Kategoriarkiv: Marvel
Den malplacerade baddräkten (del 5:2) – Baddräkter på vift i Superhjältevärlden
Medan sommarsol fortsätter steka utanför fönstret fortsätter genomgången av baddräkternas märkliga utflykter i fantasins värld. Idag skall vi ta en titt på en märklig företeelse – nämligen den ymniga förekomsten av baddräkter i den tecknade serievärlden, specifikt bland efterkrigstidens kostymerade superhjältar. Speciellt eftersom de ofta bär sin badbyxa utanpå sin övriga kostym.
Superhjälte(bad)dräkten
I nästa exempel kan vi se hur populärkulturen inspireras av verkligheten. I första inlägget i denna serie om baddräkter (Att dölja eller dra blicken till bananen…) påpekades att utvecklingen av den manliga baddräkten var kopplad till vattensporter. På samma sätt var de första speedobärarna av efterkrigstidens superhjältar simmare eller hade någon slags kopppling till idrott, med eller utan vatten.
Tarzan var en tidig hjälte som började väldigt lättklädd, med enbart ett höftskynke. Och som vi sett kom Johnny Weissmüller, som ju var pionjär för den rena badbyxan för män, att spela rollen – i Tarzan-filmerna kunde filmproducenterna låta honom släppa loss och enbart ikläda sig höftskynken. Man kan undra vad denna dubbelexponering gjorde för att stadsfästa den manliga badbyxan utan topp – den publik som vant sig vid att se simsstjärnan i enbart höftskynke måste ju inte ha tyckt det konstigt att se simmare med lika små plagg efter ett tag. Såsom av en händelse kom dock skynkena snabbt att transformeras till ett slags korta badbrallor av läder eller päls. .
Samtidigt, och nu pratar vi sent 30-tal/tidigt 40-tal, kom superhjältarna på scenen. Och se, åter som ett tidigt tecken var en av dessa den simmande superhjälten Sub-mariner, också känd som prins Namor. Denne var en slags halvamfibisk karl som spenderade mycket tid i vatten, och kunde fortsätta den lättklädda trenden.
Ingen lyfter skrot i badbrallor som Stålis
Med början på 1940-talet började allt fler superhjältar bära små badbyxor som en del av sin kostym. Det som i förstone kan verka skumt är att de bar dem ovanpå hela dräkter. De första mer välkända hjältarna, som Stålmannen, Läderlappen mfl, sedermera samlade på förlaget DC comics, bar mycket tydligt en slags speedos eller tighta shorts ovanpå sina dräkter, ofta i en utstickande färg .
Det är dock inte så knasigt som det kan verka. Enligt en av Stålmannens legendariska redaktörer Julius Schwartz var Stålmannens liksom många av Blixt Gordons utstyrslar åren runt 2:a världskriget direkt inspirerade av dåtidens akrobatkostymer. Dessa var tighta, och ofta åtföljda av en översittande kortbyxa, antagligen för att hindra snoken under från att ringla runt för mycket…
Det här fick snabbt spridning. Man kan misstänka att när det väl etablerats fyllde den där kortbyxan andra behov: nämligen att man kunde avbilda hjältarna i väldigt kroppsnära klädnad, egentligen med full insyn över kroppens muskulatur – förutom i skrevet (och bröst för kvinnor).
Batman svingar över Gotham i baddräkt
Det blev närmast en universell konvention att superhjältars dräkter i princip ser påmålade ut, inte som riktiga kläder (notera t.ex. som i Batmans mundering) och då erbjuder den extra kortbyxan ett sätt för att förklara varför man inte ritar in putningar i de nedre regionerna… eller bröstvårtor.
Rustade hjältar behöver förstås en Järnbralla…
Även om det konkurrande förlaget Marvel och dess serieuniversum (m baddräktslösa hjältar som Spindelmannen & Hulken bland sin uppställning) inte på samma sätt hakade på baddräktstrenden, finns flera lustiga exempel där också – som de metallspeedos som förstås hör till Järnmannens (Iron Man) metallrustning…
Redo att försvara rättvisan i randiga speedos och läderboots!
Ett annat lustigt exempel är den likaledes tidiga hjälten Fantomen med sin randiga tanga ovanpå trikåerna. Ett faktum som blir än mer komiskt med tanke på Fantomenserien sträcker sig bakåt i tiden, och visar den nuvarande Fantomens förfäder och deras historiska äventyr – alla klädda i samma randiga badbrallor. Dessa förfäder måste alltså rimligen ha uppfunnit speedon redan under 1500-talet 🙂
Även kvinnliga hjältinnor kom att få utstyrslar baserade på baddräkter, främst hela sådana. Berättelser inom sci-fi/fantasy gick i bräschen – se t.ex. rymdhjälteserien Blixt Gordon, där hjälten, som också ofta var badbyxeklädd, i varannan episod snubblade över en baddräktsbärande prinsessa eller dylikt som förstås föll pladask för honom. Inte ens arktiskt klimat fick som synes hejda baddräktsbärandet…
Ett tidigt exempel på baddräktsinspiration var också en av de mer framstående kvinnliga hjältinnornas, Mirakelkvinnans utstyrsel. Sedd i sin helhet är det tydligt att den är en variant av den hela baddräkten, och följer som synes också dess utveckling i någon mån, från den tidiga, lite längre på 40-talet till en lågt skuren med närmast tangaliknande gren framåt 70-talet.
Mirakelkvinnan oaktat var baddräktande mycket mindre påtagligt under superhjältarnas stora era. Det användes också påtagligt ofta för att markera en slags brist på civilisation, eller måhända sedesamhet (se om pälsverksbikinin i nästa inlägg), inte olikt den tidiga Tarzanfigurens (notera f.ö. den kvinnliga skurken i Tarzanbilden längre upp). Kanske var det trycket från den censur som serierna stod under hela denna tid.
Det fanns förstås undantag från regeln, som t.ex. ”Vampirella” från 1969, där huvudkaraktären är en vampyr som springer runt i en förvisso ”hel” men minimal röd baddräkt. Men man kan notera att Vampirella-karaktären avvek från normen för en seriefigur – hon är en slags antihjälte, och passar sålunda in ovan nämnda mall för exponerade seriefigurer genom att vara mindre än normalt ”sedesam” eller civiliserad.
Regeln var dock klar: man såg få superhjältinnor i bikiniliknande utstyrslar förrän framåt 90-talet.
Man kan därefter notera en utveckling som åtföljer den allmänna samhällsutvecklingen, om än på lite kringelkrokiga vägar. Lägg märke till Vampirella, som f.ö. fick en nytändning på 90-talet. Då var hon ett udda och inte riktigt rumsrent fenomen. Trettio år senare hade pendeln svängt. Vampirella hade då fått sällskap med en hel samling av baddräktsklädda bikinibrudar till hjältinnor och skurkinnor.
Se exemplet nedan på ett galleri av superbrudar från Image Comics. Baddräktsinspirationen är, direkt eller indirekt, ganska utbredd, men kan också se inspiration från andra impulser- av orientalism, av underkläder, från S&M-scenen med mera.
En intressant detalj ovan, den mörkklädda hjältinnan längst ut i vänster, sammanfattar de olika trenderna.
Det är den trosnitiska hjältinnan ”Magdalena”, först uppdykande som motståndare i serien ”Darkness”. Hon är en superkatolsk, närmast helig gestalt med krafter kopplade till den kristne gudens död på korset, och hennes utstyrsel skall leda tankarna till en blandning av en nunnas och en modern soldat eller SWAT-polis, med läder och band som också leder tankarna till kinky från S&M-scenen. Det var dock inte tillräckligt, och senare kom man att skapa en variant där den Heliga Magdalena springer runt och bekämpar ondska i nunnekåpa. lädertopp och… tanga.
Det finns en tendens för 2000-talets hjältinnor och kvinnliga seriefigurer att fortsatt vara utstyrda i små och avslöjande outfits. Nakenhet är fortfarande kontroversiellt och kommersiellt problematiskt – men behövs heller inte. Det är ett tidens tecken att moderna superhjältinnor är mer utstuderat sexualiserade. Genom valet av vinklar, det ständiga tryckandet på synlig hud, förföriska åtbörder mm samt ibland en hudnära och/eller minimal utstyrsel behöver inte serier, även om de riktar sig till en bredare publik, avstå från sex appeal som försäljningsargument.
Detta sker numera mer självmedvetet – både Image Comics, Marvel och andra har anammat idén om att deras serier bär på ett potentiellt sexigt innehåll, vilket understryks att de genom åren publicerat supplement där deras figurer styrs ut i mer än normal avslöjande och ”sexiga” utstyrslar – dvs baddräkter. Så har små baddräkter således gått från att vara en lite småknasig konvention till att få en innebörd i serievärlden som mer liknar den i den verkliga världen – som accessoarer för att locka med nödtorftigt skylda kroppar.
*******************************
Se andra inlägg på temat baddräktbärandets historia i serien
Den Malplacerade Baddräkten
←”Del 5:1 – Baddräkter på vift i Orienten”
”Del 5:3 – Baddräkter på vift i Filmisk Urtid”→
—————————————————
Apropå varför stålmannen m.fl. bär kalsonger utanpå kläderna, se t.ex.
Nostalgia – Mutanter & talande djur i postapokalypsen
Ingen nörd med självaktning kan ha missat att spela rollspel på 80-talet. Rollspel växelverkar mycket väl med ritande och målande, eftersom det finns ett outsinligt behov av att framställa bilder för fantasins hjälp å ena sidan, och ett överflöd av märkliga, stolliga och fantastiska motiv till krafsandet i ritblocken å den andra. Under 10 års spelande ritade jag egna och andras märkliga skapelser och karaktärer, och några av de knasigaste dök nyligen upp i mina arkiv när jag letade inspiration till nya teckningar…
Rollspel kom av alla de slag, från de fantasybaserade med Drakar och Demoner alternativt Dungeons & Dragons i spetsen, till andra genrer, som Science Fiction, cyperpunk, skräck, med mera. Ett av de knasigaste spelen var dock definitivt Mutant, utgivet av Svenska äventyrsspel. Dess värld utgick ifrån ett ”efter apokalypsen”-scenario, där kärnvapenkriget utplånat mycket av livet på jorden men badat allt annat med strålning, varvid mutationerna löpt amok under flera hundra år, samtidigt som en slags civilisation sent omsider börjat återuppstå. Spelkonstruktörerna var tämligen generösa med användandet av ”mutatationer” och allt som verkade lite skoj verkade kunna uppstå, från flera armar till eldsprut eller vingar eller förmågan att äta gräs, och mycket annat obskyrt.
The Rat & The Bear
Priset togs dock av de intelligenta humanoidliknande muterade djuren: som en syrapåverkad disneyparad efter apokalypsen kunde man stöta på en fyrarmad björn här, en eldsprutande kanin där, ja skumma kreatur av alla de slag, från råttor till sabeltandade tigrar, spände på sig colten och gav sig ut i Sverige efter katastrofen. De här blev uppenbarligen många spelares favoriter. Och vem kan klandra dem? Jag fick flera önskemål om sådana bilder, som t.ex. den muterade råttan och den fyrarmade björnen ovan, tydligen ständigt i luven på varandra…
Mutantvargarna Arre Barre & Marre
Det fina med Mutantvärlden var just att den var så pass wacko och gränslös i sin yttre form, och att världen efter en apokalyps också erbjuder möjligheter att måla på en canvas där gammalt och nytt kan blandas. En muterad bisamråtta med en laserkanon kunde ta sig an en konspiration av danska psi-mutanter som ville ta över världen uppflugna på zeppelinare. Varför inte? Det fanns något för alla smaker. Någon ville ha bilderpå tre muterade vargbröder vid namn Arre, Barre och Marre som skulle se coola ut. Jaaaavisst!
Albino Kloförsedd MutantSabeltand -87
Själv var jag svag för sabeltandade tigrar, så vaddå, en intelligent-upprättgående-albino-sabeltandad-tiger-med-utfällbara-klor, tydligt rippade från superhjälten Järven (Wolverine) känd från X-men, var inte på något sätt en kufisk syn i det sammanhanget. På den här bilden, gjord 1987, kan man även i övrigt tydligt se de starka influenserna från serietidningar som markerade mina mer allvarligt menade försök att rita. Klara linjer dominerar, och sådant som veck eller muskelskuggning markeras symboliskt enligt en slags standard som var vanlig i speciellt superhjälteserier och bar tillbaka hela vägen till
Jack Kirby Collage
t.ex. Jack Kirby, legendarisk tecknare på speciellt 60-och 70-talet, även om min direkta inspiration var sådana som John Byrne och Frank Miller från en senare generation.
Som redan framgått är det också tydligt att bilderna visar på de starkaste påverkande idéerna som jag i alla fall kände var gångbara i Mutantvärlden. Först dominerade superhjältaserierna, vilket gradvis gav vika för en viss Science-fiction-Vilda-västern-estetik, förvisso fortsatt mixat med intryck från serietidningar men också filmer av blandat, företrädelsevis actionbetonat slag, både idé- och bildmässigt.
- En muterad skölpadda a la Ninja Turtles
Ett bra exempel syns här nedan: någon ville ha en muterad sköldpadda, och jag skred till verket tydligt påverkad av Teenage Mutant Ninja Turtles (nå’n som minns dem? Var inte ledsen om inte…).
Det här går till kärnan av fördelen med den totalgalna spelvärlden. Det fina med Mutant var att spelet erbjöd just möjligheten att blanda många olika influenser och att ge fria tyglar till vad Stephen King kallar ”vore-det-inte-kul-om?”-impulsen som jag nämnt i andra inlägg. Den förhöll sig väldigt lösligt till sin genre, som på pappret var post-apokalyptisk Science Fiction, till skillnad från de flesta Fantasyvärldar (speciellt sådan aosm hänför sig till s.k. High Fantasy) som oavsett om spelare eller läsare av den genren (eller numera, spelare av sådana dataspel) förstår det eller inte, drar runt på ett otroligt tungt bagage av konventioner och färdiga troper som inskränker fantasin och de tokroligaste infallen.
Samlingsbild Mutantkaraktärer till Argus
Man kan också se en viss tillnyktring. I början av 90-talet (92-93?) fick jag beställning på ett bildcollage som skulle illustrera amatörtidningen Argus, och föreställa ett karaktärssällskap som åkte runt Norden och äventyrade i en ångbåt, inte olikt historierna om ångbåtarna på de stora floderna i USA. Visst, en muterad basset skulle visst vara med, men annars ser det hela förvånansvärt behärskat ut, och påminner lite om en plansch till en äventyrsfilm. Jag minns att jag vid den tiden gillade stora uppställningar av motivfigurer, troligen påverkad just av filmaffischer. Jag hade inte börjat med Photoshop än, vilket är synd, för den där bilden skulle ha tjänat på ett försök till färgläggning.
Akeem, piratkapten till Mutantspelare
Likaledes filmaffischaktig blev Akeem, som jag fick höra var en slags piratkapten och motståndare till äventyrarna på den stora bilden. Denne är dock avbildad som en slags berber-korsar, påminnande om barbereskstaternas piratamiraler i nominell tjänst hos den ottomanske sultanen som gjorde livet på medelthavet osäkert på 1600 -och 1700-talet. Här, på 90-talet, kan man se att mitt intresse för historia och för mellanöstern trumfar över Mutants vision, vilken kändes mindre angelägen, i grad med att mitt intresse för spelet sloknat.
Men Mutant var kul, så länge det varade. Närmast obunden, absurd knasighet som bottenplatta har sina sidor, det är ett som är säkert, och Mutant erbjöd många kul tillfällen att leka visuellt och illustrera inte bara egna utan alla andras galna infall. Här har bara förevisats några få av alla de måånga skisser och teckningar som jag gjorde mellan 1984 och runt 1994. Den sista Mutantbilden var redan då en tillbakablick – en bild på en gammal Mutantrollperson från 80-talet med vingar som står bakom en snygg tjej med Armborst. Här har intresset för komposition och detaljer som realistisk ansiktsavbildning, läderjackan på tjejen osv. helt tagit över mitt fokus, och motivet är närmast en exotisk detalj. Bilden kom därmed också att fastna och bära in i framtiden – den kom att dyka upp igen 12 år senare, när jag tog upp ritandet igen efter en decennielång ökenvandring, och återkom som ett tänkt motiv till en annan bild som också kommer att dyka upp här framledes.
Änglalik Mutant, Lädertjej, stora puffror & Armborst - 1994
Studier i Anatomi & Utseende – Yakane: en man från många platser
Inför slutförandet av skisserna av Yakane måste hans först porträtt benas ut. Hur ser vår muskulöse vän ut i ansiktet?
Det här är del 4 i en serie studier om utseende & anatomi – santliga delar kan studeras under Studier i Anatomi & Utseende: Yakane.
Den sista punkten att reda ut centrerar kring Yakanes porträtt. Som sades i första inlägget i denna serie är Yakane en salig blandning av etniciteter: hans far är en motsvarighet till jude, hans mor en blandning av asiatiska och gamla indoeuropeiska folk. Det här borgar för en spännande mix av drag, som under åren inspirerat till flera skisser – se collaget här som samlar arbetet med skisser och koncept på 90-talet.
Skisser Yakanes ansikte från 90-talet
Det här bakgrundsarbetet, som bildade utgångångspunkt för vidare studier, visade huvuddragen i Yakanes visage. Han är således mörk i huden och har djupt liggande ögon som skuggas av en framträdande ögonbrynslinje, och från vars sammanlagda mörker linjer och rynkor strålar ut . Hans kindben är starka och han har markerad mun. Han bär, som seden är i hans land och klass, oftast håret långt.
Som synes av teckningarna finns (trots att jag använde kolpenna) en klar seriestil där i form av vissa detaljer som inte är realistiska – speciellt sättet att visa på Yakanes djupt liggande ögon är bristfälligt. Hans etnicitet är förvisso obestämbar, men dragen saknar något, en viss verklighetsanknytning. Och bilderna är alla i samma stenhårda läge utan mycket till uttryck, även om Yakane förvisso inte är de stora minernas man.
Klassisk Conan av John Buscema & Alfredo Alcala
En sak som slår mig är att utförandet och framtoningen påminner en del om Conan Barbaren, vilket inte är konstigt eftersom Conans främsta tecknare John Buscema & Alfredo Alcala och deras stämningsfulla balans av ljus och skugga var en viktig inspirationskälla. Man måste dock konstatera att jag helt enkelt inte var tillräckligt bra tecknare för att få fram alla de nyanser och detaljer som skulle vara med.
Genom åren har olika förlagor för ett mer realistiskt utseende för Yakane övervägts, men förkastats. Nu var ett avgörande nödvändigt.
"The Rock" i "Scorpion King"
Och se, där fanns faktiskt någon som dykt upp sedan Yakane skapades och åtminstone delvis kunde användas för ett närmare betraktat och mer realistiskt utseende vilken kom närmare min inre bild. Denne osannolike någon var fribrottaren, numera skådisen Dwayne ”The Rock” Johnson.
Närbild Dwayne Johnsson "The Rock"
Jag fick vetskap om honom efter äventyrsfilmerna ”The Mummy Returns” och ”The Scorpion King” (sistnämnda kom, trots sin bristande kvalité också att inspirera ett annat utseende, i form av den vackra Kelly Hu – mer om det i framtiden). Dwaynes skådespelarinsats skall lämnas därhän, men han har ett säreget utseende och närvaro med sin blandning av polynesier och vit nordeuropéättling, och han kan vara både en tämligen hotfullt stor och kraftig karl, men också slappna av och verka sympatisk. Hans anletsdrag och överskridande etniska drag passade som inspiration för ett något modifierat och mer konsekvent utseende för Yakane.
Några tidiga utkast hjälpte till att skärpa tankarna, och en vidarebearbetning med blyerts och kol blev oväntat bra – jag byggde ut den med fler huvudpositioner till en komplett detaljstudie ur olika vinklar, som kan betraktas nedan.
Yakanes ansikte
I rent övermod försökte jag mig till och med på lite minspel – inte mitt forte kan man lugnt säga, och resultatet blev därefter. Roligast är den i nedre högra hörnet som skulle visa Yakane som ser rädd eller orolig ut men där han snarast ser ut att stå inför att få skäll av sin käresta, hehe. Den viktigaste skillnaden mellan Yakane och en vanlig man som Dwayne skall ligga runt ögonen, där den förres skall vara djupt liggande och ge ett hotfullt intryck. Ljuset noterades mer än vanligt – det är den som är nyckeln till hur Yakane skall verka skrämmande och omänsklig i vissa situationer. En annan sak är ärren på ansikte och hals, vilka ger en föraning till de än mer omfattande skadorna och ärrbildningarna på hela kroppen.
Det här är ett ansikte man kan jobba med – nu återstod det sista (och denna undersöknings huvudsak) – att förvandla skisserna för hela kroppen till en färdig studie.
←Föregående: ”Yakane -Redan de Gamla Grekerna”
Nästa del:”Yakane – Början på Slutet”→
Projekt Storyboards: Kati & Kashar I – serier, highlander, demoner & mongoler i en salig röra
För att travestera ett gammalt talesätt om den amerikanska södern: Man kan ta en pojke från hans serietidningar, men man kan aldrig ta serietidningarna ur pojken…
Psykologer talar ibland om formativa upplevelser, sådant som gör stark intryck i ett tidigt skede i vår ungdom och förblir med oss för resten av livet, långt efter att upplevelsen inte längre är aktuell. Det kan vara utövandet av en sport, känslan av övergivenhet, en bok eller bild, ja många saker. En av mina många formativa upplevelser var serietidningar, och varje gång jag tar upp en penna påminns jag om dem, de ligger liksom inristade i bildseendet numera. Så när jag kommit till en puntk i min berättelse där en demon via en skön kvinnas åkallan steks av en brinnande ängel (det är sådant som händer…) så kom de referenserna omedelbart tillbaka, helt synligt.
Upplägget är som följer. En demonisk ande har besatt motsvarigheten till en mongolisk schaman eller böge, vid namn Kashar. Denne har slagits mot och övermannat berättelsens manlige huvudperson Yakane. Yakanes flickvän Katarina kommer till hans hjälp. Hon är djupt troende med ett särskilt band till Gud, och åkallar Herrens hjälp för att rädda sin älskade. Tillsammans med flera andra stormar hon ner mot nomadernas läger i bästa kavallerichock-stil, och där manifesterar sig Uriel, ”Guds Eld”, ovan dem. Den fruktansvärde Kashar får smaka på hela vidden av Guds Vrede. Men hur ser denna soppa ut?
Först är det Kashar. När jag först uppfann den figuren för mer än 15 år sedan plankade jag rakt av utseende och stil från The Kurgan, skurken i filmen Highlander, en av mina abslouta favoritrullar i Fantasygenren. Där kan vi snacka om ännu en referens som aldrig lämnar en – jag har sett filmen ett otal gånger och stulit, lånat och trixat med dess story vilt. Kurgan återkommer som referens till flera bilder.
- The Kurgan från ”Highlander”
Kurgan har en fantastisk rustning i början av filmen, med en dödskallehjälm som bara den borde få motståndare att tömma tarmen. Han sägs i filmen vara en kurgan (generiskt):
”An ancient people from the steppes of Russia. For amusement they tossed children into pits for hungry dogs to eat”.
Även om det där förstas är starkt förenklat och förvanskat (kurgan var namnet på gravhögar i Rysslands södra stäpper, oftast av indo-europeiskt ursprung) passade det med min bild av en ond mongol, och dessutom geografiskt riktigt eftersom de mongoler som förekommer i berättelsen här kommer från motsvarande Gyllene Horden, som behärskade Rysslands stäpper på 1300-talet.
Nåväl. När man 2009 skulle göra en mer genomtänkt och egen variant fanns Kurgan städse i bakgrunden. Men min historieindränkta hjärna måste förankra den i en mer seriös och genomtänkt bakgrund och kultur. De kulturella influenser som måste lyftas fram för Kashar måste ha koppling till mongolernas tankevärld, mythos och vardag.
Razorback – teckning John Byrne
Jag fick en idé om att anden som besatte Kashar och gav honom hans stora styrka och odödlighet skulle ge Kashar ett djuriskt, närmast bestialiskt utseende. Mongolerna trodde på djurandar och totems – den Vita Vargen, den Svarta Tjuren, det fanns flera. De fäste djurhudar och talismaner från totemdjuren på sina standard och kläder för att kanalisera deras styrka – mest berömt är kanske bruket av tugh, fanorna med yak -eller hästsvansar som symboliserade khanernas, härskarnas, makt. De djuren utgjorde basen för nomadernas liv och ansågs följaktligen ha magiska egenskaper.
Det var här serierna först började göra sig påminda. Min tanke kom nämligen ofrivilligt att gå till seriefiguren Razorback (Marvel). Denne var en bifigur som förekom i flera avsnitt av Spindelmannen och She-hulk under 80-talet. Som man kan se är Razorback inspirerad av det stora amerikanska vildsvinet, antagligen kallad ”rakknivsrygg” för den rad av stora och vassa borst som den företer på sin rygg. Det är hans utseende, stor med antydan till brutal och med det stora djurhuvudet som antagligen fick honom att dyka upp ur minnenas valv.
Supertung Mongolrustning med Metallfjäll
Härnäst var det övrig parafernalia. Kashar var tudjuternas ledare och måste således kläs i mongoliska kläder och rustningsdetaljer. Nomaders lamellskydd var oftast av läder, och endast generaler eller medlemmar av khanernas kesig, livvakt, bar längre brynjor eller större metallklädda skydd.
Tung Mongolisk Krigare & Häst
Såsom ledare kan dock Kashar ges en rustning av den tyngsta typ som mongolerna bar, som täcker såväl överkropp och även delvis armar och ben. Jag är väl bekant med utrustningen och en snabb kontrolltitt i mina arkiv gav lite fler detaljer, som bältet med långa metallstärkta band.
- Behornad Kabuto
Med rustning och andra plagg väl täckta grunnade jag en del på hjälmen: förutom allt annat var jag inspirerad av de extravaganta Kabuto-hjälmarna som bars av japanska länsherrar (daimyo) under 1500-talet. De hade stora detaljer som horn, månskäror och annat. Till det kom att jag ville ha en slags hybrid mellan Kurgans dödshjälm och Razorbacks djuriska huvudbonad. Lösningen var förstås att ösa på med allt på en gång – en djurisk dödskalle med stora horn!
Teckningen gick snabbt att utföra, jag tog en gammal skiss på en stor och grov karl, satte ett demoniskt anlete på det och ritade detaljer, rustning och kläder direkt med fin tuschpenna. Själva bilden blev därefter, i en tydlig serietidningsstil. Men inte dum alls, och Kashar ser förhoppningsvis inte ut som någon man vill möta i en gränd en mörk natt .
Kashar
OK. Vi har vår demoniske skurk. Härnäst kommer hur själva bilden ska komponeras. Och hur tusan avbildar man ”Guds Eld?”
Indomitus.blog 
