Kategoriarkiv: Sjöslag /Sea /Naval Battles
Om teckningar och berättande – del 1: Storyboards, text och teckningar
En av de mer kuriösa inslagen bland de projekt som förevisas på denna blogg är att jag håller på att skriva en slags berättelse, arbetet på vilken hämtar många grepp från filmens värld snarare än litteraturens. Parallellt med skrivandet har en mängd anknutna bilder producerats, vilka synts till här.
I en kort serie betraktelser beskrivs och stöts och blöts min konstiga metod tillsammans med att några gamla och nya bilder gås igenom/presenteras.
Här i del 1 skall definitioner gås igenom och det benas ut vad en storyboard inte är. Del 2 handlar om tablåer som hjälp för research och karaktärsutveckling. Del 3 visar slutligen den riktiga storyboardens kraft att ange ramar för handling, men även att sätta fokus på det viktigaste i en scen.
En Storyboard är en storyboard är en…tablå?
Först en definition. Storyboards är en arbetsmetod som brukas inom visuella medier, klassiskt sett film men numera också TV-program, reklam, dataspel m.m, och som består i att man med översiktliga teckningar pre-visualiserar något, dvs skissartat visar scener eller inslag som sedan skall filmas eller datoranimeras. De liknar till det yttre serieteckningar, och vilar på manuset för filmens eller spelets handling. En kort introduktion till Storyboardens praktik på ett kan ses i följande film.
Filmstudenten Thomas Boguszewski har gjort en kul liten film om Storyboardens historia, se nedan.
- Ridley Scott med några ”Ridleygrams” till ”Hannibal”
Ett namn står ut i minifilmen ovan, som är den regissör vars bruk av storyboards jag mest studerat och som också inspirerat mig: Ridley Scott, skaparen av filmer som ”Alien”, ”Blade Runner”, Gladiator, ”American Gangster”, ”Kingdom of Heaven” med många fler. Hans verk fyller min DVD-hylla. Som teckningsstudent vid Academy of Arts i london har Ridley ett mycket välutvecklat inre öga och lägger stor vikt vid visualiseringen av sina filmer.
- Moebius & Ridley Scott storyboard hjälmar i Alien
Idén är att frammanna känslan av en hel bakomliggande värld, och fokusera på viktiga intryck som skapar närvaro, vilket lyckas på ett ofta mycket suggestivt och påtagligt sätt. Det är därför som hans stil passar så väl för historiska filmer eller Science Fiction, genrer där en viktig utmaning är att få miljön att komma till livs och inte bara vara en hög kulisser och maskeraddräkter. Ridley samarbetar nära med ledande storyboardartister eller konstnärer av hög rang, som Moebius eller HR Giger för de teckningar som ligger till grund för varje scen.
Ridleygram till "Kingdom of Heaven"
Förutom riktiga fullformatsstoryboards har Ridley ett eget grepp som kallas ”Ridleygrams”: grupper av ofta små storyboards som han själv ritar och som beskriver viktiga intryck, detaljer eller annat som sätter visuellt fokus inom varje redan definierad scen. Vi pratar om sekund-för-sekundkontroll här – varje ögonblick är specificerad och planerad. Nedan kan man se ett collage med ”Ridleygrams” för hans första film, ”The Duelists”.
Det var inte utan ett leende på läpparna jag erfor att han ofta sitter och kladdar de där på taxin, på inspelningsplatsen, på lunchen, ja överallt han kommer åt. Han verkar vara en man efter mitt sinne.
Berättelsen hittills och Storyboard-liknande teckningar
Att som jag gör producera teckningar under arbetet med en text är sällsynt och saknar förlagor som jag känner till, troligen för att det är extremt opraktiskt. Min process kan enkelt beskrivas som:
- Jag skriver en slags översiktliga utkast till berättelsens handling (motsvarande manus) som
- strax därpå, ibland samtidigt, pre-visuliseras, dvs förses med ritade bilder till de enskilda situationerna innan eller medan jag fixerar dem. Ofta har research redan gjorts och ett gäng bakgrundsbilder finns att ta tag i
- De egna teckningarna ger mig spår till de exakta omständigheterna som jag sedan försöker beskriva så gott jag kan.
- Det ger i sin tur uppslag till nya teckningar, och ibland nya scener som läggs in i manus
…och så vidare.
Visualiseringen är det viktiga. Ibland är det orden själva som föder visionen. Ibland kommer externa källor in, musik eller film eller även vardagens situationer. Ofta är det tvärtom ritandet och förberedelserna till bilden som ger impulsen till en scen eller dialog. Ibland dominerar tecknadet stort, och inte mycket blir skrivet. Ibland har skrivandet varit i fokus, och teckningarna har uppstått senare, och modifierat skrivandet med mer detaljer.
- Inledande Rendering Claudio i Slaget vid Arbine
Läsare av denna blogg kan notera mitt bruk av termen storyboard för sådana teckningar. Jag har tidigare förevisat bilder som den till vänster som representanter för sådana ”storyboards”. Den illustrerar en scen ur berättelsen, ett sjöslag ute till havs med den beskrivna karaktären Claudio di Mazzatti och handlingen precis sådan den framstår i texten, som också i storyboardens tradition fick kött på benen av arbetet med bilden.
Men redan en bild som den nedan visar att tecknandet delvis lever sitt eget liv. Det är en scen från efter slaget, och något som rimligen måste hända med tanke på vad som följer. Men det där är inte beskrivet någonstans i berättelsen. Bilden visar något som inte finns i texten (I alla fall inte än). Det bara framgår att det måste hända. I en film skulle den inte vara malplacerad eftersom regelrätta manus ofta saknar beskrivningar av opersonliga skeenden och överlåter sådan dialog -och personfri handling till regissörens skön. Som i sin tur beställer en storyboard (eller som Ridley Scott gör, ritar en själv). Gjorde jag en fim skulle bilden nedan ligga helt rätt, oavsett manus. Men det gör jag inte.
I natten närmar sig Atreminarnas flotta Huvudlägret
En annan sak är att storyboards är översiktliga teckningar, snabbt utförda för att visa ett skeende. Och även om kvalitén på mina ”berättelse-bilder” varierar är de som hittills visats snarare teckningar eller illustrationer med viss omsorg om detaljerna (iaf vissa) än snabba skisser. ”Tablåer” skulle kanske passa bättre för de där mer genomarbetade bilderna. Gränsen är dock flytande. Notera t.ex. den bild som omedelbart följer på den ovanstående, som också skildrar något som ges nycket litet utrymme i texten: figuren jack får berätta om det där har hänt, men det skildras inte i realtid. Det är dock en så pass viktig händelse, och så intressant för mig som historieintresserad, att jag ändå gjorde en slags översiktlig bild av det, med klara storyboardiska drag.
Atreminarna Landstiger vid Arbine
Här var behovet att skildra händelseutvecklingen och det generella intrycket av scenen starkt överordnat: den mäktiga ankommande flottan, de tidstypiska skeppstyperna, riddarna som väller ut på stranden och inte minst de kuriösa landstigningsgalärerna, vilka designats utifrån skriftliga källor från det 4:e korståget (1204) – allt det är viktigare än att få till detaljerna helt perfekt. Tittar man närmare ser man det skissartade storyboard-draget.
Närbild på landstigningsgalär
Den närmaste landstigningsfarkosten har besättning och armborstskyttar längst fram, men ljuset som faller på skeppet är konstigt med tanke på att fullmånen är snett bakom skeppet. Det skulle ha räckt med att en eller två män höll i några facklor däruppe för att dölja denna inkonsekvens, men det tänkte jag inte på då. Ville man vara petig borde också några pilar sticka ut ur skrovet, med tanke på att det sägs i texten att fientliga bågskyttar väntade på stranden.
Spökskeppen närmar sig?
På närbild två kan man tydligt se att den närmaste båten är ett spökskepp och saknar besättning – det skeppet är bara där för att skapa en slags kontinuitet i ankomsten mot land, ett slags mellanled till massan av skepp längre bak. Inspirationen kom från en filmscen, nämligen den grekiska flottans ankomst i filmen ”Troy”, och den som ser efter noga ser att jag tagit några av seglen där och satt på mina egna skepp. Intrycket, inte detaljerna, är som sagt poängen.
"Troy" - grekernas flotta anländer
En annan sak är att vinkeln på mina olika skepp är lite skev – galären längst ut till höger borde vara längre fram i bilden, för den betraktas med ett starkt grodperspektiv. Meningen när jag startade med denna scen var att den båten skulle vara nära inpå betraktaren och dominera bilden mer – när jag sedan ändrade perspektivet till en bredare panoramisk vy blev dess vinkel mer och mer ett problem, som jag löste nödtorftigt genom att sträcka och bända galären ifråga med Photoshops ”warp”-verktyg. Photoshop har överhuvudtaget blivit ett viktigt redskap i sin egen rätt: med den kan jag kladda ner små enskilda bilder och sedan lägga ihop dem, rafsa till en bakgrund och sedan snabbrendera på det sätt som skett i Landstigningsbilden ovan.
Från de här bilderna var steget inte så långt till riktiga storyboards, både till utseendet och syftet. Och således började jag rita sådana när del 2 i min berättelse började skrivas. De delarna har hittills inte förevisats här, men skall jag visa på ett urval av de nyare bilderna för att illustrera hur, och kanske också varför, saker och ting kom att utvecklas i allt mer filmisk riktning.
Fortsättning: ”Om Teckningar och Berättande del 2″→
Rekapitulation: Bilder till Kapitel 1
Så har till slut alla skisser som legat och skräpat, men varit till stor hjälp icke desto mindre för att skriva historiens första kapitel, förvandlats till storyboards som även andra än jag kan se vad de föreställer. Här har jag valt att sammanställa dem, para dem med de relevanta textställena i berättelsen de föreställer samt även länkar till musik som jag tycker passar varje scen (Länkarna går till Spotify alt. Youtube).
Födelsen
Födelsen
Kolpenna på blyertsskiss
Längre fram avtecknade sig fackelskenet bredvid en staty av ett lejon på ett fristående torn, förenad med fästningen ovan med en bågbro. Hon var nästan framme vid Lejonporten, nergången till de kungliga stallarna och sin farliga färds destination. Men var fanns den som skulle möta upp henne? Gülfems hjärta slog hårt medan hon bet i sina läppar av oro. Hon stod just i begrepp att lämna sitt paket på marken och skynda sig tillbaka till haremets trygghet när en skugga lösgjorde sig från det kompakta mörkret alldeles framför henne.”
Musik: Hans Zimmer – Instinct alt http://www.youtube.com/watch?v=LtEDQVBNnsI
Yakane och Belägringen av Arbine
Yakane ovan Arbine
Blyertsskiss, tusch och kolstift
Som en skugga ruvande i den röda kvällssolen som badade staden Arbine, havet i väster och de omgivande kullarna i ett gyllenrött sken, betraktade Yakane staden som i skymningen hukade sig nedanför dem. Han höll tyglarna stadigt om sin stora krigshäst som oroligt trampade av och an från sin plats bredvid utkiken. Bakom honom stod på rad ett halvdussin av de katapulter och krigsmaskiner med vilka de sedan flera dagar bombarderade staden nedanför kullarna.
Musik: Jerry Goldsmith – Old Bagdad alt http://www.youtube.com/watch?v=v3a3Bb1oUq0
Tal till Soldaterna – Sista Anfallet
Kolpenna med stödjande crosshatch & bläcklinjer på blyertsskiss
Yakane talar till trupperna inför Slaget om Arbine
Med allas ögon på sig steg Yakane upp på sin häst som hölls av Jack och höjde sin röst så att den genljöd över samlingsplatsen.
”Män! Just nu vet ingen hur striden ute på havet slutar. Allt vi kan göra är vår plikt här där vi är. De där nere tror säkert att de har anledning att fira. Låt oss slå den lusten ur dem, och påminna dem om vår eld! Låt dem frukta oss och vår seger mer än de hoppas på sin egen! Och gör vi vårt så vem vet vad morgondagen har i utsikt? Där ute rasar striden, och större styrkor än vår väntar på att ge sig i kampen. Men idag, just nu, är det vi som är dubbelörnens skugga. Låt ingen glömma att det är vi som har staden i våra klor! Protostrator och atreminarna kanske finner att staden, och dess rikedomar, redan gett sig till männen på kullarna.”
Samtidigt som han sade det sista höjde han armen och visade upp depeschen med sitt sigill och såg på Jack. Männen visste att denne överlämnade Yakanes budskap, och det gick snabbt upp ett ljus för dem.
Musik: Stargate SG 1 – Return To Active Duty/General Hammond
Sjöslaget och Beskjutningen av Arbine
Yakane ser ut över belägringen och Sjöslaget om Arbine
Blyerts, tuschpenna -och pensel. Renderad
Yakane stod ovan avsatsen med katapulterna en bit upp på kullens fortsättning , varifrån han hade sikt ner mot staden och bortom den sjöslaget vid horisonten. Den magnifika vyn hade för Yakane en slags våldsam skönhet, och han kände sig vederkvickt av den bris som fick manteln att fladdra bakom honom likt seglen ute på havet. Ett sådant skådespel hade få av hans landsmän sett. Det var en vacker stridsskådeplats, ett bildskönt landskap en vanlig dag, nu bliven mer dramatisk då echatiska havets blåa vatten och den ljusa himlen sölades av svart rök, vrakgods och eld, och Arbines röda tegeltak alltmer doldes av diset från den krunska eldens tjocka svarta rök. De svarta plymerna ute på havet framträdde skarpt mot den ljusblå skyn med sina få ulliga moln. Vinden kastade de mörka slingorna fram och tillbaka och förenade dem till ett ruvande täcke, ett mörkt monster som tycktes sträcka ner svarta fingrar mot de små skvalpande flytetygen där nere.
Musik: Hans Zimmer – Do You Think I’m Saxon? – Score alt http://www.youtube.com/watch?v=8NWirlDso38
Deep Purple – Smoke On The Water alt http://www.youtube.com/watch?v=arpZ3fCwDEw
Claudio och Striden till Sjöss
Inledande Rendering Claudio i Slaget vid Arbine
Tuschpenna på blyerts, tuschpensel. Renderad.
Lågorna slog ut från rundskeppets för och slickade dess hissade segel. Fartyget var dödsdömt, nostrilensarna hade slutat bekämpa elden. Nu var de dock på väg att lägga sig jämsides med Claudios skepp. Skeppen krängde i de höga vågorna, men i den starka vinden var segelfartyget snabbare än Claudios uttunnade led av rorsmän. Brinn upp, fördömda segel, brinn! I akterkastellet sköt Claudios besättning frenetiskt mot det annalkande trämonstret, vars för såg ut som en igelkott av de många loden. Men Claudio såg att det skulle bli strid man mot man. Nu hade fienden bara en chans, att borda ”Örnen”.
”Se upp män, de kommer!” vrålade Claudio med svärdet i högsta hugg.
Musik: A.R. Rahman – Storm alt http://www.youtube.com/watch?v=Qk16–gdlHg
Den Helige Faderns Sändebud
Mondenaga de Quiroga i Yakanes tält, m Jack
Tuschad blyertsskiss, cross-hatch. Renderad
Ur sin vida kappa tog prästen sakta och demonstrativt fram en skriftrulle försedd med en bulla, liknande de stora metallsigill som ketorianerna brukade på sina högsta officiella skrivelser och räckte fram den, dock utan att släppa taget. Sigillet såg ut som ett stort mynt, med infattade snören av olika färg som band runt det vikta papperet. Yakane fingrade på den. Denna var ingraverad med soldekerationerna som hörde till västerlänningarnas och ketorianernas tro, numenismen, och bilder på två mansansikten samt inskriptionerna SIMEON och SARANEUS i den västerländska skriften som skilde sig från ketorianernas. När Yakane vände på den såg han att det stod något skrivet på baksidan: VICARIUS IANNAII BENEDICTUS X. Vicarius Iannaii, alltså Iannais, deras profets, ställföreträdare. Yakane såg upp från bullan till prästen med en skeptisk och frågande blick.
Musik: A.R. Rahman – Dr Dee Part 1 alt http://www.youtube.com/watch?v=3FFTf33ixWY
Fiendens Skepp närmar sig i Natten
I natten närmar sig Atreminarnas flotta Huvudlägret
Blyertsskisser, tuschpenna -och pensel. Hopfogad och renderad.
[…] deras blickar riktades ut mot vågorna där de kunde urskilja en rad av skepp som lösgjorde sig från sjöslagets dödliga omfamning och styrde in mot strand. Runtomkring dem stod havet i brand, de tågade som ut ur helvetet och tillbaka till världen, årtag för årtag, mot havets makt, mot vind och regn, nu till slut segerrika mot sina fiender. Men vems sida var det?
Vem hade segrat? Det ändlösa ögonblicket innan Yakane och hans kisande män kunde få syn på skeppens fanor drogs ut till det outhärdliga. Sedan sjönk hjärtat i bröstet på dem när de skymtade den vita stegrande hästen mot blå botten på de ankommande skeppens master och akterkastell. Atreminarna hade dragit det längsta strået i stormen och kaoset. De hade brutit igenom blockaden.
Musik: Hans Zimmer – I See Dead People In Boats alt http://www.youtube.com/watch?v=pccvB8aGzCk
Atreminarna Landstiger
Atreminarna Landstiger vid Arbine
Tuschad blyertsskiss, cross-hatch. Hopfogad och renderad.
”Då stormade vakten in och sade att iorikoi redan befann sig i lägret, att de steg från krigsfartygen direkt ut på stranden! Panik utbröt och alla sprang ut. Därute var lägret i oordning och alla gjorde sig redo och beväpnade sig. Soldatern sprang ner till stranden, som inte var ordentligt skyddad eller försvarad. Där hade atreminarna lagt till med stora skepp med runda kölar och en slags portar i fören ur vilka uppsuttna ryttare stormade ut… rakt in i striden! De slaktade de bågskyttar som hade stått närmast vattenlinjen på vakt och var på väg att bana sig väg in i lägret… Jag har aldrig sett något liknande.”
Musik: Basil Poledouris – Destruction of Roger Young alt http://www.youtube.com/watch?v=NzdHMI9GbCs&feature=related
Reträtten
Yakane leder reträtten från Arbine - ljussatt
Blyerts, tuschpenna -och pensel. Renderad.
Yakane tände en stor fackla och gjorde sig själv till en tydlig punkt, klev upp på branten så att de alla kunde se honom. En försäkran för männen. Var de än kom ifrån, varför de än tagit upp vapnen, skulle de se att den som angav riktningen var där mitt ibland dem. Hans stora mantelklädda figur ledde dem genom mörkret, mot dagens gryning. Hela natten marscherade de.
Musik: Craig Armstrong – They’re Here och Craig Armstrong – Escape som finns i längre version här http://www.youtube.com/watch?v=ZhP6F-vxeZI&feature=related
Storyboards: Landstigningen – eller ett medeltida dagen D?
Den sista av Storyboard-bilderna behandlar ett skeende som, genom ett lustigt sammanträffande, skildras snarlikt av den mediokra filmen ”Robin Hood” (2010), nämligen en avancerad marin landstigning på medeltiden.
Det är en maffig scen, men den drog sin inspiration direkt från landstigningen av Normandie 1944, det är tydligt. Och helt fel förstås – den sortens farkoster och landstigning som sålunda visas upp, små och flatbottnade med lucka fram, såg aldrig dagens ljus i verkligheten.
D-Day 1200 AD -Landstigningen vid Dover?
Men det fanns verkligen avancerad sjö/landkrigföring på medeltiden – framför allt bland medelhavets stora sjöfarande stadsstater. Och för den som vill lägga två strån i kors för lite faktaunderbyggnad finns ett lysande tillfälle i historien då den främsta sjöfararnationen av dem alla, Venedig, visade världen vad även en begränsad styrka kunde åstadkomma när de åtföljdes av en riktigt stark och genialt ledd flotta. Det var det fjärde korståget, som kom att skaka kristenheten i grunden: istället för att anfalla det heliga landet kom den nämligen att avledas mot kristenhetens främsta stad Konstantinopel, som plundrades år 1204 efter att ha motstått alla erövringsförsök sedan 300-talet. Detta inspirerade en scen i min berättelse, och låg till grund för min egen storyboard.
Det fjärde korståget är speciellt såtillvida att det finns flera vittnesbörd om händelserna. Vi har vittnen från båda sidor: dels bysantinarna, dels involverade korstågare som beskriver den västerländska expeditionsstyrkan. De medföljande Robert av Claret och Geoffrey de Villehardouin, som skrev var sin krönika om korståget, beskriver ett sorts speciella hästtransporterande galärer, omväxlande kallade dromoner, chelandier, tarider och ussiers som anpassats från befintliga bysantinska galärtyper och förde hästar som kunde sättas iland direkt av redan uppsuttna riddare genom portar i för och akter. De bekräftas av den grekiska sidan, där bland andra den grekiske krönikören Niketas Koniates berättar:
”Inom tre hela år byggdes ett hundra och tio hästfraktande dromoner och sextio långsskepp i Venedig, och mer än sjuttio rundskepp ihopbådades (en mycket större till omfånget än de övriga kallades Kosmos)”1
Modell av landningsfarkost anno 1204
Men hur kunde de se ut? Jag fick hjälp från oväntat håll: en samling småtokiga fans försökte sätta ihop en film vid namn Blackernae (efter kejsarnas palats i Konstantinopel) om det fjärde korståget, och byggde därför en modell av ett sådant skepp, en galär med dubbla årrader och riktigt djup köl (se till vänster). Enligt fackliteraturen kunde de ta upp till 30 fullt uppsuttna riddare, plus den beväpnade besättningen (som dubblerade som marinsoldater) på över 100 man. 2
1600-talsgalären "Reale"
För övriga skeppstyper drog jag från den research som gjorts för hela serien av marina storyboards. Dock tog jag chansen att ta med en galär som i flera år legat och spökat i min fantasi: den stiliga franska sentida galären reale, som finns som modell och länge varit min mentala bild av en krigsgalär, även om den inte byggdes förrän på 1600-talet. Anakronism? Nej, skeppstypen var redan då hopplöst föråldrad, och den byggdes mer som en slags ålderdomlig lustjakt för den franske ”solkungen” Louis XIV -ungefär som odrägliga rika idag som håller sig med segelbåtar. Om man tar ner skalan och blinget lite fungerar den som förlaga för en stor medeltida galär.
Italienska 1300-talslivare vid Markusplatsen
Primitiv Barbutehjälm
Jag ville förutom åsynen av den stora flottan som kommer in i natten ha med soldaterna som stormar in på stranden. En ymnig mängd foton i mitt eget bibliotek och på nätet hjälpte till att klä och beväpna krigarna, som jag försåg med en variation av tidens utrustning. Härtill är nutidens live-entusiaster till stor hjälp – se tex de glada italianska dito från just Venedig ovan. Männen till fots bar inte så tung rustning- mest brynjor och enklare hjälmar och läderhuvor. En fick dock en tidig form av s.k. barbute, en typisk italiensk hjälmtyp som senare allt mer kom att väljas även av riddare och ersatte de stora heltäckande hjälmarna -men inte förrän på 1400-talet.
- Italiensk tidig Bascinet 1300-tal
Gauntlet 1300-tal
De beridna krigarna har lite mer avancerad utrustning: jag har utrustat den främste av riddarna med en tidiga bascinethjälm med visir av s.k. klapphügel-typ, med ett gångjärn för att dra upp ansiktsmasken. På händerna har han s.k. gauntlets, ledade stridshandskar av stål (ajajaj att få en smocka av dem). Medan de stormar ut täcks de av armborstskyttar uppe på bryggan.
- Atreminarna Landstiger vid Arbine
Storyboards: Ett medeltida sjöslags kaos
Sjöslag är ett förbigånget motiv i avbildningar och iscensättningar från medeltiden. Detta till skillnad från slag till lands, där den karaktäristiska västerländska riddaranstormningen torde vara välbekant efter att ha satts upp i ett otal historiska filmer ¹ liksom i fantasyfilmer ². Även belägringar av medeltida slott är någorlunda väl skildrade ³. Men inte sjöslag. Mitt eget videtek innehåller noga talat endast ett bra exempel, från den utmärkta TV-serien ”Marco Polo”, som passande nog har ett slag mellan de italienska stadsstaterna Venedig och Genua som står som förebild för mitt eget.
- ”Elisabeth – The Golden Age”
Den som vill se äldre sjöstrid kan dock vända sig till andra perioder – romarrikets viktiga sjöslag med galärer till sjöss har kittlat fantasin hos mången regissör: se tex Ben Hur, samt flera filmer och TV-serier på temat Julius Casesar och Cleopatra, där slaget vid Actium närmast är obligatoriskt att gestalta (se den klassiska filmen med Elisabeth Taylor i titelrollen, liksom den nyare TV-serien med samma namn). Den tidigmoderna epoken med kanonbåtar är mycket oftare gestaltad, med nyare exempel som Elisabeth: the Golden Age, Pirates of the Caribbean med flera med flera. Varför är det så här? Det finns förstås flera orsaker. En är avsaknaden av det skimmer av romantik som kan läggas över ett medeltida fältslag – sjöslag under denna epok var desperata och klaustrofobiska affärer. En annan är epokens brist på effektiv och visuellt anslående militär teknologi som kunde avgöra slag och skulle se snygg ut på vita duken eller på canvas. För att citera Barbara Tuchman, som skrivit ett av standardverken om den aktuella perioden:
Vid denna tid avgjordes inte sjöstrid av sjöstridskrafter utan av antalet soldater och bågskyttar ombord på fartygen […] Striden var ”våldsam” och ”hemsk” rapporterar Froissart. ”ty strider till havs är farligare och våldsammare än strider på land, ty på havet kan man inte vika eller fly”
(Ur ”En Fjärran Spegel – Det stormiga 1300-talet”)
En annan är förstås att medeltidens sjöslag inte upplevs som angelägna för en historiskt rätt underutbildad allmänhet (framför allt i USA). Hur många gånger har man fått se t.ex. det helt avgörande 2.a slaget vid Hakata-bukten (1281) som innebar att mongolerna inte kunde invadera Japan? Eller Sluys (1340) som kickade igång hundraårskriget mellan Frankrike och England och etablerade England som dominerande på havet? Eller Chioggia (1380) som på samma gång räddade Venedig och gjorde henne till dominerande sjömakt i medelhavet och det ottomanska rikets nemesis på haven de närmaste 200 åren?
Nåväl.
- Venetiansk krigsgalär
- Claudio di Mazzatti
Det här skulle bli en massbild, med skeppen i fokus. Dock ville jag förankra den med en karaktär ur berättelsen, och valde en av de deltagande befälhavarna, den återkommande signore Claudio di Mazzati. Han är en viktig kugge i framtida handling, och hans utseende och klädsel kunde tas från en 15 år gammal bild (se till höger). Claudio fick stå i förgrundeen och mana till strid mot ett ankommande brinnande fiendeskepp. I övrigt kunde omgivningarna fyllas av mer anonyma figurer, vars kläder och utrustning dock måste vara korrekta. Till skillnad från den tidigare bilden av skeppen ville jag göra denna bild samlad, i ett sammanhang och inte som ett plockepinn sammanfogad med datorns hjälp. Scenen värktes således fram direkt på papperet och åtföljdes av mycket suddande och svärande över det omständiga pilljobbet med de många kringrännande -och seglande figurerna. I sig är bilden dock enkel rent teknikmässigt, egentligen bara en skiss som snabbt tuschats med bläckpenna samt lite grå pensel för rökskyarna. En översikt, en behandlad arbetskiss snarare än en riktig teckning. Dess största förtjänst var alltid att vara ett stöd för skrivandet av den scenen, och att tydligt visa på alla de små detaljer som hör till.
Sjöslaget vid Arbine
Trots föresatsen att hålla mig till penna och papper blev jag när bilden var färdig ändå frestad att lägga till fler ytteligare detaljer, lite mer pilar, hål lite här och var…segel på avstånd osv. som lades in med hjälp av ritfilm och lager i Photoshop. Sålunda insjunken i modifierignsträcket testade jag också lite rendering i form av riktat inre och yttre ljus för att få en bättre effekt på röken… Det hela började slippa mig ur händerna. Problemet med photoshop är att det inte finns en ände på allt man kan göra, samtidigt som man helst bör ha utformat bilden för rendering redan från början. Bilden blir konstigt och osammanhängande annars, när vissa objekt får skuggor och ljus medan andra inte (se nedan). Så jag begränsade mig till några få tillägg men lät det hela i övrigt vara.
Inledande Rendering Claudio i Slaget vid Arbine
- Kingdom of Heaven, Braveheart, Henry V, Arn Tempelriddaren, El Cid, bara för att ta några exempel från västerlandet.
- Return of the King, The Two Towers, First Knight, Excalibur osv.
- Se tex. Robin Hood (2010) Jeanne d’Arc, Timeline, samt ovan nämnda Kingdom of Heaven, El Cid, The Two Towers osv.
Storyboards: Inför landstigningen
Sjöslaget vid den belägrade staden Arbine mellan två sjöfarande stadsstater har rasat hela dagen. På natten, när de hårda stormbyar som svepte bukten bedarrat, seglar den segrande flottan mot belägrarnas huvudläger för att påbörja en överraskande attack…
Se där temat för denna storyboard. Den här krävde en hel del research – jag vet inte mycket om båtar, även om medeltida skeppstyper är mig mer bekanta än den nutida floran av skorvar. Efter några nätters surfande och ett par bokinköp tonade några vettiga idéer fram, men ändå tog bilden flera veckor och mycket inlärande skissarbete för att färdigställa.
Medeltida Skeppstyper
De viktigaste skeppstyperna för större medeltida skepp var båtar av s.k. kogg-typ, ibland kallade rundskepp (pga den rundade kölen), samt galärer. En galärs främsta framdrivningsmekanism var en eller flera rader av åror, vilket befriade kaptenerna från beroende av väder och vind. Mot 1200-talet utrustades de regelmässigt med segel också trots de pga sin konstruktion inte var goda seglare, och segelberoende även på andra sätt var en svaghet för båtar med militära syften. De medeltida maritima republikerna i Italien – Genua, Venedig, Pisa, Amalfi m.fl. använde sig framför allt av galärer för rena krigsskepp eller skepp med vad som numera kallas dual use – dvs skepp som förvisso fraktade last men också hade militär kapacitet. Galärer har dock dålig lastkapacitet, eftersom mycket av utrymmet tas upp av rorsmännen. Sålunda brukades för handelsbruk ofta rundskepp, som var rena segelfartyg. I krig togs dock regelmässigt större handelsskepp i anspråk för stridigheterna. Av denna anledning var många rundskepp försedda med höga för- och akterkastell från vilka båg- och armborstskyttar kunde svepa fiendefartygs däck.
Koggar som fightas
En av svårigheterna med många av de illustrationer som finns i urkunder är den medeltida icke-realistiska avbildande stilen. Den ger ingen känsla för volym eller skala. Genom att studera målningar av senare liknande skepp och de få teckningar av medeltida skepp jag kunde hitta växte dock insikterna fram. Speciellt en illustration (se här bredvid) gav också en pekare på skalan. Skamlöst ritade jag av och om den till min egen bild, och började på resterande element i en blyertskiss som sedan tuschades över med kross-hatch-teknik.
Jag lät en av skeppen vara en kogg lik den som på bilden ovan, ehuru något ombyggd och ur en annan vinkel, med brandskadade segel och akterkastell för att ge eko av det föregående slaget. Den andra båten i förgrunden fick bli en galär, hårt kämpande mot vind och vågor. Ett antal mindre roddbåtar och landstigningsfarkoster fick illustrera den aktivitet som föregår den nattliga landstigningen. Miljön tecknades med samma teknik som båtarna, fast med lite bredare tuschpenna och pensel. De spridda delarna kom att bilda ett slags collage – på slutet fanns över ett dussin element inklusive bakgrund, vågor, små och större båtar att sätta ihop. Med photoshops hjälp kunde bilden monteras och renderas för att ge rätt nattlig belysning, visa på ljusen i det avlägsna lägret, och andra effekter. Slutresultatet kan ses nedan.
I natten närmar sig Atreminarnas flotta Huvudlägret
Jag hade ett antal låtar som ringde i huvudet vid arbetet med denna bild, men den kanske mest talande var nog: Hans Zimmer – I See Dead People In Boats från ”Pirates of the Caribbean – At Worlds End”.
Projekt Storyboards: Smoke on the Water
Ambitionsgraden fortsätter uppåt.
Efter den allra första storyboarden med Yakane blickande ner på staden Arbine i solnedgången flankerad av katapulter har det kliat i fingrarna att visa den bildens ”tvilling” – där synfältet svänger runt och man ser vad Yakane ser, staden Arbine och dess bukt, havet och himlen. Till sist var det dags. Nu har det dock gått ett dygn, och det stora sjöslaget om Arbine är i full gång. I bukten utkämpar flottor från de stora handelsrepublikerna, motvarande Venedig och Genua, sin dödliga strid. Allt medan Yakane gör sitt bästa för att bombardera staden Arbine för att få den att ge upp innan den kanske undsätts av de ankommande skeppen. Vår vän den ”grekiska elden” kommer åter till bruk, spåren från katapulternas rykande kastbanor förenas med den molniga himlen och ute på havet denna syn…
Ut ur havshöstens dis i gryningen, mellan dimmorna och bankarna av rök, framträdde små vita konturer på vattnet, och ljuset från eldar som brann. De såg redan rökplymer stiga upp från skeppen, vissa förenade i stora svarta pelare som dansade i havsbrisen. Svärmar av brinnande bloss flög mellan de mörka avlägsna skepnaderna där ute, som långa lysande klor som rev, med eld som sprang upp där de vidrörde sitt mål.
Apropå en av mina obligatoriska sidospår: det gick inte att undvika Deep Purples klassiska ”smoke on the water” , som därmed fick utgöra soundtrack till denna scen, i en version med orkesterstöd för maximal maffighet:
Nåväl.
Den här bilden var ett massivt åtagande, med tanke på att det bara är en snabb (?) illustration till en text. Det finns en mängd fällor i den: det är en landskapsbild, innehåller en stad, har ett märkligt perspektiv, massor med trupper, maskiner som kastar saker, rök och fan vet allt… Och som vanligt skulle allt in på en A4.
Ett till sidospår. Jag är irrationellt rädd för stora papper. De är som en stor, vit öken, som stirrar på mig och utmanar mig att skapa ett totalt pekoral till kludd. Bara tanken får mig att svettas. A4 är lagom för mig. Endast tvingande omständigheter får mig att glänta på mitt A3-block.
Här var svårigheterna stora. Redan den första konceptskissen visade att det skulle bli ett pillejobb värdig en frimärkssamlare att rita alla små detaljer, och hur pappret skulle se ut med alla mörka partier ville jag inte tänka på… och de satans belägringsmaskinerna som måste ritas i perspektiv (klossarna markerar deras tänkta läge) och ljuset från morgonsolen som skulle skugga allt (se pilen) och…aaargh. Den blev liggande över en månad.
Koncept för slaget om Arbine
Men vad har man fantasin till? Istället för att förbereda en stor tavla av det hela och gå till väga som man SKA göra, kastar jag mig ut i det totalt okända, sån är jag… och det slog mig att det kanske fanns en ful genväg. Man kunde begagna sig av… Ritfilm. Ritfilm är likt kalkerpapper, en nästan helt genomskinlig film, men behandlad så att den är styv, nästan som OH-film, men det går att rita och sudda på osv. Lysande. Sålunda beväpnad och med de nya tuschpenselpennorna man skaffat (och ritat 2 hela bilder med!) skred jag till verket…
Modell på en Ballista
Först ritade jag med bläck direkt på skissen. Arbine befinner sig på motsvarande Adriatiska havet så jag tittade på städer som Split och Dubrovnik för dess murar och allmänna utseende. De många myrlika soldaterna som bemannar och vaktar maskinerna har bysantinska kläder och utrustning av sen 1200-talstyp som är bekant och redan förekommit i andra storyboards. Petigt, men inte svårt. Värre var det med belägringsutrustningen.
Liten katapult av ”Skorpion”-typ
Jag hade ritat en del sådan innan i en annan storyboard. Nu skulle det dock bli mycket mer, och från en konstig vinkel snett ovanifrån. Och vilka varianter skulle man ta? Att bara köra på flera av samma sorter vore praktiskt men…trist. Och förmodernt artilleri är ju lite smårolig, vem skulle inte vilja att ha en ballista på balkongen? Jag dök ner i mina böcker och mitt bildbibliotek, läste på ytterligare och hittade illustrationer på flera kul varianter av ballistor, trebucheter och katapulter, skorpioner med mera.
Modell av Katapult med kastarm
En not om maskinerna: en ballista eller arbalest är i praktiken en jättestor båge. En kastarmskatapult är som en stor slunga. De jobbar alla med elastiska senor som kastar iväg projektiler uppemot 200 meter, mer om de står på en höjd. ”Grekisk Eld” bör ha skjutits med en katapult, troligen en lätt sådan. Såvida inte man ville nå långt, riktigt långt.
Trebuchet, från en 1200-talsurkund
Superkanonen på den här tiden var trebucheten, som är en slunga placerad på en stor motviktshävstång. Den fylldes med sten eller grus och kunde väga uppemot ett ton. En stor trebuchet kunde kasta en stenbumling på 50 kilo uppemot 200 meter, och en lättare projektil for i en hög kastbana hundratals meter ytterligare. En sådan finns tex i Luc Bessons ”Jeanne d’Arc”. Förutom flera katapulter måste Yakane ha en sådan: stor karl – stor kanon och allt det där…
Kanske inte maximalt realistiskt, men i alla fall…möjligt.
I fortsättning ritades hav och växtlighet snabbt och skissartat direkt med tuschpensel. Ett karpaltunnelsyndrom senare såg det ungefär ut som nedan.
Nu återstod himlen och röken från staden, samt de rykande kastbanorna från katapulterna. Det ritade jag på ritfilmen. Fantastiskt material.
Sedan scannade jag in det hela, lade på ljussättning på miljön för att visa den tidiga morgontimmen när det stora sjöslaget kör igång, lite ljuseffekter till flammor med mera. Och voila. Förhoppningsvis skiner i alla fall skuggan av en glimt av maffighet igenom på min första bild någonsin av ett fältslag.
Yakane ser ut över belägringen och Sjöslaget om Arbine
Indomitus.blog 