Kategoriarkiv: GIMP
Kati Uprising – for Georgia
Om en symbol för kamp och motstånd som kom ut till de pågående protesterna i Georgien
Ibland korsas de inre landskapen och vår världs realiteter på oväntade sätt. Det började, som alltid, med en utforskning av mina tankars och föreställningars främsta fanbärare, Kati, och strävan efter att göra henne rättvisa och en dag kunna skildra henne i all hennes kraft och prakt. En sådan övning mynnade ut i en skiss till koncept för Kati som reser näven – se inlägget Kati raised fist: ink exercise.
Det där är en mycket enkel idé, och inte speciellt väl genomförd med tanke på motivet. Det viktiga är dock gesten, och vad den kan innebära som är i fokus. Den tänkte jag mig, kunde förmedla många olika saker: en gest för seger, för motstånd, kampanda och maning till strid. Att stå upp, inte låta sig besegras, och kämpa, – det är andan som Kati symboliserar för mig, och som jag ville illustrera.
Oaktat dess brister och att den kan förstås på många sätt var det alltså i dess egenskap av symbol för vilja och kamp som den utvecklats vidare.
En fundering som kom närmast av sig själv, var att kanske göra något, tja grafiskt med den gryende symbolen. Tanken var att göra något som kunde sättas på en t-shirt med en feministisk symbol, kanske med en venussymbol som jag jobbat med tidigare, (se inlägg). Delvis inspirerad av andra skapare på nätsajten Deviantart, gjorde jag därför nyligen en variant med marker eller märkpenna, med stark kontrast som bärande element istället för findetaljer, passande för mångfaldigande och kombination med andra element.
Det var då nyheter om händelser i Georgen de senaste veckorna kom att leda tankarna på avvägar.
Såsom blivit tydligt under de senaste veckorna står Georgien inför en situation starkt påminnande om Ukraina 2014: ett korrupt och av Putinregimen påverkat etablissemang försöker avleda sitt land från ett närmande till Europa, och ett mer politiskt och samhälleligt fritt samhällsskick som en majoritet av befolkningen skulle önska, till förmån för att framleva som klientland till den stora grannen i norr (20% av landet är redan under rysk ockupation efter att Ryssland intervenerade i regionerna Abkhazien och Sydossetien år 2008). Antagandet av de s.k. ”Agentlagarna” om registrering av föregivet utländskt influerade organisationer är en karbonkopia av den lagstiftning antagen 2012 i Ryssland som fått effekten att insynen från organisationer som värnar om vadhelst som myndigheterna finner obehagligt, vare sig det är miljön, pressfrihet, mänskliga rättigheter, minoriteter osv, reducerats till ett minimum och att censur och statlig styrning av medierna nått rent stalinistiska proportioner. Vilket var dess syfte, uppenbart för de som likt denna blogg rapporterade om tendenserna i Putins Ryssland (se t.ex. flera inlägg om Pussy Riot-fallet) då.
Medan jag följde rapporteringen från Tblisi på småtimmarna kom jag närmast utan att tänka på det att göra ett montage med bilden på Kati , lite som ett svar på frågan:
Vad skulle Hon säga, och göra, inför det här?
Det var symboliken såväl som blandningen av element, med färgskalan, i röd, vitt och svart, påminnande om forna tiders politiska affischer med dessas starka kontrast och intryck, som ledde mig, och mynnade lite oförhappandes ut i en bild som jag tycker har, tja, något.
Det ömsom arga, ömsom lekfulla humöret fick mig att pyssla på med idén vilket snabbt mynnade ut i olika varianter inom ramen för den grundläggande svart-vit-röda färgskalan. Dessa blev snabbt så pass många att jag fick skapa ett slags moodboard för att få en överblick.
Det kunde låta märkligt att det här omtalas som om det skedde närmast av sig självt, som en slump. Men det finns något för mig avgörande och samtidigt utanför det egna självet i att det här är ett tillfälle som är ovanligt klart både ifråga om symbolik och en viss inneboende kompromisslöshet. Själva den omedelbara sak som föranlett konflikten i Georgien att spilla ut på gatorna bär syn för sägen. Det är otvetydigt just en önskan att i praktiken hindra Georgiens närmande till Europa som föranlett regeringspartiet ”Georgiens Dröm” med dess russofile oligarkledare Bidzina Ivanishvili att åter försöka driva igenom sin ryska agentlag. Det som ser ut som en bugg för andra, ses som en feauture för dennes anhang. De vill inte ha ett friare och mer transparant Georgien, tvärtom.
Och så oavsett de många förbehåll man skulle vilja ha, för oppositionen är sannerligen varken speciellt välorganiserad eller några idealdemokrater av sagokaraktär, är kontrasten till sist och syvende mycket tydlig. Precis som i Euromaidan-demonstrationernas 2013 i Ukraina är valet klart – ett mer öppet samhällsliv med civilt och medborgerligt inflytande, eller ett opakt och auktoritärt samhälle, till råga på allt inte bara under Rysslands skugga utan dess direkta ockupation.
Världens skeenden kan ofta få en känna sig vanmäktig och deprimerad och det är, inser jag, en återspegling av min egen bearbetning av skeendena, en impuls att få utlopp för frustrationen och att åtminstone säga ut sin mening som varit drivande och mynnat ut i den enkla lilla bild som här är. Men det finns trots allt även andra medel till ens förfogande även för de som kanske inte kan ta första flyget till Tblisi och sälla sig till de demonstrerande. Vi är medborgare, och kan ta ställning tydligt på sätt som faktiskt betyder något. Snart stundar t.ex. val till Europeiska Parlamentet för oss i Europas länder, och just denna konflikt har en direkt koppling till Europeiska Unionen som gör våra val till något som får direkt effekt på skeendena där.
Vårt land och hela Europa borde inte bara uttrycka sympati utan göra klart, och verka för, att man aktivt stödjer de som reser sig till motstånd mot försök att tysta och förtrycka civilsamhället, och vågar höja rösten oaktat sin allt mer repressiva stats vedergällning. Klart och tydligt meddela nationen Georgien att de är välkomna i den Europeiska kommuniteten, vilket dock utesluter försök att lägga munkavle på det civila samhället. Europas institutioner kan ingripa aktivt – om lagen går igenom kommer alla organisationer som är dess måltavla att beläggas med böter när de oundvikligen bryter mot lagen. De böterna kan vi i Europa betala, vilket redan föreslagits av t.ex. den Gröna Partigruppen EU-parlamentet. I oktober går georgierna också till val, och de valen borde vara en tydlig folkomröstning om Georgiens framtida väg. De partier som stödjer, inte bara i ord utan med sin röstning och sina förslag, de som nu demonstrerar för ett bättre land och mot censur och förtryck, borde vara de som vi skickar till Bryssel. Och med dem budskapet till Georgiens folk att vi står på deras sida, mot korrupta politiker som vill tysta dem och som går i Vladimir Putins ledband.
Arbetet med bilden som inlägget kretsar kring hade som påpekats redan tidigare varit tänkt som en möjlig symbol/dekal och har redan kommit att flöda över i andra motiv av liknande karaktär som det ovan: några av dem kommer att redovisas här den närmaste framtiden.
Gülperi – en melodisk ”ros-älva”
En övning i bläckteckning med koppling till mina berättelser, Ukraina och…Melodifestivalen?
Nu är man ingen Melodifestivalenfantast direkt -men genom slingrande stigar kan man ändå utvinna något ur detta vår tids märkliga tilldragelse. Vägen gick , som så ofta för mig, genom mina berättelsers inre allfartsvägar.
Gülperi är en person från Yakanes, en av mina berättelsekaraktärers, bakgrund – hans första kärlek. Liksom han tillhörde hon den härskande klassen av slavursprung i Kiralatet, en stat inspirerad av vår verklighets Mamlucksultanat som härskade över stora delar av nuvarande Mellanöstern mellan 1250-1517. Gülperi var ett namn typiskt för sådana som gavs till kvinnor ur den klassen, slavar såsom fria, och är en blandning av turkiska och persiska och betyder ”Ros-älva”. Tyvärr gick hon ett våldsamt och hemskt öde till mötes innan berättelsernas huvudhandling, men kom att spela en viktig formativ roll för Yakane och även inverka på handlingen många decennier efter sin död. Under flera år sökte jag därför efter att visualisera henne för min inre blick.
År 2013, i samband med melodifestivalen som då av händelse också hölls i Malmö fick jag syn på den ukrainska sångerskan Zlata Ognevich. Hon var från rätt region – liksom Mamluckerna IRL kom de slavar som tränades att styra över Kiralatet ofta från motsvarigheten till Ukraina och södra Ryssland. Det här stärktes också ytterligare av Zlatas multietniska bakgrund, och hon kom därför att att bli en av huvudkandidaterna för ett tänkbart utseende för Gülperi.
Sedan kriget i Ukraina har idén att rita Gülperi inspirerat av Zlatas gestalt aktualiserats, och nyligen tog jag mig därför tid för att göra slag i saken. Genomförandet var, till skillnad från bakgrunden till motivet, ett egentligen inte speciellt genomtänkt hugskott. Jag har länge använt korsordspenna (Pilot Frixion) med bläck som går att sudda, för mina anteckningar. I klassisk ”Vore det inte kul om…”-anda har man funderat om man inte kunde använda sig av det som ett medel för en övergång till att rita mer eller mindre utan skissning i blyerts innan man lägger teckningar i bläck. Det är något som jag har ambition att göra mer och mer vad det lider – inte bara för porträtt, utan kanske än mer för arkitektoniskt och miljöfokuserat ritande. Den suddbara bläckpennan skulle där kunna vara en slags ”brygga” för min darrhänta osäkerhet.
Sålunda valde jag ut en grupp förlagor utifrån dels Zlatas drag såväl som periodenliga kläder och smycken, och drog upp ett slags utkast i korsordspenna på bättre skisspapper. Tanken var att jag skulle lägga på teckningen i reservoarpenna direkt över, och sedan sudda bort de kvarvarande överskjutande hjälplinjerna.
Det visade sig dock ganska omgående inte funka så bra – på de platser där korsordsbläcket behövde suddas blev resultatet väldigt ojämnt och kladdigt med en påfallande smutsig look, speciellt i områden i direkt kontakt med de överlagda reservoarpennornas vattenfasta bläck. De budgetreservoarpennor med vilka jag lade på teckningens linjer, valörer och crosshatch-sektioner beredde mig också besvär i sig. Bläcket från Preppy-pennorna rann inte bra och linjernas tjocklek blev svåra att få till. Jag undrar ännu om det bara är min inkompetens eller om det är papperet eller något annat som gjorde det så krångligt och stappligt. En mer professionell typ hade säkert kastat skiten i papperskorgen och börjat om – men jag är sentimentalt anfäktad, och valde istället att försöka rädda bilden i någon slags missriktad nit. Det utvecklade sig till en orgie av korrigeringar med hjälp av vitpenna, som väl aldrig fått så mycket användning förut.
Resultatet av mitt brandkårsutryckningsaktiga kladdande kan ses ovan. Jag blev ändå tvungen att göra en del extra efterarbete på den inscannade bilden för att rengöra den från det föregivet suddbara bläcket som smetats ut och fläckat bilden på flera ställen, vilket spätts på av att färgen från vitpennan jag (över)använt för att försöka kompensera själv kladdat sig till små klumpar här och var.
Som en skiss över hur Gülperi skulle te sig är bilden iaf. inte helt bortkastad, men allt extraarbete för att få den att inte se ut som om den gjorts i en kolgruva måste lända till efterrättelse i framtiden. In i det sista tveksam till att betrakta resultatet som något mer än ett tyvärr misslyckat experiment kan man iaf. konstatera att det är ännu en uppvisning i vad man inte bör göra (Ingen mer korsordspenna m.ao.), och att behovet av mer regelbunden övning är oändligt.
Ola ”the Bond”
Ett alster som låtit vänta på sig i 14 år kunde till slut signeras och avtäckas
Det började verkligen som en idé nå’n gång 2010: att göra en porträttbaserad slags affisch till vännen Ola på temat James Bond, som han gillade i arla sin ungdoms gryning. Jag hade precis börjat skissa och kludda ner tankar och idéer på papper mer återkommande igen efter ett avbrott på nästan ett decennium, och det var mycket ”hellre än bra” på saker på den tiden (det har kanske inte förändrats speciellt mycket, men ändå).
Första idéskissen från 2010 bär lite syn för sägen. Entusiasmen fick mig att tänka ”varför inte bara Ola, let’s do everything Bond”. Hela familjen, och kanske kunde man trycka in grafik, prylar och byggnader i bakgrunden… Ola själv, som verkligen kan bära upp en smoking, gjorde det centrala motivet värt att satsa på. Men annars var det, trots vissa småkul infall i övrigt, väl många element där, och tämligen plottrigt.
Värre var dock att jag då egentligen inte hade någon aning om hur den där skulle föras vidare. Det här var innan jag börjat måla saker på riktigt. En test att färglägga skissen i dator, sedermera tyvärr försvunnen i kraschernas dimmor, var inte uppmuntrande – den handmålade stil som iaf. jag förknippar med klassiska bondaffischer saknades helt. Från sena 2010 och drygt 7 år framåt kom man tyvärr att bi lite upptagen av annat än det man skulle ha velat, mycket av tiden också utan någon riktig egen bostad. Ola Bond blev sålunda en av exponenterna för den ”verk i byrålådan”-neuros som vidlåder så mycket av vad man bort göra under sitt liv.
Drygt ett dussin år senare hade dock iaf. något hänt: mot bättre vetande hade man under mellantiden börjat småpyssla med färger och pensel. En kväll i efterdyningarna av pandemin när jag satt och katalogiserade bildfiler efter att ha fått infallet att skapa en mapp för kategorin målade affischer som man samlat på föll blicken på just några klassiska Bondaffischer (se ex. nedan) och det slog mig att det fan var på tiden att man gjorde Olas Bondaffisch, innan man får ett piano på huvudet.
Självklart föreställde affischerna i fråga den ”klassiske” Bond i Sean Connerys tappning. Jag noterade att dessa var mycket mer koncentrerade i sitt motiv än mitt kladdiga idéalster. Fokus är på Bond och hans för filmen kvinnliga sidekick eller erövringar mot en ljus fond – that’s it. Det viktigaste övriga elementet består istället av ymnigt med bildtext. Det skulle komma att bli den droppe i bägaren som ledde framåt.
En tunnelbaneskiss av för mig typiskt slag visar tankarna – Ola i förgrunden flankerad med sin fatala femme My, här fortfarande lätt i förgrunden men sedermera framflyttad. Enkelt -och runtom skulle bildtexter komplettera för ett intryck mer lik inspirationskällorna.
Porträttelementet blev viktigare i den nya designen – intrycket var dock det viktigaste, och det skulle komma an på målningen. Med lite foton och blyertspennor försökte jag fånga de två så gott jag kunde utan att tröska ner mig för mycket i detaljer.
Jag tog till ett för mig nytt stilgrepp med tanke på ämnet och valet av design och tidsprägel, och bestämde mig att stärka konturer och djupare svarta partier med generösa och tydliga inslag av tusch, ännu en av mina nyfunna pilar i teknikarsenalen. Det ger bilden en mer distinkt, men också lätt teckningslik prägel typisk för affischer från 60-talet. Innan jag började måla lades alltså vattenfast tuschning på skissen, som syns till vänster.
En skillnad mot mina äldre inspirationskällor var dock valet av färgtyp: här bestämde jag mig för att applicera tjockare, men ändå vattenbaserade färger av gouache-typ som jag ändå har en hjälplig vana vid, istället för dåtidens troligen oljebaserade färger. Det var inte så mycket ett val som en följd av min bristande kompetens och, skulle det visa sig, komma att skapa problem.
Sålunda förarbetad och fixt uppspänd på ritbordet var det bara att börja måla. Lager på lager mejslades de sökta porträtten fram i vattenfärger. Jag bestämde mig under vägen att avvika från idén på en helt vit eller ljust enfärgad bakgrund för att ge bilden lite mera liv. De sist påfunna eldslågorna var en detalj som återspeglade att jag börjat fundera på bildtexterna, med eld och hetta som omkväde.
Ovan syns en ”provscanning” av bilden nära men inte riktigt framme vid dess slutstadium, i syfte att klarlägga vilka förbättringar och övermålningar som skulle komma att behövas för att parera det faktum att bilden till sist och syvende skulle komma att scannas för att textelementen skulle kunna fogas in. Det har återkommande visat sig att vattenfärger och inscanning inte går speciellt bra ihop: scannerns starka ljus bryter delvis igenom vattenfärgerna, och gör dem antingen livlösa och fadda eller för ljusa och nyansfattiga.
Till det kom dock en oväntad och ny komplikation. Arbetsscanningen visade att en standardmaskin, även av större och mer professionellt slag, inte klarar att fånga även anpassade nyanser och samtidigt undvika märkliga glans- och tonförändringar vid mötet med blandningen av tusch och vattenfärger. Det är förstås det återspeglade ljuset från tusch, som är kolbaserat och således metalliskt, som reflekteras annorlunda än de matta vattenfärgerna.
Lösningen var således att se sig om efter verkligt professionella verktyg i form av högkvalitetsinscanning. Det visade sig bli en oväntad utmaning att få till, i alla fall utan att bli ruinerad. Till slut lyckades jag hitta möjlighet att få affischen inscannad med en musei-nivåscanner för en rimlig penning, och voila: resultatet, med ett minimum av efterarbete, kan ses till vänster.
Sålunda mer eller mindre färdig var det dags för den allra sista fasen – att med bildtexterna föra det hela i hamn till en affisch. Redan från början hade ju bilden varit tänkt att dra lite på smilbanden, och inspirationen hjälptes av de i alla fall i våra ögon redan rätt corny bildtexterna från 60-talet kombinerat med minnen från ens egna dagar av studentspex där föreställningarnas affischer hade flera titlar med tilldragande grad av glimt i ögat. Lite brainstorming hjälpt av den käre Olas dotter gav flera uppslag av passande lätt pappahumor-karaktär.
Jag sökte reda på en font som skulle vara någorlunda tidstrogen: valet föll på Consola, ett typsnitt som också brukades på 60-talets affischer, och efter lite vridande och vändande föll de sista bitarna på plats.
Det var dags. Affischen togs till en bildverkstad och förstorad från originalets A3 till A2 kunde den slutligen se dagens ljus, tämligen som i bilden ovan.
Det har varit en lång resa, för lång ur varje rimligt hänseende. Faktum att jag själv i alla fall är försiktigt nöjd med resultatet förtas av att det passerat så mycket tid från att idén omtalades till dess slutförande. Det har också fått den att bli svår att bedöma. Väldigt få av de färdigheter som krävdes för dess utförande fanns i mig förrän ganska nyligen – såtillvida är den ett vittnesbörd av att man lärt sig något, även med smolket i bägaren att det borde skett långt tidigare. Det är omoget, men trots allt kan man inte undvika att hoppas att de som ser den, speciellt Ola själv som förtjänar mycket mer än så, ska gilla den. Jag har lärt mig mycket under det sista året då jag på allvar tog tag i att göra den klar, och de kanske främsta lärdomarna handlar om de fallgropar som man faktiskt kan undvika, vilka jag förhoppningsvis kan tillämpa i framtiden. Det är passande att Ola själv bibringat en av de viktigaste, en som jag nu försöker, även om det är mig mycket svårt, att tillämpa – att istället för att ha orimliga mål, fokusera på att saker ska vara Bra Nog.
För dig, Ola
Kakashi
Digital teckning & målning av en figuren Kakashi från mangaserien Naruto.
En förfrågan kom häromveckan till mig om att rita figuren Kakashi åt en ung gentleman. Kakashi är en ninja med övernaturliga krafter och en populär karaktär i den japanska mangaserien Naruto, sedermera också förekommande i animerade filmer (anime) och kort- såväl som dataspel. Delvis för att figuren redan förekommer ymnigt i tecknad form och delvis för att jag har en tendens mot realism i utförande, valde jag att bortse från tecknade förlagor. Istället tittade jag på skulpterade figurer (action figures) för inspiration till Kakashis look och ställning.
Jag började att göra ett första designutkast med reservoarpenna, dynamisk för att ge en idé om karaktärens förmågor och attityd. Stående ganska brett med en kniv i handen, och andra handen uppe för att frammana en blixt. Jag gillade hur den där blev och bestämde mig för att gå vidare från den.
Redan på utkast-stadiet bestämde jag mig för att teckna Kakakshi-bilden så mycket som möjligt direkt i digital miljö, med datorns touchscreen och en digital ritpenna som redskap. Det utvecklade sig till den mest renodlade digital art jag hittills gjort: nedan kan processen ses i sina steg.
En grov konturskiss gjordes på skärmen, därefter valdes grundfärgerna på figur såväl som bakgrund, varvid konturerna kunde tas bort (1-3). Lager av mörka såväl som mörka valörer lades på för skuggor, veck och upphöjda partier. Nya mer softade och detaljerade lades på förkonturer som behövde stärkas. (4-6). Mer renodlat mörka och ljusa partier lades på för djupare skuggor och högdagrar. Justeringar och nyanser putsades fram på figuren och bakgrunden. Blixtarna ritades in och försågs med glöd-effekter.
Slutligen, efter viss tvekan eftersom bilden skulle levereras, lades en ganska enkel ljuseffekt på för området närmast och direkt upplyst av blixtens knutpunkt. Och så fick det vara klart för den här gången.
Jag måste försiktigtvis säga att jag är nöjd – framför allt med hur smidigt och förhållandevis snabbt det där kunde komma till, med två andra projekt samtidigt i pipen. Det snabba steget över till den digitala fasen och en klarare-än-vanligt idé om arbetsprocessen visade sig i kontinuerliga framsteg utan några större stöttestenar. Med det sagt kan förstås det mesta förbättras – teckningen är trots allt ganska grov och enkel, handlaget med den digitala pennan och skärmens hala yta är inte bra och en hel del omtagningar blir följden. Man hade kunnat dubbla mängden färglager och fått fram mer realistiska skiftningar och nyanser. Själva utrustning och använda program är rudimentära, och krånglade en del. Men som ett steg att på någorlunda kort tid, några dagar allt som allt, åstadkomma något är det iaf inte ett bakslag.
För James, som jag hoppas ska gilla den.
Se mer om Naruto och figuren Kakashi i tex:
Elsa – en digital förstagång
Häromåret gjorde jag en teckning, sedermera målad digitalt i datorn, på Elsa från ”Frost”. Nyligen utrustad med en användbar pekskärm och en enkel ritpenna, återvände jag till den bilden för mitt första försök till en mer fullödigt digitalt målad bild utan handritade inslag.
Det är ett banalt steg, men ändå betydande för undertecknad, att efter decennier med muskladdande ha något att hålla i handen och en dito yta för att för första gången faktiskt rita digitalt ”på riktigt”.
Trogen ens begränsade resurser och allmänna nybörjarjag är det heller inte riktigt välanpassade prylar man gör det med – pekskärmen på en HP EliteBook och den dithörande HP Active Pen for EliteBooks är ju inte framtagen för syftet att rita och måla så mycket som för att skriva anteckningar och göra presentationer. Men jaja, man tager vad man haver och allt det där.
Jag gjorde min första testrundor med digitalpennan för efterbearbetning av några andra bilder, men bara på marginalen, för att bekanta sina darriga fingrar och händer med utrustningen. Ännu återstår nästan allt att lära. Men kanske lite övermodigt, som den som skapar något måste vara, bestämde man sig för att så snart som möjligt ta språnget över och göra mer omfattande bruk av de nya redskapen. Det slumpade sig så att den som hjälpte mig anskaffa dem har en genomgullig liten tjej som gillar Disneyprinsessor i släptåg, något som kom upp under samtal där han också fick syn på några av mina bilder…bland dem Elsa.
Som omtalats i inlägget ”En Elsa för Elwynn” var en av de, speciellt tidsmässigt, mest begränsande faktorerna för den bildens tillkomst avsaknaden av riktiga verktyg. Allt gjordes med en blandning av inscannad teckning och påföljande målning med mus. Såsom varit i alla år. Resultaten har således i hög utsträckning varit en form tecknings -och målningshybrider, inte av val så mycket som av tvång, eftersom det varit så orimligt tidskrävande med hanteringen av det digitala målade inslaget. Nu skulle man, vilket jag förut bara undantagsvist gjort, gå hela vägen, men till skillnad från innan skulle det gå snabbare än snigelfart.
Eftersom tiden var en faktor bestämde jag mig för att använda de delar av bilden som redan lagts ner digitalt, men vidarebearbetade för att kunna stå på egna ben, utan en linjebaserad teckning för konturer och former. Till det lades en serie modifieringar och omritningar av samtliga detaljer med färg -och ljusförhållanden i fokus för att skapa kontrast och kontur istället för det överlagda ritade inslaget.
Tiden för att dra ut saken i evighet och pröva sig fram i tvekande sakta mak var som sagt begränsad – ett par sittningar var allt som medgavs – vilket både var bra, såtillvida att det tvingade en att fatta lite snabba beslut, och mindre bra eftersom man uppenbart saknar färdighet och många skavanker och brister i bilden inte kunde undvikas. Ändå är jag, i alla fall med tanke på tidspressen, glad att ha gjort det. Framför en stundar år av övning och tilltagande vana vid de annorlunda redskapen, men förhoppningsvis ska man vad det lider kunna göra något vettigt av dem.
Härnäst kommer nästa milstolpe -att testa på att ta fram material och bilder helt och hållet digitalt, även från det allra första utkast -och skisstadiet. Jag vet inte om det kommer att ta över eller bli en dominerande del av mitt arbetssätt i framtiden – antagligen inte – men nu kan man iaf. för första gången på ett systematiskt sätt pröva det.
För Ira
Fantasins Arkitektur – Prefektpalats bearbetad
Slutbearbetning av den målade skissen av prefekten av Aracaneas palats.
I inlägget ”prefektens palats” visades den målade skissen av hur designen av ett prefektpalats för min fantasystad Aracanea kunde tänkas te sig. Efter mycket om och men, med en spontan tillämpning av blandade media (tusch, bläck mm) på en bas av vattenfärger, blev den här lilla utflykten i arkitektonisk design av till slut.
Bilden var menad att vara översiktlig och ge ett allmänt intryck, inte realistisk och noggrann i sina detaljer. Men. Det finns en anledning att arkitekter och andra som regelbundet ritar byggnader för hand har anpassade redskap och ritbord – det är nästan omöjligt (iaf. för mig) att teckna en sådan bild med ett felfritt perspektiv med vanliga skrivbord, papper och linjal. Bara några andelar av en grads avvikelse kan göra att en hel huskropp blir skev. Och det var det som hände här.
När man väl fått syn på en sådan sak kan man aldrig ha det osett. Så jag bestämde mig under scanningfasen att göra de nödvändiga efterbearbetningar som skulle få bukt med det som mest sved i ögonen.
Sved mest – för det är ett otacksamt och tidsödande arbete. Ovan kan man se de huvudlinjer som lades ut i bildbehandlingsprogrammet, längs vilka saker behövdes rättas till, och i vissa fall ritas om. En risk av mer personligt slag är att när man väl börjar mixtra med saker är det svårt för undertecknad att sluta – jag bestämde mig t.ex. också, medan jag höll på, att ge bilden en mer rättvisande ljusbehandling, och började sedan också leka lite med att stärka och lägga på inslag av mönster, mecka med skuggor och kontraster… Jag blev tvungen att sätta en Hård Stopp. Bilden måste få förbli vad den var – en handmålad skiss och inget mer, en vision av något som lever och står i mina föreställningars inre landskap.
Prefektens hela komplex utgör en anomali såtillvida att denne representerar en helt och hållet sekulär makt i en tid där endast trons, det religiösas, uttryck, tillåts manifestera sig med sådana dimensioner, sådan ohöljd kraft. Om det är något som fortfarande gör mig lite sorgsen är det att ännu inte riktigt kunna förmedla den känslan, intrycket av hur massiv och stor prefektens hall ter sig, med sin vita, släta stenfasad sträckande sig över 50 meter rakt upp; hur liten men ändå bevakad, sedd ner på av rättvisans och vedergällningens kalla marmorögon de som närmar sig fås att känna sig.
Oavsett är jag ändå försiktigt nöjd med att den i alla fall blev gjord. Det är inte en lätt sak, att ge konkretion åt något så handfast som arkitektur och stora byggnader, när dessa bara finns i ens inre. I alla fall inte för en lekman utan någon träning. Men nu är den ändå där, som ett levande bevis eller avtryck av ens tankar. Vägen är målet, brukar det sägas. Det är något som jag allt mer omfamnar – genom arbetet inte bara besannas ens idéer utan blir skarpare i konturerna, får mer liv, mer skärpa. Det behövde göras, efter år av tredskande, för ännu stundar inträdet däri, och åsynen av Eparchen själv på sin tron.
Tidigare anknutna inlägg och studier på temat arkitektur och prefekter:
- https://indomitus.blog/2011/04/26/bysantinska-studier-fran-romarrikets-prefekter-till-aracaneas-eparch/
- https://indomitus.blog/2021/12/12/fantasins-arkitektur-1/
- https://indomitus.blog/2021/12/17/fantasins-arkitektur-2/
- https://indomitus.blog/2021/12/24/fantasins-arkitektur-3/
- https://indomitus.blog/2022/07/12/fantasins-arkitektur-myriadon/
- https://indomitus.blog/2021/06/07/jarnportarna-arkitekturdesign-i-ink-wash/
- https://indomitus.blog/2023/08/07/nemesis/
- https://indomitus.blog/2023/08/14/justice-iustitia-dike-or-themis/
Marc in Knightly charge – in color
Den framstormande riddaren Marc D’arnevou fick lite färg på sig med snabba akvareller
En av flera saker som föll på plats under ritandet av bläckteckningen ”A Knightly Charge” (se inlägg), med riddaren Marc d’Arnevou från mina berättelsers värld Aratauma, var att papperet den gjordes på förvisso var väldigt slätt, ljust och kallpressat, men av god kvalité. Och således skulle tåla eventuell målning.
Nå, trots den kvardröjande ovlijan att våga ta nästa steg i en bild som (dittills) landat bra, är man numera mer benägen att faktiskt komma loss och göra saker (mer eller mindre) färdiga. Så en dag i juni drogs akvarellerna fram, för att ge det färggranna ekipage som anblicken av Marc utstyrd till tornering åtminstone någon rättvisa.
Det hade inte varit meningen, men på grund av ett litet olycksöde blev det en ovanligt snabb process. Papperet lossnade nämligen under påläggningen av bakgrundsfärgen. Dålig tejp gjorde att hela arrangemanget som ska hålla papperet spänt och slätt bara flög i vinden. Effekten blev att papperet, trots sin tjocklek och tålighet, blev tämligen skrynklad och svår att måla vidare på.
Tack och lov var målningen av själva figuren i princip färdig – så efter lite påläggning av högdagrar med vitpenna scannade jag bilden och lade en lätt reparerande effekt med bildbehandling i efterhand. Som en målad illustration är det hur som helst inte så illa – teckningens underliggande kvalitéer skiner fortfarande igenom. Jag lät därför bli att lägga på ett nytt lager tusch ovanpå den färglagda bilden – tills vidare i alla fall.
En Elsa för Elwynn
Förra året vill jag göra något för en liten tjej som heter Elwynn. Jag noterade att hon hade den omåttligt populära prinsessan Elsa från disneyfilmen ”Frost” på sina ryggsäck. Det gav mig en idé…
Så, blev frågan: skulle Elwynn uppskatta att kanske få en bild av den svala isprinsessan? Jo, men varför inte, blev svaret. Sagt och gjort, under vintern började jag mitt i flyttstrul och annat jox att dra upp skisserna för en enkel men förhoppningsvis tjänlig bild av Elsa.
Det hör till saken att ”Frost”-filmerna står stadigt förankrade i den nya digitala Disney-eran av datoranimerad design – hon är alltså inte riktigt ”tecknad” i den gängse meningen av gamla tecknade filmer. Så jag bestämde mig på infall att faktiskt göra en riktig teckning av henne, lite som Disneyfilmerna såg ut för 20-30 år sedan med ritade linjer och konturer tydligt som bas för animationen.
Jag bestämde mig för att lite avvika från de mest prinsessigt skira klänningarna som Elsa har i ”Frost” och tog inspiration av de mer praktiska kläder som hennes syster bär, och som Elsas egna kläder också mer drar åt i ”Frost 2”. Efter lite designutkast fäste jag en linjeskiss i tusch på papper, och började också att dra upp riktlinjerna för bakgrunden, draget från hennes isslott i de snöklädda bergen i filmen.
Till slut var tuschteckningen som skulle utgöra basen klar, och jag började lägga på färger i olika lager, grupperade för karaktären respektive bakgrundselementen. Från grundfärger som sedan försågs med gradvisa skiftande lager gick det hela som synes nedan.
Nu skulle ju det här gått geschwinnt på bara några dagar kanske om man haft vettiga redskap som t.ex. en ritplatta. Men trots musritandets pilliga seghet och klumpighet växte det hela fram lager på lager. Bilden blev så småningom allt mer skiktad och fick texturer och detaljer som förhoppningsvis inte förtar känslan av teckning för mycket. Jag menar, vill man ha en bild av Elsa i precis samma stil som hon ser ut i filmerna är det ju bara att ta en snapshot från en HD-version av filmen ifråga.
…Och så här blev den någorlunda färdiga bilden. Jag fick bita mig i handen lite för att inte fortsätta lägga på mer lager och modifikationer in absurdum, så att Elwynn kunde få sin bild innan det var dags att ansöka om körkortet. Jag hoppas att hon gillar den.
Jaws of War – I Krigets Käftar
En återblick på en bild som fick färg och bearbetning för några år sedan men vars slutliga form aldrig förevisades: ”Krigets Odjur”, den fruktade odödlige bärsärken Djaq-Chigin, fick sin slutliga form, där man ser vad som döljer sig under masken…
Den här teckningen från 2011, färglagd några år senare (se ”Djaq-chigin – Odjuret”), var inte fullbordad. Det som fattades var ett element som redan utformats och fått sin definitiva form: hans käftar (se ”the monster within (…) del 1″). Mer nyligen gjordes till slut den infogningen och bilden arbetades om för att det hela skulle passa ihop.
Djaq-chigin är den ultimate stridaren i fantasy-världen A’ratauma, ett levande vapen som groteskifierats av århundraden av slakt varvat med sekler av fångenskap. Sedan århundraden har en blodgalenskap honom i sitt grepp, och han bryr sig inte om vem eller vad han dödar.
Det gör Djaq-Chigin nästan lika farlig för de som försöker styra honom som för de stackare som står i hans väg. Bilden ifråga visar just på det, då den illustrerar hur han dödar en tudjutisk krigare från sin egen sida under Alla Drabbningars Moder, kriget mellan mellanösterns två stormakter Kiralatet och Karakhanatet.
Tidigare har omtalats betydelsen av masken Djaq-chigin bär. Den utgör det viktigaste elementet i de av besvärjelser och talismaner sammanvävda kedjor som binder honom till sin herre, i det här fallet Hilai Karakhanen, de västliga tudjuternas storkhan. Under masken ser Djaq-chigin fortfarande någorlunda mänsklig ut – när han är stilla och bidande. Men inte i strid. Då tar monstret inom honom över, för att sluka och förgöra.
Tanken med att ha odjursgapet med i bilden var från början att visa på det monstruösa men sorgfälligt dolda draget hos Djaq-Chigin, som i någon mening står som representant för Kriget självt.
Det var nästan 10 år sedan som den definitiva utformningen av Djaq-Chigins monstruösa uppenbarelse gjordes. Den tuschteckningen kändes så pass fullbordad att den kunde lyftas direkt in i stridsscenen. Infogningen skulle dock inte ta över bilden och fördunkla det avbildade dramatiska ögonblicket. Käftarna måste ju också undvika att förstås som fysiskt närvarande, som om ett gap bokstavligen svävade över scenen. Jag valde den beprövade tekniken att lägga käftarna över som ett slags negativ, där ljusa istället för mörka linjer förhoppningsvis ger idén att gapet är där som en representation av något. Genom tillämpning av oklarhet med en lagermask löstes den också delvis upp i sina konturer, för att stärka känslan av att den där där, men ändå inte riktigt…
Det finns förstås sådant som kunde gjorts bättre, jag tycker t.ex. att det fortfarande ser ut lite som om den stackars tudjuten är i färd att bli uppäten av ett svävande gap – eftersom denne stirrar rakt in i den vilket skapar en idé om att han, tja ser den. Det här var dock ett ganska snabbt, avslutande, projekt, där slutmålet stod tämligen klart redan från början. För en gångs skull lyckades man också att fastna i för mycket prövande av helt nya tekniker eller omfattande modifieringar. Det får anstå till andra bilder av den fruktade Djaq-Chigin – och sådana kommer och är redan under bearbetning.
Musikalisk inspiration till arbetet med Djaq-Chigin: vad passar väl bättre än ”Alien vs Predator: Reqiuem?”
Se fler bilder från A’ratauma i:
Galleri för A’ratauma
Read the Room: Two Thrones – Two Kingdoms – Två tronsalar för två riken (del 1)
Med anledning av det nytända bokprojektet ”Hjärtespjutet” (del 2) jämförs Illustrationer av två skilda rum, som den som ”läser” dem förhoppningsvis ska ge få helt olika intryck av…
Även mitt under rusningen för att färdigställa bokprojektet ”Hjärtespjutet” (del 1) åren 2014-15, lades grunden för en fortsättning, eftersom jag visste att historien skulle fortsätta. Flera av illustrationerna kom att präglas av detta, och fick hänsyftningar och kontraster som pekade framåt, både ifråga om motiv, detaljer och allmän stämning. En av de tydligaste exemplen kom att bli avbildningarna av de tronsalar som återfinns i del 1 och 2 respektive. De här två skapades i ett sammanhang, och även om det inte var ansikten från början, kom de att visuellt åskådliggöra kontrasten i styressätt och härskares attityd till sina riken och undersåtar som blir viktig i berättelsen.
Den första av dessa två, vilken hör till del 1 och färdigställdes 2015, tillkom som så mycket man gör, gradvist och närmast oavsiktligt. Motivet var från början inget rum eller miljö alls, utan ett idéutkast där jag tänkte på hur draken Pelle skulle se ut när han… skämdes.
Drottning Maral & Kung Kefas färglagda
Jag gillade den där, och tankarna gick av sig själva till hur en scen baserad med den i centrum skulle kunna te sig. På det här stadiet var redan mycket annat designarbete av karaktärer redan på väg, och den scen där Pelle skäms kom snabbt av befolkas – förutom Julia borde Drottningen och Kungen vara där, osv – och växte så spontant fram.
And so the stage was set: Draken Pelle har tagits tillbaka till staden av prinsessan Julia, för att lämna Nordanlandets guld och erkänna och be om ursäkt för sitt tilltag inför Drottningen, Kungen och hela rådet i Rikets Sal. Han skäms och står där med böjt huvud inför den stränga Drottningen och alla som stirrar medan Julia försöker förklara.
Tronsalen var närvarande i många andra bilder, och arbetet här kom så att ge skjuts åt en samlad och konsekvent utformning av miljön som också bar in i själva berättelsens handling. Redan på det här idéstadiet bestämde jag mig för att Rikets Sal, platsen för Drottningen och Kungens maktutövning, måste återspegla Nordanlandets styrelseskick och anda i någon mening.
Rikets Sal i Nordanlandet är tronsal för Kungen & Drottningen, och således en fin, högtidlig och också publik plats som måste rymma många. Men. I valkungadömet Nordanlandet svarar monarkerna inför riksrådet, folkförsamlingen och alla medborgare i stort, i full åsyn och offentlighet. Rikets Sal borde gestalta detta genom att vara en tillgänglig plats: öppen, ljus, utan avspärrningar. Stora fönster, åhörarplatser och en upphöjning för de ordförande monarkerna fyller en funktion och borde vara välgjorda, inte utan utsmyckning men framför allt med nyttan i fokus.
Det var med sådana tankar som jag fattade linjal och pennor och skred till verket. Perspektivet, en enkel tvåpunkt med horisontlinje vald för att ge maximal överblick var viktigt att få till rätt och det som tilldrog sig mest ansträngning. Meningen var att, trots bildens många figurer och allt som händer runtomkring, draken Pelle fortsatt skulle vara i centrum, inte bara med sin placering utan som fokus för allas betraktande, gestikulerande och kommenterande.
Bildens tydliga fokus och utformning gjorde arbetet med detaljerna mycket enklare. Såväl folket runtom omkring i salen som Drottningen och Kungen på podiet går i en stil baserad på sekelskiftet 1500 – utom Ärkeprästen i förgrunden, vars klädnad är ålderdomligare i sin design. Det pågående skrivarbetet medgav vissa preciseringar under bildens gång. Från början hade jag t.ex. tänkt att inte ha med någon form av vakter eller säkerhet alls: men såsom berättelsen utvecklats framstod det inte som så trovärdigt att man skulle låta en stor drake, även om den anfördes av rikets Prinsessa, bara kliva in i salen utan någon som höll öga på den. Bland annat.
Att den skulle färgläggas var givet, så tuschning gjordes direkt, och därefter var det dags att börja måla i datorn. Valet av grundfärger och valörer kom först.
Därefter lades en traditionell trio av lager för ljusa, mellan- respektive mörka valörer på, med extra lager för extra mörka skuggor respektive starka högdagrar. Därefter, driven delvis av utformningen av rummet såsom det kommit att te sig allt klarare, var det dags att försöka höja det hela med lite ljus. Åren runt 2015 hade jag knappt börjat få kläm på överliggande effekter av typen ljusstrålar och dylikt, och arbetet med denna och andra bilder för berättelsen kom att bidra med nya insikter och välbehövlig övning.
Draken Pelle & Julia inför Riksmötet färg behandlad
Resultatet av den här processen blev som synes ovan. Det är fortfarande en av de bättre illustrationerna för min berättelse i mitt tycke, och kom faktiskt att innehålla allt det som jag satte mig för att visa. Ja, mer än så. För just bildens totala förmedlade intryck, av en öppen plats, av närhet, med sorl och variation i såväl reaktioner som i allas agerande i situationen, vare sig de stirrar förvånat, småpratar, pekar eller avvaktar lite oroligt, liksom av privata relationer blandade med rikets styrelse, allt det tillsammans med själva utformningen gör helheten till mer än summan av delarna. Detta kom att framstå än klarare längre fram, när Julia träder inför en helt annan sorts tronsal, med ett annat sorts styre. Det arbetet, som påbörjades och tecknades parallellt med bilden ovan, kom dock att ligga i träda i sju år – och det är först nu, när del 2 åter plockats fram, som de två kommer att kunna jämföras.
För dig, Alma.
————————————————————–
Alla bilder av Prinsessan Julia finns samlade i
https://paulusindomitus.wordpress.com/paulus-indomitus-pablos-galleri/galleri-for-prinsessan-och-busdraken/
Tidigare inlägg på temat prinsessan Julia och hennes värld finns i tråden
Prinsessan Julia & Draken Pelle
Hjärtats sken: Julia bländar Draken (2014)
Det var 2014 som jag till slut tog fram det ögonblick då prinsessan Julia höjde sitt Hjärtespjut och modigt mötte Draken utan att rygga tillbaka. En tillbakablick på en bild som blev lyckad och gav insikter för framtiden.
Vad gör man ansikte mot ansikte med en rasande drake? Stor som en elefant, med klor och vassa tänder höjde sig Draken morrande över prinsessan Julia som kommit för att hämta tillbaka kungarikets stulna guld. Hon blev rädd, hon var inte dum. Men hon flydde inte, utan höjde Hjärtespjutet i trots.
Den här bilden var viktig såtillvida att det är ett avgörande ögonblick i berättelsen om prinsessan Julia och Draken. Samtidigt var vid det laget det som då sker så klart för mina ögon, att det första steget från idé till tuschad teckning gick väldigt smidigt.
För en gångs skull hade jag också en redan klar idé över ett av just denna bilds viktigaste element, ljuset. Således valde jag teknik och graderingar mellan mörka och upplysta partier redan på teckningsstadiet.
Färgläggningen i dator skedde också enligt linjer som man börjat bli van med, i en 3-5 lager av färger från mörkare till ljusare. Färgskalan var redan klar från bokens övriga teckningar och gav få problem.
Men krutet, ja Hjärtat i den här bilden låg som sagt på den sista, avgörande effekten av ljuset från spjutet. Metoden jag valde kom att bestå av många lager av graderat lyster centrerat från spjutets spets, till vilken jag lade flera effekter av starburst-typ för att få de enskilda ljusknippen som ger det hela en känsla av kraft, liksom flera ringar för att genom intensitet och färg göra ljuset levande. En trevlig teknik som jag sett demonstrerad provades också här, och det var att komplettera ljuseffekten med en motsvarande, fast omvänd, stråleffekt av mörker. Denna lades in bakom ljuset och bildade en slags fördunklad transparant fond där ljuset inte sken rakt på, dvs i de områden som rimligtvis låg i ljusskugga.
Jag blev faktiskt väldigt nöjd med den där. Sina brister till trots ligger den mycket nära visionen av det ögonblicket som jag föreställt mig den.
Som framgår av berättelsens fortsättning så är Hjärtespjutets mäktiga ljus mycket mer än kraften att skada eller förstöra. När ljuset skingras har spjutet inte gjort draken illa, utan givit honom, och också Julia, något som gör att de kan lösa sina konflikter utan att slåss. Gåvan att förstå och förstås, att tala med varandra. Men det är en vidare historia…
Se mer bilder från Prinsessan Julias bokprojekt ”Hjärtespjutet” i
A Dance to Dream of – Drömdans (2)
En dröm om en dröm – så har jag omtalat anblicken av den sköna Kati. Bokstavligen i ett försök att ge liv åt en vision från en dröm, postades waaay back i 2016 framväxten av bilden av hennes dans, från dagen-efter-kludd till digitalt färglagd bild. Om den fortsatta utvecklingen av projektet under åren som följt till läget idag.
Trots att fokus de senaste åren legat i att skaffa sig färdigheter i ett flertal traditionella tekniker såsom akvarellmålning, teckning med färgpennor, tuschteckning med mera, finns det somt, som aldrig är långt från mina tankar. Främst av det är allt som har Kati som motiv, som ett urval bilder här på bloggen visar. Dessa hålls å andra sidan tillbaka från att slutföras av bristen på färdighet som skulle göra henne rättvisa. Vilket i och för sig utgör en viktig drivkraft att bli bättre.
Det är mot denna psykonautiska härva man kan betrakta de utbrott av kompletteringar, varianter och förbättringar som jag ägnat hennes bilder över åren, med ”Drömdans” som kanske tydligaste exempel.
Nästa kluster av remakes från det stadium där jag lämnade bilden 2016 ( se exemplet till vänster och här) tillkom 2020 och medförde ett antal förändringar av bilden på flera fronter.
Först var en omfattande omarbetning av Katis ansiktsdrag baserat på bättre underliggande skisser till dels större porträttlikhet med hennes sköna utseendeförlaga, modellen/aktrisen Rebecca Ferratti, dels ett bättre, mer genomarbetat uttryck.
Eftersom bilden inte direkt vilar på något foto utan är en fri avbildning måste man göra allt från grunden upp, och jag ägnade åtskillig tid åt att få till rätt vinklar och proportioner på alla drag, och förbättra de skuggor och högdagrar som hör till.
En annan förändring var att bilden utökades till komplett helfigur. I det förgångna har jag ofta kapat folks fötter i bilder, som en genväg för att slippa syssla med denna både komplicerade och många gånger underskattade del av anatomin. Men den fulla vidden av Katis figurs intryck blev förstås hämmad, och jag ritade och kompletterade nu den underliggande teckningen med hennes ben i sin fullhet.
Till det förbättrade ansiktet och kompletterade figuren samt bilden i sin helhet har efter 2020 lagts till studier i att arbeta med färger, applicering av skuggningar, textur osv för bästa effekt av hud och en verklig, levande kroppskänsla i bilden. Nedslagen ovan visar på några punkter längs vägen, där omväxlande varmare och mer avmätta färglager försökts få att samverka, modifikationer av skuggor och annat lagts till eller dragits tillbaka… Senast, i början av 2022, gjorde jag några nya modifikationer, efter närmare studier av sådant som ryggens krökning och effekten på höfterna.
Så ser läget ut nu – men fortsättning följer. Det har onekligen blivit bättre sedan sin begynnelse, speciellt med tanke på att enbart med musstyrning allt blir till ett tandagnisslande omständligt, tidsödande jobb. Mitt grepp om ljusåterkastningar och högdagrar har också mycket kvar att uppnå. Men så länge jag blir bättre, och lever, kommer jag nog fortsätta lägga pixel på pixel i syfte att dra undan ridåerna, och få en klarare och mer rättvisande anblick av henne, som jag såg henne i drömmen. Det är, kanske, också innebörden av att drömma om en dröm.
Flygande fläng för två Amandor
Det är en fågel, det är ett plan, nej det är…
En enhörningspegas.
Det är lustigt hur saker sker ibland. I de fjärran historiska dagarna år 2009 gjorde jag på anmodan av den unga fröken Felicia Amanda, som inspirerade till flera alster då det begav sig, utkastet till en… enhörning. Med vingar. För varje idé som går vidare hamnar dock tio (minst) i byrålådan, och det där blev en av dem. Men 2021 fick den underbara Mya en superstor rosa enhörning i julklapp, och hennes stolta mamma Amanda kunde inte hålla sig utan utropade sin förkärlek för de behornade pållarna. Varvid jag påminde mig vad Felicia, de andra Amanda, tyckte, och bilden jag skissat på åt henne… och så, helt oväntat, bredde Pegasos ut sina vingar, för att till sist lyfta för min inre syn.
En orsak till att den första skissen fått ligga i malpåse i 12 år var att den redan från början tänkes som en målning, med himlar bakom sig och ett mäktigt vingspann som jag inte visste hur den skulle realiseras. Bara att det skulle ta fasligt lång tid.
Tid. Det är lustigt, men en av de främsta effekterna av den träning och prövande som man utsatt sig för under senare år är att man nu kan tuffa förbi flera av de hållplatser där fordom man skulle ha stannat, med risk för att bli kvar. Nu har man en känsla för förloppet som sträcker sig längre än till idéstadiet. Sålunda tillkom snabbt en studie i blyerts för att förbättra anatomin på min flygande kuse, och från den direkt en enkel skiss på akvarellpapper som därefter suddades ner.
Vapnet jag valt för att gripa mig himlen an var mina nya kompisar akvarellerna, med foton av verkliga skyar som inspiration. Själva huvudfiguren skyddades dock med maskeringsvätska – för den skulle bli till på annat sätt.
Vår pegas målades nämligen i täckande vattenfärger, eller tempera. Tanken bakom valet av ett tjockare medium för vår flygare var förhoppningen att skillnaden också skulle återspegla hur mer, tja (tät?substantiell?påtaglig?)…solid vår häst framstod bland de fluffiga molnen.
Resultatet, efter att ha fyllt himlen med två lager akvarell och pegasen med täckfärg, visade att idén i alla fall inte var helt idiotisk…
Det sista lagret är fortfarande en känslig fas. Jag hade lovat mig själv att inte overdo it den här gången och förstöra papperet med ständiga omtagningar. Så relativt försiktigt lades ett sista lager färg på bakgrunden för att försöka stärka molnens skuggor och samtidigt lyfta fram en antydd effekt av strålande ljus från solen. Pegasen gjordes gradvis mer opak, och jag tog akvarellpennor till hjälp för att stärka konturer och mörka partier.
En ovälkommen sista fördröjning gjorde sig gällande vid inscanningen. Som tidigare omtalats kan ljuset från både fotoblixtar och scanners helt förvränga en bilds färger, något som jag ännu inte riktigt vet hur man skall komma tillrätta med utom med bildbehandling. Efter flera försök, där framför allt himlarna såg helt urlakade ut, valde jag därför varsam färgkorrigering (+20% i en anpassad färgkurva) av den inscannade bilden för att få den att någorlunda återge originalets färgskala.
Så. Det är ju inte överväldigande på något sätt, speciellt med tanke på hur länge det gick från idé till bild. Moln och skyar har mycket kvar innan de ens tillnärmelsevis är i mål. Men jag hoppas att Amandorna ska tycka att pegasen i alla fall blev ganska fin.
Fantasins Arkitektur (3)
Från teckning och målning av exteriör, till att designa och rita byggnaden, och tillbaka igen.
En snabb avslutning på närstudien av min egendesignade kyrka, Frälsarens katedral. Efter att ha ritat dess fasader, omkrets och markplan gjordes vissa diskreta modifikationer av den första exteriören i akvarell och bläck, för att komma till vyn nedan.
Det kunde verka som enormt merarbete för vad som trots allt är en lite upparbetad form av skiss. Men poängen var att skapa en förlaga, eftersom min katedral ju förut bara fanns i mitt sinne. Nu har den fötts till världen i åtminstone skissad och översiktlig form. Och genom att föra detta delmål i hamn till slut och tack vare det nedlagda arbetet har redan ett antal skisser på scener med kyrkans interiör, omgivningar och med den i bakgrunden kunnat skapas med mycket säkrare hand och klarare vision. Dessa kommer snart att dyka upp här vad det lider.
Broken Hand Diaries (2)
– En masochistisk psykonauts fortsatta äventyr i brutna handens land.
I första inlägget om försöken att göra något vettigt med en bruten hand spekulerades om det månne skulle gå att använda svårare medel än anpassade blyertspennor efter första veckans kladdar. Crazy talk, kunde det synas, från någon som även i normala fall knappt kan hålla i en pensel.
Men det var just det. Hur mycket värre kunde det bli?
Andra veckan efter att handen bröts påbörjades således frihandstester med den ingipsade handen och tuschpensel respektive doppad stålbläckpenna. Två permanenta högkontrastmedel, utan nåd. Om man spiller eller slirar står det ut som en neonskylt. Inget att sudda.
Motiven för kladdarna var medvetet olika som i fallet med sina blyertsföregångare. Först en enkel figurstudie i rörelse. Därefter ett porträtt med förlaga, jag valde på måfå den sköna skådespelerskan Monica Bellucci som inspiration och kombinerade stålpennan med bläckpensel. En teckning av min sagofigur Prinsessan Julia. Samt mest för att fylla papperet och göra något annorlunda en liten kladd av en påfågel, inspirerad av en medeltida arabisk handskrift jag just undersökt.
Den första insikten var försiktigt… positiv. Eftersom bara pekfinger och tumme funkar och det begränsat, tvingas man hålla penslarna med bara dessa och med en högre fattning så man inte riskerar att smeta ut bläcket med gipset. Det är ett väldigt ostadigt och darrigt grepp… men det går, upp till en viss punkt. Monicas haklinje blev, t.ex. extremt darrig: här fann jag dock på viss råd och kunde iaf. minska intrycket av ”Skäggiga Damen” genom övermålning med en Gelly Roll Vitpenna . Liksom för blyerts har längre eller ens tillnärmelsevis jämna linjer blivit ungefär lika realistiska som libertarianers haschdrömmar – men det var förväntat . Även om långt ifrån bra, var upplevelsen iaf. inte totalt usel – vilket är ungefär där förväntningarna börjar med en hand som inte ens kan hålla i en tandborste.
Kommen så pass långt kom därför nästa tanke som ett brev på posten: Vore det inte Kul om…man målade de där? Jaaaa. Och varför inte… akvarell? Den mest sladdriga och notoriskt svårkontrollerade av dem alla… jiiippi! Vad kunde gå fel, vad kunde gå galet? för att citera JustD.
Det blev som det blev. Det var ännu svårare att hålla färgpenslarna stadiga, eftersom akvareller kräver en lätt touch och snabba rörelser. Att stanna innanför linjerna var ungefär som att försöka jonglera stående på händer. Men ibland är grejen att tja, göra det. Även om det blir kasst.
Även om man lyckades undvika ett befarat regn av tuschstänk och fläckar i det tidigare stadiet så förvärrade bandaget ändå nedsmutsningen av papperet när jag fortsatte och gjorde delar av den lätt…grå. Jag tillät mig därför en lätt ”tvätt” av ökad konstrast och lite lätt suddande med bildbehandling som fixade saken efter inscanning.
För Hua: krigare från Mittens Rike
För Hua, det centrala riket i mina berättelsers Fjärran Östern: en utökad studie av krigare utifrån historiska källor från det kinesiska Sung-rikets tid.
Förra året gjorde jag en bild på en kvinnlig krigare inspirerad av kinesiska historiska förlagor (se posten ”I väntan på Mulan”). Målningen, uppbyggd utifrån en teckning utförd med japansk penselpenna (bläck) som målades digitalt, gav mersmak trots sina brister. Sålunda kom den att utgöra startskott för ett mer samlat åtagande vad gäller studier av historiska motiv från inte bara Kina, utan Fjärran Östern mer allmänt.
Det här är en region som jag läst upp mig på genom åren men som varit väldigt lite representerad i mitt eget skapande, trots att det sedan 20 år legat och grott idéer och små kladdar utifrån min research från historieböcker och websidor. Nu bestämde jag mig för att, med min kvinnliga krigare som bas, skapa en samlingsbild där några av de där fick mer färdig form.
Som alltid i historiesammanhang sker allt med ett öga på att bygga upp en trovärdig alternativ verklighet för mina egna berättelser, vilkas tidsmässiga fokus utgår från seklet före Digerdöden i Vår Tid (dvs eran 1250-1348 AD). Utvecklingsmässigt motsvaras den tiden av de sista decennierna av Sung-dynastins välde och mongolernas slutgiltiga erövring av landet, vilka under Kublai Khan återförenade Kina efter århundraden av splittring under sin egna Yuan-dynasti.
Även om Hua, min parallellvärlds motsvarighet till Kina, tagit en delvis annan vändning, kunde verklighetens förlagor utan problem bilda basen för mina alster. Tacksamt nog stod måleri och bildkonst i Kina på en hög nivå under denna period. Bilder i urkunder från Sung-rikets tid (se ex. nedan), kompletterat med sådant som miniatyrfigurer, TV-bilder, historiska rekonstruktioner och annat gav möjlighet att välja och vraka med en hög nivå av historisk autenticitet.
Inspirationen inskränktes inte bara till själva motiven, utan även metod. Ursprungsbilden hade utförts i bläck, med japansk integrerad penselpenna. För de nya, direkt utförda på samma ark, ville jag ta till ännu en, teknologiskt enklare, bläckteknik, nämligen stålpenna doppad i tusch. Den resulterande svartvita samlingsbilden med tre sorters krigare som komplement till den centrala ryttarinnan kan ses nedan.
Till vänster en rustad ryttare i vad som ligger nära den tyngsta formen av kinesiskt kavalleri. Sådan rustning skulle ha burits av en kejserlig gardessoldat eller befälhavare i dåtidens arméer, med sin bepansrade häst täcks av lamellrustning i metall och utsmyckade detaljer som axelskydd i form av djurhuvuden. Arméer i medeltidens Kina var relativt centraliserat och enhetligt uppsatta (i.a.f. i jämförelse med västerlandet), med både vapen och rustningar producerade i massupplaga och upplagda i stora kejserliga lager. Hur fotfolket, basen i de kinesiska arméerna, kunde te sig utrustade från de arsenalerna exemplifieras av den spjutbärande infanterisoldaten till höger. Till sist en marinsoldat från Södra Sung-kina. Tränade i att slåss från och på fartyg i de vidsträckta flodsystemen i bl.a. Yangtze-kiang-flodens bifloder och delta utgjorde dessa en viktig gren av de väpnade styrkorna och bidrog starkt till att uppehålla mongolernas framfart i flera decennier.
Apropå beväpning kan man konstatera att trots sin relativt storskaliga produktion så uppstod i Kina genom århundraden av ständiga krig och konflikter en vidunderlig flora av vapen.
Inte minst stångvapen kom att anta rätt vildvuxna former, påminnande om moderna fantasy-designer. För den här bilden lämnades de galnare varianterna därhän till förmån för enkla och funktionella varianter.
En vapendetalj gavs dock lite extra uppmärksamhet: marinsoldatens repeterarmborst, på kinesiska Zhūgě nǔ (諸葛弩, också transkriberad som Chu-ko-nu).
Denna säregna kinesiska uppfinning från tiden före Kinas enande på 200-talet fKr bestod av en båge frampå en tvärställd stock med ett magasin på ovansidan. Genom att dra i spaken matades en ny pil ner samtidigt som bågsträngen spändes och avlossades. Repeterarmborstet kom till rätta med vad som brukar betraktas som vapnets största svaghet: den långa laddningstiden.
När det var dags för färgläggningen löpte denna i bekanta banor, med en begränsad mängd överlappande nyanslager, och mer uppmärksamhet på ljuseffekterna vilka fick ge bilden dess karaktär. Färgläggningen strävar mot en viss, begränsad realism i färgval och toner men utan att bryta upp den underliggande bläckteckningens dominerande intryck av starka och distinkta linjer och stiliserade grepp för detaljer, skuggningar och ytor.
Mot slutet valde jag att också lägga till ett bakgrundsmönster baserat på det siden som användes som material för målningar, kalligrafi m.m. i det dåtida Kina – det adderade ett intryck påminnande det hos många av de urkunder som låg till grund för bilden. Allra sist lade jag också till text, för ännu en detalj som ofta förekom på dåtida målningar som inte sällan blandade bild och text. Bildtexterna står för Huángjiā wèiduì/ 皇家衛隊 (kejserlig vakt), Huánghòu/ 皇后 (Kejsarinna), Bùbīng/ 步兵 (fotsoldat) och Hǎiyáng/ 海洋 (Marinsoldat).
Det blev ju inte så dumt, ändå. Många fler bilder inspirerade inte bara av Kinas utan också andra länder i fjärran österns historia är på olika stadier av färdigställande – regionen är numera i fokus för mina historiestudier. Dessa kommer att dyka upp här vad det lider.
Länkar till introduktioner av åsyftade perioder av Kinas historia, med fokus på Sungperioden (960-1279)
- Song dynasty – Wikipedia, på svenska Songdynastin – Wikipedia; för periodens måleri och bildkonst se Chinese painting – Wikipedia
- Yuan-dynastin se Yuan dynasty – Wikipedia på svenska Yuandynastin – Wikipedia. Om dess grundare Kublai Khan – Wikipedia (på svenska Khubilai khan – Wikipedia)
- Om Sungdynastyn med fokus på kultur och konst, se An Introduction to the Song dynasty (960–1279) (article) | Khan Academy
- andra översiktliga introduktioner SONG DYNASTY (A.D.960-1279) | Facts and Details och Song Dynasty, Rise And Decline Of Song Dynasty (chinatravel.com)
- Om det kinesiska repeterarmborstet se Repeating crossbow – Wikipedia
- För de som vill utforska Kinas historia mer men ändå i en lättillgänglig form, rekommenderas varmt Podcasten ”The history of China”, vars hemsida är The History of China – The Official Site of The History of China Podcast (wordpress.com). Podden finns på Itunes och en mängd andra sajter och appar som Acast, twitcher osv.
- Inledande mer övergripande studier av Kinas historia kan med fördel börja med standardverket ”China – A New History (2nd Enlarged Edition)” från Harvard University Press.
- Fortfarande övergripande men mer djuplodande är de utmärkta fullskaliga standardverken ”The Cambridge History of China” i ett flertal band från Cambridge University Press, vilka för perioden ifråga utgörs av bl.a.
Återblick – Draken Pelle vaknar å ryter
Jag skapade boken ”Hjärtespjutet” för Alma för några år sedan, komplett med text, illustrationer, grafik, anfanger och annat. Jag har uppmuntrats att jobba vidare på den fortsättning som hela tiden var tänkt att följa på den första boken, och passar på att göra en återblick till arbetet med att utforma en av bokens huvud….varelser, draken Pelle.
Knäckfrågan är förstås tid – men tiden finns för de som förmår utnyttja den. Jag drog mig till minnes detta medan jag granskade en teckning, sedermera målad, av Draken Pelle som hörde till första boken. Fastän det ändå blev ganska bra i slutet av dagen, är det också en studie i kass tidsanvändning.
Draken har legat och sovit siesta efter att ha dragit i sig några hundra hamburgare. Prinsessan Julia har spårat upp och smugit sig på honom. Då vaknar draken, vänder sig om och ryter…
Under arbetet med boken växlade jag medvetet mellan olika grepp och stilar. Idén var: låt scenen bestämma stilen. Det här skulle vara en realistiskt tecknad scen. Jag ville fånga det animaliska intrycket, rovdjuret i drakens åtbörder och pose – och faran i att störa honom.
Arbetet med grafitskissen flöt på anmärkningsvärt väl, och teckningen kom ut riktigt nära det jag strävade mot. För nära. Jag hade blivit överentusiastisk och låtit mig svepas iväg utan tanke på att den där skulle målas också. Det var vid den här tiden jag hade börjat kombinera teckningar med målning i vattenfärger, men i hur tusan skulle det gå till med en så pass detaljerad och nyansrik teckning, utförd på tunt skisspapper dessutom? Allteftersom arbetet m boken fortgick blev det en svettigare fråga. Det fanns egentligen ingen bra lösning, och vägen jag bestämde mig för blev en exposé i omvägar och ineffektivitet…
Vad jag bestämde var att föra ner hela draken till en slags linjebaserad teckning m.h.a. ritfilm (tracing paper). Dess konturer fördes därefter ner till traditionellt papper där jag målade på vattenfärgerna.
Efter det scannades allt, och målningslagret sammanfördes med den ursprungliga teckningen, för att först därefter få sin sammanfogade form i datorn, där jag anpassade målningen till teckningen och också lade på vissa detaljer och effekter.
Det hela hade tagit ohemult med tid – men resultatet var ändå inte så illa. Jag gillar den där bilden av Pelle. Han ser faktiskt lite farlig ut och som ett riktigt djur, inte bara den skojige kompisdrake som han annars ofta framstår som.
←Föregående inlägg om Hjärtespjutet : ”En ledsen prinsessa (…)”
*******************************************
Alla bilder av Prinsessan Julia finns samlade i
https://paulusindomitus.wordpress.com/paulus-indomitus-pablos-galleri/galleri-for-prinsessan-och-busdraken/
Tidigare inlägg på temat prinsessan Julia och hennes värld finns i tråden
Prinsessan Julia & Draken Pelle
Landet Bortom – en introduktion
Det började som en bihandling i mina berättelser men växte ut till en hel värld. Då jag nyligen påbörjat och även hunnit färdigställa flera illustrationer och andra verk med koppling dit kan det vara värt att kort berätta om det här intressanta stället.
Landet Bortom, eller Y Tìr, utgör en del av mina fantasyberättelsers multiversum. Det är en parallell dimension till huvudberättelsen där, genom ett antal historiska förvecklingar, området som motsvarar västerlandet kommit att domineras av en keltiskt inspirerad civilisation utan några riktiga konkurrenter eller yttre hot. Tills nu…
Ursprungsidén är enkel nog. Genom en kosmisk händelse i A’ratauma, mina berättelser ”huvudverklighet”, befann sig plötsligt flera tiotusentals cymrer (motsv. kelter IRL) från över hela sin ursprungliga kultursfär plötsligt i ett okänt land, närmast tomt på folk.
90% av de ”nyanlända” avled tämligen omedelbart i den serie av kataklysmiska naturkatastrofer som drabbade Landet samtidigt som de kom över. De som överlevde denna händelse, hädanefter kallad An Imeacht, ”övergången”, var en folkspillra på knappt 10 000, vilka därefter befann sig utspridda i en fullkomligt ociviliserad kontinent som liknade men ändå var definitivt skild från deras forna hem. De enda andra man stötte på var utspridda små stammar av hudklädda jägare med stenredskap.
I den här världen kom så de fåtaliga men tekniskt och socialt överlägsna cymrerna, utan störande inslag som motsvarigheten till romare och kristna, att etablera välden, intrikata nät av hövdingadömen, klaner och annat där den dito keltiska kulturen kunnat utvecklas i snart 1400 år. Från nybyggda fästningar på bergstoppar och kullar samt några av de få riktiga städerna de anlade i den nya världen, bredde cymbrerna ut sig och gjorde sig till herrar över vad som kom att kallas Y Tìr eller ”Landet Bortom”. De flesta av urinvånarna förslavades när cymrerna anlände, men med åren har de allt mer beblandat sig med dem och antagit dessas kultur.
Cymbrerna utgör inte på något sätt ett monolitiskt block. Snarare tvärtom. Cymrerna kom redan från början från delvis olika folkslag med bl.a. olika om än besläktade språk. Trots sin politiska och kulturella hegemoni och de många drag som de delar har det stora området som de kommit att bebo dragit dem ytterligare i olika riktningar, och skillnaderna i etnicitet, språk och kultur har skärpts. Dessutom utgör några av de fundamentala inslagen i den cymriska kulturen i sig komplikationer. Deras grundläggande organisation bestod av klaner och stamsamfälligheter vilka hade tämligen svårt att samarbeta någon längre tid och ofta låg i luven på varandra. Cymrisk religion var på en gång lösligt organiserad men hade också vissa övergripande drag, och förhållandet mellan deras religiösa och politiska makthavare har varit en stöttesten. Cymrerna saknade vid sin ankomst en skriftlig kultur. Och så vidare.
1400 år är dock lång tid, och en utveckling har efter hand skett som lett till vad som kunde kallas en slags cymrisk högkultur i landet bortom.
I de mest bördiga områdena väster om det centrala Y Tír växte en slags konfederation upp, de sk. Tìr Yrifang eller ”De Ungas Länder” som verkar under gemensamma normer och institutioner, bla. har de från tid till annan erkänt en slags överkonung eller furste.
Dessa områden ligger dock sedan sekler i konflikt med ett annat ”block” i nordväst, de s.k. Druidhe nar Tir ar Fir, ”Druid-herrarnas Länder”, där druiderna, det religiösa etablissemanget, håller ett hårt grepp om befolkningen i vad som kan liknas vid en slags keltisk teokrati.
Söderut har cymrerna koloniserat kustområdena och där har hela kluster av riken och välden med allt mer divergerande kultur och intressen bildats. Österut har man etablerat enstaka stödjepunkter, med en delvis handelsbaserad närvaro på randen till det stora inlandet som växt i takt med att den Stora Isen i norr drar sig tillbaka. Där, och i de djupa skogarna nordöst om cymbrernas kärnländer, har man också för första gången träffat på större och mer välorganiserade grupper av ”infödda” folkslag som kunnat utgöra ett påtagligt hot mot cymrernas dominans.
Till sist något om kosmologin och det mest påtagliga fantasy-inslaget i Y Tír. Den keltiskinspirerade religiösa världsbilden med dess gudar, människooffer och ambivalenta relation till döden och andevärlden är här ett faktum. Fixeringen vid det förgångna och äldre tiders makter och gudar är påtaglig och har ett starkt grepp om (cymbrerna)s världsbild på alla plan.
Skillnaden mot vår verklighet är dock, just som i huvudvärlden A’ratauma, inte så stor som man kan tro. De flesta religiösa företrädare är charlataner där lika väl som här, de flesta riter mumbojumbo. Men att magi och/eller riter ibland faktiskt funkar gör ändå en viss, skillnad.
En av de mer genomgripande effekterna är förekomsten av de s.k. sidhe. Sidherna i Landet Bortom är en slags odödliga (i meningen att de inte åldras). Några av dem var sådana redan när de kom dit, och har alltså minst en 1500 år i bagaget. Några nya har framträtt genom seklerna. Orsaken till deras existens är höljd i dimmor, men de var en del av kulturen redan före An Imeacht, där de betraktades som ett eget folkslag, en slags halvgudar eller i alla fall ättlingar till sådana. Sidherna har utgjort ett viktigt inslag i Landet Bortom som en slags bevarare av minnet från tiden innan an imeacht, som ledare och rådgivare – utan dem är det möjligt att ingen cymrisk högkultur på den nivå som är, skulle ha framträtt.
I mina berättelser framträder flera minnesvärda sidher som sätter sin prägel på Landet Bortom, men som märkligt nog inte avbildats alls annat än som mycket halvdana idéutkast genom åren. Det är främst mitt beslut att rätta till det här som kommer att vara föremål för kommande inlägg och bilder om Landet Bortom.
För en inledande orientering om kelterna, keltisk mytologi & tro allmänt – se bl.a.
- Celts – Wikipedia
- ”Om det Galliska Kriget” av ingen mindre än Julius Caesar – se länk.
- Keltisk mytologi och irländska sagor
- Celtic mythology – Wikipedia
- ”Blood and Mistletoe” av Ronald Hutton, Yale University Press, 2011
- ”Keltiska Gudar och Myter” av Anne Ross, Christina Demevik och Roger Garland (ill.), Legenda 1990
Dvärgar på krigsstigen 2
De etiopiska fantasydvärgarna, färglagda, samlade och redo att kicka rumpa
Efter att ha arbetat fram och tecknat designen för det här uppdragets etiopiskt inspirerade fantasydvärgar (se förra inlägget) var det dags för det mer slitiga görat: färgläggningen. I det här fallet var det inte bara fråga om att det alltid varit och är ett problembarn för mig. Färgerna t.ex. inte väljas på måfå, utan behövde stämma överens med designen på kläder, vapen och parafernalia och dess kulturella rötter, enligt uppdragsgivarens önskemål, och mina egna preferenser för den delen: jag har studerat och fascinerats av Etiopiens medeltida kultur sedan flera år.
Denne hade försett mig med flera exempel, (se ovan & nedan), och jag fortsatte därefter att hålla mig så nära som möjligt till de verkliga förlagorna och samlade in ytterligare bilder från etiopisk förmodern konst och ikonografi, foton och annat liknande material.
Både det målade materialet och fotona på nutida reproduktioner av framför allt religiöst präglad äldre klädnad kom att bli utgångspunkt för den färgskala jag utgick ifrån för dvärgkrigarna.
Först ut var den första skissen, den sköldbärande yxmannen på språng. Han bär på många olika material, som läder, olika metalldetaljer, stenar, trä och annat. Sålunda var det passande att han fick bilda mall för hur färgarbetet skulle ske även för de påföljande figurerna. Mängden lager och för vad, ljusriktning, ordningen i målandet och vilka inställningar av matthet, färgvärme, opacitet med mera som skulle användas fick här sina givna utgångspunkter.
Näste man, eller dvärg, till rakning var den fjällbrynjebärande yxmannen. Delvis inspirerad av de bysantinska dragen i hans rustning, fick han en lila färg med gulddetaljer på sin lemde, en färg med kopplingar till kunglighet i vår världs Östrom. Denna bär han också delvis virad runt bålen enligt vad vissa källor visar. Här aktualiserades dock ett problem som illustratörer av medeltida krigsmän alltid måste tampas med: ringbrynja. Hur, är frågan, målar men en ringbrynja som är passabel utan att behöva handrita varenda en av tusentals nitade ringar?
Ringbrynjeproblemet kom att bli akut för nästa bild: pikeneraren. Denne bär mycket mer av den, och här uppstod en flaskhals i arbetet medan jag bestämde mig för hur jag skulle göra. Efter mycket om och men blev lösningen att skapa ett grafiskt mönster som sedan kunde läggas på, böjas och förhoppningsvis skuggas och jämkas ihop runt figurernas skepnader. Lösningen var inte idealisk, och skulle ändå komma att innebära en hel del tidsödande pillande, men var det bästa jag kunde komma på.
Pikeneraren fick bli test-caset för ringbrynjemodellen. en slutsats blev att brynjan framtonar som rätt mörk. Så efter hade först tänkt mig en väldigt ljus färgskala i olika vita nyanser som kontrast till metalldetaljerna kunde jag ändra det till förmån för mer historiska grundade, om än ljusa kulörer.
För nästa figur var det som skulle bli extra tidsödande uppenbart: standaret. Mycket designtid och efterföljande justeringar och anpassningar fick läggas på krigsflaggan. Till det kom förstås den sudanesiskt inspirerade filtrocken han bär med sina otaliga små rutformade upphöjningar. Skölden var också ett huvudbry och fick bändas och böjas en del för att bli Ok. Den här krigaren var en av mina favoriter, en av de första ursprungliga idéerna jag fick och som kanske bäst förenar de många uppslag som idén med etiopiska fantasy-dvärgar inspirerade till.
Krigaren med lejonmanen, en annan favorit för sin starka kulturella färg, var också den där ringbrynjeproblemet kom starkast till sin rätt, och det tog timmar bara att få mönstret på plats och sedan vrida och bända på ringarna på de många olika små och stora luckor där de skymtar fram. Förutom den iögonfallande och karaktäristiska detaljen med lejonhuvudet, var den här krigaren kanske mest inspirerad av etiopisk liturgisk klädnad av alla, vilket förhoppningsvis inger den känsla jag eftersökte – en av furstlig, högättad persona, en ledare eller heroisk gestalt.
Sist, men sannerligen inte minst, var krigaren med sin yxa i fast tvåhandsgrepp. Mest dynamisk och rörlig av alla de 6, står denne närmast betraktaren i bilden. Jämfört med några av de andra är han enkelt klädd, men detaljerna framträder också skarpare eftersom hans grundteckning är den mest detaljerade. Ringbrynjemodellens begränsningar blev här också mest tydliga, och mycket tid gick åt att försöka få brynjan att vecka sig och lägga sig runt hans kropp med dess lemmar i svåra vinklar.
Ett problem med att göra dvärgarna en och en kom att visa sig: trots att jag standardiserat förfarandet och konsekvent försökt använda samma verktyg och stilgrepp, kom en märkbar skillnad i ton att uppstå, med de första något kyligare färglagda över hela fälten av skuggor, mellannyanser och högdagrar. Det kom att krävas en hel del efterarbete och läggande på av nya överliggande ljuseffekter och toner för att få dem att dra ihop färgmässigt. Resultatet är kanske inte hundraprocentigt, men förhoppningsvis värd besväret. Som bakgrund valde jag ett bearbetat mönster av gammalt pergament, vars nyanser jag förstärkte.
I samband med de sista modifikationerna av färgskalan bestämde jag mig också för att lägga på skuggor som kastades utifrån en ljuskälla som någorlunda överensstämde med ljusriktningen för det föregående färgarbetet. Skuggorna förstärker känslan av att de faktiskt står tillsammans, och bidrar också till att förankra dem fysiskt i planet – illusionen av att de faktiskt står med fötterna på ett tänkt golv, snarare än hänger i luften, blir mer påtaglig.
Jag presenterade resultatet på det här stadiet för uppdragsgivaren och fick ett nöjt gensvar. Det var ett roligt och intressant uppdrag, och det gedigna förarbetet kom, tycker jag nog, att löna sig. Det var synd att flera av de avledda idéer som sprang upp på vägen inte riktigt kunde rymmas inom ramen för uppdraget (iaf. inte inom en rymlig tidsrymd), men de kommer säkerligen att dyka upp förr eller senare. Det finns fler påbörjade arbeten med våra kortväxta stridare inspirerade av den fascinerande Etiopiska kulturen.
Kati gör sig redo
Ett utkast fick lite snabb akvarellbehandling och fick bli en slags illustration av hur Kati gör sig redo för att slåss.
Många av de hundratals små kladdar som fyller mina anteckningsblock kan kallas ”intrycksskisser” – snabba anteckningar av sådant jag ser för min inre blick och som kan föreställa folk i rörelse, landskap och miljöer, eller ögonblicksbilder av talande scener som säger något om mitt inre landskaps invånare.
En av de där intrycken som plitades ner var ovanligt såtillvida att det visar något som jag själv gjort många gånger: den föreställer Kati som binder sina händer med remmar för at göra sig redo för att slåss eller åtminstone för slagträning. Det som låg för min inre blick var innebörden i det hon gjorde i kombination med hennes sinnesstämning och hållning. Hon är fokuserad, både inne i sig själv, och koncentrerad på det hon gör. Hennes kroppsställning ska iaf. antyda en slags undertryckt spänning, som lugnet före stormen.
Nyligen bestämde jag mig för att ta en av de där kladdarna och testa hur väl en blyertsteckning på någorlunda vettigt papper kunde ta en snabb akvarellmålning. För det syftet gjorde jag en kväll en linjeteckning i crosshatch-stil av Kati lätt framåtlutad som i utkastet, Några gräsbevuxna slänter och kullar och molniga skyar fick bilda fond. Det gick snabbt – syftet var att lägga en grund för att testa dess interaktion med vattenfärgerna som jag skulle lägga på.
Det hör till saken att akvarell ovanpå blyerts normalt inte funkar speciellt bra. Akvarell kommer med stora vattenmängder vilket dels blöter upp och smetar ut blyertsen på papperet, s.k. ”blödning”, dels gör penseln och de pålagda färgerna grådaskiga. Tricket är att lära sig att göra det snabbt, utan att darra för mycket på handen, och med lite mer färg i blandningen än annars. Det skapar iofs sina egna problem, men man måste ju testa. Nedan kan man se resultatet efter en kväll av penselsvingande.
Det var inte så illa ändå, åtminstone färgmässigt. Där skulle man ha kunnat säga – färdigt. Men något låg och gnagde. I avsikt att inte fastna i blyertsteckningsfasen så skyndade jag på det hela så att proportionerna inte blev riktigt rätt. Porträttet ser också inte helt ut som hon ska, vilket till slut störde mig så mycket att jag bestämde mig för att göra en modifierad andra version. Förutom de korrigeringar som gjordes för att ta bort smuts och justera färger så att de ser bättre ut på dator (något som alltid behövs vid inscanning av de semitransparenta akvarellfärgerna) så målade jag om Katis ansikte. Den nya profilen klipptes in i bilden och lades tillrätta med lite snabba drag/smeta/clona-manövrar. Förutom att se mer lik ut sin förlaga, den sköna Rebecca Ferratti, så blev nu uttrycket mer likt min ursprungliga kladd. Något mindre bister, men ändå mer koncentrerad, och med huvudet i en mer återhållen, rak och mer realistisk pose.
Det blev lite mer extrajobb än jag tänkte för detta ursprungligen snabba infall. Men men. Jag är ändå försiktigt nöjd med resultatet av kombon linjeteckning och akvareller. Det är en hyfsat snabb teknik som passar för bildserier, och jag kommer att använda den för fler av de många, numera hundratals teckningar och storyboards som vidhänger mina fantasiberättelser.
P.S. En liten detalj som kan vara värd att notera är att bruket av handlindor för boxning, ja boxningen själv, inte är malplacerad. I vår värld försvann boxning efter antiken, för att inte återkomma i organiserad form förrän 1800-talet. Miljön Kati befinner sig i är en slags parallell keltiskt dominerad tidslinje, där en grupp av motsvarigheten till kelterna bär vidare arvet efter antiken samtidigt som resten av världen kastats tillbaka ca 14 0000 år. Se inspirationen till utvecklingen av boxningens föregångare fram till romarrikets tid:
Havsörnens flykt del 3
Havsörnens Flykt del 3
Målningen var avklarad, men det grafiska återstod – och visade sig vara intressant och lärorikt också.
En del av uppdraget som föranledde akvarellmålningen med örnar över ett landskap hade som bärande del att skapa en uppsättning grafiska framställningar på samma bas, Tänkta att användas som en slags familjeemblem, innehållande beställarens familjenamn, skulle denna svartvita grafik kunna brukas för tryck och sättas på diverse objekt. Utmaningen men också det intressanta med den här delen av arbetet såsom jag lade upp det var släktskapet med den stora målningen samtidigt som det här i grunden är en annan visuell framställningsform än en målad bild. Men medan en teckning eller målning med syfte att vara stående i och för sig själv kan vara så dekorativ eller sammansatt som artisten förmår, måste en slags symbolisk logga eller emblem av den här typen, tänkt att företes i många storlekar och sammanhang, sätta kvaliteter som tydlighet, tryckbarhet och snabb identifikation i förgrunden.
En del av arbetet var redan gjort, i och med att jag under skissandet av de huvudsakliga objekten, örnarna och martallen, berett tuschvarianter på dessa. De kompletterades med att jag spårade och lyfte fram kustlinjen för målningen i datorn, samtidigt som en tuschvariant på skog och marker togs fram och monterades vart eftersom i lite olika konstellationer. Redan på det här stadiet framgick det att emblemet inte kunde ges en form analog till den stora målningens. Proportionerna för bildens motiv var helt fel i mindre skala, och framför allt landskapet förlorade sin karaktär samtidigt som örnarna ber ut sig på för stor plats. Motiven flyttades runt i diverse fyrkanter, rundlar och ovaler och i samråd med beställaren kom vi fram till den slutliga formen.
Ett fält på emblemet behövde lämnas tomt för att skriva in beställarens namn: i det här fallet utrymmet under den första örnen. Vid det här laget hade vi en del meck fram och tillbaka med typsnitt och fontstorlek. Men vid sidan av arbetade jag också på något litet extra, som inte ursprungligen ingått i uppdraget. En variant av den grafiska bilden färglades för att få fram en färggladare variant med en palett passande för tryck. Det blev faktiskt inte illa, och så vitt jag förstår blev min beställare glatt överraskad.
Så hade tre bilder blivit resultatet av arbetet på det här uppdraget. Det var mycket lärorikt på många sätt: en sak är att det har gett mig smak för de tekniker som jag under arbetets gång dykt in i, en annan att min övergripande arbetsprocess visade sig fruktbar för att generera resultat även fast slutprodukterna skilde sig en del från varandra ifråga om stil och avsikt. Ytterligare en är att det gett mersmak för att avbilda och designa djurbilder, och flera sådana verk ligger i pipen redan och är på väg att bli färdiga.
Runt lägerelden – en studie av ljus och skugga
Det var på sommaren 2017, då man kanske påverkad av vädret såg framför sig ett gäng lite aparta figurer sitta runt en lägereld i en scen som öppnade för att utforska en annan slags bild än vanligt, en som tog sikte på samspelet mellan motivfigurerna i en mer stillsam situation. Och där samspelet mellan ljus och skugga skulle stå i förgrunden.
Scenen är hämtad från en av mina berättelser, och skildrar inledningen till att karaktärerna Yakane, Jack, Corinna och Imre lär känna Kati, då en ny bekantskap. Den första kladden/skissen visar vad jag föreställde mig: de fem sitter på marken, samlade runt en lägereld sent på kvällen, medan Kati gör något, antagligen tillreder dagens fångst. Alla tittar på Kati, den nya i församlingen.
Det var en ganska lyckad kladd, såtillvida att den fångade något; en stämning, ett inre skeende som annars kan vara svår att avbilda. Det där med var blickarna gick i bilden, deras pose samt vad det ger för intryck av figurernas attityd stod fram klart, och jag kunde direkt skapa en tuschteckning från kladden. Det enda som lades till vad det är Kati pysslar med – hon tillreder en hare eller kanin i en eldställning. Tuschningen framhävde dels figurernas pose samt lite olika klädedräkt: Imres munkkåpa, Jacks ringbrynja av bysantinsk typ, och Corinnas färdklädsel med vilken hon passerat som man tidigare i storyn. Som vanligt svettades jag över önskan att rätt avbilda Kati, hon som står i blickfånget. Och här är hon trots det ovanligt nedtonad, ja så diskret som hon alls kan vara, lätt hukad, med kroppsställning riktad mot sina bestyr samtidigt som hon dock, som alltid, blickar på den hon talar med.
Jag bestämde mig tidigt för färgläggning. Inledningen kom ovanligt lätt – en på en gång varm och nedtonad färgskala. Det var här jag insåg att ljuset kunde fås att spela en lite annorlunda roll. Istället för att som ofta är bli en utsmyckning eller bara sätt att nå ökad realism, kunde den speciella ljuskällan som den lilla brasan utgör användas för att ytterligare, men diskret, försöka fånga den stämning och de underförstådda relationerna i bilden.
runt lägerelden färglagd
Ca sex månader efter inledningen tog jag tag i ljusbearbetningen och färdigställde bilden någotsånär. Ljus är min akilleshäl i alla teckningssammanhang, och det blev mycket famlande efter rätt nyanser, skuggor och varma toner i bilden. Valet av ursprungsfärger framstod dock som ett lyckat drag i efterhand, och kom att samverka väl med mitt val av extra ljusbehandling. Att Kati liksom Yakane är ljust klädda gör att elden lyser upp dem på ett sätt som är tydligt men verkar helt naturligt. Likaså för Corinna, som i sin mörka klädsel sitter upprätt – skenet på hennes ansikte kom att framhäva dess öppna och sökande uttryck gentemot Kati, och stå av mot den mer avoga och sneglande min som männen runt dem har.
Runt lägerelden, ljusbehandlad
Jag har kommit att uppskatta den här bilden mer med tiden. En bagatell med många brister som den är, var den ändå en lärande upplevelse. Den utgör ett annorlunda motiv, mycket mer stillsamt och vardagslikt än vanligt. Och även om ingen får halsen uppskuren och inga monster slingrar sina tentakler kring scenen, så finns där ändå mycket under ytan av tankar och relationer som skulle verka omvälvande för mina berättelser i den framtida handlingen. På så sätt hjälpte den till för något som alltid är nära mitt hjärta: en önskan att visualisera, tydligt och klart, ett skeende som annars skulle förbli lite suddigt och ofixerat i medvetandets och fantasins inre, slutna kammare.
Keltisk mytologi vs grekisk (?) gudakonung
En odödlig hjälte, stammande från antikens dagar, tar sig an en motståndare sprungen från forntidens keltiska människooffer.
Det finns nutida entusiaster som återupplivat Wicker Man-traditionen, fast utan människooffer.
Sägnerna talar om att kelternas druider före romarnas invasioner av Gallien och de Brittiska öarna byggde en stor människofigur av grenar, senare känd som en wicker man, för att fyllas med krigsfångar eller andra olyckliga och sedan brännas som offer till deras gudar.
Den där legenden, om än med lite svajigt stöd i källor och fynd, gav inspirationen för en scen som återges i mina berättelser: den odödlige hjälten Ilataîn, som själv levt bortom tusen år och sett motsvarigheten till Rom brinna, står öga mot öga med Cynnal, en gigantisk människolik skapelse gjord av grenar vilken vaknar till liv efter tusenårig sömn för att fullborda sitt öde.
I ett ”tunnelbaneutkast” från några år sedan ser man hur jag föreställde mig varelsen – en stor bulkig skepnad, som tornar upp sig, försedd med horn på sitt huvud, och hjälten Ilataîn med spjutet upplyft, redo till kast.
I en blyertsskiss från 2018 satte jag en mer fix form till de olika delarna såsom de kom att klarna för mig, De båda står öga mot öga i den gamla gravkammare som Cynnal dväljts i sedan den skapades under det blodiga offrandet av 800 själar.
Jättehjort
Grenvarelsen Cynnals horn omarbetades efter att ha jag läst om forntidens europeiska megafauna, speciellt jättehjorten (Megaloceros giganteus) som bebodde b.la. Irland för över 7000 år sedan – det gav en extra uråldrig touch, och passade bättre för proportionerna.
rekonstruktion av en linnerustning, sådan som den bars av Alexander den stores falanger och ryttare
Av någon anledning frångick jag ett tag grundidén med Iltaîn med spjutet lyft. Det var inget bra. Förutom att det var en mer passande hjältepose för den bålde Ilataîn visade den ursprungliga figuren mer av dennes klädsel och rustning, som i sig bär på en historia: det är en linothorax, det karaktäristiska grekiska linneskyddet för bålen, och given honom under resor i mellanöstern med den store Dikerates, mina berättelsers motsvarighet till Alexander den Store.
Det åtgärdades mede en egen liten teckning, som sedan tuschades. Ilataîn stod nu åter som han ska, med krigsmålning och sitt spjut, givet honom av gudarna, redo till kast.
Från det gick jag sedan direkt över till det lätt petiga jobbet att tuscha Cynnal-skissen, varefter det hela monterades ihop till en sammanhängande bild.
Ilataîn och Cynnal – tuschad skiss
Det såg lovande ut, och kommen så här långt var det inte tvivel på att den där skulle gå vidare och få färg på sig. Färgläggning är förstås olycksbarnet i min bildhantering genom åren. Eller snarare, färg och ljussättning. Det är lustigt – så länge man skippar färg tenderar betraktaren att acceptera den tydlighet och starka linjer och kontraster som hör till en tuschteckning. Men så fort man stänker lite kulör så blir det klart att den där bilden innehåller en mängd komplikationer. Som: var tusan kommer ljuset ifrån, hur kan man representera att man alls kan se någonting utan att det ser fånigt ut? Och vad skulle ljuskällan göra med känslan i bilden? Osv. osv…
Men ur utmaning kommer framsteg. Om ljuset kom från en spricka i väggen bakom Cynnal, skulle dess ljusknippen bryta igenom och falla på både Cynnal, rummet och Ilataîn, brutet genom Cynnals flätverk. Det var en idiotiskt tidsödande idé, men en gång tänkt, kunde den inte otänkas… Några nerslag i det omständiga pulandet med ljusknippen och dussintals lager skuggor, ljusåterkastningar och andra effekter kan ses ovan.
Ilataîn och Cynnal i Siglentirs gravkammare
Och så blev det, iaf. så gott jag kan göra det. Den slutliga bilden blev dovare och mörkare än jag först tänkt, och det går säkerligen att förbättra. Men den fyller åtminstone sitt syfte: att visa på skepnaden hos Cynnal när denne vaknar ur sin tusenåriga sömn, och Ilataîn som står där redo att bekämpa den och dess blodtörstiga syfte, vilken om den uppfylldes skulle bringa undergång för deras hem, Landet Bortom.
Se mer om Wicker Man-traditionen i https://en.wikipedia.org/wiki/Wicker_man
Ormen i Paradiset?
Från en kinesisk ryttarkrigare flyttar den nyuppväckta bloggen över till närmast hennes motsats: den mer typiskt kvinnliga, fala men kanske också mer passiva figuren hos en haremsdam.
Det är också en av bilderna som väntat längst. På 90 talet förekom en figur i ett då pågående rollspel: den sköna men bedagade och kanske inte så trevliga Isavi, en haremsdam på drift i motsvarande det muslimska södra Spanien. Såsom sker, gjorde jag en skiss på hur jag jag tänkte mig henne rent generellt. Sedan stoppades den där i byrålådan där den låg och drog, för att några år därefter monteras och få lite färg på sig – och sedan stoppas undan igen. Denna nya träda varade ända till 2017, då jag i princip gjorde den klar med mönster och texturer – precis innan jag upphörde med all publikation.
Motivet för den här teckningen, haremsdamen Isavi, är något sällsynt i mina berättelser – något av en vamp, som använder sin skönhet som vapen men just inte har så mycket annat.
Den främsta källan till inspiration för hur Isavi kunde te sig kom från Michael Jacksons syster La Toya Jackson. 1989 och 1991 gjorde hon två uppmärksammade utvik i Playboy, i vilka hon poserade med, just det, en orm. Jag minns att speciellt den sistnämnda gjorde intryck, inte bara för att La Toya förstås var snygg och lättklädd. Men det fanns också något märkligt, tja forcerat i bildernas tryckande på hennes sex appeal som inte matchades av hennes uttryck, en tvetydighet som förblev hos mig. Det var det uttrycket, och en generell men helst inte exakt likhet, som låg för mina ögon när jag gjorde utkastet till teckningen.
Isavi tuschskiss
Till skillnad från hur mina hjältinnor oftast ter sig, in full action eller med ett tydligt utryck, halvligger Isavi i en loj ställning. Hon visar i någon mening upp sig, en bild av en slags tillgänglig lättja – som inte når hennes blick eller ansiktsuttryck. Hennes visage fick lite mer medelhavsaktiga drag men också något bedagat, ja likgiltigt över sig. Hennes liv har gjort henne distanserad och tom inombords. Ormen är här mer tänkt att leda tankarna till vad ormar ofta symboliserar, något kyligt och tvetungat, snarare än den sexuella konnotation som de också ofta ges.
Det var alltid meningen att den där teckningen skulle mynna ut den kombination av tuschteckning och någorlunda ”realistisk” eller i alla fall nyanserad färgläggning som blivit lite av min stil. Men just målningen, sorgebarnet i sammanhanget, drog som sagts ut i flera år.
Några nedslag av bildens utveckling när jag då och då tog fram för att peta lite i den genom åren speglar min ytterst sengångaraktiga progression i förmågan att måla och slutföra teckningar. Färgbasen lades upp i tre olika lager. Men jag kunde då inte riktigt få med att klänningen förvisso var tunn men inte genomskinlig som det först såg ut. Senare ägnade jag lite tid på att få fram passande mönster och dekorationer på klädnad, kuddar och ormen. Efter en ytterligare tid, då jag lärt mer om de olika lagrens möjligheter och användning av olika textureffekter började det se någotsånär ut som man skulle önska sig.
Den sista etappen, när jag nu bestämde mig för att faktiskt släppa den där, var att lägga till en enkel bakgrund, och jobba lite mer med ljus och skuggor.
Isavi
Det blev en lång resa för stackars Isavi. Idag hade jag nog haft kol eller en mjuk grafikteckning som bas, snarare än tusch. Troligtvis skulle jag nog gett henne en något vaknare blick och allmänt mindre trött hållning: hennes rollfigur har flyttat in i mina berättelser och hon har fått en mer fyllig bakgrund och karaktär. Men såsom hon var då, är det en återspegling av hur jag tänkte mig henne, i alla vid en första anblick.
I väntan på Mulan
Lite typiskt för livet så här i Coronatider: återväckandet av denna blogg kickar igång med en teckning som låg och jäste över ett år och som gjordes färdig i våras, inspirerad av den kommande spelfilmen ”Mulan”.
Vars premiär blivit uppskjuten till…ingen vet när
I väntan kan man dock snurra på vad man har, i det här fallet den första bilden som getts någon form av avslut sedan september 2017.
Under 2018 fnulade jag lite på en skiss till en kinesisk krigare, delvis inspirerad av den stundande premiären av Mulan, spelfilmsversionen av den kinesiska hjältesagan om Hua Mulan, en flicka som tar sin fars plats i hären som skall försvara Kina mot de leda hunnerna. Jag är ett starkt fan av den storyn, och den tecknade filmen från 1998 är en av mina favoriter. Kanske därför fortsatte jag, till skillnad från allt annat under året, att jobba lite på den, iaf. så pass långt att den fick lite tusch stänkt på sig.
Det fanns dock andra källor till den där bilden och flera kringkladdar och skisser: nämligen i mitt eget världsbyggande. Jag gjorde vid tiden research om det sena 1200-talets Kina, såsom det tog sig ut vid tiden för mongolernas invasioner, och som alltid tillkommer en del visuella skisser och anteckningar. Det var Sung-dynastin (960-1279), som IRL liksom i min värld kom till korta mot mongolerna, som var i fokus. Grunden för min kinesiska krigare till häst blev således det (nord-)kinesiska tunga kavalleriet under 1200-talet. En viss bekantskap med perioden gjorde det antagligen lättare att komma igång, och för detaljerna finns visuella förlagor från eran.
Kinesisk rytteri Sung-perioden (960-1279), samtida målningar och teckningar
Hursomhelst. Den här våren, när filmens premiär (ursprungligen satt till den 27e Mars) närmade sig och flera utmärkta trailers började visas, vaknade flamman igen. Mulan till ära skulle min kinesiska ryttare bli klar, för tusan. Och så, greppade jag musen för att färglägga den tuschade teckningen i GIMP.
Metoden var som vanligt inte avancerad – ett basfärglager över teckningen i multiplicerat läge. Sedan lite fler lager för mörkare och ljusare valörer, och en enkel fond. Det tog förstås helt orimligt lång tid med bara musen som redskap, men blev ändå OK nog för att gå vidare med att hitta och utforma detaljer som brodyren på tunikan och så vidare. Som ofta är fallet kom en flaskhals ifråga om ljussättning och slutbehandling. Mina kunskaper om bildbehandling är så yxiga att det tar mycket letande och återuppfinnande av hjulet för att få till färger och ljus.
Sung-ryttare, skuggad m riktat ljus
Till skillnad från hur det brukar vara när jag frustrerat mer eller mindre förstör bilderna med oförenliga ingrepp även långt in i processen, så tog jag i det här fallet ett steg tillbaka. Accepterade faktum – jag hade strandat, med två varianter av bilden: en huvudversion med mer nedtonad, mörkare och mer konsekvent realistisk ljussättning, och en ljusare, mer upplyst och färggrann variant.
Sung-ryttare ljus färgbehandling
En lustig men ytterst vanlig liten knorr apropå bilden: folk som sett den tuschade teckningen har gett uttryck för att det ”förstås” föreställer en… man. Men jag hade, för min ryttares figur under rustningen och hjälmen, utgått från en… kvinna. Vilket numera alltid är default för mig, men speciellt passande i det här fallet. Hon har förstås vad som är en funktionell, historiskt någorlunda korrekt rustning och beväpning, och hjälm på sig. Jag undvek också att sätta en massa smink och andra hyperkvinnliga attribut på henne – och då blev hon manligt kodad för alla.
Mission accomplished skulle Hua Mulan ha viskat. Jag hoppas få se henne snart. Hennes är den film, tillsammans med ”Wonderwoman 1984” som jag sett mest fram åt. Jag är nog än mer en beundrare av hennes legend nu, då den hjälpt mig att återvända till de hemska tomma pappersarken, och återta lusten att skapa något, hur futtigt det än kan verka.
Träningsteckning (4:2) – Den Sköna stegras med färg
En teckning av två stridbara karaktärer i krigisk pose fick efter mycket om och men färg på sig, och växte ut till en slags karaktärstudie med gröna landskap och en märklig stjärnhimmel som fond.
I ett tidigare inlägg i denna serie skildrades en skiss utförd i mjuk grafit, föreställande hur min berättelses främsta hjälte, den oförvägna Kati, börjar träna under den bistre krigaren Yakane, något som kompliceras att de två fattat tycke för varandra, bara för att splittras innan deras relation hann komma någonstans.
Kati till Häst, Yakane till fots träning
Jag gillar den där teckningen, framför allt för dess uttryck: den visar förhoppningsvis på viktiga aspekter av figurernas karaktärer samtidigt som den lyfter fram hurdana de ter sig – och är hyfsat porträttlik. Den var således en stark kandidat för färgläggning – men det ställde isf. krav på att färgläggningen åtminstone skulle vara hjälpligt noggrann och rättvisande för dess syften.
Först måste en bakgrund som passade läggas till. Miljön jag tänkte mig när jag ritade de två var något i stil med nordöstra Frankrike, mot Ardennerna till. En del kikande runt på bilder från regionen gav mig underlag för en översiktlig teckning av ett landskap av uppodlade fält, genombrutna av skogsdungar och med kullar och låga berg som inramning.
Därefter tog långa nätter med mycket slit för mina oprofessionella målarfingrar vid, med bildredigaren GIMP som fotboja. Som tidigare började jag med grundfärgerna för bildens olika delar, och lade fast en passande kontrast mellan figurerna och den gröntonade bakgrunden. Det vidare målningsarbetet kom att delas upp i tre delar: först figurerna, sedan landskapet och sist himlen.
För figurerna, det som krävde mest detaljer, tog det långa jobbet vid med att hitta hudtoner, skuggor, högdagrar och andra målade effekter på deras skepnader och kläder för att göra dessa levande. Därnäst var det dags att ge variation och skuggor till landskapet. Även här saknades inte potentiella detaljer att grotta ner sig i, och speciellt gräset samt stenarna i förgrunden tog sin tid: för förstnämnda fick man bilda sig lite i skapandet av handgjorda mönster; stenarnas textur skapades däremot mer för hand med många lager av fläckar, skuggor och sprickor ovanpå varandra. Den senare blev OK, medan gräset lämnat en del kvar att önska.
En viktig detalj för att visa på den speciella miljön var stjärnhimlen. Den har skymtat i bakgrunden även i tidigare målningar (se t.ex. här och här), men den här gången ville jag framhäva den i all sin märklighet. Himlen i Landet Bortom, det keltiskinspirerade land bortom verklighetens rand där Kati och Yakane befinner sig, domineras inte av en sol med en stor måne samt många små och ljussvaga stjärnor som i den vanliga världen. Nej istället påminner den närmast om utsikten nära centrum av en galax, med otaliga stjärnor av olika storlek och färg som bildar en massiv matta av ljus.
Utgående från foton från stjärnhopar målade jag en ansamling stjärnor i olika färger (för att kunna skilja dem åt) ovan en himmelsblå bakgrund. Ovanpå det lade jag på ett lager där de rödmålade stjärnorna försågs med färgutbrott med ”nova”-redskapet i GIMP: det förändrade helt färgskalan och gav upphov till de mjuka övergångar från blått, rött och gult som eftersträvades. Därefter lade jag för hand på ljus lyster för alla de övriga stjärnorna. Ovanpå det lades ett lager från ljusblå gående mot vitt, för att simulera den suddighet som atmosfären skulle ge. Sist lade jag på två lager med ”moln”-redskapet respektive ”Fast Brus” för att få fram färgskiftningar liknande molnighet – i en miljö med många ljuskällor skulle vanliga, reflekterande moln släppa igenom ljus på ett annat sätt än i vår himmel.
Sammanlagt blev bilden av stjärnhimlen mycket stor, så stor att den fick GIMP att krascha – vilket inte är lätt. Med alla delarna på plats påbörjades den sista fasen – att få himmel, landskap och figurer att samverka och fungera som en enhet, och att justera färgskala, värme och toning för bilden i sin helhet. Den här post-produktionsfasen handlar mycket om ljusbehandling – inte mitt forte tyvärr. Sålunda spenderades mycket tid på att prova, förkasta och lägga på varianter av ljustoningar som sepia, matta, varma och kalla ljuslager, skuggförstärkningar, toningar mm i olika lager. Detaljer förfinades och rensades upp också på var och en av bildens tre delar, såväl figurer, stjärnhimmel och landskap. När träsmaken blivit lite väl torr i munnen bestämde jag mig till slut för att sätta stopp. Resultatet kan ses nedan.
Kati & Yakane stridsträning m stegrande häst färglagd
Med allt meck som ägnades den kan man konstatera att bilden i bästa fall måste anses…ojämn. Gräset skulle kunna vara mycket bättre, man skulle säkerligen vinna på att dra några varv till på figurernas hudkulörer, integreringen av den underliggande teckningen med målningen är sådär… Men trots allt är jag nöjd med hur den mer eller mindre färdiga tavlan blev, dess tekniska eller hantverksmässiga kvalitéer åsido. Dessa var alltid a means to an end, som man säger, ämnade att lyfta fram figurernas karaktärer, attityd och framtoning, för att i någon mån fånga deras anda. Såtillvida finner jag den lyckad. Yakanes ärrade men raka hållning, hans minspel som är mångtydigt trots sitt sammanbitna utanverk, och gesten som är vagt hotfull och bemästrande utan att vara yvig – allt det kontrasterar med Katis energiska, rörliga skepnad, alltid med ett starkt, omisskännligt uttryck där hon sveper fram, alltid på väg framåt, oförskräckt och okuvlig.
———————————————–
Fler studier av figurer för min fiktiva värld A’ratauma finns i galleriet
”Galleri för A’ratauma”
← Se tidigare inlägg på denna teckning, ”Den Sköna gör sitt Intåg”
Träningsteckning (11:3) – Bättre Fly än illa Fäkta 2 i målad miljö
Så till slut blev den klar (?), teckningen av två stridande och fäktande hjältinnor, och försågs med en miljö och omgivningar målade för att passa deras uppgörelse.
Som nämndes i förra inlägget hade detta alster i raden av träningsteckningar nått dithän att det var dags att förse den med en passande omgivning för envigen mellan de två kombattanterna, mina hjältinnor Kati och Corinna. Denna scen utspelas i ett skogslandskap, där raviner och floder klyver den kulliga och bitvis klippiga terrängen. Den grundläggande kladden för bilden gav en översiktlig idé av miljöns huvuddrag – en stenbro över en klyfta med en forsande flod i botten.
Det framgick snabbt att omgivningarna måste göras mycket större i relation till de två stridande figurerna för att ge en rättvisande bild av miljön.
Jag bestämde mig också tidigt för att bakgrunden borde utföras i delvis annan teknik än figurerna av de två stridande. Som framgått i tidigare inlägg gjordes dessa som en tuschad teckning för att därefter målas med akvareller. Men för ett målat landskap ville jag låta akvarellfärgernas lite slumpartade och varierade ytskikt mer prägla bildens karaktär, fast utan att konturer och linjer helt försvann.
För att åstadkomma det bestämde jag mig för en annorlunda tågordning. Som bas (1) lades ett mer utförligt grundlager än vad som är brukligt, för att därefter (2) målas i akvareller, och till sist (3) fyllas på med tecknade element och linjer.
Först (1) lades huvuddragen i miljön fast med tydliga skuggor och linjer. För det valdes akvarellpennor. Dessa har två fördelar: dels passar pennelementet för att skissa fram miljön; men än viktigare, så rinner inte deras färg åter när de väl torkat in, och kan därför läggas som bas för att sedan målas över utan att ”blöda” in i de senare pålagda färgerna.
Sedan var det dags för huvudnumret: akvarellmålningen (2), vars svårregerliga och rinnande färger passar bra för miljöer där man mer är ute efter ett intryck än detaljerad återgivning.
Kati & Corinna bakgrund akvarell
På mitt stadium av fumlande är alla bilder en slags övningar och inlärningsepisoder, men det är bara att bejaka det och gärna prova olika varianter av tekniker. Sålunda blötte jag först papperet längs forsen under bron, vilket gav den blötare och rinnigare effekt som passar för att likna åsynen av vatten (s.k. wet-on-wet-teknik). Det hela blev OK på det hela taget, det rätta intrycket finns iaf. där.
Målningen scannades in och bearbetades därefter i GIMP: färgbalansen försköts åt det mörkare hållet, och vissa skuggor och toner förstärktes för att renodla motivets sökta effekt. Det gav en fungerande akvarellmålning för det sista steget, vilket var att förse målningen med tuschlinjer så att den kom närmare teckningen av mina två stridande, och därefter foga samman de två elementen.
Kati & Corinna fäktas på stenbron akvarell & tusch
Genom att tuscha miljöns huvudlinjer i efterhand försköts som synes bakgrundens prägel av renodlad målning närmare anblicken av en färglagd teckning, men förhoppningsvis utan att känslan av akvarellfärgernas ljusa och varierade skiftningar helt förlorats. Sammansmältningen av de två innefattade ytterligare meckande med färgskalor, och läggande på av sådant som de stridandes skuggor på marken och andra sådana detaljer (se utsnittet till vänster).
Den färdiga, hopfogade bilden blev således en hybrid av teckning och akvarellmålning med en del digitalt pålagda inslag. Ett riktigt mishmash av tekniker, som helt säkert kan förbättras med tiden, för det saknas förstås inte saker att kritisera och irritera sig på. Känslan av djup i bilden blev inte alls tillräckligt markerad – jag hade sett framför mig ett fall på kanske 20-40 meter ner i klyftan, som till synes är mycket grundare. Eller är det skalan som är fel? Akvarellmålningens ljusa lätthet förtar också något av bildens dramatik, även om det skall föreställa mitt på dagen så är det som om färgskalan saknar…tyngd. Eller nåt.
Men jag är… försiktigt nöjd, även på det här stadiet. Bilden ger ändå en skymt av en intressant och dramatisk scen, och har ett värde för mig genom att bara finnas där: den förblev inte bara en tanke, påkommen efter blick på fotot av två fäktare, utan tog ändå steget över, till platsen där mina hjältinnor lever och strider, och blev en del av det. Av Bortom.
PS. I en attack av pyssleri meckade jag för första gången lite med GIF-animering för att se om man inte kunde få en effekt snarlik utzoomning av bilden – resultatet blev riktigt anskrämligt, men ändå lite kul (se ovan). Det måste finnas mycket bättre sätt att göra det där – men det får bli en senare historia…
****************************
Fler studier av figurer för min fiktiva värld A’ratauma finns i galleriet
”Galleri för A’ratauma”
⇐ Se tidigare inlägg för denna bild, ”Träningsteckning (11:3) – Bättre fly...”
Träningsteckning (2:2) – En vapensyster får lite färg
Lite lek med färgläggningsverktygen i GIMP har lett till att en del teckningar har fått färg pixlat på sig de senaste månaderna.
Under några veckor har jag har passat på att leka lite med färgverktygen så att flera av teckningarna på temat stridsträning fått målade bakgrunder. Avsikten var att utforska färgskalor och prova sig fram för hur teckningar skulle se ut i en mer bearbetad kontext, snarare än att eftersträva något slags ”färdigt” resultat. Men lite i taget har ändå mixtrandet lett till att vissa av teckningarna fått mer av en karaktär av mer fullödiga illustrationer.
Corinna och Yakane tränar bågskytte från häst
Först ut har varit en bild som tidigare redovisats, ”En Vapensyster Tränas Upp”, som visar på en av mina berättelsers protagonister, stridsmannen Yakane och hans kvinnliga adept och landsmaninna Corinna. Teckningen visar hur Yakane börjat träna Corinna i furusiyya, deras hemlands stridskonster (inspirerat av verklighetens mamlucker), och dess centrala inslag närstrid och bågskytte till häst.
Redan när jag ritade den bilden hade jag en ide till bakgrund: att de skulle stå vid ett grunt ställe eller övergång till en flod, kanske med berg eller skog bakom. Landskapet skulle vara grönt och frodigt, inspirerat av naturen i norra Frankrike vid ardennerna, vilket geografiskt motsvarar den region där scenen utspelar sig. Jag tittade därför på några foton och gjorde en snabb skissteckning på en sådan miljö vid ett vattendrag.
Därefter lades bakgrund och figurer samman i sina respektive positioner i landskapet. Yakane står alltså i vatten som når till fotknölarna, medan Corinna rider fram och tillbaka längs vattenbrynet och skjuter på denne med trubbiga övningspilar. Idén är att Yakane vadar över det grunda vattnet, som saktar ner honom och ger Corinna möjlighet att avfyra flera pilar på tämligen nära håll: detta är en stridsteknik som finns dokumenterad för verklighetens mamlucker.
Först ut för själva färgläggningne var att var att finna basfärgerna för bilden, med början i bakgrunden- olika nyanser av grönt och vattnets och himlens färg. Först därefter lade jag på de färglagren för bildens huvudfigurer.
En detalj som krävde speciell eftertanke vid målningen av figurerna var mönstren på Yakanes och Corinnas kläder. Landet Bortom, den plats som de befinner sig på, är präglad av keltiskt inspirerad kultur. Ett sätt detta gestaltas på är att de kläder och tyger som figurerna förser sig med där är vävda med tartans, dvs vad som vi kallar ”skotskrutiga” mönster.
Corinnas favoritfärg är blå. Därför försåg jag henne med en blågrön tartan som jag också personligen gillar, nämligen det som bärs av det Kungliga Skotska Höglandsregementets 3:e bataljon, känt som The Blackwatch. För Yakane letade jag länge och väl efter ett passande mönster. Han har en dragning åt mörka, gärna svarta kläder, och till sist fann jag ett tartan-mönster som passade, med gultonade ränder på en antracitgrå fond (se bild till höger).
Sedan gällde det att skapa en passande mönstermall och lägga på dem på figurerna, varefter man med böj -och töjverktygen drog ut mönstret så att det överensstämde med de ritade vecken och hur kläderna lade sig – ett riktigt slitgöra, men i sammanhanget klart värt det. Det är inte bara snyggt, utan lyfter också fram platsens särart och också denna speciella period i min berättelse, där alla huvudkaraktärer klär sig enligt Landets sed.
Färglager på färglager lades så på varandra med olika lägen för multiplicering, överlagring med mera, för att finna på rätt nyanser. På dessa lades så ett antal lager av målade ljuseffekter, som extra skugga och högdagrar, blänk för metalliska ytor med mera. Jag vände och vred lite extra på sådant som jag inte övat mycket på tidigare, som vattnets skiftningar och blänk, glansen på gräs och lövverk med mera.
Ett av de mest påfallande märkligheterna i Landet Bortom är dess himmel, som inte är upplyst av en enda dominerande sol, utan av otaliga närliggande stjärnor, närmast som om man befann sig i centrum av ett stjärnkluster. Med hjälp av supernovaverktyget lade jag därför på ett antal olikfärgade stjärnexplosioner i bakgrunden.
Yakane & Corinna övar vid vadstället – färg stadium3
Bilden ovan visar på det senaste stadiet av färgläggningsprocessen, där jag lekt mig mätt på olika tekniker – för stunden. Den känns ännu inte helt…tja färdig blir man ju aldrig, men inte riktigt framme än. Mer effekter av blänk och speglingar från och på vattnet behövs känns det som, och kanske mer variation av vissa ytlager och mer målning av träd och växtlighet. Ljuset kan säkert förbättras också, bilden ser lite, tja kall ut än så länge. Men det ser lovande ut, och ger i alla fall en slags aning om landskapet och miljön i denna viktiga del av berättelsen.
Fler studier av figurer för min fiktiva värld A’ratauma finns i galleriet
”Galleri för A’ratauma”
——————————————-
För en introduktion av Mamluckerna, elitkrigare i Egypten och Syrien under medeltiden, se https://en.wikipedia.org/wiki/Mamluk och https://en.wikipedia.org/wiki/Furusiyya
Om skotskrutiga mönster eller tartan, de traditionella mönstren för keltiska folk sedan åtminstone för-romersk tid, se https://en.wikipedia.org/wiki/Tartan
Om den historiska arméenheten The Black Watch, i våra dagar utgörande 3e Bataljonen av Royal Regiment of Scotland inom den Brittiska armén, se https://en.wikipedia.org/wiki/Black_Watch
Träningsteckning (9) – En smocka hänger i luften
Serien av teckningar på temat stridsträning fortsätter med två nya storyboards med Kati & Corinna, två av protagonisterna i min berättelse, som urartat i ett avgörande ögonblick när Kati reser sig mot den misshandel som hon fått utstå och släpper loss sin kraft och vrede på sin mer erfarna sparringpartner.
Det kan vara värt att rekapitulera den här scenen som den utvecklats steg för steg: Kati och Corinna tränas i stridskonsterna av den bistre Yakane, och får sparras med full kraft trots att Corinna är mer erfaren och kunnig. Som en följd får Kati om och om igen stryk. En dag går saker överstyr och Kati ligger blödande på marken. Corinna tvekar, hon vill inte fortsätta, medan Kati reser sig upp med en mordisk glimt i ögonen.
Sedan tidigare hade jag som brukligt är gjort visualiseringskladdar på vad som händer sedan: att Kati kastar sig fram, slår ut med sin käpp och överrumplar Corinna som sänkt sin gard. Som en övning i att skildra figurer i realistisk rörelse och mina pågående studier i olika vinklar och dynamiska kroppsställningar bestämde jag mig för att göra några snabba blyertsteckningar i helfigur på det där.
Det första momentet framgår av den vidhängande kladden. Trots att hon tas med överraskning hinner Corinna parera hugget. Kati kommer dock framåt med fart, med vänstern knuten för att slå till…
Kladden har som ofta är fallet en konventionell horisontell vinkel. Vid överföringen till teckning sänktes perspektivet något, för att accentuera rörelseriktningen som går från just ett lägre läge uppåt och inåt i bilden. Som synes jobbade jag med varianter för Katis näve för att hitta en mer realistisk och spontan vinkel, mer nedsänkt som inför en rallarsving, och delvis utåt i bilden mot betraktaren.
Kati Utfall mot Corinna
Teckningen fångar förhoppningsvis överrumplingsmomentet i dels Corinnas ansiktsuttryck, men än mer i hennes kroppsställning, där hon mer tydligt ryggar tillbaka och parerar reflexmässigt i en avig, inte välbalanserad hållning – i kontrast till Katis bestämda, framåtskridande uppenbarelse.
Framåtrörelsens syfte framgår av nästa kladd, där Kati tar ytterligare ett steg framåt mot den statiska Corinna och kommer innanför hennes gard för att slå till. Som framgår tänkte jag mig först Corinna hållande sin käpp i en dubbelhandsfattning, och Kati slående rakt fram med vänstern.
I helkroppsteckningen kom ställningen åter att finjusteras. Med sin svärdsarm pressar Kati ner Corinnas käpp, samtidigt som hon kliver in för sitt slag. För själva slaget skiftade jag vad som först såg ut som en jabb till en slags vänsterkrok, ett slag med högre kraft och potential att knocka motståndaren, och också mer konsekvent med Katis utgångsposition. Det framgår förhoppningsvis också att benen viker sig under Corinna från hennes (alltför) raka och jämfota benställning.
Kati Vänsterkrok mot Corinna
Det är intressant att notera att när man vill fånga sådan snabb och dynamisk action i helkroppsformat så förloras något av kraften i den dominerande rörelseriktningen: figurerna ser mer frusna ut än om man zoomade in till halvfigur. Om det här vore teckningar ämnade för en serietidning skulle jag därför troligen beskära dem ovanför knäna. Som det är nu är helkroppsvyn en del av poängen, men jag tycker ändå att något av kraft och rörelse framgår, speciellt när man sätter bilderna intill varandra.
De här bilderna är representativa för mitt vardagstecknande numera, sådant som jag fäster på papper var och varannan dag. Som sådana är de också starkt präglade av min egen träning och intresse för framför allt boxning. Så befruktar olika sidor av livet varandra: jag hade antagligen inte kunnat t.ex. fästa mig vid detaljerna i mina kombattanters fotarbete om det inte var något som jag själv övade och praktiserade.
De där kommer att färgläggas, det är ett som är säkert. Före dess skall dock upplösningen av denna fight och viktiga vändning i historien om Katis och Corinnas träning och tillväxt att läggas fram.
****************************
Fler studier av figurer för min fiktiva värld A’ratauma finns i galleriet
”Galleri för A’ratauma”
————————————————————
Corinna, den Sköna Krigaren del 4 – Helfigursstudie
Fyra år i efterskott kommer fortsättningen på en stående bildserie: studier av en av mina fantasifigurers, den vackra Corinnas figur. En dykning ner i de glömda arkiven får upp en sammanställning av helkroppsstudier av den sköna.
För föregående delar av Utseendestudier för Corinna, se inläggen i kategorin ”Studier i Anatomi & Utseende: Corinna”.
Corinna är en f.d. haremsslavinna som rymmer och sedan träffar och slår följe med några av de andra av min berättelses huvudpersoner. Som sådan utgör hon en anslående syn: lång, mörk och vacker men med drag som visar på ett västligt inslag i hennes släktskap – något som inte alls skulle varit unikt bland de utvalda sköna som bildade en elit i verklighetens Mamlukrike, underlaget för Kiralatatet, hennes och figuren Yakanes hemland.
Egentligen skulle de här studierna ha kommit lååångt tidigare, före den föregående delen i denna serie, ”Corinna, den sköna krigaren del 3: Kropp i Vila & Sittande”. Men som saker blev tog entusiasmen över och teckningarna på Corinna i olika sittande och liggande kroppsställningar fick bearbetning först (se ovan), före vad som borde ha fallit sig mest naturligt: att visa på hur hennes kropp och figur ter sig stående rakt upp.
Arbetet med att avbilda den stående Corinna står på två pelare: dels den genom åren växande serie kladdar på Corinna i alla möjliga ställningar, inklusive stående och gående (se exemplet), som fått bilda underlag för diverse teckningar, dels av fotomaterial av passande kvinnofigurer som inspirerat.
Samantha Dorman
I huvudsak vilar Corinnas utseende såsom omtalats framför allt på den sköna f.d. modellen Samantha Dormans utseende, och det är från foton av henne som detaljer som ansiktsdrag och proportioner hämtats. Just frånvaron av neutrala, rakt stående bildförlagor var dock en av skälen till att egna teckningar av Corinnas figur framstått som nödvändiga.
På basis av underlaget bestämdes att Corinna skulle avbildas i naturligt stående position, sedd från 5 olika vinklar: bakifrån, snett bakifrån, i profil, snett framifrån och rakt framifrån. För att så mycket som möjligt behålla enhetlighet i proportionerna genom de olika vinklarna valde jag att först rita ut färdiga konturskisser i sin helhet för var och en av de ingående figurerna.
Corinnas figur linjeskisser
De här fasta linjeskisserna utgjorde sedan stommen för framställandet av kroppsformen. Redan på det här stadiet skulle de viktigaste och mest iögonfallande dragen framgå. Corinna är således slank, men samtidigt yppig med en omisskännligt kvinnlig figur: smal midja, vackra, markerade höfter och en formskön byst. Det skall också finnas styrka där: hennes axlar, armar och lår är välutvecklade med muskler som trimmats av kroppsövningar som ritt, bågskytte och dans. Hennes proportioner är en lång kvinnas – hon är runt 1,80 i min berättelse – med en relation på 1:8 mellan huvud och kroppslängden i sin helhet.
Med konturer och kroppsform väl på plats var det därefter dags att fylla i de inre detaljerna med mjuk blyerts, i hårdheterna 4B-9B.
Corinnas figur mjuk blyerts
Stompfer
Som komplettering tillämpade jag stompfer, dvs. pappersrör som smetar ut linjerna vilket ger en mjukare övergång och också skapar mer sammanhållna ytor av de blyertslinjer som bygger upp bilden. Den kan dock också göra bilden kladdig och ytor med mycket kol på mörkare – så man måste se upp. Ovan kan man se effekten på baksidesfiguren längst till vänster i relation till de övriga.
När utsmetningen av figurerna var klar scannade jag åter in bilden efter att ha belagt den med fixativ. Med hjälp av bildbehandlingsprogrammet GIMP rättade jag därefter till vissa småbrister som tyvärr förstärks av själva inscanningsmomentet – koldamm utanpå konturerna rensades, liksom vissa fläckar och annan smuts som hamnat på bilden under dess tillkomst. Vissa linjer drogs också ut och gjordes mer renodlade. Den någorlunda färdiga teckningen av Corinna ur olika vinklar kan ses nedan.
Corinnas figur – blyerts, stompfer & korrigerad
Teckningen blev OK men inte mer: blyertsövergångarna är inte riktigt är så gradvisa och exakta som jag skulle vilja och ger inte en tillräckligt känsla av Corinnas kropps rundhet och mjukhet. Vissa anatomiska detaljer, som fötterna, är inte hundraprocentiga heller. Det märks att jag haft ett uppehåll och inte övat så mycket som jag borde. Samtidigt var det på tiden att den blev färdig, och som en referens till Corinnas vackra figur får den ändå anses tjänlig.
*************************************
Fler studier av figurer för min fiktiva värld A’ratauma finns i galleriet
”Galleri för A’ratauma”
Indomitus.blog 