Inlägg med koppling till olika former av konkreta symboler och symbolik, såsom tatueringar, klubbmärken, politiska symboler med mera.
Sent omsider blev jag nyligen klar med en vapensköld eller emblem till den lovvärdiga och oförlikneliga Alma.
Redan i samband med att lillebror Julian och jag spånade tillsammans för en vapensköld åt honom (sedermera färdigställd och presenterad i inlägget ”En Vapensköld för Julian”) gjorde Alma oss sällskap runt vattenfärgerna och kom med input för sitt eget märke.
Vi kladdade redan då fram ett slags första utkast som innehöll några av hennes idéer. Grunddesignen, med ett ”A” i mitten av ett hjärta var hennes. En kul detalj, helt och hållet hennes påfund, var idén med ett leopardmönster som bärande inslag. Från det slöt vi oss också till färgskalan – varma toner gående från gult över till rött.
Senare kom hon också med ändringar, som att själva hjärtat skulle ha leopardmönstret.
Som en liten avstickare kan påpekas att Hjärtat som en design för Alma är något som förekommit tidigare: det är en av de bärande symbolerna i ”Hjärtespjutet”, den bok jag skapade åt Alma. Där är hjärtat dels en central komponent i vapenskölden för prinsessan Julias hem, kungariket Nordenlandet, och kanske än viktigare, är hjärtat är karaktäristiskt för det magiska Hjärtespjutet självt.
Med sådan gedigen input från sin musa och tilltänkta ägare fick det fortsatta arbetet med design och utformning en speciell tyngd och angelägenhet. Men det medförde också vissa rent, ska vi säga ”tekniska” stötestenar jämfört med Julians vapensköld. Denna låg nära utformningen för traditionella vapensköldar ifråga om sådant som tinkturer och inneslutning av huvudelementen i en sköld. Men redan Almas val av mönster och grundformer gjorde en sådan lösning mindre tilltalande för hennes emblem.
Jag ville dessutom göra emblemet mer intrikat och förse den med ytterligare element – vilket än mer skulle föra den slutliga utformningen bort från reglerna för en historisk vapensköld. I slutändan blev önskan att hålla emblemet nära Almas egna önskemål och inspiration viktigare än heraldisk formalia.
Det tillägg till grunddesignen som jag fastnade för var att omge själva hjärtat i emblemet med ringlande, taggförsedda rosenbuskar.
Jag skissade fram dem och hjärtat som ena halvan av en design som senare skulle spegelvändas för att ge en likformig och symmetrisk helhet. A-bokstavens stil och utformning kom till på samma papper – den måste göras så att den utan att vara likformig skulle ha någon form av balans och passa i mitten av det hela hjärtat med sin rosinneslutning. Jag tog fram en grundläggande ros-template för mångfaldigande, och målade den liksom buskens grenar, blad och taggar med tuschpensel.
Därefter kopierades och spegelvändes stommen i rosrankorna, ”A”:et fixerades och rosorna lades till, utspridda över hela den vindlande massan av grenar, taggar och blad. Slutligen målade jag ett mönster liknande en leopards fläckar, bände och vred den lite för att anpassa den till hjärtats form, och lade den bakom ”A”:et. Det sammansatta resultatet kan ses nedan.
Det såg lovande ut, men det som slog mig var om inte ros-designen riskerade att göra helheten lite för plottrig – något som också påpekades av andra på det här stadiet. För att prova om det kunde bli så, gjorde jag ett slags test för färgläggningen, och lade på ett slags färgutkast på emblemet med hjälp av mangapennor.
Det där färgtestet förelades för Alma själv, och hon var positiv men fick också en del nya idéer vilka framgår av anteckningarna på utkastbladet. Som svar på det uppehöll jag mig därför vid en mängd varianter, av vilka flera inte var oävna. En av dem, det avskalade hjärtat med rosorna inritade i själva A:et, var till exempel en kul variant, och jag jobbade också med lite olika mer enhetliga färgskalor. Den och några andra exempel kan ses nedan.
I slutändan föredrog dock Alma själv det fullständiga emblemet. Allt som allt verkade det totala intrycket hålla måttet och vara tillräckligt tydligt och distinkt i sina skilda element, inte minst tack vare att Almas angivna färgskala som kontrasterade väl med det gröna för växtligheten. Med Almas anvisningar ifråga om A:et i bakhuvudet gjordes denna mer distinkt från bakgrunden med hjälp av ljusare kanter och färgövergångar åt det rosa hållet. Det slutliga resultatet blev som nedan.
Det var passande att Alma fick fatta beslut om design och färgval ända in i slutet. På samma sätt som Julians sköld var det här ett samarbete, där man fick hedern att vara en slags barnmorska för att föda fram något som är mer än vad jag själv hade kunnat åstadkomma. Almas emblem bär på många symboler som kan tolkas på olika sätt och sättas i samband med hennes enastående person. A för hennes namn, står också för begynnelsen, för det första och främsta i tillvaron; kärlek och hjärta i alla dess innebörder frambärs av hjärtat självt, och rosorna. Sistnämna har dock också med sig sina taggar, vittnesbörd om att Alma inte bara är en sötnos utan kan sticka till, med ord såväl som handling. Det mönster hon valde är likaledes inte bara vackert och elegant, men syftar också till något otämjt, och ofjättrat. Och så vidare.
Min hyllning är den hursomhelst, att den må bringa behag för dina ögon
För dig Alma.
⇐ Se också ”En Vapensköld för Julian”
”Too many endings, man, too many endings” lär Jack Nicholson ha sagt när han fick frågan om varför han missade sista halvtimmen (!) på ”Sagan om Konungens Återkomst”. Han trodde filmen i princip var slut när ringen förstördes. Då tyckte jag han var tokig, men jag börjar inse hans poäng på sätt och vis…
Det var för länge sedan dags att runda av min första publicerade rendezvous i anatomins gränsland. Studierna av starka män, skador och karlar i rörelse får en slags slutpunkt i den nionde delen av studier i Anatomi för design av Yakane, en figur för mina berättelser.
”Slutet” på denna studie i mänsklig anatomi för att rita en fiktiv figur hade kunnat förläggas redan när skisserna var klara och monterade, och vad som mer eller mindre en ”färdig” uppsättning teckningar låg för handen (se till vänster). Men neeeej jag var bara tvungen att rendera hela bilden och sedan försöka färglägga den på något sätt…
Frågan var bara hur. För saken är den att jag inte visste hur man skulle göra det på en nivå som låg i nivå med själva teckningarna. Flera försök att få fram Yakanes hudtoner och hur ljuset skulle verka på dem ändade i den digitala papperskorgen.
Yakane i Sepiatoner
Sedan kom andra projekt och omständigheter att uppta min tid – och Yakane fick bida. De där tidiga försöken var dock inte helt bortkastad tid. Det under arbetet med färgläggning som jag först prövade på draget med att omvandla en teckning till sepiafärger innan vidare färgläggning sker – en idé dragen från riktig målning med guache-färger (se till höger).
Någon gång 2015 kom jag slutligen att plocka fram Yakane-teckningen för att tillämpa en del av det jag lärt mig om färgläggning under mellantiden (precis såsom bilden ”Yakane & Nuray” skildrad i inlägget ”Ljus & Skugga med Strypar-Yakane”).
Basen för Yakanes hudtoner
Det här arbetssättet förutsätter en större mängd lager, och att man håller reda på deras påverkan sinsemellan. Med den sepiatonade teckningen som bas lades 5 lager för hudfärger i olika toner, liksom för håret, ovanpå varandra med överläggningsteknik. Som gradvisa filter lägger sig då färgerna som hinnor som kastar olika nyans på de underliggande lagren och som samverkar med varandra. Viktigast av allt, och det som jag framför allt var nyfiken på att tillämpa, är vad man lärt om effekten av ljus på de olika figurerna och hur tonerna förändrades och skapade en känsla av volym.
Ljus, mörker och ljusriktning för Yakane
Det här kan göras på många olika sätt: till höger kan de samlade ljus-och mörkerbehandlingarna ses som de framstår lagda ovanför färglagren utan den grundläggande teckningen.
Först lades flera lager skuggor med olika matthet, samt högdagrar på de underliggande färgerna. De olika figurerna har olika ljuskällor – på bilden indikeras dessa via pilarna, som underlättade för mig att måla belysta och skuggade partier på rätt sida och avstånd från ljuskällan. Men ljus ändrar inte bara färgen på de ytor de direkt lyser på. Den skapar också sådant som blänkande partier runt figurernas siluett på vissa sidor, och s.k. återkastat ljus, som syns som en ljus rand på områden som annars är i djup skugga men som mottar ljus som återkastats från närliggande former.
Vid sidan av de övergripande behandlingarna och målningen av ljus & mörker behandlades speciella partier, såsom Yakanes ögon, tatueringar, ärren mm, på för var och en anpassat sätt. Dessas färgläggning fick egna lager, i flera fall försedda med egna former av skugg- och kanteffekter för att visa av dessa bryter av från de omgivande hudpartierna. Alla tekniker var sådant som prövats tidigare i olika bilder – men här samlades de ihop och tillämpades systematiskt på collaget av olika figurer och poser.
Det sammanlagda resultatet kan skådas ovan. Som ett kvitto på att man lärt sig något får man vara nöjd – avsikten denna gång var inte att bryta ny mark utan att på ett målinriktat sätt använda sig av vilka tekniker och effekter som visat sig vara fruktbara tidigare och tillämpa dem. Volymen, intrycket av Yakanes stora och kraftfulla kroppshydda står fram väl, tycks det mig, och detaljer som de många ärren, brännskador, ådror mm återges såsom jag skulle ha föreställt mig dem.
Det här redovisade sättet att avverka en serie av studier kan verka omständligt, och slutresultatet inte motsvara alla de referenser och grubblerier som anförts under mina rapporter av vad som varit en rätt lång process. Men jag vet inte hur man annars borrar sig till kärnan av saker, och lär sig ett och annat på vägen. Genom denna har en solid grund lagts för de många storyboards och teckningar med Yakane som följde och ännu ligger på lut – de kommer lättare fram ur ritbordet nu, som om de visste till vilken slags mål de är på väg. Och flera utkast till utvikningar av teman som tagits upp som hastigast utvecklades vidare, inte minst i studier av andra figurers utseende, såsom Yakanes sidekick Jack, samt karaktärerna Kati och Corinna, med flera.
Ett särskilt tack går till vännen och Yakanekaraktärens skapare Björn för ett intressant studieobjekt som drivkraft.
De tidigare delarna i denna serie kan studeras i den sammanfattande tråden
Studier av andra figurer för min fiktiva värld A’ratauma finns i galleriet
———————————————
←Föregående: ”Yakane, Början på Slutet 2”
PS. Raden ”slutet på början” igenkänns förstås av den kunnige som ett något bombastiskt men ändå för tillfället passande citat av Winston Churchill (1942):
”Now this is not the end. It is not even the beginning of the end. But it is, perhaps, the end of the beginning.”
En ung furste förtjänar förstås ett emblem för att göra sin närvaro och person känd – och den prins som är mig närmast, Julian, är numera inget undantag.
Häromåret satt jag, Julian & Alma och ritade under trevligt småpratande, och som samtalet utvecklade sig kom vi in på de vapensköldar som ända sedan medeltiden stått fram som tecken för furstar och riddare. Redan tidigare hade idén om att skapa egna vapensköldar för de två sötnosarna kommit på tal, men där och då tog vi tag i det.
Temat för Julians vapensköld, bestämdes det, skulle utgå från hans namn. Jag berättade för vår unge prins att Julian betyder”av/från Julius”. Julius (Iulius) i sin tur var ett romerskt ättenamn, vars etymology går tillbaka till Jove eller Jupiter, romarnas namn på gudarnas ledare vilken kom att likställas med grekernas Zeus. Julierna eller Gens Iulii, ”Juliernas Folk” ansågs vara komna från Jupiter – Jupiters söner m.a.o.
Julian är således kommen av Chefsguden själv!
Julians vapensköld – första gemensamt utkast
Upplyst om dessa förhållanden bestämde sig Julian, som minsann sett filmen Herkules och visste vad Zeus/Jupiter var för någon, sig för sitt vapenskölds blazon, eller beskrivna motiv. Det viktigaste sköldemärket skulle förstås vara blixten. Tre blixtar till och med. På blått. Med svarta moln över för att visa att de kom från himlen. Med vattenfärgerna till hands kom ett första utkast eller kladd till som vi båda verkade tycka hade poänger.
Tiden gick och annat upptog våra sinnen, men under Kulturdagarna 2016, då vi båda satt bland aktivitetstälten framför riksdagshuset och provade allsköns roliga saker, lyfte jag blicken och såg en skulptur av Sveriges vapensköld, flankerad med lejon. Efter påpekan till Julian själv bestämdes det att jag skulle göra klart skölden med två gyllene lejon.
Sagt och gjort. Med bläckpenna i hand fick Julians vapensköld form. Tre blixtar från moln på sköldens topp, med stegrande heraldiska lejon på ömse sidor. Ovanför skölden satte jag ett band för att sätta den unge furstens namn. Med designen klar återstod därefter färgläggning.
Jag utgick från Julians bestämda färgschema och kompletterade den bara med lätta ljusskiftningar och skuggningar för att framhäva färger och figurernas form, i övrigt återhållna för att inte bryta med vapensköldens grafiska utförande. Julians namn sattes i guld på banderollen ovan själva skölden.
Allt sammantaget hoppas jag att den färdiga designen gör Julians input rättvisa – det var extra roligt att så mycket av designen kom från honom själv. Vi har pratat om att sätta den där på en T-shirt för honom – och sålunda har jag sett till att skaffa två sådana i vår unge herres storlek, för att se hur det ter sig…
Intill dess: För Dig, Julian.
En kvick studie över en av mina berättelses karaktärer drog iväg, kompletterades med historisk research och fick slutligen lite färg på sig efter flera år i ”att göra”-högen.
Det här är ett typiskt exempel på hur skrivande, ritande och historisk research kompletterar varandra. I min berättelse om A’ratauma, ”Tvillingvärlden”, förekommer en karaktär vid namn Renata de Mazzatti, dotter till en annan figur, Claudio de Mazzatti (som förekommit i ett tidigare inlägg) men med en viktigare roll.
Renata-figuren var ursprungligen närmast direkt utlyft från ett historiskt Fantomenavsnitt ”Fången i Venedig” från 1986 (eg. ett omtryck fr. nr 2 1975), där den vackra och rådiga Renate di Mascarelli får Fantomen på kroken. Avsnittet inspirerade mig till ett rollspelsäventyr där en god väns rollspelskaraktär, den strulige Jack, fick träda in Fantomens ställe.
Ava Fabian
Oaktat att Fantomen är en tecknad serie, sökte min hjärna efter andra visuella inspirationer för att tänka sig den intressanta Renata, och kom så småningom att vila på ett utseende draget från den Italienättade amerikanska modellen/ skådespelerskan och utviksflickan Ava Fabian, som kom för mina ögon under andra hälften av 80-talet. Förutom sin uppenbara sex appeal verkade Ava passa såtillvida att förutom att hon lyckades slå mynt av sin skönhet längre än de flesta sådana modeller också hade framgångsrika affärer såsom krogverksamheter mm vid sidan av, och överhuvudtaget verkade vara en driftig person inom ramen för sin miljö.
Så som sker, fäste jag några av mina intryck av Renatafiguren på papper så småningom. Under 90-talet var man inte så noga med sådant som att bevara ordentliga utseendestudier, och mina ursprungliga blyertskisser har tyvärr sedermera gått förlorade.
Urkund klänningar 1300-tal
Det som fanns kvar var ett utkast av Renata i en formlös klänning. Flera år senare, på 2000-talet, kom den där i dagen när jag studerade medeltida klädedräkt, och blev en slags praktisk bas för minneskladdar… Resultatet blev en serie tuschskisser baserade på exemplar av senmedeltida (1300-tal) kläder, med Ava/Renata som modell. Helt spontant växte den ut till ett slags collage av henne i lite olika utstyrslar, med ett porträtt och även hennes far Claudio med på ett hörn.
Det var ju inte bortkastad tid den där, oaktat sin krokiga bana och obefintliga teknik. Porträttlikheten med Ava Fabian var det lite si och så med, men själva kläderna var ju inte dumma. Provisoriskt nöjd (finns det någon annan sort?) lade jag undan bilden, utan att annat än flyktigt funderande på om man inte borde fortsätta med den. Men lustigt nog upprepade sig historien med att Renatabilden knöt an till studier.
De Mazzattis vapensköld. Designen från familjens ättenamn -av mazza, (ital.) slagträ eller klubba. Renatas personliga variant har en röd ros.
I början av år 2016 ägnades en viss tid åt förkovran i heraldik och förmoderna symboler och emblem överhuvudtaget – och då kom som av en händelse den där bilden upp igen. Under arbetet med att förse riken, men också viktiga ätter och bemärkta personer med passande vapensköldar och emblem kom jag att påminnas om den bemärkta ätten de Mazzatti och utformade dess vapensköld (se ovan).
I samband med det kom jag att betrakta den gamla teckningen på Renata och hennes far, och den gamla Vore det inte Kul Om?-djävulen kom upp till ytan igen. Vore det inte kul att färglägga hela bilden, och kanske kombinera den med lite andra element? När en sådan tanke fått fäste i hjärnan är det bara en tidsfråga innan något sker, och vóila…
Förutom färgläggningen av Renata själv lade jag utöver hennes personliga vapensköld den mäktiga stadsstaten Lacunias emblem lite i bakgrunden för att visa på hennes hemort. Lacunia, motsvarande medeltidens Venedig, är en viktig plats i mina berättelser, och tanken kom för mig att ytterligare visa på dess betydelse för Renatas roll i handlingen genom att infoga en av mina kartor för min värld A’ratauma som bakgrund… Resultatet, efter lite micklande med färger och lagereffekter, kan ses ovan.
Se fler bilder från min fantasy-värld i:
Om en detalj för Almas bok, som efter att ha legat vilande nu bearbetats och fått lite uppiffning inför andra versionen av det tryckta provexemplaret: mitt alfabet bestående av en gymnastiserande drake som får bilda bokstäver.
Som redovisats i inlägget som rörde drakalfabetet när den först kom till, var idén att skapa lite kul och krusidulliga bokstäver som kunde brukas som dekorativa begynnelsebokstäver (s.k. anfanger), för Almas bok, som då ännu var på idéstadiet. Resultaten av mina första försök kan ses nedan.
De var mest tänkta som ett sidospår, en kul detalj, och inte alltför genomarbetade. Jag funderade rätt länge på att rita mycket mer detaljerade versioner. Det hamnade dock i bakgrunden med den stora arbetsbelastningen som färdigställandet av Almas bok ”Hjärtespjutet” innebar.
När boken sent omsider blev närmast klar, i meningen att texten och illustrationerna sattes ihop för en första testtryckning, kom dock mina drakanfanger tillbaka till mig. Inför den andra testtryckningen ville jag göra boken lite mer ornamenterad, och förutom vissa små grafiska detaljer så gick tankarna tillbaka till den ursprungliga idén att ha drakiska anfanger i varje avsnitt av berättelsen.
Då blev också en sak tydlig: insatta i boken var bokstäverna inte så stora att det var riktigt bra bruk av tiden att rita om dem med en massa smådetaljer som ändå inte skulle synas. Som tur var hade varje bokstav gjorts enskilt i ganska stor storlek, över tusen (1000) pixlar i höjd. Det gav en marginal för att förbättra framför allt färgläggningen.
Sagt och gjort. Jag lade på viss skuggning och bättrade på färgerna, vilket gjorde mycket för att få bokstäverna att se mer presentabla ut i den storlek som de skulle komma att ha i boken. Några tester lämnade dock känslan av att något saknades. Bokstäverna liksom hängde lite för mycket i luften och kändes mer som illustrationer än integrerade i texten. Efter lite research och tittande i medeltida handskrifter så slog det mig att man kunde råda bot på det där med en ram runt varje bokstav.
Fram med tuschpensel, in i scannern och voilá – det gjorde faktiskt en viss skillnad. Ramen liksom avgränsar småbildens arena, gör det tydligare att det inte är en liten kludilutt utan något som via just ramen, avgränsningen hör samman med det omgivande – dvs texten.
Så långt ser det inte dumt ut alls. Det skall bli intressant att se hur det ter sig i tryck, och det finns skäl att vara optimistisk. En annan sak är hur de kan tänkas se ut när man förstorar dem lite och sätter ihop dem till namn exempelvis. Jag funderar på att trycka en t-shirt med bokstäverna bildande namn…
Som alltid, för dig
————————————————-
←Se tidigare inlägg om drakalfabetet ”Ett Drakalfabet för Alma”
Målningen av ”Alla Drabbningars Moder” verkade klar – på sätt och vis. Eller inte alls. Visst var alla ting och färger på plats, Men det gör ingen tavla. Ty för att skapelsen skall ingjutas med anda och karaktär, krävs det att Skaparen tar till det gamla knepet att sväva över djupen och viska… Varde Ljus.
(Se tidigare inlägg om projektet ”Alla Drabbningars Moder” med figuren Yakane, skildrade i del 1, 2, 3, 4, 5 och 6)
Ljus och skugga är fascinerande saker, och professionella målare kan ägna ett liv åt det. Min egen stapplande teknik har nått dithän att jag regelmässigt målar mina bilder i olika lager för olika grader av ljusstyrka, numera ofta kompletterat med förstärkning av skuggorna. Men det är inte så enkelt som att en belyst yta är ljusare och en i skugga mörkare. Ljuset ”smiter iväg”, studsar och ger upphov till sådant som indirekt belysning, flernivåskuggor, blänk-effekter osv. Och ibland är ljuset självt ett objekt, synligt på bilden samtidigt som det danar och förändrar det ting det berör.
Så var fallet med denna målning, och redan tidigt hade jag därför velat ägna mig exklusivt åt ljuset i bilden. Utan det hade det kunnat bli en platt och halvdan Genesis, och som omtalats i förra inlägget befann jag mig en hårsmån från deadline och det var just denna del som återstod. Men tack vare den respit som gavs direkt av mottagaren av målningen, kunde Skaparen under Juni månad mer avslappnat ägna sig åt detta viktiga som återstod, och ge det mer tid och noggrannhet än någonsin förr.
På ett sätt var det hela väldigt välbekant – jag jobbar inte med 3D-objekt eller är ens särskilt kunnig på bildbehandling, så allt måste också göras för hand, och målas punkt för punkt, både skuggor och ljusstrålar liksom blänk och glans på ytor som träffas. Allt är baserat på ögonmått och tja, egna kunskaper i den mån man kan tala om sådana. Nedan har jag samlat en del av de elementen för att illustrera vad jag menar.
Resultatet påminner om en slags ljus – och mörkertavla ovanför den riktiga tavlan, till stora delar osynlig för betraktaren som mestadels bara anar den. Den här ”ljustavlan” måste förstås integreras och kompletteras ihop med de underliggande elementen. Vissa ytor kräver att man arbetar extra med tonerna, liksom är uppmärksam på sådant som exponering, motljus osv i flera lager och direkt för tonerna. Samt förstås att många ytor har kanter och hål som förändrar hur ljuset framträder.
Källan till ljuset är något som är synligt i själva bilden – det är den skuggade solen som skymtar fram genom de tjocka molnlagren. Den lyser upp delar av skyn och skapar den starka kontrasten av ljus och skugga redan uppe på himlen.
Samtidigt som solljuset är synligt mot den mörkare delen av bakgrunden som knippen av strålar, förs den här ”stråleffekten” sedan vidare ner på objekten under. Det kan exemplifieras av Yakanes sandjak, krigsflaggan, vars många veck och oregelbundna form ger många tillfällen för ljuset att belysa, skugga och stråla igenom, samtidigt som själva den text som utgör dess design (varom mer i ett tidigare inlägg) framstår som ömsom blankare eller mörkare beroende på dess relation till ljuskällorna.
En annan effekt av ljuset kan ses på silâhtarerna – Kiralatets, Yakanes hemlands, krigare som kommer till hans undsättning i bakgrunden. För att trycka på deras blanka, polerade vapen och rustningar som gnistrar i solen tog jag till en linsöverstrålningseffekt, som skapar svagt färgade ljusexplosioner ovanpå det ditmålade blänket och återskenet från det myckna stålet badat av solens strålar.
Men snygga ljuspelare och bling åsido är den främsta sökta effekten av ljussättningen trots allt framhävandet av ytornas textur och volym. Det här blir som mest tydligt när man tittar på den del av tavlan som ägnades mest detaljarbete – frontfiguren Yakane. Linjerna på hans ansikte, hår och händer, designen för hans rustnings snirklande utsmyckning framträder mycket klarare med en noggrann ljussättning. Vissa effekter var oväntade även för mig. Yakane är delvis gråhårig, med många vita strån i sin ursprungligen nattsvarta man (som förstås målades dit, strå för strå…). När jag började måla på ljuset som strilade genom öppningar och hål i flaggan på det, så lystes det vita upp som av en halo-effekt… det var helt otippat.
En annan sak som förhoppningsvis framgår av kontrasterna mellan Yakanes skuggade och ljusa partier är att rätt ljus också ger en bättre känsla av volym, att saker rundar sig och vrider sig bort respektive mot betraktaren.
När man tar ett steg tillbaka på bildens större helhet så blir detta, parat med att man försöker vara konsekvent med var skuggor och mörka partier hamnar, ett sätt att öka känslan av djup i bilden. Belysningen stärker på så sätt intrycket av att olika delar av bilden befinner sig på olika plan. Detta framgår förhoppningsvis när man t.ex. studerar hur ljuset faller på de många figurerna runt Yakane, de olyckliga tudjuterna.
Med ljus och mörker så genomtröskade som jag mäktade med, kunde till slut punkten nås där man kunde säga – nu är den färdig?
Blir man någonsin det, färdig?
Nej förstås. Det finns alltid mer man kan göra. När jag idag ser bilden i uppförstoring vrider det sig i mig av de hundratals olika fel och slarvigheter som jag kunde åtgärda, om bara tiden och livet vore oändliga, och min kunskap och färdighet fullkomlig… Jag vet redan att jag kommer att få ett ”återfall” – sådana här lärorika projekt blir som ett bruk, ett rus som sitter kvar i ens kropp, och jag har redan en idé som gnager i mig som jag bara känner att jag måste testa… Men för den här gången, inte för min egen skull utan för den, för vilken denna målning kom till, var jag tvungen att sätta stopp.
För dig Björn.
——————————————————-
Andra inlägg i serien ”Alla Drabbningars Moder”
Föregående:
← (del 6) ”…Montering & Målning”
Mastodontmålningen ”Alla Drabbningars Moder” hade tecknats och förberetts klart. Med ca 2,5 veckor kvar till deadline var det så dags för den riktiga huvudmatchen, och det mest arbetsintensiva momentet: att måla central- och förgrundsfigurerna.
Hittills har förberedelsearbetet till denna målning, tillägnad min vän och Jubilar, tillika andlig fader till tavlans centralfigur Yakane, skildrats i tidigare inlägg (Del 1, 2, 3, 4 och 5). Dessa delar monterades först i sina respektive positioner. Ett problem med en målning som har ett långt ”djup”, dvs sträcker sig inåt/bakåt över stora avstånd och som har olika delar utspridda över olika avstånd, är att få till perspektivet. I det här fallet kom dock strävan efter realism till undsättning, och försåg mig med ett inslag som underlättade för övergången mellan bakgrund och förgrund: sjoken av damm som de i bakgrunden ankommande ryttarna piskar upp. Denna ”krigets dimma” blev det första som jag lite snabbt lade ut på den monterade bilden.
Alla Drabbningars Moder – Monterad före Målning
Efter att sålunda ha fogat ihop delarna till en enhet var det dags att börja med målandet i förgrunden. De grundläggande färgerna lades på förgrunds- och centralelementen i bilden: Yakane, tudjuterna och silâhtarerna. För Yakane var färgskalan redan någorlunda bestämd. Tudjuterna som anfaller honom beredde dock inget större huvudbry på den punkten. Deras färgskala domineras av filt- och lädermaterialen i deras utrustning. Bruna, gula och nedtonade rödfärger, med vissa inslag av matt blå och grå, lades ut som ett första lager.
Alla Drabbningars Moder – Grundmålningar
På detta baslager av färg lägger man in skuggor och ljusare kulörer på olika lager. En komplicerande faktor var förstås att olika delar av förgrundens tecknade linjer, vilka görs transparenta inför målningen, befinner sig på olika lager, delvis ovanpå varandra. Färglagren måste därför läggas på så att denna överlagring försvinner. Det är meckigt, och med så många element som går in och ut i varandra är missar oundvikliga – till exempel försvann nedersta delen av skaftet på Yakanes flagga bakom den figur som den skall tränga in i – vilket fick återskapas direkt på målningen.
Inför inläggningen av de olika tonaliteterna omvandlades lagret med ritade element till sepiatoner och jag reducerade brus och damm med sikte på att få de tecknade elementen att bättre smälta ihop med de överliggande färglagren. På denna stomme kunde så högdagrar och mörkare partier målas på alla synliga ytor, millimeter för millimeter, understödda av ett eget skugglager.
h Sepia-omvandling och brusreducering av ritade element gör bilden mjukare och varmare…De
En speciell detalj som reste sina egna komplikationer var nu som förr det sabla krigsbaneret. Att få den ringlande skriften på den att veckas och lägga sig rätt i relation till den av vinden piskade ytan som utgör flaggans ytlager var ett pysslande och suddande fram och tillbaka som kommer att hemsöka mig under lång tid…
Till slut hade vi dock kommit till ett slags grundläggande slut på själva målningsarbetet. Det var på det här stadiet som tavlan befann sig när deadline låg bara ett dygn bort. Vad som annars hade varit en viss tillfredsställelse förvandlades till ångestriden panik – men då, i en händelse som såg ut som en tanke, kom tavlans mottagare själv till min räddning. Ta det lugnt sade han, jag har dig hellre i levande tillstånd på jubileet än en framstressad tavla…
Det var ändå retsamt. För det som återstod var verkligen bara det allra sista, efterbearbetningen av bilden med sikte på olika former av ljuseffekter.
——————————————————-
Andra inlägg i serien ”Alla Drabbningars Moder”
Föregående: Nästa:
← (del 5) ”…Teckningar av döingar & arrangemang”
(del 7) ”… Varde Ljus”→
Arbetet och skisserna till målningen Alla Drabbningars Moder hade kommit igång. Men så som ofta sker, uppstod ett oväntat hinder. Denna gång var det inte ett tekniskt problem, eller en kreativ härdsmälta. Utan en annan klassiker: att skaparen grottar ner sig i en detalj som ges helt oproportionerlig betydelse och får hela ekipaget att sakta ner till snigelfart…
I mitt fall var den fatala detaljen en flagga. Eller rättare sagt, mitt fantasyrike Kiralatets, , sandjak, eller krigsfana.
Se föregående delar i ”Alla Drabbningars Moder” här (1) och här (2).
1200-tals illustration av muslimska banér och militärmusiker
Inom den medeltida muslimska världen intar skrift, och dess avläggare kalligrafi och textbaserad ornamentik en mer framskjuten plats än i västerlandet. Militära symboler och flaggor är inget undantag från denna regel. Källorna ger ett antal exempel på flaggor och banér från perioden, och det är påfallande att de ofta innehöll text, antingen det fanns någon annan symbol med eller inte. Inte sällan var det citat ur koranen, men också andra former av slogans och markörer som gav sanktion åt de egna aspirationerna. Speciellt de Osmanska sultanerna hade ett överflöd av bombastiska titlar, men fenomenet var väl känt, ja till och med föremål för löje, redan under det senare 1000-talet¹.
Bukhara-sultanatets banér
För Kiralatets sandjak tänkte jag mig en liknande sådan blandning av motiv, inte minst för att det också gav tillfälle för att framhålla vissa mer eller mindre subtila poänger. Kiralatets symbol är en örn (Se inlägg om Yakanes tatueringar) och den måste förstås vara med. Runt den, symbolen för riket, tänkte jag mig titlar, beskrivande sultanens maktsfär. Samt religiösa åberopanden förstås, de kan en totalitär potentat med närmast universella anspråk inte undvara. Samtidigt ville jag också ha med något som tryckte på den totala åtskillnaden mellan härskarfolk och befolkning, som i min lätt fantasy-aktiga variant av historien intar rent mystiska proportioner, och som var enkom riktad till kiralatets silahtârer, slavkrigarna.
Problemet med en sådan potent symbol är dock att allt har en innebörd. Det framgår av att flaggan genomgick ett antal förändringar som synes av några exempel på designarbetet.
Utkast grunddesign Kiralatets Sandjak
Efter att först ha tänkt på en design som ställde de religiösa inslagen först, landande jag till slut på en variant som satte ett tecken för sultanen främst. Centralt i flaggan satte jag örnen, inramad av härskarens makttitlar med inriktning på territoriell utsträckning. Längst ut, på pennants, tungor till flaggan (numera förekommande främst på örlogsflaggor) – indirekt pekande på det religiösa motivet är en bisak, satte jag korancitat.
Först, närmast stången satte jag in en inringad kalligrafi med en insignia, ett slags sigill, som kännetecknar det som härskarens flagga. . Sultanens sigill består av en variant av orden ”Guds Skugga på Jorden”, en av titlarna för de osmanska storsultanerna (i formen ظل الله في العالم zill Allah fi’l-alem) . Här var det dags att ta fram google translate:
|
|
Inspirerad av tughra, sultansigillen från osmanska riket, skapade jag en slags kalligrafisk, starkt vertikal form att skriva orden. Den här lilla övningen framhävde dock en fatal brist i min bildning – det här med arabiskan.
Jag kan inte arabiska.
Hur tusan skall man skapa en slags historiskt försvarbar illustration på medeltida mellanöstern-tema om man inte behärskar det ledande språket? Jag har förstås läst tiotusentals sidor litteratur om regionen, koranen, poesi, sida-vid-sida-dokument utan och innan – men i slutändan är man beroende av översättningar. Alla ogudaktiga eder som min ateisthjärna kunde komma på for genom luften när det sjönk in att man måste åtminstone kunna skriva på arabiska för att komma någonvart med min bild.
Den jävla Björn. Allt det här var hans fel.
Jaja. Jag hade 3 månader på mig, så det var bara att bita ihop. Bokstav för bokstav, alif, ba, ta… Det hör till saken att man är darrhänt, och att arabiska bokstäver bäst kommer till sin rätt utförda med pensel. Samt att de skrivs från höger till vänster. Hela block av papper hänvisades till papperskorgens skärseld medan jag desperat försökte få ordning på bokstäverna… Det är en snygg skrift, det är bara att ge de det, men knepig att få till för den som måste bokstavera sig fram med händer som en alkis på torken. De första försöken var en ren förolämpning av profetens folk.
Efter några veckors ångest var det dags att greppa koranen och försöka sig på lite seriösa övningar – med koranens hjälp. Den sura som närmast satte sikte på var inledningen till al-fatiha, som inleder Koranen. Det har alltid varit min favorit, och min egen, nedanstående variant av den är en ofta åberopad bön i min berättelse.
”All pris och lov hör Gud till, Den barmhärtige, förbarmaren / Universums herre, härskare på den yttersta dagen! / Dig dyrkar vi och dig ber vi om hjälp / Led oss på den rättfärdiga vägen”
|
|
Satt på flaggans runda tungor blev det hela till slut som följer:
Kiralatets Sandjak – tungor för flaggan m variant av Fatiha
Närmast var det dags för inringningen var det dags för Kiralens olika titlar och hävdandet av makt, mer med sikte på estetiska kvalitéer än rent idiomatiska. En hel del fick bokstaveras tecken för tecken, eftersom många av namnen på riken och regioner är egna påhitt.
| Sword of Iman,Defender of the Faith,
Ruler of lower and upper Kime, Overlord of Aram, Guardian of the Holy Cities, King of the continents |
السيف إيمان ملك القارات حاكم السفلي والعلوي عمرو أفرلوردآرام الوصي على المدن المقدسة المدافع عن الإيمان |
Tillsammans med tugra-kalligrafin blev det hela som nedan:
Inringad kalligrafi och omkretsande trontitlar för Sultanen/Kiralen
Alright. Efter att ha fått positiv feedback från saudiskt skolade muslimer i bekantskapskretsen var det läge att ta tag i den svåraste biten. Under arbetet med skriften hade en idé slagit rot: ”vore det inte kul om…” örnen själv bestod av skrift, i den muslimska kalligrafiska ornamenttraditionen?
Tränade kalligrafer kunde använda sig av den flytande formen i de arabiska bokstäverna för att skapa former av djur, abstrakta mönster, vad som helst. Mycket vackert, men enormt svårt eftersom det måste göras med långa svepande penseldrag för att bli snyggt, och man måste veta vilka delar av bokstäverna man skall dra ut för att det fortfarande skall vara läsbart.
En ytterligare komplikation var att det kom för mig att texten i örnen rimligen måste vara esoterisk, dvs inte tillgänglig för vem som helst. Den borde rikta sig endast till silahtârerna, inte till reaya, skocken av den vanliga arabisktalande befolkningen. Tex skriven på ett annat… språk.
Åh nej. Inte igen.
Hatt-i-humayun, kejserligt edikt på osmanli
Verklighetsbakgrunden var mamluckernas bruk av Kipchak-turkiska som internt språk – i min berättelse har jag gett silahtârerna ett eget språk, quli, till stor del baserad på atrakiska. Den skrivs dock med arabiska tecken – återigen inspirerat av osmanska riket, vars förvaltningsspråk, osmanli , var en form av oghuz-turkiska skriven med arabisk skrift. Nattmanglingar med lexika på osmanli korsade med google translate till och från turkiska gav nedanstående form för den legend som skulle bilda formen för örnen – det är ett sorts deklaration av mystiskt slag, för merge, de odödliga ”jägarna” bland krigarfolket, om vad som är deras syfte i livet – total lydnad mot sina herrar, att sändas för att döda, ett dödande som de betraktar som rättfärdigat av den starkes lag.
| We are the Hunters | Biz Mergelar |
بيز ميرگلار |
| Masters of the way of death | Ölüm yolu ustalari |
ولوميولووستالاري |
| Slayers of Armies | Ordularin Katiler |
وردولارينخاتيلير |
| Eaters of the Weak | Zayif yiyenler |
ظاييفيييينلير |
| So only the strong may survive | Güçlü hayatta böylece |
عوچلوهاياتتابويليجي |
| As decreed by | Tarafindan karar gibi |
طارافيندانكارارگيبي |
| The lord of hosts | Ordularin Bayisi |
وردولارينباييسي |
| Ruler of the World | Mare alamnin |
ماريالامنين |
Den där trevliga lilla slagdängan fördelades sedan på en form som kunde bilda en figur, enligt nedan
Sedan var det dags att greppa tuschpenseln. Efter färre försök än väntat tonade nedanstående figur fram:
Den där var jag verkligen nöjd med, med tanke på min penselföring. Ett original-kalligrafiskt verk av en darrhänt lallare som inte behärskar någon av de två språken den är skriven på. Även blinda hönor kan finna ett korn och allt det där…
Med de olika elementen någotsånär på plats var det frågan om deras sammansättning, vilket förde över på några färgtester. Jag tog tag i vattenfärgerna för detta – de hade gett mersmak efter arbetet med bakgrunden till tavlan (se nästa inlägg). De vanligaste färgerna för Kiralatets symboler och även kiswa, deras uniformer, är gul, röd, vit och svart, med röd och svart som vanligaste grundfärgerna.
Efter lite spekulativa tester gick jag till slut tillbaka till den enkla, rena kontrasten mellan svart och vitt som är standard i nutida islamiska flaggor – även med risk för en viss anakronism (även om banér under medeltida tid företer de två grundfärgerna) passar det i sammanhanget, där ett dolt budskap är omgjort med religiös imansk symbolik och fraseologi. Det är också… snyggt. Less is more och allt det där…
Så. Något dussin veckor in på meckandet med den osnutna flaggan, som vid det laget blivit den största dörrstoppen för min tavlas färdigställande, samlade jag ihop elementen och med hjälp av Photoshop och min vid det här laget slitna tuschpenna slutförde jag arbetet med en flagga med idel otrevligt innehåll, men som jag med viss stolthet kan hävda blivit ett litet verk i sin egen rätt.
Det var en lärorik upplevelse, och numera kan man staka sig fram på arabiska bokstav för bokstav åtminstone. Men det hade tagit våldsamt mycket tid, och klockan tickade – endast några veckor var kvar till deadline, födelsedagsbarnets festdag, och det var myyyycket kvar att göra…
—————————————————————
Andra inlägg i serien ”Alla Drabbningars Moder”
föregående: nästa:
←”(del 2) … En Hjälte för en hjälte”
”(del 4) …Ett Kladdigt Landskap”→
¹Se Amin Maalouf, ”Korstågen enligt Araberna” s.xx
I inlägget om H&Ms julreklam togs faktum upp att 2012s underklädesmodell för vinterkampanjen är den bedövande vackra aktrisen/modellen Laetitia Casta. Denna blogg håller sedan lång tid henne som en ikon avv fullfjädrad skönhet, och en liten hyllnings-spin-off syns alltså vara på sin plats…
Undertecknad är inte odelat positiv, för att säga det milt, över H&M och för den delen andra klädkedjors tapetsering av busskurer, gator och torg med sina annonser, som framgått av inlägget ”Julen närmar sig med Snö, första Advent och…underkläder?”.
MEN med detta sagt, finns det faktiskt inga politiska eller andra sådana abstrakta hänsyn som kan ta bort faktum att Laetitia Casta, årets H&M- modell, är en välkommen figur på de platser där reklam som visar människor med mer eller mindre kläder borde få förekomma. Sådan är skönhetens kraft, att den transcenderar andra hänsyn ibland.
Laetitia Casta är en fransk modell och skådespelerska. Hennes fina och sensuella drag gav henne skjuts till en internationell modellkarriär inom klädesindustrin och snart också kosmetik och andra anknutna annonssegment. Under sent 90-tal kunde man se henne bära alla former av utstyrslar, från haute couture till minismå bikinis.
Laetitia har en inom modeindustrins ramar mer kurvig och hälsosam figur – hon räknas trots sin uppenbara slankhet som ”yppig” i den världen. Trots industrins märkliga beröringsskräck med den mer fullödiga kvinnlighet som är hennes, gjorde den överlägsna attraktionens obönhörliga kraft snart Laetitia till en favorit som underklädes- och baddräktsmodell, och hon väckte beundran och uppseende för sin figur i sådana publikationer som Victoria’s Secret och Sports Illustrated (se nedan).
Välrenommerade fotografer som Herb Ritts, Annie Leibovitz mfl. rusade till för att fånga hennes uppenbarelse och hon blev förståeligt nog en given favorit för nakenstudier, samtidigt som hon fortsatte att vinna anseende med uppdrag för franska kosmetik -och modehus och liknande prestigefyllda engagemang.
Laetitia Casta i Sports Illustrated Swimsuit edition 1998
Som modell har Laetitia numera snart sagt alla meriter som alls är möjliga, och har förekommit i över 100 tidningsomslag och varit många stort uppslagna kampanjers första figur. Hon är högt hållen av fotografer av både kommersiellt och också konstnärligt slag, Dominique Isserman dedikerade en t.ex. hel bok med foton av henne.
I Frankrike har hennes skönhet tagit henne utöver skönhetsindustrins ramar och förlänat henne en ikonstatus. Laetitia blev i slutet på 90-talet i en öppen omröstning av de 15 000 i de Franska Borgmästarnas Förbund (ung. motsvarande Kommunförbundet) vald att stå modell för nya och framtida statyer av Marianne, den franska symbolen för republiken och den Franska Nationen (motsv. Moder Svea i Sverige).
Fransmännen tar sin moderlandssymbol på allvar: Marianne har avbildats på betydande kosntverk, mest känd kanske Eugene Delacroix ”La Liberté”, och sålunda kommit att förknippas med den franska andan och de värden som sedan Franska Revolutionen och de många resningarna sedan dess finns inlagda i den franska republiken.
Marianne står därför staty i nära nog varje fransk stad, hennes byst pryder otaliga offentliga byggnader, hon är på regeringens logga och emblem…Laetitas anblick är alltså stoff för evigheten, som andra förlagor för Marianne före henne, såsom Brigitte Bardot, Catherine Deneuve mfl.
Det är en händelse som ser ut som en tanke att Laetitia också har porträtterat just Brigitte Bardot i filmen Gainsbourg (om den franske sångaren med samma namn), en roll för vilken hon fick fina recensioner. Laetitia har gjort en lyckad gradvis övergång till skådespelerska, först i små roller som Falbala i ”Asterix & Obelix möter Caesar”, men sedermera med allt tyngre och mognare stoff.
Hon är ingen ung flicka längre, Laetitia, hon har fött barn och utvecklat sig. Men hennes lockelse som modell är oförminskad, hennes sensualitet förändras men består. H&M är bara att gratulera att fått henne som frontfigur för sin kampanj, som oavsett om man anser om den som fenomen, sålunda ländas lite klass och den förtrollning som endast en överskridande skönhet som Laetitias kan ge.
Andra behandlingar av problematiska liksom inspirerande visoner av skönhet, samt hyllningar av denna bloggs musor, finns under tråden
——————————————————–
Om Laetitia Casta:
Nyligen gjordes här en uppdatering apropå fotbollskaget Assyriskas lagsymbol, efter att ha fått en förändring av denna påtalad. Men samtidigt, och faktisk mer intressant och aktuell, så tog jag också en titt på Syrianska FCs, det nuvarande Södertäljelaget i Allsvenskans, symbol.
Syrianska FCs emblem var inte en del av min sammanställning när jag först gjorde den, eftersom de till skillnad från sina kusiner i Assyriska FF då inte spelat i högsta divisionen. Men 2012 var rollerna ombytta, och mer än dags- och de är välkomna, om inte annat så för sitt emblems skull.
För Syrianska FC:s lagsymbol, emblem eller märke är riktigt, riktigt snyggt, och skulle i mitt sinne kunna göra AIK högsta rangen stridig.
Den har allt. De snygga, kontrasterande färgerna rött och gult. En tydlig inramning. Ett enkelt band under.
Pricken över i.et är dock symbolen mitt på. Här snackar vi tradition och estetisk perfektion. Den bevingade solen eller lågan, mest känd under sitt persiska namn Faravahar är en urgammal symbol för Gudarnas makt i mellanöstern, i själva verket långt äldre än perserriket, och söker sitt ursprung i det gamla Ur och Egypten. 
Symbolen togs upp och blev vanlig under det stora Neo-Assyriska riket som ju erövrade och förenade samtliga de tre stora centra för civilisation i mellanöstern på 700-talet: Syrien, Egypten och Mesopotamien. Det här mötet framgår boktstavligen av t.ex stenkarvningen av Gilgamesh, den Uriske gudakonungen med 2 minotaurer och en bevingad sol, från 800-talet FKr i syriska Tell Halaf, från tiden då området var under Assyrisk överhöghet.
Denna anrika symbol är förstås ett starkt och laddat statement för det likaledes betydelsemättade laget Syrianska. Eftersom Syrianska FC liksom sitt systerlag Assyriska är en klubb som företräder en hel folkgrupp, och därför blir mycket djupare i sin innebörd än att bara vara ett fotbollslag.
Dessutom måste själva det avbildande mönstret anses passande för ett stridande lag. En brinnande låga som skall flyga över världen, liksom. Det inspirerar. Och den stiliserade varianten i rött och gult är också vackert väldesignad och passar väl för att sätta på just flaggor, med ökad effekt för lagets kulturella betydelse. 
Möjligen plottrar texten med fotbollen under Faravahar-symbolen till det hela. Medan den svarta arameiska texten över symbolen (som lyder: Hudro Suryoyo b-Södertälje, som ska betyda ”den syrianska sportklubben i Södertälje”), är snygg och dekorativ, bryter den underliggande ”SYRIANSKA FC” upp renheten och sammanhållningen i helheten och adderar ett annat färgschema för en enskild detalj. Den kunde man gott ta bort, för ökad perfektion. Det är inte en fråga om less is more. Själva informationen i texten kan mycket väl has med i emblemet, man kunde t.ex. skriva in det i bandet under, som kunde göras bredare för att inrymma detta utan att det påverkar den ovanliggande symbolens renodlade karaktär.
En lite tragikomisk sak som själva existensen av både Assyriskas och Syrianskas fotbollslag också påminner om är den lätt absurda schismen mellan de grupper som idag kallar sig Assyrier och Syrianer (eller syriansk-ortodoxa, eller… kärt barn har många namn…), som trots allt, har nästan allt gemensamt. Men var och en må bli salig eller småfånig på sin fason. Som en lustig detalj är ju Faravahar en genomhednisk symbol som i praktiken har lika mycket att göra med syrisk-ortodox kristendom som, tja, säg en julgran eller påskhare…
Men slutkontentan är dock hedrande och oomtvistlig: Syrianskas emblem är en lyckad och skön design, en prydnad för sitt lag och sina fans. Dessa som i skrivande stund också verkar kunna ta chansen att förbli i högsta divisionen, görande rättvisa till sin valda symbol. Som av en lustig tillfällighet spelade AIK och Syrianska, lagen med de två snyggaste emblemen, lika (1-1) igår.
(se http://www.svenskafans.com/fotboll/AIKs-gulddrommar-i-kras-igen-459575.aspx?tnl336Click=fotboll&tnl336Tab=ArtCom, http://www.dn.se/sport/fotboll/aik-tog-inte-chansen-i-guldstriden, http://www.svd.se/sport/novakovic-det-ar-kort-for-aik_7622880.svd, http://www.aftonbladet.se/sportbladet/fotboll/sverige/allsvenskan/aik/article15684690.ab och http://www.expressen.se/sport/fotboll/allsvenskan/touma-chockade-aik—efter-slarv-pa-rasunda/)
För vidare skrivet om Stockholmslags lagsymboler se 
←Den ursprungliga artikeln ”Snyggaste Lagsymbolen?”
samt
←Uppdateringen i “En återblick på assyriskas klubbmärke“
———————————————————
FÖR Mer om den anrika Faravahar-symbolen och den bevingade Sol som föregick den, urgamla symboler för gudarnas makt i Mesopotamien respektive Egypten, t.ex i http://en.wikipedia.org/wiki/Faravahar och http://en.wikipedia.org/wiki/Winged_sun
För mer om Syrianska FC se förstås deras egna sajt, http://www.syrianskafc.com/, samt lagets wikipediasidor på engelska och svenska i http://en.wikipedia.org/wiki/Syrianska_FC och http://sv.wikipedia.org/wiki/Syrianska_FC med förbehåll för eventuella fel, vilka som vi sett, inte är okända på wikipedia. Svenska fotbollsförbundets stattistik (http://svenskfotboll.se/allsvenskan/lag/?flid=25607) är förhoppningsvis korrekt. Se svenska Fans sida om Syrianska för matcher och skrivet om deras matcher, http://www.svenskafans.com/fotboll/syrianska/
En liten återblick på ett klubbmärke som finns i en annan, och snyggare variant, och lite kringfunderingar kring vad ett klubbmärke kan betyda… En anonym kommentator här på bloggen påpekade för en tid sedan att Assyriskas Fotbollsföreningens klubbmärke för en tid sedan ändrades så att den faktiskt har en inramning numera, sådan som jag efterlyser i min kommentar till klubbmärkenas utformning i inlägget ”Snyggaste Lagsymbolen”. En titt på klubbens egen sida http://assyriska.se/
, visar att så mycket riktigt verkar vara fallet. [Ifråga om varför jag hade en icke-inramad variant i min sammanställning har jag väl inget att säga till mitt försvar än att wikipedia, som var den som hade den största publicerade bilden av märket på nätet, hade varianten utan ram (se http://en.wikipedia.org/wiki/Assyriska_F%C3%B6reningen). Jag brukar oftast välja bort mindre exemplar av bilder. Det visar åter att man måste ta wikipedia, speciellt de icke-engelska varianterna, med en nypa salt. Och att assyriska borde ha ett STORT exemplar av klubbmärket på sin sida. För säkerhets skull, liksom.]
Assyriska utan inramning
Inramningen utgör förstås en klar förbättring av klubbmärket. Den stärker dess sammanhållning och också det röda inslaget i märket, vilket gör den tydligare och mer kontrastrik. Som framgår av mitt första inlägg reser assyriskas märke intressanta frågor om att detta emblem har en mer djupbottnad symbolik än de flesta klubbmärken. För i den uttrycks något som är minoritetsgruppen assyrierna förmenat – att se en symbol som verkligen företräder dem som folk. Assyrierna är överallt i minoritet – även i sitt hemland i norra Mesopotamien. De har ingen nationalstat att kalla sin, ingen flagga som vajar utanför FN. Inget Landslag. Det gör klubbemblemet till ett uttryck för identitet som går mycket djupare än bara ett fotbollslags. Vad än vad supporterskallar som yrar om hur mycket de älskar sitt lag må anföra. Jag pekar på detta för att assyriskas symbol därför är en symbol som på ett sätt är mycket vidare än de andra lagens. Detsamma torde för övrigt gälla Assyriskas ”systerlag”, Syrianska FC. (Se också t.ex. http://www.fotbollskanalen.se/superettan/klassiker-ur-offside-det-sista-steget—berattelsen-om-assyriska/, http://www.fokus.se/2009/06/fran-mesopotamien-till-sodertalje/ med flera artiklar – det har skrivits en hel del om just hur viktigt de här klubbarna betyder för sina fans och de folkgrupper vilkas namn de bär) Nu anser jag inte att den därför blivit det snyggaste märket. Såsom varande icke förbunden med något speciellt lag, bedömer jag märkets utformning enligt rent estetiska kriterier, utan associationer eller andra sidoblickar av vad märket innebär. 
I mina ögon, var och är alltså assyriskas märke inte snyggast, oavsett vilken vikt den tillmäts. Estetiskt hade gnaget då en toppposition. I mitt enkla och möjligen något kallhamrade sinne, och skälen för det angavs. MEN numera finns, och korrigeringen av syrianskas märke erbjuder ett utmärkt tillfälle för att ta upp det, sedan mer än ett år ett nytt Stockholmslag i Allsvenskan, vars klubbmärke inte går av för hackor. Det kallar på ett eget inlägg, där vi skall kika närmare på Assyriskas systerklubb, Syrianska FC. För huvudinlägget där Stockholmslags symboler jämförs, 
←Se ”Snyggaste Lagsymbolen”
För nästa inlägg på temat Stockholmslags klubbmärken se ”Syrianska Svävar…”→
Eller, ja en bild med bildtext… Inte för att jag är helt hundra på beskrivningen, men denna märkliga förfalskning/konstverk/spratt fick en att dra lite på munnen…
Hehehe. Jag avvaktade några dagar ifall det skulle visa sig om det hela var ett senkommet aprilskämt, men tydligen inte?
Det är inte utan att man blir lite motvilligt imponerad av ambitionsgraden i tilltaget. I vår digitala tidsålder utgörs den här sortens spratt oftast av en photoshoppad bild eller möjligen en snygg animering. Se t.ex en drift med USAs ex-presiden Clinton som har samma idé och ett liknande tema, men som stannade i ren bildform. 
Men här har någon alltså utfört en verklig gravyr och helt sonika låtit prägla mynt som sedan släppts ut i omlopp… Det är seriöst. Och inte undra på att de där nu kommer att bli samlarobjekt.
Det är förstås också fullständigt olagligt, att mynten kommer i cirkulation gör att det hela måste räknas som penningförfalskning. Förr om åren hade det inte räckt med det, det skulle nog ha klassats som majestätsbrott en gång i tiden, och skämtaren skulle ha riskerat att få plikta med livet.
Med tanke på hur djupt kungaslickande medierna i riket är (vilket för övrigt även visar sig här – hur många tror att det gammalmodiga och lite högtydliga ”smädelse” hade använts om det varit en bild av säg Fredrik Reinfeldt som förfalskats?), är också närmast en lättnad att någon vågar skämta om vad många säkerligen tror och tänker innerst inne, speciellt efter alla skriverier om det ytterst märkliga sällskap som kungen gång efter gång tenderat att hamna i… Oavsett om det ligger något i det eller inte. Den här sortens offentliga spratt kan ju verka på det sättet, lite som en ventil i ett väldigt ängsligt och tryckt klimat. Det finns säkert de kungakramare som anser att det där är en outhärdlig förolämpning mot hela nationen, att föromämpa kungen, gubevars. Men de flesta av oss idag måste ju garva åt det hela. Oavsett gör nog provokatören i det här fallet bäst i att hålla en låg profil och nöja sig med den plats själva skämtet fått.
——————————————————
Se:
Nu kan mycket väl dessa saker sammanfalla, men vi sliter oss en liten stund från Mayakalenderns peyotevisioner till förmån för vad som kan bli den sista stora festen som förebådar undergången: EM 2012.
I en kort serie inlägg skall jag sammanfatta mina egna intryck av hur förberedelserna och upptakten till anordnandet av EM gått till. Först ut är en liten historisk tillbakablick och bakgrund till var denna preapokalyptiska karneval står. För sammankopplingen mellan just Polen och Litauen väcker den gamla historienerven här på Indomitus, och tvingar fram en liten utsvävning i medeltida skyar…
Ok, så det är inte ett solvarmt sprudlande Barcelona, men desto mindre bjuder ett fetarrangemang i den största sportens anda alltid på mycket kul. Och i Polens och Ukrainas fall är det lite kittlande att ALLT kommer att vara nytt. Inte bara Arenor. Vägar. Hotell. Rena stadskärnor. Frånvaron av ludna rövare med stridsvagn.
Det som dock inte är nytt är att Polen och Ukraina gör saker tillsammans eller samverkar om stora projekt. För under mer än 400 år, mellan 1386 till 1795 var de här två länderna i någon form av politisk union, efter 1569 som delar av en förbundsstat, det märkliga Polsk-Litauiska Samväldet, som länge var Europas till ytan största stat. Dess öden och äventyr är en fascinerande historia som är oförklarligt lite känt hos oss, som ändå är nära nästgårds. Ett faktum som inte går att förklara annat än med den usla historieundervisningen i skolan.
Det medeltida Polen befann sig under 1200-talet i full feodal upplösning, och stod inför slutet av århundradet inför hot från omgivande knoppande statsbildningar som Tyska Orden i norr, kungariket Böhmen i söder, och den mongoliska Gyllene Horden i öst. I väst var de rikaste polska länderna, Schlesien och, formellt delar av det Heliga Tysk-Romerska kejsardömet och rov för den invecklade politiken där, snarare än i kungariket Polen. Men under en förvånansvärt kort tidsperiod efter sekelskiftet 1300 lyckades furstarna av Mazovien, med den blivande konungen Wladymir Lokietek i spetsen, det att samla Polens kärnländer till ett mer enhetligt rike som kunde börja hävda sina intressen, och under 1300-talets vidare lopp kunde kungariket under kung Kazimir III ”den Store” inte bara hålla sina fiender i schack utan också expandera.
Riket blomstrade genom ökad regional integrering och handel, bildandet av allt fler städer enligt tysk modell, och via inflyttningen av judiska bosättare som tacksamt fick skydd från de progromer som exploderade runtom i nordeuropa i efterdyningen av Digerdöden eller Den Stora Pesten 1348. Genom en historisk nyck kom Polen att drabbas förhållandevist lindrigt av denna mänsklighetens största katastrof i historisk tid. Polen verkade ha framtiden för sig i såväl politiskt, ekonomiskt som socialt hänseende.
Ukraina då? Jo, under tidigare medeltid, runt 1000-talet, var Ukraina centrum för den första ryska statsbildningen, det s.k. Kiev-riket, vilken var stark påverkad av nordiska farare på traden Östersjön-Konstantinopel. Kiev-väldet sönderslets av dynastiska strider på 1100-talet, och när mongolerna kom med sin svåremotståndliga hord 1240 var dess saga definitivt all. Framtida ryska stater kom att ha tyngdpunkten längre norrut, och så småningom kom mongolernas favoritunderhuggare, furstarna av Moskva, att samla det vi nu känner som Ryssland. Men det är en annan historia.
Ukraina och Kiev kom däremot att hamna i ett limbo – alltför nära den ukrainska stäppen och den Gyllene Hordens nomadiska överherrar för att kunna stiga upp själva. I skogarna långt uppe vid baltikum, i skydd bakom svårgenomträngliga träskmarker, levde dock på ett udda folk, Europas sista envetna hedningar, litauerna. Dessa hade under 1200-talet till skillnad från sina olyckliga brödrafolk pruserna, semgallerna, letterna och allt vad de hette, återkommande slagit tillbaka den till ”heligt krig” utklädda aggressionen från diverse korsriddarutstyrda outfits som Svärdsriddarorden och senare Tyska Orden.
Under sin första samlande storfurste Gediminas kom litauerna att bilda en hård, krigisk och ganska grälsjuk statsbildning, som när en viss terrorbalans nåddes med sina vid det laget blåslagna kristna grannfolk under 1300-talets första hälft, istället vände blicken österut. Där, i de mer perifera delarna av det forna Kievryssland fann Litauerna utlopp för sina kliande yxor, och kulmen för det s.k. Storhertigdömet Litauens expansion kom när man mot slutet av 1300-talet införlivade västra och centrala Ukraina, det gamla Kiev-rikets kärnländer, i sina domäner.
Storfurstendömet Litauen mellan 1200- och 1400-talet
En av de där sakerna som vidlåder monarkier är att helt godtyckliga saker som att någon drottning är ofruktbar eller en kungasnok har dåliga spermier kan rubba hela staten. I Polens fall saknades det en självklar tronarvinge efter Kasimir. Litauens Storhertig Jagiello (Jogaila) hade tidigare erbjudits att ingå personalunion med den Polska stat med vilken man fått allt fler gemensamma intressen och fiender. På villkor att han blev katolik förstås.
1386 ingicks detta första förbund, i vilken Litauen med tillhörande Ukraina förenades med Polen och framgent kom att ha gemensam monark. Men det var ett löst förbund, och de två staterna fortsatte att verka i var sina banor, med Polen vänd mer mot norr och väst, och Litauen mot söder och öster. Med tiden, och då samverkan av de två visade sig fruktbart (man krossade t.ex. gemensamt Tyska Ordens militära makt 1410 i det berömda slaget vid Grünwald) kom man att ingå i en allt närmare samfällighet. 1569 stadsfästes så Unionen i Lublin, genom vilket man skapade en riktig Förbundsstat, det Polsk-Litauiska Samväldet.
Samväldet är mycket intressant ur statsvetenskaplig synpunkt, för det erbjuder ett klart alternativ till den utveckling som kom att prägla de ledande västerländska staterna, som Frankrike, England och vårt eget Sverige. Det var en märklig konstruktion där den avgörande makten inte kom att ligga hos kronan, som saknade starka maktinstrument som en egen armé eller seriösa skattebaser.
Istället var makten samlad hos de stora adliga magnaterna som utövade den via de av adeln monopoliserade rådsförsamlingarna eller riksdagarna, sejm. Bönder och småfolk hade inte ens på papperet något att säga till om, och det enda ofrälse inflytande låg hos städerna, som också stod för en viktig del av skatteindrivningen. Städerna var dock mindre och inte så fria som i väst, så deras inflytande var begränsat. De polsk-litauiska riksdagarna kunde vara kaotiska tillställningar, för dels var deltagarna påverkade av de adliga later som inte nödvändigtvis lånar sig för rationella överväganden, dels fanns en utbredd veto-och talerätt som gjorde det mycket svårt att komma till beslut. Uttrycket ”Polsk Riksdag” för att beteckna en riktigt stökig sammanslutning kommer därifrån.
Ukraina, som utgjorde nära en tredjedel av samväldet hade inte någon egen sejm eller status som egen politisk enhet inom samväldet. Genom en förändring av den polsk-litauiska Samväldesfördragen kom Ukraina att ligga under ”Kronan”, dvs annekteras till Polen. I praktiken kom makten över dess territorier kom att övergå från litauiska till polska stormän. Det här var en viktig orsak till att Ukraina reste sig i serier av uppror från 1600-talet och framåt, varvid de upproriska vände sig till den närmaste vänligt (inte så vänligt, som det skulle visa sig) makten, det uppstigande Storfurstendömet Moskva. I själva verket kan man under stora delar av perioden 1500-1700 spåra konkurrensen mellan de två statsbildningarna Polen-Litauen och Moskva-Ryssland som den drivande politiska konflikten i östra Europa, med Sverige som Dark Horse och tillintetgörare av Polens förutsättningar att hävda sig.
Vi vet hur det gick till slut. Inte minst genom ingripande från vår egen Karl X Gustav, som slog Polen sönder och samman samtidigt som storhetmanen Bogdan Khmelnitsky reste upprorsfanan i just Ukraina, och sedan Karl XIIs ingripande och krig mot Ryssland med Polen-Litauen som språngbräda, blev Samväldet permanent försvagat. Ryssland tog Ukraina och införlivade i sitt Tsardöme, Preussen som tog över Sveriges roll som aggressiv militärmakt i centrala Europa tog de rika, västra riksdelarna. Österrike fick också lite rester. Efter 1795, efter upprepade styckningar av det forna storriket, upphörde Polen-Litauen att finnas till. Det där är något som speciellt polackerna aldrig har glömt.
Jaja, förutom några små, små incidenter som de napoleoniska krigen, industrialiseringen, första och andra världskriget samt Sovjetunionens uppgång och fall finns inga anledningar att dröja sig kvar vid den här lilla parentesen. Under flera tillfällen sedan 1795 har delar eller alla av de ingående regioner som beskrivits ovan samlats, alltid under främmande överhöghet. Nazityskland, och under längre tid Sovjetunionen höll dem som lydprovinser inom ramen för större politiska projekt. Men det är inte poängen. Utan att notera de intressanta skiljelinjerna mellan de länder som bildade Sammanväldet, och hur de utvecklats sedan just den sista överherremakten, Sovjetunionens, kollaps.
Polen & Ukraina, Samväldet och EM2012 värdstäder
Det moderna Polen och Litauen har konsekvent riktat sig västerut, och velat integreras i västliga sammanslutningar av oberoende stater. Polen är en medlem av NATO och av Europeiska Unionen. Dess institutionella utveckling har, speciellt i Polens fall, i stor utsträckning antagit de västerländska modellerna: demokratisk parlamentarism, flerpartisystem, funktionsindelningar av den lagstiftande, dömande och exekutiva makten och så vidare. Polens större befolkning har tillåtit det att spela en större roll visavi sin omvärld, även om denna tidvis varit av en mer obstruerande än konstruktivt slag. Hela tiden har dock Polen också behållit ett öga mot öst. Känslan av att stå inför hot om inflytande från Ryssland har aldrig varit långt borta. Både av den anledningen men också på grund av historiska och kulturella band har man stött Ukrainas självständighet från rysk hegemoni och närmande till väst.
Se om Polens utveckling inför VM i http://sverigesradio.se/sida/gruppsida.aspx?programid=2835&grupp=17101&artikel=4743134
Ukraina självt har dock vacklat. Som en integrerad del av Sovjetstaten sågs dess ”avfall” och självständighet som ett mycket större avfall från makthavarna i Kreml. Ukraina blev självständigt med en mycket mer sovjetisk ekonomisk struktur, och har liksom Ryssland ett kotteri av oligarker. Rysslands försök att göra Ukrainas ekonomi anhängig av ryska intressen samt de ohöljda inblandningarna i landets politik har också rönt vissa framgångar, och fördröjt den marsch mot väst som verkade kunna ta fart under det sena 1990-talet. Ukraina är idag, 2012, fortfarande paralyserat av dessa motsättningar: rättegången mot förra premiärminsitern Julia Tymoshenko och det kaos som vidlåder landets korruptionsridna politik, liksom den upplevda indelningen av landet i östliga ryskspråkiga, och västliga ukrainsktalande delar visar på detta.
(Om Ukraina i relation till dess EM-värdskap se http://www.sydsvenskan.se/varlden/bakom-fasaden-bakom-fasaden-pa-em-landet)
Landet Vitryssland fanns inte på Samväldets tid, men frågan är om inte det är till den eran de är på väg. Lukashenkos Vitryssland, Europas sista diktatur, är en sorglig historia där stalinism, personkult, censur och repression som kunde vara hämtad ur Sovjetunionen för 50 år sedan blivit kvar.
Är något av detta relevant? Vad man kan konstatera är att de politiska realiteterna, trots allt vad UEFA och andra liknande organ som IOK säger, spelar roll. Det de inte vill tillstå är vilken roll det spelar.
UEFA:s mindre transparenta sätt att arbeta är iaf. bättre än t.ex. FIFAs, vilket dock inte säger så mycket. Men så mycket har framgått av den hårda kritik som riktats mot värdländerna åren sedan beslutet att man kan sluta sig till att om Ukraina varit ett framgångsrikt lande med säg, samma BNP per kapita som Polen och än mer, en någorlunda utbyggd infrastruktur, hade landet självt kunnat stå som värdland. Det finns en levande fotbollskultur i landet, som nedanstående karta över klubbar visar.
Karta över Ukrainska Fotbollsklubbar
Det finns pengar, om än staten inte får del av dem och de mest hamnar i rövarbaroners händer. Som det föll sig nu, var det lägligt för de forna bundsförvanterna Polen och Ukraina att göra en gemensam bid för mästerskapen. Polen har de senaste deccennierna konsekvent varit en mycket stark förespråkare för Ukrainas närvande till väst, och sam-anordnandet av EM faller väl in i den traditionen.
Att UEFA under de förhållandena gärna gav Ukraina och Polen mästerskapen när saken avgjordes 2005 och 2007 togs också av många som en slags uppmuntran av framför allt Ukraina, och den väg som den dåvarande, västorienterade regeringen under Viktor Yushchenko såg ut att gå. Sedermera tog saker en annan vändning. Det visade sig att arbetena gick märkvärdigt trögt i den gamla sovjetrepubliken. UEFA blev tvungna att säga till på skarpen.
På senare år har det varit politiska problem som stått på dagordningen. Yushchenkos rival, den likaledes västvänliga återkommande premiärministern Julia Timoshenko, har kastats i fängelse anklagad för maktmissbruk under sin tid som premiärminiset. Tvivel om det rättsäkra i rättegången och sanningshalten i anklagelserna har väckts, och till skillnad från fallet i OS i Kina så tvekar denna gång inte politiker i väst, mest framträdande Angela Merkel men även andra, att använda EM som en markering av politiska ställningstaganden och kräva att Timoshenko friges. Flera har annonserat att de inte tänker närvara (se http://www.aftonbladet.se/sportbladet/kronikorer/kristinakappelin/article14763259.ab)
Så kan det gå. Den här lite svävande utflykten till historiens och politikens marker kan tjäna som påminnelse att inte ens frivolt bolltrillande försiggår i ett historiskt eller politiskt vakuum.
I del 2 av ”Fotbolls-EM2012 och Polen-Ukraina” skall vi titta närmare på de tempel helgade åt fotbollsguden som de två länderna rest.
klicka bild för nästa del: ”Polen-Ukraina 2012 del2 – Inte på en Grusplan nära dig”→
—————————————————————
För intresserade av Polsk-Litauiska Samväldet kan flera artiklar på Wikipedia ge en introduktion,
Därefter kan man läsa t.ex.
Ja vad skall man säga om dem? Efter en hektisk valhelg där man knappt hunnit med allt märkligt som inträffat känner jag en viss orolig sympati för de bråkiga ouzo-drickarna…
Francois Hollande får ursäkta, men det grekiska valet är en viktigare fråga, trots att Grekland är ett litet fattigt land och inte en av Världens största ekonomier, än att en tämligen urlakad centrist med socialistknapp blir den Franska Republikens president. Grekland öde kommer, via den uppbindning vid de Europeiska institutionerna och kreditgivningen, att påverka hela Europa. Och med det menas inte bara EU utan varje EU-land i sin tur.
Grekland har under decennier drivit sig själv till konkursens rand. Vi är många, som under lång tid inte bara sett med oro utan med stigande irritation på den ansvarslösa politik som landets korrupta politiska elit, dess ekonomiska dito och dess bankrutta institutioner med sin tämligen svävande folkliga legitimitet, fört. Över ett dussin år sedan varnades från denna bloggs författare, en enkel privatman men tydligen ändå med mer omdöme än säg EU-kommisionen och Ministerrådet och säkerligen inte ensam om det, om att Grekland inte borde släppas in i Eurozonen med mindre än att Zeus själv klev ner från berget Olympus och ställde stället till rätta.
Nu har istället den olycklige Prometheus favoriter, de enkla människorna, efter snart två år av protester klivit fram och skakat sitt hus, och de märkliga enititeter som svävar ovanför dem. I samband med det har de kastat in sitt partiväsende, vilande på arvet efter störtandet av den junta som rådde i Grekland före 1975, in i förvirring och kaos. Grekerna har förkastat de partier som skrev under avtalen som öppnat kreditkranarna från EU. Orsaken är knappast att grekerna inte förstår hur beroende de är av omvärldens bistånd. Men de är också svårt förbannade på hur totalt icke-konstruktiva de åtgärder som gjorts till villkor för sagda bistånd visat sig vara. Drivna av insikterna från en helt annan form av ekonomisk verklighet, den från norra Europas etablerade och stabila ekonomier med ett helt annat sorts partiväsende, med andra band mellan finans, välfärd och investeringar, har man begärt att grekerna skall hantera sin kris som om de vore Tyskland, eller Sverige. Det är de inte.
Nyhetsinslag om läget i Grekland för drygt ett år sedan
Greklands politiska partier är rena hövdingadömen med dynastiska drag och ett klientsystem som mer liknar det bysantinska tider som undertecknad studerar än verkliga ideologidrivna gräsrotsrörelser. Dess utbildningsväsen är en skandal – grekiska studenter är de troligaste i världen att fly landet i panik för att söka sig en framtid och en vettig utbildning. Inget annat land har en så stor flykt av ”utbildningsflyktingar”. Dess rättsväsen är en av de segaste och inneffektivaste i Europa. Vad som passerar för arbetsrättsliga regleringar är en väv av korruption och privilegier som har mer gemensamt med de gamla näringshinder som Sverige avskaffade 1864 än med moderna förhållanden.
Och ekonomin sedan. Grekland behöver hjälp att bygga upp en helt annan ekonomi, investeringar att skapa nya näringsgrenar – i dagsläget har gamla paradgrenar som varvsindustri allt utom suddats ut. Grekland är inte ens ett vettigt jordbruksland längre – dess jordbruk har hållits under armarna av den perversa CAPS. EUs gemensamma jordbrukspolitik, sedan landet blev EU-medlem och producerar långt under sin kvalitets- och kvantitetspotential. Endast turismen står stark. Men vad har EUs, drivna av Tyskland, enda förslag för att förbättra det där varit? När de nu måste släppa till pengar för att rädda detta ruttna skepp, som de själva är fjättrade till genom att de tillåtit det att inträda i en monetär och ekonomisk union?
Skär ner. Spara. Minska kostnader. Höj skatter. Minska befolkningens köpkraft ytterligare. Som om det ensamt någonsin hjälpt.
Och de etablerade partierna med sin upparbetade modus vivendi med de andra, mer förankrade politiska och finansiella eliterna och maktcentra i Europa, har lika lite som de senaste 20 åren något nytt och konstruktivt att göra. Så de har bara nickat och gått med, och låtit befolkningens breda lager lida, även för sådant som landets bankers lättsinne, den icke-produktiva förvaltningen och politiken skapat och så vidare. Grekerna ser nu hur de beordras kasta sig och sin levnadsstandard 20 år tillbaka i tiden.
Man kan därför väl se att den grekiska befolkningen i rättmätig vrede vänder dessa trötta och inkompetenta makthavare ryggen, som nu skett. Tyvärr riskerar de då att dra på sig kreditorernas vrede.
Vi i övriga Europa kan se framtiden an med viss spänning. Det faktum att grekerna i en mening gjort uppror mot sin politiska klass och deras försök att helt och hållet välta över krisens verkningar på dem är inte utan sina uppiggande drag. Våra egna eliter, om än mer kompetenta, gör gott i att minnas att deras mandat inte är gentemot EUs ministerråd utan från folket. Glömmer de det har grekerna visat vad som väntar, och det är en bra sak. Låt makthavarnas hjärtan isas lite inför vad som kan vänta den som konsekvent försöker styra i trots mot folkflertalets intressen.
Det finns dock också mycket som oroar. En befolkning som återkommande blivit ljugen för och köpts med smulor eller bländverk kan ibland finna sig illa rustad att ta tillvara just sina intressen. Grekerna måste i sin vrede komma ihåg att de är beroende av oss, vi rikare länder där många är beredda att hjälpa dem, men inte utan vissa krav trots allt. Dessa bör vara mer konstruktiva än vad som hittills erbjudits. Men de kommer att kräva förändring likafullt, som t.ex en mer effektiv skatteindrivning, och sådant smärtar alltid.
Instinkten att t.ex. finna en syndabock i sådana lägen har i det förgångna berett plats för destruktiva krafter, och det finns ett sådant inslag i den nuvarande krisen. Desperata att finna alternativ till de två maktpartierna till vänster och höger, har grekerna röstat in det svårartat främlingsfientliga Chrysi Avgi (”Den Gyllene Gryningen”) ett utpäglat fascistparti, för att inte säga mycket tunt förklätt Nynazistiskt, i parlamentet (det här kommer att kräva en ändring av den populära karta som gjordes och publicerats här, av Europas Xenofoba Partier).
Var det någon som sade Weimarrepubliken under depressionen? Parallelen är inte klockren, men det är ett oroande faktum, och borde stämma revolutionsromantiker på framför allt vänsterkanten till eftertanke. Speciellt med tanke på att t.ex. Greklands kommunistparti visat sig vara fullkomligt renons på produktiva förslag och åtgärder i den rådande krisen: det är ett hard-core vänsteranhang (se en av deras kommunikéer här) som vill ta ut Grekland ur EU.
Vart tar grekerna vägen nu? Rakt in i ett nyval, det är det mest sannolika. Efter att ha de förkastat de etablerade maktpartierna Ny Demokrati och ”Socalistpartiet” PASOK, som roterat vid makten sedan den senaste diktaturens fall 1975, försökte Vänsterpartiet Syriza, för övrigt ett EU-vänligt parti, i dagarna att bilda regering. I skrivande stund kastade också de in handduken, och vad som återstår före ett nyval är att en nationell samlingsregering kan bildas. PASOK har antytt att de är beredda att försöka leda en sådan. Tiden brådskar, för bara ett par månader behöver ett nytt tillskott av pengar från EU med åtföljande krav på åtstramningar klubbas igenom.
Vi får se.
———————————————
Press och läst inför denna tirad…
En symbol för en ung kvinna, eller flicka, eller en äldre också, om den så vill, med lite Art Noveau-influenser från förra seklets början.
Den internationella kvinnodagen kom och gick. Såsom distinkt rätt oentusiastisk inför de flesta sådana ”dagar” måste jag dock säga att om den där dagen har någon fortjänst är det möjligen att i artiklar och press påminna om att resten av året distinkt INTE är någon kvinnodag, och om allt skit som mänsklighetens bättre hälft får stå ut med runtom i världen. Några av de där artiklarna företedde feminismens symbol, Venus-symbolen med en näve i. Den kämpande kvinnans symbol, tecknet för den som inte låter sig trampas på, som kräver sin rätt. Jag har alltid gillat den. Och som ofta sker, strålade den alltid närvarande kraften från en 4-årig Musa ut, passande nog, och jag fick en busig idé…
Vore det inte kul om…
…man kunde göra en variant på den där symbolen som såg lite snygg ut? Och som den Bedårande Alma kunde tänkas tycka om?
En snabb skiss senare var det tydligt vartåt det barkade. Jag var tydligen (?) influerad av Art Nouveau, den dekorativa konstform som förekom ymnigt på bland annat affischer och tryck i början av 1900-talet och en av vilkens portalfigurer Alphonse Mucha jag studerat (se ovan).
Kommer någon ihåg ”artisten som brukade heta Prince”? Jag vet inte om det var för att killen stollade ut ett tag och ersatte sitt namn med en symbol (se ovan). Den där symbolen, som ibland benämns ”Kärlekssymbolen” är ju inte helt olik Venussymbolen. Prince orsakade en viss förvirring med sitt ”namn”, men satte bland annat den på flera gitarrer som hade symbolens roliga krull…
Det här åskådliggör hur konstiga idéer och influenser perkulerar i en tok som undertecknads hjärna, och ut kom en liten teckning….
Jaja, det är på ett sätt litet kitschigt, jag menar blommor & blad till en kvinnosymbol? Inte revolutionerande stuff. Och den knutna näven framstår inte så tydligt, eftersom blommönstren gör det svårt att urskilja inre linjer. Men totalintrycket är ju…ändå rätt snyggt. Dekorativt liksom. Och när jag visade det första tuschade utkastet för Alma sa hon ”Jaaaa! Den vill jag ha!”. Hon överraskar en ständigt. Jag hade inte riktigt väntat mig en sådan entusiasm för en delvis abstrakt symbol. Men den är ju ganska klurig, lite som en Mandala, som ju är populära för barn nu . Alma är bekant med sådana och sa promt att hon ville fylla i den… och frågade om den gick att ”göra i annan färg”.
Annan färg? Hon tog orden ur munnen på mig, för jag hade redan börjat fingra på olika varianter. Under borttagandet av smuts från första utkastet hade jag på kul testat att invertera den (se ovan). Och det som jag sedermera kom att jobba med var en blandning av inverterad och vanlig bild, där kanterna är som de ritats, med svart penna på vit bakgrund, medan ”fyllningen” är inverterad, med vita streck på svart. Den sammanlagda bilden erbjöd rätt mycket strul faktiskt, än en gång kom den bristande Photoshop-tekniken fram, för jag kunde inte få bort en ”vit kant” mellan de olika lagren. Det blev till att platta ut bilden och fixa allt för hand…och följa varenda blomblads kontur med fingret så att det inte syntes att bilden klistrats ihop. Stön. Men men, vad gör man inte…
Almas tal om ”färg” var klart värt att följa upp, och jag testade ett antal varianter av grundbilden med färg. Först röd, men varför inte grön eller magenta? Nedan kan några ses. Jag måste nog säga att jag gillar den röda bäst.
I slutändan blev det där som vanligt mycket mer jobb och pulande än vad man tänkt. Vissa lär sig aldrig. Men resultatet är ju ändå litet småkul. En blommig feminism, en behagfull stridis symbol. Söt och bestämd på samma gång. Som en liten tjej jag känner. Det slog mig att det ju är en symbol, en som man kan förete lite här och var…Och vore det inte kul om… man satte den där på en T-shirt till Alma?
Jaaa vicken bra idé…. (fortsättning lär följa)
En kul reklamkampanj med ett litet oväntat anslag
När jag förra veckan ögnade igenom Fria Tidningen höll jag först på att… inte sätta kaffet i vrångstrupen kanske, men undra om inte det var dags för ett besök hos optikern…
BESTYCKA GOTLAND! Vrålade annonsen ut, med en uppmaning till folkpartiet att göra allvar av sina löften och föresatser och ordna så att ”Varje vapenför person på Gotland ska militärtränas” och se till att Gotland förses med NATO-kärnvapenstridsspetsar för att avskräcka (?) ryska missiler…
Eeeeh?
Det är kul. Speciellt de konsekvent genomförda detaljerna som hänvisningen till en tänkt kampanjsida (http://bestyckagotland.se/) och bruket av en logga med Gotland i ett prickskyttekors… Det smälter väl in med de smått schizofrena budskapen som trummas ut i bildtexterna…
Det här är ett exempel på en ”antireklam” eller skämtkampanj som man vid närmare påseende skall inse är så pass bisarr eller knasig att det leder tankarna åt önskat håll, det håll som är reklammakarens egentliga syfte. I det här fallet är det Alliansfritt Sverige, en grupp som verkar företrädesvis på nätet med udden riktad mot den borgerliga regeringens fyra partier, dessas utspel och politik, som står bakom annonsen. Syftet verkar vara att dra löje över framför allt folkpartiet, det enda regeringsparti som öppet verkar för NATO-medlemskap och som troligtvis framstår som mest ”hökaktigt” för Alliansfritt Sverige (se föreningens egna motivation av kampanjen på http://www.alliansfrittsverige.nu/2012/02/var-kampanj-bestycka-gotland.html).
Det här greppet är förstås inte unikt på något sätt. Att genom parodiska och/eller ”kamouflerade” kampanjer håna eller avslöja en tänkt motståndare är ett hävdvunnet grepp, även om det mest brukats i marginalen, antagligen på grund av risken för missförstånd (och troligen för att etablerade politiska partier inte direkt graviterar mot humor…). Genren fick en skjuts framåt anda av filmen ”the Yes Men”, (som efter sin stora framgång också fick en uppföljare ”The Yes Men fix the World”) där de två aktivisterna lurar media och näringslivsrepresentanter genom att utge sig för att vara just representanter för olika företag och organisationer och antingen säga sanningen eller komma med absurda förslag som möts av misstänkt litet ifrågasättande…
(Se vidare om The Yes Men i http://theyesmen.org/)
Med internets och användarinnehållets genombrott har greppet dock fått ökad spridning. Den moderate kandidaten Anton Abele blev t.ex föremål för mängder av parodier på sina valfilmer och uttalanden inför valet 2010, något som bara förstärktes av hans märkliga och aningslösa tilltag att försöka stoppa parodifilmerna – det senare blev i sin tur ämne för löje, som t.ex i en s.k. ”Hitler-parodi”.
Jag måste säga att de där kampanjerna har en lätt bismak av det ironiska 90-talet – det finns en slags distans i dem, en känsla av att även den som parodierar inte riktigt tar saken på allvar. Av att den är mer intresserad av att verka fräck och smart än verkligen påverka frågan. Men det oaktat så är de som mest verksamma de som riktas mot just fullständigt humorbefriade motparter – då framstår just behovet av löje som desto mer trängande.
FP verkar ana det där – de håller i alla fall god min i elakt (?) spel, och tar saker med en klackspark enligt http://www.resume.se/nyheter/reklam/2012/02/03/folkpartiet-valkomnar-bestycka-gotland-kampanj/. Och det kan man delvis förstå, eftersom bara det faktum att försvarspolitik tas upp antagligen är ett plus för Fp, som ju valt att hålla en distinkt profil i de frågorna. De agerar antagligen enligt devisen ”all reklam är bra reklam”: Björklund et ales kan säkert bagatellisera bort de mer bisarra uttalandena, men sedan har de beretts en arena för att prata om något som de ju gärna vill orera om. Så OK – Alliansfritt Sverige kan kanske få Folkpartiet på kroken genom kampanjen, eller åtminstone få folk att skratta lite åt de haschrusiga kommentarerna.
Men sedan då?
——————————————-
Kampanjen och dess turer sedan avtäckande följs bäst i Resumé: http://www.resume.se/nyheter/reklam/2012/02/02/bestycka-gotland/ och http://www.resume.se/nyheter/reklam/2012/02/03/folkpartiet-valkomnar-bestycka-gotland-kampanj/
Länk till Fria Tidningen, där affischen kan ses som helsidesannons i pappersupplagan: http://www.fria.nu/
Andra pressröster och bloggar om kampanjen:
En paus från idioten Breivik: En liten sidoidé för berättelsen om Prinsessan och Draken – ett Alfabet av Drakar
Exempel på historisk Anfang
Det började som en idé till berättelsen om Prinsessan om Draken som jag gör till Alma – att ha Anfanger, stora illustrerade bokstäver, med draktema som början till olika avsnitt i storyn. Som historienörd är man ju förstås intressad av illuminerade skrifter, dvs färglagda handskrifter från medeltiden, före Gutenbergs tryckpress. De hade ofta dels marginalillustrationer, dels mer eller mindre stora Anfanger som en slags dekorationer. Anfangerna kombinerade element från kalligrafi och rena teckningar, och uppnådde så småningom en hög nivå av konstnärlig kvalité. Det ser mer än bara snyggt ut – anfanger kom att täcka stora delar av sina boksidor och utvecklades till en egen genre som överlevde in i boktryckararan där de gav upphov till de första uttalat dekorativa typsnitten.
I sann ”vore det inte kul om…?”-anda började jag klottra lite smådrakar som kunde se ut som bokstäver. De såg lite roliga ut, eftersom vissa bokstäver krävde att Draken flexade sig och intog ganska akrobatiska ställningar för att få fram dem. När man väl börjat klottra är det svårt att sluta. Några bokstäver blev tydligare än andra, så jag började mecka med dem, och det blev fler och fler, och…och…
Till slut hade hela Alfabetet dykt upp.
(tack Paloma för idén med bollar till draken för prickar)
Det är ju inte en så dum idé. Om man kisar lite ser man ju nästan vad de föreställer. Kommen så långt kastade jag lite färg på dem i Photoshoppen och…voila.
Hihihi. Barnsligt kul. Drakbokstäverna, eller någon variant av dem, kommer nog med i berättelsen. Man kan aldrig få för mycket drakar!
———————————————————-
Se nästa inlägg om drakalfabetet: ”Ett Drakalfabet för Alma 2”→
Nu några timmar efter explosionen börjar en slags ofattbar klarhet tona fram från Norge. Den stora explosion som ödelade delar av innerstaden i Oslo verkar, trots att minst 7 dödsoffer krävdes och de materiella skadorna var enorma, ha varit den mindre av en märklig tandem av terror och våld igår. Av vad som hittills framgått tog sig alltså en (1) beväpnad man, identifierad som Anders Behring Breivik, förklädd till polis ut på ön Utöya. Beväpnad med flera handeldvapen började han jaga och systematiskt massakrera de ungdomar som samlats där på sommarläger i Socialdemokratiska partiets regi. Samme man misstänks för att ha placerat ut bomben eller bomberna som briserade i centrala Oslo. 0900 släppte polisen offertalet 84 dödsoffer – men det kan troligen komma att stiga.
http://www.expressen.se/nyheter/1.2507598/anders-behring-breivik-32-misstanks-for-attackerna-i-norge
Det är fasaväckande bilder och nyheter som kom fram under natten. Och givet omständigheterna är det en oväntad gärningsman. Det verkar alltså som om en högerextremistiskt anstucken, islamfientlig egenföretagare i trädgårdsbranschen med legala vapentillstånd efter att ha mejslat ut en extrem ideologi bestämt sig för att handla, enligt någon förvriden logik. Mina tankar gick redan under fredagen till Oklahoma-bombaren Timothy McVeigh, han som ödelade en federal byggnad med en bilbomp i Oklahoma City 1995. (se http://en.wikipedia.org/wiki/Oklahoma_City_bombing).
McVeigh hade koppling till den amerikanska milisrörelsen och de antifederala strömningar som är starka där. Men i Norge?
I själva verket är Behring den fruktansvärda manifestationen av en trend som behandlats här i bloggen just i samband med två andra brott med politiska förtecken som något liknar galningens framfart på Utöya:
Jag är säker på att Anders Behring skulle ha haft mycket att vara överens med dessa sina likasinnade. För deras idéer är inte bara snarlika, de är också produkten av en förråing av samhällsdebatten. En som tillåter främlingsfientlighet, fördomar mot religioner, homosexuella eller motståndare överhuvudtaget, motvilja mot invandrare och en hänsynslös hantering av människor baserat på deras etnicitet. Genom att tillåta att dessa attityder numera kan svingas helt öppet, utan mothugg, att de ges säte i våra parlament, genom detta får man Anders Behringar, liksom vi fick en John Ausonius.
Ett exempel på högerextrem diss på Norge för dess ”islamvänlighet” – från sajten Libertydwells.com
Utan att överdriva vad polisiärt arbete kan göra mot individer som är så pass extrema och agerar själva, så har säkerhetstjänsten i Norge och förhoppningsvis också hos oss anledning att ta sig en tankeställare. Det har rätt länge påtalats att hotet från högerextremismen i Norden helt kommit av sig under den rådande ”kampen mot terrorismen” med dess monomana fokus på muslimska terrorister.
(den som vill bilda sig något om den verkliga terrorsituationen i Europa kan ta del av Europols senaste rapport från 2009 https://www.europol.europa.eu/content/press/eu-terrorism-situation-and-trend-report-te-sat-2011-449)
Men oavsett om det är en vedervärdig högerextremist som agerat ut sina antimultikulturella fantasier måste man säga att det inte spelar någon som helst roll för värderingen av själva handlingarna. Detta är fullständigt groteska dåd, riktade mot försvarslösa, till råga på allt inte ens vuxna, människor. Om man tänker sig hur det måste ha sett ut blir det ännu värre, då inser man att dåren måste ha laddat om många gånger, och att han bokstavligen hade en människojakt på de panikslagna ungdomar som var inlåsta ute på ön med honom.
Genom att ge sig på barn och ungdomar har han inte bara dödat sina offer – han har ödelagt livet för hundratals människor – hur många föräldrar och syskon kommer att framleva sina liv som skuggor av sina jag, för evigt undrande, drömmandes mardrömmar om hur slutet måste tett sig för deras älskade söner och döttrar, hukande i snåren, panikslaget drivna av monstret skoningslöst bakom sig. Och de som överlevt detta kommer att leva med ärren i år, kanske för alltid.
FÖR VAD? Vilket syfte, vilket möjligt ändamål tänkte sig svinet ge skjuts åt med sitt obscena massmord? Att dissa multikulturen? Chickanera de medier vilka inte tillräckligt attackerar Islam?
I efterdyningarna av chocken och fylld av hat mot den vidrige som utfört detta avgrundsdjupa brott vill jag också peka på den latenta tendensen att direkt ge sig ut i långa resonemang om hotet från Islam osv som direkt kom fram efter dådet. Det är många som avslöjat sin beredvillighet att anklaga en viss folkgrupp eller trosriktning för allt ont här i världen, sin latenta önskan att det skulle varit en Abdullah så att de öppet kunde kasta sina fördomar och etniska bias omkring sig. Exakt samma tendens var manifest 1995 i Oklahoma, före 9/11 2001, så alla brasklappar om att det skulle finnas skäl för sådana xenofoba utfall att direkt peka ut en viss grupp faller i skräphögen.
Samma idéer som i detta fall verkat driva, just det, gärningsmannen.
Med sådana vänner behöver våra öppna, demokratiska samhällen här i Norden inga andra fiender.
Jag fruktar att detta i fortsättningen kommer att verka så att det trycks på att mannen var ”en ensam dåre”, en ”galning” osv osv, och att man förklarar hans handlande på rena psykiska grunder.
Så låt det bli skrivet på näsan på alla som verkar behöva det. Anders Breivik är en Massmördande TERRORIST. Varken mer eller mindre. Låt det bli en väckarklocka för alla som vill sätta etiketter, mer drivna av hat mot andra än av omtanke om våra samhällen och våra framtida generationer, vad de än vill säga.
Och låt vårt broderfolk Norge bli en varning för framtiden – vi är lika, och har liknande frågor att ta ställning till. Vi gör båda rätt, och det är vår plikt, att motarbeta och konfrontera och i möjligaste mån utrota al-Qaida, Lashkar-e Taiba och andra muslimska terroristiska outfits. Men vi bör inte glömma att det finns lika många hembrygda terrorister, Anders Breivikare och Peter Mangar där ute, krypande under sina stenar, lyssnande på samhällsdebatten, väntande på tillräckligt höga signaler på att vad de tror på är legitima åsikter, så att de kan kasta sitt urskillningslösa våld mot oss alla.
Jag har ingen flaggstång i min trädgård. Så tillåt mig att hala flaggan på halv stång här i mitt digitala hem. En broderlig hälsning med det djupaste deltagande går till det norska folket, släktingar och anförvanter till de som direkt drabbats av denna tragedi.
******************************
Andra inlägg om terrorism på denna blogg
https://paulusindomitus.wordpress.com/2011/01/12/ett-ord-kan-saga-mer-an-mangen-bild/
————————————————
Om Arbetet med framsidan till Utblick nr 2/2011.
(Framsidan och de artiklar som den illustrerar publicerades i Utblick nr 2/2011, som finns på nätet i PDF-format i http://www.utblick.org/2011/05/05/1680/ och http://www.utrikespolitiskaforeningen.se/webbtidning.html)
Det började som en improvisation, delvis lite panikartad – det fanns ingen klockren framsida för temat på numret, som var ”Det Digitala Samhället” – hur utveckling av informationsteknologi, nya kommunikationsmöjligheter och sociala medier fundamentalt har förändrat världen. Redaktörn hörde sig för om någon hade idéer. Jag var inte speciellt pigg på att ta mig an det, efter allt jobb jag lade ner på Facebook-artikeln. Men jag hade en idé. Eller snarare, ett löst hopkok av idéer, som kom ut från några av de frågor som berördes av flera artiklar i Utblick, och som var aktuella då: upproret i Egypten, Wikileaks, jordbävningen i Japan…
Vore det inte kul om…?
…man hade alla de där, och försökte visualisera att de liksom hörde samman, bands ihop av den digitala världen genom internet?
Men hur visualiserar man en digital, sammanbunden internet-värld? Om man tänker lite bokstavligt, som barnsliga människor som jag tenderar att göra, så är svaret givet. Det som är globalt illustreras med en…glob.
Tanken var en glob som binder samman det som annars vore enskilt eller disparat. Här kom en idé till mig via just en av de saker som gör det, vilket är poetiskt passande i någon mening. Wikipedia har en intressant logga som består av en glob sammansatt av pusselbitar med tecken från olika alfabet. Kunskapen som bitar som fogas ihop till ett helt, det där är en bild jag gillar. Den fanns på min näthinna när jag funderade på min glob.
Eftersom Internet är en mänsklig konstruktion, inte ett naturfenomen, måste det vara en slags uppenbart konstruerad glob – tanken gick till jordglobar av stålrälsar, eller kanske av CAD-linjer. Och tomrummen i globen kunde fyllas med Internets innehåll, specifikt det som berördes i numret – de nya mötesplatser, i form av sociala medier, nätsökning, sajter för spel och applikationer, nyheter och annat, som bidrar till kommunikation mellan människor.
Så här långt gången hade jag i praktiken tagit på mig att göra jobbet. Jag lämnade mina telefonklotterkladdar och började göra en slags mock-variant, som jag presenterade. Den vann gillande som idé, men behövde mycket ombearbetning, det var ett som var klart. Ett av de input som jag fick från redaktionen var att det var önskvärt att den såg mer ”ritad” ut. Det var en bra poäng.
Det visar hur osofistikerad man kan vara i tanken att jag bokstavligen började just rita de figurer som jag ville skulle vara med – tre personer som i en mening står för olika sidor av de effekter som nätet kan ha. Barack Obama, eftersom hans valkampanj drog stor, många menar avgörande, fördel av gräsrotsaktivism via nätet. Julian Assange, Wikileaks frontfigur, för den enorma storm som rördes upp av Wikileaks läckor och deras undergrävande av staternas informationsmonopol (det här var före hans undflyende från anklagelser om våldtäkt här i Sverige). Hosni Mubarak, eftersom vågen av protester i arabvärlden gjort bruk av nätet för att organisera sig och hålla kontakten och protesterna till mångas förvåning lyckades störta just Egyptens diktator Mubarak.
Det fanns dock en annan orsak: juristhjärnan i mig sade mig också att det kunde vara en idé att skapa frihandsteckningar av Copyright-skäl. Det var ett litet orosmoment som hängde över våra huvuden, att inte bara foton utan de skärmdumpar av hemsidor (inklusive deras logotyper) som jag ville använda i min illustration kunde ge upphov till upphovsrättsintrång (detta kommer att behandlas i ett eget inlägg). Nå, dock har jag svårt att se att någon kan resa anspråk baserat på teckningar. Nedan framgår hur jag gick till väga – jag skissade av från ett foto, sedan tuschades det med penselpennor och därefter lyftes porträttet in och behandlades ytterligare med s.k. cut-out-teknik för att få mer grafisk renhet.
Barack Obama, teckning för omslag Utblick - skiss+tusch
Jag ville också ha med något om naturkatastrofer, eftersom jag senaste åren lagt märke till att just sociala medier kunnat brukas på uppfinningsrika sätt under svåra katastrofer, bl.a. i Chile, i Japan, och även här i Europa vid det isländska vulkanutbrottet. Även här tog jag foton, ritade av dem och körde dem sedan genom en mängd filter. Jag bestämde mig också för att flytta de här sidobilderna till nederkanten, för att på så sätt skapa en större samling och riktning i bilden, och också med tanke på att lämna plats för text och titel för tidningen.
När jag nu tagit ett bestämt tag om designen och dess detaljer började jag tänka om ifråga om min glob. Jag tyckte inte riktigt att stålgloben gjorde fullt bruk av de idéer som jag ville föra fram. Istället slog det mig att man kunde invertera själva globidén – istället för att att vara ett sammahållet helt, med hemsidorna i luckorna, slog det mig att man kunde ta bort den förenande strukturen och låta sidorna hänga i rummet, bildanden en tänkt, istället för en bokstavlig sfär.
I själva verket kunde man låta dem sväva liksom ovanför jorden, så att man fick en idé av ett slags satellitsystem av hemsidor som omvärvade världen… Så förvandlades globen till en sammansatt mängd av bildskärmar, var och en innehållande en hemsidas skärmdump för att symbolisera en viktig nättjänst. Dessa lades ovanför en jord, där jag för skojs skull ritade in ett kabelnystan på världshaven för att symbolisera den infrastuktur som binder det hela samman. Skärmdumparna behandlades med filter för ”ink outlines” som gav dem en mer ”ritad” karaktär, och fogades samman. Med mycket plock och lutande på skärmarna i sektioner som sedan duplicerades och placerades ut fick jag fram en någorlunda symmetrisk, globliknande sammansättning. Lite ”inner & outer glow” på de enskilda skärmarna i photoshop gav den rätta effekten av lysande monitorer.
Du Sköna Sociala Mediavärld, Obama, Mubarak & Assange
Under skärmgloben och jorden står makthavarna och ser på den nya verklighet som illustrationen skall förmedla, en slags meta-inslag i själva bilden. Bakom dem har jag med enkla behandlade (i ”photocopy”-filter för kontrastens skull) bilder på dels vulkanutbrottet på Island (med ett SAS-plan som symboliskt stiger till väders) och siluetter som står under den Egyptiska flaggan, symboliserande ”den Arabiska Vår” som svept undan Mubarak och orsakat huvudbry i Washington.
Det hela verkade ta sig. En bakgrund för de ritade/behandlade elementen var det som kvarstod. Den idé som jag ursprungligen haft om en glob ritad i CAD-linjer kom nu tillbaka fast på ett nytt sätt – genom att rita rymden som ett slags CAD-mönster, istället för stjärnor, skapar man en inbäddning som lyfter fram det digitala igen, som annars kunde tryckas undan av alla kringillustrationer. Genom att böja ett CAD-mönster runt bilden i förgrunden skapades en känsla av rymd, och dessutom med en slags blinkning till uttrycket ”cyberrymd” om nätet. Den gav också en bra bakgrund som kunde komma att behövas för tidningens Titel och rubriker.
Utblick 2/2011 - Framsida i publicerat skick
Det blev inte så dumt alls. Med ännu lite mer tid kunde man kanske ha barbetat bilderna i förgrunden ännu mer och behandlat ljuset bättre, men under förutsättningarna är jag nöjd, och tydligen min redaktör också. Det är min första framsida, ett hästjobb, men väl värt det tycker jag nog.
Hemsidorna som bildade min ”Skärmglob” består av 35 skärmdumpar från följande sajter, från vänster topp och högerut på den numrerade modellen nedan:
Youtube – Störst på Videouppladdning och avlyssning
En serie betraktelser runt nyheter om internettjänsten Facebook som publicerats på sistone, med utgångspunkt från min långa artikel om Facebook som publicerades i förkortad upplaga i Utblick Magazine.
De senaste veckorna har det trillat in en ström av nyheter runt internettjänsten Facebook, av varierande halt och fokus. En av de bästa sändes på Sveriges Radio tog ett vitt grepp om Facebook och de senaste rönen kring dess användning och effekt på kulturen, http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=1637&artikel=4555726, men det fanns många fler.
Jag hade redan tidigare skrivit om Facebook, både positivt (apropå potentialen för mer seriös användning, https://paulusindomitus.wordpress.com/2010/11/16/om-ovantade-bieffekter-av-sociala-medier-publikation-i-utblick/) och mer kritiskt (apropå Facebooks censur av konstverk, https://paulusindomitus.wordpress.com/2011/03/24/nytt-fran-dumskallarnas-konspiration-facebooks-censurbyra-och-zorn/).
I april skrev jag en längre betraktelse runt Facebook ur en mängd olika aspekter, som publicerades i Utblick Magazine (http://www.utblick.org/) nummer 2/2011 (Sidorna 10-13, klicka på bilden till vänster för att komma till Utblick med sida för att ladda ner sista numret som PDF). Artikeln tog avstamp från flera kontakter och telefonintervjer som jag hade med Facebooks svenske representant Jan Fredriksson. Här skall den redovisas i sin helhet, uppdelad i tre delar för lite ökad läsvänlighet. Sedan den där artikeln publicerades har framför allt kvällstidningarna närmast gjort det till en stående följetong att skriva om olika problem som drabbar eller omger tjänsten – i sig ett bevis på dess enorma genomslag. Många vetenskapliga studier har också påbörjats i syfte att utreda olika aspekter av Facebook-fenomenet. Jag har därför också tagit med några av de senaste historierna och nyhetsinslagen kring Facebook, som jag anser delvis belyser de svar och de fakta om Facebook som tas upp i min artikel. Jag kommer att hänvisa till dessa senare tillkomna artiklar i kursiverad stil nedan.
—————————————————–
Text: PABLO FUENTES LEIVA
Facebook har kommit att bli den största sociala tjänsten på nätet. Efter en blygsam start som en slags samling privata anslagstavlor för sina användare är tjänsten numera sammanlänkad också med hundratals andra tjänster som Youtube, tidningar, TV, och annat mediainnehåll. De senaste åren har det alltmer framstått som ett globalt fenomen, med betydelse inom politiken i såväl amerikanska val som vid de folkliga protesterna i mellanöstern, och brukat vid katastrofer som det isländska askmolnet och den japanska tsunamin, likaväl som ett viktigt marknadsföringsinstrument.
Frågan är också om det inte kommit att påverka folks beteende på andra sätt, och blivit en global vardagsfaktor att räkna med för sina hundratals miljoner användare runtom i världen. Utblick fick möjlighet att ställa frågor om företagets tjänster, synen på censur och vilka de viktigaste principerna och effekterna av användning är, i samtal och skriftväxling med Jan Fredriksson, Facebooks svenske representant.
I USA har Facebook konkurrens från den snarlika tjänsten MySpace. Men globalt är Facebooks närvaro ganska ojämn – man är t.ex. stora i Mellersta Östern, och det är ingen slump att många protesterande ungdomar i t.ex. Egypten använde just Facebook. På många andra håll i världen där Facebook är närvarande finns dock större lokala konkurrenter, som Brasiliens Orkut och Rysslands Vkontakte. Men i Kina, som blockerat Facebook sedan 2009, har i hägnet av statens censur QZone, en kinesisk community-service, seglat upp som störst i Kina – och därmed en av de stora i världen.
Facebook säger sig välkomna konkurrens, men jobbar samtidigt målmedvetet på att växa både ifråga om att ha mer och mer tjänster som lockar och håller kvar deras användare på sidan, och att växa på alla marknader öppna för dem. ”Facebook tittar på, och har redan idag, lösningar som i många avseenden kan ersätta och förbättra upplevelsen för många som idag använder andra tjänster.” Säger Jan Fredriksson, Facebooks svenske representant, som dock inte vill spekulera i köp av andra bolag (Ett vanligt rykte på nätet är annars att Facebook vill köpa Twitter, ledaren inom s.k. mikroblogging, en marknad där Facebook än så länge är helt frånvarande).
Facebook har nyligen avslöjat planer på att samla sina meddelandetjänster under ett gemensamt paraply på ett sätt som påminner om tjänsten MSNs sammanslagning av Mail och Instant Messaging (Hotmail & Messenger) – den sägs vara riktad mot främst Googles Gmailtjänst, och ämnad att flytta över mer av mailtrafik och chattande in på Facebooks sida. Detta är dock också en fara för Facebook – om majlen svämmar över av skräpmail-aktigt innehåll skulle det lätt kunna skrämma bort användare, och annonser som leder till skojare eller oseriösa företag kan ge mycket dålig PR. Senast i April slog t.ex. användare i Sverige larm om att preparat ägnade för djur såldes som kosttillskott – överhuvudtaget finns en risk att de många tveksamma preparat för tillväxt, bantning och över sexuellt bruk som fyller folks Spam-filter för majl också tar sig in på Facebook.
En fråga som alltid är aktuell för nya webtjänster är hur tillgängliga de görs för annonsering, den största inkomstkällan för företag som baseras på avgiftsfria tjänster. Facebook har hittills upplevts som snabb och lätt att bruka, vilket dock innebär att de måst begränsa antalet annonser. Det här är ett problem i Facebook s fall, då dess användare är anmärkningsvärt obenägna att klicka på annonser jämfört med de flesta populära websajter. Det är ett problem för ett företag som har annonser som sin största inkomstkälla . I balansen mellan annonsintäkter och en användarvänlig plattform har Facebook hittills uttryckligen valt att försöka öka sina annonsers relevans och träffsäkerhet, medvetna om betydelsen av en ”ren”, i betydelsen snabb och ganska avskalad miljö.
”Vi vet att om tjänsten blir för plottrig och fullt av sådant som inte är av intresse för användarna kommer de att byta tjänst” säger Jan Fredrikson ”Vårt ansvar är gentemot tre grupper – Användare, Utvecklare och Annonsörer. Så länge användarna uppskattar våra tjänster är vi på rätt spår”
Facebook har en stor potential för att samla folk kring aktioner av mer temporär typ, eftersom det är lätt att kasta iväg korta meddelanden som når och kan läsas av många. Det är rätt typiskt att tjänsten hållits fram som ett instrument för att säkra Barack Obamas seger i det amerikanska presidentvalet 2008 och samla den unga generationen till hans banér. Men hittills har ingen påstått att Facebook skulle kunna användas för att verkligen påverka den vanliga, rutinartade politiken.
Facebooks karaktär har hittills varit mer av peer-to-peer, ett kommunikationssätt mellan individer. Det har dock ibland uttryckts farhågor om att sociala medier kan komma att bli främst en slags ”fållor” för att mota in användarna till betalande företags miljöer och tjänster, och invaderas och helt domineras av annonser. Än så länge finns dock en hel del tafatthet kvar om hur denna tjänst verkligen kan användas.
Jan Fredriksson: ”Det har främst från företag som inte har direktkontakt med slutkunder ifrågasatts vad en närvaro på Facebook kan ge. Många företag har ingen genomtänkt idé för vad de kan göra med de sociala funktioner som är Facebooks kärna. Företag kan välja att integrera Facebook för sin kundtjänst, för att stärka sitt varumärke, och sin utlysning av t.ex. evenemang eller anslå annan viktig information. Men det är viktigt att ha en Strategi för sin närvaro i Facebook. Facebook anpassar sig också till nya krav, med t.ex. tillgång till service och support”
Man kan också se att viljan att greppa Facebook som ett företagsverktyg skiljer sig åt runtom i världen. I Sverige hade i Mars 2011 bara 35 av de största 100 företagen en aktiv närvaro på Facebook. ”Facebook ser att olika länder har olika grad av Internetmognad i sitt affärsliv. I USA är bruket av nätresurser bland de största företagen troligen större än i Sverige. Med det sagt är ca 35 %, den siffra som ges för de största företagen även i Sverige, inte så illa” enligt Jan Fredrikson.
Siffran 35 % kommer från http://www.e24.se/entreprenor/manga-borsjattar-ar-osynliga-pa-facebook_2649463.e24
Man kan se att en viss tvetydighet återfinns också bland offentliga aktörer som har valt att annamma den nya tekniken, speciellt sådana med upplysande verksamhet, som t.ex Vårdguiden i Sverige. I Storbritannien väckte det visst rabalder att delar av NHS, den brittiska versionen av offentlig vård (som dock är statlig, inte regional som i Sverige), började kommunicera med patienter via Facebook.
Uppenbarligen finns ännu en rädsla för att överflyglas av meddelanden med tveksam koppling till företagets/myndighetens verksamhet, och det uppfattas att en närvaro på FB kräver mycket insatser i tid och personal. Där finns antagligen också en rädsla för att trivialiseras, att inte bli taget riktigt på allvar, samt att det är en riskabel sak att ansluta sig till vad som kan visa sig vara en fluga.
Å andra sidan finns det bland företag som tagit till sig Facebook en ambition att göra fler företagstjänster som inköp, bokningar med mera tillgängliga direkt från Facebook-sidan. Vissa medieföretag (t.ex Den anrika engelska tidskriften the Economist) använder Facebook för att lotsa läsare över hela världen in till sina artiklar och passar då också på att göra reklam för sin papperstidning.
Detta reser dock andra sorters perspektiv – blev the Economist-modellen mer allmän skulle Facebookflödet snart domineras av aktörer som sänder ut färdig och opersonlig information, med meddelandefälten kvar som främst en slags kommentar –eller feedbackfunktion. Facebooks grundläggande sociala karaktär skulle då förändras till att mer likna en slags interaktiv Mediautsändning.
Redan har Facebook börjat fungera som en slags gräsrotsmediekanal och inte bara för personliga meddelanden. Den utvecklingen har drivits och fått genombrott genom de nya sätt som både privatpersoner och organisationer använt Facebook i tider av kris och spänningar. Det är också temat för fortsättningen av denna långa artikel, som kom att ta sikte på Kriser, Yttrandefrihet och Säkerhet på Facebook.
Klicka för bild för ”Facebook – Artikel i Utblick och vidare funderingar, del 2. Kriser, Katastrofer och Statsingripanden”→
————————————————-
Tre bilder som önskades av och togs fram för mina elever, föreställande kända profiler från sportens och musikens område.
Först ut en väldigt exakt och detaljerat bestämd bild – den berömde rapparen Eminem, eller Marshall Mathers som han egentligen heter, med en keps på huvudet ridande på en BMX-cykel. Oook, det var ju inte direkt något jag någonsin ritat förut, men det blev i alla fall en utmaning…
Ställningen och positionen på en BMX-cykel krävde en hel del huvudkliande – cyklsiter ser ju inte sådär superspännande ut. Men vad tänker man på när det gäller BMX-ridare? Jo, att de hoppar förstås, och gör konster. Nackdelen är att fokus hamnar på kosnten, och hela ekipaget. Efter att ha kollat lite på pausade bilder från några av de miljoner videor på trick från mer eller mindre duktiga utävare på Youtube fastnade jag för en viss position, mitt i språnget men ändå med ansiktet i en vettig vinkel.
Ansiktet ja. Eminem själv är inte helt lätt att rita, han ser så vardaglig ut att man måste söka efter de små säregna saker som gör ett ansikte unikt. Jag skissade hans ansikte separat, utifrån en förlaga med helt annan vinkel som jag anpassade vid rittillfället, för att kunna klistras in i den övriga bilden.
Jag vet inte alls om Eminem ens åker MBX-cykel – han slår mig mer som en överdimensionerad-bil-m-dito-bling-och-ett-jätte-entourage-snubbe. Men jaja, beställaren ville ha det, och då får han det. Det var i alla lägen ett intressant och sammansatt bildönskemål, värdig den skarpe och lovande Zack.
http://sv.wikipedia.org/wiki/Eminem eller http://en.wikipedia.org/wiki/Eminem
Nästa begäran var på fotbollsspelaren Cristiano Ronaldo, vilken avbildas i en Real Madrid-uniform, eftersom det är hans lag i tecknande stund. Av tidsbrist nöjde jag mig med en blyertskiss, och det gjorde väl att likheten kanske inte är den bästa -man måste kisa lite för att tänka sig att det är han. Jag hade heller ingen riktigt bra bildförlaga att jobba ifrån – de flesta vettiga bilder på Cristiano har honom flexande eller stilla, och mer i fotomodellpose. Han gäller ju för att vara en snygging inom fotbollsvärlden. Jag ville dock ha honom i en egen ställning, och koncentrerad på sitt spel snarare än poserande, han är trots allt först och främst en skicklig spelare, inte en hunk.
Mer om Cristiano Ronaldo och hans karriär finns i http://sv.wikipedia.org/wiki/Cristiano_Ronaldo (eng. http://en.wikipedia.org/wiki/Cristiano_Ronaldo)
Sist är en slags improvisation från min sida. Önskemålet gällde nämligen bara en keps.
En keps? ”Ja,en med Chicago Bulls på”.
Oook, det är ju ett berömt basketlag, och jag antar att eleven ville ha en sådan, eller har en…De har en snygg logga, det är ju sant.
Så visst, jag ritade en sådan keps, utifrån en bild på nätet. Under skissandet satte jag kepsen på ett skissat huvud, och kom under tiden att tänka: ”kunde man inte ta den mest berömda Chicago Bulls-profilen av dem alla – den legendariske Michael Jordan?” Jag tog fram en bild av den senare och gjorde en snabb skiss med mjuk grafitpenna, och det blev inte så dumt. Tyvärr, vilket jag noterade senare, gjorde det myckna koldammet som bilden gav upphov att den inscannade bildfilen blev lite ”dimmig”, nästan lite suddig. Jag försökte städa upp det i Photoshop, men resultatet är inte hundraprocentigt. Jag hoppas dock att den ändå skall duga.
Se övriga bilder till mina elever i temat ”Vikariens Irrfärder”
← Förra inlägget i serien ”Bilder pressas fram del 5- Rihanna & Lil’Wayne”
Se nästa bild i serien ”Vikariens Bilder pressas fram del 7 -Månskensvargen”
Såg äntligen den tyska filmen Die Welle, ”Vågen” från 2008 med min far förra helgen.
Filmen handlar om en lite rebellisk lärare som när han tvingas undervisa en temavecka om autokrati för sina gymnasieelever förvandlar det hela till ett slags experiment i realtid av hur man skapar ett auktoritärt samhälle. Med uppföranderegler, klädkoder, disciplin, sedan uppmuntran av eleverna och tryckandet på kollektivets kraft skapas snabbt en mycket speciell kåranda i klassen. Men de krafter som läraren satt i rullning visar sig snabbt få effekter som han inte kunde föreställa sig…
Filmens huvudtema är dock hur snabbt en gruppanda baserad på regler och tydliga gränser för ”ute” och ”inne” kan sjösättas. Genom att ömsom vara uppmuntrande, ömsom lätt hånfull på ett sätt som får klassen med sig, får läraren deras uppmärksamhet och aktiva deltagande i experimentet. Han illustrerar hur en ”mjuk” auktoritär ledare verkar – han lyckas framstå som resonlig och motivera sin godtyckliga regler, och skratta bort eller förklena de som invänder utan att vara stenhård. Och genom att vara effektiv och sadla elevernas energi får han så eleverna att villigt att acceptera den nya sorts verklighet som uppstår i klassrummet. Hur det där sedan snabbt svämmar över till något utanför lektionstid skildras lite väl översiktligt – men fenomenet i sig är så vitt jag kan se inte bara möjligt utan också dokumenterat i flera studier. I själva verket har Die Welle en slags verklighetsbakgrund på så sätt att den är baserad på ett experiment som utfördes på en gymnasieklass i USA 1967, kallad ”the Third Wave” (se http://en.wikipedia.org/wiki/The_Third_Wave).
Man skulle kunna rikta viss kritik mot att vissa klichéer smyger sig in i beskrivningen av eleverna (även om de unga skådespelarna spelar väl) – men det är en ungdomsfilm, och behovet av att snabbt panorera över en hel grupp och flera parallella skeenden gör det till ett förståeligt grepp. Det kan också vara lite frustrerande att filmen tar upp så många intressant teman, som man dock inte alltid tar sig tid att titta djupare på.
En av de många uppslag som skildras är t.ex. hur en slags ”aktiv följsamhet” snabbt kickar in – underlydande (i det här fallet elever) med lite initiativkraft börjar agera självständigt i vad de tror är ”ledarens anda” och hittar på saker som skall främja den nya gruppens sammanhållning och uttrycka dess mål utan att direkt checka med läraren först. Det där är mycket bekant från t.ex. Nazityskland och kulturrevolutionen.
Filmen berör mer uttalat den intressanta frågan om estetik, symboler och deras spridning – genom att skaffa sig en egen logga (en riktigt snygg en för övrigt), en uniform, om än mycket enkel, och speciella hälsningar, förstärks den nya gruppidentiten snabbt. Symbolen startar redan från början som en graffitti, och har således ett subversivt element passande för ugdomskultur. Eftersom filmen utspelar sig i nära samtid är hemsidor och sådant en självklar del av processen – och frågan uppstår om det t.ex. går för långt att ha revolvrar och sådant på sidan, och hur det kan tolkas…
På ett metaplan måste det där användandet av symboler också ha hjälpt till att lansera filmen – dess posters och PR-material är ju mycket tacksamma att sätta loggan på, och de vitklädda eleverna och läraren ger massor med tillfällen till suggestiva bilder, som synes här. Överhuvudtaget är det visuella material som omgav filmen vid lanseringen (den fick vidare distribution utanför Tyskland år 2009) väldigt snyggt, och på flera fora på nätet verkar folk ense om att den där symbolen, den får det att klia i ens inre sprayburk…
Som personlig refelktion måste man tillägga att det är konstigt att se en sådan film när man själv jobbar som lärare – det adderar en skum dimension att man trots allt känner igen en del av hans sätt att bringa ordning i klassen, tilltalet och porträtten av lite olika typer som man lätt känner igen…
Filmen vann förtjänt tyska filmpriser i klassen bästa film och för skådespelare. Die Welle sammantaget en mycket sevärd upplevelse – roande och underhållande, och samtidigt fruktansvärd och tankväckande. Den rekommenderas för alla och envar.
——————————————————
Detaljer om filmern finns som vanligt i http://www.imdb.com/title/tt1063669/, eller varför inte http://en.wikipedia.org/wiki/The_Wave_(2008_film).
Tyskarna lyckas numera på något sätt att göra underhållande mainstream-filmer med svåra teman – se ”Goodbye Lenin”, ”Sophie Scholl”, ”de Andras Liv” och ”Der Baader-Meinhof Komplex” bara för att nämna några. De filmerna tar faktiskt tag i och gör en slags exposé över intressanta problem eller fenomen, men lyckas ända vara breda och underhållande. Hollywood kunde väl ta en lektion från dem – om dess bolag hade den allra minsta ambition att tackla några svårare teman (Man blir fundersam…hur många filmer som centrerar kring svåra sociala eller psykologiska teman har producerats direkt av de större studiorna i Hollywood de senaste, tja fem åren?).
Eparchen, en mäktig potentat i mitt fantasy-Konstantinopel Aracanea designas till utseende och klädedräkt, med inblickar i den research och arbetet bakom att göra gestalten och allt som hör därtill autentiskt och trovärdigt i en bysantinskt inspirerad miljö.
Prefektpalatset i Köln
Processen börjar med var scenen är satt: i mitt fantasy-Konstantiopel Aracanea. En mäktig potentat komplicerar där livet för huvudrollsinnehavaren Yakane (mer om vilken i tråden Yakane). Men vad för potentat? Det måste vara någon mycket mäktig, men inte så fjärran i den bysantinska stratosfären att det inte skulle vara troligt att Yakane kunde komma i kontakt med honom. Det uteslöt kejsaren själv, men också premiärministern Megas Logothetes, som inte skulle sänka sig att ha direkt kontakt med en simpel legoknekt. Men från mina romerska studier påminde jag mig en kandidat, en vars makt endast stod kejsarens efter i huvudstaden, och som hade fingrarna i både högt som lågt. Prefekten.
Prefekt var en gammal titel och funktion, från romerska rikets praefecti, som från början var de praktiskt ansvariga för romerska legioner och svarade för disciplin och straffutmätning. De kom senare att bli titel för ståthållare i prefekturerna, det senantika romerska rikets provinser. I Rom var stadsprefekten, Praefectus Urbi, den högste magistraten eller domaren och gavs alla befogenheter nödvändiga för att upprätthålla lag och ordning i staden, inklusive en slags ordförandeposition gentemot stadens gillen och korporationer (collegia). Hans makt ökade med fler och fler befogenheter tills han i praktiken blev Roms ståthållare eller borgmästare, endast underställd kejsaren själv.
När romerska rikets huvudsäte flyttades till Konstantinopel fick den nya huvudstaden en stadsprefekt (Eparchos) med samma position som prefectus urbi i det sena Rom: han var den högste representanten för lag och ordning och företrädde också kejsarmakten gentemot alla korporationer, från gillena och hela vägen upp till den nya Konstantinopolitiska Senaten, över vilken han presiderade. För det ändamålet uppgraderades ämbetet så att dess innehavare kom att räknas till illustres – den högsta rangklassen i den bysantinska senaten.
Eparken och kejsaren - från Skylitzes krönika
Prefekten var alltså direktansvarig för administrationen av Konstantinopel och dess närområde. Stadsprefektens ansvarssfärer, vilka alla sprang ur upprätthållandet av lag, ordning och service i staden, tolkades mycket brett och inkluderade som sagt regleringen och överinseendet av alla gillen, korporationer och offentliga institutioner, såsom ansvar för tillsättningen av lärare till Konstantinopels universitet och utdelningen av säd i staden. I den mellanbysantinska perioden (ca 750-1050) var eparchen den främste domaren i huvudstaden efter kejsaren själv. Inom hela rikets förvaltning kom han direkt efter megas logothetes, den högste ministern, i rang, på ungefär samma nivå som Logothetes tou Genikon, finansministern i det bysantinska systemet.
Arkelogisk skiss praetorium i Caesarea
Eparchens unika maktställning vilade på hans dubbla roll som dels en hög civil ämbetsman, dels en exekutiv makthavare med egna trupper och styrkor till sitt förfogande. Förutom murarnas garnisoner och kejsarens privata vakt var prefektens trupper de enda permaneta stående styrkorna i staden. Stadspolisen (taxiotai) och nattvakten (vigles) lydde under honom, liksom fängelserna av vilka det viktigaste var i de nedre nivåerna av hans stora residenskomplex, praetorium, vilken befanns centralt vid Konstantins Forum på huvudgatan mese, inte långt från kejserliga palatset.
För min berättelse studerade jag arkeologiska rekonstruktioner av prefektsbyggnader i romerska riket samt från utgrävningar och stadsplaner i nuvarande Istanbul, för att få fram ett troligt utseende för Eparchens stora komplex i mitt fantasy-Konstantinopel, Aracanea. Se ett utkast till enkel storyboard nedan”.
Praetorium, Eparchens Komplex i Aracanea
Därefter kom en hel förvaltning med underlydande subprefekter, bl.a.
Inför eparchen kallades huvudmännen, geitoniarchai och domarna (kritai) för stadens distrikt (regeonai, från lat. regiones), liksom parathalassites, hamnmästaren med ansvar för staden hamnar och stränder liksom för tullar, liksom inspektörer (epoptai), gillenas huvudmän (exarchoi) och marknadsinspektörerna boullotai, som likt muhtasiberna i Islams länder kontrollerade och satte eparchens sigill på varor, vikter och vågar på marknaderna.
Ovanstående gör att eparchen är perfekt som en makthavare som samtidigt är en skuggfigur över mer skumma göranden, och gör att man kan introducera sådant som lokala skurkar och maffior, och element ur deckar-thrillergenren till berättelsen. Den som sett den utmärkta TV-serien ”Rome” från HBO minns säkert framställningen av collegia, de lokala ordningsmännen, i principer oskiljbara från maffior, som härskade över Roms kullar i serien och som även pretendenterna Julius Caesar, Augustus och Marcus Antonius måste ta hänsyn till för att få staden att fungera. Eparchen är en sådan som kan sända en blodtörstig galning som Yakane ner för att handskas med slöddret, se t.ex. från ”Rome” när Lucius Vorenus påtvingar Aventin-kullens collegia sin vilja för vad jag talar om.
Själva faktum att eparchen spelar en roll i min berättelse innebär dock ett avsteg från verkligheten. Hans befogenheter försvann efter det fjärde korståget 1204 efter att redan tidigare varit på dekis, och när bysantinarna återtog Konstantinopel 1267 organiserades den sargade staden inte åter under en prefekt, och hela den ovasntående förvaltningen gav vika för entt mycket grövre och småskaligare system. Men i mitt Aracanea skedde inte det fjärde korståget, och den mellanbysantinska hierarkin, däribland den mäktige Eparchens ämbete, lever vidare i däst men stolt dekadens.
Amerikanska Hemvärnets Symbol
Eparchen bar en toga av senatorstyp, en s.k . toga praetexta som tecken på sitt ämbetes civila karaktär och position gentemot senaten. Hans klädedräkt följde ett karaktäristiskt färgschema, med en svart och vit tunika (chiton) som officiellt tecken på ämbetet (se bilden från Skylitzes ovan). Hans dräkt pryddes med brodyrer av den ”juridiska yxan”, de traditionella prefektyxorna som förekommer tillsammans med de bekanta spöknippena Faces, som symbolen för hans rättskipande makt. Denna symbol för rättskipning var också broderad på de kläder som bars av vissa av hans män och underlydande prefekter.
För mer om faces se tidigare inlägg om Sverigedemokratisk Symbolik. Värt att notera är att Eparchens symbol som så mycket annat romerskt överlevt och tagits upp av USA, och bland annat pryder det amerikanska nationalgardets emblem(se bilden).
Andreas Papandreou & Dimitra Leani
Jag grunnade länge på hur eparchen skulle se ut personligen. Skådespelare som Jürgen Prochnow, Anthony Quinn med flera passerade revy, men förkastades som alltför moderna och utan den rätta…grekiska prägeln. Som vanligt stirrade svaret en i ansiktet – jag hade omedvetet tänkt á la Hollywood, på alltför unga och fotogeniska förebilder. Det finns en bra förebild i vår nära nutid, en slug och listig maktspelare som också hade den klassiske åldrade potentatens aptit för yngre kvinnor – precis som min berättelses eparch. Nämligen Greklands f.d. premiärminister Andreas Papandreou. Under decennier byggde Papandrou upp sitt Pasok-parti till en mäktig klientorganisation som återkommande kunde ta makten i Grekland. Om hans arv kommer grekerna, just nu på gränsen, om inte förbi den, till statsbankrutt att diskutera länge än. Men ingen kan ta ifrån Papandreou hans skicklighet att manövrera sig till makten och behålla inflytande ända till slutet. En annan lustig parallell var att Papandreou på sin ålders höst fattade tycke för en yppig flygvärdinna, Dimitra Liani, och gifte sig med henne efter att ha haft henne som älskarinna i flera år – min Eparch har en liknande sådan affär. Jag hade inte nämnt honom, och som en liten blinkning gav jag därför honom namnet Andreas Dimitrianou.
Faces & Yxor för Eparchen, ordningsmaktens högste chef
Bilder på Papandreou finns, inte ymnigt men ändå, på nätet. Så i en blandning av tekniker, både blyerts och mjukt kol, tuschpennor och penslar gjorde jag flera bilder och utkast till hans utseende som fogades samman i ett collage. Ansiktsuttrycken är begränsade till de han skulle visa i sin ämbetssal – eparchen i min berättelse framstår som slug, men också eftertänksam och praktisk, ja krass, och trots sin ålder med en skarp blick och närvaro.
Baserat på prefektyxorna gjorde jag också en design av eparchens symbol med två korslagda faces-försedda yxor och satte den på hans kläder. Kläderna ja. Här har tidigare bysantins klädsel diskuterats, både allmänt och i samband med design för en kvinnas klädedräkt, och jag skall inte uppehålla mig vid det. Helt kort kan sägas att eparchen över sin svartvita chiton-tunika bär sin toga pratexta, senatorstoga. Jag broderade dem schematiskt men rikligt för att visa på hans rikedom och makt, med mönster från kyrkomålningar och bevarade bokillustrationer. På det hela taget är jag nöjd – lärorikt var det som vanligt, och det verkar (av mina sökningar på nätet iaf) också som om inte många har avbildat en eparch eller andra höga bysantinska ämbetshavare på sistone.
Aracaneas Eparch eller Prefekt, med sitt Signum
Andra inlägg på temat Bysantinska studier finns under samlingsrubrikerna
Bysantinsk /Ortodox Arkitektur
————————————————————–
På senare år har redovisningen av detaljstudier av bysans samhälle blivit oerhört mycket lättare tack vare wikipedia – sällan är detta påfund bättre tills in rätt än för studier av det bysantinska , om vilken man kan hitta en rik flora av artiklar. En kort lista av de citerade här innehåller:
”Prefektens bok” från 900-talet, som stadgade reglerna för de gillen som kom under stadsprefektens auktoritet, är en av de främsta källorna till Konstantinopels dåtida stadsliv. Se en introduktion till dess innehåll i http://en.wikipedia.org/wiki/Book_of_the_Prefect
För den som är mogen att gå vidare från Wikipedia rekommenderar jag som vanligt ”Byzantium, the Surprising Life of a Medieval Empire” av Judith Herrin, tillgänglig på Amazon, översatt till svenska med titeln ”Det Bysantinska Riket” på t.ex. Adlibris och Bokus. För hur huvudstaden kunde te sig hade jag behållning av Michael McLagans ”The City of Constantinople” som finns begagnad på Amazon. Konstantinopel och Bysans generellt skildras levande av John Julius Norwich i dennes serie om tre böcker
som rekommenderas varmt. De finns på såväl Bokus (http://www.bokus.com/bok/9780140114478/byzantium/, http://www.bokus.com/bok/9780140114485/byzantium/, http://www.bokus.com/bok/9780679416500/byzantium-iii-the-decline-and-fall/) som Amazon.
Den främsta källan till vår kunskap om byzantinska befattningshavare är arbetet Kletorologion, en lista över kejserliga ceremonier från den mellanbysantisnka perioden som sammanfattar alla ämbetshavare och titlar inom den månghövdade kejserliga hierarkin, skriven av ämbetsmannen Philoteos år 899 (under kejsar Leo VI ”den Vises” styre). Se http://en.wikipedia.org/wiki/Kletorologion för en introduktion av dess tillkosmt och betydelse. Själva Kletorologion finns tillgängling att läsa översatt till engelska tack vare John Bagnell Burys arbete från 1911, ”The imperial administrative system in the ninth century, with a revised text of Kletorologion of Philotheos” och finns tillgänglig via openlibrary http://openlibrary.org/books/OL7109086M/The_imperial_administrative_system_in_the_ninth_century och http://www.archive.org/details/imperialadminist00buryrich
En introduktion till Andreas Papandreou finns i http://en.wikipedia.org/wiki/Andreas_Papandreou
21 04
Detta galleri innehåller 3 bilder.
Arbetet på en bildidé som inte riktigt hann förverkligas före deadlinen för en artikel illustrerar väl en av mina maximer – om att man inte skall låta goda idéer förfaras, och inte skämmas för att ta upp trådar och gamla koncept. En idé som jag påbörjade men inte hann färdigställa var en bild till min […]
20 04
Detta galleri innehåller 9 bilder.
Allt var bra i Indomitus kungariken, solen sken och musiken flödade, tills en skorrande ton ekade genom kosmos – ”Efter den första maj är det slut på gratisluncherna gubbe lilla!” Ingenting riskerar att störa en användare till vansinne såsom försämringar av dennes bekanta applikationer. Speciellt om de är till det sämre. Som i fallet med […]
13 04
Detta galleri innehåller 5 bilder.
De första dagarna i februari skrev jag en artikel om det Muslimska Brödraskapet för Utblick, med anledning av de stora massprotesterna i Egypten som kulminerade i Mubarakregeringens fall. Meningen var att i förväg uppmärksamma det muslimska brödraskapet och dess eventuella agerande i ett post-Mubarak-Egypten, genom att genomlysa rörelsens historia och utveckling i nutiden. Flera artiklar, först i the […]
6 03
Detta galleri innehåller 9 bilder.
Förra året skrev jag om en teckning jag höll på med, tänkt till en fotbollssupporter, där en kraftfull snubbe svingar sitt lags flagga. För det studerade jag vilken det stiligaste emblemet var, och landade på att AIK:s var bäst utformat och snyggast. Men det var inte slutet, utan bara början… Inledningsvis måste jag understryka jag inte är AIK:are. […]
4 03
Detta galleri innehåller 7 bilder.
Världens alla stackars shiamuslimer och speciellt de i Iran måste undra vad i herrans namn deras självpåtagna ”väktare” håller på med när de i sitt haschrus ser ordet ZION i Londons OS-logga? Det skulle verka som om den förryckta regimen i Teheran åter i desperationen över att vara allmänt hatade både internt och extern försöker […]
24 02
Detta galleri innehåller 8 bilder.
Medan jag hörde den stapplande översättningen av den Libyske diktatorn Khadaffis patetiska tal på tisdagskvällen, hans sista utmanande gest inför den framryckande upprorsvågen, påminde jag mig en tid då den samme Khadaffi tänkte sig att ena hela mellanöstern, och lanserade idén att förena viktiga arabländer i en Federation – med honom som ledare förstås. Raden av lovvärda […]
Efter vårt första nedslag i den Bysantinska/Ortodoxa världen och dess inspirerande kultur kommer turen nu till Islam, som under min studerade period under 1300-och 1400-talet var en värld av ett helt annat slag än idag: mäktig, vittfamnande och internt sett enormt varierad.
Som i fallet med studiet av Ortodox visuell kultur i inlägget Konstnärliga Källor – Bysans och den ortodoxa Världen, ligger tonvikten vid hur kvarlevor i form av bilder, illustrationer och andra kulturella artefakter tolkas och bidrar till att illustrera och visualisera folk och scener från denna period och kultur.
Mina studier av Keffiyeh-dok från källor
Den första uppgiften för den som vill visualisera världen är att lära känna den – så hur såg konst, kultur och den vidare världen ut i Islam för ca 700 år sedan?
Allahu Akbar – Gud är Större
Den muslimska världen utgör under min studerade tid den geografiskt största och mest vittfamnande av de religiöst baserade axiomen eller kulturella traditionerna. Sedan profeten Muhammeds tid på 600-talet hade Islam sträckt sig ut och dominerade runt år 1300 stora trakter av västra Asien och Nordafrika. Islam hade inte på många hundra år utgjort en enhet i något politiskt eller religiöst hänseende: efter det universella sunni-kalifatets förfall på 900-talet hade det splittrats i mängder av riken, en parallel riktning av Islam i form av shia-islam hade utkristalliserats, och inom bådas vida ramar grasserade sekterna. Trots det fanns en kärna inom sunni-islam som förblev sammanhållande, en tradition som överlevde både korstågen från väst på 1100 -och 1200-talen och, vilket var viktigare, den stora mongolanstormingen och förstörelsen av de sista resterna av det abbassidiska universella kalifatet i Bagdad på 1250-talet. Inom ett par generationer var de nya asiatiska härskarna omvända, och en reaktion av militärt slag hade skett inom det centrala Islam, som ledde till organiserandet av arméer av nytt och mäktigt slag. Dess främsta företrädare var Mamluckernas märkliga sultanat där ett härskande kast baserat på slavar tränade som elitsoldater besegrade alla – västerlänningar, mongoler, armenier, beduiner eller nubier – som var enfaldiga nog att möta dem i fält. Trots sin fragmentering hade Islams expansion inte mattats, utan fortsatte ner i centrala och Östra Afrika, djupare in i Indiens subkontinent, och inåt stäpperna i Ryssland och Centralasien där de mongoliska khanaten snabbt omvände sig till dess lära. Och vid Bosporen, inom synhåll från det legendariska Konstantinopel, stod en obemärkt emir vid namn Osman (Othman) och hans följeslagare redo att ta språnget över till Europa…
Islams Värld och utbredning med makt- och kulturcentra ca år 1300
Islams kulturella hegemoni var enorm och överväldigande perioden fram till denna tid, och tur var det. Till skillnad från anhopningarna av västliga kristna barbarkonungar och den ortodoxa kyrkans trögrörliga massa utgjorde Islam en öppen och dynamisk kulturell sfär där impulser kunde färdas från den ena sidan till den andra. Det kan vara på sin plats att påminna att min studerade period just utmärks av att Islams värld ännu var överlägsen västern ifråga om tillgång till vetenskapliga och filosofiska texter och kunskap generellt – mängder av processer, produkter och uppfinningar från Islams länder som spriddes ut över världen under perioden vittnar om detta.
Sfäriskt Astrolabium, arabisk uppfinning från 1000talet, ex från Indien 1700tal
Den hellenska och persiska traditionen levde vidare inom hägnet för denna övergripande civilisation – inte mycket av det antika greklands filosofi skulle ha överlevt om inte kaliferna och de lärda bevarat och kommenterat den för eftervärlden. Fröna till en senare relativ stelning fanns redan där, men ännu var Islams värld troligen den kulturellt mest öppna och inklusiva av de stora kultursfärerna, med ständiga impulser från nya folk som omvände sig och det på den tiden unika flödet av rättslärda och bildade män som for fram och tillbaka och verkade längst Islams hela vidd, med de heliga städerna Mecka och Medina som andligt centrum och stora metropoler som Bagdad, Tabriz, Damaskus och Kairo som kulturella nav där patronskap och ambitiösa projekt kunde se dagens ljus.
Inom Islam kom en växelverkan mellan religiös sedvana och impulser från hellenism och persisk kultur att prägla framväxten av en avbildande och visuell konst. Islam införde ursprungligen hinder för verklighetstrogen avbildning, det nu så berömda ”bildförbudet” som kom att verka starkt återhållande på avbildningar, speciellt av människor. Hellenistiska statyer och persiska monumentalmonument och dessas estetik övergavs till förmån för mer abstrakta former av dekoration. Den här sortens restriktioner var inte unika under perioden – den hade rötterna inom den judiska traditionen, och hade också en parallell i den ikonoklastiska perioden i Bysans. Det är dock viktigt att påpeka att ”bildförbudet”, oaktat olika muslimska auktorers grävande efter stöd i rättskällorna, aldrig varit absolut i den muslimska världen. Det främsta föremålet för dessa bestämmelser var att förhindra dyrkan av beläten och avgudar, dvs de riktade in sig på en religiös betydelse av det avbildade. Inom Islams hägn fortsatte dock traditionerna från Grekland och Persien att bära frukt, och därigenom uppstod genrer med mindre religiös innebörd, där illustration och bildkonst kunde fortsätta att verka och utvecklas.
Arabiska Skrivstilar – copyright M. Sakkal 1997
Följden blev lustigt nog att det religiösa motivet, som så starkt präglade t.ex. den bysantinska världen, inte alls var lika starkt inom muslimsk avbildande konst under denna tid. Det var konstarter som kalligrafi, abstrakt dekoration av tyger och skrifter och arkitektonisk utsmyckning som tog sig an de religiösa motiven. Speciellt bruket av kallifgrafi nådde höga höjder inom Islam och kom att vidröra direkt avbildning. De arabiska bokstävernas flödande form passar väl för detta, och en mängd olika skrivstilar av dekorativ art utvecklades som gjort den arabiska kalligrafin till en av de främsta dekorativa konstarterna. Det främsta bruket av avbildning kom således att ske bortom de religiösa och publika monumenten, och istället riktas in på dekoration för konsthantverk samt som illuminationer, dvs illustration av texter i böcker där böckernas framställning fick styra valet av motiv.
Gravyrrelief på Mamlukisk metallskål – notera mamlukiska krigare och jaktdjur
Min studerade period sammanfaller just med en blomning av muslimsk avbildande konst under mamlukerna (1250-1517) liksom deras ärkefiender de persiska il-khanerna (1258-1340) och dessas efterföljare. Framåt 1000-talet hade flera särskilda stilar och skolor uppstått i främst Syrien och Iran, och nya impulser från Centralasien befruktade ytterligare avbildningskonsten efter denna tid. Bilder började dyka upp på mattor, keramik, skålar och andra dekorerade ytor, och under mamlukerna nådde t.ex. emalj- och gravyrkonsten en framstående nivå och utgör nu en viktig källa till kunskap om tiden.
Mongoliska krigare i Iransk illustration, 1300-talet
Alexanders död från Shahname, 1330-talet – bas för senare mattmönster
I Iran kom det persiska måleriet att utvecklas speciellt inom ramen för illumination där historiska verk (se ovan) och böcker med sekulärt och mytiskt innehåll kom att dominera: se t.ex. det persiska nationaleposet Shahname med dess många förislamiska hjältar, som Rostam och Alexander den Store. Under denna tid kom också anknytande dekorativa former som de berömda persiska mattorna att utvecklas vidare till den unika konstform de är idag. Det fanns en klar överlappning, där mönster och avbildningar som passade för böcker överfördes till textilier och vice versa.
Muhammed med änglar, Siyer-e-Nebi, ottomansk 1500-tal
Det persiska måleriet kom starkt att påverka utvecklingen av måleri i det Ottomanska riket. Där tog miniatyrerna steget in i den religiösa sfären där de kom att utvecklas på ett sätt som närmast är att likna vid de storyboards eller tablåer som jag själv sysslar med: det finns en mängd bevarade illustrationer av främst profeten Muhammeds liv och leverne från 1500- och 1600-talet, med honom karaktäristiskt avbildad med grön kaftan, heltäckande slöja och en brinnande gloria, ofta i samtal med änglar och andra mystiska varelser. Den perioden ligger utanför min här studerade tid, men är ändå intressant för t.ex. inblick i hur man tänkte sig änglarna, och som slagträ mot alla idioter på diverse kanter som svamlar om Islams ”bildförbud”.
En annan genre där teckning och måleri blomstrade inom min period var inom vetenskapliga verk, av vilka den muslimska världen var välförsedd under denna tid. Inom vetenskapens sfär kringgicks inte bara bildförbudet utan även andra kulturella tabun, t.ex. med hänsyfting till nakenhet. Se exempelvis illustrationerna till Sharaf ed-Dins (1385–1468) medicinska handbok ”den kejserliga kirurgin” (här i ottomansk upplaga fr. 1466), som inte duckar för nakenhet och genitalier i syfte att illustrera en medicinsk åkomma och dess behandling.
Adam och Eva, persisk illustration 1294-1299
Det trots allt framväxande muslimska måleriets estetik kom, precis som hos Bysans konst, att präglas av en annan dagordning än att framställa verklighetstrogna avbildningar. Notera följande illuminationer. Ett exempel är scenen av Adam och Eva från ett syriskt manuskript, där båda är betydligt exponerade, men schematiskt framställda, dock med klart markerade asiatiska drag i en turko-persisk tradition som såg dagens ljus i den seldjukiska (turkiska sultaner av Iran, Syrien, Mesopotamien, Centralasien och Anatolien på 1000 -till 1100-talen) perioden. Kontrasten med de mycket mer realistiskt återgivna fåglarna och blommorna i bakgrunden visar på att framställning av just människor präglades av symbolik och inte syftade till verklighetstrogen avbildning.
En byggarbetsplats -illumination av Kamal-ud-Din Bihzad
Illuminationer präglades som sagt i hög grad av ickereligiösa teman och avbildar ofta jakt och processioner, men även vardagsscener. Den rika illustrationen av en byggarbetsplats visar män i ovanligt varierande poser och grader av påklädning inom ramen för en typisk vardagsscen. Illustrationen är rik på information om hur en sådan avbildad händelse kunde se ut, och ger massor av input för kläder, redskap och själva arbetets gång. Det är trots det mycket svårt att urskilja kroppsliga detaljer – det är helt enkelt inte illustrationens mål. Istället syftar den till att visa en scen, en idealiserad helhet där kulör och komposition troligen är viktigare än verklighetstrohet. Notera den totala avsaknaden av skuggor, och det tillplattade perspektivet som möjliggör att visa en större och tydligare enhet – skulle avbildningen vara strikt realistiskt skulle överblicken förloras eller perspektivet dölja många detaljer som nu kan skildras i en och samma bild.
De ovan nämnda ambitionerna för måleri och avbildningar inom Islam är viktiga att komma ihåg när man betraktar källorna. Olikt i Europa efter rennässansen kom Islams konst inte att utveckla någon stark fäbless för realistisk avbildning av människor eller perspektiv – färg och klassisk komposition sattes även framgent i högsätet. Oavsett vad man tycker om detta är det faktorer som man måste ta hänsyn till när man studerar dessa bilder med avsikt att bilda realistiska illustrationer på samtida källor.
Efter denna genomgång av källorna från tiden för min studerade period, och således det råmaterial som jag har att göra med när jag skall avbilda saker och ting från den perioden skall fokus flyttas till deras användning. I del 2 av ”Konstnärliga Källor – Den Muslimska Världen” ligger fokus på hur jag extrapolerat källornas stiliserade bilder till egna teckningar och tablåer för framför allt bruk i min pågående bok, men också för andra historiska illustrationer.
←Föregående: ”Den Ortodoxa Världen”
Fortsättning följer → (kommer)
Frihet - Hilary Mantel
2666 - Roberto Bolaño
GULAG-Arkipelagen - Alexander Solsjenitsyn
Russia and the Russians - Geoffrey Hosking
[…] Även tidigare har jag och medbröder i den hedniska bloggosfären försökt ta upp de här sake
Vem har skrivit detta?
Hans metoder e lite speciella...☺🙃
Uff... en hård lärare den där Yakane
Tack och kul att höra om dig hedningen - men jag måste nog ha en avvikande åsikt. Att vi har olika g
Favorithjältinna, menar du väl - för hon är ju onekligen av kvinnligt kön, det är ju det somm är poä
Tack, och trevligt att du gillade den - den har några år på nacken nu, men jag skulle tro att grundd
Intressant inlägg och kul att någon belyser ojämlikheten i Asien, inte för att förringa Afrika men A
Välkommen till min blogg, vars tema är visuella uttryck och skapande, samt också sådant som inspirerar och ibland också upprör mig såsom politik, religions- och samhällsdebatt, etc. Sätt gärna betyg med stjärnor ("Rate This") vid inläggen. Eller gillar du något, tryck "Gilla" längst ner vid inläggets slut. Kommentarer mottas tacksamt: du som ger feedback hjälper mig veta vad som är av allmänt intresse och inspirerar också till nya inlägg och bilder.
MVH
/Pablo, alias Paulus Indomitus
