Månadsarkiv: augusti 2012

Freja Kärlekens och Skönhetens Gudinna – ansatser till målning


En av de första bilderna som publicerades här var en teckning på Freja, kärlekens och skönhetens, återväxtens Gudinna för förfäderna… Den där har legat och jäst i år, men i somras började jag kika på den åter för att måhända sätta lite färg på den sköna…

Freja med sitt magiska hår

Det är bara hugskott och inte alls färdigt, men kanske värt att  göra ett nedslag i. Som redogörs i ursprungsinlägget där den publicerades (”Nordiska Gudar -Freja”) så kom den teckningen, gjord i fin BIC-tuschpenna till för att visa för den fina unga Felicia, för vilken jag berättat om myter och sagor från hela vår värld, om gudarna och just Freja kunde ha tett sig….

Jag gillade alltid den bildens ansats, den inbjudande och uppmuntrande, ja hjärtliga gest som kom att prägla den. Jag ville inte bara frammana en vision av Freja endast som en allmän pudding, utan glad och glädjegivande, inbjudande att ta hennes hand i en gest som också kunde tänkas ange vägen, som om den bjöd till livsglädje…

Långt efteråt satt jag en eftermiddag och skalade om  bilden till olika format och putsade och fejade lite på den Photoshops hjälp, och kom att fundera på en passande färgskala. Jag bestämde mig för en ljus färgpalett, och lade på enhetliga grundfärger. Skulle man avse att göra en serieteckning skulle man kunnat nöja sig med det.

Att nöja sig är dock inte riktigt min ansats vad gäller mina egna alster, och så kom det sig att i somras började jag tillämpa lite av det jag lärt mig under senare tid vad gälller lager av färg, nyanser osv. på bilden…

Det ser lite lovande ut, man undrar så smått om man inte skulle lägga en passande bakgrund och lite mer specialeffekter på den där. Kanske lite gudomlig glöd och agiska effekter på Frejas Brisingssmycke och hennes magiska hår? Vi får väl se…

Lite undrar jag också på vad min webbkollega Tannhäuser, som av hednisk tro driven är mer mångkunnig om och investerad i Frejas gestalt (och också skrivit om saken i sin egen blogg Hedniska Tankar) anser, hmm?

Dumskallarnas konspiration – En inhägnad stad bara för kvinnor? Njaaaää


Tänk er att man bor i världens mest repressivt kvinnofientliga och könssegregerade samhälle, men behöver få ut mer folk på arbetsmarknaden, män som kvinnor. Och att av sistnämnda det finns gott om de som behöver försörja sig själva, och dessutom för att kvinnor i ofta, i detta samhälle, paradoxalt nog är mer benägna att arbeta än män.

Så, lättar vi då lite på våra kvinnahatande tokerier och tillåter kvinnor att själva verka i samhället? Arbeta för egen vinning? Verka i det offentliga?

ELLER bygger  vi istället en egen, separat och kliniskt avspärrad zon där kvinnor bakom murar kan sadlas för produktionen, utan risk för att stöta på män eller få intrycket att de har några rätt- och friheter i samhället i övrigt? Det skulle definitivt vara en möjlighet.

I alla fall om samhället i fråga är könsapartheids tokiga skyltfönster och bokstavliga Mecka, nämligen våra egna glada vapenkunder i  kungadömet Saudiarabien. De har insett att de behöver få fler kvinnor i arbete. Och för drygt en vecka sedan sipprade rapporter in i ett otal nyhetskällor att de vill lösa problemet inte genom att slappna av på sina benhårda lagar som förbjuder kvinnor att göra typ…något, och istället bestämt sig för att bygga en hel Stad för bara kvinnor. Den föreslagna staden, ”Al-Ahsa Industristad 2” närai Hofuf, en av flera tilltänkta, skall syssla med läkemedel-, textil -och livsmedelsproduktion. Löpande band och allmänna utrymmen skulle vara helt och hållet förbehållna kvinnor.

Det visade sig…inte riktigt vara hela sanningen.

Läser man projekteringsrapporten från den saudiska myndigheten ser man att det som föreslås är något mindre sensationellt, nämligen att man skall bygga en industriell zon med kvinnor särsklit i åtanke. Här skall den totala könssegregation som saudiernas wahhabistiska styre påbjuder råda, men poängen är att snarare än att därför stänga kvinnor ute skall speciella produktionhalalr, kontor och sådant göras i ordning för kvinnor. De kommer alltså att få egna sektioner, hermetiskt separerade från männens, där kvinnor kan umgås i en exklusivt kvinnlig miljö. Inte riktigt en kvinnostad. Mer, en stad med kvinnofabriker, kvinnokontor, kvinnorrekreationsanläggningar och kvinnofaciliteter. Liksom, får man förmoda, kvinnliga förmän eller lägre chefer, fast det är mer osäkert.

befintlig indstribebyggelse i al-Ahsa 1

Det här är frukten av många initiativ som tas från saudiska kvinnor med inflytande och affärsintressen i kungadömet, och som tvingat fram åtgärder som underlättar på kvinnor på arbetsmarkanden utan att rucka på saudisk lag. De menar säkert väl, de ambitiösa saudiskorna, och även om de inte gjorde det skulle det ändå ha en poäng. Att låta kvinnor jobba i textrilindustrin är kanske inte vad vi skulle kalla en fantastisk frihet, men tyvärr säger det något om Saudiarabien att denna uppenbara apartheid framstår som mer benign än det nästintill totala könsförtryck som hittills varit norman.Det kan vara värt att komma ihåg hur ”särskiljning” av könen nästan alltid verkar när det sker under hägnet av en misogyn kultur. På denna blogg har tidigare uppmärksammats de återkommande olyckor och tragiska dödsfall som skett i ett Saudiarabien som konsekvent upplåter faciliteter av låg standard åt kvinnor eller flickor, och som när olyckan väl är framme har kadrer som skall hindra räddningsarbetare och allmänhet från att rädda just kvinnor eftersom det skulle utsätta dem för kontakt med män (se ”Hellre en död flicka än en utan slöja…”).

De nya städernas ”kvinnosektorer” riskerar att hamna i samma kategori. Nu verkar dock planerna i Saudiarabien ändå vara bättre än t.ex. sådana där fabriker, s.k. Sweat shops där anställda kvinnor är inlåsta och verkar under odrägliga förhållanden, vilka återfinns runtom i främst låglöneländer dit västerländska tillverkare numera gärna förlägger sin produktion (som t.ex Apple, se blogginlägg ”Steve Jobs & bleed – Apples mörka baksida”)

Som the Guardians blog ”Shortcuts” påpekar trots tidingens egna halvanka, är gapet mellan kvinnors rättigheter och deras kvalifikationer så stora i ett Saudiarabien där numera väldiga mängder kvinnor har högre utbildning men är nekade tillträde till arbetsmarknaden, att blotta möjligheten att tjäna egna pengar och verka utanför hemmet kan innebära ett steg framåt. Även under hägnet av wahhabismens piska. Vi får väl se.

PS: Det kan vara intressant att notera just hur många nyhetssajter som var snabba att plocka upp storyn med en hel Stad för Kvinnor istället för att fokusera på den mer blygsamma, verkliga men ändå intressanta storyn. Det är uppenbart att idén slår an en sträng och sätter igång fantasin, och man undrar om det inte är lite gammaldags orientalistiska haremsfantasier som ligger och spökar här också. Som framgår i ironisk  form i ”The Young Turks” inslag på ämnet, se nedan.

Inte en superseriös, men ändå lite kul behandling av ämnet ”Saudisk kvinnostad”

——————————————————–

Lena Anderssons kolumn i förra lördagens DN (”kvinnan som komplement”), för övrigt en mycket välskriven sådan där hon tar itu med den allmänt spridda, sannerligen inte bara islamsikt anstuckna, idén om att se könen och framför allt kvinnorna som ”komplementära”, fäste denna bloggs uppmärksamhet på ”kvinnostads”-storyn. Hon hade förvisso läst Guardians överdrivna rapportering, men hennes poäng handlade inte om det utan om just särartstänkande, och står på sin egen merit, som Humanistbloggen korrekt påpekade.

Källor till de faktiska planerna på en könssegregerad industristad:

Övriga Källor:

Bye Bye Behring – inget bloggande för dig


Massmördarn Breivik fick den dom som alla, inklusive han själv, ville ha. Norrmännen och alla som tvingats följa hans hånleende sittning under 13 månaders process kan säga: Nu slipper vi se honom.

Good riddens, som man säger

Fast jag vet inte. Möjligen kan mördaren faktisk få något att gnälla på som torkar bort flinet. Det har framgått att mannen hade tänkt sig att sitta av sin tid i fängelse med bloggning och fri tillgång till dator, som om livstids fängelse för 77 mord vore en vilsam retreat… Men frågan är om inte polisen som låtit honom ha dator etc. tar ifrån honom den nu, (se http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=5245103)

Breivik kan nu inte sättas tillsammans med andra fångar. Det vore i praktiken samma sak som en dödsdom. Så frågan är öppen, eftersom han medgavs tillgång till dator (inklusive med internetaccess) som en form av kompensation för det (se bl.a. http://www.expressen.se/nyheter/sa-blir-breiviks-liv-i-fangenskap/). Det finns inget straff ”livstid i isoleringscell”, varken i Sverige eller Norge. Och det är gott. Det är inte en fråga att bara vifta bort.

Jag anser nog att Breivik bör få ha en dator. UTAN mer internetuppkoppling än andra maxisäkerhetsfångar. Låt honom skriva ut sina inkrökta tankar i sin ensamhet, låt honom begrunda ödsligheten i det straff som han så hett åstundade för sig själv som ett bevis på att han inte är galen. Lika hett, som jihadister önskar sig martyrskap. Då lär han inte le så mycket.

Hans isolering är självvald. Han har själv gjort en mytologisk sak av att han är den ensamme stridaren. Dessutom är frågan högst påkallad om inte en Breivik som tillåts kommunicera med eftervärlden en masse via nätet kan utgöra en fara för rikets säkerhet. Om inte hela världens. Om någon förtjänat ett epitet som mänsklighetens fiende är Breivik långt fram i kön. Och han har demonstrerat bortom allt tvivel att han vill ha uppmärksamhet för sig och sina tankar, och söker finna och också odla liksasinnade. Det bör han inte få.

Även med Breivik borta är följderna av hans handlingar förstås tyvärr än mer uppenbart förödande. Hundratals, ja tusentals människor är direkt påverkade av hans massmord. En hel nation är traumatiserad. Alternativt kommer att försöka förneka, och inget lära. Rättsväsende och ordningsmakt har en hel del på sin tallrik att begrunda för år framöver.

Men hej då Breivik. Denna blogg är ändock glad att slippa behöva ägna mer tid åt dig som person.

Om jag har en förhoppning, är det att ensamheten skall bli som ett gift i dina ådror, sakta droppande ner och frätande på ditt medvetande intill den dag, då du skall inse vad du gjort. Den dagen kommer du icke vilja leva mer. Då kan du få gå, och lämna detta liv som du gjort outhärdligt för så många människor. Inte förr.

Inte förr

***********************************

Under taggen ”Anders Behring Breivik” nedan finns ett tiotal tidigare inlägg i Breivik-fallet, eller se också

https://paulusindomitus.wordpress.com/tag/anders-behring-breivik/ 

—————————————————–

Mediakällor:

Projekt Storyboards – Akvedukten i Aracanea


Storyboardprojekten forskrider, den här gången är det en tuschteckning föreställande ett landskap med en akvedukt,  i en scen som utspelas i Aracanea, mitt fantasy-Konstantinopel.

Det är månbelyst natt på Apostlaberget i Aracanea. Yakane och Jack har varit ute och kidnappat ner en populär och stridbar predikant. Alldenstund denne har ett talrikt och ganska högröstat följe jagas Y & J över stock och sten och blir inringade vid den Stora Akvedukten. Där får Yakane en gaaalen idé…

Romersk akvedukt, Segovia, Spanien

Akvedukter är som vi vet en struktur som leder vatten i en täckt gång, över eller under jorden, från en högre liggande vattenkälla till sin destination. 

De mest berömda (och talrika) varianten av förmoderna akvedukter är den romerska varianten av överjordsakvdedukt vars stora valv, korsande dalar och sträckande sig över sänkor på väg till sina mål finns utspridda över det romerska riket och höll deras stora städer och inte minst Rom med en vattenförsörjning som inte skulle se sin like igen förrän på 1700-talet.  Stora, mäktiga och allmänt imponerande, speciellt med tanke på att de flesta byggdes för sisådär 1800 år sedan, är de ett tacksamt motiv för avbildning.

Valens Akvedukt, Istanbul

De flesta överjordsakvedukter gick genom landsbygden på väg till en stad. Väl innanför staden, eller ibland en bit före, leddes vattnet oftast ner i underjordisk akvedukt för sluttransport till fontäner och badhus. Men i dagens Istanbul, f.d. det kejserliga Konstantinopel, byggde man tvärtom en akvedukt, Valens akvedukt, som skar ovan jord rakt genom staden, korsande dess kulliga yttre delar för att ge färskvatten till det kejserliga palatsområde som låg längst ute på stadens halvö (se nedan i en rekonstruktion av stadens 10:e distrikt – som den såg ut för 1000 år sedan).

Valens akvedukt ger förstås en ursäkt för att ha en i mitt Aracanea (det är inte den enda, jag har förstås prackat på mit fantasy-Kairo Al-Kash en akvedukt också.) Impulsen att ha med den i en actionscen var förstås lika barnslig, och kom för mig när jag besökte ett sådant där sommarland med vattenfyllda gångar…

Vore det inte kul om… man kunde åka på en akvedukt som… som…en jättelik vattenrutschbana?

Idéer är till för att kladdas ner. En mycket mycket snabb blyertskludd gav den allmänna scenen. Men den antydde också något som kunde bli framtida problem – akveduktens utformning och vinkeln in i horisonten skulle behöva lite eftertanke, förutom det uppenbara mecket med att rita en miljon stenar… 

 

Den blev därför jäsande några månader. Men som sommaren kröp fram kliade den alltmer, och en dag skred jag till verket beväpnad med hård skisspenna och BIC tuschpennor tjocklek från 0,05 till 0,5 mm.

Först gjorde jag förgrunden och stödlinjerna för akvedukten lades ut och in i horisonten. Som vanligt är perspektivet lätt att få tag på i teorin, men när man sedan skall sätta lite sten och volym på den uppstår problem. Så jag scannade in den ofärdiga skissen ifall akvedukten skulle bli extremt kass.

Sedan började jag fylla i själva akvedukten med  tuschpenna. Man har ju fått en del övning på att rita stenar, genom dels konceptdesign och t.ex. Yakane & Jack vid Apostlakyrkan. I bakgrunden ritade jag in ytterst enkla konturer av hus, träd och gator på stadens kullar. På himlen några moln och en måne för att ursäkta att allt inte ligger i totalt beckmörker.

Som anat  blev det till att mecka och korrigera flera av de sneda och vinda bärande pelarna … För att lyfta fram fullmånens sken lades en liten photoshop-effekt i form av inre och yttre lyster (inner & outer glow) och med ljuseffekter en olikfärgad, tonad  himmel på.

Den tonade himlen fick dock bieffekten att resten av bilden såg  platt och enhetligt belyst ut. Suck. Jaja, med lite ytterligare efterarbete, genom att  göra förgrunden mörkare, kunde man få en önskad effekt genom att väldigt enkelt gå in på veck och utstående partier respektive skuggor med bränn/lys -verktyget, och skapa högdagrar och skuggade partier. Jag passade också på att lägga in ljuseffekter på facklor som visar på förföljarna som väntar vid foten av kullen, skymtande mellan trädgrenarna.

Nå. Det hela visade sig bli aningen mindre taffligt än man kunde frukta. Man blir förstås aldrig färdig när man jobbar så fragmenterat som undertecknad, t.ex. slog det mig att jag glömde stjärnor på himlen. Men det förstås, det kan varit molnigt högre upp… jaja det är inga konstverk det här, bara små kladdar för att visualisera en berättelse.

Mer av storyboards och koncept för en fantasyberättelse kan ses i fliken

Egna Bilder – Storyboards

Livets Soundtrack – musik till Baba Yaga & häxor av Mussorgsky


Efter det delvis musikaliska debaclet med justitiemordet på Pussy Riot i Ryssland, som händelsevis sammanföll med förfärdigandet av en teckning på den ryska superhäxan baba Yaga (som man önskar borde besöka Putin och patriark Kyrill, två gubbjävlar som förtjänar att stekas på spett av denna människoätande hagga) drabbades jag av behovet att lyfta fram mer positiva saker med kopplingen Moder Ryssland-musik.

Det kom till mig som en märklig konflux av teman som antyddes i föregående inlägg med ryska teman (Dels om häxan Baba Yagas teckning och apropå den genomruttna ryska rättvisan och kyrkan som uppdagades av Pussy Riots oförvägna aktivister).

Häxor + Ryssland + Musik?

Vänta, det där har en behaglig doft av…Mussorgsky.

En av mina tidigaste favoritkompositörer var den ryske romantikern Modest Mussorgsky, som gav upphov till sådana härliga stycken som ”Natten på blåkulla” som bl.a. förekommer i filmen ”Fantasia” och tände mitt barnasinne.

I  sitt stora samlingsverk ”Tavlor på en utställning” infogade Mussorgsky en bit som handlar just om Baba Yaga och hennes Hus på Hönsfötter. ”Tavlor på en Utställning” orkestrerades från Mussorgskys noter för piano av ingen mindre än Maurice Ravel. Det är en av mina favoritstycken sedan mer än 25 år, och låg i skivspelaren på repeat när jag läste bland annat ”Sagan om ringen”, för vilket den passar utmärkt, liksom för att skissa och rita på ryska motiv och sagor…

Hör nedan, ”The Hut on Hens Legs (Baba Yaga)” som låg i skvalpade i mitt bakhuvud som det dova och hotande omkvädet till häxan över alla häxor.

Mussorgskys romantiscism blandade häftiga infall och lätt dissonanta partier och fungerar utmärkt dels för att, som i modern filmmusik, bibringa en känsla, men håller en också i spänning och tvingar en att lystra till. Det är fantasieggande.

Hela ”tavlor på en utställning” kan höras nedan – den är ett fantastiskt plockepinn av teman, företrädesvis inspirerade av rysk historia och mytologi, med häxor, gnomer och segerrika tsarer i det gyllene Kiev…

”Natten på Blåkulla” (egentligen ”Natt på det Kala Berget”) är en annan av Mussorgskys utmärkta verk, och berör i högsta grad häxtemat. Se den något stympade och modifierade varianten som det sattes härliga bilder till i Disneys ”Fantasia”, med demoner som spexar under själve hin håles överinseende i en lustiger dans…

Olustigt nog mynnar i Disneys inledande festliga tappning av über-häxnatten ut i en kristen propaganda med en rätt trött visualisering av Schuberts i övrigt vackra Ave Maria – jag vet minst en hedning som det där måste orsaka hårresning på, och jag tror att jag håller med…

Mussorgsky rycktes bort för tidigt, men han gjorde mycket annat hörvärt som ”Khovanshina” med ”De Persiska Slavarnas Dans” och ”Boris Gudunov” med flera. Nastrovje till honom. Han skulle för övrigt troligtvis ha lett i njugg åt Pussy Riots tilltag mot en maktfullkomlig tsar Putin – som den kanske mest geniale och excentriske av de stora ryska kompositörerna var han ansedd som en tsarfientlig ”extremist” (han var t.ex. för avskaffandet av de ryska böndernas livegenskap), och hans stora opera ”Boris Gudonov” förbjöds i Tsarryssland.

Dumskallarnas Konspiration – Ryska Omertá-kyrkan, uppföljning av Pussy Riot-farsen


Fällande dom och två års fängelse blev den inte oväntade domen för de tre punktjejerna i aktionsgruppen Pussy Riot, för ”huliganism motiverat av religiöst hat” efter att ha sjungit mot president Putin i Frälsarkatedralen i Moskva.

Här har tidigare frågan tagits upp i serien ”Dumskallarnas konspiration” – extra passande i detta fall (se  ”…Om korruption och auktoritär Hysteri vs Kvinnliga Ryska Punkrockare”). För det är verkligen korkat att dra till sig uppmärksamheten till sin egen auktoritära hysteri på det sättet som de ryska maktkomplexen stat-kyrka-rättväsen nu gjort.

Så maktfullkomliga har politruckkomplexet blivit att den stora uppmärksamheten i utländska media kom oväntat för dem. På ett sätt har hela processen nu inklusive domen, kommit att bli en temperaturmätare över tillståndet i Ryssland av idag, ett Ryssland där politiker, kyrkomän och rättsapparat visat sina rätta färger.

En rekapitulering av vad hela saken rör sig om, för de som till nöds vill blanda bort korten eller har svårt att tygla sina misogyna tendenser.

Den rysk-ortodoxe patrarken Kyrill uppmanade, från sin position som den ryska kyrkans övehuvud och från Frälsarkatedralen, folk att rösta på Vladimir Putin som president. Detta strider mot både den ruska kyrkans ordning och den ryska konstitutionen. Några dagar senare, i slutrycket av det ryska presidentvalet, mitt under omfattande protester mot det svårartat ofria och riggade sätt som valet gått till på, äntrade de tre damerna i aktionsgruppen Pussy Riot frälsarkatedralens Altardel och framförde låten ”Jungfru Maria, fräls oss och fördriv Putin”. Det var det.

Nu döms de till två års fängelse för ”svårt brott mot allmän ordning” och ”hat mot troende”. Vi snackar om ett Ryssland där hatbrott av verkligt slag, mot minoriteter av olika slag, breder ut sig allt mer, där journalister mördas utan att någon åker fast och nynazister öppet kan tåga på gaotrna. Men nej, det är de unga småbarnsmammorna som sjunger punklåtar som skall klämmas åt.

Pussy Riots lilla spex och följderna av den är en ögonöppnare på många sätt, framför allt eftersom den så obarmhärtigt avslöjar det inblandade institutionernas sanna natur. Få kan ha haft många illusioner om rättsväsendets integritet eller Putinsregimens tolerans mot kritik. Nu har den förmodat oberoende Rysk-ortodoxa kyrkan avklätts, förevisats i allt sitt krälande kryperi för den ryska staten, vars auktoritära reflexer det delar och stödjer. Återigen visar det sig hur en kyrklig struktur föhåller sig till makten när den får chansen.

Och som vanligt är det de som tror som borde protestera mest. För vad patriarken och kyrkans hierarki ägnade sig åt, och som Pussy Riot satte fingret på med sin protest, det skall rätteligen kallas hädelse. Vad har stöd för en gammal KGB-politruck att göra i det allra heligaste? Vad har kyrkan att göra med en övermakt som förtrycker och tvingar opposition till tystnad? Och att sälja nådemedlen, för världsliga eller timliga fördelar, är en svårt synd. En neslig brasa väntar den korrupte patriarken och hans anhang om deras kristna myter skulle visa sig sanna.

Den oheliga alliansen mellan kyrkan, en auktoritär, endast till skenet demokratisk statsmakt, dirigerade domstolar och en omfattande korruption når sitt apex med fällandet av de tre. Ingen må mssta sig på domesn innebörd, som är HÅLL KÄFTEN. Protestera itn emot makten. Tryck inte på den maktens korruption där stat och kyrka går hand i hand.

Med Pussy Riot-domen står den ryska statens, kyrkans och rättväsendet fram i all sin ynkliga nakenhet av ekande tomt godtycke, stinkande av illegitim makt under den gyllene masken.

Se föregående inlägg i denna fråga -”…Om korruption och auktoritär Hysteri vs Kvinnliga Ryska Punkrockare

—————————————————-

Några Pressröster

Baba Yaga, en rysk superhäxa del 2


Den ryska häxan Baba Yaga jagar vidare i den ryska urskogen. En av många bilder som legat i träda under lång tid men som under sommaren monterats, kompletterats och behandlats för att bli lite klarare.

Det var i April som första utkastet till mina funderingar kring den rysliga Baba Yaga presenterades i en post här på bloggen. Det där mest en konceptskiss för den leda själv. Men som påpekas i mitt förra inlägg finns det en del parafernalia runt den otäcka, odödliga häxan.

Den mest karaktäristiska kringprylen till Baba Yaga är hennes magiska Hus på Hönsfötter. Djupt inne i skogen går den runt, rör  på sig så att man aldrig kan finna den. Flera hjältar och hjältinnor har ibland somnat intill den eller inte sett den för att fötterna liknar träd och först efteråt insett att det sitter ett hus där upp…Den där erbjöd dock en del problem. Jag har sett lite bilder på den där stugan, och tyckte att en bokstavlig tolkning av att huset verkligen kliver runt på hönsfötter kändes lite… fånig (se exempel).

Nå, det fina med sagor är att man kan omtolka dem. Just detta att hönsbenen ibland misstogs för träd gav mig en idé. Tänk om… alltså husets ben ”på hönsfötter” tolkades som att dess ben var lika hönsfötter, eller som hönsfötter. Men lite mer, tja, träiga. Som ett ryskt korsvirkeshus skulle vara. Jag tänker mig att Baba Yagas hus som oerhört gistet och ganska vint, mossbeklätt och nästan som en levande varelse, som en urgammal ek. Då skulle de ”hönsaktiga” benen kunna vara något i samma stil, som en fortsättning på husets väsen…

Jag fick lite ytterligare inspiration av framställningen av Den Trojanska Hästen i filmen ”Troy” (med bl.a. Brad Pitt, Eric Bana med flera). I filmens bakgrundsmaterial berättar regissören om hur de tänkte sig att hästen, istället för att vara en perfekt, blankpolerad staty som det ofta framställts (när skulle grekerna haft tid för att göra en sådan?), kände att det borde synas att den var gjord av delar från skepp, av virke, tåg och tampar…

Da, min babushka!

Jag ritade några konceptskisser på ett hus som klev runt med stora ben med stora ”tår”, gjorda av virke och linor, surrad och knarrande… Det är inte bara huset som kliver runt tänkte jag, utan själva marken som den kliver runt på. Under sticker fötterna fram, och lite inspirarad av en slags stor dinosaurie av typen Tyrannosaurus Rex tänkte jag mig dess märkliga steg… Den första blev lite stor och rejäl, även om den rent designmässigt funkar för det tidigmoderna Ryssland.

Nästa försök var mer rätt. En mindre, gisten, vind och ranglig stuga, komplett med bodar och stegar, med ett slags stöttor som rötter som via jorden den står på övergår till de märkliga, krökta brädor som bildar dess magiska ben. Man skall inte vilja bli trampad på av den där. I farten kladdade jag snabbt till en slags mörk skog försänkt i  skugga runt om.

Ooook. Nu var det bara att montera, men det var tyvärr inte så bara. Eftersom det hela låg på hafsiga blyerts-och kolskisser såg de där numera för djävliga ut avdamm och utsmetat kol – jag måste köpa fixeringsspray. Det blev mycket meck med  Photoshop för att rensa och tvätta bilden ren, men också för  att dra, klona och se till att bakgrund och Baba Yaga i förgrunden passade  ihop hjälpligt.

Men med lite push från besök på medeltidsveckan i Visby kom det hela slutligen på plats, och de råa skisserna kunde i alla fall ses ihopfogade. Den där ropade på visst efterarbete dock, för att bättre få fram poängerna i bilden.

Efterbehandlingen rörde framför allt valet av skuggor och svarta kurvor, men också en viss ”vattnighet ” som lades på för att få bilden att se mindre tecknat linjebaserad ut och mer, tja ”målad”.

Jag är ändå lite nöjd. Man kanske skulle måla den där.

Här ser man förhoppningsvis en glimt av Baba Yaga-figurens idehistoriska rötter – ett förkroppsligande av den oändliga mörka ryska skogen, dess faror och trolska djup, och framför allt, en sjujävlars käring till trollpacka, som äter fåniga riddare till frukost och skrämmer slag på kungariket.

PS. En liten spin-off på arbetet med Baba Yaga kom av att min första kontakt med den vårtiga och slemma skedde för många år sedan lyssnande på Mussorkskys musikstycke ”Hyddan på Hönsfötter”. I det kommande skall här skrivas lite om Mussorgskys musik, som passar utmärkt till trollpackor, skogar och hjältesagor.

←Se första inlägget om ”Baba Yaga – rysk superhäxa

———————————————————————-

Se mer om Baba Yaga på nätet.

För en introduktion till de ryska sagorna, vilka är rika på hamnbytare och magiska väsen, prinsar och prinsessor, rekommenderas boken ”Hjältar, Odjur och Främmande Världar ur Rysk Mytologi” av Elisabeth Warner – den är också mycket vackert illustrerad av den ryske målaren Alexander Koshin. Tyvärr är den inte lätt att få tag på ny – den kan dock mycket väl finnas på välsorterade bibliotek.

Prinsessan Julia blixtrar till – för Alma


Några dagars mycket trevlig samvaro med den underbara Alma gav upphov till några bilder på hennes  sago-alter ego,den modiga prinsessan Julia. En av dem är när vetgiriga Prinsessan efter att ha läst i böcker kommer på ett sätt att bota sin drak-kompis Pelles mamma.

Den elake trollkarlen Augustus har gjort en magi som försvagar och förtvinar drakar, och den stackars gamla drakmamman ligger på sitt yttersta till Draken Pelles förtvivlan. Men Drakar, läser Julia, är varelser av luft och eld. Så under en stormig natt leder hon ner blixten, den himmelska elden, ner i drakmamman för att om möjligt ge henne ny kraft och styrka. Hon använder sitt förtrollade Hjärtespjut som åskledare – en livsfarlig idé. Men hon är modig som få, den fina Julia. Och bara hon kunde göra det. Så…

Jag kom att tänka på den hopkurade Julia när hon fått blixten ner i spjutet – ögonblicket innan höll draken Pelle upp henne i luften, men stöten har knuffat bort honom och hon har fallit ner på drakmammans rygg.

Bilden gjordes snabbt, med väldigt enkla medel under Almas överinseende. Färgblyerts över en vanlig blyertsskiss fick konturerna förstärkta med svart tuschpensel. Papperet var färgat, i ljuslila, som jag tog lite spontant för att scenen utspelas i en mörk omgivning. Det skulle visa sig vara ett tursamt drag.

Efter att ha målat någorlunda klart med de tämligen grova och inte så färgstarka blyertspennorna och fått Almas godkännande scannades bilden in. Men som så ofta tyckte jag att den där kunde hyfsas till i datorn….

Och voila. Med Photoshops verktyg kunde färgerna förstärkas och förbättras, den ljusstarka blixten som löper ner i och genom spjutet läggas till, och annan behandling som lyfte fram teckningens styrka. För trots det väldigt enkla utförandet tycker jag nog ändå att den där har något bra i sig. Det är ställningen, tror jag, kroppens uttryck. Det syns att Julia gör något svårt och jobbigt, men det utan något våld eller annat aggressivt eller ens akrobatiskt.

Jag hoppas Alma gillar den. Fler av teckningarna från vår vecka på Gotland väntar på liknande behandling.

*****************************

Fler bilder på prinsessan Julia, hennes lillebror prins Albin och deras busiga drakkompis Pelle finns på

Galleri för Prinsessan och Busdraken

Förälskad i Marilyn


Den 5:e Augusti hade det gått 50 år sedan Marilyn Monroes död. För mig som för många andra hade Marilyn en speciell plats i hjärtat. En försenad hyllning till en verklig ikon som förkroppsligar kvinnlighet och skönhet.

Brist på internet under en vecka gör det litet sent påkommet, men värt mödan ändå.

Det var som 9-åring som jag såg en bild på den vackra, iklädd stassen till filmen ”River of No Return” om jag inte missminner mig, och en gitarr som rekvisita.

Men det var HON som drog min blick till sig. Affischen hängde i en numera nedlagd leksaksaffär i Gamla Stan, och var i naturlig storlek. Så jag såg Upp. På något… anmärkningsvärt. Något som överskred gränserna, och bröt sig ut från livets fåror som de dittills tett sig. Något som fick det att klicka på ett väldigt speciellt sätt i mig. Och jag förstod, med ens, när jag såg henne le där och följde hennes konturers färd… att det här med tjejer, damer, ja kvinnor alltså, det var inte dumt. Det var kanske det Finaste som fanns.

Sedan var ingenting detsamma igen.

Elise Karlsson skrev för några dagar sedan en intressant betraktelse över Marilyn i SvD (se http://www.svd.se/kultur/foralskad-i-marilyn_7377322.svd), där hon fokuserar på två av hennes mest kända filmer och de  två olika sidor av henne som framställs i de: dels i Billy Wilders skruvade ”Some Like it Hot”(”I Hetaste Laget”) dels i den på hennes make Arthur Millers baserade manus ”The Misfits”.

Att se Marilyn är att vara förälskad i henne, jag kunde inte hålla med mer. Sedermera har jag sett de flesta av hennes filmer sedan barndomen. Något gjorde det troligen för min syn på henne och hjälpte att sätta hennes skönhet i ett vidare sammanhang att den första var just ”the Misfits”, den mest upprivande och naknaste, i själslig bemärkelse, av hennes filmer. Långt ifrån den glamörösa Marilyn får man här se en desperat kvinna, som gör uppror, skriker ut mot den råhet som mansvärlden uppvisar runt henne.

Stig Björkman hade också en betraktelse ”Marilyn såg den blyge killen i hörnet” i DN tosdag 2 Aug. Där han menar att Marilyn riktade sig till alla de som, dragna av hennes skönhet, icke desto mindre kunde se bortom den på en oskuld och allvar som låg under ytan.

Jag vet inte det, draget av önsketänkande i det synes mig starkt. Det var inte obetydligt att Marilyn var en vida djupare och mer sammansatt person än den glamorösa och sexiga ytan först gav sken av. Och att det fanns ett suggestivt och svårförklarat drag i hennes lockelse. Allt det, tillsammans med det tragiska ödet, bidrar till att skapa den mer komplexa bild av henne som gör att hon blir mytisk och mer betydelsebärande.

Men för mig är det viktigt att minnas det som verkligen sög mig in, alldenstund jag inte enbart fäste mig vid det.

Marilyn var vacker. Hon attraherade mig då, och än. Alltid.

Hennes kraft sprang och sökte näring i skönhetens kraft, den som berör själen och låter ana hur ljuvligt gudalikt skapt en människa kan vara. Hon var på en gång fångad, och fängslande. Hennes karaktär och sårade oskuld, hennes beräknade användning av sina attribut, det faktum att det både öppnade dörrar och också begränsade henne, vilket tydligt framgår av hennes ansträngningar att inte enbart vara vacker bröt aldrig mot det grundläggande – att hon var skön.

Och varför skulle det? Att desperat kasta sig runt efter något annat som alibi för att attraheras av Marilyn har ett drag av hyckleri kring sig, i alla fall, gissar jag, för de flesta heterosexuella män. Det är helt onödigt. Man kan hålla flera tankar i huvudet samtidigt. Marilyn var en fascinerande skönhet, en skådespelarska att respektera och en komplex och intressant person. Hennes öde var en otrolig resa, djupt tragisk men fantastisk på samma gång. Så stark blev hennes av  drömfabriken Hollywoods projekterade åtråvärdhet att alla ville, och många fick, en bit av henne. Alltför lite blev kvar för henne själv.

Snarare än att låtsas att det första ledet är en bisak bör man, menar jag, lyfta fram det med respekt, istället för att betrakta skönheten med den sexualneurotiska och kroppshatande tidigare, av religionen präglade synen på den yttre skönheten eller  den krassa instrumentella syn på skönhet som parad med en ohöljd krämarinställning, tyvärr tagit över i våra dagar. Den som förvridit kroppsideal och så fjärmat den allmänna synen på vad som är en frisk människas kroppsform att man ibland hör Marilyn omnämnas som ”mullig” eller t.om. ”tjock”. Inte ens medeltida asketer hatar det levande människoköttet och blodet mer än de som håller sig med  sådana idéer. 

Kanske är det en banal eller hopplös naiv önskan, att vilja att skönheten och allt som är vackert och talar till våra mest grundläggande instinkter och behov, inklusive kroppens och åtråns och den rena sinnliga hänförelsens, skulle betraktas inte som ting att äga, som så många ville äga och bruka Marilyn och hennes skönhet.

Utan som vad det är är – den levande manifestationen av att människan kan  vara vacker till både ande, själ och kropp, och att det är ingen olyckshändelse eller motstridigt, att en ljuvligt attraktiv kvinna som Marilyn med sin anblick kan få en att ana kraften i det fysiska varat, i den existens som kan vara så skön, så eggande och så värd att betrakta och utforska.

Norma Jeane Baker / Marilyn Monroe 1926-1960

——————————————————

Se Marilyns Filmografi i IMDB http://www.imdb.com/name/nm0000054/ och Wikipedia artikeln om henne i http://en.wikipedia.org/wiki/Marilyn_Monroe

Det finns förstås otaliga biografier och böcker, för att inte tala om filmer om Marilyn – men Joyce Carol Oates berömda ”Blonde”, ironiskt nog en fiktiv berättelse men mycket nära baserad på händelserna i Marilyns liv, kommer enligt många närmast. Det är en mycket bra bok, även om den i undertecknads ögon fokuserar altför mycket på Marilyns status av offer. Trots allt var Marilyn också en djärv  och ibland tuff kvinna – hon slet sig från Filmbolagets kontraktsslaveri, hon bildade eget produktionsbolag, och hon fann sig inte i sina begränsningar utan ville, och vågade, expandera bortom dem. Hon hade modet att våra sårbar och inte nöja sig med vad hennes yttre behag kunde ge henne utan ansträngningn. Hur många vackra människor kan säga detsamma?

Se Elise Karlssons tribute- artikel i SvD http://www.svd.se/kultur/foralskad-i-marilyn_7377322.svd

Lite fler hyllingar och åminnelser om Marilyn på hennes 50-årsdödsdag

Bloggar

CARLOS RUIZ ZAFÓN – EL PRISIONERO DEL CIELO (HIMLENS FÅNGE) 2011


En recension av ”El Prisionero del Cielo”, Carlos Ruiz Zafons senaste bok, och vars utgivning på svenska under titeln ”Himlens Fånge” är i antågande.

”El Prisionero del Cielo” Carlos Ruiz Zafón 2011, Editorial Planeta, Barcelona, 379 s. – Roman

 Himlens Fånge” är den tredje delen av Carlos Ruiz Zafons svit av böcker som utspelas  i det skuggornas Barcelona som han först presenterade i ”Vindens Skugga” och sedan uppföljaren ”Ängelns Lek”. Detta Barcelona som i sig utgör en slags huvudperson, fördömd, mörk, full av brott och blodiga minnen. Inbördeskrigets fasor har här aldrig helat, de utgör ett varande sår i en stad där Noir-stämningen skruvats till så att varje skugga döljer ett mord, varje gotisk portik en hemlighet, kryddat med en tvetydigt ockult atmosfär. Ett stående inslag i de  tidigare böckerna och navet för många mystiska händelser utgörs av De Borglömda Böckernas Gravkammare, den mystiska labyrint där fördömda böcker trotsar tid, rum och försök att utplåna dem och kommer att bilda ett slags Barcelonas och Francospaniens undermedvetna.

I ”Vindens Skugga” är Zafon mer uttalat politisk än tidigare. Vi ges en insyn i Francoregimens blodiga etablering vid makten, vilket blevspeciellt bittert i ett Barcelona som var känt som ett fäste för republiken, en stad var brokiga mångfald och dekadenta modernitet stod i kontrast mot falangisternas proklamerade Spanien. Detta Spanien som inte minst många spanjorer själva helst vill glömma, ett som mentalt blickade bakåt in i en självproklamerad storhetstid av katolskt och storvulet patriotiskt 1500-tal i nutida fascistisk tappning.

Jämfört med de närmast osannolikt täta och ganska svåruppnystade tidigare böckerna är  Zafons stil här enklare och berättelsen rakare. Boken är mindre fantasybetonad än sin föregångares ockultspäckade prosa – en mörkare saga om Spaniens glömda nära historia, med mindre behov av änglar och mystik. Att den utspelar sig med två parallella kronologier, en under andra världskriget, en drygt 20 år senare, känns i sammanhanget som ingen komplikation att tala om – jämfört med de tusen trådarna och uppslagen i hans två tidigare böcker.

”Himlens Fånge” skiljer sig från de tidigare böckerna i att den är en tydlig uppföljare. Med undantag från några nya bifigurer kretsar berättelsen främst kring de personer som redan presenterats i de två tidigare böckerna, vars bakgrunder fördjupas och förtätas. Zafon tycks vilja visa oss nya sidor och uppslag kring deras historier, vilka ytterligare knyts ihop, snarare än att presentera något nytt. Samtidigt har boken inte ett riktigt eget slut, vilken ger en frustrerande känsla av transportsträcka.

”Himlens Fånge” är spännande och välskriven förstås, med luguber ton och sedvanligt mustigt och suggestivt språk skildrande tortyrhålornas, massavrättningarnas och repressionens tid då Francoregimen etablerade sig i relation till historien i de tidigare böckerna. Men man lägger ifrån sig den med den lätt otillfredsställda känslan av att ha läst en ofärdig berättelse. Man misstänker att utgivningen stressats fram för att krama mer pengar ur Zafóns bästsäljande författarskap. Förhoppningsvis kan han återta något av sitt mer ymniga och mindre rätlinjiga berättande i nästa bok, som enligt vad som sägs skall bli den avslutande delen av hans cykel om Barcelona, de Fördömdas Stad. 

Indomitus Betyg:

Medelbetyg för gott försök

Carlos Ruiz Zafóns tidigare böcker ”Vindens Skugga” och ”Ängelns Lek” rekommenderas varmt

Denna och fler bokrecensioner finns samlade i bokbloggen

https://paulusindomitus.wordpress.com/indomitum-librorum-2012/

PS. Denna recension bygger på den spanska originalupplagan – boken har ännu inte kommit ut på svenska. Det var sagt att den engelska upplagan skulle komma i Juni 2012 – då kan den svenska inte heller vara långt borta. Carlos Ruiz Zafón är förstås allra bäst på originalspråket – både engelska och svenska har ett litet olyckligt sätt att både förgrova och släta ut hans måleriska prosa och rappa repliker – inte fatalt, men förstås lite beklagligt.

PPS. Med varmt tack till Jenny B. vars tips en gång ledde mig till ”Vindens Skugga”

%d bloggare gillar detta: