Category Archives: Nostalgia

DRÖMDANS


Ett utplock direkt från drömmens värld med den av mina berättelsefigurer som är närmast mitt hjärta: den sköna Kati, inspirerad av den enastående Rebecca Ferratti. Från en oväntad tillkomst kom den att bana väg för bättre målnings- och färgläggningsteknik.

En dag, strax före midsommarafton 2010, fann omgivningen mig ovanlig disträ, med blicken frånvarande och mumlande ohörbara saker medan jag gick till väga med dagens sysslor.

katis-dromdans-utkast-insp-rebecca-ferratti-utan-forlaga

Katis drömdans blyertskladd

Orsaken var natten före, då jag haft ovanligt livliga och tydliga drömmar, som jag ovanligt nog mindes tämligen klart när jag vaknade. Drömmar är dock undflyende saker, och medan minnet grumlades med timmarnas gång, bestämde jag mig den kvällen för att försöka fånga den skarpaste bilden från nattens visioner. Med en vanlig blyertspenna, blundande halva tiden, fäste jag snabbt vad som återstod av min flyktiga syn på papper.

Den kladd som sålunda materialiserades föreställde Kati, en figur i mina berättelser, dansande i en avancerad pose och blickande ut på betraktaren.

Rebecca Ferratti game card 1989

Kati har förekommit i flera inlägg här på bloggen – hon är aldrig långt borta från mina tankar. Hon var en figur från mina rollspels-tider i början av 90talet, och växte så småningom till att bli mina berättelsers viktigaste karaktär. Från sin tillkomst har  förebilden för hennes utseende varit den atletiska modellen/ aktrisen Rebecca Ferratti, vars formsköna gestalt och intagande drag gör henne till den i mina ögon kanske vackraste kvinnan av alla. Och således kan man se, att det var Kati i Rebeccas skepnad som fastnat för mina drömmars näthinnor.

Katis drömdans, behandlad

Katis drömdans, mjuk blyerts

Det är inte ofta jag försökt avbilda något från en dröm – speciellt inte så pass nära inpå, och utan några visuella förlagor eller andra hjälpmedel. Den där kladden var dock inspirerande, och hjälpte mig att överkomma en svår och märklig fobi, nämligen min skräck för att avbilda och teckna sådant som jag verkligen tycker om. Kati befinner sig i topp på den kurvan – men nu fick man tack vare det undermedvetnas nycker lite draghjälp.

katis-dromdans-nakenstudie-insp-rebecca-ferratti-utan-forlaga-skuggad-smetad-teckning

Katis Drömdans behandlad

Sålunda bestämde jag mig för att utveckla min drömkladd till en riktig teckning. Skissen överfördes till ett annat papper där konturerna och de tydligaste linjerna lades med mjukare (2-4B) blyerts. Skuggningen och muskulaturen i gestalten gavs mjukare övergång men också mer kontrast med 8B grafit.

Den teckningen scannades in, och fick ytterligare behandling med GIMPS bildbehandlingsverktyg.

katis-dromdans-nakenstudie-insp-rebecca-ferratti-utan-forlaga-ljussatt-skenforsedd-teckning

Katis Drömdans skugg- & ljusförstärkt

Med smetnings- och kloningsverktyget i GIMP mjukades rastren och koldammet från handteckningen upp och slätades ut. Skuggorna förbättrades och modifierades i några fall. Katis/Rebeccas ansikte, en underbar samling kontraster, med starka, intensiva drag som måste balanseras noga för att inte framstå som oproportionerliga, blev föremål för mest efterarbete.

Allt eftersom lade jag dock märke till att resultatet riskerade att bli för jämnt och utslätat. Det här blev en av de första bilderna där jag började arbeta med skuggning- och ljusbehandling i flera lager. Med graderingsverktyget och överlagringsinställning förstärktes tonerna och djupet i svärtan, och ljusstarka högdagrar och konturer med reflekterat sken lades på bilden.

Såsom teckningen utvecklat sig var jag i och för sig nöjd – men tanken på att ta steget fullt ut och färglägga den låg och pyrde. Efter en tid i den virtuella byrålådan tog jag fram den igen i fjol (2015). Den här bilden var inte den enda, men i sammanhanget drivande för att jag prövade mig fram med att lägga många överliggande lager färg i halvtransparant överlagringsstil. Sakta och med många misslyckanden och uppehåll jobbade jag mig fram med målet att måla Kati med en så varierad och livlig palett som det gick.

katis-dromdans-nakenstudie-insp-rebecca-ferratti-malning-process-2

Stegvis målningsprocess för Katis Drömdans

Ovan kan man se hur dussintalet lager, med och utan den grundläggande teckningen, artade sig, i en någorlunda kronologisk ordning.  Från att jobba med toner kom de härnäst överliggande lagren att behandla effekterna av belysning och ljus. Sist satte jag ‘bränn’ – och ‘dodge’-verktyget i arbete för att ge en nästan brinnande effekt på hennes hår och ytterligare stärka ljusspelet över Katis kropp.

Det som jag fortfarande finner så svårt med överlagringsmetoden är att man måste ta hänsyn till hur färgerna blandas – ingen av de valda tonerna är i sig den nyans man eftersträvar, utan det är tillsammans som de gör jobbet. Resultatet tenderar alltid att bli något av en överraskning – som om man närmade sig det man önskade utan att riktigt kunna greppa det fast och fullt.

katis-dromdans-nakenstudie-insp-rebecca-ferratti-contrast-curves-utan-forlaga-farglagd

Katis Drömdans – färdigmålad

Det är inte perfekt på något sätt, och fortfarande en bit från vad som är värdigt Kati – men trots det ett klart fall framåt ifråga om mängden toner och relativ framgång i att få fram nyanserna, att levandegöra Katis på en gång starka och sköna gestalt. Ansiktet, om än långt från hundraprocentigt, förmedlar ändå någorlunda hennes uttryck. Inte så dumt, från vad som började som en nedkladdad skymt i en dröm.

Det är en händelse som ser ut som tanke, att den där visionen faktiskt förekommer i mina berättelser som just… en dröm. Yakane, ofta förekommande som motiv för bilder här på bloggen, känner Kati först som någon att frukta, men med tiden börjar hon slingra sig in i hans drömmar, och en natt ser han henne just såsom jag föreställer mig.

Fler studier av denna & andra figurer för min fiktiva värld A’ratauma finns i galleriet

Galleri för A’ratauma

Mera Nostalgi – Från Nazgul till en orientalisk amir?


Ännu en betraktelse över forna tiders alster som fått sig en ansiktslyftning på senare år.

Denna gång var det anblicken av en ryslig ringvålnad som via den egna fantasin fick inspirera anblicken av en övermänsklig orientalisk krigare, en Amir i min fantasivärld A’ratauma, hem för sådana figurer som Yakane, Jack och Corinna mfl. varom skrivits om tidigare här.

Många som liksom undertecknad fängslats av Tolkiens ”Sagan om Ringen” vet att Peter Jacksons hyllade filmer inte var det första försöket att föra över filmerna på bioduken. 1977 gjorde Ralph Bakshi ett första försök att visualiserad Sagan om ringen – som tecknad film. Här skall vi inte uppehålla oss vid hans alster, annat än att konstatera att när jag och en vän såg den under videons storhetstid på 80-talet både imponerades och irriterade vi oss på i stort sett samma saker som den sentida recensionen nedan.

Poängen är ett antal år senare, på 90-talet, fick jag syn på en illustration som hörde till den där animationens bildmaterial: en av nazgulerna, ringvålnaderna i historien, målad av illustratören och serietecknaren Mike Ploog.

Mike Ploog ring-wraith for Bakshi’s ”Lord of the Rings”

Kruxet var dock att jag bara såg den – jag fick aldrig lägga händerna på själva bilden, som hörde till förpackningen av en slags actionfigur. I efterhand måste man konstatera att det var tacksamt – hade jag kunnat skulle jag troligtvis bara ha ritat av den. Som det var nu gjorde den så pass mycket intryck att jag ur minnet gjorde en skiss, som istället blev en slags parafras på bilden – tydligt inspirerad av originalet, men eftersom jag inte mindes dess detaljer, föreställande något helt… annat.

Qasr-amir skiss fr. Mike Ploog för Bakshi

Qasr-amir skiss fr. Mike Ploog för Bakshi

Mongol Warrior rustning exhibit

Mongolisk krigare

Och vad som kom ut var en skepnad som hörde hemma i min egen fantasivärlds domäner. Inspirerad av det medeltida Mamluckriket ritade jag en orientalisk krigare utstyrd i en lamellrustning sådan som den kunde burits av muslimska eller mongoliska tunga ryttarsoldater. Såsom är fallet med nästan allt som jag skapar fogade jag in den där bilden i ett vidare sammanhang, och bestämde mig för att det föreställde en amir (befälhavare) för det beryktade Qasr-gardet, mitt fantasirike Kiralatets elittrupper (från qasr, arabiska för torn, eller fort).

Som tidigare noterats i inlägget ”En kvinnlig krigare från Fantasy-orienten” gjorde jag åren runt 2000 en ansats i att ta tag i mitt gamla bildmaterial och bearbeta en del av det med sådant som jag lärt mig genom åren, speciellt målning i dator. Min Qasr-amir blev en av de teckningar som sålunda fick ett nytt liv, och de första stegen i min målning kan ses nedan.

Qasr-amir grundmålning

Qasr-amir grundmålning

Den inspirerande bildens pose framträder fortfarande, för vad som i övrigt är en ganska realistisk återgivning av hur en välrustad mamluck på 1200-talets sista år kunde ha tett sig. Men man kan också ana en rest av mystisk övernaturlig prägel från ögonen – det passade i sammanhanget eftersom de farligaste av krigarna i Kiralatet inte riktigt är så där helt… mänskliga längre.

Som tidigare konstaterats blev dock litet av det där riktigt färdigt – tiden räckte inte till, och mitt fokus har aldrig stått i paritet med mängden av infall. Efter ett inledningsvis ganska ambitiöst försök att sätta färg på min mystiske amir försvann han in i hårddiskarnas glömska, förlorad för världen…

Men se, det är inte dött, det som kan bida för evigt. Och så kom det sig, att i en av dessa mina ständiga återkomster till vad som varit, väckte jag den nyligen till liv igen, den gestikulerande amiren på sin springare, för att experimentera och lära nya färdigheter med den nya tidens redskap.

Qasr-amir färglagd, skuggad & behandlad

Qasr-amir färglagd, skuggad & behandlad

Det var framför allt ifråga om skuggning och ljussättning som jag ville använda min orientaliske hårding . Senare års arbete med diverse bilder har resulterat i högre krav för hur man praktiskt ska åstadkomma sådant som återkastat ljus, högdagrar och blänk. Med GIMP experimenterade jag med varianter för djupare skuggsättning och försökte göra mig vinn om hur ljuset skulle ge upphov till blanka partier.

Till slut hade jag meckat och trixat mig fram till något som inte såg alltför anskrämligt ut. Det var inte meningen att göra bilden realistisk ifråga om uttryck – det är och förblir tydligt en teckning, med tydliga serietidningsmässiga drag. De historiska detaljerna, speciellt rustningen, är dock autentiska och gör rättvisa åt hur min syn på hur en medeltida orientalisk fantasykrigare kunde te sig. Han ser farlig och tung ut, amiren, och man tjafsar nog inte om att rida an dit han pekar, om man har vett.

Det är lustigt – det finns många bilder som jag känner mycket starkare för, men nu blev det den gamla nazgulparafrasen som står där med en försvisso inte så avancerad men ändå någorlunda färdig status.

Lite Nostalgia – En kvinnlig krigare från Fantasy-orienten…


En 20 år gammal teckning dammas av och får färg, till sist. En illustration av en ”kämpande syster”, den ursprungliga sköna krigaren för mitt fantasyrike i mellanöstern och modern till Yakane, Den Store Blodspillaren: sultanan Soleya.

I ett av dessa anfall av nostalgi som är något av ett adelsmärke för mig, plockades en blyertsteckning från tidigt 90-tal fram (jag tror det var 1993), föreställande en ryttarinna i full rustning och beväpning. ”Beväpnad Hurra¹” var ett av mina första mer fullskaliga försök att avbilda något som alltid varit närvarande i min fantasi: idén om den kvinnliga stridaren, här satt i en vagt mellanösterninspirerad miljö med tillhörande parafernalia. Den markerar också ett tidigt försök att avbilda en ryttare, uppsutten på en riktig häst.

Rustad Hurra -Kiralatet skiss kvinnlig krigare Fantasy Mamluk

Jag gillar den där teckningen. Hon ser cool och strong ut, min krigare, klädnader och rustning är tämligen funktionella och realistiska (det är iaf ingen ringbrynjebikini) och helheten något så när anatomisk korrekt…

Bilden innehåller förstås en ändå hel del historiska fel och konstigheter, alldeles bortsett från dess konstnärsmässiga brister. När den där teckningen gjordes hade de mer djuplodande studierna av det medeltida mellanösterns samhälle inte kommit igång på allvar än, och det syns. Den uppmärksamme lägger t.ex. märke till ett antal dödskallar utspridda som detaljer på kläder och rustningsdelar. Jag var mycket för  dödskallesymbolen på den tiden, det var lite badass liksom.

Ack den ungdomen… jag har fortfarande en fäbless för denna närmast universella dödsymbol, men det tyglas numera av kunskapen av att i de flesta kulturer ansågs dödskallen bringa olycka eller melankoli och därför omgavs av tabun.

Dödskallar Death Heads ca 1992

Studier av Dödskallevarianter ca 1992

Färgtest av Beväpnad Hurra ca 2000

Färgtest av Beväpnad Hurra ca 2000

Nåväl.

Efter några improduktiva år gjorde jag en första ansats till att återvända till ritande och skapande runt år 2000. Under mellantiden hade jag lärt känna bildbehandling i dator, och det var nu som många av mina teckningar scannades in, bland dem den orientaliska kvinnokrigaren. Under mellantiden hade jag kommit att betrakta den som en avbildning av den mytiska drottning Soleya, den här förut omtalade Yakanes mor, som i praktiken styrde Kiralatet, det orientaliska sultanatet i min fantasyvärld, fram till sin död. En av tillämpningarna för digital bildbehandling var att fuska i bildredigering, och de år av studier som tillkommit sedan teckningen gjordes föranledde vissa korrigeringar av detaljer som just dödskallarna, liksom annat som krigarens vapenbälte och hjälm.

Tyvärr var de första åren av stapplande användning av program som Photoshop också ytterst oskickliga sådana, bemängda med tekniska problem som gjorde att varje bild slukade enormt lång tid (se t.ex. inlägg om den första kompletta datormålade tavlan, Yakane som Kaela Mensha Khaine, ”Den blodhandade Guden”). Tidsbrist gjorde att de flesta blev kvar på ett slags ”kandidatstadium” för färdigställande efter att ha fått en första digital behandling. Kvinnokrigaren var en av dem: efter att ha bestämt den framtida färgskalan försvann den in i arkiven i sällskap med många andra, ofärdig, oförlöst…

Tills Nu. Under sista året har fler och fler av de gamla alstren plockats fram som ett slags referenser och träning i att ytterligare tillämpa olika former av yteffekter och skuggningar. Så ock med min stridande dam.

Rustad Hurra -Kiralatet Färgstest Fantasy Mamluk kvinnlig krigare

Soleya på sin springare skuggad & bearbetad

De grundläggande färgerna behölls därför, liksom de med nutida ögon grova redigeringarna, och inget gjordes för att ytterligare ändra på ursprungsbildens natur: en blyertsteckning av ganska enkelt snitt, med en sådans begränsningar i form av dammiga och ojämna linjer som löper kors och tvärs inom grova konturer. Jag avstod också från att ytterligare ändra på kvarvarande historiska tveksamheter – som att kogret för pilarna är fel, med en utbuktande form som skulle passa bättre för ett bågkoger, inte en för pilar vilka istället oftast var flaskformade eller raka.

Så baxades den alltså i något slags mål efter drygt 20 år, den stridbara damen på sin häst. Genant när man tänker på det egentligen. Men ändå, lite hurra på det. Det finns en tillfredställelse i att till slut få förverkliga en mental bild, och det är trots allt en som betyder något för mig och återkommer i allt jag sedermera gjort: bilden av den stridbara och respektingivande kvinnliga krigaren på sin springare.


¹ Av arabiska hurra = ”fri”. En Hurra är min benämning på en fri kvinna av mitt fantasy-sultanats krigarfolk. Olikt en halayik, motsvarigheten till verklighetens odalisker eller haremslavinnor (varom skrivits i flera inlägg, se etiketten ”odalisk”) omfattas en hurra inte av den vanliga, civila lagstiftningens sharia-lagar (på juridiska skulle vi säga att hon är ett självständigt rättssubjekt). Utmärkande för dem är ett frimodigt uppträdande, mest markant i att de liksom sina bröder rider, bär praktiska och icke hindrande kläder, och ibland till och med tränas i vapnens bruk.

 

Lite Julfilmsnostalgia bland tomtar och troll…


Vad mer kan man begära av en Julfilm…än galna mordiska småvättar, söta små pälstroll (nåja), flygande rullstolar, tomtar i motorn, massakrer i biografer, slem och en småstad som sprängs i bitar?

Tja, det räcker i alla fall för att även en julskeptiker som undertecknad tar pepparkakorna och glöggen och bänkar sig för en nostalgitripp till 1984…

GREMLINS

Den ultimata julfilmen! Det startar lyckligt, den virrige men sympatiske uppfinnarpappan får en söt men lite mysko… tja vad är det för något? att ta hem till sin son så här precis innan julafton. Bara att det är ingen lycklig julfilm det här…

För trots sin gulliga fluffighet minns vi i alla fall, även om ingen i filmen gör det, vad den mystiske orientalen har sagt om den lille Mogwai – den får inte utsättas för starkt ljus, absolut inte för vatten och under inga omständigheter matas efter midnatt…

Men självklart är detta det första som händer, och snart har de söta små pälstrollen förvandlats till gröna små vätteliknande monster, och sedan förbytts julfriden i småsstaden till ett trolligt inferno….

http://www.youtube.com/watch?v=h24CFZqSEAA

När Gremlins kom var den en rätt skojfrisk drift med gulligheten och det vanliga julfirandet. Det var inte helt vanligt att blanda ganska våldsam och lite skräckis-aktig handling med en masspublikfilm om Julen på den tiden, och det kändes lite fräsch av den orsaken – tillsammans förstås med de för den tiden mycket välgjorda dockorna och effekterna. På samma sätt som senare ”Jurassic park – The Lost World”, med en tyrannosaurus som härjar i förorten eller katastroffilmer där ikoniska byggnader eller städer förintas, finns det ett ikonoklastiskt drag i den Steven Spielberg-producerade filmen.

Här är det julen, den söta hemtrevliga småstaden, julsånger och folks föregivet goda vilja som får sig en välbehövlig känga, och det i skepnad av små troll som agerar som en slags gröna små bushuliganer och vänder allt upp och ner. Det er upphov till flera minnesvärda scener, som när trollen sjunger julvisor för trakten rika kärring innan de skjuter iväg henne med hennes egen rullstol, eller när hemmafrumammans kök förvandlas till ett slagfält – med bruk av alla teknikens under tar dock hemmafrun hämnd på de som besudlar hennes kök!

Det här är dock ingen rebellisk eller verkligt hädisk film – mer av ett studentikost hyss, en som löper parallellt med ett pushande av konsumtion på overdrive – figurerna i filmen är från början gjorda att passa som leksaksmerchandise, och även i själva filmen finns det en slags överdrivet vältrande i den amerikanska konsumtionskulturen, med prylar överallt i själva handlingen, och en jakt i en leksaksaffär som är som en fantasi om alla våldsamma saker man skulle vilja göra där om man fick härja fritt…

Man kan om man vill, här lägga märke till en intressant tidens tecken – här kan man redan ana det som skulle komma att bli grunden för den amerikanska ekonomins kännetecken, att man inte är ett land av framstående tillverkning längre – det gnälls i filmen påtagligt på utländska bilar och produkter. På den tiden var det Japan som hade blivit ett hot, som överträffade USA som tillverkningsland – nu är det som bekant Kina som spökar.

Gremlinsarna är själva en form av orientaler för övrigt – fast när de blir ”onda” så får de mer drag av en slags anarkistiska huliganer än något annat. Deras ledare har en punkig mohikanfrisyr – vad annars? Omkvädet blir ändå på något sätt att Gremlinsarna representerar det främmande, den stora världen som ringlat sig in i den lilla ombonade småstaden och där orsakar kaos. Och just Julen, denna påklistrat gulliga tid, lyfter fram förödelsen extra mycket – och ger också tillfälle till lite roliga driftscener när allt ställs på ända.

Jag diggade ”Gremlins” när den kom, och den håller faktiskt än – nu mer som lätt daterad klassiker, men ändå, klart roligare än det mesta man kan se på julafton och som man också sett 147 gånger förr.

Som Julfilm - Bra

Se mot om filmen i http://www.imdb.com/title/tt0087363/

***************************************

Andra sevärda julfilmer:

”Bad Santa”, med Billy Bob Thornton som lysande nersupen sociopat-tomte

och ”Love, Actually”, den kanske ultimata romantiska komedin med mest av allt, mot en Julfond

Jag mötte Lassie…eh eller Darth Vader?


Jaja, halloween är ett kommersiellt jippo och handlarna och godisförsäljarna gnuggar händerna medan den jänkiska smörjan översvämmar kulturen och blablablaaaa.

Men kom igen. När man på nattens väg ut mot arbetet stöter på självaste Darth Vader, då är mycket förlåtet. De tämligen beskänkta damerna som flankerar den mörke Sith-lorden och högljutt prisade hans stora öh… hjälm, verkade i alla fall förtjusta, liksom alla vi andra som satt i t-banan, inte minst jag som fick förklara det hela för en tämligen förvånad pakistansk arbetskamrat…

Så här ser det ALLTID ut på tunnelbanan… eller kanske inte… (Foto förstås med benäget tillstånd från hjälmbäraren)

Halloween är förstås en trevlig ursäkt att klä ut sig och klämma några starka eller glas rött, vilket är välkommet av fler än svenska handelskammaren. Själva festen har inget med vår kultur att göra och är mest ett jippo, men en förlåtelses skimmer har det faktiskt, och det är att den trots allt är lite… tja kreativ. Den premierar påhittighet.

En sak slog mig dock, att endast en mycket stor man kan bära upp den där kostymen – på en normalstor person gör den stora hjälmen att det ser mer roligt än skräckinjagande ut, mer Dark Helmet än Darth Vader liksom… för att göra ännu en liten nostalgitripp till 80-talet och ”Spaceballs”. Varför ser man inte ”Dark Helmet”- kostymer till Halloween?

I see your Schwartz is as Big as Mine!

Själv kan jag aldrig tänka på halloween utan att dra mig till minnes en god vän som jag fick sopa upp från mattan efteråt, på den tid när vi var unga och dumma. Han hade passande nog klätt ut sig till Döden och sprang under en ovanligt blöt natt runt och antastade damer mer och mer frenetiskt med sin plastlie muttrandes ”jag är dööööden, och jag har länge vandrat vid din sida…”. Det var tider det.

En liten nostalgiatripp till 80-talets kassa succéer


Med anledning av ”Top Guns” 25-årsjubileum och en artikel därom i Washington Post (http://www.washingtonpost.com/opinions/25-years-later-remembering-how-top-gun-changed-americas-feelings-about-war/2011/08/15/gIQAU6qJgJ_story.html) kom jag att fundera på den ström av våldsamma och flaggdraperade filmer som fyllde biosalongerna och sålde VHS-kasetter under andra hälften av 80-talet.

”Top Gun” katapulterade Tom Cruise till superstjärnestatus, där denne märklige scientologanstrukne karl lyckats hålla sig kvar sedan dess. Men vem skulle inte velat få sitt genombrott i just en sådan film? ”Top Gun” var en kommersiell dröm, en expose av snyggt filmade flygstrider ovanpå en papperstunn plot och närmast parodisk ”pojke-till-man”-historia med rivalitet, romans och motorcyklar som krydda. Såsom en klassisk high-koncept-film var dess huvudidé nerkokad till ett absolut trådenklaste minimum, och filmens huvudingredienser alltigenom välbekanta. Resultatet var en enda lång rockvideo med postersnygga snubbar i flygaruniformer, en gråtmild kris/twist mitt i filmen, fånrockig men ändå väl utvald musik, ett sanslös bejakande av en slags Yeeaaah-gåpåaranda, dumma ryssar att slåss mot /skjuta ner… men viktigast av allt – spektakulära flygstrids och hangarfartygscener som inte kunde toppas före den dataanimerade grafikens genombrott. Sistnämnda var avgörande för hela filmen och förutsatte en oförliknelig tillgång till hårdvara, piloter och miljöer (inklusive flygfotografi) – allt bjudet på av den amerikanska militären.  

Detta var dock inte gratis. Även om kostnaden för själva tillgången till personal, prylar och miljöer kom för den närmast symboliska summan 1,6 milj. USD var det verkliga priset att militären fick långtgående inflytande på filmens utformning och handling. De såg chansen att göra en fullängds, hollywoodproducerad reklamfilm för sin verksamhet och lade sig därför i alla möjliga detaljer och såg handgripligt till att ändra på manus, som artikeln i ”Washington Post” förtäljer. Det blev en lysande affär för fler än producenterna – åren efter såg flygutbildningarna en mångdubbling av sökande och i förlängningen fick hela den militära apparaten en goodwill och ärans skimmer över sig som höll i sig i decennier.

Mer allmänt står ”Top Gun” fram som ett praktexempel för den anda av militarism och klämkäck nationalism som spred sig i Hollywood , och ledde till en serie överdrivet propagandistiska Hollywoodfilmer. Det var delvis som en anpassning till Reagan-erans ideal, dels som ett resultat av ”Blockbuster-film”-fenomenet – satsningen på rent kommersiella filmer utan några andra pretentioner än stora kassaintäkter, finansierade av studios som sedan 70-talet släppt alla konstnärliga ambitioner och vädrade i luften att det gick att göra pengar av den rådande tidsandan. Den här utvecklingen hade redan förebådats av filmer som John Milius ”Red Dawn” (1984) om en sovjetisk invasion av USA (även den med tvålfagra hjältar, här en ung Patrick Swayze).

Ett belysande  exempel på en som kastade alla hämningar överbord under decenniet och blev posterpojke för en militant amerikanism var Sylvester Stallone. Hans första filmer, som ”Rocky” och ”First Blood” innehåller en hel del social kritik trots båda filmernas tryckande på den ensamme starke mannens primat, och betraktaren får skåda in i amerikanska underklassens trista tillvaro, behandlingen av vietnamveteraner osv.

Men under senare 80-tal kom ”Rambo”, uppföljaren till ”First Blood” att porträttera en superpatriotisk ryss- och vietnamesätande enmansarmé, medan Rocky Balboa i ”Rocky IV” fick representera amerikansk förträfflighet mot en dopad sovietisk robot i Dolph Lundgrens skepnad.

Han var förstås inte ensam. Arnold i filmer som ”Commando”, Chuck Norris i ett otal B-filmer, ja till och med Ninja-filmerna, kände sig föranledda att drapera sig i stjärnbaneret under den här eran. Det var ett allmänt fenomen, som inte helt har bedarrat.

”Top Gun” stod dock i en klass för sig med hänseende på skalan, och framhävandet av just den massiva, reguljära militära apparatens förtjänster. Som synes har den amerikanska faiblessen för den ensamme hjälten trots allt, tillsammans med rena budgetskäl, gjort att även de mest patriotiska och fiendetuggande filmerna framställs i mindre skala, med en ensam eller mindre grupp av hjältar som slagits mot de slemma kommunisthorderna eller en sovjetisk ”bad guy”. Tillsammans med aversionen mot the Federal Government som går somen röd tråd i amerikansk högerdiskurs, gör det att hjältarna inte sällan agerar mot ”den stora apparatens” anvisningar.  Även direkta efterhärmare till ”Top Gun”, som de mer B-filmsbetonade ”Iron Eagle”-filmerna är exempel på detta.

Det skall erkännas att jag tillhör gruppen som aldrig fattade prylen med de där filmerna. Dels var flaggviftandet för uppenbart redan för en 12-åring, dels var våldet och porträtteringen av vad strid och kamp är så…orealistisk, och konflikten så totalt icke-intressant. En hjälte som helt osofistikerat bankar skiten ur ryssar (eller kommunistiska araber eller bananrepublikskurkar – men alltid med en röd stjärna på kragen). Jahapp.

”Top Gun” var både symptomatisk och också pådrivande för en utveckling inom filmen  som ett exempel på vad som var möjligt att göra bara man kröp tillräckligt för militären och romantiserade krig och konflikter. Genom att den påverkade den amerikanska militärens rekryteringsbas och hur de presenterades på vita duken kom filmen också att ha effekter utöver filmens värld. Inom sistnämnda är den dock också betydande för hur långt man var beredd att anpassa sig till rådande tidsanda och gifta samman kommersialism och rå, ohöljd militarism.

Framställningar av våld, krig och spänning generellt kan vara estetiskt tilltalande, och också tankeväckande  – det finns riktigt bra krigsfilmer och juste actionfilmer (Apocalypse Now och Matrix kan vara två ex). De flesta av de här upptagna filmerna är dock inte speciellt bra – inte ens våldet är särskilt välgjort, och de är inte mer än marginellt spännande, i alla fall inte för en vuxen person, och de flirtar med en tämligen människofientlig och brutal världssyn. ”Top Gun” står ut som den kanske, om inte bästa så i alla fall mest påkostade och välgjorda, och spektakulära av 80-talets actionfilmer, till stor del på grund av just den hjälp som man fick av militären, men också på grund av dess lite pojkaktiga charm och anda. Det är en ganska glad och sprudlande film, inte speciellt förråande även om dess budskap om att man kan leka begränsat krig och skjuta ner sovjetiska stridsflyg lite hursomhelst är ganska otrevligt om man betänker risken för kärnvapenkrig på den tiden. Hela filmen påminner därvid om huvudpersonen – en charmig och stilig slyngel, men småkorkad, impulsiv, ytlig och fullständigt ansvarslös.

En liten slututvikning:

Ovanstånde oheliga giftermål står sig förstås också idag, trots att tiderna förändrats dramatiskt med sovjetimperiets sammanbrott. Kalla krigets slut aktualiserade behovet av en ny fiende, och ett tag såg det ut som om man kunde ersätta den röda med den gröna faran. Men trots 11/9 2001 har det varit svårt att filmiskt få till massiva klämkäckheter med hangarfartyg att gå ihop med kampen mot islamistiska fiender. Det är, både i film och verklighet, svårt att motivera kostnaden för en kärnvapenbestyckad carrier group eller en mekaniserad infanteridivision med några skäggiga typer i bergsgrottor. Både hollywood och militären behöver en stor, massiv fiende som fond till sina trumvirvlande rullar och uppvisning av militär parafernalia.

Men var är den onde fienden? Om man inte kan hitta en på jorden får man hitta en i – rymden. Man kan tydligt se en utveckling att motståndaren i massiva krigsfilmer utgörs av aliens från yttre rymden – en utveckling som påbörjades redan i mindre skala med ”Predator” som kombinerade arméfilm, antikommunism och slagsmål mot en cool alien. Förutom möjligheter till flaggviftande och vapenonani möjliggör rymdvarelser (eller liknande figurer som t.ex.den radioaktiva jätteödlan ”Godzilla”) också tillsammans med den nya digitala tekniken förstörelse och storskaliga strider som trotsar allt som man skulle kunna se i verkligheten. Det här konceptet togs hela vägen av ”Independence Day” och kan beses i senare filmer som ”Transformers”-filmerna, ”AVP Requiem” och den uppenbara rekryteringsfilmen ”Battle: Los Angeles” från i år, bara för att nämna några få.

—————————————

bloggen onemanclique noterar också effekten av film på kultur och tar även upp Rocky (vars huvudrollsinnehavare Sylvester Stallone nu förärats en plats i boxningens Hall of Fame i USA för sina insatser för sporten)
http://onemanclique.com/post/3994851821/the-top-gun-effect

http://www.tcm.com/this-month/article/21800%7C0/Top-Gun.html tar upp den intressanta, men kanske inte oväntade parallellen att en film som lyfter fram en maskulinitet av det renskrubbade slag som ”Top Gun” gjorde ohjälpligen också kom att få homoerotiska undertoner – något som redan Quentin Tarantino noterade med sin monolog om ”Top Gun” som den ultimata subversiva Gay-filmen

http://yellowmagpie.com/top-gun-film-review-can-the-fascination-be-explained/ förklarar ”Top Guns” framgång med framför allt den sympatiske och vinnande hjälten i Tom Cruises gestalt och pojkrumsfantasi-elementet i hela sagan

man kan studera recensioner, vissa samtida, av ”Top Gun” i ”Rotten Tomatoeshttp://www.rottentomatoes.com/m/top_gun/

Nostalgia -Yakane från 1994, lite uppiffad


En bild från före decenniet av ökenvandring och oförmåga att dra ett streck, som överlevt tidens tand ganska väl – den fruktade Yakane spände bågen redan 1994.

Jag brukar återkommande knyta an till vad man gjort förr om åren, och skåda tidens flykt och utveckling, eller brist på sådan, rakt i ansiktet. Att då och då besöka sitt dåtida jag och vad han eller hon lämnade efter sig kan bli ett behagligt möte. Som en sådan räknar jag den här bilden på den ännu aktuelle Yakane, utförd 1994.

Ung var upphovsmannen, och dum, men visste uppenbarligen ändå att göra en teckning som klarar övergången över tiden rätt väl. Det bästa med den är nog positionen, det starka och dynamiska anslaget  – det finns styrka där, det inser man ju. Utförd med mjuka blyertspennor visade den här bilden också redan då på en förändring mot en mer ärrad, väderbiten idé om Yakane, och är också hyfsat realistisk, med en traditionell levantinskt överdragstunika över ringbrynja, toppat med en mantel. Den fick en mycket lätt upputsning – förmågan att rensa bilden från skräp och prickar har förbättrats, och inscanning 1994 lämnade bilden mycket blekare än originalet. Med hjälp av inställningen av vit-svart-balansen och ett lätt pudrande med brännaren kunde man skapa en lite mörkare bild som mer återspeglar intrycket på ett papper.

Sist, men inte minst, lade jag på något som absolut inte var där då – Yakanes ansiktsärr som jag designat dem under senare år. De bidrar till att göra honom mer , tja…ärrad och hotfull och fogades in i ansiktet som i övrigt mer eller mindre fick vara precis som jag ritade den då. Det ser likt ut som jag tänker mig honom än – kanske lite äldre.

Yakane i Österled tar sikte m Bågen

Bysantinsk Yakane

Vissa saker har förstås ändrats, turligt nog till det bättre. Då hade jag tydliga svårigheter att rita kläder med någon realism- vecken och skrynklorna ser inte riktigt rätt ut, löper bitvis inte riktigt som spända över en riktig kropp. De långa, svepande linjerna  och den starka vertikalen med bågarmen som tycks skjuta ut ur bilden döljer det delvis, men det där är en typisk brist som uppstår när man inte tar kläderna riktigt på allvar som fysiska ting, med egen vikt och form, och bara drar till med klädveck som lite godtyckligt landar på bilden.

Idag är man mer metodisk, och förhoppningsvis bättre – även en liten skiss som den av Yakane med en bysantinsk tunika som förevisats i inlägget Konstnärliga Källor – den Bysantinsk-Ortodoxa Världen har bättre fall. Den nyligen gjorda bilden på Zoe som kläs på lager efter lager visar kanske bäst på min metod idag, och utgör förhoppningsvis en förbättring mot 90-talets höftande.

Påklädning och klädtecknande anno 2011

Men det svåra, att hitta ett bra koncept, det är något som ingen tid kan lära ut, det har man – eller inte. Det är glädjande att se att ett uns av det fanns då, och förhoppningsvis kan överleva, om man vårdar det.

Så – ett trevligt drickande av gårdagens té var det, inspirerande snarare än nedslående. Rekommenderas för alla och envar, som vill förlika sig med tidens gång och behålla kontakten med det som var, och den de var.

Vila i Frid, Elizabeth Taylor

Återkomster – långa Boots del 1

Återkomster – Långa Boots, del 3


Neurotiska och flirtiga New-Yorkkvinnor, banbrytande artister, strippor, en iskall industri och en ful ankunge – alla spelar de roller i del 3 i serien om höga stövlar, som tar stövelns utveckling från 90-talet in i vår egen tid.

Föregående delar i denna serie finns här (del 1)  och här (del 2).

Den höga stöveln som den djärva kvinnans signum

Det man kan ta med sig från en film som ”Pretty Woman”, bortsett från dess absurda och förljugna story, är att en prakttjej eller självständig kvinna kan bära klassiska attribut för en ”dålig kvinna”, såsom höga stövlar, utan att vara en dålig person, och få prinsen och hela kungariket på det fåniga slutet. Det kan låta idiotiskt, men det här var på 90-talet fortfarande lite vågat, och kunde bara ske på vissa bestämda arenor, som popkulturens eller filmens värld, och under vissa ironiska eller speciella förutsättningar. De förutsättningarna kunde dock tänjas på, och utvidgas mer och mer.

Cynthia Nixon har höga boots...

Ett tydligt exempel på detta är TV-serien ”Sex and the City”, som ju ansågs vara mycket ”vågad” i USA när den fick premiär 1998. De fyra karaktärerna bär under loppet av seriens 8-åriga historia alla upptänkliga accessoarer av mer eller mindre smakfullt slag. Som skyltfönster för mode och trender kom serien att bli ett betydande fenomen, speciellt när den befäste sin ställning på 2000-talet. En omsvängning skedde i serien, där de från början intressanta och självständiga karaktärerna blev mer och mer platta och konventionella, men deras garderober och skohyllor mer och mer fantasifulla.

...liksom Sarah Jessica Parker

En av de accessoarer som vägde tyngst var vilka skor hjältinnorna (eller, nåja) bar. Och bland de många knasiga och extremt opraktiska skodon som de plågade sina fötter med fanns också höga stövlar, av finaste märke förstås. Sensmoralen är: visst, stöveln är fortfarande ett extravagant plagg med sexuella konnotationer, men en ”frigjord” kvinna kan bära dem, utan att vara fnask, speciellt om de är dyra och har rätt logga på sig. Detta var ingen slump, utan många faktorer verkade i samma riktning.

Bakom kulisserna satt modeskapare och modehus som Versace, Chanel och Thierry Mugler redan på 90-talet och insåg att fotmode inte skilde sig från modet i övrigt i sin ständiga flåsande jakt på sensationer och tendens att återanvända symboliska eller subkulturella attribut. Stöveln dök allt oftare upp i olika sammanhang i TV och film, alltid med en märklig nimbus av, tja ”stygghet” i sig. Men det var en snygg stygghet. Se t.ex Gisele Bündchens lesbiska skurk i den amerikanska versionen av filmen ”Taxi” – där kan man snacka om att slå många fetischflugor i en smäll – mode, brudar med eldvapen, biljakter, en supermodell, lite kinky sexualitet (nåja) och – höga boots.

Gisele Bündchen som stövelklädd badass i "Taxi"

Den höga stövelns genombrott, och beviset på att det skett ett slags paradigmskifte sedan 80-talet,  utmärks alltså av att aldrig skulle kunnat återkomma på bred front om den inte samtidigt behållit ett stråk av ”stygghet” med sexuell innebörd. Detta framgår ännu tydligare när vi iakttar musikvärlden, en sfär där den ”lagoma” provokationen lyfts upp till en konstform.

Madonna bär upp sina hooker boots

En sångerska som alltid haft ett gott öga till vad som är på gång och konsekvent legat på en just lagom ”vågad” och extravagant framtoning är Madonna. Hon hade använt sig av hooker boots förut, men då främst för chockverkan – då, på 90-talet, var de stövlarna forfarande ren fetisch och allmänt opassande, och syftade inte till att vara trendsättande, snarare tvärtom – de skulle kittla med sin opassande framtoning, inte lända till efterrättelse.

Madonna i scenstövlar 2004

Men nu var det 2004 och för sin ”VIP”-turné tog Madonna på sig en anmärkningsvärd hög stövel som såg ut som en slags ”best of the high boot” sammanknådad till ett. Av svart läder (förstås), med snörning, hög höjd, hög klack, och nitliknande detaljer hade den allt som varit vågat i det förgångna och skulle ha ansetts opassande obskyrt 10-15 år innan.

Men ingen förfasades, tvärtom – det var vågat, det var man ense om, men också…helläckert. Alla ville kopiera det. Madonna hade gjort det igen – hon tog upp acessoaren höga stövlar igen

Rihanna shakes her boot(y)

precis när det var moget att bli ett massfenomen, och det plagierades och fördes snart ännu längre av varje artist som ville ha en vågad och sexuellt utmanande stil, som Rihanna, Lady Gaga, med flera i samma anda. Precis som den bara magen, de synliga underkläderna, jeansen med hål och annat som lanserats som lite ”edgy” i det förgånga har den höga stöveln brutit igenom en vall och behållit ett kittlande drag samtidigt som den appellerar till en bredare skara. Det säger också mycket om samtidens blaserade syn på exhibitionism och sexuell kittling att stripporna med mikrofon i Pussycat dolls, vilka i det förgångna knappast skulle varit ett passande skyltfönster för att marknadsföra produkter, numera inte bara kan vifta på rumpan för utsålda hus iförda extrema stövlar utan tjäna mycket mer pengar på ett eget, just det, skomärke. Hooker boots for the people! liksom.

Pussycat dolls does the fetisch

Den Höga Stöveln som massfenomen & varumärkesplattform

Det kan verka paradoxalt, men faktum att lättklädda, men ändå breda artister koketterade med den höga stöveln samtidigt som stilmedvetna kvinnor bar allt högre boots av finaste märke skapade just den spänning, den dubbeltydighet som ett objekt behöver för att bli riktigt lockande.  På 60-talet hade dubbelheten bestått i att stöveln förvisso var lite kinky men samtidigt bars som ett tecken på en ny frihet. På 2000-talet blir stöveln ett tecken på att en tillräckligt stilmedveten kvinna med hjälp av starka varumärken kan höja sig över stövelns inneboende ”stygghet” – de blir i sig märken för en slags elegant exhibitionism.

Catwalken 2009, med lårhöga stövlar i alla väderstreck

Jennifer Lopez på premiär...

Den här genomgången visar också på hur viktigt det är med ”rätt” personer som anvisar riktningen när ett fenomen är moget att bli bredare. I den höga stövelns fall har vi stött på sådana som Nancy Sinatra, Jane Fonda, Madonna med flera bärare som gett ett plagg vidare betydelse och attraktionskraft. Men där finns också sådana som Patricia Field, kostymören i ”Sex and the City”, som också var också ansvarig i ”Djävulen bär Prada”, och vars förståelse av den moderna kvinnans konsumtionsmönster går igen i vad hon använder för accessoarer.

Maria Sharapova på lansering...

Det som Patricia Field och andra med henne intuitivt insåg var att den höga stövelns moderna konnotationer av lagom djärvhet, en önskan om att visa upp sig, och känsla för dyrköpt stil passar perfekt för nutiden.

och Halle Berry på nattklubb…

Det passade också perfekt för de starka kommersiella mekanismer som arm i arm med trendsättarna blev intresserade av att damma av den gamla hooker booten. Genom att lyfta in de höga stövlarna i the mainstream kunde man skapa ännu en massmarknad av ännu en accessoar för olika prisklasser och ambitionsnivåer.

Genomslaget för the brand image, varumärkenas konceptuella budskap med dess mix av förväntingar och identitet i konsumtionssamhället, gör sedan stövlarna till ännu en bärare av ett varumärke som konsumenten kan haka upp sin identitet på.

…och lilla Hayden med latte i NY.

Den moderna kändiskulturen där celebriteter kan ägna sig åt litet av varje, eller ibland ingenting alls, men ändå synas överallt, gjorde uppdraget lättare än det skulle varit i det förgångna: så snart kändisar av olika halt började bära stövlarna på premiärer, lanseringar, på krogen och på sina kaffe-latte-rundor hamnade bootsen i blickfånget.

Hjälpta av de profesionella kännarna och en mediekultur som gärna lånade sig för att skapa ännu en möjlighet till annonsintäkter kunde industrin således ta tag i de förbjudna S&M-bootsen och göra dem till rumsrena, moderiktiga stövlar för moderna kvinnor.

Anne Hathaway i ”Djävulen bär Prada”

Det här blir prinsamt klart när man ser en film som ”Djävulen bär Prada” bara två år efter att ”Sex and the City” lades ner (2006). Här bar hjältinnan Anne Hathaway just höga stövlar av dyrt märke som delar av en chic och moderiktig persona som hon vill bygga upp i motsats till det återhållna och oglamourösa jag hon har i filmens början. Filmens moralkaka, att man inte skall sälja sin själ för det ytliga och blablablaaa överskuggas totalt av det faktum att hon trots allt behåller sin nya stil och flärd på slutet. Till vilken de höga bootsen numera hör, till skillnad från på ”Pretty Womans” tid.

Utvecklingen sedan 80-talet kan sammanfattas som att Julia Roberts tog av sig bootsen för att bli en sagoprinsessa, medan Anne Hathaway tar sig dem för att göra detsamma. Det sistnämnda är mycket bättre för kommersen, vars dörrar kan öppnas för att släppa in de hungriga köparna i jakt på en snygg sko för att bättra på sina skamfilade jag.

Rent hantverksmässigt har de kvinnliga höga stövlarna vid det här laget förlorat varje drag av praktisk funktion. De är regelmässigt försedda med höga, smala klackar, och deras ”tuffa” utseende döljer massproducerade och omtåliga material, konstfärdigt bearbetade i vissa fall men utan något gemensamt med forna tiders väderbitna benläder.

Fashion Week, NY 2011. Snygga stövlar men… tjejer, ta på er 10 kilo, för tusan!

Den höga stöveln har alltså gjort en dubbel återkomst. Från att ha varit ett manligt praktiskt och krigiskt plagg blev den på 60-talet en befrielsesymbol för kvinnor, och efter 80-talets backlash är den nu på 2000-talet åter tillbaka som en prydnad för var kvinnas..ben. För dem av oss som gillar höga stövlar på grund av deras historia, profil, framhävande av benen, knarret av läder och allmänna tvetydighet är det bara att tacka och ta emot, så länge det nu varar. Min enda tunga invändning mot dagens höga stövel skulle vara att den i nutidens anda så ofta förses med stilettartade klackar som misshandlar kvinnornas stackars fötter på ett helt onödigt sätt.

Denna vindlande resa i den höga stövelns historia motiverades ursprungligen av mina egna studier av höga boots för avbildningar i en medeltida miljö. Man kan se det som en stor utvikning, men i sista delen skall som en slags epilog mina egna försök på stöveldesignens område läggas fram.

← Föregående inlägg ”Återkomster – Långa Boots, del 2

Nästa: ”Långa Boots, del 4 – Egen stöveldesign ”→

Read the rest of this entry

Återkomster – Långa boots del 2

Nostalgia – Mutanter & talande djur i postapokalypsen


Ingen nörd med självaktning kan ha missat att spela rollspel på 80-talet. Rollspel växelverkar mycket väl med ritande och målande, eftersom det finns ett outsinligt behov av att framställa bilder för fantasins hjälp å ena sidan, och ett överflöd av märkliga, stolliga och fantastiska motiv till krafsandet i ritblocken å den andra. Under 10 års spelande ritade jag egna och andras märkliga skapelser och karaktärer, och några av de knasigaste dök nyligen upp i mina arkiv när jag letade inspiration till nya teckningar…

Rollspel kom av alla de slag, från de fantasybaserade med Drakar och Demoner alternativt Dungeons & Dragons i spetsen, till andra genrer, som Science Fiction, cyperpunk, skräck, med mera. Ett av de knasigaste spelen var dock definitivt Mutant, utgivet av Svenska äventyrsspel. Dess värld utgick ifrån ett ”efter apokalypsen”-scenario, där kärnvapenkriget utplånat mycket av livet på jorden men badat allt annat med strålning, varvid mutationerna löpt amok under flera hundra år, samtidigt som en slags civilisation sent omsider börjat återuppstå. Spelkonstruktörerna var tämligen generösa med användandet av ”mutatationer” och allt som verkade lite skoj verkade kunna uppstå, från flera armar till eldsprut eller vingar eller förmågan att äta gräs, och mycket annat obskyrt.

The Rat & The Bear

Priset togs dock av de intelligenta humanoidliknande muterade djuren:  som en syrapåverkad disneyparad efter apokalypsen kunde man stöta på en fyrarmad björn här, en eldsprutande kanin där, ja skumma kreatur av alla de slag, från råttor till sabeltandade tigrar, spände på sig colten och gav sig ut i Sverige efter katastrofen. De här blev uppenbarligen många spelares favoriter. Och vem kan klandra dem? Jag fick flera önskemål om sådana bilder, som t.ex. den muterade råttan och den fyrarmade björnen ovan, tydligen ständigt i luven på varandra…

Mutantvargarna Arre Barre & Marre

Det fina med Mutantvärlden var just att den var så pass wacko och gränslös i sin yttre form, och att världen efter en apokalyps också erbjuder möjligheter att måla på en canvas där gammalt och nytt kan blandas. En muterad bisamråtta med en laserkanon kunde ta sig an en konspiration av danska psi-mutanter som ville ta över världen uppflugna på zeppelinare. Varför inte? Det fanns något för alla smaker. Någon ville ha bilderpå  tre muterade vargbröder vid namn Arre, Barre och Marre som skulle se coola ut. Jaaaavisst!

Albino Kloförsedd MutantSabeltand -87

Själv var jag svag för sabeltandade tigrar, så vaddå, en intelligent-upprättgående-albino-sabeltandad-tiger-med-utfällbara-klor, tydligt rippade från superhjälten Järven (Wolverine) känd från X-men, var inte på något sätt en kufisk syn i det sammanhanget. På den här bilden, gjord 1987,  kan man även i övrigt tydligt se de starka influenserna från serietidningar som markerade mina mer allvarligt menade försök att rita. Klara linjer dominerar, och sådant som veck eller muskelskuggning markeras symboliskt enligt en slags standard som var vanlig i speciellt superhjälteserier och bar tillbaka hela vägen till

Jack Kirby Collage

 t.ex. Jack Kirby, legendarisk tecknare på speciellt 60-och 70-talet, även om min direkta inspiration var sådana som John Byrne och Frank Miller  från en senare generation.

Som redan framgått är det också tydligt att bilderna visar på de starkaste påverkande idéerna som jag i alla fall kände var gångbara i Mutantvärlden. Först dominerade superhjältaserierna, vilket gradvis gav vika för en viss Science-fiction-Vilda-västern-estetik, förvisso fortsatt mixat med intryck från serietidningar men också filmer av blandat, företrädelsevis actionbetonat slag, både idé- och bildmässigt.

En muterad skölpadda a la Ninja Turtles

Ett bra exempel syns här nedan: någon ville ha en muterad sköldpadda, och jag skred till verket tydligt påverkad av Teenage Mutant Ninja Turtles (nå’n som minns dem? Var inte ledsen om inte…). 

Det här går till kärnan av fördelen med den totalgalna spelvärlden. Det fina med Mutant var att spelet erbjöd just möjligheten att blanda många olika influenser och att ge fria tyglar till vad Stephen King kallar ”vore-det-inte-kul-om?”-impulsen som jag nämnt i andra inlägg. Den förhöll sig väldigt lösligt till sin genre, som på pappret var post-apokalyptisk Science Fiction, till skillnad från de flesta Fantasyvärldar (speciellt sådan aosm hänför sig till s.k. High Fantasy) som oavsett om spelare eller läsare av den genren (eller numera, spelare av sådana dataspel) förstår det eller inte, drar runt på ett otroligt tungt bagage av konventioner och färdiga troper som inskränker fantasin och de tokroligaste infallen.

Samlingsbild Mutantkaraktärer till Argus

Man kan också se en viss tillnyktring. I början av 90-talet (92-93?) fick jag beställning på ett bildcollage som skulle illustrera amatörtidningen Argus, och föreställa ett karaktärssällskap som åkte runt Norden och äventyrade i en ångbåt, inte olikt historierna om ångbåtarna på de stora floderna i USA. Visst, en muterad basset skulle visst vara med, men annars ser det hela förvånansvärt behärskat ut, och påminner lite om en plansch till en äventyrsfilm. Jag minns att jag vid den tiden gillade stora uppställningar av motivfigurer, troligen påverkad just av filmaffischer. Jag hade inte börjat med Photoshop än, vilket är synd, för den där bilden skulle ha tjänat på ett försök till färgläggning.

Akeem, piratkapten till Mutantspelare

Likaledes filmaffischaktig blev Akeem, som jag fick höra var en slags piratkapten och motståndare till äventyrarna på den stora bilden. Denne är dock avbildad som en slags berber-korsar, påminnande om barbereskstaternas piratamiraler i nominell tjänst hos den ottomanske sultanen som gjorde livet på medelthavet osäkert på 1600 -och 1700-talet. Här, på 90-talet, kan man se att mitt intresse för historia och för mellanöstern trumfar över Mutants vision, vilken kändes mindre angelägen, i grad med att mitt intresse för spelet sloknat.

Men Mutant var kul, så länge det varade. Närmast obunden, absurd knasighet som bottenplatta har sina sidor, det är ett som är säkert, och Mutant erbjöd många kul tillfällen att leka visuellt och illustrera inte bara egna utan alla andras galna infall. Här har bara förevisats några få av alla de måånga skisser och teckningar som jag gjorde mellan 1984 och runt 1994. Den sista Mutantbilden var redan då en tillbakablick – en bild på en gammal Mutantrollperson från 80-talet med vingar som står bakom en snygg tjej med Armborst. Här har intresset för komposition och detaljer som realistisk ansiktsavbildning, läderjackan på tjejen osv. helt tagit över mitt fokus, och motivet är närmast en exotisk detalj. Bilden kom därmed också att fastna och bära in i framtiden – den kom att dyka upp igen 12 år senare, när jag tog upp ritandet igen efter en decennielång ökenvandring, och återkom som ett tänkt motiv till en annan bild som också kommer att dyka upp här framledes.

Änglalik Mutant, Lädertjej, stora puffror & Armborst - 1994

Nostalgia – Vart tog den söta lilla spjutflickan vägen?


Ingen som vet? Jo vänta hon återfanns i min dator… En retrospektiv för en 18 år gammal bilds vindlande resa så här i slutet på år 2010

1992 gjorde jag och Tommie Nygren ett kompisexperiment – vi frågade varandra efter skisser som motparten sedan skulle arbeta vidare på. Tommie gav mig en skiss på en barbröstad tjej i en grotta med ett monster som lurar i bakgrunden.

Tommies skiss -92

Oook, jag satte mig och gjorde en egen version av den där, i min lite mer bestämt seriemässiga stil. Jag ändrade lite på anatomin också och gav den lättklädda lite mer av en avvaktande, orolig pose. Första versionen hade klassiska fel som jag ännu måste se upp med, med för stora och konstigt ritade händer och annat. Hennes bröst förblev också väldigt runda. I sitt sista skick såg den i alla fall närmast ut som en renteckning före tuschning eller annan efterbearbetning. En lustig liten detalj var att jag hade med mig den teckningen, tillsammans med andra bilder jag höll på med, till en rittävling på dåvarande rollspelsföreningen Yxan, där den vann gillande av den tonåriga grabbpubliken men inget pris, ack nej. Det var sannerligen inte igår…

Min variant av Tommies spjuttjej

Jaja. Meningen var i alla fall att att den där skulle skuggas och göras färdigt med kolpennor, som jag börjat jobba med då. Men jag tappade sugen, annat kom i vägen och istället blev den liggande i en byrålåda, och följde sedermera med flyttar och livets växlingar.

Många år senare, i mitten på 2000-talet efter att jag skaffat min första egna scanner, hittade jag den där skissen och kom på att den passade bra för att öva på mitt gryende Photoshoppande. Den hade inte några skuggningar eller annat störande, och gick lätt att städa upp. Jag hade heller ingen direkt referens eller anledning att tassa runt den, utan kunde leka fritt. Sagt och gjort. Under flera år har jag använt den där bilden för att skapa vissa effekter och öva på Photoshop-målning. Hår, hud, sten och vatten, skuggning och bränning, det är inte mycket den inte utsatts för, den stackars spjuttjejen. Sista omgången var så sent som i år, då jag testade några nya digitala ”penslar” till photoshop på den – det är väldigt mjuka penslar anpassade för att måla ytor med oregelbundna men ändå mjuka övergångar. Nyligen bestämde jag mig för att pensionera den – dess roll är numera överspelad och bilden har fyllt sitt sifte som kanvas för studier i photoshop. Nedan kan den beses i sitt sista, grundligt (över-)genomarbetade stadium.

Tommies Spjuttjej färglagd och experimentrenderad

Det som blivit bra på den där och gett insikter för framtiden är framför allt huden och vattnet, som genomgått ett otal förändringar genom åren. Första färgläggningen var enbart gjord i min primitiva period att bara ”bränna” och ”dodga” en grundfärg. Efter att ha lagt på lager på lager och lärt mig skifta genomskinligheter har resultatet blivit mycket bättre. Vattnet är också bra – mina första försök att skapa virvlar och ljusskiftningar såg inget vidare ut, men numera kan jag skapa ett mer ”blött” utseende med ljusreflexioner och annat. Steneffekten visar att det finns en del kvar att lära – den är lite monokrom och har för få skiftningar i kulören, men det var en bra sak att lära sig använda bränning och skuggning med några av de grövre penslarna för att få fram varierande ljus, även om det  inte riktigt har gett den skrovliga effekt som jag skulle önskat. Idag skulle jag göra annorlunda. Men inlärningen går framåt, och när jag nu lägger den där till vila markerar den ändå att en viss utveckling skett.

Till sist vill jag tacka Tommie för den första skissen- det var en kul grej, att ha någon annans bildidé att jobba efter, och har gett goda erfarenheter.

En Warhammer Rip-Off: Yakane som Kaela Mensha Khaine, ”Den blodhandade Guden”


En nostalgisk resa i mytologiska plagiat som gav upphov till min första riktiga målning.

Den Blodhandade Gudens Avatar i Warhammer 40 000

Ah, tiden den går så fort så fort, och aldrig vänder den åter…när jag spelade rollspel i arla min ungdoms gryning inspirerades jag av figurspelet Warhammer 40 000, som vid den tiden utökade sin mythos för att ge spelet mer djup och bakgrund.  Games Workshops tidning ”White Dwarf” publicerade en artikel (nr 127, 1990) som handlade om eldars, dvs alvernas, krigsgud, coolast bland dem den tämligen onde Kaela Mensha Khaine, även kallad ”Den Blodhandade Guden” (Den utmärkte Jes Goodwin illustrerade) .

RIIIIIIIIPP! Sade det när jag oblygt bestämde mig för att planka denna lysande idé. Honom ska vi ha, yiiippi! Hastigt och lustigt gjorde Kaela språnget in till de egna äventyren, där dåvarande rollspelskaraktären Yakane fick bli bäraren av den blodhandade guden. Mycket skoj galenskaper och massakrer med den skogstokige Yakane/Kaela följde.

Efter några år övergick man från spelet till annat här i livet, men visionen av den blodsprutande guden förblev hos mig, och gav under 90-talets sista skälvande år upphov till en bild som växte till den första tavlan jag någonsin gjorde. Ämnad till Björn, Yakane-karaktärens skapare var den ett tack, på mitt undermåliga sätt, för år av inspiration och vänskap.

Mötesklotter med Yakane och Kaela

Det började som många gånger sedan och före som ett slags telefonklotter, utförd på ett minimalt anteckningsblock med en skräppenna under ett obeskrivligt trist möte… man kan fortfarande skönja loggan till den skurkaktiga banken som jag plågade en kort period, i ena hörnet av det lilla blad som det hela landade på. Jag fattade knappt vad jag gjorde, det skojades om att det föreställde cheferna eller något, och den hamnade bland en bunt andra papper. Ett par månader senare trillade bilden ner när jag öppnade en mapp.

Vad i…nu slog det mig att jag ritat den gamle onde Kaela och Yakane, som iklädde sig gudens gestalt genom att dra på sig en rustning med en demonisk mask…

”Vore det inte kul om…?”

Skulle man inte kunna städa upp den där bilden lite? Jag hade precis börjat fuska med Photoshop, och tog det som en slags övning. I bakhuvudet tänkte jag att man skulle kanske kunna göra något av det där sedan. Jag hade då inte ritat något seriöst på flera år. Men idén slog rot, och jag bestämde mig för att göra det för någon annan. Så kunde stenen sakta sättas i rullning.

Yakane och Kaela - lätt putsad

Idag är jag rätt tacksam för mina modesta skills i photoshop, och upptäcker ständigt nya spännande trick. Men då kunde man knappt dra ett streck och allt tog sååååååååå lång tid. Under städningen av bilden upptäckte jag dock några av mina favvofunktioner än idag: ”Burn” och ”Dodge”-verktyget som skapar mörkare eller ljusare partier, och jag fick lite häng på transparenser och ljuseffekter också… Fan va cooolt tänkte jag, med den tursamme nybörjarens hybris. Vi bränner på! Lets paint this motherfucker!

Lager. Photoshop handlar mer än något annat om lager. Men jag behärskade inte lager för tre öre. Istället för att låta saker och ting framträda genom lagren och använda transparans och andra subtila medel målade och tecknade jag varje punkt med de enklaste av penslar, varje streck som om det vore en duk. Fast inuti den mäktiga burken. Med ett magiskt sudd. Jag visste inte ens hur upplösning fungerade – jag visste typ att ”Öööööh högt e typ bra” så jag skapade en monstrositet på 1200 dpi som om den tryckts ut i normal magasinupplösning hade kunnat användas för att svepa in Stadshuset. Min stackars dator gnydde som en piskad babian över en fil som var dubbelt så stor som primärminnet, och när man tryckte på ”save” kunde man ta en kaffe innan den var färdig. Och så vidare och så vidare.

Sådant kan bara sluta på ett sätt. Den oundvikliga katastrofen hägrade. Något måste ha hänt med sparandet av filen under något tillfälle, för hårddisken sa en dag att nu tyyyar jag inte med det längre. Den drog. Och tog bilden med sig. Och allt annat på disken också.

”Tur att man har en backup”

My ass. Uppenbarligen hade felet som uppstått följt med dit, för kopian var också korrupt. Den gick att öppna, men bara i BMP-format, det allra enklaste enkla. Alla lager var åt fanders, alla effekter i Hades. Otaliga timmars jobb. Ett smärre sammanbrott, djupa betraktelser av flaskan och en tårdrypande ursäkt för förseningen – sen var det bara att resa sig igen. Som vanligt blev en hel del saker bättre andra gången, och ett visst hatiskt fokus infinner sig. Själva stilen för bilden är förstås hopplöst primitiv och ojämn – en snabbtuschad skiss som färglagts, en slags nybörjarserieteckning. Det är en ödets ironi att just färgen dock lyfte bilden från klotterstadiet. Yakane i förgrunden blev mindre bra i sina detaljer – jag lyckades aldrig få till perspektivet och skuggorna på hans ansikte, och mitt grova användande av ”bränn”-verktyget syns tydligt på manteln . Men den glödande figuren av Kaela i bakgrunden blev anslåend och vissa detaljer, som hjälmen och dess man inte illa, inte illa alls – speciellt med tanke på att allt är direktmålat utan några specialeffekter utom bränning.

Yakane och Kaela Mensha Khaine -färglagd

Utgången blev trots allt inte helt fiaskobetonad. Med hjälp av det proffsigaste printjobb jag någonsin varit med om (tack går till Pontus Plaahn) blev bilden möjlig att printa ut i A2 och monterades för överlämnande till Björn. All drama till trots en slags begynnelse, med ett passande motiv också. Sanningen är dess 10-årsjubileum har fått mig att fundera på en omstart…

Read the rest of this entry

Han HAR verkligen länge vandrat vid ens sida…


Lite Dödsnostalgi såhär dagen för tidsbytet

När jag arkiverade filer efter arbetet med bilden på Liemannen (https://paulusindomitus.wordpress.com/2010/10/22/jag-ar-doden-och-jag-har-lange-vandrat-oh-jag-menar-ridit-vid-din-sida/) snubblade jag över den här blyertsteckningen, som jag enligt påskriften gjorde 1987 – vid 13 års ålder.

Lieman från 1987

Uppenbarligen har jag inte rört mig långt sedan dess ifråga om motiv… och varför skulle man? Döden är och kommer alltid vara en tung lirare. Jag inbillar mig dock att det iaf gjorts vissa framsteg ifråga om ritstil för veck och skuggor på kläderna. De lite planlösa strecken för att visa på det där av årgång 87 är en barnklassiker – man hade lärt sig att kläder ger veck, men hur och i vilken relation och riktning från varandra var inte heeelt hundraprocentigt… Och kåpan ser ut att…blöda? Hur tänkte jag där? Var det meningen att det skulle vara gamla spår efter banesår? Ketchupfläckar? Ack det är förlorat i tidens dimmor… Men själva dödsskallen var faktiskt inte dum alls, jag tycker mig minnas att jag ritade den från ett sådant där luktsudd som var så populärt på 80-talet… En gul dödsskalle.

Som jag bäst tänkte på detta kastade för övrigt spellistans vindlande serpentin ut följande låt – det var bara FÖR mycket.

”Die, by my hand /I creep across the land /killing firstborn man…”

Hehehe – var det ödet? Eller bara att låtlistan inte är så lång? Kul var det iaf… den där låten är ju från ”Ride the Lightning” 1984 och föregår alltså bilden med några år, men är ändå från rätt epok eller vad man ska säga…

Som synes tog mig återseendet en bit tillbaka till förflutenhetens landskap. Vilket är passande en dag som denna när man faktiskt bokstavligen kliver tillbaka i tiden. Det där är alltid en konstig känsla, när man stiger upp, äter sin frukost och förvånat konstaterar att ”tjena vad tidigt det var” när man sätter på datorn. En aldrig så liten avkoppling från herren – eller är det frun?- på bilden, han/hon kommer nog få fatt i en till slut, även om det idag lite snopet blev till att bevista hur alla synbarligen fick en timme till att leva.

”Jag tar dem på våren när de är brunstiga och druckna av solljuset och minst anar det” skrockar han/hon, med lien över axeln och unnar sig själv en timmes V & Å, till tonerna av Metallica.

En bild som fick mig att le…en omständlig lovsång till Raquel Welch


Som saker kan förändras under bara några decennier. För några dagar sedan kom jag över denna 60-tals reklamposter där den välförtjänta sexsymbolen Raquel Welch gjorde reklam för kosttillskott som skulle hjälpa behövande kvinnor att sätta FLER kilon på sina förmodat magra kroppar…Det här var efter  genombrottet i filmen ”A Swingin’ Summer” som var en av de sista företrädarna för genren beachmovie, där ungdomar festade och romantiserade på kaliforniens stränder, som hade en kort guldålder i det tidiga 60-talet. 

På samma sätt som beach movien snart skulle vara en saga all var denna reklam också en av de sista dödsrosslingarna för ett ideal med fokus på ungdomlig sundhet och fylliga kurvor som snart skulle få känna på kallare klimat. Invändningarna mot hela det geschäft av skönheten som denna annons är en del av kan förstås fylla en bibel – såtillvida är den inte ett dugg bättre än dagens idiotiska ”hur du blir smal på 10-dagar”-tips kombinerat med skönhetsingrepp som fyller tidningssidor och reklamen. Det intressanta här är det ”problem” som beskrivs, hur kvinnorna som verkar inom skönhetsinsrikatde branscher valt att anpassa sig till detta och hur tiderna förändrats – och inte. Raquel Welch bildar på sätt och vis en intressant utgångspunkt för att betrakta det där.

Raquel i ”One million years BC”

Raquel Welch var alltid en vacker kvinna, med en kurvig figur på en sund och atletisk grund. Vid flytten till Hollywood verkar det dock som att hon troligen, som många kvinnor med icke-nordeuropeiska drag (hon är halvbolivianska, hennes ursprungliga namn är Jo Raquel Tejada) tvingades operera näsan något för att se mer ”vit” ut i det då ännu hårt rasistiska Hollywood. Det fungerade, och hon blev den sista av studiovärldens klassiska sexsymboler, vilket förseglades efter medverkan i filmen ”One Million Years B.C.” (se bilden). Tiderna och synen på skönhet kom dock att förändras mot 60-talets slut, mot en mycket magrare figur inspirerad av catwalkens vandrande klädhängare. 

Jakten på en sådan mager skönhet kom dock att få en speciell twist under de nästföljande 20 åren, när amerikanernas och västvärldens tilltagande fetma och stillasittande liv började uppmärksammas. Tillsammans med Jane Fonda, en annan 60-talsstjärna, kom Raquel Welch under tidigt 80-tal att bli en av de ledande fixstjärnorna för tränings- och gympakulturen som då fick sitt stora genombrott. Raquel hade alltid tränat hårt och hållit sig ”fit”, och kunde dock ta det hela till en helt annan nivå än de flesta som bara ville bli smala – hennes emfas kom att ligga på muskler som faktiskt kunde kicka lite rumpa. Som framgår nedan.

Raquel Welch på 80-talet

Det var inte bara snyggt och god business dock, utan kom att kosta henne – SÅ vältränad vill många män och kvinnor inte att en ”riktig kvinna” skall vara, och Raquel Welch omgavs dessutom av en aura av att vara för tuff mot korkade män & journalister, för självständig och tja, för mycket helt enkelt. Det här accentuerades av att hon flera gånger lekte med sin uppenbara sexbombsaura och spelade roller som var könsöverskridande, som tex tranvestit (!) i filmen Myra Breckenbridge och även  i teateruppsättningen av den klassiska könsbytarfilmen ”Victor/Victoria”. Det här gav upphov till en idé om att hon var ”butch” och för ”manlig” i sitt sätt, och hon fick en satkärringstämpel på sig som aldrig riktigt tvättats bort (se tex den här artikeln i The New Yorker).

Raquel Welch 2008

Hon fortsatte dock att göra oväntade saker i relation till sitt utseende. I likhet med många hollywoodstjärnor fick hon enligt egen utsago svåra skador på sitt hår och skalp av de ständiga omilda färgningarna och behandlingarna som var stapelvara i filmbranschen (Förutom näsan var Raquels naturliga hår för mörkt och tjockt för Hollywood), och efter 70-talet ser man henne sällan med sitt eget hår långt. Så vad gör hon? Hon gör en affär av sitt eget behov av löshår och lanserar en mycket framgångsrik affärsverksamhet med peruker och hårförlängningar. Smart.

Med tilltagande ålder och en industri byggd på sin skönhet har dock plastikkirurgerna på senare år fått en bra kund i Raquel, som tyvärr i likhet med många Hollywoodstjärnor inte riktigt kan släppa att man ens med de bästa gener inte kan vara snyggast i världen hur länge som helst (hon fyller 70 i år). Tiderna förändras och åldern måste förr eller senare ta ut sin rätt. Vår samtid är dock drabbad av idén att mormödrar skall vara sensuella på exakt samma sätt som 20-åriga kvinnor (och sistnämnda skall tydligen helst se ut som yngre tonåringar med ballonger under BH:n). Vindlande är färden från mörk och yppig skönhet, till ”vitifierad” attraktiv strandflicka och posterkvinna för fler kilon, till ursexig och slimmad fitnessgudinna, till arbetsbord för skickliga kirurger och kosmetologer.

Men ändå.

Kommersialism, exploatering, prydhet, missriktad vrede mot flyktiga moden och även fåfänga, ytlighet och annan mänsklig svaghet kan få en att glömma hur underbart vacker den mänskliga varelsen är. En hyllning för enastående skönhet och sexuell attraktion måste gå till den inspirerande, fascinerande Raquel. Må minnet av anblicken av henne i sin långa glans dagar leva så länge det finns människor som erkänner att de är fysiska varelser, och så länge ungdom, hälsa och skönhet kan uppskattas på de sätt, inklusive med de förbehåll, de förtjänar.

Read the rest of this entry

Clear-line med tusch – Krigarkvinnor & pellefanter


Tuschövningarna fortsätter med lite clearline, för att få lite stadigare och jämnare hand, speciellt med de tjockare linjerna. Motiv 1 är en fortsättning på mitt ”Krigarkvinnor”-tema från världens olika sagosfärer som rönt uppskattning. Den här gången är det tuffa tjejer från (vänsterifrån) Mongoliet, Kina och Japan som inte står bredvid och låter någon fånig prins få all action.

Krigarkvinnor från Mongoliet, Kina & Japan

(Förra bilden i serien återfinns i detta inlägg)

Nästa motiv är den blå elefanten Pellefant, en tidig skapelse av Rune Andreasson, Bamses skapare. Den första serien jag fick i händerna i Sverige för 30 år sedan var just ett nummer av Pellefant. Den penslades för hand och färglades efteråt i dator för leverans till den oförlikneliga Alma, som jag hoppas skall tycka om den.

Pellefant

←Klicka bild för föregående bild på tecknade krigartjejer från olika kulturer

Lite Kul Nostalgia: USA på fallrepet 1989?


Städade ur några kartonger och snubblade över ett intressant tidningsomslag som påminde mig om de nutida undergångsprofetiorna om jänkeriet och kändes märkligt aktuellt… Det är en ganska juste bild också.

En påminnelse om 1989 Reaganhade ersatts av George Bush den äldre. Reagonomics hade seriöst raserat USAs då ännu produktionsbaserade ekonomi och var i full färd att blåsa upp fastighetsbubblan som briserade 1992. Gorby satt i det ännu existerande Sovjetunionen, då ”Ondskans Imperium”. Den stora ekonomiska stormakten på uppseglande var inte China utan Japan. Och medieklimatet var sådant så att en seriös artikel som pekar på strukturella brister i USAs ekonomi  med social slagsida kan publiceras, inte i KPML:rs husorgan, utan Stenbeckssfärens ekonomiska flaggskeppspublikation Veckans Affärer…

Jag kommer ihåg att jag då, som 15-åring tyckte att ”Det här kan vara bra att hålla i minnet, ifall man skulle råka höra det igen…”. Det veckans affärer-artikeln, som kom att påverka min syn på USA för framtiden, pekade på i en väldigt torr och ekonomistisk stil var att bristerna i USAs sjukförsäkringssystem och sociala skyddsnät skulle komma att skapa stora kostnader bakvägen – tex i form av skenande kostnader för sjukvård och social utslagning, med stora budgetunderskott som följd. Artikeln varnar också för skenande minus i handelsbalansen och en stor offentlig skuldsättning. Om man justerar alla siffror uppåt skulle det lika gärna kunna vara 2009, fascinerande… nästan lika mycket som att jänkarna kör på i samma stil och tuffar på trots 3 tunga kriser efter denna publikation…

%d bloggare gillar detta: