Månadsarkiv: januari 2013

Jag är KRÄNKT! – det nygamla vapnet i dumskallarnas konspiration del 1


Om Kränkning – ett begrepp och också en attityd som det gått våldsam inflation i. En vän postade en skön bild av Berglin.Kränkt - Berglins-2012-12-29_997508a_1 Det där satte igång lite replikväxling, inte om vädret men om driften med just användandet av begreppet ”kränkt”. Var och varannan verkar märkligt benägen att vitt och brett utge sig för att vara sig ”kränkt” numera. En snabb Googling visar att tidningar, webforum och andra medier svämmar över av kränkta, mer eller mindre motiverade.

Camilla Henemark

claes borgström

Ovanstående exempel är alla direkt från Googles sökning på ”kränkt” den 29 Januari 2013. Och det fanns många fler.

I Sverige är de lättkränkta Kung och media och politiker deras glädjefulla slavar…

”K”, citat från internetdiskussion

Medias benägenhet att hävda och i praktiken uppmuntra till att den-och-den känner sig kränkta, och som en följd deras roll i att begreppet Kränkning och Kränkt devalveras är som synes omfattande. Notera att i åtminstone ett av fallen ovan (Sydsvenskans) har det otvivelaktigen skett ett övertramp som motiverar begreppet ”kränkning”. Vilket dock visar på faran. För när begreppet sätts tillsammans med de andra, mycket mer tveksamma fallen, minskar, inte ökar, kränkningens betydelse. Hela konceptet nedgraderas när det spelas ut så ymningt att ”kränkt” blir liktydigt med typ arg, eller frustrerad. Vadan detta överutnyttjande av vad som till helt nyligen var ett starkt kringskuret, och endast i extrema fall använt begrepp?

Det moderna navelskådandets lättkränkhet

Kränkningbenägenheten är i ett modernt samhälle som vårt oupplösligen förbunden med subjektiviseringen av fenomen. Dvs att man mer och mer väljer att fokusera på hur någon eller några känner inför händelser, och på känslosvallet i sig, snarare än på deras verkliga omständigheter, styrande faktorer och samband, och dessas innebörd. Ett exempel: en auktoritetsperson som t.ex. en polis går utöver sitt uppdrag och trakasserar eller förtrycker någon de kommer i kontakt med. Den vinkel som tenderar att alltmer ta över är att offret känner sig kränkt. Vilket mycket väl kan vara sant, i ett privat, personligt perspektiv. Men med förlov till alla de som har drabbats av det är det ändå ett underordnat element i ett mycket större, mer sammansatt problem. Polisen är en publik, offentlig funktion, en makt som skall värna om samhället och medborgarnas väl och ve, och ett repressivt eller diskriminerande uppträdande från dess representanter innebär ett Maktmissbruk, ett fegt svek mot hela den ordning som samhället bygger på, realiserat i och med kränkningen av en individ.

Man kan se det som en avart av den postmoderna existensen. Istället för kritiskt ifrågasättande ersätts en analys av förhållanden av ett fluff där allt kan tolkas som man vill och alla vinklar är lika relevanta, där det blir omöjligt att prioritera värderingar och sakförhållanden. Den enda ledstjärnan blir känslan, hur något upplevs, till nackdel för vidare aspekter. En ram för tänkandet bildas, där ingen åberopar högre värden utanför inviden, en individ som inte är beredd att offra något eller se till större sammanhang. Det är ett förhållningssätt som passar den individuella konsumtionens, konformistiska självtillfredställelsens skit-i-andra-samhälle. När anpassligheten är högsta ideal, och djupare principer och en oförmåga eller ovilja att hävda universella eller fundamentala värden är norm, får människor lätt ett enormt smalt fokus där de egna önskningarna görs till universums mening och centrum. Den som verkar i en sådan tankeram får lite eller inget stöd i sitt medvetande för att skilja mellan verkliga oförrätter å ena sidan, och otur, livets allmänna svårigheter eller helt enkelt en skillnad i åsikt å den andra. En försåtlig, underförstådd tendens smyger sig in, att man skulle ha rätt att slippa bli irriterad eller utmanad. En sådan infantiliserad kälkborgare blir snar att gnälla på att de är ”kränkta” så fort något går dem emot, eller de utsätts för någon form av ringaktning eller bakslag som de med sina ytliga perspektiv inte har något svar på. Det räcker med att de förbigås för befordran, eller att man inte gillar färgen på deras bil.

[…] som smartskaftet imorse som i metro var KRÄNKT (och ARG) för att personen blev erbjuden 75 kr i h för ngt assistensjobb.. eh jaha? Ta inte jobbet då…

”K”, citat från Internetdiskussion

Denna sorts kränkningsbenägenhet har också det farliga kännetecknet att blanda bort korten och jämställa alla aktörer. Vem som helst kan känna sig kränkt, och ens benägenhet behöver inte innefatta några parametrar som ställer det relation till det egna uppträdandet. Sålunda kan den som faktiskt kränker lika gärna själv ta på sig kränkningskostymen som ett försvar för att man diskriminerar, tystar, hatar och hotar sin omgivning. Det är i det ljuset kan man t.ex se många hobbyhatares, t.ex. internettrolls verksamhet. Som ett utslag för den ömhudade reaktionen från någon som anser att det blotta faktum att andra vågar yttra sig, eller påpeka något som man ogillar, är en kränkning. Och som legitimerar att man själv far ut med okvädningsord eller hot, eller värre. Not sure if Kränkt or just trolling_1 Det är värt att lägga märke till att det mer sällan är folk som verkligen blivit kränkta i djupet av sina rättigheter och sitt människovärde som publikt skränar om det eller viker ut sitt sargade inre. Epidemin i kränkningsbenägenhet kan så ses som ett fenomen för den som ömtåligt har någon form av privilegium att slå vakt om, eller för den osäkert ömhudade, två grupper som förenas i att de hellre skyltar med sin sårade indignation eller ägnar sig åt aggressiva utfall än att argumentera i sak eller framlägga en konstruktiv poäng.

Den här formen av lättkränkhet är ett tämligen nytt och modernt massfenomen: under tidigare historiska perioder (före slutet på 1800-talet) var det endast en mycket liten del av befolkningen som i kraft av sin rikedom och sina privilegier kunde göra anspråk på att vara så lättstötta. Men andra mekanismer, baserade på begrepp som ”heder” och ”respekt”, fanns till hand för de som ville känna sig kränkta, och dessa lever också kvar än idag. Genom kulturella möten och i takt med att samhället liberaliserats och rört sig bort från forna tiders tillåtande av vissa förtryckarmekanismer har dessa kränkhetens inkörsportar åter kommit att aktualiseras. Det är om dem, om den vilja att känna sig ”kränkt” inom ramen för hederstänkande och krav på en speciell ”respekt” som nästa inlägg på detta tema handlar om.

—————————————————-

Respekt i Snorre Sturlassons Heimskringla - Hildur ber konung Harald om nåd för sin son Gånge-RolvNästa del: Jag är KRÄNKT! Om Heder och ”Respekt” →

Andra sidor om Kränkning

Stephen King – ”Signal”


”Signal” Stephen King, Bra Böcker, Malmö  2006, Sv. Uppl 350 s. – Roman. (Engelsk titel ”Cell”)

stephen king - signalEn mystisk Signal som kommer till folk via samtal på deras mobiltelefoner förvandlar i ett slagvar och varannan till en dreglande, människoätande och klösande människobest. Panik och kaos uppstår, i vidsträckt, snart nog inser man, global skala. Det dröjer inte länge förrän bokens huvudpersoner finner sig omgärdade av sinneslöa men mordiska zombiehorder som tills synes planlöst vandrar fram och tillbaka i städer som blir livsfarliga jaktområden där de få friska människor som finns kvar är bytet. Snart nog måste man bestämma sig för att försöka dra ut på landsbygden, där man stöter på andra grupper av överlevande och också får insyn i att zombierna kanske inte är så planlöst befriade från alla avsikter och organisation som man trott…

the walking dead -article NYT”Signal” var något av en återkomst av King, en av hans bättre moderna skräckhistorier efter några års kringirrande i andra genrer. King kan sägas falla in i en 2000-talstrend av återupptäckt, vissa skulle kanske säga återutnyttjande av klassiska skräckromansfigurer som vampyrer och zombies. Stephen King var dock redan på 70-och tidigt 80-tal redo att gjuta nytt liv i de klassiska gestalterna ( se t.ex romanen Salems Lott (1975)), när dessa troper syntes lika döda som, tja döden. Så han kan knappast anklagas på att hel oförhappandes ha klivit på det nya zombietåget.

i-am-legend-subway-pumps-fail-1

Troligen är dock hans kombination av zombietemat med postapokalyptik  mer ett tidens tecken.

the Walking dead city zombiesInte minst i filmer har det närmast blivit standard att Zombies, oavsett om deras ursprung är mystiskt (tv-serien The Walking Dead) eller en smitta (I am Legend) eller resultatet av makabra experiment (28 dagar senare) orsakar hela den civiliserade världens undergång. Men även här har King varit en av de som befruktat en mystisk efter-katastrofal mark långt dessförinnan, med inte minst i ”Pestens Tid” (1978), där det totala ödeläggandet som på senare tid blivit legio beskrevs mycket effektivt.

28 days later desolate London 1

Det här är spänning av klassiskt King-snitt, där vi följer en påtagligt oheroisk  everyman-person på markplanet och låter denne se, konkret, återverkningarna av de fasor som King släpper loss.

Cell phone radiation mobiltelefoner strålning 537089-3076-40King tar rädslor och skräckscenarier som är allmänt spridda: en bit rädsla för mobilstrålning, en bit samhällets sammanbrott, en bit odöda människoätare, och kokar det i en vardagssuggestiv beskrivning på markplanet låter läsaren identifiera sig med hjältarna, deras situation och beslut. King behärskar det här skrivsättet som få andra, och här undviker han också att bli så långrandig som i sina mer tegelstensartade romaner som ”Det”. Handlingen flyter på, språket är rappt och intrycken och de hemska insikterna slag i slag, och insatserna höjs med ett ständigt och för läsaren behagligt oroande sätt.

Visst har ”Signal” sin andel av logiska krumsprång, och naturligtvis bara råkar man springa in i några som har järnkoll och potential att lösa hela grejen. Det får man dock närmast ta, det hör till genren. I en sådan bok är framkallandet av en ruggig möjlighet, skapandet av en känsla av utsatthet och att något vardagligt får fasaväckande innebörd den verkliga valutan.

Mer irriterande är Kings oförmåga att låta bli inslag av parapsykologi, och när telefonzombierna börjar levitera och telepati blir ordningen för dagen känns nödbromsen inte långt borta. Vid det laget har han skrivit in sig i ett hörn, där zombierna för att kunna göra mer än bara gå runt och slita sönder saker måste få lite psykiska förmågor. Synd, för det luckrar upp trovärdigheten i historien och tar defintivt ner den ett snäpp.

Signal the cell Harvard professor by Darek Kocurek

Ett ord också om själva scenariot. Stephen King sätter på klassiskt amerikanskt manér likhetstecken mellan USA och hela världen. 28 Weeks after Horde of InfectedVisst har mobilnäten byggts ut och når en stor del av världens befolkningar – men det är bara i några få platser, främst i Nordeuropa, Korea och Japan som de är verkligt heltäckande. Sannerligen inte i författarens hemland, där täckningen ofta är sporadiskt. Miljarder människor, även i I-länderna, befinner sig bortom mobilnätens räckvidd. Så det totala sammanbrott som King antyder skulle inte inträffa, även med accepterande av bokens logik. Även om USAs och några andra staters krigsmakters och samhällsfunktioner skulle krackelera av en mobilburen galenskap, är det långt ifrån säkert att detsamma skulle gälla Kinas, Rysslands eller tja, Brasiliens krigsmakt. Visst, världen skulle svikta, men knappast rasa samman så totalt

Stephen King

Stephen King

”Signal” var en slags återkomst för ”den gamle” King i gammal god form, tillbaka från sina utflykter i Fantasygenren, återupptagande det som de flesta skulle se som hans huvudgebit – moderna skräckromaner med vardaglig och samtidigt suggestiv känsla. Denna uppsnofsade Zombieeroman á la King är inte någon av hans bästa alster, men en återuppryckning som underhåller och levererar allt vad en presumtiv Stephen King-läsare kunde önska.

Indomitus Betyg

Medelbetyg för gott försök

Medelbetyg för gott försök

För denna och fler bokrecensioner se samlingssidan

INDOMITUM LIBRORUM

———————————

PS. I min recension har jag använt en bred definition av vad en zombie är, och som utgår från en f.d. normal, levande människa som helt eller huvudsakligen förlorat förmågan till medvetande, är aggressiv och innebär en omedelbar och dödlig fara för protagonisterna i en berättelse, och på något sätt förändrats fysiskt så att de också är svåra att döda som man skulle döda en vanlig person. Zombies som en litterär figur alltså, inte som en hård eller bokstavlig definition av mystiska människovarelser mellan liv och död, ofta odöda eller magiska på något annat sätt, som en purist skulle insistera på. Zombieberättelser utmärks under min läsart av vissa berättelsemässiga egenheter såsom faktum att fienden består av en massa snarare än en enskild farlig varelse: att faran i sig saknar komplicerade motiv och planer, att de är svårdödade på ett ytligt plan och försätter protagonisterna i ett defensivt tillstånd, samt slutligen att den trots allt har igenkännliga mänskliga drag, vilket borgar för funderingar över människans natur, medvetandets skörhet och annat existensiellt mellan splattret av döda köttbitar och ruttnande tänder.

Diskussioner av vad som kan betraktas som Zombies, vilka subtexter de kan bära på och vad som kännetecknar filmer med zombiestruktur finns t.ex i

Lite söndagsphotoshop…Yakane på stryparhumör


Inte en ny bild, utan bara lite exempel på förbättring med Photoshop om man behandlar även en ritad bild som ett foto.

Yakane & Nuray Montage Kati  & Sebastian LeCid Color resizeDen posterliknande bilden ”Yakane & Nuray Montage” som visar på Yakane i hotful pose bakom den kvinnliga karaktären Nuray, redovisades i inlägget Yakane & Nuray. Lyssnande på lite filosofiska diskussioner i helgen och mellan arbete på andra bilder tog jag tag i npgot som irriterat mig lite med den bilden. Den blev lite mörk nämligen, och saknade kontrast i mitt tycke.

Men vad har man photoshop till?

Några snabba jobb med ljuskurvorna och lite pensling av högdagrar kan ibland göra, kanske inte underverk, men en hel del för att förbättra bildens tydlighet och alltså allmänna intryck. Yakanes muskulatur kommer fram bättre, liksom hans tatueringar och andra detaljer som tenderade och försvinna i den allmänna skuggan.

Andra delar blev kanske lite väl kontrasterande dock – jag är inte helt nöjd med hur Nurays kåpa blev, den ser nu lite för plastig ut. Nåja, det är iaf ett fall framåt, men kanske inte sista ordet trots allt…

Yakane & Nuray, Kati & Sebastian de Llau i bakgrundsband

Yakane & Nuray, Kati & Sebastian de Llau i bakgrundsband

Yakane & Nuray Montage Kati  & Sebastian LeCid Color resize ← Se arbetet med ursprungsbilden i inlägget ”Yakane & Nuray

Se bilderna ovan i sitt sammanhang av illustrationer för min berättelse i galleriet

Galleri för A’ratauma / The A’ratauma Gallery

All vår början… nya år, nya utmaningar


2012 kom och gick och jorden gick som bekant inte under. Således är det bara att sadla krafter till nya utmaningar. Ett nytt år betyder numera att jag sätter mig för att utforska något helt nytt och okänt längst skapandets värld, och för 2013 blir nykomlingen det allra äldsta och primitivaste ritverktyget: Ritkol.

Beefeater, "Biffätare" till Alma

 Det här kan väl beskrivas som en slags tradition. Tidigare var det nya penselpennor för Mangabruk. Förra året var det svårare tuschpensel och marker, vars skarpa linjer och djupa, kontrastrika svärta var något jag ville kunna lägga till mina medel.

First Kill - Corinna spetsar rövare i skog, tusch & marker

First Kill – Corinna spetsar rövare i skog, tusch & marker

Utan att på något sätt vilja påstå sig behärska någon av ovanstående måste det säga att de kommit att ingå som en mer etablerad del av den tillgängliga arsenalen, och numera plockas fram utan större åthävor.

Men ett nytt år och en ny födelsedag tarvar nya utmaningar.

I år går sökandet efter nya vägar åt andra hållet jämfört med i fjol, om än med vissa gemensamma drag. Det är fortfarande sökandet efter bättre skuggning som står i fokus. Men i motsats till tusch, dess flytande rena blanka svärta, går vi tvärtom till det skitigaste, det mest torra och smuligaste av ritmedier.

Ritkolet, eller kolkritan.

Ritkol, sudd & smetstiftRitkol är i princip rent träkol, ofta från pilträd, som bränts och pressats till tjocka stift. Till skillnad från grafitpennor, som hur mjuka de än är har grafitens hårdhet och blankhet. är kol däremot alltid matt och ojämn. Det är också mycket mer skört, mer sudd- och utsmetningsbart. Det är redskapet per excellence för den djupa, tonade skuggan.
Men det kommer till ett pris.

Ritkol ger ifrån sig enormt mycket kol till underlaget, det läcker koldamm som ett såll och lämnar snabbt såväl papperet liksom tecknarens händer gråa och nersmutsade.

Jämfört med sina nära kusiner de mjuka grafitpennorna skiljer sig tekniken betydligt. Ritkol karaktäriseras av dess förmåga att just smetas ut och suddas mer effektivt än den hårda grafiten. Ofta brer man ut ritkol över hela papperet och fyller sedan omväxlande i och suddar för att åstadkomma kontrasterande högdagrar. Det är ett medium för att fylla stora areor och dra upp översiktliga skepnader och sedan dra ifrån, och så anlända till en färdig bild med mjuka övergångar över hela skalan från total svärta till blanka, starkt belysta  partier.

Ritkol första försök KatiPå tåget efter mitt inköp strax före nyår blev detta klart och tydligt. Helt okunnig, ännu utan att ens veta hur man håller stiften rätt och utan teknik, på fel sorts papper, drog jag upp den första skissen. Det blev en mörk, kladdig bild, som endast med mycket suddande och utsmeting kan igenkännas som snarlik min hjältinna Kati.

Några dagar senare gick jag in för mitt andra möte med lite mer beredskap på vad som komma skulle, och satte in stödjande ritgrafit för skissen, i sammanhanget en kroppsstudie i lätt fågelperspektiv av Corinnna, som ju just tillägnas en serie anatomistudier på en egen tråd på denna blogg.

2:a försök  Ritkol - Corinna, blandad grafit/kolteckning

2:a försök Ritkol – Corinna, blandad grafit/kolteckning

Jag blandade in lite vit krita på högdagrarna också. Underlaget, vanligt skisspapper, är fortfarande fel, och det blev väldigt mycket jobb med smetningsstiftet av papp, utan att den helt rätta, ordentligt sömlösa och integrerade mjukheten kunde uppammas. Det blev lite uppmuntrande ändå, för ett andra försök, men mer tack vare mitt motivs kvalitéer än mina egna.

Bara för att jävlas med mig själv bestämde jag mig för att försöka rita en hel storyboard med mycket kol, och förberedelserna för en sådan drogs upp, föreställande Agronberget i min fantasystad Aracanea med sin fyr och många klosterbyggnader som klättrar på dess sidor, med min berättelses figurer Yakane och Corinna i förgrunden.

Utkast Storyboard vy från Agron, Fyr, Yakane & Corinna resize

Första utkastet blandade hård skisspenna (2H) med utsättandet av skuggor med kol, samt högdagrar med sudd och vit krita. Den mer definitiva storyboarden kommer att utföras på nyinköpt, grövre papper, och med mjukare, mer exakta sudd. Mer seriösa landskapsbilder, porträtt och kroppstudier och varför inte något litet stilleben kommer förhoppsningsvis att komma ur dessa inköp.

Så forsätter vägen framåt. Förhoppningsvis kommer nervositetetn och fumlandet med kolstift och suddning att övergå i det mer pilliga pysslande som nu vidlåder tidigare nyheter på min rithorisont. Tills dess tröstar jag mig med att så länge man är nyfiken och villig att underkasta sig förnedringen att vara en novis igen och igen, så är ens tid förhoppingsvis inte utmätt, och att något gott och tidigare onåbart kanske kan åstadkommas.

En fråga om hår – funderingar om en intim detalj i historien


Hemma efter ännu ett äventyr på sjukhus och en återkomst till bloggen, kom jag att påminna mig en kul fråga som kom upp vid juletid apropå de pågående kroppsstudierna av Corinna, och frånvaron av… hår.

Det var en lustig och intressant diskussion. Efter att ha granskat skisserna av Corinna som publicerats i inlägget Corinna: den Sköna Krigaren del 3 –  Kropp i Vila och Sittande påpekade Min gode vän Björn:

Corinna knässittande nakenstudie

Corinna knässittande nakenstudie

”Men…hon har inget…hår?”

”På kroppen menar du?”

”Hm-m”

”Just det. Yakane har nästan inget hår heller, om du minns”

”Aaha, sant, det hade jag faktiskt inte tänkt på…”

Pablo & Björn, på krogen efter ett halvdussin öl…

Studier i Yakanes Anatomi m ärr & tatueringar

Redan det faktum att man som just man kanske inte omedelbart tittar och kommer ihåg om en annan naken man har eller inte har en massa könshår är ju iofs intressant. Jag är ju förstås den som skapat bilderna ifråga, och varje millimeter av dem är följden av ett medvetet kreativt beslut från min sida. Bortsett från rena misstag finns det således inget som hamnar på papperet utan att jag tänkt igenom det. Noga.

Corinna som sultanens främsta konkubin

Corinna som sultanens främsta konkubin

Yakanes och Corinnas brist på hår är således ingen slump, utan baserad på en strävan efter realism ifråga om ett kulturellt fenomen: nämligen att det var brukligt i mellanöstern att man avlägsnade större delen eller allt kroppshår.

Redan i inlägget Sneek Peek på Corinna som högsta konkubin  har det omtalats att Corinna liksom Yakane är en imanist, dvs min berättelses motsvarighet till muslimer. Såsom intresserad av det medeltida Islam har undertecknad bedrivit studier i dess civilisation under mer än 20 års tid, och mellanöstern intar en central del i min berättelse.

Det är i sammanhanget ett oomtvistligt faktum att hygienen i de muslimska länderna ca 1300 AD låg en sådär 500 år före de dåtida västerlänningarnas. Då var seden sådan i mellanösterns städer att alla respektabla män och kvinnor regelbundet besökte hammam, de ofta överdådigt byggda badhus som fanns överallt i den muslimska världen.

Hammam eller turkiskt badhus, Istanbul

Hammam eller turkiskt badhus, Istanbul

Jean Leon Gerome the harem bathersOch med att bada menas här att man också skrapade hela kroppen ren på pormaskar och rakade eller på kemisk väg tog  bort allt eller så gott som allt kroppshår. Muslimerna hade ända sedan före 1000-talet kemiska hårborttagningsmedel, som användes för att ta bort främst hår på ben och armar kantänka. Men även skrevet och annan generande hårväxt togs nogsamt bort. Idealet var att kvinna skulle vara slät och len i hyn.

Även män besökte regelbundet Hammam

Även män besökte regelbundet Hammam

Osmanska odalisker, turkisk 1500-talsmålning

Osmanska odalisker, turkisk 1500-talsmålning

Corinna är dessutom en Halayik – dvs en haremsdam hos en sultan eller annan sådan hög potentat, snarlik det historiska Osmanska rikets odalisker. Odaliskerna var den högsta rangen av slavinnor i den Ottomanske sultanens stora harem, utvalda för sin skönhet och förmåga att behaga, och höll sig i regel i yttersta trim och brukade alla de skönhetsknep som kunde behaga deras store herre sultanen. Deras renlighet stod inte någon efter, och de torde ha hållit kroppshåret till ett minimum. De saknade varken tid eller möjlighet därtill, då de hade egna anläggningar för bad i seraljen, den ottomanske sultanens palats i Istanbul. Det kan vara bra att lägga märke till att odaliskerna ansågs höra till samma kast som kapikulu, sultanens militära slavar, som tränades på annat håll i seraljen till att strida inom sultanens elittrupper, såväl som att fylla de högsta administrativa posterna i det märkliga ottomanska statsbygget.

"Odalisque" av Jean-Baptiste Camille Corot

”Odalisque” av Jean-Baptiste Camille Corot

Eugene Delacroix Odalisque_1857Odaliskerna blev under 1700-talets senare år ett alltmer populärt motiv för det alltmer exotiserande västerlandet, inte minst för sina sexuella konnotationer. När vetskap om de muslimska baden under samma tid började spridas kittlade det fantasin hos många, och eldade speciellt på 1800-talets romantiska och orientaliska måleri, med namn som Jean Leon Gerome, Eugene Delacroix med flera. Under flera decennier var badande haremsslavinnor, ofta mer eller mindre avklädda, närmast en egen genre, som möjliggjorde framställandet av ett påtagligt sexuellt motiv i den då tilltagande tillknäppta och viktorianska västern.Jean Leoan Gerome101 pool in harem

Yakane tvager sig i Mörkret

Yakane tvager sig i Mörkret

I min berättelse omfattar de båda Imanisterna, dvs muslimerna, Yakane och Corinna sin försmak för renlighet och behåller traditionen att bada regelbundet också när de befinner sig utomlands.  Denna renlighet har för övrigt i Yakenes fall drivits till en ren tvångsneuros, vilket en annan bild försökt illustrera (se inlägget En bild…om stilar för känslolägen).

Ett märkligt sammanträffande apropåpåpekandet om kroppshår är att det är på pricken likt en diskussion som jag skrev in i min berättelse redan då jag bestämde mig för denna lilla detalj. När de två hjältinnorna Kati och Corinna badar tillsammans i en skogstjärn och ser varandra nakna för första gången, uppstår följande lilla meningsutbyte…

”Vad?”

”Du har ju inget… hår?” sade Kati och granskade ohöljt Corinnas kropp.

Corinna blygdes inte, utan log bara

”Jag har mer än jag vill numera.” sade hon i faktisk ton och såg ner på sig själv. ”Hemma tar alla bort det. Det är väldigt varmt där… och så säger vår tro att vi bör hålla oss rena.” tillade hon

”Er tro…” tanken syntes göra Kati brydd, men hon skakade bort det och verkade återvända till sitt första spår. ”Alla? Männen också?”

”Jaa… många  av svärdfolket i alla fall.” Corinna kunde inte säga om Katis leende var blygt eller om de mörka ögonen var okynniga. Tänker hon på Yakane? Corinna visste inte egentligen om denne rakade sin kropp, men antog att någon som tvagade sig så noga som han gjorde det… Tanken var märkligt främmande, för hon hade förstås aldrig sett honom avklädd.

Flera storyboards är på gång till den där speciella scenen, som för övrigt just är en sådan där ögonblicksbild som aktualiserat behovet av kroppsstudier och lett till mycket vändande och research i hur saker faktiskt ser ut, och vad folk skulle lägga märke till. Det är således inte en anakronism eller ens uttryck för personlig smak (att ta bort allt hår förefaller mig inte varken ändamålsenligt eller speciellt tilltalande, varken för män eller kvinnor), men saken är den att i konsekvensens namn är anblicken av den vackra Corinnas kropp ofta påfallande…hårlös.

Corinna fr Samantha Dorman halvliggande nakenstudie render resize

Idag har frågan om kroppshår åter kommit att få större aktualitet , då framför allt pubeshåret kommit att bli föremål för moder och nycker, och varianter på långt gången rakning som så kallad ”brasiliansk vaxning” och total hårborttagning med högteknologiska metoder som laser kommit i ropet. Dagens attityd är inte så mycket motiverad av religiösa hänsyn som av den tuktning av kroppen och rädsla för det otämjda och oborstade som vidlåder mycket av dagens kroppsyn. Det tedde sig således följdriktigt att frågan kom upp under arbetet med skisserna . Nordiska muséet satte t.ex. i fjol upp en hel utställning med just temat kroppshår – se http://www.dn.se/kultur-noje/har, där många aspekter på förhållandet till hår på kroppen togs upp. Det är uppenbart att frågan intresserar många. Så kan vad som synes vara en obetydlig detalj leda till research och åter blir det tydligt hur skrivande och bildframställning kan befrukta varandra och leda till nya insikter,ny kunskap och oplanerade visioner.

—————————————————-

Några källor om seden att ta bort kroppshår i mellanöstern men också vissa andra kulturer.

För den som vill fördjupa sig i verklig kunskap om ottomanska rikets odalisker och harem rekommenderas ”The Imperial Harem: Women and Sovereignity in the Ottoman Empire” av Leslie P. Peirce den kanske bästa, mest systematiska genomgången av den mytomspunna seraljen, sultanens harem i hjärtat av Istanbul i det ottomanska riket. Här får man insyn i vilken enorm apparat det var, med en stenhård hierarki och betydelse långt utanför palatset, och hur snarlikt dess organisation var ett militärt hushåll. ”The Imperial Harem” har påverkat mycket av undertecknads föreställningar om förmoderna kvinnliga korporationer och organisationer inom Islam och hur dessa kunde tänkas se ut. Boken finns på Amazon http://www.amazon.com/Imperial-Harem-Sovereignty-Ottoman-Studies/dp/0195086775 och också adlibris http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=0195086775, liksom bokus http://www.bokus.com/bok/9780195086775/the-imperial-harem/

Sverige: De Otrognas Rike?


Flera diskussioner på nätet och annorstädes har fäst uppmärksamheten på en högintressant men retsamt undflyende fråga: hur religiöst eller icke religiöst är egentligen vårt kära Svedala, detta nya 2013?

Det där är förstås en sådan där bedrägligt enkel fråga som egentligen inte går att svara helt och hållet på, eftersom man kan ha olika definitioner av de olika svaren, och dessutom varierar det ju så mycket mellan olika platser, samhällsgrupper och sammanslutningar.

Just därför kan det vara fruktbart att bena ut några distinktioner.

Kyrkoanslutning vs Ateister?

Den första, som drabbar en direkt när man rör sig bland de enklaste siffrorna, är att om man räknar anslutning till en viss kyrkorganisation som tecken på religiositet, ja då är Sverige ett tämligen religiöst, kristet land. En majoritet av befolkningen, 2/3, är ju anknuten till den Evangeliska Lutherska Kyrkan, dvs Svenska Kyrkan. Detta är den sortens siffror som återfinns på t.ex. Wikipedias artikel ”Religion in Sweden”, eller de sammanfattningar som redovisas av det internationella opinionsundersökningsinstitutet PEW (tabellen ”Gobal Religions”)

Även en detaljerad karta kan mest visa vilken religion som dominerar

Men som envar kan förstå, så är mängden människor som är anslutna till en tills nyligen Statlig kyrkoorganisation, något som i princip skedde automatiskt vid födseln, inte nödvändigtvis synonymt med att dessa verkligen är Kristna. Betraktar sig verkligen de kyrkoanslutna personerna som troende på Jesus Kristus, Jahwe, arvssynden, frälsning och den övriga kristna parafernalian? Knappast, som andra undersökningar visar. Modellen att räkna anslutna fungerar bara i länder som USA, där anslutning är frivillig eller i alla fall inte påbjuden av staten. I länder med statskyrkor som fått statlig tvångsmakt och kollektivanslutning under århundraden blir dock detta sätt att räkna starkt missvisande för hur religiöst präglat landet är, eller hur viktig religionen är i människors liv – om den betyder något alls.

World of Religion National Post 2012

En annan sak som också blir märklig av att räkna kyrkoanslutningar är de otroendes skara. När man räknat ihop alla anslutna till kyrkor så uppstår en restpost. Tillsammans med folk som öppet tar avstånd från religionen, dvs proklamerade ateister, så får man det som kallas ”oanslutna/unaffiliated” i undersökningar. Ofta är det dessa man räknar när man skall få fram de som inte tror,som t.ex. ateismens siffror och statistik i wikipedia.

De icke-troende i Världen

De icke-troende i Världen

Men ovanstånde poäng om de anslutna har effekt även här. Det är uppenbart att många av de kollektivanslutna medlemmarna till kyrkan inte alls tror på dess religiösa budskap. Mängden ateister som dväljs inom dessa skaror kan vara mycket stor.  Den trots sitt namn utmärkta publikationen Christian Science Monitor anför just detta, apropå ett antal undersökningar som visar att mängden proklamerade icke-troende växer. De verkliga siffrorna är med all sannolikhet mycket större ändå eftersom mängden ateister alltid har ett stort mörkertal, inte minst för att begreppet är missförstått och många drar sig för att ange det som sin syn på religion (se diagrammet om ”självidentifikation” av ateister från PEW, liksom  http://redcresearch.ie/wp-content/uploads/2012/08/RED-C-press-release-Religion-and-Atheism-25-7-12.pdf och http://www.wingia.com/web/files/richeditor/filemanager/Global_INDEX_of_Religiosity_and_Atheism_PR__6.pdf).

PEW atheists in america identification

Samhällets Värderingar och Sekulära prägel

Svårt som det redan är att få tag på mängden troende finns också andra parametrar för att få fatt på religionens roll och styrka i samhället. Frågan är hur mycket religionen tillåts prägla samhällslivet, och hur stark dess närvaro är i statens normer och organisation.

Karta över Värderingar enligt World Values Survey 2006

Karta över Värderingar enligt World Values Survey 2006

World Values Survey, ett internationell organisation som följer just värderingar, har ett anslag som tar sikte inte på religiositeten direkt, men följer hur traditionella, och gruppbetonade värderingar står sig gentemot rationella, sekulära och av individualism och självförverkligande präglade värderingar. Den starka sekulära tendensen i det svenska samhället framstår tydligt i deras undersökningar. Sverige står i själva verket ut som närmast som ett ytterlighetsland i detta hänsende. som framgår av World Values Surveys värderingsdiagram ovan (2006). 

Eurobarometer View of Religion 2005

Liknande resultat får man av Eurobarometerns återkommande opinionsundersökning , en europeisk studie där man också ställer direkta frågor om religionens roll, och där Sverige också ligger vid eller nära toppe ifråga om icke-religiositet (se http://ec.europa.eu/public_opinion/archives/ebs/ebs_225_report_en.pdf, sidan 9). Det här resultatet om den allmänna synen på religionen framgår även av andra undersökningar. Tämligen samstämmigt framstår Sverige som anmärkningsvärt skeptisk och avståndstagande till religion. Se t.ex IPSOS- studien om inställning till religion som togs upp i Humanistbloggen på frågan: har religion en God eller Negativ inverkan generellt? 80% av svenskarna angav av de främst såg religion som ett problem, inte en välsignelse.

IPSOS survey is religion_good_bad_2010

En studie som tar upp de religiösa inslagen som trots allt finns kvar i den sekulära svenska staten, ifråga om lagar och andra institutionella anordningar är ”Religion and the Secular State in Sweden” av Maarit Jänterä-Jareborg. Den visar, exempel för exempel, att trots att befolkningen är mycket litet religiös, i detta fall kristen, så har förhållandet att Sverige haft en egens statskyrka och att religionen tillåtits prägla vissa politikområden gjort att ett antal rester av religiöst inflytande hänger kvar i lagar och regelverk, angående familjelagstiftning, död, begravning osv, trots att befolkningen och samhället lämnat den teologiska och värderingsmässiga grunden för dessa långt bakom sig.

Denna genomgripande tendens i Sverige, vilken kan verka paradoxal med tanke på just vår f.d. statskyrkas medlemstal och de många traditioner med kristen prägel som lever vidare i sekulariserad form är vid det här laget välkänd utomlands. Den omtalas till och med när Sverige presenteras utåt som land, se t.ex. artikel på webbsajten Sweden.se som öppet omnämnder att religionen i Sverige blivit sekulerariserad, och främst lever inte vidare som traditioner men spelar liten roll som världsåskådning och tro.

Antalet troende i NordEuropa

Antalet troende i NordEuropa

I USA har den starka folkliga förankringen för sekulära värden och den allmänna viljan att hålla nere religionens roll uppmärksammats. USA är formellt sett ett mer sekulärt land, med starkare konstitutionella spärrar för hopblandning av stat och kyrka (våra skolavslutningar i kyrkan skulle t.ex vara helt olagliga där, vilket förvånar många), samtidigt som USA på folkplanet är det troligen mest religiösa i-landet i världen. Många sekulära tillskyndare har börjat uppmärksamma det där – se t.ex. ateistportalen Atheistnexus artikel. Den amerikanske sociologen Phil Zuckerman studerade Danmark och Sverige specifikt som länder med en mycket låg religiositet men en levnadsstandard och välbefinnande väl över hans eget USA, något som för amerikaner framstår som en paradox. Hans studie (publicerad i ) mynnade också ut i boken ”Society Without God”, anmäld i bl.a. http://www.nytimes.com/2009/02/28/us/28beliefs.html?pagewanted=all&_r=0 . Se också intervju nedan.

Så vilka slutsatser kan vi dra för Sverige? Det är trots allt ganska uppmuntrande. Siffrorna och statistiken ger en rätt samstämmig bild av ett land vars sekularisering är långt gången, och att trots att 2/3 är medlemmar i den f.d. statliga kyrkan, så är andelen som faktiskt inte har någon religiös tillhörighet eller är uttalade ateister ungefär lika stor, dvs en kvalificerad majoritet. Mindre än en fjärdedel av befolkningen verkar ta religionen på allvar och tror på dess grundläggande dogmer, ungefär lika många som är uttalat Gudlösa och inte tror på något övernaturligt överhuvudtaget. Ännu bättre är att religionen och dess roll tryckts tillbaka starkt, och spelar liten roll för folks värderingar och beslutsfattande, vilket av allt av döma sammanfaller med det välstånd och den rationella tendensen i samhällen som mentalt befriat sig från religionens ok och kan söka lösa problem på ett praktiskt sätt.

4 § Såsom 2 § i 1809 års regeringsform uttryckligen stadgar, att Konung alltid skall vara av den rena evangeliska läran, sådan som den, uti den oförändrade Augsburgiska bekännelsen, samt Uppsala mötes beslut av år 1593, antagen och förklarad är, sålunda skola ock prinsar och prinsessor av det kungl. huset uppfödas i samma lära och inom riket. Den av kungl. familjen som ej sig till samma lära bekänner, vare från all successionsrätt utesluten. Lag (1979:935).

Den Svenska Successionsordningen (1810:926, 4§) från Lagen.nu

Det återstår ännu vissa traditionella och institutionella ankungar (se t.ex den svenska successionsordningen, som gör en viss religion tvingande för statschefen), vilket är att vänta av ett land där staten och religioner var sammantvinnade. Paradoxalt nog är således staten formellt något mindre sekulär än t.ex det starkt troende USA. Det där är något för den icke-troende, sekulära majoriteten att ta tag i – och det sker också, om än med små steg, som det senaste årens debatter om skolavslutningar osv. givit vid handen.

top 50 most non-religious nations

Icke desto mindre är det uppenbart av underlaget att den som vill sätta likhetstecken mellan t.ex. de sjunkande men ännu höga medlemstalen i Svenska Kyrkan, och att majoriteten av sveriges befolkning skulle vara ”kristen” i något meningsfullt hänseende, far med osanning.Vi kan tvärtom hävda att vi har den minst traditionsbundna, mest sekulära och icke-religiösa, självförverkligande  befolkningen av alla uppmätta länder i världen.

Är det en källa till stolthet? För en tillskyndare av sekularism som undertecknad, definitivt. Men även den mer religiöst böjde borde betänka vad det där säger. För vad det antyder är att även icke-sekulära värderingar, som sådana baserade på religion, verkar i en starkt antiauktoritär kultur, och inte finner sitt uttryck främst genom tvång och klantraditioner, utan att inslaget av ärligt övertygade, autonoma människor som antar sådana värderingar är högt. Sådan är det sekulära samhällets dubbla fördel – den skyddar inte bara från religion utan ger också alla möjligheter att själva välja sin tro, i avsaknad av en specifik religions teokratiska förtryck.

 Se andra inlägg på temat religion i Sverige

Se kommentar till frågan om skolavslutning i kyrkor och SvDs proteokratiska debattinlägg: ”Om Sekularisering och Tro i Skolan

Om SD och religiösa inslag vid riksdagens öppnande

Om Religiöst grundad tro på Häxeri och Svartkonst i Sverige, historiskt och idag, ”Om tron på häxor, böner och Andeutdrivning som dödar” del 1, respektive del 2  och  ”Mer om häxeri och religiöst grundad tortyr av barn

Många exempel på religiösa övertramp och klavertramp finns under tråden ”Dumskallarnas Konspiration

————————————————–

Gud finns nog inte 090610 Swedish Atheist Bus Campaign Humanisterna

Ingen domedag 2012…Indomitus Blogg tuffar vidare 2013


Ett litet utdrag av statistiken för PaulusIndomits Blogg, som under 2012 hade 110 000 besökare, med ett dagssnitt som växt från ca 250 till över 400 om dagen. De mest populära inläggen spände över ämnen som flaggor och symboler för klubbmärken, egna bilder på drakar, estetiska diskussioner kring skönhet, vissa  legala frågor som barnporrmålet samt mycket, mycket annat…

Ett tack till alla besökare och de som uppskattat denna blogg, speciellt de som delat med sig av kommentarer och uppmuntrande ord, och förhoppningsvis skall 2013 bli ett än bättre år, med mera analyser, recensioner, förhoppningsvis tankvärda funderingar, egenproducerat bildmaterial samt annat sevärt!

Några förhandstittar på saker som kommer 2013…

The WordPress.com stats helper monkeys prepared a 2012 annual report for this blog.

Här är ett utdrag:

19,000 people fit into the new Barclays Center to see Jay-Z perform. This blog was viewed about 110 000 times in 2012. If it were a concert at the Barclays Center, it would take about 6 sold-out performances for that many people to see it.

Click here to see the complete report.

<span>%d</span> bloggare gillar detta: