjan att vecka sig och lägga sig runt hans kropp med dess lemmar i svåra vinklar.
Ett problem med att göra dvärgarna en och en kom att visa sig: trots att jag standardiserat förfarandet och konsekvent försökt använda samma verktyg och stilgrepp, kom en märkbar skillnad i ton att uppstå, med de första något kyligare färglagda över hela fälten av skuggor, mellannyanser och högdagrar. Det kom att krävas en hel del efterarbete och läggande på av nya överliggande ljuseffekter och toner för att få dem att dra ihop färgmässigt. Resultatet är kanske inte hundraprocentigt, men förhoppningsvis värd besväret. Som bakgrund valde jag ett bearbetat mönster av gammalt pergament, vars nyanser jag förstärkte.
I samband med de sista modifikationerna av färgskalan bestämde jag mig också för att lägga på skuggor som kastades utifrån en ljuskälla som någorlunda överensstämde med ljusriktningen för det föregående färgarbetet. Skuggorna förstärker känslan av att de faktiskt står tillsammans, och bidrar också till att förankra dem fysiskt i planet – illusionen av att de faktiskt står med fötterna på ett tänkt golv, snarare än hänger i luften, blir mer påtaglig.
Jag presenterade resultatet på det här stadiet för uppdragsgivaren och fick ett nöjt gensvar. Det var ett roligt och intressant uppdrag, och det gedigna förarbetet kom, tycker jag nog, att löna sig. Det var synd att flera av de avledda idéer som sprang upp på vägen inte riktigt kunde rymmas inom ramen för uppdraget (iaf. inte inom en rymlig tidsrymd), men de kommer säkerligen att dyka upp förr eller senare. Det finns fler påbörjade arbeten med våra kortväxta stridare inspirerade av den fascinerande Etiopiska kulturen.
Ett gäng etiopiskt inspirerade fantasydvärgar stormar fram
Fantasy är, vilket kännare av genren kan vara mer eller mindre medvetna om, en kraftligt eurocentrisk genre. Med några notabla undantag utspelar sig den absoluta majoriteten av fantasyvärldar -och miljöer i en tämligen lätt förklädd nordeuropeisk medeltida kultursfär, med västerländska protagonister. Men tänk om…
Det var förra året (2020) som jag åtog mig ett uppdrag åt en beställare som önskade sig designer för fantasydvärgar i Warhammer-stil – fast förlagda till en nordafrikansk, specifikt etiopiskt inspirerad miljö. Inspirationen kom, såsom jag förstått det, delvis från de säregna och jättelika monument som medeltidens etiopier högg ut direkt ur klipporna. Med rätta har t.ex. de monumentala klippkyrkorna i Lalibela klassats som världsarv.
Det där kunde man inte säga nej till. Jag bestämde mig för att göra fantasydvärgarna till regelrätta etiopiska krigare i en tämligen verklighetsliknande Fantasytappning.
Tidigare hade man gjort en del översiktliga studier i Etiopiens medeltida kultur, men nu vidtog ett en period med research i inte bara Etiopiens utan också angränsande regioners som Sudans klädedräkt, arkitektur, accessoarer, symbolik, tatueringskonst, rustningar och vapen, massor med vapen…
Arbetet med de många detaljer och designidéer som inspirerades av det växande bildmaterialet mynnade ut i ett antal dussin skisser, utkast och bilduppslag som destillerades fram under hösten och vintern. Arbetet växte snart över sina bräddar – jag började fila på en stor fältslagsmålning med mängder av etiopiska dvärgkrigare i full formering, elefanter och medföljande präster och kungligheter, mot en fond av gigantiska klippmonument….
Arbetet med det där kom dock att stöta på patrull av den svåra verkligheten i Coronatider. Under vintern tvingades jag backa bandet och bestämde mig för att koncentrera mig på det ursprungliga uppdraget. Jag valde ut de 6 mest stilrena studierna och började ta fram skisser för en sammansatt bild där de rycker fram på rad, utförda i blyerts och mjuk grafit.
Först ut var den svingande yxmannen på språng. Han är klädd i en typisk utsmyckad etiopisk lemde, en krigares kåpa som kunde vara gjord av tyg, hud eller läder, med en lejonman insydd på toppen. På huvudet har han en hög anfarro, en huvudbonad som krigare kunde toppa med håret från en lejonman. Den karaktäristiskt framåtmonterade yxan är av en typ som återfinns runt Afrikas horn, och skölden har en djup, rund skålform med talrika beslag och utsmyckningar, vilket var vanligt i regionen.
Såsom alla stabila och långlivade kulturer tog Etiopien under perioder många intryck från omgivande kultursfärer, såsom t.ex. den romerska och tidiga bysantinska världen. Inspirerad av detta valde jag att förse den andre dvärgkrigaren med influenser ifråga om rustning i form av en fjällbrynja av senromersk/bysantinsk typ under sin lemde. Metallhjälmen har en aventail av ringbrynja för att skydda nacken. Den stora yxan är en variation på en typ som användes i Etiopien/Sudan och kan ha varit antingen ett stridsvapen eller ett omgjort redskap.
Standard och flaggor var en viktig del av krig-föringen i förmodern tid, och Etiopien var inget undantag. För min dvärgiske standardbärare valde jag en bysantinskt inspirerad krigsflagga, med vikter på de långa tungorna som hänger ner från dess underkant. Under lemden bär han en skyddande stoppad filtrock (jibbah) av en typ som var vanlig i ett brett bälte från Sudan i öster till Hausalanden i väst. Hans anfarro har lejontaglen stärkta med aska eller dylikt vilket får dem att stå rakt upp. På ena axeln har han en kvadratisk metallplatta som förekom i regionen, troligen med symbolisk men kanske också skyddande funktion. Han bär en lite större och plattare sköld av härdad hud, troligen flodhäst eller elefant, stärkt och utsmyckad med metalldetaljer.
För att dra nytta av de många designerna från idén om dvärgar i rader av pikformationer tog jag upp en av de mer välrustade varianterna, med rund stålhjälm och full aventail som täcker axlarna, en brynja under lemden och ytterligare skydd av lamelltyp över hals och ben. Den lite större, oktogonformade skölden av härdad hud med metalldetaljer (här i brons), är av en typ som förekom i Etiopien under den tidiga s.k. Aksum-tiden och fyller en liknande funktion som den romerska scutum.
För en ledande och/eller kunglig representant för dvärgkrigarna valde jag rusta honom väl, med en brynja över sin filt-jibbla. Över denna bär han ett plagg inspirerad av de utsmyckade stola (orarion) som bärs av vissa koptiska och etiopiska präster, kantad med fransar av lejontagel. Denna matchar den huvudbonad gjord av ett lejonhuvud, komplett med manen, som visar på hans upphöjda position eller status. I handen har han en uppförstorad variant av ett kortsvärd med böjd framdel som återfanns i regionen.
Slutligen fullföljde jag en av de ursprungliga idéskisserna, en dvärgkrigare på språng med regionalt inspirerad stridsyxa i hand. Även denne är påtagligt välrustad med filtjibbla och ringbrynja under en robust lemde. Den fulla man av lejonhår som toppar hans anfarro tyder på status, kanske en framstående krigare eller hjälte inom dvärgstyrkorna.
Det kan noteras att jag försökt lägga mig nära de verkliga inspirationskällorna även ifråga om annat, t.ex. krigarnas skodon. Jag försåg de flesta med öppna, sandalliknande skor, vissa med små plattor till skydd för överdelen av foten. Detta passar bättre för det klimat som vidlåder motsvarande norra Afrika än tjocka och heltäckande stövlar av läder.
Slutligen satte jag ihop de sex skisserna till den sammansatta bild av krigarna på rad som kan ses ovan. Det skiner lite igenom att skisserna är utförda i tämligen olika storlek, med relativt tjockare pennlinjer för de mindre som följd. Förhoppningen var dock att den oregelbundenheten skulle bli något mindre framträdande när bilderna färglades.
Del 6 i artikelserie om Fattigdomen tar upp
(Denna Artikelserie ingår i en följetong av artiklar/inlägg om Fattigdom – se kategorin: Om Fattigdom i Världen)
Det som präglar fattigdomen i Latinamerika, en annan kontinent som ofta lyfts fram som säte för extrem fattigdom, är att stora inkomstklyftor och en hård klasstruktur kännetecknar även de mer avancerade länderna, samtidigt som många lever i mycket svåra förhållanden. Många latinamerikanska stater har vidare haft råvarubaserade ekonomier, med de hinder och frestelser som det innebär för att inkomsterna från landets exporter inte kommer bredare folklager till del.
Den klassiska latinamerikanska fattigdomsmiljön är den utarmade landsbygden, där många inte har tillgång till egen jord och/eller tillgång till möjlighet att driva ett jordbruk som det går att försörja en familj med. Landägandet i Latinamerika har alltsedan den spanska kolonisationen varit starkt koncentrerad i en mycket liten klick landägare, och den normale bonden är en arrendator som desperat försöker skrapa ihop till sitt arrende, alternativt lever på marginalen av de bästa jordarna med problem att få tillräcklig avkastning för sig och sin familj. Utbyggnaden av elektricitet, tillgång till rinnande vatten, skolor och grundläggande hälsovård är svårt eftersatt i de flesta latinamerikanska landsbygdsregioner, och det är inte märkligt att de senaste decennierna miljoner brutit upp och dragits till städerna.
Andelen fattiga bland latinamerikas landsbygdsbefolkning 1980-1999
Runt de växande städern ahar den andra klassiska fattigdomsmiljön uppstått, den oändliga kåkstadens. Miljoner människor trängs ihop på olagligt uppbyggda bostäder av ifrågasättbar kvalité och begränsad tillgång till social service, framlevande sina liv som lågavlönade arbetare eller i lågstatusyrken, eller i värsta fall på tiggeri, småfiffel, prostitution eller ren brottslighet.
Det finns stora skillnader mellan hur man tacklar dessa problem och den fattigdom som åtföljer, även mellan de mer utvecklade och välmående länderna på kontinenten. Tre fall illustrerar detta väl.
Argentina har historiskt sett varit ett medelinkomstland och välmående för att vara Latinamerika. 2009 låg knappt 2,4 % av befolkningen under 2 USD-gränsen, även om 30% av befolkningen lever under landets egna fattigdomsgräns. De 10 % rikaste konsumerar 29,5% av landets inkomster – 17 gånger mer än de fattigastes 1,7%. Det lämnar dock nästan 70% av inkomsterna till befolkningens bredare lager och medger alltså ändå en medelklass att räkna med. Tyvärr tenderar ojämlikhet och också fattigdomen i Argentina att återkomma cykliskt som en följd av illa skött ekonomisk politik (2002 inställde landet sina betalningar av utlandsskulden). Alla regeringar misstänks allmänt fuska med siffrorna vad gäller fattigdomsnivån, inflationen och tillväxten. Den Argentisnka politiken har varit en härd av cynism och utbredd korruption, dess partiväsende, domstolars oberoende och det civila samhället svagt, alla faktorer som hittills omintetgjort utvecklingen mot en minskad fattigdom på lång sikt.
Brasilien, Sydamerikas jätte, hade 2009 3,8 % av sin befolkning under världsbankens gräns för livshotande fattigdom, och dess fattigaste tiondel har inkomster på bara 14 kr om dagen och 1,2 % av landets konsumtion & inkomst, en 35e-del av den rikaste tiondelens som slukar 42,5 % av landets resurser. Totalt 26% av befolkningen ligger under den officiella fattigdomsgränsen, återspeglande faktum att Brasilien är ett oerhört ojämlikt land med en stor och utsatt underklass. Med tanke på att landet har över 200 miljoner invånare blir det ca 7,5 miljoner som lever på svältgränsen och över femtio miljoner utfattiga i ett land med stora naturrikedomar och en utvecklad industri, som uppenbarligen lämnar stora delar lottlösa.
Chile, det första latinamerikanska OECD-landet, har 12-15% av befolkningen under den officiella fattigdomsgränsen (ner från över 25% på 1990-talet), och ingen mätbar del under världsbankens fattigdomsgräns. Nästan ingen svälter således ihjäl i det alltmer välmående Chile, som också saknar sådant som Brasiliens enorma kåkstäder. Men klasskillnaderna är ändå djupa, starkare än t.ex. i Argentina. De rikaste drar in och gör av med 42,5% av inkomsterna – 28 ggr mer än de fattigaste tiondelens andel på 1,5% av landets BNP, och lika mycket som i det mer akut fattiga Brasilien. Koncentrationen av landets rikedom till en högre medel- och överklass matchas av en utsatt underklass som även om den inte svälter ihjäl framlever ett mycket knappt liv.
Faktorer som försvårat bekämpningen av fattigdom är att de flesta Latinamerikanska stater under 1900-talet upplevde kortare eller längre perioder med auktoritära diktaturer av militär typ. Så var fallet med alla tre ovanstående länderna, ett faktum som inte bidragit till att minska fattigdomen. Militärdiktaturerna har i nästan samtliga fall varit stödda av lokala makteliter och den lilla överklassklick som funnits, och inte direkt prioriterat fattigdomsbekämpning. Om man bortser från fåtalet auktoritära socialist- eller kommunistdiktaturer, har auktoritära regimer i Latinamerika regelmässigt stötts av exploatörer och utländska intressenter från utvecklade länder, företrädesvis hemisfärens mäktigaste nation, USA, vilket inte bidragit till att stärka staternas makt över sina egna resurser, tillgångar eller till en långsiktig ekonomisk politik. Istället har sistnämnda präglats av antingen protektionism eller eftergifter till utländska intressen.
Ännu värre har dock situationen varit i de länder som förutom den skriande ojämlikheten och diktaturen haft att tampas med blodiga inbördeskrig och kampanjer från mordpatruller mot befolkningen. De små länderna i Centralamerika och deras jordbruksbaserade ekonomier fungerade länge som USAs och västs egen frukt- och kaffebod. men den fattiga befolkningen El Salvador (37,8%), Honduras (65%), och Nicaragua (48%) tvingades dessutom utstå rent folkmordiska kampanjer och krig under tjugo års tid före 1990-talet som drog ner dem i ytterligare armod, och spädde på fruktan för svält med fruktan för att torteras och dödas av dödspatruller. Precis som i fallet Afrika kan krig kan inte annat än att förvärra fattigdomen och fördröja alla åtgärder som skulle kunna vidtas för att lätta på dess härjningar. Folk tvingas fly sina hem, de många skadade, torterade och lemlästade kan inte arbeta, män förs bort och kan inte bidra till hushållens inkomster osv. Och alla former av samhällstjänster som undervisning och sjukvård undergrävs.
Många av dessa krig avslutades på 1990-talet genom en serie av fredsavtal, vilket lättar på bördan för befolkningen. En kvardröjande konflikt som också har bäring på just fattigdomsproblemet och inkomstklyftorna i världen är tydligast i Colombia (40% fattiga), där inbördeskriget mellan den terroristiska FARC-gerillan och lika brutala regeringsstyrkor aldrig tagit slut. Colombia är på samma gång den största producenten av coca och världens största leverantör av rent kokain, och genom inbördeskriget också blivit främsta frontlinjen i USA’s ”krig mot Narkotikan” som också spiller över på länder som Peru och Bolivia. Men det kriget riskerar att bli till ett krig mot just de fattiga, som inte har någon realistisk alternativ gröda att leva på i de avlägsna och underutvecklade regioner där den mesta odlingen sker.
För de flesta latinameriskanska länder följs en turbulent inre politisk utveckling och påfallande ojämlikhet i ekonomisk politik och välståndsfördelning åt av faktum att många av länderna klassiskt sett varit starkt skuldsatta och/eller beroende av utländska investeringar, vilket begränsat handlingsutrymmet för reformer och en ekonomisk politik ägnad åt att lyfta upp större befolkningssegment ur fattigdomen.
Det är en kuslig påminnelse för de länder i Europa idag som finner sig utkämpande liknande konflikter med kreditorer och/eller korrupta eliter. Exemplet Argentina 2001 t.ex, tas regelmässigt upp som en parallell till den nuvarande skuldkrisen i Grekland.
Både före och efter att diktaturer och/eller inbördeskrig kommit och gått har de latinamerikanska samhällenas demokratiska utveckling varit påfallande svagt. Populistiska politiker, korruption, kortsiktiga eliter och en allmän uteslutning av stora delar av befolkningen på främst landsbygden från beslutsfattandet har lett till föga jämlika eller välfärdsinriktade samhällen, med konsekvensen att en endemisk fattigdom bitit sig fast.
De senaste dussinet år har glimtar av en ny utveckling kunnat skönjas, där större grupper gjort sin röst hörd i politiken i länder som Bolivia, Peru och Ecuador. I Brasilien, regionens jätte har sedan flera mandatperioden en lätt vänsterinriktad politik något kunna lindra den mest skriande fattgdomen, vilket också varit fallet med det land som utvecklats mest fördelaktigt i fattigdomshänseende, Chile. Trots en del positiva tecken återstår frågan om de ännu många miljoner människor som lever på existensens rand i denna viktiga region kan se framtiden an med tillförsikt.
←Klicka på bild för del 5 av Serien: Fattigdomen i Mellanöstern
———————————————————–
Del 5 i artikelserie om Fattigdomen tar upp
Mellanöstern är en speciell region med hänseende på fattigdom och av stort intresse, inte minst med tanke på att i debatten görs ofta en koppling mellan terrorism och fattigdom, samtidigt som många av Mellanösterns länder också sitter på stora fyndigheter av världens främsta strategiska resurs – olja. Till sin utsträckning är detta en enorm region med stora interna skillnader ifråga om ekonomiska och befolkningsmässiga förutsättningar. Från de oljerika gulfstaterna över typiska medelinkomstländer till utfattiga och svårt eftersatta stater som t.ex Jemen. Där finns länder med någorlunda homogen befolkning som säg, Tunisien, samt religiösa och etniska mosaiker som Libanon eller Irak. Få är de länder som inte har någon form av minoritetskonflikt inbyggd i sig – antingen det gäller kopter i Egypten, berber i Algeriet, Marocko och Libyen, kurder i Iran, Irak, Syrien och Turkiet, araber i Israel och så vidare. Detta är ett arv från kolonialismen dagar och har bidragit till att öka fattigdomen som nästan utan undantag är värre bland minoritetsbefolkningarna.
Det faktum att samtliga länder har en muslimsk majoritetsbefolkning borde, och har tidigare i historien, inte inneburit en avgörande faktor i ländernas välståndsutveckling. Och även idag visar exemplet Turkiet, där islamiskt inspirerade regeringar nu suttit vid makten i ett årtionde samtidigt som landet blomstrar ekonomiskt, att välstånd och Islam ingalunda står i direkt motsättning, Men på andra håll har tyvärr islamiska institutioner kommit att förstelnas ideologiskt och lägger hämsko på sådant som utbildning, kvinnors rätt och möjlighet att försörja sig och bidra till staternas välstånd, möjligheten och sätten att uttrycka politiska krav med mera, och därmed blivit en faktor i frågan om fattigdom i de länderna.
Matförsörjning i Mellanöstern
Det finns dock fler faktorer som motiverar att mellanöstern tas upp för sig i fattigdomshänseende. Till att börja med har alla stora jämlikhetsklyftor – det är djupt ojämlika samhällen med en liten och ineffektiv medelklass eller kvalificerad arbetarklass. De lider nästan samtliga av en akut brist på demokrati, rättsäkerhet, starka civila institutioner samt något som liknar folkligt deltagande i avgörande frågor om staternas styre. Nyligen har många av dessa länder skakats av stora folkliga resningar, ”Den Arabiska Vår”, som i alla fall lovar att något rubba regionens dominerande styresform- diktaturer eller auktoritära regimer med lite eller inget folkligt deltagande. Men än så länge har de strukturer som starkt bidrar till att låsa fast stora befolkningsgrupper i fattigdom visat sig svårrubbade.
almmänna val och politiska friheter mellanöstern
Två stater där omfattande protester skett och där också religionen spelar en viktig roll är de viktiga länderna Egypten och teokratin Iran. Deras många likheter men också olikheter hjälper till att kasta ljus över fattigdomsproblemet i mellanöstern.
I Egypten, liksom även Tunisien, har det gamla styret kastats över ända- eller har det? Ledarfiguren är borta – men frågan är om inte kontinuiteten är mycket större än vad man kunde förledas att tro under de segerrusiga dagarna. Framför allt har få åtgärder vidtagits för att minska de strukturella problem som vidlåder de ekonomierna. Fallet Egypten är bestickande. Egyptens befolkning på över 83 miljoner lever på 5 % av landets yta. På grund av konservativa värderingar, allmän inkompetens och sviktande insatser på det sociala området är födslotalen höga, och befolkningen växer år efter år över vad landets ekonomi förmår bära. Medianåldern är endast 24 år, hela 33% av befolkningen är under 15 år. Arbetslösheten är över 10 % i officiella siffror och troligen högre än så.
BNP per Capita är 6200 USD omräknat till köpkraft (Sverige 39 000 USD) men värst är de stora inkomstklyftorna: den rikaste 10% av befolkningen konsumerar nära 30% av landets produktion och inkomster, medan den lägsta 10% får nöja sig med 3 %. Statistiken för på exakt vilken nivå de många fattiga lever i spretar. Minst 22% av befolkningen under nationella fattigdomsgränser, medan världsbanken räknar med att närmare 40% av befolkningen lever på under 2 dollar om dagen.
De fattiga har svårt att uppnå utbildningsnivå tillräcklig för att kunna enrollera sig i vettiga skolor i ett Egypten där utbildningen är starkt segregerad längs klassgränser. Den egyptiska landsbygden, speciellt i Övre (södra) Egypten, är svårt eftersatt ifråga om sociala tjänster, och dess befolkning, bland vilka fattigdom bitit sig fast över generationerna av brist på möjligheter, har sökt sig till de enorma nergångna förstäderna som växt upp kring Kairo eller Alexandria där de utgör en mångmiljonhövdad, undersysselsatt människoreserv som tar vilka jobb som helst. Speciellt Kairos närmast bisarra trängsel och armod, förvärrad av den bristfälliga sociala servicen och korruption, har blivit ett kännetecken under den långa Mubarak-eran. Några exempel är t.ex. Zabbaleen, en folkgrupp om minst 70 000 personer som fungerar som Kairos skräpplockare, och det berömda faktum att över 1,5 miljoner människor lever i stadens gamla kyrkogård al-Khalifa…
Fattigdomen är i Egypten som annrostädes i Mellanöstern mycket ett ungdomsfenomen – De unga har mycket få möjligheter även i storstäderna och 90% av de arbetslösa i Egypten är under 30 år. Den typiske fattige i Egypten är en ung man eller kvinna med bristfälliga läs-och skrivkunskaper, på landsbygden eller nyinflyttad till en storstad som äter en extremt ensidig, proteinfattig men sockerrik diet, och arbetslös eller hankande sig fram på ströjobb.
Ungdomsarbetlöshet Mellanöstern
Det här utgör en viktig bakgrund till de protester som nyligen störtade den auktoritäre Hosni Mubaraks styre, men också till det Muslimska Brödraskapets starka närvaro i de fattiga stadsdelarna. Många i väst förundras och förfasar sig att det Muslimska Brödraskapet, som ända från början satsat hårt på social verksamhet, kan ha så mycket stöd i Egypten. Men under de ovan nämnda förhållandena är det knappast konstigt, då de utgör i praktiken en ersättning för statens roll och delar ut mat, stipendier och hälsovård bland de fattiga.
I Iran, också ett land med en växande ung befolkning vars framtidsutsikter inte är ljusa har hittills protester och försök att öppna upp teokratin misslyckats. I kontrast till Egypten framstår Iran (och också Syrien) som exempel på ett mycket mer brutalt repressivt styre. Detta kan inte annat än också påverka försöken att komma till rätta med fattigdomsproblemen, som liknar Egyptens på många sätt.
Iran är intressant ur fattigdomssynpunkt delvis på grund av sin säregna samhällsmodell, med en teokratisk stat som formellt har just lindrandet av nöd och jämlikhet som viktiga mål. Den iranska regeringen berömmer sig ofta för att ha gjort stora framsteg ifråga om utbildning och hälsovård. Men bortsett från subsidier för att klara livhanken och grundläggande samhällstjänster är möjligheten till seriös högre utbildning, att starta affärsverksamhet samt att satsa på nya tjänster och näringar kraftigt snedfördelad och hämmad dels av censur och korruption, dels av att landet delvis står isolerad från sin omgivande region. Just bristen på ekonomisk frihet är något som Iran inte är ensamt om i regionen, men även i den dystra samlingen är man ett särskilt dåligt fall.
Iran är trots sina föresatser, och trots att en utbyggnad av infrastruktur och sociala hjälpinsatser skett de senaste decennierna, ett djupt ojämlikt land med omfattande fattigdomsproblem, särskilt när man betänker dess oljetillgångar. Iran har några av mellanösterns största oljereserver. Men det är symptomatiskt för det korrupta och ineffektiva styret där att stora delar av befolkningen ser alltför litet av de pengarna i form av konstruktiva förändringar av sin situation. Detta samtidigt som landets religiöst anstuckna regering tycker sig ha råd att satsa på ett kärnenergiprogram snarare än att t.ex. bygga ut den svårt haltande infrastrukturen och hälsovården i landet.
Regeringen publicerar få och ibland motstridiga siffror om fattigdom, och data om fattigdomen i Iran saknas t.ex. hos världsbanken, men av landets egna statistik kan man skönja att ca 10 miljoner (%) lever under världsbankens fattigdomsgränser, och totalt 30 miljoner (%) under den egna relativa fattigdomsgränsen. Det är mer än hälften av en befolkning på 75 miljoner. Gränsvärdena för relativ fattigdom är mycket högre i huvudstaden Teheran jämfört med landsbygden (ca 8000 USD per familj och år och ca 5000 USD för stad och landsbygd respektive). Trots att situationen i städerna är bättre än i landsbygden utgör de högre levnadsomkostnaderna ett problem, liksom arbetslöshet och svårighet att starta företag. I de växande städerna lever således en stor del av befolkningen genom att hanka sig fram på ströjobb, av släktingars hjälp och med en ytterst osäker situation. Både gatubarn, tiggare och prostitution syns på Teherans gator. Det beräknas att mellan 45-55% av stadsbefolkningen lever under fattigdomsgränsen.
Fattigdomen får politiska implikationer när man betänker att den nuvarande konservativa regeringen åtminstone i sin retorik trycker på fler subventioner till just de fattiga. Fattigdomens återkomst är uppenbarligen djupt generande för den islamiska regeringen, men Irans isolering från viktiga marknader och brist på utländska investeringar parat med en repressiv inrikespolitik utgör stora hinder för mer omfattande program för tillväxt som kan nå de många fattiga.
Oljelandet framför alla andra, Saudiarabien, kan stå som typexempel för gulfstaterna på arabiska halvön.
De oljerika gulfstaterna omtalas ofta som rika länder som skämmer bort sin befolkning med sådant som fri hälsovård och skolgång. Kungariket frammannar bilden av Mercedesförsedda shejker med horder av tjänarstaber som mest hänger och kokar te åt sina stormrika herrar. Och sant är att landet sitter på en oerhörd rikedom i kraft av sina oljetillgångar. Men även så drabbas även Saudiarabien av problemet med en råvarubaserad ekonomi, vars intäkter lätt kan förskingras. Landet ägs i praktiken av en enda familj och dess klienter, och dessa ser varje rapportering av missförhållanden, med rätta, som ett hot mot sin bisarra medeltida envåldsmakt.
Reportage från National Public Radio
http://www.npr.org/2011/05/19/136439885/poverty-hides-amid-saudi-arabias-oil-wealth
Saudiarabien rapporterar således inte gärna officiella siffror om fattigdom till världsbanken eller andra internationella organ. Men kännare med insyn i landet, samt regeringens egna siffror på hjälp till nödställda pekar på att över 670 000 familjer lever i fattigdom – det skulle motsvara ca 3 miljoner människor, av en total infödd befolkning på 18 miljoner, så det är inget litet eller marginellt problem.
Då har man inte ens tagit med de miljoner gästarbetarna som i praktiken utför allt jobb i landet med i beräkningen. Samtliga gulfstater har importerat miljontals gästarbetare från runtom i världen, att utföra grova eller obehagliga kroppsarbeten samt som tjänstefolk. Rapporter visar att vissa av dessa lever under usla förhållanden. Men regeringen verkar ytterst obenägen att erkänna att problemet finns, och under den hårda censuren är det svårt att få gehör för förändringar borde ske. Alla gästarbetare är inte fattiga i meningen att de lever i armod, men förutom ett toppskikt av kvalificerade yrkesmän från främst Västländerna är deras inkomster blygsamma med landets mått och deras liv svårt beskurna. I praktiken är de rätts- och egendomslösa och totalt beroende och undertryckta av sina herrar vilka ofta inte tvekar att exploatera dem hänsynslöst och i fallet med t.ex kvinnliga anställda heller inte skyggar från sexuella eller andra former av personliga övergrepp. Likt forna tiders slavar, som de till stor del ersatt.
Ett annat faktum som försvårar fattigdom i Mellanöstern är att området är instabilt, med många till tänderna beväpnade stater och etniska och religiösa konflikter som pyr under ytan. Inget illustrerar detta bättre än Israel/Palestina-konflikten.
Den omtalade konflikten mellan palestinierna och staten Israel har fattigdom som en viktig komponent. Den 45-åriga ockupationen med dess katastrofala effekter på de arabiska invånarnas förmåga till ekonomisk utveckling har skapat några av de mest förslummade platserna på jorden. Nästan 50% av befolkningen i Västbanken, och nästan 80% i Gaza lever i mycket svår fattigdom. De allra sista åren har den palestinska ekonomin sett en modest uppryckning – men avsaknaden av en slutlig uppgörelse mellan staten Israel och den palestinska myndigheten sätter svåra hinder för den ekonomiska utveckling som behövs för att minska fattigdomen på sikt. Till dess kan den palestinska myndigheten inte importera fritt, inte utöva kontroll över egna resurser eller sin skattebas, eller få tillgång till internationella marknader. Beroendet av utländskt bistånd är starkt – ca en tredjedel av den palestinska budgeten härrör från utländskt bistånd, och hälften av nödhjälpen till den palestinska befolkningen betalas av biståndet.
Ur fattigdomssynpunkt är det palestinska problemet inte bara begränsat till de palestinska territorierna. Efter 1948 då de första palestinska flyktingarna flydde och än mer efter kriget 1967 har miljoner flyktingar etablerats i stora flyktingläger, både intern i Västbanken och Gaza och i de omgivande grannländerna. De flyktingarna har varken tillåtits att återvända eller integreras i de länder där de befinner sig. De palestinska flyktinglägren är veritabla fattigdomsfällor med begränsad tillgång till avlopp, el och hälsovård och utan omfattande hjälp från det internationella samfundet skulle stora delar av befolkningen svälta.
Israel, som är det land som mest avviker från de ovriga ifråga om dels religion och institutioner samt grad av demokrati, i alla fall för sin judiska befolkning, har tyvärr mer och mer kommit att närma sig de övriga, och dess eget fattigdomsproblem har ökat på senare år. Även inom staten Israel från före 1967 års gränser ökar klassklyftorna markant och en nyfattigdom har uppstått, delvis pådriven av den pervertering av ekonomin och allokeringen av resurser till den jättelika militära apparat som detta lilla land tycker sig behöva hålla sig med, samt de kostnader och snedprioriteringar som vidlåder bosättningarna och att en hel sektor av samhället, de ultra-ortodoxa, kräver subsidier och statliga interventioner för att upprätthålla ett samfundsliv som är skandalöst icke-produktivt för samhället i övrigt.
Trots att Israel är ett OECD-land med en blomstrande högteknologisk industrisektor lever en fjärdedel, ca 25% av befolkningen, i fattigdom. Talet är mycket högre bland ortodoxa judar, ryska invandrare och förstås – israeliska palestinier. Värt att omnämna i sammanhanget är att Israel omsätter ca en femtedel av sin BNP på rena försvarsutgifter, mer om man tar in industrier som har både militära och civila verksamhetsområden.
Exemplet Algeriet slutligen, visar på att trots att ett land har oljerikedomar kan korruption, interna konflikter och auktoritärt styre göra att stora delar befolkningen ändå kvarblir i armod. Speciellt på landsbygden, där arbetslösheten är omfattande, grasserar nöd och brist på modern infrastruktur. Det blodiga kriget mellan regeringstrupper och islamiska väpnade grupper som GIA på 1990-talet gjorde situationen än mer akut och slog mot transporter, utbildning och hälsovård på landsbygden. Efter att en normalisering inlett på 2000-talet har situationen något förbättrats, men i dagsläget är ännu 22,6% av befolkningen under den nationella fattigdomsgränsen. Precis som i Egypten är arbetslösheten vitt spridd bland de unga, och ca 70% av befolkningen under 25 år arbetslös, och den totala arbetslösheten ca 16%. Dessa måste leva på ströjobb, och när de bildar familj är risken stor för att barnen föds in i fattigdom och behov av sociala insatser. Precis som i Tunisien och Egypten har detta lett till omfattande protester mot regeringens politik.
Nästa del i serien av inlägg om fattigdom kommer att ta upp fattigdomen i Latinamerika.
Denna Artikelserie ingår i en följetong av artiklar/inlägg om Fattigdom – se kategorin: Om Fattigdom i Världen
←Klicka på bild för del 4 av Serien: Fattigdomen i Afrika
*****************************************
Se också Indomitus publicerade (i tidningen Utblick) artiklar om Egypten och Det Muslimska Brödraskapet, som visar på hur repression, religion och fattigdom samverkar i detta centrala och avgörande land i mellanöstern. Artiklarna skrevs alledeles i början av den Arabiska Våren men har ännu bäring på siutiationen där.
———————————————————–
Afrika Söder om Sahara
Del 4 i artikelserie om Fattigdomen tar upp
Afrika Söder om Sahara
Afrika är för många i Väst blivit själva sinnebilden för fattigdom i världen. En bild som även om den långt ifrån är fullständig eller ens riktigt rättvis, tyvärr har viss fog för sig. Afrika är den just nu fattigaste kontinenten.
Afrika var under europeiska kolonialmakters grepp fram till efter andra världskriget. Olikt i de latinamerikanska länderna som koloniserades tidigare och mestadels blev självständiga under 1800-talet, skedde förutom i Sydafrika ingen storskalig inflyttning av vita inbyggare som bildade nya, självständiga eliter. Kolonialmakterna såg till att ta för sig av regionens rikedomar i form av råvaror och behöll ett visst grepp om ländernas ekonomier även efter avkoloniseringen. I många länder söder om Sahara fick demokratiska styresformer liten eller ingen chans att utvecklas efter den brådstörtade befrielsen, och de nya lokala eliter som tog över hade sällan ett brett demokratiskt mandat eller möjlighet att främja sina länders utveckling. I många av länderna har de nya styresmännen visat sig vara korrupta, och berikade sig själva på sina länders bekostnad.
från Le Monde Diplomatique http://mondediplo.com/maps/inequalitymdv51
Det finns ibland en tendens att överförenkla den effekt som koloniseringen av Afrika fick, och att dra ut linjerna till nutiden samtidigt som man fråntar de lokala styresmännen och underskattar de lokala och unika konflikternas roll i utvecklingen eller bristen därav. Vad man däremot kan hävda är att i Afrika fick koloniseringen en speciellt djävulsk eftereffekt. Genom att lokala riken och strukturer krossades och koloniseringen tog formen av fjärrstyrd plundring utan stor inflyttning av kolonisatörer (det är ingen slump att Sydafrika är det rikaste landet i regionen – det enda land med en stor vit minoritet som på plats fick ett intresse i landets framtid) skapades ett historiskt unikt vakuum i de flesta afrikanska länder när kolonierna avvecklades. De stater som då uppstod var i nästan samtliga fall ytterst svaga, flertalet med en bristande infrastruktur, icke-existerande tillgång till utbildning och sjukvård på lokal nivå, och olösta konflikter av stam- och regionkaraktär som kolonisatörerna lagt locket på men inte löst, samtidigt som modellen för utvinning av ländernas kapital och resurser vilar på att dessa skall föras ut ur landet och kontrolleras av en liten klick. Det är kombinationen av dessa faktorer som gjort Afrikas fattigdom så skriande skarp och endemisk i så många fall.
Många afrikanska länder är fångna i problemet med råvarubaserade ekonomier – mycket litet av högteknologisk eller avancerad tillverkning eller tjänsteproduktion sker söder om Sahara. En låg utbildningsnivå, oftast bristande infrastruktur och dessutom en väldigt skelettartad förvaltning för att verkligen styra ett land effektivt utgör andra starka hinder. Som om det inte vore nog den enorma AIDS-epidemi som drabbat kontinenten efter 1980-talet har ytterligare försvårat försök att minska fattigdomen, genom att kräva resurser och slå särskilt svårt mot den unga vuxna, mest produktiva delen av befolkningen.
Många gånger har de godtyckligt dragna kolonialgränserna utan hänsyn till etniska indelningar eller gamla motsättningar skapat grogrund för våldsamma konflikter och förvärrat av kampen om kontroll över naturrikedomar. Avgrundsexemplet Rwanda där ett folkmord ägde rum så sent som på 1990-talet är bara ett i raden. Krig och inbördeskrig har där och på andra platser omintetgjort befolkningens försök att överleva på egen hand. I t.ex. Västafrika, Uganda, Angola liksom i Demokratiska Republiken Kongo har mordiska krigsherrar skapat enorma flyktingströmmar och avfolkat hela landsändar.Mörkrets Hjärta – Demokratiska Republiken Kongo
Kongo har 71% av befolkningen under fattigdomsgränsen, i land där medelinkomsten är endast 180 dollar om året. DR Kongo såg sin BNP per capita sjunka katastrofalt mellan 1970 och år 2000, från 392 USD/person till 127 USD per person. Efter att ha plundrats blint av envåldshärskaren Mobutu Sese Seko och tagits över av rebeller med endast marginellt mindre korrupta ledare, drogs landet in i striden mellan Hutus och Tutsier i folkmordets Rwanda. Åren före 2004 blev Kongo skådeplatsen för ”Afrikas Första Världskrig”, ett inferno där alla omgivande stater ingrep. 5 miljoner människor omkom i striderna som trots ett fredsavtal inte är helt över än. En och en halv miljon traumatiserade internflyktingar, sjukdomar och en ödelagd landsbygd bidrar till att DR Kongo fortsätter vara plågat av fattigdom, detta trots att det jättelika landet har varje upptänklig naturresurs, stora vattenvägar och ett klimat som kunde ge rika skördar. Men det är oerhört svagt sammanhållet – landsändarna förbinds med varandra av få och tidvis usla vägar, statens närvaro är oftast en ren fantasi, och kvarvarande band av tungt beväpnade plundrare gör ännu regionen osäker.
Se Dokumentären ”Liberia: an Uncivil War”, http://www.docurama.com/docurama/liberia-an-uncivil-war/
Liberia är ett annat land som slitits sönder av krig som driver befolkningen i misären. Liberia är en av världens fattigaste länder med 63,8% av befolkningen under fattigdomsgränsen. Framför allt dess utbildningssystem och hälsovårdssystem blev fullständigt sönderslaget av de blodiga åren av krig och bortrövande av vad som sedermera blev barnsoldater. Sådana fattigdomsindikatorer som barnadödlighet och läskunnighet steg som en följd till oerhörda nivåer, över det vanliga för regionen. Decennier av krig i och runt huvudstaden Monrovia förstörde också mycket av transportkapaciteten vilket omintetgjort effektivt bruk av landets stora järnfyndigheter, samt hindrat tillgång till timmer och diamanter. Liberia försöker nu bygga upp ett utbildningsväsen igen och mildra effekterna av den dåliga sjukvården genom att återuppbygga läkarstationer och lokala skolor. Liberias krigsherrar, bland dem den brutale krigsherren Charles Taylor, står nu inför rätta inför en FN-tribunal. Men dessa ansträngningar försvåras av osäkerheten kring om freden håller och om den politiska processen stabiliterats nog, och också av att handel och transporter kan komma igång. Många intressenter, utländska och inhemska, drog nytta av kaoset under krigsåren och Libera har det t.ex oerhört svårt att säkerställa att inkomsterna från landets naturresurser når statskassan: korruptionen är djup och utbredd.
Charles Taylor arrested. Photo: Mathew Elavanalthoduka/UNMIL, 29 March 2006
På andra sidan kontinenten stod Etiopien framför allt under 80-talet fram som den ultimata symbolen för extrem svält och fattigdom. Sedan dess har den gamla regimen bytts ut, vissa förbättringar i infrastruktur och distribution utförts. Men ändå har svält återkommit flera gånger på 90- och 2000-talet. Enligt världsbankens siffror är i dagsläget 39% av Etiopiens 80 miljoner invånare fattiga, och fortfarande djupt sårbara för uteblivna monsunregn som när som helst kan föra omfattande svält tillbaka. Etiopien har trots detta fortsatt att använda delar sina knappa resurser till en mycket stark militärmakt, och har legat i flera krig de senaste decennierna mot Eritrea och Somalia. I dagsläget är Etiopien i den märkliga situationen att vara den ledande militärmakten i nordöstra Afrika samtidigt som tiotals miljoner bönder i framför allt provisner alltjämt lever en dagsranson från dödlig svält.
Krig är inte den enda orsaken till fattigdom dock. Det som ibland lett utomstående besökare att tappa modet inför Afrika är att även länder där krig inte brutit ut på länge uppvisar deprimerande svårigheter att resa sig från fattigdom. Ofta är dock den ”civila” karaktären även i dessa länder delvis illusorisk – exemplen från två av Afrikas potentiellt mäktigaste länder kan illustrera detta.
Afrikas befolkningsjätte med 155 miljoner invånare illustrerar väl problemet med råvaruekonomin och en korrupt, repressiv elit. Nigera har mestadels styrts av militärdiktatorer, numera av ex-generaler som dock behåller sina band med militären, och det demokratiska underskottet i landet är påfallande. Flera inbördeskrig har flammat upp som ytterligare förvärrar situationen. Landet är ridet av regionala konflikter, och på senare år har en allt starkare motsättning mellan den norra, muslimska delen av landet och den mer heterogena södern blivit skönjbar, med terrordåd, ”terroristbekämpning” och progromliknande upplopp som lett till en ökad polarisering. 70% av dess invånare lever under fattigdomsgränsen, och en medellivslängd på bara 47,5 år, visar att livet är hårt, fattigt och svårt för en stor del av befolkningen. Nigeria visar med all klarhet ett av Afrikas dilemman – landet saknar sannerligen inte rikedomar, med stora oljefyndigheter, jordbruksmark och annat som kunde komma folket till del – ändå lever mer än 2/3-delar i armod, medan pengarna från oljeexporten strömmar in till ett litet segment av befolkningen. Runt de stora städerna, speciellt huvudstaden Lagos, har enorma slumområden växt upp utan rent drickvatten, avlopp eller bra tillgång till elektricitet eller ens vettiga vägar. I Nigers delta, genom vilken pipelines med oljan går, har befolkningen ofta bara sett till effekterna av förgiftning och oljeutsläpp från det Svarta Guldet.
Sydafrika är naturligtvis anmärkningsvärt för sin speciella historia av rasåtskillnad. Landets ökända och brutala Apartheid-styre där de vita lade beslag på all makt, nästan alla rikedomar och allt jordägande i landet, höll länge stora delar av den svarta befolkningen i fattigdom, antingen som kuvade hantlangare ute hos de vita farmarna eller hopträngda i jättelika kåkstäder (t.ex det ökända Soweto) runt storstäderna. Efter avskaffandet av Apartheid har delar av befolkningen fått en bättre situation. Siffror för andelen fattiga enligt landets egna mått ligger på ca 25% – en minskning från år 2000 då de var 50%. Men arvet från apartheid suddas inte bort så lätt. Sydafrika fortsätter att vara ett land med stora klyftor mellan inte bara vita och svarta, utan numera också mellan den nya svarta medelklass som börjar uppstå och de miljoner som blivit kvar i kåkstäderna och på landsbygden. Kritik har riktats mot att elektrifiering, utbyggnad av vatten och avlopp samt vettiga vägar inte nått ut till hela befolkningen.
Värst har kanske misslyckandet med att minska den höga arbetslösheten (officiellt ca 25%, men troligen högre) som håller stora delar av befolkningen i knappa förhållanden. Trots att Sydafrika är en av kontinentens rikaste länder levde 2006 fortfarande 17,4 % av befolkningen under 1,25 USD om dagen, dvs Världsbankens absoluta fattigdomsgräns. Tendenser till ett mer auktoritärt och korrupt styre i landet ger anledning att oroa sig om fattigdomsbekämpningen verkligen kommer att ägnas ökad uppmärksamhet.
http://www.youtube.com/watch?v=Hux9lYoPQsI&feature=relmfu
Efterord
Under det sista decenniet har en långsam och stötvis tendens mot något ökad demokratisering skett i vissa delar av Afrika. Detta har satt något större fokus på bekämpning av svält och fattigdom i många länder, där befolkningen också dragit upp ur den mest extrema omedelbart dödshotande fattigdomen. Men utsikterna att komma längre omintergörs fortfarande i många fall av de svaga och dåligt sammanhållna staterna, där grupper ställs emot varandra av smala eliter som ser till att skaffa sig kontroll över eventuella rikedomar. Och utomstående exploatörer och köpare som inte ställer några krav eller frågor finns det gott om: den senaste resursen som börjat tas i direkt anspråk är själva jordbruksmarken (se karta nedan). Även i mer välorganiserade stater som Sydafrika (Uganda kan vara ett anant exempel) sker framsteg långsamt – viljan att hålla marknader lugna och att inte stöta sig med redan etablerade maktcentra vilar som en mörk hand även här, och gör att fattigdomen förblir en realitet för en stor del av ländernas befolkningar.
Land and Poverty in Africa
Nästa del i serien av inlägg om fattigdom kommer att ta upp fattigdomen i Mellanöstern, inklusive Nordafrika, en region som är mer aktuell än någonsin.
Denna Artikelserie skrevs för publicering i Utblick Magazins och Utrikespolitiska Föreningen i Göteborgs Webb
Den ingår i en följetong av artiklar/inlägg om Fattigdom – se kategorin: Om Fattigdom i Världen
←Klicka på bild för del 3 av Serien: Fattigdomen i Asien
———————————————————–
Afrika Söder om Sahara
Del 3 i artikelserie om Fattigdomen tar upp
Asien är en paradox ur fattigdomssynpunkt. Ur ett perspektiv är det den just nu mest intressanta och hoppingivande världsdelen ifråga om fattigdom. Hundratals miljoner människor i Kina, Indien och Sydöstasien har lyfts ut ur fattigdom av de snabbt växande ekonomierna i de länderna. Eftersom befolkningarna i länder som Kina och Indien (1,3 respektiuve 1,1 miljarder invånare) är så stora innebär det en stor mängd människor i absoluta tal, men proportionellt sett har vissa s.k. ”tigerekonomier” såsom Malaysia åstadkommit ännu mer ifråga om andel av befolkningen.
Men samtidigt är Asien fortfarande hem för den största koncentrationen fattiga i världen. Över 900 miljoner människor lever ännu under den svåra fattigdomsgränsen på 1,25 USD om dagen, 600 miljoner av dessa i syd- och sydostasien. Hur detta kan hänga ihop skall här översiktligt presenteras.
Störst går ut först. Den ”kommunistiska” diktaturen Kina, världens folkrikaste land (>1,3 miljarder invånare), brukar självt lyfta fram de stora framsteg som gjorts för att minska fattigdomen. Fortfarande på 70-talet var över 30 % av befolkningen på landsbygden officiellt klassade som fattiga 2.8% lever under fattigdomsstrecket enligt världsbankens uppskattning. Officiellt lever 21,5 miljoner under den officiella siffran för ”absolut” fattigdom, som motsvarar inkomster på mindre än 90 USD om året, och ytterligare 35.5 miljoner under siffran för ”låga inkomster” på 125 USD om året. (2007). En väldig minskning har således skett. Icke desto mindre uppskattas det dock fortfarande att något i stil med över en tredjedel av befolkningen, eller mer än 450 miljoner människor, lever under världsbankens 2 USD/dagen-gräns.
Vad Kina framför allt lyckats med är att lyfta den relativa nivån som dess hundratals miljoner fattiga lever i. Utbyggnad av elektricitet och rinnande vatten och infrastruktur generellt har varit viktiga faktorer, tillsammans med upprättandet av skolor och flera antianalfabetismkampanjer som förbättrat livet och höjt standarden generellt för framför allt bönderna. Det har framförts att det auktoritära styrets styrka har varit förmågan till storskaliga projekt. Inte sällan har dock dessa skett på ett tämligen brutalt sätt, som i det stora dammprojekten ”3 Raviner” som bidrog till att elektrifiera mellersta Kina men krävde att 1,4 miljoner människor fick tvångsflyttas.
http://www.youtube.com/watch?v=B7U0qaKRnbE
Totalt sett räknar dock Kina med att minst 100 miljoner människor på landsbygden fortfarande lever i svår fattigdom. Kina har också en stor grupp av s.k. ”flytande” befolkning, och det uppskattas att så många som 100 miljoner människor flyttar runt mellan temporära eller svarta jobb. Kinas industrialisering, den snabbaste i världshistorien, har gjort den till ”världens verkstad” – men lönerna och arbetsförhållandena är ofta mycket hårda och knappa. I ett land utan fri press eller fackföreningar är missbruk ofta svåra att stävja, och en mångmiljonhövdad skara människor har bytt vad som var en existens som utfattiga bönder till löneslaveri i storstädernas industriområden istället. Ett lyft, på vissa sätt, men Kina förblir ett land med svårigheter när det gäller fattigdom, även med den absoluta, totala fattigdomen på väg att minskas rejält.
http://www.youtube.com/watch?v=iEvOFlpAye8&feature=related
Kina sitter också i den komplicerade sitsen att trots att absolut fattigdom kvarstår att bekämpa så har den realiva fattigdomen och inkomsklyftorna skjutit fart, inte minst i de öar av välstånd som generar mycket av den tillväxt som dragit upp Kinas ekonomi. Det här är en känslig fråga för de styrande, som också bidrar till att fördunkla statistiken för mängden fattiga i landet. Men Siffror från 2000-talet visar på trenden – både på landsmygden och framför allt i städerna stiger inkomstklyftorna kraftigt.
Malaysia får stå som exempel på en av de ”tigerekonomier” som bland mycket annat lyckats med att reducera fattigdomen betydligt under se senaste decennierna. 1950 var 50% av landets befolkning fattiga. 2010 hade siffran för de hushåll som klarade sig på mindre än 250 USD om månaden (den Malaysiska fattigdomsnivån, väl över världsbankens 2 USD-om-dagen-nivå) pressats ner till 3,8 %. Malaysia är på god väg att ingå i gruppen rika länder – men börjar också få sådanas problem med en fattigdom som inte längre bara kan avskrivas med att folk inte svälter ihjäl, utan har lite högre aspirationer. Debatten inom landet konstaterar t.ex. att även en familj med över 625 USD om månaden, alltså över 10 ggr världsbankens fattigdomsnivå, numera har svårt att möta de aktuella kraven på näringsriktig mat, el, kläder, bränsle, transporter, hyra, utbildning och rekreation. Malaysia illustrerar ett dilemma som möter länder som lyckats ta sig bortom fattignivån och är på väg in i de rika ekonomiernas krets – de ökade förväntningar från medborgarna som samma utveckling ger upphov till, och som, just när man trodde sig ha utrotat fattigdomen, gör att problemet aktualiseras igen, fast på en ny nivå.
Den andra faktorn som gör Asien anmärkningsvärd ifråga om fattigdom är dock de enorma klyftor som råder där. Hundratals miljoner fortlever på existensminimum under miserabla förhållanden alltmedan nya städer växer fram och skyskrapor reser sig i ländernas finansiella centra. Vissa länder, såsom Kina, har fortfarande en stor fattig befolkning men har lyckats lyfta nivån även för fattiga över den mest usla nivån, och samtidigt gjort det möjligt för många i städerna att få en mycket högre levnadsstandard. Samtidigt har stora klassklyftor uppstått. Och i regioner som t.ex Sydöstasien och stora delar av Indien biter sig trots vissa framsteg sig en mycket svår fattigdom kvar.
Detta blir övertydligt i just Indien. Samtidigt som landet bli en allt viktigare ekonomisk aktör på världsscenen, och numera kan ståta med en medelklass som kan konsumera på i-landsnivå på över 50 miljoner, lever över 450 miljoner, företrädesvis på landsbygden, i närmast medeltida förhållanden utan rinnande dricksvatten, en vitt spridd analfabetism (speciellt bland kvinnor), grasserande sjukdomar och ett kastväsende och omodernt jordbruk som håller dem kvar där. Detta är också sant, om än inte lika extremt, i medelinkomstländer som Thailand – där finns många fattiga, men andelen som klarar sig någorlunda i de snabbväxande delarna av landet är större än i de två stora jättarna.
27,5% av Indiens över 1,1 miljard invånare lever under fattigdomsstrecket enligt världsbanken. Indien är ett extremt exempel på ojämlikhet inom ett och samma land, och trots att ekonomin tagit stora kliv framåt och flera högteknologiska sektorer kunnat utvecklas där, är det andra sidan av myntet att en form av livegenskap bitit sig fast i landets väldiga lantliga regioner. Jordbrukare som på pappret är arrendatorer blir under krisår så skuldsatta och under de lokala landägarnas våld att de i princip är förslavade och bundna till marken de jobbar på. Lantbruksbefolkningen är generellt sett oerhört utsatt, speciellt de som inte lever i direkt anslutning till de snabbt växande och dynamiska stora städerna. Läskunnigheten i sådana områden är mycket låg, och kastsystemet ligger som en våt filt över utvecklingen i många avskilda trakter, speciellt de s.k. ”stamområden” där folken framlever i närmast medeltida armod – analfabetiskt jordlösa utan tillgång till infrastruktur och kommunikationer.
http://www.youtube.com/watch?v=wGP6OwoRl3o
Barn som tigger på gatorna är en stereotyp bild av fattigdomen i Indien, och ett symptom för den armod som följt med in i städerna där jättelika slumområden vuxit upp utan avlopp, rinnande vatten för hushållen och allmänt usla sanitära förhållanden.
Just tillgången till vatten och avlopp är ett enormt problem i landet, och en källa till ständiga sjukdomsutbrott och höjd barnadödlighet. Endast 31% av Indiens befolkning har tillgång till riktiga toaletter.
http://www.youtube.com/watch?v=orIFs72HGmM&feature=related
Det finns länder i Asien, främst Japan och Sydkorea men också t.ex. Singapore, som tillhör de rikaste i världen. Deras fattigdomsproblem är samma som Europas länder eller USAs – en marginaliserad del av befolkningen saknar tillgång till sina länders moderna möjligheter, utan att de för den skulle lever i ständigt hot att svälta ihjäl. Fattigdomsgränsen i Japan är t.ex. 22 000 USD (154 000 SEK) per familj på 4 om året, en dröm om en dröm för de flesta Indier. Samtliga har dessa länder också någon form av system för att tackla den värsta fattigdomen. Men liksom hos oss saknas förstås inte Bostadslösa eller familjer som knappt hankar sig fram och saknar möjlighet att köpa nya kläder.
Asien har också några märkliga statsbildningar som tillhör de mest förtryckande i världen, och där fattigdomen som av en händelse är enormt hög. Burma och Nordkorea är två bisarra länder om vilka inte mycket är känt utom just att stora delar av befolkningen lever i yttersta armod. Ingenstans är linjen mellan fattigdom och välstånd kanske så stark ifråga om stater som mellan Nord- och Sydkorea, som utgör ett fantastiskt åskådningsexempel på hur politiska system kan påverka utsträckningen och arten av fattigdom.
Sydkorea började sin existens som den fattigare av de två koreanska staterna. Industrierna fanns i norr, och södern var länge ett mer agrart, semifeodalt och av diktatur rivet land. Men efter landets demokratisering från slutet av 1970-talet och framåt steg välståndets snabbt. Sydkorea har den intressanta distinktionen att ha uppnått varje u-lands dröm och är nu ett välutvecklat land, en OECD-ekonomi, med storindustrier som Hyundai, Samsung och Daewoo. BNP per kapita för dess strax under 50 miljoner invånare är ca 24 000 USD per år.
Vad är väl en natt i Seoul...
Där finns förstås fattigdom, men det är ett välfärdslands fattigdom. Ca 15% av befolkningen lever under den officiella fattigdomsgränsen, som ligger på runt 12 000 USD per år, eller 84 000 SEK per familj och år. Sydkorea har dock starka fackföreningar och ett utbyggt nät av kyrkor och välgörenhetsinrättningar – att vara fattig är ingen picknick, men liksom i Sverige eller Storbrittanien finns stöd att få, och vägar ut.
http://www.youtube.com/watch?v=_LAuuh4M-dc&feature=related
Ingen utgång utom en livsfarlig flykt eller döden är möjlig i Nordkorea, världens mest slutna och repressiva land, och händelsevis också ett utfattigt konkursbo. BNP per kapita är inte ens en tiondel av Syds: 1700 USD per kapita och år.
mot storstadens puls i Nordkorea?
Efter en början som den mer industrialiserade av de två tog det den bisarra kommunistdiktaturen mindre än en generation att köra landet fullständigt i diket, och med Sovjetunionens sönderfall föll botten helt ur Nordkoreas ekonomi. Skillnaden mot det moderna Sydkorea är synlig med blotta ögat från rymden – se satellitfotot över skillnaden i elektrifieringsgrad.
Miljoner har svultit ihjäl i Nordkorea sedan 1990-talet, när ett helt sönderslaget sovjetstylat kollektivt jordbruk utan tillgång till gödningsmedel eller moderna maskiner skall försöka föda en befolkning på miljoner samtidigt som mycket av vad som faktiskt produceras tas av staten för att föda en liten elit, samt för den absurt överdimensionerade armén. Undernäringen är allmän, och vore det inte för utländskt bistånd, mest faktiskt från ärkefienden Sydkorea, skulle miljoner till dö av svält.
http://www.youtube.com/watch?v=Yu0YdK3I45I
Nästa del i denna serie skall ta upp Fattigdomen i Afrika
Denna Artikelserie skrevs för publicering i Utblick Magazins och Utrikespolitiska Föreningen i Göteborgs Webb
←Klicka på bild för del 2 av Serien: Fattigdomen i Rika Länder
Del 4 i Serien: Fattigdomen i Afrika→
———————————————————–
Del 2 i artikelserie om Fattigdomen tar upp
Fattigdom i rika länder är ett mångfacetterat fenomen, och aktualiserar problemet med definitioner, som framgår t.ex av följande jämförelse mellan OECD-länder eller jämförelse mellan relativ fattigdom mellan USA & Europeiska länder nedan(se blogginlägg i Dick Erixons blogg).
En europeisk eller japansk uteliggare är fattig på liknande sätt som en i Indien. Men vad som åsyftas med fattigdom i rika länder är oftast mer subtila former av nöd – inte ren svält, men en brist på förmåga att klara sig själv, att planera för framtiden och att få nödvändiga omkostnader som bostad, el, mat och annat att gå ihop med inkomsterna. Fattiga i rika länder kan inte köpa nya kläder, inte åka någonstans, har svårt att klara sina hushållsräkningar eller ha råd med nödvändiga mediciner och behöver generellt sociala bidrag och välgörenhet för att sörja för sina barn eller inte hamna på gatan. Fattigdomen är olikt i utvecklingsländer inte lika kopplad till jordbrukssektorn, och har en starkare koppling till tillgången på arbete inom industri- och tjänstesektorn.
17 %, en sjättedel av befolkningen i EU-länderna, lever under fattigdomsgränsen med sociala bidrag – 80 miljoner människor. Barn och pensionärer är överrepresenterade, med 19 miljoner barn som lever under fattigdomsstrecket. Europas fattigdomsgräns räknas generellt som ett hushåll som lever under 60% av medianinkomsten i varje land. Europa kännetecknas således av stora skillnader ifråga om fattigdomens nivå. I Tyskland ligger fattigdomsgränsen strax över 140 000 SEK medan den i Rumänien är knappt 19 000 SEK per år.
Fungerar inte fönstret? se One third of Europe will be in poverty 2025
I Europa håller sig de många länderna tyvärr ofta med olika definitioner av vissa nyckeltal. Hemlöshet t.ex. Siffror från 3 till 4,5 miljoner ges för EUs hemlösa, med de högre siffrorna med en vidare definition av vad som skulle utgöra hemlöshet. Det skulle i så fall motsvara ca 0,9 % av Europas befolkning på strax över 500 miljoner.De sociala skyddsnäten i de västeuropeiska EU-länderna, såsom allmän sjukförsäkring, minskar fattigdomens verkningar, och lyfter bort över en tredjedel av befolkningen över fattigdomsgränsen. Men även här finns en grupp människor som saknar allt, sover på gatan och är helt beroende av välgörenhet för sin dagliga överlevnad.
I de fattigare länderna som Rumänien eller Bulgarien är omständigheterna hårdare, med en större del av de fattiga på överlevnadsgränsen och boende i improviserade bostäder eller på gatorna. Situationen för Europas romer är t.ex. en fattigdomsbomb med en hel folkgrupp som har låg utbildning, medelinkomst långt under snitten för medlemsländerna och ofta brist på vettig bostad.
http://www.youtube.com/watch?v=EmLUp2_h50c
Östblockets fall i början av 1990-talet ledde till en återkomst av fattigdomen i östra Europa. De vidgade klyftorna tillsammans med de statliga subventionernas avskaffande, som i någon mån kompenserat för den lägre inkomstnivån i de länderna, ledde till att miljoner pensionärer och folk på landet kastades ut i fattigdom. Många omoderna industrier, icke konkurrenskraftiga som de var, fick slå igen och arbetslösheten steg drastiskt. Medellönerna har därefter ökat en hel del i flera länder – men ökade klyftor har gjort att stora grupper inte alls hänger med i välståndsutvecklingen.
I de ekonomiska krisernas Europa får nu en mängs människor erfara hur de åter sjunker ner i fattigdom som de trodde sig ha lämnat bakom sig. Grekland och Portugal har sådana ekonomiska problem att levnadsstandarden för många kommer att sjunka, och en utbredd nyfattigdom kan redan anas.
Sveriges andel fattiga är, om någon nu trodde något annat, inte mindre än ca 6,5 % enligt FNs Human development Index. Sverige har dock en låg Gini-koefficient över sociala klyftor, med låg barndödlighet och en hög levnadsstandard och många sociala mekanismer på plats för att ta den värsta udden av fattigdomen. Det är värre att vara fattig i Liberia, det är ett som är klart – men knappast någon sinekur här heller, som alla siffror på sämre psykisk och fysisk hälsa för fattiga tydligt visar. Och Sveriges inkomstklyftor ökar dessutom– se http://www.economist.com/blogs/dailychart/2011/12/incomes
Kortfilm om bostadslösa i Göteborg 2010
Fattigdomströskeln i USA är ca 157 000 kronor (22 000 USD) för en familj med två vuxna och två barn. Det är en inte så många länder som har en så pass hög nominell fattigdomströskel. Men i USA är levnadsomkostnaderna, såsom bostad, värme och el höga och de sociala nätverken svaga – mediciner, sjukvård, barn- och äldreomsorg och utbildning samt försäkringar är till stora delar privatiserade eller avgiftsbelagda och icke subventionerade, så redan dessa system drar mycket av hushållens inkomst. Många människor har mycket svårt att få ekonomin att gå runt och måste t.ex. leva utan sjukförsäkring. Fattiga människor i USA kan ansöka om socialbidrag, som dock ofta kommer i form av matkuponger eller i natura – generella bidragssystem saknas i många delstater, vilket tvingar folk att lita på de många (skattebefriade) välgörenhetsorganisationerna.
http://www.youtube.com/watch?v=ReFcg6TZ-bg&feature=related
USA har en för industrialiserade länder märkvärdigt hög andel människor utan inkomst som har svårt att någonsin få ett vanligt lönearbete – hemlösa och fängelsebefolkning utgör t.ex. en unikt hög andel av befolkningen. Uppemot 1,2 %, 3,5 miljoner människor, upplever hemlöshet varje år i USA, varav en allt högre andel permanent. Den högsta andelen någonstans i världen, 2,2 miljoner människor, ruttnar i landets fängelser.
Fattigdomen stiger nu märkbart i USA – 46,2 miljoner människor lever i fattigdom, den högsta mängden sedan mätningar startade. Var sjätte människa är fattig. Hälften av dem, över 20 miljoner, lever under halva fattigdomsgränsen, definitionen av extrem fattigdom. Fattigdom är överrepresenterad bland barn: mer än vart femte barn, runt 22%, lever fattigt. Där finns också en stark korrelation med ras – bland svarta och latinamerikaner är 25 procent fattiga. Det finns också ett könsgap på 2 % till kvinnors nackdel, vilken tenderar att förvärras ihop med rasskillnaderna. 2008 var 26,5 % av svarta kvinnor fattiga, mot 22,3 % svarta män.
http://www.youtube.com/watch?v=wLdN7h3ABTs
Sett i relativa termer har USAs fattigdomsproblem ökat än mer. Trenden de senaste decennierna är att rikedom i form av ägande koncentrerats bland de redan välbeställda, medan lönerna bland de lägre inkomstsegmenten inte alls stigit i takt med produktiviteten.
Efter att ha minskat från 50-talet till ca 1975 har fattigdomen i USA parkerat på mellan 10-15%. Men sedan sedan år 2000 har detta tak brutits, och nu är uppemot 16% av befolkningen antingen arbetslös eller undersysselsatt (i ofrivilligt deltidsarbete). Krisen i fastighetssektorn har gjort att många förlorat sina hem och gjort problemen ännu mer akuta. Nästan hälften av befolkningen är i dagsläget antingen fattiga eller låginkomstagare. Fattigdomen drabbar inte bara privatpersoner utan även det allmänna, både federala program, delstater och counties (ung. kommuner) vilkas skattebaser urholkas. Detta har en lång historia i ett USA där det finns ett motstånd mot allmänt finansierade funktioner, speciellt sådana som kommer just fattiga till del. Som en starkt affärs- och konsumtionsorienterad, gör-det-själv-inriktad kultur har USA märkvärdigt liten förståelse för universell välfärd, och närvaron av en ständig grupp med tiotals miljoner fattiga mitt bland en enorm rikedom har inte getts speciellt mycket uppmärksamhet genom åren.
http://www.youtube.com/watch?v=LmrfiPi4H20&feature=related
Själva ordet, eller konceptet ”fattigdom” är således fortfarande väldigt känsligt i USA, där den speciella diskurs som råder gjort det möjligt att anklaga kritiker av den rådande situationen för att ”hetsa till klasskrig” redan för att de omnämner faktum att det finns fattiga medborgare. Men samhällsdebatten i USA har de senaste åren börjat svänga till att ta upp frågor om fattigdom mer och mer, i takt med att allt bredare grupper av människor förlorat sina heltidsjobb och i ännu högre grad sina hem.
Japan är den utan jämförelse rikaste nationen i Asien, en ekonomisk stormakt i paritet med USA eller EUs rikare medlemsstater. Deras fattigdomsproblem ser också snarlikt ut, även om det inte alltid varit så. Tills för några decennier sedan fanns knappt någon arbetslöshet i Japan, och hemlösheten var ett minimalt problem. Nu, med en ekonomi som har växt obefintligt sedan 1990-talet, har arbetslösheten återvänt. 16 % av befolkningen lever numera under landets fattigdomsgräns, ett sorgligt rekord. Hemlösa kantar tunnelbanorna och gatorna i det högteknologiska landet. En omständighet som också börjar bli tydlig är hur den japanska ojämlikheten mellan könen slår – kvinnor är markerat överrepresenterade som andel av de nya fattiga, och så många som var tredje ensamstående kvinna räknas som fattig.
http://www.youtube.com/watch?v=OyKAkrd86mk
FNs Human Development Index sätter fattigdomen i Australien på nivån 14% – en fattigdomsnivå lik andra utvecklade länder, men på en standard väl över den för sina asiatiska grannars. I Australien har debatten om just absoluta kontra relativa fattigdomstal gett effekten att statistiken är tämligen dålig på området. Att ca 16% lever på socialbidrag verkar dock peka på att fattigdomen minst är på den nivå FN pekar på. Det är väl känt att en betydande andel av den australiska ursprungsbefolkningen, aboriginerna, lever i svår fattigdom på ett sätt som är snarlik Europas Romer. Detta är en fråga som är mycket brännbar i Australien, där det rests krav på kompensation till aboriginerna för den behandling de fått utstå i de vitas händer de senaste 100 åren. Här ser man hur fattigdomen griper in med andra faktorer som ras. Men även bland vita Australier finns fattigdom, med arbetslöshet på 5,6 % och hemlöshet på över 100 000 personer av ca 22 miljoner. En märkligt och för Australien generande omständighet är att andelen fattiga bland människor med funktionshinder är så stort, värre än för något annat rikt land.
Denna Artikelserie skrevs för publicering i Utblick Magazins och Utrikespolitiska Föreningen i Göteborgs Webb
←Klicka på bild för del 1 av Serien: Absolut eller Relativ Fattigdom
Klicka för del 3: Fattigdomen i Asien →
———————————————————–
Europa
USA
Japan
Australien
Närhelst pengar diskuteras, följer ett begrepp med även om det inte nämns. Alltid närvarande som ett hot även mitt bland de mest slösande materiella och resurser eller en bister verklighet för hela nationer och befolkningar: frånvaron av pengar och den välfärd och de materiella tillgångar som är nödvändiga för ett värdigt liv. Rikedomens mörka skugga,
Vi lever i ett rikt land, en av de säkraste i världen med hänsyn till risken att hamna i armod. För många är fattigdom något de inte tänker på eller känns väldigt fjärran. Deras bild av fattiga kommer från svältande människor i Afrika, möjligen uteliggaren man skymtat i storstaden eller på TV. Men fattigdomen är en bister, livshotande realitet för miljarder människor i världen. Och även i de mest genomplanerade moderna samhällen finns stora grupper som står utestängda från de löften som konsumtion och samhällsplanering ställer ut för medborgarna, på grund av brist på inkomster.
Fattigdom är dock ett delvis problematiskt begrepp. Bortsett från de uppenbara fallen där folk inte ens har tak över huvudet finns djupa ideologiska stridsfrågor inbakade i hur man väljer att definiera och tackla fattigdom. Många åtgärder och politiskt fattade strategier för att minska fattigdom är också omstridda, liksom de moraliska implikationerna av hur allvarligt man tar på fattigdom, både internationellt och inom ett land.
Fattigdom kommer ofta att uttryckas i form av andra problem som svält, hälsa, rätt till utbildning och så vidare. Men är fattigdomen ett resultat av dåliga levnadsförutsättningar eller roten till dem? Fattigdom kan ibland vara ett övergående fenomen, en fas som folk går igenom men kan lyfta sig ut, men fattigdom kan också vara permanent hos vissa grupper. Vilken av dessa faktorer man väljer att lyfta fram vid behandlingen av fattigdom kan ge vitt skilda strategier för att komma åt problemet. Det kan gälla både inom ett land, i form av t.ex. i frågan om socialbidrag, och internationellt, när man diskuterar bistånd eller handel. Regeringar i vissa länder gör stora ansträngningar för att minska fattigdomen, medan andra mest ägnar sig åt en läpparnas bekännelse, eller är förhindrade att göra något på grund av resursbrist eller beroende av utländskt bistånd.
Relativ eller Absolut Fattigdom
En fråga som är viktig, inte minst när man tillägnar sig fattigdomsstatistik, är om man skall tillämpa ett absolut eller relativt fattigdomsbegrepp. Absolut fattigdom innebär att man sätter en gräns i form av en fast penningsumma och uppskattar hur många som lever på eller under den gränsen, som t.ex. Världsbankens gränsdragningar på 1,25 USD och 2 USD (i konsumentprisindexerade dollar uttryckta i lokal valuta) för extrem respektive ”moderat” fattigdom respektive. Många myndigheter, som Svenska SIDA, använder sig av måttstockar som utgår från de gränserna.
Relativ fattigdom utgår från definitioner av ländernas fattigdom relaterad till landets genomsnittliga eller median inkomstnivå och handlar väldigt mycket om skillnader i inkomst och graden av social grundtrygghet. För rika länder innebär det att människor med tak över huvudet och tillgång till vissa begränsade inkomster måste betraktas som fattiga, eftersom prisnivå och tänkta utgifter utgår från medelinkomsterna, förväntningarna är högre och behoven delvis annorlunda än i fattiga länder.
Det finns flera måttstockar, som GINI-koefficienten eller FNs Human Development Index, (som baseras på läskunnighet, barndödlighet och långtidsarbetslöshet + andelen med mindre än halva medianinkomsten) för inkomstskillnader. GINI-koefficienten har många styrkor, men också nackdelar – den visar på hur inkomstfördelningen i samhällen är utan hänseende på landets inkomstnivåer, funkar på små och stora länder osv. Men den har också nackdelar – nyanser på vilken nivå man startar förloras osv. Men som ett komplement till absoluta tal och räkning av ren BNP per kapita som inte tar någon hänsyn till kostnadsnivåer är de svåra att avvara för en fullödig syn på fattigdomen, speciellt i ett mer utvecklat land.
Den här perspektivskillnaden har bäring t.ex. på debatten i Sverige, där den borgerliga regeringen är anhängare av absoluta fattigdomsdefinitioner, medan vänsteroppositionen hellre åberopar indikatorer på inkomstklyftor, fattigdom. Det finns tyvärr tecken på att inkomstklyftorna i Sverige, som historiskt haft mycket stark ställning ifråga om inkomstfördelning och låg nivå fattigdom, nu ökar påtagligt.
En liten visualisering av vad klyftorna i världen innebär
http://www.youtube.com/watch?v=r6eTr4ldDYg&feature=related
I följande delar av denna lilla sammanställning skall först fattigdomen i olika regioner i världen diskuteras, avslutat av en diskussion om olika perspektiv och faktorer i studiet av fattigdom, som kön, klass, bistånd osv.
Denna Artikelserie skrevs för publicering i Utblick Magazins och Utrikespolitiska Föreningen i Göteborgs Webb
Se del 2 av serien: ”Fattigdom i Rika Länder”→
—————————————-
Globalt & Statistik
Om Arbetet med framsidan till Utblick nr 2/2011.
(Framsidan och de artiklar som den illustrerar publicerades i Utblick nr 2/2011, som finns på nätet i PDF-format i http://www.utblick.org/2011/05/05/1680/ och http://www.utrikespolitiskaforeningen.se/webbtidning.html)
Det började som en improvisation, delvis lite panikartad – det fanns ingen klockren framsida för temat på numret, som var ”Det Digitala Samhället” – hur utveckling av informationsteknologi, nya kommunikationsmöjligheter och sociala medier fundamentalt har förändrat världen. Redaktörn hörde sig för om någon hade idéer. Jag var inte speciellt pigg på att ta mig an det, efter allt jobb jag lade ner på Facebook-artikeln. Men jag hade en idé. Eller snarare, ett löst hopkok av idéer, som kom ut från några av de frågor som berördes av flera artiklar i Utblick, och som var aktuella då: upproret i Egypten, Wikileaks, jordbävningen i Japan…
Vore det inte kul om…?
…man hade alla de där, och försökte visualisera att de liksom hörde samman, bands ihop av den digitala världen genom internet?
Men hur visualiserar man en digital, sammanbunden internet-värld? Om man tänker lite bokstavligt, som barnsliga människor som jag tenderar att göra, så är svaret givet. Det som är globalt illustreras med en…glob.
Tanken var en glob som binder samman det som annars vore enskilt eller disparat. Här kom en idé till mig via just en av de saker som gör det, vilket är poetiskt passande i någon mening. Wikipedia har en intressant logga som består av en glob sammansatt av pusselbitar med tecken från olika alfabet. Kunskapen som bitar som fogas ihop till ett helt, det där är en bild jag gillar. Den fanns på min näthinna när jag funderade på min glob.
Eftersom Internet är en mänsklig konstruktion, inte ett naturfenomen, måste det vara en slags uppenbart konstruerad glob – tanken gick till jordglobar av stålrälsar, eller kanske av CAD-linjer. Och tomrummen i globen kunde fyllas med Internets innehåll, specifikt det som berördes i numret – de nya mötesplatser, i form av sociala medier, nätsökning, sajter för spel och applikationer, nyheter och annat, som bidrar till kommunikation mellan människor.
Så här långt gången hade jag i praktiken tagit på mig att göra jobbet. Jag lämnade mina telefonklotterkladdar och började göra en slags mock-variant, som jag presenterade. Den vann gillande som idé, men behövde mycket ombearbetning, det var ett som var klart. Ett av de input som jag fick från redaktionen var att det var önskvärt att den såg mer ”ritad” ut. Det var en bra poäng.
Det visar hur osofistikerad man kan vara i tanken att jag bokstavligen började just rita de figurer som jag ville skulle vara med – tre personer som i en mening står för olika sidor av de effekter som nätet kan ha. Barack Obama, eftersom hans valkampanj drog stor, många menar avgörande, fördel av gräsrotsaktivism via nätet. Julian Assange, Wikileaks frontfigur, för den enorma storm som rördes upp av Wikileaks läckor och deras undergrävande av staternas informationsmonopol (det här var före hans undflyende från anklagelser om våldtäkt här i Sverige). Hosni Mubarak, eftersom vågen av protester i arabvärlden gjort bruk av nätet för att organisera sig och hålla kontakten och protesterna till mångas förvåning lyckades störta just Egyptens diktator Mubarak.
Det fanns dock en annan orsak: juristhjärnan i mig sade mig också att det kunde vara en idé att skapa frihandsteckningar av Copyright-skäl. Det var ett litet orosmoment som hängde över våra huvuden, att inte bara foton utan de skärmdumpar av hemsidor (inklusive deras logotyper) som jag ville använda i min illustration kunde ge upphov till upphovsrättsintrång (detta kommer att behandlas i ett eget inlägg). Nå, dock har jag svårt att se att någon kan resa anspråk baserat på teckningar. Nedan framgår hur jag gick till väga – jag skissade av från ett foto, sedan tuschades det med penselpennor och därefter lyftes porträttet in och behandlades ytterligare med s.k. cut-out-teknik för att få mer grafisk renhet.
Barack Obama, teckning för omslag Utblick - skiss+tusch
Jag ville också ha med något om naturkatastrofer, eftersom jag senaste åren lagt märke till att just sociala medier kunnat brukas på uppfinningsrika sätt under svåra katastrofer, bl.a. i Chile, i Japan, och även här i Europa vid det isländska vulkanutbrottet. Även här tog jag foton, ritade av dem och körde dem sedan genom en mängd filter. Jag bestämde mig också för att flytta de här sidobilderna till nederkanten, för att på så sätt skapa en större samling och riktning i bilden, och också med tanke på att lämna plats för text och titel för tidningen.
När jag nu tagit ett bestämt tag om designen och dess detaljer började jag tänka om ifråga om min glob. Jag tyckte inte riktigt att stålgloben gjorde fullt bruk av de idéer som jag ville föra fram. Istället slog det mig att man kunde invertera själva globidén – istället för att att vara ett sammahållet helt, med hemsidorna i luckorna, slog det mig att man kunde ta bort den förenande strukturen och låta sidorna hänga i rummet, bildanden en tänkt, istället för en bokstavlig sfär.
I själva verket kunde man låta dem sväva liksom ovanför jorden, så att man fick en idé av ett slags satellitsystem av hemsidor som omvärvade världen… Så förvandlades globen till en sammansatt mängd av bildskärmar, var och en innehållande en hemsidas skärmdump för att symbolisera en viktig nättjänst. Dessa lades ovanför en jord, där jag för skojs skull ritade in ett kabelnystan på världshaven för att symbolisera den infrastuktur som binder det hela samman. Skärmdumparna behandlades med filter för ”ink outlines” som gav dem en mer ”ritad” karaktär, och fogades samman. Med mycket plock och lutande på skärmarna i sektioner som sedan duplicerades och placerades ut fick jag fram en någorlunda symmetrisk, globliknande sammansättning. Lite ”inner & outer glow” på de enskilda skärmarna i photoshop gav den rätta effekten av lysande monitorer.
Du Sköna Sociala Mediavärld, Obama, Mubarak & Assange
Under skärmgloben och jorden står makthavarna och ser på den nya verklighet som illustrationen skall förmedla, en slags meta-inslag i själva bilden. Bakom dem har jag med enkla behandlade (i ”photocopy”-filter för kontrastens skull) bilder på dels vulkanutbrottet på Island (med ett SAS-plan som symboliskt stiger till väders) och siluetter som står under den Egyptiska flaggan, symboliserande ”den Arabiska Vår” som svept undan Mubarak och orsakat huvudbry i Washington.
Det hela verkade ta sig. En bakgrund för de ritade/behandlade elementen var det som kvarstod. Den idé som jag ursprungligen haft om en glob ritad i CAD-linjer kom nu tillbaka fast på ett nytt sätt – genom att rita rymden som ett slags CAD-mönster, istället för stjärnor, skapar man en inbäddning som lyfter fram det digitala igen, som annars kunde tryckas undan av alla kringillustrationer. Genom att böja ett CAD-mönster runt bilden i förgrunden skapades en känsla av rymd, och dessutom med en slags blinkning till uttrycket ”cyberrymd” om nätet. Den gav också en bra bakgrund som kunde komma att behövas för tidningens Titel och rubriker.
Utblick 2/2011 - Framsida i publicerat skick
Det blev inte så dumt alls. Med ännu lite mer tid kunde man kanske ha barbetat bilderna i förgrunden ännu mer och behandlat ljuset bättre, men under förutsättningarna är jag nöjd, och tydligen min redaktör också. Det är min första framsida, ett hästjobb, men väl värt det tycker jag nog.
Hemsidorna som bildade min ”Skärmglob” består av 35 skärmdumpar från följande sajter, från vänster topp och högerut på den numrerade modellen nedan:
Youtube – Störst på Videouppladdning och avlyssning
Sista delen av artikeln om Facebook som publicerades i kortare form i Utblick 2/2011, där de brännbara frågorna om kontroll över kommunikation, brott mot användarvillkoren och censur togs upp.
Facebook har vuxit extremt snabbt de senaste åren, och således blivit en måltavla för kritik från många olika håll, på samma sätt som andra stora IT-företag. Från konspirationsteorier till berättigad kritik av olika funktioner och vägval från företagets sida har olika former av motreaktioner till facebooks utbredning uppstått runtom i världen. Motståndet till Facebook tenderar i praktiken att lägga sig längs 2 huvudlinjer:
Ett tidigt exempel på den första varianten var när vissa brittiska studenters motstånd mot hela ”social-tjänst”-fenomenet som rapporterades redan 2008. De sociala nätverken uppstod ju ursprungligen i högskolevärlden – vad studenterna reagerade på var de många komersiella plojar och events som kom att åtfölja de numera etablerade internetföretagens försök att ”värva” ungdomar på campus.
(http://www.timesonline.co.uk/tol/life_and_style/education/student/student_life/article3152120.ece)
En annan variant är upprop för att avsluta Facebook- konton som framförs av bland annat rörelsen ”Quit Facebook Day” (http://www.quitfacebookday.com/) och som nådde sin kulmen år 2010. Hittills har sådana aktioner haft ringa effekt – idén att man skulle bojkotta Facebook på någon slags allmän eller principiell basis har antagligen samma chans till framgång som att försöka hejda utbredningen av Windows på sin tid. Vad som skulle krävas är alternativ till Facebook.
Mer bitande, och med gensvar hos viktigare grupper av användare av IT-tjänster, är därför att Facebook, likt andra stora aktörer som Microsoft på sin tid, anklagats för att dra nytta av en dominerande ställning för att utestänga eventuella rivaler. Det har rapporterats på diverse fora på internet att vissa meddelanden tenderar att ”försvinna” i samtal och meddelanden över Facebook, och att hänvisningar och länkar till olika kontroversiella gruppers Facebook-grupper ”tas bort” på nätet. (Se http://current.com/technology/92826725_make-facebook-angry-and-they-ll-censor-you-into-oblivion.htm)
Jan Fredrikson bedyrar att man inte har några sådana filter, och att det skulle bryta mot företagets strävan om öppenhet att diskutera fritt på Facebook. ”Så länge användare och annonsörer följer de regler som finns officellt dokumenterade på sajten”.
Det här har varit företagets linje hela tiden, och Facebook har som visats (i del 2 i denna artikel) haft viss framgång med hålla en rågång mot staters och andra kommersiella aktörers inblandning i sina tjänster och användaruppgifter.
Men oron kvarstår, och aktuliseras då och då av nya incidenter. Se t.ex. facebooks reaktion på den avledda sidan ”Lamebook”, som tar upp roliga eller dråpliga inlägg och diskussioner på Facebook (http://www.lamebook.com/). Facebook skulle ha kunnat betrakta sidan som en form av ”tribute”, och i vart fall insett att sidan knappast skadat facebook som varumärke utan snarast presenterar tjänsten som en area där smålustiga och komiska saker sker. Men så gjorde man inte, utan på typiskt humorbefriat amerikanskt-copyright-juridiskt manér valde man att blockera all trafik till Lamebook (Facebooks hantering omtalades bl.a. i http://current.com/1sn454c).
Facebooks agerande gentemot sina allt fler och mångskiftande användare är således en källa till konflikter. Det är ironiskt att Facebook, som lyfts fram som ett instrument för fritt meningsutbyte och hyllats av demonstranter från Sanaa till Marrakech, själva censurerar sina användare och tar bort eller blockerar material på sin tjänst.
Anklagelserna om censur har framför allt tagit fasta på Facebooks tillämpning av sina användarvillkor. Hotet från sådant som misstänkt barnpornografi (Facebook har ju en åldergräns på 13 år) eller mordhot som kan sättas i verket via FB ses som det värsta hotet mot varumärket. Det är, enligt Facebook, för att undvika att dränkas av pornografi och motverka en brutalisering av umgänget på tjänsten som man har valt att tolka användarvillkoren för tjänsten väldigt strikt. Facebooks instrument för att åtgärda brott mot användarvillkoren har generellt sett varit att spärra uppläggningen av nytt material eller avsluta konton. Facebook avlägsnar varje dag någonting runt 20 000 profiler från sin tjänst för brott mot användarvillkoren, främst för spridande av skräppost och annat olämpligt material samt brott mot åldersgränserna.
Någon diskussion om att använda sig av t.ex. säkerhetsinställningarna som ett styrinstrument för olika former av material som läggs upp och som potentiellt kan anses som stötande av vissa användare är dock inte aktuell för Facebooks sida. När detta kommer på tal framkallar det inledningsvis en viss krampaktighet från deras representants sida. ”Information som strider mot användarvillkoren hör inte hemma på Facebook oavsett hur individer ställt in sina säkerhetsinställningar. Facebook har utformat tydliga regler för användningen. De handläggare som avgör huruvida åtgärder ska tas mot inkommnade anmälningar utgår från dem.”
Jan Fredriksson fortsätter med att berätta att handläggningen av brotten mot användarvillkor är centraliserad, samlad till två enheter i Palo Alto respektive Dublin, som kikar igenom dem och avgör om de skall leda till olika följder. De teamen administrerar alltså tiotusentals ärenden som kan leda till uteslutning, per dag.
Oftast rör sig kontroverser runt Facebook om specifikt material eller snarare reaktioner till sådant, och kan då ha beydande effekt. För att få vetskap om stötande innehåll är Facebook beroende av att folk anmäler bilder eller länkar, vilka sedan prövas mot reglerna. Men sådana anmälare, som kan befinna sig var som helst i världen, kan ha en syn på det anmälda materialet som i sig kan leda, och har lett, till problem.
I Pakistan t.ex. begärdes det att hela tjänsten skulle spärras av i efterdyningarna till Muhammed–karikatyrkontroversen, eftersom länkar fanns som pekade mot de tidningar och andra som visat teckningarna ifråga (t.ex. Jyllandsposten). De bilderna var inte olagliga eller kunde anses vara hets, och de befann sig inte ens på Facebooks egen sida. Ändå riktades krav, och en hätsk reaktion, mot Facebook.
En annan kontrovers var de anmälningar om uppvigling till våld som uppstod kring Facebooksidan ”Palestinian Intifada” och föranledde Facebook att stänga av sidan. Nya sidor på samma tema har dock kommit upp, och satt Facebook i den obekväma sitsen att övervaka att en viss, av många omfattad, politisk åsiktsriktning inte skall få förekomma på dess tjänst utan att totalförbjuda och därmed dra på sig kritik, och möjligtvis stämningar, från alla håll. Damned if you do, damned if you don’t.
(se http://www.theatlanticwire.com/technology/2011/03/facebooks-middle-east-censorship-problem/36186/).
Många har misstänkt att rädslan för att röra upp en opinion (konservativ sådan) och möjliga stämningar ligger bakom en incident nyligen i Sverige och Danmark där bilder av konstverk föreställande nakenhet från så långt tillbaka som hundra år sedan (det aktuella fallet rörde en målning av Anders Zorn) togs bort och användaren spärrades. Men andra lika nakna konstverk släpps igenom, helt enkelt för att de inte anmäls.
Miljoner människor publicerar semesterbilder på Facebook med alla möjliga nakna saker i bild, från badande med minimalt med kläder till sakral konst, Där finns t.ex en egen Facebookgrupp tillägnad studien av Michelangelos berömda David, världens mest berömda manliga nakenstaty. Om Zorn skall omges av restriktioner åpå Facebook, varför inte David? Det finns berättigade frågor om Facebooks policy – dess tilld et yttre ”raka” principer kracklererar snabbt när man börjar granska hur olika fall bedöms.
Godkänd kyss enligt Facebook...
Som av en ironisk händelse kom dagen efter min intervju Facebook att lyfta bannlysningen av en engelsk grupp där det fanns ett foto av två (påklädda) män som kysser varandra. Bilden hade förstås anmälts, och tagits ner – men omprövades, eftersom den inte kunde sägas bryta mot reglerna. Men trots att homosexualitet hos många framkallar minst lika stort avståndstagande som vanhelgelse, bestämde sig trots allt Facebook för att där var det inte i deras intresse av att framstå som homofoba. Men det är inte alltid lätt för en utomstående att skönja den principiella linjen bakom att en 100-årig dalkulla bannlyses men inte den ännu naknare David, eller att kyssande unga män skulle vara känsligare än män och kvinnor som hånglar halvnakna.
...men kanske inte den här?
Jag frågar Jan Fredrikson om det inte en finns en risk att godtycke kommer att råda? Och en risk för okynnesanmälningar som får konsekvenser för informationsutbyte som är helt ofarligt? Museer och utbildningsanstalter som vill upplysa om sin verksamhet kan i ett sådant system rankas bredvid pedofiler. Jan Fredriksson medger att intresset av att administrera en så stor sida med användare över hela världen trots allt kan komma att leda till att vissa beslut ifrågasätts.
”Vi måste vara väldigt, väldigt noga med att hålla på användarvillkoren, och i princip ha ingen tolerans mot överträdelser, eftersom det är enda sättet att upprätthålla en så stor tjänst, med så många användare”
Mer om Facebook och dess tveksamma inställning till egen censur av material och länkar finns bl.a. i http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=478&artikel=4488968, http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=1646&artikel=4463163. Att det också provocerat fram en slags motreaktion framgår också av inlägget på denna blogg https://paulusindomitus.wordpress.com/2011/03/24/nytt-fran-dumskallarnas-konspiration-facebooks-censurbyra-och-zorn/, som intressant nog aktualiserats av Fotografiska Museets utställning med Robert Mapplethorpe, se http://www.thelocal.se/34590/20110627/, http://www.mediesverige.se/2011/06/23/fotografiska-utmanar-facebooks-censur/ och Svds Jenny Maria Nilssonn apropå Facebooks prydhet i http://www.svd.se/kultur/tramsig-prydhet_6282712.svd
Hur är det med säkerheten och integritetskyddet för anknutna länkar och annat externt material?
”Facebook hanterar innehållet på plattformen. Facebook förutsätter att de webbsidor som vill vara förknippade med sajten följer de villkor som finns.” säger Jan Fredriksson, men medger också att Facebook för säkerhets skull håller sig med vissa filter gentemot material som via automatisk länkning postas på en Facebook-sida från andra sidor, filter som kan tänkas rensa bilder eller inkommande texter baserade på olyckliga ordval, oavsett vilket det faktiska innehållet är.
(Undertecknad har själv varit med om att helt oskyliga länkar, t.ex till bilder från Vitorio de Sicas film ”Giftas på Italienska” censurerats, se ett annat exempel på censurerade länkar i http://www.theusr.org/p/58)
Facebooks dilemma ifråga om censur tydliggörs av flera uppmärksammade händelser och tillfällen där det tvärtom varit just den allmänna åtkomsten och tillgänligheten av information på Facebook som ställt till problem. Frågorna om åtkomst på Facebook har aktualiserats av en mängd rättsfall och övergrepp som skett mot olika privatpersoner på sistone. De här händelserna kretsar kring det missbruk eller de negativa reaktioner som kan följa av all information som numera, påhejat av Facebook själva, läggs upp på tjänsten.
Facebook har gått mot att allt mer upplagt material ska vara tillgänglig, inte bara för de som har åtkomst till tjänsten utan även andra. Detta framkallade starka protester t.ex. när Facebook lanserade sin uppdaterade version med nya säkerhetsinställningar (s.k. ”Privacy Settings”), där användare förlorade kontroll över vad som var synligt av hans eller hennes Facebook-konto från nätet, samt förmågan att dölja visst innehåll även från ”vänner” inifrån tjänsten. Säkerhetsinställningarna, som skulle kunna användas för skikta innehållet i en profil och folks kontakter har dock tvärtom marginaliserats och förlorat i styrka.
Följande sammanställning från the Electronic Frontier Foundation (http://www.eff.org/), som bevakar frågor om integritet på nätet, listar utvecklingen av Facebooks säkerhetsinställningar och integritetsskydd och kommer till slutsatsen med tiden eroderats – se https://www.eff.org/deeplinks/2010/04/facebook-timeline
I en liten avstickare kunde man fråga sig hurivuda en sådan skiktning borde undersökas mer av Facebook själva då det är en ofta citerad anledning till att folk slutar använda Facebook. De som ”trappar av” från Facebook anger ofta att mängden meddelanden från alla ”vän”-kontakter gör tjänsten helt oöverskådlig och fylld av nonsens, från vilket man mödosamt och tidsödande måste plocka upp de få guldkornen.
Men vad som uppmärksammats mer är följderna av att vem som helst kan gå in i en Facebookprofil och titta på alla foton m.m. som läggs upp där. Och reagera på dem, ibland på drastiska sätt. Drev och trakasserier av olika slag är ett välkänt fenomen på MSN Messanger, men numera finns exempel även Facebook – se t.ex det Facebook-drev som startats mot den iofs klandervärde rektorn på en skola där mobbning mot en elev kunde fortgå (klicka på bilden för länk)
Ett fall av rena trakasseriern är det nyligen avslutade rättsfallet där ett par flickor som hämnades på socialsekreterare genom att lägga upp en falsk, komprometterande Facebook-profil. Sveriges Television. De fälldes för ofredande och dömdes till ungdomsvård (se http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=4570981, Svd http://www.svd.se/nyheter/inrikes/ungdomsvard-for-falsk-facebookprofil_6277886.svd, DN http://www.dn.se/nyheter/sverige/ungdomsvard-for-falsk-facebookprofil, Smålandsposten http://www.smp.se/nyheter/vaxjo/flickorna-hamnades-pa-socialsekreterare(2837381).gm?utm_source=feedburner&utm_medium=feed&utm_campaign=Feed%3A+smp-nyheter+%28SMP+Nyheter%29).
Det nyligen avslutade (efter min intervju) ”Rektor-målet” här i Sverige är det kanske tydligaste fallet: en rektor som lade upp privata bilder på Facebook sparkades för att dessa skulle göra honom ”olämplig” som ansvarig för en skola. Rektorn fick rätt i domstol, dvs. det ansågs att arbetgivaren inte haft rätt att sparka honom enbart med härledning från hans facebook-profil. Men det har slutgiltigt satt luppen för vilka följder publiceringar på Facebook kan få. Frågan rapporterades ymnigt när utslaget nyligen kom: se i Sveriges Radio http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=98&artikel=4569947, http://sverigesradio.se/sida/default.aspx?programid=1646, och http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=4570981, DN http://www.dn.se/nyheter/sverige/dom-om-rektors-facebook, Aftonbladet http://www.aftonbladet.se/nyheter/article11880305.ab, Expressen http://www.expressen.se/nyheter/1.2479149/forsta-facebook-malet-avgjort, Norrländska Socialdemokraten http://www.nsd.se/nyheter/artikel.aspx?ArticleId=6239743
Insikten att facebooks bedömningar av dessa frågor kan komma att upplevas av många som en form av censur och att oväntade situationer kan uppstå som kan utmana deras sätt att förhålla sig till frågor om integritet och säkerhet tycks dock ändå finnas på sina håll inom Facebook. Jan Fredriksson nämner själv problemen med minnessidor, dvs. Facebookprofiler som tillhör människor som har dött. Det där har varit en stridsfråga i USA, där anhöriga har menat att Facebook inte velat avsluta sidor som tillhört döda personer (klicka bild för Länk till Facebooks egen blog om frågan)
”Det där är inte lätt. Till vem skall vi ge rätten att ta ner någon annans konto, och styrka att den är död? Är det maken eller andra nära släktingar? Och hur kan vi veta att den personen verkligen är den närmaste, och inte andra invänder?”
Mot slutet kom vårt samtal att kretsa kring frågan om inte Facebook skulle kunna tänka sig att satsa på en mer… tja, mänsklig process, en handläggning där t.ex. anmälda också kan ges tillfälle att bemöta en anmälan, folk identifiera sig och man kanske kunde ta mer hänsyn till var den som lägger upp respektive invänder mot innehåll finns. På det svarar Jan Fredrikson lite svävande:
”Joo – men samtidigt pågår en utveckling – vem vet hur det hela ser ut om några år.”
Först efter att min intervju med Jan Fredriksson avslutats slog det mig att det sista uttalandet kunde avse både en utveckling av normerna för kommunikation på nätet eller en teknisk utveckling som tillåter mer grannlaga hantering.
Jag tog dock farväl med insikten att det inte bara är för att många människor lokalt, men spritt över världen, använder tjänsten som man kan peka på dess betydelse för en ökad globalisering. Genom sitt blotta sätt att fungera, med sina annonser och sina användarvillkor, sina funktioner och sitt identifierande av användarna, förenar Facebook folk över världen på mer subtila sätt. Och att det är värt att hålla ögonen på. Vare sig i Kairo eller LA, i Göteborg eller Valparaizo, kommer olika syn och regleringar kring hädelse, sexualitet, integritet och död att komma i kontakt med Facebooks regler och dess ambitioner att växa, och innesluta så många som möjligt i sin famn där vi alla kan finna varandra och bli ”vänner” på nätet .
←klicka bild för föregående del ”Facebook – Artikel i Utblick och vidare funderingar, del 2. Kriser, Katastrofer och Statsingripanden”
———————————————
Lång och relativt bred i anslaget som Facebook-artikeln var, fanns det frågor som inte togs upp. En är de senaste rönen och observationerna kring hur upplagda utrop brukar vara rätt ytliga rent allmänt – svåra frågor om religion, klass, hur man egentligen mår eller verkliga problem i livet är, om inte frånvarande, så starkt underrepresenterade. Facebook utvecklas därmed till ett skyltfönster för ett glättigt och tillrättalagt liv med idel positiva poster blandat med möjligen lite gnäll på vädret och en missad buss. En annan sak är Faceboook-användandet på arbetstid, som då och då tas upp som en distraherande sak som sägs sänka effektiviteten. Dessa och ett flertal frågor om facebook-vanor tas upp i t.ex SR-programmet http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=1637&artikel=4555726. Allmänt om jobb & privatliv och Facebooks inverkan på det behandlas också i http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=3824861.
Fortsättning på artikeln om Facebook, en redigerad version av vilken publicerades i Utblick 2/2011, med belysning av Facebooks roll vid Kriser och Katastrofer runtom i världen, samt hur Facebook blir en identiferande tjänst, med stort inflytande över de profiler som användarna lägger upp.
En av effekterna av Facebook är att det har spritt ett mer regelbundet bruk av Internet och gjort människor mer nåbara. Folk som har ett konto och kopplar en fungerande emailadress till den kan alltid nås, även om man kan få vänta på svar. Redan för några år sedan noterades det att Facebook blev ett redskap för att återknyta kontakt med människor som man kanske inte mötte till vardags men som man kunde hålla viss kontakt med då och då – t.ex gamla klasskamrater.
Den här förmågan att knyta samman grupper av folk vilka man känner olika väl, eller som kanske inte vet om att de har något gemensamt, har på senare år kommit att få en roll vid kriser och katastrofer runtom i världen, där inte minst Facebook hjälpt till att sammanföra människor på i vissa fall helt nya sätt.
Notera av ovan hur det spelar mer och mer roll att Facebook nu anpassar sig till Mobiliteten – att folk alltmer surfar med sina mobiltelefoner, speciellt s.k. smartphones, istället för från fasta datorer. ”Vi noterar att användningen av tjänsten på smartphones blir alltmer lik användningen på datorer, och har lanserat anpassade funktioner för Iphone och Androidbaserade smartphones”. Facebooks fysiska närvaro växer därmed, och folk kan ännu oftare nå tjänsten, även under rörelse.
En tjänst av Facebooks spridning kan inte undgå att ådra sig uppmärksamhet från regeringar som vill kontrollera eller censurera bruket av internet.Facebook har i likhet med andra sajter som förmedlar någorlunda öppen kontakt människor emellan, sagts ha en befriande verkan inte minst i auktoritära samhällen. Detta skulle också bevisas av t.ex. Irans, Syriens och Folkrepubliken Kinas regeringar har svarat med att begränsa eller förbjuda bruket av Facebook. Kinas fall är intressant, eftersom principen där är att tillåta etablering av kommunikationsföretag, bara dessa underordnar sig de starka krav på toppstyrning och övervakning som sker inom ramen för Kinas filter och censur, den s.k. ”Gyllene Skölden” (se mer om vilken i inlägget https://paulusindomitus.wordpress.com/2011/05/09/om-censur-pa-internet-kinas-%e2%80%9dgyllene-skold%e2%80%9d/).
Till skillnad mot t.ex Google som före 2008 gjorde ett stort nummer av att säga sig ha en företagskultur som var unikt människovänlig och demokratisyftande men sedan böjde sig för Kinas krav av övervakning av internetanvändning (för vilket de fick massiv kritik och sedan fick dra sig tillbaka), är Facebooks linje mer försiktig – men uppenbarligen i slutändan mindre underdånig i relation till den kinesiska staten (där den största tjänsten därför blivit inhemska QZone). På frågan om företagets syn på staters censurbestämmelser och om det finns det en oro för att auktoritära stater som Saudiarabien, skall följa Iran i spåret och kasta ut FB säger Jan Fredrikson kort:
”Vi har inga kommentarer till enskilda fall, men företaget står för öppenhet, samverkan och demokrati. ”
Men det är inte bara stenhårda diktaturer som kikar på Facebook. I Europa har frågan om tillgång till loggar, kontakter och sökvägar på nätet också haft aktualitet. Det ofta debatterade datalagringsdirektivet, som stadgar att leverantörer av internettrafik – och e-postleverantörer skall spara sina loggar över alla kontakter, meddelanden och rörelser skulle högst troligt träffa också Facebook, speciellt om företaget inför den mailliknande meddelandetjänst som man annonserat. Men redan idag kan polis i t.ex. pågående brottsutredningar vända sig till Facebook och begära ut vissa uppgifter och tillgång till meddelanden. Så skedde t.ex i fallet med Taimur Abdulwahab, som efter att ha försökt detonera en bomb i juletid i Stockholm upptäcktes ha diskuterat sina bomkastande tendenser på just sitt Facebook-konto.
På frågan om vad som skulle krävas för att Facebook skall lämna ut sådan information svarar Jan Fredrikson att begäran skall komma från polis eller åklagare, och gälla specifik, och motiverad information – man motsätter sig att lämna ut information enligt stora och svepande definitioner. Helst skall det gälla starka misstankar.
Det här har inte hejdat myndigheter även i Sverige att i alla fall granska Facebook-konton för att kontrollera medborgare av olika orsaker. Se t.ex tillståndet för socialtjänsten, som nu läser sina sökandens sidor för att få ledtrådar till om de har svartjobb eller oredovisade inkomster (http://svt.se/2.22620/1.2460094/socialtjansten_far_lasa_bloggar_och_facebook&from=rss?utm_source=feedburner&utm_medium=feed&utm_campaign=Feed%3A+Svtse-Inrikesnyheter+%28svt.se+-+Inrikesnyheter%29). En sammanställande artikel óm regeringars syn på Facebook och hur företaget ställt sig till censur finns i http://en.wikipedia.org/wiki/Censorship_of_Facebook.
Här har förut tagits upp tänkaren Evgenyi Morozov och dennes påpekande att tjänster som Facebook kan användas som instrument för regimer som vill bevaka och förtrycka sina befolkningar. Se min egen sammanställning i https://paulusindomitus.wordpress.com/2011/05/16/vard-att-halla-ogonen-pa-evgeniy-morozov/. Liknande tankegångar restes av t.ex Paul Frygies, se http://www.dn.se/kultur-noje/kronikor/paul-frigyes-verktyg-for-demokrati-eller-fortryck.
En fråga som länge varit kontroversiell rör ägandet av det mediematerial som brukarna lägger upp på Facebook. Facebook har från början hävdat en vidsträckt förfoganderätt över det materials om användarna lägger upp på sajten i form av foton, länkar och annat innehål. De senast uppdaterade användarvillkoren från april 2011 (http://www.facebook.com/terms.php) visar detta tydligt.
Om man silar igenom de olika stadgandena och deras inbördes systematik kan man se en tydlig målsätttning – som mycket i den amerikanska företagskulturen är användarvillkorens främsta syfte att ge Facebook så starkt skydd som möjligt mot stämningar, vilket är huvudpoängen till att man hävdar så stark kontroll över material som förevisas på sidan. Men en bieffekt är att Facebook ger sig själv befogenheter att licensiera ut material som kan vara av privat och känslig natur för användaren, och också att man ger sig själva rätten att exploetara sådant material kommersiellt. Brasklappen att man är bunden av det avtal som användarvillkoren inmplicit utgör, har inte hejdat många från att resa farhågor om det mycket svaga skyddet för ”uppläggarnas” äganderätt till sitt material, och vad som händer med det även när ett Facebook-konto avslutats.
(Se t.ex. http://consumerist.com/2009/02/facebooks-new-terms-of-service-we-can-do-anything-we-want-with-your-content-forever.html, http://news.cnet.com/8301-13577_3-10165190-36.html och http://edition.cnn.com/2009/TECH/02/17/facebook.terms.service/det här är en debatt som är mäkligt frånvarande i Sverige – undertecknad valde, att starta just denna blogg med tanke på det egenproducerade material om jag velat lägga upp på nätet, just för att kunna hävda kontroll över bilder mm som Facebooks användarvillkor annars skulle luckrat upp)
Aktsamheten om folks beteende och uppgifter har blivit viktigare eftersom Facebook genom länkar till andra tjänster kommit att bli ett vanligt sätt att styrka sin identitet och att man är en riktig person, inte ett dataprogram. Genom tredjapartstjänster som Gygya, Janrain mfl, kan användare av t.ex. bloggar, videotjänster som Youtube med mera tillåta att tjänsten kan få tillgång till Facebook-användaruppgifter för att logga in till sina sidor.
Därmed svingas den identiteten som ett slags gemensamt ”pass” för många olika tjänster. Facebook har skäl att oroa sig för att om de uppgifterna kommer på vift så kan Facebook dränkas i spam och andra angrepp och håller rätt hårt i dem, med krav på aktivt godkännande varje gång de används utanför den egna tjänsten.
Se några exempel på http://info.gigya.com/Identity.html, http://drdianehamilton.wordpress.com/2010/10/13/facebooks-growth-more-people-logging-in-catching-up-to-google/ och http://fbknol.com/now-login-to-flickr-using-your-facebook-account/. Samtidigt har Facebook inte gått fritt från attacker : se t.ex. http://www.expressen.se/nyheter/1.2457135/nya-attacker-pa-facebook
De ämnen som berörts här bilder en slags förutsättningar som ledde in till de mer kontroversiella frågorna om integritet och censur av material från Facebooks sida som tas upp i nästa, avslutande del av denna sammanställande artikel.
←Föregående del av denna artikel: ”Facebook – Artikel i Utblick och vidare funderingar del 1”
Avslutande del av denna Artikel i ”Facebook – Artikel […] del 3. Censur och Kontroll”→
————————————————
Bilden på Internetcensuren ovan kan ses som del av en kort men kärnfull presentation som finns på http://www.smashingapps.com/2011/04/02/current-state-of-freedom-on-the-internet-infographic.html
En serie betraktelser runt nyheter om internettjänsten Facebook som publicerats på sistone, med utgångspunkt från min långa artikel om Facebook som publicerades i förkortad upplaga i Utblick Magazine.
De senaste veckorna har det trillat in en ström av nyheter runt internettjänsten Facebook, av varierande halt och fokus. En av de bästa sändes på Sveriges Radio tog ett vitt grepp om Facebook och de senaste rönen kring dess användning och effekt på kulturen, http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=1637&artikel=4555726, men det fanns många fler.
Jag hade redan tidigare skrivit om Facebook, både positivt (apropå potentialen för mer seriös användning, https://paulusindomitus.wordpress.com/2010/11/16/om-ovantade-bieffekter-av-sociala-medier-publikation-i-utblick/) och mer kritiskt (apropå Facebooks censur av konstverk, https://paulusindomitus.wordpress.com/2011/03/24/nytt-fran-dumskallarnas-konspiration-facebooks-censurbyra-och-zorn/).
I april skrev jag en längre betraktelse runt Facebook ur en mängd olika aspekter, som publicerades i Utblick Magazine (http://www.utblick.org/) nummer 2/2011 (Sidorna 10-13, klicka på bilden till vänster för att komma till Utblick med sida för att ladda ner sista numret som PDF). Artikeln tog avstamp från flera kontakter och telefonintervjer som jag hade med Facebooks svenske representant Jan Fredriksson. Här skall den redovisas i sin helhet, uppdelad i tre delar för lite ökad läsvänlighet. Sedan den där artikeln publicerades har framför allt kvällstidningarna närmast gjort det till en stående följetong att skriva om olika problem som drabbar eller omger tjänsten – i sig ett bevis på dess enorma genomslag. Många vetenskapliga studier har också påbörjats i syfte att utreda olika aspekter av Facebook-fenomenet. Jag har därför också tagit med några av de senaste historierna och nyhetsinslagen kring Facebook, som jag anser delvis belyser de svar och de fakta om Facebook som tas upp i min artikel. Jag kommer att hänvisa till dessa senare tillkomna artiklar i kursiverad stil nedan.
—————————————————–
Text: PABLO FUENTES LEIVA
Facebook har kommit att bli den största sociala tjänsten på nätet. Efter en blygsam start som en slags samling privata anslagstavlor för sina användare är tjänsten numera sammanlänkad också med hundratals andra tjänster som Youtube, tidningar, TV, och annat mediainnehåll. De senaste åren har det alltmer framstått som ett globalt fenomen, med betydelse inom politiken i såväl amerikanska val som vid de folkliga protesterna i mellanöstern, och brukat vid katastrofer som det isländska askmolnet och den japanska tsunamin, likaväl som ett viktigt marknadsföringsinstrument.
Frågan är också om det inte kommit att påverka folks beteende på andra sätt, och blivit en global vardagsfaktor att räkna med för sina hundratals miljoner användare runtom i världen. Utblick fick möjlighet att ställa frågor om företagets tjänster, synen på censur och vilka de viktigaste principerna och effekterna av användning är, i samtal och skriftväxling med Jan Fredriksson, Facebooks svenske representant.
I USA har Facebook konkurrens från den snarlika tjänsten MySpace. Men globalt är Facebooks närvaro ganska ojämn – man är t.ex. stora i Mellersta Östern, och det är ingen slump att många protesterande ungdomar i t.ex. Egypten använde just Facebook. På många andra håll i världen där Facebook är närvarande finns dock större lokala konkurrenter, som Brasiliens Orkut och Rysslands Vkontakte. Men i Kina, som blockerat Facebook sedan 2009, har i hägnet av statens censur QZone, en kinesisk community-service, seglat upp som störst i Kina – och därmed en av de stora i världen.
Facebook säger sig välkomna konkurrens, men jobbar samtidigt målmedvetet på att växa både ifråga om att ha mer och mer tjänster som lockar och håller kvar deras användare på sidan, och att växa på alla marknader öppna för dem. ”Facebook tittar på, och har redan idag, lösningar som i många avseenden kan ersätta och förbättra upplevelsen för många som idag använder andra tjänster.” Säger Jan Fredriksson, Facebooks svenske representant, som dock inte vill spekulera i köp av andra bolag (Ett vanligt rykte på nätet är annars att Facebook vill köpa Twitter, ledaren inom s.k. mikroblogging, en marknad där Facebook än så länge är helt frånvarande).
Facebook har nyligen avslöjat planer på att samla sina meddelandetjänster under ett gemensamt paraply på ett sätt som påminner om tjänsten MSNs sammanslagning av Mail och Instant Messaging (Hotmail & Messenger) – den sägs vara riktad mot främst Googles Gmailtjänst, och ämnad att flytta över mer av mailtrafik och chattande in på Facebooks sida. Detta är dock också en fara för Facebook – om majlen svämmar över av skräpmail-aktigt innehåll skulle det lätt kunna skrämma bort användare, och annonser som leder till skojare eller oseriösa företag kan ge mycket dålig PR. Senast i April slog t.ex. användare i Sverige larm om att preparat ägnade för djur såldes som kosttillskott – överhuvudtaget finns en risk att de många tveksamma preparat för tillväxt, bantning och över sexuellt bruk som fyller folks Spam-filter för majl också tar sig in på Facebook.
En fråga som alltid är aktuell för nya webtjänster är hur tillgängliga de görs för annonsering, den största inkomstkällan för företag som baseras på avgiftsfria tjänster. Facebook har hittills upplevts som snabb och lätt att bruka, vilket dock innebär att de måst begränsa antalet annonser. Det här är ett problem i Facebook s fall, då dess användare är anmärkningsvärt obenägna att klicka på annonser jämfört med de flesta populära websajter. Det är ett problem för ett företag som har annonser som sin största inkomstkälla . I balansen mellan annonsintäkter och en användarvänlig plattform har Facebook hittills uttryckligen valt att försöka öka sina annonsers relevans och träffsäkerhet, medvetna om betydelsen av en ”ren”, i betydelsen snabb och ganska avskalad miljö.
”Vi vet att om tjänsten blir för plottrig och fullt av sådant som inte är av intresse för användarna kommer de att byta tjänst” säger Jan Fredrikson ”Vårt ansvar är gentemot tre grupper – Användare, Utvecklare och Annonsörer. Så länge användarna uppskattar våra tjänster är vi på rätt spår”
Facebook har en stor potential för att samla folk kring aktioner av mer temporär typ, eftersom det är lätt att kasta iväg korta meddelanden som når och kan läsas av många. Det är rätt typiskt att tjänsten hållits fram som ett instrument för att säkra Barack Obamas seger i det amerikanska presidentvalet 2008 och samla den unga generationen till hans banér. Men hittills har ingen påstått att Facebook skulle kunna användas för att verkligen påverka den vanliga, rutinartade politiken.
Facebooks karaktär har hittills varit mer av peer-to-peer, ett kommunikationssätt mellan individer. Det har dock ibland uttryckts farhågor om att sociala medier kan komma att bli främst en slags ”fållor” för att mota in användarna till betalande företags miljöer och tjänster, och invaderas och helt domineras av annonser. Än så länge finns dock en hel del tafatthet kvar om hur denna tjänst verkligen kan användas.
Jan Fredriksson: ”Det har främst från företag som inte har direktkontakt med slutkunder ifrågasatts vad en närvaro på Facebook kan ge. Många företag har ingen genomtänkt idé för vad de kan göra med de sociala funktioner som är Facebooks kärna. Företag kan välja att integrera Facebook för sin kundtjänst, för att stärka sitt varumärke, och sin utlysning av t.ex. evenemang eller anslå annan viktig information. Men det är viktigt att ha en Strategi för sin närvaro i Facebook. Facebook anpassar sig också till nya krav, med t.ex. tillgång till service och support”
Man kan också se att viljan att greppa Facebook som ett företagsverktyg skiljer sig åt runtom i världen. I Sverige hade i Mars 2011 bara 35 av de största 100 företagen en aktiv närvaro på Facebook. ”Facebook ser att olika länder har olika grad av Internetmognad i sitt affärsliv. I USA är bruket av nätresurser bland de största företagen troligen större än i Sverige. Med det sagt är ca 35 %, den siffra som ges för de största företagen även i Sverige, inte så illa” enligt Jan Fredrikson.
Siffran 35 % kommer från http://www.e24.se/entreprenor/manga-borsjattar-ar-osynliga-pa-facebook_2649463.e24
Man kan se att en viss tvetydighet återfinns också bland offentliga aktörer som har valt att annamma den nya tekniken, speciellt sådana med upplysande verksamhet, som t.ex Vårdguiden i Sverige. I Storbritannien väckte det visst rabalder att delar av NHS, den brittiska versionen av offentlig vård (som dock är statlig, inte regional som i Sverige), började kommunicera med patienter via Facebook.
Uppenbarligen finns ännu en rädsla för att överflyglas av meddelanden med tveksam koppling till företagets/myndighetens verksamhet, och det uppfattas att en närvaro på FB kräver mycket insatser i tid och personal. Där finns antagligen också en rädsla för att trivialiseras, att inte bli taget riktigt på allvar, samt att det är en riskabel sak att ansluta sig till vad som kan visa sig vara en fluga.
Å andra sidan finns det bland företag som tagit till sig Facebook en ambition att göra fler företagstjänster som inköp, bokningar med mera tillgängliga direkt från Facebook-sidan. Vissa medieföretag (t.ex Den anrika engelska tidskriften the Economist) använder Facebook för att lotsa läsare över hela världen in till sina artiklar och passar då också på att göra reklam för sin papperstidning.
Detta reser dock andra sorters perspektiv – blev the Economist-modellen mer allmän skulle Facebookflödet snart domineras av aktörer som sänder ut färdig och opersonlig information, med meddelandefälten kvar som främst en slags kommentar –eller feedbackfunktion. Facebooks grundläggande sociala karaktär skulle då förändras till att mer likna en slags interaktiv Mediautsändning.
Redan har Facebook börjat fungera som en slags gräsrotsmediekanal och inte bara för personliga meddelanden. Den utvecklingen har drivits och fått genombrott genom de nya sätt som både privatpersoner och organisationer använt Facebook i tider av kris och spänningar. Det är också temat för fortsättningen av denna långa artikel, som kom att ta sikte på Kriser, Yttrandefrihet och Säkerhet på Facebook.
Klicka för bild för ”Facebook – Artikel i Utblick och vidare funderingar, del 2. Kriser, Katastrofer och Statsingripanden”→
————————————————-
En liten inblick i en växande del av nätet där övervakningen och censuren tagits längre än någon annanstans – den åtkomst och de Internetresurser som är tillgänliga från Folkrepubliken Kina.
Den här artikeln uppkom som en sidostudie vid tillkomsten av flera artiklar om Internets roll för publikation i Utblick, och finns i kortare version i http://www.utblick.org/.
Kina byggde på 1990-talet upp ett jättelikt sammanhängande system av filter och spärrar för bruket av Internet. Detta projekt, kallat jīndùn gōngchéng (金盾工程) ”Projekt Den Gyllene Skölden”, har resulterat i den mest effektiva regimen för censur och kontroll över innehållet och åtkomsten av Internetmaterial i hela världen. Den omfattar alla hemsidor stationerade inom Kina, på kinesiska domäner och servrar runtom i världen, och även den trafik som färdas längs med kinesiska ISPs, in i Kina. Enda sättet att undvika skölden är att ha en direkt satellitlänk.
jindùn gongchéng – The Golden Shield
”Den Gyllene Skölden”, ibland också refererad till på engelska som ”The Great Firewall of China” är mer sofistikerad än bara en vanlig brandvägg, och baseras dels på sökbegrepp, dels bannlysta sajter och portaler, bruket av kinesiska skrivtecken osv. Den drabbar olika internettjänster olika. Högst effekt har den på de tjänster som är baserade inom Kina och som kan beordras installera mjukvara som integreras i tjänsternas funktionalitet. Den är mindre drabbande gentemot kinesiska varianter av internationella sökmotorer som Google, Yahoo osv, men påverkar också dem – annars får de inte verka i China överhuvudtaget, inte ens från Hong Kong, där t.ex Google varit stationerade sedan 2010.
Om man söker och klickar ett begrepp som censureras på en sådan utländsk sida, som ”massakern på Himmelska Fridens Torg” får man troligtvis ett meddelande om att det är ”fel på sidan” eller ”sidan finns inte” om innehållet är uttalat krtiskt mot regeringen eller behandlar sådant som t.ex. mänskliga rättigheter. Söker man i bildsökningen får man irrelevanta bilder – bilden på söktjänsten ”städas”, men funktionerna i sig slås inte ut.
Google i Kina innan de gick med på att verka censurerade inom ramen för Google.cn
Kinesiska tjänster som Baidu (den största söktjänsten i Kina, större än Google) drabbas mycket värre, och är totalt i händerna på censuren – om man t.ex. skriver in ”Massakern i Himmelska Fridens Torg” på han-kinesiska får man inte en enda träff – både nät – och bildsökande visar ingenting.
När det gäller bloggande och uppläggning av webbsidor drabbas kineserna på liknande sätt. De stora bloggmaskinerna som Blogspot och WordPress är oftast blockerade och kan inte ens nås av kineserna, på grund av de många kritiska bloggarna där. Istället finns även här inhemska bloggplattformar som Youkou och Sina.com som har strikta regler och filter för innehåll som publiceras. På samma sätt ligger uppläggning av Websidor från någon inuti Kina oftast i inhemska sidor. Totalt fanns det 2010 uppskattningsvis mellan 30 och 40 miljoner kinesiska bloggare. Där ligger censurens tyngd på bloggtjänstleverantörerna, som är privata bolag. Dessa har sedan på olika sätt implementerat censuren i sina tjänster, men tolkat på många olika sätt – på vissa försvinner inlägg som innehåller vissa ord ut i etern och syns aldrig till igen. På andra tas potentiellt ”känsliga” bloggposter ner efter en kort tid. På så sätt får regeringen de privata aktörerna att agera å sina vägnar, och dessa i sin tur använder diverse svepskäl för sin övervakning och censur, som även användare i väst kan känna igen: censuren anges ske för användarnas bästa, för att skydda mot skräpmajl- och meddelanden, mot virus, mot barnfientligt innehåll med mera.
Den kinesiska statens censur sträcker sig ut även till den fysiska hårdvaran. Regeringen stramade 2002 upp reglerna för Kinas hundratusentals internetkaféer – de skall i fortsättningen ofördröjligen registrera sig, och ett villkor är att de installerar programvara som innehåller blockeringar för hundratusentals webbsajter, loggar all trafik och kopplar den till användarkonton. Alla former av publika internetleverantörer inklusive internetkaféer måste hålla på användaruppgifter och personuppgifter för alla sina kunder minst 60 dagar tillbaka och på förfrågan överräcka sådana uppgifter till myndigheterna när de så beordras.
Förutom den preventiva delen är förstås den repressiva sidan, följderna av att bryta mot reglerna, mycket hårda. Att inte tillämpa censurbestämmelserna är alltid förknippat med risk att ens verksamhets stängs ner, och ägarna beläggs med dryga böter. För individuella aktörer är straffet för att medvetet försöka kringgå eller bryta mot censuren fängelse, och numera är även dödsstraff i straffskalan, när ett visst beteende på internet jämställs med uppvigling till terrorism och för vissa liknande fall.
The Great Firewall of China
Det kinesiska systemet är alltså under ständig utveckling. Graden av stränghet i hur reglerna tillämpas varierar i enlighet med den allmänna kinesiska politikens ebb och flod. Under OS i Beijing t.ex, släpptes mycket mer trafik lös, men den stramades åt igen efter spelen. Det som är konstant är att ”sköldens” räckvidd tenderar att växa och växa, och återfinns i fler och fler sfärer av internetanvändningen. Det är denna förmåga att hålla jämna steg med utvecklingen av tjänster och användarmöjligheter som är det verkligt unika med den Kinesiska ”Gyllene Skölden”.
Det är intressant att det inte alls är omöjligt att skriva kritiskt om förhållanden i Kina – bara man inte på ett substantiellt sätt kritiserar regeringen eller anordnar samhällkritik via t.ex internetgrupper eller fora som syftar till handling eller konkreta protester. Skämt, satir och råa parodier har däremot mycket större chans att klara sig genom spärrarna. Det har lett till att kritik på nätet har fått en ton som påminner en del om den svarta humorn i det forna sovjetunionen, överförd till cyberrymden.
Småfräcka provokationer är legio – en fånig sång om en Alpaca blev 2009 otroligt populär på nätet, antagligen för att djurets namn påminner om ett kinesiskt uttryck för ”knulla din morsa” – på så sätt kunde man irritera prydhet, censorer och få sig ett småflabb på en gång.
Annat är svartare: när CCTV, det centrala, och förstås genomcensurerade, kinesiska TV-bolagets högkvarter riskerade att förstöras i en förödande eld spreds omedelbart massor av videos, bilder och annat på internet som hånade och skadeglatt frossade i den föraktade kanalens potentiella förstörelse. Så satir och fräckisar kan absolut avhandla lokala eller begränsade företeelser, men om man försöker organisera sig seriöst eller gör en tydlig politisk analys av en händelse slår censuren direkt till och spärrar innehållet.
Hur framtiden ser ut för den Gyllene Skölden är svårt att sia om – den katt-och-råtta-lek som myndigheter, privata aktörer och användarna spelar har nu pågått över ett decennium, och ser inte ut av avta. De som skulle tro att internet i sig skulle kunna demokratisera världen gör dock klokt i att studera det kinesiska exemplet, och också den roll som västerländska företag spelar när de anpassar sig och hukar sig för den kinesiska statens repression. Människorättsanhängare bör också ge akt på tendensen att lägga ut censuren ”på entrepenad” hos privata aktörer, tjänster och leverantörer, och hänvisningarna till att man begränsar yttrandefrihet och integritet för användarnas skull, för att skydda barn osv. Den krypande självcensur som blir följden, liksom bristen på ansvarstagande för att det offentliga samtalet inskränks, borde vara en anlägenhet för långt fler än de förtryckta kineserna.
Pablo Fuentes Leiva
Den här artikeln (i redigerad form) och andra om internationella förhållanden kan läsas online hos http://www.utblick.org/ och http://www.utrikespolitiskaforeningen.se/webbtidning.html. Fler artiklar finns också i tidningen Utblick, Utrikespolitiska Föreningens tidning. Missa inte nr 2 2011, med fokus på nätet och globala skeenden.
————————————————————-
Mer om Internetcensur i Kina kan man bland ta del om i:
22 04
Detta galleri innehåller 2 bilder.
Efter den korta genomgången av Muslimska Brödraskapets historia och utveckling fram till Mubaraks fall, är det lämpligt att fråga sig – vad hände sedan? Hur väl har de linjer för rörelsens agerande som drogs upp i februari visat sig stämma? Efter Mubaraks fall har många av aktivisterna på Tahrir-torget blivit mer och mer misstänksamma mot […]
13 04
Detta galleri innehåller 5 bilder.
De första dagarna i februari skrev jag en artikel om det Muslimska Brödraskapet för Utblick, med anledning av de stora massprotesterna i Egypten som kulminerade i Mubarakregeringens fall. Meningen var att i förväg uppmärksamma det muslimska brödraskapet och dess eventuella agerande i ett post-Mubarak-Egypten, genom att genomlysa rörelsens historia och utveckling i nutiden. Flera artiklar, först i the […]
9 03
Detta galleri innehåller 12 bilder.
Nya numret av Utblick har kommit – denna gång med två artiklar, förutom kartor och illustrationer, signerade Pablo, alias Paulus Indomitus. Ämnet är ett som kommenterats här förut: protesterna i Egypten, kompletterat av en presentation av Muslimska Brödraskapet. Utblick nr.1 2011 har kommit, rykande färskt med fingret mitt på tidens puls: nämligen den våg av förändringar […]
Med anledning av en artikel om USA:s presidentfru Michelle Obamas inverkan på den amerikanska modeindustrin i tidningen Utblick som jag ombads illustrera fick jag skäl att återkomma till ett ämne som jag ofta grunnat över: de märkliga och skiftande sätt som modeindustrin förhåller sig till makten.
Utblick 4/2010, "Ingen Klapp för Mamma" av Olivia Wronski
Decembernumret av Utblick (nr 4/2010) innehåller den utmärkta artikeln av Olivia Wronski om Michelle Obamas effekt på modevärlden som delvis låg till grund för detta inlägg. En av mina illustrationer kom också med i det numret, som finns tillgänglig som PDF.
Även om bilderna var nya slumpade det sig dock så att ämnet redan hade legat och pyrt i mig ett tag, eftersom det tagits upp i en del andra fora och i samtal om modet generellt: bl.a. en serie tv-sända debatter och intervjuer på den utmärkta tjänsten FORA-TV tog år 2009 upp teman kring kvinnor i politiken, Obama-effekten i amerikansk politik och Michelle Obamas gestalt specifikt: nedan kan några av dessa beses (klicka på bilderna för att komma till respektive film).
FORAtv - Women in American Culture: Female Politicians
FORAtv - Annette Gordon - The Obamas & Race in America
FORAtv Fashion Forward
Michelle Obama rock och matchande kjol
De första programmen satte tonen under året, men det var det sistnämnda som verkligen gjorde mig irriterad. OK att modevärlden är en av de mest skitsnackiga branscherna över huvudtaget, men det finns ju gränser. Frågan ställs: vad vill ni mest, klä (franska presidentfrun) Carla Bruni eller Michelle Obama? En hel hög med modefigurer bedyrar då unisont att det är så ”intressant” att klä en ”riktig Kvinna” istället för Carla Bruni som ”är en modell” och ”modeller är vi vana vid” – underförstått det är tråkigt eller oäkta på något sätt. Förvisso en åsikt man kan sympatisera med. Men vad har hindrat dessa modeskapare att använda sig av eller propagera för ”riktiga kvinnor” i det förgångna? Vem har satt pistolen mot huvudet på dem förut i det hänseendet?
Carla Bruni & Michelle Obama tuschteckning Utblick
Hur kan hyckleriet vara mer påfallande, än att när den förste svarte presidenten och därmed hans likaledes färgade, och påtagligt unga, familj genombryter barriärer och hela landet kokar av Obama-feber, då och inte förr börjar modevärldens kråkor att kraxa om hur fantaaastiskt det är att skapa kläder för en ”verklig” kvinna, som bara rååååkar vara den avgudade presidentens hustru? Jag måste erkänna att jag alltid haft en tagg i sidan till modeindustrins aktörer med tanke på den enorma skada som dessa ställt till med, t.ex. när de upphöjt sina vandrande klädhängare till ideal för hur kvinnor borde ser ut. Men den ohöljda kappvändarattityd som de här människorna visar upp tog min avsmak till helt nya nivåer.
Jag misstänker alltså att en viktig del av den inverkan som Michelle Obamas person haft på modevärlden handlar om sistnämndas servilitet och nervösa önskan att ligga ”rätt” i tiden. De anar en ny trend och beredda att följa den. Bidragande är den överhuvudtaget krypande attityden till den amerikanske statschefen och dennes familj, som lätt ger ifrån sig patetiska vibrationer… när hon började syssla med trädgårdsodling slogs det upp som en stor nyhet, osv osv. Så när hon bär ett modemärke blir det uppenbarligen trendigt. Som Olivia Wronskis artikel i Utblick nämner beräknas mervärdet av att Michelle Obama bär en klädnad eller accessoar vara 2,3%. Det är mycket mer än vad som oftast är mätbart på basis av en enskild reklamkampanj eller celebritetssponsring.
Which bag to choose today?
Två impulser blir tydliga här, dels fascination och kryperi för makten, dels den allmänna celebritetskulturen, som mer och mer lyfter fram ”kändisar” som bärare av livstilsval och företrädare för en hel identitet som marknadsförare är ivriga att kränga. Vilket förstås i sin tur handlar om att identitet mer och mer är något som konsumeras snarare än residerar inuti människor, i form av integritet och värderingar. Det är därför som modeskaparna kastar sig över Michelle, som förkroppsligandet av ett nytt identitetspaket. Allt annat är bullshit. Michelle förstår det där uppenbarligen och försöker göra något smart av det, genom att gynna modeskapare som gör mer ”normala” kläder & acessoarer för verksamma kvinnor (med universitetsexamina och karriär vill säga) snarare än att pråla ut sig som en filmstjärna eller trött societetstant. Tyvärr så minskar det inte konsumtionskarusellen en millimeter – hon gör sig bara till ännu ett skyltfönster för en själ -och ryggradslös industri som inte bryr sig ett dyft om de frågor som hon uppenbarligen själv besjälas av.
Det är förstås i en mening omöjligt att skriva om en celebritet som Michelle Obama utan att själv bidra till hypen. Men efter bakslaget för Obama vid mellanårsvalet till Senaten och Representanthuset har måhända Obama-effekten sett sin högsta punkt, och följaktligen kan vi kanske få se Michelle Obamas lyskraft minska.
Michelle Obama -Vogue Inside the White House
Det ironiska är jag delvis skulle komma att beklaga det, eftersom jag till skillnad från hycklarna faktiskt finner Michelle mycket intressant och värd att hålla ögonen på… fast som en egen figur, inte bihang till en snubbe. Och som möjlig makthavare, knappast modeikon – jag menar, den stil hon framhäver är trots allt mest en form av högre kvalitetspreppy. Det gör också modeskaparnas ”Ooooh” och ”aaaaah” extra fåniga: det är ju verkligen inte originella kläder hon bär, Michelle, hennes stil är snarare rätt proper och återhållen med en klar udd av högre medelklassutsyrsel. Knappast något som rockar världen på sikt, även om hon, och många kvinnor med henne, faktiskt ser bra ut i de där kläderna.
Ovan: Mina alster inspirerade av Vogue-bilden
Nej, det är som en kompetent och tänkande människa som Michelle är intressant. Det är som Hillary Clinton – jag minns diskussionerna på 90-talet med min far, som visade mig på att hon antagligen var den mer intelligenta av henne och Bill, vilket sedan visat sig stämma. Obama är en smart snubbe, men av vad jag läst och hört verkar Michelle vara den mer principfasta och karaktärsstarka av de två. Den amerikanske tyckaren Michael Eric Dyson skojar om att när Michelle blir president kommer Bin laden att hittas på en vecka… fan tro’t, framför allt för att hon än så länge inte verkar intresserad av att äntra podiet och starta en självständig politisk karriär. Men vi får väl se…
———————————————————
FORAtv är en utmärkt tjänst som jag skamlöst pitchar för alla, och som bjuder på en mängd intervjuer, föreläsningar och debatter inom områdena politik, vetenskap och kultur, med många perspektiv, oftast med deltagande av den yppersta gräddan av tidens engelsksspråkiga debattörer och tänkare. Förut var tjänsten i sin helhet gratis, reklamfri och klippen nedladdningsbara. I enlighet med tidens strömningar är en del av materialet numera avgiftsbelagt, ett betalt medlemskap krävs för att ladda ner klippen och reklam förekommer före (men inte inom) programmen. Men än är den väl värd många tittar: adressen är http://fora.tv/
Överskriftsbilden till det här inlägget innehåller ett urval av klädmärken som Michelle Obama garanterat burit vid ett eller flera tillfällen (konfirmerat genom bildbevis på nätet)och som sett sin försäljning stiga som följd.
En betraktelse över främst Facebook och hur Paulus Indomitus karta över högerextrema & invandringsfientliga partiers utbredning i Europa helt oväntat kom att publiceras i Utrikespolitiska Föreningens publikation Utblick (nr. 3, 2010)
Jag har i mina dagar ironiserat en del över sociala media som Twitter & Facebook. Denna blogg tillkom ju på sätt och vis som en protest mot Faceboooks i min syn avskyvärt tjuvaktiga regler om ägande av intellektuell egendom som publiceras hos dem. Trots mina betänkligheter har jag dock fortsatt använda mig av tjänsten, i begränsad omfattning. Den största taggen de senaste två åren har varit att vad som faktiskt skulle kunnat vara ett lysande redskap för kommunikation samtidigt trivialiserats och kommersialiserats sönder. Min erfarenhet är att den trevliga känslan att kunna kasta iväg meddelanden till sina faktiska vänner och bekanta degrederas av att kretsen av inlägg lätt sväller över alla bräddar (Jag finner f.ö. Fejjans bruk av ordet ”vänner” för alla ens kontakter mycket irriterande) och att ens meddelandefält hela tiden hotas av fyllas av inlägg från kommersiella, snarare än personliga aktörer. Jag vet om flera som tänt av på Facebook just för den ständiga strömmen som man, om man är rimligt upptagen, inte hinner läsa eller reflektera över. Kvantitet är alltid potentiellt kvalitetens fiende, och jag skulle gissa att för de flesta står mängden ”vänner” och ”like”-anknutna meddelanden troligen i omvänd proportion till substansen i vad som behandlas.
Nu är Paulus Indomitus inget gnällforum. De sociala medierna har också många förtjänster.
Som privatperson tycks tricket vara att hålla mängden ”vänner” eller kontakter starkt begränsad, eller i alla fall överblickbar, och att vara selektiv i vad man tar upp på allmänna kontra mer privata kanaler inom tjänsterna. Jag upplevde en del av detta själv vid jordbävningen i Chile i februari, där släktingar inte kunde ringa men vi lyckades etablera kontakt via just Facebook istället. Och en mycket trevlig sammankomst av gamla vänner från gymnasietiden kunde snickras ihop med just fejjans hjälp.
Publikt och även kommersiellt har också vissa förtjänster börjat mogna fram , om man kan bortse från det pseudointima tonfallet och den potentiellt banala expofaktorn.
Kloka vänner (riktiga sådana) med bredare utblick har också sedan en tid påpekat hur nyttig en sådan kanal för massinfo som folk får sänd till sina personliga konton kan vara, trots den intellektuella och publika nedsmutsning som reklamen i sig utgör (min tirad). Som fallet var när SAS använde fejjan & twitter för att delge flyresenärer aktuell info vid vulkanutbrottet på Island nyligen, vilket med rätta fått beröm av mediebevakare. Svenska myndigheter har också hakat på det där, som tex kommuner, myndigheter med informationsuppgifter som vårdguiden, med flera: t.ex. tog vaccineringskampanjen mot influensan steget över till facebook förra året. Kommunernas topporganisation SKL och Datainspektionen har börjat ta tag i det där med riktlinjer och annat, se artikel om denna process i Sydsvenskan.
NPR på Facebook
I januari, alltså nästan ett år sedan, skrev Journalistförbundets tidning att 3 miljoner svenskar använde facebook (de lär vara ännu fler nu) och uppmanade alla med granskande/journalitiska ambitioner att iaf testa tjänsten.
The Economist
Och många nyhetstjänster har från sin sida skapat utmärkta ”passager” från Facebook till sitt eget innehåll: två av mina favoriter är amerikansk public-service radio NPR, och den tunga tidskriften The Economist, som integreras väl med ens övriga innehåll på just Fejjan.
(Klicka på bilderna ovan för att komma till sidorna ifråga)
Facebook har, syns det mig, alltså mer rört sig bort från det personligt-privata och förvandlats till ett slags öppet torg där folk rör sig publikt, hejjar på bekanta men också kan ta del av nyttigheter. Det är en i huvudsak god utveckling.
Som ett eget mikro-exempel på hur fejjan kan brukas för kommunikation som faktiskt har ett vettigt syfte fick jag otippat för några veckor sedan en förfrågan från tidningen Utblick, som undrade om de fick använda min karta över främlingsfientliga partiers utbredning i Europa, publicerad i ett inlägg här den 21:a Augusti, efter det svenska valet. De hade tydligen läst mitt inlägg (det är en av de mer populära här på bloggen) och ville ha den som illustration till en artikel, som sedermera publicerats.
"Sverige - Bara en i mängden", Utblick nr 3 2010
Utblick är en publikation som ges ut av utrikespolitiska föreningen i Göteborg men som också distribueras i bibliotek, myndigheter och andra offentliga platser. Deras hemsida är http://www.utblick.org/, där man kan ladda ner hela tidningen som PDF.
Omkvädet i artikeln är inne på samma spår som i mitt inlägg: att Sverige varit ett undantag, men nu (tyvärr) fallit in i klungan av europeiska länder som har högerextrema partie med säte i sin lagstiftande folkförsamling, vilket jag ville illustrera i enlighet med min ”en bild säger ibland mer än 1000 ord”-filosofi. Det var naturligtvis en trevlig klapp på axeln att det anslaget och min karta togs upp av andra, speciellt med tanke på att jag slängde ihop den just eftersom jag inte hittade någon aktuell sådan karta på webben.
I sammanhanget var det tur att facebook fanns – jag hade nämligen angett fel mailadress på Paulus Indomitus kontaktsida (felet är rättat nu), och vore det inte för fejjan hade bildredaktören på Utblick kanske inte fått tag på mig före deadline.
Så för att återknyta till den röda tråden: bra att facebook finns – om de nu bara kunde kamma till sin immaterialpolicy och ha ännu bättre fusion med fler nyttighetssiter som bloggar och informationstjänster istället för de fåniga spel och blaj som de tidigare promotat, skulle man kunna svinga fanan fullt ut.
Det tyvärr mycket dystra valresultatet i Sverige där de främlingsfientliga Sverigedemokraterna tog sig in i vår numera inte lika respektabla folkförsamling sporrade mig att skapa en liten karta där man tydligt ser ett visst…mörker bre ut sig över vår kära kontinent. Den visar på de europeiska högerextrema/främlingsfientliga partier som har representation i sina länders respektive parlament, plus två traditionellt starka sådana partier som varit framgångsrika men som sedermera, i sina sista parlamentsval, åkt ut men som sannerligen inte gett upp utan kämpar för att komma åter.
Främlingsfientliga parlamentariska partier i Europa
Det förtjänar att sägas att de här partierna kan se tämligen olika ut. Exempelvis Norges framskrittsparti började som ett libertarianskt sinnat skatteupprorsparti, vars främsta paradnummer i norsk dagspolitik numera är att man vill sätta sprätt på oljefonden – de har plockat upp främlingsfientlighet närmast på vägen, som ännu en fråga som skiljer ut dem och där de har ett psykologiskt försteg gentemot de etablerade partierna. Medan det nationaldemokratiska partiet i Tyskland, som tog sig in i delstaten Sachsen, är ett sant nazistvurmande parti på yttersta högerkanten, vars rullor dräller av förintelseförnekare och nazistapologeter. Men de har alla det gemensamt, att de gör invandring och integration till en viktig, central fråga för sin politiska marknadsföring, och ger repressiva och kraftigt förenklade svar på vad man skall göra åt de därmed vidhängande problemen. De är också samtliga höger-om-mitten, vissa uttalat, vissa genom sina val av samarbetspartners (som fallet med tex Italiens Lega Nord). Av flera anledningar tycks xenofobin smitta på politikens högra flank.
Nedan listar jag de partier som är med på kartan, med en hänvisning till lite mer inledande info om dem (NEJ inte till deras egna sidor)
Två stora partier som hört till kategorin ovan och som påverkat sina länders inre politik är för närvarande på, troligen temporär, tillbakagång, men har ändå tagits med här. De är:
Det är en dyster utblick, att vi nu hamnat i detta träck till sällskap. Återstår att se om vårt folk kan upprepa tricket från Ny Demokrati-tiden och snabbt åter förpassa de främlingsfientliga och deras anhang till den politiska garderoben. Man kan hoppas. Tills dess skall jag sätta upp min improviserade karta där hemma på väggen som en skammens tecken, en som, när en ny och klokare (val-)dag randas kan tas ned och förpassas till den historiens skräphög där den hör hemma.
Carl von Clausewitz "Om Kriget"
Richard Overy - War: a history in 100 battles
Robin Dunbar - Samvaro, skvaller och språkets uppkomst
Interesting thoughtts
ja det är rätt kul att Chaucer dyker upp mitt i alltihopa, Paul Bettany i rollen stjäl ju oxå hela s
There is much to be said for it - A knights tale indeed - jag minns fortfarande Canterbury Tales, så
hehehe, menar du typ den här https://upload.wikimedia.org/wikipedia/commons/5/5c/Aska_in_Hagebyh%C3%
Den första bilden erinrar ju lite om "Guldgubbarna" från Sveriges och Danmarks tidiga folkvandringst
Tack Karak! Har en backlog som är rätt betydande med bilder att publicera och skriva om, kommer mer
Vackert konstverk! Mycket genomarbetat och professionellt utfört.
Utmärkt arbete, som alltid! Och som alltid högst inspirerande. Underbar målning på alla vis.
Välkommen till min blogg, vars tema främst är visuella uttryck och skapande. Tidigare berördes också ofta andra teman såsom politik, religions- och samhällsdebatt.
Gillar (eller ogillar) du något, ge gärna feedback! Man kan sätta stjärnor ("Rate This") vid inläggen, "Gilla" längst ner vid inläggets slut. Och kommentera förstås - jag läser alla kommentarer så fort jag hinner.
/Pablo, alias Paulus Indomitus
För kontakt angående beställningar/
for inquiring about comissions, contact:
paulus.indomitus@gmail.com
Indomitus.blog 