Månadsarkiv: maj 2012
Om Fattigdom del 5 – Fattigdom i Mellanöstern
Del 5 i artikelserie om Fattigdomen tar upp
FATTIGDOMEN I MELLANÖSTERN & NORDAFRIKA
Mellanöstern är en speciell region med hänseende på fattigdom och av stort intresse, inte minst med tanke på att i debatten görs ofta en koppling mellan terrorism och fattigdom, samtidigt som många av Mellanösterns länder också sitter på stora fyndigheter av världens främsta strategiska resurs – olja. Till sin utsträckning är detta en enorm region med stora interna skillnader ifråga om ekonomiska och befolkningsmässiga förutsättningar. Från de oljerika gulfstaterna över typiska medelinkomstländer till utfattiga och svårt eftersatta stater som t.ex Jemen. Där finns länder med någorlunda homogen befolkning som säg, Tunisien, samt religiösa och etniska mosaiker som Libanon eller Irak. Få är de länder som inte har någon form av minoritetskonflikt inbyggd i sig – antingen det gäller kopter i Egypten, berber i Algeriet, Marocko och Libyen, kurder i Iran, Irak, Syrien och Turkiet, araber i Israel och så vidare. Detta är ett arv från kolonialismen dagar och har bidragit till att öka fattigdomen som nästan utan undantag är värre bland minoritetsbefolkningarna.
Det faktum att samtliga länder har en muslimsk majoritetsbefolkning borde, och har tidigare i historien, inte inneburit en avgörande faktor i ländernas välståndsutveckling. Och även idag visar exemplet Turkiet, där islamiskt inspirerade regeringar nu suttit vid makten i ett årtionde samtidigt som landet blomstrar ekonomiskt, att välstånd och Islam ingalunda står i direkt motsättning, Men på andra håll har tyvärr islamiska institutioner kommit att förstelnas ideologiskt och lägger hämsko på sådant som utbildning, kvinnors rätt och möjlighet att försörja sig och bidra till staternas välstånd, möjligheten och sätten att uttrycka politiska krav med mera, och därmed blivit en faktor i frågan om fattigdom i de länderna.
Det finns dock fler faktorer som motiverar att mellanöstern tas upp för sig i fattigdomshänseende. Till att börja med har alla stora jämlikhetsklyftor – det är djupt ojämlika samhällen med en liten och ineffektiv medelklass eller kvalificerad arbetarklass. De lider nästan samtliga av en akut brist på demokrati, rättsäkerhet, starka civila institutioner samt något som liknar folkligt deltagande i avgörande frågor om staternas styre. Nyligen har många av dessa länder skakats av stora folkliga resningar, ”Den Arabiska Vår”, som i alla fall lovar att något rubba regionens dominerande styresform- diktaturer eller auktoritära regimer med lite eller inget folkligt deltagande. Men än så länge har de strukturer som starkt bidrar till att låsa fast stora befolkningsgrupper i fattigdom visat sig svårrubbade.
Två stater där omfattande protester skett och där också religionen spelar en viktig roll är de viktiga länderna Egypten och teokratin Iran. Deras många likheter men också olikheter hjälper till att kasta ljus över fattigdomsproblemet i mellanöstern.
Fattigdom i demokratibristens efterföljd 1: Det sekulära Egypten
I Egypten, liksom även Tunisien, har det gamla styret kastats över ända- eller har det? Ledarfiguren är borta – men frågan är om inte kontinuiteten är mycket större än vad man kunde förledas att tro under de segerrusiga dagarna. Framför allt har få åtgärder vidtagits för att minska de strukturella problem som vidlåder de ekonomierna. Fallet Egypten är bestickande. Egyptens befolkning på över 83 miljoner lever på 5 % av landets yta. På grund av konservativa värderingar, allmän inkompetens och sviktande insatser på det sociala området är födslotalen höga, och befolkningen växer år efter år över vad landets ekonomi förmår bära. Medianåldern är endast 24 år, hela 33% av befolkningen är under 15 år. Arbetslösheten är över 10 % i officiella siffror och troligen högre än så.
BNP per Capita är 6200 USD omräknat till köpkraft (Sverige 39 000 USD) men värst är de stora inkomstklyftorna: den rikaste 10% av befolkningen konsumerar nära 30% av landets produktion och inkomster, medan den lägsta 10% får nöja sig med 3 %. Statistiken för på exakt vilken nivå de många fattiga lever i spretar. Minst 22% av befolkningen under nationella fattigdomsgränser, medan världsbanken räknar med att närmare 40% av befolkningen lever på under 2 dollar om dagen.
De fattiga har svårt att uppnå utbildningsnivå tillräcklig för att kunna enrollera sig i vettiga skolor i ett Egypten där utbildningen är starkt segregerad längs klassgränser. Den egyptiska landsbygden, speciellt i Övre (södra) Egypten, är svårt eftersatt ifråga om sociala tjänster, och dess befolkning, bland vilka fattigdom bitit sig fast över generationerna av brist på möjligheter, har sökt sig till de enorma nergångna förstäderna som växt upp kring Kairo eller Alexandria där de utgör en mångmiljonhövdad, undersysselsatt människoreserv som tar vilka jobb som helst. Speciellt Kairos närmast bisarra trängsel och armod, förvärrad av den bristfälliga sociala servicen och korruption, har blivit ett kännetecken under den långa Mubarak-eran. Några exempel är t.ex. Zabbaleen, en folkgrupp om minst 70 000 personer som fungerar som Kairos skräpplockare, och det berömda faktum att över 1,5 miljoner människor lever i stadens gamla kyrkogård al-Khalifa…
Fattigdomen är i Egypten som annrostädes i Mellanöstern mycket ett ungdomsfenomen – De unga har mycket få möjligheter även i storstäderna och 90% av de arbetslösa i Egypten är under 30 år. Den typiske fattige i Egypten är en ung man eller kvinna med bristfälliga läs-och skrivkunskaper, på landsbygden eller nyinflyttad till en storstad som äter en extremt ensidig, proteinfattig men sockerrik diet, och arbetslös eller hankande sig fram på ströjobb.
Det här utgör en viktig bakgrund till de protester som nyligen störtade den auktoritäre Hosni Mubaraks styre, men också till det Muslimska Brödraskapets starka närvaro i de fattiga stadsdelarna. Många i väst förundras och förfasar sig att det Muslimska Brödraskapet, som ända från början satsat hårt på social verksamhet, kan ha så mycket stöd i Egypten. Men under de ovan nämnda förhållandena är det knappast konstigt, då de utgör i praktiken en ersättning för statens roll och delar ut mat, stipendier och hälsovård bland de fattiga.
Fattigdom i demokratibristens efterföljd 2: Prästväldets Iran
I Iran, också ett land med en växande ung befolkning vars framtidsutsikter inte är ljusa har hittills protester och försök att öppna upp teokratin misslyckats. I kontrast till Egypten framstår Iran (och också Syrien) som exempel på ett mycket mer brutalt repressivt styre. Detta kan inte annat än också påverka försöken att komma till rätta med fattigdomsproblemen, som liknar Egyptens på många sätt.
Iran är intressant ur fattigdomssynpunkt delvis på grund av sin säregna samhällsmodell, med en teokratisk stat som formellt har just lindrandet av nöd och jämlikhet som viktiga mål. Den iranska regeringen berömmer sig ofta för att ha gjort stora framsteg ifråga om utbildning och hälsovård. Men bortsett från subsidier för att klara livhanken och grundläggande samhällstjänster är möjligheten till seriös högre utbildning, att starta affärsverksamhet samt att satsa på nya tjänster och näringar kraftigt snedfördelad och hämmad dels av censur och korruption, dels av att landet delvis står isolerad från sin omgivande region. Just bristen på ekonomisk frihet är något som Iran inte är ensamt om i regionen, men även i den dystra samlingen är man ett särskilt dåligt fall.
Iran är trots sina föresatser, och trots att en utbyggnad av infrastruktur och sociala hjälpinsatser skett de senaste decennierna, ett djupt ojämlikt land med omfattande fattigdomsproblem, särskilt när man betänker dess oljetillgångar. Iran har några av mellanösterns största oljereserver. Men det är symptomatiskt för det korrupta och ineffektiva styret där att stora delar av befolkningen ser alltför litet av de pengarna i form av konstruktiva förändringar av sin situation. Detta samtidigt som landets religiöst anstuckna regering tycker sig ha råd att satsa på ett kärnenergiprogram snarare än att t.ex. bygga ut den svårt haltande infrastrukturen och hälsovården i landet.
Regeringen publicerar få och ibland motstridiga siffror om fattigdom, och data om fattigdomen i Iran saknas t.ex. hos världsbanken, men av landets egna statistik kan man skönja att ca 10 miljoner (%) lever under världsbankens fattigdomsgränser, och totalt 30 miljoner (%) under den egna relativa fattigdomsgränsen. Det är mer än hälften av en befolkning på 75 miljoner. Gränsvärdena för relativ fattigdom är mycket högre i huvudstaden Teheran jämfört med landsbygden (ca 8000 USD per familj och år och ca 5000 USD för stad och landsbygd respektive). Trots att situationen i städerna är bättre än i landsbygden utgör de högre levnadsomkostnaderna ett problem, liksom arbetslöshet och svårighet att starta företag. I de växande städerna lever således en stor del av befolkningen genom att hanka sig fram på ströjobb, av släktingars hjälp och med en ytterst osäker situation. Både gatubarn, tiggare och prostitution syns på Teherans gator. Det beräknas att mellan 45-55% av stadsbefolkningen lever under fattigdomsgränsen.
Fattigdomen får politiska implikationer när man betänker att den nuvarande konservativa regeringen åtminstone i sin retorik trycker på fler subventioner till just de fattiga. Fattigdomens återkomst är uppenbarligen djupt generande för den islamiska regeringen, men Irans isolering från viktiga marknader och brist på utländska investeringar parat med en repressiv inrikespolitik utgör stora hinder för mer omfattande program för tillväxt som kan nå de många fattiga.
Saudiarabien – Oljerikedom som slätar över fattigdomen
Oljelandet framför alla andra, Saudiarabien, kan stå som typexempel för gulfstaterna på arabiska halvön.
De oljerika gulfstaterna omtalas ofta som rika länder som skämmer bort sin befolkning med sådant som fri hälsovård och skolgång. Kungariket frammannar bilden av Mercedesförsedda shejker med horder av tjänarstaber som mest hänger och kokar te åt sina stormrika herrar. Och sant är att landet sitter på en oerhörd rikedom i kraft av sina oljetillgångar. Men även så drabbas även Saudiarabien av problemet med en råvarubaserad ekonomi, vars intäkter lätt kan förskingras. Landet ägs i praktiken av en enda familj och dess klienter, och dessa ser varje rapportering av missförhållanden, med rätta, som ett hot mot sin bisarra medeltida envåldsmakt.
Reportage från National Public Radio
http://www.npr.org/2011/05/19/136439885/poverty-hides-amid-saudi-arabias-oil-wealth
Saudiarabien rapporterar således inte gärna officiella siffror om fattigdom till världsbanken eller andra internationella organ. Men kännare med insyn i landet, samt regeringens egna siffror på hjälp till nödställda pekar på att över 670 000 familjer lever i fattigdom – det skulle motsvara ca 3 miljoner människor, av en total infödd befolkning på 18 miljoner, så det är inget litet eller marginellt problem.
Då har man inte ens tagit med de miljoner gästarbetarna som i praktiken utför allt jobb i landet med i beräkningen. Samtliga gulfstater har importerat miljontals gästarbetare från runtom i världen, att utföra grova eller obehagliga kroppsarbeten samt som tjänstefolk. Rapporter visar att vissa av dessa lever under usla förhållanden. Men regeringen verkar ytterst obenägen att erkänna att problemet finns, och under den hårda censuren är det svårt att få gehör för förändringar borde ske. Alla gästarbetare är inte fattiga i meningen att de lever i armod, men förutom ett toppskikt av kvalificerade yrkesmän från främst Västländerna är deras inkomster blygsamma med landets mått och deras liv svårt beskurna. I praktiken är de rätts- och egendomslösa och totalt beroende och undertryckta av sina herrar vilka ofta inte tvekar att exploatera dem hänsynslöst och i fallet med t.ex kvinnliga anställda heller inte skyggar från sexuella eller andra former av personliga övergrepp. Likt forna tiders slavar, som de till stor del ersatt.
Ett annat faktum som försvårar fattigdom i Mellanöstern är att området är instabilt, med många till tänderna beväpnade stater och etniska och religiösa konflikter som pyr under ytan. Inget illustrerar detta bättre än Israel/Palestina-konflikten.
Israel & Palestinierna – flyktingar, krig och fattigdom
Den omtalade konflikten mellan palestinierna och staten Israel har fattigdom som en viktig komponent. Den 45-åriga ockupationen med dess katastrofala effekter på de arabiska invånarnas förmåga till ekonomisk utveckling har skapat några av de mest förslummade platserna på jorden. Nästan 50% av befolkningen i Västbanken, och nästan 80% i Gaza lever i mycket svår fattigdom. De allra sista åren har den palestinska ekonomin sett en modest uppryckning – men avsaknaden av en slutlig uppgörelse mellan staten Israel och den palestinska myndigheten sätter svåra hinder för den ekonomiska utveckling som behövs för att minska fattigdomen på sikt. Till dess kan den palestinska myndigheten inte importera fritt, inte utöva kontroll över egna resurser eller sin skattebas, eller få tillgång till internationella marknader. Beroendet av utländskt bistånd är starkt – ca en tredjedel av den palestinska budgeten härrör från utländskt bistånd, och hälften av nödhjälpen till den palestinska befolkningen betalas av biståndet.
Ur fattigdomssynpunkt är det palestinska problemet inte bara begränsat till de palestinska territorierna. Efter 1948 då de första palestinska flyktingarna flydde och än mer efter kriget 1967 har miljoner flyktingar etablerats i stora flyktingläger, både intern i Västbanken och Gaza och i de omgivande grannländerna. De flyktingarna har varken tillåtits att återvända eller integreras i de länder där de befinner sig. De palestinska flyktinglägren är veritabla fattigdomsfällor med begränsad tillgång till avlopp, el och hälsovård och utan omfattande hjälp från det internationella samfundet skulle stora delar av befolkningen svälta.
Israel, som är det land som mest avviker från de ovriga ifråga om dels religion och institutioner samt grad av demokrati, i alla fall för sin judiska befolkning, har tyvärr mer och mer kommit att närma sig de övriga, och dess eget fattigdomsproblem har ökat på senare år. Även inom staten Israel från före 1967 års gränser ökar klassklyftorna markant och en nyfattigdom har uppstått, delvis pådriven av den pervertering av ekonomin och allokeringen av resurser till den jättelika militära apparat som detta lilla land tycker sig behöva hålla sig med, samt de kostnader och snedprioriteringar som vidlåder bosättningarna och att en hel sektor av samhället, de ultra-ortodoxa, kräver subsidier och statliga interventioner för att upprätthålla ett samfundsliv som är skandalöst icke-produktivt för samhället i övrigt.
Trots att Israel är ett OECD-land med en blomstrande högteknologisk industrisektor lever en fjärdedel, ca 25% av befolkningen, i fattigdom. Talet är mycket högre bland ortodoxa judar, ryska invandrare och förstås – israeliska palestinier. Värt att omnämna i sammanhanget är att Israel omsätter ca en femtedel av sin BNP på rena försvarsutgifter, mer om man tar in industrier som har både militära och civila verksamhetsområden.
Algeriet – Terrorism, Korruption & Fattigdom trots oljereserver
Exemplet Algeriet slutligen, visar på att trots att ett land har oljerikedomar kan korruption, interna konflikter och auktoritärt styre göra att stora delar befolkningen ändå kvarblir i armod. Speciellt på landsbygden, där arbetslösheten är omfattande, grasserar nöd och brist på modern infrastruktur. Det blodiga kriget mellan regeringstrupper och islamiska väpnade grupper som GIA på 1990-talet gjorde situationen än mer akut och slog mot transporter, utbildning och hälsovård på landsbygden. Efter att en normalisering inlett på 2000-talet har situationen något förbättrats, men i dagsläget är ännu 22,6% av befolkningen under den nationella fattigdomsgränsen. Precis som i Egypten är arbetslösheten vitt spridd bland de unga, och ca 70% av befolkningen under 25 år arbetslös, och den totala arbetslösheten ca 16%. Dessa måste leva på ströjobb, och när de bildar familj är risken stor för att barnen föds in i fattigdom och behov av sociala insatser. Precis som i Tunisien och Egypten har detta lett till omfattande protester mot regeringens politik.
Nästa del i serien av inlägg om fattigdom kommer att ta upp fattigdomen i Latinamerika.
Denna Artikelserie ingår i en följetong av artiklar/inlägg om Fattigdom – se kategorin: Om Fattigdom i Världen
←Klicka på bild för del 4 av Serien: Fattigdomen i Afrika
*****************************************
Se också Indomitus publicerade (i tidningen Utblick) artiklar om Egypten och Det Muslimska Brödraskapet, som visar på hur repression, religion och fattigdom samverkar i detta centrala och avgörande land i mellanöstern. Artiklarna skrevs alledeles i början av den Arabiska Våren men har ännu bäring på siutiationen där.
———————————————————–
Artiklar och Källor
Afrika Söder om Sahara
- http://content.yudu.com/Library/A1qew5/TradeLiberalizationa/resources/index.htm?referrerUrl=
- http://news.egypt.com/en/2010062711600/news/-egypt-news/un-report-poverty-in-egypt-is-inherited.html
- http://en.wikipedia.org/wiki/Standard_of_living_in_Israel
- http://en.wikipedia.org/wiki/Palestinian_territories
- http://en.wikipedia.org/wiki/Economy_of_the_Palestinian_territories
- http://www.ynetnews.com/articles/0,7340,L-3124397,00.html
- http://www.jewishjournal.com/articles/item/poverty_in_israel_the_divide_deepens_between_the_haves_and_havenots_2007030/
- http://www.haaretz.com/jewish-world/features/israel-s-greatest-threat-is-not-security-it-s-poverty-1.337939
- http://www.palestinemonitor.org/spip/spip.php?article13
- http://www.unrwa.org/userfiles/2011050234417.pdf
- http://www.undp.ps/en/index.html
- http://observers.france24.com/content/20081028-poverty-exists-saudi-arabia
- http://www.npr.org/2011/05/19/136439885/poverty-hides-amid-saudi-arabias-oil-wealth
- http://www.informationclearinghouse.info/article3412.htm
- http://books.google.com/books?id=VJc3Yhdc48wC&lpg=PP2&ots=CW_7PkfU2T&dq=palestinian%20refugee%20camps&lr&hl=sv&pg=PR8#v=onepage&q&f=false
- http://www.ruralpovertyportal.org/web/guest/country/home/tags/algeria
- http://www.arab-api.org/cv/belkacem-cv/belkacem/wps0103.pdf
- http://web.worldbank.org/WBSITE/EXTERNAL/TOPICS/EXTPOVERTY/EXTPA/0,,contentMDK:20208487~menuPK:435735~pagePK:148956~piPK:216618~theSitePK:430367~isCURL:Y~isCURL:Y,00.html
- http://en.wikipedia.org/wiki/Economy_of_Algeria
- http://en.wikipedia.org/wiki/Economy_of_Egypt#Poverty_and_income_distribution
- http://www.huffingtonpost.com/2012/05/22/egypt-garbage-city-presidential-elections_n_1536945.html
- http://en.wikipedia.org/wiki/Zabbaleen
- http://inhabitat.com/incredible-garbage-city-rises-outside-of-Cairo/
- http://tundratabloids.com/2011/07/daily-mail-finally-discovers-the-garbage-tending-christians-of-cairo.html
- http://www.ifpri.org/book-6959/ourwork/researcharea/middle-east-and-north-africa?print
- http://en.wikipedia.org/wiki/Social_class_in_Iran
- http://en.wikipedia.org/wiki/Economy_of_Iran#Labor_and_welfare
- http://www.pbs.org/wgbh/pages/frontline/tehranbureau/2011/04/comment-urban-poverty-in-iran-a-sea-or-a-mirage.html
- http://www.brookings.edu/research/opinions/2009/01/29-iran-salehi-isfahani
- http://www.filebox.vt.edu/users/salehi/Iran_poverty_trend.pdf
- http://hdrstats.undp.org/images/explanations/IRN.pdf
- http://www.pbs.org/wgbh/pages/frontline/tehranbureau/2011/03/irans-cities-a-sea-of-poverty.html
- http://www.ifpri.org/book-6959/ourwork/researcharea/middle-east-and-north-africa?print
Allmänna källor
- Se Världsbanken för olika uppskattningar eller analyser av fattigdom: http://data.worldbank.org/topic/poverty,
- http://web.worldbank.org/WBSITE/EXTERNAL/TOPICS/EXTPOVERTY/EXTPA/0,,contentMDK:20202211~menuPK:435069~pagePK:148956~piPK:216618~theSitePK:430367,00.html
- http://web.worldbank.org/WBSITE/EXTERNAL/TOPICS/EXTPOVERTY/EXTPA/0,,contentMDK:20210352~menuPK:435735~pagePK:148956~piPK:216618~theSitePK:430367,00.html
- http://web.worldbank.org/WBSITE/EXTERNAL/TOPICS/EXTPOVERTY/0,,menuPK:336998~pagePK:149018~piPK:149093~theSitePK:336992,00.html
- CIA Faktbook för listan över länders fattigdom – in på enskilda länder under varje landslistning https://www.cia.gov/library/publications/the-world-factbook/fields/2046.html#ch
- http://www.globalissues.org/issue/2/causes-of-poverty
- http://en.wikipedia.org/wiki/Poverty
- http://en.wikipedia.org/wiki/Poverty_threshold#National_poverty_lines
- http://en.wikipedia.org/wiki/Homelessness#Statistics_for_developed_countries
- http://en.wikipedia.org/wiki/List_of_countries_by_percentage_of_population_living_in_poverty
- http://en.wikipedia.org/wiki/Gini_coefficient
- http://www.poverty.com/
- http://hdr.undp.org/en/statistics/
- http://mycontinent.co/African-Revolution.php
- http://arab-aa.com/2010/02/19/poverty-tourism-exploring-the-slums-of-india-brazil-and-south-africa/
- http://farmlandgrab.org/post/view/20134 (Food Crisis and the Global Land Grab)
Jake the Dragonslayer del 2- Färglägging och Avslutning
Till sist, efter år, dagar och tandagnisslan är äntligen andra bilden i serien ”pojken och Draken” för två killar färdig. En stor ful röd drake stor inför att få näsan kliad av en ung hjälte.
Det är passande att det sker på min moders födelsedag, hon som är källan till allt gott som kommer ur dessa fingrar.
I föregående inlägget ”Jake the Dragonslayer del 1” visades den långa och mödosamma upptakten till att nå det utgångsläge för färgläggningen som syns nedan.
Den stora verkliga arbetsintensiva delen är dock målningen. Jag använder Photoshop, på ett tyvärr grovt amatörmässigt sätt, som målningsduk. Grovt, för att jag aldrig kunnat lösgöra mig från den grundläggande tendensen att faktiskt måla, med musrörelser och de inställda penslarna, det som synes. Riktiga Photsoshopproffs använder ”spår”, ”redigeringslager” och lagereffekter med 3D-karaktär för att göra sin grej. Sånt grannlåt behärskar inte jag, även om denna bild, som alla före den, gav möjlighet att i alla fall pröva en del mer avancerade tekniker.
Bakgrund i Skottlands dimhöljda berg…
På den vindlande utflykten till Photoshoppandets krokiga stigar kan bakgrunden tas upp först. Den består av 10 lager men skall inte detaljstuderas . Det räcker med att säga att vissa utmaningar aldrig riktigt kunde mötas. Min teknik för handmålning med musen som pensel drar åt det vattenfärgsaktiga hållet, och starkt beroende av lagerfunktionen i Photoshop för att skapa vissa mjukare övergångar. I den här bilden var det mer av ett problem än i ”Joel den unge och Draken”, eftersom bakgrunden är mer framträdande. Den färgpalett som resulterar kan inte utan vidare förlikas med den tuschpenslade bakgrundens starka linjer, och det stråk av serieteckning som vidlåder bilden i stort. Färgerna måste ges mer kontrast och mättnad, och element som ser alltför målade ut måste bringas att se mer ”tecknade” ut.
Genom att använda filter och olika bearbetning försökte jag få målade element att stå ut på ett sätt som passade mer för de skarpa linjer och konturer som utgjorde teckningens grundform. Gräset i förgrunden målades t.ex. i fyra lager, som till slut förenades och via ”sök kant”-verktyget ficks att se lite mer tecknade snarare än målade ut. Ett ”suddningslager” ämnad åt att skapa den matthet som sker med stora avstånd lades över och gjorde att det blev lite mer…dimmhöljt vid horisonten. Det blev rätt OK ändå, som bakgrund betraktat.
Drakar och Pojkar på lager
Men mest meck var det att måla förgrundsfigurerna. I ”Joel den Unge” visades hur man kan bete sig lite mer proffsigt och fullt ut dra fördel av lagerfunktionerna i Photoshop för att få fram mjuka skuggor och högdagrar. I praktiken innebär det att man målar bilden flera gånger, fast med olika färpaletter som sedan smälter ihop när man försiktigt försiktigt suddar sig ner genom lagren. Det är ett grannlaga arbete som kräver att man kommer ihåg vad som sitter i varje lager, och mycket tidsödande. Hur de här lagren läggs ovanpå varandra för att skapa den hela bilden är en dock process som jag fortfarande inte är van vid, och som jag tog ett slags serier av ögonblickbilder på för att minnas.
I galleriet ovan kan man se hur de olika lagren ser ut för sig. Jag finner de lite fascinerande, de övre lagren får en slags spöklig karaktär. De säger också något om hur kulörer egentligen ansluter till varandra och hur skiftande en färg, som vid en första åsyn ser väldigt klar och enhetligt ut egentligen är.
Nedan kan man se hur det hela utvecklar sig när lager läggs på lager och de olika färgsättningarna förenas.
Mycket av arbetet i Photoshop är kontraintuitivt. Till exempel hur ljusa och mörka partier samspelar. I en målning med t.ex. oljefärger skulle man lägga på det mörka först och sedan allt ljusare partier över, närmare och närmare betraktaren. Det stämmer också med den avbildade verkligheten där det ljusa är de utstickande, starkast belysta partierna, medan det mörka är det som hukar i skuggorna. Man testar sig fram för se vilket sorts ljus, varmt eller kallt, spritt eller riktat, som man vill använda.
I Photoshop är det tvärtom. Man måste bestämma sig för vilken färg de ljusa partierna skall ha från början, och inte väja för att det är väldigt skilt från de färger man vill skall dominera bilden till slut. Det första, alltså nedersta färglagret är alltså en matt dräkt av gul, gröna och ljusblåa nyanser.
Den unge hjälten själv utgör dock ett undantag. Bakgrundsfärgen till hans hy är starkt skär. Det beror på att man senare kommer att lägga på ett skuggande lager som får färgen att bli mattare. Det är ett kännetecken för mänsklig hud som lever, att det finns ett färgstarkare lager under även den ljusaste hy. Utan den ser personen ut som ett lik.
Ovanpå lägger vi sedan de mellantoner som är de som är tänkta att definiera färgsättningen. Rött för draken, mörkgrönt för Jakobs kilt osv. Vi suddar oss ner genom lagren och låter det ljusa underlagret skymta fram på de delar som sticker upp. Redan här skapas en känsla av volym.
I nästa lager målar vi bilden i de mörkare, skuggade partiernas färgskala och lägger på dem. Och suddar suddar suddar…Drakens veckade, skynkligt fjälliga hud kommer här mer och mer till sin rätt, och ryggkammen och Jakobs skjorta börjar här lyfta från sin enfärgade platthett
Den fjärde bilden visar det matta, ljust grå-lila-färgade lagret av ren skugga som läggs ovanpå resten. Den behövs för att ytterligare ta ner de ännu alltför grälla färgerna, och visa på den grådaskighet, alltså skillnaden i mättnad, inte bara ljusstyrka, som skapas av skuggor. Den måste följa skuggfärgspartiet noga, men spiller över även på ljusare partier som därmed, om man är omsorgsfull, får behövliga skiftningar som gör det hela mer levande. Skuggpartierna kan göras mer eller mindre mörka också, mer eller mindre intensiva. Med hjälp av brännverktyget får man en skiftning inte bara av skuggans djup, utan också intensitet.
Detta är som mest nödvändigt för den unge hjältens hy, för att undvika att han bara ser grisskär ut.
Till sist ser vi hur det hela ter sig i sammansättning.
Kiltar och Skotskrutigt
I föregående inlägg skrevs om att den skotskt inspirerade bakgrunden fordrade att man utrustade den unge hjälten Jakob med skotska kläder med ett dito skotsktrutigt tyg. Det som i lekmäns ögon ser ut som ”rutigt” är dock ett rätt avancerat mönster med linjer och flera nyanser av de ingående färgerna i olika fält, som tillsammans bildar en unik och karaktäristisk s.k. tartan. I skottland har tartan-färgerna kopplingar till klanväsendet och olika grupper och sammanslutningar, ofta av militär typ som regementen. De bevakas av specialister alldeles precis som feodala vapensköldar. Att få till dem rätt är alltså en kitslig fråga.
För den unge Jake valde som omnämnts den tartan som användes av det skotska regementet The Black Watch. Jake bär en kilt med en tillhörande fly plaid, en tvärgående mantel som bars över ena axeln i de skotska högländerna, som förstås har matchande färger. Grundfärgerna lades ursprungligen i olika lager som synts ovan. Men som framgår av hur mönstret egentligen ser ut blev det en mardröm att göra den helt rättvisa.
Men skam den som ger sig. Genom att måla med brutna linjer och över ett halvdussin lager över och under varandra samt använda ett ”tygfilter” skapades först ett mönster. Det draperades sedan omsorgsfullt varefter det böjdes och bändes över Jakes figur. Sedan lades samma skugglager på som hos draken, och några högdagrar. Till slut blev det inte så illa, om man kisar lite.
Slutbilden lades ihop. Skuggor och inramning lades till rätta, några få skönhetsfel som färg som hamnat över kanterna och så vidare fixades. Men nu är det dags att sätta stopp. Jakob måste få sin tavla någon gång, innan han bli lika gammal som på bilden, Jag hoppas att han gillar den.
←länk till föregående del ”Jake the Dragonslayer del 1”
Recension av Strindbergs Stjärna av Jan Wallentin
En bokrecension av Jan Wallentins ”Strindbergs Stjärna” artar sig till en bokläsares förteckning över några förlorade timmar som inte kommer tillbaka.
Ett utdrag:
”Jag tvekade att ge den här boken betyget ”usel” rakt av. Den är nämligen snäppet bättre, om det är rätt ord, än den genomgående totalusla ”Den Försvunna Symbolen” från Dan Brown som redan recenserats. Men sedan mindes jag att den potentiellt intressanta bakgrunden med Andrée-expeditionen och första världskriget helt och hållet kastas i soporna av en absurd och ospännande blandning av UFO-uppslag, spiritism och pseudovetenskap. Liksom att Wallentin nästan helt saknar förmågan att ta de bärande trådarna bakom intrigen och avtäcka dem litterärt integrerat i handlingen istället för att ta till det Brownska greppet med träaktiga ”förklaringsseanser” där allt uppenbaras som om vi satt på en skolbänk. Det ungefär lika spännande som att läsa en manual…”
Se den fullständiga recensionen i
https://paulusindomitus.wordpress.com/indomitum-librorum-2012/
Rollator 3000 för den som är ung i sinnet?
Eller, ja… Så här är inför Kristi Flygare är det ju uppenbart att vissa har glimten i ögat och inte fogat sig i sin snara himmelsfärd.
Och lägg märke till att den kommer komplett med käpphållare för att banka lite vett i unga slynglar!
VROOOM VROOOM…yeeeah! liksom.
Den fick mig att le. Speciekkt med tanke på att den där, skulpturen måste man säga, faktiskt står i foajén på ett äldreboende här i Stockholm. Några av de som byggde landet har uppenbarligen lite humor och självdistans, det är kul att se.
En bild säger mer än 1000 ord… om Venus och vår plats i Universum
Ett foto som illustrerade pappersupplagan av SvD förra veckan fäste ännu en gång uppmärksamheten på vår plats i världsalltet.
Det var i en recension av boken ”Jakten på Venus” av Andrea Wulf, och som handlar om det sällsamma vetenskapliga fenomenet Venuspassagen.
En Venuspassage inträffar när Venus passerar jorden i en vinkel som gör den synlig från solen.
SvD Onsdag 9 Maj
Synlig. Med blotta ögat. En annan planet.
Bilden ifråga, som illustrerade texten, togs från Einstein-tornet vid Astrofysiska Institutet i Potsdam-observatioriet. På projektionen av den pekade astronomen Knud Jahnke ut Venus i relation till Solen, även på det avståndet. Kom ihåg att Venus ändå är 108 miljoner kilometer framför solen på den bilden. Så solen är egentligen mycket mycket större än så. Ändå ger den en känsla för de där himlakropparna, som är verkliga, fysiska objekt. Och Venus är nästan lika stor som Jorden, Det är vår tvilling vi ser där.
Fantastiskt är det. Åter kan vi se, verkligen se med egna ögon, vår plats i Universum. Ett klot snurrande runt ett gigantiskt exploderande gasklot: ett av 100 miljarder bara i vår galaz; men en där människoapor tack vare evolutionen kan blicka ut och uppskatta väldigheten i de mekanismer som av en lycklig händelse råkade spotta ut oss.
Se texten till artikeln nämnd ovan i http://www.svd.se/kultur/litteratur/ett-himmelskt-aventyr_7182691.svd
Introduktion om planeten Venus i http://en.wikipedia.org/wiki/Venus och venuspassager http://en.wikipedia.org/wiki/Transits_of_Venus
INDOMITUM LIBRORUM
Paulus Indomitus lanserar en samlingssida för bokrecensioner, Indomitum Librorum, där främst lästa romaner, men ibland också en och annan faktabok kommer att tas upp till närmare behandling.
Det kan verka lite bakvänt, eftersom undertecknad läser facklitteratur till 2/3. Men det bygger på den egna erfarenheten att andras tyckande eller analyser har ett större värde vid läsningen av skönlitteratur. Man förlitar sig på ett annat sätt på omdömen och tips där, säkerligen för att folks smak är viktigare för oss vid de tillfällena. Jag har själv haft stor glädje av andras tips om böcker, läser ofta de stora dagstidningarnas bokrecensioner och besöker gärna vissa hemsidor sidor som tar upp böcker, som bokhora.se. Sedan årets början för jag en slags notering med bild och länk till de böcker som jag läser på min fria tid på bloggen. Dags sålunda att ta steget till ett eget bidrag, i form av en slags bokblogg anknuten till huvudbloggen.
En del av de där romanerna eller övriga böckerna kommer att komma upp på huvudbloggen också (Se t.ex Ildefonso Falcones ”Katedralen vid Havet” och Richard Dawkins ”The Greatest Show on Earth”): dessa har någon form av speciellt anknytning till andra ämnen som annars tas upp här, och kommer då att markeras på Indomitum Librorum med ett kort utdrag från den längre recensionen och en länk till den fulla recensionen på huvudsidan.
För närvarande ligger recensioner av en handfull böcker från Stephen King, Albert Camus, Simon Scarrow, H.P. Lovecraft, Tom Rob Smith, Richard Dawkins, Dan Brown och Ildefonso Falcones uppe på sidan, men det kommer snabbt att växa…
Förutom ett omdöme av mer eller mindre långradigt slag delas också betyg ut, i Indomitus egen lilla skala upp, från Usel till Utmärkt.
Om bokbloggen har ett syfte utöver att utjämna en tacksamhetsskuld av sorts, är det för mer läsande, om det kan hjälpa till med det. Tiden är begränsad och det finns mycket som pockar på vår uppmärksamhet. Därför tas också en del böcker upp, som verkligen inte är att rekommendera. Undertecknad är en allätare, och inte sällan slinker riktigt usla böcker med – till skillnad från wannabee-konnässsören läses dessa trots allt till slutet. På boksidan kommer det att varnas för dylika stolpskott, alltid med förbehållet att smaken är olika, och att olika sortets böcker har olika bruk, för olika tillfällen.
Den som läser är aldrig ensam, eller inlåst. Utnyttja det privilegium det innebär att leva i en era och i ett land där böcker är allmänt tillgängliga. För bildning och vidgade vyer, läs. För inkännande med det osedda, de man aldrig mött, läs. Känn dig själv, genom att läsa och utsätta dig för det orörda, det nya, det spänningsfyllda eller inåtblickande. Kanske skall vi mötas där, bland bladen som för bort, och öppnar portarna till det väsentliga, det som gör människan till allt hon är.
Läs.
Bokbloggen direkta adress är
https://paulusindomitus.wordpress.com/indomitum-librorum-2012/
Sidan har en länk från huvudsidan via en flik högst upp bland kategorierna och undersidorna.
Dessa Greker… om grekisk demokrati och partikaos
Ja vad skall man säga om dem? Efter en hektisk valhelg där man knappt hunnit med allt märkligt som inträffat känner jag en viss orolig sympati för de bråkiga ouzo-drickarna…
Francois Hollande får ursäkta, men det grekiska valet är en viktigare fråga, trots att Grekland är ett litet fattigt land och inte en av Världens största ekonomier, än att en tämligen urlakad centrist med socialistknapp blir den Franska Republikens president. Grekland öde kommer, via den uppbindning vid de Europeiska institutionerna och kreditgivningen, att påverka hela Europa. Och med det menas inte bara EU utan varje EU-land i sin tur.
Grekland har under decennier drivit sig själv till konkursens rand. Vi är många, som under lång tid inte bara sett med oro utan med stigande irritation på den ansvarslösa politik som landets korrupta politiska elit, dess ekonomiska dito och dess bankrutta institutioner med sin tämligen svävande folkliga legitimitet, fört. Över ett dussin år sedan varnades från denna bloggs författare, en enkel privatman men tydligen ändå med mer omdöme än säg EU-kommisionen och Ministerrådet och säkerligen inte ensam om det, om att Grekland inte borde släppas in i Eurozonen med mindre än att Zeus själv klev ner från berget Olympus och ställde stället till rätta.
Nu har istället den olycklige Prometheus favoriter, de enkla människorna, efter snart två år av protester klivit fram och skakat sitt hus, och de märkliga enititeter som svävar ovanför dem. I samband med det har de kastat in sitt partiväsende, vilande på arvet efter störtandet av den junta som rådde i Grekland före 1975, in i förvirring och kaos. Grekerna har förkastat de partier som skrev under avtalen som öppnat kreditkranarna från EU. Orsaken är knappast att grekerna inte förstår hur beroende de är av omvärldens bistånd. Men de är också svårt förbannade på hur totalt icke-konstruktiva de åtgärder som gjorts till villkor för sagda bistånd visat sig vara. Drivna av insikterna från en helt annan form av ekonomisk verklighet, den från norra Europas etablerade och stabila ekonomier med ett helt annat sorts partiväsende, med andra band mellan finans, välfärd och investeringar, har man begärt att grekerna skall hantera sin kris som om de vore Tyskland, eller Sverige. Det är de inte.
Nyhetsinslag om läget i Grekland för drygt ett år sedan
Greklands politiska partier är rena hövdingadömen med dynastiska drag och ett klientsystem som mer liknar det bysantinska tider som undertecknad studerar än verkliga ideologidrivna gräsrotsrörelser. Dess utbildningsväsen är en skandal – grekiska studenter är de troligaste i världen att fly landet i panik för att söka sig en framtid och en vettig utbildning. Inget annat land har en så stor flykt av ”utbildningsflyktingar”. Dess rättsväsen är en av de segaste och inneffektivaste i Europa. Vad som passerar för arbetsrättsliga regleringar är en väv av korruption och privilegier som har mer gemensamt med de gamla näringshinder som Sverige avskaffade 1864 än med moderna förhållanden.
Och ekonomin sedan. Grekland behöver hjälp att bygga upp en helt annan ekonomi, investeringar att skapa nya näringsgrenar – i dagsläget har gamla paradgrenar som varvsindustri allt utom suddats ut. Grekland är inte ens ett vettigt jordbruksland längre – dess jordbruk har hållits under armarna av den perversa CAPS. EUs gemensamma jordbrukspolitik, sedan landet blev EU-medlem och producerar långt under sin kvalitets- och kvantitetspotential. Endast turismen står stark. Men vad har EUs, drivna av Tyskland, enda förslag för att förbättra det där varit? När de nu måste släppa till pengar för att rädda detta ruttna skepp, som de själva är fjättrade till genom att de tillåtit det att inträda i en monetär och ekonomisk union?
Skär ner. Spara. Minska kostnader. Höj skatter. Minska befolkningens köpkraft ytterligare. Som om det ensamt någonsin hjälpt.
Och de etablerade partierna med sin upparbetade modus vivendi med de andra, mer förankrade politiska och finansiella eliterna och maktcentra i Europa, har lika lite som de senaste 20 åren något nytt och konstruktivt att göra. Så de har bara nickat och gått med, och låtit befolkningens breda lager lida, även för sådant som landets bankers lättsinne, den icke-produktiva förvaltningen och politiken skapat och så vidare. Grekerna ser nu hur de beordras kasta sig och sin levnadsstandard 20 år tillbaka i tiden.
Man kan därför väl se att den grekiska befolkningen i rättmätig vrede vänder dessa trötta och inkompetenta makthavare ryggen, som nu skett. Tyvärr riskerar de då att dra på sig kreditorernas vrede.
Vi i övriga Europa kan se framtiden an med viss spänning. Det faktum att grekerna i en mening gjort uppror mot sin politiska klass och deras försök att helt och hållet välta över krisens verkningar på dem är inte utan sina uppiggande drag. Våra egna eliter, om än mer kompetenta, gör gott i att minnas att deras mandat inte är gentemot EUs ministerråd utan från folket. Glömmer de det har grekerna visat vad som väntar, och det är en bra sak. Låt makthavarnas hjärtan isas lite inför vad som kan vänta den som konsekvent försöker styra i trots mot folkflertalets intressen.
Det finns dock också mycket som oroar. En befolkning som återkommande blivit ljugen för och köpts med smulor eller bländverk kan ibland finna sig illa rustad att ta tillvara just sina intressen. Grekerna måste i sin vrede komma ihåg att de är beroende av oss, vi rikare länder där många är beredda att hjälpa dem, men inte utan vissa krav trots allt. Dessa bör vara mer konstruktiva än vad som hittills erbjudits. Men de kommer att kräva förändring likafullt, som t.ex en mer effektiv skatteindrivning, och sådant smärtar alltid.
Instinkten att t.ex. finna en syndabock i sådana lägen har i det förgångna berett plats för destruktiva krafter, och det finns ett sådant inslag i den nuvarande krisen. Desperata att finna alternativ till de två maktpartierna till vänster och höger, har grekerna röstat in det svårartat främlingsfientliga Chrysi Avgi (”Den Gyllene Gryningen”) ett utpäglat fascistparti, för att inte säga mycket tunt förklätt Nynazistiskt, i parlamentet (det här kommer att kräva en ändring av den populära karta som gjordes och publicerats här, av Europas Xenofoba Partier).
Var det någon som sade Weimarrepubliken under depressionen? Parallelen är inte klockren, men det är ett oroande faktum, och borde stämma revolutionsromantiker på framför allt vänsterkanten till eftertanke. Speciellt med tanke på att t.ex. Greklands kommunistparti visat sig vara fullkomligt renons på produktiva förslag och åtgärder i den rådande krisen: det är ett hard-core vänsteranhang (se en av deras kommunikéer här) som vill ta ut Grekland ur EU.
Vart tar grekerna vägen nu? Rakt in i ett nyval, det är det mest sannolika. Efter att ha de förkastat de etablerade maktpartierna Ny Demokrati och ”Socalistpartiet” PASOK, som roterat vid makten sedan den senaste diktaturens fall 1975, försökte Vänsterpartiet Syriza, för övrigt ett EU-vänligt parti, i dagarna att bilda regering. I skrivande stund kastade också de in handduken, och vad som återstår före ett nyval är att en nationell samlingsregering kan bildas. PASOK har antytt att de är beredda att försöka leda en sådan. Tiden brådskar, för bara ett par månader behöver ett nytt tillskott av pengar från EU med åtföljande krav på åtstramningar klubbas igenom.
Vi får se.
———————————————
Press och läst inför denna tirad…
- http://www.economist.com/blogs/newsbook/2012/05/greeces-election
- http://www.bbc.co.uk/news/world-europe-18008179
- http://www.bloomberg.com/news/2012-05-08/greek-leaders-given-bailout-ultimatum-as-syriza-begins-talks.html
- http://online.wsj.com/article/BT-CO-20120509-716833.html
- http://www.ekathimerini.com/4dcgi/_w_articles_wsite1_1_08/05/2012_441239
- http://www.griechenland-blog.gr/tag/chrysi-avgi/
- http://en.wikipedia.org/wiki/Politics_of_Greece#Political_issues
- http://en.wikipedia.org/wiki/2010%E2%80%932012_Greek_protests
- http://www.etc.se/blogg/fraga-hur-tolkar-du-greklandsvalet
- http://www.dn.se/Stories/stories-nyheter/stories-varlden/greklands-kris
- http://www.dn.se/ekonomi/vansterledaren-ger-upp
- http://www.svd.se/naringsliv/osakerhet-efter-valet-i-grekland_7177769.svd
- http://www.svd.se/naringsliv/nyheter/varlden/grekiskt-kaos-hotar-hela-euron_7184763.svd
- http://www.svd.se/nyheter/utrikes/tsipras-ger-upp-koalitionsforsok_7184791.svd
Ildefonso Falcones – Katedralen vid Havet
Inför att Paulus Indomitus skall expandera med en ny sida för romanrecensioner kommer här ett första och tämligen fylligt tyckande om en bok som länge låg och väntade på att läsas, och förorsakade en hel del huvudbry och introspektion…
“Katedralen vid Havet” Ildefonso Falcones, Bazar Förlag, Stockholm 2006, Sv. Uppl. 666 s. – Roman
I det sena 1200-talets Katalonien föds en pojke efter ett övergrepp från en adelsman som sedermera tvingar fadern att fly med sin son Arnau och ta sig till den blomstrande handelsstaden Barcelona, den viktigaste staden i västra medelhavet. Pojken växer upp där, och i Ildefonso Falcones ”Katedralen vid Havet” (La Catedral del Mar) från 2006 får vi följa hans liv och öden från gömd flykting och hantlangare i ett katedralbygge upp genom samhällstegen till en uppburen position som rådsherre i Barcelona. Under vägen stöter vi på krig, pestens härjningar, inkvisitionen, romantiska förvecklingar, sociala orättvisor och religiösa konflikter och ges en ingående insyn i högmedeltidens Barcelona.
Dramatiserad Historiebok
Det finns en tendens hos ambitiösa författare av historiska romaner att vilja ge en komplett historielektion om den miljö där deras böcker utspelas. Något som är förståeligt. Med tanke på bristen på historiekunskaper hos moderna läsare är det närmast ett måste att förklara vissa historiska fakta som delar av berättelsen. Men samtidigt är det ett otyg. Stora stycken av fakta som läggs ovanpå narrativet för att förklara vad som händer bryter ens kontakt med handlingen och inkännandet med protagonisterna. Den ständiga hänvisningen till bakgrundsfakta aktualiserar också ett annat problem, nämligen att den skapar ett dokumentärt krav – eftersom fakta görs så framträdande blir det viktigt att få till dem rätt. De får således antingen hjälpa eller stjälpa läsupplevelsen.
Undertecknad har läst en del om just det medeltida Katalonien, med inriktning på just slutet av 1200-talet och framåt. I förstone är det ett plus. Man blir alltid glad när någon vill skriva om en period eller region som man har ett speciellt gott öga till. Men. Problemet är att man också hittar felen, eller förenklingarna. Falcones har inte så många rena faktafel. Men hans sätt att introducera vissa företeelser först på en viss given plats i handlingen känns konstig och ger i alla fall en historiskt inkorrekt bild– som till exempel fallet med inkvisitionen, som kommer in i handlingen påpassligt en bit in i boken. Men den katalanska inkvisitionen var en etablerad företeelse redan när handlingen i boken tar sin början och skulle ha uppmärksammats av envar som tillbringade mer än en kvart under den perioden. I boken dimper den plötsligt ner på ett väldigt konstigt sätt – historielektionen spelar författaren spratt. Istället för att jobba in fakta gradvis i små stycken i berättelsen måste han välja när han skall släppa sin stora trave historiekunskaper, och ducka för företeelser fram tills dess.
Det kan verka petigt, men tyvärr är det här symtomatiskt för ett knippe brister som alla har att göra med Falcones svårigheter att göra en fullödig roman av sitt faktamässigt rika källmaterial.
När NEO i Matrix framstår som trovärdig och komplex… har man problem
Till att börja men är huvudkaraktären Arnau Estanyol märkligt färglös. Idén är att han skall vara en ”everyman” som vi skall identifiera oss med. Men ofta känns hans vacklan och allmänna tvehågsenhet lite… konstruerad. Han låter bli att handla, känns det som, just för att driva handlingen framåt. Och hans ädla drag är mer än lovligt naiva. Runtom honom utnyttjar folk varandra, ett knivskarpt ståndssamhälle råder och man måste trampa eller bli trampad på. Sociala relationer är starkt hierarkiska. Men Arnau glider som en slags modern ömsint man genom allt det där, lika godtrogen och renhjärtad som när han föddes, trots att han utsätts för trauman, trots att han är en social klättrare, trots att han har flera förhållanden.
Speciellt hans relationer till kvinnor och romans känns störande till slut, och också tämligen anakronistiska. Medeltiden var tvärtemot vad många tror en ganska pang-på-rödbetan period – det är först senare, under renässans och framför allt motreformationen, som den kristna sexuella traumatiseringen tog fart. Men Arnau står fri från tidens strömningar – trots att han är gift med en förvisso högfärdig men ändå snygg och ung adelsdam som inget mer vill än att bli befruktad av honom håller han munklikt på sig. Han är störtkär i sin superläckra myndling men låter bli att lägga an på henne ända till slutet för att… varför? Det är svårt att se annat än att författarens vilja att dra ut på berättelsen är det som styr här.
Det, och hans märkliga behov av en otadlig huvudperson. Vilket leder till nästa problem.
Either You Are with Us, or with the Terrori…I mean, the Noblemen
”Katedralen vid Havets” största brist är berättelsens svårt svart-vita världsbild, där hela samhällsgrupper karikeras för att passa in i mallen. De snälla stenbärarna av enklaste härkomst är allesammans rättrådiga, patriotiska och solidariska. De judiska köpmännen är hyvens män, och att de är rika tycks mest vara ett olycksfall i arbetet. Adelsmän däremot, även kvinnliga sådana, är utan undantag svin. En viss anti-aristokratisk bias är förståelig med tanke på den tidens sociala verklighet, men den närmast parodiska uppdelningen i goda och onda klasser framstår här mer än lovligt pamflettartad och motsägelsefull. Och onödig. För mellan utbrotten av goda-mot-de-onda-konflikt som vidlåder huvudpersonens mellanhavanden låter Falcones främst bifigurerna hantera mer komplexa situationer och ställningstaganden. Det gäller inte minst kvinnorna i berättelsen, som trots huvudpersonens fjortisromantiska ryck är mer än bara vackra staffagefigurer, och viktiga för och ofta drivande i handlingen.
Men hela tiden tuffar hjälten Arnau på, ibland impulsiv och naiv men nästan alltid välvillig, vilket gör att lyckans växlingar känns väldigt påklistrade. Arnau stöter ideligen på folk som vill ge honom gåvor, krediter, adelsskap, rädda honom från inkvisitionen och vadhelst. Han gör inte mycket själv för något av det där – hans lycka är nästan enbart ett utslag av hans ädelmod som alla utom de nattsvarta skurkarna ser, och som får diverse välgörare att lyfta honom till en framstående position utan att Arnau behöver smutsa händerna som en verklig social klättring garanterat skulle ha medfört. Medan ”de onda” är jätteonda, vilket närmast nödvändiggör att de får sina rättmätiga straff.
Att den här enkelspåriga uppdelningen så präglar handlingen minskar spänningen och vanställer också den realism som Falcones på andra håll lägger så mycket krut på. Det förminskar också värdet av den fresk med personer ur många samhällslager som träder fram.
Jämförelser med Carlos Ruiz Zafón är svåra att komma ifrån, trots att vad som mest förenar dem är att de båda har Barcelona som en viktig fond för sina böcker. I Falcones bok är detta ännu mer uttalat än i Zafons böcker. Men trots att de utspelar sig i Barcelona som bakgrund är Zafóns böcker persondrivna, och det är med språkets och den spännande handlingen som han väver sitt nät av intriger i vilken staden träder fram och kommer till liv. Tyvärr är det där mycket mer grovhugget genomfört i ”Katedralen vid Havet”, med vilken Ildefonso Falcones velat göra en slags heltäckande, total exposé över det Medeltida Barcelona. På vissa sätt har han lyckats. Boken saknar sannerligen inte förtjänster – trots allt får man en ingående och mångfacetterad insyn i medeltidens Barcelona som ger mersmak, och lust att (åter) stifta bekantskap med källorna och fördjupa sig. Barcelona är en fascinerande stad, som alla som varit där kan intyga. Man lockas att återbesöka henne och ta en närmare titt på Santa Maria del Mar, den kyrka som byggdes helt av folket och återkommer som en slags samlingspunkt i ”Katedralen vid Havet”och gett boken dess namn.
Man önskar således att Falcones lagt mer vikt vid det litterära i sin bok – nu känns det ofta som om han suttit begravd bakom intressanta källor och faktaböcker som han bara måååste pressa in i boken. Vågar man hoppas att han kan släppa sin svart-vita TV i kommande böcker, vilka gärna får utspela sig i Barcelona, nu när han förhoppningsvis fått sin 666-sidiga föreläsning med sagokaraktär ur kroppen?
”Katedralen vid Havet” rekommenderas för alla som likt undertecknad vill läsa en roman som tar upp Medeltida kommanditbolag, inkvisitionsprocessens formalia och långradiga utläggningar av stenbärares skråregler före 1348. Andra läser den på egen risk.
Indomitus Betyg
Fler bokrecensioner återfinns i Indomitus nya bokblogg:
https://paulusindomitus.wordpress.com/indomitum-librorum-2012/
**************************************
Några Kringfunderingar till ”Katedralen vid Havet”
Den här boken låg över 2 år i väntan, och tanken var ursprungligen att läsa den på originalspråket spanska först, för det är min erfarenhet att mycket av dialogers ton liksom tidskänsla är nästan omöjligt att behålla fullt ut i en översättning. Ingen skugga faller dock på Kajsa-Lisa Lönngrenn, den svenska översättaren, som jag vet måste haft en hel del att stå i med alla lokala och daterade uttryck. Historiska romaner bjuder på namn på historiska företeelser som måste förklaras och inte nödvändigtvis har en motsvarighet på det nya språkets breddgrader – som till exempel det katalanska insolvensförfarandet abatut, som det görs mycket av i boken, även om det finns många andra exempel. Ibland kunde man kanske önskat att översättaren vågat ta steget och helt enkelt brutit ut betydelsen av vissa uttryck – som t.ex. i fallet med Via Fora, som ju faktiskt bara var ett mönstringssystem för stadens borgares uppbåd och en företeelse som fanns i olika varianter i många länder och regioner på medeltiden. Varför inte bara kalla det ”allmän mönstring”?
Men, och det här är en poäng- man misstänker att den här tendensen föreligger redan hos författaren, vilken verkar ha drabbats av en svår förälskelse i sina källor. Och det oroade mig för jag är… likadan. Mycket av det som kritiseras om obalansen mellan fakta och litterär gestalning hos Falcones ovan är sådant som jag slår mig själv för och försöker få rätsida på i mitt eget skrivande. Man förstår att han vill berätta om allt underbart spännande som hände och att det blir lite långrandigt ibland. Jag delar hans begeistring av tiden och epoken till 100%. Så pass mycket att jag till min gränslösa fasa upptäckte att flera scener i boken på pricken skildrar sådant som hör till den berättelse jag själv skriver på, ibland på praktiskt taget samma platser. Det märks att vi har liknande källor och intressen, och det är bara att motvilligt gratulera den mer effektive Falcones som gjorde slag i saken.
Se min storyboard ”Kati inför inkvisitionen” nedan – i en scen som nästan kunde varit direkt tagen från ”Katedralen vid Havet, Grrrr…
Porträtt, porträtt porträtt… mera ansikten för Aracanea, med inspiration från filmer & TV-serier
Utseendestudiernas djupa brunn forsätter att ösa ur – några fler bifigurer till Aracanea
Mera olika ansikten från Aracanea är inriktad på några karaktärer som alla spelar viktiga roller delvis i bakgrunden. De här har påverkats av karaktärer med liknande roller i filmer som man sett – ¨på ett sätt är det, tänker jag mig, ofta så typisk ”typekasting”, att sätta en skådespelare till en viss karaktär i en film, går till. Man ser en karaktär i en film som man gillar, och jobbar från det. Jag försökte undvika fullständig porträttlikhet – det jag var mer ute efter var uttrycket, den känsla som deras anblick inger.
I den hierarkiskt ordnade värld som den bysantinskt inspirerade kultur som råder i Aracanea finns många människor som spelar oerhört viktiga roller i bakgrunden, i en tjänande roll. De två viktigaste av dessa är huvudkaraktären Yakanes samt hans dam Zoes närmastes tjänare: den förres kammarherre eller domestikos, den sluge Athames, och den senares livtjänarinna, den kloka Anna.
Athames roll i berättelsen är mycket viktig. I praktiken är det han som leder Yakanes stora hushåll och upprätthåller alla vardagliga kontakter med de många sökande, lakejer, leverantörer och fordringsägare som svärmar runt hans herre. Athames har det ekonomiska ansvaret för herrens militära hushåll, och måste trolla med knäna på ett alltmer avancerat sätt allteftersom hans herres ekonomiska situation blir allt mer ohållbar. Yakane lär sig för första gången att se värdet hos en civilist som Athames, och deras relation, om än präglad av skiljelinjen mellan herre och härskare ända till slutet, är ett av ömsesidig respekt.
Athames roll visavi Yakane liknar något den hos Posca gentemot sin herre Julius Caesar i HBOs serie ”Rome”. Posca spelas av Nicholas Woodeson, som i något föryngrad och än mer framträdande form fått bilda modell för Athames.
Se den enkla storyboarden ovan för Athames i relation till Yakane, och nedan till höger för Athames porträtt.
Den sköna Zoe, som presenterats mer fylligt i flera inlägg här innan, lutar sig å sin sida mycket på sin tjänarinna Anna, som i praktiken likt Athames sköter de löpande kontakterna med omgivningen och ser till sin härskarinnas hushåll. Deras är dock ett varmare band och Anna fyller också rollen som en slags modersfigur, eller ”tant” som Zoe kallar henne i mer intima situationer.
Annas uppenbarelse är inspirerad av den grekisk-amerikanska Olympia Dukakis, bekant från bl.a. filmen ”Mångalen” med Cher. Som delvis ansvarig för tillträdet till sin husmor är Anna kluven till Yakane och dennes relation till Zoe, och oroar sig för följderna av dennes våldsamma leverne och de politiska intriger han dras in i (se storyboard).
En karaktär som kommer att leda till oväntade kontakter är den från Salamora (motsvarande Katalonien) bördige Alfredo.
Han är en ung man som söker tjänst hos Yakanes kompani, och som kommer att åtfölja Yakane, Jack och de övriga i framtida händelser. Alfredo är en stilig yngling, men märkligt inbunden och samtidigt snarstucken, och kan ibland ge ett känsligt, lite osäkert intryck. Han har varit med ganska otrevliga saker och finner sig också utkastad ensam i den Aracanska miljön, avskild från sina landsmän. Det är sistnämnda som driver Alfredo att söka upp och så småningom ty sig till Yakanes sällskap.
Alfredos figur är lite lik den roll den fagre Vincent Perez spelar i ”Cyrano de Bergerac”. Jag ritade honom i helfigur, med en 1300-talsmundering som kombinerar västerländska och österländska element.
Vito är en annan av Yakanes män. Vitorio Luciano de Farese, som hans fullständiga namn lyder, påminner om Jack till kynnet och är en tämligen jovial natur och har olikt sin herre lätt för att tas med folk, men har inte samma framskjutna plats i Yakanes förtroende som Jack och hålls i stramare tömmar av sin befälhavare som ser med ogillande på hans många fruntimmersaffärer och tvångsmässiga kopulerande (Vito-karaktären är inspirerad av James Caans tolkning av Sonny i ”Gudfadern”-filmerna).
Här kan man se lite av utvecklingen av porträtt-tecknandet: Athames och Anna ritades för en tid sedan, i inledningen av de systematiska studierna av folk och fä i Aracanea, medan Vito är tillkommen senare, för bara någon månad sedan. En viss rutin har infunnit sig, och uttrycket som återspeglar personligheten har blivit tydligare känns det som.
*************************************
För en sammanställning av skisser och studier för min berättelse se
Mera porträttstudier för Aracanea – Photios i bläck
Utseendestudierna på lite löst och blandat folk för Städernas Drottning, Aracanea, fortsätter med en tuschstudie, den första i mitt slag, av den åldrade och bistre kyrkomannen Photios.
Som säkert framgår var det roligaste med de många studierna av folk och fä blandningen på åldrar och utseendetyper. Efter lite ämbetsmän i bistra poser, kriminella i likaledes hotfullt bläng, vilket något lättades upp av den insmickrande Saida, är det dags för ännu en karl som har lång till skrattet: den skriftlärde Photios.
Photios har hängt med sedan evärderliga tider som Protoasekretis (högste notarie) och Mystikos, privatsekreterare till olika kejsare, dragit sig undan till munkväsendet i typisk bysantinsk stil, återkommit, och så vidare… Hans långa liv har gjort honom till en slags föraktare av det världsliga, i den typiska bysantinska ortodoxa monastiska stil vars världssyn givits röst av sådana som kyrkofadern Johannes Chrysostomos:
Städse, de var såsom natten, och en dröm
de försvann med dagens ankomst
de var vårens blomster
med sommarens ankomst blev allt vissnat
det var skugga, och det förflyktigades
det var en rök, och det skingrades
det var en bubbla, och det spräcktes
det var en spindels väv, vilken rivits itu
Därför sjunger vi dessa Andens ord
sägandes om och om igen
Fåfängligheters fåfänglighet! Allt är fåfänglighet!
-Johannes Chrysostomos skrift om den fallne kejserlige övereunuchen Eutropius makt och privilegier
Man måste gripa chansen att växa och slå in på nya stigar i det har gamet. Efter att ha producerat dussintals porträtt med vanliga blyerts- och kolpennor, slog jag in på en att göra en helt och hållet med bläck och marker-penna.
Den här gången tog jag tillfället i akt och skapade tämligen fritt, med endast en antydd förlaga från en bild av amerikanska vetenskapsakademien som jag såg för ett tag sedan. En av ledamöterna hade ett sådant där skägg som inte innehåller någon mustasch och som skänker åldrade män en min av svår intolerans om det vill sig illa…
Jag gillar det där porträttet. Det andas rätt stämning, och tekniken med fina linjer kombinerade med djupa svarta fält gav önskad effekt. Handföringen av tuschpenseln blir allt bättre, och tack vare det behöde inte lika mycket offras ifråga om detaljer i ansiktet – det viktiga i det stränga uttrycket går fram, snarast förstärkt av linjernas kompromisslösa svart-vitt.
Det var ännu ett test, men ett som blev bra, av den mycket gamle Photios som mot sin natur blev en föregångsman för nya vägar.
————————————————
Kyrkofadern Johannes Chrysostomos (347-407), en av de främsta tidiga predikarna, var ärkebiskop av Konstantinopel från 397 . Han skrev sin berömda skrift om Eutropius, som var Eunuch och privatsekreterare och den mäktigaste mannen (den förste eunucken med konsuls rang) vid hovet i Konstantinopel och faktiskt den som först gav Johannes hans position men som avsattes och förlorade sin makt år 399. I skriften tar Johannes upp några av sina favoritteman, om att vända sig bort från världens bländverk, inspirerat av bl.a. Predikarens (1:2) ord om maktens och alltings förgänglighet. Hela Eutropius-skriften, som finns tillgänglig i http://www.newadvent.org/fathers/1914.htm är väl värd läsning.
Johannes Chrystosmos lämnade dock ett mycket mer destruktivt arv till eftervärlden – han var en av de första ledande teorikerna bakom teorin om judarnas kollektiva skuld till Jesu död (bl.a. i den ökända Adversus Judaeos) som förfäktats av t.ex Katolska kyrkan till mycket nyligen, och som är en starkt bidragande orsak till över 1600 års pogromer, förföljelser och diskriminering som kulminerade i Förintelsen.
Rymden kallar…sublimt och mäktigt på samma gång
Det var en bra vecka för de som är intresserade av vårt universum. Fina bilder kom in från rymdteleskopet Apex och vi kunde se den mäktigaste kraften i universum ”live” – ett gigantiskt svart hål som slukade en stjärna…
I världens torraste plats i Atacamas öken i norra Chile, bland salpeterdammiga ödemarker där på sekler ingen regndroppe fallit, står APEX, the Atacama Pathfinder Experiment. Detta teleskop, som är frukten av Europeisk rymdforskning inom ramen för European Southern Observatory, står i avantgardet för så kallad submillimeterastronomi, som tar in de ytterst småvågiga frekvenserna som avges från gaser och stoftmoln i rymden. När sådana stoftmoln värms upp av solvindar från stjärnor runtom, eller komprimeras av någon anledning, avger de en svag värme, ibland bara några grader ovan den absoluta nollpunkten, som hittills varit alltför lite för vanliga radioteleskop att ta in.
Förr var således sådana stoftmoln främst hinder för vårt seende, en imma för våra ögon som sökte de mer uppenbara, lysande objektens ljus: stjärnor, galaxer, kvasarer… Men med APEX förvandlas de till huvudshowen. För stora moln av stoft och gaser är viktiga objekt i sig. Det är ur dem som stjärnor och planeter föds, och i slutändan galaxer och galaxhopar… De är tillvarons yttersta stoff, av vilken solsystem kommer till. Eller omvänt, de rester som blir över när en stjärnas liv brunnit ut, och den i sina dödsryckningar slungat sin massa ut i rymden.
Där skall de kanske sväva i evärdeliga tider, eller kanske, en gång, samlas åter och börja rotera, klumpa ihop sig igen, och så i dess centrum skall gravitationens mäktiga krafter som pressar själva atomerna samman, tända åter ett skapelsens ljus, och en ny födelse och en ny dag randas, för en nyfödd stjärna…
Tack vare APEX kan vi nu se dem klarare än någonsin, tillsammans med de stjärnor de omger, majestätiska syner av sublim skönhet som låter oss skåda ännu in bit in i tillvarons innersta. För den som söker bävan, och mystik, se in i de nya bilderna av molnet runt Messier 78 vid Orions bälte som APEX nu uppenbarat för oss. Det är, för att citera Christopher Hitchens, något annat än brinnande buskar.
Under tiden…2,7 Miljarder Ljusår bort
Eller neej kanske inte samtidigt, för 2,7 ljusår bort betyder som vi vet också för 2,7 miljarder år sedan… Jaja, detaljer. Forskare anslutna till NASA har sedan 2010 använt dels ett av teleskopen uppe på Maui-vulkanen på Hawaii och rymdteleksopet Galaxy Evolution Explorer för att följa vad som verkat vara en mycket, tja konstig supernova…som visat sig vara något helt annat.
En stjärna blir slukad hel av ett supermassivt svart hål med en massa runt 3 miljoner gånger vår egen sols, ett sådant som återfinns i galaxers mitt (inklusive vår egen kära Vintergata)… Det är groteska krafter forskarna fått fatt på, och första gången som man ser det där i realtid, så tydligt. En sällsynt chans också, det är kanske en gång på 10 000 år som en stjärna förtärs på detta sätt i ett grannskap där vi kan se det. Med vår nuvarande utforskningsteknologi skall tilläggas.
Se dataanimationen av teleskopens observationer under 139 dagar. Först ser man en prick som närmar rör sig snabbt, snabbt över himlavalvet… sedan bryter det löst. Den stackars stjärnan har ingen chans. Den långa plymen som syns röra sig och krökas inåt är alltså den sönderslitna stjärnans massa som sluxas av det svarta hålets vortex. En del reflekteras av tidvattenkrafterna vid händelsehorisonten och slungas ut i väldiga plymer av massa som sedan faller tillbaka ner… fantastiskt.
Jag kom att tänka på Soundgardens klassiska ”Black Hole Sun” som åtföljande musik…
————————————————————–
APEX-telsekopets hemsida http://www.apex-telescope.org/
Se även Wikipedia http://en.wikipedia.org/wiki/Atacama_Pathfinder_Experiment
- http://spacefellowship.com/news/art19208/picture-of-the-day-close-up-of-star-factories-in-distant-universe.html
- http://www.redorbit.com/news/space/1112526836/apex-captures-stunning-image-of-dust-near-orions-belt/
NASAs egen kommuniké och sida om det svarta hålets framfart http://www.nasa.gov/mission_pages/galex/galex20120502.html
Fler pressröster om det svarta hålet
- http://www.latimes.com/news/science/la-sci-black-hole-20120503,0,6876637.story
- http://www.dailygalaxy.com/my_weblog/2012/05/image-of-the-day-supermasive-black-hole-devouring-a-star.html
- http://news.ninemsn.com.au/article.aspx?id=8461359
- http://www.nydailynews.com/news/scientists-spot-black-hole-devouring-star-2-7-billion-light-years-occurs-10-000-years-article-1.1071874