Tung Metall – skyddar, men kanske inte så bra i strid? Om experimentell arkeologi


Om Historiska Experiment – att försöka återskapa äldre teknik, manövrar och hela expeditioner för att bättre förstå det förgånga och historiens förutsättningar på den mest grundläggande nivån.

Nyligen publicerade den mångkunnige Tannhauser en läsvärd redogörelse för marsch i såväl antik som modernare tid (se http://tannhauser3.wordpress.com/2012/01/07/immer-weiter-om-att-standigt-ga-vidare/), och det påminde mig om ett litet utkast till inlägg som jag suttit på ett tag, om att testa och pröva sådant som hör ihop med historiska erfarenheter och fenomen. För alla som strävar efter att illustrera historiskt inspirerade teman med realistiska ambitioner är det här ett viktigt ämne.

Arkeologi som sysslar med att testa saker för att se om det verkligen gick att utföra dem som man trott är inget nytt. Men det ansågs traditionellt vara ett slags lek, oseriöst och lite fnyst uppå av de förmodat ”seriösa” historikerna. Det här tidigare randfenomenet dock fått en ny och ökad spridning i och med den nya mediaverklighet där t.ex. kanaler som tar upp historia och populärvetenskap, som Discovery Channel eller National Geographic,  numera samsas om samma tittare. Till det kommer moderna tekniska landviningar för att mäta och eller simulera smått och blandat,och åskådliggöra det med datorgrafikens hjälp. Mycket är förstås ren underhållning. Men rätt använt kan tester och simuleringar ge värdefullt bidrag till historieforskningen och förståelsen av dåtiden ”wie es wirklich war”, för att citera historiografins fader Leopold von Ranke. Det har lett till att testning tas mer på allvar även av de profesionella historikerna och arkeologerna.

Inom historieforskning är empatisk läsning ett grundläggande begrepp. Vi måste försöka förstå urkunder och texter och söka oss till deras syfte och innehåll utifrån förutsättningarna i den tid de skapades. Detta är dock lika sant vad gäller de rent fysiska förutsättningarna, det som kommer till oss via arkeologin. Och det är här den här experimentella approchen blir fruktbar: man kan få syn på det komplexa och sammansatta i den historiska verkligheten på markplanet, och förhoppningsvis en respekt och inkännande för hur dåtidens människor uppförde sig när man förstår deras resurser, omständigheter och vad de kunde eller måste klara av.

Ett axplock av sådana exempel på testade situationer kan ge syn för sägen

Studier av Förmoderna Rustningar

Milanesisk 1400-talsrustning

För många startar intresset för förmodern historia med…riddarna. Dessa stålklädda gentlemän med svärd i ena handen och en fal dam i den andra utgör en evig lockelse främst för unga pojkar, och vem har inte lekt att vara den harneskklädde hjälten i en saga där draken dödas, prinsessan dånar och kungariket jublar? Men för den som läst ens en liten gnutta historia kommer förstås en mängd frågetecken upp. Jag kommer ihåg hur jag i min gymnasietid, när jag började granska  de här sakerna lite närmare, snubblade på Montgomery of Alamein och hans berömda ”Krigskonstens Historia”, där den gamle generalen ondgör sig över hur stel och artificiell den syn på krig och strid var som riddarna företrädde (s. 207ff). Speciellt de som själva i senare ålder dras till kampkonster undrar ofta…hmmm hur var det egentligen att springa runt klädd i stål och plåt och svinga svärdet? Alltså egentligen? 

För en tid sedan uppmärksammade Sveriges radio P1  (http://sverigesradio.se/sida/gruppsida.aspx?programid=406&grupp=12718&artikel=4610646) en studie om hur det verkligen måste ha varit att knata runt i rustningar av den typ som efter mitten av 1300-talet täckte hela ridddaren i skyddande (?) metall. Studien (”Limitations imposed by wearing armour on Medieval soldiers’ locomotor performance”) genomfördes vid Leeds universitet. (Klicka på bild eller länk nedan)


http://www.leeds.ac.uk/news/article/2259/heavy_metal_hardens_battle 

Studien (som också rapporterades i http://www.bbc.co.uk/news/science-environment-14204717) ser rätt kul ut, med riddaren på löpband, men vad den visar är faktiskt en stridsfråga sedan mycket lång tid – hur mycket hindrade egentligen den fulla plåtrustningen krigaren som bar den, och hur kan det ha påverkat hans beteende? Studien visade på att rustningen påverkade krigarens kondition mycket starkt, och snabbt tröttade ut bäraren.

(Se läkar till alla rådata, studien själv och vissa metoddiskusioner i Proceedings of the Royals Society’s hemsida http://rspb.royalsocietypublishing.org/content/early/2011/07/15/rspb.2011.0816/suppl/DC1)

Ett annat, inte alls lika kontrollerat men ändå lite kul test som jag hittade på Youtube rör ett annat material i gamla rustningar, en som favoriseras av många s.k. lajvare (från levande rollspel, iscensättning av oftast förmoderna scener och berättelser) – läderlamell och härdad läderlamell.

http://www.youtube.com/watch?v=8jpuSzgkZN4&feature=related

Det som ändå gör det här testet intressant är att den ger den mer stridstänkande en omedelbar idé om hur strider kunde ha utvecklats mellan motståndare som bar läderrustning – vilket var majoriteten av de stridande nästan överallt i världen. Istället för de märkliga, av modern fäktning inspirerade långa duellerna med svingande svärdskämpar som är oss bekant från filmer, torde de flesta stridande cirklat runt varandra och försökt sticka sin motståndare. Mycket mer defensivt och liknande en modern brottningsmatch än de Errol Flynn-liknande krumbukter som dansar framför ögonen när vi ser en man med ett svärd.

Förmoderna Vapen: Svärd, Bågar och Trebucheter

Det andra sidan av myntet ifråga om förmodern vapenteknologi gäller just – vapnen. Det mest legendariska av vapen är svärdet. Där finns förstås mycket att testa. En favoritdiskussion bland intresserade av svärd rör vilket som var det ”bästa”. Ofta fokuseras de diskussionerna på skillnaden mellan västerländska svärd och de berömda japanska samurajernas svärd katanan. Ett otyg tyvärr (som om de otaliga krigarna i Mellanöstern och Indien inte också använde svärd av och på en hög nivå), men ett som delvis är förståeligt med tanke på just tyngdpunkten av medieframställningen av svärdsstrid.

Ett exempel är den här jämförelse mellan en Katana mot ett Långsvärd, båda från 1400-talet kan ses nedan.

http://www.youtube.com/watch?v=EDkoj932YFo&feature=related

En lite kul grej är att programpresentatören är R. Lee Ermey, odödliggjord som vrålande och vidrig sergeant i Stanley Kubricks Vietnamskildring ”Full metal Jacket”.

Före handeldvapnens införande och dessas revolution av stridskonsterna, vilken ändade det förmoderna sättet att strida, fanns det förstås ett specialiserat och mycket vitt brukat avståndsvapen, bågen.

Mamluckkrigare

Slavsoldaterna i Mamluckernas sultanat i Egypten och Syrien, min favoritbesatthet när det gäller historia, var mer välutbildade än riddarna och slogs förutom med svärd, spjut, hammare osv även med  sammansatta bågar, vilken konst på hästryggen de tog till den troligen högsta nivån före eldvapnens ankomst. För några år sedan läste jag en artikel vars exakta hänvisning nu undslipper mig (den var antingen i BSOAS, the Bulletin of the School of Oriental and African Studies eller JSS, the Journal of Semitic Studies), där artikelförfattaren hade provat att jaga med en båge av mamlukisk typ. Effekterna var fruktansvärda – pilar hade gått rakt igenom rådjur och hjortar på över 40 meters håll, och ytterligare tester visade att de skulle ha penetrerat alla former av rustning som fanns på 1300-talet på 30 meters avstånd- inklusive en tunnhjälm, som tydligen penetrerades på båda sidor.

Mamluckernas stridssätt, som jag kommer att skriva mer om i ett dedikerat inlägg, togs upp av ottomanska arméns rytteri Sipahis (speciellt sultanens elit, de s.k Alti Bölük Halki), vilka upprepade gånger besegrade västerländska korstågsarméer. Hur det rent våldsmässigt kunde vara fallet blir i alla fall lite klarare av nedanstående test av den turkiska bågen.

http://www.youtube.com/watch?v=jCL4wj1y6t0

Den båge som användes av elitrytteriet bland stormogulernas mäktiga rike i Indien var av en liknande sammansatt typ – och i nedanstående test finns också en jämförelse med den västerländska långbågen, som ju bevisligen kunde skingra arméer av plåtklädda riddare (se slagen mellan engelska och franska arméer i t.ex Crecy 1346, Poitiers 1356 och Agincourt 1415)

http://www.youtube.com/watch?v=IGcYGwqb3So&feature=related

(För ytterligare mätningar med värden för asiatiska bågars räckvidd se bland annat testerna i http://www.atarn.org/islamic/Performance/Performance_of_Turkish_bows.htm)

Den största skalan av beväpning i förmodern tid var bestod av de olika belägringsmäskiner som användes för att inta städer eller borgar. En fråga som många grunnat på var hur effektiva de där maskinerna egentligen kunde vara – speciellt med tanke på att de flesta belägringar trots allt a) inte lyckades och b), när de lyckades främst gjorde det på grund av att de belägrade svältes ut. I många filmer har trots det katapulter och olika sorters kastmaskiner brukats en hel del på senare tid, och ibland tycks orsaken mer vara att det ser snyggt ut på duken.

Men frågan kvarstod dock – hur effektiva var verkligen de där monstren. en galen fransman skred till verket och byggde en fullskalig trebuchet som fick testas under flera dagar, och resultatet? Se själva…

 http://www.youtube.com/watch?feature=endscreen&NR=1&v=L1EAA7pkEJ4

Om Logistik

Ett exempel som jag haft liggande i mina anteckningar och vars källa också tyvärr undslipper mig nu (äldre nummer av BSOAS, Bulletin of the School of Oriental and African Studies) handlar om mongolers och liknande stäppbaserade ryttararmeéers födokrav. Följande intressanta förhållanden gäller för framfarten av stora ryttararméer av stäpptyp.

Varje häst, av formatet liten häst eller stäpponny (mongolisk) behöver varje dag:

  • 9,33 pund eller 4,2 kg gräs (torr vikt)
  • 5 US gallons eller 18,5 liter vatten

vilket dagligen för en stor armé á 60 000 mongoler, vilken enligt källorna medförde mellan 4-6 hästar var (totalt ca 300 000) hästar ger ett foderbehov på

  • 2,8 milj. pund eller 840 ton gräs
  • 1,5 milj. gallons eller 5,5 milj. liter vatten

Eftersom stäpphästar betar fritt, så innebär detta att stora arealer bete måste till för att upprätthålla hären. Innerasiatiskt gräsland ger per yta 534 pund/240 kg gräsmängd per acre/2,5 hectar/2,5*100*100 meter

För en armé av den typ som ovan las ut innebär det att det krävs totalt ca 5243 acres/8 sq. Miles/12,8 kvadratkilometer. bete, med riklig tillgång till vatten, per dag. Och det här är alltså med de mycket tåliga och ekonomiska små stäpphästarna, baserat på observationer av det som idag kallas Przwalski-häst och som ligger nära vad mongolerna hade tillgång till på stäppen.

De här lätt observera fakta borde stämma till eftertanke när man i äldre historieskrivning återkommande läser om styrkor på hundratusentals mongoler som översvämmar landet hit eller dit. Det kan troligen inte vara sant – arméer av det slaget kunde bara samlas mycket korta perioder, och  inte stanna länge samlade. Det här går sedan snabbt att tillämpa på varje överdriven framställning av övermäktiga fiender.

Varför mäta och testa när man skriver historia?

Poängen med den här sortens tester är vad som går att göra, om något alls är möjligt. Det här har en tillnyktrande effekt på de historiska källornas ofta propagandistiska framställningar. Ta en sådan sak som när källorna ger den bisarra redogörelsen om att Xerses skulle kunna röra en armé på en miljon (1 000 000) man i antikens Grekland vid tiden för de persiska invasionerna. Redan en lätt räkning på logistiken visar på hur omöjligt det var – bara att hålla det mer troliga antalet på ca 10o 000 man, varav de flesta icke stridande, i fält borde ha ansträngt den tidens logistiska apparat till det yttersta, och man inser snabbt att det troligen var en huvudanledning till att perserna till slut förlorade. Det hindrade dock inte den djupt fördomsfulla, om än visuellt anslående, framställningen av slaget vid Thermopyle i filmen ”300” från att upprepa denna närmast genialt korkade historiförfalskning.

De här testerna av rustningar, av vapen och sådant, som kan verka väldigt hobby- och pojkleksbetonade och med en slagsida åt militärhistoria av ett slag som delvis kan betraktas som lite gammaldags kan alltså trots allt ge oss något, och fungera som viktiga korrektiv även när det gäller att bedöma textkällorna. Man inser att stora plåtrustningar verkligen inte var särskilt bekväma, och främst gjorda för ett väldigt speciellt sätt att slåss – till hästryggen – vilket borde stämma till eftertanke när man läser om den-eller-den hjälten som slogs i full stridsmundering en hel dag mot otaliga fiender.

Det här är inte begränsat till lokala små skeenden, utan kan gälla även långvariga historiska processer. En som medvetet använt fullskaliga experiment för att ifrågasätta vissa hädvvunna föreställningar om det förgångna är kungen av tokiga men slagkraftiga tester – Thor Heyerdahl som med sina Ra och Kon-tiki-expeditioner, där han för att visa att man minsann kunde ta sig långa avstånd med väldigt primitiva och till det yttre rangliga båtkonstruktioner kunde segla över stora avstånd.

Oavsett halten i hans egna teorier så gör en sådan sak som att visa att man verkligen kan ta sig över Atlanten i en vassbåt att man måste se upp med vad man svepande avfärdar. Och bidrar också till respekten för t.ex. de polynesier som i sina små båtar hoppade från ö till ö, ibland under veckor utan landkänning.

Närmare oss kan man dock dra mer begränsade, men icke desto mindre inte helt ovidkommande slutsatser (som bygger på mer än bara spekulation vill säga), av sådana experiment. Man inser t.ex. att en sammansatt båge av välgjord typ faktiskt rätt länge måste ha varit ett mycket bättre vapen än de första musköterna, vilket i sin tur i alla fall delvis förklarar varför t.ex. sådana stridbara folk som Mamlucker eller Mughalkrigarna så länge (och till slut dock för länge)  höll fast vid de vapen som de kände till och bemästrade till fullo. Inte för att de var korkade utan för att det fanns verkliga skäl.

Trebuchet-testet ger oss en ledtråd till varför det tog något i stil med 100 år från 1300-talets första hälft innan den nya kanonteknologin verkligen slog igenom – många förbättringar av de första kanonerna och nya sätt att bruka dem måste falla på plats innan den nya järnkrukan (de första kanonerna hette bokstavligen pot-de-fer) som mest lät än gjorde skada, kunde ersätta den bevisligen effektiva trebucheten.

Och så vidare. Så fram för mer experimenterande och mätande!

————————————

Bernard Montgomery, ”of Alamein” som han kom att kallas efter sin berömda seger över Rommel vid Alamein i Oktober-Nivember 1942, skrev ”Krigskonstens Historia” (på engelska A Concise History of Warfare med Bernard Law) 1972. I den tas krigskonstens utveckling från antiken till våra dagar upp, med fokus på olika stridsmetoder och sätt att organisera arméer. Mycket i boken är tämligen daterat, men den är lättläst och intressant trots sin eurocentrism: han tar iofs. upp utomeuropeiska folks sätt att slåss, men mer som en slags utfyllnad till de europeiska skeendena. Han undlåter inte att ha med jordnära detaljer, och har ofta besökt många av slagfälten. Han har ett öga för sådant som geografin, logistiken, på element som rörlighet, förmågan att manövrera och förflytta trupper, och en fäbless för krigsmålens och de stora dragens strategi och andra sådana detaljer samtidigt som han inte alls nonchalerar de fysiska förutsättningarna och vissa enskilda fältherrars betydelse för utvecklingen. Den svenska upplagan finns numera att få tag på endast via antikvariat och i andra hand (se t.ex http://www.antikvariat.net/LOP46304.cgi), men finns på engelska på t.ex Amazon (http://www.amazon.com/History-Warfare-Field-Marshal-Viscount-Montgomery/dp/0688016456).

Barbara W Tuchman skrev 1978 ”A distans Mirror”, översatt till svenska som ”En Fjärran Spegel”, ett verk som kommit att bli något av en standard, och utgör en utmärkt introduktion för studier av 1300-talets västeuropa. En av hennes kännetecken är just omsorgen även om fysiska och jordnära kunskaper och detaljer, som vilken diet riddare och adelsmän var vana vid, vilka fysiska förhållanden som rådde osv osv (den finns ofta på bibliotek men även i Bokus http://www.bokus.com/bok/9789174862607/en-fjarran-spegel-det-stormiga-1300-talet/)

Det finns horder av mer tekniska framställningar som verkligen dyker ner i tester och beprövad kunskap om de fysiska förhållandena – några av många exempel är ”Das Kriegswesen der Ritterorden im Mittelalter”, sammanställd av Zenon Hubert Novak, som fokuserar på den materiella kulturen hos den Tyska Orden som erövrade hela baltikum och byggde upp den märkliga Ordensstaten, en statsbildning dominerad av en religiös militär orden.

Ifråga om mamlukernas och deras sätt att slåss gentemot viktiga fiender som mongolerna och ottomanerna kan två böcker rekommenderas som tar fasta på en annan form av mätbara fysiska förutsättningar och studier av förhållanden på marken. ”Struggle For domination In The Middle East : the Ottoman-Mamluk War 1485-91″ av Shai Har-el är en detaljerad studie som tar fasta på geografin, förmågan att underhålla trupper och hur stödjepunkter och vägar verkar bestämmande på stora skeenden som krig i kombination med militär teknologi och taktik (finsn på Amazon http://www.amazon.co.uk/Struggle-Domination-Middle-East-Ottoman-Mamluk/dp/9004101802). ”Mongols and Mamluks” av Reuven Amitai-Preiss tar fasta på skillnader mellan mamluckerna och mongolerna ifråga om utrustning och förmåga att bygga upp en här under de exakta fysiska förutsättningarna i Mellanöstern. Den finns på Bokus (http://www.bokus.com/bok/9780521522908/mongols-and-mamluks/).

Från svenska auktorer finns flera bra böcker av icke-teknisk karaktär som tar fasta på den mer jordnära dimensionen i stora skeenden som krig. Peter Englunds produktion, där ”Poltava”, ”Ofredsår” och ”den Oövervinnerlige” ingår gör alla bra bruk av kunskaper om de faktiska, fysiska förutsättningarna och informerar läsaren om sådant som beväpning, utrustning, logistik och byggteknik på ett sätt som ger en starkt förhöjd känsla för det vederhäftiga i deras beskrivningar. (se överallt där böcker finns, somhttp://www.adlibris.com/se/searchresult.aspx?search=quickfirstpage&quickvalue=Peter+Englund&title=Peter+Englund&fromproduct=False&gclid=CKGo1O2_1a0CFdAvmAod0Q0iDw, http://www.bokus.com/cgi-bin/product_search.cgi?search_word=peter+englund&language=&ac_used=no).  

Boken ”Svenska Slagfält” av Lars Ericson, Martin Hårdstedt, Per iko, Ingvar Sjöblom & Gunnar Åselius har likaså ett bra öga till det jordnära och materiellt testbara när de sveper över de svenska krigiska äventyren under renässansen och stormaktstiden och därefter (se t.ex bokus http://www.bokus.com/bok/9789173290173/svenska-slagfalt/)

I sammanhanget kan man också nämna serien med Osprey-förlagets illustrerade introduktioner till olika perioders och regioners militära aktörer. De är verkligen inte speciellt djupgående utan satsar på en specifik sak – att teckna ett slags proträtt av hur dåtida krigare såg ut. Men de har en enorm fördel på en viktig punkt där nästan alla historiska verk är svaga – de är fyllda med ofta mycket välgjorda illustrationer av utrustning och krigares munderingar, som bygger på urkunders framställningar av dåtidens militärväsende. För den som är intresserad av att visualiseringar eller illustrerande av dåtiden är de en mycket bra plats att börja på. Deras böcker finns tillgängliga på deras förlagssajt (http://www.ospreypublishing.com/) men också via Bokus (http://www.bokus.com/cgi-bin/product_search.cgi?publisher=Osprey%20Publishing) och Amazon (http://www.amazon.com/gp/community-content-search/results?ie=UTF8&flatten=1&search-alias=rp-listmania&query=osprey%20men%20at%20arms)

 

About thefeatheredsnake

Legal Consultant hooked on history, art & writing

Posted on 12 januari, 2012, in 300, Artefakter /Artifacts, Asien Fjärran östern /Asia the Far East, Återkomster - Om Kläder & Parafernalia, Förmoderna Belägringsvapen /Premodern Siege Weapons, Historiska Studier /Period Studies, Islams Värld /World of Islam, Krig /War, Mamluckerna /Mamluks, Medeltid Europa /Medieval Europe, Mongoler /Mongols, Rustningar /Armor, Samhällen Då & Nu, Samurajernas Japan /Japan of the Samurai and tagged , , , , , , , , , , , , , , , . Bookmark the permalink. 11 kommentarer.

  1. Hej Paulus – får tacka för ett långt och mycket bra skrivet blogginlägg, som jag knappast kan matcha. Håller helt med dig i dina åsikter om experimentalarkeologins värde för militärhistorien, men väl också för historia i allmänhet.

    Särskilt detta med logistiken ger en intressant dimension åt det hela – utan kunskaper om sådant, lär man t ex inte förstå varför Arminius och hans Germaner besegrade romarna i Teutoburger Wald år 9 efter kristus – Varför avvek inte de tre Romerska legionerna med följeförband (auxilla och kavalleri) tillsammans ca 30 000 personer från sin förutbestämda marschväg, när Germanerna överföll dem redan första dagen ? Svaret är enkelt, det fanns helt enkelt inte vatten eller källor nog på annat håll för en armé av den storleken, och eftersom Arminius själv var Romersk officer och dessutom ledde spaningsstyrkan under Tiberius tidigare krigståg mot Markomannerna något år tidigare, visste han givetvis att brunnar och färdigställda upplag, inklusive transport av spannmål och förnödenheter på pråmar (floderna var just försörjningslinjer, och inte g-r-ä-n-s-e-r som en del felaktigt trott – Germanerna var inte dummare än att de kunde bygga båtar, och det kunde Dacerna och andra också) var enda sätttet att försörja hären.

    Montgomerys krigshistoria läste jag för många år sen, när jag var drygt 20. Den första upplagan på svenska, rikt illustrerad kunde lånas från Stockholms stadsbibliotek vill jag minnas, men snarare än detta med ”Montys” syn på Indisk krigföring vill jag minnas att hans efterskrift gjorde ett mycket starkt intryck på mig. Lord Montgomery of Alamein var faktiskt en mycket varmt troende kristen, hela livet igenom – han fick det efter sin mor – och närmast pacifist, även om han blev militär tack vare familjetraditioner. Han hade nog aldrig velat bli general egentligen, säger han i sin självbiografi, och apropos den mycket hårda och delvis osakliga kritiken emot honom efter fiaskot vid Arnheim och operation ”Market Garden” säger han själv, att förlusterna här och i andra slag han själv ledde berörde honom mycket djupt, vilket säkert är sant, i alla fall efter hur jag ser det.

    Monty är heller inte nådig i sin kritik av just Rommel, Julius Caesar och i viss mån Napoleon, som han anser tillhörde samma sorts härförare som de två föregående, nämligen en ”chanstagare” och det var Montgomery själv sannerligen inte, hela hans metod för operativ krigföring och synen på den byggde ju på överlägsenhet i underhåll och ifråga om fältarbeten, en närmast gnetig, intill tristess genomförd drill och ett evigt harvande utifrån noga förberedda ställningar, massor av stabsarbete och inget utrymme alls för spontantitet eller egna initiativ, så trodde han – liksom sin företrädare Auchinlek (generalen som förlorade Indien för alltid – åt Gandhi ) att Rommel skulle besegras.

    Rommel däremot flög omkring i Fiesler Storch 2-sitsiga spaningsplan över de främsta linjerna, redan vid ardenneroffensiven 1940, tog en massa privatfoton (han hade fotografering som hobby) och uppmuntrade egna initiativ, som t ex luftvärnets försök att ”rikta om” och skjuta vågrät med 88 mm Lv-kanoner emot fientligt pansar (det var inte alls avsett, att 88:an skulle användas på det viset – pjäsen var stor, otymplig och svår att dölja – verkligen ingen pv-pjäs) eller att hela tyska formationer använde civila franska bensinmackar och helt enkelt tankade vid dem – med ordentligt ifyllda räkningar – fransmännen fick faktiskt betalt, under Petain – istället för att vänta på sitt eget Uh och trosskolonnerna.

    Lägg därtill saker som Caesars simtur över hamnen i Alexandria, med fältdagböcker och chifferklavar i ena handen, eller hans deltagande i gatustrider i samma stad – alltsammans saker som en tråkig gnet som ”Monty” aldrig skulle ägnat sig åt själv, och något han inte var sen att fördöma.

    Både Rommel och Caesar hade ”truppöga” och älskade att befinna sig ute bland sina egna soldater, och den senare lär under 1941 varit borta från sin egen stab under 3 hela dygn, helt utan att hans egen stabschef eller någon på den tyska sidan ens visste, var i helvete Rommel tagit vägen någonstans… kanske jämförbart med Caesars egen ritt över slagfältet vid Alesia..

    Slutligen Rommels död, efter att han skadats i ryggen utanför en fransk by, som lustigt nog hette Montgomery – hans eget stabsfordon körde helt utan eskort – alltsammans saker, som fått Monty att slita sitt hår – men om man själv fick välja – skulle man egentligen vilja ha en träig, sträng och närmast skolmästar-aktig överordnad som Monty, eller en general som Caesar ? För mig, tror jag, vore valet enkelt – jag skulle alla gånger välja den gudomlige Julius, även om chanserna till personlig överlevnad och framgång vore mycket mindre (härförare av Caesars typ är farliga för sin egen stabspersonal, chaufförer, ordonnanser och liknande, därför att de sätter dem på hårda prov för det mesta)

    Ospreys olika serier har jag elektroniskt, och har fått av en kollega som samlar dem, förutom ca 12 volymer, som står i min bokhylla. Säg till om du letar efter någon särskild volym, så skall jag se vad jag kan göra. Har över 2 Gb nedladdat med bara Osprey Books i olika former – av dess illustratörer gillar jag främst skotten Angus McBride – han har av någon anledning ”pippi” på att rita klossiga, oformliga människor (särskilt hans kvinnor är bra mycket tjockare än genomsnittet måste ha varit) men ibland, t ex i volymerna om Karibiska Pirater, med ”krogslagsmål i staden Port Royal” kommer han onekligen till sin rätt. Svagare är väl då tavlor som ”Goternas övergång av Donau” vilken visar smällfeta, valkyrielika Gotiskor – med tanke på hur lång tid det måste ha tagit att gå från Östersjöområdet, och med tanke på att Prokopios och andra faktiskt säger, att Goter och Gepider invaderade Östrom pga dyrtid och svält, kan man undra om inte de gotiska kvinnorna var ovanligt magra och utmärglade istället, fast det kanske är en annan historia…

    Letar just nu efter Boudiccas Rebellion, vilket skall vara en ny volym i Osprey serien. Den bör vara värd att läsa, och ha bilder som står sig, hoppas jag.

    Gilla

    • Tackar varmast Tann, och som sagt, dina kunskaper går heller inte av för hackor, det där var ju nästan ett inlägg i sin egen rätt. En mamagementkonsult med svaghet för militära pralleller skulle lätt (om han hade kunskaperna – men ack det har de sällan) kunna koka ihop ett svulstigt ”Om djärvt kontra konservativt ledarskap – två historiska exempel”. Eller nåt 😉
      Det är, och har alltid varit, en fråga som det egentligen inte går att ge ett totalt, absolut svar på – vill man ha en försiktig ledare, som aktar ens liv och är metodisk och rationell, eller en djärv och måhända inspirerande men oberäknelig och chanstagande sådan? Vad mina historiestudier säger mig är att moraliskt så kan den entusiasmerande ledaren vara mer just inspirerande, han vidrör den enskilde underlydande, och kan mana till stordåd och kasta om reglerna med sina infall. Men som strukturellt fenomen måste de vara undantagen. Långa krig och återkommande konflikter mellan stater kan aldrig vila på ”geniers” hugskott. Det var det metodiska gnatandet, apparaten, inte den enskilde, som byggde Roms legioner, de bysantinska arméerna, mongolernas ordu, mamluckernas och än mer ottomanernas armé, engelsmännens tunna röda linje osv osv. Kom också ihåg ”historiens dimma” – vi hör nästan bara om de chanstagningar som lyckades. Som Englund tar upp i ”Myten om Fältherren” (I essäsamlingen ”Förflutenhetens Landskap”) så var det sällan som ledarna verkligen påverkade utgången av slagen – när det väl brakade loss så stod de oftast där lika rådvilla som alla andra, och hur mycket de än rusade runt hade de ingen chans att ha någon vettig överblick före moderna radiokommunikationers ankomst.

      Ospreys böcker är som jag flera gånger tagit upp ofta väldigt bra som just introduktioner och orsaken är förstås det bildmässiga i dem. Angus McBride är min absoluta favorit vad gäller illustrationerna – delvis för att hans teknik är så pass ”old school”: riktiga oljemålningar och akvareller, och för att hans framställning av just utrustning och detaljer känns väldigt vederhäftig.
      Vad gäller hans lite klossiga personer, som envar kan notera, är jag dock kluven.
      Dels är det ett resultat av själva målningsstilen, där skissen som ligger under faktiskt är uppbyggd av enkla, lite klossiga former. Att Angus har en slags sympati för sina subjekt och en färgstark teknik leder sedan till att de tenderar att se tämligen friska och trinda ut.
      Men det ÄR faktiskt så, att speciellt förmoderna människor som inte alltid var så långa och välgymmade faktiskt ser lite knubbiga ut med nutida mått, speciellt med de kläder som dominerade före de tajta jeansens tid. Jag har själv lagt märke till det där när jag gjort mina storyboards och andra sådana bilder – även om man utgår från en anatomiskt riktig person under, så blir intrycket av michelingubbe allt mer påtagligt ju mer man klär på dem. Se den där processen i t.ex min påklädning av den yppiga Zoe (https://paulusindomitus.files.wordpress.com/2011/04/zoe-studie-naken-till-full-byzantinsk-outfit-copy-e1302400850680.jpg)
      zoe kläs på bysantinsk klädedräkt

      Gilla

      • Tror inte så mycket på Englund, men får tacka stort för din kommentar om tecknandet ! Har väl också iakttagit under mitt flitiga amatörfotograferande, att personer i ”tidsäkta” kläder ser tjockare och mer påpälsade ut, särskilt vintertid… Och Zoe, inspirerad av Sophia med Låren är alltjämnt en skönhet.

        Englund är rysligt lätt att motbevisa, när han överbetonar brist på vad man nu kallar ”Ledsyst T” eller tekniska hjälpmedel som radio, mobiltelefon, fast (tråd) telefoni, telegraf eller vad vi nu vill under gångna tider.

        Man skulle kunna ta Gustav II Adolf och Slaget vid Breitenfeld som ett exempel, inte minst därför att Englund själv bör ha studerat det. Gustav II Adolf opererade INTE ALLS efter någon fast, i förväg fastställd stridsidé eller plan, som han inte kunde ändra vid behov, och var inte alls låst av ”svartskrutsrök och förvirring” som Englund & kompani brukar hävda. Johan Georg, Kurfurste av Sachsen, försvann med hela svenskarnas vänstra flygel, redan i slagets inledningsskede, och flydde med sin svinfylking (de stod uppställda i kilform!) från slagfältet. Detta var INTE överenskommet, och detta kunde GIIA INTE räkna ut på förhand. Det var ett helt otippat händelseförlopp. Samtidigt ansätter då Pappenheims tunga kavalleri och kyrassiärer Smålands Ryttare och Västgötarnas kavalleri på GIIA högra flank, och anfaller fem gånger efter varandra, visserligen karakollerande, och inte ”i fullt rännande” som det svenska kavalleriet, eller för den delen Alexander den stores kavalleri eller ens Mamluckerna, men trots detta lösgör GIIA andra och tredje linjen av sitt eget infanteri, och bildar en helt ny vänsterflygel.

        Skulle han kunna ha gjort allt detta, på en halv dag, om inte rapportkarlar, ordonnanser till häst, skrivna order och övriga sambandsmedel faktiskt fungerade ? – Nej, knappast…

        Eller ta slaget vid Leuthen, österrikare emot Fredrik den Store i ett sådant blötväder, som vi råkar ha exakt idag i Stockholmstrakten. Fredriks artilleri kan INTE ha räknat ut i förväg var österrikarna ska dyka upp ur diset, för de grupperar helt spontant, och sedan identifieras ett anfallsmål, emot vilket det Preussiska infanteriet fick röra sig… Med andra ord ”uppdragstaktik” rakt igenom, eller tillämpat ledarskap eller ständiga påhitt och improvisationer, snarare än en fast uppgjord, stel plan..

        Eller ta Napoleon vid Austerlitz (Slavkov, nu i Tjeckien). Naspoleon hade INGEN färdig stridsplan eller ens stridsidé att kommunicera ut till sina marskalkar och medarbetare, eftersom Österrikare och Ryssar under Alexander II försöker kringgå honom, vilket han inte alls visste eller gissade i förväg. Han går då rakt upp på platån vid Austerlitz, och tar den höga terrängen, samtidigt som höger flank skyddas enbart av några ”sjöpass” och karpdammar. Han hamnar då i en enorm ”säck” eller inringning, men tar det hela ganska kallt, och grupperar till försvar, vad som än kommer emot honom. Han vet inte ens vilka regementen eller enheter som är längst ut till höger, och inte ens de som är ”längst ut på linan” visste att det var de själva, som var ”arméns flank” och med en pluton eller två, hindrar två bataljoner ryskt kavalleri, efter hur jag minns det.

        Mötte en gång en galen tysk 80-åring (han såg inte ut att vara en dag över 60 !) på ett godståg i min ungdom, när DDR fortfarande fanns och jag tågluffade i en svart overall (stulen från en lastbilsfirma) och en helsvart ryggsäck, vilket fick tysken att bli rätt intresserad av min enkla person, eftersom han också mött folk som rört sig över bland annat Ukrainas stäpper i just svarta overaller. Han hade varit i Nordafrika också, och anmärkte över ”Myten Rommel” att under Rommel, så fungerade faktiskt posten… Man fick brev hemifrån, och även sjukvården fungerade alltid. Man sköt inte heller aliierade fångar, vilket däremot hände ofta i Ryssland, där bägge sidor begick allehanda illdåd och grymheter emot varandra.

        Rommel själv besökte frontlinjen ofta, och under de besöken spreds ett rykte att ”nämen om Gubbfan själv kommert hit ut, så måste allt vara lugnt och ofarligt, för det hade han inte gjort annars” – så var denne 80-årings åsikt om alltsammans.

        Minns också att vi sjöng Sovjetiska visor ihop, i järnvägskupén, och skrämde slag på övriga passagerare med dessa vilt politiskt inkorrekta sånger. 80 åringen kände ingen skuld, ingen ånger – utan menade ”Es war ja mein Jünglingszeit” eller att han varit 18 – 24 år vid det inträffade, varför han knappast kunde ställas till svars för den världshistoria han varit med om, i alla fall knappast personligen.

        Världshistoriens tåg hade ju förmodligen tuffat vidare just dit det råkat gå ändå, oavsett om han protesterat eller inte – fast – såklart – det är kanske en moralisk, ej en strategisk aspekt på det hela…

        Gilla

      • ”svartskrutsrök och förvirring” som Englund & kompani brukar hävda. Johan Georg, Kurfurste av Sachsen, försvann med hela svenskarnas vänstra flygel, redan i slagets inledningsskede, och flydde med sin svinfylking (de stod uppställda i kilform!) från slagfältet. Detta var INTE överenskommet, och detta kunde GIIA INTE räkna ut på förhand. Det var ett helt otippat händelseförlopp.

        men trots detta lösgör GIIA andra och tredje linjen

        Skulle han kunna ha gjort allt detta, på en halv dag, om inte rapportkarlar, ordonnanser till häst, skrivna order och övriga sambandsmedel faktiskt fungerade ?

        Fredriks artilleri kan INTE ha räknat ut i förväg var österrikarna ska dyka upp ur diset, för de grupperar helt spontant, och sedan identifieras ett anfallsmål, emot vilket det Preussiska infanteriet fick röra sig… Med andra ord ”uppdragstaktik” rakt igenom,

        Han vet inte ens vilka regementen eller enheter som är längst ut till höger, och inte ens de som är ”längst ut på linan” visste att det var de själva,

        Nu är inte mitt syfte i livet att försvara Englund, men jag måste ändå påpeka att din kritik är lite luddig och inte alldeles träffsäker, eftersom du som i ovanräknade citatexempel (visserligen, enlgit vad jag själv vet om de där slagen, med helt rimliga och korrekta beskrivningar av skeendet) räknar upp tämligen exakt vad Englund menar med sin essä. Nu tar han förvisso upp flera extrema fall där orderkedjan helt brakade samman, men hans poäng är klar, och utsagd, nämligen att fältslag var mycket mindre rationella och välordnade affärer än man i traditionell historieskrivning och militärhistoria velat göra gällande. Englunds generella poäng, som han nämner med t.ex Karl XIs lilla exkursion vid Lund, är inte att fältherrarna inte kunde agera alls. Utan att vad de gjorde, om de gjorde det, var tämligen osäkert. Han tar upp flera former för den tidens informationsöverföring och kommer korrekt fram till att de alla var mycket osäkra. De fungerade endast sådär, i bästa fall. På samma sätt som en hjullåspistol fungerade, i bästa fall. Annars fick man improvisera. Vi skulle inte säga att bara för att det går att vinna och slå ihjäl fienden med en hjullåspistol-klubba så var det en klockren mekanism, eller hur? Detsamma gäller förmodern ordergivning och befälskonst (jag skulle vilja hävda att det gäller modern också, men på andra sätt…).
        Vad Englund vill lyfta fram är elementet av slump, av intuition och chanstagning i de mycket oordnade afförer som fältslag var, vilket du själv ger utmärkta exempel på. För varje lysande slag som kan nämnas där smarta eller djärva manövrer lyckades kan man dra ett halvdussin som bara pyste ut i intet, som inte avgjorde något, som var allmänna debackel eller bara slöseri med tid, mäns liv och resurser. Det är därför profesionella soldatkompanier var så extremt obenägna att ställa upp till slag, studera t.ex. historien om John Hawkwood och hans ”Vita Kompani” under 1300-talets andra hälft eller vilken som helst av renässansens otaliga stridande förband i Italien. Legosoldater, som planerar att leva av och i kriget stadigvarande, visste att hur smarta och beredda de än var kunde ett enda slag omintetgöra allt på grund av dåligt väder, sjukdom, allmän förvirring eller bara förbaskad otur. Stridslyckan baserades för mycket på ”gut feeling” och tillfälligheter och just inte alls alltid eller ens särskilt ofta av utslag av vare sig superba planer eller något mästerligt öga för vad som pågick. Det är i själva verket vad som brukar kallas för en falsk dikotomi inom logiken.Mellan de två var det knappast ”antingen-eller”, snarare ”varken-eller”.

        Vad man måste föra in är en slags osäkerhetsprincip, för att låna ett begrepp från kvantfysiken, och betrakta krig och strider som en form av kaos, där utgången bara kunde ges mer eller mindre goda odds, odds som för övrigt var okända för de inblandade både före och under slagen.
        Det gick förstås att mildra den goda eller oturens härjningar. Vältränade soldater, en reguljär orderkedja med kompetenta befäl på nivån under fältherren, välmotiverade stridsmän, bra utrustning, en vettig framtidsutsikt för veteraner, kåranda, bra spaning och lokalkännedom, allt det här är fenomen som enskilt och tillsammans motverkade den rena slumpen och teknologins begränsningar. Men aldrig helt och fullt. Man måste också komma ihåg att en väldrillad apparat är en strukturell och inte godtycklig faktor, tar lång tid att bygga upp och verkar under långa tidsperioder, inte enskilda slag eller ens krig, något som återkommande brukar poängteras när det gäller de konsekvent mest lyckosamma arméerna i historien. Om de romerska framgångarna hade hängt på deras enskilda tribuners kompetens hade Rom fortfarande varit en liten by vid Tiberns träsk – Englund varnar just för den formen av metonymi som vill häfta historiska skeenden och processer vid personer eller enskilda tillfällen, eller ens enskilda företeelser. Visst händer det, som hans egen bokproduktion ger talrika exempel på, men det är ändå en minoritet av fallen. Där är jag mycket klart på hans sida.

        Gilla

      • Tackar för ännu en lång kommentar – tror jag förstår vad du menar – men osäkerhetsprincipen inom ledarskap och krigföring och så – är nog lika mycket giltig idag som förr, moderna sambandsmedel till trots. För att sammanfatta, skall vi nog inte ha en övertro på att förindustriella sambandsmedel var dåliga eller osäkra – dåtidens människor var nog medvetna om det problemet, och hade medel att åtgärda det, lika väl som ett icke-fungerande hjullås, och nu som då är väl strategi det möjligas konst – liksom bloggskrivandet och kommenterandet på bloggar…

        Får idag fatta mig kort, eftersom jag är ”ur slag” men alltid lika roligt att läsa vad du skriver, Paulus…

        Gilla

  2. Här är den – Boudicca är rödhårig, lätt keltisk och ser mäkta ilsken ut !

    http://www.scribd.com/doc/67472384/Osprey-Cam233-Boudicca-s-Rebellion-AD-60-61

    Gilla

  3. Vill man ta reda på vilken effekt en rustning har på en människa bör man i min mening vända sig till de som under lång tid har burit olika grader av heltäckande rustning i samband med fysisk aktivitet, dvs dagens medeltidsreenactare och HEMA-utövare.

    Studien från Leeds tillför egentligen ingenting, man kunde lika gärna ha låtit en nutida (otränad?) snubbe ekipera sig i en modern fältutrustning med tillhörande automatkarbin + ammunition, kevlarväst och/eller kroppspansar av keramplattor, stridsbälte, hjälm etc och iaktta hur den sammanlagda vikten av den nödvändiga standardutrustningen för en modern soldat (allt som allt uppemot 25-30 kg, dvs motsvarande de tyngsta medeltida stålrustningarna) påverkade hans kondition och uthållighet.

    Gilla

    • Mikael, du har en, ja flera tankvärda poänger. Låt mig först säga det.
      MEN problemet är att de tyvärr missar målet. Vilket framgår om man läser rapporten. Det är därför jag länkar till pressreleasen till studien från Leeds själva. Eftersom varenda en av invändningarna får sitt svar.
      Till att börja med är snubbarna som bar rustningarna i studien ”highly skilled fight interpreters from the Royal Armouries Museum”. Det där är snubbar som lajvare drömmer erotiska drömmar om att vara. Jo, de sysslar med ”reenactment” själva. Och torneringar. Och demonstrationer av strid med verkliga, inte trubbiga vapen. Jag har f.ö. sett dem. Det är hårda snubbar. Många är fd soldater, som till skillnad från lajvare vet vad det är att verkligen ha någon som vill döda en efter sig.
      En annan sak är att jämförelsen med modern stridsutrustning osv också visar sig felaktig. Det är rätt tänkt, det skulle jag också ha trott. Vem har inte hört den gamla floskeln ”vikten var spridd över hela kroppen så det var inte så farligt”. Men så är det inte. Vad som inte är så farligt är att det inte KÄNNS så farligt, det skaver inte och trycker på ett enda ställe. Men ENERGIN som går åt att bära en vikt av den magnituden som är utspridd på det sättet är mycket större. Vilket gör sig påmint gradvis, inte som en huggande smärta på ett ställe.

      ”We found that carrying this kind of load spread across the body requires a lot more energy than carrying the same weight in a backpack”

      Så vad som händer är att man tröttnar mycket mer. Även om man är en hård fd Rojal Marine som är van att bära massor på ryggen utöver sitt gevär.
      Så vitt jag kan se tar studien upp alla de relevanta faktorer som kan åberopas för att kunna dra den slutsats som man drar: att plåtrustningar av heltäckande typ var mycket tröttsamma att gå omkring i en längre tag. Och att slåss länge till fots i dem var nog ingen smart idé. Vilket, som jag själv tar upp, inte är så konstigt. De var nämligen Aldrig tänkta för det. Meningen är att man skall sitta till häst i dem. Helrustningar, ja plåtskydd överhuvudtaget var ett feodalt rytteriprojekt från början till slut. När Hästen bär vikten blir det en helt annan sak. Men att gå? marschera i helrustning? och sedan slåss? Not a good move, och studien visar det bortom allt rimligt tvivel.

      En personlig reflektion som jag som gammal kampsportsutövare måste göra är också att ovanpå vikten kommer den enorma mängden energi som man gör av med när man vet, att om man står still så får man en jävla smäll. Eller armen avhuggen. Jag vet hur energislösande det är. Efter en kvarts Full Contact-strid är man ungefär lika trött och svettig som om man sprang mer än en mil. Och då kunde jag bara bli knockad. Inte dödad. Medeltidsreenactare eller inte. Om jag fick välja att slåss säg 4-5 timmar till FOTS skulle jag vänligt men bestämt avstå från plåt, välja ett vapen som låter mig hålla avståndet, säg ett längre spjut + sidearm, och skydd som det går att röra sig i och inte hindrar kroppen mer än nödvändigt. Inget tyder på att man skulle vara i underläge mot avsuttna riddare. Vilket skulle bevisas. Schweizarna gjorde regelmässigt färs av riddare, både före antagandet av den långa piken på 1300-talets senare år (fram till vilken de använde hillebarder och andra stångvapen av medellängd, så vitt jag förstår). Liksom skottarna. Liksom framländarna vid Courtrai, liksom den Milanesiska milisen, liksom… listan kan göras lång och tröttsam. Så fort riddarna berövades fördelen av sin häst gick det ofta så. Deras var ett ganska specialiserat och med åren (speciellt efter ca 1300) allt mer artificiellt sätt att slåss på. Det har många påpekat. Montgomery, Tuchman mfl inräknade. Jämförelsen kan göras med romerska gladiatorer, som enligt samstämmiga källor INTE var goda soldater. I en sandad ring med vetskap om motståndarens svagheter, i matcher som varade högst 20 minuter? Kanon. Efter en hård marsch ute i okänd terräng med kaos och okända och oberäkneliga fiender? Inte så bra.

      Så jag måste tyvärr vidhålla mitt stöd för studiens resultat och mena att den tillbakavisar dina invändningar så vitt jag kan se. Men det är tankvärda frågeställningar icke desto mindre. Sysslar du själv med Lajv, eller har kontakt med sådana? För det vore trots allt intressant att höra andra erfarenheter, och som all seriös vetenskap blir saken oftast bättre med fler tester, förutsatt att metodologi är sund. Frågan är om man skulle bygga vidare på Leeds-studien och låta snubbar slåss eller säg, springa en hinderbana efter att ha knallat ett tag med rustningen och jämföra värden med lättare rustade kontrollgrupper. Samt att rigga upp mätutrustning och se hur en riddare som fullgör övningar till häst skulle fara. Jag har frågat en släkting som jobbar med ridning om sistnämnda, och hon hade intressanta saker att säga inte bara om trötthetsgrad utan också om helrustningens påverkan på ridstilen, speciellt på möjligheten till skänkelritt.

      Gilla

      • Tack för ditt uttömmande svar. Nix jag sysslar inte med lajv, dock medeltidsreenactment. Jag bär inte själv heltäckande rustning men umgås regelbundet med de som gör det (varav ett antal är yrkessoldater) och vet att man kan strida effektivt i en sådan under ett antal timmar i sträck. Det värsta med ett heltäckande skal av stål är inte vikten, utan värmen om man ska tro de som slåss i dylika schabrak. Till den rena viktfrågan så är det benrustning som mer än någon annan rustningsdel slukar kraft och energi om man rör sig till fots, varför det inte är särskilt förvånande att i övrigt tungt rustade fotsoldater under senmedeltiden och senare regelmässigt avstod från benplåtar.

        Blir man snabbare trött om man bär 25 kg rustning än utan? Självklart. Kräver det mer energi? Absolut. Är man lika smidig klädd i rustning ”cap-a-pie” som utan? Nej, inte riktigt, men i dessa avseenden slår studien in öppna dörrar. Men uppenbarligen ansåg dess bärare att dessa nackdelar uppvägdes av det skydd som rustningen trots allt gav, oavsett om det var europeiska riddare eller japanska samurajer (vars o-yoroi-rustningar i sin mest utvecklade form vägde uppemot 30 kg). Så kan man slåss i rustning till fots? Ja utan tvekan, och under senmedeltiden var det mycket vanligt att riddare stred avsuttna, framförallt engelsmännen under hundraårskriget och under rosornas krig, men även deras franska motståndare (som efter Crécy 1346 insåg att beridna frontalangrepp mot engelska bågskyttar inte fungerade). Jämför också med grekiska hopliter vars utrustning kunde väga lika mycket (25-30 kg; bara den massiva aspis-skölden vägde minst 6 kg)

        En annan invändning med studien är också att rustningarna som användes är betydligt tyngre än vad de borde vara och representerar speciella torneringrustningar (30-50 kg) snarare än fältrustningar som vägde 30 kg max. Spana gärna in diskussionen på http://www.myarmoury.com/talk/viewtopic.php?t=23677&postdays=0&postorder=asc&highlight=leeds&start=0

        Dock köper jag förstås studiens slutsatser, nämligen att rustningar oavsett vikt i längden tröttar ut bäraren. Men det är ju trots allt en fråga om sunt förnuft. Till sist kan jag bara säga att inte heller jag skulle vilja strida i 4-5 timmar i ett plåtskal, men det beror på att jag är en lätt överviktig soffpotatis med dålig kondition till skillnad från de av mina reenactmenvänner som är yrkessoldater, timmermän, kampsportare eller pysslar med andra fysiskt krävande aktiviteter om dagarna.

        Gilla

      • Tack för länken -Intressant diskussion där.
        Men lägg märke till att diskussionen vandrar, från BBC-rapporten av forskningsstudiet som innehåller en del förenklingar, till presseleasen från Leeds, och sedan rapportens rådata. ALLA på forumet som läste Själva Studien och dess metodavsnitt (som undertecknad) verkar vid det laget överens om att det inte finns mycket att säga om både val av rustning, metodologi, mätvärden eller andra sådana variabler. Rustningarna var av 4 välkända typer som vi alla som har minsta koll känner igen, och vägde så mycket som de borde väga, om inte troligen MINDRE – modern smides -och metallformningsteknik och modernt Stål är, trots vad vissa lallare säger, vida bättre, starkare och lättare än något de hade på medeltiden. Och även 100 anekdoter står sig slätt jämfört med en enda välgjord vetenskaplig studie. Endast så kan man mäta och avföra de effekter som överdrift, positiv och konfirmatorisk bias, tendens, önsketänkande och rena misstag annars oundvikligen leder till.

        Den enda osäkerhetsfaktorn som kvarstår är en som du själv tog upp – frågan om hur vältränade bärarna varit, och vana vid att bära rustningen långa tider. Nå, reenactors är troligen det enda som skulle ge en vettig jämförelse i det här fallet, eftersom de har vana vid rustning. Men kanske de snubbar som ställde upp inte var några stenhårda atleter (tydligen en devalvering sedan jag såg dem sist ;-)).
        Men man bör heller inte överdriva plåtriddarnas fitness. Visst var de vana vid att bära rustning. Men de var aristokratiska riddare. Källmaterialet ger oss inga moderna elitsoldater, utan snubbar som förvisso var råa och hårda, men gnällde så fort de inte hade vin att dricka, tjänare att bära deras prylar, och hästar att ta dem någonstans. De gick nästan aldrig, att svettas var under deras värdighet och under senmedeltiden blev det ett just, det, adelsmärke att kunna hävda att ”man aldrig hade arbetat” i hela sitt liv. Visst måste veteraner och de mer ambitiösa/stridsvana sällarna ha varit tuffa att möta. Men ärligt talat är dina armépolare antagligen mycket mer fit och mer kompetenta i allmänhet, och troligen mycket friskare, än en vanlig riddare.
        Så jag tror, att en del av motståndet mot vissa vidare slutsatser som kan dras av studien delvis handlar om ett motstånd mot att få en idealbild raserad. Och inse att riddarnas rykte vida överträffar deras effektivitet. Från Jannissarer och mongoler i östeuropa, till välorganiserade miliser som hussiterna eller schweizarna, till vildare regionala trupper som skottar och Almugavers, till reguljära fotförband som engelska Yeomen och spanska tercios… Så fort riddarna mötte organiserat motstånd från andra truppslag, vilket de alltmer kom att göra efter 1200-talet, fick de stora svårigheter. Deras sätt att slåss var helt enkelt inte så effektivt, delvis på grund av deras tunga rustningar, men än mer för att det var mer kopplat till en förlegad idé om samhällsklass, om privilegium, ära och statisk krigföring där alla fyller sin tilldelade roll.
        En sak måste jag dock påpeka. Riddarna såg jävligt coola ut sina plåtskal. Det kan ingen ta ifrån dem.

        Här är f.ö. värdena, den vidare diskussionen samt rådata direkt från studien
        http://rspb.royalsocietypublishing.org/content/early/2011/07/15/rspb.2011.0816/suppl/DC1

        jag skall sätta upp dem på själva inlägget också

        Gilla

KOMMENTARER TILL INLÄGGET

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: