Bloggarkiv

ᠰᠦᠷᠡᠨ – En mongolisk fitness-polisprinsessa?


Föremålet för en av fjolårets första försök att göra en teckning direkt i bläckpensel, kompletterad m stålpenna, var en illustration av en ung dam, löst baserad på en verklig historisk person – en mongolisk prinsessa.

Rent teknisk var utmaningen att ta sig an en fullvärdig illustration med alla dess vederhäftiga detaljer, utan att först göra teckningen i blyerts – några få hjälplinjer skulle räcka och sedan skulle det vara bläckdags direkt. Något påverkad av tidigare tuschade teckningar med kinesiska motiv, samt att jag haft flera mongoliska elever som jag knutit an till, valde jag en karaktär från en av mina berättelser, den tudjutiska (motsv. mongoliska) krigarprinsessan Suren.

Suren är baserad på en verklig förlaga, den mongoliska prinsessan Khutulun, som levde ca 1260-1306 och var dotter till Kaidu khan, kusin och rival till den mer berömde Khubilai khan, härskare över mongolriket och bekant från Marco Polos reseberättelser.

Det var när jag läste just Marco Polo som jag fick vetskap om henne, och jag sparade undan henne i medvetandets bakficka för framtida bruk. Khutulun utmärkte sig som en framstående krigare, ryttare och brottare och kom att bli sin faders favorit, så pass att hon lyckades utverka ett intressant villkor för att giftas bort: friare måste besegra henne i brottning. Det gjorde de aldrig, trots många försök. Hon ledde många gånger sin faders styrkor till seger, och Kaidu verkade i slutet av sitt liv för att hon skulle ta över ledarskapet över hans rike vid hans död – men hennes bröder vägrade acceptera det, och utmanövrerade henne från makten efter faderns död.

Nåväl, för utstyrsel och utrustning för min Suren finns numer ett ymnigt bildbibliotek att tillgå, både av primärkällor och senare tiders filmatiseringar osv. Några snabba nedslag i kläder, utrustning, frisyrer från perioden och regionen säkerställde bildens äkthet.

Men sedan var det frågan hur Suren skulle se ut…i sig själv. Jag önskade undvika prylen med att att bara kasta mongoliska kläder på en fotomodell eller aktris av odistinkt ”asiatiskt” utseende. Min Suren är vacker förstås, men måste ha fysisk kompetens som är rimlig för en krigande, ridande skönhet från stäppen. Men se det fanns någon i bakfickan även här. Batbuyan Sugarsuren är en mongolisk polis och fitness-utövare vars bild kom för min näthinna för några år sedan. Hon skulle passa, till och med namnet är likt…

Sist ut, men inte obetydligt i sammanhanget, var att få till Surens häst rätt. Teckningen nedan kan tyckas ha lite märkliga proportioner – men jag gick faktiskt på beskrivningar av de historiska mongoliska hästarna, vilka hade påfallande stort huvud, ganska korta kraftiga ben och ymnigt hovskägg. Det var på dessa hästar – tåliga, kompakta och anpassade för temperaturer ner till -40 C, inte några ömtåliga fullblod av modernt snitt – som mongolerna under Djingis Khan red ut för att erövra världen.

Mina valda verktyg var doppad stålpenna i kombination med bläckpensel – två nemesis ifråga om min egen förmåga till precision.

Trots det blev teckningen i stora drag faktiskt nästan lite otäckt snabbt gjord. Jag blir alltid orolig när saker går för lätt, och börjar förvänta mig att något fatalt misstag ska ske. Och det gjorde det också – i ett ganska känsligt läge. När Surens ansikte skulle göras misslyckades jag helt med att kontrollera bläckflödet – det visade sig att det bildats torkade rester på stålpennan, och tillsammans med darrhänthet blev det hemskt.

Men men, det är bara att bryta ihop och komma igen. Jag samlade mig och gjorde ett försök till, lite större än bildens övriga proportioner, alldeles bredvid. Och se, nu blev det inte så illa. Sedan kopierade jag bilden på gammaldags sätt, anpassade storleken och klistrade bokstavligen in det mer lyckade ansiktet och gjorde klart övergången med bläck.

Suren, mongolian inspired princess in historical attire and equipment
Suren – tudjut princess, ink brush & steel pen

Det var nästan medeltida, men kändes konstigt nog ändå tillfredsställande på något sätt. Som bläckteckningsövning hade det ju ändå gått OK…kind of. Ännu ett fall framåt. Fixandet av missgreppet hade gått smidigt och utan att behöva manipulera bilden digitalt annat än för att ta bort fogar och smuts. Den där lägger sig definitivt på listan över bilder som borde få någon form av färgbehandling vad det lider.


  • Suren eller Süren kan betyda flera saker – ”förtrollande”, ”majestätisk”, ”charmerande” är några av översättningarna, som verkar kretsa kring idén om ”betagande”, en vars närvaro och anblick inverkar på alla som ser på henne. Därför valde jag det. Surens namn är skriven i mongolisk skrift i rubriken högst upp. Den borde dock representerats vertikalt – mongolisk skrift löper uppifrån och ned. Se https://en.wikipedia.org/wiki/Mongolian_script.
  • Den historiska Khutulun, vars namn betyder ”Skinande Måne” är belagd från flera samtida källor, förutom Marco Polo den persiske krönikören Rashid al-Din, som skrev en av de främsta historiska verken om det mongoliska Ilkhanatet i Persien men också tog upp den vidare mongoliska världens göranden. För mer om henne se t.ex. https://en.wikipedia.org/wiki/Khutulun eller https://www.rejectedprincesses.com/princesses/khutulun. Khutulun har förekommit i flera böcker och filmatiseringar, bland annat Netflix-serien ”Marco Polo”, och blev föremål för en egen film från 2019, ”Khutulun – Warrior Princess” – se trailern nedan:

Från de glömda Arkiven – Kati spänner bågen


En ny djupdykning till arkiven av bortglömda bilder gräver upp vad som var en av mina bästa teckningar då, för ca 10 år sedan: min hjältinna Kati som knäböjande står i begrepp att spänna sin båge.

Trots att den tematiskt faller in i den period som nyligen gett upphov till många bilder och publicerats här på bloggen, av min berättelses protagonister i färd med övning och vapenlek, kom den här teckningen till för ca 10 år sedan, runt 2007. Då var den en av mina fram till dess mer seriösa försök att utan en direkt förlaga (alltså utan att helt sonika rita av ett motiv) få fram intrycket av mina berättelsers favoritkaraktär, den stridbara och vackra Kati.

Återskapat utkast Kati m båge olika poser

Sammanhanget till den här teckningen var att visa på Kati som övar med pil och båge (en variant av asiatisk sammansatt båge), under sin lärare Yakane. Den skulle ingå i ett collage med Kati i olika poser med båge – se det sedermera återskapade utkastet av de olika delbilderna.

För ungefär 5 år sedan förstördes alla inläsningar av teckningen just som jag tänkte publicera den, i en av dessa återkommande datakrascher som plågat undertecknad. Allt som visade på tidiga linjer, skisser och de extra lagren i den hopfogade och behandlade teckningen gick upp i rök.

Som tur var hade den ursprungliga teckningen, utförd i frihand med hård till medelmjuk blyerts (H-6B) på skisspapper bevarats bättre än jag trodde, skyddad i sitt undanstoppade block från den förstörelse som annars drabbat mången blyertsteckning. Tack vare det kan teckningen i sitt originalutförande, före färdigställande av detaljer, åter beskådas nedan.

Frihandsteckningar har svårt att undvika vissa brister i proportionerna, speciellt med en ställning som är komplex med många olika vinklar att ta hänsyn till. Trots att jag försökte vara noggrann var det också fallet här, vilket ledde till att jag mixtrade lite med den för ett par år sedan – men sedan kom andra saker i vägen. Men den var inte glömd: häromåret beslöt jag således att kombinera en ny inläsning av den fysiska teckningen med vissa modifikationer som jag lärt mig genom åren och som något rättar till de bristerna.

Rebecca Ferratti anno 1987

Viktigast var det ifråga om ansiktsdragen: de åskådliggör en klassisk nybörjarmiss, där man ger för stark emfas för de drag som mest står ut. Katis ögon och mun ritades ursprungligen således något litet för stora vilket ger ett intryck mer snarlik en karikatyr eller cartoon än av porträttlikhet med hennes utseendes förlaga – min ofta omtalade musa, den anslående Rebecca Ferratti.

Utan att lägga till eller dra av något tillämpade jag därför försiktigt fingerverktyget och justerade, drog och jämnade i ansiktet för att föra den närmare Rebeccas. Resultatet blev lite oväntat på flera sätt – uttrycket förändrades något, blev mer bestämt och blicken fastare ut mot betraktaren. Kombinerat med bättre bevarande av gråskalan och kontrasterna kom den ursprungliga blyertsteckningens skiftningar och skuggning fram mycket bättre.

När jag i år beslöt att publicera den gjorde jag några sista justeringar av bågens längd – det var allt. Ovan framstår nu bilden sådan som den först tänkts.

Med alla sina brister måste jag säga att den där teckningen har en speciell plats i mitt hjärta. Posen är bra, den gör Katis figur och utseende i alla fall hjälplig rättvisa, och det litet sammanbitna, bestämda uttrycket passande för henne i den aktuella situationen. Många detaljer, som hennes fattning av bågsträngen med tumgrepp, blev korrekta och värda den uppmärksamhet de gavs. Och viktigast är att trots att den var en av mina första försök, den i någon liten mån fångar vad jag ser framför mig när jag tänker på Kati.

PS. När den nu en gång blivit lite ”klar” måste den förstås färgläggas… det kan aldrig bli för mycket Kati.

****************************

Fler studier av figurer för min fiktiva värld A’ratauma finns i galleriet

Galleri för A’ratauma

Nostalgia -Yakane från 1994, lite uppiffad


En bild från före decenniet av ökenvandring och oförmåga att dra ett streck, som överlevt tidens tand ganska väl – den fruktade Yakane spände bågen redan 1994.

Jag brukar återkommande knyta an till vad man gjort förr om åren, och skåda tidens flykt och utveckling, eller brist på sådan, rakt i ansiktet. Att då och då besöka sitt dåtida jag och vad han eller hon lämnade efter sig kan bli ett behagligt möte. Som en sådan räknar jag den här bilden på den ännu aktuelle Yakane, utförd 1994.

Ung var upphovsmannen, och dum, men visste uppenbarligen ändå att göra en teckning som klarar övergången över tiden rätt väl. Det bästa med den är nog positionen, det starka och dynamiska anslaget  – det finns styrka där, det inser man ju. Utförd med mjuka blyertspennor visade den här bilden också redan då på en förändring mot en mer ärrad, väderbiten idé om Yakane, och är också hyfsat realistisk, med en traditionell levantinskt överdragstunika över ringbrynja, toppat med en mantel. Den fick en mycket lätt upputsning – förmågan att rensa bilden från skräp och prickar har förbättrats, och inscanning 1994 lämnade bilden mycket blekare än originalet. Med hjälp av inställningen av vit-svart-balansen och ett lätt pudrande med brännaren kunde man skapa en lite mörkare bild som mer återspeglar intrycket på ett papper.

Sist, men inte minst, lade jag på något som absolut inte var där då – Yakanes ansiktsärr som jag designat dem under senare år. De bidrar till att göra honom mer , tja…ärrad och hotfull och fogades in i ansiktet som i övrigt mer eller mindre fick vara precis som jag ritade den då. Det ser likt ut som jag tänker mig honom än – kanske lite äldre.

Yakane i Österled tar sikte m Bågen

Bysantinsk Yakane

Vissa saker har förstås ändrats, turligt nog till det bättre. Då hade jag tydliga svårigheter att rita kläder med någon realism- vecken och skrynklorna ser inte riktigt rätt ut, löper bitvis inte riktigt som spända över en riktig kropp. De långa, svepande linjerna  och den starka vertikalen med bågarmen som tycks skjuta ut ur bilden döljer det delvis, men det där är en typisk brist som uppstår när man inte tar kläderna riktigt på allvar som fysiska ting, med egen vikt och form, och bara drar till med klädveck som lite godtyckligt landar på bilden.

Idag är man mer metodisk, och förhoppningsvis bättre – även en liten skiss som den av Yakane med en bysantinsk tunika som förevisats i inlägget Konstnärliga Källor – den Bysantinsk-Ortodoxa Världen har bättre fall. Den nyligen gjorda bilden på Zoe som kläs på lager efter lager visar kanske bäst på min metod idag, och utgör förhoppningsvis en förbättring mot 90-talets höftande.

Påklädning och klädtecknande anno 2011

Men det svåra, att hitta ett bra koncept, det är något som ingen tid kan lära ut, det har man – eller inte. Det är glädjande att se att ett uns av det fanns då, och förhoppningsvis kan överleva, om man vårdar det.

Så – ett trevligt drickande av gårdagens té var det, inspirerande snarare än nedslående. Rekommenderas för alla och envar, som vill förlika sig med tidens gång och behålla kontakten med det som var, och den de var.

%d bloggare gillar detta: