Månadsarkiv: augusti 2010
En bild säger mer än 1000 ord – Om en mänsklig Belgian Blue
Under en sammanställning av mitt bildbibliotek för ett kommande inlägg om anatomiska studier för mitt tecknande fick jag syn på fotot nedan, som jag måste sparat av rent avskräckande skäl. Snacka om antitesen till en funktionell och tilltalande muskulatur. Man hoppas ju att fotot skall ha varit bildbehandlat för att överdriva volymen. Men tyvärr tror jag inte det.
Skräckexempel på anabola och/eller bildbehandling?
Monstruöst. Psykedeliskt. Motbjudande Gaaaalet! Nej orden räcker inte till. Den här mannen borde söka hjälp (eller ha sökt, han kan mycket väl ha dött med tanke på all anabola han måste ha ätit). Jag kommer osökt att tänka på det sjukliga tillståndet dysmorfofobi, som drabbar övertränade gymoffer och anorektiker – de saknar förmågan att realistiskt bedöma sin kropp och hur den ser ut. I slutändan övergår min första tillbakaryggande reaktion till en slags medkänsla. Stackars människa.
En bild som fick mig att le…en omständlig lovsång till Raquel Welch
Som saker kan förändras under bara några decennier. För några dagar sedan kom jag över denna 60-tals reklamposter där den välförtjänta sexsymbolen Raquel Welch gjorde reklam för kosttillskott som skulle hjälpa behövande kvinnor att sätta FLER kilon på sina förmodat magra kroppar…Det här var efter genombrottet i filmen ”A Swingin’ Summer” som var en av de sista företrädarna för genren beachmovie, där ungdomar festade och romantiserade på kaliforniens stränder, som hade en kort guldålder i det tidiga 60-talet.
På samma sätt som beach movien snart skulle vara en saga all var denna reklam också en av de sista dödsrosslingarna för ett ideal med fokus på ungdomlig sundhet och fylliga kurvor som snart skulle få känna på kallare klimat. Invändningarna mot hela det geschäft av skönheten som denna annons är en del av kan förstås fylla en bibel – såtillvida är den inte ett dugg bättre än dagens idiotiska ”hur du blir smal på 10-dagar”-tips kombinerat med skönhetsingrepp som fyller tidningssidor och reklamen. Det intressanta här är det ”problem” som beskrivs, hur kvinnorna som verkar inom skönhetsinsrikatde branscher valt att anpassa sig till detta och hur tiderna förändrats – och inte. Raquel Welch bildar på sätt och vis en intressant utgångspunkt för att betrakta det där.
- Raquel i ”One million years BC”
Raquel Welch var alltid en vacker kvinna, med en kurvig figur på en sund och atletisk grund. Vid flytten till Hollywood verkar det dock som att hon troligen, som många kvinnor med icke-nordeuropeiska drag (hon är halvbolivianska, hennes ursprungliga namn är Jo Raquel Tejada) tvingades operera näsan något för att se mer ”vit” ut i det då ännu hårt rasistiska Hollywood. Det fungerade, och hon blev den sista av studiovärldens klassiska sexsymboler, vilket förseglades efter medverkan i filmen ”One Million Years B.C.” (se bilden). Tiderna och synen på skönhet kom dock att förändras mot 60-talets slut, mot en mycket magrare figur inspirerad av catwalkens vandrande klädhängare.
Jakten på en sådan mager skönhet kom dock att få en speciell twist under de nästföljande 20 åren, när amerikanernas och västvärldens tilltagande fetma och stillasittande liv började uppmärksammas. Tillsammans med Jane Fonda, en annan 60-talsstjärna, kom Raquel Welch under tidigt 80-tal att bli en av de ledande fixstjärnorna för tränings- och gympakulturen som då fick sitt stora genombrott. Raquel hade alltid tränat hårt och hållit sig ”fit”, och kunde dock ta det hela till en helt annan nivå än de flesta som bara ville bli smala – hennes emfas kom att ligga på muskler som faktiskt kunde kicka lite rumpa. Som framgår nedan.
Raquel Welch på 80-talet
Det var inte bara snyggt och god business dock, utan kom att kosta henne – SÅ vältränad vill många män och kvinnor inte att en ”riktig kvinna” skall vara, och Raquel Welch omgavs dessutom av en aura av att vara för tuff mot korkade män & journalister, för självständig och tja, för mycket helt enkelt. Det här accentuerades av att hon flera gånger lekte med sin uppenbara sexbombsaura och spelade roller som var könsöverskridande, som tex tranvestit (!) i filmen Myra Breckenbridge och även i teateruppsättningen av den klassiska könsbytarfilmen ”Victor/Victoria”. Det här gav upphov till en idé om att hon var ”butch” och för ”manlig” i sitt sätt, och hon fick en satkärringstämpel på sig som aldrig riktigt tvättats bort (se tex den här artikeln i The New Yorker).
Raquel Welch 2008
Hon fortsatte dock att göra oväntade saker i relation till sitt utseende. I likhet med många hollywoodstjärnor fick hon enligt egen utsago svåra skador på sitt hår och skalp av de ständiga omilda färgningarna och behandlingarna som var stapelvara i filmbranschen (Förutom näsan var Raquels naturliga hår för mörkt och tjockt för Hollywood), och efter 70-talet ser man henne sällan med sitt eget hår långt. Så vad gör hon? Hon gör en affär av sitt eget behov av löshår och lanserar en mycket framgångsrik affärsverksamhet med peruker och hårförlängningar. Smart.
Med tilltagande ålder och en industri byggd på sin skönhet har dock plastikkirurgerna på senare år fått en bra kund i Raquel, som tyvärr i likhet med många Hollywoodstjärnor inte riktigt kan släppa att man ens med de bästa gener inte kan vara snyggast i världen hur länge som helst (hon fyller 70 i år). Tiderna förändras och åldern måste förr eller senare ta ut sin rätt. Vår samtid är dock drabbad av idén att mormödrar skall vara sensuella på exakt samma sätt som 20-åriga kvinnor (och sistnämnda skall tydligen helst se ut som yngre tonåringar med ballonger under BH:n). Vindlande är färden från mörk och yppig skönhet, till ”vitifierad” attraktiv strandflicka och posterkvinna för fler kilon, till ursexig och slimmad fitnessgudinna, till arbetsbord för skickliga kirurger och kosmetologer.
Men ändå.
Kommersialism, exploatering, prydhet, missriktad vrede mot flyktiga moden och även fåfänga, ytlighet och annan mänsklig svaghet kan få en att glömma hur underbart vacker den mänskliga varelsen är. En hyllning för enastående skönhet och sexuell attraktion måste gå till den inspirerande, fascinerande Raquel. Må minnet av anblicken av henne i sin långa glans dagar leva så länge det finns människor som erkänner att de är fysiska varelser, och så länge ungdom, hälsa och skönhet kan uppskattas på de sätt, inklusive med de förbehåll, de förtjänar.
En bild säger mer än tusen ord… men ibland mötas de två
Den här bilden fick mig att le.
Diss på Westboro Church
Kommer någon ihåg Fred Phelps och Westboro church? Den lilla sekten från Topeka i Kansas, USA (var annars?) fördömde ju efter Tsunamikatastrofen Sverige och meddelade att de hundratals döda svenskarna voro Guds straff för att man haft fräckheten att åtala den tämligen homofobe pastorn Åke Green för Hets mot Folkgrupp. Green friades som bekant, men Phelps & Co har inte vilat på lagrarna, utan gjort sig än mer hatade i sitt eget land genom att predika och demonstrera vid stupade amerikanska soldaters begravningar, med budskapet att det är rätt åt de stupade och USA som tillåter homosexualitet (!). Till och med rabiata högertokar som Ann Coulter har fördömt kulten och frågan blivit föremål för rättstvister i sann USA-anda.
Ovanstående bild kan ses som en av de bättre varianterna av motstånd mot den närmast osannolikt korkade Westboro-sektens plakat-evengelism. Det verkar i själva verket ha blivit lite av en sport att parodiera och bemöta sekten med egna skyltar och skriftliga meddelanden. Se här tex en website som listar de bästa 30 anti-phelps-skyltarna.
Ett resultat av Phelps-sektens märkliga aktiviteter är att begravningar av amerikanska soldater numera vaktas av motorcykelgäng . Nej jag skojar inte. Motorcykelentusiaster, flera av dem medlemmar ur andra gäng, bildade i Kansas organisationen Patriot Guard Riders för att handligripligen hindra toksekten från att förstöra de döda soldaternas begravningar. Det är som taget ur en Monty Python-sketch.
Ett nyhetsinslag om Westboro-kyrkan kan ses här http://abcnews.go.com/2020/raised-hate-kids-westboro-baptist-church/story?id=10809348
Storyboards – Snöstorm och oväder
Efter en smärre paus efter sammanfattningen för Kapitel 1:s illustrationer fortsätter kavalkaden med spridda scener som ber om en pennas stöd. Som utmaningen i dagens post: hur tusan skulle det se ut att pulsa fram i en snöstorm högt ovanför österrikiska alperna?
Scenen är att vår bekanta Yakane & Jack och ett följe med bl.a. den stridbara damen Corinna åtföljer den från en tidigare storyboard bekante munken Mondenaga upp i ett bergspass i motsvarande alperna, och ju högre upp de kommer desto sämre blir vädret. Den tekniska utmaningen är att framställa vädrets makter, samtidigt som figurerna är tydliga och igenkännbara. Samt att all research på deras utrustning, kläder och dessas veck och skuggor inte skall vara helt bortkastad. Som vanligt en paradox, och som vanligt något tämligen nytt och ovant för undertecknad.
Först måste man sätta scenen. En grundläggande blyertsskiss växte fram med de viktigaste figurerna i relation till varandra. Jack, som är den enda som har klättervana, går först, framåtböjd mot vinden, och följs av Yakane som fungerar som ”ankare” för de som kommer efter. Jag vet inte hur medeltida bergsklättring kan ha tett sig, men det är nog inte för mycket att anta att man då också gärna band ihop sig med varandra för att hindra folk från att falla. Mondenaga står bredvid och pekar ut vägen, i bildlig bemärkelse apart från gruppen i övrigt och ledanden den framåt. Redan på det här stadiet måste man komma ihåg att framställa effekten av vinden, vilket underlättas av de tidstypiska mantlar och kåpor som folket bär, och vars fladdrande visar på vädret. En annan sak är att alla, även den store Yakane, måste se ut att streta och pulsa fram i stormen. Genom att låta figurerna stödja sig mot stavar och luta sig framåt får man en i alla fall rimlig idé om att det inte är någon picknick som de är ute på.
Yakane & Co upp i Donnersheim-passet skiss
OK, det var en rimlig setup. Men sedan kom frågan som fick bilden att stå och jäsa i evigheter: hur skapa själva känslan av miljön, en snöryrande storm, genom vilken figurerna pulsar fram över bergen?
- Snö i Sin City
Notera den lilla anteckningen i övre högra hörnet. Jag hade tidigt Frank Millers ”Sin City” på näthinnan: den och Miller generellt tillhör mina stadigvarande inspirationskällor för grafisk framställning. I ”Sin City” regnar och snöar det alltid – det är en av Millers sätt att skapa en dov, dyster stämning (Se exempel till vänster). Nu kan Millers teknik inte tillämpas rakt av. Han använder ett specifikt färgschema med mycket svärta – hans sätt att bokstavligen skapa en noir-stämning som vidareutvecklats från den store Will Eisner (”The Spirit”). Det gör att bilderna snarare bygger på kontrast än på linjer, vilket tenderar att sudda ut detaljer. Det passar oftast inte för min emfas på realistisk avbildning och utrustningsdetaljer. Men knepet att öka kontrasten och lägga på övertydliga snöflingor i förgrunden gav mig iaf en idé.
Frågan var bara hur man skulle applicera det på skissen? Återigen kom ritfilmen till hjälp. Genom att lägga vädereffekterna på ett separat plan kunde figurskissen fyllas i direkt med lite tjockare blyerts utan miljöeffekterna. Dessa, främst vinden och snön, ritades istället på ovanliggande ritfilm. Trots den väldigt enkla tekniken, i praktiken bara några streck och vita rundlar, ändrar och fördjupar de sammantaget (i mitt tycke iaf) bildens karaktär. Jag passade också på att lägga till vissa ytterligare smådetaljer som Yakanes ringbrynja och snö på personernas axlar och kläder, och lite mörka moln i bakgrunden. Sedan monterades det hela i Photoshop, och hela bakgrunden gjordes något mörkare, vilket får snön att framstå tydligare. Resultatet kan ses nedan.
Yakane & co upp i Donnersheim-passet Monterad
En bild kan säga mer än 1000 ord… om Afghanistan?
TIMEs magazine publicerade nyligen en längre artikel om situationen i Afghanistan med en anslående, vissa skulle säga sensationell, omslagsbild och titeln ”What happens if we leave Afghanistan”. Bilden väckte starka känslor, men visar också på det vanskliga i just detta när man har att informera sig om en komplicerad fråga.
TIME omslag Augusti 2010
Min första reaktion är raseri och hat. Jag kan inte undgå det, och dessutom framträder, som en fruktansvärd spökbild de som är mig så kära på platsen för flickans ansikte. Och även om det inte var så skulle det vara nog med den unga kvinnans, enligt artikeln en 18-årig flick vid namn Aisha, öde för att jag skulle önska av hela mitt hjärta all olycka och allt som är ont på de som gör så här. Men där finns också en liten tagg, där jag känner att jag blir manipulerad.
Det finns en scen i filmen ”Juryn – A time to Kill”, där den vite sydstatsadvokaten (spelad av Matthew McConaughey) appellerar till den mestadels vita juryns medkänsla för den anklagade svarte fadern(spelad av Samuel L Jackson) inför rätta för mord genom att be dem tänka sig hur de skulle känna sig om deras döttrar blivit brutalt våldtagna. Problemet är bara att det är fastställt att Sam L Jacksons figur slaktade gärningsmännen med ett maskingevär. Han gjorde verkligen det. Och slutklämmen, eftersom juryn går på advokatens linje, är att fadern blir frikänd för mord, att hans erkända dödande utgjorde vad som på amerikanskt rättsspråk kallas ”justifiable homocide”. Berättigat mord. Det är klart, i ett samhälle som fortfarande hänger sig fast vid dödsstraffet är den sortens resonemang aningen lättare att rationalisera. Men inte mycket. Det finns ingen motsvarande rättsfigur i nordisk rätt – det närmaste vi kommer är Brottsbalkens nödvärnsparagraf. Men här var det inte tal om nödvärn, utan om att det var rätt att döda gärningsmännen och att samhället skulle försätta hämnaren på fri fot, utan straff. Omkvädet är att målet helgar medlen.
TIME gör här något liknande. Genom att visa oss talibanismens ansikte skall man påminnas om varför det är rättfärdigt att år efter år föra ett krig, som har små utsikter att nå något som ens avlägset liknar en total ”seger”, mot de ”onda män” som gör sådant som på bilden. En tudelad känsla tränger sig på. Genom att appellera till vår medkänsla med de afghanska kvinnornas öde och i mitt tycke legitima hat mot gärningsmännen skall vi alltså…vadå?
Jag minns nämligen, även om det verkar antas att man drabbats av hjärnsläpp därom, hur Talibanernas fundamentalistiska koranskolor i Pakistan en gång kunde sättas upp, och i vilket sammanhang. Inte ett pip hördes, vill jag minnas, om hur Pakistanska säkerhetstjänsten SIS och saudiska oljepengar hjälpte till att finansiera de framväxande talibanerna i början av 90-talet. Deras kvinnosyn var precis lika förkastlig då. Men väst, och främst USA, hade ju uppmuntrat de två ovanståendes roll i uppsättandet av institutioner som kunde användas för att bekämpa motståndaren i kalla kriget, dåvarande Sovjetunionen. Det var också så Al-Qaida kom igång, det var så Usama bin Laden fick sitt elddop. De afghanska kvinnorna har anledning till bitterhet mot de som nu skulle vilja ”rädda” dem, nämligen oss, som knappast brydde sig om att priset för dem för att köra ut sovjeterna från Afghanistan var antingen död genom en galen USA-stödd krigsherres granater eller tortyr eller värre genom sinnesjuka saudifinansierade mullors försorg.
Det kan vara värt att påminna sig att detta angår oss. För närvarande strider över 500 svenska män och kvinnor i vapen i Afghanistan, för att försöka bidra på något sätt till att att landet inte åter förvandlats till ett av vansinniga teokrater härjat helvete. Nu när det är mot sistnämnda kampen förs, skulle man då inte önska sig, och stödja, seger mot Talibanerna?
Jag kan inte önska annat, och bilden visar det klart, som om det behövdes en påminnelse. Det är sorgligt att vi måste ta ställning sida vid sida med en supermakt och dess mer än tvivelaktiga allierade i den muslimska världen, som aktar människors liv och värdighet för intet då det passar dem. Men om valet är talibanernas seger måste man då inte bita i detta svavelsyrasura äpple? Jag påminns om hur föga enkel denna fråga är när jag läser artikeln om de afghanska ulemas (muslimska rättslärda) lilla konferens nyligen, där de bad den väststödde presidenten Karzai att återinföra så mycket sunkig sharialag som möjligt. För den som inte är dement kan det inte finnas några enkla svar.
Avslutningsvis måste jag dock erkänna att TIMEs något försåtliga vinkling i någon mening lyckas. En bild kan verkligen vara ett kraftullt vapen, även om den inte visar på något man med sitt intellekt inte redan kände till. Oaktat det förblir den starkaste känslan hos mig, och den vars knappar TIME vill trycka på, en önskan att talibanerna skall nedkämpas tills de aldrig mer vågar kräla fram från under de stenar där de fordom dvaldes. Ibland kväver verkligen avskyn alla ens andra känslor och tankar.
Så. Må det beredas för talibanerna och deras understödjare, nu och i det förgångna, en nedrig brasa. Och må död och pina drabba alla de vidriga kräk runtom i världen som institutionaliserar tortyr, vanställande och mord på kvinnor, och de cyniska makthavare som vänder dövörat till, när det gagnar dem.
Fotbollsarenor
I det nyligen avslutade Fotbolls-VM lyckades ju sydafrikanerna , kanske över förväntan, att ordna med ett bra evenemang, och jag misstänker att detta på det hela taget framgångsrika VM kommer att öppna upp fältet för många fler intresserade att vilja arrangera denna tävling i framtiden. Med anledning av ett inlägg på nätverket Yimby om de sydafrikanska arenornas utformning samt ett tidigare inlägg här om nya arenor i Qatar, kom jag att tänka på hur det där skulle te sig i Sverige, naturligtvis med ett extra öga på Stockholm, med tanke på stadionanläggningar. Hur ser de arenor ut som finns idag eller är under byggnation, och hur mycket nytt skulle behöva anläggas?
FIFAs definition av en vettig stadion fångas rätt väl av ett citat från deras riktlinjer:
”For major international matches a stadium should seat at least 30 000 people.”
Detta gäller allmänt, för klubb- såväl som landslagsfotboll. Ytterligare krav sätts på stadiumanläggningar som skall hysa ett VM – då ska ingen arena ha under 40 000 sittplatser totalt, och för en VM-final stadgas en riktigt stor arena med plats för 80 000 sittande eller mer. I dessa kapacitetskrav inkluderas dock också temporära utbyggnader av befintliga arenor, som sedan kan monteras ner.
- Råsunda från Luften
Det har i åratal varit ett stående samtalsämne inom just fotbollen att Sverige saknar stadionanläggningar av internationell klass och som kan ta en vettig publikmängd (≥ 25 000 sittplatser). Mest frapperande har det varit att Stockholm, huvudstad, huvudort, ja huvud överhuvudtaget i Svea, Götes och Vendes Rike och centrum i den största befolkningskoncentrationen i Norden tills nyligen enbart haft en (1!) dålig ursäkt till Riktig Arena, nämligen Råsunda Stadion (kapacitet 36 608 sittande). Det har istället varit Sveriges undersida Göteborg som länge hyst Nordens fram till nu största fotbollsstadion Ullevi med plats för 43 200 sittande åskådare.
- UlleviStadion
Ullevi är en respektabel arena, inget snack om saken. Den är förstås lite daterad, och kan inte tjänstgöra för en mängd evenemang året runt som det numera krävs för nya anläggningar. Men ändå. Just nu är den på topp. Så Göteborg behöver inte skämmas för sig.
Det kan vara värt att notera att det ingick i planerna för en Norsk-Svensk EM-ansökan 2016 (som gick till Frankrike efter att Sverige-Norge drog sig ur) att bygga ut flera arenor betydligt: Ullevi framför allt skulle ha kunnat utökas till ca 70 000 sittplatser (För den som vill läsa mer om denna Sverige-Norges EM-ansökan som aldrig blev av finns en lång diskussion på arkitekturforumet skyskrapercity).
Det blev ingen EM-ansökan. Men diskussionen om nya arenor, som föregick ansökan och fortsatt efter, har obönhörligen tagit fart och en mängd fotbollsarenor har börjat byggas och utökas inte bara i Stockholm utan runt om i landet. Mest intressant är förstås Stockholms fall, där de tre stora fotbollsklubbarna AIK, Djurgården och Hammarby legat på Stockholms politiker i många år, vilket underlättats av att framför allt borgerliga politiker pratade runt och dyrt lovade och svor att var och en av lagen skulle få sin egen arena. Detta var förstås lätt att säga, svårare att göra. Klubbarna själva är heller inga topptränade…någonting egentligen, men definitivt inte lobbyister. Sakta men säkert och med många gupp på vägen har dock saker börjat hända…
SwedBank Arena
Mest betydelsefull av Stockholms anläggningar blir den nya stora Nationalarenan i Solna (vars fruk-tans-värda officiella sellout-namn inbegriper en bank som också är inblandad i Malmöstadion). Denna kommer att ersätta Råsunda – men lita på att AIK:arna kommit med gnäll om detta och vill ha en annan arena, sorgligt nog. Nåväl – Nationalarenan är tack och lov en angelägenhet för fler än några gulsvartklädda typer, och bygget är redan i full gång. Det är en mastig Arena – 50 000 sittplatser för fotboll och idrott, 65 000 om även innerplanen används för tex koncerter. Taket är helt utskjutbart och möjliggör aktiviteter året runt. Den kommer att markant öka chanserna för att tex internationella Cup-matcher spelas här, och ge möjlighet för de allra största artisterna att komma till huvudstaden. Arenan ingår i ett större nytt område, kallat Arenastaden. Hotell, köpcenter med mera kommer att ingå i den, och dess placering vid goda kommunikationer i form av pendeltåg och närhet till motorvägar har varit en förutsättning för dess storlek. Nedan ser vi en annan vy över Nationalarenan, denna gång på natten. Mer om Nationalarenans faciliteter finns i http://www.swedbankarena.se/
Nationalarenan Nattvy
Den andra anläggning som redan börjat sin projektfas, och vars tomt redan beretts i och med rivningen av alla tidigare byggnader och anläggningar på byggplatsen, är den s.k. Stockholmsarenan vid Globen.
Stockholmsarenan
Denna skall bli hemmaarena för Hammarby, och skall förhoppningsvis brukas mer än den tragiska Söderstadion. Kapaciteten verkar ha fastställts till 30 000 sittande, vilket gör den FIFA-mässig. Även här har en avgörande detalj vid utformningen varit dess helt förslutningsbara tak, vilket gör att den kommer att erbjuda möjligheter till skiftande verksamhet över hela året, inklusive större koncerter i omedelbar anslutning till staden (iaf närmare än Solna), som annars har haft en ovana att gå oss förbi. Arenan ingår som sig bör i en större plan för utvecklingen av området och kommer att rymma en mängd andra aktiviteter. Förutsättningarna för att bygga upp en på evenemang, sport och underhållning baserad anläggning, liksom att förlägga kommers här, är osedvanligt goda, i och med det redan befintliga Globenområdet. Nedan syns en annan vy som visar hur den nya arenan passar in i omgivande Globenområde. Mer om det pågående bygget finns i http://www.nyarena.se/
Stockholmsarenan Flygbild
Den mest sena av anläggningarna att komma igång, och den som omgärdats av mest knasiga turer, har varit en ny arena för Djurgården. Efter att planerna på att bygga om Stockholms K-märkta Stadion definitivt skrinlades för några år sedan har det som funnits av tankeverksamhet koncentrerats kring en ny arena vid platsen för Östermalms IP. Hur anläggningen skall se ut är var mans gissning eftersom den fortfarande är på planeringsstadiet, och en diskussion om dess kapacitet pågår fortfarande. Ursprungligen pratades det om 20 000-25 000 platser, men senaste planerna tar sikte på en 18 000 mans arena enligt en artikel i DN. En bit under FIFA-klass således. Se nedan en bild för hur det senaste förslaget ser ut.
Plan Östermalms IP
Det är ganska roande att läsa diskussionen på olika fora om hur fansen för respektive lag hanterat turerna kring anläggningarna. Även med förbehåll för fan-faktorn kan man delvis förstå de stackarna, som alla Stockholmare har de drabbats av många frustrationer när det gäller stora byggen.
Men man behöver inte vara en inbiten supporter för någon av lagen (i själva verket hjälper det snarare) för att önska att samtliga dessa arenor blir av och framgångsrika, förhoppningsvis åtföljda av framgångsrika klubbar som lyfter fotbollen i Stockholm. Så att när Sverige nästa gång bestämmer sig för att ansluta sig till vuxenvärlden ifråga om evenemang det inte skall falla på att våra bästa anläggningar är de som byggs av småbarn med legoklossar…
En vidare genomgång av pågående eller projekterade arenabyggen runtom i Sverige visar att inga kommer i närheten av FIFAs rekommendationer – även Kalmars och Norrköpings nya arenor är tänkta för under 15 000 åskådare. Undantaget är den nyligen färdigställda Nya Malmöstadion, som förvisso ligger under FIFAS krav med sina knappt 21 000 sittplatser. Det är icke desto mindre en ny anläggning med förutsättningar att byggas ut i framtiden, se några bilder nedan. För en sammanställning av nya arenor se Svensk Fotbolls website, http://svenskfotboll.se/arkiv/tidigare/2009/01/nya-svenska-arenor-tar-form/
Nya Malmöstadion - foto Bengt Håkansson
Nya Malmöstadion 2 - Foto Bengt Håkansson
Indomitus.blog 