Bloggarkiv
Ola ”the Bond”
Ett alster som låtit vänta på sig i 14 år kunde till slut signeras och avtäckas
Det började verkligen som en idé nå’n gång 2010: att göra en porträttbaserad slags affisch till vännen Ola på temat James Bond, som han gillade i arla sin ungdoms gryning. Jag hade precis börjat skissa och kludda ner tankar och idéer på papper mer återkommande igen efter ett avbrott på nästan ett decennium, och det var mycket ”hellre än bra” på saker på den tiden (det har kanske inte förändrats speciellt mycket, men ändå).
Första idéskissen från 2010 bär lite syn för sägen. Entusiasmen fick mig att tänka ”varför inte bara Ola, let’s do everything Bond”. Hela familjen, och kanske kunde man trycka in grafik, prylar och byggnader i bakgrunden… Ola själv, som verkligen kan bära upp en smoking, gjorde det centrala motivet värt att satsa på. Men annars var det, trots vissa småkul infall i övrigt, väl många element där, och tämligen plottrigt.
Värre var dock att jag då egentligen inte hade någon aning om hur den där skulle föras vidare. Det här var innan jag börjat måla saker på riktigt. En test att färglägga skissen i dator, sedermera tyvärr försvunnen i kraschernas dimmor, var inte uppmuntrande – den handmålade stil som iaf. jag förknippar med klassiska bondaffischer saknades helt. Från sena 2010 och drygt 7 år framåt kom man tyvärr att bi lite upptagen av annat än det man skulle ha velat, mycket av tiden också utan någon riktig egen bostad. Ola Bond blev sålunda en av exponenterna för den ”verk i byrålådan”-neuros som vidlåder så mycket av vad man bort göra under sitt liv.
Drygt ett dussin år senare hade dock iaf. något hänt: mot bättre vetande hade man under mellantiden börjat småpyssla med färger och pensel. En kväll i efterdyningarna av pandemin när jag satt och katalogiserade bildfiler efter att ha fått infallet att skapa en mapp för kategorin målade affischer som man samlat på föll blicken på just några klassiska Bondaffischer (se ex. nedan) och det slog mig att det fan var på tiden att man gjorde Olas Bondaffisch, innan man får ett piano på huvudet.
Självklart föreställde affischerna i fråga den ”klassiske” Bond i Sean Connerys tappning. Jag noterade att dessa var mycket mer koncentrerade i sitt motiv än mitt kladdiga idéalster. Fokus är på Bond och hans för filmen kvinnliga sidekick eller erövringar mot en ljus fond – that’s it. Det viktigaste övriga elementet består istället av ymnigt med bildtext. Det skulle komma att bli den droppe i bägaren som ledde framåt.
En tunnelbaneskiss av för mig typiskt slag visar tankarna – Ola i förgrunden flankerad med sin fatala femme My, här fortfarande lätt i förgrunden men sedermera framflyttad. Enkelt -och runtom skulle bildtexter komplettera för ett intryck mer lik inspirationskällorna.
Porträttelementet blev viktigare i den nya designen – intrycket var dock det viktigaste, och det skulle komma an på målningen. Med lite foton och blyertspennor försökte jag fånga de två så gott jag kunde utan att tröska ner mig för mycket i detaljer.
Jag tog till ett för mig nytt stilgrepp med tanke på ämnet och valet av design och tidsprägel, och bestämde mig att stärka konturer och djupare svarta partier med generösa och tydliga inslag av tusch, ännu en av mina nyfunna pilar i teknikarsenalen. Det ger bilden en mer distinkt, men också lätt teckningslik prägel typisk för affischer från 60-talet. Innan jag började måla lades alltså vattenfast tuschning på skissen, som syns till vänster.
En skillnad mot mina äldre inspirationskällor var dock valet av färgtyp: här bestämde jag mig för att applicera tjockare, men ändå vattenbaserade färger av gouache-typ som jag ändå har en hjälplig vana vid, istället för dåtidens troligen oljebaserade färger. Det var inte så mycket ett val som en följd av min bristande kompetens och, skulle det visa sig, komma att skapa problem.
Sålunda förarbetad och fixt uppspänd på ritbordet var det bara att börja måla. Lager på lager mejslades de sökta porträtten fram i vattenfärger. Jag bestämde mig under vägen att avvika från idén på en helt vit eller ljust enfärgad bakgrund för att ge bilden lite mera liv. De sist påfunna eldslågorna var en detalj som återspeglade att jag börjat fundera på bildtexterna, med eld och hetta som omkväde.
Ovan syns en ”provscanning” av bilden nära men inte riktigt framme vid dess slutstadium, i syfte att klarlägga vilka förbättringar och övermålningar som skulle komma att behövas för att parera det faktum att bilden till sist och syvende skulle komma att scannas för att textelementen skulle kunna fogas in. Det har återkommande visat sig att vattenfärger och inscanning inte går speciellt bra ihop: scannerns starka ljus bryter delvis igenom vattenfärgerna, och gör dem antingen livlösa och fadda eller för ljusa och nyansfattiga.
Till det kom dock en oväntad och ny komplikation. Arbetsscanningen visade att en standardmaskin, även av större och mer professionellt slag, inte klarar att fånga även anpassade nyanser och samtidigt undvika märkliga glans- och tonförändringar vid mötet med blandningen av tusch och vattenfärger. Det är förstås det återspeglade ljuset från tusch, som är kolbaserat och således metalliskt, som reflekteras annorlunda än de matta vattenfärgerna.
Lösningen var således att se sig om efter verkligt professionella verktyg i form av högkvalitetsinscanning. Det visade sig bli en oväntad utmaning att få till, i alla fall utan att bli ruinerad. Till slut lyckades jag hitta möjlighet att få affischen inscannad med en musei-nivåscanner för en rimlig penning, och voila: resultatet, med ett minimum av efterarbete, kan ses till vänster.
Sålunda mer eller mindre färdig var det dags för den allra sista fasen – att med bildtexterna föra det hela i hamn till en affisch. Redan från början hade ju bilden varit tänkt att dra lite på smilbanden, och inspirationen hjälptes av de i alla fall i våra ögon redan rätt corny bildtexterna från 60-talet kombinerat med minnen från ens egna dagar av studentspex där föreställningarnas affischer hade flera titlar med tilldragande grad av glimt i ögat. Lite brainstorming hjälpt av den käre Olas dotter gav flera uppslag av passande lätt pappahumor-karaktär.
Jag sökte reda på en font som skulle vara någorlunda tidstrogen: valet föll på Consola, ett typsnitt som också brukades på 60-talets affischer, och efter lite vridande och vändande föll de sista bitarna på plats.
Det var dags. Affischen togs till en bildverkstad och förstorad från originalets A3 till A2 kunde den slutligen se dagens ljus, tämligen som i bilden ovan.
Det har varit en lång resa, för lång ur varje rimligt hänseende. Faktum att jag själv i alla fall är försiktigt nöjd med resultatet förtas av att det passerat så mycket tid från att idén omtalades till dess slutförande. Det har också fått den att bli svår att bedöma. Väldigt få av de färdigheter som krävdes för dess utförande fanns i mig förrän ganska nyligen – såtillvida är den ett vittnesbörd av att man lärt sig något, även med smolket i bägaren att det borde skett långt tidigare. Det är omoget, men trots allt kan man inte undvika att hoppas att de som ser den, speciellt Ola själv som förtjänar mycket mer än så, ska gilla den. Jag har lärt mig mycket under det sista året då jag på allvar tog tag i att göra den klar, och de kanske främsta lärdomarna handlar om de fallgropar som man faktiskt kan undvika, vilka jag förhoppningsvis kan tillämpa i framtiden. Det är passande att Ola själv bibringat en av de viktigaste, en som jag nu försöker, även om det är mig mycket svårt, att tillämpa – att istället för att ha orimliga mål, fokusera på att saker ska vara Bra Nog.
För dig, Ola
I väntan på Mulan
Lite typiskt för livet så här i Coronatider: återväckandet av denna blogg kickar igång med en teckning som låg och jäste över ett år och som gjordes färdig i våras, inspirerad av den kommande spelfilmen ”Mulan”.
Vars premiär blivit uppskjuten till…ingen vet när
I väntan kan man dock snurra på vad man har, i det här fallet den första bilden som getts någon form av avslut sedan september 2017.
Under 2018 fnulade jag lite på en skiss till en kinesisk krigare, delvis inspirerad av den stundande premiären av Mulan, spelfilmsversionen av den kinesiska hjältesagan om Hua Mulan, en flicka som tar sin fars plats i hären som skall försvara Kina mot de leda hunnerna. Jag är ett starkt fan av den storyn, och den tecknade filmen från 1998 är en av mina favoriter. Kanske därför fortsatte jag, till skillnad från allt annat under året, att jobba lite på den, iaf. så pass långt att den fick lite tusch stänkt på sig.
Det fanns dock andra källor till den där bilden och flera kringkladdar och skisser: nämligen i mitt eget världsbyggande. Jag gjorde vid tiden research om det sena 1200-talets Kina, såsom det tog sig ut vid tiden för mongolernas invasioner, och som alltid tillkommer en del visuella skisser och anteckningar. Det var Sung-dynastin (960-1279), som IRL liksom i min värld kom till korta mot mongolerna, som var i fokus. Grunden för min kinesiska krigare till häst blev således det (nord-)kinesiska tunga kavalleriet under 1200-talet. En viss bekantskap med perioden gjorde det antagligen lättare att komma igång, och för detaljerna finns visuella förlagor från eran.
Kinesisk rytteri Sung-perioden (960-1279), samtida målningar och teckningar
Hursomhelst. Den här våren, när filmens premiär (ursprungligen satt till den 27e Mars) närmade sig och flera utmärkta trailers började visas, vaknade flamman igen. Mulan till ära skulle min kinesiska ryttare bli klar, för tusan. Och så, greppade jag musen för att färglägga den tuschade teckningen i GIMP.
Metoden var som vanligt inte avancerad – ett basfärglager över teckningen i multiplicerat läge. Sedan lite fler lager för mörkare och ljusare valörer, och en enkel fond. Det tog förstås helt orimligt lång tid med bara musen som redskap, men blev ändå OK nog för att gå vidare med att hitta och utforma detaljer som brodyren på tunikan och så vidare. Som ofta är fallet kom en flaskhals ifråga om ljussättning och slutbehandling. Mina kunskaper om bildbehandling är så yxiga att det tar mycket letande och återuppfinnande av hjulet för att få till färger och ljus.
Sung-ryttare, skuggad m riktat ljus
Till skillnad från hur det brukar vara när jag frustrerat mer eller mindre förstör bilderna med oförenliga ingrepp även långt in i processen, så tog jag i det här fallet ett steg tillbaka. Accepterade faktum – jag hade strandat, med två varianter av bilden: en huvudversion med mer nedtonad, mörkare och mer konsekvent realistisk ljussättning, och en ljusare, mer upplyst och färggrann variant.
Sung-ryttare ljus färgbehandling
En lustig men ytterst vanlig liten knorr apropå bilden: folk som sett den tuschade teckningen har gett uttryck för att det ”förstås” föreställer en… man. Men jag hade, för min ryttares figur under rustningen och hjälmen, utgått från en… kvinna. Vilket numera alltid är default för mig, men speciellt passande i det här fallet. Hon har förstås vad som är en funktionell, historiskt någorlunda korrekt rustning och beväpning, och hjälm på sig. Jag undvek också att sätta en massa smink och andra hyperkvinnliga attribut på henne – och då blev hon manligt kodad för alla.
Mission accomplished skulle Hua Mulan ha viskat. Jag hoppas få se henne snart. Hennes är den film, tillsammans med ”Wonderwoman 1984” som jag sett mest fram åt. Jag är nog än mer en beundrare av hennes legend nu, då den hjälpt mig att återvända till de hemska tomma pappersarken, och återta lusten att skapa något, hur futtigt det än kan verka.
En Återblick på Bioåret 2016
Förvisso lite sent, då bioåret 2017 redan börjat, kan det vara på plats med en liten återblick på filmer man sett på plats i biograferna förra året, innan rullningen kommer igång på allvar och före oskarsnomineringarna landar den 24:e Januari…
Film är undertecknads favoritkonstform, som också menar att den helst skall ses på bio. Allt, från själva tekniken som används till de konstgrepp som vinklar, färgskala, klippning med mera som präglar hela tillkomsten av en film utgår från att den skall intas på en biograf med vissa dimensioner, avstånd, ljus -och ljudförutsättningar etc. för att ge den optimala upplevelsen.
Samtidigt är det obestridligen något av ett projekt att ta sig till en biograf, och för den som upplever sig såsom väldigt upptagen blir bio lätt något att prioritera bort. Speciellt eftersom tekniken de senaste åren, antingen det är DVDs, Blurays och strömmande TV & Filmer, tillsammans med större och bättre TV-apparater och ljudanläggningar numera erbjuder alternativet att se film med något så när rimlig standard i hemmet. Bio blir i en sådan miljö en av flera sätt att se film – överlägset kanske ifråga om upplevelsens potential, men sårbart för tidsbrist och olyckliga omständigheter. År 2016 gjorde sistnämnda att man själv bara kom iväg på bio 21 ggr, dvs. under målsättningen på 2 gånger i månaden eller 24 ggr per år.
Indomitus Betygsskala – från Utmärkt till Uselt
Nedan följer hela listan, med mina anteckningar och betyg. Omdömen och betyg enligt bloggens egen skala (se ovan) avgavs samma kväll som var och en av filmerna sågs, och trots att vissa av dem sedermera har setts om och delvis kommit i ett annat ljus är det i grunden mitt spontana, omedelbara intryck som ligger till grund för betygen.
Drama
2016 års dramafilmer, med spänning eller nerv, dramatisk tyngd och en god historia som sina hörnstenar, innehöll liksom tidigare flera av årets bästa filmer.
”Legend” (UK 2015), historien om de kriminella Kray-bröderna i vad som är ett försök att skapa en slags engelsk ”Maffiabröder” – dock utan att riktigt nå målet. Ett bra försök dock, och det är något med engelska gangsters i en väl återgiven miljö och periodskildring, liksom Tom Hardys utmärkta spel som båda bröderna Kray som ger mersmak.
”Macbeth” (UK 2015) filmatiseringen av Shakespeares ödesdrama är såklart intressant för den som uppskattar den klassiska ursprungstexten. Våldsam, tät och väl filmad med utmärkta insatser av Michael Fassbender i titelrollen och Marion Cotillard som den pådrivande Lady Macbeth som dock sent omsider inser att hon skapat ett monster. Man får inte ha svårt för Shakespeares ursprunglig dialog och språk: men om man som undertecknad njuter av denna är det en karamell att suga lääänge på.
“10 Cloverfield Lane” (USA 2016) Ett psykologiskt kammarspel om överlevnad och tillfångatagande, där den extremt katastrofberedde John Goodman gör en stark och skräckinjagande insats. En del kritiker irriterade sig på filmens sista akt, som utan att spoila den kan sägas vända filmen på huvudet, ja t.om. skjuter den sidledes till en delvis ny genre – men undertecknade fann inte att den rysansvärda psykologiska spänningen från innan förtas bara för att slutet är överraskande. En klar rekommendation för uppskattare av den klaustrofobiska thrillern med lite oväntat spinn.
”Spotlight” (USA 2016) kastar ljus över begynnelsen av den otroliga skandal som från 2001 och framåt började avslöja katolska kyrkans döljande av de otaliga fallen av barnvåldtäkt och ofredande som dess präster gjort sig skyldiga till. En film om idogt grävande arbete från journalister och redaktörer på tidningen the Boston Globe, och om hur tystnadens kultur, omsorgen om traditionella strukturer och sociala konvenanser hindrar att brott uppdagas och ansvars utkrävs av de med makt och respektabilitet i samhället. En omsorgsfullt upplagd och välspelad film, som undviker övertoner och pekpinnar utan låter fakta och den skickliga ensemblen drabba åskådaren.
”Ben-Hur”, (USA 2016) nyfilmatiseringen av den klassiska historien med Charlton Heston i versionen från 1959. Då ansedd som en av de bästa filmerna någonsin – nu håller väl inte historien hela vägen. Vackert och anslående filmad gör den klart att tekniskt och miljömässigt har förmågan att skildra gått framåt. Men den nya, över en timme kortare versionen dras med tydliga obalanser i tyngdpunkt och tempo som gör att den känns delvis framstressad, speciellt mot slutet.
”Suburra”, (Italien 2015) Våldsamt modernt gangsterdrama i liknande anda som ”Gomorra” (2008), som gav en hårdkokt och mörk bild av den organiserade brottsligheten och dess effekt på alla nivåer i dagens södra Italien. ”Suburra”, som utspelas i Roms gangstervärld med förgreningar i det politiska livet, är trots sina parallella handlingar en mer sammanhållen berättelse, men känns samtidigt inte lika drabbande realistisk – några av den moderna gangsterfilmens troper är tydligare, och slutet känns kanske något tillrättalagt. Det är ändå en spännande och definitivt sevärd historia.
”Julieta”, (Spanien 2016) var mästerregissören Pedro Almodóvars återkomst till de breda dukarna. En nedtonad Almodovar som lämnat det burleska och lätt hysteriska bakom sig bjuder på sedvanligt välgjorda personporträtt, med initierade inblickar på de kvinnliga protagonisternas smärtsamma bakgrunder, konflikter och vägval. Skådespelerskorna Emma Suarez & Adriana Ugarte gör lysande insatser i titelrollen under olika skeden av livet. Det lite abrupta slutet lämnar åskådaren lite hängande, men trots allt med ett slags hopp om att försoning med det förgångna skall kunna ske. .
“Hacksaw Ridge”, (USA 2016) Mel Gibsons definitiva comeback som regissör har alla den moderna välgjorda amerikanska krigsfilmens ingredienser – inklusive extremt blodiga och välgjorda stridscener. Det är dock den osannolika huvudpersonen, Andrew Garfields religiöst motiverade vapenvägrare som ändå vill delta i kriget mot sina överordnades och militärens vilja, och som sedan heroiskt räddar mängder av liv på det blodiga slagfältet, som skiljer ut den från mängden. Lyckas hålla det vanliga flaggviftandet under kontroll, och undviker också att predika om huvudpersonens övertygelse.
Superhjältar & Fantasy
2016 var året då superhjältefilmen tog det definitiva klivet över till att bli den kanske enskilt mest publiklockande av filmgenrer. För en läsare av såväl serietidningar som Fantasy -och Science Fictionberättelser sedan barnsben är det välkommet att genren har breddats och numera kan bli föremål för mer seriösa och genomarbetade filmer. 2016 bjöd dock på så pass många axplock ur genren att några av de bästa (som t.ex. ”Captain America: Civil War”) oturligt missades på den stora duken, till förmån för flera mer mediokra alster som tyvärr tog upp undertecknads tid.
”Batman v Superman: Dawn of Justice” (USA 2016) lovade för många att bli superhjältefilmens episka höjdpunkt för i år. Döm om besvikelsen när titanernas möte istället visade sig vara en högst ojämnt berättad historia, med flera magplask vad gällde handling, karaktärer och tonläge blandat med mycket som är välgjort – det är en snygg film och titelns Batman görs oväntat väl av Ben Affleck. ”BvS” har, trots sin kommersiella framgång, delat superhjältefansen som få filmer kunnat, och de gapande hålen i den onödigt brutala och svartsynta historien lämnade många med en sur eftersmak. För undertecknad räddades filmen från ett klart underkänt betyg av den mycket lovande introduktionen av min favoritsuperhjälte – eller snarare hjältinna – alla kategorier, den stridbara Mirakelkvinnan (Wonder Woman) i Gal Gadots sevärda tappning.
”Dr Strange”, (USA 2016) en av de mindre välkända superhjältarna i Marvel-universumet är trollkarlen Dr Strange. Marvel tog något av ett djärvt steg när de valde att introducera sin version av en mystisk magipräglad verklighet i sin hittills starkt teknologibaserade superhjältevärld. Sällan har visuella effekter fått spela en så viktig roll för att skapa en annorlunda verklighet, och resultatet är mycket iögonfallande och suggestivt. Själva historien är dock framstressat berättad, och personerna utöver titelns hjälte, välspelad av huvudrollsinnehavaren Benedict Cumberbatch, liksom dennes mästare Tilda Swinton, är väldigt skissartat skildrade. Filmens konflikt saknar också nerv – det känns liksom aldrig riktigt spännande trots orgien i kaos och välgjorda effekter. Välgjord och visuellt intressant som den är, står ”Dr Strange” inte ut som någon originell eller mer djupsinnig historia.
”Warcraft” (USA 2016) är baserat på Warcraft-spelen, först lanserade 1994. Handlingen utspelas i en fantasyvärld där gorillaliknande orcher och människor i överdimensionerade rustningar bekämpar varandra. Det här är ännu en av dessa filmer som vilar tungt, för att inte säga nästan helt, på modern datorgrafik för att bygga upp omgivningar och figurernas utseenden. Trots vackra vyer och detaljrikedom ser det dock ofta inte riktigt…äkta ut, och den sökta sagoatmosfären är inte på något sätt i nivå med den tekniska nivån. Den vackra grafiken förmår heller inte dölja att historien och personerna i den är tunna som flor, och bär heller inte upp det gravallvar som protagonisterna tillmäter den mitt bland alla datoranimationer. Trots den snygga ytan känns Warcraft aldrig spännande eller angelägen, och måste läggas till raden av missar i försöken att göra en bra film baserat på ett dataspel.
”Suicide Squad”, (USA 2016) Efter halvmissen gravallvarliga ”Batman vs Superman” försökte DC-superhjältevärlden återkomma med en mer edgy och förment skojig film. Premissen är i och för sig inte så dum.”Suicide Squad” är en samling brottslingar som av USAs regering tvingas att agera som en slags elitstyrka att sättas in mot andra hot med superkrafter. Dess medlemmar är mer än lovligt trasiga och missanpassade, och i serierna som ligger till grund för filmen har det bäddat för intressanta förvecklingar och ett delvis annat stuk än den normala svartvita dynamik som präglar superhjältegenren. Dessa lovande karameller slösas tyvärr bort på en historia som inte bara är plågsamt ologisk, fruktansvärt klippt och sammansatt utan också, vilket är värre, ointressant och rätt trist mot slutet.
”Fantastic Beasts and Where to Find Them”, (USA 2016) JK Rawlings magitryfferade värld återkom i denna prequel till handlingen som utspelats i de välkända Harry Potter-filmerna. Scenen är USA under mellankrigstiden, dit magizoologen Newt Scamander anländer med en väska fylld av sagomonster. Förvecklingar sker och väskan med dess magiska kreatur kommer på avvägar och så är jakten igång… Det kan låta tunt, men ”Fantastic Beasts” lyckas fylla ut det där med själva miljöombytet till USA, där relationen mellan vanliga människor och trollkarlsvärlden är mycket mer konfliktfylld, med passande typiskt amerikanskt religiösa motiv. Filmen är också mycket vackert gjord, miljön väl genomförd och protagonisterna känns faktiskt som intressanta och tredimensionella karaktärer. Trots några instanser där filmen saktar ner en på det hela taget klart sevärd nytändning av Potter-världen.
”Rogue One – A Star Wars Story”, (USA 2016) är det senaste nedslaget i Star Wars-sagan. Mycket är förstås bekant, men dess premiss är delvis annorlunda än övriga filmers. Formellt en prequel till den första Star Wars-filmen (”A New Hope”) tar ”Rogue One” sikte på en specifik och begränsad episod i starwarsvärldens mytvärld: hur det gick till när rebellerna till Imperiet får tag på ritningarna som avslöjar svagheten i supervapnet Dödsstjärnan. Den här begränsningen och frånvaron av de mer sagolika inslagen som Jediriddarna och Kraften som deus ex machina bäddar dock för en mycket mer fokuserad historia som också vilar mer solitt på miljön som kommer till liv på ett sätt som inte setts till sedan ”Rymdimperiet Slår Tillbaka”. Den bästa starwarsfilmen sedan de tre ursprungsfilmerna!
Animerat
En av fördelarna med barn i familje- och bekantskapskretsen är att man kan fortsätta ta del av tecknad film med rätt sorts sällskap, i meningen den huvudsakliga målgruppen, och ta del av deras intryck samtidigt som man åtnjuter deras sällskap. Samtidigt gör dock detta omdömet om själva filmerna lite… skev. Enkelt uttryckt dras filmernas betyg definitivt upp av att de ses tillsammans med de bedårande medbesökarna. Detta förtas förstås inte deras värde, och det är en lycklig omständighet att det numera finns flera konkurrerande mediehus som regelbundet producerar bred animerad film av hög kvalité.
”Den Gode Dinosaurien” (USA 2015) Premissen för denna Disney/Pixar-film är att asteroiden som satte igång utrotandet av dinosaurierna hel enkelt… missade. Miljoner år senare har dinosarierna blivit intelligenta och lever stilla farmarliv, i en slags nästan omkastad ”Fred Flinta”-värld. I en sådan dinosauriefamilj lever den timide Arlo, som en dag ställs inför ett nytt läskigt hot, och som drabbas av att fadern dör. ”Den Gode Dinosaurien” är väldigt gullig, men har också vissa tänkvärda inslag: om att inte vara så ängslig, inte frukta det nya, och om att göra sitt bästa. Interaktionen med det lilla människobarnet han stöter på är kul, och så är också flera av de mer råbarkade dinosaurerna han stöter på i sin färd. Kul, sevärd och väl berättad.
”Zootropolis” (USA 2015) var årets stora nysläpp från Disney/Pixar – och det märks. Sprudlande, extremt välgjord med karaktärer som roar och engagerar och mängder av kul referenser till andra genrer och även verkliga samhällsfrågor – det här är en fullmatad film som kan ses av ett brett spektrum av besökare. Animationen och miljön är fantasieggande – samtidigt är parallellerna med företeelserna i den verkliga världen hela tiden där. Det är kanske det mest överraskande – att filmen lyckas framföra ett tydligt och klart genomfört budskap som känns organiskt och följdriktigt och bidrar istället för att avleda eller förta från handlingens tempo, istället för att kännas påklistrat som annars ofta är fallet.
”Kung Fu Panda 3” (USA 2016) Den tredje av Dreamworks filmer om den feta pandan Po, som avancerat till att bli den främsta Kung-fu-mästaren efter sin mästares frånfälle. Samtidigt som han återförenas med sin panda-pappa, så hotas Kina av en ny fara från en uråldrig krigare och lärjunge till deras gemensamme mästare… ”Kung Fu Panda 3” är välgjord och kul ett tag, när hans pandafar hittar honom, och har några skoj repliker. Men tyvärr lider filmen av kroniska upprepningar vid det här laget, och efter det femtioelfte fetskämtet inser man att serien är på upphällningen.
”Hitta Doris”, (USA 2016) Uppföljaren till succén ”Hitta Nemo” från 2003 har en handling som i sina huvuddrag är nästan identisk med den första filmen. Här är det dock den tankspridda Doris som kommer bort, och omkvädet är att hon varit vilse, skild från sina föräldrar större delen av sitt liv. När hon hamnar på en marin djurpark ger sig Nemo och Marlin sig ut för att leta rätt på henne… Filmens budskap att ”annorlunda är OK” är lagom präktigt och skorrar inte för gullenuttigt, och ”Hitta Doris” är förstås vackert renderad och väl animerad, och historien tillräckligt rappt berättad för att inte bli tråkig. Men det är ändå svårt att undvika känslan av omtagning, och man får hoppas att någon tredje borttappning med tillhörande räddningsfärd inte ligger på lut.
”Kubo & de två Strängarna”, (USA 2016) årets animerade dark horse utspelas i en Japanskt inspirerad miljö, med samurajer, förfädersgudar och kamis (andeväsen), och handlar om pojken Kubo som lever själv med sin mor som råkat ut för ett rysligt olycksöde i det förgångna. En dag kommer det förflutna ifatt dem och Kubo kastas ut i en serie äventyr med talande djur och läskiga krigarandar som vill åt honom. Kubo är underbart vackert gjord i en blandning av Stop-motion-teknik och dataanimering, av teamet bakom ”Boxtrolls” häromåret. Det gör att den känns mycket mer organisk och taktil, samtidigt som dess sagoberättande karaktär lyfts fram. Berättelsens omkväde, relationen till de döda och värdet av en människas begränsade liv, skulle ha kunnat bli pekpinneaktigt – men här passar den väl in och löper centralt genom berättelsen. Årets mest gedigna hantverk i genren.
”Sing”, (USA 2016 ) Detta är ett sådant tillfälle när betyget definitivt drogs upp av det mysiga sällskapet, och den var en av de filmer som vi väntade mest på skulle få premiär: den är svåremotståndlig för den som gillar att sjunga med barn och sågs 2 gånger. ”Sing” är helt enkelt en animerad variant i djurbefolkad miljö av en talangtävling i stil med ”Idol”. Den vilar helt på tjusningen med att höra bekanta låtar i kombination med lite tokskojiga djur som bokstavligen lallar runt. Filmens studio Illumination (bakom bl.a. ”Dumma Mig”-filmerna) kan inte tävla med Disney/Pixar eller ens Dreamworks i tekniskt hänseende – men här kompenserar de det med enkla men effektiva figurer, som man precis som i verklighetens talangtävlingsförlagor kan engagera sig i och heja på. Resultatet är sympatiskt och man finner sig nynnande på de gamla godingarna ett bra tag efteråt.
Av de animerade filmerna kan man i efterhand konstatera att ”Kubo och de två Strängarna” nog var bäst, tätt följd av ”Zootropolis” som trots sitt berömvärda utförande, bra figurer och tänkvärda budskap inte riktigt hade den ”fullträffskänsla” som t.ex. ”Frost” fick till häromåret. Det är lovande att den mest intressanta, både visuellt och ifråga om budskap, av filmerna för ovanlighetens skull inte kom från någon av de stora studiorna för animerat (Disney/Pixar, Dreamworks och Illumination). Det bäddar förhoppningsvis för än större mångfald i framtiden.
———————–
Så – det var förra årets filmer på bio för undertecknad. En diger samling från olika håll, fast kvalitetsmässigt ändå ganska samlad strax ovan mitten av strecket: flera gedigna verk, några lite sämre, men inga superba mästerverk eller usla bottennapp stack ut. I skrivande stund har årets första biobesök avklarats, The Accountant med Ben Affleck som autistisk lönnmördarrevisor (hehe). Januari är annars lite av en stiltjeperiod för biobesök – och därför skall inom kort en liten genomgång av filmer att se fram emot under 2017 publiceras.
Alla Drabbningars Moder del 8 – The Movie?
Målningen ”Alla Drabbningars Moder” hade till slut försetts med en ”klar”-stämpel. Men som en baksmälla hängde en tanke kvar i huvudet – tänk om man skulle använda den där bilden för att illustrera hela skeendet i avsnittet i berättelsen… typ som en filmposter?
Som redovisats återkommande under arbetets gång i tidigare inlägg (Se de enskilda delarna 1, 2, 3, 4, 5, 6 och 7) så bär ”Alla Drabbningars Moder” som bild på en mängd innebörder och skall dels säga något om protagonisten Yakane och hans kvaliteter, om det specifika skeendet som äger rum, samt om den värld och den tid som dessa utspelar sig i. På det sättet är den således en klart illustrerande bild som ingår som en del i ett större sammanhang.
Kati bakifrån i ”Scarface-”poster
Jag har alltid haft en fäbless för affischer och posterkonst. Som en bildgenre illustrerar just filmpostern en intressant utmaning: att locka till och också i någon mån säga något om ett helt filmverk med en enda bild. Här har tidigare skrivits om filmposters och affischer i allmänhet i olika sammanhang, inklusive tillkomsten av egna bilder (se t.ex. min ”Scarface”-homage).
En starkt bidragande orsak till att funderingar i de här banorna låg än mer nära till hands var en poster jag fick syn på under arbetet med min bild – för den historiska turkiska filmen”Fetih 1453” (”The Conquest”) om erövringen av Konstantinopel. Dess allmänna period och plats har starka kopplingar till min berättelse, men det som slog mig var hur kusligt lika affischens huvudelement – från flaggan, den sårade hjälten, det starka bakgrundsljuset – var min egen målnings. Det visar bara att man aldrig är så originell som man vill tro, även om jag tycker att min bild, om än taffligare bildbehandlad, har mer schvung i sig…
Hursomhelst, med allt det här i bakhuvudet var det närmast oundvikligt att den gamla tankeormen låg och slingrade sig kvar i bakhuvudet, även efter att själva bilden ansetts ”färdig”:
Vore det inte kul om…
Jag lade således på namnet på målningen som om det vore det en filmtitel, och jobbade mig lite snabbt fram till en slags metallfinish på bokstäverna i en passande kontrastrik färgskala så att de stod ut. Tillägget ”Yakane” i utstickande rött lades på för att markera vem centerfiguren är – anledningen är att flera andra bilder från själva slaget, med andra protagonister, är under utveckling. Ovanför bilden drog jag på med ett tvåradigt citat från Yakane själv – det där är hans mantra om vad befälhavarens plikt är, och jag tyckte det passade i sammanhanget…
Som vanligt innebar vad jag trodde skulle bli en snabb knorr en massa extraarbete – jag fick tänja ut och lägga på en delvis annorlunda skuggning på grundbilden för att skriften dels skulle synas ordentligt, dels inte täcka bildens innehåll för mycket. Jaja… längst ner hängde jag på lite info om upphovsmän och produktion så att det liknade de ”credits” av den typ som alltid åtföljer en filmaffisch.
Den…
Det var en kul liten utvikning, och det blev, åtminstone under mina förutsättningar, en småcool variant. Jag är dock nyfiken på vad en riktig Posterkreatör skulle säga – troligen att bilden är för plottrig, och att färgskalan alldeles för vildvuxen. Moderna filmposters tenderar mot en enhetlig färgskala där några få kulörer ger postern dess stämning, möjligen uppbruten av några få kontrasterande element: jag tror till och processen kallas för just ”posterisering”. Min font är heller inte så kul kanske, man skulle antagligen skapa en egen, mer ”grov” i brons eller någon annan snygg metall…
…eller den?
Jag skall i alla fall fråga Björn, till vilken bilden skapades, om han inte skulle vilja ha postern eller en bearbetning av den.
En sak med den där är att man blåsa upp den rätt stort. Grundbilden skapades ursprungligen i formatet A3 ( 420×297 mm) med grafikkvalité 600 dpi, sedermera utökad på bredd och höjd, så möjligheterna till uppförstoring är goda. Dubbelt så stor skulle bli 84x 60 cm. tre gånger så stor, 126 x 90. Fyra gånger så stor 172 x 120…
Den går alltså att trycka i filmposterformat, om man tycker det vore kul…
************************************
För att fullfölja filmtemat kan omtalas att för mig förelåg en speciell musik som en slags soundtrack till målningen. Undertecknad har en speciell svaghet för s.k. Original SoundTrack (OST), dvs originalmusik skriven för filmer, framförd av orkester, och lyssnade förstås ymnigt på sådan under arbetet med bilden. Ett stycke stod fram speciellt för mig i det här fallet: den heroiskt hektiska actionmusiken från Hans Zimmers score till filmen ”Rush”, specifikt stycket ”Lost But Won”. Den passar målningen på mer än ett sätt: Yakane syns just efter att ha gjort sin nästan självmordsaktiga rusning in bland tudjuternas led, där han befinner sig omgiven, men kämpande in i det sista… Och dessutom, med risk för en spoiler, säger titeln något om hur själva slaget går…
Musiken finns också tillgänglig på Spotify: Hans Zimmer – Lost but Won.
Hans Zimmer är en mycket anlitad filmmusikmakare, med en fäbless för maffiga och storvulna kompositioner (även om han skrivit mer suggestiva stycken, till exempel de prisbelönta soundtracken till Inception och Den Tunna Röda Linjen).
———————————————————
Se hela arbetet med målningen ”Alla Drabbningars Moder” under länken
Alla Drabbningars Moder
Man of Steel – Stålmannen flyger (också) igen
Man of Steel, USA 2013, 143 minuter.
Regi: Zack Snyder,
med Henry Cavill, Amy Adams, Michel Shannon, Russel Crowe, Kevin Kostner, Diane Lane, Lawrense Fishburne m.fl.
Det är en fågel, nej det är ett plan, nej det är en rebooot på superbanan…
Stålmannen, Superman, den mest klassiske av seriesuperhjältar flyger igen i en lätt omtolkad version för en ny publik. ”Man of Steel” är ännu en i raden av s.k. reboots – en omtagning på en redan bekant historia. Den senaste filmen med den S-märkte hjälten, ”Superman Returns” från 2006, byggde fortfarande på den klassiska serien av stålmannenfilmner som gjordes efter 1978 då Christopher Reeve var den trikåbärande supersnubben.
Det var kanske oundvikligt – även om ”Superman Returns” var en rätt svajig film, var en av dess starkaste poänger att Stålmannen förr eller senare måste komma att betraktas som en slags Gud, en messiasgestalt. För det ändamålet utrustades han till och med en halvgudomlig son, avkomman till hans och Louis Lanes kärlek. Intressant och tankeväckande som det anslaget var, skulle det ha varit svårt att gå vidare på samma spår efter det.
Det är fördelen med en reboot: att man kan koncentrera sig på ett nytt anslag för figuren och dana den med en ny stämning eller bakgrund – i huvuddrag är sig saker lika, men med små nyansskillnader. I filmindustrins Hollywood har sådana omstarter den stora fördelen att man kapitaliserar på redan etablerade varumärken, varför andra kända figurer som Spindelmannen och Batman fått en sådan ”omstart” de senaste åren. Det är framför allt den såväl berättarmässiga såväl som publika framgången med den senare som antagligen spelat in när man bestämde sig för att börja om från början igen. Talande för detta är att Christopher Nolans roll som såväl manusförfattare som en av producenterna.
Om regissören Zack Snyder (från bl.a. ”300”) står för det visuella, har Nolan anförtrotts med att föra in ett mer allvarligt och mörkt stråk i den välkända storyn, precis som han gjorde i sin nytändning av ”Batman”-figuren med början i ”Batman Begins”. Inledningsvis verkar det som också ”Man of Steel” skall visa oss en delvis annorlunda Stålman, och det finns några ansatser i filmen som är nya, åtminstone för en Stålmannenfilm, även om de känns igen från de superhjältehistorier som främst Nolan tagit upp.
Viktigast är fokus på Stålmannens totala utanförskap och känsla av isolering bland människorna. Det framhävs genom en mängd tillbakablickar från en barndom som, fjärran från den 50-talsidyll som vanligen målas upp, är ensam och olycklig. Hans krafter framstår närmast som en förbannelse, och den unge Clark Kent rids av element av ambivalens, tveksamhet och känsla av att inte höra hemma . Efter styvfaderns död varndrar han en tid runt som en luffare, inkognito, utan mål och syfte för sina krafter, endast utrustad med en vag önskan av att leta efter sitt ursprung. Det där är vi möter honom, innan den ”nutida” handlingen tar vid.
Denna gång är det Henry Cavill, främst känd från TV-serien ”The Tudors” som drar på sig den röda capen. Det kan synas som en tacksam roll för enskådis med främst ett stiligt utseende för sig, för Stålmannen som figur är i sig tämligen träig: en ädel halvgud som är total övermänsklig i sina krafter samtidigt som han är någon slags helylleamerikan. I övrigt är det dock en mustig rollista – Amy Adams som Louis Lane, Michael Shannon som General Zod, Russel Crowe, Kevin Kostner, Diane Lane, Lawrence Fishburne med flera har några av de välkända birollerna. De bärande gestalterna är förstås alla män, och de främsta relationerna är mellan dem – även om det finns kvinnliga karaktärer som får viss tid, är det här en film av och med karlar och deras konflikter.
Tyvärr är dessa relationer, eller karaktärerna själva, inte speciellt avancerade. Det är inte utan att man saknar t.ex. Lex Luthor, en figur som här helt skrivits ur handlingen (fast han dyker säkert upp i ”Man of Steel 2”), både i Gene Hackmans och den mer demoniske Kevin Spaceys inkarnation. Eller Marlon Brandos gestaltning av Jor-El, den vise rymdfadern till Kal-El, jämfört med Russel Crowe som en uppiffad och mycket mer närvarande anfader. Att denne till och med, via brasklappen att vara ”nerladdad” för framtida bruk, tillåts springa runt och påverka handlingen direkt gör att känslan av mystik och bävan inför att Supermänniskan egentligen är en främmande utomjording försvinner, och ersätts av idén att jorden mest är ett slagfält för en redan föregående konflikt mellan tämligen klart onda (Zod) och goda (Jor-El) sidor.
Filmen lovar, och håller förvisso, en maffig visuell framställning, action och mäktiga scener. Möjligheten till nästan obegränsade specialeffekter och gör att man numera kan skildra sådant som strider mellan superstarka och kraftfulla motståndare fullt ut. Men som är fallet med många superhjältefilmer så riskerar allt vad nyanser och förbehåll att stryka med på köpet. Så fort Stålmannen får på sig sina trikåer och börjar agera klassiskt superhjälteaktigt rinner bakgrundens lovande konflikter och inledningens djupare personporträtt raskt undan.
De logiska och berättarmässiga inkonskvenserna är också för många för att bara borsta åt sidan. Som när den supersmarte krigaren/ledaren general Zod i ett utslag av mental härdsmälta försöker övertyga Stålis att ansluta sig till dem genom att visa det allra värsta som Stålis kunde tänka sig – en total utrotning av mänskligheten. Än mer övertydligt blir det när den katastrofala förstörelse som vi numera vant oss vid att se efter filmer som ”Independence Day” och ”2012” tar vid. Ett exempel ur högen är att när Stålmannen slåss mot den onde Zod, och man river halva staden, så är de hundratals människor som borde strukit med märkligt borttrollade – borde inte den så omtänksamme stålmannen brytt sig om dem? Men nej, inget får hindra specialeffektsfesten.
Nu är det kanske dock inte mest för den psykologiska trovärdigheten och den intrikata dramaturgin som man går och ser”Man of Steel”. Utan att överanalysera kan man säga att Stålmannen även efter sin nytändninge framstår som blekare än Batman, som film och som gestalt. Filmens teman från dess första hälft binds inte samman med upplösningen, och den svart-vita konflikten med onda svartklädda rustningsbärande skurkar med konstiga namn mot stålis och de goda amerikanarna ligger ljusår efter de moraliska konflikter och funderingar kring människans och samhällets väsen som Nolan mästerverk, den i superhjältegenren oöverträffade ”The Dark Knight” bjöd på. Allt som allt är det en underhållande två timmar och tjugotre minuter, men lämnar inga riktiga spår och känns inte inspirerande eller nydanande på något sätt. Även för undertecknad, som har en svaghet för superhjältar, kan betyget därför bara bli – med tvekan – godkänt.
Indomitus Betyg
Medelbetyg för gott försök
*****************************
Se fler inlägg om filmer under subkategorin
FILM/MOVIES
———————————————-
Allmänna fakta om filmen finns på http://www.imdb.com/title/tt0770828/ samt http://en.wikipedia.org/wiki/Man_of_Steel_(film)
Filmens egna hemsida på Warner Brothers sajt http://manofsteel.warnerbros.com/index.html#index.html?home&_suid=137282126343708106409926291462
Inspiration från filmposters och den sköna Rebecca för en kvinnlig antihjälte
Ett räddande av arbetsdatorns filer ger skäl för att fira och möjlighet att ägna tid åt att fila på en skön men fruktansvärd uppenbarelse, den vackra Kati sådan som hon kommer att framstå när hennes själ vänts från ljuset efter inkvisitionens tortyr.
Det såg inte bra ut ett tag där – i en vecka verkade det som om alla bilder med henne, många fler än vad som postats här, skulle vara räddningslöst förlorade. Det är skäl för stor glädje att så inte är fallet. Så fortsättningen på diverse funderingar kring barnsoldater och KONY 2012-kampanjen får vänta.
Rebecca i början av sin tillgymning, sent 80-tal
Kati är den mest genomarbetade av de kvinnliga karaktärerna i min berättelse, med kompletta bildsviter och hela sin livsberättelse från födsel till död beskriven och illustrerad. Min musa, och sinnebilden för Katis utseende, är den amerikanska fotomodellen, b-filmskådespelerskan och stridskonstutöverskan Rebecca Ferratti, vars skönhet och kick-ass-framtoning inte nog kan prisas. Hennes egen kroppsliga framtoning har kommit att förändras med åren, från en påtagligt slank men vältränad till mer och mer styrketränad och bodybuildad.
Det där inspirerade mig under en tid att ägna uppmärksamhet åt den förändring som Kati-karaktären genomgår efter att inkvisitionen torterar henne henne i min berättelse, en traumatisk vändpunkt i hennes utveckling som leder in henne på en våldsammare och mörkare väg. Frågan är hur hur man kan illustrera den inre omvandlingen skulle kunna tänkas avspeglas i hennes uppenbarelse.
Yngre Kati stående se inlägg https://paulusindomitus.wordpress.com/2012/02/15/lite-puss-o-kram-sa-har-efter-alla-hjartans-dag/
I sin mer utvecklade skepnad blir hon dock ännu mer muskulös. . Det får henne att se lite mer…liksom satt ut, mer maskulin och kantigare, trots att de grundläggande proportionerna förblir desamma. Den underliggande slanka och välformade kroppen är där, men med några små förändringar, väl baserade på vad som är effekterna av stenhård träning, markeras att här har ett skifte skett i inriktning av kroppens bruk, bort från ritt och vad vi skulle kalla intensiv men normal motion, mot en mer instrumentellt inriktad kroppsform. 
Liksom ett annat sätt att bära upp det. Det är svärdet, kampen och en ny mordiskhet som sätter avtryck där, och en ruvande, mer tillbakahållen hållning. Den unga Kati hade ett livligt och intensivt uttryck. Jag ritade henne nu som inte alls utlevande, mer dyster och kall i hela sin persona.
Efter att en vettig skiss i mjuk blyerts (2H-2B-4B) mejslats fram jobbade jag fram varianter och arbetade med skuggorna, svärtan och anatomin i GIMP för att se var skuggorna hamnade bäst och hur kontrasten borde uttryckas. Jag hade tidigt bestämt mig för att föra över den mjukt skuggade och måhända mest realsitiska varianten över till en mer uttrycksfull form, med tuschning.
Med själva den kroppsliga strukturen bestämd kom den nya tuschpenseln väl till pass för att med användande av stark svärta och korsade streckade skuggor trycka än mer på starka kontraster, passande för en mörkare och mer olyckbådande gestalt, men som förhoppningsvis ändå har en länk bakåt, till feminin kropp och ett slags kvarvarande minne av mjukhet och rondör som inte bara är hårda muskler. Det var en övning som vanligt, och brytande av ny mark, men en som nu känns mer bekväm.
Under arbetet med tuschning kom jag att tänka på en diskussion om filmposters och vad de skulle kunna tänkas uttrycka som låg färskt i minne efter några inlägg på ämnet (se t.ex. inlägget om filmposters här). En filmposter och film vars aktier står högt hos mig, Brian de Palmas ”Scarface” med Al Pacino i en av sina mest minnesvärda roller, smög sig in , och som inspiration men mest av allt en slags tribute, monterade jag bilden för att efterlikna den svart-vita postern av Al Pacino.
De två fälten uttrycker dels en starkt renodlad idé, dels den svarta och vita sidan hos protagonisten, i filmen som hos Katis plågade karaktär. Jag kompletterade själva figuren med de talrika ärr som hon bär efter tortyr, som hos henne som framstår som ett märke, likt de hos hennes älskare och antagonist Yakanes kropp, på vad hon varit med om men också på den nya orienteringen mot lidande och smärta i hennes varelse… Jag körde också bilden genom ett filter som får den att se ”fotokopierad” ut, lite mer skitig och mindre perfekt, med vita fläckar i de svarta, och jobbade in den svarta panelen med skuggpartierna på den högra sidan…
Som en blandning av ingivelse, övning och en utflykt i hur man jobbar med uttryck och kroppsspråk var det en bra upplevelse. Datorn Obseqium är död, men Kati och de andra bilderna i den, lever.
*************************
Det här inlägget slutfördes med soundtrack-musik, en personlig svaghet, och Globus – Diem ex Dei från albumet ”Epicon” kändes extra passande för Kati
En bild säger mer än 1000 ord – Om Serendipitet, oväntade fynd, filmposters och upphovsrätt 2
Del två av en liten betraktelse över upphovsrättsövertramp, eget skapande och filmposterns estetik.
Serendipitet (f. eng. Serendipity) är ett av mina favorituttryck. Det betecknar en upptäckt eller nydanande idé som påkoms oplanerat, eller av olyckshändelse.
När jag recenserade filmatiseringen av Stieg Larsson-romanen ”Män som hatar kvinnor, ”The Girl with the Dragon Tattoo” trampade jag, som redovisats i föregående inlägg, in i ett gränsland vad gäller upphovsrätten. Man får redovisa vissa bilder, men inte alla. Det finns en citaträtt, men bolagen skulle helst vilja toppstyra det där. Och så vidare.
Men serendipitin var att en av bilderna var en spännande doldis. En fotograferande och bildbehandlande privatperson gjort en egen filmposter på filmens tema som del av ett slags studieuppgift, och när jag kastade ut mitt lilla nät efter bilder för att illustrera mitt inlägg kom hennes med tillsammans med filmbolagens egna material. Hon, för det är en en hon, en fotograf med signaturen Beckiuzz, har huvudet på skaft och fick syn på sin poster i mitt inlägg, där den var kopplad till en kopia i min blogs databas…. Mån om sina rättigheter, som sig bör, bad hon mig först att ta bort den från inlägget.
beckiuzz poster - baserad på självporträtt, se http://www.flickr.com/photos/beckiuzz/6519923039/in/photostream
Självklart, det är ju helt och hållet hennes skapelse att förfoga över. Bort med den. Men…
Men episoden kittlade min galna hjärna. Man har inte tiotusentals digitala bilder på filmposters för ingenting. Och den där postern är bättre än de officiella tycker jag nog, i sin avskalade enkelhet. Så jag bad snällt Beckiuzz, som egentligen heter Rebecca, om att få använda bilden i ett särskilt inlägg, och länka till hennes galleri och photostream på Flickr, där bilden kan ha legat ursprungligen (jag minns inte, dumt nog – använder man Googles bildsök kommer man ju ofta direkt till bilden och tänker inte på vilken sida som ligger bakom). Hon var vänlig nog att gå med på det, och en liten majlkonversation inleddes…
Serendipiten var tydligen djupare än vad man kunde ana. Rebecca har nämligen inte sett Stieg Larsson-filmerna (!). Hon gjorde sin poster på ren känsla. Hennes inspiration enligt egen utsago var några bilder från den svenska versionen, ”Män som Hatar Kvinnor” med Noomi Rapace. Jag antar att de är bilderna här bredvid hon syftar på. Hon hade ett självporträtt till hands och tyckte att det där skulle bli en fruktbar kombination, med tanke på Noomis huvabärande appareans, och ägde kunskap och färdighet att realisera sin idé.
I min recension tog jag upp en glidning i Lisbeth Salander-gestalten. Noomis gestaltning, vilket också framträder i hennes uppenbarelse, är mer aggressiv och omedelbar i sitt sätt. Lisbeth såsom hon spelas av Rooney Mara i den nya filmen är däremot mindre hatisk, mer socialt utstött och fobisk . Stilla, med våldet dolt inom sig. Rebecca kunde inte veta det, men hennes poster, med den mer skuggade och inte lika blängande Lisbeth (som ju är hennes eget porträtt, för att spinna till det ytterligare) utgör en oväntat bra illustration av den här annorlunda tyngdpunkten i karaktären. Det är för kul. Och dessutom – jag vet inte om jag är überblind, men hade ingen påtalat det hade jag aldrig sett att bilden föreställer någon annan än Rooney Mara, mörk och nedtonad som den är. Sålunda bevisade bilden också den gamla tesen om att ”man ser vad man vill se”. En nördextravaganza i undertexter således, från en enda bild.
En gång var filmposters oskiljaktiga från annan propaganda – målade konstverk av mer eller mindre välgjort och suggestivt slag. Nej, allt var inte bättre förr – många var snabbkladdade hetsjobb som vilken konstfackelev idag kan göra bättre. Vad de dock hade var en klar egen verkshöjd, som vi upphovsrättsintresserade säger.
Den nya foto- och bildbehandlingstekniken har gjort mycket för att möjliggöra fler motiv och andra former av ljussättning i postern, men tyvärr också gjort den mindre självständiga. Få filmposters från de stora bolagen aspirerar på numera på att stå själva eller uttrycka, på sitt eget sätt, en vision av den berättelse de illustrerar. Det är iofs möjligen en återspegling av en trend som emanerar från filmerna själva.
Det finns mycket mer man kan säga om filmposters, men att de mer subtila och eller självständiga dominerar bland storffilmerna är inte en av dem. Tvärtom finns flera faktorer som stärker en tendens att antingen ha med för mycket, att bygga plottrigt med massor med figurer, nödtorftigt dolda skrikiga färger, alternativt att dölja bristen på idéer med skuggor, bild- och ljusbehandling eller fokus på filmstjärnorna – allt utom en egen tolkning av filmens tänkta idé eller känsla. Man kan se flera exempel på kampanjer med flera posters, som illustrerar poängen.
Plottrighets -eller skrikighetssinvasionen är tydlig i framför allt actiongenren. Det är synd. Less is more är inte någon naturlag, men det är inte sällan mer av ett utslag av stjärnornas ego, bolagets ”blockbuster”-jakt och ren och skär slöhet som filmaffischer kommer att se ut som överlastade collage.
Ibland är en konventionellt överlastad filmaffisch en verklig återspegling av filmens väsen. Som i fallet med magplasket ”Starwars: Episode 1 The Phantom Menace (Det mörka Hotet – åter aktuell nu som 3D-film)”, som kastade bort i princip allt som gjorde Starwars-filmerna intressanta och satsade enbart på grälla och omtuggade sekvenser och trötta specialeffekter. Den officiella Starwars episod 1 -affischen anklagades också för att vara extremt gammaldags i sin ikonografi, med antydningar om rasbaserade steroetyper, typiska figurer som den vise äldre vite mannen/fadern, den målade icke-vita fienden/stamkrigaren osv. Rent estetiskt lider den av brist på distinktion mellan förgrund och bakgrund, upplysta och skuggade objekt osv, dvs mellan viktigt och oviktigt – det var överhuvudtaget ett problem som återspeglade George Lucas films problem, som försökte vara allt åt alla.
Den nya affischen är inte mycket bättre – här har man helt och hållet övergivit filmens enda bärande tema, den om den unge Anakin som skall bli Darth Vader och istället förstorat den ”coole” onde Darth Maul – f.ö. en usel skurk som endast har en juste stridsscen för att legitimera sin existens. Men intrycket är trots de reducerade elementen fortfarande plottrigt, och till råga på allt obalanserat, för en stor tom fläck i den i övrigt överlastade affischen lämnas uppe till höger, färgskalan är gräll och plastig…suck.
Klicka bild för jdesign79's sida i Deviantart
Men tänk om man verkligen satsat på stämningen i de första filmerna istället och fördjupat den mystiska och sagoaktiga aspekten? Ett exempel på en möjlig riktning kommer från ett annan privat fan, signaturen jdesigns, som med ytterst enkla medel gjorde en affisch som även om den inte avviker speciellt kraftigt från den första affischen visar hur man åtminstone kan lyfta fram det väsentliga och skapa distinktioner trots många element.
Ta exemplet ”Blood Diamond”, en bra film som lyckas kombinera drama, ett intressant och angeläget ämne och bra action. Men de flesta av postrarna är mer påminnande om en dussinactionrulle, tillråga på allt avhängig filmstjärnorna snarare än sin story. Det här framstår i väldigt skarp kontrast genom att det faktiskt gjordes en mer suggestiv poster, den avskalade längst till höger.
Ett annat exempel på en bra film där postern delvis fallerar är ”Bound”, ett kammarspel i gangstermiljö med lesbiskt (!) tema. Det kan ha varit det lätt gränsöverskridande anslaget hos filmen som gjorde affischbeställarna nervösa, men ingen av de posters som jag sett lyckas fånga själva spänningen i filmen, den djupa misogyni som den blottställer eller någon annan av filmens sevärda kvaliteter. Istället ömsom fokuserar den på tjejernas som sexobjekt, ömsom är plottriga eller intetsägande, eller… jag vet inte vad. Filmen är i alla fall inte speciellt representerad av någon av affischerna.
Minimalism kan annars ibland ges en chans om filmens huvudfigur är väldigt känd och dess varumärke etablerat – se t.ex affischen till Tim Burtons ”Batman”, som markerade relanseringen av Batman-figuren från 60-talets fåniga TV-serie. Den visar bara märket. Det räcker. Den bildmässig tystnaden bär i sig ett slags outtalat löfte om ett nytt blad, om att man skall börja om från grunden, och ingjuta nytt liv i ikonen. Vilket Tim Burton gjorde.
Impressionistiska och nedtonade afficher är således ofta (men inte alltid) följeslagare till filmer med sådan känsla eller stämning, något som i högre grad gäller för filmer från utanför studiosystemet.
Men det gäller även studiofilmer som är ”mindre” i meningen att de inte lanseras på så bred front eller inte förväntas tilltala så breda grupper, även om vissa, som t.ex ”8 Mile” här. Den slog igenom i överraskande hög grad genom att den inte bara hade en då väldigt framgångsrik protagonist, Eminem, utan också lyckades innympa ovanligt mycket kvalitet i sin berättelse. Den affischen är bra, och fångar något av filmens nerv – spänningen mitt i den färglösa tristessen och utmaningen i att verka som improviserande hip-hop-artist som ett sätt att rädda sig ut därifrån.
Inom skräckgenren är mer suggestiva och/eller avskalade posters mer vanliga, troligen för att det är genrer som lever just på stämning och suggestion. Således har man ofta med mycket mörker och svärta i bilden för att trycka på de dunkla drifterna i filmen, oftast centrerat för att verkligen lyfta fram ett viktigt element. Se ”Alien” affisch som ett praktexempel. Bilden och undertexten tillsammans räcker för skärpa tanken, och ljuset, den märkliga formen och det täta mörkret förebådar filmens olycksbådande tema.
Det finns många goda exempel, men förstås också många avarter eller bara platta försök. Vad man fokuserar på är lika viktigt som hur man gör det, och en avskalad affisch tar risken att om det som söks inte kan fångas så står man med i praktiken… ingenting. Som exemplet ”The Eye”, som varken känns kittlande eller läskig eller stämningsfyllt.
Ett sätt att runda den här risken som den affischen leder in på, och en rätt irriterande trend för filmaffischer generellt, är att när man inte har någon annan idé, så tar man sikte på en känd huvudrollsinnehavare – samma fenomen som i bästsäljarböcker, där författaren är själva stjärnan och säljer böckerna – döljaktligen står deras namn i jätteskrift och titeln försvinner (Se t.ex. paradexemplet Stephen Kings böcker).
I ”The Eyes” fall är det kuttersmycket Jessica Alba som möjligen skall locka. Men det finns talrika exempel från olika genrer – se ”Mission Impossible”-filmerna nedan som efter första filmen hänger allt krutet på Tom Cruises gestalt, och affischen till thrillerförsöket ”Flawless”. Där har man inte vetat vad man skall göra förutom att visa upp ädelstenen som binder ihop storyn så vafan, vi smäckar upp två bilder på de två filmstjärnorna i filmen, som får hänga där som svävande huvuden i mörkret. Trött och omedelbart förglömligt.
Jag noterade att beckiuzz tar till en variant på spänningsfilmens stämningsfokus med sina skuggor och avskalade, centrerade bild men skiljer dock ändå ut sig genom att hon fullföljer det nedtonade temat och inte har med en massa blod eller en yxa eller glödande ögon eller annat strunt som förtar renheten i det sökta uttrycket. Hon använder också konstgreppet att visa oss en person som är känd och får representera filmen, men likt en Tim Burton eller ”Hannibal”-postern, istället fokuserar på huvudkaraktären i sin affisch – det är vida mer subtilt än huvudrollsinnehavaren. Genom att ta sikte på en välkänd karaktär åstadkommer hon också att man ”ser” Lisbeth och missar att det egentligen är hon själv som står modell- hon tar alltss hjälp av vad som i praktiken blir en optisk illusion, att vi ser vad vi vill se.
Nå, slutklämmen i denna långrandiga exposé är i alla fall att man måste berömma Rebecca för en bra poster, som verkar fungera bättre för filmen än hon ens själv visste om (kom igen, gå och se den!).
PS. Som slutord vill jag också tacka för att faktiskt ha fått visa upp affischen, trots att hon först tog kontakt för att be mig ta ner den. Det är sannerligen inte alla som är generösa på det sättet. När jag i väldigt positiva ordalag omnämnde filmen ”K-19”s filmmusik som en illustration av kärnkraftsolyckan vid Fukushima i ett tidigare inlägg slog filmbolaget snabbt till och blockerade mitt Youtubeklipp som jag lagt upp som illustration. Vid senare kontakt bad de svenska representanterna halvt om halvt om ursäkt för att filmbolaget borta i USA är tokiga som försöker hindra positiv reklam för deras produkt. Så kan man också reagera, även i vår digitala tidsålder. Distinktioner, ett annat av mina favoritbegrepp, är sannerlige inte för alla.
← Se Föregående del- En bild säger mer än 1000 ord – Om oväntade fynd, filmposters och upphovsrätt 1
——————————————————–
Besök Rebeccas, alias beckiuzz, sida med foton och andra skapelser på http://www.flickr.com/photos/beckiuzz/. Postern ovan finns på länken http://www.flickr.com/photos/beckiuzz/6519923039/in/photostream
En kul grej med att skriva det här inlägget, men som dessvärre gjort att flera dagar förflutit, är mängden knasiga filmbloggar manbesökt, alldeles för många för att nämna här. Ett kul litet urval ur högen dock:
Hemsidan Retrojunk har en sida om filmposters som delar flera av mina synpunkter, och tar upp flera av affischerna ovan. Redan därför kan den rekommenderas 😉 se http://www.retrojunk.com/details_articles/8053/
Bloggen ”The Viewers Commentary” har en intressant artikel om starwarsfilmerna och deras influenser ”Star Wars: Relics – How the Star Wars Posters Reflect Their Influences”. Se http://viewerscommentary.wordpress.com/2012/01/27/star-wars-relics-how-the-star-wars-posters-reflect-their-influences/
http://trashisking.wordpress.com/ har ett kul anslag, att satsa på att utvinna lite sevärdhet ur filmer som anses vara lite trash, lite ”B”. ”Skattjakt på den populärkulturella soptippen” som underrubriken lyder, och dess författare Luciano är en fullkomligt galen men väl insatt man med aaaalldeles för mycket tid på sina händer. Men han skriver bra. För den som vill få koll på obskyra knasfilmer är det här en guldgruva.
http://afreaklikeme.blogg.se har många posters. Recensionernas tyngd är det lite si och så med, men det är viktigt med bra bildmaterial… Afreaklikeme verkar vara en stolt (?) nörd som äger sin galenskap, och kör en klassisk maraton där hon håller räkning på filmerna. Av döma av både mängden, över 1000 när jag var på bloggen, och några av titlarna misstänker jag starkt att det gått troll i det där och hon pinar sig igenom riktigt genomusla filmer för att öka summan… men vad vet jag.
En bild säger mer än 1000 ord – Om oväntade fynd, filmposters och upphovsrätt 1
En betraktelse i två delar där upphovsrätt, ton på nätet, och filmposters samsas
Det är lustigt hur det kan bli. Tidigare recenserades i ett inlägg här ”The Girl with the Dragon Tattoo”, den nya, amerikanska filmatiseringen av Stieg Larsson-romanen ”Män som hatar kvinnor”. I samband med det illustrerade jag som brukligt inlägget med flera av filmens postrar tillsammans med andra bilder (se t.ex den officiella postern tillvänster).
Men, visade det sig, en av de där bilderna avvek från de övriga på ett litet dolskt men intressant sätt. Under upphovsrättens dunkla vatten hade en bild kommit med som rymde en delvis annan historia…
Men först en utvikning om detta med upphovsrätten.
1 § Den som har skapat ett litterärt eller konstnärligt verk har upphovsrätt till verket oavsett om det är
- 1. skönlitterär eller beskrivande framställning i skrift eller tal,
- 2. datorprogram,
- 3. musikaliskt eller sceniskt verk,
- 4. filmverk,
- 5. fotografiskt verk eller något annat alster av bildkonst,
- 6. alster av byggnadskonst eller brukskonst, eller
- 7. verk som har kommit till uttryck på något annat sätt.
Till litterära verk hänförs kartor, samt även andra i teckning eller grafik eller i plastisk form utförda verk av beskrivande art.
Lag (1960:729) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk
Filmposters tillhör som regel ägaren till filmen och dess kringprodukters rättigheter. Det vill säga filmbolaget. Att återge dem olovligt är egentligen, i en mening, sama sak som att olovligt återge folks eller andra företags privata bilder. Det finns klara regler för hur man får använda sådan bild – i journalistiska syften får man t.ex. visa mer än eljest. Det finns en s.k. citaträtt, där man får ”citera” en film genom att ha med en eller annan bild från filmen om det är påkallat för att informera om filmen. Och så vidare.
Citaträtten har uttryckligt stöd i Upphovsrättslagen – se
22 § Var och en får citera ur offentliggjorda verk i överensstämmelse med god sed och i den omfattning som motiveras av ändamålet. Lag (1993:1007).
Men rent principiellt skulle filmbolag kunna försöka styra varje återgivning av bilder avledda från deras filmer, antingen genom förbud, eller för citaträtten, genom att tillhandahålla utvalda bilder som de vill att pressen skall bruka när de rapporterar eller recenserar filmen, officiella posters för biografägarna att bruka, osv.
Godkänd pressbild för ”About A boy”, medgiven för publicering av recension av undertecknad publicerad i tidningen Nöjespressen år 2004.
I realiteten har dock filmbolagen ingen möjlighet att administrera tillstånd och tillämpa sina rättigheter fullt ut gentemot alla och envar, speciellt inte på nätet. Det skulle i praktiken hindra folk att få vetskap om filmen att varje blogg, hemsida och webbpublikation inte fick visa bilder som bolaget f.ö. redan tagit fram för annonssyften. Som posters. Filmbolagen vill att man skall skriva om deras filmer. Och postern och andra filmbilder är, även om de räknas som verk i egen rätt, trots allt bara kringprodukter, tillkomna och spridda i syfte att kränga huvudprodukten, som är filmen. Det här har blivit enormt tydligt med tillkomsten av s.k. teaser trailers och teaser posters, som föregår själva filmen med allt längre tid.
Färdig poster för ”Bilbo” från oktober 2011 – en film som inte har premiär förrän 12e december 2012
(Här kan man dock skönja en skillnad mellan en rättighetshavare som ett filmbolag och en enskild kreatör eller skapare. För fotografer, målare och andra bildkonstnärer som inte överlämnat sin upphovsrätt till andra (som t.ex. en filmfotograf gör) är bilden ofta liktydigt med verket. De har således ett angeläget intresse av att bevaka sina rättigheter och kräva att få någon form av erkännande, gärna betalt men åtminstone ett omnämnande, för sitt hantverk och dess resultat. Det här är en distinktion som de mäktiga rättighetshavarna oftast vill släta över – de vill gärna låtsas att de står på samma fot som konstnärerna själva när de i själva verket lika mycket exploaterar dessa)
Parodi på Batman -klicka för länk
Men nätet är inget om inte ett hav av gråskalor. Den ”fan”-kultur som alltid funnits och numera frodas på nätet, lättheten att sprida material, och demokratiseringen av redskap för att skapa högkvalitativ eget material har alla gjort att gränserna luckras upp. Tydligast är detta på Youtube, där egenmixade ”trailers”, skämt- och ”fan”-versioner av material grasserar. Men även grafiker, layoutare och folk skolade i bildframställning och bildbehandling kan göra sina ”tributes” eller egna varianter på bilder till andras verk, och om de är skickliga och inspirerade väl ta upp tävlan med t.ex. filmbolagens alster.
Och en sådan inspirerad privat skapares utmärkta alster var precis vad jag råkade snubbla över när jag gjorde min recension.
Nästa del – En bild säger mer än 1000 ord – Om oväntade fynd, filmposters och upphovsrätt 2
The Girl with the Dragon Tattoo
Så, efter att den värsta hypen klingat av och man hunnit glömma nästan allt var det dags att pallra sig iväg till den amerikanska versionen av ”Män som Hatar Kvinnor”, ”The Girl with the Dragon Tattoo”.
Regi: David Fincher
Med: Rooney Mara, Daniel Craig, Stellan Skarsgård, Christophet Plummer mfl.
Den amerikanska fulländstrailern
http://www.youtube.com/watch?v=UgeRXqMu3zc&feature=related
Det första som slår en är att ett konstigt avstånd uppstår när folk talar engelska överallt i början, speciellt eftersom allas namn fortfarande är svenska, och faktiskt oftast rätt uttalade. Den märkliga kombinationen av ett främmande språk och bekanta namn och miljöer – varenda scen i staden kan lätt lokaliseras av varje Stockholmare med självaktning – tar en ur illusionen i början och påminner en ständigt om att det inte är på riktigt – men man kommer faktiskt över det. Vilket inte är illa redan där – inte alla regissörer skulle klara av det.
En av de på förhand mest haussade aspekterna av filmen var frågan om man skulla kunna porträttera dess mest ikoniska figur, den trasiga men superkompetenta Lizbeth Salander. Speciellt eftersom Noomi Rapace redan gjort det så bra på svenska. Rooney Mara gör dock ett mycket bra tolkning av romankaraktären.
Men det är en annan karaktär än Noomi Rapaces, den tar fast på andra sidor. Där Noomis Lizbeth lågar av hat och tillbakatryckt våld, och bär sina aggressivt punkiga yttre attribut och nonchalans som ett öppet trots mot omgivningen, gör Roney en mer återhållen, nervigt koncentrerad men också sorgsen Lisbeth, som mer pressas till sitt våld och lever sitt liv mer bland perifera och randmässiga existenser. Lika trasig, men mindre utagerande, om man inte går över hennes gränser vill säga…
Peter Haber gör ett bättre jobb som den onde seriemördaren än Stellan. Det kan vara att Stellans persona börjar komma mellan honom och hans rolltolkningar. Men jag tror ärligt talat att det lågmälda här går överstyr. Stellan gör kvinnomördaren Martin Vanger närmast loj, trött. Haber låter hans hat lysa igenom mer, och förmår sätta ord för hans totala förakt som låter lika kalla som karaktären.
Och scenen där Michaels Nykvist hänger där i stålkabeln är mycket råare i den svenska versionen. Naknare liksom, med den rasslande vevens klatter som ackompanjemang till ett mördande som antar närmast förintelseliknande undertoner: industriellt, mekaniskt, med offren reducerade till slaktdjur. Men så heter också den svenska romanen ”Män som Hatar Kvinnor”. I den svenska versionen blir mordkulan verkligen det som Peter Englund kallar ”nollpunkten”, där offren berövas all mänsklighet och blir till slaktavfall.
David Fincher har genom flera täta och välgjort makabra filmer som ”Seven”, ”Fight Club” och ”Zodiac” visat sin förmåga att skapa stämningar eller en tidsanda där han kan åskådaren både nyfiken och på spänn, mot en estetiskt välutvecklad fond med otäcka inslag. Hans visioner är mörka och svarar mot de dunkla drifter han skildrar, med flackande grönblått ljus som kastar djupa skuggor på likaledes mörka djup i karaktärerna. När Fincher nu tar sig an Stieg Larssons böcker får man se bekanta platser och miljöer genom Finchers prisma.
Här börjar dock problemet. Fincher har tagit till sig Stieg Larssons lätt misantropiska syn på Sverige och lägger en påtagligt kall, känslosval stämning inte bara över det yttre uttrycket men också människornas relationer, som verkar lika stelfrusna inuti som vädret utanför ger anledning till. Vilket känns extra knasigt när figurerna springer runt och pratar på engelska.
För en amerikan kan det förstås kanske förefalla så, och det ligger en viss poäng där. Men beskrivningen av Sverige som Fincher satsar på är ett samhälle som är supervälordnat och inte så lite stelt och byråkratiskt i sitt tickande maskineri, ett fullständigt själlöst samhälle, vilket poängteras genom användningen av olika färgskalor där det förgångna är pastelligt varmt ljussatt, och nutiden kyligt belyst och badande i skuggor. Han sätter s.a.s färg på det som folkhemsnostalgiker av S, Kd, eller Sd-kulör skulle kunna säga – det är något rutten i det f.d. idylliska kungariket Sverige, något som förlorats… Det är problematiskt, och lite gjort dessutom – vi är vana att redan från Sjöwall-Wahlöös tid få höra hur det bär utför och ojojoj vad hemskt allt blivit.
Det är dock symptomatiskt att i sin strävan att göra filmen mer lågmäld lyckas Fincher få den att mer kännas som en svensk film än den svenska filmen själv, med tanke på takten i handlingen och det jordnära perspektivet. Ända till slutet som firas av så snabbt att man knappt hinner förstå vad som händer. Det är synd att filmen har så lite nytt att tillföra jämfört med den svenska. Och tonfallet är så pass svalt och återhållet att det lämnar lite plats för djup under, med Rooney Mara som märkbart undantag.
Det är synd. Man skulle ha kunnat anlägga lite olika perspektiv på många saker, relationen mellan Mikael och Lisbeth till exempel, eller av industrifamiljens sönderfall och interna intriger… men nej, man följer manus närmast slavlikt. Det är tätt, det är bra och snyggt gjort, men inte så omskakande eller öppnar några nya infall på vad som nu är en tämligen känd historia.
Jaja. ”The Girl with The Dragon Tattoo” verkar ha fått allmänt goda recensioner, men har till dags dato precis passerat sina produktionskostnader på 90 milj. USD (så dyrt att filma med jänkare). Filmen är nominerad till Oskar i fem (5) kategorier och kan väl få en nytändning om den tar hem en eller flera, så att denkan gå upp igen i fler dukar. Jag måste dock säga att för omväxlings skull att för två filmer som liknar varandra mycket så är den svenska bättre. Men David Fincher har gjort ett gott hantverk som vanligt och Rooney Mara lyfter ”The Girl with the Dragon Tatoo” till ett slags godkänt plus.
Medelbetyg för gott försök
PS. Som om det inte räckte med den räcka filmer som gjorts kommer berättelsen snart som Seriealbum. DC comics, Stålmannens universums ägare, har tillkännagivit att de kommer att släppa berättelsen i serieform http://comicbook.com/blog/2012/01/17/the-girl-with-the-dragon-tattoo-free-preview-comic-announced/
——————————–
Lite kuriosa: ”Män som hatar Kvinnor” hette just ”The Girl with the Dragon Tattoo” i USA, precis som remaken. den gick för övrigt mycket bra inom ramen för den begränsade distribution som filmer med textning alltid har. Se trailern för den svenska filmens lansering i USA 2009 på http://www.youtube.com/watch?v=RL8LI-h2WFc.
Den amerikanska filmens website är http://www.dragontattoo.com/site/
Wikipedia om boken som bildar förlaga, ”Män som Hatar Kvinnor” – se http://en.wikipedia.org/wiki/The_Girl_with_the_Dragon_Tattoo, och om den amerikanska filmen http://sv.wikipedia.org/wiki/The_Girl_with_the_Dragon_Tattoo
IMDB har fakta om ”The Girl with the Dragon Tattoo” på http://www.imdb.com/title/tt1568346/, och ”Män som Hatar Kvinnor” på http://www.imdb.com/title/tt1132620/.
Andra mediers recensioner (som man noga bör undvika innan man ser en sådan film om man skall skriva själv)
- http://www.svd.se/kultur/film/salander-sa-in-i-norden_6722471.svd
- http://www.dn.se/kultur-noje/filmrecensioner/the-girl-with-the-dragon-tattoo
- http://www.aftonbladet.se/nojesbladet/film/article14067646.ab
- http://www.expressen.se/noje/recensioner/film/1.2651462/the-girl-with-the-dragon-tattoo
- http://www.gp.se/kulturnoje/film/1.804861-the-girl-with-the-dragon-tattoo
- http://m.moviezine.se/film/girl-with-the-dragon-tattoo
fler recensioner på svenska i samlingssajten för kritik, http://kritiker.se/. Se http://kritiker.se/film/recension/?film=David_Fincher__-__The_Girl_With_The_Dragon_Tattoo
Indomitus.blog 