I en önskan att fly från en tilltrasslad politisk verklighet återvänder bloggen till vår pågående serie om baddräkter på rymmen i fantasins landskap. Efter strövtåg i orienten, serierutan och den historiska skildringen är det dags att granska hur genrerna Science Fiction och Fantasy drabbas av de badklädda nymfernas förbannelse…
Fantasy & Science-FictionbaddräktenSom framgått av de tidigare inläggen i denna serie om den märkliga utbredningen av felplacerade baddräktsliknande plagg springer denna ur utvecklingen av modet i den moderna verkligheten, tillsammans med äldre idéer som orientalism och en viss syn på ”primitiva” förhållanden som implicit lättklädda och som sadlats i den kommersiella kulturens tjänst.
Att Fantasy/Sci-fi -genren gick i spetsen för denna trend var närmast följdriktigt. Likt forna tiders orientalism och exotism erbjuder Fantasy och Science Fiction ett utlopp för fantasier och överföringar som härrör från den egna kulturen, men som projiceras på en lätt förvanskad och lagom fjärran fantasilandskap där tabun lättare kan brytas och drifter av olika slag bejakas.
Båda genrerna är också intimt sammankopplade med en kommersiell kultur som förr eller senare kommer att ta tillvara de önskemål, uttalade eller inte, som en tänkt kundgrupp reser. Som driften att se på lättklädda och sexuellt tilltalande kvinnor. Bikiniklädda skönheter drar blicken till sig, och kom tidigt att bli ett tacksamt motiv för bok- och magasinomslag. Närliggande konstarter som serietidningskonsten tog snart upp den tråden.
Det här draget var först starkare i Sci-fi än i fantasy, delvis för att Science Fiction först fann en större publik, men också för att skiljelinjerna mellan de båda inte var så tydlig i början. Ett exempel är den tidiga seriefiguren Flash Gordon på 1930-talet, som till stora delar utspelades på fjärran planeter där de orientalistisk/exotiserande dragen är tydliga.
Men snart kom bikinin att beredas plats även i den renodlade Fantasy-genren. Dels via den serievärld som via Sci-fi redan befolkats med bikinibrudar. Men i än högre grad än i Sci-fi fick illustrationer med bikinivarianter fäste inom poster- och bokomslagskonsten inom Fantasy.
Genom tekniskt skickliga målningar kom artister som Boris Vallejo och Frank Frazetta, att närmast stadfästa likhetstecknet fantasy = överflödande kvinnlig hud. Det kan vara värt att notera att ett tag var kvinnorna lika ofta topless eller helt nakna, något som dock upphörde mer eller mindre under 90-talet.
Man kan fundera på om det var en slags missriktad reaktion gentemot anklagelser för sexism, parad med att en allmän utveckling mot mer topless bröts vid samma tid i världen i stort. Den var i så fall svårt meningslös, för att inte säga hycklande.
För som omtalats i tidigare posten (bikinin som åkte av och på igen) så gör en minimal bikini ingenting för att minska sexism och objektifiering i en visuell framställning, snarare stryker den under kroppens allmänna nakenhet.
Sci-fi & Fantasybaddräkten kom att förbli en fast inventarie inom illustration-och serievärlden (för sistnämnda se baddräkter på vift i superhjältevärlden) ända in i våra dagar. Nästa generation av illustratörer, som Luis Royo och Simon Bisley, förstärkte ofta de vilsekomna strandplaggens effekt ytterligare genom att kombinera dem med andra kittlande accessoarer och provocerande eller kontroversiella subkulturers symboler. Vissa av direkt sexuell natur, som läder, lack och parafernalia från S&M-världen samt utmanande Höga Stövlar (Vilkas tillkomst och innebörder ägnats en egen serie inlägg här på bloggen). Medan andra varit mer indirekta, som kombinationen stor puffra-bikinibrud, (Som Simon Bisley nedan, f.ö. inspirerad av nakenmodellen/aktrisen Julie Strain, musa för många fantasyillustratörer ), vilken appellerar till den vapenfetischistiska amerikanska popkulturen.
Boris Vallejo -poster…
Knasbaddräkten som fenomen fick en enorm draghjälp när filmvärlden från 1950-talet och framåt kom att omfamna först Science-Fiction och senare även Fantasygenrer, och i sammanhanget importerade många av bok-och illustrationsvärldens troper – inte sällan med samma kreatörer, artister och medverkande (som t.ex. den omnämnda Julie Strain).
… och filmaffisch
Produktionerna inom Fantasy -och Sci-figenrerna, som fann en allt större publik efter slutet på 1960-talet kom att drabbas av en formlig stortflod konstiga malplacerade baddräkter Det var tyvärr också påtagligt att tilltaget att visa upp mycket hud togs till som en avledande blickfångare för den tänkta kundgruppen av företrädesvis unga, sexuellt agiterade biobesökare när story och allmän kvalitet i övrigt brast.
Som tidigt exempel kan tas ”Viking Women and the Sea Serpent” från 1957. Javisst, vikingbrudar som jagar sina bortsprungna män och slåss mot sjöodjur i baddräkt… helt logiskt. Att deras utstyrslar är direkta baddräktsplankningar blir uppenbart också av att både hel och delad baddräkt är representerad här – liksom på badstranden, där bikinin ännu inte gjort sitt intåg.
Jane Fonda, om vilken tidigare skrivits i samband med den höga stöveln, kan sägas ha stadsfäst trenden på Sci-fi-sidan i kalkonklassikern ”Barbarella” från 1968, när hon springer runt, skjuter och ser snygg ut i stövlar och olika former av futuristiska metalliska bikinis. Den berömda postern målades av den tidigare nämnde Boris Vallejo.
Den ifråga om baddräkter allestädes närvarande Raquel Welch, som vi sett bl.a. gjorde Pälsbikinin odödlig, bar naturligtvis också en sorts baddräkt för ett av sina inhopp i Science Fiction-världen, som synes av hennes läder-och-metall-utstyrsel í ”The Magic Christian” från 1969. Med en piska för lite S&M-krydda för att toppa det hela.
Under de här årtiondena hade den kvinnliga frigörelsen trätt fram tydligt i offentligheten. Detta återspeglades delvis även i genrerna under studie, där kvinnliga hjältar stundtals tilläts ta mer plats och svinga svärdet, olikt under t.ex. Blixt-Gordon-eran då nästan alla kvinnor var antingen varianter på bimbos eller femme fatales.
Att kvinnor från gång till gång får bära en mer aktiv roll verkar dock inte göra någon skillnad för deras utstyrsel på genrernas gräsrotsnivån, där paraden av bisarrt underklädda rollfigurer snarast verkar ta fart. Just detta att fokuseringen på hjältinnornas kroppar accelererar och den medvetna sexualiseringen av deras närvaro blir mer uttalad samtidigt som de får mer att göra i filmerna belyser en märklig tudelning i attityderna.
Det är i det ljuset man kan se skillnader på mäns (som också stundtals framträder tämligen lättklädda) och kvinnors exponering i den här genren. För män är hela garderoben och kompetensspektrat tillgängligt – men kvinnor i Science Fiction och Fantasy får fortsatt se sig omotiverat lättklädda, oavsett vad de tar sig för. I takt med att fler och fler filmer inom de här genrerna såg dagens ljus, blev den sexistiska slagsidan hos explosionen av bikiniinspirerade dräkter för kvinnor i Fantasy & Science Fiction allt mer uppenbar.
Här skall endast några axplock ur horden av exempel ger, för att illustrera detta.
Den vackra brittiskan Caroline Munro hade redan tidigare stoltserat med sin figur i avslöjande fantasykläder i filmer som ”Sinbads Fantastiska Resa” (1973).
I Sci-Fi-kalkonen ”Starcrash” slog hon dock något slags rekord när hon i närmast cat-walk-liknande form visade upp en hel garderob knasiga ”futuristiska” baddräktsinspirerade kostymer, gärna kompletterade med lårhöga läderboots.
Den här filmen var bara en av otaliga som försökte rida på succén ”Star Wars” (Stjärnornas Krig) som tog Science Fictiongenren till en annan nivå såväl publik -som budgetmässigt. Många, för att inte säga de flesta av dessa filmer var dock av mycket blygsammare format, och drogs med uppenbara brister i kvalité, om man undantar de lättklädda hjältinnornas attraktionskraft.
Apropå ”Star Wars” kan man konstatera att även de till slut föll till föga för knasbikinitrenden, I de två första filmerna stoltserade de med en kvinnlig hjältinna, Prinsessan Leia spelad av Carrie Fisher, som i för filmen normal klädsel faktiskt framhävde helt andra kvaliteter än sin sex appeal. Men i ”Jedins Återkomst” verkar frestelsen ha blivit för stor, och vem kan nu glömma Prinsessan Leias orientalistiskt inspirerade slavinneutstyrsel med en guldbehängd bikinipastisch bland sanddyner och strålpistoler?
Här är överlappningen av de klassiska influenserna orientalism + kvinnlig hjälte + tonårsfantasier så stark att det blir närmast övertydligt.
Att denna grundsyn på de kvinnliga medverkandes bidrag är så pass uttalad framgår med nästan generande tydlighet av t.ex. den mediala cross-over-produkten Heavy Metal (1981): en tecknad film, med science-fiction och fantasyinslag, och med starkt annonserad koppling till Rockmusik – till filmens soundtrack bidrog välkända band från den då upplevt farliga hårdrocksscenen. I filmen är kvinnor främst påsättningsobjekt, förutom i ett fall – en hjältinna som bär, vad om inte, en Fantasybikini ut i strid…
Ännu ett bestickande exempel på att hur bitsk och kompetent en kvinnlig rollkaraktärer inom Sci-fi/fantasy än är så ingår en slags godtycklig halvnakenhetsklausul i dealen: Den kommer via min och denna bloggs Husgudinna, aktrisen & nakenmodellen tillika kampsportaren Rebecca Ferratti som deltog i flera garderobsmässigt mindre nogräknade filmer.
I fantasyfilmen ”Gor” från 1987 och dess uppföljare red, svärdssvingade och sköt hon i sin unika välsvarvade anda, allt bärandes vad om inte en … läderbikini? Tacksamt förstås för oss som beundrar hennes skönhet men förstås tämligen fånigt… och onödigt. Det finns gott om andra sätt att uppmärksamma en anslående figur.
Rebecca Ferratti Gor
Tiderna förändras… ibland. Snart 30 år senare har det blivit vanligare med sådana tuffingar, och ifråga om garderob har tendensen gått mot mer heltäckande klädsel för sci-fi och fantasyhjältinnorna, låt vara att deras dräkter ofta är av ett påtagligt figurnära slag. Men Fantasybikinin hänger sig ändå kvar, och stiger upp till ytan lite här och var de senaste åren, speciellt när man vill visa på lite orientaliskt exotiskt hos figurerna.
Kelly Hu
Sålunda styrdes Kelly Hu ut i magdansinspirerad stass för att förvirra biobesökarna med sin skönhet i sin roll som östlig sierska i ”The Scorpion king” (2002)…
… och ett par år senare kunde de kvinnliga stridisarna i dess asiatiska efterföljare ”Scorpion King 3”, Krystal Virulchaya och Selina Lo, kläs som om de inte riktigt kunnat bestämma sig för om de ska till beachen eller närmaste Kinky Live-event…
Selina Lo i the Scorpion King 3
Och trots högre budget och pretentioner verkade Aaliyahs uppvaknade egyptiska vampyrdrottning i ”Queen of the Damned” (2002) likväl ha gått vilse till magdansworkshopen i sin med ”orientaliskt” krimskrams försedda bikini-med-kjol.
Ifråga om Televisionen har Fantasy och Sci-fi på Tv i den engelsktalande världen haft en lite annan inriktning än i den mer vildvuxna biovärlden, och samtidigt haft en högre grad av smakdom hängande över sig som gjort dem mindre benägna ifråga om godtyckligt visande av för mycket hud även i Fantasy-serier.
Med intåget av Kabel-TV-nätverken som konkurrenskraftiga distributörer av TV-serier luckrades det där upp, och det är kanske inte så förvånande att även den kvalitetsmedvetna serien ”Game of Thrones”, även den dag som är nu, slinter med saxen och spökar upp prinsessan Daenerys Targarien i Fantasybikini-inspirerad outfit.
Detta är dock inte att säga att aficionados av Fantasybikini varit helt berövade sin fix även i marksänd TV. TV-serien ”Xena Warrior Princess” exempelvis, bjöd på en ymnig kavalkad av mer eller mindre absurda bikini-rip-offs, både på titelfiguren Xena, spelad av Lucy Lawless, och övriga protagonister… oftast såg det hela mer ut som en strandgrillfest med lite rustikt tema än mytologins Grekland som det hela skulle vara…
Ett exempel från denna serie illustrerar dock oavsiktligt också den främsta anledningen till varför bikiniinspirerade outfits, oavsett material, är så urbota korkade för speciellt actionhjältinnor – de skyddar absolut ingenting, varken mot fluktare, väder & vind eller fiender.
Fantasybaddräkten har förstås utstått en viss kritik med tiden, och blivit föremål för en hel del löje och parodier med sikte på dess sexistiska kopplingar, dess bristande historieförankring, dess totala brist på praktikalitet för allt utom att hänga på stranden, och mycket annat.
En specifik kategori inom Fantasybaddräkten har dock utsatts för en mer konsekvent form av löje och kritik, vilket under de senaste åren faktiskt lett till att TV-serier, filmer och dataspel sent omsider öppet börjat ta avstånd från den. Denna den mest berömda av fantasibikinis, nämligen Rustningsbikinin, är föremålet för det sista avsnittet på denna serie om baddräkter i fictionens världar.
*********************************
Se andra inlägg på temat baddräktbärandets historia i serien
← Föregående del (5:3) Baddräkter på vift i Filmisk Forntid
Nästa del (5:5) ”…Rustad med Tanga”→
——————————————-
”Signal” Stephen King, Bra Böcker, Malmö 2006, Sv. Uppl 350 s. – Roman. (Engelsk titel ”Cell”)
En mystisk Signal som kommer till folk via samtal på deras mobiltelefoner förvandlar i ett slagvar och varannan till en dreglande, människoätande och klösande människobest. Panik och kaos uppstår, i vidsträckt, snart nog inser man, global skala. Det dröjer inte länge förrän bokens huvudpersoner finner sig omgärdade av sinneslöa men mordiska zombiehorder som tills synes planlöst vandrar fram och tillbaka i städer som blir livsfarliga jaktområden där de få friska människor som finns kvar är bytet. Snart nog måste man bestämma sig för att försöka dra ut på landsbygden, där man stöter på andra grupper av överlevande och också får insyn i att zombierna kanske inte är så planlöst befriade från alla avsikter och organisation som man trott…
”Signal” var något av en återkomst av King, en av hans bättre moderna skräckhistorier efter några års kringirrande i andra genrer. King kan sägas falla in i en 2000-talstrend av återupptäckt, vissa skulle kanske säga återutnyttjande av klassiska skräckromansfigurer som vampyrer och zombies. Stephen King var dock redan på 70-och tidigt 80-tal redo att gjuta nytt liv i de klassiska gestalterna ( se t.ex romanen Salems Lott (1975)), när dessa troper syntes lika döda som, tja döden. Så han kan knappast anklagas på att hel oförhappandes ha klivit på det nya zombietåget.
Troligen är dock hans kombination av zombietemat med postapokalyptik mer ett tidens tecken.
Inte minst i filmer har det närmast blivit standard att Zombies, oavsett om deras ursprung är mystiskt (tv-serien The Walking Dead) eller en smitta (I am Legend) eller resultatet av makabra experiment (28 dagar senare) orsakar hela den civiliserade världens undergång. Men även här har King varit en av de som befruktat en mystisk efter-katastrofal mark långt dessförinnan, med inte minst i ”Pestens Tid” (1978), där det totala ödeläggandet som på senare tid blivit legio beskrevs mycket effektivt.
Det här är spänning av klassiskt King-snitt, där vi följer en påtagligt oheroisk everyman-person på markplanet och låter denne se, konkret, återverkningarna av de fasor som King släpper loss.
King tar rädslor och skräckscenarier som är allmänt spridda: en bit rädsla för mobilstrålning, en bit samhällets sammanbrott, en bit odöda människoätare, och kokar det i en vardagssuggestiv beskrivning på markplanet låter läsaren identifiera sig med hjältarna, deras situation och beslut. King behärskar det här skrivsättet som få andra, och här undviker han också att bli så långrandig som i sina mer tegelstensartade romaner som ”Det”. Handlingen flyter på, språket är rappt och intrycken och de hemska insikterna slag i slag, och insatserna höjs med ett ständigt och för läsaren behagligt oroande sätt.
Visst har ”Signal” sin andel av logiska krumsprång, och naturligtvis bara råkar man springa in i några som har järnkoll och potential att lösa hela grejen. Det får man dock närmast ta, det hör till genren. I en sådan bok är framkallandet av en ruggig möjlighet, skapandet av en känsla av utsatthet och att något vardagligt får fasaväckande innebörd den verkliga valutan.
Mer irriterande är Kings oförmåga att låta bli inslag av parapsykologi, och när telefonzombierna börjar levitera och telepati blir ordningen för dagen känns nödbromsen inte långt borta. Vid det laget har han skrivit in sig i ett hörn, där zombierna för att kunna göra mer än bara gå runt och slita sönder saker måste få lite psykiska förmågor. Synd, för det luckrar upp trovärdigheten i historien och tar defintivt ner den ett snäpp.
Ett ord också om själva scenariot. Stephen King sätter på klassiskt amerikanskt manér likhetstecken mellan USA och hela världen. 
Visst har mobilnäten byggts ut och når en stor del av världens befolkningar – men det är bara i några få platser, främst i Nordeuropa, Korea och Japan som de är verkligt heltäckande. Sannerligen inte i författarens hemland, där täckningen ofta är sporadiskt. Miljarder människor, även i I-länderna, befinner sig bortom mobilnätens räckvidd. Så det totala sammanbrott som King antyder skulle inte inträffa, även med accepterande av bokens logik. Även om USAs och några andra staters krigsmakters och samhällsfunktioner skulle krackelera av en mobilburen galenskap, är det långt ifrån säkert att detsamma skulle gälla Kinas, Rysslands eller tja, Brasiliens krigsmakt. Visst, världen skulle svikta, men knappast rasa samman så totalt
Stephen King
”Signal” var en slags återkomst för ”den gamle” King i gammal god form, tillbaka från sina utflykter i Fantasygenren, återupptagande det som de flesta skulle se som hans huvudgebit – moderna skräckromaner med vardaglig och samtidigt suggestiv känsla. Denna uppsnofsade Zombieeroman á la King är inte någon av hans bästa alster, men en återuppryckning som underhåller och levererar allt vad en presumtiv Stephen King-läsare kunde önska.
Indomitus Betyg
Medelbetyg för gott försök
För denna och fler bokrecensioner se samlingssidan
———————————
PS. I min recension har jag använt en bred definition av vad en zombie är, och som utgår från en f.d. normal, levande människa som helt eller huvudsakligen förlorat förmågan till medvetande, är aggressiv och innebär en omedelbar och dödlig fara för protagonisterna i en berättelse, och på något sätt förändrats fysiskt så att de också är svåra att döda som man skulle döda en vanlig person. Zombies som en litterär figur alltså, inte som en hård eller bokstavlig definition av mystiska människovarelser mellan liv och död, ofta odöda eller magiska på något annat sätt, som en purist skulle insistera på. Zombieberättelser utmärks under min läsart av vissa berättelsemässiga egenheter såsom faktum att fienden består av en massa snarare än en enskild farlig varelse: att faran i sig saknar komplicerade motiv och planer, att de är svårdödade på ett ytligt plan och försätter protagonisterna i ett defensivt tillstånd, samt slutligen att den trots allt har igenkännliga mänskliga drag, vilket borgar för funderingar över människans natur, medvetandets skörhet och annat existensiellt mellan splattret av döda köttbitar och ruttnande tänder.
Diskussioner av vad som kan betraktas som Zombies, vilka subtexter de kan bära på och vad som kännetecknar filmer med zombiestruktur finns t.ex i
Svedka Vodkas nyligen uppmärksammade kampanj utgör ett fall värt att skärskåda av hur unkna fördomar och krass cynism kan yttra sig i annonssammanhang, och innehåller en intressant blandning av rå kommersialism, Science fiction, sexism, snygg design och allmän krasshet.
Det finns alltså snören att dra i där, alldeles bortsett det faktum att det förstås är reklamen vi pratar om, och att hela det intryck och den image som kampanjen satsar på är en bluff, och dess design stulet allmängods. Sanningen är ju att grundbulten i Svedka Vodkas existens är att det är ett lågprisalternativ till prestigemärken som Absolut. Det ”intellektuella” problemet, om man kan använda sådana ord i reklamsammanhang, är hur man samtidigt ser till att sola sig i andras glans genom att parasitera på det ”svenska” varumärket och dess gedigna premium-air, samtidigt som man framställer sig som lite skojigare, lite ”busigare”.
Annonsskallarna i byrån Bensimon Byrne Lands har satsat på det beprövade medlet att ”sexa till” sin budgetprodukt, och framhäva den med halvskojiga nonsensbildtexter av den sort som förekommer på engelska herrtidningar och andra anspelningar på sex. Dett har de korsat med en futuristiskt ”cool” image. En möjlig orsak till sistnämnda är att om man helt öppet haft hänsyftningar till ”trophy wives” och ”party machines” med bilder på riktiga lättklädda kvinnor hade antagligen reaktionerna varit ännu mer avståndstagande än vad som nu är fallet. Nu har man ett plastat fikonlöv att dra över sig i form av att sexobjekten (i alla fall det huvudsakliga) klätts ut till…robotar.
En bildnörd kan göra vissa observationer av rent estetiskt och bildhistoriskt slag, så tillåt en liten utvikning.
Den uttalade återkomsten för robotar som metafor för en framtid, en som i detta fall var skrämmande och omänsklig, efter en viss nedgång under 70-talet, var filmen ”Terminator”. Visst hade robotar förekommit i moderna filmer även dessförinnan, notera t.ex ”Star Wars”, men som bifigurer. I ”Terminator” stod roboten, och den skarpa kontrasten gentemot det mänskliga, i centrum. Det var en hotfull vision, men visuellt slående i och med den skelettliknande designen av robotens kropp, samtidigt människolik men också främmande och annorlunda.
En mer komplex relation till robotarna kan ses t.ex. i filmen”I, Robot”. Dess allerstädes närvarande robotar är mycket lika Svedkakapmanjens rent grafiskt, med sin blandning av metall och plastdetaljer, och har troligen bildat den senares huvudsaklig inspirationskälla. I ”I, Robot” är robotar inte dödsbringande per se utan en vardaglig del av det framtida samhället – hotet kommer när robotarna vill ta över och själva sköta det samhälle som de ändå utför allt arbete i.
En lustig sak är att den enda service som INTE omnämns som övertagen av robotar i ”I Robot” är sex. Annorlunda är det i AI – där letar sig robotifieringen in i människans intima sfär och tillhandahåller kosntgjorda barn och…sexrobotar. exponent för det senare är figuren ”Gigolo Joe” (spelad av Jude law), en av filmens behållningar.
En annan variant på samma tema som ”I Robot”, med ett mer komiskt inslag, utgörs av filmen ”Bicentennial Man” med Robin Williams. Den bygger på på en roman av Isaac Asimov, som utvecklade robottemat som vehikel för att skriva om existensiella frågor inom Science-Fiction. Filmens anslag är också att peka på gränserna för det mänskliga, och gränsdragningen till maskinen.
Det kan verka vara en liten sak, men i samtliga ovanstående, och faktiskt nästan varje användning av robottemat av vikt, är poängen att roboten just Sliter sig. Den överkommer sin begränsning, sitt syfte, och blir ett eget subjekt. Det kan tolkas som ett hot, som i ”Terminator”-filmerna, alternativt en existensiell utmaning (med filmer som AI, Bladerunner, Bicentennial man m.fl.). Eller båda, som i ”I robot,” men också den andra ”Terminator”-filmen.
Det är här som man kan återvända till Svedkakampanjens användande av det snodda robottemat. För vad de syftar till är förstås raka motsatsen. Den idé som de blinkar med och talar till är tvärtom den önskan, som ryms i mången mans hjärta, att ha en egen slav i sängkammaren. En som INTE sliter sig.
Den stereotypa föreställning som bildar inkörsport är förstås att poängen med kombinationen kvinnor och drinkar är… sex. Det är ju iofs inte speciellt upprörande. Men den vidare bearbetningen av idén med robotar legitimereratt kvinnor jämförs med en Maskin. En vars syfte är till inte för sin egen utan för någon annans skull, som inte har en egen vilja, som kan nyttjas hursomhelst, som saknar egenvärde…
Nå, det kan ju slå en och annan kvinna, och andra med för den delen, det ju är så många män har sett dem. Och vill se på dem, även nu. Och vill fortsätta se dem.
Som slavar.
Genom en falsk, hycklande ironi så kan man komma undan med mycket i form av unkna idéer – inte minst just misogyna attityder. Som all humor i den sorts kampanjer som utnyttjar stereotyper, och både försöker stryka gamla fördomar medhårs och försöka hålla sig ”ironiskt” cool till dem. Den här sortens i praktiken uppklädda blondinskämt är ett typiskt översittargrepp – mobbares ”humor” har alltid den där dubbelheten i sig. Den ger dock mindre bra vibbar för den som inte är med på skämtet.
Därav den avsmak och den kritik som drabbat kampnajen och påtalats som cynisk av många även i den mycket råare och mer sexistiska miljön i USAs marknader. Svedka Vodka är förstås bara en i mängden, och det finns värre exempel – se t.ex. Stil Vodkas annons med tävling på temat ”Vinn en rysk postorderfru”. Höhöhö. Eller kanske inte.
Det verkar vara något med just Spritannonser som tar fram skithögen i reklammännen. Det är inte så konstigt kanske, eftersom just sprit anses vara något av reklamens premiumdivision, tillsammans med sådant som parfymer. Det är produkter som talar till människans fåfänga och dåliga omdöme, där image är allt. Där blir följdaktligen de värden som utgör reklamens värld som allra tydligast , där bedrägeri poserar som smartness och cynism som kaxighet, och måttstocken pekuniär framgång och inget annat. Och Svedkas kampanj, trots all den kritik den fått även i det tämligen luttrade amerikanska annonsklimatet, är framgångsrik.
Det återstår därför att se om Lantmännen gör något annat än försöker vifta bort det faktum att en produkt som de är delaktiga i sysslar med den här formen av marknadsföring.
——————————————————–
Det är inte lätt att slippa alla spoilers som kringlåder en film som ”Prometheus”. Efter drygt en vecka av hört blundande och hållande av öron sägandes Lalalaaaa masade man dock iväg sig för att se på denna omsusade och emotsedda film av ”Alien”-regissören Ridley Scott.
”Prometheus” (2012), regisserad av Ridley Scott, med Noomi Rapace, Michael Fassbender, Charlize Theron mfl. 124 minuter. Skräck-Science Fiction. Filmad i 3D
Taktiken att inte veta något om filmen fungerade på ett positivt bra sätt. Den första chocken kom nämligen redan i biofoajén när det visade sig att filmen var en… 3D-produktion.
Stön. Inte igen (läsare av denna blogg vet att de flesta försök att änvända så kallad ”3D” inte setts med gillande här)
Men sedan kom nästa överraskning. 3D-tekniken i ”Prometheus” fungerar nämligen…riktigt bra, mycket bättre än på flertalet filmer som sökt använda tekniken sedan ”Avatar”. En kännare upplyser mig, och det framgår av lite research, att ”Prometheus” till skillnad från de flesta filmer som försetts med det undlyende ”3D”-epitetet i sin helhet är filmad med 3D-kameror.
Resultatet är givande. Djupet i bilden, med åkningar i stora berg, mäktiga rymdskepp, stora rum och annat passar för att förmedla stora avstånd och 3D-tekniken gör att man får en helt annan känsla för miljön. Djupkänslan är mycket realistisk och man kan själv fokusera på de olika planen i bildens djup. De stora salarna, landskapet, fordonen, hologrammen… allt lyfter från den ”platthet” man är van vid på ett omärkligt sätt. Man har alltså satsat på att göra 3D ”naturlig” och undvikit de fåniga fjanteffekter med saker som ideligen åker ut i bild mot åskådaren, som bara bidrar till att bryta illusionen.
En biobesökare uttryckte det bäst efter visning – ”Jag tänkte inte ens på det efter 10 minuter.” Det blir helt enkelt naturligt att bilden har djup. Ett klart fall framåt för användingen av 3D.
Överhuvudtaget är fotot och den mycket vackra och genomarbetade inramningen och scensättningen några av filmens stora styrkor. Sådan är Ridley Scotts känsla för det visuella, och han förnekar sig inte.
Tyvärr kan samma sak inte sägas om filmens handling. Det skall sägas att filmens historia redan från början lider av handikappet att kopplas ihop med ”Alien”-filmerna. Det skapar ett knippe förväntningar och en förförståelse av filmen som komplicerar relationen till betraktaren – skall man se filmen som en ren prequel, eller skall man se den som en slags bihistoria som utspelar sig i samma universum som ”Alien”, fast med ett helt annat anslag?
Den här motsättningen har tyvärr byggt in i filmens gestaltning som spretar åt främst två håll.
Den ena historiebågen drar åt vad man kan kalla Existenciell Science Fiction. Kanske bäst företrädd av filmen 2001, är det berättelser där man i en framtida värld ges möjlighet till insikter och utforskning som vi saknar, samt att ställa de stora frågorna om begynnelsen, om existensens natur, om människans plats i universum och så vidare. Science Fiction-inslaget, speciellt temat med en färd, ger en möjlighet till kammarspel där de här sakerna förtätas. Tyvärr förlorar det existensiella inslaget mycket av sin udd ”Prometheus”, helt enkelt för att den skrivs så tydligt på publikens näsa. Istället för att lita på berättelsens inneboende mystik eller karaktärernas inre drivkrafter som en Stanley Kubrick, låter Ridley figurerna prata om Gud, livet, universum och allting i tid och otid på ett sätt som känns påklistrat.
Den andra huvudriktningen i filmen är det bekanta Thriller/skräck-anslaget. Hur den artar sig i Alien-filmerna är bekant, men tyvärr också ett problem för denna film. För vi vet ju vad som väntar. Chansen till överraskningar är minimal. Här kommer dock det mer existensiella eller kosmiska anslaget in och försöker ge filmen en spänning av ett annat slag, där de slemmiga rymdmonstren har en given plats. Men ack, det fungerar tyvärr inte riktigt. ”Prometheus” är, av flera skäl, aldrig riktigt skrämmande.
Det mystiska draget i filmen tar sig inte riktigt, och har dessutom ett helt annat tempo, en annan stämning än de delar som skall vara skrämmande. Känslan av att vi vet precis vad som skall ske, och av upprepning, släpper aldrig riktigt. Betraktar man ”Prometheus” som ”för-film” till Alien-mytologin fungerar det, men såg man den helt för sig själv skulle man inte kunna låta bli att tycka att många uppslag inte alls får komma till sin rätt. Inklusive rymdvarelserna själva. Deras design och utseende går i de fotspår som lades ut av H.R.Giger, ”Alien”-monstret och lookens berömde upphovsman, och är intressanta – men ack så bekanta. Och det är svårt att överrumpla när allt är så bekant.
En annan sak är att många av de mer skrämmande scenerna känns som ditlagda för att de skall vara med bara för att, de tillför inte så mycket till den större handlingen.
Som till exempel när den kvinnliga huvudpersonen (spelad av Noomi Rapace) blir befruktad med en alien som hon tar bort med en modern medicinsk maskin (vart fanns den tekniken i ”Alien”-filmerna som utspelar sig ännu längre fram i tiden?). En scen som kunde varit riktigt rafflande men som stressas fram så att vi inte hinner känna någon riktig spänning. 
Att Noomi omedelbart bultas ihop efter att ha fått en handbollstor bit av sin mage bortsliten och därefter är lite öm men i allt väsentligt fit for fight för att kunna fortsätta filmen drar ner trovärdigheten en smula.
Filmen saknar som sagt inte förtjänster. Förutom fin visualisering och 3D-teknik finns här bra skådespelarprestationer, dels från huvudrollen där Noomi Rapace gör en bra handlingskraftig-men-mänsklig-hjältinna, en värdig arvtagare till den ikoniska Ripley i Sigourney Weavers gestalt. Noomi verkar ha fått fart på sin internationella karriär, och man ser henne gärna i sådana här roller.
Dels, och kanske än mer, briljerar Michael Fassbender, som gör en mycket bra tolkning av den obligatoriska androiden i filmen. En varelse som nästan är mänsklig, men vars instrumentella och logiska syn på saker ges ett lätt sinistert drag utan att hemfalla till steroetypen av den Onda Roboten.
Även Charlize Therons figur, som får stå för de mer kalla och själviska intressena bland protagonisterna, är mindre svartvit än de ”bolagets” män som bebott Alien-filmerna och saboterat för hjältinnan i Ripleys gestalt. Den rollen även kunde gott ha fått ännu mer kött på benen – även här kommer bristen in med trådar och figurer som inte riktigt tillåts utveckla full kraft och istället pressas in i ett slags snabbspår.
Prometheus är alltså ingen riktig fullträff. Filmen lovar mer än vad den håller, de många trådar som tas upp nystas i många fall inte upp, den lider av motsättningar i sitt tempo och berättande som inte gör den fullödig åt något håll, utom rent visuellt. Det är synd. Filmen är dock sevärd. Ett medelbetyg, i sammanhanget något av en besvikelse, delas ut till ”Prometheus”.
Medelbetyg för gott försök
——————————————————————–
Wikipedia http://en.wikipedia.org/wiki/Prometheus_(film)
IMDB http://www.imdb.com/title/tt1446714/
Filmens egen sajt http://www.prometheus-movie.co.uk/
En sidonot om Feministisk läsning av Alien-filmerna.
Alien-filmerna har sedan sin begynnelse varit omgivna av en otrolig diskussion kring sexualitet och könsfrågor. Det verkar som den mer navelskådande feminismens tänkare (tyvärr) så till den grad hakade upp sig på att Ripley i Aliens var en kvinna att de aldrig riktigt kunnat lösgöra sig från att leta fallossymboler och mer långsökt symbolism i filmerna, som om de vore traktater kring könsfrågor snarare än kommersiella projekt med underhållning i siktet. Det blir lätt överspänt, som framgår av t.ex. blogginlägget http://opinionessoftheworld.com/2012/06/13/is-prometheus-a-feminist-pro-choice-metaphor/, bara en i strömmen av sådana kommentarer. Den här diskursen ligger som en skugga även över svenska diskussioner som den som utbrutit i SvD med anledning av två artiklar kring ämnet (http://www.svd.se/kultur/understrecket/episk-kamp-mot-moderligt-rymdmonster_7211457.svd och http://www.svd.se/kultur/rymden-behover-fler-kvinnohjaltar_7244821.svd). Kära med-feminister, slappna av. Själv ser undertecknad fram åt att se en action/spänningsfranchise där man åter, efter magplasket med ”Alien vs Predator II” kan räkna med att se kvinnliga hjältar kicka rumpa och samtidigt porträttera actionhjältar med en mer mänsklig och trovärdig touch än vad majoriteten av manliga dito klarar. Mera sådant.
År 2018 återvänder amerikanarna till månen och nedstiger på dess mörka baksida för att staga upp presidentens opinionssiffror, och vad de hittar är… övervintrade nazister?
Finsk-Tysk Science-Fiction-komedi 2012. Med Julia Dietze, Götz Otto, Peta Sergeant, Udo Kier mfl.
Så ser i korthet upptakten till den Finsk-tyska filmen ”Iron Sky” som enligt uppgift skall ha kommit till de finska upphovsmännen i en dröm…(en som föregåtts av skapliga mängder Koskenkorva kantänka).
”Iron Sky” är en rätt knäpp historia, som byter ut anfallande aliens av vilka bioduken på sistone fyllts, med de ondaste men också tacksammaste driftsobjekten i historien, nazisterna.
På ett sätt står sig ”Iron Sky” väl i jämförelse med de senaste årtiondenas s.k. ”parodier”. Parodier på genrefilmer har förstås funnits länge, tänk bara Mel Brooks filmer, Monty Pythons produktioner eller den hysteriska ”Space Balls” som var så skruvat sjuk och inte duckade även för de knäppaste skämt att det blev befriande. Men alltifrån ”Den Nakna Pistolen”, då konceptets fördämningar helt släppte, har många mindre lyckade varianter släppts som egentligen inte parodierar utan som rakt av kalkerar en eller flera filmer och stoppar in lite skämt av varianten ”halka-på-bananskal” för att dölja att man inte har några som helst egna idéer… (se ”Scary Movie”-filmerna, ”Meet the Spartans” med otaliga andra).
-Vafan skall man kalla det, travesti? Parodi?
-Det är mer en satir…
-Vi säger väl Satir då…
diskussion i biofåtöljen vid visning
Iron Sky” ställer sig inte i plagierande fållan. Det är en satir med klara parodiska inslag med sikte på bl.a. ”Dr Strangelove” och aliens-anfaller-filmer som ”Independence Day” samt förstås driver med nazister. Men den spinner en egen historia och bygger inte scen-för-scen på sina förlagor, även om en och annan scen, som när reklamgurun Vivian Wagner skäller ut sina underlydande i Hitler i ”Undergången”-sti, är direkt dragna från en andra filmer.
– Heeeil Hitler!
-Sluta med det där! Heil Kortzfleisch heter det!
(PANG PANG SPARK SPARK)
-Jag antar att det heter ‘Heil Adler’ nu…
om titulatur för Ledarhälsning, befälhavare Adler och Månführern Kortzfleisch
Humorn skulle ha kunnat lida av att enbart baseras på ett enda skämt – och visst finns det ett sådant element, men man lyckas faktiskt ändå variera sig lite med skojigheter av typen drift-med-ikoner. Man driver inte bara med nazister, utan rätt konsekvent med Sarah Palin, med Obamas kampanj för presidentskapet, med rymdprogrammen, med Apple… Alla skämt funkar inte och det är rätt taffligt ibland, men några är rätt kul, som i motsvarande Förenta Nationerna där det skojas friskt med jänkarna, Nordkorea och… Finland, ”den enda nation som inte i hemlighet beväpnat sin rymdfarkost” (hehe, bara själva tanken på att Finland skulle ha ett eget rymdskepp är ju lite småkul).
En sak som man kanske saknar lite är en förklaring eller bakgrund till filmens absurda premiss – hur fan kom nazisterna till månen och etablerade sig där? En fånig James-Bond-superskurk-förklaring till det knasiga skulle räckt, men här får man faktiskt ingen förklaring alls. En miss, eftersom filmen rätt klart bygger utifrån de många, delvis konspiratioriska idéer som funnits i svang sedan andra världskriget (och underblåst av bl.a. Goebbels i nazipropagandan), på att nazisterna var i besittning av hemliga ”supervapen” och tekniska landvinningar.
Filmen gör rätt vitt bruk av specialeffkter, men dessa ärr väldigt ojämna – vissa, som rymdstridscener och allmänt allt där miniatyrer använts, är tämligen och ibland oväntat välgjort. Annat, som simuleringarna av låg gravitation, och faktiskt överraskande nog, explosioner, inte alls så bra. Allt handlar om budget antar jag, och ”Iron Sky” klarade faktiskt sin budget delvis med hjälp av sina fans – vad jag förstår kommer något i stil med en tiondel av pengarna direkt från insamlingar från privatpersoner.
Ifråga om skådespelare är den här filmen befriad från stjärnor, förutom kanske Udo Kier som minnesgoda känner igen som skurk i kända filmer som ”Blade” mfl – men annars är det diverse nya och mer obskyra ansikten, företrädesvis från TV, som kommer fram. Skådespelarinsatserna stapplar sig fram, överspelet är ibland monumentalt och har ett par pinsamma lågvattenmärken, men det gör kanske inte så mycket i sammanhanget… oftast.
”Iron Sky” lider egentligen mest av att den spretar lite väl mycktet. Den försöker ständigt ha glimten i ögat, men ibland är det tydligt att man eftersträvat verklig spänning – utan att man bibrigants känslan av att här kan allt ställas på ända. Den som vill ha spänning och konsekvent action gör bäst i att söka sig annanstans, men ”Iron Sky” funkar som popcornfilm för att dra på smilbanden, och med tanke på hur otippat den kom till är det ju rätt roligt att en sådan film alls kan göras. Dessutom är det tveksamt om Hollywood i dagsläget skulle klara av att t.ex. låta nazisterna tala tyska, eller skoja till det med den rätt hädiska stil som ändå genomsyrar filmen, och som mer än lite tydligt drar paralleller mellan nazistisk ideologi och amerikansk höger av det evangeliska och mer extrema slaget som tyvärr allt mer dominerar det republikanska partiet. Filmens slut, som inte skall avslöjas, är också lite småkul med en blinkning till ”Terminator”-filmerna utan att bli för allvarlig.
nazistiska motiv är så pass ikoniska att de i sig blir skämt utplacerade på oväntade ställen – som framgår av lite posteridéer för ”Iron Sky” nedan
Att filmen inte är längre än en timme och 33 minuter är i sammanhanget ett plus – filmen har heller inte så mycket större aspirationer än att roa och twista till vad som är för alla bekanta symboler och kulturella ikoner.
”Iron Sky” får ett svagt, men ändå, medelbetyg för en och en halv timmes småkul försök till satir. Någon ”Dr Strangelove” för 2010-talet är det defintivt inte, men ett par skämt, vissa kul scener, och undertecknads svaghet för Sci-Fi, politiska skämt och nazipastischer drar upp det hela från ”underkänt”.
Medelbetyg för gott försök
——————————————————————-
¨Iron Sky” Oficiell filmsajt http://www.ironsky.net/site/
Jaja, eller virus, ni fattar. Steven Soderbergh har gjort sin egna variant på Virusfilmen – en film om en smittsam sjukdom, faktiskt en influensa, som muterat, blivit väldigt dödlig och hotar världen och civilisationen som vi känner den. Klockan tickar – skall protagonisterna lyckas finna ett botemedel? Och hur många skall dö innan dess?
Det här är ett filmgrepp som förstås använts förr – rädslan för sjukdomar är ju ett mänskligt psykologiskt urfenomen. Ofta med mindre lyckat resultat. Soderbergh är dock en regissör av halt, och här lyckas han med något snarlik sin tidigare film som som behandlar ett storskaligt samhällsproblem, den med rätta hyllade ”Traffic”. Teamet som gör den här rullen med honom är densamma, liksom ensemble-stilen i gestaltningen.
Vi får alltså följa filmen på både det personliga planet, där stackars medelmedborgare drabbas av sjukdomen, såväl som på mellannivån, de som utreder och bekämpar det hela på marken, och även den högsta nivån, hos WHO och amerikanska smittskyddsmyndigheten CDC.
Det skall sägas på en gång att Soderbergh är en alldeles för skicklig filmskapare för att fastna i blod-och-slem-varianten av den här sortens filmer, eller känna behovet att låna grepp från Zombiefilmen eller terrorhotsthrillern. Det skräckinjagande ligger i vad vi inser om hur en sådan här smitta sprids. Soderbergh lyckas göra helt vardagliga saker som dörrhandtag, handskakningar och hostningar hotfulla, utan stora åthävor. Sjukdomen skildras sakligt och utan överdrivna effekter – det är en influensa, fast en dödlig sådan. Feber, huvudvärk, svettningar – sedan hjärnhinneinflammation eller hjärtstillestånd – sen är man död, om man har otur. Många i den här filmen har otur.
http://www.youtube.com/watch?v=bdzWcrXVtwg&feature=player_embedded
Spänningen ligger dock i folks reaktion, När sjukdomen väl brutit ut börjar också folk och yrkesgrupper att reagera på olika sätt, och ett nytt fokus för rädslan kommer in – det är just paniken som folk känner som blir faran. De sociala relationerna börjar bryta samman. Vissa människor blir desperata och börjar plundra eller hota envar som de tror kan förse dem med en bot. Man får en påminnelse om hur sårbart det moderna samhället är när man ser följderna redan efter någon vecka eller så av att vissa samhällstjänster som renhållning och polis inte fungerar väl.
En annan sak är också att filmen riktar sig till medborgare i den rika världen, som inte är vana att befinna sig i samma position som farsotsdrabbade u-länder. Många av filmens scener torde nämligen vara välbekanta för de som på plats upplevde utbrottet av Marburg-sjuka i Zaire för några år sedan, eller de värst AIDS-ridna länderna. Men för den vite mannen är otillräckliga utdelningar av mat, massgravar, militär personal som upprätthåller rudimentär men hårdhänt ordning, bristen på information, magiskt önsketänkande och ryktesspridning (här gestaltad av konspirationsteoriker på nätet) en bisarr och lätt overklig – just det, verklighet. En sak som också är lite osäkerhetsskapande, på ett bra sätt, är att den vanliga osårbarhet som brukar vidlåda filmernas affischnamn inte finns här – flera av de största stjärnorna stryker med, och inte till smattrande stjärnbaner under någon fånig slutstrid utan lika vardgligt och oceremoniellt som alla andra – och hamnar i samma massgravar som vem som helst.
Steven Soderbergh gör en bra insats. Filmen behandlar sitt tema seriöst, och man undviker de flesta av de tänkbara minorna i en sådan historia. Som att konspirationteorier inte måste vara ”den verkliga sanningen” om storskaliga skeenden. Det finns ingen superskurk här – och inga superhjältar. Det närmaste man kommer de två är den hänsynslöse bloggaren respektive de dito plikttrogna läkarna som inte ger upp utan oförtrutet fortsätter att leta efter sjukdomen. Men inga av dessa figurer är fantastiska, de är karaktärer som man inte alls osannolikt stött på i sitt vanliga liv.
Skådespelarna (Gwyneth Paltrow, Larry Fishburne, Marion Cotillard, Kate Winslet, Matt Damon, Jude Law, mfl) gör överlag ett bra, nertonat och helt trovärdigt jobb i att skildra riktiga människor i en svår situation. Och bristen på överblick och samordning och ovetskapen om hur det skall gå på alla nivåer ger en autentisk känsla. Sådär kan det troligen ha känts för myndigheter och drabbade, t.ex. innan Svininfluensan häromåret lyckligtvis inte visade sig vara så virulent som man kunde frukta.
Många som inte mår superbra i "Contagion"
Om man skall vara lite negativ kan man säga att för den som vill ha isande spänning av den thrilleraktiga sort som man är van att matas med i filmer med ett omfattande hot, så finns risken för besvikelse. Filmen är väldigt saklig, och drar in en subtilt och med empati och igenkänning, inte extraordinära effekter eller scener. En allvarligare brist är att man inte riktigt lyckas ta tag i alla trådar man kastar ut – de många parallella handlingarna funkar som berättargrepp, men man borde ha återvänt mer till vissa av dem, som kollras bort och inte känns väl avslutade. Värst är tråden med WHOs utsända för att hitta nollpunkten i Kina – och det känns tyvärr inte som en tillfällighet att det är den tråd som utspelas utanför USA och med en icke-amerikans protagonist som slarvas bort.
På det hela taget var det en bra film, dämpad men effektiv, väl berättad och som får en att tänka efter lite. Någon lisa för själen för den infektionrädde är det verkligen inte. Hörde idag på nyheterna att bråk om bieffekter av influensavaccinet för säsongens influensa (http://www.lakemedelsverket.se/Alla-nyheter/NYHETER-2011/Tillverkningssatser-av-influensavaccinet-Preflucel-dras-tillbaka-pa-grund-av-biverkningar/, http://www.nyteknik.se/nyheter/bioteknik_lakemedel/lakemedel/article3298051.ece, http://www.gp.se/nyheter/sverige/1.757102-fortsatt-stopp-for-influensavaccin mfl) och filmen kom direkt tillbaka.
Lite kul trivia – tydligen finns det en hel subgenre av skräckfilmer på temat ”epidemi-som-hotar-hela-världen”, de sk Epidemic Infection Disease Horror Movies. Och visst, man drar sig till minnes filmer som ”28 dagar efter” (dock kraftigt inspirerad av Zombiefilm). Sedan finns förstås sjukdomsfilmer inom andra genrer, som ”Outbreak” med Dustin Hoffman som var mer av en thriller inspirerad av Ebola-virus-infektionen i Afrika. Se den roliga topplistan på About.com – ”Best Infectious Movies”.
———————————————-
Mer om ”Contagion” på IMDB http://www.imdb.com/title/tt1598778/. Filmens egen hemsida är http://contagionmovie.warnerbros.com/index.html
Jag kikade lite snabbt på Tomatometern på Rotten Tomatoes http://www.rottentomatoes.com/m/contagion_2011/ innan jag gick med min kusin på filmen. Sedermera kan man konstatera att filmen fått överlag god kritik i Sverige.
OK, jag måste erkänna att jag tillhör gruppen som tycker att man måste ge idén med en framtids-techno-horror-movie med en märklig, av katolska kyrkan styrd, dystopisk teokrati i en västernaktig ”förbannad jord” en chans. Det finns kul grejer och grepp att hämta där, och Quentin Tarantino klarar ju att ta genrefilmer, blanda vilt och göra åtminstone sevärda saker med dem, eller hur? Och trailern är ju snygg…
Men för att göra en film i den här genreblandande stilen måste man kunna sina genrer och uppskatta deras starka och svaga sidor, inte bara använda dem som props. Vilket tyvärr sker i ”Priest”. De flesta goda uppslag slarvas bort på att inte utforskas annat än lövtunt, och är ofta bara med för att dölja en total frånvaro av andra idéer. En framtida cyberteokrati inskränks till kors på skyskraporna, dåligt uppkopplade bekännelskiosker och sura präster som stirrar på personerna i några scener. När man sedan helt byter miljö till vilda-västern med tillhörande gods, stoppar in skräck/monstergenren mitt i och det hela sker med serietidnings-och martial-arts inspirerade poser blir det inte så muntert.
En sak som man fått med sig från den koreanska serieförlaga som filmen säger sig vila på är att huvudmotståndet i ”Priest” är en ras av ”vampyrer” som alltid har hotat mänskligheten och mot vilken de supekraftsförsedda ”prästerna” är det enda effektiva motmedlet. Redan här kommer töntighetsflaggan tyvärr upp…jag menar präster? Verkligen? Inte kärnvapen, eller biologiska stridsmedel, eller specialstyrkor eller…Nä prellar med superkrafter från Gud skall det vara, oaktat att teknologin i övrigt är på 2100-talsnivå. Vilket kunde fåtts att funka om man utvecklat idén att det övernaturliga är ständigt närvarande, eller om ”vampyrerna” varit lite sofistikerade – vilket inte är fallet. Sistnämnda är mer lika zombier i filmer som ”I am legend” eller ”28 dagar efter” än vampyrer som de brukar definieras. Vilket kunde varit OK, om man anpassat förhållandena i storyn därefter. Men tyvärr inte.
Som man kunde vänta sig har replikväxlingar och skådespelande ingen framträdande plats i ”Priest”, för att uttrycka det milt. Jag gissar att Paul Bettany fick rollen för sin insats som Silas i ”Da-Vinci-koden…”. Han kan spela, det vet alla som sett ”Master and Commander”, men detta var en av hans mer slätstrukna insatser, och hans karaktär känns varken tragisk eller intressant, vilket gäller de flesta medverkande, möjligen med undantag för Christopher Plummer som infam chefspräst och Maggie Q, båda dock mindre biroller.
Ett annat minus för filmen är för den närmast totala avsaknaden av överraskningar och twists i historien – den löper bokstavligen som ett förannonserat tåg, där allt som sker i god tid innan har föranmälts övertydligt så att man inte kan riskera att överraskas av något. Man finner sig snart gäspande utom just när den snygga actionen sker.
Snyggheten ja, det är den enda gren som den här filmen sitter på. Den visuella gestaltningen av strider och action, den brutalt avskalade men åndå rätt häftiga och sunkiga stadsmiljön, liksom känslan av de stora vidderna utanför, alltihop är stiligt och kompetent utformat. Fotot är bra, designdepartementen vet vad de gör, och färgskalorna och filmningen är i god överensstämmelse rent allmänt. Stridscenerna är OK, inte nyskapande men trots allt snygga – slaktandet av en slags noshörningsliknande ”vampyrväktare” och en där ett motorcykelburet gäng får på nöten av Maggie Q är värda omnämnande.
Den som likt mig har en fäbless för stridbara kvinnor kommer att uppskatta just Maggie Qs snygga prästinna, vilken påminner något om Michelle Yeohs karaktär i ”Crouching Tiger, Hidden Dragon”. Hon är också den enda karaktären som har något slags känslomässigt djup och är det minsta sympatisk, men slarvas i stort sett bort i den styltiga dialogen och fyrkantiga berättelsen. Hon kunde också gärna ha fått kicka mera rumpa, som i t.ex. inledningen till en stridscen där prästinnan svingar en stridskedja med lod…
Lustigt nog för en film som har det visuella som enda existensberättigande kändes inte den utbasunerade 3D-prylen så intressant. Om det beror på att den är rätt ojämn genomförd i filmen som helhet, eller på grund av miljöerna där 3D helt enkelt inte slår igenom så bra, med stora vidder och mycket action som sker i mörker är svårt att säga. För det kan väl inte vara så att man redan vant sig?
Natten efter påseende noterar jag att ”Priest” fick betyget ”medelmåttig” av både DN (http://www.dn.se/kultur-noje/filmrecensioner/priest) liksom Svd (http://www.svd.se/kultur/priest_6230380.svd). Men själv måste jag säga att snygga klipp, rekvisita och en bikaraktär inte räddar en hel film. Snygghet och Maggie Q oaktat, väger det över till ett Tummen Ner.
————————————–
Filmen ”Priest” bygger alltså på en koreansk populär serie, men på ett tämligen läst sätt. Av vad jag sett av serien är det övernaturliga inslaget mycket starkare, vilket också motiverar varför det just är ett prästerskap som får rollen av hjältar, eller snarare antihjältar med tanke på den rätt mörka tonen. Se mer om serien i http://en.wikipedia.org/wiki/Priest_(manhwa)
Mer om Maggie Q, som också spelade titelrollen i TV-versionen av ”Nikita”, finns i http://www.imdb.com/name/nm0702572/och http://en.wikipedia.org/wiki/Maggie_Q
25 02
Detta galleri innehåller 24 bilder.
Detta är andra delen i en studie av den höga Stövelns utveckling. Del 1, ”Återkomster – Långa Boots” tog upp stövelns tidiga utveckling. Denna del rör den era där Stöveln blir laddad av positiva och negativa innebörder efter 2a världskriget och fram till slutet på 80-talet. Som vi såg i del 1 av ”Återkomster – Långa […]
En av de mer kuriösa inslagen bland de projekt som förevisas på denna blogg är att jag håller på att skriva en slags berättelse, arbetet på vilken hämtar många grepp från filmens värld snarare än litteraturens. Parallellt med skrivandet har en mängd anknutna bilder producerats, vilka synts till här.
I en kort serie betraktelser beskrivs och stöts och blöts min konstiga metod tillsammans med att några gamla och nya bilder gås igenom/presenteras.
Här i del 1 skall definitioner gås igenom och det benas ut vad en storyboard inte är. Del 2 handlar om tablåer som hjälp för research och karaktärsutveckling. Del 3 visar slutligen den riktiga storyboardens kraft att ange ramar för handling, men även att sätta fokus på det viktigaste i en scen.
Först en definition. Storyboards är en arbetsmetod som brukas inom visuella medier, klassiskt sett film men numera också TV-program, reklam, dataspel m.m, och som består i att man med översiktliga teckningar pre-visualiserar något, dvs skissartat visar scener eller inslag som sedan skall filmas eller datoranimeras. De liknar till det yttre serieteckningar, och vilar på manuset för filmens eller spelets handling. En kort introduktion till Storyboardens praktik på ett kan ses i följande film.
Filmstudenten Thomas Boguszewski har gjort en kul liten film om Storyboardens historia, se nedan.
Ett namn står ut i minifilmen ovan, som är den regissör vars bruk av storyboards jag mest studerat och som också inspirerat mig: Ridley Scott, skaparen av filmer som ”Alien”, ”Blade Runner”, Gladiator, ”American Gangster”, ”Kingdom of Heaven” med många fler. Hans verk fyller min DVD-hylla. Som teckningsstudent vid Academy of Arts i london har Ridley ett mycket välutvecklat inre öga och lägger stor vikt vid visualiseringen av sina filmer.
Idén är att frammanna känslan av en hel bakomliggande värld, och fokusera på viktiga intryck som skapar närvaro, vilket lyckas på ett ofta mycket suggestivt och påtagligt sätt. Det är därför som hans stil passar så väl för historiska filmer eller Science Fiction, genrer där en viktig utmaning är att få miljön att komma till livs och inte bara vara en hög kulisser och maskeraddräkter. Ridley samarbetar nära med ledande storyboardartister eller konstnärer av hög rang, som Moebius eller HR Giger för de teckningar som ligger till grund för varje scen.
Ridleygram till "Kingdom of Heaven"
Förutom riktiga fullformatsstoryboards har Ridley ett eget grepp som kallas ”Ridleygrams”: grupper av ofta små storyboards som han själv ritar och som beskriver viktiga intryck, detaljer eller annat som sätter visuellt fokus inom varje redan definierad scen. Vi pratar om sekund-för-sekundkontroll här – varje ögonblick är specificerad och planerad. Nedan kan man se ett collage med ”Ridleygrams” för hans första film, ”The Duelists”.
Det var inte utan ett leende på läpparna jag erfor att han ofta sitter och kladdar de där på taxin, på inspelningsplatsen, på lunchen, ja överallt han kommer åt. Han verkar vara en man efter mitt sinne.
Att som jag gör producera teckningar under arbetet med en text är sällsynt och saknar förlagor som jag känner till, troligen för att det är extremt opraktiskt. Min process kan enkelt beskrivas som:
…och så vidare.
Visualiseringen är det viktiga. Ibland är det orden själva som föder visionen. Ibland kommer externa källor in, musik eller film eller även vardagens situationer. Ofta är det tvärtom ritandet och förberedelserna till bilden som ger impulsen till en scen eller dialog. Ibland dominerar tecknadet stort, och inte mycket blir skrivet. Ibland har skrivandet varit i fokus, och teckningarna har uppstått senare, och modifierat skrivandet med mer detaljer.
Läsare av denna blogg kan notera mitt bruk av termen storyboard för sådana teckningar. Jag har tidigare förevisat bilder som den till vänster som representanter för sådana ”storyboards”. Den illustrerar en scen ur berättelsen, ett sjöslag ute till havs med den beskrivna karaktären Claudio di Mazzatti och handlingen precis sådan den framstår i texten, som också i storyboardens tradition fick kött på benen av arbetet med bilden.
Men redan en bild som den nedan visar att tecknandet delvis lever sitt eget liv. Det är en scen från efter slaget, och något som rimligen måste hända med tanke på vad som följer. Men det där är inte beskrivet någonstans i berättelsen. Bilden visar något som inte finns i texten (I alla fall inte än). Det bara framgår att det måste hända. I en film skulle den inte vara malplacerad eftersom regelrätta manus ofta saknar beskrivningar av opersonliga skeenden och överlåter sådan dialog -och personfri handling till regissörens skön. Som i sin tur beställer en storyboard (eller som Ridley Scott gör, ritar en själv). Gjorde jag en fim skulle bilden nedan ligga helt rätt, oavsett manus. Men det gör jag inte.
I natten närmar sig Atreminarnas flotta Huvudlägret
En annan sak är att storyboards är översiktliga teckningar, snabbt utförda för att visa ett skeende. Och även om kvalitén på mina ”berättelse-bilder” varierar är de som hittills visats snarare teckningar eller illustrationer med viss omsorg om detaljerna (iaf vissa) än snabba skisser. ”Tablåer” skulle kanske passa bättre för de där mer genomarbetade bilderna. Gränsen är dock flytande. Notera t.ex. den bild som omedelbart följer på den ovanstående, som också skildrar något som ges nycket litet utrymme i texten: figuren jack får berätta om det där har hänt, men det skildras inte i realtid. Det är dock en så pass viktig händelse, och så intressant för mig som historieintresserad, att jag ändå gjorde en slags översiktlig bild av det, med klara storyboardiska drag.
Atreminarna Landstiger vid Arbine
Här var behovet att skildra händelseutvecklingen och det generella intrycket av scenen starkt överordnat: den mäktiga ankommande flottan, de tidstypiska skeppstyperna, riddarna som väller ut på stranden och inte minst de kuriösa landstigningsgalärerna, vilka designats utifrån skriftliga källor från det 4:e korståget (1204) – allt det är viktigare än att få till detaljerna helt perfekt. Tittar man närmare ser man det skissartade storyboard-draget.
Närbild på landstigningsgalär
Den närmaste landstigningsfarkosten har besättning och armborstskyttar längst fram, men ljuset som faller på skeppet är konstigt med tanke på att fullmånen är snett bakom skeppet. Det skulle ha räckt med att en eller två män höll i några facklor däruppe för att dölja denna inkonsekvens, men det tänkte jag inte på då. Ville man vara petig borde också några pilar sticka ut ur skrovet, med tanke på att det sägs i texten att fientliga bågskyttar väntade på stranden.
Spökskeppen närmar sig?
På närbild två kan man tydligt se att den närmaste båten är ett spökskepp och saknar besättning – det skeppet är bara där för att skapa en slags kontinuitet i ankomsten mot land, ett slags mellanled till massan av skepp längre bak. Inspirationen kom från en filmscen, nämligen den grekiska flottans ankomst i filmen ”Troy”, och den som ser efter noga ser att jag tagit några av seglen där och satt på mina egna skepp. Intrycket, inte detaljerna, är som sagt poängen.
"Troy" - grekernas flotta anländer
En annan sak är att vinkeln på mina olika skepp är lite skev – galären längst ut till höger borde vara längre fram i bilden, för den betraktas med ett starkt grodperspektiv. Meningen när jag startade med denna scen var att den båten skulle vara nära inpå betraktaren och dominera bilden mer – när jag sedan ändrade perspektivet till en bredare panoramisk vy blev dess vinkel mer och mer ett problem, som jag löste nödtorftigt genom att sträcka och bända galären ifråga med Photoshops ”warp”-verktyg. Photoshop har överhuvudtaget blivit ett viktigt redskap i sin egen rätt: med den kan jag kladda ner små enskilda bilder och sedan lägga ihop dem, rafsa till en bakgrund och sedan snabbrendera på det sätt som skett i Landstigningsbilden ovan.
Från de här bilderna var steget inte så långt till riktiga storyboards, både till utseendet och syftet. Och således började jag rita sådana när del 2 i min berättelse började skrivas. De delarna har hittills inte förevisats här, men skall jag visa på ett urval av de nyare bilderna för att illustrera hur, och kanske också varför, saker och ting kom att utvecklas i allt mer filmisk riktning.
Fortsättning: ”Om Teckningar och Berättande del 2″→
Ingen nörd med självaktning kan ha missat att spela rollspel på 80-talet. Rollspel växelverkar mycket väl med ritande och målande, eftersom det finns ett outsinligt behov av att framställa bilder för fantasins hjälp å ena sidan, och ett överflöd av märkliga, stolliga och fantastiska motiv till krafsandet i ritblocken å den andra. Under 10 års spelande ritade jag egna och andras märkliga skapelser och karaktärer, och några av de knasigaste dök nyligen upp i mina arkiv när jag letade inspiration till nya teckningar…
Rollspel kom av alla de slag, från de fantasybaserade med Drakar och Demoner alternativt Dungeons & Dragons i spetsen, till andra genrer, som Science Fiction, cyperpunk, skräck, med mera. Ett av de knasigaste spelen var dock definitivt Mutant, utgivet av Svenska äventyrsspel. Dess värld utgick ifrån ett ”efter apokalypsen”-scenario, där kärnvapenkriget utplånat mycket av livet på jorden men badat allt annat med strålning, varvid mutationerna löpt amok under flera hundra år, samtidigt som en slags civilisation sent omsider börjat återuppstå. Spelkonstruktörerna var tämligen generösa med användandet av ”mutatationer” och allt som verkade lite skoj verkade kunna uppstå, från flera armar till eldsprut eller vingar eller förmågan att äta gräs, och mycket annat obskyrt.
The Rat & The Bear
Priset togs dock av de intelligenta humanoidliknande muterade djuren: som en syrapåverkad disneyparad efter apokalypsen kunde man stöta på en fyrarmad björn här, en eldsprutande kanin där, ja skumma kreatur av alla de slag, från råttor till sabeltandade tigrar, spände på sig colten och gav sig ut i Sverige efter katastrofen. De här blev uppenbarligen många spelares favoriter. Och vem kan klandra dem? Jag fick flera önskemål om sådana bilder, som t.ex. den muterade råttan och den fyrarmade björnen ovan, tydligen ständigt i luven på varandra…
Mutantvargarna Arre Barre & Marre
Det fina med Mutantvärlden var just att den var så pass wacko och gränslös i sin yttre form, och att världen efter en apokalyps också erbjuder möjligheter att måla på en canvas där gammalt och nytt kan blandas. En muterad bisamråtta med en laserkanon kunde ta sig an en konspiration av danska psi-mutanter som ville ta över världen uppflugna på zeppelinare. Varför inte? Det fanns något för alla smaker. Någon ville ha bilderpå tre muterade vargbröder vid namn Arre, Barre och Marre som skulle se coola ut. Jaaaavisst!
Albino Kloförsedd MutantSabeltand -87
Själv var jag svag för sabeltandade tigrar, så vaddå, en intelligent-upprättgående-albino-sabeltandad-tiger-med-utfällbara-klor, tydligt rippade från superhjälten Järven (Wolverine) känd från X-men, var inte på något sätt en kufisk syn i det sammanhanget. På den här bilden, gjord 1987, kan man även i övrigt tydligt se de starka influenserna från serietidningar som markerade mina mer allvarligt menade försök att rita. Klara linjer dominerar, och sådant som veck eller muskelskuggning markeras symboliskt enligt en slags standard som var vanlig i speciellt superhjälteserier och bar tillbaka hela vägen till
Jack Kirby Collage
t.ex. Jack Kirby, legendarisk tecknare på speciellt 60-och 70-talet, även om min direkta inspiration var sådana som John Byrne och Frank Miller från en senare generation.
Som redan framgått är det också tydligt att bilderna visar på de starkaste påverkande idéerna som jag i alla fall kände var gångbara i Mutantvärlden. Först dominerade superhjältaserierna, vilket gradvis gav vika för en viss Science-fiction-Vilda-västern-estetik, förvisso fortsatt mixat med intryck från serietidningar men också filmer av blandat, företrädelsevis actionbetonat slag, både idé- och bildmässigt.
Ett bra exempel syns här nedan: någon ville ha en muterad sköldpadda, och jag skred till verket tydligt påverkad av Teenage Mutant Ninja Turtles (nå’n som minns dem? Var inte ledsen om inte…).
Det här går till kärnan av fördelen med den totalgalna spelvärlden. Det fina med Mutant var att spelet erbjöd just möjligheten att blanda många olika influenser och att ge fria tyglar till vad Stephen King kallar ”vore-det-inte-kul-om?”-impulsen som jag nämnt i andra inlägg. Den förhöll sig väldigt lösligt till sin genre, som på pappret var post-apokalyptisk Science Fiction, till skillnad från de flesta Fantasyvärldar (speciellt sådan aosm hänför sig till s.k. High Fantasy) som oavsett om spelare eller läsare av den genren (eller numera, spelare av sådana dataspel) förstår det eller inte, drar runt på ett otroligt tungt bagage av konventioner och färdiga troper som inskränker fantasin och de tokroligaste infallen.
Samlingsbild Mutantkaraktärer till Argus
Man kan också se en viss tillnyktring. I början av 90-talet (92-93?) fick jag beställning på ett bildcollage som skulle illustrera amatörtidningen Argus, och föreställa ett karaktärssällskap som åkte runt Norden och äventyrade i en ångbåt, inte olikt historierna om ångbåtarna på de stora floderna i USA. Visst, en muterad basset skulle visst vara med, men annars ser det hela förvånansvärt behärskat ut, och påminner lite om en plansch till en äventyrsfilm. Jag minns att jag vid den tiden gillade stora uppställningar av motivfigurer, troligen påverkad just av filmaffischer. Jag hade inte börjat med Photoshop än, vilket är synd, för den där bilden skulle ha tjänat på ett försök till färgläggning.
Akeem, piratkapten till Mutantspelare
Likaledes filmaffischaktig blev Akeem, som jag fick höra var en slags piratkapten och motståndare till äventyrarna på den stora bilden. Denne är dock avbildad som en slags berber-korsar, påminnande om barbereskstaternas piratamiraler i nominell tjänst hos den ottomanske sultanen som gjorde livet på medelthavet osäkert på 1600 -och 1700-talet. Här, på 90-talet, kan man se att mitt intresse för historia och för mellanöstern trumfar över Mutants vision, vilken kändes mindre angelägen, i grad med att mitt intresse för spelet sloknat.
Men Mutant var kul, så länge det varade. Närmast obunden, absurd knasighet som bottenplatta har sina sidor, det är ett som är säkert, och Mutant erbjöd många kul tillfällen att leka visuellt och illustrera inte bara egna utan alla andras galna infall. Här har bara förevisats några få av alla de måånga skisser och teckningar som jag gjorde mellan 1984 och runt 1994. Den sista Mutantbilden var redan då en tillbakablick – en bild på en gammal Mutantrollperson från 80-talet med vingar som står bakom en snygg tjej med Armborst. Här har intresset för komposition och detaljer som realistisk ansiktsavbildning, läderjackan på tjejen osv. helt tagit över mitt fokus, och motivet är närmast en exotisk detalj. Bilden kom därmed också att fastna och bära in i framtiden – den kom att dyka upp igen 12 år senare, när jag tog upp ritandet igen efter en decennielång ökenvandring, och återkom som ett tänkt motiv till en annan bild som också kommer att dyka upp här framledes.
Änglalik Mutant, Lädertjej, stora puffror & Armborst - 1994
”[…] Då kom hagel och eld, blandat med blod, och slog ner på jorden, och en tredjedel av jorden brändes av, och en tredjedel av träden brann upp, och allt grönt gräs brann upp. Den andre ängeln blåste i sin basun. Då var det som ett stort brinnande berg slog ner i havet, och en tredjedel av havet blev till blod, en tredjedel av alla levande väsen i havet dog, och en tredjedel av alla fartyg gick under. Den tredje ängeln blåste i sin basun. Då föll en stor stjärna från himlen, brinnande som en fackla, och den föll på en tredjedel av floderna och på vattenkällorna. Och stjärnans namn var Malört.”
(Uppenbarelseboken 8 kap 7-11)Öööh vänta vad var det där sista? Johannes, du måste sluta blanda in dina droger i profetiorna…
Apokalypsen enligt Johannes Uppenbarelse, Albrecht Dürer 1498
Jag tillhör den kategori personer som har intresse för eskatologi, läran om de Yttersta Dagarna, d.v.s. spekulationer om jordens eller tillvarons slut i framför allt världens religioner. Under mina undersökningar har jag studerat och samlat på mig en hel del undergångsscenarier, av vilka några funnit sin väg till mina egna berättelser. Nu är jag dock inte religiös själv, och ibland tröttnar man på vidskepligheten och den begränsade fantasin hos haschisch-profetiorna och Nostradamus-svamlet.
Det lustiga är dock att det alltmer kommit att uppstå en slags ”vetenskaplig” eller sekulär eskatologi, som bottnar i att man numera kan visa katastrofer med modern realistisk grafik. Denna har gjort det möjligt att framställa massiva scener av förstörelse och undergång, och de här scenariona har följdaktigen funnit sin väg in i populärkulturen, bl.a. i form av hollywoodfilmer. Det verkar finnas en marknad för att visualisera och frossa i följderna av vetenskapliga worst-case-scenarier, oftast med sikte på den högsta divisionen av galen skadeglädje: JORDENS UNDERGÅNG (tadaaa). Från ”Terminator”-filmerna (Döden genom robotars atomkrig!) till ”Independence Day” & ”The Day the Earth stood Still” (Döden genom Aliens!) till ”Armageddon” & ”Deep Impact” (Döden genom Meteoritnedslag!) till ”Day After Tomorrow” (Döden genom Klimatkatastrof!) till den kanske fånigaste av alla, ”2012” (Döden genom…öööh…geologiskt Mumbo-Jumbo!), har världens undergång skildrats med allt bättre visuella medel, om än inte med större realism – i själva verket lider alla de ovanstående och deras avläggare av en svårartad oförmåga att hålla sig till fakta och det sannolika.
"Chaos of 2012" av kreatören Zack Bush - klicka bild för hans galleri
Men man kan ju ställa sig frågan: hur kommer världen att gå under, vilka undergångsscenarier är verkligen väl förankrade i vår vetenskapliga kunskap? Det fina med grafik är ju att den faktiskt kan användas för att visa en möjlig händelseutveckling utan ansträngd plot och märklig romantisering av det som visas. Här skall några snygga och välgjorda presentationer som jag personligen finner tankvärda föras fram. De största, som inbegriper hela solsystemet eller galaxen, är svåra att komma ifrån – de bygger på hur himlakroppar faktiskt fungerar, inte mycket att göra åt. Andra är mer beroende av mänskligt agerande och i alla fall rimligen påverkbara på ett eller annat sätt. Grafik och presentationer som de nedan kan möjligen hjälpa till att levandegöra väldigt stora skeenden, som en global katastrof. Men det rent visuella har också en begränsning, och det är viktigt att den kombineras med korrekt information som ger sammanhang för att bli meningsfull.
Detta var den stora skräcken under min barndom – ända sedan 50-talets kapprustning till murens fall 1989 var rädslan för ett fullskaligt atomkrig mellan de (då) två supermakterna USA och Sovjetunionen påtaglig. Atomkrig är speciellt som undergångsscenario i att det är ett helt och hållet människostyrt skeende, som är avhängigt politiska ställningstaganden.
Den sobra och nyktra presentationen är klart dämpad, och bilderna inte ägnade att roa en åskådare, utan verkligen uppmärksamma på en fara och konsekvenserna av densamma. Och då hoppar ändå de flesta presentationer av atomkriget över en del verkningar. Studier visar t.ex. på att radioaktiviteten som skulle hamna i atmosfären efter ett atomkrig, atomvinter eller inte, skulle bestråla allt överlevande liv med livshotande stålningsdoser (mellan 2 och 100 rads) som skulle 1) orsaka cancer hos stora delar av befolkningen och 2) bryta ner immunförsvaret som skulle göra det oerhört svårt att överleva någonstans på planeten. Bland annat. Se mer i The Medical Implications of Nuclear War.
Här står klimatförändringar genom en skenande växthuseffekt för scenariot som skall visualiseras. Presentationer av växthuseffekten har en speciell tyngd, eftersom de rör ett skeende som inte kan observeras annat än under lång tid, och som bygger på abstrakta vetenskapliga antaganden och slutsatser, oaktat att konsekvenserna är högst påtagliga för de som drabbas av de direkta effekterna. Det underlättar för de som avfärdar allt tal om växthuseffekt, samt de som drivna av sina egna kortsiktiga intressen i motsättning till den överväldigande majoriteten av forskarsamhället vill hävda att det inte finns någon mänsklig påverkan bakom. Just detta att de mer katastrofala möjliga effekterna av den globala uppvärmningen ännu är något som det råder kontroverser om har betydelse för hur saken presenteras. Media vill gärna ta fasta på de mest dramatiska bilderna och projektionerna – se nedan tex, för en presentation av vad som sker om medeltemperaturen stiger med mellan 4-6 grader Celcius.
Jag måste säga att det är snygga bilder, men själva tonen känns svår att skilja från trailern till en dålig film. Vilket undergräver budskapet, som är aktuellt och angeläget, men som riskerar att avfärdas som alltför sensationellt. Den här faran är troligen en orsak till att världens klimatforskare, till skillnad från media, tenderar att vara så konservativa och att IPCC, FN’s klimatpanel, enar sig om de mest nedtonade och underskattande projektionerna av möjlig klimatpåverkan.
Nu kommer de mera rymdbaserade katastrofscenariona – först ut är att en meteorit träffar jorden, som i filmerna ”Armageddon” och ”Deep Impact”. Min favorit är de som skildrar en riktig megahit, av det slag som redan har inträffat på jorden – se nedan
Mycket har gjorts av meteoritträffen som utrotade dinosaurierna – men de kom ju faktiskt själva till 250 miljoner år sedan efter en ännu större krock:
OK det där ser allvarligt ut, men effekten av den ofattbara skalan av det som grafiken pekar på gör ändå att man sitter och myser och inte riktigt tar till sig det hela. Det skulle möjligen vara mer fruktbart att trycka mer på att meteoriter träffar jorden med viss regelbundenhet istället, och påpeka det fåniga i att tyngdpunkten i vår utveckling av observations- och propulsionsteknologi (som raketdrift) till överväldigande del tas upp för militära, dvs destruktiva syften, istället för att bidra till människosläktets överlevnad.
En bit högre upp på storleksskalan kommer solsystemets oundvikliga undergång i och med solens utslocknande om ca 5 miljarder år. Inte så där jättenära i tiden kanske, men desto mer obönhörligt – detta kommer att ske, som det gör för alla stjärnor. Om inte människan utvecklar närmast gudalika kapaciteter är det här inte bara sannolikt, utan ett faktum.
OK -här är katastrofen så total att det nästan är skoj, 5 miljarder år är dessutom så långt fram att det närmast är skrattretande att försöka tänka sig det. Men poängen med en sådan här visuell presentation är delvis en annan – den kan visa oss vår plats i universum, och inskärpa de fysiska och naturgivna lagar som vår existens vilar på. Vår sol, som går upp varje dag och vi tar för given, är faktiskt en stjärna, med ett liv och ”död” som allt annat. Och de här skeendena är helt likgiltiga inför vår vilja och våra dillerier. Notera att inga Gudar behövs för att förutse jordens stekning och slutet på allt levande. Det räcker med en anhopning av väteatomer.
Den fetaste av undergångsscenarier och en av senare års favoriter, är att det visat sig att vår galax Vintergatan och Andromedagalaxen är på väg rakt mot varandra och kommer att kollidera om sisådär 3 miljarder år. They brake for nobody! En galaktisk krock!
Hehehe, OK det här är ren katastrofporr, och jag gillar speciellt deras sammanfattning av en av scenariona, där den rätt primitiva animationen till effektfull musik visar hur solsystemet dras in i de två sammanstörtande svarta hålen i Vintergatans och Andromedas mitt.
Mörk Speakerröst: ”This is bad News for Earth”
Leende Astrofysiker: ”The Earth will be…toast”
Nu skall detta inte tas som att jag ser fram emot katastrofer eller stödjer masochistisk apokalyptik. Men jag ser ändå ett värde i att just visualisera de här katastrofala skeendena. Här kommer jag också tillbaka till eskatologin. Allt som varit, skall upphöra och förintas. Vårt nyktra vetande pekar på att inget är för evigt, inte mänskligheten, inte vår värld, eller ens stjärnorna. Men när man kan se den skala som tillvaron verkar på är det svårt att inte drabbas av det futila och småaktiga i vår mestadels religiösa eskapism, med dess ryttare, behornade monster och uppsättande av grundlösa antaganden om ett liv efter detta. Det finns, menar jag, något befriande i att påminna sig om att saker inte bara kan utan kommer att upphöra någon gång, för allt, och på ett mycket mer elementärt sätt än vad vidskepelser förmår göra gällande.
Mörkret skall sänka sig över vårt lilla hörn av kosmos, och själva vår galax skall upphöra att finnas till som vi känner den. Det är inte deprimerande, utan sporrar till att leva, och njuta av den osannolika tur som gör att vi kan visualisera och reflektera om tillvarons obeständighet. Vilket man kan göra utan ett spår av religiös överbyggnad eller mummel om tillvarons ”mening”, som om universum var skyldiga oss ett syfte eller mening med existensen. Det skänker ändå en lyster till tillvaron att vara medveten om att det är kort och begränsat, och att allt, bokstavligen, som vi tar för givet skall och måste ända.
Carl von Clausewitz "Om Kriget"
Richard Overy - War: a history in 100 battles
Robin Dunbar - Samvaro, skvaller och språkets uppkomst
hehehe, menar du typ den här https://upload.wikimedia.org/wikipedia/commons/5/5c/Aska_in_Hagebyh%C3%
Den första bilden erinrar ju lite om "Guldgubbarna" från Sveriges och Danmarks tidiga folkvandringst
Tack Karak! Har en backlog som är rätt betydande med bilder att publicera och skriva om, kommer mer
Vackert konstverk! Mycket genomarbetat och professionellt utfört.
Utmärkt arbete, som alltid! Och som alltid högst inspirerande. Underbar målning på alla vis.
I enjoyedd reading your post
Ja, det är intressant att Anna Komnena et ales känner ett behov att påpeka att pelekyphoroi, dvs "Yx
"Pellikoforoi Varangoi" alltså de yxbeväpnade väringarna, men helt säkert använde de mångahanda vape
Välkommen till min blogg, vars tema främst är visuella uttryck och skapande. Tidigare berördes också ofta andra teman såsom politik, religions- och samhällsdebatt.
Gillar (eller ogillar) du något, ge gärna feedback! Man kan sätta stjärnor ("Rate This") vid inläggen, "Gilla" längst ner vid inläggets slut. Och kommentera förstås - jag läser alla kommentarer så fort jag hinner.
/Pablo, alias Paulus Indomitus
För kontakt angående beställningar/
for inquiring about comissions, contact:
paulus.indomitus@gmail.com
Indomitus.blog 